NormalizeHEADmain

1 files changed, 0 insertions, 7605 deletions

diff --git a/old/52966-0.txt b/old/52966-0.txt
deleted file mode 100644
index 4f92aa7..0000000
--- a/old/52966-0.txt
+++ /dev/null
@@ -1,7605 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-Title: Elsa
-
-Author: Gustaf Björlin
-
-Release Date: September 2, 2016 [EBook #52966]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA ***
-
-
-
-
-Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
-Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was
-produced from scanned images of public domain material
-from the Google Books project.)
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-                                  ELSA
-
-
-          Norrköping 1879, M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.
-
-
-
-
-                                   I.
-
-
-När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att
-gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred,
-forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade
-man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala
-sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot
-vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal
-träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick
-vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus,
-“der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra
-steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal
-vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller
-tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda
-upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför
-sluttningen mot Söderport.
-
-Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en
-täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom
-liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”.
-Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en
-åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade
-Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det
-yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och
-tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle
-uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster
-genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro
-äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der
-bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.
-
-Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan,
-som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss
-färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig,
-som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att
-tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare
-några åmar spanskt vin i stadskällaren. —
-
-Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen
-allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der
-nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne
-stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar,
-syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid
-Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade
-samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en
-kopparkittel svängde af och an i röken.
-
-En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid
-pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta
-någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och
-hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det
-vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade
-icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring
-lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla
-muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på
-qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i
-hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos
-väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar,
-och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började
-de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande
-kitteln.
-
-Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som
-kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta
-hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot
-räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning
-kring den i nacken nedhängande taftshufvan.
-
-— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville
-föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något?
-
-Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt,
-och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för
-att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.
-
-— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af
-den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig
-bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa
-holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel
-som du icke flyga hem till eget bo.
-
-— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika
-godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.
-
-— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de
-gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju
-riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.
-
-Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans
-ömhetsprof.
-
-— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon
-strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt
-det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha
-mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!
-
-Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster
-Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han
-alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden
-snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa
-henne ända fram till förstugudörren.
-
-Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene
-var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något
-mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare.
-När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och
-aftog artigt sin hatt, i det han sade:
-
-— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så
-snabbt, när man sårat så många hjertan.
-
-— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag inte vill följa Er.
-
-— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll mäster Tistel ödmjukt — och
-är icke hållen till dåliga lekar.
-
-— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom — har
-röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen
-hvem jag är... Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade
-knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen af er lust att
-värfva dessa karoliner till sin pung?
-
-Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången
-slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som
-följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det
-torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin
-myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från
-denna farlighet.
-
-Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett
-djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på
-att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna
-grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När
-knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i
-djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl
-hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina
-förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började
-svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen.
-
-— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig — ropade
-kavaljeren, när han upphann henne — der ute komma män, som på min vink
-skola föra dig hvart jag vill.
-
-Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet
-vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.
-
-— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. — Följ mig, och
-paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka.
-
-— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade hon och stötte honom
-tillbaka!
-
-— Diable, så skall du ändock följa mig.
-
-Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom
-allena var bördan för tung.
-
-Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han
-ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand
-läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i
-den bredskyggiga hatten framför honom.
-
-— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon
-gardesbuss.
-
-Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man
-såsom sin rival under nattliga kärleksfärder.
-
-— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller
-kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd?
-
-— Monsieur!
-
-— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?
-
-— Allons!
-
-I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de
-stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver,
-hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som
-satte klingorna i rörelse.
-
-Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares
-omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat
-uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett
-kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det
-glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram
-under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares
-gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han
-vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett
-så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång
-mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon
-nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar.
-
-
-
-
-                                  II.
-
-
-Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas
-far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars
-Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta
-torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare
-öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor
-hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men
-trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var
-derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade,
-afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka
-karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga
-till på berget.
-
-Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt,
-der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I
-smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i
-det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans
-vilja.
-
-Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i
-rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag,
-som steg in öfver tröskeln.
-
-— Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? — frågade han och
-höll upp handen mot eldskenet.
-
-— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen — svarade hon i
-missnöjd ton. — Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus!
-
-— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort.
-Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär.
-
-Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många
-värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af
-sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på
-sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin
-lott fram genom lifvet.
-
-Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon
-skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer
-äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i
-kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad
-låda, som stod bredvid henne på spiselhällen.
-
-Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern.
-Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var —
-i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka
-ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina
-dar sitta under fattigmans tak.
-
-Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.
-
-— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det
-icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och
-icke behöfva svälta ihjäl?
-
-— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången
-förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.
-
-— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och
-pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för
-det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma
-grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en
-gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en
-narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.
-
-— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal
-lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt
-någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka
-med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos
-salig prosten.
-
-— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i
-svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem
-en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen
-faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för
-djefvulen i våld!
-
-— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på,
-att det är stora böndagsafton i afton.
-
-— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.
-
-— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon
-någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både
-bittida och sent.
-
-— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga
-psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och
-land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar
-åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.
-
-— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara
-här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när
-han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af?
-
-— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.
-
-Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom
-att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor
-till de andra i bundtarne.
-
-— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom.
-
-Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden.
-Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i
-spiseln.
-
-— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon
-lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt,
-när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln
-— gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än
-kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.
-
-— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för
-gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar,
-när hon kan och gråter när hon vill.
-
-Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon
-hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit
-mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende
-uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart
-fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på
-jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem
-och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han
-sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och
-sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.
-
-Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det
-var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta
-tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de
-förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon
-dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.
-
-Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa
-längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så
-likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var
-derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så
-lång qvällen var.
-
-Så slutade den dagen.
-
-
-
-
-                                  III.
-
-
-                     “Sopa, raka, smörjehorn
-                     Sänder jag dig till resedon.”
-
-I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något
-besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig
-inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga
-flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och
-allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till
-Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo
-förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak
-såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors
-ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna
-färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern
-sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att
-bortskrämma “trollpacket”.
-
-Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom
-plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare
-än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt
-utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter
-uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar
-inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der
-presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga
-anslag och “grufveliga raseri”.
-
-En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster
-Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens
-presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för
-ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne,
-hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och
-de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som
-anfäktades.
-
-Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen,
-var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven
-på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra
-hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om
-trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten
-hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde
-ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut-
-och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de
-ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade
-med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för
-barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras
-inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder,
-medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula,
-motbjudande anletsdrag.
-
-Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och
-ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren:
-
-— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds
-Brita!
-
-Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt
-upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den
-utpekade fläcken på väggen.
-
-— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt
-fader vår två gånger. — Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår
-hederlige magister Bengt att stöda oss till.
-
-— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser jag henne åter, om I bara
-hade en yxa ville jag dräpa henne.
-
-Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen
-mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett
-stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto
-öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra
-fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem.
-
-Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en
-stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett
-trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna
-stockarne.
-
-— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka
-till sidan.
-
-— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en gång. — Hon drog nålen
-tillbaka strax du kom.
-
-En stund förflöt under tystnad.
-
-— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten gosse och smög sig
-förskräckt bakom bänken.
-
-— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen.
-
-Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra
-händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen
-började barnen att skrika högt af glädje.
-
-— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — ropade de om hvarandra. Och
-verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt
-åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att
-närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast
-en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var
-sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann
-dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att
-Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes
-verkliga menniskohår.
-
-Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in.
-
-— God afton! — helsade hon glad — är någon här som vill följa med på
-gästabud?
-
-De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara.
-
-— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — Henrik Sporrmakare har
-gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän.
-Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande och
-tog henne under armen — samt många andra raske gossar för resten.
-
-— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger,
-att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes
-raseri.
-
-— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du
-ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen.
-
-Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.
-
-— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade hon och fäste en
-ursinnig blick på Elsa.
-
-— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa kitsligt — men du ska'
-ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer
-du vill.
-
-— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren och grep Elsa i armen —
-aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att
-gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen
-och fläng.
-
-— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill — svarade Elsa stolt och
-slet sig lös.
-
-— Akta dig barn — återtog klockaren varnande — högmod går förfall.
-
-— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det — inföll nu Fingerlisa.
-— Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol
-annat än med en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon
-vara olika oss alla andra!
-
-— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående
-började skratta.
-
-— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt
-ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig
-vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl.
-
-Barnen började nu att skratta med full hals.
-
-— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade Elsa med ett flammande
-ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot
-dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade hon
-ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma.
-
-När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister
-Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för
-att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen.
-
-En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma
-upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll
-derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den
-Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas
-hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter
-sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn,
-som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden,
-började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och
-spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som
-vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande
-lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på
-jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var
-slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre
-prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden.
-
-— Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? — sporde en
-af de mindre flickorna nyfiket.
-
-— Åh, det var inte så underligt — svarade gumman, som förde ordet, med
-hemlighetsfull min. — Hon hade, förstås, förut gått i årsgång.
-
-— Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? — frågade Fingerlisa
-förvånad, — det har jag icke hört.
-
-— Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir
-dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord
-eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller
-dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på
-kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och
-på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor
-skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året.
-
-— Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? — frågade Fingerlisa, ännu mera
-nyfiken.
-
-— Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in
-hvartenda grand, ska' jag säga.
-
-— Annars kan man ock erfara mycket, — inföll klockaren och strök sig om
-hakskägget, — om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken,
-och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer,
-man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året.
-
-— Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, — sade Fingerlisa lågmäldt.
-
-— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade klockaren, tystande
-henne.
-
-— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är
-uttröskad, tar man — hon sänkte rösten till en hviskning — af sig
-lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser
-efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder
-det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift
-med den man vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd utan
-prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp
-till linningen.
-
-Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga
-slut.
-
-En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under
-det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon.
-När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne.
-
-— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt något tystare — att
-utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes
-afundsman.
-
-— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. —
-Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men
-rosa inte fisken, innan den står på disken.
-
-— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande — han tror, att du har
-en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som
-kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.
-
-Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han
-visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver
-Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor
-om troll och spöken.
-
-Anders Barberare — barberare var den tiden det samma som fältskär — hade
-känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars
-skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden,
-som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i
-sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då
-gerna hafva en hustru med.
-
-Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna
-blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde
-sjunga ut med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon sagt —
-följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp
-honom lefvande.
-
-Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon
-voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför
-att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så
-hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var
-dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter
-honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få
-henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började
-hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han
-råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt
-henne det.
-
-
-
-
-                                  IV.
-
-
-Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat ut väfstolen på gräsbacken
-utanför stugan, der det var skugga under det höga päronträdet. Här fick
-spolen löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom hvisslade,
-ömsom sjöng.
-
-Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var kallt, att sitta längre
-ute utan tröja i blåsten. Hon böjde sig derför ned för att upptaga den,
-då hon såg hönsen komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar
-genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, försigtigt smygande
-sig fram mellan trädstammarne.
-
-Med ett hopp stod hon på marken och, gripande den första sten hon fick
-tag uti, skyndade hon efter honom. En vild hetsjagt började, som slutade
-dermed, att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd.
-
-Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora svettdroppar lackade från
-pannan, medan hon andtruten undersökte trädet från alla sidor, för att
-utfinna bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att kasta
-till måls. Men afståndet var långt, och Janne satt der uppe helt lugn,
-betraktande henne retsamt med sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den
-lede ta' dig! — ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot
-honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta i löfverket, och i
-nästa ögonblick låg han för hennes fötter.
-
-Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet tecken till lif. Stenen
-hade råkat midt i hufvudet. Så illa hade hon icke velat, tänkte hon, och
-smekte och klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men han sjönk
-åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne stodo henne i ögonen. Så
-illa, hade hon icke velat honom.
-
-Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig om. Det var Anders
-Barberare, som gick öfver täppan. Han hade kanske sett henne gråta,
-tänkte hon förargad, och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför
-skulle just han komma så olägligt.
-
-— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt och räckte henne
-handen.
-
-— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. — Så sent I ären ute.
-
-Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig derefter åter i
-väfstolen samt började ifrigt syssla med väfven. Han hade emellertid
-följt efter och satte sig på pallen bredvid, samt började att med ett
-ledigt väfspröt slå framför sig i gräset.
-
-— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte gamle Janne kommer åter? —
-sade han slutligen, då hon inte syntes hågad att bryta tystnaden.
-
-— Åh, han får säga hvad han vill.
-
-— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom så hårdt!
-
-— En katt?
-
-— Gamle Janne var ett snällt djur.
-
-— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det var icke snällt.
-
-— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas.
-
-— Det må han!
-
-— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er inte väl!
-
-— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra!
-
-Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende
-uttryck på honom. Han såg åt annat håll.
-
-— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig.
-
-— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade.
-
-Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han
-gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med
-ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med
-karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga.
-
-Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men
-han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte
-måste han hålla.
-
-När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt
-att länsa den från vatten.
-
-— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta
-ut båten.
-
-— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig?
-
-— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till
-afsked.
-
-Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde
-länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle
-gå, sade Lars med en nick åt Elsa:
-
-— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han
-väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan
-lätt bli krakel.
-
-Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de
-intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade
-sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i
-anspråk.
-
-När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en
-påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men
-i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten.
-
-— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade
-han och sökte hennes ögon.
-
-— Hvarför skulle jag inte det?
-
-— I såg då så underligt på mig?
-
-— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända?
-
-Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet.
-
-— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär.
-
-Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till baka.
-
-— Nej Anders, så I talen! — sade hon.
-
-—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, att fråga Er, om I ej
-ville bli mitt äkta vif. När året är ute, kan jag börja som egen
-mästare. Jag har godt om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I
-bara ville, skulle det nog gå bra för mig.
-
-— Nej Anders!
-
-— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta för fyra. Vi kunde köpa
-Matts Spetsmakares lilla stuga...
-
-— Nej Anders!
-
-— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag kunde hoppa i sjön,
-om I inte sägen det?
-
-— Kunde du?
-
-Han såg så varmt och innerligt på henne. Men hon stirrade tankfullt
-framför sig. Hennes händer föllo långsamt åt sidan. Der borta vid
-Söderport hördes stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra
-för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp.
-
-— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta mig åter der uppe!
-
-— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla henne qvar.
-
-— Nej nej, fråga mig icke mer.
-
-— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha nog rätt, som säga, att du
-är en besynnerlig flicka, Elsa.
-
-— Hvad ha grannarne sagt?
-
-Hon såg förvånad på honom.
-
-— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill leka och aldrig fästa
-dig. Men du har handlat orätt med mig. Du har visat mig något, som du
-aldrig menat. Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du visste hur
-mycket jag håller af dig!
-
-— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte sig strax efteråt med
-svarta Malin!
-
-— Ja, du har haft många friare Elsa!
-
-Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han sig upp och hoppade i
-land.
-
-— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt och stötte ut båten. Men
-han låtsade inte höra henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita
-stjernan” — ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig!
-
-Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke
-ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum —
-sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill
-endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att
-jag tar mig något deraf som de andre.
-
-Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad.
-
-Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade,
-och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför
-branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten.
-Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det
-sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill
-honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara
-osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals.
-
-— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne
-ömt.
-
-— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes
-ögon skimrade.
-
-— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han.
-
-— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan
-ingenting lofva dig!
-
-— Inte vill jag heller tigga din kärlek!
-
-— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa!
-
-— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag
-borde sett mig bättre för.
-
-Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina
-ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet.
-
-Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.
-
-— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta
-båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.
-
-— Är detta ditt sista ord, Elsa!
-
-— Ja!
-
-— Farväl då!
-
-— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om
-kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet.
-
-... består! — upprepade ekot ute från fjärden.
-
-Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt
-Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa
-endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och
-råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många
-afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek
-mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon
-ratat honom en gång, kunde detta vara nog.
-
-Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa
-honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra
-stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden,
-då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför
-vardt det äfven så.
-
-
-
-
-                                   V.
-
-
-Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för
-Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som
-trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade.
-Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel!
-Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande
-med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och
-silfverblommor.
-
-Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad
-jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung
-dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på
-bröllopet, om någon vinner hennes tycke.
-
-Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste,
-att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka,
-att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo
-förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin,
-när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en
-god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som
-hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd
-väter gift mans bröd, blir det kärlekens död.
-
-Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det
-lysande tåget.
-
-När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en
-förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit
-henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det
-var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon?
-Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere
-på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.
-
-— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd
-kan jag se, och denna gång utan friare?
-
-Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för
-hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på
-henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu
-hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods.
-
-— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som
-låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande.
-Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka
-uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade.
-
-Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg
-ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam
-darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden.
-
-— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade.
-
-— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke
-såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam
-likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna
-ville skulle intressera sig för dig.
-
-— En förnäm dam? Ers nåd skämtar!
-
-— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra
-hästar, eller hur?
-
-Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte
-hon.
-
-— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte
-åter ögonlocken.
-
-— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt
-leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag,
-att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första
-älskarinna.
-
-— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.
-
-— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade
-mannen, alltjemt med samma egendomliga leende.
-
-Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor
-silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från
-fönstret bakom dem.
-
-— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl!
-
-Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den:
-
-— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf
-än jag.
-
-— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej.
-Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert
-i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan.
-
-— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne
-i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en
-vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand
-från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det
-för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren
-till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall
-du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —
-
-Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret.
-“Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint
-menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han
-skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men
-kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått!
-Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i
-ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande
-bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta
-ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos
-hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.
-
-— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång
-bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt.
-
-— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om
-munnen med en betydelsefull åtbörd.
-
-Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de
-gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade
-hon visat mer än en gäng förut.
-
-— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för
-den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och
-skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan
-tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade.
-
-— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade
-tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt.
-
- — I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll
-Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen.
-
-Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete
-färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra
-blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter
-skärpa, när hon inföll:
-
-— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss
-frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter
-honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa?
-—
-
-Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att
-hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort.
-
-— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag
-icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte
-första gången jag hör din onda tunga löpa.
-
-— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. —
-Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt
-som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så
-mycket du vet.
-
-Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen.
-
-Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna
-skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas
-Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan
-de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på
-gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring.
-Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och
-förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa
-ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att
-vänta.
-
-— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes
-nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och
-skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa
-sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg.
-
-— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede
-strök sitt hår ur pannan. — Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva
-ej hennes förmaningar.
-
-— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, — sade gumman barskt,
-— men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli
-grönt och fett magert.
-
-— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna skrattande. — Den ena
-trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du
-lungsoten. Nej se bara hur hon fräser!
-
-— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — sade Elsa och ville på
-nytt rusa emot henne.
-
-— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor Greta, och förde Elsa med
-sig. — När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det.
-Sådana pigor äro intet umgänge för dig.
-
-Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde
-glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder.
-Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på
-nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig
-med stadig arm derifrån.
-
-Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot
-två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att
-leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att
-tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför
-flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta
-ostörda gå derifrån.
-
-När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta.
-Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes
-glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan
-att svara drog sig trumpen bort i en vrå.
-
-Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var
-inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger,
-tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon
-var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala
-henne derför.
-
-Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde
-Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa
-så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något
-ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna
-Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta,
-att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna
-henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade
-henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om
-hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om
-det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i
-luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön
-kände hon då ingen bot för trolldomen.
-
-Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och
-slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. —
-Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att
-omtala för henne hvad hon viste. — Och nu berättade hon, hviskande, att
-den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som
-velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som
-han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra,
-var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver
-henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i
-askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den
-lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon
-ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der
-i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste
-på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta
-sig.
-
-Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam
-flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i
-bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var
-möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför
-måste äfven bot upptänkas. —
-
-Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man
-icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men
-hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store
-ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa.
-
-Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog
-derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren.
-
-— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor Greta tankfull, när hon
-återkom — och ingen af våra prester heller?
-
-— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med
-honom, — svarade Fingerlisa och ville taga afsked. — Men det är långt
-dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och
-derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar.
-
-— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — frågade mor Greta ifrigt.
-
-— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka
-blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som
-höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt,
-gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld
-hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta
-lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och
-det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt
-den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han
-vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i
-anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars
-gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad
-hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade
-med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden
-till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram
-den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då
-begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga
-griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som
-frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan
-tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes
-anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för
-lifstiden.
-
-Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den
-gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från
-sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon
-annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare
-kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de
-svåra tiderna.
-
-Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin
-vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika
-berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i
-vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att
-någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han
-sjelf ingenting gjort.
-
-— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon när denna gått — och det
-ska' I icke tro på, mor.
-
-Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. — När man
-vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn — sade hon andäktigt — får man
-nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en
-själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället.
-
-Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars
-inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid
-hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna
-säga Elsa ett och annat ord.
-
-Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor
-Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert
-och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon
-det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej.
-
-
-
-
-                                  VI.
-
-
-Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt
-samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt
-ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande
-nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning,
-alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten
-efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn
-som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg.
-
-Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en
-kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor
-och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt
-när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill
-läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på
-de fleste ställen bortnötta eller urblekta.
-
-Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan
-alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en
-ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en
-af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd
-deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig.
-
-Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var,
-plägade han icke gerna umgänge med mästermannen.
-
-Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta
-klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade
-hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon
-sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för
-hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men
-ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden.
-
-— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och
-fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt.
-
-— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan,
-som bättre behöfver dalern.
-
-— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se
-justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om
-I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den
-heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock
-i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke.
-
-— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars
-Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre
-och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre.
-
-— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla
-riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den
-andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör
-det, ty det kunde bekomma Er illa.
-
-— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt
-djefvulstyg.
-
-— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles
-så om andra här i huset.
-
-Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att
-veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut.
-
-— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid
-alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det.
-
-— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går
-var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af
-med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade
-han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit
-hennes hamn man såg.
-
-— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig,
-mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är
-intet kram för min marknad.
-
-Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast
-menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne
-pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för
-fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd.
-
-Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt.
-
-— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter
-inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar.
-
-— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg
-och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens
-anfäktelse.
-
-— Käre far, hvad menen I väl?
-
-Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt
-han syftade.
-
-— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i
-går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden.
-
-— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en
-menniska, som talade så vänligt som han gjorde.
-
-— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet.
-Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen.
-
-— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till
-något.
-
-— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det
-samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar
-far!
-
-— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den!
-
-— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet.
-
-Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter
-ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke
-solen börjat skina dit in.
-
-— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan
-hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der.
-
-Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville
-endast skrämma henne.
-
-— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram
-öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt
-var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol
-förr än förståndet fått växa ut på dig.
-
-— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle
-ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt
-skyndade in på sin kammare.
-
-— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista
-tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter
-mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne.
-
-— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — Men nog ska' ondt gry ut
-med ondt, — återtog han strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville
-tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i
-snön hela Guds långa dagen?
-
-— Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far,
-hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. —
-
-Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor
-Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta
-var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon,
-skulle ut med ondt.
-
-Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem,
-försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men
-deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders
-tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas
-sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon
-bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den
-förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för
-hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de
-öppet sökte motverka denna vänskap.
-
-En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade,
-och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne.
-
-— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, —
-sade hon suckande.
-
-— Har mor varit sträng nu igen?
-
-— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för
-stränge herrar.
-
-Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt
-från pallen, der han satt.
-
-— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade han uppbrusande. — Du
-drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak,
-klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och
-reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något
-trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och
-sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.
-
-— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och
-såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort.
-
-— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars
-spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!
-
-— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss...
-
-Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade
-vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.
-
-— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag
-heter Lars Mickelsson!
-
-— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har
-ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.
-
-— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog
-finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp.
-
-Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig
-förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med.
-Han såg ondt på henne.
-
-— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut,
-hvisslande på en gammal sjömansvisa.
-
-Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan
-gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af
-grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver
-slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.
-
-Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han
-trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere
-tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun,
-tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare
-med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade
-nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande
-fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att
-Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som
-Fingerlisa.
-
-Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på
-upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina
-vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något.
-Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var
-fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade
-endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och
-vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast
-gifvit henne snäsord. —
-
-Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne
-sluta med sitt umgänge med Fingerlisa.
-
-— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade mor Greta slutligen sagt. —
-Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet.
-
-Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares
-hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när
-Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde
-komma till baka, om han inte ville det.
-
-Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd.
-När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes
-oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna
-tider trängde sig fram i inbillningen.
-
-Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till
-Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den
-tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid
-slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon
-mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita
-linnelif öfver det ångande gräset.
-
-Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset
-vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i
-hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga
-allongeperuker och skor med röda rosetter.
-
-En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula
-kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt
-fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort
-bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom
-att döda deras bärare.
-
-Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes
-hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men
-lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld
-och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars
-räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt,
-öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte
-fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom
-förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas
-stora fröjd.
-
-Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små
-händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en
-dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än
-rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett
-det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på
-kinden. — Hvilket vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog så
-godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem
-små sockergryn att äta.
-
-Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde
-henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad
-hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som
-fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet.
-
-Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp.
-Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan.
-Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och
-stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var
-täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo
-orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig
-skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till
-växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon
-tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade
-fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon.
-
-
-
-
-                                  VII.
-
-
-Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga
-adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt
-utifrån malmarne.
-
-Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor
-Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent
-på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes
-oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo
-sig också mer än en mötandes uppmärksamhet.
-
-— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om du springer så, kan folket
-tro, att du vill löpa ifrån mig.
-
-— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, utan att vända sig om.
-
-— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade stegen. — Du lär nog inte
-komma till bröllopsgården förr än jag.
-
-En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid
-hvarandra.
-
-— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke —
-att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif.
-
-— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp
-mig, Anders!
-
-Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne
-förebrående.
-
-— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. —
-Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt
-hjerta.
-
-Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt
-tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han
-låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet.
-Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra.
-
-— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan
-jag likväl hederligt försörja dig.
-
-— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva
-mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag
-ensam.
-
-— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt
-våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången
-såg mig.
-
-Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod
-en liten gosse och lekte med några isstycken.
-
-Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad
-rasade omkull.
-
-— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne.
-
-Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.
-
-— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna
-upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger
-åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk?
-
-Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade
-framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt
-om mot sin förföljare.
-
-— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket
-efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett
-skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och
-blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han
-jemrade sig och skrek af alla krafter.
-
-Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka.
-
-— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att
-man ropar på vakten?
-
-Han följde henne motvilligt.
-
-— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen —
-om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset.
-
-— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan
-bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa.
-
-— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara
-morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du
-bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator
-och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden,
-kan tänka.
-
-— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad
-den lille pojken ropade.
-
-— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig
-nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de
-frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig
-om.
-
-— Farväl Anders! — sade hon.
-
-Han ville hålla henne till baka.
-
-— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min!
-
-Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar
-till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig
-älskat honom och skulle aldrig heller göra det.
-
-— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon
-och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld!
-
-Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville
-visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna
-någon annan, som satte mera värde på honom.
-
-Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma
-gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och
-hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der
-borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han
-icke kunde se, hvad hon hade för sig.
-
-
-
-
-                                 VIII.
-
-
-I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle
-hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin
-skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och
-maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här
-och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem.
-Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.
-
-— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till
-sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med
-ett vaxljus.
-
-— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt.
-
-— Nej du, Jonas, rik man är snål man.
-
-— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.
-
-— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara
-karoliner, finge han nog öfver.
-
-— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara
-rödaste guld, säger man.
-
-Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka
-fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af
-fönstren.
-
-— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han
-har nog sett det, om han inte fått smaka't.
-
-Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt
-och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet
-af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat
-ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom
-ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af
-mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare
-stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var
-skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt
-till, utan hängde vårdslöst på sidorna.
-
-Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför,
-och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet
-kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det
-flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick
-föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och
-derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade
-eldskärm skimrade i eldskenet.
-
-— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en
-stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något
-kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten
-var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra
-mig något, om de än då och då låta höra af sig.
-
-En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna.
-Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon
-höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna,
-drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget.
-
-När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse
-nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.
-
-— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte
-ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in,
-som du inte noga betraktat genom gallret.
-
-Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och
-linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena.
-
-Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora
-och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade
-lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den
-tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre
-qvinnoansigten.
-
-En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på
-fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända
-bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne.
-
-— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon
-lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa
-gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna
-verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande.
-
-— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i
-denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under
-aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.
-
-— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny
-riktning åt hennes tankar.
-
-Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan
-flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då
-hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och
-hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den
-ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta.
-Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina
-föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid
-någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes
-ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit
-milde.
-
-En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en
-viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm,
-skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men
-hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes
-tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i
-många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig
-och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd.
-
-Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och
-gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det
-lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen
-skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade
-det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under
-hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt
-broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då
-tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast
-några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört
-ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon
-var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden.
-
-I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och
-Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen,
-omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage
-hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med
-rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och
-uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till
-presthuset.
-
-Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade
-upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens
-studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett
-svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar.
-Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte
-liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i
-hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den
-söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo
-tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja
-se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han
-frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm
-dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så
-tillintetgörande.
-
-— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda
-hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre.
-
-Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon
-önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru
-hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af
-regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i
-barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar.
-
-— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med
-skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd.
-Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid
-dörren.
-
-— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg
-och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du
-minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin
-dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet
-trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå
-bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens
-törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker.
-
-Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat
-ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna
-slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken.
-
-När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg
-stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna
-och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon
-sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. —
-
-Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp
-i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel
-hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne
-till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det
-mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag
-äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula
-redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade
-aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! —
-
-Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande
-hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården.
-Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i
-broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur,
-för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta
-högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke
-tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt
-äktenskap.
-
-— Bertil! — ropade hon.
-
-Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.
-
-— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne.
-
-Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat
-efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra
-sig närmare underrättad, innan han svarade.
-
-— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och
-häftigt:
-
-— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...?
-men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har
-sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i
-bröstet på mig!
-
-Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon
-derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.
-
-— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers
-höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes
-egna bud.
-
-Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen.
-
-— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu?
-
-— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle
-svettas blod och vatten.
-
-Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att
-uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första
-gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han
-sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet.
