diff options
Diffstat (limited to 'old/52966-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/52966-0.txt | 7605 |
1 files changed, 0 insertions, 7605 deletions
diff --git a/old/52966-0.txt b/old/52966-0.txt deleted file mode 100644 index 4f92aa7..0000000 --- a/old/52966-0.txt +++ /dev/null @@ -1,7605 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Elsa - -Author: Gustaf Björlin - -Release Date: September 2, 2016 [EBook #52966] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - - - - - - - - - - ELSA - - - Norrköping 1879, M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri. - - - - - I. - - -När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att -gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred, -forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade -man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala -sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot -vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal -träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick -vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus, -“der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra -steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal -vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller -tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda -upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför -sluttningen mot Söderport. - -Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en -täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom -liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”. -Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en -åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade -Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det -yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och -tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle -uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster -genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro -äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der -bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi. - -Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan, -som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss -färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig, -som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att -tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare -några åmar spanskt vin i stadskällaren. — - -Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen -allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der -nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne -stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar, -syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid -Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade -samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en -kopparkittel svängde af och an i röken. - -En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid -pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta -någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och -hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det -vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade -icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring -lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla -muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på -qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i -hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos -väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar, -och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började -de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande -kitteln. - -Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som -kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta -hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot -räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning -kring den i nacken nedhängande taftshufvan. - -— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville -föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något? - -Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt, -och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för -att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra. - -— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af -den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig -bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa -holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel -som du icke flyga hem till eget bo. - -— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika -godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel. - -— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de -gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju -riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn. - -Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans -ömhetsprof. - -— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon -strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt -det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha -mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt! - -Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster -Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han -alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden -snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa -henne ända fram till förstugudörren. - -Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene -var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något -mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare. -När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och -aftog artigt sin hatt, i det han sade: - -— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så -snabbt, när man sårat så många hjertan. - -— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag inte vill följa Er. - -— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll mäster Tistel ödmjukt — och -är icke hållen till dåliga lekar. - -— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom — har -röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen -hvem jag är... Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade -knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen af er lust att -värfva dessa karoliner till sin pung? - -Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången -slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som -följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det -torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin -myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från -denna farlighet. - -Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett -djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på -att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna -grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När -knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i -djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl -hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina -förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började -svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen. - -— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig — ropade -kavaljeren, när han upphann henne — der ute komma män, som på min vink -skola föra dig hvart jag vill. - -Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet -vore gagnlöst, var det icke uppgifvet. - -— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. — Följ mig, och -paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka. - -— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade hon och stötte honom -tillbaka! - -— Diable, så skall du ändock följa mig. - -Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom -allena var bördan för tung. - -Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han -ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand -läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i -den bredskyggiga hatten framför honom. - -— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon -gardesbuss. - -Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man -såsom sin rival under nattliga kärleksfärder. - -— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller -kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd? - -— Monsieur! - -— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek? - -— Allons! - -I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de -stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver, -hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som -satte klingorna i rörelse. - -Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares -omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat -uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett -kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det -glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram -under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares -gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han -vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett -så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång -mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon -nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar. - - - - - II. - - -Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas -far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars -Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta -torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare -öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor -hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men -trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var -derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade, -afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka -karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga -till på berget. - -Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt, -der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I -smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i -det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans -vilja. - -Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i -rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag, -som steg in öfver tröskeln. - -— Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? — frågade han och -höll upp handen mot eldskenet. - -— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen — svarade hon i -missnöjd ton. — Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus! - -— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort. -Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär. - -Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många -värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af -sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på -sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin -lott fram genom lifvet. - -Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon -skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer -äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i -kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad -låda, som stod bredvid henne på spiselhällen. - -Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern. -Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var — -i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka -ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina -dar sitta under fattigmans tak. - -Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till. - -— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det -icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och -icke behöfva svälta ihjäl? - -— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången -förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa. - -— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och -pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för -det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma -grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en -gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en -narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet. - -— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal -lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt -någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka -med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos -salig prosten. - -— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i -svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem -en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen -faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för -djefvulen i våld! - -— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på, -att det är stora böndagsafton i afton. - -— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest. - -— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon -någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både -bittida och sent. - -— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga -psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och -land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar -åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan. - -— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara -här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när -han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af? - -— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt. - -Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom -att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor -till de andra i bundtarne. - -— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom. - -Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden. -Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i -spiseln. - -— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon -lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, -när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln -— gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än -kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn. - -— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för -gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar, -när hon kan och gråter när hon vill. - -Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon -hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit -mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende -uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart -fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på -jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem -och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han -sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och -sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen. - -Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det -var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta -tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de -förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon -dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria. - -Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa -längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så -likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var -derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så -lång qvällen var. - -Så slutade den dagen. - - - - - III. - - - “Sopa, raka, smörjehorn - Sänder jag dig till resedon.” - -I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något -besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig -inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga -flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och -allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till -Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo -förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak -såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors -ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna -färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern -sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att -bortskrämma “trollpacket”. - -Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom -plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare -än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt -utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter -uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar -inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der -presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga -anslag och “grufveliga raseri”. - -En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster -Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens -presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för -ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne, -hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och -de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som -anfäktades. - -Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen, -var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven -på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra -hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om -trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten -hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde -ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut- -och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de -ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade -med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för -barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras -inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder, -medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula, -motbjudande anletsdrag. - -Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och -ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren: - -— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds -Brita! - -Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt -upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den -utpekade fläcken på väggen. - -— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt -fader vår två gånger. — Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår -hederlige magister Bengt att stöda oss till. - -— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser jag henne åter, om I bara -hade en yxa ville jag dräpa henne. - -Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen -mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett -stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto -öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra -fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem. - -Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en -stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett -trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna -stockarne. - -— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka -till sidan. - -— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en gång. — Hon drog nålen -tillbaka strax du kom. - -En stund förflöt under tystnad. - -— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten gosse och smög sig -förskräckt bakom bänken. - -— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen. - -Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra -händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen -började barnen att skrika högt af glädje. - -— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — ropade de om hvarandra. Och -verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt -åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att -närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast -en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var -sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann -dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att -Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes -verkliga menniskohår. - -Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in. - -— God afton! — helsade hon glad — är någon här som vill följa med på -gästabud? - -De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara. - -— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — Henrik Sporrmakare har -gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän. -Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande och -tog henne under armen — samt många andra raske gossar för resten. - -— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger, -att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes -raseri. - -— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du -ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen. - -Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning. - -— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade hon och fäste en -ursinnig blick på Elsa. - -— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa kitsligt — men du ska' -ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer -du vill. - -— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren och grep Elsa i armen — -aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att -gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen -och fläng. - -— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill — svarade Elsa stolt och -slet sig lös. - -— Akta dig barn — återtog klockaren varnande — högmod går förfall. - -— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det — inföll nu Fingerlisa. -— Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol -annat än med en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon -vara olika oss alla andra! - -— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående -började skratta. - -— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt -ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig -vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl. - -Barnen började nu att skratta med full hals. - -— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade Elsa med ett flammande -ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot -dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade hon -ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma. - -När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister -Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för -att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen. - -En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma -upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll -derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den -Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas -hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter -sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn, -som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden, -började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och -spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som -vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande -lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på -jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var -slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre -prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden. - -— Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? — sporde en -af de mindre flickorna nyfiket. - -— Åh, det var inte så underligt — svarade gumman, som förde ordet, med -hemlighetsfull min. — Hon hade, förstås, förut gått i årsgång. - -— Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? — frågade Fingerlisa -förvånad, — det har jag icke hört. - -— Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir -dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord -eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller -dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på -kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och -på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor -skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året. - -— Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? — frågade Fingerlisa, ännu mera -nyfiken. - -— Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in -hvartenda grand, ska' jag säga. - -— Annars kan man ock erfara mycket, — inföll klockaren och strök sig om -hakskägget, — om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken, -och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer, -man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året. - -— Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, — sade Fingerlisa lågmäldt. - -— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade klockaren, tystande -henne. - -— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är -uttröskad, tar man — hon sänkte rösten till en hviskning — af sig -lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser -efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder -det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift -med den man vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd utan -prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp -till linningen. - -Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga -slut. - -En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under -det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon. -När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne. - -— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt något tystare — att -utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes -afundsman. - -— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. — -Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men -rosa inte fisken, innan den står på disken. - -— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande — han tror, att du har -en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som -kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port. - -Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han -visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver -Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor -om troll och spöken. - -Anders Barberare — barberare var den tiden det samma som fältskär — hade -känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars -skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden, -som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i -sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då -gerna hafva en hustru med. - -Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna -blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde -sjunga ut med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon sagt — -följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp -honom lefvande. - -Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon -voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför -att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så -hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var -dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter -honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få -henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började -hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han -råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt -henne det. - - - - - IV. - - -Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat ut väfstolen på gräsbacken -utanför stugan, der det var skugga under det höga päronträdet. Här fick -spolen löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom hvisslade, -ömsom sjöng. - -Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var kallt, att sitta längre -ute utan tröja i blåsten. Hon böjde sig derför ned för att upptaga den, -då hon såg hönsen komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar -genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, försigtigt smygande -sig fram mellan trädstammarne. - -Med ett hopp stod hon på marken och, gripande den första sten hon fick -tag uti, skyndade hon efter honom. En vild hetsjagt började, som slutade -dermed, att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd. - -Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora svettdroppar lackade från -pannan, medan hon andtruten undersökte trädet från alla sidor, för att -utfinna bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att kasta -till måls. Men afståndet var långt, och Janne satt der uppe helt lugn, -betraktande henne retsamt med sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den -lede ta' dig! — ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot -honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta i löfverket, och i -nästa ögonblick låg han för hennes fötter. - -Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet tecken till lif. Stenen -hade råkat midt i hufvudet. Så illa hade hon icke velat, tänkte hon, och -smekte och klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men han sjönk -åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne stodo henne i ögonen. Så -illa, hade hon icke velat honom. - -Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig om. Det var Anders -Barberare, som gick öfver täppan. Han hade kanske sett henne gråta, -tänkte hon förargad, och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför -skulle just han komma så olägligt. - -— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt och räckte henne -handen. - -— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. — Så sent I ären ute. - -Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig derefter åter i -väfstolen samt började ifrigt syssla med väfven. Han hade emellertid -följt efter och satte sig på pallen bredvid, samt började att med ett -ledigt väfspröt slå framför sig i gräset. - -— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte gamle Janne kommer åter? — -sade han slutligen, då hon inte syntes hågad att bryta tystnaden. - -— Åh, han får säga hvad han vill. - -— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom så hårdt! - -— En katt? - -— Gamle Janne var ett snällt djur. - -— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det var icke snällt. - -— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas. - -— Det må han! - -— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er inte väl! - -— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra! - -Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende -uttryck på honom. Han såg åt annat håll. - -— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig. - -— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade. - -Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han -gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med -ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med -karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga. - -Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men -han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte -måste han hålla. - -När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt -att länsa den från vatten. - -— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta -ut båten. - -— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig? - -— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till -afsked. - -Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde -länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle -gå, sade Lars med en nick åt Elsa: - -— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han -väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan -lätt bli krakel. - -Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de -intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade -sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i -anspråk. - -När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en -påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men -i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten. - -— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade -han och sökte hennes ögon. - -— Hvarför skulle jag inte det? - -— I såg då så underligt på mig? - -— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända? - -Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet. - -— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär. - -Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till baka. - -— Nej Anders, så I talen! — sade hon. - -—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, att fråga Er, om I ej -ville bli mitt äkta vif. När året är ute, kan jag börja som egen -mästare. Jag har godt om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I -bara ville, skulle det nog gå bra för mig. - -— Nej Anders! - -— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta för fyra. Vi kunde köpa -Matts Spetsmakares lilla stuga... - -— Nej Anders! - -— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag kunde hoppa i sjön, -om I inte sägen det? - -— Kunde du? - -Han såg så varmt och innerligt på henne. Men hon stirrade tankfullt -framför sig. Hennes händer föllo långsamt åt sidan. Der borta vid -Söderport hördes stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra -för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp. - -— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta mig åter der uppe! - -— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla henne qvar. - -— Nej nej, fråga mig icke mer. - -— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha nog rätt, som säga, att du -är en besynnerlig flicka, Elsa. - -— Hvad ha grannarne sagt? - -Hon såg förvånad på honom. - -— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill leka och aldrig fästa -dig. Men du har handlat orätt med mig. Du har visat mig något, som du -aldrig menat. Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du visste hur -mycket jag håller af dig! - -— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte sig strax efteråt med -svarta Malin! - -— Ja, du har haft många friare Elsa! - -Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han sig upp och hoppade i -land. - -— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt och stötte ut båten. Men -han låtsade inte höra henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita -stjernan” — ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig! - -Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke -ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum — -sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill -endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att -jag tar mig något deraf som de andre. - -Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad. - -Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade, -och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför -branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten. -Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det -sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill -honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara -osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals. - -— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne -ömt. - -— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes -ögon skimrade. - -— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han. - -— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan -ingenting lofva dig! - -— Inte vill jag heller tigga din kärlek! - -— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa! - -— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag -borde sett mig bättre för. - -Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina -ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet. - -Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka. - -— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta -båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den. - -— Är detta ditt sista ord, Elsa! - -— Ja! - -— Farväl då! - -— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om -kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet. - -... består! — upprepade ekot ute från fjärden. - -Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt -Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa -endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och -råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många -afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek -mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon -ratat honom en gång, kunde detta vara nog. - -Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa -honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra -stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden, -då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför -vardt det äfven så. - - - - - V. - - -Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för -Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som -trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade. -Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel! -Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande -med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och -silfverblommor. - -Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad -jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung -dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på -bröllopet, om någon vinner hennes tycke. - -Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste, -att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka, -att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo -förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin, -när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en -god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som -hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd -väter gift mans bröd, blir det kärlekens död. - -Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det -lysande tåget. - -När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en -förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit -henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det -var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon? -Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere -på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände. - -— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd -kan jag se, och denna gång utan friare? - -Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för -hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på -henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu -hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods. - -— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som -låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande. -Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka -uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade. - -Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg -ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam -darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden. - -— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade. - -— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke -såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam -likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna -ville skulle intressera sig för dig. - -— En förnäm dam? Ers nåd skämtar! - -— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra -hästar, eller hur? - -Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte -hon. - -— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte -åter ögonlocken. - -— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt -leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag, -att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första -älskarinna. - -— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga. - -— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade -mannen, alltjemt med samma egendomliga leende. - -Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor -silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från -fönstret bakom dem. - -— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl! - -Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den: - -— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf -än jag. - -— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej. -Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert -i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan. - -— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne -i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en -vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand -från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det -för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren -till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall -du få den hjelp du söker. Och nu farväl! — - -Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret. -“Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint -menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han -skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men -kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått! -Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i -ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande -bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta -ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos -hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne. - -— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång -bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt. - -— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om -munnen med en betydelsefull åtbörd. - -Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de -gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade -hon visat mer än en gäng förut. - -— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för -den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och -skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan -tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade. - -— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade -tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt. - - — I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll -Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen. - -Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete -färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra -blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter -skärpa, när hon inföll: - -— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss -frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter -honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa? -— - -Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att -hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort. - -— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag -icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte -första gången jag hör din onda tunga löpa. - -— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. — -Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt -som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så -mycket du vet. - -Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen. - -Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna -skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas -Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan -de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på -gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring. -Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och -förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa -ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att -vänta. - -— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes -nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och -skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa -sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg. - -— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede -strök sitt hår ur pannan. — Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva -ej hennes förmaningar. - -— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, — sade gumman barskt, -— men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli -grönt och fett magert. - -— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna skrattande. — Den ena -trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du -lungsoten. Nej se bara hur hon fräser! - -— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — sade Elsa och ville på -nytt rusa emot henne. - -— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor Greta, och förde Elsa med -sig. — När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det. -Sådana pigor äro intet umgänge för dig. - -Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde -glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder. -Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på -nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig -med stadig arm derifrån. - -Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot -två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att -leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att -tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför -flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta -ostörda gå derifrån. - -När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta. -Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes -glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan -att svara drog sig trumpen bort i en vrå. - -Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var -inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger, -tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon -var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala -henne derför. - -Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde -Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa -så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något -ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna -Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta, -att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna -henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade -henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om -hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om -det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i -luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön -kände hon då ingen bot för trolldomen. - -Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och -slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. — -Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att -omtala för henne hvad hon viste. — Och nu berättade hon, hviskande, att -den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som -velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som -han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra, -var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver -henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i -askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den -lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon -ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der -i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste -på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta -sig. - -Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam -flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i -bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var -möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför -måste äfven bot upptänkas. — - -Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man -icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men -hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store -ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa. - -Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog -derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren. - -— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor Greta tankfull, när hon -återkom — och ingen af våra prester heller? - -— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med -honom, — svarade Fingerlisa och ville taga afsked. — Men det är långt -dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och -derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar. - -— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — frågade mor Greta ifrigt. - -— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka -blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som -höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt, -gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld -hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta -lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och -det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt -den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han -vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i -anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars -gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad -hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade -med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden -till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram -den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då -begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga -griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som -frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan -tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes -anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för -lifstiden. - -Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den -gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från -sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon -annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare -kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de -svåra tiderna. - -Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin -vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika -berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i -vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att -någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han -sjelf ingenting gjort. - -— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon när denna gått — och det -ska' I icke tro på, mor. - -Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. — När man -vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn — sade hon andäktigt — får man -nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en -själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället. - -Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars -inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid -hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna -säga Elsa ett och annat ord. - -Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor -Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert -och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon -det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej. - - - - - VI. - - -Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt -samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt -ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande -nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning, -alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten -efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn -som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg. - -Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en -kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor -och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt -när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill -läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på -de fleste ställen bortnötta eller urblekta. - -Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan -alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en -ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en -af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd -deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig. - -Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var, -plägade han icke gerna umgänge med mästermannen. - -Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta -klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade -hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon -sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för -hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men -ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden. - -— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och -fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt. - -— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan, -som bättre behöfver dalern. - -— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se -justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om -I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den -heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock -i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke. - -— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars -Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre -och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre. - -— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla -riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den -andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör -det, ty det kunde bekomma Er illa. - -— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt -djefvulstyg. - -— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles -så om andra här i huset. - -Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att -veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut. - -— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid -alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det. - -— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går -var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af -med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade -han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit -hennes hamn man såg. - -— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig, -mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är -intet kram för min marknad. - -Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast -menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne -pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för -fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd. - -Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt. - -— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter -inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar. - -— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg -och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens -anfäktelse. - -— Käre far, hvad menen I väl? - -Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt -han syftade. - -— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i -går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden. - -— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en -menniska, som talade så vänligt som han gjorde. - -— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet. -Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen. - -— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till -något. - -— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det -samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar -far! - -— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den! - -— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet. - -Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter -ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke -solen börjat skina dit in. - -— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan -hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der. - -Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville -endast skrämma henne. - -— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram -öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt -var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol -förr än förståndet fått växa ut på dig. - -— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle -ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt -skyndade in på sin kammare. - -— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista -tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter -mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne. - -— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — Men nog ska' ondt gry ut -med ondt, — återtog han strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville -tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i -snön hela Guds långa dagen? - -— Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far, -hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. — - -Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor -Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta -var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon, -skulle ut med ondt. - -Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem, -försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men -deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders -tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas -sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon -bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den -förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för -hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de -öppet sökte motverka denna vänskap. - -En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade, -och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne. - -— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, — -sade hon suckande. - -— Har mor varit sträng nu igen? - -— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för -stränge herrar. - -Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt -från pallen, der han satt. - -— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade han uppbrusande. — Du -drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak, -klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och -reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något -trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och -sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker. - -— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och -såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort. - -— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars -spott och smälek, kan tänka? Men akta dig! - -— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss... - -Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade -vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne. - -— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag -heter Lars Mickelsson! - -— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har -ju talat något ondt om Elsa på sista tiden. - -— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog -finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp. - -Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig -förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med. -Han såg ondt på henne. - -— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut, -hvisslande på en gammal sjömansvisa. - -Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan -gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af -grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver -slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan. - -Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han -trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere -tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun, -tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare -med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade -nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande -fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att -Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som -Fingerlisa. - -Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på -upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina -vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något. -Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var -fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade -endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och -vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast -gifvit henne snäsord. — - -Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne -sluta med sitt umgänge med Fingerlisa. - -— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade mor Greta slutligen sagt. — -Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet. - -Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares -hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när -Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde -komma till baka, om han inte ville det. - -Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd. -När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes -oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna -tider trängde sig fram i inbillningen. - -Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till -Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den -tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid -slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon -mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita -linnelif öfver det ångande gräset. - -Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset -vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i -hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga -allongeperuker och skor med röda rosetter. - -En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula -kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt -fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort -bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom -att döda deras bärare. - -Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes -hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men -lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld -och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars -räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt, -öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte -fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom -förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas -stora fröjd. - -Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små -händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en -dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än -rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett -det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på -kinden. — Hvilket vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog så -godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem -små sockergryn att äta. - -Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde -henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad -hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som -fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet. - -Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp. -Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan. -Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och -stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var -täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo -orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig -skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till -växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon -tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade -fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon. - - - - - VII. - - -Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga -adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt -utifrån malmarne. - -Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor -Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent -på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes -oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo -sig också mer än en mötandes uppmärksamhet. - -— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om du springer så, kan folket -tro, att du vill löpa ifrån mig. - -— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, utan att vända sig om. - -— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade stegen. — Du lär nog inte -komma till bröllopsgården förr än jag. - -En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid -hvarandra. - -— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke — -att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif. - -— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp -mig, Anders! - -Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne -förebrående. - -— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. — -Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt -hjerta. - -Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt -tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han -låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet. -Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra. - -— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan -jag likväl hederligt försörja dig. - -— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva -mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag -ensam. - -— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt -våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången -såg mig. - -Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod -en liten gosse och lekte med några isstycken. - -Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad -rasade omkull. - -— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne. - -Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal. - -— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna -upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger -åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk? - -Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade -framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt -om mot sin förföljare. - -— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket -efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett -skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och -blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han -jemrade sig och skrek af alla krafter. - -Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka. - -— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att -man ropar på vakten? - -Han följde henne motvilligt. - -— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen — -om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset. - -— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan -bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa. - -— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara -morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du -bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator -och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden, -kan tänka. - -— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad -den lille pojken ropade. - -— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig -nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de -frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig -om. - -— Farväl Anders! — sade hon. - -Han ville hålla henne till baka. - -— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min! - -Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar -till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig -älskat honom och skulle aldrig heller göra det. - -— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon -och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld! - -Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville -visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna -någon annan, som satte mera värde på honom. - -Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma -gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och -hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der -borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han -icke kunde se, hvad hon hade för sig. - - - - - VIII. - - -I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle -hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin -skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och -maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här -och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem. -Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare. - -— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till -sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med -ett vaxljus. - -— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt. - -— Nej du, Jonas, rik man är snål man. - -— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva. - -— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara -karoliner, finge han nog öfver. - -— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara -rödaste guld, säger man. - -Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka -fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af -fönstren. - -— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han -har nog sett det, om han inte fått smaka't. - -Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt -och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet -af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat -ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom -ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af -mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare -stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var -skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt -till, utan hängde vårdslöst på sidorna. - -Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför, -och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet -kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det -flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick -föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och -derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade -eldskärm skimrade i eldskenet. - -— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en -stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något -kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten -var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra -mig något, om de än då och då låta höra af sig. - -En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna. -Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon -höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna, -drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget. - -När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse -nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten. - -— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte -ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in, -som du inte noga betraktat genom gallret. - -Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och -linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena. - -Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora -och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade -lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den -tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre -qvinnoansigten. - -En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på -fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända -bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne. - -— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon -lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa -gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna -verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande. - -— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i -denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under -aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen. - -— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny -riktning åt hennes tankar. - -Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan -flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då -hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och -hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den -ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta. -Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina -föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid -någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes -ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit -milde. - -En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en -viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm, -skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men -hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes -tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i -många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig -och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd. - -Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och -gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det -lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen -skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade -det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under -hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt -broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då -tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast -några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört -ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon -var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden. - -I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och -Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen, -omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage -hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med -rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och -uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till -presthuset. - -Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade -upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens -studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett -svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar. -Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte -liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i -hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den -söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo -tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja -se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han -frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm -dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så -tillintetgörande. - -— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda -hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre. - -Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon -önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru -hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af -regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i -barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar. - -— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med -skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd. -Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid -dörren. - -— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg -och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du -minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin -dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet -trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå -bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens -törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker. - -Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat -ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna -slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken. - -När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg -stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna -och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon -sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. — - -Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp -i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel -hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne -till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det -mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag -äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula -redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade -aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! — - -Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande -hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården. -Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i -broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur, -för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta -högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke -tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt -äktenskap. - -— Bertil! — ropade hon. - -Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde. - -— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne. - -Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat -efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra -sig närmare underrättad, innan han svarade. - -— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och -häftigt: - -— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...? -men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har -sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i -bröstet på mig! - -Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon -derigenom velat mildra smärtan, hon rönte. - -— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers -höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes -egna bud. - -Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen. - -— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu? - -— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle -svettas blod och vatten. - -Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att -uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första -gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han -sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet. - - - - - IX. - - -Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i -hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig -bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med -riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo. - -När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade -rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter -smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram -till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma -luften. - -Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll -glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i -brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande -silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med -yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste -samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin -brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter. - -Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl -uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll -beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar -samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i -löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan -och kastade honom ut bland folkhopen. - -En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den -silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de -sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på -hattar och mössor, allt till brudens heder. - -Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden. -Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren -talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes -tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden, -och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg -ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns, -såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon -försvunnen i den mörka portöppningen. - -Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr. -— Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt. -Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det -den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda -derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon -gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon -återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum, -uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför -henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var -denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig -peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles -så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst -egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt. - -— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon -förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen. -Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom. - -Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till -baka. - -— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och -likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som -sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott, -och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker -min hjelp? - -— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig -— mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer. - -Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen, -han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax -derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade -på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet. - -— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på -jorden. - -Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon, -och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen. - -— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt -hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt. - -Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara. - -Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af -bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en -hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på -motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar. -Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene. - -— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt -spanskt...! - -Han höjde sitt stop och gnolade: - - “Drick drufvans saft, - Du hemtar kraft — - Ty döden flyr - När vinet styr! —” - -— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken — -jag ber Ers nåd, låt mig gå! - -— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar -Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra -själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade -linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig, -innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma -en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig -hofbuss. - -— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt. - -— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i -borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig? - -Han lutade sig öfver henne. - -— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag -af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En -tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon -sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt. - -— Vackra foglar, starka galler! - -— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull! - -Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna -kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret -med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med -vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af -ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt -det tyst. - -När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han -grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora -dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål. -En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första -undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset -bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor -blänka. - - - - - X. - - -Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade -snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans -skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom -smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan -efter den andra. - -Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig -girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den -fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin -förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och -när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att -den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i -staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin -och hampa. - -Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel, -och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen -qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd, -hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så -mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare -kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida -voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när -hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma. - -Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck -hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt -kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade -folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden. - -En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum, -eller kanske rättare sagdt källare. - -Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och -bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag. -Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på -hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i -halfdunklet, utgjorde hela inredningen. - -På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken -öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting, -hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om -hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några -förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af -likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt, -ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas -innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända -pergamentskapslar. - -En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan -i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone -trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så -fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant -för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt, -han egde, derför. - -Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre -qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma -förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra -missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser, -och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några -storartade resultat vinnas. - -Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar -glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på, -förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten, -metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till -större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för -hvarje gång. - -Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och -mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om -möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla -metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande -mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen -lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle -behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet -af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja -en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den. - -Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade -för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och -glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en -nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade -Lichtonska regementets. - -— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han -efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till -sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver. - -— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade -åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till — - -— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle -linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag -eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut. - -— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen -allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi -göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning. - -— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre -bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt -Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon. - -Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att -sätta sig. - -— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara -motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven -tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i -kroppen, när man skall ta' ett tag med satan. - -Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det -hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka. - -— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att -åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria -står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade -han — och klingade med en af dödskallarne. - -Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon -aldrig varit. - -— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne -med dig? - -Mäster Grijs nickade jakande. - -— Allesamman? - -— Det var omöjligt! - -— En sådan gnidare! Hur mycket då? - -— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet. -Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten -blefve lika stor och risken mindre. - -— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio -tusen karoliner. Det var rask förtjenst! - -— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan -förut. - -— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till -baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken? - -— Jo visst, för si förstås! - -— Och till och med något deröfver! - -— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs — -att så här i början... Hm! - -— Antingen allt eller intet, käre bror! - -— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med -tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan. - -— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en -gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är, -om vi lyckas med så litet! - -— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en -annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det -blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag. - -— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent -att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på -ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod -det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en -herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja! - -Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax -och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack -ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han -nedbäddade bland kolen i spiseln. - -— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är -nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade -härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs — -skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon -sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har -trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen. - -Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett -sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke -följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett -djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet -var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster -Haasenkampf log belåtet. - -— De äro qvar der inne allihop — hviskade han. - -— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade -åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan, -för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande -ögonkast. - -— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med -ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i -verlden. - -Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade -sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på -målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det -måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och -blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner -i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt. - -— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi -icke uppskjuta det till nästa månad? - -Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg. - -— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man -icke mer komma undan. - -— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade -åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva -stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade -här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens -en half daler derför. - -— Hur mycket hade han satt in i affären? - -— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt. - -— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga -försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt? - -— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det -inte så godt att vänta? - -— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare! -Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus, -skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är -konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som -fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver -öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot -fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt -Belzebub, underjordens konung. - -Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med -vidjan åter och fram i luften. - -Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade -sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom -till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom, -fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften. -Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och -förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens -välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många -knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en -lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma -om. - -— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om -jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är -för sån't skämt. - -Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens. -Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke -hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och -sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn. - -De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen -ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller -bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela -muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar -kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med -förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från -bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa -ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af -qvartermästaren. - -Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre -äfventyr. - - - - - XI. - - -— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte -icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll -omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade -sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i -ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och -förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och -skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto -der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel, -värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var -redo att samla nyheter. - -— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er -till korfvar, efter I flåsen så? - -— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med -min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si -förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till -skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet. - -— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som -blott hade inne så mycket vatten. - -— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och -slog Biervogel på axeln. - -— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt -röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så -att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här -ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns. - -— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke -vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta -välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si -förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika -godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, -kunna vi vänta medan de hemta vattnet. - -— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad -och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp -några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna -— återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar -ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige -kröningshingsten. - -Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas. -Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat -mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på -hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla -väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det -samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske -grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst -tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset. - -De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt -närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse, -började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs -att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, -depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som -gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes -när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta, -försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva -“trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa -hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga -händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet -sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, -och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på -postmästarens tak. - -— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och -slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu -mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke -tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der -inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som -fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt -igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och -skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet -kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. — -Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver. - -— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne -som i en säck? - -— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga -af med postmästarens tak? - -— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra. - -— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en -tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för -hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra -malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan -Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som -såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta -under stenfoten. - -— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med -sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af -några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi -skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt -håll. - -Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en -hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick -derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora -förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter -och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment. -Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att -vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det -var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva -känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på -ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore -han förlorad. - -Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i -rummet med anden i halsen. - -— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska' -jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker, -att I aldrig kunnen tro det. - -— Togo de henne? Hvem togo de? - -— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som -hon skulle flyga upp på taket. - -Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade -med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut -genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick -mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika -fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan. - -Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade -folket. - -— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd, -fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i -deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han -banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag! - -Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro -bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda -ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga -spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne. -Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade -hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit -rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både -stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt -sidan, som skaftet medgaf. - -— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han -skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag, -hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver. - -— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon -hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar. - -Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen. - -En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk, -som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne -fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes -ögon. Hon kastade sig några steg framåt. - -— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort -stående. — Ser du inte att de vilja åt mig. - -Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och -med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln. - -— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria -rättens fånge gör edsörebrott! - -— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla -knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars -Skeppares dotter. - -Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan. - -— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till -ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne, -den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck. - -— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. — -Tro honom icke, i Jesu namn! - -Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon, -allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke! - -Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders -på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin -tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget -fälde sin man till jorden. - -Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta -uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade -upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen, -öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde -hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt, -under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen. - -Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade -folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en -farlig trollpacka. - -Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått -sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt -anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan -dom och ransakning. - -— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade -mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir -man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden. - -Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens -ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som -sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved -nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa -till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och -stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig -taga slut. - -— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel, -öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger -jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar. - -Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det. - -— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. — -Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och -hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh... -här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh! - -Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga -slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt -till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock -fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i -Bollhusgränden. - - - - - XII. - - -Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland -hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af -konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla -trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af -ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften -utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så -stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, -då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade -emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas -från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit -lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och -derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld. - -Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet -i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm. -Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen -från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar -mannaålderns blick och hållning. - -Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under -hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske -hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa -och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle -i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga -haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare -skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en -tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid -han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är -nämnd. - -Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till -största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och -annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att -höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom -anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på -stadshusdörren. - -Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades -vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och -öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo -snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet. - -— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva -öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara, -Elsa Larsdotter? - -— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden! - -Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon -tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och -såg förlägen ut. - -— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast -på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast -bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är -vorden anklagad. - -Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen. -Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs -utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett -underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds -smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än -mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten — -slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och -samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte -derför Gud trösta hennes arma själ. - -Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp. - -— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att -bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då, -att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser -genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för -oss svaga menniskor! - -— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud -från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna. - -— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång. - -— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard. - -Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af -den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och -vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda. - -Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla -eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig -föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo -utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade -ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut, -framföra sitt vitnesmål genom moderns mun. - -De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få -sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne -eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad -heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på -sin näste, började förhöret. - -Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade, -stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på -stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits -med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf. - -— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde -magister Olaus. - -— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg -mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl, -en ko och en hustru. - -— Och hvart förde hon dig dessa gånger? - -— Åh, det var olika! - -— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter? - -— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan -gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for, -för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig. - -Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde. -Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder. -Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon -hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en -stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade -hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt -invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak. - -På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes, -svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp -till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den -elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp -stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till -sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var -“svartnacka”. - -En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och -plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes -mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes -finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än -Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon -sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på -knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit -ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon -i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången -faslig pina och åse både synd och elände. - -Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också -ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de -knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att -hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl. - -Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom -ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes -flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade -nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en -trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara -form. - -Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig -pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter. - -Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att -vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt -mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren. - -På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han -oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han -förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft, -fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till -snöslask, bjellklang och sidensvansar. - -Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och -gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en -käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den -elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt -öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en -silfverpipa. - -Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att -bräcka murar. - -— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade han med en skelande -blick på magister Olaus. — Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag -har ofta sett både hus och stenar dansa. - -Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton, -hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och -gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster. - -Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas -förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de -nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit -till baka både hornet och pipan. - -— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har -icke talat förut om något horn. - -— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att -för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt -glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i -sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För -hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han -ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit -honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och -såg illparig ut, när min lilla hustru lefde. - -— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är -ju blott elfva år? - -— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag -bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds. - -— Och nu föres du icke vidare? - -— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i -Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven. -Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna -upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de -tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har -hela tjoget förut. - -Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens -hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades -honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet, -grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han -förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit -i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika -kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade -hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och -anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige -kommissarierna. - -Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att -hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens -hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig, -att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten -att göra. - -Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens -högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig -åtanke. - -När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att -kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från -bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i -hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds -till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne. - -— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad -efter honom. - -— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju -tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min -stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa -stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig -synd hon tagit på sitt samvete! - -Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst -hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar. - -En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute -i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under -häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja -samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick -se Elsa stannade hon plötsligt. - -— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne -kavaljerer du för med dig! - -— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta -nog ock för dig, fast du ljuger. - -Fingerlisa såg förvånad på henne. - -— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att -icke heller du är fri från ondt tal. - -Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa. - -— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas -taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du -skall ha en röd, en sådan som de andra... - -Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för -höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig. - -Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena -fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna -kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”, -en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med -stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de -födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och -värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens -ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra -vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till -Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede -uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit -på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla -kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än -hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af -vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt -dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem -flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap -med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”. - -Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta -var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan -kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade -varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket -naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last. - -När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på -sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon -aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att -hon fört dem med sig till Blåkulla. - -— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min -person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de -nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som -uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en -dröm eller ej. - -— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna -slående anmärkning. - -— Derför att de säga sig föras endast när de sofva. - -— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den -hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att -han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i -fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall -uppgapa med sina käftar och taga dig emot. - -— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, — -jag är oskyldig. - -— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister -Olaus. - -Hon fäste sina stora bruna ögon på honom. - -— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen! - -Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt, -genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde, -som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en -synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken -menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige -borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva -fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen -falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det -måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde -eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning -öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt -fall till hans utvalde. - -Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de, -hvilka bäst borde känna till hennes lefverne. - -Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och -bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under -några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita -tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda -fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en -trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af -grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den. - -Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga -ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon -icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit -med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då -hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart -hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian. - -Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa -anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När -denna slutat, brast stormen lös. - -— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro -henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla -folk och vitna mot hvem hon vill. - -Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt -att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från -sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon -åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt -talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon, -såsom synnerliga prof på satans anfäktelse. - -Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt. -Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på -oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då -kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning -rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina -vitnesmål. - -Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt, -hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott -att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de -nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville -han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och -tända elden derunder. - -Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon -svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och -församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och -hennes tystnad tyddes derför endast till godt. - -— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister Olaus efter en stund och -gjorde sin röst så len som möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens -räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant -vara. - -Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas -föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon, -i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då -hon velat förmana henne. - -Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att -hon nu fritt fått bekänna sanningen. — Dock spordes ej, — tillade han, — -om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka — -han pekade härvid på Fingerlisa — nyss vitnat. - -Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men -vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig -väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på -henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det. - -— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister Olaus ånyo. - -En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i -det hon sade tyst, nästan för sig sjelf. - -— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde! - -Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och -vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares -stämma: - -— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den seniga handen mot mor -Greta. — Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid -behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en -annans foster och icke ditt...! - -Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina -kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland -äfven honom. - -— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. — Må -vår Herre bevara Era kroppar! - -Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af -alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu -tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar, -vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en -bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och -med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux -och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig, -att de helt och hållet ville förneka trolldomen. - -Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna. - -— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar — utbrast hon, -snyftande i det hon kastade sig på knä — är jag oskyldig! - -Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af -åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad. -De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och -anfäktelser. - -— Stig upp, du satans förtappade — röt magister Olaus mot henne. — Den -höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan -ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans -skrymteri och en djefvulens arglistighet. - -Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något. -Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt: - -— Ack mor, om I vissten hur I faren vill! - -Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett -tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och -åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på -hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka, -vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat -intaga hennes plats. - -Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst -höjdes för Elsas frikännelse. - -— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i -ände, å ömse sidor om det långa bordet. - -Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var -anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om -det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så -många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till -skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika, -men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i -stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol -eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna -mildring i straffet. - -— Man borde — sade magister Carolinus — mera se på Guds namns ära än på -hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra -andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se -att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i -hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt — slutade -han — om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde -hon derför å bålet brännas. - -Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att -om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen -nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och -bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare -öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs -åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om -hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå -Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. — - -Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle -förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena -trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke -vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål. -Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut, -enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa -Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger. - - - - - XIII. - - -En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena -trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt. -Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på -torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat -sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde -med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett -regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket -bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin -i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades. -Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man -anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de -oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede -arffiendens garn. - -På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de -ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti -deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och -stadens borgmästare, med flere betrodde män. - -En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan -borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre -andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på -sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa -honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio, -utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren -gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade -också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och -vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga. - -— Om min käre värdigas tillåta — sade magister Olaus högtidligt, då -Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening — skall jag i två ord -bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta -trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor, -ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre -säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett -verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå -följande evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en kristen egnar -och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet, -äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss, -torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också -böra med allvar åter upprepas och skärskådas. - -— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — föll Hjärne nu i talet — -hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven -derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är -lika giltigt som den andres ja? - -— Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne. -Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna -stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem -att tala sanningen. - -— Men jag kan ändock icke fatta — invände Hjärne — att detta kan gälla -mot en ärlig menniskas nekande. - -— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet -och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder, -särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen -rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. — -Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor, -men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den -onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten. - -— Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i -stället för den förnäma damen? — återtog Hjärne med ett ironiskt leende. - -Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en -ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade -nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i -svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken -hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att -dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan -magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt -gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan -än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor. - -— Den saken är ännu icke slut — svarade också magister Olaus efter en -stunds eftersinnande. — När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu -är oklart, komma i ljuset. - -— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga -mått och steg; de kunde violera adelns privilegier? - -— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg — -svarade magister Olaus beslutsamt. - -— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — att vårt hopp står till denna -unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens -störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega. - -— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister Olaus, allt ifrigare. - -— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — af desse inskränkte -teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu -fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak. - -Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och -borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora -förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona -officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder. - -Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för -hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än -kardborrar i en björnfäll. - -Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att -söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i -spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt -på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen. - -Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan -person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en -medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora, -dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke. - -Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat -sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset -och sköt upp dörren. - -Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid -fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne. - -— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde vid hennes skuldra. - -Hon stirrade häpen mot honom. - -— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då hon i honom igenkände tyske -grefven. — Jag vill icke följa Er. - -— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i befallande ton. — Ett sådant -näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både -gyllenduk och perlor, samt kostligt vin. - -— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden — svarade -Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig. - -— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han skrattade härvid, så att -det gaf eko i hvalfvet. — Tror du mig om att gifva utan att få? Men -fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro -ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan -hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför -är tiden precieus. - -Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt -lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan -mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring. - -— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan — sade mäster Skarp med -ett hest skratt, i det han närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne -börja svida. - -— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, argsint — och hjelp hellre -till att få henne ut härifrån. - -— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. — -Grefven kan man höra är sträng af sig i dag. - -Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till -stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera -otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp, -att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det -ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den -fara hon undginge, om hon följde honom. - -— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han och tecknade förstulet -åt grefven — liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra -Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de -också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt -stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla — fortsatte han och -fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du skall -höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram. - -— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. — Låt mig, i Jesu namn, -slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt. - -Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick, -när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja. - -— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande — kanske du tror, -att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång. - -Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte -filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att -iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i -korridoren. - -Grefven skyndade före dem. - -Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta -en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och -hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver -fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt -emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och -lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist. - -— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han mot dem — att en -stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten? - -Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga. -Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor -och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof. -Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause -celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället -för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med -värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg -eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen. - -— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf värjan. — Han vill se hur -handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren! - -— Der har du då till både kaskett och förskinn — sade grefven och gaf -honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster -Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan -soldaten och porten. - -Men hastiga steg hördes nu från korridoren. - -— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och -klappade soldaten på axeln — släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få -göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter -din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören. - -Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse. - -Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten. -Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med -ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare -det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid. - -— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, med ett grin. — Den vill jag -dansa med. - -— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem allt mer otålig. - -— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad -framför honom. - -— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek han och sökte att med -några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som -de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens -fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de -anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i -samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln. - -När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne -kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan -grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt -nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit -sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre -af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde -sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida. - -Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop -och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I -trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två -män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga -element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta -hvarandra. - -Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina -motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka, -vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika -tunga personer att väga upp hvarandre. - -Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe -ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf -skrällande ekon från de tysta gränderna utan för. - -Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och -borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere, -att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt -han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af -flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig -öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare -rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut -på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor. - -— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — skrek han, pustande, — och -der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess -och satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i -den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände, -mäster Fibiger, bagaren. - -— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade denne drygt. — Och vi -tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt -att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat? - -— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu pustande efter -andedrägten. — I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna -mötas, stadsvakten först skall göra honnören. - -— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — ropade ett tjog röster, — -men detta sätta de sig öfver, förstås. - -— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. — De trilskne skola -få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet — ja, -de skola för böfveln få rida på trähästen — och det så att det smakar — -men hvem började leken? — den der någon viglar upp till ondt, honom -skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det. - -Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo -den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt. - -När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt, -hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt -leende: - -— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere, -och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet. - -— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade borgmästaren, slagen af -denna anmärkning. — Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt. - -— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, — det som gäller såsom -honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge -skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle -få sin fulla honnör. - -— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, och förde käppknotan -till näsan, med högvigtig min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har -hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel, -— här blåste han upp sig alldeles otroligt, — har samma anspråk på -honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner? - -— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, — -inföll nu mäster Fibiger, — skulle väl icke de ha honnören, kan tänka? - -— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här skrattade han, så att -mungiporna nådde öronen, — och tacka dem också böfveln för det. - -— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga -förordningen om rangen? - -— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger -och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din -sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores. - -Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt -rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo -framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen, -förr än de stodo alldeles framför honom. - -Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två -armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande. - -Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att -komma ut. - -Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin -höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak, -sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå -kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett -henne derinne. - -Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten -saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat -excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och -mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af -stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och -någon af dem. - -När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt -honom sakta i örat: - -— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När -jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles -tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom — - -Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för -satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert -icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen -senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer -verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida -det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer. -Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade -förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt, -att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han -i verkligheten endast fans i en. - -På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de -fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både -synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och -som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket. - - - - - XIV. - - -Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget glittrade de första -solstrålarne mot isiga klippväggar, och de gråa töcken, som natten -lägrat öfver staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna -flockar. - -I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några rykande eldbränder lågo -på spiselhällen och kastade ett flämtande återsken mot det isiga -fönstret. De gåfvo till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe -med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin spinnrock. - -— Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, — brakade hon säga, -när någon af grannarne beklagade henne — ja, och sorg blir aldrig så -tung, när man går, som då man sitter stilla. — Och härefter handlade -hon. - -På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med att klippa sitt långa -hakskägg, och på en pall bredvid Anders Barberare. Denne bar sin arm i -band och hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen efter -slagsmålet, när Elsa fängslades. - -— Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma oss gamle i vår stora -sorg, — sade mor Greta och såg opp. — Här icke så jäft nu mera, ska' du -tro, sedan solskenet fallit öfver på grannens stuga. - -— Så I talen mor! — svarade Anders förebrående. - -Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla till sidan. - -— Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det förbi. - -— Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna — inföll nu Lars -Skeppare vresigt, — all ting vet du har en återvändo, och hvad rätt är -kommer alltid till heders. - -— Så hoppas jag ock till Gud! — sade mor Greta. — Dagligen ber jag att -satan måtte lägga korset uppå efter ens krafter, och icke fresta en -öfver förmågan. - -— Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen mor, — återtog Lars — -varit bättre om du sagt, när de höge herrarne frågade dig der uppe, att -ringen låg i strömmen eller att du aldrig sett honom. - -Hon sände en lång blick mot honom. Men han tystnade icke mera för detta, -fordom betydelsefulla svar. Det vår något mellan dem, tyckte också -Anders, som icke mer var lika mot hvad det förr varit. - -— Du vågade icke, kan tänka, — fortsatte gubben gäckande — för judomens -rädslo och de otidige nitälskandenes skull? - -— Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty han ser till hjertat. - -Lars svarade med en ömkande axelryckning och fattade åter den bortlagda -saxen. - -— Felet var mitt, mor — inföll nu Anders. — Hade icke jag låtit Elsa -springa sin väg den der qvällen då hon togs, vore nog nu mycket -annanledes. - -Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när hon svarade: - -— Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. Nej, barn, när -satan ville hennes ofärd och hon icke mer var förtjent af Herrens -bistånd, kunde det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt eget -hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag vill bedja för henne, är -det som någon skulle hviska mig i örat: Du vet icke för hvem du beder! -Hon som du hafver kär är en evigt förtappad! - -— Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa — inföll Lars. — Nej mäster -Hircinius, slottsfogden, och mannen här midt öfver med röda rocken, ha' -nog hårdare fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon och afton i -vakstugorna och dock, när ser man trons eller bönens kraftiga hjelp. - -— Herre Jesus! — utropade mor Greta häftigt uppsprittande. — Det var ju -i dag, som de två andra skulle brännas. - -Anders jakade. - -— Vet du Anders om de bekände till sist? — frågade hon tyst. - -— Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. Bägge nekade enständigt -till synden. - -— Så du anfäktar dig mor! — inföll Lars vresigt. — Varit mer att undra -på, om de varit rika och förnäma. - -— Den ena — återtog Anders — syntes fuller andäktig, med läsande och -sjungande, knäböjande och händernas upplyftande, men Malin Matsdotter -deremot skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne i fred, -samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät honom jernslå sig till -händer och fötter, utan att göra något det minsta motstånd. - -— Gud vare då deras arma själar nådig, — sade mor Greta andäktigt. - -— Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? — frågade Lars. - -— Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern ville icke taga hennes -hand! Ja hon fälde icke ens en tår, ska' I tro, utan ropade i stället, -att det var dottern, som mördat henne — och många tyckte att detta var -en onaturlig frimodighet. - -Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan på mor Greta. När -Anders slutat stirrade hon en lång stund framför sig utåt rummet, utan -att yttra någonting. Under denna tystnad öppnades dörren och Fingerlisa -steg in. Hon stannade nigande på tröskeln. - -— Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, — sade mor Greta vänligt. — -Hvar och en vittnar efter sitt eget samvete, kan tänka! - -— Tack mor för det ordet, — svarade Fingerlisa och förde -förklädessnibben till ögonen — men inte ska' I tro, att jag ville Elsa -något ondt. - -— Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig fram nu och stå ej -längre som en tiggare vid dörren. - -— Nej se på unge mästarn, — utropade Fingerlisa och närmade sig Anders -inställsamt. — Honom såg jag icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser -ut. Men Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon borde dock -skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant sätt. - -— Säg ingenting ondt om henne Lisa — sade Anders allvarligt och reste -sig upp. — Hon har ingenting lofvat mig, så mycket du vet. - -— Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, — svarade Fingerlisa -undfallande — liksom talet om henne och tyske grefven. - -— Akta dig, om du ljuger Lisa — skrek gubben, hvilken hit tills sutit -tyst. — Du ljög för rätten der uppe och derom ha vi ock en sak otalad! - -— Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning der uppe, — svarade -Fingerlisa med en knyck på nacken — men, far, ej skola vi rifva upp -gammalt nu. Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit nära att -föra Elsa ur fängelset? - -Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa. - -— Om jag mötte dig, flicka något aflägset, — sade Lars i det han reste -sig, — vete väl vår Herre hvem som bättrade mig. - -— I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, — återtog Fingerlisa -vänligt. — Jag kunde ja inte göra annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I -veta. Hvad Elsas sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster Skarp -kom nyss från stadshuset och berättade den. Strax han somnat på qvällen -hade han vaknat, och sett i månskenet en gammal man stående framför -sängen med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en liten dufva -på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i sträng ton, “och se efter -dina fångar.” När mäster Skarp tvekade, ty det var långt lidet på -qvällen, hade mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt -tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka under året -med det han företog sig till vatten och land. — Mäster Skarp lydde -derför, och då han kom ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse. -Den onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat ena vakten på -den andra, så att blod flöt och en hisklig excess var å färde. Och hade -ej magister Olaus varit i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen -kunnat veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade den hvite -mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt sig, hvadan satans makt var -i farligt tilltagande. Magister Olaus rådde dock till sluts på den -elake, som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles framme i -porten. - -— Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när Fingerlisa slutade, — -med henne är det nog förbi. - -— Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, — sade Lars. — De äro -mera i behof af hans nåd än hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din -rättskaffenhet fört henne. - -— Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna hjelpa henne, — -inföll Fingerlisa, — ty han tarfvar nog all sin makt, för att kriga mot -dansken. - -— Elsa var så underlig till mods på sista tiden, — sade Anders, sedan de -sutit tysta en stund. — Det var alldeles som hon anat, hvad hon skulle -få gå till mötes. - -— Jo, jo men! — sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull nick åt mor -Greta, — när de blifvit vigde vid den elake få de aldrig skratta, ska' I -tro, ty då håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta åt -Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta vid norra -kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda ljud ifrån sig, när de frågade -henne, om hon hade några barn i Blåkulla. — Men farväl nu go' vänner — -afbröt hon sig och reste sig upp. — Jag vill inte tränga mig på Er, ska' -I tro, och jag ser nog, för hvem I hållen mig. - -— Så ska' du inte säga Lisa, — sade mor Greta och klappade henne -vänligt. — Du är nog en god flicka, som oförfärad talar ut sanningen och -behöfver icke rädas för vresiga miner. - -Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo de att ytterligare -talas vid en lång stund. - -När de skildes åt, sade Fingerlisa: - -— Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere man krigar bor en mäkta -gudfruktig man i en kyrka, som är helt och hållet under jorden. Han är -den ende, som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är oskyldig, -går det förstås för hvar och en, som ber för henne, som det gick för -bonddrängen, som ville rädda sin fästmö. - -— Åh det vill nog ingen bedja hos honom för hennes skull, — sade mor -Greta och nickade farväl. - -När mor Greta åter trädde in i stugan, tyckte Anders, att hon såg helt -annanledes ut än han någonsin sett henne förut och han frågade derför, -hvad hon hade i tankarne. Hon smålog sorgset utan att svara. - -— Åh det var nog endast om stackars Elsa, — tyckte Lars, — som de talat -derute. - -En stund derefter tog Anders afsked. - -— Hafven I inte tänkt på, mor, att far skulle be' de höge herrarne om -nåd? — frågade han mor Greta, när han önskade henne farväl. - -— Åh det har jag nog sagt mången gång — svarade hon, — men det är som -att predika för döfva öron. - -— Kommer du nu med denna galenskapen igen? — utbrast gubben vresigt. — -Det är nog en smal sak, förstås, att elda badstun varm, när man slipper -sjelf bryta vedkasten. Men jag känner de höge herrarne jag. - -Han fortsatte en lång stund, sedan Anders gått att ondgöra sig häröfver. -Mor Greta svarade ingenting. Det syntes dock tydligt på hennes min, att -hon åt minstone icke var rädd att, om så kräfdes, bryta vedkasten. - -Mor Greta hade mycket att syssla med denna qväll och Lars hade redan -lagt sig till hvila, när hon fick tid att gå ned i ladugården. Här gaf -hon korna rikligt med strö och foder, samt klappade dem hvar och en, -liksom hon tänkt, att hon icke mer skulle få se dem. Då hon återkom, var -det tyst inne i sofstugan. Hon smög sig försigtigt bort till dörren. -Jemna andedrag tydde på god sömn. Hon tände en smal torrvedesticka och -satte henne mellan stockarne i väggen, framtog derefter ur ett hörnskåp -sin helgdagsdrägt, som hon synade från alla håll och slutligen -brådskande tog på sig. Sedan detta var gjordt, stack hon några -silfverdalrar i kjortelsäcken, och smög sig sakta ut genom dörren, som -hon slog i lås efter sig. - -Det var djupt mörker der ute. Ismängdt snöglopp piskade nordan från och -trängde kylan in till kroppen. - -Vid Hornsbron ville vaktknekten icke släppa henne fram. Hon såg så -beskedlig ut, tyckte dock hans kamrater, som äfven kommo till, att de -bådo för henne, och då hon slutligen gaf knekten ett af sina -dalerstycken fick hon fortsätta sin färd. - -— Hvarför ha'n I så brådtom mor? — frågade den som öppnade bommen. — Det -är mörkt efter vägen som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som det -är liggen I der och hicken i något dike. - -Mor Greta skakade sorgset på hufvudet — Det var långt, som hon hade att -vandra, — sade hon, ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än -Östergyll'n. - -Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. Hon var nog icke -riktigt slug hviskade de sins emellan. - -— Skolen I så långväga mor, — ropade en af dem efter henne, — borden I -inte glömt qvasten och smörjhornet hemma. Utan dem lären I inte ta' Er -stor väg. - -Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade med raska steg -utför backen. — - -När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke litet förvånad, då han -icke fann sin hustru redan i arbete. Hans förvåning stegrades -naturligtvis ännu mer, då hon hvarken den dagen eller den följande lät -höra af sig. - -Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, att hon -försvunnit på naturligt sätt, och — hvad, ingen kunde hafva trott om -honom — han sörjde henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon -var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der icke mer så -bländande hvitt, under det friska granristäcket, som när hon fejade det. -Den stora kopparkitteln blänkte icke mer så ståtligt i skenet från -spiselbrasan. Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt i en vrå, -fyld med sopor. - -Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För hvarje dag vardt han -allt snäsigare mot dem, som kommo i beröring med honom, och han jagade -slutligen genom sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner. -Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, för att icke -behöfva möta någon eller tala vid någon. — Fisket, — brukade han säga, — -lönade sig icke mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen -af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist flere nät och båten hade -fått en läcka, som han nog aldrig skulle få tid att laga. - -Den ende, som oftare besökte honom, var Anders Barberare. Långt ifrån -att vara välkomnare än någon annan, fick emellertid äfven denne tåla mer -än ett utbrott af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade -förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens obehag; och det torde -hafva varit ovisst om, hur långt gubbens gnat skulle hafva sträckt sig, -för att icke Anders skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid -Hornsgatan. - -En qväll frågade Anders: - -— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen? - -— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gubben trumpet. — Kunde -aldrig tåla ett förståndigt ord den menniskan! - -— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far. - -— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt emot Guds ord vitnade hon -— derför råkade hon också till slut ut för den ondes klor. - -— Men säg då far, — återtog Anders, efter en stund, i hviskande ton, — -hur kunnen I tro att det gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har -ju sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla? - -— Tror du då inte, pojke, att han, som har makten der, kan hålla någon -undan för sig. Alla som sjelfmant gifva sig i hans våld, sade magister -Sparrman i sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår -äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens nedersta -bål med en kedja, som aldrig brister. Der skola de sedan stå på yttersta -domens dag bakom ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt, -som de haft kärt här i jordelifvet. - -Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders tyckte sig till och -med märka något likt en tår i hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de -mot Anders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve öfver -ansigtet, i det han sade: - -— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan -var hon. — Här sökte han skratta. — Fast icke ville jag derför önska -henne ett sådant slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät -flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste förstås i folks -ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville förstås göra Elsa till en förnäm -dam, och se'n vet man hur det gick. - -Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, som både magister -Olaus, tyske grefven och slottsfogden skulle ansett för både syndigt och -i hög grad straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer -skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller Anders Barberare, på -något ensligt ställe, sedan mörkret inträdt. - - - - - XV. - - -Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden. -För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den -djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka. -Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap -ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess -utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade -henne till ånger och bättring. - -Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och -dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande -kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick -tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran. - -En sparf flög upp från fönsterbrädet. - -— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och -följde honom med blicken öfver hustaken. - -— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes -qvinnoröst, ur mörkret bakom henne. - -— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det -väl annars vara? - -Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd. - -— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När -jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk, -derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver -råttorna, som pepo der borta i hålet. - -— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka! - -— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta -var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade -jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske -Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga -kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han -inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt -ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; — -men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att -jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är -i qväll! - -— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen? - -— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen -vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att -jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der -ute vid tullen, att hon var oskyldig. - -— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida. - -— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen -gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin -kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära -barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin -och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret — -och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på -gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en -stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd. - -— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller -mig mot vår vilje. - -— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med -någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår -med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och -tacksamhet hjerteqval. - -— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, — -och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund. - -— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta' -skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten -skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir -nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum. - -Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan -för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff, -derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt -tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det -enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna -Brita: - -— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog -mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som -bet tungan af sig. - -— Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig -derom. - -— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att -tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer -en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det -samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så -vackert som en dag och kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår, -mor lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till gästabud! — -Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står -der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger -på mig. - -— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? — sade Elsa, med ett -tillgjordt skratt. - -— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med -dig kan jag tro? - -Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras -snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen. -Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet -gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt -anskri for hon till baka. - -— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt -hufvud, — att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger -dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg -som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda -tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna -till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt -frusna kålstjelkar! - -Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en -gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals: - -— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser, -allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur -han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar -sin dräng! - -Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början -snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven -andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och -dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i -galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på -hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika. - -Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de -mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen. - -Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen. - -— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, — -tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett -sådant här råtthål! - -Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke -ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne -med sig upp för trappan. - -De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades, -såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt -upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing. - -En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull -uppsyn. Mannen var magister Olaus. - - - - - XVI. - - -Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen. - -— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans -ben, frukta och bed för din tid är när! - -— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? — -frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken -jag hålles fängslad. - -— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han -jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven -dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja. - -— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp! - -— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes -tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns -själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver! - -— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna... - -Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän. - -— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt! -Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk -mig och led mig till det rätt är! - -— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och -stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg -sig nu på nytt sviken. - -Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt -hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan. - -— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter -en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl -åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa -deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola -undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af -rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och -stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så -hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om? - -— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister -Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden, -som jag vill begå i min siste lifstimme. - -— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och -ryggade till baka — det kommer dig ej vid! - -Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt, -med sällsamt tonfall i rösten: - -— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet! - -Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting -och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han -rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för, -då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och -öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och -fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan. - -— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse! - -— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet! - -— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga? - -Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af -trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig -fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre -tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse -ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg. - -— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade -han, efter att en stund hafva betraktat henne. - -— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den -vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske -grefvens hus? - -Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök -hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina -stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En -hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt -med fingrarne. - -— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade -lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der -igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin, -blir den lede min. - -Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri. - -Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes -tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett -dylikt uppträde. - -— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde, -— mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta -sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när -han nämner månadsraseri. - -Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i -all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han -inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han -hade i sinnet. - -— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då -denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen, -öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller -spörjes under jorden. - -Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att -han mycket väl förstod hvarom fråga var. - -— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar -spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers -ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på -ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden. - -Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur -fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa -besvärjelse. - -Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss -mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa -redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad, -hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom -öfver dem. - -— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med -satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska -så hårdt. - -Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt -ifrigare. - -Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något -blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att -efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af -oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var -detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom? - -— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och -pekade på korset. - -— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör -det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på -sista Blåkullafärden. - -— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n? - -— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager. - -— Se efter du, jag har svaga ögon! - -— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad, -hvarken tryckt eller skrifvet. - -Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig. - -När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i -förmanande ton: - -— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår -syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. — - -Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats -af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister -Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga -ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt -bort allt samman. - - - - - XVII. - - -En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till -magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan -fingrarne. - -— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans -fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. — -Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, — -tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här -midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya -messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften -mercuriam. - -— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i -yttersta änden af snöret. - -— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de -latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af -endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne -inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur -samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han -sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då -ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket -se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom. - -— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en -skarp blick. - -Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än -omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han -svarade. - -— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så, -att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena -svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så -vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor, -förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den -här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r, -ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det -sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster -Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till -höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom -dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara -Ers ärevördighet på något sätt behaglig. - -— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här -hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han -sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När -klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra -dig påmint. - -Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han, -hade han aldrig tänkt sig, förstås. - -När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande -af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena -halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i -kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda -intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon -fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde -det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att -den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen -brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan -fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder -kunde borttagas från halsen på den, som bar henne. - -En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus, -medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring -hans mun. - -— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot -höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till -förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre -steg invid mörksens afgrund. - -Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. — - - - - - XVIII. - - -— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter -trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han -såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora -förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der -Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare -höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt -fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen -mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han, -hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det -som icke rörde honom. - -Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och -uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid -magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke -såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för -tröskeln. - -— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har -förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra -också vårt öga dunklare. - -Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning. -Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste -känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick -på talarens torra, skrynkliga anlete. - -— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade -hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle -minnas Er stämma. - -— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna -glömma den! - -— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det -som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en -prest från min klädningsfåll. - -— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er, -icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och -hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det -tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan -snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt -blifvande... - -— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade -grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist -talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig -jungfru. - -— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var -det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna -jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens -garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda -salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller -var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf? - -— Mäster Olaus! - -— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det -var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och -glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne -verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då -sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om -jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända -sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda -barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var -mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen -vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och -den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne -sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle -glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll? - -— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade -grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för -tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde -äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det -anstå mig. - -— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister -Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår. - -— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få -tillsägelse att genast infinna sig hos Er. - -Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig. - -— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister -Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer, -i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och -sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all -din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam -skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och -dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du -fruktade hafver råkat dig! - -— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans -röst lät osäker. - -— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att -den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar -skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser -jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till -honom, som sedan gick ut i främmande land? - -Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck -pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot -honom, samt fattade hans arm. - -— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige -Guden frukta min hämd! - -— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt! - -Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade. - -— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, — -skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa -dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige -tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid -hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då -icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen -trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han -för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och -förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina -knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men -svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund -ut i mörka natten? - -— Det var en skökas bön!... - -— Mäster Olaus!... - -Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken. -Hela hennes kropp skälfde af rörelse. - -— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han -gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket... -Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad -dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du -nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som -jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då, -bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin -vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen -hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på -berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt -och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit -att falla. - -Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande -grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes -nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen. - -— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han -fatta hennes hand. - -Hon drog sig häftigt till baka. - -— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt -folk! - -— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att -jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals -dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som -dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den -qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ? - -Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få -makt med hennes tankar. - -— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot -honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne. - -— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig. - -— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus! - -— Du har då icke nyligen sett henne. - -— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er, -om I fören mig dit. - -Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut -sig till hela sin längd. - -— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång -sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall -du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka! - -Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara -grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför -rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade -troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända -derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn. - -Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till -djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans, -hennes bröst häfde sig våldsamt. - -— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i -Er själ? - -— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket. - -Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle -hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var -den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde -fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst. - -— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — — - -När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var -borta. - -I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister -Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till -honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens -hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken -han brukade förtro sina lifsqval. - -Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter -vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans -stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf, -beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och -ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän, -hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade -honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet -fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför -Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke -svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock -beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta. - -Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han, -bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna -syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd -till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön. -— Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra -ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore -syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty -han hade mycket älskat sin syster. - -Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller -oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast -komma af hans hand om någon skall frälsas. - -Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens -ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han -förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara -hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det -rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom. - -— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall -i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla -rättfärdigheten! - -Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne -nu, än han var då han kom. - - - - - XIX. - - -Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då -grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon -invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant -fall genast besöka honom. - -Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen -var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen -skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så -tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa -hans nåd i hans vigtiga förrättningar... - -Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom -ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning. - -Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan -en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och -ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att -uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och -lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades -praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”, -hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun -katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt -påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny -ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att -krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand. - -Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan -steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket -han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med -hvarandra. - -— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n -förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak! - -— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och -glömska! - -— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i -kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat -syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet -vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum. - -— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget. - -— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och -stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna -skallrade. - -— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre, -nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym, -obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min -sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den -högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet... - -Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt -att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte -vexlade färg gång på gång. - -— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag -ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu -om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla -min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar. - -— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom -återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I -då inte längre att jag är en mördare? - -— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af -häpnad. - -Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat. - -— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn? - -— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina -ord. - -— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända -jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag -lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom -skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I -dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten -Bjelke, Er forne älskare. - -— Åter... en... lögn! - -— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar -skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan -mot hennes anlete. - -— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade -grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde -det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt -stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på -det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och -jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min -själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag -närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag -i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig... -och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem! - -Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet, -smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt -gapskratt. - -— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger -den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten -mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid. - -— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad. - -— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en -trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med -trolldom. - -— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor -sedan, här utan för vår port! - -— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på -henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död! - -Han upphörde med ens att skratta. - -— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt. - -Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin -hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen. - -Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet. -Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken. - -Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var -nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök. -Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet. -Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i -korridoren: - -— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel? - -Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann -sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med -piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo -utefter väggarne. - -Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil. - -— Du har något att säga mig? — frågade han. - -— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare. - -— Ja det var sant! - -Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen. - -— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter? - -Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin -öfverraskning. - -— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så -att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och -vatten, och ändock svarar du mig ingenting. - -— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade -Bertil undvikande. - -— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och -lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på, -att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen -salighet... Vid Guds blod och lungor? - -— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja -på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud -hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han, -då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var -här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för -godt. - -— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde? - -— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som -jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det -nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning. - -— Guds död karl, om du narrar mig. - -Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han -hviskade: - -— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten. -I nästa vecka skall hon brännas! - -— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt. - -— Men Ers nåd...! - -— Tyst karl! Sapperment... - -Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig -kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne. - -— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De -fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon -bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som -körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast... - -— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går? - -— Du menar att det vore förbjudna led? - -— Åh, inte just det!... - -— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk! - -— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat -gått igen, och då har det betydt allt annat än godt. - -— Derför skall _du_ rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning? -En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt -liqvid... - -Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter: - -— Du känner ju långe Sparren vid gardet? - -— Ja, Ers nåd! - -— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med -sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf. - -— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag skalle endast bringa skam -och nesa öfver Ers nådes hus. - -— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — skrek grefven vred och -slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en -golftilja. - -Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han -vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här. - -— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade han och grep honom hårdt -i halskragen, — eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så -tunn som detta snöre. - -Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren -efter sig. - -I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar. -Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. — -Lektionen hade åter tagit sin början. - - - - - XX. - - -Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade utan för mäster -Hvittlocks port. - -Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade derför på utan -tvekan. Det skulle också varit högst ovanligt om mäster Hvittlock varit -qvällsömnig en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt -halfankare godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige gifvit honom -för den trägna tjenst, han haft under sista tiden. - -— Det är en alldeles för stor ära för mig, — — stammade mäster -Hvittlock, raglande till baka inåt rummet, då han i den inträdande -igenkände grefvens person. — Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för -oss, säger jag! - -De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande -anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande. - -— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade grefven, i det han satte -sig; — men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag -sist gaf dig i hufvan? - -— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde! - -— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill! - -— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla -klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet. - -— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. — Men saken tål -endast vid fyra ögon. — Du förstår mig? - -— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... sex. — Ut käring, ut med -dig i rödaste rappet, — skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft, -hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så -sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — Borde du inte förstå det af -dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos! - -— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll grefven, medlande, -då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå, -att ovädret icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar matrona, -och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta -allt samman. - -Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan ödmjukt nigande, — och -får jag gifva Ers nåd ett råd till baka — hon såg härvid, allt annat än -mild, på sin man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen -mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste -kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar -qvar. - -— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster Hvittlock ursinnig — -eller skall djefvulen... - -De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de -första orden slagit igen dörren bakom sig. - -— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro — sade -mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. — Men håller man bara -stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och -annan gång falla ur spåren. - -— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, — sade jag dig -icke att ung hustru är gammal mans död!... Men nu var det om mina -falkar, jag ville tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några -stycken sådane bestar, men icke af de öländske? - -— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — stammade mäster Hvittlock -förvånad. — Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han -kanske inte är uppe så här dags! - -— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de -gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i -tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i -huset. - -— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, — sade -mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. — Hur -månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här? - -— Tolf är i minsta laget. - -— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina -rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte -fås på nära håll! - -— Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har -brådt om, — tillade grefven och reste sig. — Jag ville gerna att du -gåfve dig i väg redan i morgon afton — senast på lördags morgon. - -Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne -och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig -försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i -närheten. - -— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om lördag skall det bli -exekution utaf. - -— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, — sade grefven -uppbrusande och slog handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller -skall jag gå till någon annan? - -— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, — återtog -mäster Hvittlock med ett illparigt grin. — Och presterna få ingen ro, så -länge hon är ofvan jord. - -Grefven såg honom stint i ögat. - -— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — om du lagar att den saken -icke blir af! - -— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust -bör ock något gälla... - -— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då -skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård. - -— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter — men -falkarne? - -— Om du narrar mig, — sade grefven utan att fästa sig vid hans -oförskämda skratt, — ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina -hundar. — Se här emellertid till handpenning! - -Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp. - -— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag -säga. — Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det -fick ett stort hack på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra -malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör -icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då -hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största -bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' nu få börja att slipa -svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så -är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. — - -Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han, -hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade, -och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga -bugningar. - -När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära -midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och -utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de -vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen -utkastats från husen på sidorna. - -Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från -en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med -rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot -stenar och husväggar, under rop och skrål. - -I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter -gned på strängarne af en sprucken fiol. - -Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en -likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade -förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan. -Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att -fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen, -förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist -nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en -medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom. - -— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt! - -— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, då han i den talande -igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. — Också jag -har den käppen hemma som är gjord för Er rygg. - -— Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den -längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, — tillade han och -saluterade artigt med värjan, — Er dödsgång! - -— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt helvetet med Er och hela Er -afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp! - -— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade den andre med ett -hånskratt — Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill — fege -förförare! - -De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem. - -Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare -in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i -hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige -motståndares underlif. - -Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De -både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt -var någonting högst ovanligt. - -Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då -de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna -mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. — - -När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade -facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum. -Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed -dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något -vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga -vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på -rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte -resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset -framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna -kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt -och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att -stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte -honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre: - -— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort -honom. - -Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte. - -Under skratt och glam marscherade patrullen vidare. - - - - - XXI. - - -Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna -aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den -hetsige mäster Jonas Värme. - -Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar -förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof -Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå, -karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då -de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men, -som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan -afseende. - -Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån, -då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men -hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade -fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om -spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa -för sig som giftaslystna baljäntor. - -Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan, -då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu -skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som -vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte, -att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess, -och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt -och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter -våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman, -krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de -också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt -under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull. - -Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit -en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått -honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons -regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de -lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både -pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka -denna höga dam ogerna ville mista. - -När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas -Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan -fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det -vällofliga borgerskapet.” - -Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren -“ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter -förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i -flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva -ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han -för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar -hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot -Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle -fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon -gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner, -fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle -marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. — -“Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den -nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt -anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop. -Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt -häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det -bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro -bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine -da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men -nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme -vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han -genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre, -satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått -i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —” - -Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko -försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl -doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande -timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga -skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till -sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i -sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från -bordskanten. - -— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så -att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej, -säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för -det var hufvud det! - -— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? — -frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en -gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske -snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla. - -— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans -högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar, -jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa -tider? - -— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad -värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får -du bättre tur hos Sockermaja, hvasa? - -— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning -krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken, -som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig! - -— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute -om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till -excess med spelare och musikanter... - -— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar -jag din syndiga skalle med detta ölkrus! - -Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de -gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina -krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke -en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den -fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till -Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet, -för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen. - -— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker -förrättning om lördag, kan man se. - -Han ombads att taga plats. - -Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att -öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut -fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora -dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts -nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till -dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar. - -Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i -munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster -Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet. -Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades -helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter, -om det var öl eller mumma, som räcktes honom. - -Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet -och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka -ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var -fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels -bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades. - -Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa -sig vid, vardt småningom allt högljuddare. - -— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången -miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det? - -— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant. - -— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag -säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla -kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga. - -— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort -ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få -se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om. - -— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett -hemlighetsfullt grin. - -Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting -af synnerligt intresse. - -— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag -Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet, -så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar -det bättre. - -Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa -förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att -förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde. -Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull -längtan luta sig mot hans bröst. - -Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en -vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden -susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid -dikeskanten. - -— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under -det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det -bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek, -mäktig till hvarje uppoffring! - -Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon -sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro -dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se! - -Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han -önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till -ände. - -Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar, -som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin -hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne -i en så gäckande ton. - -Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig -dörren. - -— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett -skälmskt småleende. - -Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet -samt gick utan att säga ett ord. - -Hon såg helt förvånad efter honom. - -— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt -mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom -skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde. - -Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade -derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på -sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände -Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick -halfva skaftet qvar af sin bardisan. - -En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i -den sofvande staden. - -Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke -underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som -han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron. - -— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört -hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg -med dig! - -— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne -med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det -gick med Arboga-Lisa i förra veckan. - -— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster. - -— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt -passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på -henne, för hennes onda tals skull. - -— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, — -återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna. - -Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i -det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen -tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned -till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes -fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det -ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra. - -— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade -Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det -lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och -längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta. - -Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena -följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro -de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig -föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron. - -— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene -af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n -ville röfva svärdet från mig, kan tänka! - -— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande -banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser -jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss -lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan -excess här midt i natten? - -— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast -sjelfförsvar, har jag sagt. - -— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför -höga rätten! - -— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt, -— hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för -hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet. - -— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få -hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens -embetsmän? - -Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän -Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står -så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös -man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess -på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig. - -— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett -illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej -heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här -gynnar'n som började. - -Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta -qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån -hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde -möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter -till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig -borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort -och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han -brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och -allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna. -Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty -detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den -dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten -kom i slagsmål med den andra. - -Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp -att sätta sig i marsch. - -Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde -mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan -vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan -han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville. - -Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine -underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat -vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och -pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det -dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det -samma i höfvidsmannens bagarbod. - - - - - XXII. - - -Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon -vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden -form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver -de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet. - -Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade -icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull. -Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma: - -— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes -själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din. - -— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten -tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. — Jag är Anders Barberare och -vill dig intet ondt. - -Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som -han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen -bredvid sig. - -— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är väl vackra Elsa också med? - -— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du i detta näste? Har din far, -den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle -äta upp allt hans öfverflöd? - -Hon svarade ingenting. - -— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, efter att en stund hafva -betraktat honom. - -— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, — svarade Anders -godsint. — Hvar och en vitnar efter sitt samvete. - -— Lefver hon än? - -— Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle -taga henne från detta jordiska. - -— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade Fingerlisa, och det blixtrade -till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. — Är du säker derpå? - -— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, — sade han, — -hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför -frågar du så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen. - -— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag -vet? — frågade hon. - -Han nickade jakande. - -— Din hand derpå! - -— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här! - -— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog hon, efter att hafva funderat -en stund, — om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas -trolldom... Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — ropade -hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. — Det var satan, ser -du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade -för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han -icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda, -han förde med sig. - -Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan -och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst: - -— Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, — fortfor -hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är -synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der -borta bakom slottet — hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar -hviskning — ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt -röker, dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar han, ha, ha, -ha... menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter -som jag säger dig det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista -det, när jag tänker på det huset. - -Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt -upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet. - -— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor hon efter en stund, — -och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund, -ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan -min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för -någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste -krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då -stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när -han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin -förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i -mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke dum, Anders -Barberare!... se'n vet du nog det som kunde hända. - -Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse. - -— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när satan lofvar någonting, -gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och -så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på, -men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka. -En dag — det var den dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till -honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på -mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet -och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!... -Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och -betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram, -ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen. - -Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom -gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i -underbara färgskiftningar. - -— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en mörk -källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för -höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de -satte mig i stället hit. - -— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen mot -henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du -krossade ölkruset. - -— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. — Men vill -du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten. - -Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt -började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna. - -— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? — -sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne. - -— Ja, det har du rätt i, Lisa! - -— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång! - -— Det qvittar mig nu lika när det sker. - -— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu -tid på dig att hjelpa henne ut! - -— Jag? - -Han såg förvånad på henne. - -— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver, -förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n -Kinkel löpa fatt dig. - -— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om -Elsa? - -— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande honom. — -Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand. - -En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt -spritta till. - -— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste. -Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen. - -Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför -våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren. - -— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels stämma -från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du -är inte för slikt qvinfolk! - -— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att -följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju -glömdt? - -— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en sällsam -darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst -för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla -fall inte fått. - -Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord. - -— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot -honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i -fästegåfva? - -— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep henne -hårdt i armen. - -Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös. - -— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och skramlade -med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer -komma i sär. - -— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande, — -satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld... Säg -honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa. - -Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo -att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så -att det gaf genljud i hvalfvet. - -— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en -anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot -dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är -någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som -måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här -midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag -säga, både om ben och tryne... Och väl var det också för dig, ska' jag -säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger -sig i första hugget... - -Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne -hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han -emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende. - -— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han med -ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. — Rapp -pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på -gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog -ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld -till allt samman. - -Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna -honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han. - -— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster -Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon -verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der -rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god -dag. - -— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag tyckte -dock, jag hörde klockorna nyss. - -— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't -lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren -och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten, -ser du, fins det alltid godt om. - -Anders ryste till vid detta svar. - -— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte dem, i det -han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm. - -— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget, att det -är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de -nu ska' hänga. - -— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal, -och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för en -rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se -solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle -varit med i min ungdom! — Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset, -kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige -roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen — och den tredje, ty -på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt, -att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort. -Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, — fortfor han, -skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i -två hälfter, — men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och -krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker. - -— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men får -mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär -jag nog bli körd på porten för alltid. - -— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan -hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting -är mera farligt än att gripa folk i deras embete. - -— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster -Hvittlock. - -— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och -ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n, -ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men -se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt han sig och plirade -med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna -vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma. - -Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna -spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego -genom en låg bakdörr in i krogrummet. - -Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes -likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett -brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta. - -— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster Kinkel -från dörren, vinkande åt Anders att följa sig. - -— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga -matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, — -tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på -“Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång. - -— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel, -skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var -det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och -helsade god morgon på mig för en trestyfversslant. - -Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så -mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt. - -Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände -mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara, -köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an -på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att -droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var -långt borta. - -Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i -första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta -hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon -märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som -skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet. - -— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att längre -återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost -smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd. - -— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel, smackande -med munnen, — vatten som vatten! - -— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd. - -Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma -honom. - -— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt här -bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!... Ja, -ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville -kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna -munnen, och... - -Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största -ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det -klang i bitar mot fönsterbrädet. - -— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne under de -andres skratt. - -Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket. - -— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på sjelfve -Ulfspegel. - -— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. — Hon hör -ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på. - -— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din -orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll. - -— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, — tillade -en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad -med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så, att det blir pojken -som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om! - -— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt -belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas, -säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke -fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som -den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder! - -— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. — Den, som -kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl. - -Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så -tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning -nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden -talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid -undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det -hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den -andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena, -hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad -mäster Kinkel berättade. - -Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i -synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde -med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så -väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när -betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld. - -En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor -Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat, -förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen -hade hon rest sig upp och lemnat rummet. - -En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa -korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren, -försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som -kom honom att häftigt spritta till. - -— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt, — -kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. — Hon -pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln. - -Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne -syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet, -försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde -henne. - -Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade, -hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på -långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge -rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara -ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska -föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman -pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid -taket och sade: - -— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg. - -Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför -helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället. - -— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon. - -Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och -återtog: - -— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig som en -flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går -och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll. -Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten. - -— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i -dag? — afbröt Anders henne ifrigt. - -Han darrade på målet som en sjukling. - -— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin fundersamt -och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon -skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det -spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till -baka svärdet. - -— Vardt det då ingenting af i dag? - -— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der -gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd. - -— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af glädje, i -det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde -henne smått förlägen. - -Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset, -svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel -började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne -frisk och färdig utanför på gården. - -— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick mäster -Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför -trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast -nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de -öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda -emellan. - -— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen svära -med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som -att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita -på. - -— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på -köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut -på gatan. - -Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min. - -— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. — -Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig -borgarenka med slika kalumnier och förtal. - -Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom -den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och -väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”. - - - - - XXIII. - - -När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för -vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om, -huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom -emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne -vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga -rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande -frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon -svarade: - -— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. — -Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade -hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne? - -Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter -trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller -slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans -nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte -heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma, -sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes -smak. - -Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig -trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore -det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och -detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade -ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig -justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke -nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga -ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis, -utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen -under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och -blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att -taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået -mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af -ugnsrakor och brödspadar. - -Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde -någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare -efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden, -hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i -skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på -denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders -trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att -ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på -“Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom -till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten -ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas -för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört -något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu -försäkrade. - -När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt -han att sjelf uppsöka grefven. - -Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver -Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade -i stora flockar ned i de trånga gränderna. - -I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med -en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig -om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i -skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för -att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten, -som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom -förstugudörrarne. - -Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene -stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot, -spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande -folkskaran. - -Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och -kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd -uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm -person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han -derför, ville han vänta och åse ståten. - -Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund -derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var -en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna -buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i -denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig -dödlig till del. - -Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det -ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så -mycket som möjligt af “processen”. - -— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade -en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var -det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem -dubbelt så många likbjudare. - -Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp -med sina milda, smäktande ögon mot Anders. - -— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick, -— att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen -vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r? - -— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt -folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn. -Nu ska' man få se excess, vill jag lofva! - -Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen. -Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit -plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var -klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i -hatten. - -Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde -ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden. -Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig -tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och -prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang -plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket -en knippa harfötter. - -— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle -låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han -kom, genom en låg portöppning i hörnhuset. - -Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde -sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara -sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast -träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i -tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att -med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne -och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån -samt slöto sig åter till tåget. - -— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin -följeslagerska. - -— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid -låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster, -som tyske grefven hållit kär. - -— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det -Anders Barberare, som står här och tiger? - -Hon nickade vänligt åt Anders. - -— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro! - -Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att -använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden, -sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen -Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat -hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen — - -— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,... -och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker -och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes -Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde -icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den -kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för -sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig -så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var -blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som -henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade... - -Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och -hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga -anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas -betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att -praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som -luttrats i lifvets skola. - -Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon, -att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på -en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde. -Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans -väg. - -När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en -af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom -hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än -förut. - -— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin -hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen -till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt -och arbete? - -— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln -till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga -striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en -gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen. - -— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han -som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad, -ska' jag klappa honom både bak och fram! - -— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller -barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...! - -— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin -fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en -vecka se'n han var här. - -— Ja, det får du fråga den lede. - -— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna -samman. — Hvart ha de tagit vägen? - -— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen. - -— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna -sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa -råg i Liffland? - -— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i -tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås! - -Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas -månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna -underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en -grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon. - -Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen -instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad -fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt -under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många -olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken -qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt. -Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande: - -Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster, -yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och -oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga -rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med -lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret -efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då -stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och -svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och -krossades i bitar. - -Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig -excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af -vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den -blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig. - -— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga -stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast, -är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare -till far inte vill bestå prest till brölloppet. - -Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga -näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven -spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till -värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för -qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits -honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina -knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på -gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan. - -Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad. - -När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på -bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer -komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete -bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom -disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade -sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens -tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att -genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset. - -Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen, -till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en -tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från -topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol, -två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt -bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på -gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja. - -— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du -gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och -utmanande framför dörren. - -Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna -önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant -fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som -hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med. - -När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till -“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af -dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna. -Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den -förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon -skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande -med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege -pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt -aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit. - -En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu, -skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival -hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och -efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till -åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans -höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten, -att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han -lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i -residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i -sitt hem. - -När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre -underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade -nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt -tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld -kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en -murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt -den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper -funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från -hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne -väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den -långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att -åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat -göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att -blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid -vatten och bröd. - -Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att -qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen, -utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och -dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat -murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal -spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju -mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan -att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri -endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare -och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det -bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad -han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och -sedan dess hade han ej varit synlig i staden. - -När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders -icke längre lägga band på sin otålighet. - -— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade -åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita -henne! - -— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i -beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke -gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd! - -Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen -för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och -sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn, -betraktade honom de andre, helt förvånade. - -— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få -någon dom bruten. - -— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom. - -— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet, -han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till -honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om -kjortlarne, för si förstås. - -— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru -Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro -ut kistan genom porten. - -— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som -någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om -straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men -hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så, -värre skaddöd har händt förr, för si förstås. - -— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och -reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere. - -— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du, -hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne, -räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag -lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen -att icke lemna grefven i fred, se'n han var död. - -— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru -Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. — -Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de -andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än, -innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa! - -Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes -handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes -blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom. - -Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig -skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan -tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss -varit så säker på att kunna rädda. - - - - - XXIV. - - -En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare -belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens -äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på -Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden. - -Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka -hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom -sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var -oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som -möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka -på — - -— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en -stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg -henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han -känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda -damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende -för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon -tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig. - -— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf -sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land? - -— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin -berättelse. - -— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte -hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla -dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga -anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i -ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare -leger, honom varder det förderfvadt”. - -Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog -ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg -rätt inpå henne. - -Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den -svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för -att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad. - -När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand. - -— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke -spara på hittelönen! - -— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa! - -— Du håller då mycket af denna flicka? - -— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt? - -— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak? - -— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade -härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och -sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om -henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås, -alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna. -Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås. - -Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom -försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt: - -— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora -nåds skull! - -Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa. -Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så -mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad -till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så -mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det. -Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen, -ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed -vore ju saken vunnen. - -Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han -frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan -var utsatt till dagen derpå. - -Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De -mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga -morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder, -större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på -det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande. -Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de -mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan -majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde -den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan -qvarnbron och slussen. - -Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga -och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för -att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan -för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster -var också hvarje fotsbredt rum upptaget. - -Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga -spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin -moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten -silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan -försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå -bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för -dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte. - -Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret -ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon -dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe. - -Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt -djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om -att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det -gälde att rädda henne. - -Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att -utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet, -grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var -hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. -Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville -gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och -hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin -dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid. - -Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster. -Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken -sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde -icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares -uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa -ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen -grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa -stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma. - -— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade -qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog -kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla -damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig -sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant. - -Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men -qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i -sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte -antaga, att kavaljeren började skratta. - -— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen, -fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är. - -— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers -basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga -dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig -närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka! - -Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var -den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig -lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till -efterrättelse. - -— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja, -Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den -flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och -svår var hon dock, så långt jag mins till baka. - -— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en -menande blick ur sina röda ögon. - -— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt -sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom -mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig -så der! - -Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för -sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits -åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett -hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att -hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve -fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa -Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för -Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen, -och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått -om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden, -i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas. - -— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit -det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen. -Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af -de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer -än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och -narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan -få se någonting. - -Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens -tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet, -att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny -ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt, -då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess -utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen -riktigt tro derpå. - - - - - XXV. - - -På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter -en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en -uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af -obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon. -Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan -omärkligt af den töckenfylda luften. - -Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af -munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen -var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort -denna bygd allt osäkrare. - -Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa, -under muntert glam. - -De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske -fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina -blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med -mörkt hår och lifliga ögon. - -— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare -åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra -hur jag fick jäntan der? - -Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena -lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta -anförarens berättelse. - -— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen -ut ska' jag säga. - -Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket. - -— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om -munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden; -— det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de -danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot -Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta; -tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter -fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett -hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i -skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar, -att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och -så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver -dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade -så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han -hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han -släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min -der. - -Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det -att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä. - -— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i -ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske -officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare -på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre -låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen? - -Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget. - -— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som -jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen -ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. — - -Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de -tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot -att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt. - -— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade -en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i -fetbygden, ville jag gifva för sådant byte. - -— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't -byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen? -Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall -det alltid vara som af en slump. - -Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de -innevarande att häftigt resa sig från sina platser. - -— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, — -äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken -för dörren! - -Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått. - -— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva -kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven! - -Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under -samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen. - -— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han — -så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga -dig som katt till spisen. - -— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde -medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och -han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med. - -— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen! - -Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon -komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på -den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i -tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen, -medan den andre uppstälde sig bakom huset. - -En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande -af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig, -hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla -åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och -smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i -åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne. - -— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne -till sig. - -— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne, -skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja. - -— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand -i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud, -till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas! - -— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade -knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon -medvetslös tumlade ned på vägkanten. - -Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen -och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att -ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen. - -När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden. -Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små -vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig -förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock -icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten. - -Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför -sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon -hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg. - - - - - XXVI. - - -I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt -skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats -Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen -i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren -till förmaket, der vitnena voro samlade. - -— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till -Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo, -men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...! - -— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand. - -— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något, -för si förstås... - -— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få -sin oskuld klar. - -— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs -derför, för si förstås... - -— Men icke lären I kunna göra stort dervid? - -— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig -från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad -han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som -helst. - -— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som -åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, -Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi -hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt, -vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till! - -— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... — -sade åldermannen fogligt. - -— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu -Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått -tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga, -allt för vackra Elsa, förstås! - -— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han -strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut! - -— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med -en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre -gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag. - -— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i -sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör. - -— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de -förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor -som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre -rätt med henne. - -— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när -du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen -utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af -bortom norretull. - -— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När -var det, om jag törs fråga? - -Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om -ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu -påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna -sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne. -Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln. - -— Drömmen som strömmen, Anders Barberare! - -Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med -slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets -omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne. - -Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig -genom en af sidodörrarne. - -— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då -hon försvunnit. - -— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar! - -— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo, -lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första -fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der -svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för -att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det -fullt af både finnar och fräknar. - -— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta. -Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade -han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de -förde utan för rättens dörrar. - -När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det -ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille, -elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att -blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten -i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa -nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus, -hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket -sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor -maktlöshet och ryggvärk. - -Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon -gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var -derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om. - -Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och -ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister -Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute, -sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag, -hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa -Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han -träffade henne utan för vakten. - -Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana -honom derför. - -Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus -slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad -Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla -framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort -betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som -Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och -dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa -påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen -då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde -icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i -Smedjegårdshäktet. - -Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva -sitt vitnesmål. - -När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit -honom ringen. - -Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan -grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände -han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han -ville endast tala sanningen. - -Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I -synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det -var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten -bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog -i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att -göra, både med rep och fuktel. - -— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när -Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom -skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar -lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din -villfarelse! - -— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens -sanning... jag menade endast godt dermed. - -— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade -till sig knektarne vid dörren. - -Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt -förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi -dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle -hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en -mensklig bild. - -När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt -sidan. - -— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till -rättens förvåning, Elsas ring på bordet. - -Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt -upprörd. - -— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom -adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den -svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur -illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne -Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor -biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller -luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att -lika väl som _han_ kan förställa personer, kan _han_ förställa ting, och -att om det är någon, som _han_ har riktigt kär, hvilket fallet tyckes -vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den -andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge -på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver -Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men -att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts -från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt -moln... - -Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne -och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska -medkänsla leda sig mot det rätta. - -Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han -slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet: - -— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och -kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar -om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster -Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet -är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars -flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr -ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt -graveradt i stenen. - -— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han -upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle -kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den -anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne? - -Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt. - -— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var -_hans_ fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter -förvandlad till en näfverbit. - -— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan -högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att -jag inför någon underrätt offenseras. - -— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande — -grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till -protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan -fortsättas. - -Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna -ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras -varningar: - -— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska, -glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting. -— Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes -hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af -högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter -ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. — -Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig -till Fingerlisa: — Känner du denna dam? - -Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande -åtbörder och leende på läpparne. - -— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan. -— Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta -beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon -genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga -och gamla till Blåkulla. - -Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande: - -— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt! - -— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade -grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande -prester och vanvettiga skökor, som här skola tros? - -— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens -medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt, -och det talar icke godt för dig. - -Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon -började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig. - -— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara -för min själ, om jag går och gör af med mig! - -Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och -rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken -både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få -grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans -uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga -bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra -dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen -förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock -obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att -der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v. - -Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel, -att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom -de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts -vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och -buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i -pannan, trängde sig med våld genom vakten. - -— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. — -Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag, -att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal. - -Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han -raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot -dombordet. - -— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna -skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag -Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill -jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog. - -— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under -ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty -hon står der! - -Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en -af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han -höll framför henne. - -Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans -utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och -såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och -medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne. - -— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop! - -Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod -till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och -fånggafflar. - -— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag -har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot, -och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska' -tala vid presterna. - -Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle -lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan -på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne -med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina -sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig, -liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och -hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i -Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom -åhörarehopen vid dörren. - -— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din -matmor, hvar du gjorde af hennes barn. - -Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad -framför sig utan att svara. - -— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister -Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka -ut! - -Grefvinnan hade närmat sig dem. - -— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna? - -Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan -tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt -ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar. -Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade -hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon -honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af -vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad -det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen -tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och -färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen -voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna -tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa -ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga -frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk -derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet. - -När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas -förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer -tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när -grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret. - -Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin -moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin -vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan, -fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika -gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och -Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste -tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta -aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste -åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne, -samt skyggt drog sig ur hennes väg. - -Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så -länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för -hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta, -har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt -och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara -annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd -och lycklig på gamle dagar. - -Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all -förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de -gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat -falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål, -under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från -straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd. - -Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga -lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt -förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff -lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig -att ofreda henne. — - -Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare -måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade -åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också -skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar. -Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång, -vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge -komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när -hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela -rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt -han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af -profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans -hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord. - -Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens -skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid -murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker, -och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt -hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock -mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i -tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde -det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar. - -Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den -gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga -trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet. -Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och -om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i -århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför -bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot -trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga -menniskor till bålet. - -I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför -kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt -fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa -fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af -beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro -Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock -fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på -tukthuset. - -Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i -dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän, -för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid -af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet -den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de -qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder -tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd -och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med -krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade -jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till -den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne, -att hon mycken plåga af satans raseri måst lida. - -Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet -af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades -med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier. -Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först -hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af -Gustaf III. - - - - - XXVII. - - -Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och -äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr -blifvit af honom. - -— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han. - -— Åh, det är inte stort att tala om — svarade hon undvikande och såg -tankfullt framför sig. - -Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i -fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar. -Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då -af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att -kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon -raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En -gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt -barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom -staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts -domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva -henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade -hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva. - -— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I inte väl efter I tigen så? - -— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, — -men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten, -som bodde der nere i Skåne? - -— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en gång. - -— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en -snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan. -Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad -för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der -kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två -långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned -i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt -venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta -och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön -vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet. -I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till -mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men -i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en -gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig, -som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren, -der de hade sine eldar. - -En vild skäggig en skrek allra värst och ville att de skulle steka mig -på spett, — en annan ville fylla krut i munnen på mig och sedan tända -eld derpå, på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade han. Jag -bad dem så vackert, att de skulle låta mig gå med fred, men när intet -mera hjelpte, så tog jag vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och -så bad jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. Men då -kom den förnäme herren och röt åt dem att de skulle släppa mig. — Är det -så I firen vår stora victoria? — skrek han barskt åt dem, och körde bort -dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig ryttare omtala -det som händt. I skullen sett hur han nu darrade på målet, ty den -förnäme herr'n var ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en -trollpacka, sade knekten, förstås, ty både han och flere hade sett, när -jag skrämt nådig kungens häst och kommit som i ett flygande emot dem -från stadsmuren. Men det var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i -stället en stark förmaning — och så vände sig nådig kungen till mig. - -— Säg mor, — sade han så orimligt vänligt, — hvarför ha'n I väl vågat Er -in bland dessa vilde sällar? — Och då talade jag för dig Elsa, och sade -att jag sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, och då -skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask gumma, sa' han, som gått -så lång väg, men jag ska' sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita -på. Och då tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt ta' -bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så gick jag hit till -baka, och det andra veten I. - -— Nej se har katten smeker dig mor, — sade Lars, då hon slutade. — Du -har bestämt fört tomtarne med dig hem igen — - -Och med dessa ord, kan man säga, började åter det alldagliga lifvet i -Lars Skeppares stuga. Mor Greta vardt snart lika noggrann som någonsin, -att Elsa skulle hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att -kokkärlen skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom tappre krigare, -hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta känna krafterna svika, fick Elsa -för hvarje dag ett sjukligare utseende. Sinnet var icke på långt när så -glädtigt som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor. - -— Tacka vet jag barnen i min ungdom, — sade mor Greta en dag brummande, -då Elsa maktlös dignade ned vid dörren — annat till tåga var det i dem, -än i sådana stackare, som du. - -Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute. - -— Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, — ropade Greta -förskräckt och skyndade att med Anders' hjelp bära henne in i stugan. - -Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag och månge följande. - -Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla trädgårdstäppan hade -syrénbuskarne slagit ut och vajade susande åter och fram för de -nyckfulla vindkasten, medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet -ofvan för. - -Anders hade nyss kommit från staden och satt länge tankfull vid fönstret -jemte mor Greta. Men hon hade något att syssla med uti stugan, sade hon, -och då flyttade han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt -sömn. - -Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller -utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen. - -— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och klappade honom på armen. — Du -har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan? - -— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. — Tror du att Anders -Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus? - -— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig -derför! - -Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen. - -— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har du tänkt på, hvad du -lofvade mig för ett år sedan? - -— Ja, ja, många gånger! - -— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade. - -— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men endast som en kär -barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger -åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de -förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som -äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag. - -— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig. - -Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes hand smekte håret ur hans -panna, och hon log, i det hon sakta hviskade: - -— Du blåöga! - -Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa gång föll på -syrénhäcken, tyckte han att den var vackrare än några af de utländska -växter han sett i slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa -söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade spiseln, -granriset på golfvet, allt skimrade för hans ögon i de klaraste, -vänligaste färger, ja, sjelfve Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom -upp för backen, hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som -han förr icke lagt märke till. - -[Illustration] - - - - - TRANSCRIBER'S NOTES - - - 1. On p. 3 changed “!” to “?” after the word “min”. - 2. On p. 12 removed extra opening quote from “Sänder”. - 3. On p. 14 corrected “nämare” to “närmare”. - 4. On p. 18 moved comma from before to after “slutade”. - 5. On p. 60 added missing closing quote to end of poem. - 6. On p. 105 corrected “verkligketen” to “verkligheten”. - 7. On p. 128 corrected “halfvuxae” to “halfvuxne”. - 8. On pp. 153 and 170 removed mdash (and space) from before “Mäster” as - there was no dialogue here. - 9. On p. 214 corrected “piskkaft” to “piskskaft”. -10. Silently corrected simple typographical errors. -11. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. -12. Enclosed italics font in _underscores_. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA *** - -***** This file should be named 52966-0.txt or 52966-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/2/9/6/52966/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |