NormalizeHEADmain

6 files changed, 0 insertions, 27053 deletions

diff --git a/old/50367-8.txt b/old/50367-8.txt
deleted file mode 100644
index 179e05e..0000000
--- a/old/50367-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,10419 +0,0 @@
-Project Gutenberg's Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by Zacharias Topelius
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-Title: Stjärnornas kungabarn 3: Makalös
-       En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar
-
-Author: Zacharias Topelius
-
-Release Date: November 2, 2015 [EBook #50367]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 3: MAKALÖS ***
-
-
-
-
-Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
-Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
-book was produced from scanned images of public domain
-material from the Google Books project.
-
-
-
-
-
-
-                           SAMLADE SKRIFTER
-
-                                  AF
-                          ZACHARIAS TOPELIUS
-
-                            SEXTONDE DELEN
-
-                        STJÄRNORNAS KUNGABARN
-
-                             TREDJE DELEN
-
-                              STOCKHOLM
-                       Albert Bonniers förlag.
-
-
-
-
-                        STJÄRNORNAS KUNGABARN
-
-
-                     EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
-                    FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR
-
-                                  AF
-                          ZACHARIAS TOPELIUS
-
-                             TREDJE DELEN
-
-                              STOCKHOLM.
-                       Albert Bonniers förlag.
-
-                              STOCKHOLM.
-                   Alb. Bonniers boktryckeri 1900.
-
-
-
-
-                            TREDJE DELEN.
-                               MAKALÖS.
-
-
-
-
-                           1. Före striden.
-
-
-            Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!
-
-Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många
-tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad
-eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista
-hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös
-trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka.
-Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera
-hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld.
-Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande
-af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga
-händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
-
-I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här
-och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket
-elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin
-mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda
-sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var
-icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat
-och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla
-mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt
-fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt.
-Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han
-arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han
-spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek
-till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de
-slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla
-för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de
-någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem -- och sådana funnos till
-många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa
-Skottland -- sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett
-nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.
-
-Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att
-ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar
-beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra
-kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de
-vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla
-motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke
-undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga
-och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik
-trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens
-beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som
-Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många
-som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor,
-ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren
-sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten
-att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under
-fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa
-familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras
-kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare
-tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad
-man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för
-sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade
-hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät,
-men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast
-af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det
-var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun
-inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte
-skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens
-häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett
-kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten,
-uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på
-andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty
-hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta
-dem öfvergå floden.
-
-Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan
-byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på
-tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och
-Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de
-räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett
-vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg
-åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
-
-Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade
-Danmark, tillintetgjort Gallas' här, som skulle instänga honom i
-Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga
-örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig
-in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån
-infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s
-öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats
-hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i
-spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas'
-härar, smälta bort i hunger och elände.
-
-Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den
-svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några
-skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke,
-16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en
-tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det
-kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige
-böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats
-få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt
-land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt
-hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass
-trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska
-trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
-
-Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett
-djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i
-månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning
-och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden
-Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.
-
-Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i
-en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn
-Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en
-enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga
-månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig
-slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde
-knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod,
-redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde
-forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
-
--- Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas
-från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det
-han missnöjd instack kikaren i fodralet.
-
-Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga,
-flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin
-trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala
-mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt
-krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget
-öfver läpparna läto ana fältherren.
-
--- Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår
-flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor
-Mortaigne.
-
--- Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men
-försiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen öfversikt.
-Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
-
-En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och
-pekade på en mörk kulle i sydost.
-
--- Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss
-besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
-
-Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke
-öfverbefälhafvaren.
-
--- Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig
-lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre
-generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade
-mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i
-Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni,
-Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp,
-Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin
-post!
-
-Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för
-kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu
-svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot
-honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson
-annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort
-sin plan.
-
-Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för
-att rekognoscera svenskarnes ställning.
-
--- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina
-generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. --
-De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken
-fram eller tillbaka.
-
--- För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den
-erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. -- Vår ställning är
-den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad
-flykt.
-
--- Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade
-häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth,
-som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot
-fransmännen.
-
--- Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. --
-Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz,
-vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria
-skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i
-drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den
-rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder
-flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri
-och det bästa regemente ni kan umbära.
-
-Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett
-eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela
-Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta
-namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans
-svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af
-aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt
-hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att
-rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel,
-hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade,
-växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade
-stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men
-när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig
-till fältherre: han förstod endast att döda.
-
-Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens
-mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af
-alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och
-svarade:
-
--- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka
-den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver
-oss segern.
-
-Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is
-den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret
-kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt
-spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
-
--- Hund -- röt han till tjenaren -- du har gifvit mig smält bly.
-
--- Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske
-generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska
-färgerna, svart och rödt.
-
-Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström
-i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på
-tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren
-sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade,
-som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta
-sorten.
-
-Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter
-en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång
-uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan
-hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken
-och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med
-högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig,
-strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens
-skuggor.
-
--- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i
-alla leder, när han åter befann sig i mörkret.
-
-Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare
-vid strupen.
-
--- Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!
-
--- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians
-pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af
-barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått
-sig att insläppa en främmande kvinna.
-
-Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet.
-Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för
-kölden och väntade aflösning.
-
-Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste,
-men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade
-lugnare, men ännu i upprörd ton:
-
--- Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller
-ditt?
-
-Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som
-påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
-
--- Ers nåd -- sade han, ännu hviskande -- var det hon? Var det icke
-snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en
-stor seger i morgon?
-
-Grefve Götz försjönk i tankar.
-
--- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det är
-länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan
-helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som
-icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort
-af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
-
--- Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande
-tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt,
-att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för
-hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
-
--- Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag
-visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt
-munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att
-prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt
-himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han
-behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå _den andre_ emot. Det
-förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan
-jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden,
-Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med
-ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?
-
--- Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela
-natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers
-nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen
-öfverskyla den andra.
-
--- Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man
-affyrat en kanon tätt vid hans öra. -- Klockan är half fyra! Usling, det
-blir din död!
-
-Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de
-mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda
-himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte
-krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under
-befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till
-tältet.
-
--- Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente
-besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare
-följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!
-
--- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vågade
-adjutanten anmärka.
-
-Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den
-unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf
-leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade
-manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch,
-rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot
-samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.
-
-
-
-
-                       2. Slaget vid Jankowitz.
-
-
-                                 "Bära sig åt som Götz vid Jankowitz."
-
-Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt
-beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han
-en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri.
-Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder
-nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och
-Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut.
-Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med
-denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än
-engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig
-dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och
-utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen,
-likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i
-dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.
-
-Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin
-fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till
-öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än
-tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för
-att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan
-hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg
-till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne
-hunno förut; deras kulor begynte vid Götz' anryckande bortsopa hästar
-och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och
-sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans
-folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste
-sig flyende öfver dalgången.
-
-Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig
-sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng,
-nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans
-svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender.
-Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans
-häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade
-utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som
-mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige
-bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en
-svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den
-svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från
-Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att
-minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid
-Jankowitz».
-
-Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor,
-till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda
-truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större
-manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
-
-Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade
-ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade,
-om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång
-var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel
-seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann,
-mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta
-kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela
-linien.
-
-Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra
-bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest
-skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste
-Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första
-treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya
-krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld,
-drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne
-vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så
-beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst
-frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom,
-där var _furie_, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet
-han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan.
-Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att
-sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade
-hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats
-tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom
-linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena
-kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska
-fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet
-andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern,
-ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han
-gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde
-honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt
-rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.
-
-Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig
-Götz' slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds
-reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af
-svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef
-hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och
-alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de
-hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf
-hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade
-folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin
-från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse
-segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt
-undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar
-till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
-
-Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse,
-att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och
-oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om
-icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete,
-som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska
-härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor,
-kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas
-jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje
-stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars
-föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest
-behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades
-värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i
-nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem
-att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade
-segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig
-en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons
-maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för
-öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
-
-De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras
-flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken
-ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin
-brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära.
-Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske
-katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag
-skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre
-hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande
-trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan
-skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen
-skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.
-
-Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på
-Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center,
-inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan
-kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång
-anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en
-halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes,
-omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken
-Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga
-jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom
-de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången
-och kom att bevittna sin motståndares seger.
-
-Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar
-den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och
-den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här
-var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo
-de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man
-antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en
-fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte
-man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under
-trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker?
-Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som
-de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande
-18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne
-blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren
-själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay.
-Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en
-stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.
-
-Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid
-Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar
-darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly
-till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla
-vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande
-nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre
-söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter
-kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början
-illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern
-ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade
-penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske,
-vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.
-
-
-
-
-                            3. Slagfältet.
-
-
-        En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus.
-
-Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna.
-Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver
-skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af
-ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den
-utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt.
-Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof,
-innan han aftvått ett nederlag med en seger.
-
-De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig
-ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och
-af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en
-vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i
-djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända
-sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra
-fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina
-lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle
-på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några
-småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat
-hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och
-försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus
-i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna
-af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en
-döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller
-tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
-
-Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar,
-rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var
-marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De
-vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna,
-trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i
-månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt
-sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med
-sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor,
-afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och
-afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne
-plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett
-silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han
-låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst
-dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han
-själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste
-röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor
-tömdes af andra händer.
-
-Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på
-mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar
-ännu på de slagfält man kallar ärans!
-
-Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets
-inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner
-och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur
-Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal,
-kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland
-hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det
-var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets
-krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring
-Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida
-mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte
-mot döden med Herrens och Gideons svärd.
-
-Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid
-skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af
-dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande
-ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke
-förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung
-fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och
-anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det
-var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och
-finska lofsången gemensamt prisade Gud.
-
-Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde,
-två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare,
-skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars
-högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu
-liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade
-vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock
-höra bredvid sig en lefvande varelse.
-
--- Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska.
-
--- Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt
-lärt sig samma språk.
-
--- Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol?
-... Jag har ingen, jag.
-
--- Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker,
-att du fått nog.
-
--- Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!
-
-Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke
-var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i
-marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol
-ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under
-trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och
-allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg
-därifrån.
-
--- Kamrat -- började åter stallmästaren -- har du en fältflaska? Jag
-försmäktar af törst.
-
--- Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men
-bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.
-
-Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han
-kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han
-åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt
-med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt.
-
--- Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig
-själf. -- Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu
-på Morskers rygg!
-
-Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst
-var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i
-stormhatten.
-
--- Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade
-ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars
-färger den sårade bar.
-
-Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af
-lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:
-
--- Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett _pater noster_ för
-dig.
-
--- Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt _pater
-noster_! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen
-skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit
-ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga
-drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken
-hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din
-påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
-
--- Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din
-själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så
-stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans
-kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han.
-Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på
-samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var
-intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
-
--- Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft
-att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad
-gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog
-han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda
-blybiten sitter mig som en mara i ryggen.
-
--- En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt
-kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men
-nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke
-rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt,
-Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne
-mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla
-drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem
-hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och
-tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för
-röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess
-att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var
-icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark,
-hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat
-hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, där hon
-reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på
-oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en
-madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton
-år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne:
-»Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon,
-som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där
-gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna
-mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke
-jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen,
-som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån
-henne bort i vinternatten ...
-
-Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
-
--- Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson
-trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått
-dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt
-kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig
-själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck
-med östgötatöserna här i denna syndiga världen!
-
-Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex
-soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit
-psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid
-det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste
-så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta
-de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.
-
-Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den
-fallne med lyktan.
-
--- En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!
-
-Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af
-smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:
-
--- Med förlof, är icke ers vördighet präst?
-
--- Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade
-fältpredikanten.
-
--- Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och
-håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ.
-Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som
-lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk
-kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen.
-
-Götz' svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när
-han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för
-en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han
-sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.
-
--- _Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!_ började han.
-
--- Min vän -- sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de
-svaga, afbrutna orden -- har du något på ditt samvete, så fördölj det
-icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver!
-
-Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig
-tankegång.
-
--- Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ...
-sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist
-med min broder om en yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till
-grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då
-_mot_ kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var
-där ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter
-... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i
-skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan
-med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk präst, en judinna ... hvad
-skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till
-juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många
-skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg ... Reste
-till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ...
-släden ... drifvan ... _Pater noster, qui es in cælis_ ...
-_sanctificetur nomen tuum_ ...
-
-En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid
-dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin
-sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.
-
-Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet
-öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar
-bortburo den ännu lefvande sårade:
-
--- Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare.
-En gärning i mörkret har aldrig kommit till människors kunskap, och si,
-där ligga många år och ett helt lif emellan, men den gärningen måste
-engång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende
-läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud.
-Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!
-
-I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna sig på skogshöjdens
-krön mot den månljusa horisonten i öster. Var det Götz' blodiga vålnad,
-eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt
-verk i dalarna?
-
-Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många
-sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu
-uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig
-själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad.
-De lefvande och helbrägda hade annat att göra. Det var icke nog att
-vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så
-långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga, mycket byte att
-eröfra. Hvad skulle man företaga med de flera tusende kvinnor och barn,
-som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror
-på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke af de tagna
-förråden och drefvos därefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger
-i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som
-herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af
-lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de
-förbittrade trupperna.
-
-Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett
-mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga
-dem som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela
-i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras
-antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta
-sätt fyllde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlämnat.
-Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den
-högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att vinna sold och byte.
-Det stora flertalet af dem som utsögo det olyckliga Tyskland voro
-själfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes
-tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.
-
-Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande pligter, var hans
-första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i
-kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret,
-upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En
-fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade
-på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig
-vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven
-många bekymmer. Hennes lägerplats var på engång ett lasarett, en
-bespisningsanstalt och ett litet hof, där hon regerade som en drottning,
-omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande
-kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster
-Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med ett band af hvita
-pärlor, kvarlämnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam
-husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.
-
--- Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i
-gunstig åtanke, yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter
-det första återseendets frågor. -- Det var han som, i spetsen för
-trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp
-hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han? fortfor hon,
-skådande kring sig i den stora, folkfyllda stugan.
-
--- Han har gått ut att se om sin häst, svarade en blesserad trosskusk,
-som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.
-
--- Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!
-
-Den kallade kom. Det var en smärt yngling om aderton år, i hast
-förbunden och blek af blodförlust. Hans vänstra öga och högra hand voro
-betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett
-stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.
-
--- Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta
-ärr engång förut.
-
--- Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna ögon.
-
--- Att döma efter din dräkt, en jude?
-
--- Ja.
-
--- Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan dräkt.
-
-Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar, rusade upp till hans
-kinder.
-
--- Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens
-till sergeant vid nylänningarne efter andra slaget vid Breitenfeld.
-
--- Hvad? Och nu jude?
-
--- Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på
-en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och
-nödgades söka skydd hos svenska trossen.
-
--- Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid
-Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en
-ynnest af mig!
-
-Ynglingen störtade till hans fötter.
-
--- O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!
-
--- Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig jungfru, som steg fram
-ur folkhopen och vördnadsfullt hälsade fältmarskalken.
-
-Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka
-från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit
-hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig
-följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade
-utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurcks
-gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka
-ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade
-kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill
-förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men
-hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd
-son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och
-fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön
-utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred
-icke i Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka
-honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjärta.
-
-Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi,
-stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke
-återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem
-hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt
-situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att
-aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter
-ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars
-tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvant
-till familjen Kurck.
-
--- Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld
-och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning
-Kristina, utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den
-okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.
-
--- Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din
-högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer! yttrade fru
-Beata De la Gardie medlidsamt.
-
--- Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret.
-
-Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.
-
--- Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till
-fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta;
-jag skall hafva dig i åtanke.
-
-Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick
-dröjde ännu vid Hagar.
-
--- Är det hon? sade han tyst vid sig själf.
-
-Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han
-upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej
-kunde försaka sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt
-sig att gråta invärtes.
-
-Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt
-åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.
-
--- Hvad är det? Var kort!
-
--- Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han
-är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han
-skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett
-skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i
-Regensburg.
-
-Torstenson eftersinnade.
-
--- Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om
-ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här!
-
-Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet
-plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands
-vid en skyndsam skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han bort
-till en annan del af det vidsträckta slagfältet.
-
-
-
-
-                4. En fältflamma och ett fältlasarett.
-
-
-             Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.
-
-Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till
-Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare,
-hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. -- Se
-till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?
-
--- Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg
-jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten
-Kurck.
-
--- Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?
-
--- Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer:
-konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i
-fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än
-kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det
-hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig
-att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han
-ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.
-
--- Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten,
-det vore att lägga världen i guldkedjor!
-
--- Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara
-den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott
-icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre
-nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid
-Winsen i Lüneburg?
-
--- Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären.
-
--- Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin
-sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya
-segrar.
-
--- Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke
-är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta
-segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett
-folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och
-mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och
-nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.
-
-Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i
-stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin
-ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat
-tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig
-efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra
-pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet
-glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han
-berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från
-gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet.
-Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het,
-att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste
-officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott
-genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande
-om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit
-konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy
-hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde
-lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke
-det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den
-fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en
-blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa. Hans
-munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor
-fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras
-egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken
-och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som
-tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens
-man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med
-den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men --
-tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna
-förhoppningar -- hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas
-löften?
-
-Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att
-kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta
-faran och döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till
-växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som
-senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn
-mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna;
-kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor
-mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala
-mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan
-finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget
-vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af
-fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade
-hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos
-damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga.
-
-Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade
-varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet,
-som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju
-tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken
-och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos
-drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det
-beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag.
-
-Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom
-och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af
-drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen
-ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del
-diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning
-hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed
-hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i
-hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En för detta
-hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den
-unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men
-det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne
-friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än
-med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål.
-Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga
-kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar
-Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares
-fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes
-stolthet varit fullt jämförlig med hans.
-
--- Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. -- Den lille
-pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans
-rodocka.
-
--- Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i
-kammaren. -- Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att
-jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är
-farligare än en kula.
-
-Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne,
-där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa
-hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst
-till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:
-
--- Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat
-i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar
-denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.
-
--- Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?
-
--- Jag är född finska, ers nåd.
-
--- Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad
-lofvar ni då i utbyte åt mig?
-
--- Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.
-
--- Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den
-första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra
-hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af
-kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med
-eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar.
-
-Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig,
-fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon
-tyckte icke om dessa blinkningar.
-
-En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och
-blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans
-barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa
-rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna,
-blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af
-femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem
-till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig
-öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att
-han ville gå ut att se efter sin häst.
-
--- De stjäla min Jehu, klagade han.
-
--- Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu.
-Känner du mig?
-
-Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.
-
--- Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel!
-Du kan icke vara Hagar, du.
-
--- Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida
-världen har du ingen trognare vän.
-
--- Jo, jag har.
-
--- Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett
-öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men --
-och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen -- jag
-skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du
-skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill
-stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält.
-Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under
-jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg
-krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till
-Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva
-ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du
-öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind,
-och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit,
-men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter
-finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer
-skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå
-hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga.
-Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag
-säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga
-ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den
-skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer,
-behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall
-du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns
-andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en
-mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!
-
--- Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall
-jag tro dig! suckade ynglingen bittert.
-
--- Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig
-eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att
-stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke
-gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt
-goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du
-har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och
-slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig
-och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne
-bland dina undersåtar.
-
--- Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel,
-men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare
-än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.
-
--- Hvem är Rachel?
-
--- Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke
-det?
-
--- Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill
-minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han
-kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du
-vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än
-tre fingrar, blott hufvudet vill.
-
--- Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?
-
--- Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås
-med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader
-förstår det första, vi det andra.
-
--- Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.
-
--- Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att
-bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon!
-När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.
-
--- Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde
-ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.
-
--- Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike,
-hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i
-drömmen.
-
-Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en
-ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon
-fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett
-flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett
-minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.
-
--- Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.
-
-När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå
-utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde
-ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett
-öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu
-frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar
-måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han
-vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde
-henne ur tältet.
-
--- Magister Luth! sade hon och vände sig om.
-
-Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka
-berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren
-öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande
-jungfruns tilltal med en djup bugning.
-
--- Hvem är jag? sade Hagar gladt.
-
--- Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och
-lefvande.
-
--- Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i
-Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal
-slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin
-lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde
-räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.
-
--- Hvad? -- sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar --
-aldrig kan det vara lilla Hagar?
-
--- Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera
-för er: nominativus _mensa_, genitivus _mensæ_, dativus _mensæ_ ... Ni
-ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för
-_början_. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».
-
--- Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag
-är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af
-Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i
-andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?
-
--- Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med
-jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig
-något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid
-var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall
-besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi
-lära uppbryta härifrån redan i morgon.
-
--- Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog
-af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha
-lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni
-lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta
-intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller
-katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han
-hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna
-ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle
-missgärningsmän.
-
--- Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland?
-Väl icke för många år sedan?
-
--- Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod
-honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi
-skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.
-
--- Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta
-mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?
-
--- Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt
-under biktens insegel.
-
--- Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en
-ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem
-med den dödes bekännelse?
-
--- Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga
-ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?
-
--- Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med
-hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni
-torde få höra mera därom.
-
--- Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll
-får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära!
-Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet.
-En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört
-honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.
-
--- Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud
-beskydde eder.
-
--- Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland
-ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.
-
-Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd
-af en tjenare, till byn Wotitz.
-
-
-
-
-                      5. Hjärta och statskonst.
-
-
-                                                Vet du hvad kärlek är?
-
-Om man får tro almanackan -- och almanackor hade man i Sverige sedan
-Sigfrid Aronus -- bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på
-gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i
-stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han
-ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör
-ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda
-vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen
-ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal,
-luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och
-genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är
-ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig
-jublande fast vid låset och svänger med dörren.
-
-En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden,
-åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig
-regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga
-omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda
-myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse
-utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina
-fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets
-höjder.
-
-Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt
-sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina
-vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig
-försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar,
-hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade
-öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie
-Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo
-fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten
-för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
-
-Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer,
-hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga
-sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus
-nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen
-och furstinnan inom täckslädens väggar.
-
-Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan.
-Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och
-bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att
-tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af
-marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga
-personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro
-säkra för lyssnare.
-
--- Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min
-barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var
-troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn,
-men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve
-Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på
-rännarebanan?
-
--- Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.
-
--- Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag
-gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda
-för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade
-Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas
-ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår,
-att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.
-
--- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?
-
--- Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på
-katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en
-kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
-
--- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.
-
--- Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är
-ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas,
-kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en
-ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
-
--- Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna
-hederstitel af drottningen.
-
--- Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger
-du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett
-synålsöga?
-
-Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när
-hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver
-Brunnsviken. Kristina skrattade.
-
--- Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt
-artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda
-ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar;
-han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej
-explodera på isen! _Enfin_ ... grefve Magnus begär din hand.
-
--- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska
-huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen
-paus. -- Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.
-
-Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.
-
--- Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en
-stjälpa.
-
-Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken
-hennes kusiner voro de närmaste offren.
-
--- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud,
-hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung
-Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du
-flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig
-med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad
-... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner.
-Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?
-
--- Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!
-
--- Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af
-kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på
-pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger
-örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så
-blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde
-förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente
-män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska
-ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i
-hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt
-detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat
-skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom
-... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför
-nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om
-denna sedelärande fabel?
-
--- Enfaldigt skvaller!
-
--- Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? _Vox
-populi vox Dei._ Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ...
-så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin
-hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt
-Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som
-öfver mitt hjärta?
-
--- Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den
-tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom
-förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare,
-hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.
-
--- _Oratio panegyrica pro domo!_ Ett loftal för husets bästa. Skada, att
-du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la
-Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att
-förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve
-Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!
-
-Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen
-till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför
-backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes
-rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i
-släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin
-kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för
-skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt
-icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta
-honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om
-en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela
-pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter
-kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en
-förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter
-sin nådiga kusins önskan och vilja.
-
--- Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min
-skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor
-uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag
-afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag
-öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du
-underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar.
-Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst,
-som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall
-inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la
-Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att
-hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad
-kärlek är?
-
--- Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade
-furstinnan oskyldigt.
-
-Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt
-blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga
-fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.
-
--- Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften
-öfvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig _helt_ bort, man skall
-behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda
-öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än
-pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga
-stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma,
-såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag
-har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring.
-Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka
-ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så
-mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet.
-Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa
-fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda
-egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är
-mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!
-
--- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår
-jag ju icke.
-
--- Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru
-skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild,
-bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva
-lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager
-ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.
-
--- Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...
-
--- De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.
-
--- Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en
-drottning känner sitt hjärta klappa.
-
--- Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för
-äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti
-att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig
-själf ...
-
--- Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...
-
--- Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie,
-jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen.
-Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon.
-Skall han underkasta sig detta?
-
--- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära,
-som du kan binda hans kärlek.
-
--- Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din
-lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han
-ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver
-mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas
-styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!
-
--- O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan
-kvinna! Låt mig kyssa din hand!
-
--- Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa,
-hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för
-ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då
-beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en
-afskyvärd tillbedjares hyllning?
-
--- Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det
-grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt
-välfriserade hufvud däröfver.
-
--- Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- Öfverste
-De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand --
-jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att
-bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag
-väntar er klockan sex för en tidning af vikt.
-
-Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg,
-utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var
-upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.
-
--- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot
-Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner
-ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ...
-Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också
-detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en
-drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan förgapa mig i en vacker
-karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr.
-Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig?
-Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste
-åderlåtningen. Fiken ... mina skor!
-
--- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren
-och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall
-doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan.
-Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för
-regementet.
-
--- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde
-drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma
-gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag
-råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig
-klockan sex.
-
--- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en
-kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ är herre i
-detta huset.
-
--- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina,
-som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.
-
-Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad.
-Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år
-senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt.
-Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan
-Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade,
-hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes
-syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde
-Kristinas och Kristina själf.
-
-
-
-
-            6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.
-
-
-     Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.
-
-Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan
-förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i
-norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade
-gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i
-Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än
-åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda
-hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var
-öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade
-gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd
-och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om.
-Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo
-ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu
-går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:
-
-   Kong Kristian stod ved höjen mast
-   i rög og damp;
-   hans værge hamrede saa fast,
-   at götens hjelm og hjærne brast ...
-
-Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp,
-hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade
-slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter.
-Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer;
-natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått
-på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina
-underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått
-några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken,
-splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och
-träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den
-döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De
-kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka
-flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är
-endast _en_ man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros
-sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige
-gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej
-kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre
-större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två
-tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.
-
--- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt
-folk!
-
-Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra
-befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora
-förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika
-fröjdebetygelser af danskar och svenskar.
-
-Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas
-Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en
-obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.
-
--- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman
-Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se,
-att du dör som jag har dött!
-
-Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter
-freden, bar sin lille sonson till dopet:
-
--- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina
-gamla armar!
-
-Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender
-såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare
-eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var
-Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock
-hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till
-en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas
-öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den
-låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de
-stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.
-
-Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda
-de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska
-vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största
-delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och
-Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på
-lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian
-stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan
-penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom,
-men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande
-skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645
-sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade
-riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält
-uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro,
-Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska
-änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte,
-hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en
-lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade
-danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga
-förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något
-hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de
-öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen.
-Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne
-fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade
-tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera
-därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg
-för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var
-gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet
-röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå,
-att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves;
-kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk
-hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies
-öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår
-flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de
-overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och
-taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?
-
-Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det
-yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt.
-Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras
-som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af
-den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:
-
-Högt ärade Herr Riks-Canceller!
-
-Därtil med at jag dageligen finner så stora _difficulteter_ i
-fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et
-så stort väsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga
-de _conditiones_, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock
-besinnas, huru svårt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som
-Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos
-främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle _imputera_
-skulden til allas vår outsläckeliga _ambition_, den der sig på sjelfva
-orättvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, än en begärlighet,
-at _dominera_. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om
-Holländarens _cooperation_, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne
-_conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de söka at blifva
-_arbitri belli & pacis_, så at deras _jalousie_, något oförmodeligt hos
-dem _causera_ kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken _practiseras_
-kan. Sedan det sista och förnämsta är, at _contentera_ sin egen
-_conscientie_, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man
-sig til alla skäliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver.
-
-Upsala d. 24 Juni 1645.
-
-                                 Eder
-
-                                                            välbenägen
-                                                          _Christina_.
-
-Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde,
-energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes
-Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han,
-hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars
-skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala
-akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste
-politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig
-vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe
-var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför
-utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer;
-hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för
-ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat
-de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor
-sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som
-öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock
-blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.
-
-Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad
-med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan,
-fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten,
-undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa
-majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit
-ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med
-ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett
-ljudeligt amen.
-
--- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla
-sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde
-på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den
-själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig
-stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare,
-som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom!
-Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger
-för Guds folk och till efterdöme för hans församling.
-
--- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på
-latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har
-jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad
-och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken
-allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare,
-där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.
-
--- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog
-biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och
-öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot
-för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en
-blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så
-kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner
-jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud
-förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät
-bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade
-fröken Kristina, så länge de lefva.
-
-Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.
-
--- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem
-till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år,
-eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och
-han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå
-år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år,
-student. Nå, hvad skall du blifva, min son?
-
--- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]
-
--- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet
-vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i
-Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig
-konungen har värdigats bära pilten till dopet ... _Heus puer!_ Förstår
-du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?
-
-Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig
-bugning.
-
--- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och
-kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor
-honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han
-är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes,
-skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro
-döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må
-beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga
-vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i
-kristeliga dygder, fröken Kristina!
-
-[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.]
-
-[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]
-
-[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]
-
-I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och
-långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för
-fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt
-byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt
-upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror,
-igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att
-beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå
-samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i
-bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita
-helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket
-var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade
-fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt.
-Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat,
-måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i
-domkapitlet eller vid läsförhöret.
-
-Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt
-åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas
-och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte
-beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till
-rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda,
-hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med
-biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.
-
-[Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan
-den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars
-_Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.]
-
--- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den
-nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets
-angelägenheter, yttrade drottningen.
-
--- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock
-krankheten, genmälde biskopen.
-
-Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans
-krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.
-
--- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek
-eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo
-igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att
-vilja bese din mjölkkammare ...
-
--- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak,
-genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. --
-Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört
-i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter
-I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.
-
--- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt
-besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill
-den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om
-fem minuter! ...
-
-Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men
-till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga
-underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme
-förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.
-
--- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro
-i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i
-statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering?
-
--- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade
-till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike:
-vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med
-hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen
-af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem
-fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är
-att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala,
-skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de
-andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de
-lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke
-allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt
-land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid
-står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan
-uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock
-tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre
-än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af
-min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och
-Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds
-och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där
-det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska,
-vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att
-så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.
-
--- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid
-mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till
-lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja
-knota.
-
--- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård?
-Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket
-får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på
-torget.
-
--- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore
-för alla en lisa.
-
--- _Det_ är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka
-vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är
-allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona,
-prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i
-ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne
-fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt
-regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i
-himmelen och en på jorden.
-
--- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers
-högvördighet.
-
--- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds
-utkorade, slut fred!
-
--- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor
-där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig
-synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga
-mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra
-moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare
-att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en
-mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både
-bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att
-behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för
-nästa Wallenstein?
-
--- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften.
-Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!
-
--- Men rikskanslern vill inte.
-
--- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?
-
-Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.
-
--- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och
-Skotland?
-
--- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört,
-att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter
-och villomeningar. Där måste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars
-få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.
-
--- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna.
-Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut
-till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att
-vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad
-tror ers högvördighet om Sveriges rike?
-
-Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.
-
--- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet,
-skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.
-
--- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som
-hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt
-stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns
-Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men --
-tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det
-var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske
-biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall
-följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson
-_Oxenstjerna_.
-
-Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade
-misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af
-sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med
-hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en
-rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i
-kyrkorna för fredens _snara_ afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon
-visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes
-eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för
-egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att
-cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla
-stift.
-
-Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med
-ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu
-ett ord osagdt.
-
--- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder
-kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden
-att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en
-dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens
-lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia
-utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...
-
--- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.
-
--- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under
-förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en
-tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de
-omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt
-lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var,
-och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och
-hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...
-
--- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men
-strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.
-
--- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och
-jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i
-tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.
-
--- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers
-högvördighet.
-
-Den gamle betraktade henne forskande.
-
--- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet
-längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag
-såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart
-stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge.
-Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann
-i mörker.
-
--- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda
-drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder
-eders högvördighet denna drömmen på mig?
-
--- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det
-märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare
-stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en
-så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är
-fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande
-kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet
-tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran.
-Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju
-örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring
-de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall.
-Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till
-förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga
-fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I
-skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den
-hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen
-frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se
-eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i
-evighet.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för
-Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på
-trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade
-velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern
-höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång
-rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om
-Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd,
-men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga
-ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas
-stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.
-
-
-
-
-                  7. Andra och tredje skyddslingen.
-
-
-                             Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?
-
-Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst,
-återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan
-att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens
-själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande
-krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana,
-med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve,
-fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af
-hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det
-mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i
-rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet
-för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.
-
-Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike
-hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara
-Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta
-hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som
-vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med
-drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet
-Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit
-drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar.
-På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas
-fred och folkens öde.
-
-En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve
-Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför
-öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver
-härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om
-utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas
-omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon,
-underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred.
-Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men
-en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra
-Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende?
-Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige
-begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade
-tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för
-penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill.
-Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?
-
-Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden,
-syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke
-ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt
-tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva
-kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje
-förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad,
-men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med
-efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast
-vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej
-glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det
-att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och -- slösa allt.
-
-Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt
-eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om
-fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan
-Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler
-Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från
-Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde
-åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som
-genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte,
-som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan
-förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan
-upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad
-åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon
-trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern
-ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han
-fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska
-folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns
-öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln
-betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England,
-där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en
-republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige
-följa så frestande föredömen?
-
--- Har ni glömt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid
-tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid
-rådets sammanträde -- har ni glömt, att våra svenske lorder nu också
-börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?
-
--- Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.
-
--- Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern
-företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans _Idea boni ordinis in
-ecclesia Christi_?
-
--- Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna
-_idean_. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om
-tron.
-
--- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu
-vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes
-Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna
-som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När
-jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig
-rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i
-riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk,
-att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och
-inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det
-sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs
-därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina
-skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.
-
--- Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes' _Idea_,
-svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde
-samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga
-mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat
-invända däremot.
-
--- Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges
-rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes
-själf inte säker vid styret.
-
--- Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det
-högvördiga ståndet. _Idea_ försvarades af en annan, som intet är rädder.
-Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.
-
--- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon
-bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon
-skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag
-visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon
-uppmärksamhet.
-
--- Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne
-till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös,
-aldrig försagd.
-
--- Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som
-jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud,
-åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag
-vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag
-gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna?
-Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de
-nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
-
--- Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka
-släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat
-förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till
-Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i
-ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga
-ätten Götz.
-
--- Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu.
-Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve
-Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro
-mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill
-öfverlägga _när_ det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike
-och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i
-drottningens studerkammare.
-
-Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men
-engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med
-hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera
-ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande.
-Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan
-sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i
-vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. _Hon_
-måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att
-vara _något_, endast hennes drottning förblef _allt_. Kristina älskade
-och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i
-skuggan.
-
-Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som
-underdånig.
-
--- Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen,
-utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det
-närvarande. -- Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot
-Calvins läror?
-
--- Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu
-vara glömdt.
-
--- Å, du glömmer ingenting, du. -- Och en flyktig solblink af den forna
-vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. -- Det är sant, du
-bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans
-villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla
-fundamenter öfverensstämmer med Luther?
-
--- Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst _Idea boni ordinis
-in ecclesia Christi_, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.
-
--- Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken
-_Idea_, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du
-sätta mig detta på papper?
-
--- Om nådig fröken befaller, vill jag försöka't. Men mot en tolkning
-ställes en annan.
-
--- Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
-
--- Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa
-allting ur bibeln.
-
--- Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?
-
--- Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det
-ordet _doxa_!
-
-Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit
-isen.
-
--- Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa
-hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i
-jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får
-absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken
-_Idea_. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta
-... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt
-till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.
-
-Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde
-önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande
-med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen.
-Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta
-skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att
-tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde
-begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet,
-hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den
-och huru klar _Idéernas_ oskuld!
-
--- Hagar Ryning -- inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie
--- jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus.
-
--- Jag tackar underdånigst för en så stor ära -- svarade Hagar med en
-djup nigning -- men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min
-kjol under kåpan.
-
--- Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en
-biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla
-fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare.
-Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än
-krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste
-jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad
-brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i
-slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag
-stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk.
-Vill du göra mig heder?
-
-I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än
-första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju
-ej för andra gången bortskänka sig själf.
-
--- Godt -- fortfor Kristina åter med höghetsblicken -- svara mig inte!
-Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan
-umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag
-hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven,
-om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du
-vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva
-din herre mycket mer än jag är din drottning?
-
--- Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs,
-att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det
-skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor
-godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min
-försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och --
-tillade hon sakta -- hvem jag är.
-
-Kristina betraktade henne forskande.
-
--- Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. -- Vill du inte
-säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det
-ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge.
-Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya
-anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt
-dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön
-för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.
-
--- Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma
-gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma
-glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en
-döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor
-hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz,
-som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var
-i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi,
-hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt
-före giftermålet. Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i
-Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har
-efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz
-och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra
-rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes
-egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt
-äktenskap.
-
--- Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några
-hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som
-med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar!
-Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske.
-Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?
-
--- Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare
-förespråkare: min morfader Ruben Zevi.
-
--- Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att
-beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har
-förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar?
-Men det går inte, min grefvinna _in spe_, det går inte. Är penningen
-stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar
-tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina
-rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad
-gör den narren din bror?
-
--- Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand,
-när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid
-är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.
-
-Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.
-
--- Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten -- frågade
-hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben,
-hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå -- hvad
-är bättre, att tro _allt_ eller att tro _intet_?
-
-Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig
-öfverlägsen, när hon svarade:
-
--- Att tro _intet_.
-
-Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den
-skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma
-tankfulla ton:
-
--- Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig
-koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för
-steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron.
-Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung
-och därmed födda till makten. De _tro_ således på stjärnornas
-inflytande.
-
--- De _tro_ ej därpå, nådig fröken, de _veta_ det. Hela deras lif
-vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon
-aning därom.
-
--- Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till
-makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa
-lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från
-sina inbillade höjder, som de uppstigit dit -- om en senare del af deras
-lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit
-omhuldad af lyckans gunst -- hvad då? Detta kunna de icke _veta_, och
-därför veta de _realiter_ intet; de _tro_, och deras tro kan svika. Man
-skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.
-
--- Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka _veta_ och
-_tro_. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag
-har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en
-stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och
-hvar jag slutar. Jag vet endast, _att jag är till_, emedan jag är en
-tänkande varelse.
-
--- _Cogito, ergo sum._ Du har läst Cartesii nyss utgifna _Principia
-philosophiæ_.
-
--- Ja, nådig fröken.
-
--- Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår
-tids störste tänkare. Du _vet ingenting annat, än att du är till_. Du
-_vet_ ingenting om den värld, som omgifver dig; du _vet_ ingenting om
-dina stjärnor och deras inflytande; du _vet_ ingenting om
-världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre
-eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en _tro_ och
-kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla
-intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och
-när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande
-sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka _tro_ och _veta_.
-Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du _tro_
-allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas
-inflytande. Jag _vet_ lika mycket som du, men jag _tror_ mindre än du,
-jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För
-hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har
-jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot,
-och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens
-fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.
-
--- Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare,
-och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min
-nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från
-makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre
-skickelse.
-
--- Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse.
-Mig skall du inte undervisa. Men -- tillade hon blidare -- du är nu
-engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen.
-Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i
-dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som
-ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om
-den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin
-rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om _Idea boni ordinis_! Jag
-förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och
-att jag stundom får skratta åt dig.
-
-Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes
-förbittring och förödmjukelse.
-
--- Hade jag sagt: _tro allt_, skulle hon hafva svarat: _tro intet_!
-
-Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon
-som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att
-frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt,
-Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt
-beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande
-klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru
-kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock
-funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i
-stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte
-stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag
-skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla.
-Det är nu tredje året ... _Nonsens_, inbillningars gyckel! Lysa inte
-stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla?
-Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på
-allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke
-som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf.
-Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas
-intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi,
-det är regeringskonst ...
-
-Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde.
-
--- Hvad vill du?
-
--- Nådig fröken ringde.
-
--- Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och
-människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning.
-Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda
-reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning,
-Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta.
-Ebba skall blifva förtjust ...
-
-
-
-
-                       8. Gyckel och sidenband.
-
-
-      Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.
-
-Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens
-kabinett. Maj 1648.
-
--- Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på
-mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan;
-endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag
-behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i
-detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver.
-När ämnar grefven öfverresa till Finland?
-
--- Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna
-i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.
-
--- Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt
-undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen
-i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska
-folk.
-
--- Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort
-af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu
-regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde
-vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten.
-Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta
-landet, när vi få fred och ordning.
-
--- Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt
-regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!
-
-Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie
-Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på
-företräde.
-
--- Marie -- sade drottningen på tyska med en skämtsam nick -- är du nu
-nöjd?
-
--- Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade
-furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.
-
--- Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre
-och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af
-Nassau?
-
--- Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt
-tillsamman.
-
--- Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för
-makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag
-dig: är du nöjd _med mig_?
-
--- Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?
-
--- Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig
-mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes.
-Mötte du inte grefve Brahe i dörren?
-
--- Jo. Hvarför så?
-
--- Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?
-
--- Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.
-
--- Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar
-ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs
-kyrktorn gör blott om söndagen.
-
--- Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...
-
--- Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i
-öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre
-kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.
-
--- Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?
-
--- Ett giftermålskontrakt.
-
--- O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt
-Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten
-af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så
-upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
-
-Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.
-
-Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.
-
--- Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som
-förr, vid hvarandras sida. -- Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna
-gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord
-tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i
-ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en
-värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt,
-däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt
-Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.
-
--- Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot
-hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.
-
--- Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men
-det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare
-gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne
-och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen
-åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.
-
-Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för
-väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina
-offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig
-att skratta.
-
--- Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen
-föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.
-
--- Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. -- Du tror då, att
-... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana
-dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet,
-att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver
-af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka
-på tronföljden.
-
-Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som
-släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna
-sig sårad.
-
--- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstående med högröda kinder --
-skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla
-hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt
-för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för
-att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!
-
-Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande
-afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i
-sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med
-prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på
-den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men
-ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska
-huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina
-själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta
-ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet
-vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han
-icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru
-detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett
-äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke
-i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt
-förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om
-hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle
-ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en _avis_. Var
-han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet
-sade: _emot_, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell
-räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala
-_för_ förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga
-med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot
-förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam
-om sin drottnings ynnest.
-
-Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat
-glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös
-framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i
-sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm
-fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning
-Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk
-kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse
-för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig
-själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i
-luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder.
-Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten
-landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon
-binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett
-äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade
-ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd
-öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest
-bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var
-_svartsjuk_.
-
-Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet -- utan
-tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara
-underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig
-själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt
-nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd
-stil i blyerts tecknade ord på tyska:
-
-»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin
-halskrage!»
-
--- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartärnan -- hvem har
-understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
-
-Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru
-detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke
-angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en
-fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var
-misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att
-undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång,
-hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken
-tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något
-värre.
-
--- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt
-kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
-
--- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade
-drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
-
-Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i
-Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke
-förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon
-ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka
-förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes
-äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga
-förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som
-lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare,
-teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten
-fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att
-föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre
-bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne
-författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på
-allt, utom på sin egen tillvaro.
-
-Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda
-rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya,
-af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken
-Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom
-empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart
-förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en
-tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i
-allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på
-ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och
-tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf
-hvad han sade.
-
--- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att
-föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort
-kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på
-det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja
-sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga
-dem utan att följa och utspionera dem.
-
--- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en
-italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Näst konsten att
-finna _allt_, är intet beundransvärdare än konsten att finna _intet_.
-
--- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var
-konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med
-dess tillhjälp mätte man luftens tryck.
-
--- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris.
-Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och
-stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta.
-Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill
-ihågkomma denna term.
-
--- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i
-seglet, anmärkte Hagar.
-
-Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade
-icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:
-
--- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har
-redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare,
-skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu
-en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru
-kom du till jesuiterkollegium?
-
--- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som
-lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde
-mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.
-
--- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!
-
--- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en
-vilde!
-
--- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin.
-Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är
-jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det
-allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad
-är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens
-skägg?
-
--- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens
-skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
-
--- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk,
-att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender
-och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska
-inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta
-idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
-
--- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när,
-hvarken lutherskt eller katolskt.
-
--- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får
-jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt
-Britas oxeltand.
-
--- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den
-äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.
-
--- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande,
-fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon
-genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
-
-Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög
-rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades
-purpurröda.
-
--- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att
-finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.
-
--- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå
-faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz.
-En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår,
-och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper
-man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.
-
-Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken
-till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina
-och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det
-var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra,
-och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.
-
--- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna
-ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig
-icke, eländiga ... jag föraktar dig!
-
-Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
-
-Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den
-gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:
-
--- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
-
--- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter
-ringklockan.
-
-Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin
-slutna hand.
-
--- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt,
-såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.
-
-Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men
-beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller
-blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig,
-mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och
-tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan
-återställdes till hennes disposition.
-
-Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om
-drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till
-förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet
-mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
-Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens
-svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta
-obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna
-dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra
-ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu
-talade sanning.
-
--- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att
-svalna.
-
--- Allt, nådig fröken.
-
--- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde
-Sveriges krona?
-
--- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som
-icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder
-sig.
-
--- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt
-mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din
-usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
-
-Hagar upptog hårlocken.
-
--- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till
-min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.
-
-Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp
-och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.
-
--- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.
-
--- För hvad, nådig fröken?
-
--- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till
-sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.
-
--- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon
-kallats en sköka?
-
-Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett
-lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges
-Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men
-det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.
-
--- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo
-uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla
-lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon
-intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med
-_mig_? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall
-jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne
-gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen
-skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita
-en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med
-alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig
-bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
-
--- Får jag svara nådig fröken?
-
--- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon
-ej mera i Stockholm.
-
--- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i
-morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts
-undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af
-kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär
-upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar
-jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot
-oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter
-jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och
-därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat,
-få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så
-oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet,
-sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min
-nådiga drottnings ynnest och tillit.
-
-Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han
-ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade,
-glimmade ännu en half sekund och försvann.
-
-Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin
-tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men
-antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig
-omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna
-förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje
-tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde
-gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och
-dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i
-själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka
-voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant,
-ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna
-fördraga hvarandra.
-
-Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens
-snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta,
-om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan
-riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en
-obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.
-
--- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall
-han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.
-
-
-
-
-                          9. Ett lejonmöte.
-
-
-                             Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
-
-Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen.
-Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk
-ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade
-fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre
-särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus
-inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera
-stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon
-från en uppslagen bok och svarade:
-
--- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte
-sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes
-krig i kropp eller själ.
-
-Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en
-entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där
-någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som
-en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra,
-oaktadt hennes skenbara lugn.
-
-Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer.
-Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens
-i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting
-skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de
-uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart
-tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
-
-Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig
-uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens _högra_ sida. Han
-hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke
-heller fullt orätt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat
-och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af
-ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under
-förbehåll att _Formula concordiæ_ infördes bland svenska kyrkans
-bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga
-alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens
-lag öfver alla andra.
-
-Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:
-
--- Ännu har denna hand inte undertecknat _Formula concordiæ_ och lärer
-ej heller göra't.
-
--- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart
-tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
-
--- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.
-
--- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark
-som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas
-allting, lider allting.
-
--- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i
-denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men
-väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag
-tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.
-
--- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade
-biskopen mildt.
-
--- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där
-ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl,
-lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.
-
-Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken
-tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från
-slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina
-spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans
-breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den
-tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen;
-växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös
-kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en
-pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af
-spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de
-blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta
-medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en
-fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu?
-Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
-
-Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal.
-Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog,
-att hon bjöd honom plats vid sin _vänstra_ sida. Höger och vänster ha
-alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
-
-Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan
-omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.
-
--- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor
-Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ändteligen få min
-kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af
-gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit
-hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet
-min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan
-allt fagert snack eller _compliment_.
-
-Pfalzgrefven bugade tigande.
-
--- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något
-hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant
-ske skall.
-
-Tystnad. Drottningen fortfor.
-
--- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan
-i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.
-
-Stum bugning.
-
--- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och
-säkerhet söka _declarera_ eders kärlighet till _successor_ och arffurste
-till riket.
-
-Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många
-vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes
-dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare
-utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket
-och så litet.
-
-Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet
-sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville
-säga och väntade svar.
-
--- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet
-därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.
-
--- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda
-om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven
-i en ton af svikna förhoppningar.
-
--- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva
-ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin _consummation_
-och stadfästelse, inföll Kristina.
-
-Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att
-hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne
-undersåtars hjärteliga förnöjelse.
-
--- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att
-jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag
-_insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken för eders
-kärlighets eller för min person, utan af _égard_ till _publicum bonum_
-och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i
-Tyskland till eders kärlighets _direction_ som generalissimus, det sker
-allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra
-riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända
-skulle.
-
--- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde
-pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min _intention_ har
-allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
-
--- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera
-otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig.
-Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som
-sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall
-jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min
-resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock
-det; är det _satisfaction_ nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
-
--- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders
-majestät. Mitt _facit_ har intet annat varit, än den lyckan att äga
-eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd,
-när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den
-uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.
-
-Nu tog Kristina eld.
-
--- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än
-mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i
-rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter
-hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han
-aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till något högre i
-världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
-
--- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid
-min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen
-_affection_ hafver till min person, så att jag därom _desperera_ måste.
-Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för
-att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada;
-men si, jag har intet varit därtill _capable_. Fastmer har jag däraf
-dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen
-förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig
-dens misshag, som jag mest ville behaga.
-
-Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde
-Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade
-sig, tackade för så mycken _affection_ och försäkrade, att hon kände
-hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
-
--- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall
-göra sig värdig båda genom sitt _comportement_ i kriget.
-
--- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan
-intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag
-har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och
-där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka
-mig så länge nådigst behagas, men därefter _dimittera_ mig ur tjensten,
-intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag
-aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
-
-Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
-
--- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta
-barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta
-för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt
-mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens
-har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet
-_obligerad_ af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans
-furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att
-vänta, men han _refuserar_! Hvad är detta för fräcka _discourser_?
-Ändock han skulle dö i en sådan _espérance_ att varda utsedd till min
-gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela
-världen?
-
-Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.
-
--- Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun
-såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en
-korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.
-
--- Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag
-_tracterade_ Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod
-upp, men satte sig åter. -- Den, som ej bättre vet åtskilja personer och
-anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor
-han fått af Gud att densamma bruka.
-
-Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.
-
--- Eders majestät -- sade han -- talar om sitt dödliga frånfälle och min
-succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med
-herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att
-söla mina händer i deras blod.
-
--- Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag
-förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall
-förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt
-tillstöter.
-
--- Jag förstår det intet. Är ers majestät så _indifferent_ för min
-person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af
-en _particular affection_ för någon annan _moveras_ från den mig nu
-gifna förtröstan framdeles.
-
-Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.
-
--- Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill
-utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen
-fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min _position_
-ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa;
-ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill
-intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag
-strax i början förelagt? Märk: _primo_: intet ja och intet nej för min
-person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; _secundo_: att jag ingen
-annan tager än eders kärlighet, _om_ jag gifter mig; _tertio_: _om_ jag
-intet gifter mig, _declareras_ eders kärlighet till min efterträdare ...
-Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger.
-Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.
-
-Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna
-ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på
-ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var
-ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i
-Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes
-och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju
-måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända
-icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke
-besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta.
-Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för
-drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas
-som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven
-skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl
-Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga
-mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och
-tillgifvenhet.
-
-Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan
-bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var
-trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda
-vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
-
--- Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?
-
--- Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet
-under en gäspning.
-
--- Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet
-annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har
-försökt det, jag.
-
--- Och du har tamt odjuret?
-
--- Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där
-måste vara ett stadigt galler.
-
--- Du förstår rida, du.
-
--- En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid
-Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger
-har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon
-har ju lämnat staden?
-
--- Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i
-Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.
-
--- Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt
-i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns
-ögonblick, när jag velat vara hon.
-
--- Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
-
--- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka
-kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om
-igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle
-uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle
-ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom
-världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena,
-mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig
-rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt
-endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart
-... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag
-håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver
-någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.
-
--- Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.
-
--- Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det,
-som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt
-att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ...
-den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig
-Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en
-jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit
-en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben.
-Jag kastar honom på elden.
-
--- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min
-drottning.
-
--- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas
-för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig
-din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att
-sofva.
-
-Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder
-fortforo att hamra på städet.
-
--- Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej
-hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en
-konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans
-band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ...
-hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag
-vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... _afsäga mig
-kronan_?
-
-
-
-
-                      10. Ruben Zevis sändebud.
-
-
-                  Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.
-
-Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm
-mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare,
-nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg,
-sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i
-strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så
-sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en
-lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens
-långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga
-åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och
-Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens
-dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda
-fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde
-utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns
-utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som
-dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande.
-Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom
-han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu
-höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och
-världen.
-
-Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät,
-som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta
-centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt,
-denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta
-massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och
-konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga
-gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en
-liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en
-vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena
-var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan
-fyra ögon.
-
-Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till
-det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag
-af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre
-kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf
-massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga
-väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul,
-som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo
-post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin
-första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens
-dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud,
-emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med
-dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari
-chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog
-rapporter.
-
-Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss
-anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De
-gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn
-föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog
-sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken
-Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka
-Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben
-Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre
-världsdelar.
-
--- Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.
-
-Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett
-denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman,
-enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett
-hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om
-icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i
-det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om
-de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i
-världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg,
-att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej
-kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader,
-beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom.
-
-Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes
-tränga in till bottnen af en människosjäl.
-
--- Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade
-ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du
-nu man?
-
--- Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så
-oväntad fråga.
-
--- Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första
-hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla
-väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som
-styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för
-de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter
-ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på
-dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss.
-Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till
-Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla
-sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i
-ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall
-blifva min kompanjon och Rachels herre.
-
--- Befall; jag lyder.
-
--- Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det.
-Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har
-låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras
-styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande
-herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara.
-Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas
-mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag
-samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång
-få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i
-Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i
-Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra
-nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista
-mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken
-Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga
-summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars
-frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina
-egna portar ...
-
--- Se här kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens
-grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med
-rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att
-utföra chefens order. -- Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min
-armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är
-för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel.
-Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger,
-seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där
-mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans
-böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och
-öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller
-allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af
-min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är
-beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och
-partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och
-dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man
-söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna
-farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om
-förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som
-storvesir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk
-renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig
-uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot
-villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa
-Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö.
-Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets
-pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för
-att diktera freden i Tyskland.
-
-Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken
-att han förstått.
-
--- Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du
-fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så
-viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste
-kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill
-säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den
-höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall
-intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig
-lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina
-skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat,
-Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka
-din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män
-under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke
-med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till
-intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om
-natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när
-du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes
-snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths
-son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut
-till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än
-detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land
-...
-
-Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne
-hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och
-yttersta mål.
-
--- Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag
-anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel
-skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla
-jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande
-andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du
-skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.
-
--- Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga
-min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.
-
--- Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna
-kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn
-i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.
-
--- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall
-lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå
-väl!
-
--- Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är
-ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes
-usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka
-mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!
-
--- Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta
-själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. -- Och af en
-sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter
-icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen
-sända Jerobeam?
-
-Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som
-skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af
-budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit
-upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon
-redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp.
-Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste
-hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den
-mäktigaste magnat kan umbära.
-
--- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade
-tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal -- här är en resande,
-som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa
-fållen af din kaftan.
-
-Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann
-Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga
-österländska vördnadsbetygelsen.
-
--- Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin
-post bland hedningarne?
-
--- Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen
-af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag
-afvaktar dina befallningar.
-
-Juden höjde föraktligt på axlarna.
-
--- Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon
-vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig
-den skymf, som icke _vi_ underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och
-vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är
-klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen
-Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes
-genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon
-vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är
-icke du en man?
-
--- Därför -- svarade Hagar småleende -- därför att en kvinna stundom kan
-uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till
-Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag
-kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja
-Benjamin!
-
-Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
-
--- Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till
-sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min
-ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt
-folks stora framtid!
-
--- Du har Rachel.
-
-Juden log sorgset.
-
--- Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida
-brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och
-med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej
-blott i orden?
-
-De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar
-för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska
-arfvet. De kände, att de _kunde_ vara fiender och i kampen om ett
-omäteligt inflytande _borde_ måhända vara det. Men Rachel var
-eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också _kunde_ vara
-vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra
-utan skrymtan, om också utan varmare känslor.
-
--- Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi
-har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden
-tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden
-mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks
-sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet.
-Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock
-värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar,
-jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.
-
--- Min fader, tillåt mig välja, _om_ jag väljer!
-
--- Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt
-mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i
-Hamburg, sin faders son.
-
--- Jag beder dig, fader, låt mig välja!
-
--- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?
-
--- Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver
-alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna,
-torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan,
-en onämnd, har gjort så före mig ...
-
--- Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt
-i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt
-hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. -- Låt oss icke mera
-tala därom. Du vill resa till österlandet?
-
--- Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor.
-
--- Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall
-åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans
-hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång
-utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret
-och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att
-medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.
-
--- Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du
-älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot
-mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig
-gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa
-har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger
-öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till
-mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... _Hon_ kan
-bedja, _hon_ kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till
-gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ...
-Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!
-
--- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden
-skyndar; red dig till afresan!
-
-
-
-
-                    11. Budskap till österlandet.
-
-
-                            De hade varit intet; de ville blifva allt.
-
-Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och
-strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande
-vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många
-öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men
-snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än
-klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva
-stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den
-öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau
-bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen
-måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en
-pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid
-mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty
-vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur
-och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för
-nära dessa ogästvänliga kuster.
-
-Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta
-små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och
-ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på
-sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt
-försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla
-otrefliga nattspöken.
-
-Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau,
-Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog
-sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan
-öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne.
-Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af
-finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på
-Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens
-intriger?
-
-Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid
-stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten,
-de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig
-ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade
-Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno
-sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O,
-dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor,
-sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas
-drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och
-herdarnes anrop!
-
-De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i
-förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från
-Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade
-haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste,
-hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att
-underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och
-som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna
-och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin
-vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde
-ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt
-stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna
-kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville
-blifva allt.
-
--- Men Rachel får mig till hvad _hon_ vill, invände Benjamin oskyldigt.
-
--- Rachel är en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: föröken eder och
-uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej
-nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig!
-Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som
-plantan och djuret. Vi tre -- du känner den tredje -- ha fått en annan
-lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det
-öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.
-
-Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss' inflöde blifvit
-betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant
-passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på
-turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda
-stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar.
-Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer.
-Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå
-var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt
-igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i
-mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin
-Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen
-tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i
-floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets
-vida hafsspegel genom Sulinamynningen.
-
--- Hagar -- sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig
-på öppna hafvet -- läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag
-engång lärde af konstberidarne.
-
-Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland
-lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade
-italienska ord: _I natt klockan 2_. Den, för hvilka dessa ord voro
-ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
-
-Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men
-bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar
-och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post,
-natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det
-utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter
-ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig
-varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en
-röklukt från lastrummet.
-
-Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid
-båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt
-inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att
-binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de
-sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma
-väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så
-vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke
-ens aktades värdt en krigsrätt.
-
-En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till
-detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i
-hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den
-genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna
-fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var
-ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt,
-dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och
-destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot
-Ruben Zevi.
-
-Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till
-Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag
-i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene
-hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå
-sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb
-resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar
-användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig
-underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.
-
-Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul,
-var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där
-sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller
-det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor,
-reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin
-förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter
-af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s
-tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta
-folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla
-ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara
-pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt
-marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare
-af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders
-köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och
-sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid
-lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.
-
-Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och
-eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana
-sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af
-tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när
-budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre.
-
-Kuprili var en man om mer än sextio år med långt silfverhvitt skägg och
-bar den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af
-en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till börd och
-seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en
-till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne
-man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde
-efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika
-smidig, som han en annan gång var brutal -- än listig och grym, än öppen
-och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort
-sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.
-
-Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig
-storvesiren att genomläsa brefvet och därpå afgifva turkiskt besked.
-
--- Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så
-oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för
-närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och
-hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre
-för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder
-min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna
-öron.
-
--- Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet Ruben Zevi
-tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i
-tusen år, ön Kandia, med alla dess skatter, uppläste Benjamin
-oförskräckt sin inlärda läxa genom tolken.
-
-Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.
-
--- Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla människor spotta!
-Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes
-beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod?
-Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och
-behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof därtill? Bort med
-dig! Hälsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga
-valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut
-helskinnad!
-
-Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.
-
--- Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till
-svar. Hade jag detta turkiska nöt engång på Levants däck och en ärlig
-dagg i min lytta hand!
-
-Hagar eftersinnade.
-
--- Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storvesiren
-vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med
-ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.
-
--- Och återvända med afskurna öron! utbrast den förolämpade brodern.
-
--- Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg; jag har gjort mig
-underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.
-
-Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter
-banat en väg till den förtörnade storvesirens gemak. Besöket tycktes ej
-vara oväntadt och utföll mindre onådigt.
-
-Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens
-förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en
-gång vågade besvära de trognes beherskare.
-
-Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:
-
--- Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och
-besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett
-bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i
-österlandet.
-
-Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:
-
--- Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlämna åt
-eders excellens' vishet att själf bestämma de villkor, som kunna göra
-förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.
-
--- Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i sitt råtthål?
-
--- Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin fordran hos framlidne
-sultan Ibrahim.
-
-Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.
-
--- Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?
-
--- Han bjuder -- fortfor tolken -- därutöfver femhundratusen genuesiska
-dukater i fullviktigt mynt.
-
--- Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant
-anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.
-
--- Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan
-vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande
-turkiskan mot fransyskan.
-
-Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige
-tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå
-böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.
-
--- Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.
-
--- Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan
-hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis
-fullmakt _in blanco_. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner
-bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt
-anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan
-hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt
-dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman
-II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå.
-Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin
-halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han
-älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter,
-gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes,
-dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé
-Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och
-styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och
-spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts,
-afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders
-excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och
-schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda:
-tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till
-500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka
-än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att
-fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens'
-oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge
-sultanen på kalifernas tron.[5]
-
--- Unge man -- inföll storvesiren med rynkade ögonbryn -- huru många lif
-har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?
-
--- Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders
-excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda
-min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren
-af profetens arf, om icke eders excellens' företrädare Achmed pascha
-blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda
-för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller
-återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens
-är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som
-förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en
-droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar,
-mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna
-anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja
-de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa
-ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af
-halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat
-tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet
-kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset
-Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och
-Alexandria.
-
-[Fotnot 5: Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel
-under åtta år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvesir.]
-
-Kuprili pascha var den störste statsman som de barbariske osmanerne
-dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket
-hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.
-
-När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade storvesiren sin hand
-på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:
-
--- Du är icke en man, du är en kvinna!
-
--- Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande lösskägget. --
-Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.
-
-Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför
-smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldräkten. Hennes
-österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom
-en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren betraktade
-henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes
-klokhet.
-
--- När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa dig för min son
-Achmed.[6]
-
-Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen
-håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.
-
-[Fotnot 6: Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader. Desse två
-store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande
-makt.]
-
-
-
-
-                       12. Slafvens slafvinna.
-
-
-                                  Hvad skulle drottning Kristina säga?
-
-Två dagar därefter visade sig en trupp af femtio spahis, medförande två
-rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd.
-Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till
-storvesiren Kuprilis palats.
-
-En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena
-sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De
-infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens
-gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu
-bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes för
-storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade; skulle hon
-instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa pärlsmyckade gamla
-och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo
-nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne?
-Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra,
-ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så
-olik alla andra i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem,
-trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan?
-När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa,
-instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra,
-älska, hata, förtala -- allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade,
-om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod
-turkiska.
-
-Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De pärlsmyckade kastade
-sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att
-utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.
-
-Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden
-af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskön
-gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med
-ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma
-vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej
-förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför
-denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre,
-skulle se allt.
-
-Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i
-pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men
-denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes
-han redan förutbestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande
-blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade
-underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt.
-Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult
-siden och guldvirkad turban, där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara
-någon annan än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen
-Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stannat utanför
-detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.
-
-Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att hälsa.
-Blott när han stannade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler,
-Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga
-en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna
-korsade öfver bröstet. En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla
-i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men där fanns intet
-val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stannat och nu midt framför
-henne.
-
-Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck,
-förunnade främlingen från västerlandet en kort, likgiltig blick, vände
-sig frågande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och räckte
-narcissen åt Hagar. Det var _selam_, blomsterspråk. Därpå vände han
-henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann
-samma väg, där han inträdt, åtföljd af storvesiren.
-
-När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap, får man bevittna
-mångahanda ljud, då alla tungors band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis
-harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget
-fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka
-ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i
-säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst;
-där uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och
-frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför
-profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?
-
-Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon som
-åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnläxan. Hon
-framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och
-lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en
-nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid,
-när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska
-sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första
-gemål.
-
-Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning, inträdde två
-svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak
-i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.
-
-Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon
-betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om
-det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor,
-indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till
-höger: ett toilettrum; förhänget till vänster: ett badrum. Hon såg ut
-genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsikt öfver
-staden, ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande
-fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt
-därunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet
-nog, bar detta fönster ett förgylldt galler af järn.
-
-En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter
-frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar
-ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.
-
--- Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?
-
-Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar
-var alltför begripligt.
-
--- Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida
-tillbaka till min galer vid hamnbryggan.
-
-Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker,
-som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill
-allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och
-tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!
-
-Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In
-trädde storvesiren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga
-sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och ton
-voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge
-och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en
-gudabild, hvilken han själf mejslat ut och ställt där han finner den
-bäst göra verkan.
-
--- Dotter af en otrogen -- sade storvesiren högtidligt på turkiska --
-tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas
-förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka
-på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om
-dina höga egenskaper. Världens visaste stjärntydare, den helige
-dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och
-stjärnorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den
-västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet
-åt de trognes kalif. Jag har däraf förstått, att du är den utkorade och
-att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store
-profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda
-dag för att förvissa sig om stjärnornas profetia genom att framställa
-dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som
-befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma
-världen att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar
-dig min underdåniga hyllning.
-
-Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storvesiren framför divanen
-och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid
-att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första
-intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var oemotståndligt.
-Osmans sjunkande stjärna beherskade ännu det östra Europa, det västra
-Asien. Dessa världsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för
-henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke betydt för desse
-barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande
-varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och
-var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes
-fötter i den hemliga afsikten att begagna henne som ett verktyg för sin
-makt. Genom henne ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon
-oduglig därtill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt
-i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!
-
--- Stå upp! sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång
-som inlärd uti Kristinas skola. -- Om det är så, som du säger mig, skall
-rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min
-förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad
-ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud
-förläne Sulejmans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn.
-
--- Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt
-upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en
-gemål förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes
-förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har
-förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem
-före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats,
-såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna
-henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande
-validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina
-läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en
-början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans
-första gemål.
-
--- När denna tid kommer -- anmärkte den nya sultaninnan -- skall
-padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jämnårig
-eller yngre gemål.
-
-Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.
-
--- Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina
-behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett
-obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett
-harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att
-utvälja åt din herre yngre gemåler.
-
--- Du lugnar mina farhågor, mäktige vesir! För rikets styrelse hyser jag
-inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min
-ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag
-upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna
-profetens lära?
-
--- Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och ulemas' tjenster. För
-öfrigt är det endast män som vi tvinga med svärdet att omfatta vår
-heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot kvinnor. I vårt
-harem trifvas alla bekännelser.
-
-Åter kokade något inom Hagar -- icke hennes tro, men en kvinnas
-själfkänsla. Desse vildar föraktade kvinnans tro, emedan de ej
-tillerkände henne en själ.
-
--- Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du
-vet nu, mäktige vesir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres
-dyrbara person. Fordrar du något mer?
-
-Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva
-svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos
-sultanen.» Men han svarade:
-
--- Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara
-innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af
-guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische,
-Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer.
-Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?
-
--- Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till
-min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har
-dufvor från Regensburg.
-
-Kuprilis panna rynkades under turbanen.
-
--- Kalifen _begär_ ej sina gemåler; han _väljer_ dem.
-
--- Ditt ord är vishet, svarade Hagar lugnt. Jag begär ej min morfaders
-samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt
-budskap och hans.
-
--- Befall! genmälde storvesiren.
-
--- Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin.
-
--- Befall!
-
--- Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor
-från Regensburg.
-
-Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna
-vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en
-fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande
-minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem:
-
--- Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar.
-Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig
-fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall
-finnas silkessnören ... och säckar.
-
-Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt
-hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon
-hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga,
-ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det
-förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad.
-Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål,
-hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde
-oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga
-trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än
-okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett
-harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker,
-roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas
-i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och
-detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom,
-uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät
-af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest
-kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt
-under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar
-Ring ...
-
-Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat
-gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde
-ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst
-öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt
-allt på sig själf och förlorat sig själf.
-
-Med ens sprang hon upp.
-
--- Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna
-förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde
-skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig
-är du intet!
-
-Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
-
--- Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem
-_jag_ är och hvem _du_ är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett
-rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har
-förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag
-öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder
-enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en
-storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du
-oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och
-kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en
-makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett
-barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke
-_kan_ vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna.
-
-Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna.
-Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf.
-
--- Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara
-Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min
-stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall
-engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall
-engång vara allt.
-
-En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade
-hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen
-förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.
-
--- De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!
-
--- Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första
-hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
-
--- Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min
-fina gulddufva?
-
--- Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om
-Herrens smordas förmälningssång!
-
-Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde
-för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på
-psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro
-eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa
-svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig,
-min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ...
-
--- Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
-
--- Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder
-icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens
-tron» ...
-
--- Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som
-återstår af mitt förra lif ...
-
-
-
-
-                       13. Westfaliska freden.
-
-
-               Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen!
-
-Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de
-stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande
-välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade
-sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina
-gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens
-utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en
-rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga
-uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik
-uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena;
-svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna.
-Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver
-ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker,
-hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
-
-Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid
-sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske
-öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade
-blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora
-byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd
-var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.
-
-Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag
-i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans
-vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt
-elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga,
-räknade han under sitt befäl 33,000 krigare -- där fanns ännu något att
-slakta -- och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket
-utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af
-förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.
-
-Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde
-honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta
-återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt
-doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än
-kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar
-för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung
-öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i
-spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han
-högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och
-lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko
-de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet,
-genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga
-hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra
-för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende,
-värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält,
-vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned,
-kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande
-lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som
-blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring
-bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne
-ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år
-deras namn blef en buse för ostyriga barn.
-
-Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm
-sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så
-mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande
-nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit
-bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna.
-Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark
-efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara
-handskrifter, och Upsala universitet fick _Codex argenteus_.
-Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de
-svenska vapnens segrar och byten.
-
-Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och
-rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern
-med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla
-samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden.
-Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller
-en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas
-rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för
-ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet
-var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens
-sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en
-annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats
-mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog
-med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill
-förvilda den sista återstoden af religion och seder.
-
-Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och
-brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus,
-som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick
-ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade
-tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne
-hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater
-eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före
-kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det
-släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin
-uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.
-
-Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak
-öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen,
-Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade
-från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade,
-att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt
-bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar.
-Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man
-mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda
-länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare,
-tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda
-tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina
-anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot
-makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet
-att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru
-Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och
-calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten.
-Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg
-gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse
-och hundra tusen människors undergång.
-
-Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren
-efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på
-svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden
-i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af
-excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök?
-Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta
-sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet,
-åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren
-representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten
-landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock
-öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från
-kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra
-sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett
-gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker,
-hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af
-underhandlare!
-
-Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer
-eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland,
-fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen
-kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar
-Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans
-arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål
-hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte
-i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden
-undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort
-därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det
-heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen
-suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll
-titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och
-Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar.
-Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.
-
-Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms
-lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för
-makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas
-tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska
-freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre
-synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno
-ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla
-Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade
-inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne
-framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska
-maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig
-om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs
-icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man
-slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära,
-intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna
-åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det
-konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.
-
-Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne
-följeslagare ett ögonblicks rast.
-
--- Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din
-hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att
-mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan,
-rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta
-grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar
-mitt verk!
-
-Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med
-några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring
-Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost
-eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras
-befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande
-sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren
-åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade,
-voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln,
-genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske
-småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett
-hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde
-det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af
-Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes
-upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på
-hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila,
-hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna
-aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru
-betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.
-
-Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med
-klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt
-den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet
-efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru
-många fiender? Detta var frågan. En -- det var icke att tala om, det
-gällde mest gränsbygden. Två -- då gällde att hålla ryggen fri. Tre
-eller flera -- för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle
-man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med
-hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält,
-att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll,
-den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget!
-Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit
-svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga
-lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen
-bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer,
-som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke
-och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig
-icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de
-underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och
-fredsbönen efter tacksägelsen.
-
-Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt
-åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla
-kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen,
-folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade
-drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes
-och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla
-visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan
-hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af
-fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra
-dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand,
-och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.
-
-Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man
-dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs _tedeum_, folket
-förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag,
-processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar
-och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke
-slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i
-snölandet, bedt för freden.
-
-En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog
-fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen
-under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han
-visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades
-hittills endast underskrifterna.
-
--- Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf.
--- Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är
-sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt
-konto ... hm ... Jerobeam!
-
-Förste kontoristen inträdde.
-
--- Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes
-skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en
-million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om
-tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne
-få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig.
-
--- Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en
-landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda
-konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.
-
--- Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå!
-Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron.
-
-Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt,
-ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från
-Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med
-orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.
-
--- Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. -- Venedig har denna gång
-lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd,
-konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på
-tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten
-beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag
-hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du
-förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham
-att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk;
-hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats:
-hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men
-hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne
-blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda
-beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för
-hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som
-styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och
-detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu
-osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna
-och Medelhafvet ... Jerobeam!
-
--- Mästare!
-
--- Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende!
-Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att
-skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta
-från porten och upp till trappan af öfra våningen. _Här_ skall han
-mottagas med kungliga ärebetygelser.
-
-Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt
-från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde
-till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans
-drag till ett hånande löje.
-
--- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!
-
-
-
-
-                   14. Den triumferande Parnassus.
-
-
-                                    Den gyllene tiden skall återkomma.
-
-I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning
-Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes
-kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle
-dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande,
-ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och
-bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya
-redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring
-hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta
-Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade
-lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas
-skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett
-rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns
-landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina
-sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla
-talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och
-rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade
-drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i
-ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig
-och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad
-begärde en dödlig mera af lyckan?
-
-Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter
-enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare
-Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm.
-Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin
-tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl
-kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det
-bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna
-skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på
-vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens
-väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de
-hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel,
-alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat
-oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som
-tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel,
-allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två
-filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen
-mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige
-fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej
-mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta
-krafter till nästa morgonséance.
-
-I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma
-holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet.
-I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten;
-den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som
-varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor
-otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så
-väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett
-myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm.
-Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf
-Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med
-sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.
-
-Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse
-stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som
-utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig.
-Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år
-därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess
-skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar
-striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en
-kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns
-växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon,
-är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och
-bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes
-egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det
-hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda
-kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken
-folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan.
-Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans
-höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan
-begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.
-
-Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf
-arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde
-bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden
-efterlämnade åt sitt rike!
-
-Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som
-varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet,
-hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den
-17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram
-under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på
-strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop
-Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt
-och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med
-förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade
-till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så
-kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten
-episod, som hör till denna berättelse.
-
-Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo
-lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt
-gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade
-drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed
-IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa
-complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka,
-sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock
-en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och
-kock tillika.»
-
-Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan
-och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät
-räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars
-hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt
-den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:
-
--- Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa
-kråkfötterna.
-
-Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska
-adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste,
-till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk
-handskrift tecknade rader på svenska språket:
-
-»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af
-Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många
-och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda
-dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och
-hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap
-välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra
-det tusen och sextionde.
-
-                                                             _Hagar._»
-
-En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det
-mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända
-trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark
-silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon
-afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla
-orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af
-drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde
-uttyda turkiska.
-
-Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan
-dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna
-villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska
-adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.
-
--- Är ni säker därpå, att skriften inte är ett _falsarium_ af någre
-illfundige judar?
-
--- Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga
-böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren
-Kuprilis, hvars handstil jag sett.
-
-Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade
-sidenrullen.
-
--- Hvad säger doktor Johannes om detta?
-
-Terserus läste, smålog och svarade:
-
--- Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år
-sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.
-
--- Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon
-en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och
-nedlåta sig till en barbars harem!
-
--- Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.
-
--- Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig
-en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall
-förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min
-nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.
-
-Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande
-följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar
-öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:
-
-»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den
-fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din
-skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne.
-Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från
-Pera till Galata» ...
-
--- Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?
-
--- Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.
-
--- Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör
-vidare:
-
-»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från
-din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska
-riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre
-till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms
-slott den 23 Oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.
-
-                                                  _Christina Regina._»
-
--- Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i
-seraljen fått ett passande svar?
-
--- Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt
-att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke
-Terserus betänkligt.
-
--- Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ...
-Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?
-
--- Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga
-sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en
-mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande
-fall kan tilltro denna person allt ...
-
--- Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag
-åsyftar.
-
--- Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre
-än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss
-gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång.
-Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som
-ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny
-ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.
-
-Kristina brusade upp.
-
--- Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss
-väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner
-för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få
-inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det
-skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er
-för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast
-är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!
-
-Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i
-lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och
-en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det
-enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.
-
-Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.
-
--- Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?
-
--- Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en
-hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.
-
--- Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare
-kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och
-dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom.
-Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det
-oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta
-henne allt för detta snilledrag ...
-
--- I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.
-
--- Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver
-inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.
-
--- En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!
-
--- Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.
-
-Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och
-fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af
-Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar,
-vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter,
-framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade
-med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta
-oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de
-kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare
-divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken
-förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången
-uppfördes den 9 Januari 1651.
-
-Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes
-trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer,
-och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde,
-hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för
-Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms
-hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis
-med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare,
-boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte
-det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den
-oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater
-under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om
-termometern då varit uppfunnen.
-
-Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom
-och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre
-krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med
-dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat,
-rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som
-där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln
-och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna
-öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var
-sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och
-betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens
-drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet
-på skådebanan till en ohörbar pantomim.
-
-I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han
-var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som
-arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät
-hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven,
-tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än
-nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver
-hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna
-sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.
-
--- Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till
-ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför
-att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa
-hedniska upptåg. -- Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig
-att säga?
-
-   Den frommast är
-   hundhufvud bär
-   och är utaf det slaget,
-   som måst betala laget ...
-
--- Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt,
-genmälde ärkebiskopen.
-
-Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som
-föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin
-uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår,
-om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät
-undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa
-svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af
-sina diplomatiska löjen.
-
--- En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna
-drottning är kvinna.
-
--- Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.
-
--- Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga
-drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har
-numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!
-
-Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första
-gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år
-omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska
-huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan
-Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit
-från landet, med dagens löpande hofskvaller.
-
--- Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt
-fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna.
-
--- Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga.
--- Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det
-varit uppror mot hennes majestäts helgade person?
-
--- Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma
-turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes
-majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid
-namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår
-sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så
-upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga
-turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo
-behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.
-
--- Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade
-hänga sig fast vid ett kärt namn. -- Hvem kan den Hagar vara, som förut
-varit kammarpiga?
-
--- Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller
-Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins
-bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda
-drottningen och allt hvad kristeligt är.
-
--- Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med
-drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i
-alla leder.
-
-I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon
-riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens
-nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla
-ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så
-tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera
-ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon
-gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes
-innersta!
-
-Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade
-sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten
-Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro
-sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära
-och så smärtsamt berört honom själf.
-
--- Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå
-en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till
-en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen,
-men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess
-vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit
-sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn;
-förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var
-hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve
-Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!
-
-Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna,
-dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor.
-Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och
-hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu
-var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon.
-Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den
-följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af
-tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande
-skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.
-
-Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning
-Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra
-hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen
-till ära, hette Kristina.
-
-   Dygden vörde alle världens änder,
-   kungar, riken, folk och alle ständer.
-
-Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras
-högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var
-för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt
-och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och
-muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga
-Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela
-Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»
-
-   En purpur-liflig, fin Aurora
-   dig stiger upp, o, Svea kär!
-   Lycksalighetens horn hon bär
-   i följe med den blomstrand' Flora.
-
-Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra
-genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af
-allt som önskeligt är.
-
-   Den regn och solsken har i händer
-   och råder öfver Jupiter,
-   den Phoebi klarhets mästar' är,
-   vår brist i ymnighet han vänder.
-
-   Den samme Gud, han låte skina
-   sin' blida ögons nådesol
-   på Svea drottnings rikes stol
-   och fröjd' oss länge med _Kristina_.
-
-
-
-
-                          15. Gunstlingarne.
-
-
-                                       Hon föraktade sina gunstlingar.
-
-De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända.
-Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så
-frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning!
-Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar,
-men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta,
-blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade
-krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets
-tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har
-hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och
-hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad
-med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för
-den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett
-långt regemente!
-
-Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans
-borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller
-såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken
-blifvit förhäxad». -- »Af hvem?» -- »Ja, det vet ingen, men några gissa
-på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen,
-frökens fader.»
-
-I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild
-anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan
-hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var
-icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck
-öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så
-fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs
-spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som
-skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt
-fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja
-med drakslingor i knäppet.»
-
-Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och
-byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad
-höres från Stockholm?» -- Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet,
-höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera
-vant sig att antaga: »Fröken är galen.» -- »Hvad? Hon, som förökat våra
-privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!»
--- »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad
-skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän,
-alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med
-förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma
-gods?» -- »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att
-bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»
-
-Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon
-var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled,
-att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva
-allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har
-hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt
-rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket?
-Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de
-ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när
-har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga
-kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara
-drottning ändå -- så länge det behagar mig att vara en drottning!
-
-Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara
-allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon
-rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids
-och världens medelpunkt.
-
-Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat
-tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida
-_en_ förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig
-själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under
-kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la
-Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om
-drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge
-friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina
-kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades
-några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.
-
--- De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga
-nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba.
-
--- Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men
-bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.
-
--- Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld
-drottning.
-
--- Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de
-tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock
-vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få
-sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din
-förlofning i slottet.
-
-Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt
-i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000
-riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och
-herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans
-solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies
-tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.
-
-Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver
-den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen,
-öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper,
-friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper,
-trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande
-jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram
-till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte
-prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier
-och fållar, en kvinnas tycken.
-
-Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof.
-De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes
-med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan
-lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde
-Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i
-träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra
-af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och
-förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid
-och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i
-lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor
-af andra och tredje ordningen lyste många.
-
--- Tungel -- sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats
-så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i
-hemliga ärenden -- huru mår min doktor i dag?
-
--- Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha
-kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts
-välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta.
-
--- Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel
-betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?
-
--- Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke
-jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med
-presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor
-Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex
-kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka
-höga herrar voro därinne på uppvaktning?
-
--- Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och
-silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna
-honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen
-församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.
-
-Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i
-Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier
-hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en
-läcker stek.
-
--- Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.
-
--- Grefve Tott.
-
--- Jag skyndar ...
-
--- Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids
-nog att göra en kullerbytta[7].
-
-På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före
-de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om
-fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej
-någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda,
-förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.
-
--- Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina
-patienter, att han blir sin egen patient?
-
--- Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung,
-när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda
-drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så
-nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att
-ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta
-köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen
-åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?
-
-[Fotnot 7: Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig
-i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina ämbeten
-1661 och dog lika maktlös som glömd.]
-
--- Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr.
-Vill ni göra mig till en idiot?
-
--- Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket
-snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för
-vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva
-och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.
-
--- Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!
-
--- Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers
-majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som
-skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin
-katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar
-åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta
-lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom,
-skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder,
-hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten
-eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist!
-Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att
-kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!
-
--- Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda
-essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii,
-läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom
-sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde
-anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag
-stund, vore böjd att ... förakta er!
-
-Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han
-borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann
-sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans
-höga patient:
-
--- Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta,
-som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man
-har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt
-mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät,
-inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert
-... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...
-
--- Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...
-
--- Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa
-flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om
-deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin
-skicklighet.
-
-Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer
-och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till
-sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen
-uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de
-öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren.
-Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande
-grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och
-beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd.
-Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig
-kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista
-orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott,
-som just nu hade nåden samtala med drottningen.
-
-Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och
-hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre,
-riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve
-Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en
-högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror
-kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans
-ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste
-skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade
-icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att
-Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.
-
-En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don
-Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och
-de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin
-uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl
-anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.
-
-Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda
-eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som
-lät guldmynt rulla. -- Hvem har uppfunnit _perpetuum mobile_? Forsen och
-pratsjukan. -- Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. --
-Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med
-spelkorten. -- Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. -- Hvem
-har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris
-till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna
-passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren
-belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter
-af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den
-märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren
-Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte
-Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den
-senare en omgång hästskor af silfver.
-
-Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans -- deras
-»orkestik» -- hvilket professor Naudé strax var beredvillig att
-framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa
-rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra
-musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så
-erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt
-skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja
-munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde
-herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den
-vördnadsvärda klassiciteten.
-
-Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa
-sig indignerad.
-
--- Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till
-Bochart.
-
-Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde
-och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de
-beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en
-eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens
-vrede mot Meibom.
-
--- Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.
-
-Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens
-makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på
-västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos
-drottningen.
-
--- Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?
-
--- Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från
-mig och andre svenske herrar.
-
-Kristina skrattade.
-
--- Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt
-rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt
-vetenskapsman som doktor Bourdelot.
-
-Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den
-uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i
-halsen och förgöra honom.
-
-Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske
-doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom
-som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som
-gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste
-omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru
-litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var _hennes_
-gäst, _hennes_ läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att
-försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för
-sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför
-skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att
-vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman,
-hvilken det var en ära att fästa vid Sverige.
-
-Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke _hon_ förakta och
-genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare!
-Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina
-gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon
-aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon,
-som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle
-hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting,
-som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att
-vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon
-vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan
-ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben,
-desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas
-beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner,
-misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig
-försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva.
-
-Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så
-länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en
-främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista
-utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med
-förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de
-höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.
-
-Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott
-gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina
-själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde
-gunstlingen.
-
--- Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till
-Pimentelli.
-
-Om Pimentelli svarat: »_Vi främlingar_ hafva intet annat skydd mot den
-svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill
-jag ock försvara eder mot alla. -- Men Pimentelli, som uppstigit på
-Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:
-
--- Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.
-
-Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika
-uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men
-sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren
-lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick
-förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets
-närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som
-förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen
-sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref
-hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och
-mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats
-uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot
-undertecknat sitt eget afsked.
-
-
-
-
-                         16. Mor och dotter.
-
-
-        Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!
-
-I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller
-förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting
-af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas,
-men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse
-utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig
-efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir
-ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess
-ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr.
-Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra,
-hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det
-finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.
-
-Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i
-historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som
-endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och
-sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst
-liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt
-medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så
-spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf,
-ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan
-fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt
-för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos
-fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos
-dottern gentemot allt som icke var hon.
-
-Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt
-barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in
-i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes
-af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej
-såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade,
-blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, _hans_ dotter, som
-skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en
-relik. Kristina blef _själf_ från den stund hennes moder behandlade
-henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick
-medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod
-tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma
-själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af
-skört sefirgarn, den andras af segt silke.
-
-År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade
-Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne
-för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat
-vid tårar -- man ledsnar fort vid en ohörd klagan -- återvände hon till
-Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden
-af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och
-bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att
-lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa
-sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor
-konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man
-skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes
-svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms
-Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning
-Kristina.
-
-Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall.
-Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans
-långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som
-hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett
-återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste,
-för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och
-Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med
-pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika,
-dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon
-kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka,
-än af ömhet för rikets välfärd.
-
-Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina
-bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till
-sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga
-bekymmer.
-
--- Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna
-ett vilsefördt barn?
-
-Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt.
-Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en
-kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för _hans_ barn, reliken.
-Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes
-majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät
-änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande
-drottningen.
-
-Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke
-mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora
-diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver;
-icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af
-äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler,
-såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och
-ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande
-bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna,
-tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel
-lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men
-sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för
-sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en
-dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af
-guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid
-funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en
-svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket
-förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga,
-regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå
-ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de
-fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den
-hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.
-
-En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i
-drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som
-uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för
-att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man
-kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan
-alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de
-drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i
-mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik,
-om otålighet vittnande kastning af nacken.
-
-Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja
-dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att
-hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare
-se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det
-var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta
-styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.
-
--- Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa
-uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få
-sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.
-
--- Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig
-så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af
-musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot
-eders majestäts våning.
-
--- Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin
-dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all
-försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga
-band på en känsla.
-
-Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad
-häftighet möderne.
-
--- Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos
-ordspråk utan uttolkningar.
-
--- Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med
-bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en
-mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande
-lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din
-ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några
-steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar,
-ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror.
-Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och
-hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender.
-Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du
-upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara
-hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke
-befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina
-ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du
-är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva
-lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det
-ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu
-är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din
-moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif
-för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif
-för din moder! ...
-
-Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta
-ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en
-hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans
-storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla
-dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände
-förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första
-gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:
-
--- Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad
-däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara
-rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak.
-
-Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord
-kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat
-vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och
-hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt
-utbrott, som blef ödedigert.
-
-Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:
-
--- Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda
-nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till
-dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt
-eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska
-läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot
-påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat
-din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan
-emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och
-din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans
-mördare!
-
-Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka.
-
--- Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af
-skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras
-ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de
-äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem
-att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster
-råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig
-ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och
-har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät
-all högönskelig välmåga och säger härmed _valet_.
-
-Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena.
-Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under
-konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej
-ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta
-berättades för Kristina, blef hennes svar:
-
--- Hon har sig själf att tacka för allt!
-
-Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma
-förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande
-ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett
-barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och
-dotter oöfverstiglig.
-
-Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart
-med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin
-dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns
-tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett
-svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.
-
-
-
-
-                         17. Hotande förebud.
-
-
-        Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals
-                                                 präster ifrån dig ...
-
-Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår
-1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari,
-Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och
-blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och
-afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya
-komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna.
-Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af
-hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara
-motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet
-glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt
-och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick,
-än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen
-ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf,
-beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka
-förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga
-allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet,
-undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett
-af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan
-ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: _jag måste ju
-lefva!_ ... Hon _måste_ lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast
-begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade
-sig att uppfylla lifvet!
-
-Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men
-förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve
-Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om
-den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra
-gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett
-tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera
-ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon
-reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.
-
--- Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. -- Den 1
-Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till
-tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens
-mening om detta?
-
--- Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig
-därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus,
-synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var
-ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.
-
--- Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt
-bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag
-mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga
-sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens
-bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner
-...
-
-Grefve Magnus rodnade.
-
--- Det torde ej tillkomma _oss_ att nagelfara med hennes majestäts
-belöningar för tjenster åt riket.
-
--- Ja visst, det faller sig något olägligt för _oss_, som blifvit
-belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera
-räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla
-emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss
-_allt_.
-
--- De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.
-
--- I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en
-man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga
-nåde där vi mera gagn haft att först uppställa _conditiones_. Som det nu
-är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya
-hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar
-bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice
-riksmarskalk, hvad vill det säga?
-
--- Det är hennes majestäts _bon plaisir_, det rör intet mig, genmälde
-grefve Magnus.
-
--- Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika
-mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar
-och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet
-hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder,
-är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms
-tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att
-köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa
-ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000
-daler?
-
-Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på
-axlarna.
-
--- Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes
-majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar
-dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...
-
-Rikskanslerns blick mörknade.
-
--- Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början.
-Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände.
-Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att
-_hon fruktar sin efterträdare_.
-
--- Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!
-
--- Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett
-skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall
-blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är
-dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af
-fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit
-sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller
-... Så mycket folk!
-
-De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande
-larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande
-folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På
-båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike
-nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen.
-Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod,
-hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och
-sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast
-han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med
-knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände
-sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som
-bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre
-folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! -- adeln, som ägde allt,
-styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.
-
-Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare.
-Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade
-mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke
-heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns
-någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det
-grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års
-öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i
-spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu
-innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde
-ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett
-föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.
-
-Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd,
-som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten
-vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika
-allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin
-vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de
-förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på
-gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes
-icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta
-för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad
-man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som
-fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande
-och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar
-förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets
-fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att
-ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens
-uppmärksamhet.
-
-Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med
-trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla
-protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många
-hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige
-och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en
-kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde
-äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig,
-förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag,
-spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända
-hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af
-de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett
-ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa
-fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en
-afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala.
-Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna
-profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne;
-hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo
-i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon
-började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare,
-slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.
-
--- Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor.
-Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett
-litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!
-
-Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast
-förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse,
-klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna
-person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer,
-som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade
-utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var
-man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det
-pekande fingret väckte endast förvåning.
-
--- Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. -- Där är
-fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i
-lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de
-rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting --
-innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen
-ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i
-högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända
-hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens
-mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud,
-det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går
-och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa
-gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en
-människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de
-andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De
-äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger
-han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de
-första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen
-vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han
-engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig
-hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_
-tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna:
-välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva
-äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria,
-utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du
-hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och
-hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men
-jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus
-spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt
-kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det,
-vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af
-din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt
-som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en
-drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen,
-icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...
-
-Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den
-vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många
-stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt
-högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än
-mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.
-
--- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig
-bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig
-icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt
-samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel:
-om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån
-dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver,
-skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända.
-Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i
-himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som
-uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade
-bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på
-bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är
-du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han
-kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla
-lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar
-är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig
-detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är
-rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig
-och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld,
-luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...
-
-Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt
-med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg
-hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet
-till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd
-än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och
-återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på
-angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt
-hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har
-ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika
-omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade
-Ragnarök.
-
-Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade
-utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.
-
-
-
-
-                      18. Carl Gustaf på Öland.
-
-
-          Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din
-                                                              fjätter?
-
-Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland,
-reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd
-af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan
-att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade,
-fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme,
-som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid
-väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt
-ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en
-furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i
-ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vänta.
-
-Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått
-drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till
-sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet
-fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med
-goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga,
-Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som
-älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre
-hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den
-förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som
-andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier,
-gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt
-klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig
-försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves
-eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar
-Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och
-Svana-lilla:
-
-   Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?
-   Jag har varit i främmande land,
-   tvättat mig och mina barn. -- Svan, Svan sälle!
-   För min nåd, för min ära,
-   för min dans, för min kära
-   drar jag mig åt Öland.
-
-Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom
-honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra
-delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera
-förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar,
-förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade
-Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som
-landtjunkare utföra ett storverk.
-
-Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig
-kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra
-Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare
-växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar,
-bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på
-de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke,
-fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red
-han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som
-gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning.
-Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver
-hela ön från östra stranden allt till den västra.
-
--- Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges
-rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul
-Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
-
--- Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna
-ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.
-
-Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa,
-ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i
-brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande
-overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid
-tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och
-betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott
-längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm
-med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens
-åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket
-och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men
-mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra
-världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så
-genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme
-under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid
-klippan, när skall du bryta din fjätter?
-
-Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste
-icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära
-half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med
-kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur
-vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle
-medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä
-för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan,
-beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en
-ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl
-Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat
-störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det
-förrädiska brefvet till drottningen.
-
-Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens
-föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.
-
-Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade
-byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler
-silfvermynt.
-
--- Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade
-sitt godkännande.
-
--- Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar,
-dristade fogden invända.
-
--- Så vänta!
-
-Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen
-hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz,
-adlad Hirschenstjerna.
-
--- Skaffa mig pengar, Gambrotz!
-
-Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata
-vänstra och höjde på axlarna.
-
--- Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen?
-Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama
-guld ur gråstenar?
-
--- Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes
-majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.
-
--- Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af
-rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!
-
--- Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira
-visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den
-som har råd till allt.
-
--- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i
-Finland! Där är godt om land.
-
--- Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.
-
--- Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne.
-Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på
-sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm
-duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.
-
--- Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.
-
--- Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår
-mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!
-
-Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra
-landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och
-Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte
-stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor
-och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af
-luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår,
-rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade
-ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och
-tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula
-baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till
-häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.
-
-Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till
-Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far
-i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens
-husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär
-för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl
-smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste
-fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den
-ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och
-tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och
-krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna
-Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band
-ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till
-häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver
-hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens
-järnskor.
-
-Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad
-där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på
-Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta
-ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han
-öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul
-Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven
-och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter
-återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade
-sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens
-hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades;
-läsningen fortsattes i enrum med Würtz.
-
-Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann
-sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.
-
--- Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är
-fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på,
-hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för
-allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva
-adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra
-bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min
-bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att
-skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med
-all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för
-mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt,
-skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må
-kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius
-tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer
-mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske
-doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges
-om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på
-stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.
-
-[Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.]
-
--- En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär
-med doktor Bourdelots efterträdare.
-
--- Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot
-sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med
-piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt,
-nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9]
-skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don
-Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat
-konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk
-grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom
-halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut.
-Würtz, vi måste _à tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han
-disponerar allt Perus guld.
-
--- Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro
-pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
-
--- Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?
-
--- I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu
-röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?
-
-[Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.]
-
--- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen!
-Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din
-drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
-
-Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett
-omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig
-hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:
-
-»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på
-rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro
-beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet
-heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i
-sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att
-tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög
-person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter
-riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är,
-lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten.
-Tagen eder i akt, nådig herre; önskar
-
-                            en onämnder, som i denna tidsens farlighet
-                                    eder och Sveriges rike trogen är.»
-
-Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den
-sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.
-
--- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.
-
-Prinsen skrattade.
-
--- Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne
-hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln?
-Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i
-riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
-
--- Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg
-kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa
-höga ögon.
-
--- Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina
-grisar, sa' mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög
-persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig
-respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt
-eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit
-grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför
-blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig?
-Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför
-att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka
-bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan _vänta_.
-
--- Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar
-marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en
-örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet _kan_ icke vänta
-...
-
--- Jo, jag kan. Men jag måste _lofvera_ ...
-
-
-
-
-                   19. Stjärnan och skyddslingarne.
-
-
-                                                      Jag är Kristina.
-
-Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal;
-därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det
-sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och
-vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig
-borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på
-hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.
-
--- Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.
-
--- Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som
-vakar för landsens bästa.
-
-Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid,
-när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes
-ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna
-hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött,
-missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna
-afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit
-och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på
-kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade
-varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade
-uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV,
-barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då
-missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna
-befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder?
-Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i
-Norrström.
-
-Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod
-upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna,
-men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor,
-ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i
-morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var
-ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller
-hel död.
-
-Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett
-bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och
-varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till
-henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke
-kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred
-stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin
-strålkrans.
-
-Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod
-ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en
-dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan
-öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var
-inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.
-
-- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som
-visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. -- Jag måste
-vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!
-
-Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde
-in.
-
--- Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?
-
-Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
-
--- Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.
-
-Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg
-något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot
-slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.
-
--- Ser du ingen stjärna?
-
--- _Mais si, majesté_, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.
-
--- Gå din väg, jag vill sofva!
-
-Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan
-begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde
-förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva,
-beströdd med fin sand -- ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så
-tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett
-lyssnande öra.
-
--- Känner du mig? sade stjärnan.
-
-Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra
-natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är _maran_. Men hon förmådde
-det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma
-sken, som uppfyllde och beherskade henne.
-
--- Jag sade dig ju -- fortfor det hemlighetsfulla inom henne -- att jag
-skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens
-grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett
-skenlif: _jag_ är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan
-undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den
-Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna
-brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning
-att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat
-gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat
-gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du
-half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i
-ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af
-dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena
-honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är
-och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad
-glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt
-tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet
-åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme,
-stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma
-förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn!
-Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett
-solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till
-urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget
-stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!
-
-Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt
-ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg
-tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.
-
-Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända
-till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att
-åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som
-hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla,
-förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt
-förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas
-och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och
-sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade
-tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös
-i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig
-medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig
-själf.
-
-Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen
-uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett
-lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade
-drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en
-annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af
-gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma
-dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten,
-och lämnade dörren på glänt, när hon gick.
-
-Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina
-var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde
-erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora
-kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade
-ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för
-denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på
-armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade
-mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar.
-Hvarför grät den fule gamle soldaten?
-
-Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i
-Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla
-trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...
-
-Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i
-Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den
-låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de
-beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför
-fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon
-ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför
-kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en
-lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han
-ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller
-drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju
-honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader,
-faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige
-gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den
-lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon
-hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i
-dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på
-kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva
-så kort.
-
-Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter,
-illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer
-få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast
-sig själf!
-
-Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke,
-men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta
-okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara
-tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som
-lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville
-förblifva Kristina.
-
-Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka
-Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen
-underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under
-gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell
-mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren
-Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg
-hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade
-sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att
-båda af trötthet måste uppskjuta striden ...
-
-Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde
-lyssna därpå och fortfara att drömma?
-
-Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna
-brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon
-stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den
-turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef
-ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.
-
--- Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?
-
--- Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små
-ungkarlstvister.
-
--- Men om jag vill veta det?
-
--- Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det
-befalles mig, måste jag lyda.
-
--- Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter
-inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta
-hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det
-finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med
-nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg.
-
-Tott bet sig i läppen.
-
--- Han är skyldig mig satisfaktion.
-
--- Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en
-droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare
-handen. Är jag förstådd?
-
--- Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.
-
--- Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar
-eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i
-Nykarleby?
-
--- De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än
-rikets konung.
-
--- Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej
-herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste
-de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby
-är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har
-grefven något att anmäla i dag?
-
--- Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om
-det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans
-villkor. Han vädjar till eders majestät.
-
--- Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att
-vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och
-smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren.
-
--- Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.
-
--- Godt. För in honom!
-
-En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort
-brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och
-regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade
-kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han
-befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på
-tinningen.
-
--- Ditt namn?
-
--- Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.
-
--- Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.
-
--- Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät
-rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.
-
--- Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre
-i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid
-generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och
-jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig
-och Stockholm.
-
--- Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i
-Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.
-
--- Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från
-lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?
-
--- Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude.
-
--- Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man
-följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader?
-
--- Min fader var fältmarskalken grefve Götz.
-
--- Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar
-kunna blifva Mose lärjungar!
-
--- Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven
-med tvunget löje. -- Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men
-jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag.
-
--- Och jag -- inföll den unge juden häftigt -- jag har engång nedlåtit
-mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu
-var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag
-ihågkommer gamla skulder.
-
-Drottningen utbrast i löje.
-
--- Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe?
-Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller
-mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner
-sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland
-ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker.
-
--- Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi,
-anmärkte grefven högdraget.
-
--- Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var
-herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst.
-
--- Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. -- Låt
-oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million
-daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån?
-
--- Göteborgs tullar, svarade juden.
-
--- Och räntan?
-
--- Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för
-hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en
-krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess
-stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i
-Europa, med undantag af Nederländerna.
-
-Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för
-henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.
-
--- Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med
-riksskattmästaren.
-
-Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men
-fick befallning att dröja.
-
--- _Au revoir_, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme
-på min promenad.
-
-Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en
-förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg
-det på morgonen anlända brefvet.
-
--- Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna
-bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz?
-
--- Götz tjenar. Zevi befaller.
-
--- Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl
-ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr.
-
-Den unge agenten bugade stum.
-
--- Jag vill minnas, att du hade en syster.
-
--- Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.
-
--- Lefver hon än?
-
--- Hon lefver.
-
--- Hvar?
-
--- I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin
-vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål.
-
--- Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal.
-
--- Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans
-blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det
-var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.
-
--- Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till
-ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller
-dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett
-silkessnöre.
-
--- Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar
-lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt
-med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne
-tillgifne.
-
--- En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar
-hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då
-till profetens lära?
-
--- Hon kan icke annat.
-
--- Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att
-vara så lärd och kunna styra barbarer!
-
--- Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera
-vist.
-
--- Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man
-meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den
-hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor,
-bland ett folk af vargar!
-
--- Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets
-vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.
-
--- Ja, jag vet. Att spå i händerna.
-
--- Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min
-syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland
-dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af
-stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför
-honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok.
-
--- Brefväxlar du med din syster?
-
--- Ja. Med dufvopost.
-
--- Och hon skrifver till dig om stjärnorna?
-
--- Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en
-hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det
-är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter
-de kristnes tideräkning.
-
--- Och hon har funnit dess nyckel?
-
--- När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln.
-
--- _Pardieu_, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man
-söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på
-stjärnorna?
-
--- Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två
-är fyra.
-
--- Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med
-riksskattmästaren.
-
-Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på
-hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda
-begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens
-stil var af följande lydelse:
-
-»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och
-Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig.
-
-Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12
-Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan
-fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat
-Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men
-genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål
-tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af
-förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta
-tänkesätt.
-
-Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit
-dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt
-hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den
-fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung.
-Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste,
-som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från
-Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och
-femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af
-året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som
-under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där
-intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid
-denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är,
-stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för
-undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att
-förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt
-dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen
-med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som
-ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå.
-Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i
-månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af
-kalifens regering det femte.
-
-                                                      _Hagar Sultan._»
-
-Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala
-en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla
-stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen --
-eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri
-ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej
-den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett
-upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i
-drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa
-djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett
-fäste!
-
-Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att
-genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en
-hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och
-silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade
-skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade
-småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en
-kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men
-det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé.
-Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.
-
--- Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!
-
-Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af
-en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna
-ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara
-skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan,
-Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst,
-bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens
-bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:
-
-»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej
-undgå silkessnöret.»
-
-
-
-
-                         20. Det stora budet.
-
-
-                                                  Hon sökte ett fäste.
-
-Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades
-mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är
-dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning
-Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början
-af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.
-
-Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes
-majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan
-är allenast med någre få.»
-
-Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att
-upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell,
-instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje
-ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare
-det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra
-fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara
-allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.
-
-Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande
-sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm
-och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de
-smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort
-rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant
-banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda
-honom att återvända till Upsala.
-
-På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs
-Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade
-gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid
-andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster
-i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och
-nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk
-bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den
-sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och
-först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen
-och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att
-klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde
-predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig
-uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm
-Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin
-tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit
-honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den
-vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens
-salighet.
-
-Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han
-fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida.
-Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren,
-tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan
-åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan
-vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat
-honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste
-kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till
-möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till
-drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans
-plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans,
-likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta
-anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än
-drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade
-musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror,
-spelade under hela måltiden.
-
-Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken
-uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans
-person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans
-målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta
-tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.
-
-Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra
-eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna
-hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet,
-kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak
-och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke
-ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden
-tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde
-biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve
-Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar
-fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i
-sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu
-gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och
-den triumferande afunden.
-
--- Här, vördige fäder -- sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en
-munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar -- här är det bästa
-tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till
-vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår
-spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen
-reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras
-vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.
-
-De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt,
-och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe
-Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs,
-en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt
-från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor
-Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog
-frimodigt till ordet och genmälde:
-
--- Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att
-vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings
-och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.
-
--- I eders majestäts höga närvaro -- tillade doktor Johannes -- är det
-nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders
-majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.
-
--- Nej, misstycken intet, vördige fäder -- återtog drottningen, ändrande
-ton -- att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet!
-Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får
-döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de
-läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder
-mening, sennor?
-
--- Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att
-dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade
-Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon,
-som kringbars efter måltiden.
-
--- Jag är af samma mening -- inföll den lika slagfärdige Emporagrius --
-änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga
-liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när.
-Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna
-vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens
-ljus.
-
--- Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni
-bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den
-svenska kyrkans påfve, _cum grano salis_ förstås, och desse vördige
-fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens
-pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för
-vår kardinal från Strengnäs.
-
-Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var
-någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord.
-Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så
-gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde
-misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det
-bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och
-som hon själf icke förstod.
-
--- Minns ni -- sade hon -- en gång för elfva år sedan, när jag frågade
-eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som
-hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...
-
--- Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.
-
--- Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja.
-Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.
-
--- Käraste fröken, ännu är det icke för sent.
-
--- Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung
-Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville
-fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt
-berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore
-allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan
-någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt
-förtroende, att ni kunde säga till den vännen: _du är min!_ -- hvad
-skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men
-skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?
-
--- Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller
-stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle
-utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem:
-Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill
-vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: _du är
-min!_ skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen:
-_jag är din!_
-
--- Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon
-tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där
-på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften.
-Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!
-
--- Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. _Själf_ är ett rotlöst
-träd. _Själf_ är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt
-väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin
-medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som
-förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är
-en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet
-annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid
-skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi
-döda grenar af lifvets träd.
-
--- Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag
-förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår
-tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta
-är _min_ kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera
-honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han
-därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med
-att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en
-bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver
-världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och
-sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men
-en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste
-beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.
-
--- Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så
-eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som
-blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög
-eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga
-människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter
-vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i
-både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är
-vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver
-intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma
-ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!
-
--- Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i
-Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?
-
--- Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett
-högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat.
-Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu
-Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna
-intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild
-och namn stå på alla småmynt.
-
--- Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget;
-därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva
-uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min
-gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste.
-Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom _ett stort bud_, och han
-gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut
-till pigsysslor?
-
--- Käraste fröken ...
-
--- Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för
-tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader,
-rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på
-berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven
-väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra
-lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!
-
-Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg
-i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon
-förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en
-tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att
-vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt
-lifs åskådningssätt.
-
-Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla
-Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två
-sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför
-drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till
-nyckelhålet.
-
--- Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.
-
--- Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.
-
--- Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag
-kan ej höra ett ord.
-
--- Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm
-... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten.
-Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet.
-För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om _vi_ toge mot
-sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.
-
--- Jag ser något svart ...
-
--- Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den
-onde själf!
-
--- Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...
-
-Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje
-året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen
-mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater
-Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån
-borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre
-passande mottagningsrum.
-
-Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans
-ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk,
-desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit
-sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit
-inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den
-romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska
-villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation,
-sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver
-samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar.
-Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva
-öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet
-för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle
-vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla
-samveten.
-
-Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på
-ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa,
-utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon
-efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:
-
--- Hvad vill det säga: makt öfver samveten?
-
-Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke
-tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.
-
--- Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast
-drottningen häftigt.
-
--- Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver
-detta oväntade myteri.
-
--- Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har
-marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej
-vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är
-inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men
-säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?
-
-Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom
-förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa
-läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till
-otålighet.
-
--- Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve
-Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar.
-Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller
-utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af
-den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande
-välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till
-exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af
-edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt
-småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig
-med den?
-
--- Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett
-kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.
-
--- Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med
-förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?
-
--- Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.
-
--- Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla
-ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om
-romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att
-älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej
-hinner befatta sig med goda gärningar i smått.
-
--- Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en
-drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm
-framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.
-
--- Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska
-kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter
-och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans
-föreskrifter.
-
--- Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i
-Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena
-saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts
-uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att
-tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts
-egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.
-
-Kristina log.
-
--- Och detta kalla _vi_ samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro
-hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då
-protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för
-prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets
-öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater,
-att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna!
-Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där
-den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.
-
--- Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare
-insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt
-undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för
-den allena saliggörande kyrkan.
-
--- Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga
-munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som
-jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig
-i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya
-bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut
-är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?
-
--- Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska
-ambassaden.
-
--- För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat
-mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag
-ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig
-vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar
-eder en rolig godnatt.
-
-Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att
-hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas
-i Rom.
-
--- Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna
-_rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ...
-
-Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu
-taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en
-efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon
-behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon
-uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var
-möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på
-tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii
-Metamorfoser.
-
-
-
-
-                          21. Stambul Sarai.
-
-
-       Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt
-                                                          åt en annan!
-
-Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar
-Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu
-rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här
-tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen.
-Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern?
-Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från
-österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog
-han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i
-månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå
-murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid
-Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.
-
-Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade
-rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes
-många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit
-eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade
-fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det
-var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa,
-Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga
-änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af
-statsskäl ej blifva kvitt.
-
-I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens
-palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej
-behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en
-sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af
-mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke _chasseki_, ännu icke
-allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som
-så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all
-hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar
-Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med
-sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan,
-som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och
-därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af
-kalifmoder, _validé_. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga
-rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver
-Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket
-guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste
-ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt.
-Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren
-Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.
-
-Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens
-historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger
-till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna
-gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den
-_validé_, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest
-energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade
-varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed
-IV:s farmoder -- en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin
-sagolika skönhet i unga år fått binamnet _Kösem_, mångestalten. Högsint
-och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i
-trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna,
-när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med
-ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och
-eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför
-ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och
-energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat
-sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa
-människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef
-oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste
-stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och
-janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt
-tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han
-behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans
-rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder
-jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker.
-Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans
-mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade
-allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin
-vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé;
-hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå
-detta allt, måste hon först synas vara intet.
-
-Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt
-trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka
-beräkningar.
-
-Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs
-af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje
-af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse
-med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och
-gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var
-kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige
-endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo
-den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.
-
-Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin
-smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor
-och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt
-gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig
-sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och
-hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom
-höra imamen förrätta _ezan_, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera
-fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under
-ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi,
-hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi
-Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia.
-Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen
-och närvaron vid den unge kalifens undervisning.
-
-Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt
-lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje
-moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från
-minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och
-Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att
-tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu
-elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för
-gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt
-på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade
-aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda
-tuniquen (_verredsch_), sammanhållen af en persisk schal, vida blå
-benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon
-var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva
-västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga
-gestalt.
