diff options
| author | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 03:42:07 -0800 |
|---|---|---|
| committer | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 03:42:07 -0800 |
| commit | afc9827266b35adbb18876b893c2672e3cbea9e2 (patch) | |
| tree | 46293b0908ba9ad34067aa041a6a33bfcb27c24e | |
| parent | c866ab4e1e7ffb86869c7db27534bb1684c0788f (diff) | |
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52710-8.txt | 3299 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52710-8.zip | bin | 52089 -> 0 bytes |
5 files changed, 17 insertions, 3299 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..9a585cb --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #52710 (https://www.gutenberg.org/ebooks/52710) diff --git a/old/52710-8.txt b/old/52710-8.txt deleted file mode 100644 index 2df48da..0000000 --- a/old/52710-8.txt +++ /dev/null @@ -1,3299 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook, Räfskinnet, by J. O. (John Olof) Åberg - - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - - -Title: Räfskinnet - Berättelse från trettioåriga kriget - - -Author: J. O. (John Olof) Åberg - - - -Release Date: August 3, 2016 [eBook #52710] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - - -***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RÄFSKINNET*** - - -E-text prepared by Tapio Riikonen - - - -RÄFSKINNET - -Berättelse från trettioåriga kriget - -Af - -J. O. ÅBERG. - - - - - - -Stockholm, -F. & G. Beijer förlag, -1891. - - - - -1. - - -Ungefär en mil norr om staden Prag låg vid tiden för denna berättelse, -år 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu för tiden finnes ej mera något -spår af densamma, och om man frågar traktens innebyggare om den plats, -der byn varit belägen, skall man till sin förvåning erhålla detta -betecknande svar: - -"Reinau, hvad är det? Det namnet ha vi aldrig hört omtalas." -Så utplånar tiden med sin allt förstörande hand hvad som fordom varit. - -Men vid tiden för denna berättelse, början af juli månad år 1648, stod -byn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes då af ett halft dussin -gårdar större och mindre, ansenliga trädgårdar och der utanför -vidsträckta åkerfält, öfver hvilka krigets förhärjande fackla icke lyst -allt sedan den trettioåriga religionsfejdens begynnelse. De härjningar, -som derunder öfvergått byn Reinau, voro snart helade, och det lilla -samhället blomstrade inom kort upp igen. - -Trettio år, eller nära nog en mansålder, voro förflutna sedan de -böhmiske protestanterne offentligt uppträdde mot katolikerne. Detta -skedde, såsom vi veta, på en sammankomst i Prag. Nämnde sammankomst -slutade på ett för de påfviske ödesdigert sätt, och följden deraf blef -den fejd, som under trettio år ödelade Tyskland. - -Den äldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. Då -religionskriget började var han trettiofem år gammal och hade således -vid tiden för denna skildring uppnått en ålder af sextiofem år. - -Mycket hade han pröfvat under denna tid. Han hade följt hustru och tre -barn till grafven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotter -Minnchen, nu tjugo år gammal. - -Arnold Mayers välbyggda gård var belägen sydligast i byn och omgafs af -en lummig trädgård, hvars svalka i sommarhettan var den mest -välgörande. - -Det var naturligt att Minnchen, som en gång ensam skulle få ärfva allt -hvad gubben Arnold egde, omgafs af friare, både högre och lägre, rika -och fattiga. Men hennes hjerta hade länge varit fritt från kärleken. -Hon önskade ingenting högre än att få vara hos farfadren och förljufva -hans sista dagar. Derför hade hon också under många år afslagit alla de -äktenskapsanbud hon erhållit. - -Omkring en half mil öster om Reinau låg slottet Miltnitz, tillhörigt -den ansedda slägten Odowalsky. Äfven af denna borg finnes ej något -annat spår qvar än en liten stenhop. Folket i trakten vet dock att -berätta om, att det var just der, som förrädaren Ernst Odowalskys -praktfulla borg var belägen. - -Denne Ernst Odowalsky var den siste af sin ätt. Vid den tid som här -åsyftas hade han ej uppnått mer än tjugufyra år, samt var ogift. Många -gånger hade han visserligen allvarligt tänkt på att skaffa sig en brud, -på det att ätten, som i Böhmen egde lysande anor, ej skulle gå ut med -honom, men alltid kom någonting emellan just i det afgörande -ögonblicket. - -En af Ernst Odowalskys förfäder, den tappre Manfred, hade tagit så -verksam del i hussiternes religionskrig, att han blef ansedd värdig en -plats näst Griska, detta käcka folks nationalhjelte. Under långa tider -förde också Manfred Odowalsky sine skaror med ständig lycka emot de -påfviske. Slutligen föll han dock i ett bakhåll. Hans män stridde nära -nog en hel dag mot öfvermakten men blefvo till slut öfvermannade. Och -så stort var de katolskes hat mot den nya lärans anhängare, att de -aldrig gåfvo dem pardon, utan dödade dem hvar de kunde komma åt. - -Så gick det äfven nu med Odowalskys män. Han sjelf blef också -misshandlad till döds, samt derefter utplundrad. Samma öde öfvergick -också slottet Miltnitz, som likväl skonades från brand i följd deraf -att de katolskes anförare hade godt hopp om att af kejsaren få det -vidlyftiga godset såsom skänk för sin bragd. - -Detta var också nära att lyckas, men den stupade Odowalskys son -skyndade genast till Wien och försäkrade kejsaren om sin trohet och -lydnad. Derigenom fick han också behålla fädernegodset, men var allt -ifrån denna dag illa ansedd af böhmarne. Han vistades derför sin mesta -tid i hufvudstaden, der han lät uppfostra sina söner i den lära, mot -hvilken hans fader så redligen och tappert kämpat. - -Utledsen på den stora donaustadens nöjen skyndade Ernst Odowalsky, -knappt tjugu år gammal, ut till Miltnitz, hvilket han lät inreda med -furstlig prakt. Ingen enda vecka gick förbi utan gästabud och -jagtpartier. Det pågående kriget tycktes icke det ringaste bekymra -borgherren och hans efter förströelser jägtande umgängesvänner. - -Men då kom en dag ett bud, som berättade att den tappre svenske -fältherren Hans Kristoffer Königsmark var i antågande mot Prag med en -krigsduglig protestantisk här. - -Arnold Mayer var ensam hemma när detta budskap nådde hans öron. - -Länge hade den gamle mannen invaggat sig i den föreställningen, att -friden för alltid skulle trifvas i den lilla byn. Desto mera -öfverraskad blef han för den skull af den ledsamma tidningen. - -Det var en bonde från den närbelägna byn som förde detta ovälkomna -budskap med sig. Till honom sade Arnold: - -"Väl gläder det mig, såsom en trogen protestant, att befriarne närma -sig våra trakter, men herre Gud hvilket elände ska' det inte bli när -kriget flyttas hit." - -Budbäraren skakade också sorgset på hufvudet då han svarade: - -"Du har rätt, Arnold. Himlen bevare oss allesammans för krigets -gräsliga olyckor." - -Då Minnchen som för tillfället var borta, kom hem och fick höra omtalas -ryktet om svenskarnes ankomst, sade hon till Arnold Mayers stora -förvåning: - -"Jag tycker ej som du, farfar. Mig gläder det att befriarne ändteligen -komma hit." - -Arnold Mayer gick ett par steg tillbaka och betraktade sondottern med -högst besynnerliga blickar. - -"Hvad är det du säger, flicka", utbrast han och tog sig om skägget. "Är -du väl från vettet eftersom du önskar att kriget förflyttas till denna -fredliga bygd?" - -"Nej, farfar, nog har jag mitt sunda förstånd i behåll. Orsaken hvarför -jag önskar att svenskarne måtte komma hit, är att jag då måtte kunna -bli qvitt den efterhängsne borgherren på Miltnitz." - -"Hvad för slag! Hvad är det du säger!" utropade Arnold Mayer under det -färgen på hans friska anlete bleknade. "Har han återigen förföljt dig?" - -"Ja, farfar. Just nu på hemvägen blef han mig varse i samma ögonblick -som jag skyndade in i skogen. Han hade två af sine tjenare med sig. -Desse satte efter mig, men som jag bättre känner till skogen lyckades -jag att smyga mig undan. Men det är ingen säkerhet att vi ej få besök -af honom i dag." - -Denna Minnchens spådom slog likväl ej in. Både hon och farfadren fingo -sofva lugnt. Men vid solens uppgång var den unga flickan också klädd. - -"Hvarthän?" sporde Arnold Mayer förundrad och reste sig upp häftigt. - -"Du vet, farfar, att det är moster Annchens födelsedag i morgon, och -jag ville så gerna skänka henne några blommor. Det är det enda jag kan -gifva henne", fortfor den vackra flickan och blickade sig vemodigt -omkring. "Du vet också, farfar, att den stränge Odowalsky förbjudit -hvem som helst af Miltnitz underlydande att taga sä mycket som en ros -från den vackra trädgården. Gamla moster är ju också förtjust i -blommor, och det skulle glädja henne om jag..." - -"Bara du kan akta dig så att inte Ernst Odowalsky får syn på dig", -afbröt Arnold Mayer. - -"Var lugn, farfar. Om det kniper kan jag ju gömma mig hos moster -Annchen." - -"Nå, så gå då i Guds namn, och lyckan vare med dig, mitt barn", sade -den gamle vemodigt. - - - - -2. - - -På ömsom banade, ömsom obanade skogs- och bergvägar tågade Königsmark -in i Böhmen. Den styrka han förde befälet öfver, var visserligen icke -särdeles stor, men såsom en motvigt bestod den af idel bepröfvade -krigare, hvilka under många år trotsat de största faror. - -För att göra tåget så mycket lättare hade Königsmark delat sin här i -tre större afdelningar. Desse utsände också hvar för sig flere mindre -kårer för att noga rekognoscera terrängen. - -För en af dessa ströfvande skaror, bestående af femtio handfaste -ryttare, var den unge knappt tjugutreårige ryttmästaren Fredrik -Dahlspets, anförare. Den unge ryttmästaren var en manligt vacker karl -med äkta nordiska drag. Redan som mycket ung hade fadren, som var -rytteriöfverste, satt in honom vid sin trupp, och vid Lützen, der -öfverste Dahlspets föll, vann sonen kornettgraden. Derefter hade han -utmärkt sig i hvarje drabbning, men, mest såsom kunskapare. Efter den -lysande seger som Torstensson vann vid Breitenfeld 1642, blef Fredrik -Dahlspets inför fronten af de ryttare han med vanlig tapperhet fört mot -Piccolominis skaror, utnämnd till ryttmästare. - -Den unge krigaren var icke vid särdeles godt lynne i de ögonblick vi nu -göra hans bekantskap. Ofta mulnade hans blickar, och de af små -mustacher prydda läpparne mumlade långa meningar. - -Hvad var orsaken till denna dysterhet? Hade någon svartögd böhmisk -flicka röfvat bort hans hjerta? - -Sedan han en stund ridit för sig sjelf framför truppen, lystet spejande -åt alla sidor lik en ung örn, vände han sig slutligen mot de -efterföljande ryttarleden och ropade med hög stämma: - -"Korporal Styf!" - -I blinken red den kallade fram. Korporalen Nisse Styf var den styfvaste -karlen vid hela truppen och hade äfven deraf erhållit sitt betecknande -namn. Det syntes också på Nisses breda skuldror och höghvälfda tröst, -att en mer än vanlig mensklig styrka bodde i denna jettekropp. Likasom -Gustaf II Adolph var korporalen så stor, att han behöfde ovanligt -starka hästar. - -Då korporal Styf hann fram till ryttmästarens sida utbrast han: - -"Gud bevare ryttmästaren; hvad är det nu fråga om igen?" - -Det var med en viss frispråkighet som dessa ord yttrades och det utan -att den unge befälhafvaren fann sig på något sätt förnärmad. - -Ända sedan det ofvan nämnda slaget vid Breitenfeld, der Nisse Styf med -vanlig käckhet brutit in i de kejserliges led och räddat den redan -kullslagne och tillfångatagne Fredrik Dahlspets, hade han ett slags -privilegium på att få säga nästan hvad han ville. - -Ryttmästaren ansåg också den femtioårige korporalen mera som en -faderlig vän än som en vanlig underordnad och tog för den skull ofta -råd af honom, isynnerhet när det gällde kinkiga saker. - -"Hvad är det fråga om", utbrast han derför otåligt. "Begriper du inte -det?" - -"Nej, så sannt jag lefver, jag det gör", svarade Nisse Styf och -betraktade lugnt sin förman. "Men", utropade han ifrigare, "akta sig -för den der branten. Rid inte för nära." - -Korporalen hann knappt sluta sin varning, då ryttmästarens eldige -springare skyggade till för en i en bergsnich stående madonnabild, mera -lik ett spöke än den heliga jungfrun, och kastade sig häftigt åt sidan, -hvarvid hans bakben kommo ut på yttersta kanten af den platå, nedanför' -hvilken en strid bergbäck, uppsvälld efter det sednaste våldsamma -regnet, vällde fram sina böljor. Nisse Styf högg i blinken det skrämda -djuret i tygeln och drog det medelst sin ofantliga styrka ifrån det -farliga grannskapet. - -"Det är andra gången du räddar mitt lif", utbrast Fredrik Dahlspets och -blickade ned mot bäcken. "Visserligen skulle vi kunnat komma temligen -helskinnnade från sjelfva fallet, men...". - -"Jaså, tror han det", afbröt Nisse Styf och mätte omsorgsfullt med -blickarne afståndet ned till bäcken. - -"Nå nå, låt vara att det gått så, men hur tror han att han redt sig med -den starka strömmen der borta." - -"Illa kanske", svarade ryttmästaren tvekande. - -"Jo jo, det slår allt in, det", menade Nisse Styf. Utan att fortsätta -sitt tal red han rakt fram till den spöklika madonnabilden, bröt den -lös och slungade den med kraftig arm ned i bäcken under det han -utropade: - -"Det var inte underligt att hästen blef rädd för dig. Nu ska' du -åtminstone inte bringa flere på fall, det är säkert." - -"Det var väl inte så rätt gjordt", inföll ryttmästaren under det en -mörk skugga drog öfver hans manliga anlete. - -"Åh", inföll korporal Styf rättframt, "det är ingen synd att göra de -påfviske hundarne ondt." - -Fredrik Dahlspets var icke nu hågad att byta meningar med den käcke -korporalen. Han befallde för den skull, att marschen skulle fortsättas. -Längs eländiga bergvägar, utför branta sluttningar och leende dalar -tågade den lilla truppen oafbrutet framåt, allt under det den bibehöll -säker förbindelse med den efteråt kommande hufvudstyrkan. - -På det ställe, der den förut omnämnde bergsbäcken utvidgade sig till en -liten sjö, gjorde ryttmästaren halt för att vattna hästarne och låta -folket njuta en timmes hvila. - -Landskapet, som omgaf de protestantiske krigarne, var storartadt. Invid -deras fötter grönskade leende ängar och mjuka saftiga björkskogar, -mellan och genom hvilka den lilla bäcken, som der och hvar växte ut -till större bredd än vanligt, slingrade sig i djerfva krökningar; i -norr, öster och vester de höga böhmiska bergskedjorne och slutligen i -söder en landssträcka der flere byar aftecknade sig vid horizonten. - -"Men, hvad är det för ett slott, som höjer sina tinnar längst bort?" -sporde ryttmästaren mera sig sjelf än de honom omgifvande