-
-
-
-
-                                  IX.
-
-
-Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i
-hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig
-bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med
-riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.
-
-När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade
-rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter
-smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram
-till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma
-luften.
-
-Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll
-glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i
-brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande
-silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med
-yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste
-samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin
-brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.
-
-Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl
-uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll
-beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar
-samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i
-löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan
-och kastade honom ut bland folkhopen.
-
-En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den
-silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de
-sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på
-hattar och mössor, allt till brudens heder.
-
-Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden.
-Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren
-talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes
-tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden,
-och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg
-ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns,
-såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon
-försvunnen i den mörka portöppningen.
-
-Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr.
-— Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt.
-Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det
-den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda
-derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon
-gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon
-återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum,
-uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför
-henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var
-denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig
-peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles
-så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst
-egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.
-
-— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon
-förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen.
-Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.
-
-Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till
-baka.
-
-— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och
-likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som
-sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott,
-och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker
-min hjelp?
-
-— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig
-— mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.
-
-Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen,
-han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax
-derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade
-på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.
-
-— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på
-jorden.
-
-Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon,
-och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.
-
-— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt
-hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt.
-
-Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.
-
-Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af
-bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en
-hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på
-motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar.
-Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.
-
-— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt
-spanskt...!
-
-Han höjde sitt stop och gnolade:
-
-                         “Drick drufvans saft,
-                         Du hemtar kraft —
-                         Ty döden flyr
-                         När vinet styr! —”
-
-— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken —
-jag ber Ers nåd, låt mig gå!
-
-— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar
-Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra
-själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade
-linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig,
-innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma
-en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig
-hofbuss.
-
-— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.
-
-— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i
-borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?
-
-Han lutade sig öfver henne.
-
-— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag
-af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En
-tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon
-sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.
-
-— Vackra foglar, starka galler!
-
-— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!
-
-Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna
-kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret
-med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med
-vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af
-ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt
-det tyst.
-
-När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han
-grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora
-dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål.
-En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första
-undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset
-bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor
-blänka.
-
-
-
-
-                                   X.
-
-
-Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade
-snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans
-skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom
-smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan
-efter den andra.
-
-Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig
-girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den
-fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin
-förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och
-när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att
-den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i
-staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin
-och hampa.
-
-Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel,
-och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen
-qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd,
-hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så
-mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare
-kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida
-voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när
-hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.
-
-Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck
-hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt
-kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade
-folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.
-
-En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum,
-eller kanske rättare sagdt källare.
-
-Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och
-bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag.
-Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på
-hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i
-halfdunklet, utgjorde hela inredningen.
-
-På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken
-öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting,
-hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om
-hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några
-förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af
-likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt,
-ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas
-innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända
-pergamentskapslar.
-
-En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan
-i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone
-trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så
-fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant
-för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt,
-han egde, derför.
-
-Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre
-qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma
-förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra
-missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser,
-och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några
-storartade resultat vinnas.
-
-Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar
-glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på,
-förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten,
-metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till
-större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för
-hvarje gång.
-
-Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och
-mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om
-möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla
-metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande
-mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen
-lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle
-behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet
-af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja
-en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.
-
-Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade
-för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och
-glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en
-nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade
-Lichtonska regementets.
-
-— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han
-efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till
-sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.
-
-— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade
-åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till —
-
-— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle
-linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag
-eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.
-
-— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen
-allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi
-göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.
-
-— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre
-bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt
-Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.
-
-Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att
-sätta sig.
-
-— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara
-motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven
-tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i
-kroppen, när man skall ta' ett tag med satan.
-
-Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det
-hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka.
-
-— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att
-åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria
-står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade
-han — och klingade med en af dödskallarne.
-
-Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon
-aldrig varit.
-
-— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne
-med dig?
-
-Mäster Grijs nickade jakande.
-
-— Allesamman?
-
-— Det var omöjligt!
-
-— En sådan gnidare! Hur mycket då?
-
-— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet.
-Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten
-blefve lika stor och risken mindre.
-
-— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio
-tusen karoliner. Det var rask förtjenst!
-
-— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan
-förut.
-
-— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till
-baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?
-
-— Jo visst, för si förstås!
-
-— Och till och med något deröfver!
-
-— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs —
-att så här i början... Hm!
-
-— Antingen allt eller intet, käre bror!
-
-— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med
-tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.
-
-— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en
-gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är,
-om vi lyckas med så litet!
-
-— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en
-annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det
-blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.
-
-— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent
-att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på
-ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod
-det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en
-herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja!
-
-Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax
-och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack
-ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han
-nedbäddade bland kolen i spiseln.
-
-— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är
-nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade
-härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs —
-skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon
-sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har
-trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen.
-
-Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett
-sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke
-följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett
-djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet
-var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster
-Haasenkampf log belåtet.
-
-— De äro qvar der inne allihop — hviskade han.
-
-— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade
-åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan,
-för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande
-ögonkast.
-
-— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med
-ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i
-verlden.
-
-Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade
-sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på
-målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det
-måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och
-blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner
-i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt.
-
-— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi
-icke uppskjuta det till nästa månad?
-
-Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.
-
-— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man
-icke mer komma undan.
-
-— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade
-åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva
-stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade
-här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens
-en half daler derför.
-
-— Hur mycket hade han satt in i affären?
-
-— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt.
-
-— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga
-försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt?
-
-— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det
-inte så godt att vänta?
-
-— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare!
-Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus,
-skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är
-konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som
-fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver
-öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot
-fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt
-Belzebub, underjordens konung.
-
-Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med
-vidjan åter och fram i luften.
-
-Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade
-sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom
-till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom,
-fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften.
-Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och
-förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens
-välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många
-knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en
-lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma
-om.
-
-— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om
-jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är
-för sån't skämt.
-
-Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens.
-Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke
-hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och
-sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.
-
-De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen
-ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller
-bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela
-muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar
-kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med
-förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från
-bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa
-ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af
-qvartermästaren.
-
-Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre
-äfventyr.
-
-
-
-
-                                  XI.
-
-
-— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte
-icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll
-omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade
-sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i
-ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och
-förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och
-skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto
-der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel,
-värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var
-redo att samla nyheter.
-
-— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er
-till korfvar, efter I flåsen så?
-
-— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med
-min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si
-förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till
-skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet.
-
-— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som
-blott hade inne så mycket vatten.
-
-— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och
-slog Biervogel på axeln.
-
-— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt
-röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så
-att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här
-ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.
-
-— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke
-vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta
-välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si
-förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika
-godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn,
-kunna vi vänta medan de hemta vattnet.
-
-— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad
-och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp
-några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna
-— återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar
-ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige
-kröningshingsten.
-
-Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas.
-Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat
-mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på
-hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla
-väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det
-samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske
-grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst
-tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.
-
-De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt
-närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse,
-började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs
-att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter,
-depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som
-gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes
-när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta,
-försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva
-“trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa
-hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga
-händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet
-sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna,
-och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på
-postmästarens tak.
-
-— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och
-slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu
-mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke
-tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der
-inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som
-fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt
-igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och
-skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet
-kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. —
-Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.
-
-— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne
-som i en säck?
-
-— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga
-af med postmästarens tak?
-
-— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.
-
-— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en
-tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för
-hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra
-malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan
-Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som
-såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta
-under stenfoten.
-
-— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med
-sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af
-några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi
-skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt
-håll.
-
-Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en
-hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick
-derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora
-förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter
-och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment.
-Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att
-vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det
-var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva
-känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på
-ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore
-han förlorad.
-
-Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i
-rummet med anden i halsen.
-
-— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska'
-jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker,
-att I aldrig kunnen tro det.
-
-— Togo de henne? Hvem togo de?
-
-— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som
-hon skulle flyga upp på taket.
-
-Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade
-med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut
-genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick
-mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika
-fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.
-
-Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade
-folket.
-
-— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd,
-fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i
-deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han
-banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag!
-
-Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro
-bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda
-ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga
-spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne.
-Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade
-hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit
-rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både
-stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt
-sidan, som skaftet medgaf.
-
-— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han
-skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag,
-hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver.
-
-— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon
-hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar.
-
-Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.
-
-En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk,
-som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne
-fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes
-ögon. Hon kastade sig några steg framåt.
-
-— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort
-stående. — Ser du inte att de vilja åt mig.
-
-Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och
-med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.
-
-— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria
-rättens fånge gör edsörebrott!
-
-— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla
-knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars
-Skeppares dotter.
-
-Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.
-
-— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till
-ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne,
-den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.
-
-— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. —
-Tro honom icke, i Jesu namn!
-
-Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon,
-allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke!
-
-Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders
-på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin
-tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget
-fälde sin man till jorden.
-
-Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta
-uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade
-upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen,
-öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde
-hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt,
-under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen.
-
-Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade
-folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en
-farlig trollpacka.
-
-Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått
-sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt
-anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan
-dom och ransakning.
-
-— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade
-mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir
-man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden.
-
-Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens
-ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som
-sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved
-nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa
-till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och
-stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig
-taga slut.
-
-— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel,
-öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger
-jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.
-
-Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det.
-
-— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. —
-Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och
-hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh...
-här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh!
-
-Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga
-slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt
-till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock
-fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i
-Bollhusgränden.
-
-
-
-
-                                  XII.
-
-
-Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland
-hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af
-konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla
-trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af
-ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften
-utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så
-stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar,
-då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade
-emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas
-från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit
-lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och
-derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.
-
-Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet
-i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm.
-Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen
-från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar
-mannaålderns blick och hållning.
-
-Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under
-hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske
-hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa
-och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle
-i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga
-haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare
-skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en
-tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid
-han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är
-nämnd.
-
-Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till
-största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och
-annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att
-höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom
-anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på
-stadshusdörren.
-
-Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades
-vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och
-öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo
-snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet.
-
-— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva
-öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara,
-Elsa Larsdotter?
-
-— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden!
-
-Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon
-tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och
-såg förlägen ut.
-
-— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast
-på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast
-bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är
-vorden anklagad.
-
-Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen.
-Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs
-utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett
-underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds
-smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än
-mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten —
-slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och
-samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte
-derför Gud trösta hennes arma själ.
-
-Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.
-
-— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att
-bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då,
-att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser
-genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för
-oss svaga menniskor!
-
-— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud
-från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna.
-
-— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång.
-
-— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard.
-
-Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af
-den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och
-vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda.
-
-Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla
-eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig
-föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo
-utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade
-ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut,
-framföra sitt vitnesmål genom moderns mun.
-
-De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få
-sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne
-eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad
-heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på
-sin näste, började förhöret.
-
-Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade,
-stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på
-stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits
-med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf.
-
-— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde
-magister Olaus.
-
-— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg
-mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl,
-en ko och en hustru.
-
-— Och hvart förde hon dig dessa gånger?
-
-— Åh, det var olika!
-
-— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter?
-
-— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan
-gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for,
-för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.
-
-Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde.
-Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder.
-Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon
-hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en
-stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade
-hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt
-invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak.
-
-På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes,
-svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp
-till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den
-elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp
-stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till
-sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var
-“svartnacka”.
-
-En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och
-plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes
-mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes
-finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än
-Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon
-sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på
-knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit
-ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon
-i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången
-faslig pina och åse både synd och elände.
-
-Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också
-ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de
-knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att
-hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl.
-
-Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom
-ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes
-flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade
-nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en
-trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara
-form.
-
-Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig
-pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter.
-
-Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att
-vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt
-mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren.
-
-På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han
-oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han
-förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft,
-fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till
-snöslask, bjellklang och sidensvansar.
-
-Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och
-gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en
-käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den
-elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt
-öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en
-silfverpipa.
-
-Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att
-bräcka murar.
-
-— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade han med en skelande
-blick på magister Olaus. — Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag
-har ofta sett både hus och stenar dansa.
-
-Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton,
-hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och
-gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster.
-
-Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas
-förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de
-nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit
-till baka både hornet och pipan.
-
-— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har
-icke talat förut om något horn.
-
-— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att
-för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt
-glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i
-sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För
-hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han
-ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit
-honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och
-såg illparig ut, när min lilla hustru lefde.
-
-— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är
-ju blott elfva år?
-
-— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag
-bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds.
-
-— Och nu föres du icke vidare?
-
-— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i
-Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven.
-Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna
-upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de
-tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har
-hela tjoget förut.
-
-Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens
-hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades
-honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet,
-grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han
-förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit
-i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika
-kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade
-hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och
-anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige
-kommissarierna.
-
-Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att
-hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens
-hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig,
-att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten
-att göra.
-
-Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens
-högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig
-åtanke.
-
-När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att
-kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från
-bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i
-hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds
-till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne.
-
-— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad
-efter honom.
-
-— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju
-tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min
-stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa
-stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig
-synd hon tagit på sitt samvete!
-
-Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst
-hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar.
-
-En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute
-i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under
-häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja
-samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick
-se Elsa stannade hon plötsligt.
-
-— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne
-kavaljerer du för med dig!
-
-— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta
-nog ock för dig, fast du ljuger.
-
-Fingerlisa såg förvånad på henne.
-
-— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att
-icke heller du är fri från ondt tal.
-
-Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa.
-
-— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas
-taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du
-skall ha en röd, en sådan som de andra...
-
-Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för
-höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig.
-
-Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena
-fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna
-kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”,
-en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med
-stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de
-födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och
-värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens
-ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra
-vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till
-Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede
-uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit
-på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla
-kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än
-hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af
-vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt
-dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem
-flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap
-med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”.
-
-Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta
-var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan
-kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade
-varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket
-naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last.
-
-När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på
-sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon
-aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att
-hon fört dem med sig till Blåkulla.
-
-— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min
-person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de
-nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som
-uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en
-dröm eller ej.
-
-— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna
-slående anmärkning.
-
-— Derför att de säga sig föras endast när de sofva.
-
-— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den
-hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att
-han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i
-fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall
-uppgapa med sina käftar och taga dig emot.
-
-— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, —
-jag är oskyldig.
-
-— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister
-Olaus.
-
-Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.
-
-— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen!
-
-Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt,
-genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde,
-som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en
-synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken
-menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige
-borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva
-fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen
-falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det
-måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde
-eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning
-öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt
-fall till hans utvalde.
-
-Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de,
-hvilka bäst borde känna till hennes lefverne.
-
-Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och
-bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under
-några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita
-tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda
-fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en
-trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af
-grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den.
-
-Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga
-ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon
-icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit
-med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då
-hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart
-hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.
-
-Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa
-anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När
-denna slutat, brast stormen lös.
-
-— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro
-henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla
-folk och vitna mot hvem hon vill.
-
-Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt
-att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från
-sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon
-åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt
-talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon,
-såsom synnerliga prof på satans anfäktelse.
-
-Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt.
-Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på
-oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då
-kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning
-rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina
-vitnesmål.
-
-Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt,
-hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott
-att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de
-nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville
-han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och
-tända elden derunder.
-
-Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon
-svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och
-församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och
-hennes tystnad tyddes derför endast till godt.
-
-— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister Olaus efter en stund och
-gjorde sin röst så len som möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens
-räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant
-vara.
-
-Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas
-föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon,
-i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då
-hon velat förmana henne.
-
-Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att
-hon nu fritt fått bekänna sanningen. — Dock spordes ej, — tillade han, —
-om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka —
-han pekade härvid på Fingerlisa — nyss vitnat.
-
-Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men
-vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig
-väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på
-henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det.
-
-— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister Olaus ånyo.
-
-En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i
-det hon sade tyst, nästan för sig sjelf.
-
-— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde!
-
-Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och
-vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares
-stämma:
-
-— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den seniga handen mot mor
-Greta. — Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid
-behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en
-annans foster och icke ditt...!
-
-Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina
-kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland
-äfven honom.
-
-— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. — Må
-vår Herre bevara Era kroppar!
-
-Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af
-alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu
-tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar,
-vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en
-bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och
-med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux
-och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig,
-att de helt och hållet ville förneka trolldomen.
-
-Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna.
-
-— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar — utbrast hon,
-snyftande i det hon kastade sig på knä — är jag oskyldig!
-
-Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af
-åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad.
-De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och
-anfäktelser.
-
-— Stig upp, du satans förtappade — röt magister Olaus mot henne. — Den
-höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan
-ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans
-skrymteri och en djefvulens arglistighet.
-
-Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något.
-Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt:
-
-— Ack mor, om I vissten hur I faren vill!
-
-Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett
-tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och
-åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på
-hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka,
-vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat
-intaga hennes plats.
-
-Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst
-höjdes för Elsas frikännelse.
-
-— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i
-ände, å ömse sidor om det långa bordet.
-
-Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var
-anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om
-det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så
-många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till
-skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika,
-men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i
-stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol
-eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna
-mildring i straffet.
-
-— Man borde — sade magister Carolinus — mera se på Guds namns ära än på
-hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra
-andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se
-att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i
-hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt — slutade
-han — om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde
-hon derför å bålet brännas.
-
-Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att
-om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen
-nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och
-bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare
-öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs
-åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om
-hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå
-Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. —
-
-Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle
-förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena
-trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke
-vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål.
-Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut,
-enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa
-Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger.
-
-
-
-
-                                 XIII.
-
-
-En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena
-trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt.
-Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på
-torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat
-sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde
-med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett
-regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket
-bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin
-i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades.
-Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man
-anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de
-oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede
-arffiendens garn.
-
-På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de
-ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti
-deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och
-stadens borgmästare, med flere betrodde män.
-
-En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan
-borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre
-andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på
-sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa
-honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio,
-utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren
-gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade
-också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och
-vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga.
-
-— Om min käre värdigas tillåta — sade magister Olaus högtidligt, då
-Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening — skall jag i två ord
-bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta
-trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor,
-ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre
-säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett
-verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå
-följande evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en kristen egnar
-och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet,
-äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss,
-torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också
-böra med allvar åter upprepas och skärskådas.
-
-— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — föll Hjärne nu i talet —
-hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven
-derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är
-lika giltigt som den andres ja?
-
-— Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne.
-Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna
-stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem
-att tala sanningen.
-
-— Men jag kan ändock icke fatta — invände Hjärne — att detta kan gälla
-mot en ärlig menniskas nekande.
-
-— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet
-och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder,
-särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen
-rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. —
-Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor,
-men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den
-onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten.
-
-— Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i
-stället för den förnäma damen? — återtog Hjärne med ett ironiskt leende.
-
-Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en
-ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade
-nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i
-svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken
-hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att
-dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan
-magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt
-gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan
-än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor.
-
-— Den saken är ännu icke slut — svarade också magister Olaus efter en
-stunds eftersinnande. — När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu
-är oklart, komma i ljuset.
-
-— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga
-mått och steg; de kunde violera adelns privilegier?
-
-— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg —
-svarade magister Olaus beslutsamt.
-
-— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — att vårt hopp står till denna
-unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens
-störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega.
-
-— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister Olaus, allt ifrigare.
-
-— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — af desse inskränkte
-teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu
-fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak.
-
-Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och
-borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora
-förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona
-officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder.
-
-Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för
-hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än
-kardborrar i en björnfäll.
-
-Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att
-söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i
-spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt
-på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen.
-
-Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan
-person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en
-medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora,
-dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke.
-
-Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat
-sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset
-och sköt upp dörren.
-
-Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid
-fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne.
-
-— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde vid hennes skuldra.
-
-Hon stirrade häpen mot honom.
-
-— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då hon i honom igenkände tyske
-grefven. — Jag vill icke följa Er.
-
-— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i befallande ton. — Ett sådant
-näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både
-gyllenduk och perlor, samt kostligt vin.
-
-— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden — svarade
-Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig.
-
-— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han skrattade härvid, så att
-det gaf eko i hvalfvet. — Tror du mig om att gifva utan att få? Men
-fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro
-ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan
-hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför
-är tiden precieus.
-
-Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt
-lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan
-mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring.
-
-— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan — sade mäster Skarp med
-ett hest skratt, i det han närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne
-börja svida.
-
-— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, argsint — och hjelp hellre
-till att få henne ut härifrån.
-
-— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. —
-Grefven kan man höra är sträng af sig i dag.
-
-Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till
-stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera
-otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp,
-att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det
-ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den
-fara hon undginge, om hon följde honom.
-
-— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han och tecknade förstulet
-åt grefven — liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra
-Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de
-också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt
-stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla — fortsatte han och
-fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du skall
-höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram.
-
-— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. — Låt mig, i Jesu namn,
-slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt.
-
-Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick,
-när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja.
-
-— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande — kanske du tror,
-att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång.
-
-Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte
-filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att
-iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i
-korridoren.
-
-Grefven skyndade före dem.
-
-Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta
-en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och
-hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver
-fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt
-emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och
-lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist.
-
-— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han mot dem — att en
-stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten?
-
-Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga.
-Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor
-och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof.
-Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause
-celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället
-för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med
-värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg
-eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen.
-
-— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf värjan. — Han vill se hur
-handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren!
-
-— Der har du då till både kaskett och förskinn — sade grefven och gaf
-honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster
-Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan
-soldaten och porten.
-
-Men hastiga steg hördes nu från korridoren.
-
-— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och
-klappade soldaten på axeln — släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få
-göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter
-din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören.
-
-Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse.
-
-Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten.
-Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med
-ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare
-det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid.
-
-— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, med ett grin. — Den vill jag
-dansa med.
-
-— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem allt mer otålig.
-
-— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad
-framför honom.
-
-— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek han och sökte att med
-några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som
-de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens
-fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de
-anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i
-samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln.
-
-När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne
-kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan
-grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt
-nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit
-sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre
-af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde
-sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida.
-
-Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop
-och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I
-trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två
-män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga
-element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta
-hvarandra.
-
-Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina
-motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka,
-vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika
-tunga personer att väga upp hvarandre.
-
-Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe
-ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf
-skrällande ekon från de tysta gränderna utan för.
-
-Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och
-borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere,
-att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt
-han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af
-flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig
-öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare
-rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut
-på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor.
-
-— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — skrek han, pustande, — och
-der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess
-och satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i
-den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände,
-mäster Fibiger, bagaren.
-
-— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade denne drygt. — Och vi
-tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt
-att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat?
-
-— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu pustande efter
-andedrägten. — I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna
-mötas, stadsvakten först skall göra honnören.
-
-— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — ropade ett tjog röster, —
-men detta sätta de sig öfver, förstås.
-
-— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. — De trilskne skola
-få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet — ja,
-de skola för böfveln få rida på trähästen — och det så att det smakar —
-men hvem började leken? — den der någon viglar upp till ondt, honom
-skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det.
-
-Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo
-den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt.
-
-När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt,
-hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt
-leende:
-
-— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere,
-och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet.
-
-— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade borgmästaren, slagen af
-denna anmärkning. — Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt.
-
-— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, — det som gäller såsom
-honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge
-skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle
-få sin fulla honnör.
-
-— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, och förde käppknotan
-till näsan, med högvigtig min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har
-hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel,
-— här blåste han upp sig alldeles otroligt, — har samma anspråk på
-honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner?
-
-— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, —
-inföll nu mäster Fibiger, — skulle väl icke de ha honnören, kan tänka?
-
-— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här skrattade han, så att
-mungiporna nådde öronen, — och tacka dem också böfveln för det.
-
-— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga
-förordningen om rangen?
-
-— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger
-och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din
-sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores.
-
-Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt
-rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo
-framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen,
-förr än de stodo alldeles framför honom.
-
-Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två
-armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande.
-
-Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att
-komma ut.
-
-Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin
-höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak,
-sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå
-kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett
-henne derinne.
-
-Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten
-saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat
-excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och
-mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af
-stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och
-någon af dem.
-
-När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt
-honom sakta i örat:
-
-— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När
-jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles
-tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom —
-
-Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för
-satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert
-icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen
-senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer
-verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida
-det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer.
-Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade
-förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt,
-att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han
-i verkligheten endast fans i en.
-
-På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de
-fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både
-synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och
-som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket.
-
-
-
-
-                                  XIV.
-
-
-Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget glittrade de första
-solstrålarne mot isiga klippväggar, och de gråa töcken, som natten
-lägrat öfver staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna
-flockar.
-
-I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några rykande eldbränder lågo
-på spiselhällen och kastade ett flämtande återsken mot det isiga
-fönstret. De gåfvo till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe
-med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin spinnrock.
-
-— Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, — brakade hon säga,
-när någon af grannarne beklagade henne — ja, och sorg blir aldrig så
-tung, när man går, som då man sitter stilla. — Och härefter handlade
-hon.
-
-På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med att klippa sitt långa
-hakskägg, och på en pall bredvid Anders Barberare. Denne bar sin arm i
-band och hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen efter
-slagsmålet, när Elsa fängslades.
-
-— Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma oss gamle i vår stora
-sorg, — sade mor Greta och såg opp. — Här icke så jäft nu mera, ska' du
-tro, sedan solskenet fallit öfver på grannens stuga.
-
-— Så I talen mor! — svarade Anders förebrående.
-
-Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla till sidan.
-
-— Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det förbi.
-
-— Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna — inföll nu Lars
-Skeppare vresigt, — all ting vet du har en återvändo, och hvad rätt är
-kommer alltid till heders.
-
-— Så hoppas jag ock till Gud! — sade mor Greta. — Dagligen ber jag att
-satan måtte lägga korset uppå efter ens krafter, och icke fresta en
-öfver förmågan.
-
-— Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen mor, — återtog Lars —
-varit bättre om du sagt, när de höge herrarne frågade dig der uppe, att
-ringen låg i strömmen eller att du aldrig sett honom.
-
-Hon sände en lång blick mot honom. Men han tystnade icke mera för detta,
-fordom betydelsefulla svar. Det vår något mellan dem, tyckte också
-Anders, som icke mer var lika mot hvad det förr varit.
-
-— Du vågade icke, kan tänka, — fortsatte gubben gäckande — för judomens
-rädslo och de otidige nitälskandenes skull?
-
-— Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty han ser till hjertat.
-
-Lars svarade med en ömkande axelryckning och fattade åter den bortlagda
-saxen.
-
-— Felet var mitt, mor — inföll nu Anders. — Hade icke jag låtit Elsa
-springa sin väg den der qvällen då hon togs, vore nog nu mycket
-annanledes.
-
-Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när hon svarade:
-
-— Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. Nej, barn, när
-satan ville hennes ofärd och hon icke mer var förtjent af Herrens
-bistånd, kunde det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt eget
-hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag vill bedja för henne, är
-det som någon skulle hviska mig i örat: Du vet icke för hvem du beder!
-Hon som du hafver kär är en evigt förtappad!
-
-— Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa — inföll Lars. — Nej mäster
-Hircinius, slottsfogden, och mannen här midt öfver med röda rocken, ha'
-nog hårdare fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon och afton i
-vakstugorna och dock, när ser man trons eller bönens kraftiga hjelp.
-
-— Herre Jesus! — utropade mor Greta häftigt uppsprittande. — Det var ju
-i dag, som de två andra skulle brännas.
-
-Anders jakade.
-
-— Vet du Anders om de bekände till sist? — frågade hon tyst.
-
-— Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. Bägge nekade enständigt
-till synden.
-
-— Så du anfäktar dig mor! — inföll Lars vresigt. — Varit mer att undra
-på, om de varit rika och förnäma.
-
-— Den ena — återtog Anders — syntes fuller andäktig, med läsande och
-sjungande, knäböjande och händernas upplyftande, men Malin Matsdotter
-deremot skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne i fred,
-samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät honom jernslå sig till
-händer och fötter, utan att göra något det minsta motstånd.
-
-— Gud vare då deras arma själar nådig, — sade mor Greta andäktigt.
-
-— Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? — frågade Lars.
-
-— Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern ville icke taga hennes
-hand! Ja hon fälde icke ens en tår, ska' I tro, utan ropade i stället,
-att det var dottern, som mördat henne — och många tyckte att detta var
-en onaturlig frimodighet.
-
-Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan på mor Greta. När
-Anders slutat stirrade hon en lång stund framför sig utåt rummet, utan
-att yttra någonting. Under denna tystnad öppnades dörren och Fingerlisa
-steg in. Hon stannade nigande på tröskeln.
-
-— Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, — sade mor Greta vänligt. —
-Hvar och en vittnar efter sitt eget samvete, kan tänka!
-
-— Tack mor för det ordet, — svarade Fingerlisa och förde
-förklädessnibben till ögonen — men inte ska' I tro, att jag ville Elsa
-något ondt.
-
-— Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig fram nu och stå ej
-längre som en tiggare vid dörren.
-
-— Nej se på unge mästarn, — utropade Fingerlisa och närmade sig Anders
-inställsamt. — Honom såg jag icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser
-ut. Men Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon borde dock
-skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant sätt.
-
-— Säg ingenting ondt om henne Lisa — sade Anders allvarligt och reste
-sig upp. — Hon har ingenting lofvat mig, så mycket du vet.
-
-— Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, — svarade Fingerlisa
-undfallande — liksom talet om henne och tyske grefven.
-
-— Akta dig, om du ljuger Lisa — skrek gubben, hvilken hit tills sutit
-tyst. — Du ljög för rätten der uppe och derom ha vi ock en sak otalad!
-
-— Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning der uppe, — svarade
-Fingerlisa med en knyck på nacken — men, far, ej skola vi rifva upp
-gammalt nu. Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit nära att
-föra Elsa ur fängelset?
-
-Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa.
-
-— Om jag mötte dig, flicka något aflägset, — sade Lars i det han reste
-sig, — vete väl vår Herre hvem som bättrade mig.