-
-Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte
-Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit
-fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde
-något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första
-ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han
-förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin
-farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans
-vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de
-sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade
-tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst
-dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt
-till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en
-annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en
-öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara:
-»nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» -- kostade dessa ord
-både domaren och hans gynnare hufvudet.
-
-Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas
-befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull
-lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter,
-tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster.
-Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes
-herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i
-verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde
-sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig
-själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon
-förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft
-och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all
-maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en
-tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!
-
-Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna
-och sade till honom:
-
--- Är min själs öga trött?
-
--- Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig
-hugga hufvudet af en hyena.
-
--- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas
-med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola
-sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.
-
--- Mot de otrogne!
-
-Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i
-gossens drömmande ögon.
-
--- Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs
-herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en
-vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store
-kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen
-Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser
-till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än
-Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.
-
--- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla
-damascerade sabelklinga -- jag skall underlägga mig hela österlandet,
-som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar.
-Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.
-
--- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i välde och makt, men
-han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som
-Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens
-utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall
-blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den
-visaste, regera ett folk af vise och furstar.
-
--- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer än en Gud
-och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.
-
--- Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af
-dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd,
-och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter
-profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad
-att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet
-åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola
-erkänna min kalif som sin öfverherre.
-
-Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon,
-som betraktade honom, och frågade:
-
--- Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt
-judarne?
-
-Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras
-ärenden.
-
--- Skrifterna -- svarade hon -- säga, att när judarne återfått sitt
-land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.
-
--- Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra
-världen! utropade gossen.
-
--- Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu
-i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta,
-stora tankar och rättvisa mot alla.
-
-Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog
-han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste
-henne och sade:
-
--- Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit
-en god validé.
-
--- Du min själs hjärta -- svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss
-med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre
--- hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets
-vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min
-stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en
-skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva
-för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas
-stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan
-ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga.
-
--- Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med
-ett blekt smålöje. -- Han säger, att du vill göra mig till en dervisch
-och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga
-Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag
-göra med min broder Sulejman?
-
--- Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka
-Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min
-kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex
-systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre
-äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej
-vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen
-Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och
-systrar med ädelmod.
-
--- Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din
-skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen
-stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag
-skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne
-till din slafvinna.
-
-[Fotnot 10: Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade
-storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att
-begagnas som botemedel mot gikt.]
-
--- Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke
-förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap.
-Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du
-Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot
-ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och
-solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina
-stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd
-står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till
-jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och
-mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot
-eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är
-tvillingssyster till min.
-
-Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde
-honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma,
-en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter
-öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla
-ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta
-slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen.
-
-Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam
-med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med
-dufvoposten.
-
-»Min dotter -- skref juden -- Israels hopp nalkas sin fullbordan, på
-samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag
-förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af
-11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd
-att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu
-behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina
-fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset
-Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör
-ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter
-Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all
-Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra
-ögon må se hans herrlighet!»
-
-Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin,
-som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin,
-hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens
-halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke
-blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills
-upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida
-kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande,
-var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var
-hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg
-inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att
-morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans
-lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål -- det mål, för
-hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt -- nu hade
-mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det
-förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det
-världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin
-förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara
-det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans
-maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit
-hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle
-beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta
-världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.
-
-Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes
-drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i
-Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro
-svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var
-deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif,
-att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte
-_sin_ kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade
-som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola
-flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen
-uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en
-kudde och grät af okänd lycka ...
-
--- Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande
-öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid
-klartänkta forna jungfru från Riseberga.
-
-Intet svar.
-
--- Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?
-
-Intet svar.
-
-Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid
-sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med
-den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid
-Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas
-huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad
-gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.
-
--- Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast
-hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i
-hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!
-
-Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och
-frågade:
-
--- Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?
-
--- Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste
-ju en fattig människa hålla kära.
-
--- Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ...
-eller ett barn?
-
--- Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men
-älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot
-beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för
-honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och
-mästarn bad hälsa på rätta stället.
-
--- Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?
-
--- Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att
-fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe
-hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog
-fick hon se om'en, när stackarn var fotfallen.
-
--- Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin
-mans lif?
-
--- Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.
-
-Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste
-gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets
-irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur
-det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina,
-satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta
-vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus
-från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt
-så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst
-okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas
-innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig
-helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet
-och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje
-öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup!
-Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!
-
-
-
-
-                      22. På tredje trappsteget.
-
-
-        Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet,
-                                                skulle nu blifva allt.
-
-Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan
-att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det
-synes icke.
-
-Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed,
-gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode
-Whitelocke såsom hans _Valentine_, hans för denna dag i all ärbarhet
-utkorade käresta.
-
--- Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne
-till _la belle comtesse_, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som
-åtföljde dem.
-
-Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd,
-claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna _bons
-chrétiens_, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt
-drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att
-republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna
-dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät
-sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt
-i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver
-natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts
-stora insikt i hushållningen.
-
-Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott
-aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker
-flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin
-pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.
-
-Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade
-förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin
-hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde
-guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen
-hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under
-trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste
-hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från
-alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga
-trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar,
-loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare
-och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.
-
-Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att
-bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på
-aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten,
-därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter
-brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist
-brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af
-ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där
-drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste
-först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde
-exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med
-rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet,
-gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades
-vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.
-
-Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen
-tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal
-familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes
-majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig
-nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor -- det
-var numera ingen brist på grefvar i Sverige -- och förde brudparet under
-musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef
-därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af
-Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna
-bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande
-att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve
-desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.
-
-Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade
-nutidens svindlande polskor. Det var _allemande_, _bourrée_, _chaconne_,
-_courante_, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig
-takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i
-dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare
-sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt
-drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg
-knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar;
-hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det
-roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på
-hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne
-skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen
-och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke -- han,
-som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung --
-undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa
-_sin_ krona.
-
-Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på
-morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att
-drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med
-förställd undran hvad han menade.
-
--- Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige förrän nu, svarade
-engelsmannen. Eders majestät är nog grym att så länge neka två unga
-nygifta den lyckan att äga hvarandra odeladt.
-
--- Ingenting värre? Dansen må sluta.
-
-Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé med dess ceremonier.
-Majmorgonen lyste med redan högt buren sol in genom slottsfönstren, när
-bröllopsgästerne sökte sin korta hvila.
-
-Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i rörelse, alla ögon
-och öron öppna. I södra delen af Upsala slott var en stor, två våningar
-hög sal inredd till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd för
-stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar, mellan hvilka en öppen
-gång var lämnad i midten. I salens öfra ände, på en tre trappsteg hög
-plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen
-fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna och öfver densamma
-en lika broderad tronhimmel af karmosinröd sammet. Till vänster väntade
-fem röda taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför dem i en
-halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd. Läktare och gallerier
-på tre sidor af salen inrymde platser för de talrike åskådarne.
-
-Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman med sin staf och de
-åttio riksdagsmännen af sitt stånd för att intaga sin andel af
-bänkraderna till höger om tronen. Efter dem kom borgareståndet,
-hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på
-bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och adeln, omkring
-tvåhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik
-Fleming, och satte sig till höger framför bönderne. Om man får tro
-Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst, som fordom i
-hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar
-samt omkring sextio präster med långa skägg, sättande sig till vänster
-framför borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången, reste sig
-alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden, och när prästerne påsatte
-sina hattar, gjorde de öfrige sammaledes. Med samma ceremoni hälsades
-riksråden, som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen
-med sin talrika hofstat.
-
-Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt med
-konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i
-jämnhöjd med den ställning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde
-föreställa sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och säga
-farväl klockan inemot fyra på morgonen; men intet spår af trötthet kunde
-förmärkas i hennes lugna, majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak
-beslöjade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende
-hade sedan flera år förlorat ungdomens första friskhet; hyn hade
-mörknat, växten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga
-örnnäsan mera framstående. Men hon var dock Kristina, som ingen annan;
-hvarje rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett
-kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning
-går mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvärad, hälsande
-mera med blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt åt alla
-sidor, trädde uppför de tre trappstegen och satte sig på sin tron.
-Hofpersonalen trädde tillbaka. Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på
-sitt församlade folk.
-
-Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad. Det var här
-rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att uppläsa trontalet. Han, som
-svurit sin konung att bevara Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej
-för ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var då Kristina
-oförberedd höll till de församlade ständerna detta vackra, frimodiga tal
-om sin afsikt att nedlägga kronan, hvilket framlockade tårar i mångas
-ögon och skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det så
-framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart omfattande, förstånd
-och ett säkert gehör för hvad hon i detta ögonblick _borde_ säga.
-
-Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående talares smickrande
-underdånighet, var bondeståndets talman.
-
--- Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra? Öfvergifva oss, som
-älska eder så mycket! Kan eders majestät få något bättre än hon nu har?
-Hvar skall eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät skall
-ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag lasset, så länge I
-lefven; vi skolom göra vårt bästa att lätta bördan. Eder fader var en
-hederlig man och god konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en
-hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid kommer; men från
-eder vilja vi icke skiljas, så länge I lefven; dragen eder icke ifrån
-oss!
-
-Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme tolken för Sveriges
-och Finlands bönder upp till tronen, kysste två gånger drottningens
-hand, vände henne därefter, lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk,
-torkade sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att åter
-lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet. Han visste väl, han
-som andra, hvar skon klämde, men det var förunderligt med drottning
-Kristina, att där hon framträdde, där hon talade eller endast såg på en,
-där lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit en knut
-på regeringens tråd; och det förunderligaste var, att hon trodde detta
-själf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rådets maktlystnad hade
-tvungit henne till så mycken förställning, att mången misstänkte
-förställning i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar, i hvilken
-denna ovanliga drottning lefde. När man sade till henne, att hon regerat
-vist, var hon öfvertygad därom, och när bonden sade till henne: eders
-majestät är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet.
-Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men
-det var ett eko från klippväggar; det var ett återljud af henne själf,
-sådan hon var _i den stunden_.
-
-Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes
-drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan
-besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar
-voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga
-känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och
-landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att
-hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo
-henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle
-kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför
-skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne?
-
-Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt
-som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva
-på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel
-Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom
-endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans.
-
-Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens
-riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera
-nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och
-trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad
-med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför
-henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att
-brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i
-morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes
-herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta
-suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården.
-Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid
-hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den
-tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos
-om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.
-
-Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades
-åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter
-franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och
-slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.
-
-Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en
-regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess
-segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket
-utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt
-utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis -- och så
-mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga
-missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på
-bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till
-slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan
-ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes.
-Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som
-sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som
-eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt
-rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en
-gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot.
-Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om
-missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina
-bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är
-den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade
-månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika
-visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha
-varit bättre än sitt rykte.
-
-Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den
-kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade
-Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af
-styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än
-de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot
-tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var
-intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta,
-bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man,
-henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet
-mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en
-kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln,
-hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel
-ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera
-konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott
-eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill
-var fröken Kerstin dock alltför klok.
-
-Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder
--- tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem
-ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i
-dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack
-under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade,
-skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde
-staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis.
-Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen;
-Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg
-sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och
-räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska
-gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från
-drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick
-utför, utför, men hvart?
-
-Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och
-Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i
-Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för
-länge».
-
-Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående
-tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur
-en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas
-fallande krona.
-
-Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan
-nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och
-rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet,
-spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde
-denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon
-ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var
-lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla,
-majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om
-att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.
-
-Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl
-Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets
-råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och
-bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid
-inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som
-var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll
-undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt
-hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor
-och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren,
-som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt
-drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.
-
-Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe,
-öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå
-framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och
-sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från
-tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare,
-trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje
-och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom
-häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla
-undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd,
-hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse.
-Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att,
-ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många
-människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon
-esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med
-sorgelig stämma.»
-
-Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas
-lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon
-af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var -- sig själf. Samtiden,
-för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit
-en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person,
-hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget
-af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att
-infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa
-af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders
-stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom
-lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne
-endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i
-blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade
-genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern,
-farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej
-slockna på tronens sista trappsteg?
-
-Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men
-betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal
-å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes
-majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af
-en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas
-tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga
-förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade
-drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges
-store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne
-vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye
-konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först
-till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef
-obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla
-närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt
-bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å
-allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen
-kysste den nye konungens hand.
-
-Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens
-enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät
-tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill
-mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna
-statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.
-
-Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning
-Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under
-kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par
-hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne,
-förvånade öfver hennes glädtiga lugn.
-
-Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men
-riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där
-sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade
-blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej
-börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i
-hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings
-biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade,
-men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord,
-hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka
-konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken
-gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän
-munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs
-allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung
-ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning»,
-som de vant sig att sjunga.
-
-Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet,
-hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med
-omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att
-läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för
-stark, och mynten präglades om.
-
-På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden,
-hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och
-kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så
-att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera
-goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning
-Kristina. Men -- säger berättaren -- »när vi uti _convivio_ begynte
-blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på
-oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för
-drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne;
-men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi
-därifrån lustige och glade.»
-
-Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick
-nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve
-konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje
-trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af
-en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina.
-Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets
-ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon
-drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt
-begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande,
-hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af
-makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon
-annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom
-och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.
-
-[Fotnot 11: I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt
-kring den höga gästabudssalen.]
-
-
-
-
-                             23. Messias.
-
-
-      Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk.
-
-Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande
-hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i
-fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här
-uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa
-hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan
-spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och
-storartade människoslaktare.
-
-Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke
-minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en
-judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre
-broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i
-Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt;
-Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta
-förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta
-giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda
-bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna.
-
-Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och
-bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai,
-född år 1625. Denne _Schabbathai Zevi_ kom tidigt i rabbinskolan och
-gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare
-i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och
-sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar
-alltid hos sig en _talith_ (böneduk) och en _tefillin_ (bönerem,
-radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex
-dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af
-tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648
-uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och
-återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men
-snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han
-oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa
-Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem
-från hedningars, kristnes och muselmäns ok.
-
-Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en
-varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror,
-bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina
-kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som
-han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta
-sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok
-statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga
-landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant
-Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en
-förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.
-
-Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann
-en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza,
-Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af
-nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i
-Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt
-buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven
-kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud
-själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle
-uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var
-väl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin
-eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva
-sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens
-lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.
-
-Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till
-sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra
-Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när
-Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid
-portarna framför samma stad.
-
-Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder
-och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han
-tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång
-återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike.
-Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker
-framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu
-viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo
-för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans
-djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades
-af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska
-fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att
-handla.
-
-Det var den största affär -- och han insåg det själf, det största
-vågspel -- på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela
-hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af
-sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets
-besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick
-aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i
-pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande
-villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med
-turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade
-Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det
-snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade
-honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de
-snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och
-biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig;
-den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i
-Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vågade han
-icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.
-
-Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med
-sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan
-svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld,
-och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och
-vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning.
-Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste
-fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det
-ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade
-den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla
-länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels
-förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan
-blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga
-skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige
-trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige
-judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade
-uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet
-och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.
-
-Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt,
-blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som
-misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde
-sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus,
-moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af
-låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig
-efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att
-preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter
-uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem
-portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sådan
-hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke
-förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, där
-kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt
-Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för
-Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat
-att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till
-den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om
-sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde
-med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som
-engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg
-nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».
-
-[Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.]
-
-Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i
-synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese
-staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna
-uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu
-stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida
-vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster,
-såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det
-dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans
-fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de
-kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar.
-Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi
-suckade: hvar var Israel?
-
-Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och
-sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han
-sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna
-minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var
-Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons
-graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen,
-sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg,
-som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej
-märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan
-nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se
-en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.
-
--- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han
-ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans
-land åt Abrahams säd till evig tid -- du, som förskingrat oss och lofvat
-åter församla oss från jordens fyra hörn -- du, som sagt genom dina
-tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i
-din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar
-med sin staf i handen för hög ålders skull -- se, vi komme på ditt
-löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi
-ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga
-folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes
-bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig
-upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall
-förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du
-borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du
-skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken
-bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett
-tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en
-till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!
-
-Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom
-väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom
-sig säga:
-
--- Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans
-tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu
-är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke
-inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du
-icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt
-folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade!
-Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg
-genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig
-öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt
-Herrens Krist.
-
-Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från
-Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så
-beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i
-världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga
-honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek
-honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet,
-då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett
-ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.
-
--- Rabbi -- sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför
-berget -- Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva
-Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.
-
-_Messias!_ Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till
-Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den
-ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! _Därför_ sköt intet grönt
-skott ur det förtorkade törnet.
-
-Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget
-och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten
-inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt
-framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han
-måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?
-
-Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra
-krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En
-beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en
-beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son
-ville härin.
-
--- I Jehovahs namn -- utropade sändebudet med hög röst -- fordrar jag
-inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem
-för att förlossa sitt folk.
-
--- Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben
-Zevi kallt.
-
--- Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de
-vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.
-
--- Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt
-tillbommade porten. -- Förnim, port, att jag vägrar honom inträde,
-såframt du icke upplåter dig af dig själf!
-
-Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick
-väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan
-människohänder. Men porten förblef orörlig.
-
--- Vän Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds väntan -- du ser, att
-porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken,
-om du vill blifva trodd på ditt budskap!
-
--- Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk,
-som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt,
-att ett åskväder närmade sig.
-
-Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet
-och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.
-
-Ruben Zevi stod hånande lugn.
-
--- Är då Herrens arm förkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke
-drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och
-människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej
-skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.
-
-Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens
-rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye
-anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.
-
--- Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!
-
-Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå
-den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann
-rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med
-förstärkningar ifrån Jaffaporten.
-
-Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade
-till Ruben Zevi:
-
--- Ett ord, rabbi!
-
-Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick
-några ögonblicks tid att tala.
-
--- Rabbi -- sade hon med brådskande hast -- din sak är förlorad. Ditt
-herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. _Honom_ står
-ingen emot -- ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders
-ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.
-
--- Låt höra dina villkor! sade den gamle.
-
--- Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett.
-Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din
-dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina
-dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med
-ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina
-befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son,
-skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke --
-tillade hon ifrigt, när den gamle teg. -- Fråga Nathan, och han skall
-intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.
-
--- Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans
-känslor betagit all klang. -- Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och
-dina ord.
-
--- Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon
-afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser
-härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils
-purpurröda barett.
-
--- Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla
-stämma. -- Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel,
-som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min
-dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda
-barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva
-åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan
-mig.
-
-Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en
-utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett
-rop skulle ej höras i det brusande larmet.
-
--- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt.
-Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin
-faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt.
-Skynda dig! Hör du ej porten braka?
-
-Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva
-fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång
-efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp
-ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna
-krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne
-trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera
-hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det
-dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin
-Jehus hofvar män, kvinnor och barn.
-
--- Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.
-
-Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.
-
--- Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min
-son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!
-
--- Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med
-blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. -- Nåd,
-Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda
-skatter ...
-
-Hon hann icke säga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit
-oskyldig, förbarmande kärlek -- ihågkom med andra känslor sin moder och
-sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på
-hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat
-furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid
-muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af
-sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att
-snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af
-henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått
-närmast.
-
-
-
-
-                        24. Stjärnornas stund.
-
-
-                                               Han var åter sig själf.
-
-Folkhopen innanför muren var trängd tillbaka och allt motstånd
-skingradt, när en oväntad anblick plötsligt förändrade allt. Det under
-Nathan bebådat hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade vid
-Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare, som för honom
-öppnade den på västra sidan belägna och numera svagt bevakade
-Jaffaporten. Härifrån tågade han, omgifven af jublande skaror,
-obehindrad in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med
-konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg, och detta var
-mycket olikt ett annat tidigare intåg i Jerusalem på en arbetsåsninnas
-fåle.
-
-I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år gammal, prisad af
-många tusende som den skönaste bland människors barn, klädd, i den
-fornjudiska dräktens lifrock, underkläder, sandaler och mantel,
-glänsande af purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi, där
-han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt som tjusar och
-bedårar en österländsk fantasi. I spetsen för tåget red en utropare, en
-liten, knappt tre fot hög dvärg i karmosinröd mantel, på en tam,
-dresserad giraff, hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen
-kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten gingo harpolekare
-och sångare, som uppstämde Hosianna och Davids kröningspsalm. Efter
-honom red hans lifvakt, sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta
-hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter i prästerlig
-skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rökelsekar, efter dem
-åter beväpnade anhängare, beredde att sönderslita hvarje motståndare,
-och slutligen en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande
-folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig fram för att
-profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden af de helbrägdagörelser,
-som för tusen och sex hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem.
-
-Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil
-mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka.
-Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid
-Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i
-stycken.
-
--- Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern.
-Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till
-Herrens strid.
-
--- Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den
-tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen
-för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och
-taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var
-åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel
-narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare
-utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en
-mur, fastvuxen i sadeln.
-
-Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas
-makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens
-åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om
-byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis
-liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba.
-För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det
-befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig
-någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären.
-
-Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och
-till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt
-tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika
-portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första
-blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin
-lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han
-åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur
-en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter
-Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust,
-hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter
-den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man
-strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ...
-
-Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog
-denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för
-nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne
-stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade
-honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt
-skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och
-klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund
-kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten,
-den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte
-sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med
-en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila,
-från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ...
-han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt
-som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en
-enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att _kunna_ falla. Så
-långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla
-stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens
-barn.
-
-Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som
-icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande
-profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall.
-
-Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad
-af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret
-bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi.
-Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade
-med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller
-bekänna Messias och lefva.
-
-Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade
-forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans
-altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:
-
--- Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan?
-
--- Jag är den jag är, svarade profeten med de mystiska ord, som sägas
-innefatta det högsta väsendets namn.
-
--- Schabbathai Zevi, Mordechais son -- återtog den gamle -- jag frågar
-dig icke _hvem_ du är, ty du är kött af mitt kött och blod af mitt blod.
-Jag frågar dig _hvad_ du är och om du är den som komma skall.
-
-Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar flödade lärda bevis ur
-Moseböckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens
-skattkamrar.
-
--- Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken! Säg mig hvad jag bad i
-dag på morgonen vid Absalons graf!
-
--- Du bad om min ankomst, förrän du kände mig, var det snabba svaret.
-
--- Är du en profet och vet icke, att just det som jag glömde och för
-hvilket Herren förnekade mig sitt tecken på den förtorkade törnbusken,
-var, att jag glömde bedja honom om Messias' ankomst! En lögnare är du,
-Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden bidat
-befriarens ankomst; i alla eländen har han varit dess hopp, och under
-väntan på honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har
-velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias.
-Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min dårskap; men du förhäfver dig.
-Hvar är din smörjelse? Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till
-konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias uppstå och bereda
-väg för Herrens utkorade? Hvar är Elias? Du går din väg, Jehovah går
-sin. Mordechais son, du skall sluta som en affälling, du skall varda en
-bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände för Isr...
-
-Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrån
-och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet
-blod utgjutas mer. Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren,
-som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i muren infogad en
-afbruten pelare, om hvilken legenden berättar, att mellan denna pelare
-och Oljoberget skall på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars
-ena ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver denna tråd föra
-änglarne människornas själar; de goda komma öfver, de onda nedstörta i
-afgrunden. Det var här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms
-dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig en judes död och
-nedstörtades vid den yttersta dagens tråd mellan Jesus och Muhamed.
-
-
-
-
-                     25. Sultanens hat-i-sherif.
-
-
-                          Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot.
-
-Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska
-väldet omgaf honom som ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort
-hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, förjagade
-profeten, återställde ordningen i den heliga staden och hälsades af dess
-nyss så fanatiska befolkning som en befriare. Så litet hade den
-föregifne Messias förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att
-ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom. Stadens
-historia är ock så rik på skiftande herravälden, att de misslyckade
-försöken till ett återupprättande af det judiska riket knappt i
-förbigående omtalas.[13]
-
-[Fotnot 13: Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi på
-historiens nakna verklighet, om han därtill har lust. Schabbathai Zevis
-historiska personlighet är själf en roman. Hela hans lif var ett
-omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohörda triumfer, därefter
-nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i
-trångmål, sade han sig vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan
-Muhamed IV sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre
-förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och blef
-muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra judar till islam.
-Dyningarna efter hans fall förspordes länge och vida omkring. Många
-trodde ännu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond
-ande antagit hans gestalt.]
-
-Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro
-och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel.
-Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och
-brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af
-rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade;
-spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för
-honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var
-Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva
-försoningsoffret.
-
-Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och
-hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd.
-Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett
-uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet
-med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna
-voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen
-palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars
-hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp
-i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans
-uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga.
-
-Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan
-Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och
-uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna
-plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch
-förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att
-deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.
-
-Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den
-alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott,
-att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets
-integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på
-spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket
-af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit.
-
-Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem
-hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde
-döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre.
-Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars
-fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den
-utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt,
-hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt
-fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif.
-Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det
-omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan
-hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en
-annan.
-
-Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste
-sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt
-öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla,
-ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon
-älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan
-henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare.
-Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: _därför_ måste hon
-stanna; _därför_ stred hon för honom, när hon stred för sig själf.
-
-Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon
-ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste,
-fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att
-därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla
-Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var
-nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.
-
--- Den dag man anfaller mig -- sade hon till storvesiren -- skall vara
-din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget?
-Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed.
-
-Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin
-tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.
-
--- Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på
-janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. -- Du känner
-Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten,
-förrän du yppat allt.
-
-Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade
-ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod,
-under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde
-ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade
-hon icke tänkt.
-
--- De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola
-de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.
-
-Kuprili höjde på axlarna.
-
--- Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund
-med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.
-
-Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne,
-men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för
-alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti
-Abdurrahman, som år 1648 genom en _fetwa_ förklarat sultan Ibrahim
-oduglig att regera.
-
--- Och hvem -- fortfor Hagar -- vågar beskylla vår rättmätige herre för
-att sluta förbund med de otrogne?
-
--- Visaste bland dödliga -- genmälde Kuprili under en djup bugning med
-korslagda armar -- du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...
-
--- Jag vet.
-
--- att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte.
-De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen,
-djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose
-lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här
-som i det heliga landet.
-
--- Och en så enfaldig saga tros?
-
--- Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har blifvit störtad för
-mindre.
-
-Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens den sluge
-österlänningen, såg ett spår af den våldsamma strid ända till blods, som
-utkämpades inom detta slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock
-lyckades dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo likväl
-Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla misstankar, ett rof för alla
-omstörtningar, så länge _hon_ stod kvar vid hans sida. Hennes makt var
-hans undergång.
-
-Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren trodde att
-sammansvärjningen var mogen att utbryta.
-
--- Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var Kuprilis svar. Din
-tjenare vet ej förrädarnes planer; men hittills hafva alla stora
-omhvälfningar skett vid början af Bairamfesten, som infaller om tre
-dagar.
-
--- Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att låta ditt och
-mångas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du
-hellre stå mig bi att rädda din herre och rädda dig själf?
-
--- Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam regering! Befall, och
-jag lyder!
-
--- Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade skepp i den
-turkiska flottan?
-
--- Kapudan pascha föredrager framför alla andra galeren Monastir, med
-hvilken han tre gånger besegrat venetianerne. Monastir ligger för ankar
-vid Gyllene hornet.
-
--- Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan
-pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton före
-midnatten. Jag vill själf utse dess chef.
-
-Kuprili skref ordern.
-
--- Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att
-ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor
-samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården.
-
-Äfven denna order uppsattes och expedierades.
-
--- Kuprili -- fortfor Hagar Sultan -- du stannar under bevakning i
-sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för
-några regeringshandlingar.
-
-Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans
-befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var
-hennes afsikt?
-
-De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad
-inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att
-janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre
-månaders förskott.
-
-Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting
-var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen,
-ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som
-förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning
-och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder:
-än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af
-detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot,
-sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof.
-Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han
-brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl
-mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom
-på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande
-hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle
-lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand,
-om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte
-därpå.
-
-Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade
-tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade
-låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom
-obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans
-namnteckning, _tugra_, var helig och att han aldrig borde blindt
-underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll,
-och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han
-skref under.
-
-Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen.
-Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa
-svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter
-gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa
-lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon
-slutligen frågade:
-
--- Hvarför ser min själs hjärta på mig?
-
--- Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du
-och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i
-handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre.
-
--- Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål och sin son.
-
--- Men de säga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra.
-
--- Men om hon styr väl?
-
--- Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du född fri?
-
--- I det land, där jag födts, födas alla fria.
-
--- Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren gemål. Är du
-född judinna?
-
--- Min moder var född judinna, min fader var kristen.
-
--- Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna har tillställt alla
-de senaste oredorna i Syrien.
-
-Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen på hennes fall, utan
-att våga nämna henne. Hon beslöt gå sina fiender i förväg.
-
--- Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta, vilja störta dig
-från tronen?
-
-Gossen rodnade upp till örsnibbarna.
-
--- Hvem? frågade han.
-
--- De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall
-segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer.
-Säg mig någon, som du har mycket kär!
-
--- Dig, svarade gossen utan betänkande.
-
--- Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån
-dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor,
-blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste
-företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera
-så, att de som förbannat dem må välsigna dig!
-
--- Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af
-en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de
-mörka ögonen.
-
--- Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke
-halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får
-blifva hans trognaste houri i paradiset?
-
-Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett
-barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan
-genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade
-hon velat dö.
-
--- Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet
-af dem som vilja taga dig från mig?
-
--- Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför
-att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste
-makt i himmelen och på jorden. _Nu_ vet jag det ... Godnatt!
-
--- Vill du icke tillreda min kudde och läsa min _ezan_? frågade gossen.
-
-Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta
-förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och
-ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den
-lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.
-
-När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna
-och sade till negrinnan:
-
--- Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru
-du vårdat min själs hjärta.
-
--- Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till
-hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique.
-
-Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig
-själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha
-Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar
-finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en
-välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike.
-
-Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan,
-åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens
-mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på
-Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.
-
-Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen
-själf af en med hans egen hand undertecknad _hat-i-sherif_ eller
-kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga
-missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit
-sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans
-rike.
-
-Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef
-Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål
-velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och
-Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog
-Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det
-sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s
-trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen
-1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit
-instängd i Stambuls seralj.
-
-
-
-
-                             26. Makalös.
-
-
-                                       Mais que la gloire immortalise.
-
-Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att
-hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver
-gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den
-snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas
-fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon
-hade hyrt ett hus i Stockholm.
-
-Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit
-riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna.
-Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu
-gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting.
-Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde
-långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde
-en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på
-Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan
-drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var
-det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför
-nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i
-främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott,
-och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter?
-Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva
-hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt
-att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang.
-
-Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till
-konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har
-Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en
-kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma
-af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker.
-
-Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma
-sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för
-bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt
-underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget
-vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot
-afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna
-pligter.
-
-Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito
-genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut
-för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig
-till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade,
-att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre
-dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande
-kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag
-bortskänkt en krona?»
-
-Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio
-Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med
-kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett
-nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och
-åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och
-lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten
-var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng
-hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande.
-
-Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen
-förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen,
-prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så
-Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin
-tribut som regerande drottning.
-
-Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa
-honom sin erkänsla.
-
--- Texeira -- sade hon till honom -- lyckan har begåfvat eder med alla
-förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något
-därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och
-allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte.
-
--- Jag hade en önskan -- svarade juden i hofstil -- men denna är redan
-uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång
-få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad,
-och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i
-mitt ringa hus.
-
--- Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som
-ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min
-fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är
-af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni
-kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen
-af Spanien utverka åt eder en ny titel? -- Och hon slog småleende juden
-lätt på axeln med solfjädern. -- Protektor öfver Jerusalem?
-
-Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.
-
--- Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren
-har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i
-Regensburg, och han har afslagit den.
-
--- Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma
-utmärkelse åt en värdigare.
-
--- Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen
-har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt
-lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det
-var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän
-Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana
-tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af
-protektor öfver Jerusalem.
-
-Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna
-egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom
-Texeira den nye Messias' uppträdande och hans farbroders fall. Hela det
-konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets
-allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade
-inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna
-allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar
-slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu
-var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två
-eller tre världsdelar.
-
--- Nej -- anmärkte Kristina tankfull -- vi skola inte mera tänka på en
-protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på
-Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk
-i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade
-varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort
-Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas,
-att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.
-
--- Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en
-kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men
-lärer nu blifvit störtad.
-
--- Och förmodligen strypt?
-
--- Sannolikt. Hennes öde är obekant.
-
--- Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra
-för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det
-fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det
-rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa
-som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få
-sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos
-hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan
-förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru.
-
--- Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största
-nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med
-sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck
-med anledning af eders majestäts afresa.
-
-Kristina skrattade.
-
--- Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni
-är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall
-komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så
-uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina
-underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige
-trosförvanter.
-
-Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den
-mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den
-första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt
-snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och
-lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt
-till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar
-omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett
-på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande
-glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda
-människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett
-nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades
-fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl
-alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid
-sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar
-hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke
-göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike,
-världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns
-endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade
-tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant
-intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt
-ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som
-tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den
-älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge
-beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det
-förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska
-fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek;
-staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig
-talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar
-Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets
-blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka.
-_Hon_ var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk;
-_hon_ var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; _hon_ var den
-enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet.
-Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den
-första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig
-förevisning på Europas skådebanor.
-
-Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege
-med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga
-fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första
-ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med
-en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån
-lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte
-och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog
-henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog
-öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt
-samtal.
-
--- Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo
-tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill
-uppresa en till hälften afbruten ros. -- Hvad säger din spegel? Tillåt
-honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt;
-minns, att din ungdom äfven är min!
-
-Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar.
-
--- Är du ej lycklig, Nore?
-
-Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två
-hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar.
-
--- Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för
-att han inte slår dem.
-
-Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att
-försvara sitt val.
-
--- Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle.
-
-Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville
-upprätta.
-
--- Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag
-föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är
-lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa
-så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel,
-stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad
-hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden,
-om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ...
-Har du glömt ridkonsten, Nore?
-
--- Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när
-jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i
-hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...
-
--- Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är
-jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son
-eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med
-din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det
-är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ...
-Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös
-i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju
-ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros
-med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du
-funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös,
-_makelos_ ... man kan ju göra grekiska af'et. Jag skall låta prägla det
-på en medalj; det skall blifva min fenix ...
-
-Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till
-festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång
-upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen;
-så upprättande andra och dock -- själf så ensam allt!
-
-Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst
-ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast
-rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade
-order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade
-försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast
-af manlige ledsagare.
-
-Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga
-fall -- icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders
-tro -- icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius
-offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens
-ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan,
-hvilken förklarat hennes fader för Antikrist -- icke till intåget i Rom,
-där hon blef Kristina Alexandra -- icke till intåget i Paris, där hon
-förvånade allt och själf förvånades öfver intet -- icke till hennes
-berömda vetenskapsakademi i Rom -- icke till hennes olyckliga besök som
-gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor --
-icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och
-ryktets trolöshet -- icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet
-af all jordisk herrlighet -- icke ens till de sista årens uppriktiga
-själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en
-dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig
-att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654,
-så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett
-människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya
-öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden
-återstod. Hon var »den oförlikneliga» -- »den tionde sånggudinnan» --
-»den svenska Minerva» -- »gudarnes hjältedotter» -- »nordens Sibylla» --
-»konungarnes drottning» -- »den himmelska hjältinnan, den andra solen»
--- »_Christina coelestis heroina, alter sol_». Hon var Fenix, som
-uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift
-[Grekisk: makelos], makalös.
-
-Grekiska ordet [Grekisk: makelos] betyder en inhägnad, och romarne
-gjorde däraf _maceria_, en trädgårdsmur, _macellum_, ett hökaretorg.
-Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa
-närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att
-_inhägnaden_ minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden
-kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som _beskydd_, och där
-fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort
-och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och
-vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta
-kultur; detta var hennes _makelos_, hennes mål och ära. Erkännes
-Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett
-lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter
-bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå
-i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf
-Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny
-lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att
-det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn,
-mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig
-hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och
-bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när
-han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild
-af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»
-
-Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så
-hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler
-snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och
-fullt rättvist din bild -- vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och
-hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din
-gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt!
-_Stellæ inclinant_ ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och
-vi stå på det nittonde seklets böljande grund.
-
-Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande
-lätt och så träffande likt af _Voltaire_, att ingen fotograf kunnat
-lyckligare fördela ljus och skugga:
-
-   À sa jupe courte et légère;
-   à son pourpoint, à son collet;
-   au chapeau, chargé d'une plume;
-   au ruban ponceau qui pendoit
-   et par-devant et par-derrière;
-   à sa mine galante et fière
-   d'amazone et d'avanturière;
-   à ce nez de consul romain;
-   à cette fierté d'héroïne;
-   à ce grand oeil tendre et hautain
-   soudain je reconnus Christine:
-   Christine des arts le maintien,
-   Christine qui céda pour rien
-   et son royaume et son église,
-   qui connut tout, et ne crut rien,
-   que le Saint Père canonise,
-   que damne le luthérien,
-   mais que la gloire immortalise.
-
-Det är:
-
-På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den
-plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på
-hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna
-näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna
-känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria
-konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka;
-henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern
-förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till
-odödlig ära.
-
-
-
-
-                          27. Ett nytt lif.
-
-
-                                      Jag var död, och se, jag lefver!
-
-Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland
-fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång,
-mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom
-och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans
-äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse
-af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde
-honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att
-förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren
-fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han
-fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var
-ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han
-bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle
-han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt
-och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han
-ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor.
-
-Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med
-finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna
-samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X
-Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter
-vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i
-Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att
-framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var
-ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit
-plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att
-plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall
-man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta
-bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer
-och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed,
-Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill
-jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö;
-I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder.
-Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de
-förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall
-döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola
-smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar.
-Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.»
-
-Icke nöjd med dessa Esaias' ljungeldar, kallade predikanten den talrikt
-församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid
-Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit
-och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en
-skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett
-klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg
-Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen
-färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan
-och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen.