karlarne. - -"Det kanske är en stad", inföll korporal Styf hastigt. - -"Ja, då är det måhända Prag", menade en annan gråskäggig krigsbuss -tvärsäkert. - -"Den frågan blir snart lätt besvarad", invände en af underofficerarne -och pekade åt det håll, der hästarne stodo bundne. - -Ett par ryttare syntes der, ledande en böhmisk landtman emellan sig. -När de varseblefvo Fredrik Dahlspets styrde de genast sina steg fram -till honom. - -"Här", sade den äldste ryttaren och knuffade fram den gensträfvige -landtmannen, "här får ryttmästaren en god fångst såsom vi tro." - -"Hvar ha' ni funnit den karlen?" sporde Fredrik Dahlspets och -betraktade skarpt böhmaren, som endast till en tid kunde möta hans -blickar. - -Den äldste ryttaren tog nu till ordet sålunda: - -"Vi påträffade honom här borta i skogen under det han smög omkring som -en katt och bespejade vår styrka. Detta funno vi naturligtvis -besynnerligt och antastade derför honom. När han såg sig upptäckt ville -han genast fly undan, men vi hade snabbare ben än han och lyckades -slutligen att efter en häftig jagt gripa honom. Han är bestämdt en -spion." - -När fången hörde dessa sista ord öppnade han munnen för att tala, men -tystnade genast vid en vink af ryttmästaren. - -"Gjorde han motstånd när han greps", sporde derefter Fredrik Dahlspets. - -"Ja, han sparkade och slog omkring sig alldeles förtvifladt och svor -långa eder på att han ej var annat än en fattig bonde, som gått ut för -att söka efter sina förlupna kreatur. Det var efter dem han gick och -koxade i buskarne, sa' han." - -"Nå, jag ska' snart leta ut om han far med osanning eller ej", utbrast -ryttmästaren strängt. - -Detta tilltal gjorde böhmaren nästan utom sig. Oförsigtigt nog sprang -han baklänges några steg under det han vid himmelens alla gudar -bedyrade att han talade sanning. Och då han icke hade ögon i nacken att -se med, så märkte han icke heller att han kom under några lågt hängande -trädgrenar. När han ändteligen kom underfund med sitt farliga granskap -ville han skynda derifrån, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i -hans långa hår, eller rättare sagdt, detta hade under de häftiga -rörelser mannen gjorde, snärjt sig omkring grenen. Böhmaren, som för -sent märkte detta, sprang ånyo åt sidan, och hvilken förändring visade -sig ej nu för de med rätta förbluffade ryttarne! - -Der hängde det långa mörka håret på grenen, och derunder sken som en -fullmåne en rakad munkhjessa. Fåfängt vore att söka beskrifva den arme -syndarens förlägenhet och vrede. Han stod der bokstafligen såsom den -mest sannskyldige bild af snopenheten. - -"Aha, det var mig en kostlig bonde, som låtit raka sig alldeles som en -munk", utbrast ryttmästaren under det hans folk skrattande nyfiket -samlade sig omkring honom för att se på den plötsliga förvandlingen. -"Som jag antager att det finnes ännu mera sevärdt hos den hedersmannen, -så kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt öga till munkar, -gerna roa dig med att se efter om inte munkdrägten också döljer sig -under bondkläderne." - -Detta lät icke den käcke korporalen säga sig två gånger. Med en lust -och glädje, som tydligt afspeglade sig i hans ärliga anlete började han -att trots munkens ifriga protester afkläda honom det ena plagget efter -det andra, och slutligen stod der lifslefvande en vördig pater, utsatt -för ryttarnes skämtsamma anspelningar. - -"Se så", utbrast Fredrik Dahlspets när förvandlingen från bonde till -munk blef fullbordad, "nu torde ni, vördige och fromme fader, -sanningsenligt besvara mina frågor, annars", fortfor han hotande, "blir -ni behandlad såsom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar -sådant folk." - -"Tala", ljöd det från munkens läppar som en sakta hviskning. - -"Först och främst, hvad heter ni?" - -"Clemens." - -"Hvilken orden tillhör ni?" - -"Augustinerorden." - -"Hvar är ert kloster beläget?" - -Munken dröjde en stund med svaret. Detta gaf Fredrik Dahlspets -anledning att upprepa frågan i skarpare ton: - -"I Prag", svarade ändteligen pater Clemens fastän motvilligt. - -"Finnes det mycket krigsfolk i staden?" - -"Nej, men folket är beväpnadt." - -Detta svar gaf ryttmästaren åtskilligt att fundera på en stund. Derpå -sporde han ånyo: - -"Hur långt är det härifrån och fram till staden?" - -Det syntes i första ögonblicken på munkens utseende, att han ämnade -vilseleda frågaren, men då han nogare betraktade såväl honom som hans -ryttare, ansåg han det vara bäst att hålla sig till sanningen. Han sade -för den skull: - -"Omkring två mil." - - -"Är det säkert?" - -"Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!" - -"Nåväl", utbrast ryttmästaren, "så ska' ni, vördige fader, få det -ärofulla uppdraget att visa oss vägen dit. Jag hoppas att er lön i -himmelen blir lika stor för det!" - -Fredrik Dahlspets' ton var så gäckande att pater Clemens nära nog låtit -sin vrede bryta ut mot "kättaren". Han sansade sig dock lyckligtvis -genast och tog på sig en slö och likgiltig mine. - -"Men, hör på, fromme pater", sporde ryttmästaren åter, "hvad är det för -ett slott, som skymtar fram derborta?" - -Och vid dessa ord pekade han på de förut omnämnde höga tinnarne. - -"Slottet Miltnitz." - -"Hvem eger det?" - -"Kättaren Ernst Odowalsky." - -"Ah, således en vän till oss", utbrast Fredrik Dahlspets. "Då ska' vi -göra honom ett besök för att hvila oss en smula." - -Sedan ryttmästaren derefter affärdat en underofficer och två ryttare -till den efterjagande Königsmark för att påskynda hans marsch, bröt han -sjelf upp från sitt lägerställe och styrde kosan rakt på slottet -Miltnitz. - -Mellan honom och korporal Nisse Styf red pater Clemens, jemt och -ständigt ett föremål för den käcke korporalens oaflåtliga -uppmärksamhet. - - - - -3. - - -Det var redan tidigt på morgonen, då Minnchen efter en häftig vandring -anlände till Miltnitz. För att ej bli sedd af någon slottstjenare smög -hon sig längs den häck, som bildade trädgårdens baksida, och lyckades -äfven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad. - -Annchen var ännu ej uppstigen när Minnchen bultade först på dörren och -sedan på det lilla fönstret. Förskräckt for den gamla upp i tanke att -det kunde vara tjufvar som hemsökte hennes fattiga bostad. - -Men hon kände genast igen systerdotterns röst, klädde sig skyndsamt och -öppnade derefter fönstret i det hon ropade: - -"Hvad i Herrans namn står på eftersom du är här så tidigt? Har någon -olycka händt gamle Arnold?" - -"Nej, men se här", svarade Minnchen och räckte fram en praktfull bukett -af rosor; "den får du på din födelsedag, gamla moster." - -"Ja, du är då ett för rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina -darrande händer de rosor, som den unga flickan räckte henne genom -fönstret. "Din like finnes ej! Måtte Guds rika välsignelse städse följa -dig. Men här står jag och pratar och mottager din kärkomna gåfva genom -fönstret liksom om det ej skulle finnas en dörr på min fattiga stuga. -Se så, barn, stig nu in, så få vi språkas vid en stund. Det var länge -sedan vi råkades." - -Med dessa ord stultade gamla Annchen åstad bort till dörren. En bom -drogs ifrån innanför, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter, -blossande röd efter den häftiga gången, inne i den lilla stugan, der -visserligen allt tydde på fattigdom, men der hvarje föremål, äfven det -minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet. - -Minnchen dröjde qvar ända till middagen. Nog ville gumman att hon -skulle stanna ännu längre, men detta kunde ej gå för sig, emedan gamle -Arnold med oro väntade på sin sondotters hemkomst. - -"Nå", sade Minnchen då hon stod färdig att taga afsked, "hur är det med -borgherren nu för tiden?" - -"Hvarför spörjer du så", inföll mor Annchen och betraktade forskande -systerdottern. - -"Intet för någonting annat än att jag hört att han lär vara riktigt -svår mot sine underhafvande." - -"Ja, det kan du allt lita på. Han är svår med besked, han! Ingenting är -honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula på -talet, "han skulle nog inte vara så elak, om inte slottsfogden satte i -honom alla dumheterne." - -"Jaså, rödhåringen Fuchs." - -"Ja, just han. Vi kalla honom också för räfskinnet, och detta namn gör -han skäl för. Jag har länge märkt, att han inte är att lita på, och det -är då ingen rödhårig person. Vet du, Minnchen, jag tror att han i -hemlighet är påfvisk." - -"Såå, men det kan man väl inte säga om borgherren som jag tror?" - -"Nej då! Han är nog en renhårig protestant, det kan jag nästan svära -på, men ser du, han är alltför svag och godtrogen och anser att Fuchs -är hans verklige trotjenare. Gud gifve att han inte snart finge ångra -det förtroende han sätter till räfskinnet." - -Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och -aflägsnade sig samma väg som hon kommit. Det lugn, som tidigt på -morgonen varit rådande vid de kojor, förbi hvilka hon då passerat, -fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrämd menniskohop hade -nu församlat sig der. - -Skyddad af de täta buskarne smög sig Minnchen närmare. Från den plats -hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som försiggick längre ned. - -Från ett af de minsta husen höllo Odowalskys tjenare på att bära ut de -få och torftiga möbler, som funnos der inne. Framför dörren stod en -likblek, medelålders qvinna och vid hennes sida tre minderåriga barn, -alla gråtande och ropande efter bröd. Ur den stackars modrens ögon rann -icke en enda tår. Det korpsvarta håret fladdrade vildt kring hennes -nakna och magra skuldror. - -Icke många steg derifrån stod en undersätsig karl, och Minnchen -igenkände i honom genast slottsfogden Fuchs, också benämnd räfskinnet. -I ena handen svängde han en piska med tre snärtar, i den andra höll han -en spänd pistol. Uttrycket i hans råa ansigte var så grymt att till och -med Minnchen, som ju ej hade med honom att göra, kände sig beklämd om -hjertat. - -"Nå, skynda på och vräk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden -och höjde hotande både piskan och pistolen. "Hur länge ska' jag vänta -på att mina befallningar åtlydas! Jag har annat att göra än att stå här -hela dagen! Fort ut med honom!" - -Qvinnan med det fladdrande håret och den nästan ursinniga elden i sina -ögon vände sig nu till den grymme med dessa ord: - -"Men ni kan väl unna honom att dö derinne! Han har ju inte många timmar -qvar!" - -"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade häftigt i marken. "Ingen -nåd!" - -Efter dessa ord närmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade -klädning de små barnen snyftande höllo sig fast, och sade med hånfull -ton, men så lågt, att ingen af slottstjenarne kunde höra det: - -"Har du glömt den ed, som jag svor när du för sex år sedan gifte dig -med den der", och med dessa ord pekade han på den döende man, som i -detsamma bars ut. "Jag svor då att hämnas det förakt, som du skänkte -mig, och jag har hållit ord. Ingenting gladde mig så mycket som när din -eländige man blef sjuk och ej kunde fullgöra sitt arbete, ty då hade -jag genast en anledning att..." - -"Tig, usling", röt i detsamma den arma modren till och höjde sina båda -knotiga händer, magra af svält, mot slottsfogden. "Jag skulle kunna -rifva din djefvulska själ i småbitar om jag..." - -Hon fullbordade icke meningen utan störtade fram till den bristfälliga -säng, i hvilken hennes döende make låg, föll på knä bredvid den och -gömde sitt ansigte vid den döendes bröst. - -Minnchen hade från sitt gömställe med afsky och ångest bevittnat -slottsfogdens uppträdande. Hon vågade icke längre stanna qvar, hvadan -hon med beklämdt hjerta begaf sig på hemvägen. - -Hunnen ungefär halfväges till hemmet stannade hon plötsligt då hon icke -långt ifrån sig hörde klangen af ett jägarhorn. Många sekunder gingo ej -till ända, förrän signalen besvarades något längre bort. - -"Hvad kan det vara", tänkte Minnchen för sig sjelf och stannade -darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu råka ut för just den, -som jag vill undvika?" - -Den unga flickan hann nätt och jemt att tänka sin mening till slut då -ett argt gläfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville -skynda undan, men såg just i samma ögonblick hur en stor kolsvart hund -rusade på henne. - -Ett anskri undslapp hennes läppar. Hunden var henne på endast några -stegs afstånd, då en kraftig och befallande stämma utropade: "Nero!" - -Hunden stannade och visade morrande tänderne åt den af ångest darrande -Minnchen. - -Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung välväxt -man framför den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid -åsynen af Nero, försvann ej heller nu då hon stod öga mot öga med -dennes herre, Ernst Odowalsky. - -"Du här, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade -Minnchen med glödande blickar. "Hur kommer det till?" - -Den unga flickan teg några sekunder, men slutligen sade hon: - -"Jag kommer från min moster, gamla Annchen vid Miltnitz." - -"Och så vågar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta -dess faror?" - -"Gud är min beskyddare", svarade den unga flickan med säker röst och -såg allvarligt på Ernst Odowalsky. - -Det nära nog spotska leende, som förut spelat kring den unge ädlingens -läppar, försvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig förut kännt -någon förlägenhet inför en qvinna, han gjorde det nu. Det var den -naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky -brydd och stum för några minuter. - -Han lyckades dock snart kufva denna för honom så obehagliga känsla. Det -fordna spotska leendet kring läpparne kom åter tillbaka då han svarade: - -"Det är visserligen ibland en stor tröst att tro sig ha Gud till -beskyddare, men det finns mången, som fåfängt litar derpå." - -Minnchen betraktade några ögonblick den unge mannen lika allvarsamt som -tillförne. Derpå sade hon: - -"Den, som i djupet af sitt hjerta förtröstar på Gud, behöfver ej trösta -förgäfves." - -"Hvem har sagt dig det, flicka?" - -"Farfar." - -Ernst Odowalsky försjönk en stund i djupa betraktelser. Slutligen -ryckte han sig lös ifrån dem och sade: - -"Hör på Minnchen, jag har en angelägen sak att tala med dig om och..." - -"Hvad kan det vara", afbröt den unga flickan verkligt förvånad. - -"Det ska' du nog få höra. Sist då vi träffades, och det är ju ej länge -sedan, flydde du ifrån mig. Nu _måste_ du höra mig." - -Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka när hon såg -Odowalskys flammande blickar. - -"Stilla! Ej ett steg längre", utbrast denne då han märkte Minnchens -afsigt att aflägsna sig. "Om du ännu skulle kunna gömma dig för mig -såsom du gjorde förra gången, ska' likväl Nero söka reda på dig, och -jag försäkrar att det andra mötet er emellan blir mindre behagligt för -dig." - -Bäfvande stannade den unga flickan. Hennes rädda blickar fastades på -Nero, som tycktes väl förstå sin herres ord och visade tänderne mot -henne. - -"Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde -antaga. - -"Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motsträfviga flickans -hand, "du vet ej att jag älskat dig länge." - -Den unga flickan gjorde en häftig rörelse för att slita sig lös, men -ett argt gläfsande från Nero kom henne att ändra tankar. - -"Ja", fortfor Odowalsky, "jag har länge älskat dig och vill göra -dig..." - -"Men, tänk blott på hur fattig och obemärkt jag är", afbröt den unga -flickan. - -"Hvad bryr jag mig om att du är fattig när jag älskar dig öfver allt." - -Sådana glödande ord hade Minnchen aldrig förut hört. Det nästan -svindlade för hennes ögon. - -"För Guds skull, låt mig gå", bad hon med bevekande röst. "Farfar -väntar och är orolig för min skull." - -"Åh, låt du honom vänta. Det går ingen nöd på honom", svarade Odowalsky -och fasthöll envist den unga flickans händer. - -"Nej, nej, låt mig gå!" - -"Du får ej gå. Du måste höra mig. Jag släpper dig ej förr än du hört -mig till slut och sagt ditt ja." - -Och vid dessa ord kramade han så hårdt den unga flickans händer, att -hon nära nog gifvit till ett anskri. - -"Hör mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "Ända från det -du var ett litet barn har jag fästat mig vid dig. De sköna qvinnor, som -finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utöfva något inflytande -på mig. Min håg har alltid stått hit ut till den enkla och sköna -landtflickan. Ja", fortfor han ännu mera passioneradt, "jag har svurit -inför mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru på Miltnitz, -och en Odowalsky håller sin ed, äfven om han stupar dervid. Der har du -min förklaring. Går du frivilligt in på mitt förslag, nåväl då ska' -vårt bröllop genast stå, -- men om du ej gör detta, så... så..." - -Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stället den unga flickan -med hotande blickar. - -"Så... så", eftersade Minnchen bäfvande. - -"Så ska' jag tvinga dig att gå in på mina önskningar. Hör du det! _Jag -ska tvinga dig_", slutade han med tonvigt på hvarje ord. - -Den unga flickan var i den dödligaste ångest. Hvad förmådde hennes -svaga krafter mot den starke mannens! Och äfven om det lyckades henne -att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den väl dresserade -Neros tänder? - -Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon kände hur benen svigtade -under henne. - -Då Ernst Odowalsky såg Minnchens ångest började han erfara liksom en -känsla af medlidsamhet. Viss på att Nero nog skulle vakta den unga -flickan, gick han några hvarf omkring den öppna plats, på hvilken han -befann sig. Skulle han låta den unga flickan gå oantastad och invänta -ett gynnsammare tillfälle? Nej, ett sådant skulle aldrig gifvas, det -anade honom. - -Efter en stund vände han sig åter till Minnchen med dessa ord: - -"Säg nu fort hvad du beslutar." - -I dessa ögonblick fick den unga flickan en hastig ingifvelse. - -"Låt mig få några dagars betänketid", bad hon med bevekande stämma. - -Ernst Odowalsky gick ånyo ett par hvarf kring den lilla platsen. Då han -derefter stannade framför Minnchen, sade han och betraktade henne -forskande: - -"Hvarför vill du ha betänketid?" - -"För att spörja farfar." - -"Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad öfver att -hans sondotter blir borgfru på Miltnitz. Du får ej någon betänketid. -_Nu_ måste jag ha svaret." - -"Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen. - -"Håller du väl någon annan kär?" - -"Nej." - -"Nå, då inser jag ej hvarför du inte kan svara mig just nu. Jag har -föresatt mig att du ska' göra det, och hvad en Odowalsky föresatt sig, -det utför han." - -"Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan för sig sjelf under -det hon småningom drog sig närmare ett i närheten befintligt tätt snår. - -Ernst Odowalsky märkte dock genast denna hennes rörelse och störtade -fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen åt sidan och störtade -inåt skogen. - -Odowalsky kunde ej följa henne emedan han i första häpenheten ej såg åt -hvilket håll hon begaf sig. I stället hördes en gäll hvissling från -hans läppar. - -Knappt hade Nero förnummit den, förrän han med ett ilsket skall rusade -efter den stackars flyende Minnchen. - -Hon hade några alnars försprång och uppbjöd hela sin förmåga att -hinna fram till närmaste träd för att klättra upp i det samma. - -Minnchen var också nära att lyckas, men just som hon skulle gripa tag -om trädstammen var Nero henne i hälarne. Med hela sin tyngd kastade han -sig öfver den värnlösa flickan och slog henne till marken. - -Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade. - -På endast några alnars afstånd stod Ernst Odowalsky och såg med -hånleende blickar på gruppen framför sig. Det syntes tydligt på hans -utseende, att han var obeslutsam hur han skulle göra. - -Nero hade huggit sina skarpa tänder in i Minnchens klädning, och att -döma af hans rörelser beredde han sig på att angripa en fastare del af -den unga flickans kropp. - -Just då han morrande reste sig upp för att verkställa detta beslut, -hördes ett skott omedelbart i närheten. Nero gaf till ett jemmerligt -tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar på marken. - -Allt detta hade tillgått så hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann -tänka en enda redig tanke. När han ändteligen kom till besinning och -störtade fram till den döende Nero möttes han på halfva vägen af -Fredrik Dahlspets. - -"Tillbaka", ropade svensken och höll fram den icke afskjutna pistolen. - -Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring med -förvirrade blickar. - -"Ni är nu min fånge", utbrast ryttmästaren och höjde slagsvärdet. "Allt -motstånd är fåfängt." - -Ernst Odowalsky insåg också genast att så var förhållandet, ty inom -några minuter var han omgifven af de svenske ryttarne. - -"Herr officer", utbrast han derför, i det han räckte handen åt Fredrik -Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag är lika god protestant som ni -och..." - -"Men hvarför detta uppträde?" afbröt ryttmästaren strängt och pekade på -Minnchen och den bredvid henne liggande döde hunden. "Hvarför? Kan ni -förklara det?" - - -Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade förvirrade blickar -omkring sig. Då hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes -blickar. Så fort hennes krafter det tillät reste hon sig upp. Hon ville -tala, men en blick ur Odowalskys ögon gjorde att hon teg. Det låg -någonting på samma gång hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom -sig före att yttra ett enda ord om hvad som passerat. - -Efter en kort rast aftågade ryttmästaren, följd af Ernst Odowalsky, som -först erhållit tillåtelsen att gräfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen -återvände så hastigt hon kunde till sitt hem. - - - - -4. - - -Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och -en rörelse, som ej på många årtionden herrskat der. Ryttarne -inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjöds och mottog -ett rum i sjelfva slottet, så beläget att han derifrån kunde ha utsigt -öfver den rymliga gården och de spår af vallar, som här och der funnos -i behåll. Miltnitz hade nemligen förut varit ganska starkt befästadt, -men under de fordna krigen råkat ut för åtskilliga belägringar och då -blifvit ganska illa medfaret. - -Då ryttmästaren under färden till slottet blef fulkomligt öfvertygad om -att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan äfven varmt -tillgifven svenskarnes sak, ansågs han naturligtvis ej mera såsom en -fånge. Han förde också den svenske befälhafvaren med den största -artighet in i slottet. Det var också han, som sjelfmant anvisade -ryttarne deras platser och gaf äfven sjelf befallning om att deras -hästar skulle förses med rikligt foder. - -Väl grämde det honom icke så litet, att Minnchen undsluppit honom genom -den svenske ryttmästarens ankomst, men han hade nog styrka att dölja -dessa sina känslor. - -Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och pröfvad skara, -ändock en smula orolig för sin ställning. Königsmark var ännu ett godt -stycke aflägsen från Miltnitz, och nog skulle det kunna hända att -borgens besättning innan dess blefve anfallen. - -De andre ströfkårer, som voro utsände från hufvudstyrkan, hade -allesammans tagit andra vägar. Visserligen skulle en händelse kunna -foga så, att någon af dem komme i närheten af Odowalskys egendom, men -detta var naturligtvis ingenting att med säkerhet lita på. - -Den svenske ryttmästaren vidtog för den skull de anstalter han ansåg -bäst förenliga med sin besättnings trygghet. Ernst Odowalsky såg dessa -förberedelser med icke ogina ögon, ty derigenom blef också han mera -skyddad. - -En dag sade han då han kom ut till ryttmästaren, der denne öfvervakade -sine ryttares arbeten med en till hälften färdig jordvall: - -"Tror ni då att vi ska' bli anfallne här?" - -"Kan inte så noga veta", inföll ryttmästaren fundersamt. "I alla -händelser är det alltid klokast att vara beredd i förväg." - -"Det har ni rätt i, men om en större styrka skulle komma hit, så -vore..." - -"En större styrka", afbröt Fredrik Dahlspets och betraktade -slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni på dessa tankar?" - -Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som lätt kunde -tydas till hans nackdel. Han sade derför i det han räckte den svenske -krigaren sin hand: - -"Ni misstror mig, det ser jag på edra blickar, men jag försäkrar er -heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni _måste_ tro -mig så mycket heldre då jag berättar eder, att kejsar Ferdinand och jag -länge stått i spändt förhållande till hvarandra." - -"Hur så", utbrast ryttmästaren och betraktade slottsherren med nyfikna -blickar. - -"Det är en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst -Odowalsky undvikande, "och jag försäkrar er att den alls ingenting har -att inverka på er ställning här. Men en annan sak oroar mig." - -"Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, något snopen öfver att -han ej fått sin nyfikenhet tillfredställd. - -"Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi -gå en smula åt sidan, ty om edra ryttare få höra något af hvad jag har -att berätta eder, ska' det tilläfventyrs menligt inverka på deras -hållning." - -"Nu gör ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmästaren under det han lät -sig ledas från platsen. - -"Jo", svarade Odowalsky när de väl kommit utom hörhåll för de arbetande -ryttarne, "förhållandet är det att fältmarskalken Gallas varit synlig -här i trakten." - -"Gallas här", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det är ej -möjligt!" - -"Jo, jag har det från säker källa." - -"Från hvilken då?" - -"Min slottsfogde Fuchs känner Gallas till utseendet. För några dagar -sedan råkade han ut för de kejserlige och blef fångad. Men då han -bedyrade sig vara en rättrogen katolik blef han genast frigifven. Medan -han ännu var qvar i de påfviskes led kom Gallas ridande förbi. Fuchs -hade all möjlig möda att kunna beherska sig, men lyckligtvis gaf ingen -af knektarne akt på honom, annars hade han varit olycklig." - -Ryttmästaren svarade icke genast på Odowalskys ord. Han hade lösgjort -sig från dennes arm och vandrade nu med stora steg fram och åter. -Slutligen sporde han: - -"Hur långt härifrån var det som er slottsfogde träffade på de -kejserlige?" - -"Tre mil i söder härifrån vid byn Radnitz." - -Ånyo försjönk ryttmästaren i sina djupa tankar. Plötsligt utropade han: - -"Ah, det är nog inte så farligt! Jag är säker på att Gallas äfven nu -ska' göra skäl för det namn, som Torstenssons folk gifvit honom!" - -"Hvad är det för ett namn?" sporde Odowalsky förvånad och nyfiken. - -"Härförderfvaren." - -"Härförderfvaren!" utropade slottsegaren lifligt. "Hvarför har han fått -detta besynnerliga namn?" - -"Ja, ni må väl säga att det är besynnerligt", inföll ryttmästaren -skrattande. "Jag ska' tala om för er orsaken dertill. Har ni någonsin -hört att Gallas vunnit en enda fördel?" - -"Nej. Han har tvertom endast haft idel motgångar." - -"Inte nog dermed", inföll ryttmästaren muntert. "Den här, som han haft -under sitt befäl, har nästan alltid gått under på ett eller annat sätt. -Jag försäkrar er, att det ej blef större glädje i svenska lägret än då -underrättelsen kom att Gallas fått befälet emot oss. Ja, jag vågar -påstå att glädjen öfver en seger ej kunde vara större och mera allmän. -Hvar och en af oss visste då, att om vi ej förderfvade den kejserliga -hären skulle dess egen befälhafvare göra det. Och denna förmodan slog -aldrig fel. Der har ni fått veta orsaken hvarför Gallas erhållit namnet -härförderfvaren.". - -"Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag måste -tillstå att det ligger djup sanning i det." - -"Nå, deraf kan ni förstå att jag ej kände mig just så mycket orolig då -ni berättade att han varit synlig här i trakten. Dessutom hyser jag den -förhoppningen att Königsmark snart skall hinna fram." - -"Ja, det vore en särdeles stor lycka för mig", tänkte Odowalsky. "Min -ställning börjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam." - -Slottsegaren och ryttmästaren skiljdes derefter åt. Den först nämnde -styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot återvände till de -arbetande ryttarne. - - * * * * * - -Aftonen hade inbrutit. Såsom vanligtvis i de södra länderna var äfven -denna natt mörk. En kylande vind svepte omkring slottet och svängde -våldsamt omkring flöjlarne på tornen. Det gnisslande läte, som uppkom -häraf, bidrog till att i ej ringa mån öka det hemska i den mörka -stormnatten. - -Midnattstimmen hade nyss ingått då en i vid kappa väl insvept karl -sakta och med smygande steg kom från en af de gångar, som förde ned -till de underjordiska hvalfven. - -Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom följde en annan, som -oupphörligt varnade den förut gående, att iakttaga den största möjliga -försigtighet. - -"Ty", sade han med undertryckt stämma, "ingen kan veta om ej svensken -är vaken, och ni vet, fromme fader, att han förbjudit oss att släppa ut -er." - -Ett grymtande läte, som skulle föreställa ett svar blef frukten af den -efteråt kommandes varningar. - -De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gången. Då stannade -mannen i kappan. - -"Nu hittar jag ej längre", sade han. "Nu är det din tur att ledsaga -mig, min son. Men helst ville jag att du förde mig till bakporten, så -att jag kunde..." - -"För himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade -temligen häftigt sin ena hand på talarens läppar. "Jag vet att sjelfva -väggarne hafva öron och att... men kom nu! Det är ej tid att vänta -längre, _Han_ väntar på oss med den största otålighet." - -Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han ända -hittills hållit gömd under sina kläder. Det svaga skenet var -tillräckligt att vägleda dem genom de återstående irrgångarne. - -"Här är det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framför en -låg dörr. "Håll lyktan medan jag söker rätt på nyckeln." - -Detta var snart gjordt. Den lilla dörren öppnades ljudlöst och slöt sig -äfven på samma sätt efter de båda vandrarne. - -De hade knappt hunnit försvinna, då ett annat sken dök upp icke långt -ifrån dörren och en jettelik krigargestalt smög sig fram till densamma. -Vid skenet igenkänna vi korporalen Nisse Styf. - -"Aha", mumlade denne för sig sjelf och synade noga dörren, "det är allt -något sattyg i görningen här, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag -anade det eftersom jag kände mig så orolig. Men, jag ska' nog ta' reda -på det, jag. Nog måste de väl komma samma väg tillbaka. Tro ni inte att -jag kände igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf är ännu inte -skumögd, det kan ni slå er i backen på. Om jag skulle varsko -ryttmästaren", fortfor han efter några minuters begrundande. "Nej, det -tjenar ingenting till att löpa i förväg. Jag vill behålla hemligheten -för mig sjelf." - -Med dessa ord började han att lysa omkring i gången efter ett -gömställe. Länge var detta sökande förgäfves, och den käcke korporalen -var just besluten att uppgifva allt hopp då han plötsligt till sin -stora glädje upptäckte en nich lagom stor att dölja honom. Den låg icke -heller långt ifrån den lilla dörren, genom hvilken de båda vandrarne -försvunnit. - -"Det der gömstället duger", mumlade Styf för sig sjelf och gnuggade -förnöjd händerne. "Nu ä' ni då fast, edra kanaljer!" - -Derefter satte han lyktan i nichen, och undersökte på det -omsorgsfullaste sina vapen. När han sett att dessa voro i tillbörlig -ordning stack han lyktan innanför kappan på det att dess sken icke -skulle röja honom i förväg, samt tog derefter plats i sitt gömställe. - -Sömnen började snart infinna sig, men den käcke korporalen kämpade -manhaftigt mot denna fiende. - - - - -5. - - -Innanför det lilla rum, i hvilket de båda vandrarne först inkommo, -fanns ett större. Utan att säga ett enda ord stötte mannen med lyktan -upp dörren till detta inre rum, sköt först in sin följeslagare och gick -derefter också in. - -De hade knappt hunnit inkomma då Ernst Odowalsky kom emot dem. - -"Af med kappan", sade han med en viss häftighet till mannen, som bar -den. "Här behöfves ingen förklädnad." - -Mannen lät kappan falla, och vi igenkänna nu augustinermunken Clemens. - -Hans följeslagare var slottsfogden Fuchs, räfskinnet kallad. När Fuchs -gjorde miner af att gå, sade Odowalsky: - -"Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att säga dig som denne munk." - -Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vände -sig till pater Clemens: - -"Nå, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?" - -Pater Clemens gjorde en ful grimace. - -"Jaja", inföll Odowalsky skrattande, "jag förmodar att den inte är så -riktigt angenäm, men som ni vet att det ej är genom min tillskyndelse -som ni kommit dit, så har ni ingenting att förebrå mig. Jag sjelf är -långt ifrån säker på mitt eget slott. Den svenske ryttmästaren är en -barsk karl, och skulle han komma på mig med något snedsprång, så finge -allt jag göra er sällskap. Men, det var ej för att tala härom som jag -låtit hemta upp er, pater Clemens, utan om något helt annat." - -"Du känner kanske i ditt samvete en oro öfver att du ej ingått i den -katolska kyrkans sköte? Är det ej så, min son?" utbrast pater Clemens -och himlade med ögonen. - -Ett spotskt leende spelade vid denna fråga kring Odowalskys läppar. - -"Nej fromme fader", sade han derpå, "jag måste uppriktigt bekänna att -det ej är denna oro, som marterar mig." - -"Men, den kan nog infinna sig", inföll pater Clemens, som redan -smickrade sig med att kunna rycka en så rik man från de hatade -kättarleden. - -"Ja, _då_ är det tids nog att tala om den saken", invände Odowalsky. -"Nu har jag en annan, som är vigtigare för mitt hjerta." - -Munken och slottsfogden gåfvo hvarandra en förstulen blick. Odowalsky -märkte den ej utan fortfor: - -"Det är en qvinna, en af de skönaste jag någonsin träffat, som -förorsakar mig en gräslig oro både natt och dag." - -"Men", inföll pater Clemens och lade nu bort det förtroliga och -beskyddande "min son", då han märkte att det ej nu var frågan om en -öfvergång till den papistiska läran, "då ni är så rik och mäktig bör -det väl ej bli särdeles svårt för er att vinna hennes hand." - -"Det är nästan omöjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung -suck höjde hans bröst. - -"Omöjligt! Är hon då rikare än ni, eller står hon i börd så högt öfver -er, att detta lägger hinder i vägen? Eller kanske att det är religionen -som uppreser hindret. Den saken är då lätt hjelpt om jag bara..." - -"Nej, intet af allt detta", afbröt Odowalsky. "Hon är protestantiska af -själ och hjerta. Hennes börd är ringa och hennes rikedom ingen." - -Då Ernst Odowalsky yttrade dessa ord öfverfölls plötsligt slottsfogden -af en våldsam hosta, så att han måste luta sig ned i stolen. Odowalsky -märkte för den skull hvarken den glödande rodnad, som uppsprang på -räfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna läppar. - -"Nå, då är det väl ingen konst att bemäktiga sig henne", inföll pater -Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor. - -"Nå, säg mig då hur jag ska' göra för att få henne i mitt våld", -utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt råd i denna sak är mycket värdt, och -den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelönt." - -Pater Clemens funderade en stund. Derpå sade han under det det förra -besynnerliga leendet ånyo spelade kring hans läppar: - -"Man tager henne helt enkelt med våld om hon ej godvilligt vill följa -med." - -"Lättare sagdt än gjordt", menade Odowalsky. - -"Hvarför det?" - -"Ni glömmer, högt ärade pater, att svenskarne äro här!" - -"Det glömmer jag visst inte, men hvad ha' de med den saken att göra?" - -"De skola beskydda henne." - -"Bah", utbrast pater Clemens föraktligt, "tror ni ej att de ha annat -att göra än att beskydda vackra flickor!" - -"Men, hon ska' anropa deras beskydd, och då kan ej ryttmästaren vägra -att lemna det", svarade borgherren. Han var också nära att berätta om -uppträdet i skogen, men hejdade sig lyckligtvis. - -Pater Clemens betraktade honom en stund med blickar i hvilka det -tydligaste hån afspeglade sig. Till slut sade han: - -"Det är väl ej sagdt att hon ska' få tillfälle att anropa om det der -beskyddet!" - -Ernst Odowalsky ryckte till. - -"Hvad är det ni säger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens -hand. "Skulle ni kunna..." - -"Tyst, tyst. Var för den heliga jungfruns skull försigtig", afbröt -augustinermunken. "Väggarne kunna höra oss." - -"Var lugn, vördige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett -gäckande leende spelade kring hans läppar. "Slottet Miltnitz är ej -bygdt på samma sätt som edra kloster, der man genom väggarne har långa -rör, som sätta en i stånd till att höra hvad som talas i andra rum. Här -äro vi så säkre för lyssnare som om vi skulle befinna oss på hundra -mils afstånd från dem." - -"Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag går in på att -skaffa er flickan, men endast på _ett_ oeftergifligt vilkor." - -I dessa ögonblick tilltog räfskinnets hosta med förnyad styrka igen. - -"Säg genast edert vilkor, och om det är utförbart går jag genast in -derpå." - -"Ja visst är det utförbart, annars hade jag väl ej framställt det", -svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten åt mig." - -Ernst Odowalsky funderade en stund. Derpå sade han: - -"Detta är helt enkelt omöjligt." - -"Och hvarför det?" sporde pater Clemens nedstämd. - -"Derför att ryttmästaren anser er för en spion och har beslutit att -förvara er till dess den svenske öfverbefälhafvaren kommer hit." - -Slottsfogden hade ända hittills ej blandat sig i talet. Medan hans -husbonde och pater Clemens utbytte sina tankar hade räfskinnet -utfunderat sin egen plan. Han sade för den skull: - -"Men, det är ju ej omöjligt att han kan fly undan." - -Vid detta svar rusade Ernst Odowalsky upp med glädjen tydligt afspeglad -i sina anletsdrag. - -"Hvem har ingifvit dig denna präktiga tanke", utbrast han raskt. - -"Åh, herre, man kallar mig ju räfskinnet", svarade slottsfogden och -skrattade. "Och jag ska' nog försöka att göra skäl för det namnet", -fortfor han ännu skrattande. - -"Ja, gör du det, då ska' du få en större belöning än du anar. Du vet ju -hvem jag menar?" - -"Ja, herre... fördömda hosta, som ibland ansätter mig på det här -sättet... det är ju Arnold Mayers vackra sondotter... nej nu tror jag -rakt att jag qväfs. Uh, puh... gif mig en dryck vatten!" - -"Det är ju svårt att ha en sådan der hosta", inföll pater Clemens till -sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar också ibland lida deraf men -inte så svårt som er slottsfogde." - -Hostan gaf slutligen med sig, och då fortfor Ernst Odowalsky enträget: - -"Men det du gör, det måste du göra snart, kom ihåg det, Fuchs." - -"Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er på -Miltnitz." - -"Nej, för himlens skull, för henne ej hit. Nog finnes det aflägsna byar -dit man kan..." - -"Nu har jag det", afbröt pater Clemens och knäppte med fingrarne. "Nu -har jag det!" - -"Ni vill väl inte föra henne till ett kloster heller", utbrast -Odowalsky och ryggade tillbaka. - -"Nej, derpå kan ni vara säker. Långt inne i skogen, söder om slottet, -har jag upptäckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans -hustru. För guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor -munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet -papper, "jag svarar för att det ska' gå bra." - -Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid -sängen stående rikt inlagdt skrin, tog derifrån en rulle dukater och -lade den i munkens hand. - -"Se der", sade han, "det räcker nog en god stund." - -"Åh, det är mer än tillräckligt", svarade slottsfogden och betraktade -girigt dukatrullen. - -"Den, som du kommer att få om du uträttar ärendet till min belåtenhet, -blir dubbelt så stor", utbrast Ernst Odowalsky, vänd till slottsfogden. -"Men nu är det på tiden att ni, pater Clemens, återvänder till edert -fängelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vår räkning om det -upptäcktes att ni lemnat det samma." - -Då slottsfogden och munken ville aflägsna sig samma väg som de kommit, -hejdades de af Odowalsky. - -"Gå genom lönngången", sade han och räckte slottsfogden en nyckel. "Du -hittar vägen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i -gångarne, och då vore allt förloradt." - -Då morgonsolen lyste in genom de små korridorfönstren, föllo hennes -strålar på korporal Styfs i sömnen nickande hufvud. Den gamle knekten -hade förgäfves kämpat mot denne farlige fiende. - -Arg och rasande sprang han upp. - -"Tänk om någon af posterne sett mig", utbrast han för sig sjelf. "Jo, -det skulle vara vackert! Jag blir då till ett åtlöje för alla!" - -Korporal Styf hade icke oroat sig utan skäl. En af ryttarne hade i -daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade. -Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad -Styf hade att göra i nichen. Äfven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap -derom och frågade korporalen om ryktet var sant. - -"Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig säga en osanning. - -"Det var en besynnerlig sofplats", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag -gissar också att den var mindre beqväm." - -För att med ens göra slut på det löje, som skulle förfölja honom kanske -en längre tid, omtalade derpå korporalen orsaken till sitt vistande i -nichen. - -Ryttmästaren hörde uppmärksamt på den gamles berättelse. När den var -slut sporde han: - -"Kände du igen vandringsmannen?" - -"Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fängslade munken." - -"Det ska' vi snart öfvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derpå -befallde han korporalen att följa sig och skyndade ned till -augustinermunkens fängelse. - -"Nå", sade han då han återvände från fängelset, "ser du nu att din syn -bedragit dig. Munken är ju qvar." - -"Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", inföll Styf och -gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans." - -Ryttmästaren föresatte sig likväl att så fort som möjligt spörja -Odowalsky om denna sak. När han träffade slottsherren gjorde han det -också, men erhöll detta lugnt afgifna svar: - -"Den gamle korporalen har drömt, det är säkert. Hur skulle munken kunna -lemna sitt fängelse då vi ha' nycklarne både till dörren och till -jernbommen." - -Öfvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets -Odowalskys rum. - - * * * * * - -Då slottsfogden och augustinermunken kommo ut från den smala lönngång, -som från andra sidan ledde ned till fängelsehålarne, stannade den först -nämnde och sade: - -"Vördige fader, vi ha ej ännu så brådtom. Jag skulle vilja tala några -ord med er om det tillätes." - -"Gerna", svarade munken, "men här är väl inte rätta platsen." - -"Nej, men här", inföll räfskinnet och stötte upp en liten sidodörr. En -kall och fuktig atmosfer slog emot de båda männen. Fuchs framtog genast -sin blindlykta och gjorde tecken åt fader Clemens att stiga in. - -Men när denne tvekade sade slottsfogden med öfvertygande stämma: - -"Det är alls inte farligt der inne fastän der är kallt och otrefligt. -Vi behöfva ej heller vistas der så länge." - -"Gå du förut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt -efter." - -Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken nätt -och jemt kunde upplysa rummet, på ett vid främre väggen stående bord. -Sedan munken derefter också inkommit stängde Fuchs varsamt dörren och -gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, på stenbänken vid bordet. - -"Ni må tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta -historia." - -"Jaså", svarade augustinermunken kort och godt. - -Utan att låtsa om detta korta och föga uppmuntrande svar fortsatte -slottsfogden: - -"En af min nuvarande husbondes förfäder, hvilken känner jag dock icke, -var en mäkta lärd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han -önskade dock helst att vara ensam och drog sig för den skull undan hit -ned i detta rum, der han både sof och studerade. Derjemte befallde han -alla sine tjenare att säga att han var bortrest då någon kom och sökte -honom. Och det förunderligaste är att tjenarne trodde det." - -"Hur så", menade pater Clemens nyfiken. - -"Jo, den besynnerlige kärren gick tillväga på så sätt att han verkligen -reste i öppen vagn ifrån slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den -och återvände i hemlighet till slottet genom en lönngång, som leder -hit, och genom hvilken det också ska' lyckas oss att fly undan. Hans -ende förtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter -genom samma lönngång, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom -och detta ibland under flere veckors tid." - -"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser -jag till någon lönngång ut i det fria." - -"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i -väggen. - -Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen -af en kolmörk gång blef synlig. - -"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande. - -"Ah nej, knappt mer än tio alnar." - -"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag. -Men säg mig hur du fått reda på historien och gången." - -"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver -hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min -nuvarande husbonde." - -"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så -att flere veta det?" - -"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef -kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde." - -"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens -och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de..." - -Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han -framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga -sin förbannelse. - -Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla: - -"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli -förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar -med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i -hemlighet är tillgifven den katolska läran." - -Munken hoppade ordentligt till då han utbrast: - -"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på _en_ hederlig -menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?" - -"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och -några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala, -ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har -dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda -dag anat att jag hycklat och nu har..." - -"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och -lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig -gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att -återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka -förhållandet?" - -"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om -ni tillåter." - -"Tala, min son." - -"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi -gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag -älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet. -"Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen." - -"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon -glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot -dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver -dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom." - -Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar. - -"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och -knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle -vedhuggaren, såsom vi nämnde?" - -"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens. -"Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din -plan, min son?" - -"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade -slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne. - -"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja -henne." - -"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag -har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte -vet hvar han bor." - -"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag -verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således." - -"Ja." - -De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens -fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet -både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter -besökande voro synliga. - -"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under -vår frånvaro." - -"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup -suck af lättnad undslapp hans bröst. - -Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet -hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som -han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden -för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla -dörrar i slottet. - -Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit -derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig -sjelf: - -"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har -du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han -i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra -med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den -saken blir det alltid någon råd!" - -Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till -sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och -för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en -ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera -dem. - - - - -6. - - -Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon -ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund. - -"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang -upp från stolen. "Hvad har händt?" - -"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga -flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan. - -Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar. -Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen. -Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och -sade derefter: - -"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i -en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått -återse mig." - -Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en -ström af tårar lättade hennes bröst. - -"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur -orolig du gör mig." - -Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte -med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal. - -"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om -jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn." - -"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade -den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen." - -"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?" - -"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar, -att jag... ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga -ögonblick." - -"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu -darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes -kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid -sagt." - -"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle -förtroendefullt i ögonen. - -"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som -städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att -Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat." - -"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska -den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff." - -"Hur så mitt barn?" - -Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne -till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer: - -"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom." - -Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad. -Slutligen sade den förstnämnde: - -"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp. -Såg du hvem det var som befriade dig?" - -"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen -under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder. - -"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold. - -"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera -brydd af farfadrens skämt, "så... så..." - -"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte -skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve -blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten. -Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta." - -"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt. - -"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske -varit synlige här i närheten." - -"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små -händerne öfver bröstet. - -"Ja, det må du väl säga. Det är vilddjur i menniskohamn. Kejsaren är -också högeligen förtörnad på oss för vårt affall från den katolska -religionen, och Kasper sade att han hört från Wien, att det är meningen -att förgöra oss med eld och svärd, så framt vi ej ändra religion igen. -Detta bud lär ha kommit i dagarne från Rom." - -För en stund smög sig den unga flickan darrande intill den gamle -farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes -röst blef säkrare då hon utbrast: - -"Ah, det är nog inte så farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt -till något sjelf." - -"Gifve Gud att du spådde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup -suck höjde hans bröst. - -Minnchen satt en stund tyst och funderade med det täcka hufvudet lutadt -i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss häftighet och sade -under det en blixt sköt fram ur hennes vackra ögon: - -"Vet du hvad jag tror, farfar?" - -"Nej, mitt barn. Säg ut. Du ser så förtröstansfullt på mig." - -"Jo, farfar, jag tror att det är en större svensk här i antågande hit, -och att de, som så lägligt kommo till min räddning, endast utgjorde en -ströftrupp, utsänd för att kunskapa. Det är min tro." - -"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rätt i", svarade Arnold Mayer -sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tänker på -saken desto troligare förefaller den." - -När han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som -räddat Minnchen från att antingen sönderslitas af Neros tänder eller -falla ett offer för Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han -högeligen glad. - -"Du hade allt rätt, du", utropade han då han sednare kom in i stugan. - -"Hur vet du det, farfar?" - -"Jo, Kasper var här äfven i dag och berättade att den svenska truppen -stannat på Miltnitz." - -"Gud vare lof för det", utbrast den unga flickan och tryckte händerne -hårdt mot bröstet. "Då kunna vi vara säkra åtminstone så länge som den -är der." - -"Ja, utan tvifvel. Du ska' också veta att något stort är i görningen, -förmodligen mot Prag." - -"Hur så, farfar? Har Kasper fått reda äfven derpå?" - -"Ja, han har fått veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk -här är i antågande." - -"Gud, om det skulle bli strid här i trakten", utbrast Minnchen -ängsligt. "Det vore..." - -"Lugna dig, mitt barn", afbröt Arnold Mayer tröstande. "Här blir det -troligtvis ej som striden kommer att stå." - - * * * * * - -Den för flykten afsedda natten var om möjligt ännu mörkare än den -föregående. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro -särdeles nöjde dermed är naturligt. - -Redan tidigt på morgonen hade Fredrik Dahlspets låtit hemta upp pater -Clemens till förhör. - -Då munken, åtföljd af korporal Styf, inträdde i ryttmästarens rum, hade -denne tagit på sig den barskaste mine han kunde. - -"Nu måste du säga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade -ryttmästaren och borrade sina blickar in i munkens. - -"Jag svarar som tillförne, att jag ingenting vet", inföll -augustinermunken. - -"Tro honom inte, ryttmästare", inföll i sin ordning korporal Styf. "Det -påfviska packet har fan i sig, det är tvärsäkert." - -"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klämma -sanningen ur honom. Det är inte första gången jag har lata munkar att -behandla. Nå, hvad svarar du?" - -"Som förut. Jag vet ingenting." - -"Är det längesedan du var i Prag?" - -"Ett år sodan." - -"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmästaren med en stämma som kom -augustinermunken att ordentligt hoppa till. - -"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga -jungfrun till vittne." - -"Åh, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", inföll -ryttmästaren gäckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett år -tillbaka, hvar har du då varit?" - -"I Barmen, Müchnen och flere andra städer", svarade pater Clemens sakta -och mindre fräckt. - -"Och så har du kanske ströfvat omkring på landsbygden och gjort -allehanda ofog", fortfor ryttmästaren. - -"Vi göra ej något ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld -glimmade i hans mörka ögon. - -"Hvad göra ni då?" - -"Vi undervisa och lära folket." - -"Men böhmarne erkänna ej längre påfven såsom sitt öfverhufvud." - -"Vi söka att taga dem ur den villfarelse de råkat i genom de kätterske -lärosatser, som Johan Huss predikade." - -"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker -på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare -betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag -hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet." - -Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några -gränser. - -"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag -honom sedan den som kan." - -Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från -ryttmästarens läppar tvang honom att stanna. - -"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men -fort ska' det ske!" - -Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som -korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet. - -Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina -frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så -snart de första helsningarne voro öfver: - -"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?" - -"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande. - -"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag." - -"Men hvarför duger ej det han nu har?" - -"Det är ej nog starkt." - -"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för _tio_ -fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk." - -Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra. -Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet. - -Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda -blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina -ögon fästade på dem. - -Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen -att åter nedföra fången. - -"Till samma fängelse?" sporde korporalen. - -"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så... men skynda dig nu!" - - - - -7. - - -Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring -slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig -dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var -slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet. - -Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess -irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste -natten. - -Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass. - -"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf, -"och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min." - -Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt -med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska -hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller -gjorde den svår att beträda. - -Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall -han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade -strängeligen förbjudit honom att göra det. - -Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens -fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund -uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde -häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i -grafven. - -Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade -försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga -stängslet. - -Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle -ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han -för alltid förlorad. - -Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt. - -Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens -fängelse. - -"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån. - -"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande -stämma. "Är ni färdig, fromme fader?" - -"Ja." - -"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora." - -Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot -honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den -andlige ut i gången. - -Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs -stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började -hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra. - -Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde -denna fruktan. - -"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika -förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo -genljud i den tomma gången. - -I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa -latinska böner. - -"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att -dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i -grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas." - -Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater -Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda -ljud följde han slottsfogden. - -Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då -först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga -sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste. - -"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro -i farten måste vi fullborda vår flykt." - -"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken. - -"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam, -jag." - -Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången -befann sig. - -"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men -du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två -hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull." - -"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid -tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni -färdig nu?" - -"Ja min son." - -"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad." - -"Hvad ska' jag göra med dem?" - -"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar." - -Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde -uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett -vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade -dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan, -sade han: - -"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att -handtera dem och kan derför bättre försvara oss." - -Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte -han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån -att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla -sig ifrån att hånfullt utbrista: - -"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er -sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så -har jag nog med att reda mig sjelf." - -Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen, -ångrade sig pater Clemens och sade: - -"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för -att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist -handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas." - -Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne -befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på -munnen åt munkens okunnighet. - -"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så -kanske att ni sedan kommer ihåg det." - -Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens -några steg åt sidan. - -"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan -brinna..." - -Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver -augustinermunkens läppar. - -"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har -ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i -gången!" - -Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig -hastigt. - -"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast -några minuter till och vi äro förlorade!" - -Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången -och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle -Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp. - -Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor. - -"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade -ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring. - -"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf. - -Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med -säkerhet hört en människoröst. - -Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning. -Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse -påträffades. - -"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast -ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf." - -Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann -munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu -många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott -företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i -flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga -undersökas. - -Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet. - -"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa -lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som -detta äro ej bygda till annat än karnaljeri." - - * * * * * - -"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då -gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att -undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen -slutar. Mod nu, fromme fader!" - -Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans -närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog -gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar. - -"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så -lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud." - -Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte -sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar. - -Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men -derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat -från taket och försvårade gåendet der. - -Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid -gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga -dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften. - -Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta -del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med -snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget. - -Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle -stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes -behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro -glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens. - -"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken -med en viss ängslan. - -"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i -bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något -misstänkt skulle synas." - -Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes. - -Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver -åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs. - -"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han. - -"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ängsligt. - -"Nej, nej, det har jag ej gjort." - -"Du har väl varit här många gånger förut, kan jag förmoda?" - -"Om jag varit här! Ha, ha, ha! Det är alldeles detsamma som om jag -sporde er, fromme fader, om ni någonsin varit i ett kloster. Men stanna -nu här. Skulle ni få höra något misstänkt, så hvissla bara så hårdt ni -kan." - -Utan att afvakta munkens svar gick räfskinnet med kattlika smygande -steg fram mot byn Reinau. En lycka för honom var att Arnold Mayers gård -låg ett stycke aflägsen från de öfriga boningshusen. Det var också -härpå som han byggde sin onda plan. - - - - -8. - - -Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens -kände hon sig mer än vanligt orolig. Arnold Mayer såg också att det ej -stod rätt till med henne och sade för den skull: - -"Hur är det med dig, barn? Är du sjuk?" - -"Nej, farfar, men jag känner mig så orolig." - -"Åh, det betyder rakt ingenting. Du har ännu inte hunnit glömma -äfventyret i skogen, och det är tanken derpå, som oroar dig. Gå du och -lägg dig och försök att sofva godt, det är det bästa råd jag kan gifva -dig." - -"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för -dörren." - -"Ja, så tycker man alltid när man är i en sådan der spänning. Men lyd -du mitt råd. Försök att slå alla dumma griller ur dina tankar och..." - -"Jag har nog försökt det må du tro, farfar, men det lyckas icke -alltid." - -"Hm, hm. Hur länge har du varit så der orolig?" - -"Ända sedan i morgse." - -"Jaså, inte längre." - -"Inte längre! Jag tycker det är nog att först behöfva gå och ängslas -och sedan ej få sofva när man så väl behöfver det." - -"Det kan du allt ha rätt i, min flicka. Nå hur yttrar sig din -räddhåga?" - -"Det kan jag alls inte redogöra för." - -"Nå, det var en annan sak. Men då är det ju helt enkelt omöjligt för -mig att bringa dig någon tröst. Du vet ju likväl att du ej behöfver -frukta för något så länge du har mig i din närhet." - -"Det vet jag nog, farfar, men ändå så..." - -"Inte något pjåsk längre nu", afbröt gubben Arnold en smula harmsen. -"Du är ju stora flickan och borde kunna ha så pass mycket förstånd att -du försökte sjelf resonnera bort dina dumma föreställningar." - -Utan att vidare plåga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt" -och gick in i sitt rum. - -Men här påkom henne ängslan ännu mera. Flere gånger skyndade hon fram -till dörren för att väcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gång -drog hon sig tillbaka. - -"Bah, det är nog endast ett foster af en uppjagad inbillning såsom -farfar säger", utbrast hon för sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag -kan vara modig." - -Efter denna hjeltemodiga föresats började hon att kläda af sig. Men hon -hade icke hunnit mer än till hälften då hennes ångest ånyo tilltog och -nu i ännu högre grad. - -Åter skyndade hon fram till dörren. Handen låg redan på klinkan. - -"Nej", sade hon ånyo, "farfar sofver så godt att det vore synd att -väcka honom för en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska' -lägga mig med kläderna på mig. I morgon skrattar kanske farfar åt mig, -men det gör ingenting." - -Hon kastade sig derefter, halfklädd som hon var på sängen och försökte -att sofva. Omöjligt. Ingen blund fick hon i sina ögon. Oroligt låg hon -och vände sig på alla kanter, men sömnen ville ändock ej infinna sig. - -Hon gick fram till fönstret och såg utåt. Endast mörkret mötte hennes -blickar. Hon började derefter att varsamt gå några slag öfver golfvet -men oron vek detta oaktadt ej bort ifrån henne. - -Ännu en gång stod hon vid dörren till farfadrens kammare, men ändock -trädde hon ej in dit. - -Men slutligen gick det med henne som det alltid plägar gå med den, som -är marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar sömnen. Då Minnchen -för andra gången kastade sig på sängen dröjde det icke länge, förrän -hennes ögonlock slöto sig. - -"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla -hjerta, "och beskydda äfven farfar." - -Längre kom hon icke i sin bön. Ögonlocken blefvo tunga som bly, och -snart förkunnade den lätta andedrägten att hon sof. - - * * * * * - -Med smygande steg närmade sig räfskinnet det lilla fönstret på -Minnchens kammare, samt lade örat intill rutan. - -"Hon sofver", mumlade han för sig sjelf. "Godt det är just så som jag -vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar... det var bestämdt dumt af -mig att jag lemnade munken der borta. Det är så godt att jag hemtar hit -honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara förderfva allt för mig. -Jag uträttar sjelf min egen sak bäst." - -Innan han skred till utförande af sitt beslut gjorde han ett slag -omkring boningshuset för att öfvertyga sig om att ingen spionerade på -honom. - -Nöjd med sin undersökning skyndade han derefter tillbaka till det lilla -fönstret. Här stannade han ännu några minuter obeslutsam. Det var -alldeles som om en inre röst varnande hållit honom tillbaka. - -"Bah", tänkte han straxt derpå, "jag är väl ingen munk eller en blödig -qvinna eller ett barn. Framåt! Försöker man inte så kan man ej heller -ha hopp om att vinna något." - -Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till. -Det djerfva försöket lyckades. Icke det minsta ljud förnams. - -"Nu fort in", tänkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske väcka henne, -och då är det för sent." - -Som det lilla fönstret ej låg särdeles högt från marken var det utan -nämnvärd svårighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet. -Han hade varit der inne ett par gånger förut och då i friarärenden och -visste alltså hvar sängen var belägen. - -Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter -Minnchens hufvud och snart fick han reda på detsamma. Att kasta en -tjock näsduk öfver hennes mun och sedan knyta den hårdt bak i nacken -var ett ögonblicks verk. Derpå upplyfte han den stackars flickan på -sina kraftiga armar och lagade så att hon ej med sina händer kunde -komma åt näsduken. - -Minnchens förskräckelse då hon uppvaknade kan lättare tänkas än -beskrifvas. Hennes första rörelse var naturligtvis att befria sig ifrån -näsduken. Men då hon märkte att detta ej skulle lyckas, försökte hon -att med anlitande af alla sina krafter göra sig lös. - -"Stilla", hväste i detta ögonblick slottsfogden. "Gör du om dessa -försök så har du dolken genast i ditt hjerta!" - -Minnchen kände igen denna röst, och hon var nära att svimma af -förskräckelse. Slottsfogden på Miltnitz hade alltid utgjort hennes -fasa, och då han en gång friat till henne hade hon flytt sin kos -alldeles som en skrämd hind. - -Fuchs hade endast tanke för att så fort som möjligt komma derifrån. Han -närmade sig derför fönstret med all den skyndsamhet han i dessa -ögonblick förmådde utveckla. - -Nu ångrade han ännu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa -på vid fönstret och taga emot den unga flickan, men nu var det för sent -att reparera felet, ty den största möjliga skyndsamhet var af nöden. - -Minnchen var icke heller någon lätt börda och slottsfogdens krafter -långt ifrån öfvermenskliga. I dessa ögonblick ansträngde han sig likväl -så mycket han förmådde, ty att nu släppa bytet kunde naturligtvis ej -komma i fråga. - -Han skyndade således fram till fönstret. I häftigheten stötte han mot -en stol, så att den föll omkull med stort buller. - -En förfärlig ed sväfvade på slottsfogdens lappar då han samtidigt -förnam att någon rörde sig i rummet näst intill. - -Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sängen... - -"Hvad kunde det vara", mumlade han för sig sjelf. "Ah, det är kanske -tjufvar. Jag måste se efter." - -Han hade också rätt, såsom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke -en af det slag som han menade. - -Hastigt kastade han på sig de nödvändigaste kläderne, tände en lykta -och beväpnade sig med en duktig knölpåk. - -Så rustad öppnade han varsamt dörren och trädde in i Minnchens rum. Det -kalla draget från fönstret kom honom att i första ögonblicket studsa -tillbaka. - -Men, huru skildra den förskräckelse, som bemäktigade sig honom då -lyktskenet föll på gruppen framme vid fönstret! I förstone trodde han -att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick på den -tomma sängen blef han genast öfvertygad om att så icke var förhållandet -utan att allt var en grym verklighet. - -Han igenkände också genast slottsfogden på Miltnitz. - -"Ha, din skurk", utbrast han och störtade fram med knölpåken höjd öfver -sitt hufvud sedan han först nedsatt lyktan på en stol. "Inte nog med -att du pinar dem du har under dig, äfven öfver andra söker du att draga -olycka! Släpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett -nötskal!" - -Slottsfogden var nu i verkligheten i större fara än han någonsin förut -varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter för sin höga ålder. Den -uppretade sinnesstämning, i hvilken han befann sig, bidrog också till -att mångdubbla hans styrka. - -Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid -fönstret stod räfskinnet med den nästan sanslösa Minnchen i sina armar. -Midt på golfvet stod Arnold Mayer hotande och färdig att med det enda -vapen han nu hade till hands, kasta sig öfver den fräcke -qvinnoröfvaren, och öfver denna tafla kastade den lilla lyktan ett -fladdrande fantastiskt skimmer, som lät de handlande personerne -framträda i en högst egendomlig dager. - -"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hväste slottsfogden och gjorde -en hotande rörelse mot den plats, der han hade pistolen. - -"Så mycket bättre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' då komma i -rörelse och..." - -Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram -mot qvinnoröfvaren. - -Slottsfogden insåg att Arnold Mayer hade rätt. Han måste göra så litet -buller som möjligt för att ej sjelf råka illa ut. - -Men på en gång ändrade Arnold Mayer taktik. Han lät knölpåken sjunka -och sade i bedjande ton: - -"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid..." - -"Tala inte derom", afbröt slottsfogden och drog med ena handen -omärkligt ut den långa skarpslipade dolken. För sig sjelf tänkte han -derefter: - -"När jag rätt tänker på saken, så är det aldra bäst att först som sist -göra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig -besvärlig." - -Arnold Mayer måtte ha kunnat läsa dessa slottsfogdens tankar, ty -ögonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han förtröstade också derpå -att Fuchs, hindrad af sin börda, icke skulle kunna vara nog snabb i -vändningarne. - -Slottsfogden kände också hur senorne i den arm med hvilken han var -tvungen att stödja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han önskade -derför att Arnold Mayer icke skulle dröja länge med anfallet. - -Detta lät ej heller vänta länge på sig. Under upphäfvande af höga rop -för att om möjligt väcka någons uppmärksamhet, störtade gamle Arnold -fram mot slottsfogden. - -Den grofva knölpåken sväfvade redan hotande öfver qvinnoröfvarens -hufvud. Ögonblicket var kritiskt för honom. Så som han nu uppehöll -Minnchen med venstra armen var hon honom till det största besvär. - -Han lät henne derför falla till golfvet, kastade sig med ett häftigt -språng åt sidan och rusade på den på detta anfall helt och hållet -oförberedde Arnold Mayer. - -Denne var ej heller nog vig att undvika den stöt som räfskinnet riktade -mot honom. Den hvassa dolken trängde djupt in i gubbens venstra -öfverarm. - -Gamle Arnold sjönk pustande ned till golfvet. Väl försökte han att åter -resa sig, men smärtan och blodförlusten gjorde att han ånyo dignade ned -och förlorade sansen. - -Utan att dröja längre upplyfte slottsfogden åter den afdånade Minnchen -på sina armar och närmade sig fönstret. Då lät han höra den aftalade -hvisslingen, och lång tid hade ej gått till ända förrän pater Clemens -infann sig. - -"Nå, hur har det gått", hviskade augustinermunken längtansfullt. - -"Efter vår önskan, men se här, tag emot henne. Jag orkar knappt bära -henne längre." - -"Du har då varit i strid kanske?" - -"Ja. Ni kan nu se, vördige fader om ni vill kasta en blick in i rummet, -hvad en dolk tjenar till." - -Ett kort och hest skratt beledsagade dessa slottsfogdens ord. - -"Godt", svarade munken. "Det är ändock en tröst att veta att det finnes -en kättare mindre här i verlden. Gud ska' nog belöna dig derför, min -son!" - -"Derom få vi tala sedan", utbrast slottsfogden. "Nu till Prag det -fortaste vi kunna, ty länge torde det ej dröja förrän vi ha de svenske -ryttarne från slottet hack i häl efter oss!" - -"Tror du det", menade pater Clemens förskräckt. - -"Ja, lika säkert som en själamessa öfver en rik man." - -Dessa ord satte fötter under augustinermunken. Sedan Minnchen blifvit -inburen i skogen och återväckt till sans, tvangs hon genom att hotas -med en grym död att till fots följa de båda röfvarne. - -Den unga flickan, som var okunnig om striden mellan farfadren och -slottsfogden, följde stillatigande med. För sig sjelf tänkte hon dock: - -"När farfar vaknar och får se hvad som tilldragit sig ska' han nog -skynda till slottet och anropa svenskarne om hjelp." - -Det dröjde mer än en timme innan Arnold Mayer vaknade. Icke utan möda -reste han sig upp och såg sig omkring. I de första ögonblicken kom han -ej ihåg hvad som tilldragit sig så kort förut. - -Men då han fick sigte på blodpölen bredvid sig och desslikes märkte att -sängen var tom, stod hela den förfärliga scenen klar för honom. - -"Store Gud, hvilket förskräckligt olycksöde väntar min stackars -flicka", utbrast han och kröp på händer och fötter in i det andra -rummet, der han efter mycket sökande fick tag i en linnetrasa. Med -denna förband han såret sä godt han kunde. Efter en stund afstannade -också blodflödet, men den gamle var ännu så matt, att han knappt kunde -gå öfver golfvet. - -Fram på förmiddagen gick en af grannarne förbi hans gård och märkte den -utslagna rutan. - -"Så-å, har gamle Arnold haft påhelsning af tjufvar i natt", mumlade -grannen för sig sjelf. "Jag måste se efter." - -Då han kom fram till fönstret och fick syn på blodpölen tog han i -förskräckelsen ett steg baklänges och utropade: - -"Hvad i Herrans namn har händt?" - -Arnold Mayer, som låg på soffan i det andra rummet, hörde detta utrop -och kände igen rösten. - -"Granne Sebastian", sade han derför med matt stämma, "kom in så ska' -jag berätta dig allt. Men jag är för svag att sjelf öppna dörren åt -dig, så att du måste gå genom fönstret, samma väg som den eländige -qvinnoröfvaren tog." - -Sebastian, Arnold Mayers närmaste granne, stod snart framför den lilla -soffan. Då han fick syn på Arnolds dödsbleka ansigte utropade han under -det han förskräckt slog båda händeme tillsammans: - -"Hvem är den niding, som haft hjerta i sig att göra dig, gamle -hederlige Arnold, så mycket ondt?" - -"Slottsfogden på Miltnitz", svarade Arnold Mayer under det smärtorne i -den sårade armen aftvungo honom ett lätt anskri. - -"Räfskinnet?" - -"Ja." - -"Det är inte möjligt!" - -"Nå, så hör då och tro mig." - -Arnold Mayer omtalade derpå allt, först den oro, som besjälat Minnchen -och sedan det dystra uppträdet så godt han kunde påminna sig det. Han -slutade med dessa ord: - -"Om jag hade krafter som jag har vilja, så vet jag nog hvad jag -gjorde." - -"Hvad skulle du då göra? Du vet, Arnold, att du kan lita på oss alle -här i Reinau." - -"Ja, det vet jag nog och tackar er derför, men ni ha brådtom med -arbetet och..." - -"Tala inte derom", afbröt Sebastian hastigt. "Säg hvad är det som du -skulle göra om du vore frisk!" - -"Gå till Miltnitz och försöka att få tala med den svenske officeren. -Han ska' inte neka oss sitt understöd." - -"Jaså ingenting annat", utbrast Sebastian. "Nå, då kan du vara lugn. -Jag ska' uträtta den saken åt dig." - -"Gud välsigne dig för din beredvillighet", var det enda som Arnold -Mayer kunde säga. Derpå sjönk han åter pustande ned. Det myckna talet -hade nästan helt och hållet utmattat honom. - -En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under -natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och så afhållen var den -gamle, att det icke fanns någon, som ej af uppriktigaste hjerta -beklagade honom. - -Sebastian hade nätt och jemt hunnit taga på sig sina helgdagskläder för -att gå till Miltnitz, då en trupp ryttare sprängde in på bygatan. Det -var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten. - -Sebastian, som genast såg att det var svenskar, skyndade ut emot dem, -ehuru han knappt var mer än halfklädd. Inom några minuter hade -ryttmästaren fått veta hela historien. - -"Är du säker på att det var slottsfogden på Miltnitz, som utfört -illdådet?" sporde han när Sebastian slutat. - -"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han känner nog slottsfogden -efter som denne en gång varit bland Minnchens friare." - -"Kan jag få tala med den gamle?" - -"Det låter sig knappt göra, herre, eftersom han är så svag att han -knappt förmår öppna munnen. Men ni kan tryggt lita på hvad jag sagt." - -"Godt", inföll ryttmästaren. "Se noga till den sårade. Jag ska' genast -skicka hit en fältskär." - -Med dessa ord kastade Fredrik Dahlspets om sin häst och jagade med sin -trupp i sporrsträck tillbaka till Miltnitz. - -Detta hans vänliga uppträdande jemte den utlofvade hjelpen åt gamle -Arnold gjorde ett godt intryck på reinauborne. - -"Se det kan man kalla menskligt", utropade en gammal gumma. - -"Ja, nog är det hederligt", menade Sebastian. "Så går inte det påfviska -packet tillväga." - -Högljudda förbannelser öfver de katolske besvarade dessa Sebastians -ord. - - - - -9. - - -Då Fredrik Dahlspets återkom till Miltnitz befallde han att den -fältskär, som åtföljde truppen, genast skulle begifva sig till Reinau. -Derefter lät han kalla Odowalsky till sig. - -Slottsherren inträdde i ryttmästarens kammare med ett trotsigt leende -på läpparne. - -"Jo, ni har fine tjenare, ni", utbrast ryttmästaren utan att besvara -Odowalskys helsning. - -"Hur så", sporde denne och tog på sig en förvånad mine. - -"Vet ni då inte hvad som händt i natt?" - -"Nej", svarade Odowalsky och kunde med möda tygla den glädje han kände, -ty af ryttmästarens uppretade sinnesstämning kunde han sluta sig till -att munkens och slottsfogdens flykt lyckats. "Nej det vet jag, inte", -fortfor han. - -Fredrik Dahlspets gick honom nu in på lifvet och borrade sina blickar -djupt in i hans. - -"Stå inte här och ljug så öppet för mig", utbrast han derefter med -dundrande stämma. "Ni är deras medbrottsling!" - -"Jag... jag... jag... medbrottsling... Hvad menar ni", stammade -Odowalsky och bleknade under det han tog ett par steg tillbaka. "Jag -vet ju ej hvad ni menar!" - -"Jaså", utbrast Fredrik Dahlspets sarkastiskt, "ni vet då inte om, att -eder slottsfogde och munken-spionen lyckats fly härifrån i natt?" - -"Nej!" - -"Och inte heller känner ni till hvilket gement illdåd, som blifvit -föröfvadt i natt i en by, som heter Reinau." - -"Nej!" - -"Inte heller att en ung flicka blifvit bortröfvad derifrån?" - -"Nej!" - -"Och hennes gamle farfar nära nog mördad?" - -Vid denna sista fråga kände Odowalsky ett häftigt stygn i sitt hjerta. -Han qväfde dock genast den blödiga känslan och svarade som tillförne: - -"Nej!" - -"Nå, nå", menade ryttmästaren efter en stunds funderande, "jag får nog -reda på sammanhanget då jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde -flytt undan med sitt rof." - -Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. Då -han uttalade det stod han med ryggen vänd emot Odowalsky och kunde -således ej se hvad det gjorde för intryck på honom. - -"Till