-
-— I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, — återtog Fingerlisa
-vänligt. — Jag kunde ja inte göra annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I
-veta. Hvad Elsas sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster Skarp
-kom nyss från stadshuset och berättade den. Strax han somnat på qvällen
-hade han vaknat, och sett i månskenet en gammal man stående framför
-sängen med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en liten dufva
-på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i sträng ton, “och se efter
-dina fångar.” När mäster Skarp tvekade, ty det var långt lidet på
-qvällen, hade mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt
-tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka under året
-med det han företog sig till vatten och land. — Mäster Skarp lydde
-derför, och då han kom ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse.
-Den onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat ena vakten på
-den andra, så att blod flöt och en hisklig excess var å färde. Och hade
-ej magister Olaus varit i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen
-kunnat veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade den hvite
-mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt sig, hvadan satans makt var
-i farligt tilltagande. Magister Olaus rådde dock till sluts på den
-elake, som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles framme i
-porten.
-
-— Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när Fingerlisa slutade, —
-med henne är det nog förbi.
-
-— Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, — sade Lars. — De äro
-mera i behof af hans nåd än hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din
-rättskaffenhet fört henne.
-
-— Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna hjelpa henne, —
-inföll Fingerlisa, — ty han tarfvar nog all sin makt, för att kriga mot
-dansken.
-
-— Elsa var så underlig till mods på sista tiden, — sade Anders, sedan de
-sutit tysta en stund. — Det var alldeles som hon anat, hvad hon skulle
-få gå till mötes.
-
-— Jo, jo men! — sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull nick åt mor
-Greta, — när de blifvit vigde vid den elake få de aldrig skratta, ska' I
-tro, ty då håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta åt
-Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta vid norra
-kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda ljud ifrån sig, när de frågade
-henne, om hon hade några barn i Blåkulla. — Men farväl nu go' vänner —
-afbröt hon sig och reste sig upp. — Jag vill inte tränga mig på Er, ska'
-I tro, och jag ser nog, för hvem I hållen mig.
-
-— Så ska' du inte säga Lisa, — sade mor Greta och klappade henne
-vänligt. — Du är nog en god flicka, som oförfärad talar ut sanningen och
-behöfver icke rädas för vresiga miner.
-
-Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo de att ytterligare
-talas vid en lång stund.
-
-När de skildes åt, sade Fingerlisa:
-
-— Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere man krigar bor en mäkta
-gudfruktig man i en kyrka, som är helt och hållet under jorden. Han är
-den ende, som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är oskyldig,
-går det förstås för hvar och en, som ber för henne, som det gick för
-bonddrängen, som ville rädda sin fästmö.
-
-— Åh det vill nog ingen bedja hos honom för hennes skull, — sade mor
-Greta och nickade farväl.
-
-När mor Greta åter trädde in i stugan, tyckte Anders, att hon såg helt
-annanledes ut än han någonsin sett henne förut och han frågade derför,
-hvad hon hade i tankarne. Hon smålog sorgset utan att svara.
-
-— Åh det var nog endast om stackars Elsa, — tyckte Lars, — som de talat
-derute.
-
-En stund derefter tog Anders afsked.
-
-— Hafven I inte tänkt på, mor, att far skulle be' de höge herrarne om
-nåd? — frågade han mor Greta, när han önskade henne farväl.
-
-— Åh det har jag nog sagt mången gång — svarade hon, — men det är som
-att predika för döfva öron.
-
-— Kommer du nu med denna galenskapen igen? — utbrast gubben vresigt. —
-Det är nog en smal sak, förstås, att elda badstun varm, när man slipper
-sjelf bryta vedkasten. Men jag känner de höge herrarne jag.
-
-Han fortsatte en lång stund, sedan Anders gått att ondgöra sig häröfver.
-Mor Greta svarade ingenting. Det syntes dock tydligt på hennes min, att
-hon åt minstone icke var rädd att, om så kräfdes, bryta vedkasten.
-
-Mor Greta hade mycket att syssla med denna qväll och Lars hade redan
-lagt sig till hvila, när hon fick tid att gå ned i ladugården. Här gaf
-hon korna rikligt med strö och foder, samt klappade dem hvar och en,
-liksom hon tänkt, att hon icke mer skulle få se dem. Då hon återkom, var
-det tyst inne i sofstugan. Hon smög sig försigtigt bort till dörren.
-Jemna andedrag tydde på god sömn. Hon tände en smal torrvedesticka och
-satte henne mellan stockarne i väggen, framtog derefter ur ett hörnskåp
-sin helgdagsdrägt, som hon synade från alla håll och slutligen
-brådskande tog på sig. Sedan detta var gjordt, stack hon några
-silfverdalrar i kjortelsäcken, och smög sig sakta ut genom dörren, som
-hon slog i lås efter sig.
-
-Det var djupt mörker der ute. Ismängdt snöglopp piskade nordan från och
-trängde kylan in till kroppen.
-
-Vid Hornsbron ville vaktknekten icke släppa henne fram. Hon såg så
-beskedlig ut, tyckte dock hans kamrater, som äfven kommo till, att de
-bådo för henne, och då hon slutligen gaf knekten ett af sina
-dalerstycken fick hon fortsätta sin färd.
-
-— Hvarför ha'n I så brådtom mor? — frågade den som öppnade bommen. — Det
-är mörkt efter vägen som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som det
-är liggen I der och hicken i något dike.
-
-Mor Greta skakade sorgset på hufvudet — Det var långt, som hon hade att
-vandra, — sade hon, ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än
-Östergyll'n.
-
-Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. Hon var nog icke
-riktigt slug hviskade de sins emellan.
-
-— Skolen I så långväga mor, — ropade en af dem efter henne, — borden I
-inte glömt qvasten och smörjhornet hemma. Utan dem lären I inte ta' Er
-stor väg.
-
-Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade med raska steg
-utför backen. —
-
-När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke litet förvånad, då han
-icke fann sin hustru redan i arbete. Hans förvåning stegrades
-naturligtvis ännu mer, då hon hvarken den dagen eller den följande lät
-höra af sig.
-
-Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, att hon
-försvunnit på naturligt sätt, och — hvad, ingen kunde hafva trott om
-honom — han sörjde henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon
-var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der icke mer så
-bländande hvitt, under det friska granristäcket, som när hon fejade det.
-Den stora kopparkitteln blänkte icke mer så ståtligt i skenet från
-spiselbrasan. Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt i en vrå,
-fyld med sopor.
-
-Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För hvarje dag vardt han
-allt snäsigare mot dem, som kommo i beröring med honom, och han jagade
-slutligen genom sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner.
-Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, för att icke
-behöfva möta någon eller tala vid någon. — Fisket, — brukade han säga, —
-lönade sig icke mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen
-af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist flere nät och båten hade
-fått en läcka, som han nog aldrig skulle få tid att laga.
-
-Den ende, som oftare besökte honom, var Anders Barberare. Långt ifrån
-att vara välkomnare än någon annan, fick emellertid äfven denne tåla mer
-än ett utbrott af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade
-förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens obehag; och det torde
-hafva varit ovisst om, hur långt gubbens gnat skulle hafva sträckt sig,
-för att icke Anders skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid
-Hornsgatan.
-
-En qväll frågade Anders:
-
-— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen?
-
-— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gubben trumpet. — Kunde
-aldrig tåla ett förståndigt ord den menniskan!
-
-— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far.
-
-— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt emot Guds ord vitnade hon
-— derför råkade hon också till slut ut för den ondes klor.
-
-— Men säg då far, — återtog Anders, efter en stund, i hviskande ton, —
-hur kunnen I tro att det gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har
-ju sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla?
-
-— Tror du då inte, pojke, att han, som har makten der, kan hålla någon
-undan för sig. Alla som sjelfmant gifva sig i hans våld, sade magister
-Sparrman i sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår
-äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens nedersta
-bål med en kedja, som aldrig brister. Der skola de sedan stå på yttersta
-domens dag bakom ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt,
-som de haft kärt här i jordelifvet.
-
-Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders tyckte sig till och
-med märka något likt en tår i hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de
-mot Anders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve öfver
-ansigtet, i det han sade:
-
-— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan
-var hon. — Här sökte han skratta. — Fast icke ville jag derför önska
-henne ett sådant slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät
-flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste förstås i folks
-ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville förstås göra Elsa till en förnäm
-dam, och se'n vet man hur det gick.
-
-Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, som både magister
-Olaus, tyske grefven och slottsfogden skulle ansett för både syndigt och
-i hög grad straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer
-skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller Anders Barberare, på
-något ensligt ställe, sedan mörkret inträdt.
-
-
-
-
-                                  XV.
-
-
-Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden.
-För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den
-djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka.
-Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap
-ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess
-utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade
-henne till ånger och bättring.
-
-Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och
-dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande
-kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick
-tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran.
-
-En sparf flög upp från fönsterbrädet.
-
-— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och
-följde honom med blicken öfver hustaken.
-
-— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes
-qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.
-
-— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det
-väl annars vara?
-
-Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.
-
-— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När
-jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk,
-derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver
-råttorna, som pepo der borta i hålet.
-
-— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka!
-
-— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta
-var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade
-jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske
-Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga
-kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han
-inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt
-ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; —
-men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att
-jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är
-i qväll!
-
-— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen?
-
-— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen
-vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att
-jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der
-ute vid tullen, att hon var oskyldig.
-
-— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida.
-
-— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen
-gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin
-kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära
-barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin
-och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret —
-och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på
-gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en
-stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd.
-
-— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller
-mig mot vår vilje.
-
-— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med
-någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår
-med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och
-tacksamhet hjerteqval.
-
-— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, —
-och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund.
-
-— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta'
-skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten
-skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir
-nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.
-
-Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan
-för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff,
-derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt
-tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det
-enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna
-Brita:
-
-— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog
-mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som
-bet tungan af sig.
-
-— Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig
-derom.
-
-— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att
-tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer
-en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det
-samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så
-vackert som en dag och kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår,
-mor lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till gästabud! —
-Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står
-der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger
-på mig.
-
-— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? — sade Elsa, med ett
-tillgjordt skratt.
-
-— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med
-dig kan jag tro?
-
-Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras
-snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen.
-Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet
-gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt
-anskri for hon till baka.
-
-— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt
-hufvud, — att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger
-dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg
-som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda
-tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna
-till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt
-frusna kålstjelkar!
-
-Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en
-gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals:
-
-— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser,
-allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur
-han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar
-sin dräng!
-
-Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början
-snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven
-andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och
-dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i
-galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på
-hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika.
-
-Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de
-mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen.
-
-Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen.
-
-— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, —
-tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett
-sådant här råtthål!
-
-Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke
-ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne
-med sig upp för trappan.
-
-De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades,
-såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt
-upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.
-
-En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull
-uppsyn. Mannen var magister Olaus.
-
-
-
-
-                                  XVI.
-
-
-Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen.
-
-— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans
-ben, frukta och bed för din tid är när!
-
-— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? —
-frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken
-jag hålles fängslad.
-
-— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han
-jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven
-dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.
-
-— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp!
-
-— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes
-tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns
-själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!
-
-— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna...
-
-Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.
-
-— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt!
-Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk
-mig och led mig till det rätt är!
-
-— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och
-stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg
-sig nu på nytt sviken.
-
-Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt
-hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan.
-
-— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter
-en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl
-åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa
-deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola
-undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af
-rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och
-stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så
-hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om?
-
-— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister
-Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden,
-som jag vill begå i min siste lifstimme.
-
-— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och
-ryggade till baka — det kommer dig ej vid!
-
-Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt,
-med sällsamt tonfall i rösten:
-
-— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!
-
-Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting
-och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han
-rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för,
-då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och
-öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och
-fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.
-
-— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse!
-
-— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet!
-
-— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga?
-
-Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af
-trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig
-fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre
-tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse
-ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg.
-
-— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade
-han, efter att en stund hafva betraktat henne.
-
-— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den
-vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske
-grefvens hus?
-
-Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök
-hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina
-stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En
-hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt
-med fingrarne.
-
-— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade
-lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der
-igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin,
-blir den lede min.
-
-Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.
-
-Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes
-tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett
-dylikt uppträde.
-
-— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde,
-— mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta
-sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när
-han nämner månadsraseri.
-
-Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i
-all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han
-inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han
-hade i sinnet.
-
-— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då
-denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen,
-öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller
-spörjes under jorden.
-
-Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att
-han mycket väl förstod hvarom fråga var.
-
-— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar
-spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers
-ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på
-ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden.
-
-Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur
-fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa
-besvärjelse.
-
-Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss
-mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa
-redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad,
-hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom
-öfver dem.
-
-— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med
-satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska
-så hårdt.
-
-Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt
-ifrigare.
-
-Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något
-blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att
-efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af
-oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var
-detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?
-
-— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och
-pekade på korset.
-
-— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör
-det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på
-sista Blåkullafärden.
-
-— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?
-
-— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.
-
-— Se efter du, jag har svaga ögon!
-
-— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad,
-hvarken tryckt eller skrifvet.
-
-Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.
-
-När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i
-förmanande ton:
-
-— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår
-syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. —
-
-Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats
-af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister
-Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga
-ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt
-bort allt samman.
-
-
-
-
-                                 XVII.
-
-
-En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till
-magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan
-fingrarne.
-
-— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans
-fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. —
-Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, —
-tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här
-midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya
-messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften
-mercuriam.
-
-— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i
-yttersta änden af snöret.
-
-— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de
-latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af
-endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne
-inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur
-samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han
-sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då
-ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket
-se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom.
-
-— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en
-skarp blick.
-
-Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än
-omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han
-svarade.
-
-— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så,
-att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena
-svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så
-vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor,
-förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den
-här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r,
-ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det
-sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster
-Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till
-höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom
-dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara
-Ers ärevördighet på något sätt behaglig.
-
-— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här
-hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han
-sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När
-klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra
-dig påmint.
-
-Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han,
-hade han aldrig tänkt sig, förstås.
-
-När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande
-af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena
-halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i
-kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda
-intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon
-fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde
-det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att
-den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen
-brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan
-fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder
-kunde borttagas från halsen på den, som bar henne.
-
-En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus,
-medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring
-hans mun.
-
-— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot
-höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till
-förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre
-steg invid mörksens afgrund.
-
-Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. —
-
-
-
-
-                                 XVIII.
-
-
-— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter
-trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han
-såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora
-förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der
-Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare
-höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt
-fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen
-mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han,
-hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det
-som icke rörde honom.
-
-Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och
-uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid
-magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke
-såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för
-tröskeln.
-
-— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har
-förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra
-också vårt öga dunklare.
-
-Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning.
-Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste
-känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick
-på talarens torra, skrynkliga anlete.
-
-— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade
-hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle
-minnas Er stämma.
-
-— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna
-glömma den!
-
-— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det
-som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en
-prest från min klädningsfåll.
-
-— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er,
-icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och
-hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det
-tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan
-snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt
-blifvande...
-
-— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade
-grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist
-talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig
-jungfru.
-
-— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var
-det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna
-jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens
-garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda
-salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller
-var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?
-
-— Mäster Olaus!