-
-Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren
-grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej,
-att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att
-de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast
-för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud
-räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som
-sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man
-finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga,
-som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om
-än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!»
-
-Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det
-första och yppersta budet -- detta bud, som själfviskheten förnekar och
-som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den
-som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du
-icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all
-tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag
-intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han
-besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen
-upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig
-åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga,
-som aldrig förgås.
-
-Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet
-såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska,
-hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på
-samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den
-allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar
-förklarar hvarför icke ett folk går under.
-
-Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen inbröt,
-folkskarorna runno bort som rännilar utför sluttningen. Nyby var en ofta
-anlitad rastplats för vägfarande, och en vagn, eskorterad af några
-ryttare, hade anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad,
-framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade
-reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp öfver hufvudet i en
-»huike», lät förmoda en medlem af ortens adel.
-
--- Mäster Petrus Luth -- sade kvinnan till honom -- jag tackar eder för
-ord af ande och lif. Ni har engång frågat mig, om jag var ett Guds barn.
-Jag har aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu kommer jag
-till eder som en förlorad spillra på världens haf och frågar eder, om ni
-vill visa mig vägen till den kärlek, som är förmer än all kunskap och
-som aldrig förgås.
-
-Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor.
-
--- Är du -- sade han med en själasörjares förtroliga tilltal -- är du
-den samaritiska kvinnan, som kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så
-minns, att ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall finna
-evigt lif.
-
--- Det är så långt till Gud, suckade kvinnan, och jag är så trött. Gif
-mig en droppe lefvande vatten!
-
--- Ingen kan gifva hvad _han_ gifver; men hvad jag har, vill jag gifva
-dig. Sätt dig här och förtro dig till mig!
-
-De satte sig på stenar under en gulnande björk. Mörkret började inbryta
-och stjärnorna tindra på himmelen. Mäster Petrus kunde ej urskilja den
-okändas drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af någonting
-öfverlägset. Hon var icke som andra. De ödmjuka orden hade en främmande
-klang och motsades af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att
-befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg länge. Det kostade
-henne en synbar ansträngning att blotta sitt innersta.
-
--- Nåväl -- sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro -- du
-säger mig, att du är en sökande ande. Hvad är du mer? Hvem söker du?
-
--- Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag är
-en som förnekat allt, utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så
-långt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken har rot,
-och denna stenen har grund att hvila på, men jag är rotlös som hafvets
-skum, jag har intet fäste i himmelen eller på jorden. I långa år har jag
-sökt min själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt fäste i
-världen och stått på samma gungande planka; sökt rot i alla den
-mänskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frågor och
-aldrig ett svar. I dag hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder
-till mig, och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå. Jag har
-ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit döda ljud, men i dag ha
-de fått lif och slå mig till jorden. Kan ni upprätta mig?
-
--- Gud kan upprätta dig, han som är kärleken. Tror du på Gud?
-
--- Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit mig. Jag har trott
-på mig själf och höll icke profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro
-på kärleken, men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt barn
-... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för detta barn har jag
-offrat allt, men icke fått frid.
-
--- Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den, som älskar fader eller
-moder eller syster eller broder eller barn mer än mig, säger Herren, han
-är mig icke värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare?
-
-Hon teg.
-
-Nu hade han henne fången. Han grep en örninna i stolta vingar. Hon reste
-sig till flygt, hon kämpade för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog
-henne med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek blott en
-naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt, betvingar på samma gång
-allt, så att i honom måste vi ock älska människorna. Denna kärlek allena
-gifver lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är den som
-aldrig förgås.
-
-Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar af törst. Men hon gaf
-icke vika.
-
--- Är det ej nog -- sade hon -- att jag offrat allt för min kärlek?
-
--- Nej, det är icke nog att offra allt för en afgud. Icke om du gåfve
-ett konungarike.
-
--- Jag har gifvit ett konungarike.
-
--- Icke om du gåfve din lekamen att brännas.
-
--- Jag har gifvit min lekamen att brinna i invärtes eld.
-
--- Men apostelen säger: det är dig intet nyttigt. Har du icke fått allt
-af lefvande Gud?
-
--- Jo, jag har fått allt ... låt mig säga af stjärnorna. Af mig själf är
-jag intet. Ingen mask i mullen har kommit till världen så eländigt
-hjälplös och fattig som jag. Och dock har jag fått en sund kropp, en fri
-ande, rika naturgåfvor, brinnande törst efter allt det högsta och
-största som tanken fattar. Jag har fått ett okufveligt mod, en stark
-vilja, en klar blick, människors kärlek, kunskap, makt, ära, riken och
-höghet. Endast _ett_ har jag icke fått, det har vuxit ut ur mitt
-innersta ... min kärlek till detta barn.
-
--- Tag intet undan! Du har fått allt af din Gud; åt honom måste du gifva
-allt tillbaka.
-
--- Mäster Petrus ... ni går mig på lifvet; låt oss förstå hvarandra! Det
-var en tid, när jag för en sådan fordran skulle ha skrattat åt eder
-eller spärrat eder in i ett dårhus. Men sedan jag förlorat mig själf,
-sedan jag gifvit mig åt en annan, sedan jag känt alla fästen svikta, har
-jag lidit och lärt tillräckligt för att nu förstå eder. Välan, jag böjer
-mig. Tag allt hvad jag _fått_, jag gifver det allt tillbaka, kunskap,
-höghet, ära, jag kastar det bort, som hade det aldrig varit. Jag är
-beredd att åter blifva den outsägligt fattiga, ringa, betydelselösa
-atom, som jag var. Men begär ej min kärlek; den kan jag icke gifva eder,
-den är det enda som återstår af min tillvaro, den är mitt lif. Jag kan
-ej slita hjärtat ur mitt bröst och fortfara att lefva.
-
--- Så dö, du syndens trälinna, dö bort från dig själf, och stå upp som
-en ny skapelse i din Herre och frälsare! Vill du mäkla med Gud? Vill du
-säga till honom: så och så mycket gifver jag dig, men min syndiga
-jordiska kärlek vill jag behålla; den får du icke, den är mitt lif! Gå,
-mäkla med världen; hon låter pruta med sig, men här gäller allt eller
-intet. Din Gud nöjes ej med ett halft hjärta, han vill hafva dig hel.
-Han kan icke mottaga dig, förrän du säger: _Kristus är mitt lif!_
-
-Hon reste sig upp i häftig vrede.
-
--- Och hvem är då ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det är
-länge sedan jag vuxit ifrån den fromma inbillningen, att prästen är Gud.
-Ni är lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar skriften; det
-gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror eder ha funnit, medan jag
-famlar, och ni har funnit så litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är.
-Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös
-medmänniska på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud är
-barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga mig allt, skulle han ej låtit
-mig stanna ännu en tid på jordens yta. Ni har sett och lärt något i
-världen; må vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner judar,
-muhamedaner och kristne af alla bekännelser; ni är icke visare än någon
-af dem. Juden säger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för
-dig sitt sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed, fasta,
-strid för din tro, och du är viss om paradiset. Katoliken begär ej ens
-detta af mig. Läs ditt _pater noster_, säger han, anropa helgonen,
-bikta, gif allmosor, och Petrus skall för dig upplåta himmelens port.
-Men ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf, Gud vill
-hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sådan
-lära? Jag kan ju icke gå tillbaka till den halmkärfve, där jag är född,
-och födas på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon strålar
-mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag tillbaka till henne, min
-enda vän; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat
-mig att behålla _ett_. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig
-allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag
-kan det icke. Farväl!
-
-Hon gick några steg, men kom icke långt. Den förvånade predikanten såg
-henne stanna, vackla, försöka gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig
-makt. Hon darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka vilja för
-att lösslita sig från detta oemotståndliga, som förlamade hennes fot,
-men förgäfves. Efter en kort, förtviflad strid sjönk hon, halft
-vanmäktig, ned vid klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I
-detta ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad af
-ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som belyste klippan, gräset,
-mossan och aftondaggen närmast omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes
-svarta hår tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i
-mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade som Orions
-bälte på himlahvalfvet.
-
-Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster Petrus och utsträckte
-handen för att uppresa den vanmäktiga.
-
--- Vänta! sade hon med låg röst. -- Stjärnan är inom mig ... Hon talar
-...
-
-Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta
-ögonblick icke till. Plötsligt befunno sig båda åter i djupt mörker. Det
-hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt,
-som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort öfver den mörka
-natthimmelen och förlora sig bland stjärnorna.
-
-Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter andan och sade:
-
--- Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den okunnigaste af alla
-skapade varelser.
-
-Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn. Den stränge
-predikanten kände sig rörd.
-
-Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. För mig återstå
-endast tre dagar på denna orten; dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall
-jag efterfråga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är.
-
-Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner mig sedan långt tillbaka.
-
-De återvände till gården och möttes på vägen af tjänare, som utsändts
-med facklor. Grefvinnan hade anländt öfver Reval till Ekenäs och ville
-vidare fortsätta resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös
-natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej sofvit på
-många år.
-
-Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby och tillbragte alla
-tre dagarna före sin afresa hos den resande i gårdens rymliga gäststuga.
-Det var en lång, hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till
-korta. Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre än
-mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde -- bedja. Och denna
-brinnande bön blef rebellen öfvermäktig. Hon kunde icke motstå den makt,
-hvilken böjer människors själar som vattubäckar. Den slog henne till
-jorden och uppreste henne ny.
-
-När mäster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farväl, föreslog
-honom grefvinnan ett sista möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att
-uppsöka denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt lifs skuld.
-
--- Jag skall komma -- svarade han -- för att bevittna ett barns
-nyfödelse, där det först såg dagen. Vår evangeliska kyrka sörjer sitt
-jordiska öfverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från
-ljus till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan har gått
-från mörker till ljus.
-
--- Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för alla som famla med
-ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mörker ännu är
-kvar i själarnas botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag
-lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän, min lärare, låt
-mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och
-glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon
-annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars
-herre och hufvud är Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt åt honom.
-Nu kan jag börja ett nytt lif.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade, utom eldskenet från
-spiseln, bestått sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en
-urhålkad rofva på bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster
-Petrus Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med torpets
-fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya på sängen, barnen
-uppsnyggade. Där fanns nu, som förr, en talrik afkomma, Tommus barn,
-sedan sonen öfvertagit torpet efter sin fader och burit tidens bördor
-med samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade han med att
-banda en så, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och
-aftonmåltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid
-bröstet. Dordej, modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den
-yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade sitt hufvud mot
-farmoderns knä.
-
--- Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt Guds ord i går, sade
-den språksamma gamla kvinnan, utan att upphöra med sin rannsakning. --
-Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget?
-
--- Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde prästen.
-
--- Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu med, han ock, innan
-han rätt fått skägg på hakan, och si, där blef han! Två har jag kvar i
-knekthopen; det sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man
-togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet sitt, stackare.
-Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar. Det sägs, att moskoviten illfänas
-återigen; så skall väl Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och
-barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron skola nu
-lystra, när det talas om krig.
-
--- Låt dem komma, så många som träd i skogen! mumlade pojken hotande, i
-det han skubbade sig mot farmoderns knä.
-
--- Håll truten! Skäms du inte för mästaren? Det är ingen skam i pojkarne
-nu för tiden, sådana äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud
-signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte längre än goddag
-och adjö. Hvarför skulle hon löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora
-lärdomen är nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig
-botten i'na.
-
--- Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst.
-
--- Säg det! Jag har också känt en, som ville med all gevalt lära
-skriftens rätta förstånd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, så
-att hon till slut inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har
-kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ...
-
--- Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa med barnet Hagar, och
-henne såg jag sedan som en förnäm jungfru i kriget.
-
--- Såg han'na? Ja, hvad skulle inte hon gå i krig, hon, som var den
-förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike! Må tro det blef högt till
-taket, när Lydiken kom från Stockholm och förtäljde oss allting om
-Hagar. Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick fulla
-kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla gått -- herr Åke, som
-tog pojken till sig, och herr Jöns, som tog flickan. Långt före dem gick
-mäster Sigfrid ur tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen.
-Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus.
-
--- Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att
-ni höll henne kär.
-
--- Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns inte, och ändå blef hon mitt
-sorgebarn. Gud förlåte mig, om jag suttit med släden full af barn och
-vargarna naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen först
-åt odjuren.
-
--- Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte Sigfrida med
-ett godt smålöje.
-
--- Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i världen får jag se
-min allrakäraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad
-skulle en silkeshöna rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten, när
-mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge jag lefver. Så
-stjärnklart därute och så träffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden
-i snön! Här satt jag, där jag nu sitter; där satt Thomas; där låg
-Sigfrida i vaggan, där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i
-vrån bakom väfstolen. Thomas, sa' jag, är där inte något på dörren?
-»Hvad skulle det vara så här dags?», sa' Thomas. Jo, sa' jag, det är
-likasom skulle något trefva på dörren ...
-
--- Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll Sigfrida.
-
--- Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej
-själf hvarför hon ofrivilligt spratt till. -- Hör åt, om där är någon
-från Nyby!
-
-Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande dräkt steg in och
-stannade stum vid tröskeln.
-
-Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande och grep Tommu hårdt
-i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rösten svek
-henne. Hon kunde blott framstamma:
-
--- Jesus i himmelen! Den döda!
-
--- Hagar! utropade Sigfrida.
-
--- Hagar! instämde Tommu.
-
-Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått, sedan de sist sågo henne
-resa barfota med Lydik Larsson till Åbo. Hon hade mycket förändrats;
-dragen hade hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet, men
-det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna. Likheten med den döda
-modern hade trädt tydligare fram och skrämt Dordej nästan från vettet.
-
--- Min andra moder, min trognaste vän på jorden! sade den förlorade
-dottern med böjdt hufvud och nedslagna ögon. -- Jag är icke värd att
-kallas ert barn. Kan ni förlåta min långa otack?
-
-Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade Dordej följt sin första
-ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Där fanns ju
-icke en tanke på otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig
-instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten var och var ej
-hennes kära lilla barn; där var främmande klang i orden, ett främmande,
-något af »den förnämsta i Sveriges rike».
-
--- Sigfrida -- sade Dordej, ovant förlägen -- tag emot hennes nåds
-kappa!
-
-Hagar kände sig själf som en sorgsen främling.
-
--- Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter sitt ovärdiga barn! Jag
-har varit så olycklig, så ensam, utan en vän på jorden ... en enda, utom
-er, men hon är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade mil för
-att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå ohörd!
-
-Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot. Hvad frågade hon efter
-en okänd höghet! Hvad mindes hon mer sin långa längtan eller ett barns
-hårdhjärtade glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande
-moders armar.
-
-Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade återfunnit hvarandra.
-
--- Se -- sade mäster Petrus Luth, som icke förblef en likgiltig åskådare
--- Gud tog ifrån eder nattens barn och gaf eder åter ett ljusets barn!
-
-Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregröt.
-Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en träsked, en
-hålkaka och mjölken af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat!
-Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna föll af henne
-som en fågels aflagda fjäderskrud. Hon bad att denna natt få sofva i sin
-barndoms halmbädd med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon visste,
-att femton år af ett människolif ändock ej kunna utplånas mer.
-
-Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets historia var snart
-berättad. Samma hårda kamp för tillvaron, samma försakelser, samma
-förnöjsamhet, samma tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto
-brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sägas, och dock
-hade trogna vänner rätt att begära ett svar. Hagar förtäljde om Bennu,
-som kunnat blifva så mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat,
-och huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon själf ...
-
--- Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde säga: Tätti dum? Han
-slapp engång lös ...
-
--- Ja, och då tog katten honom.
-
--- Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort öfver hafvet och blef
-insatt i fröken Kerstins gyllene bur. Där hade han allt godt och fick
-lära många dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än dum
-dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i buren, bet sönder
-gallret och flög långt ut i världen. Där såg han många länder och
-människor; de flesta voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var
-ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfågel
-och ville flyga ända till himmelen. Så kom han långt härifrån till ett
-slott af pärlor och guld och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva
-världen ... Huru gammal är Tommus gosse?
-
--- Bennu är tolf år.
-
--- Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du! Tag denna silfvernål
-till ett minne af den förste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla
-strider ända till döden.
-
-Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika nålen och kände på
-sina kinder en brännande kyss.
-
--- Där funnos -- fortfor Hagar -- många kattor, tigerkattor, i
-pärleslottet. De lurade dag och natt på gossen för Tättis skull. Tätti
-hade de kunnat få, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle
-regera halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen af ett
-skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Tätti sattes i en järnbur
-och skulle visas som segertecken för folket i en stor stad, som hette
-Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare och mera
-vingbruten, än någon af eder. Kom så åter till goda människor, som kände
-honom, plockade fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög hit
-till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal bekant, som sade till
-honom vår förra lärdom: Tätti dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara
-dum, och nu är han här.
-
--- Men hör -- sade Dordej otåligt -- hvad är detta för barnsagor? Du
-skulle förtälja huru du blef den förnämsta, näst fröken, i Sveriges
-rike.
-
--- Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands tappra, trogna,
-redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt; hon vet detta nog, men om hon
-glömt det, så är det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt
-hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför har hon varit så
-ensam i världen.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin moder Ruths ensliga graf.
-Vissnade och förvildade, prydde rosorna från det heliga landet ännu den
-inhägnade plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska väntade på
-den eviga morgonen. Här ville dottern börja sitt nya lif.
-
-Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden påskyndade resan till
-Sverige. En morgon sadlades hästar och förspändes kärror på Nyby gård.
-Torpets invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs
-modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och den fåfängans
-svaghet, från hvilken icke ens de bästa bland mödrar äro fullkomligt
-fritagna.
-
--- Nå, hvad latas ni där; se ni inte, att hennes nåd har brådt?
-Sigfrida, hjälp hennes nåd att knyta hufvan! Tommu, spring hem efter
-Blacken; inte kan hennes nåd rida på deras utkörda krakar ... Hvarför
-vill du så snart öfvergifva oss, guldhjärtat mitt? fortfor hon till
-sorgebarnet, som blifvit ett glädjebarn.
-
-Hagar Sultan öfverhöljde den fattiga torpareänkan med kyssar och tårar.
-
--- Vill Gud, skall jag återse eder. Min tredje moder väntar mig nu på
-Riseberga i Sverige. Jag är skyldig henne ett furstendöme; jag vill
-gifva henne en dotter.
-
--- Och sedan ... hvart?
-
--- Hvarthelst Guds kärlek kallar mig att tjena hans rike.
-
-                   *       *       *       *       *
-
-Först när grefvinnan Götz lämnat landet, blef det bekant, att Kaskas
-torp blifvit utlöst från Nyby gård till ett själfständigt skattehemman
-och alla dess skulder betalda. Från denna tid saknas tillförlitliga
-underrättelser om grefvinnans senare öden, utom en sägen att hon
-upptagit och vårdat Ruben Zevis utfattiga ättlingar, hennes broders
-barn. Desto mera bekanta äro drottning Kristinas skiftande öden på gamla
-dagar. Man tror sig veta, att drottningen under sin andra resa till
-Paris år 1657 besökt Vincent de Pauls berömda hospital _La Salpétrière_
-och där igenkänt i en af de barmhärtiga systrarna sin förra
-bokvårderska. Man har också trott sig igenkänna ett gammalt illustreradt
-exemplar af _vulgata_ såsom den latinska bibel, hvilken drottning
-Kristina engång, i nådens solsken, förärat sin då så högt gynnade
-_Doxa_. Men här förlora sig historiens trådar i samma ogenomträngliga
-dunkel, som läsaren engång såg klarna på isen af Högbensjön. Det enda
-man vet, blott alltför visst, är, att ryttaren på den röda hästen ännu
-fortfar att rida. Ännu går, tid efter annan, hans väg genom aska och
-blod. Ännu är det, ack, så långt, så långt till tidernas ände!
-
-                   Slut på tredje och sista delen.
-
-
-
-
-                       Tredje delens innehåll:
-
-
-    1.  Före striden                                  3
-    2.  Slaget vid Jankowitz                         14
-    3.  Slagfältet                                   21
-    4.  En fältflamma och ett fältlasarett           36
-    5.  Hjärta och statskonst                        48
-    6.  Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius   58
-    7.  Andra och tredje skyddslingen                75
-    8.  Gyckel och sidenband                         90
-    9.  Ett lejonmöte                               105
-   10.  Ruben Zevis sändebud                        117
-   11.  Budskap till österlandet                    128
-   12.  Slafvens slafvinna                          140
-   13.  Westfaliska freden                          152
-   14.  Den triumferande Parnassus                  163
-   15.  Gunstlingarne                               178
-   16.  Mor och dotter                              191
-   17.  Hotande förebud                             200
-   18.  Carl Gustaf på Öland                        210
-   19.  Stjärnan och skyddslingarne                 220
-   20.  Det stora budet                             236
-   21.  Stambul Sarai                               250
-   22.  På tredje trappsteget                       264
-   23.  Messias                                     280
-   24.  Stjärnornas stund                           293
-   25.  Sultanens hat-i-sherif                      299
-   26.  Makalös                                     310
-   27.  Ett nytt lif                                323
-
-
-
-
-                       Albert Bonniers förlag.
-
-
-                           Från Neros dagar
-                             (Quo Vadis?)
-                                  af
-                         HENRYK SIENKIEWICZ.
-                    2 delar. 3: 50; inb. 4 kronor.
-
-   »En _enastående god bok_. -- _Atmosfären_ är _ren_, _scenerna af
-   utomordentlig skönhet_.»
-
-                                                              (Times.)
-
-   »Ett _verkligt genialiskt arbete_, som kommer läsarens själ att
-   vibrera.»
-
-                                                  (Pall Mall Gazette.)
-
-   »Sienkiewicz har med denna bok häfdat sig som _en af vår tids
-   största andar_.»
-
-                                                        (The Graphic.)
-
-   »En af _våra dagars främsta böcker_.»
-
-                                                        (The Bookman.)
-
-   »Ett _öfverlägset, beståndande_ diktverk.»
-
-                                                    (New-York Herald.)
-
-   »En af de yppersta historiska romaner, som sett dagen under
-   1800-talets senare hälft.»
-
-                                               (Chicago Evening post.)
-
-   »Ett _genialiskt_ arbete, hvars öfverflyttande på svenskt språk
-   utgör en _verklig vinst_ för vår litteratur.»
-
-                                                      (Sv. Dagbladet.)
-
-   »_Ett konstverk af rang._»
-
-                                                     (Dagens Nyheter.)
-
-   »En berättelse, som icke står efter någon af _Tolstoys_.»
-
-                                                 (S:t James' Gazette.)
-
-
-
-
-Noteringar:
-
-
-Betoning är kännetecknat med _understreck_.
-
-Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
-uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
-
-   [s. 321]:
-   ... A sa jupe courte et légère; ...
-   ... À sa jupe courte et légère; ...
-
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by 
-Zacharias Topelius
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 3: MAKALÖS ***
-
-***** This file should be named 50367-8.txt or 50367-8.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/0/3/6/50367/
-
-Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
-Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
-book was produced from scanned images of public domain
-material from the Google Books project.
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
diff --git a/old/50367-8.zip b/old/50367-8.zip
deleted file mode 100644
index 3a9a99e..0000000
--- a/old/50367-8.zip
+++ /dev/null
diff --git a/old/50367-h.zip b/old/50367-h.zip
deleted file mode 100644
index 7ddc5ec..0000000
--- a/old/50367-h.zip
+++ /dev/null
diff --git a/old/50367-h/50367-h.htm b/old/50367-h/50367-h.htm
deleted file mode 100644
index 97b1c7d..0000000
--- a/old/50367-h/50367-h.htm
+++ /dev/null
@@ -1,16634 +0,0 @@
-<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
-"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
-<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv">
-<head>
-<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" />
-<title>The Project Gutenberg eBook of Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by Zacharias Topelius</title>
-   <link rel="coverpage" href="images/cover-page.jpg" />
-   <!-- TITLE="Stjärnornas kungabarn 3: Makalös" -->
-   <!-- AUTHOR="Zacharias Topelius" -->
-   <!-- LANGUAGE="sv" -->
-   <!-- PUBLISHER="Albert Bonniers Förlag, Stockholm" -->
-   <!-- DATE="1900" -->
-   <!-- COVER="images/cover-page.jpg" -->
-
-<style type='text/css'>
-
-body       { margin-left:15%; margin-right:15%; }
-
-div.titlematter { page-break-before:always; }
-
-.ser       { text-indent:0; text-align:center; margin-top:0.5em; margin-bottom:1em;
-             font-size:1.5em; font-weight:normal; letter-spacing:0.1em; }
-h1.title   { text-indent:0; text-align:center; margin-top:0.5em; margin-bottom:1em;
-             font-size:1.5em; font-weight:normal; }
-.aut       { text-indent:0; text-align:center; font-size:1.2em; line-height:2em;
-             margin-bottom:1em; }
-.aut .line1 { font-size:0.67em; }
-.vol       { text-align:center; margin-bottom:1em; }
-.voltit    { text-align:center; margin-bottom:1em; font-size:1.2em; }
-.pa        { text-align:center; margin-bottom:2em; font-size:0.8em; }
-.pub       { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; }
-.pub .line2 { font-size:0.8em; font-variant:small-caps; }
-.subt      { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; line-height:2em;
-             font-size:1.2em; }
-.subt .line2 { font-size:0.67em; }
-.printer   { text-indent:0; text-align:center; margin-top:8em; margin-bottom:2em; }
-.printer .line2 { font-size:0.8em; font-variant:small-caps; }
-
-h2.part    { text-align:center; margin-top:4em; margin-bottom:4em;
-             page-break-before:always; }
-h2.part .line1 { font-size:0.7em; }
-h3.chapter { text-align:center; margin-top:4em; margin-bottom:0.5em;
-             page-break-before:always; }
-
-p          { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; }
-p.noindent { text-indent:0; }
-p.first    { text-indent:0; }
-span.firstchar { clear:left; float:left; font-size:2em; line-height:0.8em; }
-div.motto  { text-align:right; margin-bottom:1em; }
-p.motto    { display:inline-block; max-width:12em; text-indent:-2em; margin-left:2em;
-             font-size:0.8em; }
-div.letter { margin-top:0.5em; margin-bottom:0.5em; }
-p.adr      { text-indent:0; margin-left:2em; text-align:left; margin-top:0.5em;
-             margin-bottom:0.5em; }
-p.sign     { text-indent:0em; text-align:right; margin-bottom:0.5em;
-             margin-right:1em; }
-p.signc    { text-indent:0em; text-align:center; margin-right:1em; }
-p.footnote { text-indent:0em; margin:1em; font-size:0.8em; }
-hr.footnote{ border:0; border-top: 1px solid black; margin-right:70%; margin-top:1em; }
-p.tb       { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; }
-p.end      { text-indent:0em; text-align:center; margin:1em; font-style:italic; }
-
-/* poetry */
-div.poem-container { text-align:center; }
-div.poem-container div.poem { display:inline-block; }
-div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; }
-.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; }
-
-/* ads */
-div.ads            { page-break-before:always; font-size:0.8em;
-                     margin-left:auto; margin-right:auto; max-width:30em; }
-div.ads p          { margin-top:0.5em; }
-div.ads p.bonniers { text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; font-size:1.25em; }
-div.ads p.hdr      { text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; margin-bottom:0.5em;
-                     font-size:2em; line-height:1em; }
-div.ads p.hdr .line2 { font-size:0.6em; }
-div.ads p.hdr .line3 { font-size:0.5em; }
-div.ads p.hdr .line4 { font-size:0.6em; }
-div.ads p.hdr .line5 { font-size:0.5em; }
-div.ads p.src      { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; font-size:0.8em;
-                     margin-top:0; }
-
-em         { letter-spacing:0; margin-right:0; font-style:italic; }
-b          { font-weight:bold; }
-
-span.underline { text-decoration: underline; }
-
-/* TOC table */
-div.centered { text-align:center; }
-table.toc   { margin-left:auto; margin-right:auto; text-align:center; }
-table.toc td { vertical-align:top; text-align:left; }
-table.toc td.col1 { text-align:right; padding-right:0.2em; }
-table.toc td.col_page { text-align:right; padding-left:3em; }
-
-a:link      { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); }
-a:visited   { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); }
-a:hover     { text-decoration: underline; }
-a:active    { text-decoration: underline; }
-
-/* Transcriber's note */
-.trnote     { font-family:sans-serif; font-size:0.8em; background-color: #ccc;
-              color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em;
-              page-break-before:always; margin-top:3em; }
-.trnote p   { text-indent:0; margin-bottom:1em; }
-.trnote ul  { margin-left: 0; padding-left: 0; }
-.trnote li  { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; }
-.trnote ul li { list-style-type: square; }
-
-/* page numbers */
-a.pagenum    { position:absolute; right:1%; margin-top:0em;
-              color:gray; background-color:inherit; line-height:1em;
-              letter-spacing:0; text-indent:0; text-align:right; font-style:normal;
-              font-variant:normal; font-weight:normal; font-size:x-small;
-              border:1px solid silver; padding:1px 4px 1px 4px; display:inline; }
-a.pagenum:after { content:attr(title); }
-
-/* illustrations */
-div.centerpic { text-align:center; text-indent:0; display:block; margin-left:auto;
-                margin-right:auto; margin-top:0.5em; margin-bottom:0.5em; }
-
-@media handheld {
-   body { margin-left:0; margin-right:0; }
-   div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; }
-   a.pagenum { display:none; }
-   a.pagenum:after { display:block; }
-   div.ads { max-width:inherit; }
-   p.motto { display:block; max-width:inherit; margin-left:4em; }
-}
-
-</style>
-</head>
-
-<body>
-
-
-<pre>
-
-Project Gutenberg's Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by Zacharias Topelius
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-Title: Stjärnornas kungabarn 3: Makalös
-       En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar
-
-Author: Zacharias Topelius
-
-Release Date: November 2, 2015 [EBook #50367]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 3: MAKALÖS ***
-
-
-
-
-Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
-Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
-book was produced from scanned images of public domain
-material from the Google Books project.
-
-
-
-
-
-
-</pre>
-
-
-<div class="titlematter">
-<p class="ser">
-SAMLADE SKRIFTER
-</p>
-
-<p class="aut">
-<span class="line1">AF</span><br />
-<span class="line2">ZACHARIAS TOPELIUS</span>
-</p>
-
-<p class="vol">
-SEXTONDE DELEN
-</p>
-
-<p class="voltit">
-STJÄRNORNAS KUNGABARN
-</p>
-
-<p class="pa">
-TREDJE DELEN
-</p>
-
-<div class="centerpic">
-<img src="images/logo.jpg" alt="" /></div>
-
-<p class="pub">
-<span class="line1">STOCKHOLM</span><br />
-<span class="line2">Albert Bonniers förlag.</span>
-</p>
-
-</div>
-
-<div class="titlematter">
-<h1 class="title">
-STJÄRNORNAS KUNGABARN
-</h1>
-
-<p class="subt">
-<span class="line1">EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE</span><br />
-<span class="line2">FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR</span>
-</p>
-
-<p class="aut">
-<span class="line1">AF</span><br />
-<span class="line2">ZACHARIAS TOPELIUS</span>
-</p>
-
-<p class="pa">
-TREDJE DELEN
-</p>
-
-<div class="centerpic">
-<img src="images/logo.jpg" alt="" /></div>
-
-<p class="pub">
-<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br />
-<span class="line2">Albert Bonniers förlag.</span>
-</p>
-
-</div>
-
-<div class="titlematter">
-<p class="printer">
-<span class="line1">STOCKHOLM.</span><br />
-<span class="line2">Alb. Bonniers boktryckeri 1900.</span>
-</p>
-
-</div>
-
-<h2 class="part" id="part-1">
-<a id="page-1" class="pagenum" title="1"></a>
-<span class="line1">TREDJE DELEN.</span><br />
-<span class="line2">MAKALÖS.</span>
-</h2>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-1">
-<a id="page-3" class="pagenum" title="3"></a>
-1. Före striden.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Hugg honom i stycken, där han ligger
-inklämd i råttfällan!
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">R</span>yttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så
-mycket blod, så många tårar och ännu ej nog!
-Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två,
-betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista
-hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt
-mera skoningslös trampade hästens hof på kvarlefvor af
-välstånd, rester af människolycka. Ryttaren hade afkastat
-sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans
-skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt
-burna sköld. Han red öfver fält och städer i hela sin
-afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad,
-sträckande utan blygsel fram sina giriga händer,
-hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
-</p>
-
-<p>
-I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig,
-klappade ännu här och där mänskliga hjärtan, som kunde
-blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs
-störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares
-efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte
-hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom
-möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades
-mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämnd,
-<a id="page-4" class="pagenum" title="4"></a>
-ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist
-alla mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han
-sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens
-aktning för andras rätt. Hvarför skulle han skona? Ingen
-skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets
-frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han
-spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo
-en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin
-fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade,
-endast det var en fiende, som måste falla för deras seger
-och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de
-någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem &mdash; och
-sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland
-eller det fjärran brödlösa Skottland &mdash; sålde sig åt
-den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd
-dem nya utsikter till seger och plundring.
-</p>
-
-<p>
-Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga
-dygdernas band för att ersätta dem med den järnhårda
-militäriska disciplinen, framkallar beständigt sällsamma
-motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra kriget,
-midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på
-de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den
-underbaraste af alla motsägelser, ett familjelif i fält?
-Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan
-som regel. Alla större arméer, de kejserliga och tyska
-mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en
-talrik trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn.
-Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet.
-Tillät han, som Wallenstein, sina soldater allt, för att
-samla till sina härar så många som möjligt, så släpade
-dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor, ofta
-föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren
-sträng, så förjagade han detta lösa följe, men
-<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a>
-tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för
-att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor.
-Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa familjers
-transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för
-deras kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned
-i ett nytt. Nyare tiders artell och proviantering kände
-man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra
-eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för sin
-kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg.
-Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans
-kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna
-ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen,
-då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter.
-Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder
-i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarna, mera
-pockande än soldaten själf, genomsökte skåp, kistor och
-källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens
-häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret.
-När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod,
-befallde öfversten, uppledsen vid den besvärliga trossen,
-soldathustrurna att kvarblifva på andra stranden. Då hördes
-en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna
-medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste
-tillåta dem öfvergå floden.
-</p>
-
-<p>
-Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att
-hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man
-emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer
-ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och Hatzfeld
-stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen,
-än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på
-sina berömda iltåg ett vida ringare antal, men alltid några
-familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin
-maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a>
-Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld
-på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas&rsquo; här,
-som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo
-på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i
-dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat
-sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i
-Böhmen för att därifrån infalla i de kejserliga arfländerna
-och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med
-hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren
-lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl
-följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre
-våga allt, än att, som Gallas&rsquo; härar, smälta bort i hunger
-och elände.
-</p>
-
-<p>
-Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen
-hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af
-böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow,
-Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke,
-16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och
-blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet
-var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en
-öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde
-kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas
-ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo
-sitt land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner
-som fiender. Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten
-trupp resande judar, vidpass trettio man stark, ansåg
-det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och
-fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
-</p>
-
-<p>
-Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade
-att välja mellan ett djärft anfall eller ett farligt återtåg.
-På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin
-stab för att rekognoscera fiendens ställning och den
-obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom
-<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a>
-staden Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost
-om Prag.
-</p>
-
-<p>
-Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen.
-Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt. I
-väster Jankowitz, i öster byn Wotitz, mellan dem en
-oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka
-bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga
-månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog,
-en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med
-ginst och porsris. Man kunde knappt tänka sig en
-otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan
-väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som
-ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra
-sig utan att nedskjutas från småskogen, yttrade generalen
-af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det han missnöjd instack
-kikaren i fodralet.
-</p>
-
-<p>
-Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra
-hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta,
-korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna
-hår, sina finrakade kinder, sina smala mustascher och
-små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte.
-Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget
-öfver läpparna läto ana fältherren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet
-kringgår flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen,
-generalmajor Mortaigne.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika
-oförfärade, men försiktigare skotten, generalmajor Douglas.
-&mdash; Vi hafva ingen öfversikt. Vi kunna segra på en
-punkt och blifva slagne på en annan.
-</p>
-
-<p>
-En ung officer, som red näst invid fältmarskalken
-utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a>
-&mdash; Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till
-situationen. Låt oss besätta denna höjd, och vi dominera
-ställningen.
-</p>
-
-<p>
-Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men
-behagade icke öfverbefälhafvaren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när
-det faller sig lägligt, svarade Torstenson kärft och vände
-sig till de äldre generalerne. &mdash; Mina herrar, sade han,
-jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta;
-stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i
-Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår
-vänstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg,
-högra flygeln. Lösen: hjälp, Jesus! Ställningen skall
-förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin post!
-</p>
-
-<p>
-Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat
-till öfverste för kurlänningarne, sedan han bestod sitt
-första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende
-om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot
-honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig
-Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han
-ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.
-</p>
-
-<p>
-Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld
-ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes
-ställning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem,
-yttrade han till sina generaler med en tillit, som han
-var långt ifrån att hysa inom sig. &mdash; De väntade oss
-icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken
-fram eller tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; För alla helgon, ers excellens, intet förhastande!
-inföll den erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare.
-&mdash; Vår ställning är den bästa och Torstenson kan, nu
-som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a>
-&mdash; Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd
-i råttfällan! utropade häftigt de bajerska hjälptruppernas
-tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka
-till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld
-med samma tillit. &mdash; Ni, de Suys, anför centern, ni,
-de Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår vänstra flygel.
-Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall
-gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat
-sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat
-honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen
-med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel
-höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med
-artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.
-</p>
-
-<p>
-Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart
-rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga
-militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva
-Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta
-namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes
-af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland,
-betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg;
-hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly
-kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom
-för att rätt tydligt angifva den mission han hade att
-utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta
-stridshäst Attila: där dess hofvar trampade, växte intet
-gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han
-hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa
-tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet
-öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han
-förstod endast att döda.
-</p>
-
-<p>
-Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme
-bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632, den med blod,
-<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a>
-rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinands
-fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och
-svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna
-tiden skall jag dricka den heliga jungfruns eller djäfvulens
-skål, lika godt hvem som gifver oss segern.