Prag", tänkte denne för sig sjelf och bet våldsamt läpparne -tillhopa. "Detta var ju ej enligt vår öfverenskommelse. Men, om de -behållit flickan för sig sjelfve! Förbannelse!" - -Längre kom han ej i sin tankegång. Ryttmästaren vände sig i detsamma -häftigt om och lät höra en skarp hvissling. - -I samma ögonblick instörtade korporal Styf. - -"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmästaren kort och pekade på -Odowalsky. "Ställ sedan två ryttare på vakt derutanför. Om han försöker -att tränga sig ut, så ha de min befallning att ögonblickligen skjuta -ned honom." - -"Hvad! Jag är således en fånge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky -och tog ett par steg tillbaka. - -"Ja, ända till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!" - -Ryttmästarens barska befallning åtlyddes genast. Vid utgåendet kastade -Odowalsky en lång och harmfull blick på Fredrik Dahlspets. Han mumlade -också några korta meningar mellan tänderne, men hur mycket korporal -Styf än bemödade sig om att uppfånga dem, så lyckades det honom ej. - -På eftermiddagen anlände förtruppen af den königsmarkska hären till -Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berättelse om -tillståndet på slottet och fått uppbära mycken tacksägelse af sin -förman, sade denne: - -"Det lyster mig att få tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna -använda honom." - -Mötet mellan Königsmark och slottsherren varade länge. När de ändtligen -skiljdes åt var Odowalsky fri. Straxt derefter mötte han Fredrik -Dahlspets nere på gården. - -"Ni ser nu att det finnes en, som råder öfver er", utbrast han -hånfullt. "Ni kan tacka mig för att ej ni sitter som fånge i mitt -ställe." - -"Ja, jag ska' tacka er en annan gång och på ett sätt som ni minst -önskar", svarade ryttmästaren och vände Odowalsky föraktligt ryggen. - -Då Königsmark efter en dags vistelse på Miltnitz företog en -rekognoscering i riktning mot Prag anhöll Odowalsky om att få medfölja. -Han kände ju till trakten och kunde blifva till ej så liten nytta. - -Denna begäran bifölls. På hemvägen förde Odowalsky listigt nog den -svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belägen. Den -påträffades snart. - -Königsmark, som var törstig, gjorde halt och steg, åtföljd af -Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren såg -genast att här icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades -dessutom att under några ögonblick få tala ostörd med vedhuggarens -hustru, och erhöll nu bekräftelse på, att någon ung flicka aldrig -blifvit lenmad i hennes vård. - -Odowalskys raseri kände knappast några gränser. Han måste dock lägga -band på sina känslor för att ej förråda sig. - -Hemkommen inneslöt han sig genast i sitt rum för att öfverlägga med sig -sjelf om hvad som nu borde göras. - - - - -10. - - -Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla -Sidan som Minnchen blifvit förd. Huset, som knappt mera höll ihop, var -beläget icke långt ifrån den venstra vallen, och beboddes af en gammal -tandlös, men så mycket mera hvassnäst qvinna, hvilkens födkrok Gud -allena hade reda på. - -Pater Clemens tycktes vara ganska väl bekant med den gamla hexan, ty -knappast hade han visat sitt ansigte i dörren förrän gumman utropade: - -"Nå, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer -skulle få återse er, fromme fader!" - -"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utsträckte sina -händer öfver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har väl -ingen i din lilla kammare?" - -"Nej, fromme fader, den står gerna till er tjenst, nu som fordom." - -"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill åter ha den, men inte för min -egen skull." - -"För hvems då?" utbrast den tandlösa käringen och grinade illparigt. - -"Ah, du tyckes förstå det!" - -"Jo jo men, gamla Margit är nog så gammal, att hon begriper hvad som -menas när en karl säger så. Hvar har ni dufvan, fromme fader?" - -Pater Clemens öppnade yttre dörren och vinkade åt Fuchs. Denne nära nog -släpade den förskräckta Minnchen in i stugan. - -"Nå ja, jag måste tillstå att ni har en god smak, fromme fader", inföll -Margit hånande. "Dufvan är mycket vacker." - -Minnchen hade under tiden sjunkit ned på en grof bänk och gömt ansigtet -i händerne. Hennes afsky för hvad hon hörde kände inga gränser. - -"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu -är det så, att du gömmer den der dufvan åt oss." - -"Åt er", utbrast den gamla hexan med verklig förvåning. "_Åt er_?" - -"Ja", sade räfskinnet skrattande, "vi ha henne ännu tillsammans. -Lottningen får sedan afgöra hvem hon skall tillhöra." - -En våldsam snyftning från bänken kom slottsfogden att för ett par -minuter vända sig ditåt. - -"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja, -varen lugne, jag ska' nog bevara henne åt er. Ha, ha, ha!" - -Några minuter derefter var Minnchen innestängd i den lilla kammaren, -mera liknande en smutsig skrubb. En eländig säng, som i hvarje -ögonblick hotade att falla i småbitar, var den enda möbel, som fanns -der. - - * * * * * - -Natten sänkte sig öfver den stora staden, tummelplatsen för så många -goda känslor och onda lidelser. På gatorne var det tyst; knappt någon -vandrare syntes genomströfva dem. - -Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var -helt och hållet okänd för innevånarne i Böhmens hufvudstad. Så var -också rätta förhållandet. - -På den trånga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits eländiga -kyffe var beläget, syntes dock en ensam vandrare, väl insvept i en -fotsid kappa. - -Denne man var pater Clemens. - -Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag på det otvättade -fönstret. En gardin, som säkerligen ej på åratal gjort bekantskap med -vatten, drogs åt sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut. - -Ansigtet försvann genast, och omedelbart derefter öppnades dörren. - -"Har den andre varit här i dag?" sporde pater Clemens med undertryckt -stämma. - -"Ja, på förmiddagen." - -"Länge?" - -"Nej, han stannade knappt en half timme. Flickan är helt enkelt -omöjlig." - -"Bah", utbrast pater Clemens och slog till ett kort skratt. "Den andre -har ej lärt sig att handskas med unga qvinnor, det märker jag nog." - -Inkommen i yttre rummet sporde augustinermunken: - -"Hur har hon uppfört sig?" - -"Jag får ingen bugt med henne." - -"Inte?" - -"Nej. Det är den värsta unge, jag haft i mitt förvar, så mycket vill -jag säga er, pater Clemens." - -"Var lugn, Margit, hon blir nog lugn ju mera det börjar lida på tiden." - -"Ja, det vore väl det", inföll den gamla hexan. "I morgse spottade hon -mig rakt i synen." - -"Såå. Nå det är roligt att veta att det finnes godt gry i henne!" - -"Hör på, pater Clemens", utbrast nu den fula hexan under det hennes -läppar drogo sig till ett vederstyggligt leende, "hon är ju en -kätterska efter hvad jag hört?" - -"Ja, visst är hon det!" - -"Nå, gör då processen kort med henne, det är det bästa råd jag kan -gifva." - -"Sakta i backarne, Margit", utbrast pater Clemens under det hans mörka -ögon glödde. "Äfven bland kättare finnes det sköna qvinnor, dem man ej -bör förakta." - -Margit svarade ingenting. Hon endast betraktade munken med sina små -kattlika ögon. - -"Nä, hur stor blir min lön", sporde hon slutligen med knapp hörbar -stämma. - -Pater Clemens räckte henne fyra guldmynt under det han sade: - -"Tag detta såsom förskott. När saken är klar ska' du få mångdubbelt -mera." - -Sedan Margit nedlagt mynten i en smutsig kista, som hade sin plats -under hennes säng, fortfor hon: - -"Ska' ni inte gå in nu?" - -"Ja, får jag låna din lampa." - -Minnchen hade nyss hunnit somna då lampskenet, som föll henne rakt i -ögonen, väckte henne. Förskräckt reste hon sig upp och utstötte ett -anskri då hon varseblef munken, för hvilken hon redan från första -ögonblicket fattat en om möjligt djupare afsky än för slottsfogden. - -"Bort, bort", ropade hon och slog framför sig med händerne. - -"Stilla, mitt barn", förmanade pater Clemens, "jag kommer ej till dig i -någon oredlig afsigt." - -Minnchen stirrade på munken utan att säga ett ord. - -"Hör på, flicka", fortfor pater Clemens och satte sig på den skröpliga -trästol han fört med sig från yttre rummet samt ställde lampan i -fönstret, "det här lifvet behagar dig nog inte?" - -"Nej, låt mig komma härifrån", bad den unga flickan och knäppte ihop -händerne öfver bröstet: - -"Ja, det är just min mening, att du ska' få komma härifrån", sade pater -Clemens. - -"O, låt mig då få komma hem till gamle farfar!" - -Augustinermunken vände för några ögonblick bort hufvudet. Slutligen -sade han: - -"Du vet ej hvad du säger, flicka!" - -"Vet jag inte hvad jag säger. Jo, det vet jag visst, det." - -"Du kan ej få komma hem till Reinau, så mycket vill jag säga dig." - -"Och hvarför?" - -"Kan du ej förstå det?" - -"Nej." - -"Nå, då ska' jag förklara det för dig. Du är en kätterska, och en sådan -släpper en katolik ej så lätt ifrån sig." - -"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej råkat", jemrade sig den unga -flickan. - -"Olycka! Säg snarare lycka, ty jag vill rädda din själ ur djefvulens -klor." - -"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rör ej vid -mig. Haf misskund!" - -"Du måste bli min", hväste pater Clemens och slingrade sina armar kring -den unga flickans midja. - -"Bort, annars ropar jag på hjelp!" - -"Ropa du, ingen ska' höra dig. Gamla Margit är stendöf i sådana -ögonblick som dessa. Ha, ha, ha!" - -Det förskräckliga öde, som väntade den unga flickan fördubblade hennes -styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så -våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges. - -Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till -dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda -Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände -Margits röst. - -Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma -ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur -störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick -förlorad. - -Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt -brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska -smattrande musik. - -I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens -störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in -i stugan. - -"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!" - -"Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken. - -"Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska' -ej falla i kättarnes händer." - -"Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga -kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var -den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt -derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera -lutade till sitt fall. - -"Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en -säker väg till räddning." - -Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig -voro de omringade af svenskar. - -"Der står räfskinnet", skrek i detsamma en röst och då slottsfogden -bestört såg åt det håll, hvarifrån stämman hördes, varseblef han till -sin stora förskräckelse Arnold Mayer. Tack vare fältskärens ömma -omsorger kunde den gamle följa med svenska hären för att söka efter sin -sondotter. - -Efter en kort envige sköt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom -hjertat. När Odowalsky, som visat Königsmark vägen till Prag och dess -svagast besatta punkt lilla Sidan, märkte sin tjenares fall, störtade -han fram för att bemäktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga -flickan då uppgaf, väcktes Fredrik Dahlspets' uppmärksamhet på henne. -Han igenkände då genast den unga flickan, som han en gång förut räddat -från att sönderslitas af Odowalskys hund. - -"Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och -Minnchen. "Jag lofvade för en tid sedan att jag skulle tacka er på ett -sätt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag göra det. Försvara dig, -eländige skurk!" - -Striden mellan ryttmästaren och egaren till Miltnitz blef långvarig, -men slutligen föll den sist nämnde. Hans sista ord var en förbannelse. - -Pater Clemens hade för några ögonblick lyckats komma undan, men blef -snart åter tillfångatagen. Förd inför Fredrik Dahlspets yppade han sin -och slottsfogdens nesliga öfverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde -han i förhoppning att få behålla lifvet. Men detta slog fel. När han -slutat sin bekännelse sade ryttmästaren: - -"Du är en af de störste skurkar, som jorden någonsin har burit, och jag -gör menskligheten en stor tjenst med att förpassa dig till den verld, -der du ej kan skada oss här nere." - -Förgäfves bad pater Clemens att få behålla lifvet. Fredrik Dahlspets -var obeveklig, och snart hade äfven denne skurkaktige Loyolas lärjunge -fått sin beskärda lön. - -Då striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag, -stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af -österrikiska besättningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog -sin sista suck trädt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt -omfattat de kära guldmyntena. - -En svensk ryttare, som upptäckte detta, försökte först att skilja -hennes fingrar åt, men när detta ej lyckades, afhögg han utan prut -handen. - -Det var genom en snabb och väl utförd öfverrumpling som den -königsmarkska styrkan lyckades eröfra Lilla Sidan af Prag. Ett omätligt -byte bestående af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs -der. Denna eröfring var också den sista som svenskarne gjorde under -sitt deltagande i trettioåriga kriget, hvilket genom en besynnerlig -ödets skickelse började och slutade i samma stad. - -Under det Königsmark ännu låg qvar der kom underrättelserne om att -freden var sluten i Osnabrück och Münster. - -Efter krigets slut träffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De -hade icke varit länge i hvarandras sällskap förrän ömsesidig kärlek -uppstod. - -Ett år derefter hemförde ryttmästaren henne som sin unga maka, och frid -och lycka blomstrade alltjemt i deras hem. - - - -***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK RÄFSKINNET*** - - -******* This file should be named 52710-8.txt or 52710-8.zip ******* - - -This and all associated files of various formats will be found in: -http://www.gutenberg.org/dirs/5/2/7/1/52710 - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/52710-8.zip b/old/52710-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 5de8a2f..0000000 --- a/old/52710-8.zip +++ /dev/null |