-
-— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det
-var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och
-glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne
-verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då
-sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om
-jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända
-sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda
-barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var
-mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen
-vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och
-den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne
-sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle
-glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll?
-
-— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade
-grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för
-tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde
-äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det
-anstå mig.
-
-— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister
-Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår.
-
-— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få
-tillsägelse att genast infinna sig hos Er.
-
-Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig.
-
-— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister
-Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer,
-i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och
-sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all
-din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam
-skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och
-dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du
-fruktade hafver råkat dig!
-
-— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans
-röst lät osäker.
-
-— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att
-den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar
-skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser
-jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till
-honom, som sedan gick ut i främmande land?
-
-Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck
-pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot
-honom, samt fattade hans arm.
-
-— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige
-Guden frukta min hämd!
-
-— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!
-
-Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade.
-
-— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, —
-skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa
-dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige
-tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid
-hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då
-icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen
-trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han
-för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och
-förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina
-knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men
-svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund
-ut i mörka natten?
-
-— Det var en skökas bön!...
-
-— Mäster Olaus!...
-
-Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken.
-Hela hennes kropp skälfde af rörelse.
-
-— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han
-gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket...
-Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad
-dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du
-nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som
-jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då,
-bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin
-vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen
-hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på
-berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt
-och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit
-att falla.
-
-Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande
-grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes
-nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen.
-
-— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han
-fatta hennes hand.
-
-Hon drog sig häftigt till baka.
-
-— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt
-folk!
-
-— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att
-jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals
-dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som
-dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den
-qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?
-
-Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få
-makt med hennes tankar.
-
-— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot
-honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne.
-
-— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.
-
-— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus!
-
-— Du har då icke nyligen sett henne.
-
-— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er,
-om I fören mig dit.
-
-Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut
-sig till hela sin längd.
-
-— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång
-sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall
-du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!
-
-Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara
-grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför
-rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade
-troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända
-derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn.
-
-Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till
-djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans,
-hennes bröst häfde sig våldsamt.
-
-— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i
-Er själ?
-
-— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket.
-
-Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle
-hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var
-den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde
-fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst.
-
-— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — —
-
-När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var
-borta.
-
-I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister
-Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till
-honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens
-hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken
-han brukade förtro sina lifsqval.
-
-Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter
-vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans
-stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf,
-beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och
-ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän,
-hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade
-honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet
-fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför
-Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke
-svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock
-beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.
-
-Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han,
-bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna
-syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd
-till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön.
-— Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra
-ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore
-syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty
-han hade mycket älskat sin syster.
-
-Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller
-oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast
-komma af hans hand om någon skall frälsas.
-
-Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens
-ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han
-förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara
-hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det
-rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom.
-
-— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall
-i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla
-rättfärdigheten!
-
-Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne
-nu, än han var då han kom.
-
-
-
-
-                                  XIX.
-
-
-Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då
-grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon
-invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant
-fall genast besöka honom.
-
-Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen
-var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen
-skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så
-tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa
-hans nåd i hans vigtiga förrättningar...
-
-Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom
-ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.
-
-Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan
-en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och
-ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att
-uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och
-lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades
-praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”,
-hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun
-katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt
-påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny
-ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att
-krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.
-
-Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan
-steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket
-han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med
-hvarandra.
-
-— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n
-förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!
-
-— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och
-glömska!
-
-— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i
-kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat
-syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet
-vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.
-
-— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.
-
-— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och
-stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna
-skallrade.
-
-— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre,
-nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym,
-obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min
-sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den
-högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet...
-
-Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt
-att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte
-vexlade färg gång på gång.
-
-— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag
-ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu
-om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla
-min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.
-
-— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom
-återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I
-då inte längre att jag är en mördare?
-
-— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af
-häpnad.
-
-Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.
-
-— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?
-
-— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina
-ord.
-
-— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända
-jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag
-lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom
-skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I
-dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten
-Bjelke, Er forne älskare.
-
-— Åter... en... lögn!
-
-— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar
-skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan
-mot hennes anlete.
-
-— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade
-grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde
-det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt
-stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på
-det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och
-jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min
-själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag
-närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag
-i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig...
-och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!
-
-Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet,
-smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt
-gapskratt.
-
-— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger
-den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten
-mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.
-
-— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.
-
-— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en
-trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med
-trolldom.
-
-— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor
-sedan, här utan för vår port!
-
-— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på
-henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död!
-
-Han upphörde med ens att skratta.
-
-— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt.
-
-Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin
-hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.
-
-Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet.
-Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.
-
-Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var
-nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök.
-Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet.
-Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i
-korridoren:
-
-— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?
-
-Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann
-sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med
-piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo
-utefter väggarne.
-
-Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.
-
-— Du har något att säga mig? — frågade han.
-
-— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.
-
-— Ja det var sant!
-
-Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.
-
-— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?
-
-Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin
-öfverraskning.
-
-— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så
-att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och
-vatten, och ändock svarar du mig ingenting.
-
-— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade
-Bertil undvikande.
-
-— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och
-lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på,
-att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen
-salighet... Vid Guds blod och lungor?
-
-— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja
-på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud
-hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han,
-då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var
-här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för
-godt.
-
-— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?
-
-— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som
-jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det
-nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.
-
-— Guds död karl, om du narrar mig.
-
-Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han
-hviskade:
-
-— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten.
-I nästa vecka skall hon brännas!
-
-— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt.
-
-— Men Ers nåd...!
-
-— Tyst karl! Sapperment...
-
-Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig
-kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.
-
-— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De
-fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon
-bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som
-körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast...
-
-— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?
-
-— Du menar att det vore förbjudna led?
-
-— Åh, inte just det!...
-
-— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!
-
-— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat
-gått igen, och då har det betydt allt annat än godt.
-
-— Derför skall _du_ rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning?
-En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt
-liqvid...
-
-Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:
-
-— Du känner ju långe Sparren vid gardet?
-
-— Ja, Ers nåd!
-
-— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med
-sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf.
-
-— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag skalle endast bringa skam
-och nesa öfver Ers nådes hus.
-
-— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — skrek grefven vred och
-slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en
-golftilja.
-
-Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han
-vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här.
-
-— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade han och grep honom hårdt
-i halskragen, — eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så
-tunn som detta snöre.
-
-Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren
-efter sig.
-
-I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar.
-Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. —
-Lektionen hade åter tagit sin början.
-
-
-
-
-                                  XX.
-
-
-Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade utan för mäster
-Hvittlocks port.
-
-Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade derför på utan
-tvekan. Det skulle också varit högst ovanligt om mäster Hvittlock varit
-qvällsömnig en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt
-halfankare godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige gifvit honom
-för den trägna tjenst, han haft under sista tiden.
-
-— Det är en alldeles för stor ära för mig, — — stammade mäster
-Hvittlock, raglande till baka inåt rummet, då han i den inträdande
-igenkände grefvens person. — Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för
-oss, säger jag!
-
-De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande
-anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande.
-
-— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade grefven, i det han satte
-sig; — men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag
-sist gaf dig i hufvan?
-
-— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde!
-
-— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill!
-
-— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla
-klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet.
-
-— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. — Men saken tål
-endast vid fyra ögon. — Du förstår mig?
-
-— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... sex. — Ut käring, ut med
-dig i rödaste rappet, — skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft,
-hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så
-sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — Borde du inte förstå det af
-dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos!
-
-— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll grefven, medlande,
-då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå,
-att ovädret icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar matrona,
-och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta
-allt samman.
-
-Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan ödmjukt nigande, — och
-får jag gifva Ers nåd ett råd till baka — hon såg härvid, allt annat än
-mild, på sin man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen
-mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste
-kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar
-qvar.
-
-— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster Hvittlock ursinnig —
-eller skall djefvulen...
-
-De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de
-första orden slagit igen dörren bakom sig.
-
-— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro — sade
-mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. — Men håller man bara
-stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och
-annan gång falla ur spåren.
-
-— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, — sade jag dig
-icke att ung hustru är gammal mans död!... Men nu var det om mina
-falkar, jag ville tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några
-stycken sådane bestar, men icke af de öländske?
-
-— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — stammade mäster Hvittlock
-förvånad. — Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han
-kanske inte är uppe så här dags!
-
-— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de
-gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i
-tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i
-huset.
-
-— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, — sade
-mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. — Hur
-månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här?
-
-— Tolf är i minsta laget.
-
-— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina
-rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte
-fås på nära håll!
-
-— Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har
-brådt om, — tillade grefven och reste sig. — Jag ville gerna att du
-gåfve dig i väg redan i morgon afton — senast på lördags morgon.
-
-Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne
-och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig
-försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i
-närheten.
-
-— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om lördag skall det bli
-exekution utaf.
-
-— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, — sade grefven
-uppbrusande och slog handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller
-skall jag gå till någon annan?
-
-— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, — återtog
-mäster Hvittlock med ett illparigt grin. — Och presterna få ingen ro, så
-länge hon är ofvan jord.
-
-Grefven såg honom stint i ögat.
-
-— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — om du lagar att den saken
-icke blir af!
-
-— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust
-bör ock något gälla...
-
-— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då
-skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård.
-
-— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter — men
-falkarne?
-
-— Om du narrar mig, — sade grefven utan att fästa sig vid hans
-oförskämda skratt, — ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina
-hundar. — Se här emellertid till handpenning!
-
-Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp.
-
-— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag
-säga. — Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det
-fick ett stort hack på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra
-malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör
-icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då
-hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största
-bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' nu få börja att slipa
-svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så
-är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. —
-
-Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han,
-hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade,
-och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga
-bugningar.
-
-När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära
-midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och
-utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de
-vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen
-utkastats från husen på sidorna.
-
-Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från
-en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med
-rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot
-stenar och husväggar, under rop och skrål.
-
-I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter
-gned på strängarne af en sprucken fiol.
-
-Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en
-likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade
-förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan.
-Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att
-fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen,
-förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist
-nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en
-medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom.
-
-— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt!
-
-— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, då han i den talande
-igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. — Också jag
-har den käppen hemma som är gjord för Er rygg.
-
-— Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den
-längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, — tillade han och
-saluterade artigt med värjan, — Er dödsgång!
-
-— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt helvetet med Er och hela Er
-afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp!
-
-— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade den andre med ett
-hånskratt — Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill — fege
-förförare!
-
-De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem.
-
-Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare
-in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i
-hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige
-motståndares underlif.
-
-Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De
-både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt
-var någonting högst ovanligt.
-
-Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då
-de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna
-mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. —
-
-När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade
-facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum.
-Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed
-dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något
-vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga
-vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på
-rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte
-resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset
-framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna
-kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt
-och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att
-stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte
-honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre:
-
-— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort
-honom.
-
-Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte.
-
-Under skratt och glam marscherade patrullen vidare.
-
-
-
-
-                                  XXI.
-
-
-Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna
-aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den
-hetsige mäster Jonas Värme.
-
-Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar
-förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof
-Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå,
-karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då
-de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men,
-som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan
-afseende.
-
-Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån,
-då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men
-hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade
-fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om
-spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa
-för sig som giftaslystna baljäntor.
-
-Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan,
-då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu
-skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som
-vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte,
-att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess,
-och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt
-och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter
-våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman,
-krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de
-också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt
-under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull.
-
-Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit
-en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått
-honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons
-regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de
-lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både
-pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka
-denna höga dam ogerna ville mista.
-
-När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas
-Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan
-fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det
-vällofliga borgerskapet.”
-
-Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren
-“ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter
-förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i
-flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva
-ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han
-för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar
-hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot
-Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle
-fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon
-gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner,
-fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle
-marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. —
-“Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den
-nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt
-anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop.
-Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt
-häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det
-bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro
-bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine
-da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men
-nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme
-vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han
-genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre,
-satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått
-i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —”
-
-Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko
-försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl
-doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande
-timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga
-skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till
-sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i
-sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från
-bordskanten.
-
-— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så
-att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej,
-säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för
-det var hufvud det!
-
-— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? —
-frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en
-gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske
-snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla.
-
-— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans
-högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar,
-jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa
-tider?
-
-— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad
-värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får
-du bättre tur hos Sockermaja, hvasa?
-
-— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning
-krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken,
-som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig!
-
-— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute
-om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till
-excess med spelare och musikanter...
-
-— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar
-jag din syndiga skalle med detta ölkrus!
-
-Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de
-gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina
-krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke
-en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den
-fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till
-Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet,
-för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen.
-
-— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker
-förrättning om lördag, kan man se.
-
-Han ombads att taga plats.
-
-Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att
-öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut
-fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora
-dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts
-nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till
-dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.
-
-Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i
-munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster
-Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet.
-Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades
-helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter,
-om det var öl eller mumma, som räcktes honom.
-
-Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet
-och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka
-ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var
-fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels
-bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.
-
-Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa
-sig vid, vardt småningom allt högljuddare.
-
-— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången
-miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det?
-
-— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant.
-
-— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag
-säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla
-kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.
-
-— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort
-ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få
-se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om.
-
-— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett
-hemlighetsfullt grin.
-
-Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting
-af synnerligt intresse.
-
-— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag
-Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet,
-så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar
-det bättre.
-
-Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa
-förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att
-förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde.
-Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull
-längtan luta sig mot hans bröst.
-
-Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en
-vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden
-susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid
-dikeskanten.
-
-— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under
-det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det
-bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek,
-mäktig till hvarje uppoffring!
-
-Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon
-sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro
-dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se!
-
-Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han
-önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till
-ände.
-
-Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar,
-som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin
-hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne
-i en så gäckande ton.
-
-Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig
-dörren.
-
-— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett
-skälmskt småleende.
-
-Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet
-samt gick utan att säga ett ord.
-
-Hon såg helt förvånad efter honom.
-
-— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt
-mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom
-skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde.
-
-Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade
-derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på
-sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände
-Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick
-halfva skaftet qvar af sin bardisan.
-
-En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i
-den sofvande staden.
-
-Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke
-underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som
-han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.
-
-— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört
-hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg
-med dig!
-
-— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne
-med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det
-gick med Arboga-Lisa i förra veckan.
-
-— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster.
-
-— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt
-passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på
-henne, för hennes onda tals skull.
-
-— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, —
-återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna.
-
-Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i
-det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen
-tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned
-till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes
-fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det
-ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.
-
-— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade
-Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det
-lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och
-längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta.
-
-Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena
-följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro
-de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig
-föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron.
-
-— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene
-af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n
-ville röfva svärdet från mig, kan tänka!
-
-— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande
-banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser
-jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss
-lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan
-excess här midt i natten?
-
-— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast
-sjelfförsvar, har jag sagt.
-
-— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför
-höga rätten!
-
-— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt,
-— hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för
-hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.
-
-— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få
-hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens
-embetsmän?
-
-Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän
-Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står
-så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös
-man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess
-på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig.
-
-— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett
-illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej
-heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här
-gynnar'n som började.
-
-Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta
-qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån
-hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde
-möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter
-till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig
-borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort
-och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han
-brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och
-allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna.
-Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty
-detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den
-dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten
-kom i slagsmål med den andra.
-
-Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp
-att sätta sig i marsch.
-
-Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde
-mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan
-vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan
-han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville.
-
-Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine
-underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat
-vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och
-pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det
-dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det
-samma i höfvidsmannens bagarbod.
-
-
-
-
-                                 XXII.
-
-
-Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon
-vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden
-form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver
-de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet.
-
-Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade
-icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull.
-Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma:
-
-— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes
-själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din.
-
-— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten
-tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. — Jag är Anders Barberare och
-vill dig intet ondt.
-
-Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som
-han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen
-bredvid sig.
-
-— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är väl vackra Elsa också med?
-
-— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du i detta näste? Har din far,
-den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle
-äta upp allt hans öfverflöd?
-
-Hon svarade ingenting.
-
-— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, efter att en stund hafva
-betraktat honom.
-
-— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, — svarade Anders
-godsint. — Hvar och en vitnar efter sitt samvete.
-
-— Lefver hon än?
-
-— Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle
-taga henne från detta jordiska.
-
-— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade Fingerlisa, och det blixtrade
-till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. — Är du säker derpå?
-
-— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, — sade han, —
-hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför
-frågar du så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen.
-
-— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag
-vet? — frågade hon.
-
-Han nickade jakande.
-
-— Din hand derpå!
-
-— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här!
-
-— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog hon, efter att hafva funderat
-en stund, — om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas
-trolldom... Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — ropade
-hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. — Det var satan, ser
-du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade
-för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han
-icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda,
-han förde med sig.
-
-Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan
-och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst:
-
-— Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, — fortfor
-hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är
-synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der
-borta bakom slottet — hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar
-hviskning — ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt
-röker, dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar han, ha, ha,
-ha... menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter
-som jag säger dig det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista
-det, när jag tänker på det huset.
-
-Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt
-upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet.
-
-— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor hon efter en stund, —
-och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund,
-ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan
-min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för
-någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste
-krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då
-stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när
-han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin
-förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i
-mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke dum, Anders
-Barberare!... se'n vet du nog det som kunde hända.
-
-Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse.
-
-— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när satan lofvar någonting,
-gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och
-så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på,
-men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka.
-En dag — det var den dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till
-honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på
-mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet
-och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!...
-Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och
-betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram,
-ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen.
-
-Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom
-gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i
-underbara färgskiftningar.
-
-— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en mörk
-källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för
-höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de
-satte mig i stället hit.
-
-— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen mot
-henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du
-krossade ölkruset.
-
-— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. — Men vill
-du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten.
-
-Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt
-började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna.
-
-— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? —
-sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne.
-
-— Ja, det har du rätt i, Lisa!
-
-— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!
-
-— Det qvittar mig nu lika när det sker.
-
-— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu
-tid på dig att hjelpa henne ut!
-
-— Jag?
-
-Han såg förvånad på henne.
-
-— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver,
-förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n
-Kinkel löpa fatt dig.
-
-— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om
-Elsa?
-
-— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande honom. —
-Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand.
-
-En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt
-spritta till.
-
-— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste.
-Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen.
-
-Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför
-våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren.
-
-— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels stämma
-från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du
-är inte för slikt qvinfolk!
-
-— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att
-följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju
-glömdt?
-
-— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en sällsam
-darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst
-för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla
-fall inte fått.
-
-Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord.
-
-— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot
-honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i
-fästegåfva?
-
-— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep henne
-hårdt i armen.
-
-Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.
-
-— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och skramlade
-med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer
-komma i sär.
-
-— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande, —
-satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld... Säg
-honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa.
-
-Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo
-att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så
-att det gaf genljud i hvalfvet.
-
-— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en
-anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot
-dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är
-någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som
-måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här
-midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag
-säga, både om ben och tryne... Och väl var det också för dig, ska' jag
-säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger
-sig i första hugget...
-
-Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne
-hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han
-emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende.
-
-— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han med
-ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. — Rapp
-pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på
-gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog
-ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld
-till allt samman.
-
-Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna
-honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han.
-
-— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster
-Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon
-verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der
-rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god
-dag.
-
-— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag tyckte
-dock, jag hörde klockorna nyss.
-
-— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't
-lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren
-och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten,
-ser du, fins det alltid godt om.
-
-Anders ryste till vid detta svar.
-
-— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte dem, i det
-han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm.
-
-— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget, att det
-är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de
-nu ska' hänga.
-
-— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal,
-och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för en
-rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se
-solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle
-varit med i min ungdom! — Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset,
-kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige
-roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen — och den tredje, ty
-på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt,
-att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort.
-Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, — fortfor han,
-skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i
-två hälfter, — men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och
-krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker.
-
-— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men får
-mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär
-jag nog bli körd på porten för alltid.
-
-— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan
-hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting
-är mera farligt än att gripa folk i deras embete.
-
-— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster
-Hvittlock.
-
-— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och
-ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n,
-ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men
-se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt han sig och plirade
-med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna
-vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma.
-
-Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna
-spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego
-genom en låg bakdörr in i krogrummet.
-
-Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes
-likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett
-brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta.
-
-— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster Kinkel
-från dörren, vinkande åt Anders att följa sig.
-
-— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga
-matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, —
-tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på
-“Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång.
-
-— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel,
-skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var
-det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och
-helsade god morgon på mig för en trestyfversslant.
-
-Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så
-mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt.
-
-Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände
-mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara,
-köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an
-på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att
-droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var
-långt borta.
-
-Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i
-första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta
-hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon
-märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som
-skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet.
-
-— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att längre
-återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost
-smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.
-
-— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel, smackande
-med munnen, — vatten som vatten!
-
-— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd.
-
-Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma
-honom.
-
-— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt här
-bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!... Ja,
-ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville
-kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna
-munnen, och...
-
-Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största
-ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det
-klang i bitar mot fönsterbrädet.
-
-— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne under de
-andres skratt.
-
-Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.
-
-— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på sjelfve
-Ulfspegel.
-
-— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. — Hon hör
-ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på.
-
-— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din
-orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll.
-
-— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, — tillade
-en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad
-med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så, att det blir pojken
-som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om!
-
-— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt
-belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas,
-säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke
-fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som
-den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder!
-
-— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. — Den, som
-kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl.
-
-Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så
-tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning
-nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden
-talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid
-undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det
-hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den
-andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena,
-hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad
-mäster Kinkel berättade.
-
-Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i
-synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde
-med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så
-väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när
-betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld.
-
-En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor
-Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat,
-förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen
-hade hon rest sig upp och lemnat rummet.
-
-En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa
-korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren,
-försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som
-kom honom att häftigt spritta till.
-
-— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt, —
-kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. — Hon
-pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln.
-
-Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne
-syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet,
-försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde
-henne.
-
-Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade,
-hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på
-långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge
-rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara
-ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska
-föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman
-pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid
-taket och sade:
-
-— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg.
-
-Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför
-helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället.
-
-— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon.
-
-Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och
-återtog:
-
-— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig som en
-flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går
-och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll.
-Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten.
-
-— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i
-dag? — afbröt Anders henne ifrigt.
-
-Han darrade på målet som en sjukling.
-
-— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin fundersamt
-och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon
-skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det
-spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till
-baka svärdet.
-
-— Vardt det då ingenting af i dag?
-
-— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der
-gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd.
-
-— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af glädje, i
-det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde
-henne smått förlägen.
-
-Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset,
-svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel
-började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne
-frisk och färdig utanför på gården.
-
-— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick mäster
-Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför
-trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast
-nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de
-öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda
-emellan.
-
-— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen svära
-med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som
-att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita
-på.
-
-— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på
-köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut
-på gatan.
-
-Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min.
-
-— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. —
-Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig
-borgarenka med slika kalumnier och förtal.
-
-Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom
-den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och
-väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”.
-
-
-
-
-                                 XXIII.
-
-
-När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för
-vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om,
-huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom
-emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne
-vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga
-rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande
-frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon
-svarade:
-
-— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. —
-Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade
-hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?
-
-Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter
-trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller
-slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans
-nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte
-heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma,
-sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes
-smak.
-
-Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig
-trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore
-det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och
-detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade
-ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig
-justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke
-nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga
-ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis,
-utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen
-under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och
-blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att
-taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået
-mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af
-ugnsrakor och brödspadar.
-
-Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde
-någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare
-efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden,
-hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i
-skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på
-denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders
-trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att
-ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på
-“Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom
-till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten
-ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas
-för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört
-något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu
-försäkrade.
-
-När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt
-han att sjelf uppsöka grefven.
-
-Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver
-Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade
-i stora flockar ned i de trånga gränderna.
-
-I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med
-en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig
-om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i
-skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för
-att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten,
-som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom
-förstugudörrarne.
-
-Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene
-stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot,
-spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande
-folkskaran.
-
-Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och
-kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd
-uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm
-person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han
-derför, ville han vänta och åse ståten.
-
-Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund
-derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var
-en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna
-buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i
-denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig
-dödlig till del.
-
-Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det
-ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så
-mycket som möjligt af “processen”.
-
-— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade
-en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var
-det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem
-dubbelt så många likbjudare.
-
-Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp
-med sina milda, smäktande ögon mot Anders.
-
-— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick,
-— att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen
-vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r?
-
-— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt
-folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn.
-Nu ska' man få se excess, vill jag lofva!
-
-Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen.
-Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit
-plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var
-klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i
-hatten.
-
-Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde
-ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden.
-Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig
-tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och
-prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang
-plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket
-en knippa harfötter.
-
-— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle
-låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han
-kom, genom en låg portöppning i hörnhuset.
-
-Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde
-sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara
-sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast
-träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i
-tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att
-med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne
-och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån
-samt slöto sig åter till tåget.
-
-— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin
-följeslagerska.
-
-— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid
-låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster,
-som tyske grefven hållit kär.
-
-— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det
-Anders Barberare, som står här och tiger?
-
-Hon nickade vänligt åt Anders.
-
-— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!
-
-Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att
-använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden,
-sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen
-Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat
-hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen —
-
-— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,...
-och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker
-och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes
-Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde
-icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den
-kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för
-sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig
-så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var
-blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som
-henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade...
-
-Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och
-hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga
-anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas
-betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att
-praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som
-luttrats i lifvets skola.
-
-Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon,
-att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på
-en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde.
-Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans
-väg.
-
-När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en
-af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom
-hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än
-förut.
-
-— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin
-hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen
-till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt
-och arbete?
-
-— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln
-till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga
-striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en
-gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen.
-
-— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han
-som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad,
-ska' jag klappa honom både bak och fram!
-
-— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller
-barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...!
-
-— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin
-fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en
-vecka se'n han var här.
-
-— Ja, det får du fråga den lede.
-
-— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna
-samman. — Hvart ha de tagit vägen?
-
-— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen.
-
-— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna
-sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa
-råg i Liffland?
-
-— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i
-tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås!
-
-Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas
-månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna
-underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en
-grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.
-
-Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen
-instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad
-fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt
-under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många
-olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken
-qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt.
-Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande:
-
-Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster,
-yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och
-oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga
-rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med
-lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret
-efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då
-stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och
-svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och
-krossades i bitar.
-
-Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig
-excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af
-vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den
-blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.
-
-— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga
-stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast,
-är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare
-till far inte vill bestå prest till brölloppet.
-
-Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga
-näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven
-spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till
-värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för
-qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits
-honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina
-knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på
-gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan.
-
-Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad.
-
-När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på
-bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer
-komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete
-bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom
-disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade
-sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens
-tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att
-genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset.
-
-Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen,
-till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en
-tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från
-topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol,
-två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt
-bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på
-gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja.
-
-— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du
-gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och
-utmanande framför dörren.
-
-Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna
-önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant
-fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som
-hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med.
-
-När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till
-“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af
-dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna.
-Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den
-förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon
-skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande
-med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege
-pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt
-aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit.
-
-En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu,
-skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival
-hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och
-efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till
-åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans
-höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten,
-att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han
-lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i
-residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i
-sitt hem.
-
-När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre
-underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade
-nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt
-tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld
-kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en
-murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt
-den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper
-funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från
-hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne
-väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den
-långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att
-åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat
-göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att
-blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid
-vatten och bröd.
-
-Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att
-qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen,
-utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och
-dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat
-murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal
-spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju
-mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan
-att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri
-endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare
-och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det
-bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad
-han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och
-sedan dess hade han ej varit synlig i staden.
-
-När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders
-icke längre lägga band på sin otålighet.
-
-— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade
-åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita
-henne!
-
-— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i
-beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke
-gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!
-
-Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen
-för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och
-sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn,
-betraktade honom de andre, helt förvånade.
-
-— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få
-någon dom bruten.
-
-— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom.
-
-— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet,
-han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till
-honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om
-kjortlarne, för si förstås.
-
-— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru
-Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro
-ut kistan genom porten.
-
-— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som
-någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om
-straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men
-hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så,
-värre skaddöd har händt förr, för si förstås.
-
-— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och
-reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.
-
-— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du,
-hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne,
-räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag
-lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen
-att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.
-
-— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru
-Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. —
-Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de
-andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än,
-innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!
-
-Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes
-handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes
-blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.
-
-Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig
-skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan
-tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss
-varit så säker på att kunna rädda.
-
-
-
-
-                                 XXIV.
-
-
-En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare
-belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens
-äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på
-Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.
-
-Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka
-hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom
-sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var
-oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som
-möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka
-på —
-
-— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en
-stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg
-henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han
-känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda
-damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende
-för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon
-tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.
-
-— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf
-sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?
-
-— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin
-berättelse.
-
-— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte
-hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla
-dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga
-anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i
-ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare
-leger, honom varder det förderfvadt”.
-
-Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog
-ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg
-rätt inpå henne.
-
-Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den
-svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för
-att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.
-
-När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.
-
-— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke
-spara på hittelönen!
-
-— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!
-
-— Du håller då mycket af denna flicka?
-
-— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?
-
-— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?
-
-— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade
-härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och
-sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om
-henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås,
-alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna.
-Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.
-
-Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom
-försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:
-
-— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora
-nåds skull!
-
-Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa.
-Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så
-mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad
-till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så
-mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det.
-Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen,
-ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed
-vore ju saken vunnen.
-
-Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han
-frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan
-var utsatt till dagen derpå.
-
-Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De
-mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga
-morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder,
-större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på
-det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande.
-Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de
-mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan
-majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde
-den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan
-qvarnbron och slussen.
-
-Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga
-och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för
-att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan
-för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster
-var också hvarje fotsbredt rum upptaget.
-
-Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga
-spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin
-moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten
-silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan
-försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå
-bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för
-dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.
-
-Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret
-ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon
-dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.
-
-Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt
-djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om
-att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det
-gälde att rädda henne.
-
-Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att
-utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet,
-grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var
-hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta.
-Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville
-gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och
-hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin
-dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.
-
-Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster.
-Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken
-sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde
-icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares
-uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa
-ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen
-grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa
-stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.
-
-— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade
-qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog
-kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla
-damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig
-sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.
-
-Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men
-qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i
-sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte
-antaga, att kavaljeren började skratta.
-
-— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen,
-fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.
-
-— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers
-basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga
-dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig
-närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!
-
-Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var
-den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig
-lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till
-efterrättelse.
-
-— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja,
-Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den
-flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och
-svår var hon dock, så långt jag mins till baka.
-
-— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en
-menande blick ur sina röda ögon.
-
-— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt
-sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom
-mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig
-så der!
-
-Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för
-sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits
-åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett
-hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att
-hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve
-fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa
-Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för
-Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen,
-och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått
-om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden,
-i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.
-
-— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit
-det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen.
-Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af
-de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer
-än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och
-narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan
-få se någonting.
-
-Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens
-tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet,
-att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny
-ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt,
-då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess
-utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen
-riktigt tro derpå.
-
-
-
-
-                                  XXV.
-
-
-På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter
-en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en
-uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af
-obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon.
-Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan
-omärkligt af den töckenfylda luften.
-
-Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af
-munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen
-var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort
-denna bygd allt osäkrare.
-
-Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa,
-under muntert glam.
-
-De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske
-fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina
-blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med
-mörkt hår och lifliga ögon.
-
-— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare
-åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra
-hur jag fick jäntan der?
-
-Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena
-lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta
-anförarens berättelse.
-
-— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen
-ut ska' jag säga.
-
-Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.
-
-— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om
-munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden;
-— det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de
-danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot
-Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta;
-tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter
-fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett
-hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i
-skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar,
-att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och
-så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver
-dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade
-så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han
-hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han
-släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min
-der.
-
-Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det
-att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.
-
-— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i
-ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske
-officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare
-på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre
-låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?
-
-Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.
-
-— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som
-jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen
-ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —
-
-Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de
-tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot
-att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.
-
-— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade
-en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i
-fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.
-
-— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't
-byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen?
-Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall
-det alltid vara som af en slump.
-
-Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de
-innevarande att häftigt resa sig från sina platser.
-
-— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, —
-äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken
-för dörren!
-
-Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.
-
-— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva
-kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven!
-
-Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under
-samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.
-
-— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han —
-så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga
-dig som katt till spisen.
-
-— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde
-medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och
-han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.
-
-— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!
-
-Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon
-komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på
-den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i
-tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen,
-medan den andre uppstälde sig bakom huset.
-
-En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande
-af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig,
-hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla
-åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och
-smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i
-åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.
-
-— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne
-till sig.
-
-— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne,
-skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.
-
-— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand
-i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud,
-till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!
-
-— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade
-knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon
-medvetslös tumlade ned på vägkanten.
-
-Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen
-och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att
-ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.
-
-När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden.
-Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små
-vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig
-förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock
-icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.
-
-Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför
-sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon
-hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.
-
-
-
-
-                                 XXVI.
-
-
-I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt
-skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats
-Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen
-i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren
-till förmaket, der vitnena voro samlade.
-
-— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till
-Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo,
-men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!
-
-— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.
-
-— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något,
-för si förstås...
-
-— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få
-sin oskuld klar.
-
-— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs
-derför, för si förstås...
-
-— Men icke lären I kunna göra stort dervid?
-
-— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig
-från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad
-han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som
-helst.
-
-— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som
-åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger,
-Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi
-hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt,
-vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!
-
-— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... —
-sade åldermannen fogligt.
-
-— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu
-Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått
-tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga,
-allt för vackra Elsa, förstås!
-
-— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han
-strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!
-
-— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med
-en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre
-gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.
-
-— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i
-sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.
-
-— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de
-förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor
-som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre
-rätt med henne.
-
-— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när
-du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen
-utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af
-bortom norretull.
-
-— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När
-var det, om jag törs fråga?
-
-Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om
-ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu
-påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna
-sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne.
-Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln.
-
-— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!
-
-Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med
-slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets
-omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne.
-
-Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig
-genom en af sidodörrarne.
-
-— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då
-hon försvunnit.
-
-— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar!
-
-— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo,
-lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första
-fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der
-svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för
-att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det
-fullt af både finnar och fräknar.
-
-— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta.
-Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade
-han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de
-förde utan för rättens dörrar.
-
-När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det
-ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille,
-elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att
-blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten
-i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa
-nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus,
-hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket
-sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor
-maktlöshet och ryggvärk.
-
-Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon
-gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var
-derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.
-
-Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och
-ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister
-Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute,
-sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag,
-hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa
-Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han
-träffade henne utan för vakten.
-
-Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana
-honom derför.
-
-Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus
-slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad
-Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla
-framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort
-betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som
-Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och
-dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa
-påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen
-då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde
-icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i
-Smedjegårdshäktet.
-
-Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva
-sitt vitnesmål.
-
-När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit
-honom ringen.
-
-Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan
-grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände
-han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han
-ville endast tala sanningen.
-
-Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I
-synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det
-var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten
-bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog
-i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att
-göra, både med rep och fuktel.
-
-— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när
-Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom
-skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar
-lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din
-villfarelse!
-
-— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens
-sanning... jag menade endast godt dermed.
-
-— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade
-till sig knektarne vid dörren.
-
-Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt
-förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi
-dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle
-hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en
-mensklig bild.
-
-När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt
-sidan.
-
-— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till
-rättens förvåning, Elsas ring på bordet.
-
-Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt
-upprörd.
-
-— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom
-adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den
-svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur
-illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne
-Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor
-biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller
-luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att
-lika väl som _han_ kan förställa personer, kan _han_ förställa ting, och
-att om det är någon, som _han_ har riktigt kär, hvilket fallet tyckes
-vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den
-andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge
-på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver
-Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men
-att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts
-från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt
-moln...
-
-Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne
-och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska
-medkänsla leda sig mot det rätta.
-
-Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han
-slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet:
-
-— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och
-kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar
-om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster
-Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet
-är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars
-flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr
-ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt
-graveradt i stenen.
-
-— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han
-upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle
-kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den
-anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne?
-
-Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt.
-
-— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var
-_hans_ fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter
-förvandlad till en näfverbit.
-
-— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan
-högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att
-jag inför någon underrätt offenseras.
-
-— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande —
-grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till
-protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan
-fortsättas.
-
-Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna
-ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras
-varningar:
-
-— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska,
-glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting.
-— Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes
-hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af
-högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter
-ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. —
-Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig
-till Fingerlisa: — Känner du denna dam?
-
-Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande
-åtbörder och leende på läpparne.
-
-— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan.
-— Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta
-beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon
-genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga
-och gamla till Blåkulla.
-
-Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:
-
-— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!
-
-— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade
-grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande
-prester och vanvettiga skökor, som här skola tros?
-
-— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens
-medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt,
-och det talar icke godt för dig.
-
-Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon
-började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig.
-
-— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara
-för min själ, om jag går och gör af med mig!
-
-Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och
-rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken
-både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få
-grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans
-uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga
-bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra
-dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen
-förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock
-obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att
-der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v.
-
-Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel,
-att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom
-de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts
-vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och
-buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i
-pannan, trängde sig med våld genom vakten.
-
-— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. —
-Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag,
-att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.
-
-Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han
-raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot
-dombordet.
-
-— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna
-skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag
-Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill
-jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.
-
-— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under
-ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty
-hon står der!
-
-Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en
-af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han
-höll framför henne.
-
-Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans
-utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och
-såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och
-medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.
-
-— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop!
-
-Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod
-till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och
-fånggafflar.
-
-— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag
-har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot,
-och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska'
-tala vid presterna.
-
-Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle
-lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan
-på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne
-med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina
-sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig,
-liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och
-hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i
-Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom
-åhörarehopen vid dörren.
-
-— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din
-matmor, hvar du gjorde af hennes barn.
-
-Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad
-framför sig utan att svara.
-
-— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister
-Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka
-ut!
-
-Grefvinnan hade närmat sig dem.
-
-— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna?
-
-Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan
-tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt
-ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar.
-Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade
-hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon
-honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af
-vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad
-det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen
-tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och
-färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen
-voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna
-tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa
-ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga
-frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk
-derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.
-
-När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas
-förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer
-tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när
-grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.
-
-Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin
-moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin
-vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan,
-fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika
-gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och
-Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste
-tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta
-aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste
-åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne,
-samt skyggt drog sig ur hennes väg.
-
-Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så
-länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för
-hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta,
-har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt
-och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara
-annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd
-och lycklig på gamle dagar.
-
-Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all
-förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de
-gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat
-falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål,
-under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från
-straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.
-
-Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga
-lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt
-förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff
-lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig
-att ofreda henne. —
-
-Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare
-måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade
-åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också
-skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar.
-Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång,
-vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge
-komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när
-hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela
-rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt
-han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af
-profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans
-hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.
-
-Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens
-skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid
-murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker,
-och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt
-hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock
-mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i
-tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde
-det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.
-
-Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den
-gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga
-trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet.
-Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och
-om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i
-århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför
-bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot
-trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga
-menniskor till bålet.
-
-I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför
-kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt
-fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa
-fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af
-beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro
-Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock
-fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på
-tukthuset.
-
-Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i
-dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän,
-för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid
-af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet
-den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de
-qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder
-tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd
-och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med
-krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade
-jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till
-den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne,
-att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.
-
-Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet
-af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades
-med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier.
-Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först
-hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af
-Gustaf III.
-
-
-
-
-                                 XXVII.
-
-
-Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och
-äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr
-blifvit af honom.
-
-— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han.
-
-— Åh, det är inte stort att tala om — svarade hon undvikande och såg
-tankfullt framför sig.
-
-Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i
-fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar.
-Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då
-af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att
-kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon
-raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En
-gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt
-barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom
-staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts
-domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva
-henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade
-hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva.
-
-— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I inte väl efter I tigen så?
-
-— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, —
-men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten,
-som bodde der nere i Skåne?
-
-— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en gång.
-
-— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en
-snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan.
-Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad
-för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der
-kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två
-långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned
-i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt
-venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta
-och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön
-vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet.
-I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till
-mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men
-i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en
-gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig,
-som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren,
-der de hade sine eldar.
-
-En vild skäggig en skrek allra värst och ville att de skulle steka mig
-på spett, — en annan ville fylla krut i munnen på mig och sedan tända
-eld derpå, på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade han. Jag
-bad dem så vackert, att de skulle låta mig gå med fred, men när intet
-mera hjelpte, så tog jag vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och
-så bad jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. Men då
-kom den förnäme herren och röt åt dem att de skulle släppa mig. — Är det
-så I firen vår stora victoria? — skrek han barskt åt dem, och körde bort
-dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig ryttare omtala
-det som händt. I skullen sett hur han nu darrade på målet, ty den
-förnäme herr'n var ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en
-trollpacka, sade knekten, förstås, ty både han och flere hade sett, när
-jag skrämt nådig kungens häst och kommit som i ett flygande emot dem
-från stadsmuren. Men det var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i
-stället en stark förmaning — och så vände sig nådig kungen till mig.
-
-— Säg mor, — sade han så orimligt vänligt, — hvarför ha'n I väl vågat Er
-in bland dessa vilde sällar? — Och då talade jag för dig Elsa, och sade
-att jag sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, och då
-skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask gumma, sa' han, som gått
-så lång väg, men jag ska' sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita
-på. Och då tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt ta'
-bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så gick jag hit till
-baka, och det andra veten I.
-
-— Nej se har katten smeker dig mor, — sade Lars, då hon slutade. — Du
-har bestämt fört tomtarne med dig hem igen —
-
-Och med dessa ord, kan man säga, började åter det alldagliga lifvet i
-Lars Skeppares stuga. Mor Greta vardt snart lika noggrann som någonsin,
-att Elsa skulle hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att
-kokkärlen skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom tappre krigare,
-hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta känna krafterna svika, fick Elsa
-för hvarje dag ett sjukligare utseende. Sinnet var icke på långt när så
-glädtigt som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor.
-
-— Tacka vet jag barnen i min ungdom, — sade mor Greta en dag brummande,
-då Elsa maktlös dignade ned vid dörren — annat till tåga var det i dem,
-än i sådana stackare, som du.
-
-Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute.
-
-— Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, — ropade Greta
-förskräckt och skyndade att med Anders' hjelp bära henne in i stugan.
-
-Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag och månge följande.
-
-Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla trädgårdstäppan hade
-syrénbuskarne slagit ut och vajade susande åter och fram för de
-nyckfulla vindkasten, medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet
-ofvan för.
-
-Anders hade nyss kommit från staden och satt länge tankfull vid fönstret
-jemte mor Greta. Men hon hade något att syssla med uti stugan, sade hon,
-och då flyttade han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt
-sömn.
-
-Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller
-utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen.
-
-— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och klappade honom på armen. — Du
-har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan?
-
-— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. — Tror du att Anders
-Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus?
-
-— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig
-derför!
-
-Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen.
-
-— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har du tänkt på, hvad du
-lofvade mig för ett år sedan?
-
-— Ja, ja, många gånger!
-
-— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade.
-
-— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men endast som en kär
-barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger
-åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de
-förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som
-äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag.
-
-— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig.
-
-Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes hand smekte håret ur hans
-panna, och hon log, i det hon sakta hviskade:
-
-— Du blåöga!
-
-Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa gång föll på
-syrénhäcken, tyckte han att den var vackrare än några af de utländska
-växter han sett i slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa
-söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade spiseln,
-granriset på golfvet, allt skimrade för hans ögon i de klaraste,
-vänligaste färger, ja, sjelfve Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom
-upp för backen, hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som
-han förr icke lagt märke till.
-
-[Illustration]
-
-
-
-
-                          TRANSCRIBER'S NOTES
-
-
- 1. On p. 3 changed “!” to “?” after the word “min”.
- 2. On p. 12 removed extra opening quote from “Sänder”.
- 3. On p. 14 corrected “nämare” to “närmare”.
- 4. On p. 18 moved comma from before to after “slutade”.
- 5. On p. 60 added missing closing quote to end of poem.
- 6. On p. 105 corrected “verkligketen” to “verkligheten”.
- 7. On p. 128 corrected “halfvuxae” to “halfvuxne”.
- 8. On pp. 153 and 170 removed mdash (and space) from before “Mäster” as
-    there was no dialogue here.
- 9. On p. 214 corrected “piskkaft” to “piskskaft”.
-10. Silently corrected simple typographical errors.
-11. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
-12. Enclosed italics font in _underscores_.
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA ***
-
-***** This file should be named 52966-0.txt or 52966-0.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/2/9/6/52966/
-
-Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed
-Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was
-produced from scanned images of public domain material
-from the Google Books project.)
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org
-
-
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-