-</p>
-
-<p>
-Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen
-kylde som is den grymme höfdingens bröst
-och armar. Vid återkomsten till kvarteret kallade han
-sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare
-starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror
-såsom en eldflod.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hund &mdash; röt han till tjenaren &mdash; du har gifvit
-mig smält bly.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på
-tärning af den spanske generalen, svarade Feldmann,
-en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart
-och rödt.
-</p>
-
-<p>
-Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att
-brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila.
-Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med
-befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte
-sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen.
-Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven
-han, för att profva den rätta sorten.
-</p>
-
-<p>
-Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen
-förgick och därefter åter en, åter en och åter en. Herre
-och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste sig båda
-och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan
-hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en
-fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en
-ljusgestalt, liknande en kvinna med högra armen sträckt
-emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig,
-<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a>
-strimman försvann och med henne den spökbild hon
-framkallat i nattens skuggor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren,
-skälfvande i alla leder, när han åter befann
-sig i mörkret.
-</p>
-
-<p>
-Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och
-grep sin darrande tjenare vid strupen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne
-komma in!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid
-den helige Sebastians pilar! Jag kan ej förklara huru
-hon kommit in. Ers nåd ... af barmhärtighet ... jag
-kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått sig att
-insläppa en främmande kvinna.
-</p>
-
-<p>
-Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat
-intränga i tältet. Han hade bevakat ingången i snart
-fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade
-aflösning.
-</p>
-
-<p>
-Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade
-efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till
-tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu
-i upprörd ton:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon?
-Begär hon mitt blod eller ditt?
-</p>
-
-<p>
-Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en
-fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners
-hugskott.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers nåd &mdash; sade han, ännu hviskande &mdash; var det
-hon? Var det icke snarare den heliga jungfrun, som kom
-att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?
-</p>
-
-<p>
-Grefve Götz försjönk i tankar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade
-han bittert. &mdash; Det är länge sedan vi två voro bekanta.
-<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a>
-Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och
-henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som
-icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot.
-Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon
-kom icke dit hon skulle komma.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i
-sitt dåvarande tillstånd uthärdade resans mödor. Ers
-nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret
-fick sexhundra gyllen till mässor för hennes själ,
-utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför
-går hon igen. Jag visste ju, att sådant icke duger till
-mässor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. Jag
-var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde,
-att prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand,
-är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl
-skada, icke på prästen, men på Gud. Han behöfves
-ibland, om ej för annat, så för att stå <em>den andre</em> emot.
-Det förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått
-makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig.
-Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall
-bruka benet af hennes finger, det där fingret med ringen,
-till amulett! ... Hvad lider natten?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme.
-Jag har vakat hela natten och pligtskyldigt påmint om
-tiden, men ers nåd sof så tungt, ers nåd hörde mig icke,
-anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen
-öfverskyla den andra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera
-klarvaken, än om man affyrat en kanon tätt vid hans
-öra. &mdash; Klockan är half fyra! Usling, det blir din död!
-</p>
-
-<p>
-Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig
-nattdimma låg öfver de mörka höjderna, hvilkas konturer
-<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a>
-aftecknade sig mot den stjärnströdda himmelen. En del
-af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte
-krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i
-leder under befälets kommando. En adjutant afbidade
-grefvens order vid ingången till tältet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Fort till öfverste von Seiffern med order att
-låta sitt regemente besätta kullen där i sydväst! Åtta
-kanoner och fyra skvadroner ryttare följa. De infama
-paddorna hade bort stå där för en timme sedan!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har sedan en timme afbidat ers excellens&rsquo;
-order, vågade adjutanten anmärka.
-</p>
-
-<p>
-Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en
-pistol, som svedde den unge krigarens hår, och kastade
-sig på sin svarta Attila för att själf leda den viktiga,
-den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade
-manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen
-befanns under marsch, rapporterade spejarne, att en
-svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot samma
-strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-2">
-<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a>
-2. Slaget vid Jankowitz.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-&ldquo;Bära sig åt som Götz vid Jankowitz.&ldquo;
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">F</span>ältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras
-om vikten af den allt beherskande höjden. Redan
-före daggryningen den 24 Februari skickade han en
-afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med
-artilleri. Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger,
-så att dess långa leder nu stodo utsträckta från väster
-till öster mellan byarna Jankowitz och Wotitz, ej mera
-i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut.
-Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men
-verkställdes med denna beundransvärda ordning, som
-Gustaf Adolf infört och som mer än engång afgjort de
-svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig dessa
-skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se
-hvarandra och utan att vika ett steg åt sidan, tilldess
-att hela kedjan slutligen, likt en mekanik, som ljudlös
-svänger på sina gångjärn, stod ordnad i dalen nedanför
-höjderna, beredd att möta sin fiende.
-</p>
-
-<p>
-Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang
-Hatzfeld att lämna sin fördelaktiga position och likaledes
-uppställa sin front från väster till öster, norrom svenskarne.
-Den ofta nämnda höjden blef härigenom än
-<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a>
-tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz
-uppbjöd allt för att godtgöra sin ödesdigra försummelse.
-Där blef en kapplöpning mellan hans folk och den
-svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg
-till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog.
-Svenskarne hunno förut; deras kulor begynte vid
-Götz&rsquo; anryckande bortsopa hästar och karlar på bergssluttningen.
-Svärjande drog sig Götz tillbaka och sökte
-skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska
-kulorna; hans folk råkade i förvirring, togs i sidan
-af svenskt rytteri och upplöste sig flyende öfver dalgången.
-</p>
-
-<p>
-Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa
-flykt. Så hade man aldrig sett Götz förr, och man hade
-dock sett honom i de blodigaste handgemäng, nedtrampande
-under Attilas hofvar hela leder af järnklädde
-krigare. Hans svärd nedmejade utan åtskillnad flyende
-egne och anstormande fiender. Han var fruktansvärd i
-sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans häst
-tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig
-hämnare hade utmätt hans stund och sände honom från
-fjärran eldgap ett järnklot, som mänskliga lemmar ej
-kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige
-bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af
-grus, där en svensk kanonkula slog ned. Hans styckade
-lämningar, blandade med den svarta Attilas blod, igenkändes
-på en guldkedja, fordom röfvad från Pasewalk.
-Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet
-för att minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig
-åt som Götz vid Jankowitz».
-</p>
-
-<p>
-Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden.
-Oordningen blef stor, till följd af terrängen. Samlade
-rörelser voro omöjliga. Enskilda truppafdelningar anföllo
-<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a>
-och tillbakaträngde hvarandra. Utom större manspillan
-för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
-</p>
-
-<p>
-Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds
-förändrade ställning hade lämnat vägen till Olmütz
-fri, och Torstenson öfverlade, om han ej borde framrycka
-på denna väg mot Mähren. Men en half framgång
-var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet
-att vinna en hel seger. Han stormade en annan höjd,
-belägen i Hatzfelds center, men fann, mot förmodan,
-ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta
-kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny
-strid utefter hela linien.
-</p>
-
-<p>
-Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth
-med sitt tappra bajerska kavalleri. Mot honom stod
-Douglas med tio skvadroner, mest skottar och tyskar,
-samt två skvadroner finske ryttare under öfverste Henrik
-Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas
-första treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från
-Gustaf II Adolfs nya krigskonst. Bajrarne föllo för
-desse skarpskyttars välriktade eld, drefvos tillbaka, men
-kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne
-vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga
-hären ingen så beundrad och älskad hjälte, som Johan
-de Werth. Hvar hans bruna häst frustade och hans
-röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom,
-där var <em>furie</em>, som man den tiden så gärna uttryckte
-sig. Fången, slet han sig lös; fallen under sin skjutna
-häst, besteg han genast en annan. Hela svenska vänstra
-flygeln sviktade under hans hugg och var nära att
-sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd
-mot den fruktade hjälten. Då märkte Douglas, att
-bajrarne, för hvarje gång de kastats tillbaka, åter samlade
-sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom
-<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a>
-linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern,
-lyckades han förena kvarlefvorna af tre skvadroner till
-en enda, högg in på det bajerska fotfolket och sprängde
-brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet andrum
-mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig.
-Så nära segern, ville de Werth ännu på flykten vid
-Tabor ej erkänna sig slagen. Han gjorde allt för att
-samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde honom
-icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann
-sitt rykte som oemotståndlig genom en seger mot
-fransmännen.
-</p>
-
-<p>
-Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna,
-jagande framför sig Götz&rsquo; slagne ryttare, när den angreps
-af starka kolonner från Hatzfelds reserv. Här stredo
-Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af
-svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets.
-Striden blef hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit
-soldaten allt själfsvåld och alla grymheter, var afgudad
-af sina förvildade krigare; nu ville de hämnas hans
-skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl
-Gustaf hela sin oförvägna tapperhet för att samla och
-åter samla sitt skingrade folk. Ändtligen slöto sig deras
-leder med samma beundransvärda disciplin från Gustaf
-Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse
-segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur
-och trängde allt undan. Fiendens leder genombrötos,
-kastade om och flydde med lösa tyglar till Tabor. Hans
-artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
-</p>
-
-<p>
-Under denna heta strid, man emot man, mellan
-kullarna, blef ingen varse, att fem skvadroner kejserlige
-kyrassierer kringgått ställningen och oförväntadt stodo i
-svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om
-<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a>
-icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit
-ett lockbete, som kom dem att glömma allt för sin roflystnad.
-De stötte på svenska härens tross, som var
-lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor, kvinnor.
-Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas
-jämmerrop och började med van hand plundra.
-I detta deras käraste nöje stördes de, mot sin förmodan,
-genom ett modigt försvar af den annars föraktade trossbetjeningen.
-En ung man samlade kring sig de mest
-behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att
-de nödgades värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de
-den lilla skaran, men i nästa ögonblick var den åter
-öfver dem som en myggsvärm och tvang dem att lämna
-vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade
-segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen.
-Snart visade sig en skvadron af kurlänningarne och kom
-i rätt tid att befria Torstensons maka, just när hennes
-försvarare voro nära att duka under för öfvermakten.
-Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
-</p>
-
-<p>
-De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt
-med deras flyglar och anföll svenskarnes center.
-Här red Torstenson, hvilken ögonblickligt lät fylla hvarje
-lucka; här fick Mortaigne svalka sin brinnande stridslust;
-här försvarade blå regementet sin gamla ära. Hatzfelds
-infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske
-katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten
-att i dag skulle den heliga jungfrun gifva dem seger.
-Kampen här blef icke mindre hård än på båda flyglarna,
-men blodigare, därför att de stridande trängdes samman,
-bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan skogshöjderna.
-Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen,
-skymningen skulle snart inbryta, och ännu var ingenting
-afgjordt.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a>
-Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och
-svängde nu, på Torstensons order, båda åt norr, så att
-de, i förening med sin center, inneslöto den kejserliga
-centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan kavalleri,
-härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på
-en gång anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet
-icke mer än en halftimme stånd, sökte förgäfves
-draga sig tillbaka, sprängdes, omringades och måste till
-största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken Hatzfeld
-hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den
-heliga jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt,
-ville han smyga sig genom de svenska lederna, tvangs
-med pistolen för pannan att gifva sig fången och kom
-att bevittna sin motståndares seger.
-</p>
-
-<p>
-Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af
-alla Torstensons segrar den farligaste, den blodigaste,
-den mest lysande till sina följder och den mest fruktansvärda
-för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda
-här var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så
-vidt kringspridde lågo de i skogarna, på höjdsluttningarna
-och i de trånga dalarna. Man antager, att de kejserlige
-förlorat 4,000 fallne, hvaribland en fältmarskalk, och
-svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar
-femte man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade,
-ansåg man under trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem
-hade tid med sådana småsaker? Antages deras antal,
-efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som
-de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af
-32,000 stridande 18,000, eller mer än hälften, blifvit
-urståndsatte att strida. Fångne blefvo 4,000 man och
-248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren själf,
-den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen
-Bruay. Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner,
-<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a>
-hans hela tross och en stor mängd fanor blefvo segrarnes
-byte.
-</p>
-
-<p>
-Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit
-kanonernas dån vid Jankowitz ända till Prag, måste han
-hafva känt sitt väldes grundvalar darra. Besviken af
-den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly
-till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i
-hans spår alla vägar till Wien. Äfven där kände man
-sig ej mera säker, ty hotande nalkades fursten af Siebenbürgen,
-och mången sökte sin räddning längre söderut.
-Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter
-kring spillrorna af sin krossade härsmakt.
-Detta lyckades till en början illa. Kurfursten af Sachsen
-slöt separatfred med svenskarne, Bajern ansattes af Turenne,
-Spanien af den store Condé, påfven vägrade
-penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade
-svenske, vattnade finske ryttare sina hästar ur
-Donaus böljor.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-3">
-<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a>
-3. Slagfältet.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-En gärning i mörkret ... engång måste
-han komma i dagens ljus.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">N</span>attens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen,
-de blodiga dalarna. Vinden hven isande kall, bivuakeldarna
-brunno, månen steg röd öfver skogstopparna. I
-dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af
-ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar.
-En del af den utmattade svenska hären fick ingen hvila:
-häst och karl stodo på vakt. Johan de Werth var icke
-att tro; det sades om honom, att han aldrig sof, innan
-han aftvått ett nederlag med en seger.
-</p>
-
-<p>
-De lycklige, som fått en brödkant eller en half
-bägare vin, kastade sig ned vid eldarna, lika godt huru,
-än i ginstbusken, än på den leriga och af blod slippriga
-marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en
-vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro
-de försänkte i djup sömn, intill dess att de åter vaknade
-af köld på den bortvända sidan, vände så denna frusna
-sida mot elden och somnade åter. Andra fingo ingen
-sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina
-lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att
-maka nytt bränsle på elden. Några mumlade tyst en
-aftonbön, några hvisslade, några småsjöngo och tystades
-<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a>
-ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat
-hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga
-tärningar och försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl,
-som liknade nattvindens sus i tallarna, tystnade småningom.
-Man hörde numera endast de svaga tonerna
-af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas
-aflägsna rop, en döendes sista klagande suck, där han
-låg öfvergifven på fältet, eller tjutet af en varg, som
-ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
-</p>
-
-<p>
-Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de
-fallne lågo i högar, rörde sig stundom smygande gestalter
-i skuggan af träden. Det var marodörerne, likplundrarne,
-hvilkas yrke var att bestjäla döden. De
-vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan
-blodpölarna, trefvade med sina roflystna naglar öfver de
-döde och sökte att i månskenet upptäcka ett byte, som
-lönade sig. Här och där låg en svårt sårad, som ännu
-gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med
-sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i
-hans fickor, afdrog hans stöflar, rustning och vapen,
-om de dugde till något, och afskar utan betänkande
-hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne
-plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en
-guldkedja, ett silfverkors eller en fylld börs. Då hände
-sig, att marodören, där han låg framlutad öfver den
-döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst dolkstygn
-i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än
-han själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart
-därpå låg den förste röfvaren själf blödande bredvid
-sitt offer, kännande huru hans fickor tömdes af andra
-händer.
-</p>
-
-<p>
-Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser
-ned från din höjd på mänskornas strider, hvilka missdåd
-<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a>
-har du icke bevittnat och bevittnar ännu på de slagfält
-man kallar ärans!
-</p>
-
-<p>
-Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade
-långt efter mörkrets inbrott vidpass trettio ryttare af det
-skotska covenantet under böner och lofsånger. En grånad
-ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur Domareboken
-om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år
-gammal, kände Anden mana till vittnesbörd midti den
-ogudaktiga hop, bland hvilken de stredo, steg upp på
-en kanonlavett och begynte predika. Det var samma
-hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets
-krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och
-England kring Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade
-knektar kände sig strida mot Antikrist, när de
-stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte mot
-döden med Herrens och Gideons svärd.
-</p>
-
-<p>
-Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna
-bivuakerade vid skottarnes sida. Det finska folklynnet
-är lättare hänfördt, än man af dess tröghet kunde förmoda.
-Man såg desse trötte och ännu blödande ryttare
-glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de
-icke förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade
-dem. En ung fältpredikant begagnade tillfället, upptog
-sin finska psalmbok och anslog en psalm för segern.
-Melodin stämde ej illa med skottarnes; det var icke
-första gången under trettioåra kriget, som den skotska
-och finska lofsången gemensamt prisade Gud.
-</p>
-
-<p>
-Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen,
-lågo, bland många döde, två svårt sårade ännu vid lif.
-Det var en seglifvad svensk ryttare, skjuten tvärs genom
-veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars högra
-arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss
-fiender, men nu liggande lika hjälplösa vid hvarandras
-<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a>
-sida i eländet och mörkret, hade vaknat ur en lång
-svimning af blodförlust och kände en tröst att dock höra
-bredvid sig en lefvande varelse.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med
-matt röst på tyska.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Som man kan lefva på ett stekspett, svarade
-svensken, som nödtorftigt lärt sig samma språk.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Har du en hand kvar och ett finger att trycka
-af en laddad pistol? ... Jag har ingen, jag.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde
-svensken. Jag tycker, att du fått nog.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma
-hitåt!
-</p>
-
-<p>
-Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna,
-att hans fruktan icke var ogrundad. Själfva döden
-syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i marodörernes
-händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en
-pistol ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något,
-som rörde sig under trädens skuggor. Om en stund var
-detta okända något åter försvunnet och allt så tyst, att
-man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg
-därifrån.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kamrat &mdash; började åter stallmästaren &mdash; har du
-en fältflaska? Jag försmäktar af törst.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom
-som min ficka, men bäcken är icke tio steg härifrån.
-Jag skall försöka krafla mig dit.
-</p>
-
-<p>
-Det lyckades honom med osägelig möda och ett
-bredt blodspår, där han kröp fram i det våta gräset,
-men när han kom till bäcken, svimmade han åter
-och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde
-sin stormhatt med blodigt vatten, drack och kände sig
-vederkvickt.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a>
-&mdash; Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden?
-tänkte han vid sig själf. &mdash; Fulingen, om jag det
-näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu på Morskers
-rygg!
-</p>
-
-<p>
-Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin
-sidokamrat. Värst var att icke spilla ut vattnet, men
-det lyckades honom bevara hälften i stormhatten.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Drick nu din herres afskedsskål, det är hans
-vin i vattnet! sade ryttaren, framräckande stormhatten,
-med en anspelning på Götz, hvars färger den sårade bar.
-</p>
-
-<p>
-Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken,
-drog en djup suck af lättnad och sade med en af rörelse
-darrande stämma:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja
-ett <em>pater noster</em> för dig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tvi mig, om du får så mycket som en rutten
-rofva för ditt <em>pater noster</em>! genmälde ryttaren. Axelson
-heter jag, mig till heder och ingen skam, korporal vid
-lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit ridknekt
-hos en halfgalen fröken, som för närvarande är
-den stormäktiga drottning Kristina af Sverige. Hatten
-af, karl ... Jaså, du har hvarken hatt eller arm. Om
-det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din påfve
-i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida
-med draken om din själ, svarade olyckskamraten. Men
-jag beder dig, tala icke så stormodigt. Min herre, fältmarskalken,
-kan höra dig. Han är död nu, hans kropp
-ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går
-igen, han. Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds
-moder, så mycket, så mycket på samvetet, och ändå var
-det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var intet. Det
-var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a>
-&mdash; Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet,
-men nog har jag haft att göra med finntroll. Ett
-kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad gjorde din
-herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller
-slog han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ...
-Aj, den fördömda blybiten sitter mig som en mara i
-ryggen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en
-präst, jag har icke långt kvar, jag vill bikta! Aldrig
-har det kommit öfver mina läppar förut, men nu vill
-det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer
-fram. Icke rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning.
-Men det är så kallt, Axelson, jag fryser i
-själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne mårdskinnskappan
-och kastade henne så tunnklädd ut på de
-kalla drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från
-henne förut, för dem hade den andra begär till, och så
-klädde vi henne i en fattig kjol och tröja, som vi köpte
-af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för röfvare,
-sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla,
-tilldess att vi kommo midt i skogen; då kastade vi
-henne ur släden ... Det var icke jag, det var icke jag,
-Axelson, det var den andra; hon var stark, hon. Jag
-körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat
-hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se
-henne, där hon reste sig upp i snödrifvan och sade
-intet ord, endast såg på oss, såg på oss, såg på oss!
-Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en
-madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar
-natt nu i nitton år. Hvar natt har hon kommit till
-mig, hvar natt har jag frågat henne: »Heliga Maria, är
-det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon,
-som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i
-<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a>
-drifvan.» Då har där gått en kall kåre öfver min rygg,
-och jag har sagt till henne: »Lämna mig i fred, fråga
-min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var
-icke jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm?
-Icke var det den armen, som utkastade henne, det var
-den, som piskade hästarna och körde ifrån henne bort
-i vinternatten ...
-</p>
-
-<p>
-Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck,
-mumlade Axelson trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är
-det slut med honom, så har han gått dit, där han nog
-får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt
-kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss.
-Tänk på dig själf, glada gosse, om du snart får svettas
-för alla dina dumma streck med östgötatöserna här i
-denna syndiga världen!
-</p>
-
-<p>
-Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde,
-åtföljd af sex soldater med bårar och lyktor,
-samme unge präst, som kort förut upptagit psalmen
-med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant
-vid det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva
-en natt, när han visste så många blöda, och
-gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta de
-döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde
-vederfås.
-</p>
-
-<p>
-Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons
-röst, och lyste på den fallne med lyktan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt
-på båren!
-</p>
-
-<p>
-Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han
-ej gaf ett anskri af smärta. Men när man ville bortföra
-honom, sade han:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Med förlof, är icke ers vördighet präst?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a>
-&mdash; Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ,
-svarade fältpredikanten.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan,
-ers vördighet, och håller ej den usla lifshanken hop, så
-läs en bön för min fattiga själ. Jag vet hvart jag går,
-men här bredvid ligger en stackars papist, som lärer få
-badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat
-en sjuk kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han
-ropade nyss på prästen.
-</p>
-
-<p>
-Götz&rsquo; svårt stympade stallmästare undersöktes och
-kvicknade till, när han vidrördes. En droppe vin på
-de brännande läpparna återgaf honom för en kort stund
-förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han
-sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra
-hans bikt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!</em>
-började han.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min vän &mdash; sade prästen, lutande sig öfver honom
-för att uppfatta de svaga, afbrutna orden &mdash; har du
-något på ditt samvete, så fördölj det icke, ty din stund
-är nära, och din frälsare lefver!
-</p>
-
-<p>
-Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla
-en redig tankegång.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet
-... Estland ... sedan rättrogen katolik ... Feldmann ...
-Var tjugu år ... råkade i tvist med min broder om en
-yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till grefve
-Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han
-stred då <em>mot</em> kejsaren ... följde honom till Marienburg
-... svenska kungen var där ... en rik jude lånade kungen
-pengar ... Min herre och judens dotter ... ungt folk ...
-hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i
-skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ...
-<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a>
-förde judinnan med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk
-präst, en judinna ... hvad skulle det hålla? ... ledsnade
-... Feldmann, för henne tillbaka till juden! ... Thamar
-sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många
-skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg
-... Reste till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ...
-vintern ... natten ... släden ... drifvan ... <em>Pater noster,
-qui es in cælis</em> ... <em>sanctificetur nomen tuum</em> ...
-</p>
-
-<p>
-En blodström forsade fram ur den sårades mun och
-tillslöt för alltid dessa läppar, som ljugit så mycket och
-dock fingo, till lön för sin sista sannfärdiga bekännelse,
-helga den Allsmäktiges namn.
-</p>
-
-<p>
-Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet,
-gjorde korstecknet öfver den fallne påfvetjenaren och
-yttrade tankfull, medan hans knektar bortburo den ännu
-lefvande sårade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den af oss, som icke syndat, må kasta första
-stenen på denne syndare. En gärning i mörkret har
-aldrig kommit till människors kunskap, och si, där ligga
-många år och ett helt lif emellan, men den gärningen
-måste engång komma i dagens ljus. Han tränger sig
-fram öfver våra döende läppar, han uppstår ur grafvarna
-för att anklaga oss inför Gud. Rättfärdige hämnare,
-hvilket ansvar och hvilken dom!
-</p>
-
-<p>
-I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna
-sig på skogshöjdens krön mot den månljusa horisonten
-i öster. Var det Götz&rsquo; blodiga vålnad, eller var det
-ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade
-sitt verk i dalarna?
-</p>
-
-<p>
-Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga
-natt, som för så många sårade hade synts evighetslång.
-En del af desse olycklige blefvo nu uppsökte och förde
-till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig
-<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a>
-själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos
-utan omvårdnad. De lefvande och helbrägda hade annat
-att göra. Det var icke nog att vinna en seger; den
-skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så
-långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga,
-mycket byte att eröfra. Hvad skulle man företaga med
-de flera tusende kvinnor och barn, som åtföljt den
-slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror
-på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke
-af de tagna förråden och drefvos därefter bort att
-tigga, stjäla eller dö af hunger i skogsbygderna. Andra
-öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som
-herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band
-vid utkanterna af lägret, plundrade hvad de öfverkommo,
-ertappades och nedhöggos af de förbittrade
-trupperna.
-</p>
-
-<p>
-Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila.
-Befälet hade ett mödosamt arbete att samla sina skingrade
-leder, räkna, ordna, förpläga dem som ännu befunnos
-i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela
-i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk
-tjenst. Deras antal var stort och uppgick till mer än
-hälften af fångarne. På detta sätt fyllde ofta en segrande
-här de luckor, som striden efterlämnat. Kriget hade
-uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den
-högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att
-vinna sold och byte. Det stora flertalet af dem som
-utsögo det olyckliga Tyskland voro själfve tyskar.
-Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes
-tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas
-länder.
-</p>
-
-<p>
-Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande
-pligter, var hans första omsorg att uppsöka sin
-<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a>
-maka, som i går varit så nära att råka i kejserlig
-fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret,
-upptagen af de sårades vård och förplägningen
-af ett talrikt följe. En fältherres gemål i fält måste
-vara beredd på mödor och faror. Hon hade på sin
-lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt
-rörde sig vid arméernas sida, hvilket gaf henne med
-ett stort inflytande äfven många bekymmer. Hennes
-lägerplats var på engång ett lasarett, en bespisningsanstalt
-och ett litet hof, där hon regerade som en
-drottning, omgifven af en talrik betjening och officerarnes
-hustrur som uppvaktande kammarfruar. Fru
-Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster
-Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med
-ett band af hvita pärlor, kvarlämnar intrycket af en
-ordningsälskande, klok och beslutsam husmoder, hvars
-lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och
-fasthet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har en ung man att tacka för min befrielse
-och anbefaller honom i gunstig åtanke, yttrade fru Beata
-till sin gemål fältmarskalken efter det första återseendets
-frågor. &mdash; Det var han som, i spetsen för trossbetjeningen,
-uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp
-hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är
-han? fortfor hon, skådande kring sig i den stora, folkfyllda
-stugan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han har gått ut att se om sin häst, svarade en
-blesserad trosskusk, som med möda uppreste sig i ett
-hörn af stugan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!
-</p>
-
-<p>
-Den kallade kom. Det var en smärt yngling om
-aderton år, i hast förbunden och blek af blodförlust.
-Hans vänstra öga och högra hand voro betäckta af
-<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a>
-blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes
-ett stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte
-sig hafva sett detta ärr engång förut.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna
-ögon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Att döma efter din dräkt, en jude?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har sett dig förut under ett annat namn
-och en annan dräkt.
-</p>
-
-<p>
-Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar,
-rusade upp till hans kinder.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas
-af ers excellens till sergeant vid nylänningarne
-efter andra slaget vid Breitenfeld.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Och nu jude?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag var blind och fick afsked. Min morfar är
-jude. Han sände mig på en beskickning till Prag, när
-vi oförväntadt stötte på fiender och nödgades söka skydd
-hos svenska trossen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skada! Det hade kunnat blifva något af dig.
-Du stred med Slange vid Breitenfeld, och nu säges du
-hafva förhållit dig tappert i går. Begär en ynnest
-af mig!
-</p>
-
-<p>
-Ynglingen störtade till hans fötter.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt
-mig dö för er!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig
-jungfru, som steg fram ur folkhopen och vördnadsfullt
-hälsade fältmarskalken.
-</p>
-
-<p>
-Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant;
-hon hade följt hans maka från Sverige öfver till Holstein,
-delat hennes resor och mödor, vunnit hennes och fältmarskalkens
-<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a>
-ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig
-följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter.
-Fru Beata hade utbedt sig detta välbehöfliga
-sällskap af sin syster, presidenten Kurcks gemål, fru
-Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att
-utverka ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning
-på Riseberga. Det hade kostat presidentskan ej liten
-möda och öfvertalningskonst att härtill förmå en så
-fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga,
-men hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra
-sig om en bortflydd son? Hagars trolofvade,
-Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och
-fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat,
-och fästmön utsändes för att tända den åter.
-Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred icke i Torstensons
-här, hans trolofvade tog ej ett steg för att
-uppsöka honom. För en älskare fanns ingen plats i
-Hagars hjärta.
-</p>
-
-<p>
-Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten
-Benjamin Zevi, stirrade på sin tvillingssyster som
-på en synvilla. De hade icke återsett hvarandra sedan
-i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem hade
-väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt
-situationen. Att röja sin skyldskap med denne
-unge jude hade varit att aflyfta slöjan öfver hennes förflutna
-lif; det hade varit att åter ifrågasätta det nya
-namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars
-tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat
-en anförvant till familjen Kurck.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg,
-vid Breitenfeld och mot elden i Stockholms slott; jag
-kan strida ännu för drottning Kristina, utbrast den
-<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a>
-sårade häftigt, med en harmfull blick på den okända,
-som så förunderligt liknade hans syster Hagar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två
-fingrar af din högra hand. Begär en annan belöning;
-du kan icke strida mer! yttrade fru Beata De la Gardie
-medlidsamt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det
-stolta svaret.
-</p>
-
-<p>
-Fältmarskalken betraktade honom med en vacker
-blick.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper
-soldat. Gå till fältskärn, min son; du behöfver honom.
-Kom åter, när dina sår äro läkta; jag skall hafva dig i
-åtanke.
-</p>
-
-<p>
-Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans
-halfslocknade blick dröjde ännu vid Hagar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är det hon? sade han tyst vid sig själf.
-</p>
-
-<p>
-Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna,
-kalla blick, skulle han upptäckt andra känslor. Hon var
-en af de tre, som ej kände kärleken, ej kunde försaka
-sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade
-lärt sig att gråta invärtes.
-</p>
-
-<p>
-Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på
-detta besök och satt åter till häst, när Hagar Ryning
-bad honom tillåta ett hastigt ord.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad är det? Var kort!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen
-ett ynnestbevis. Han är dotterson och arftagare till den
-rike Ruben Zevi i Regensburg. Han skall anse sig
-kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett
-skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären
-inrycker i Regensburg.
-</p>
-
-<p>
-Torstenson eftersinnade.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a>
-&mdash; Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka
-mig, när de gå miste om ett så fett byte, men jag har
-gifvit mitt ord; se här!
-</p>
-
-<p>
-Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt
-blad ur ett litet plånhäfte, som han ständigt
-bar under kyllern för att hafva till hands vid en skyndsam
-skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han
-bort till en annan del af det vidsträckta slagfältet.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-4">
-<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a>
-4. En fältflamma och ett fältlasarett.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Oförstörbar ... född till makten, som
-jag och den tredje.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>et gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata
-De la Gardie till Hagar Ryning, när de åter
-befunno sig i stugans tarfliga kammare, hvilken nu
-beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare.
-&mdash; Se till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två
-eller tre år sedan såg jag honom i Stockholm. Hans
-morfader Ruben Zevi besökte presidenten Kurck.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde
-ett skyddsbref?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det
-som måhända är mer: konungarnes jude. Utan honom,
-utan hans guld, kan ingen armé rycka i fält, ingen
-furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller
-mera än kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla
-fästningars portar, det hvässer eller förslöar alla svärd.
-Han kunde tvinga detta olyckliga krig att upphöra i
-morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred,
-om han ville det. Men han vill det icke, jag vet ej
-hvarför.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a>
-&mdash; Det är icke möjligt! Det vore att förnedra
-snillet och tapperheten, det vore att lägga världen i
-guldkedjor!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder
-ärorike gemål skall vara den förste att intyga det. Hans
-snille och tapperhet förmå allt, blott icke att göra guld.
-Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre nödgades
-1641 i November och December ligga två månader
-overksam vid Winsen i Lüneburg?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag påminner mig det. De weimarska trupperna
-öfvergåfvo hären.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för
-att de ej utfingo sin sold. Ruben Zevi sände sitt guld,
-och eder store gemål gick till nya segrar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes
-likväl någonting, som icke är falt: pligt, heder, fosterland.
-Jag vill ej höra mera om köpta segrar. Desse
-judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett
-folk växer till storhet, icke genom deras guld, men
-genom dygder och mannamod. Låt oss återgå till de
-sårade! Gör i ordning nya bindlar och nytt charpie!
-Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.
-</p>
-
-<p>
-Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar,
-hörde hon utanför i stugan högljudda röster. Det var
-pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin ridt mellan
-truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat tillfället
-att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål
-befann sig efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen,
-Hagar kunde höra pfalzgrefvens skämt med officerarnes
-fruar. Han var i dag så uppsluppet glad, som
-ju en ung officer måste vara dagen efter en seger.
-Han berättade för hvem som ville höra honom de
-befängdaste uppträden från gårdagens strid. Kriget och
-<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a>
-faran tycktes för honom vara en lustbarhet. Ingen kunde
-af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het,
-att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att
-de fleste officerarne vid hans regemente blifvit skjutne
-och att han själf blott genom ett underverk sparats för
-Sveriges framtid. Han anhöll skrattande om en sax för
-att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit
-konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd
-för att hopsy hålet i sin genomskjutna hatt, emedan
-hans fältskräddare tyvärr dugde lika litet till hattmakare,
-som till hårfrisör. Men han omtalade icke det tredje
-kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den
-fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan
-och gjort en blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens
-en blödande rispa. Hans munterhet gällde desse Götziske
-blodsugare, som stoppat sina fickor fulla med kopparslantar,
-korfvar och helgonbilder, röfvade från deras
-egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat
-sig till marken och låtsat vara döde, men började nysa
-af krutröken; desse sachsare, som tappat stigbyglarna
-under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens
-man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon
-öfver bäcken med den framgång, att både han och
-kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men &mdash; tillade den
-unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna
-förhoppningar &mdash; hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på
-en kvinnas löften?
-</p>
-
-<p>
-Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om
-hon motstått frestelsen att kasta en förstulen blick på
-denne unge hjälte, som så litet tycktes akta faran och
-döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till
-växten snarare under än öfver medellängd, icke den
-korpulente herre, som senare porträtter afbilda, snarare
-<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a>
-smärt och vig, liflig och rörlig; hyn mörklagd; svart,
-långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; kloka,
-djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka
-och stor mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar
-beskuggades af mycket smala mustascher, medan kinderna
-voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan finnes
-han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst
-under slaget vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp
-och hvit hattplym. Af fursten eller hofmannen såg man
-knappt något mer än den obesvärade hållningen. Man
-tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos
-damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att
-behaga.
-</p>
-
-<p>
-Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt,
-men han hade varseblifvit Hagar och inträdde i hennes
-kammare med den förtrolighet, som gemensamma faror
-och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju tillbragt
-mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken
-och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan
-hos drottning Kristina var en förströelse, så
-god som en annan, efter det beständiga vapenskramlet
-och kurlänningarnes dryckeslag.
-</p>
-
-<p>
-Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med
-jungfru Rynings lärdom och icke minst att erfara mera,
-än han visste förut, om insidorna af drottningens
-karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen
-ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda
-frågor en god del diplomatisk slughet, så voro svaren ej
-mindre försiktiga. Hagar Ryning hade icke låtit aflocka
-sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed hade
-deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel,
-i hvilket drottningens person var den dominerande
-insatsen. En för detta hofjungfru måste ju veta huru
-<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a>
-betydelsefullt just detta ämne var för den unge pfalzgrefven.
-Hon behandlade det med en världsdams fina
-takt, men det roade henne att genomskåda frågornas
-afsikt och gäcka den högborne friarens spioneri, än
-med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än med
-antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål.
-Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver,
-när två unga kvickhufvuden munhuggas om en tredje,
-hvilken står öfver dem båda. Hagar Ryning hade blifvit
-en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares fältlif
-på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej
-hennes stolthet varit fullt jämförlig med hans.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad menar han? sade hon stundom till sig
-själf. &mdash; Den lille pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter
-mig till att vara hans rodocka.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge
-fursten vid inträdet i kammaren. &mdash; Er sax, jungfru
-Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att jämna mitt
-hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära!
-Ni är farligare än en kula.
-</p>
-
-<p>
-Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället,
-som anvisats henne, där kulan afskurit en lock så hvasst,
-att en sax ej kunnat klippa hvassare. En lång, svart
-lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst till golfvet.
-Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af
-den tappraste soldat i hennes majestäts här. Lofva mig
-att bevilja en bön, när jag framvisar denna lock och
-eders furstliga nåde är konung af Sverige.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är född finska, ers nåd.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara,
-jungfru Ryning. Hvad lofvar ni då i utbyte åt mig?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a>
-&mdash; Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula
-tagit en bit af örat.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar för äran. Den andra spådomen var
-icke fullt så god som den första. Men kom med ert
-byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra hvad jag
-förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder
-titeln af kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa
-seger! Mig hedrar ni med eder sax, men andra torde
-behöfva edra bindlar.
-</p>
-
-<p>
-Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren.
-En nästan omärklig, fin blinkning åtföljde afskedsorden.
-Hagar vände sig harmfull bort; hon tyckte icke om dessa
-blinkningar.
-</p>
-
-<p>
-En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han
-anträffades svettig och blodig uppöfver armarna; hvad
-han ej själf medhann fingo hans barberaregesäller uträtta
-så godt de förstodo. De sårade lågo i långa rader på
-halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna,
-blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält,
-så upptaget af femton eller tjugu andre sårade, att Hagar
-måste bana sig väg öfver dem till det hörn man anvisat
-henne. Hon satte sig på marken och lutade sig öfver
-sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så
-vederkvickt, att han ville gå ut att se efter sin häst.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; De stjäla min Jehu, klagade han.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall
-taga vård om din Jehu. Känner du mig?
-</p>
-
-<p>
-Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets
-halfdager.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, det var du, som sade till fältmarskalken:
-han talar i feberyrsel! Du kan icke vara Hagar, du.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara
-din syster? I hela vida världen har du ingen trognare vän.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a>
-&mdash; Jo, jag har.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du är ett barn. Försök vara man. Krigare
-kan du ej mera vara. Med ett öga och en hand blir
-du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men &mdash; och
-hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen
-&mdash; jag skall säga dig något bättre. Du skall
-blifva helbrägda, Benjamin. Du skall än en gång blifva
-stark och frisk. Du är oförstörbar intill stjärnornas
-stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält.
-Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker.
-Du låg under jorden som död vid Neunburg, och se, du
-blef åter lefvande. Du låg krossad vid Breitenfeld
-under en död häst, och kort därefter red du till Stockholm.
-Där låg du så bränd i Stockholms slott, att
-ingen velat gifva ett öre för en så usel trasa som du,
-och några veckor därefter reste du öfver haf och land
-kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, och
-fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du
-sedan undkommit, men jag vet, att du ej tagit någon
-lärdom af stjärnornas varningar. Åter finner jag dig
-lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer
-skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp,
-du, och återfå hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro
-elementer och människor vanmäktiga. Dig dödar ingen,
-förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad
-jag säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna
-skola fördraga ditt trots? Hvem har sagt dig,
-att ej deras stund kommer förr än den skulle komma,
-till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer,
-behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en
-Simson i styrka, skall du stupa då för en osynlig hand,
-en fjäderlätt vindpust, ett barns andedräkt. Kasta bort
-svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en
-<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a>
-mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den
-tredje!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra
-hand, och kanske skall jag tro dig! suckade ynglingen
-bittert.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa
-gång åter finna dig eländig och stympad i någon vrå af
-ett slagfält. Förstår du då icke, att stjärnorna tvinga
-dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke
-gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre
-är, till ditt goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar:
-du har icke lärt något, du. Du har uppvuxit bland
-råa soldater och förstår ingenting annat än rida och
-slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid.
-Du är snabbfyndig och läraktig. Lär dig räkna,
-Benjamin, och du skall räkna konungarne bland dina
-undersåtar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra
-samma läxa af Rachel, men jag kan icke med det. Jag
-duger icke till mäklare; det är mig ledare än att ligga
-mitt halfva lif i sjukstugor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem är Rachel?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar
-i sju år. Vet du icke det?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så? Det var många år för en oviss lön. Var
-då stadig. Jag vill minnas, att vår morfader bestämt
-henne till sin arftagerska, innan han kände oss. Förstår
-du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du
-vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill
-behöfves ej mer än tre fingrar, blott hufvudet vill.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag
-sälja mig?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a>
-&mdash; Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns
-två sätt att umgås med penningar: det ena att samla,
-det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första,
-vi det andra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar:
-det att bevara.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl:
-lär dig räkna för att bevara, men gif ut för att
-herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! När
-du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens
-herre.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde
-och lätt hänförde ynglingen, anslagen, som systern, af
-allt storartadt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig
-sin jämlike, hviskade Hagar så sakta, att det susade
-fram som en tanke, uttalad i drömmen.
-</p>
-
-<p>
-Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i
-tältet varseblef en ung präst, som utdelade nattvarden
-åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång
-och kunde ej störa detta rörande afsked till ett
-flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade
-prästen. Ett minne från längesedan förflutna barndomsdagar
-vaknade i hennes själ.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.
-</p>
-
-<p>
-När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom,
-som snart skulle stå utom området för allt världens kif,
-såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga,
-öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga
-som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig,
-han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna
-mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt
-förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade
-<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a>
-till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och
-följde henne ur tältet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Magister Luth! sade hon och vände sig om.
-</p>
-
-<p>
-Han hade varit en herretjenare, han som andra unga
-präster, hvilka berodde af patroners gunst. Nu hade
-han i fält lärt sig att tjena herren öfver lif och död, men
-besvarade af gammal vana den förnäma främmande
-jungfruns tilltal med en djup bugning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem är jag? sade Hagar gladt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så
-många döda och lefvande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex
-... hufvudstaden i Sverige är Stockholm, hufvudstaden i
-Frankrike är Paris ... Hannibal slog romarne vid Cannæ,
-och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin lust,
-uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den
-tid hon lärde räknekonst, geografi och historia för
-Petrus Luth.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? &mdash; sade den forne informatorn från Lydik
-Larssons dagar &mdash; aldrig kan det vara lilla Hagar?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis,
-skulle jag deklinera för er: nominativus <em>mensa</em>, genitivus
-<em>mensæ</em>, dativus <em>mensæ</em> ... Ni ser, att jag ej varit
-oläraktig. Det är er jag har att tacka för <em>början</em>. Slutet
-står skrifvet i »himmelens trappor».
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand,
-jungfru Hagar. Jag är hjärteligen glad att se eder åter.
-Ni var förunderligen begåfvad af Herren för all mänsklig
-lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i andeliga
-ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått
-i skriftskola med jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande.
-Men ni skall berätta mig något om er och
-<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a>
-huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid
-var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret.
-Ni skall besöka mig hos fru Beata De la Gardie
-vid nästa lägerplats, efter vi lära uppbryta härifrån redan
-i morgon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att
-en kristen hade nog af att läsa bibeln och kunna postillor
-utantill, men lifvet och döden ha lärt mig annat.
-Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni
-lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne.
-Akta intet därpå, att de predika Calvins läror!
-Reformerte, lutheraner eller katoliker, Herren pröfvar
-oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han hade
-begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en
-stackars kvinna ur släden i drifvan om vinternatten ...
-Gud förbarme sig, vi äro alle missgärningsmän.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad säger magistern? Han hade kastat en
-kvinna ur släden? I Finland? Väl icke för många år
-sedan?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tror han sade för många år sedan. En
-judinna, om jag förstod honom rätt. Men, kära jungfru,
-låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå
-till räkenskap inför hjärterannsakaren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att
-anteckna eller låta mig anteckna papistens bekännelse?
-Är han död?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad
-en döende bekänt under biktens insegel.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och
-om nu misstanken för en ogärning faller på oskyldiga
-lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes
-bekännelse?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a>
-&mdash; Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid
-så klok i världsliga ting. Jag skall anteckna bekännelsen.
-Men hvad rör den eder?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de
-lönliga trådar, med hvilka en missgärning drages ur
-nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni torde få höra
-mera därom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens
-Guds vägar! I denna kväll får ni papperet, bestyrkt med
-min underskrift. Bruka det till Guds ära! Det rinner
-mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på
-fältet. En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid
-den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom.
-Axelson fördes till byn Wotitz.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz,
-säger ni? Axelson? Gud beskydde eder.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder
-så långt ut bland ondskans makter, för att visa eder
-vägen till Kristi kärlek.
-</p>
-
-<p>
-Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och
-galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-5">
-<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a>
-5. Hjärta och statskonst.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Vet du hvad kärlek är?
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">O</span>m man får tro almanackan &mdash; och almanackor hade
-man i Sverige sedan Sigfrid Aronus &mdash; bär Mars
-månad ett janusansikte. Vakthafvande på gränsen mellan
-vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i
-stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje.
-Och när han ler, är han förtjusande som en vår
-i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina pärlor
-öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarna
-och töa för middagssolen; här och där låta
-flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar
-hälsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar
-som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela
-den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif.
-Mars är ett barn, som profvar sin kraft på att vända
-en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och
-svänger med dörren.
-</p>
-
-<p>
-En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax
-efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet.
-Hon var nu fullmyndig regerande drottning,
-ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad.
-Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än
-<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a>
-sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör
-icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa
-erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar,
-dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna
-på samhällets höjder.
-</p>
-
-<p>
-Drottningen red icke denna gång, som hennes vana
-var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar
-förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men
-häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försiktighet
-att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar,
-hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar.
-Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid
-drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två
-lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo
-fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde
-öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
-</p>
-
-<p>
-Tid efter annan växlade drottningen ett ord med
-denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt
-ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga
-herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve
-Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal
-mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.
-</p>
-
-<p>
-Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser
-angripet af dagmejan. Torg, gator, palatser, rimfrostiga
-parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade
-förbi vid hästarnas snabba traf, utan att tillvinna sig
-någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt
-af marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man
-tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott
-för att finna en plats, där de voro säkra för lyssnare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han där, rider han icke bra? började drottningen.
-Jag såg i min barndom Sveriges berömdaste
-ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var troligen
-<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a>
-mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn,
-men hvilken elefant vid sidan af honom där!
-Hur behagar dig grefve Magnus? Har du sett en
-svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på
-rännarebanan?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne
-undvikande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Marie, om du vore några år yngre och jag vore
-din mor, skulle jag gifva dig ris för osanning. Skulle
-två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som
-egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius
-Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en
-skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af
-Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet,
-men ännu mer på din smak.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en
-afton vid Gripsholm?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som
-en bonde tror på katekesen. Nå, har jag icke trott, att
-en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva?
-Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af
-Nassau.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en
-suckande Chloë. Det är ju fjolgammal snö, det där. Nu
-smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall innan
-kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en
-ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade
-denna hederstitel af drottningen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom.
-Kort sagdt, hvad säger du om ett parti med en ung
-grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a>
-Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens
-röda bandrosett, när hon frågade, om isarna voro att
-lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina
-skrattade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Torstenson skulle törhända betänka sig, innan
-han riskerade sitt artilleri på viken, men hvad äro hans
-kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin?
-Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han
-stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att
-vi ej explodera på isen! <em>Enfin</em> ... grefve Magnus begär
-din hand.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga
-blod i pfalziska huset så lågt, svarade förtrytsamt
-den unga furstinnan efter en förlägen paus. &mdash; Du
-afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina
-knektar.
-</p>
-
-<p>
-Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför
-backen, och här är en stjälpa.
-</p>
-
-<p>
-Farten saktades, men icke drottningens ohejdade
-munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste
-offren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars
-mor hette Leijonhufvud, hans stjufmor Stenbock. Konung
-Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en
-piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver
-du flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje,
-skall jag gifta mig med ... låt se, med Apollo! Han är
-visserligen en gud, men detroniserad ... Ingen skomakare
-skulle gifva honom kredit på ett par nya
-koturner. Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman
-ditt kungliga blod?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a>
-&mdash; Men det är just därom vi skulle tala. Vet du
-hvad Ebba hört af kammarpigorna? Ja, jag medgifver,
-det är inte tillständigt att lyssna på pigskvaller, men det
-är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger
-örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar
-hvarför jag är så blid emot grefve Magnus. Det faller
-ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han
-är äldste son till en af rikets högst förtjente män och
-min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska
-ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning,
-vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda
-utmärkta egenskaper. Allt detta går inte i vår svenske
-Per Jönsson. Det måste finnas ett annat skäl, och hvad
-kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med
-honom ... med den samme grefve Magnus, som min
-nådiga fränka anser alltför nedrigt boren för hennes
-kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna
-sedelärande fabel?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Enfaldigt skvaller!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tror du? Men om jag i min hjärtekammare
-skulle tänka därpå? <em>Vox populi vox Dei.</em> Folkets
-röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel,
-så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin
-hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig
-gemål åt Sveriges drottning? Och är jag inte suverän
-öfver min hand såväl som öfver mitt hjärta?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste,
-den trognaste, den tappraste af alla furstar blöder för
-dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande
-hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod
-aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Oratio panegyrica pro domo!</em> Ett loftal för
-husets bästa. Skada, att du ej talar latin; ditt tal borde
-<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a>
-tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är inte
-nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra
-hans franska blod och upphöja honom till min
-sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden.
-Låt hålla i backen!
-</p>
-
-<p>
-Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de
-körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen
-steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande
-öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes
-rädda steg mellan vattengölarna. När de höga
-damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet.
-Den unga furstinnan betraktade häpen sin kungliga
-kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade
-hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar.
-Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjärta,
-än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln.
-En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom
-om en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter
-sätta hela pfalziska husets framtid på spel, detta
-var mer än en syster och dotter kunde taga på sitt
-samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring,
-att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga
-sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och detta säger du mig med en ton, som ville
-du gå i kloster för min skull, fortfor drottningen, utan
-att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. &mdash;
-Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag
-afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall
-afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande
-framtid vid sidan af min tron, och du underkastar dig
-detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar.
-Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara
-Guds röst, som när den samma rösten förlofvade mig
-<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a>
-med Erik Oxenstjerna. Jag skall inte lyda mina pigor,
-jag skall inte gifta mig med öfverste De la Gardie, jag
-skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll
-att hon mottager honom med solsken, inte med takdropp.
-Marie, vet du hvad kärlek är?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är att kunna gifva sig åt en annan med
-hela sitt hjärta, svarade furstinnan oskyldigt.
-</p>
-
-<p>
-Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första
-ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den
-blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga fåfängan
-att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften
-spotskt, till hälften öfvertygande. &mdash; Man skall aldrig
-gifva sig <em>helt</em> bort, man skall behålla sig själf. Äro vi
-födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss
-till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än
-pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör
-honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder,
-ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör
-för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag
-har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och
-en förnedring. Kärleken, såsom jag förstår honom, är
-ett kontrakt mellan två, hvilka ömsom gifva och få, med
-villkor att behålla sig själfva. Så och så mycket gifver
-du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver
-intet. Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg
-så därtill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod,
-kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra att
-människor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket
-nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva
-lycklig!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig.
-Det andra förstår jag ju icke.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a>
-&mdash; Det kan vara godt, att du och många dina likar
-inte förstå det. Huru skulle skapelsen utan eder äga
-bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för
-ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet
-åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag
-föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig
-själf och ingen annan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men din mor och min mor tillhörde icke sig
-själfva ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma
-på en tron.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde,
-att också en drottning känner sitt hjärta klappa.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa
-för sitt folk, för äran, för allt stort och sant i detta
-lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man
-får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig själf ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din
-lycka, din ära ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af
-Sverige. Och ändå, Marie, jag håller honom så kär,
-som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. Men
-tager jag honom, så binder jag honom, som man binder
-ett lejon. Skall han underkasta sig detta?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda
-hans riddareära, som du kan binda hans kärlek.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din
-tillgifvenhet och din lydnad. Vet då, att min irrande
-riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina
-villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver
-mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig
-vid världarnas styresman, men i ett afseende är jag lik
-Gud: jag tål ingen rival!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a>
-&mdash; O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en
-blick på en annan kvinna! Låt mig kyssa din hand!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc
-för en liten Doxa, hvilken i morgon säljer sin frihet för
-ett smekord och sitt hjärta för ett par vackra mustascher?
-Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att
-underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en
-afskyvärd tillbedjares hyllning?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga
-furstinnan, i det grefven af Nassau sjönk under horisonten,
-som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud
-däröfver.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det
-hon steg ur. &mdash; Öfverste De la Gardie &mdash; fortfor hon
-till grefven, som räckte henne sin hand &mdash; jag frikallar
-er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att
-bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte
-stjälpte i backen. Jag väntar er klockan sex för en
-tidning af vikt.
-</p>
-
-<p>
-Och hon skyndade uppför slottstrapporna med
-sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande
-kavaljerer med en blick. Hon var upptagen
-af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt
-sidan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag binder De la Gardierne vid min tron som
-motvikt mot Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret,
-behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap.
-Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ... Carl
-Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva
-jaloux ... Också detta är förekommet. Allt är förekommet
-... också möjligheten att en drottning kan vara
-kvinna ... att <em>jag</em> kan förgapa mig i en vacker karl.
-Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara
-<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a>
-en narr. Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att
-skjuta Marie framför mig? Kom den från stjärnorna?
-Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen.
-Fiken ... mina skor!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hjärtandes &mdash; utropade Fiken Lång, hvars språksamhet
-vuxit med åren och hoftjensten &mdash; är inte fröken
-som en sylta om fötterna! Hvad skall doktorn säga?
-En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan.
-Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna
-mera för regementet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata,
-genmälde drottningen, som nu var i sitt goda lynne och
-roade sig att på samma gång utlägga en snara. &mdash;
-Fiken &mdash; tillade hon med låtsadt allvar &mdash; jag råder
-dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar
-mig klockan sex.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd
-nyfikenhet och en kammarpigas naiva påflugenhet. &mdash;
-Jag trodde inte, att <em>han</em> är herre i detta huset.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan
-hända, smålog Kristina, som nu hade funnit ett medel
-att trotsa pigskvallret.
-</p>
-
-<p>
-Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen
-eklaterad. Tilldragelsen firades vid hofvet
-med en tre dagars fest och två år senare, i Mars
-1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. Förbindelsen
-blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät.
-Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande,
-den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som
-den snillrika drottningen, hennes syskonebarn, icke visste.
-Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och
-Kristina själf.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-6">
-<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a>
-6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Tre år ännu skall jag stiga; därefter
-står jag högst på himmelen.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>anmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande,
-utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång och med
-ära hade det stridt för herraväldet i norden. Där hade
-stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit
-hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra,
-än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes
-gungande sädesfält, än åter i Norges och Jämtlands
-gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade
-sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var
-öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och
-åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den
-norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta
-på grannar. Framgång och motgång växlade om. Hvartdera
-rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste
-flottor drogo ut att nedgöra hvarandra &mdash; de som, förenade,
-skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla
-danska hjärtan den välkända folksången:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Kong Kristian stod ved höjen mast</p>
-      <p class="verse">i rög og damp;</p>
-      <p class="verse">hans værge hamrede saa fast,</p>
-      <p class="verse">at götens hjelm og hjærne brast ...</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a>
-Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen
-hade trettionio skepp, hans värdige motståndare
-Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade slaget; tre
-gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de
-åter. Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall,
-sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de
-blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt
-amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina
-underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.»
-Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula,
-springande själf i stycken, splittrade en kanonlavett vid
-hans sida. En skur af järn- och träspillror yrde kring
-däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende
-Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De
-kringstående trodde konungen vara död och ropade, att
-man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra.
-»Nej, sade en slesvigare, kungen är endast <em>en</em> man, och
-vi återstå många nog att försvara oss.» En matros
-sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta
-blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken
-i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung
-Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre större
-och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en
-annan två tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ännu &mdash; sade han &mdash; har Gud gifvit mig kraft
-att strida för mitt folk!
-</p>
-
-<p>
-Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt
-svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda
-flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig
-segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar
-och svenskar.
-</p>
-
-<p>
-Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en
-dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjälte, som
-<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a>
-Finland skickat till sjöss, i en obetydlig skärmytsling vid
-Kristianspris i Kielerbukten.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till
-sin son Herman Fleming, som stod vid hans sida. &mdash;
-Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör som
-jag har dött!
-</p>
-
-<p>
-Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord,
-när han, året efter freden, bar sin lille sonson till
-dopet:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Måtte du engång tynga svenskarne så, som du
-i dag har tyngt mina gamla armar!
-</p>
-
-<p>
-Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp
-mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften
-än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede,
-afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var Sveriges
-unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker
-dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och
-förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och
-Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har
-varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och
-till den låga uppskattningen höra motiverna för hennes
-handlingssätt vid de stora, för Sverige så betydelsefulla
-fredssluten 1645 och 1648.
-</p>
-
-<p>
-Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst
-nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år
-1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det
-endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största
-delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit
-Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt
-trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets
-kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian
-stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta,
-utan härar, utan penningar. Hans trogne borgare, hans
-<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a>
-raske matroser ville bistå honom, men förmådde det
-icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande
-skepp. Då började man tala om fred, och redan i
-Februari 1645 sammanträdde fredsombuden vid den lilla
-Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland
-och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget
-för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro,
-Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder.
-Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud,
-Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde
-dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn
-graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan
-logerade danska sändebuden Corfitz Ulfeld och
-Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så
-stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp
-om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför
-de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne
-i tältet på holmen. Så framställdes fordringarna, på båda
-sidor i stark prutmån. Danskarne fordrade allt tillbaka
-och därtill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i
-Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera
-därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren
-gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter,
-men att afträda land, detta var gamle kung Kristian,
-Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet
-röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät
-konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son
-till efterträdare. Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika.
-Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och
-gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la
-Gardies öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför
-dröja vi? Är icke vår flotta öfverlägsen? Äro ej
-våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma?
-<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a>
-Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa
-juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat
-från oss?
-</p>
-
-<p>
-Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa
-Danmark till det yttersta. Redan i April hade hon varnat
-för att spänna bågen för högt. Och i Juni skref hon
-till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som
-prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm,
-äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska
-drottning:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p class="adr">
-Högt ärade Herr Riks-Canceller!
-</p>
-
-<p>
-Därtil med at jag dageligen finner så stora <em>difficulteter</em>
-i fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt
-med så ringa medel et så stort väsende, at <em>continuera</em>,
-hvilket icke utan <em>hazard</em>, at taga de <em>conditiones</em>, som
-nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock besinnas,
-huru svårt det vil falla, at <em>supportera</em> den <em>calumnien</em>
-som Oss påkommande varder, både hos de Svenska
-sjelfve, så väl som hos främmande, hvilka alla, där
-Freden ginge i sär, skulle <em>imputera</em> skulden til allas
-vår outsläckeliga <em>ambition</em>, den der sig på sjelfva orättvisan
-<em>funderade</em>, och ingen annan <em>finem</em> hade, än en
-begärlighet, at <em>dominera</em>. Och såsom jag icke håller
-mig rätt försäkrad om Holländarens <em>cooperation</em>, altså
-frugtar jag, at, där desse föreslagne <em>conditiones</em> icke
-blefve <em>accepterade</em> skulle de söka at blifva <em>arbitri
-belli &amp; pacis</em>, så at deras <em>jalousie</em>, något oförmodeligt
-hos dem <em>causera</em> kunde; oansedt jag förtiger
-hvad af Polacken <em>practiseras</em> kan. Sedan det sista
-och förnämsta är, at <em>contentera</em> sin egen <em>conscientie</em>,
-så at man må kunna för Gud och al verlden betyga,
-<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a>
-at man sig til alla skäliga Fredsmedel <em>accomoderat</em>
-hafver.
-</p>
-
-<p>
-Upsala d. 24 Juni 1645.
-</p>
-
-<p class="signc">
-Eder
-</p>
-
-<p class="sign">
-välbenägen<br />
-<em>Christina</em>.
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor
-och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade
-biskopen i Vesterås Johannes Rudbeckius, svenska kyrkans
-mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift
-var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och
-hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon
-täflade med Upsala akademi. Kristina hade, icke första
-gången, men i en af de viktigaste politiska frågor,
-dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig
-vara mera drottning än förr, men kände också behofvet
-af stöd. Per Brahe var det närmaste, men ock det
-farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför utbyta en
-tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns
-icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande
-gunstling, var för ung och för litet ansedd.
-Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda
-öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor
-sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den
-ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige
-rikskanslern; därför hade han ock blifvit förbigången
-vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.
-</p>
-
-<p>
-Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande
-festligt möjad med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets
-ledamöter, jämte biskopinnan, fru Magdalena
-Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten,
-undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet
-<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a>
-ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han
-hade dock, sängliggande, låtit ikläda sig full biskoplig
-ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens
-språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade
-ett ljudeligt amen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som
-är kallad att lägga alla sanningens fiender dig till en
-fotapall! började kyrkans åldrige herde på latin med en
-i början svag stämma, som snart växte i kraft med den
-själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en
-bräcklig stofthyddas krämpor. &mdash; Var hälsad af kyrkans
-och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett
-så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! Välsignad
-vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till
-seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen,
-likaledes på latin, med den intagande värdighet,
-som var henne medfödd. &mdash; Länge har jag önskat att
-betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min
-vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i
-ohälsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för
-kyrkan och riket och än vidare, där Gud så vill, skall
-förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Pulvis et cinis</em>, stoft och aska, min nådiga drottning!
-återtog biskopen, som snart med sitt lifliga lynne
-slog an en friare ton och öfvergick till det svenska
-tungomålet. &mdash; Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen,
-än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen
-af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig
-Sveriges drottning, så kosteligt beprydd med sin ålders
-fägring och alla höga dygder, känner jag mig själf ung
-på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud
-<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a>
-förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola
-tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen,
-att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så
-länge de lefva.
-</p>
-
-<p>
-Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet
-elfva.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke
-byggnadstimmer i dem till Guds och rikets tjenst? ...
-Här är den äldste, Nils, tjugutre år, eloqventie lektor i
-Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och han
-skall en dag blifva min efterträdare<a class="fnote" href="#footnote-1" id="fnote-1">[1]</a> ... Här är Jonas,
-tjugutvå år, student; han skall blifva professor.<a class="fnote" href="#footnote-2" id="fnote-2">[2]</a> Här är
-Petrus, tjugu år, student. Nå, hvad skall du blifva,
-min son?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Biskop, svarade ynglingen flinkt.<a class="fnote" href="#footnote-3" id="fnote-3">[3]</a>
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I hören det väl, nådig fröken &mdash; smålog den
-gamle &mdash; att äpplet intet vill falla långt från trädet.
-Här är den yngste, Olof, skolaris i Vesterås, femton år.
-Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har
-värdigats bära pilten till dopet ... <em>Heus puer!</em> Förstår
-du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens
-öfverhet?
-</p>
-
-<p>
-Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet
-och gjorde en klumpig bugning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt
-in i framfarna och kommande tider, att han intet vet
-hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om
-dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf?
-<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a>
-Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan,
-ty där Gud så täckes, skola sädeskärfvarna buga en
-dag för detta embryot<a class="fnote" href="#footnote-4" id="fnote-4">[4]</a> ... Här äro döttrarna ... Räkna
-dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må
-beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen
-eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af
-alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken
-Kristina!
-</p>
-
-<p>
-I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit
-alla sina många och långa strider, alla kyrkans
-värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att
-kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt
-byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn.
-Ännu där han satt upprätt på plågornas läger, stödd
-mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i
-honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att
-beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa
-ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa
-hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna
-och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita
-helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta
-sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen
-öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan,
-men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. Målaren,
-som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige
-prelat, måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i
-familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.
-</p>
-
-<p>
-Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och
-drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade
-<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a>
-hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett
-reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte
-beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina
-studier till rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte
-domherrarne, fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest,
-och Kristina lämnades i enrum med biskopinnan och sin
-faders gamle trotjenare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där som jag icke för mycket uttröttar eders
-högvördighet i den nuvarande svagheten, vore mig kärt
-att höra eder mening i rikets angelägenheter, yttrade
-drottningen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets
-tjenst, står ock krankheten, genmälde biskopen.
-</p>
-
-<p>
-Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans
-trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre
-samtal utan en ostörd mellantid.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Törhända får Nils den nåden att visa nådig
-fröken mitt bibliotek eller mina förbättrade kyrkoböcker.
-Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena,
-törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att vilja
-bese din mjölkkammare ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder
-intet omak, genmälde drottningen, som redan tyckte sig
-känna lukten af filbunke. &mdash; Jag har en stor åstundan
-att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets
-kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt,
-efter I därifrån förärat mer än hundra volymer till
-Vesterås skola.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett
-så lärdt och hugnesamt besök; men en rar upplaga är
-till finnandes af Augustinus och därtill den äldsta mässan
-från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om
-fem minuter! ...
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a>
-Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till
-mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna,
-där hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor
-och ny bokföring, att en rund timme förgick,
-innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders högvördighet &mdash; sade drottningen rakt på
-sak, när de åter voro i enrum och kära fru mor förstått,
-att hon var öfverflödig i statsangelägenheter &mdash;
-hvad sägen I om början af min regering?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss
-alla en förebild, sade till Johannes&rsquo; lärjungar, när de
-kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka
-och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning
-med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader
-sedan tillträdde styrelsen af sitt rike: de blinde se, de
-halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder
-predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk
-är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock
-mänskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late
-och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas,
-och evangelium varder predikadt ända till de lappars
-och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det
-fuller icke allena uträttat, men hon går i spetsen för
-alla som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja
-och en förmåga, som näppeligen i vår tid står till att
-skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan
-uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje
-dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar
-sin berömmelse inför Gud högre än allt människors pris.
-Så har jag nu intet annat att säga om början af min
-drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns
-lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare
-följa skall, står i Guds och icke i människors makt att
-<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a>
-utrannsaka; men jag tör väl säga, att där det så fortfar,
-som det börjat hafver, står intet bättre till att önska,
-vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga
-fröken sin hjälp att så sluta med ära, som detta regementet
-tagit med ära sin början.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat
-all beredvillighet vid mitt tillträde till regeringen, och
-fienderne äro nederlagde så till lands som sjöss. Dock
-är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja
-knota.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda
-öfver åker och gård? Det är intet stort att spörja ännu
-mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det,
-som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals
-på torget.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag
-tänker, att freden vore för alla en lisa.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Det</em> är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen
-fram ur den mörka vrån, och räds ej hans skråpuk,
-nådig fröken! Den tid kommer och är allaredan, att
-herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona,
-prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens
-ko. Haf det i ljuset, sök där en bot för, skona intet!
-Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på
-Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt regemente,
-nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall
-råda i himmelen och en på jorden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga
-stöd, ers högvördighet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp.
-Slut fred, Guds utkorade, slut fred!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Detta är ock min mening. Jag bjuder kung
-Kristian drägliga villkor där borta vid Brömsån. Något
-<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a>
-skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre
-att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga
-mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader
-ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom
-i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans
-klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och
-en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men
-han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders
-högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam
-portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för
-nästa Wallenstein?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än
-jag i tidernas skiften. Si, den store kung Gustaf har
-efterlämnat en dotter!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men rikskanslern vill inte.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning
-vill?
-</p>
-
-<p>
-Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville
-komma.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden
-pågår i England och Skotland?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag
-med bedröfvelse hört, att den episkopala kyrkan i dessa
-länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar.
-Där måste vara <em>auctoritas</em> i kyrkostyrelsen; annars få
-de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det står fast värre till med den världsliga öfverheten
-där på öarna. Maktlystne lorder och predikosjuke
-landtjunkare framlägga sina beslut till konungens underskrift.
-Går det så fort, är där intet annat att vänta än
-republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig,
-hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?
-</p>
-
-<p>
-Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a>
-&mdash; Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något
-att säga i detta landet, skall aldrig ett mångvälde komma
-vid rikets krona.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den som det kunde spå! fortfor Kristina med
-en ansats af gäckeri, som hon ej förmådde beherska ens
-när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten.
-&mdash; Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns Bengtsson
-af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men
-&mdash; tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande
-anspelning &mdash; det var papismens tider, när vi mottogo
-dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva
-alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall
-följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns
-Bengtsson <em>Oxenstjerna</em>.
-</p>
-
-<p>
-Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt,
-den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre
-ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets
-främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med hennes
-besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en
-rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla
-förböner i kyrkorna för fredens <em>snara</em> afslutande. Hon
-behöfde ej tillägga, hon visste själffallet, att förbönen
-skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande
-tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för
-egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet
-var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af
-dylika inom rikets alla stift.
-</p>
-
-<p>
-Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod
-drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket.
-Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord
-osagdt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få
-minuter af eder kostbara tid åt en gammal tjenare, som
-<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a>
-för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings
-blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm,
-och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens
-lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre
-helige mäns historia utvisar, att Gud kan därmed hafva
-en särskild mening ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte
-sig åter.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag drömde, att jag var död och upptagen i
-Guds paradis under förväntan på domedag. Under mig
-låg stjärnhimmelen utspänd såsom en tapet, och många
-sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de omätliga
-djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en
-besynnerligt lysande stjärna utsände en stråle till de
-öfra rymderna, där jag var, och gick för en stund in i
-mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade
-till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick
-öfverraskad, men strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är drottning Kristinas stjärna &mdash; sade den
-lysande strålen &mdash; och jag går nu mot zenit. Tre år
-ännu skall jag stiga, därefter står jag i tre år högst på
-himmelen, och därefter börjar jag sjunka.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att
-invända, ers högvördighet.
-</p>
-
-<p>
-Den gamle betraktade henne forskande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och
-åren syntes mig intet längre än en människas suck behöfver
-att stiga upp till himmelen. Jag såg stjärnan stiga
-högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart stå
-stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde
-en båge. Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i
-brådstupa fall och försvann i mörker.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a>
-&mdash; Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag
-kan intet uttyda drömmar, men en skriftlärd man torde
-den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet
-denna drömmen på mig?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds
-förborgade råd. Men det märker jag grant, att min
-drottnings stjärna stiger och skall än vidare stiga, intill
-dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från
-en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds
-skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från
-klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes
-högmod från våra första föräldrars tid och kan intet
-tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren
-allena äran. Denna drömmen har jag dristat mig omtala
-fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare
-i alla tider drifva sitt spel kring de mäktigas tron,
-viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall. Herren
-vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket
-till förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten,
-nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig
-frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds
-kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I
-mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där
-ingen frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön
-något förmår, skall han se eder stjärna lysa, icke allenast
-i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.
-</p>
-
-<p class="tb">
-*
-</p>
-
-<p class="noindent">
-Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645
-med landvinning för Sverige: Jämtland med Härjedalen,
-Gotland, Ösel och Halland som pant på trettio år för
-tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade
-<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a>
-velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill;
-rikskanslern höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo
-efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge,
-hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria
-händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, men ännu
-skulle två långa sekler förgå under inbördes afund,
-hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och
-Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo,
-att de behöfde hvarandra.
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-1" id="footnote-1">[1]</a> Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.
-</p>
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-2" id="footnote-2">[2]</a> Teologie professor i Upsala 1654.
-</p>
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-3" id="footnote-3">[3]</a> Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.
-</p>
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-4" id="footnote-4">[4]</a> Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef
-sedan den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren,
-hvars <em>Atlantica</em> beherskade ett helt tidehvarf.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-7">
-<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a>
-7. Andra och tredje skyddslingen.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">F</span>ältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af
-gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i Oktober
-1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman,
-ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens
-själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade
-hans lysande krigsära. Han stod i hög gunst och
-övferhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen
-däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve,
-fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt
-med behofvet af hvila. Vid hofvet hade han och hans
-grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och
-emedan han kvarstannade i Stockholm för att i rådet
-motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till
-slottet för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets
-angelägenheter.
-</p>
-
-<p>
-Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren,
-Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda
-hindret för freden numera tycktes vara Sveriges anspråk
-på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta
-hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan
-Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och
-<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a>
-Adler Salvius, som brefväxlade med drottningen, lågo i
-hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet Chanut,
-ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit
-drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges
-fordringar. På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker
-af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.
-</p>
-
-<p>
-En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat
-till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett
-nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon
-hade låtit honom framlägga en karta öfver härarnas
-ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark,
-frågat om utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig
-öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde
-freden. Sverige, anmärkte hon, underhandlade
-med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred.
-Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands
-anbud; men en sådan konjunktur borde man ej
-låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern,
-som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? Hvarför
-hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som
-Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i
-dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var
-ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige
-hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill.
-Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?
-</p>
-
-<p>
-Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som
-berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål än
-tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra
-Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt
-tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville
-hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i
-framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas
-framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår
-<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a>
-tydligare, om man jämför hennes statskonst med efterträdarnes,
-tionde och tolfte Carls. Historien har hakat
-sig fast vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt,
-men man skulle ej glömma, att äfven i hennes själfviskhet
-låg någonting storartadt: det att vilja själf vara allt,
-tänka allt, kunna allt och &mdash; slösa allt.
-</p>
-
-<p>
-Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat
-för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när
-drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets
-två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna,
-som representerade sin fader rikskanslern, och Adler
-Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner
-från Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i
-dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande,
-men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas
-regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte,
-som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja,
-denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för
-föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och
-öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade
-han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde
-freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde
-ej sina misstankar. Rikskanslern ville kriget, emedan
-det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde
-freden, emedan han icke ville låta sin drottning
-och svenska folket komma till en besinning, ett lugn,
-som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges
-aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln betydde
-allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar
-på England, där konungamakten nedsjunkit till en skugga.
-Polen var redan en republik, England skulle snart blifva
-det. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a>
-&mdash; Har ni glömt, min grefve &mdash; fortsatte drottningen,
-utom sig vid tanken på sin svaghet att några
-dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde
-&mdash; har ni glömt, att våra svenske lorder nu
-också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de
-engelske?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson
-lugnt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte,
-huru rikskanslern företog sig att mästra Johannes Matthiæ
-för hans <em>Idea boni ordinis in ecclesia Christi</em>?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt
-i denna <em>idean</em>. Undskyll, nådig fröken, att jag
-aldrig blandar mig i tvister om tron.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten
-rådsherre menar sig nu vara mera förfaren i sådana
-spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Matthiæ utlägger,
-att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna
-som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än
-ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt
-i bispens bok, svarar mig rikskanslern, att jag
-det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Där
-jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens
-språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme
-präster och inbilske rådsherrar bruka munnen
-om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på
-papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk
-törs därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt
-emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på
-väderkvarnen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop
-Johannes&rsquo; <em>Idea</em>, svarade Torstenson. Min hustru ville
-nyligen veta huru därmed hängde samman, och då lade
-<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a>
-en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga
-mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop
-Lenæus kunnat invända däremot.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Var det eder huspredikant, må han ej tänka på
-pastorat i Sveriges rike, om ej törhända i Strengnäs
-stift; men där sitter biskop Johannes själf inte säker
-vid styret.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min huspredikant är för god klerk för att stöta
-sig med det högvördiga ståndet. <em>Idea</em> försvarades af en
-annan, som intet är rädder. Nådig fröken tör känna
-jungfru Ryning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne
-tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart,
-att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika
-solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag
-visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person
-med någon uppmärksamhet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon följde för två år sedan min hustru i fält
-och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål.
-Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den
-lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle
-vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åja, men egensinnig,
-fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag
-vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl,
-grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att
-förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt!
-Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de
-nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid
-att rannsaka släktregister. Det vill synas, som skulle
-jungfru Ryning hafva hittat förnäma anförvanter i Tyskland.
-Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg,
-<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a>
-Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga
-ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap
-med grefliga ätten Götz.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel!
-Det fattades ännu. Skicka hit flickan; biskop
-Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson,
-för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små.
-Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en
-rikskansler. Jag vill öfverlägga <em>när</em> det skall visa sig
-hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än
-vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
-</p>
-
-<p class="tb">
-*
-</p>
-
-<p class="noindent">
-Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes
-jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.
-</p>
-
-<p>
-Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas
-så olika lottade, men engång så nära förbundna gunstlingar
-stått ansikte mot ansikte med hvarandra. Hagars
-hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös
-än förr; herskarinnans blick mera kall och
-genomträngande. Båda mätte hvarandras mått; båda
-förstodo, att de vuxit invärtes sedan sitt förra möte i
-brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i
-vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på
-tjenarinnan. <em>Hon</em> måste böja sig, drottningen kunde
-det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara <em>något</em>, endast
-hennes drottning förblef <em>allt</em>. Kristina älskade och beundrade
-intelligensen, med villkor att den ej ställde
-henne i skuggan.
-</p>
-
-<p>
-Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen
-var lika kall som underdånig.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a>
-&mdash; Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga,
-började drottningen, utan att slösa ett ord på det förflutna
-eller en fråga om det närvarande. &mdash; Du hade
-engång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins
-läror?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem;
-men mycket torde nu vara glömdt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Å, du glömmer ingenting, du. &mdash; Och en flyktig
-solblink af den forna vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla
-ögon. &mdash; Det är sant, du bevisade mig då,
-att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans
-villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att
-han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har
-läst <em>Idea boni ordinis in ecclesia Christi</em>, och äfven
-denna bok hänger på ordtolkningar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en
-sådan tolkning af boken <em>Idea</em>, att densamma befinnes
-intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig
-detta på papper?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Om nådig fröken befaller, vill jag försöka&rsquo;t.
-Men mot en tolkning ställes en annan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom
-man kan bevisa allting ur bibeln.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning.
-Värdigas ihågkomma det ordet <em>doxa</em>!
-</p>
-
-<p>
-Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta
-ord hade brutit isen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad
-teologi, att du kan bevisa hvad du behagar med tolkningar?
-<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a>
-Du måste flitigt hafva gått i jesuiternes skola,
-efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får absolution,
-med villkor att du använder din konst nyttigt. Här
-är boken <em>Idea</em>. Sätt dig nu här och bevisa mig, att
-detta stället ... och detta ... och detta, som vår superintendent
-i Kalmar så illa utmålar, är allt till punkt och
-pricka fullkomligt renlärigt.
-</p>
-
-<p>
-Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som
-någon teolog kunde önska, att detta ... och detta ... och
-detta var alldeles likalydande med kyrkofädernes och
-Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen. Kristina
-kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta
-skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att
-tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett
-barn kunde begripa dem. Hela denna harmsna strid
-med rikskanslern och rådet, hvilken kostat henne tårar
-af förödmjukelse, huru onyttig var icke den och huru
-klar <em>Idéernas</em> oskuld!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hagar Ryning &mdash; inföll Kristina skrattande, när
-de slutat sin studie &mdash; jag utnämner dig till Sveriges
-ärkebiskop i survivance efter Lenæus.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar underdånigst för en så stor ära &mdash;
-svarade Hagar med en djup nigning &mdash; men beder att
-i sådan oförmodad höghet få behålla min kjol under
-kåpan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är
-hon sidvördig för en biskop. Blif karl, Hagar; du är
-icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla fall kyrkans
-öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare.
-Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt
-med andra än krigsfolket. Med desse trångbröstade
-präster och baksluge statsmän måste jag tala knappnålar
-eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad brabantska
-<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a>
-spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att
-bo i slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för
-spansk; men om jag stundom kallar dig, som i dag,
-vill du vara mig trogen? Du är mitt verk. Vill du
-göra mig heder?
-</p>
-
-<p>
-I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske
-något varmare än första gången, sin drottnings hand.
-Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju ej för andra
-gången bortskänka sig själf.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Godt &mdash; fortfor Kristina åter med höghetsblicken
-&mdash; svara mig inte! Det är bättre att tiga än ljuga.
-Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan umbära dig;
-det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer
-jag hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var
-mig sedan tillgifven, om du kan ... Ah, jag påminner
-mig, du är förlofvad med unge Kurck; du vill nedlåta
-dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall
-blifva din herre mycket mer än jag är din drottning?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar
-likgiltigt. Det sägs, att han ingått en annan förbindelse;
-jag sörjer icke däröfver. Men det skulle göra mig ondt,
-om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor godhet
-och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas
-tro min försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min
-nådiga drottning är och &mdash; tillade hon sakta &mdash; hvem
-jag är.
-</p>
-
-<p>
-Kristina betraktade henne forskande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande.
-&mdash; Vill du inte säga mig rent ut, att du är mig
-trogen, så var det inte, eller var det ändå! Jag har
-nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge.
-Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man
-berättar mig om dina nya anförvanter i Tyskland?
-<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a>
-Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt dig
-en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du
-kunde, till lön för min möda, säga mig, om du hittat
-en far i månen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande
-segrar och på samma gång om stora förluster. Jag har
-mottagit liknande budskap med samma glädje och samma
-bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en döende
-papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf
-min mor hjälplös i drifvan. Han var stallmästare
-hos fältmarskalken grefve Götz, som fann sin död för
-en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var
-i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min
-moder Ruth Zevi, hvilken, ehuru född judinna, säges i
-vigselattesten hafva varit döpt före giftermålet. Jag äger
-denna attest och har, på grund däraf, sökt i Wien göra
-min och min broders rättigheter gällande. Men grefve
-Götz har efter min mors död ingått nytt gifte med
-grefvinnan Apollonia von Hoditz och efterlämnat två
-omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra rättigheter,
-emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas
-och hennes egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit
-ett laggiltigt äktenskap.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft
-den äran slakta några hundra tusen människor, skall
-erkänna den första lilla kärlekspant, som med ett papper
-i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar!
-Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske
-som våra svenske. Är det Kurck eller Ryning, som
-vill göra dig till grefvinna?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ingen af dem vill höra talas därom. Jag
-har en mäktigare förespråkare: min morfader Ruben
-Zevi.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a>
-&mdash; Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag!
-Jag vore i stånd att beundra judarne, om jag kunde fördraga
-deras snikenhet. Din morfader har förmodligen
-inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar?
-Men det går inte, min grefvinna <em>in spe</em>, det
-går inte. Är penningen stark, så är adelshögfärden
-starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar tio öre
-för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina
-rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka
-därpå ... Hvad gör den narren din bror?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han hade äran förlora sitt vänstra öga och
-hälften af sin högra hand, när han försvarade grefvinnan
-Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid är han
-kompanjon och agent åt Ruben Zevi.
-</p>
-
-<p>
-Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska
-luftslotten &mdash; frågade hon slutligen, lekande med en
-praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, hvars fint ciselerade
-skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå &mdash; hvad är
-bättre, att tro <em>allt</em> eller att tro <em>intet</em>?
-</p>
-
-<p>
-Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon
-kände sig öfverlägsen, när hon svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Att tro <em>intet</em>.
-</p>
-
-<p>
-Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick
-det ej den skarpsynta drottningen. Men hon beherskade
-sig och fortsatte i samma tankfulla ton:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se
-dagen i en eländig koja. Det ena är snart den rikaste
-man i världen, det andra går steg för steg uppåt och
-ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron.
-Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af
-planeternas konung och därmed födda till makten. De
-<em>tro</em> således på stjärnornas inflytande.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a>
-&mdash; De <em>tro</em> ej därpå, nådig fröken, de <em>veta</em> det.
-Hela deras lif vittnar därom. De erforo detta inflytande
-långt innan de hade någon aning därom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men om nu detta förmenta inflytande, denna
-predestination till makten, skulle visa sig vara endast en
-slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin
-goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade
-höjder, som de uppstigit dit &mdash; om en senare del af
-deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som
-deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst &mdash; hvad
-då? Detta kunna de icke <em>veta</em>, och därför veta de
-<em>realiter</em> intet; de <em>tro</em>, och deras tro kan svika. Man
-skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma
-gång utstryka <em>veta</em> och <em>tro</em>. Ettdera måste man hålla.
-Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men
-mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjärnas
-makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag
-går och hvar jag slutar. Jag vet endast, <em>att jag är till</em>,
-emedan jag är en tänkande varelse.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Cogito, ergo sum.</em> Du har läst Cartesii nyss
-utgifna <em>Principia philosophiæ</em>.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, nådig fröken.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock
-kan lära af denne vår tids störste tänkare. Du <em>vet
-ingenting annat, än att du är till</em>. Du <em>vet</em> ingenting
-om den värld, som omgifver dig; du <em>vet</em> ingenting om
-dina stjärnor och deras inflytande; du <em>vet</em> ingenting om
-världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra
-människors inre eller om dina egna öden. Om allt
-sådant har du skapat dig en <em>tro</em> och kallar detta att
-veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla
-intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett
-<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a>
-bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden,
-fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man
-kan icke på samma gång utstryka <em>tro</em> och <em>veta</em>. Nej,
-det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste
-du <em>tro</em> allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som
-man kallar stjärnornas inflytande. Jag <em>vet</em> lika mycket
-som du, men jag <em>tror</em> mindre än du, jag tror ej
-på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas
-konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif
-och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan;
-icke en sten kan han bortrensa under min fot,
-och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll
-på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara den
-samma ändå.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla
-goda makter bevare, och planeten skall ännu i millioner
-år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har
-gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till
-makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre
-skickelse.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än
-försynens styrelse. Mig skall du inte undervisa. Men
-&mdash; tillade hon blidare &mdash; du är nu engång sådan: alltid
-högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. Jag
-känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan
-bortföra i dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag
-ej kunna utnämna en som ingenting tror, ändock hon
-tror allt; men min lektris kan du blifva, om den högborna
-grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under
-sin rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om
-<em>Idea boni ordinis</em>! Jag förblifver dig välbevågen, i förhoppning
-att du är ett lydigt barn och att jag stundom
-får skratta åt dig.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a>
-Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika
-djup som hennes förbittring och förödmjukelse.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hade jag sagt: <em>tro allt</em>, skulle hon hafva svarat:
-<em>tro intet</em>!
-</p>
-
-<p>
-Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet.
-Det var nu hon som kände sig öfverlägsen. Hon hade
-slagit den enda rival hon hade att frukta bland kvinnor
-och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt,
-Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade
-sig en högtänkt beundran just för rivalen. Hvilken
-tankekraft! Hvilken öfverbevisande klarhet i allt, utom
-i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru
-kan man på samma gång vara så stark och så svag?
-... Men om där dock funnes i själfva oförnuftet ett grand
-af förnuft? Tycho Brahe läste i stjärnorna, att min
-faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte
-stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna,
-att jag skall stiga från makt till makt? ... I sju år,
-sade han; därefter falla. Det är nu tredje året ...
-<em>Nonsens</em>, inbillningars gyckel! Lysa inte stjärnorna lika
-klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla? Otänkbart
-... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius
-tviflar på allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt,
-det är den högsta tanke som ännu uppstigit i en
-människas bröst. Ingen visshet utom mig själf. Bibeln
-beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas
-intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är
-mer än filosofi, det är regeringskonst ...
-</p>
-
-<p>
-Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå.
-Fiken inträdde.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad vill du?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken ringde.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a>
-&mdash; Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ...
-Luft, luft och människor! Tanken är ett världshaf; det
-går mig som Hagar Ryning. Framför mig sjögräset,
-under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda reela
-är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar
-Ryning, Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan
-komma en gud att skratta. Ebba skall blifva förtjust ...
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-8">
-<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a>
-8. Gyckel och sidenband.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Min gemål skall han icke blifva, men
-törhända konung af Sverige.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">R</span>iksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i
-drottningens kabinett. Maj 1648.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag
-såsom ett bevis på mitt synnerliga förtroende.
-Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; endast om
-punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka.
-Jag behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och
-trogen rådgifvare, att i detta slags ärenden bör vänstra
-handen ej veta hvad den högra skrifver. När ämnar
-grefven öfverresa till Finland?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag
-ännu någon tid stanna i Stockholm för öfverläggningarna
-i rådet om freden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också
-här, och jag kan nödigt undvara eder trogna tjenst.
-Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland.
-Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska
-folk.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig
-konungen, som gjort af finnarne de tappraste soldater i
-världen näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga
-<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a>
-drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde
-vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar,
-Gud gifver växten. Eders majestät, som är ung, skall
-få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred
-och ordning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte
-långt borta. Lyckosamt regemente i edert skogs- och
-sjörike, grefve Brahe!
-</p>
-
-<p>
-Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan
-Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De
-la Gardies gemål, som väntat på företräde.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Marie &mdash; sade drottningen på tyska med en
-skämtsam nick &mdash; är du nu nöjd?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd
-med mig, svarade furstinnan, något förvånad öfver den
-oväntade frågan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg
-hellre: när din herre och man är nöjd med dig. Ack
-ja, hvarför blef du inte grefvinna af Nassau?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag
-lefva mycket lyckligt tillsamman.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt
-nog frestande för makalöst folk att följa ett så hugneligt
-föredöme. Därför frågar jag dig: är du nöjd <em>med mig</em>?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig
-otacksam?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar
-öfver en så vådelig mesallians, som att förena ditt kungliga
-blod med De la Gardiernes. Mötte du inte grefve
-Brahe i dörren?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jo. Hvarför så?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han medförde i portföljen ett papper. Kan du
-tiga?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a>
-&mdash; Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller
-mig det.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det
-ringer alla söndagar ut sina hemligheter, bing, bång, och
-du gör alla dagar hvad Jakobs kyrktorn gör blott om
-söndagen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro
-mig något ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon
-och världen i öfvermorgon. Men gör nu engång inte som
-Jakob, gör hellre som tornet Tre kronor. Det skramlar
-ej med klockor, det ser och tiger.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve
-Brahe i sin portfölj?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ett giftermålskontrakt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka,
-hvilken fröjd för allt Sveriges rike! Du har då ändtligen
-låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor!
-Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så
-upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
-</p>
-
-<p>
-Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes
-hand.
-</p>
-
-<p>
-Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett
-bortskämdt barn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter
-sutto, förtroligt som förr, vid hvarandras sida. &mdash; Jag
-måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen
-fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord tillbaka
-och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna
-i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför
-har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit
-uppsätta hans äktenskapskontrakt, däri jag tillförsäkrar
-<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a>
-honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Torshälla
-och Eskilstuna till smör på brödet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga
-gåfvor äro intet emot hans efterlängtade lycka att få äga
-dig själf.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om
-den gamla romanen. Men det är ju inte fråga om mig.
-Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan
-Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju
-henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att
-jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom
-lägenhet att följa sitt hjärtas val.
-</p>
-
-<p>
-Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga
-sfinxen. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla,
-och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina offer, men detta
-skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade
-sig att skratta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid
-julgåfvorna. Atrappen föreställer en furie, men när man
-öppnar den, tittar där fram en ängel.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar.
-&mdash; Du tror då, att ... nej, min vän, du känner ju
-mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag
-skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du
-vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja.
-Men Carl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig
-gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på
-tronföljden.
-</p>
-
-<p>
-Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och
-van att behandlas som släktens smekunge. Men hon var
-kvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag beder dig, Kristine &mdash; sade hon, uppstående
-med högröda kinder &mdash; skämta inte så med de ömmaste
-<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a>
-känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjärta för att tro
-på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt för
-dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga
-blod för att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl
-... grausames Herz!
-</p>
-
-<p>
-Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande
-afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe
-hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt,
-men icke med prinsessan af Hessen-Kassel,
-som redan var förmäld och hvars intryck på den unge
-pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet,
-men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge
-omtalade, af pfalziska huset och dess anhängare så högt
-efterlängtade förbindelsen med Kristina själf. Hur enträget
-hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta
-ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända
-tilldess att rådet vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre
-i Tyskland, därest han icke förut var förvissad
-om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta
-betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen
-af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta
-bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för
-godt. Brahe hade fått ett så viktigt förtroende för den
-händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans
-tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller
-skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus
-skulle få en <em>avis</em>. Var han för eller emot drottningens
-förmälning med pfalzgrefven? Ryktet sade: <em>emot</em>, och
-detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell räknar
-fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl
-att tala <em>för</em> förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare
-har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga
-känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets
-<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a>
-domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara
-ensam om sin drottnings ynnest.
-</p>
-
-<p>
-Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om
-hon en enda dag kunnat glömma den viktigaste fråga,
-som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsikter.
-O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror
-sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt
-för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för
-två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin
-trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och
-nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse
-för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon
-icke ens för sig själf, att detta gyckel var en lek med
-dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade
-knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder.
-Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve,
-en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet!
-Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig
-och sin tron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste
-spekulant på mänskliga svagheter hade ej kunnat uttänka
-en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd
-öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande
-af det mest bedårande bland alla bländverk; hon
-förstod icke, att hon var <em>svartsjuk</em>.
-</p>
-
-<p>
-Det fanns likväl en okänd, smygande demon i
-hennes närhet &mdash; utan tvifvel en hemlig fiende till Carl
-Gustaf &mdash; som tycktes vara underrättad om allt och
-förstod Kristina bättre än hon förstod sig själf. Följande
-morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt nattduksbord
-en anonym biljett, som endast innehöll följande
-med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p>
-»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta
-sidenbandet under sin halskrage!»
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a>
-&mdash; Fiken &mdash; sade drottningen uppbragt till kammartärnan
-&mdash; hvem har understått sig att lägga en biljett
-på mitt bord?
-</p>
-
-<p>
-Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke
-hade minsta aning huru detta papper inkommit i drottningens
-sängkammare. Upptäckten var icke angenäm.
-Okända händer, okända steg i slottets innersta voro
-alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning
-Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i
-förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i
-tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet
-härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst;
-men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst,
-om ej något värre.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade
-Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna
-i sin höga väninnas gunst.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar
-ej fråga henne, svarade drottningen likgiltigt och ref
-sönder biljetten.
-</p>
-
-<p>
-Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna
-tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit
-sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat
-sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon ville
-vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga
-maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön,
-sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och
-funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende
-att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som
-lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare,
-teologi, filosofi och matematik. Samma morgon,
-när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet,
-var Hagar kallad till slottet klockan sex att föreläsa
-<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a>
-Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans
-mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer
-intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade
-en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen
-tillvaro.
-</p>
-
-<p>
-Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne
-till de två lärda rivalernas förtrogna forskningar, såg dem
-äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620
-uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius
-1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än
-genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan
-förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande
-förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång
-in i en annan och med samma förvånande klarhet vara
-hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade
-sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod
-boken, missförstod föreläserskan och tillät sig
-anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid
-själf hvad han sade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar;
-men i stället att föreskrifva ljusstrålen den väg han bör
-taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på
-en famns vatten och försöka finna honom på det ställe,
-där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida
-och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga:
-man kan icke fånga dem utan att följa och
-utspionera dem.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Har du hört &mdash; inföll Kristina, bytande hastigt
-samtalsämne &mdash; att en italienare vid namn Torricelli har
-uppfunnit <em>vacuum</em>? Näst konsten att finna <em>allt</em>, är intet
-beundransvärdare än konsten att finna <em>intet</em>.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument,
-som var konstrueradt efter denna nya uppfinning och
-<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a>
-kallades <em>barometer</em>. Med dess tillhjälp mätte man luftens
-tryck.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna
-tingest ifrån Paris. Luftens tryck? Således kan man i
-ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår
-tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. Hvad
-skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger
-du? Jag vill ihågkomma denna term.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa
-ett tomrum i seglet, anmärkte Hagar.
-</p>
-
-<p>
-Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning.
-Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt
-lifliga sätt:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar
-luften, De Geer har redan i tjugu år beherskat jordens
-innandöme. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor
-ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan,
-som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ...
-Huru kom du till jesuiterkollegium?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag medförde rekommendation till generalvikarien
-pater Malines, som lofvade insinuera min sak hos grefve
-Trauttmannsdorff. Malines införde mig i lärda sällskap
-och i jesuiterkollegium.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de
-fromme fäderne!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i
-Europa var jag en vilde!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du
-slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste
-i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det
-där svarta bandet kring din hals bär du en relik från
-det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga
-<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a>
-omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas
-ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende,
-men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet
-dolde en öfverraskning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp
-i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för
-lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en
-uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska
-inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida
-för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad
-bär du på bandet?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något
-samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar
-så nära sitt hjärta. Får jag se tingesten? Jag skall
-inte förråda dig, om det också vore Sankt Britas oxeltand.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller
-lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro:
-jag är cartesian.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade
-Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog
-en liten medaljong af guld, hvilken hon genast
-öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
-</p>
-
-<p>
-Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken
-förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder.
-Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen,
-själf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara
-den enklaste och naturligaste.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna
-lätta utväg att undgå faran. &mdash; Det är hans furstliga
-<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a>
-nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz. En kula hade
-rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt
-hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till
-minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens
-tjenst.
-</p>
-
-<p>
-Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös.
-Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom,
-fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade
-henne med en blick, som få andra förmått uthärda.
-Det var nu tredje gången dessa två stodo som
-stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes
-förolämpningen vara dödlig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen
-i korta, afbrutna ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett
-dolkstygn. &mdash; Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar
-dig!
-</p>
-
-<p>
-Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd.
-Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog
-två steg tillbaka och svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och
-famlade efter ringklockan.
-</p>
-
-<p>
-Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll
-henne ljudlös inom sin slutna hand.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och
-jag skall förklara allt, såsom jag förklarade förräderiet
-den 12 Maj.
-</p>
-
-<p>
-Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa
-på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af
-ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen
-af en underordnad? Hon satte sig, mörk och
-sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och
-<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a>
-tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga.
-Ringklockan återställdes till hennes disposition.
-</p>
-
-<p>
-Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven,
-hans frågor om drottningen och sina försiktiga svar.
-En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig
-kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem
-hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
-Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken,
-och pfalzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för
-drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz
-hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en
-stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra
-ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan
-nu talade sanning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon
-hade fått tid att svalna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Allt, nådig fröken.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans
-furstliga nåde Sveriges krona?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådig fröken skall näppeligen finna en bland
-sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög
-förbindelse och däråt af hjärtat gläder sig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall
-aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen
-vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock!
-Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
-</p>
-
-<p>
-Hagar upptog hårlocken.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Intet kan vara för mig så dyrbart som min
-drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa
-mig därom, och jag begär ingen furstegunst.
-</p>
-
-<p>
-Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några
-ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den
-stora öppna kaminen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a>
-&mdash; Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; För hvad, nådig fröken?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet.
-Man säger ej till sin drottning, att hon talat sig själf
-ovärdigt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse
-för att hon kallats en sköka?
-</p>
-
-<p>
-Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma
-till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt
-exempel därpå, att Sveriges Kristina någonsin erkänt
-sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns
-många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver
-vreden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bokråtta, du i din förlegade lärdom &mdash; utbrast
-Kristina, ånyo uppbrusande, i det hon häftigt rörde om
-bränderna i kaminen &mdash; du usla lilla glödkol, som inbillar
-dig upplysa världen och af hvilket i morgon intet
-annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till
-rätta med <em>mig</em>? Är det inte nåd nog, att jag ännu
-slösar ett ord på dig? Skall jag ännu därtill gifva en
-knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår
-inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria,
-som du gunstbenäget skall mästra och korrigera?
-Vill du rita en krux i marginalet, så öfverkorsar jag
-hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor
-tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort
-öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Får jag svara nådig fröken?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett
-ord, så är du i morgon ej mera i Stockholm.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders majestät &mdash; svarade Hagar med en kall
-bugning &mdash; jag skall i morgon icke mer vara i Stockholm
-och icke mer vara eders majestäts undersåte.
-<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a>
-Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända
-af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen
-förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford.
-Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt,
-som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld
-vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som
-en knäracka låter jag icke trampa mig. Något har jag
-lärt mig i eders majestäts skola, och därför skall jag
-vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat,
-få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne,
-som så oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag
-det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista
-det som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings
-ynnest och tillit.
-</p>
-
-<p>
-Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande
-glöden. Han ringlade sig som en orm, jäste upp
-i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en
-half sekund och försvann.
-</p>
-
-<p>
-Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste
-drottning på sin tid och till en som höll så
-strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar
-väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning
-till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig
-i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och
-sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt
-med handen, att den djärfva rebellen kunde gå utan
-hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes
-sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två
-så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära besläktade
-skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika
-hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant,
-ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig
-kunna fördraga hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a>
-Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog
-att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af
-sig själf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta.
-Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan
-riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann
-till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken
-i hjärtefrågor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ...
-Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända
-... konung af Sverige.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-9">
-<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a>
-9. Ett lejonmöte.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Ebba, har du någonsin ridit på ett
-lejon?
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>rottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15
-Maj 1648 på aftonen. Där var en ceremoniös väntan,
-likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna
-hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade
-fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade.
-Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde.
-Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma
-steg och underrättade sig, för att sondera stämningen,
-om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina
-ögon från en uppslagen bok och svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig
-själf. Det är inte sant, att allt ondt kommer från
-magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp
-eller själ.
-</p>
-
-<p>
-Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat
-dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils
-spröten i mikroskopet, men i dag var där någonting
-mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom
-honom som en vaktande lejoninna, hvilken man
-icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara
-lugn.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a>
-Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han
-vågade icke fråga mer. Han visste något, men icke allt.
-Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste
-ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting
-skulle ske denna kväll &mdash; hvad? Grefve Magnus växlade
-en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste
-mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef
-stum, drottningen likaså.
-</p>
-
-<p>
-Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ,
-mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats
-vid drottningens <em>högra</em> sida. Han hade åldrats i tidens
-trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller
-fullt orätt i tvisten om <em>Idea boni ordinis</em>. Han hade
-utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt
-missförstånd berodde af ordtolkningar, och därmed hade
-prästerskapet låtit sig nöja, under förbehåll att <em>Formula
-concordiæ</em> infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter.
-Det var en järnhård ortodoxi man där ville
-påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme
-biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.
-</p>
-
-<p>
-Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin
-hand och sade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ännu har denna hand inte undertecknat <em>Formula
-concordiæ</em> och lärer ej heller göra&rsquo;t.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen,
-synbart tillfredsställd. &mdash; Man måste hafva fördrag med
-de svaga i tron.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina
-småleende.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan
-natur; han är stark som döden. Där han råder, fördrager
-han allting, tror allting, hoppas allting, lider
-allting.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a>
-&mdash; Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog
-lyckosam att hitta i denna skröpliga världen en kärlek
-som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket
-omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag
-tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande
-vingar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga
-begärelser, rättade biskopen mildt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton,
-vördige fader. Ty där ser jag en komma, som tror allting
-och hoppas allting ... med hvad skäl, lämnar jag
-osagdt. Visst är, att han inte lider allting.
-</p>
-
-<p>
-Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i
-en hofdräkt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad
-blodfläck, intet stoftkorn från slagfältets sand fläckade
-nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage.
-Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver
-hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss
-sett ett prof. Den tunna mustaschen slingrade sig ormlik
-kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit
-fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös
-kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom
-det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring
-läpparna låg ett drag af spanande ovisshet, likasom
-kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten.
-Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta
-medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde
-böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans
-tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som
-gick med förbundna ögon.
-</p>
-
-<p>
-Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade
-hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd
-att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd
-<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a>
-honom plats vid sin <em>vänstra</em> sida. Höger och vänster
-ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som
-i detta tidehvarf.
-</p>
-
-<p>
-Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm
-tog Kristina utan omsvep till ordet i den viktiga fråga,
-som i dag skulle få ett svar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders kärlighet &mdash; sade hon &mdash; har låtit förmärka
-genom doktor Johannes och grefve Magnus sin
-<em>intention</em> att ändteligen få min kategoriska resolution om
-den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af gemål.
-Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit
-hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva
-eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill
-i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller
-<em>compliment</em>.
-</p>
-
-<p>
-Pfalzgrefven bugade tigande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga
-eders kärlighet något hopp att taga mig till äkta; ej
-heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.
-</p>
-
-<p>
-Tystnad. Drottningen fortfor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar
-jag, att ingen annan i världen taga till äkta, än eders
-kärlighets person.
-</p>
-
-<p>
-Stum bugning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för
-rikets bästa och säkerhet söka <em>declarera</em> eders kärlighet
-till <em>successor</em> och arffurste till riket.
-</p>
-
-<p>
-Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl
-förfaren i många vetenskaper, men icke en vältalare,
-som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han
-afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning
-af dessa lysande löften, som inneburo på samma
-gång så mycket och så litet.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a>
-Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid
-högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och
-noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade
-svar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Högre &mdash; tillade hon &mdash; kan jag ej lofva. Är
-eders kärlighet intet därmed tillfreds, kan jag ej gifva
-en annan resolution.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig
-fast annat förmoda om eders majestäts tankar för min
-ringa person, yttrade nu pfalzgrefven i en ton af svikna
-förhoppningar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns
-löften hafva ingenting att betyda, där de intet vid
-vuxen ålder få sin <em>consummation</em> och stadfästelse, inföll
-Kristina.
-</p>
-
-<p>
-Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod
-i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt
-beslut till alla trogne undersåtars hjärteliga förnöjelse.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag säger ju eders kärlighet &mdash; återtog drottningen
-lifligt &mdash; att jag ännu intet beslutit hvarken till
-eller ifrån. Men det vill jag <em>insistera</em>, att jag intet besluter
-af <em>consideration</em> hvarken för eders kärlighets eller
-för min person, utan af <em>égard</em> till <em>publicum bonum</em> och
-fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta
-armén i Tyskland till eders kärlighets <em>direction</em> som
-generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag
-förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att
-detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända
-skulle.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares,
-genmälde pfalzgrefven, och måste därmed vara
-tillfreds. Men min <em>intention</em> har allenast varit till eders
-majestäts person och till ingenting annat.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a>
-&mdash; Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom
-Kristina, allt mera otålig. &mdash; Jag talar om riket, och
-eders kärlighet talar om sig och mig. Hvad skall jag
-då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid,
-som sed är, när en jungfru intet vill strax svara en
-enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga
-lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när
-jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock
-det; är det <em>satisfaction</em> nog? Är eders kärlighet nu
-förnöjder?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar underdånigast och är förnöjder med
-allt som behagar eders majestät. Mitt <em>facit</em> har intet
-annat varit, än den lyckan att äga eders majestäts
-person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd,
-när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men
-får jag intet den uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.
-</p>
-
-<p>
-Nu tog Kristina eld.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och det säger mig en, som här och där låtit
-sig nöjas med andra än mig! Hvad är detta för fanfaronader?
-Är jag en Chloë, som leder får i rosende
-band, och eders kärlighet en suckande Damon, som
-sköter hjordarna på sin faders gård? Jag känner min
-Damon: därmed skall han aldrig i tiden vara <em>content</em>.
-Den Gud hafver satt till något högre i världen skall
-intet låta sig nöja med fåreklippande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver
-sagt mig det själf vid min kära systers bröllop förlidet
-år, att eders majestät ingen <em>affection</em> hafver till min
-person, så att jag därom <em>desperera</em> måste. Jag har
-därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet
-för att ej därmed bekomma eders majestäts onåd
-och min egen största skada; men si, jag har intet
-varit därtill <em>capable</em>. Fastmer har jag däraf dagligen
-<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a>
-kvalts och min åstundan till eders majestäts person
-dagligen förökats, så att jag själf intet mer är mig
-mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag
-mest ville behaga.
-</p>
-
-<p>
-Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om
-att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af
-denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så
-mycken <em>affection</em> och försäkrade, att hon kände hans
-trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville
-besluta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller
-krona och skall göra sig värdig båda genom sitt <em>comportement</em>
-i kriget.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där som eders majestät aktar mig värdig ringen,
-vill jag om kronan intet annat tänka, än att ingen är
-att jämföra med den henne nu bär. Jag har kommit
-till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen,
-och där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes
-eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas,
-men därefter <em>dimittera</em> mig ur tjensten, intet komma
-min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag
-aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att
-sitta i ro.
-</p>
-
-<p>
-Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så
-snabbt kunde omskifta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från
-halsen med detta barnjollret! Ni hör, ers högvördighet,
-han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej
-hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig
-själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som
-intet ens har vett att begripa skillnaden mellan mitt
-stånd och sitt? Jag är intet <em>obligerad</em> af ett barns
-löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga
-<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a>
-nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger
-honom att vänta, men han <em>refuserar</em>! Hvad är detta
-för fräcka <em>discourser</em>? Ändock han skulle dö i en
-sådan <em>espérance</em> att varda utsedd till min gemål och
-aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för
-hela världen?
-</p>
-
-<p>
-Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror
-brusa upp.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång
-vara i folkets mun såsom den där djärfdes lyfta sina
-förmätna blickar ända upp till en korad drottning, genmälde
-pfalzgrefven stolt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är detta en jämförelse? Har jag behandlat
-eders kärlighet såsom jag <em>tracterade</em> Erik Oxenstjerna?
-inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig
-åter. &mdash; Den, som ej bättre vet åtskilja personer och
-anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej
-heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.
-</p>
-
-<p>
-Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders majestät &mdash; sade han &mdash; talar om sitt
-dödliga frånfälle och min succession, likasom skulle jag
-vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle
-jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att
-söla mina händer i deras blod.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I!
-Men si, det skall jag förekomma! Märk, att jag säger
-eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså
-intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag förstår det intet. Är ers majestät så <em>indifferent</em>
-för min person, är ock min succession af ringa
-värde. Eders majestät kan ju af en <em>particular affection</em>
-för någon annan <em>moveras</em> från den mig nu gifna förtröstan
-framdeles.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a>
-Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna,
-nästan hotande lugn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig.
-En fältherre vill utspionera fiendens position; men märk
-nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig
-vän, och därnäst, att min <em>position</em> ligger i öppen dag.
-För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej
-heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill
-eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa
-tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk:
-<em>primo</em>: intet ja och intet nej för min person, förrän
-jag är fem och tjugu år gammal; <em>secundo</em>: att jag ingen
-annan tager än eders kärlighet, <em>om</em> jag gifter mig; <em>tertio</em>:
-<em>om</em> jag intet gifter mig, <em>declareras</em> eders kärlighet till
-min efterträdare ... Är detta nog? Lägg märke till att
-jag intet tillbjuder detta två gånger. Det sitter hårdt
-nog ändå. Jag begär svar.
-</p>
-
-<p>
-Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de
-två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda
-ord omväxlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet
-och hemlig förbittring på andra sidan. Det var
-ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig
-utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan
-konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde
-som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju
-måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng,
-men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att
-lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsställdt,
-men resigneradt att lyda och vänta. Man öfverenskom,
-att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för
-drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna,
-framställas som afgjordt och endast uppskjutet
-för kriget, till hvilket pfalzgrefven skulle afresa som
-<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a>
-öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl Gustafs
-succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det
-märkeliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar
-om tacksamhet och tillgifvenhet.
-</p>
-
-<p>
-Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet.
-Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade
-sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej
-sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda
-vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit
-på ett lejon?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan,
-döljande sin nyfikenhet under en gäspning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna;
-där hjälper intet annat än glödande järn. Något som
-bränner och något som lyser. Jag har försökt det, jag.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och du har tamt odjuret?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man
-får se huru länge. Där måste vara ett stadigt galler.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du förstår rida, du.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid
-Norrköping var det. Vid Björnsnäs. Den finska trollpackan,
-du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har
-hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan
-Götz! Hon har ju lämnat staden?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken
-uppståndelse i Ryningska huset, men ännu mer i det
-Kurckska. De höllo af otäckan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett
-något mera oförskämdt i kjol, men därhos aldrig något
-mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat
-vara hon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a>
-&mdash; Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi
-banan rundt. Hvilka kabrioler! Hvilka sidosprång!
-Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till
-samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle
-uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för
-kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgylld
-spilta? Vi två skulle rida genom världen. Jag skulle
-lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig
-till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en
-träffelig rikskansler. Han har varit mig så trogen, att
-natt och dag har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva
-mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ...
-för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd,
-att jag håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren,
-Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet
-kan skratta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme
-och vänta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift
-dig du, som kan det, som vågar det, men inte före de
-tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid
-ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den
-ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion
-mejslade åt sig Galathea ... jag ville kunna mejsla åt
-mig en jämlike ... Nej, inte en jämlike, men litet mer
-än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en
-slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren
-armar och ben. Jag kastar honom på elden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och
-skenar af med min drottning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva
-dess byte. Där finnas för många hårlockar. Ebba ...
-hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig din gunst med
-<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a>
-en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka
-att sofva.
-</p>
-
-<p>
-Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde,
-tankarnas mästersmeder fortforo att hamra på städet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men
-länge skall han ej hafva tålamod ... han kan ju ej
-bindas för alla tider. Det är dock en konung gömd i
-hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans
-band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har
-beundrats i Wien ... hon har sammanträffat med de
-lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag vara bunden
-vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... <em>afsäga
-mig kronan</em>?
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-10">
-<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a>
-10. Ruben Zevis sändebud.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Mina penningar föra krig, mina penningar
-sluta fred.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">V</span>idpass en månad efter det konkordat, som i Maj
-1648 afslöts i Stockholm mellan drottning Kristina
-och hennes designerade efterträdare, nedströmmade regnet
-en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, sköljde
-grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och
-rann i strida bäckar ned till den uppsvällda Donau.
-Dagsljuset inföll så sparsamt genom det enda lilla fönstret
-i Ruben Zevis inre kontor, att en lampa tändes och
-kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens långa,
-magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade
-föga åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i
-Finland och Stockholm. Dessa genomträngande bruna
-ögon, som tycktes utspeja världens dunklaste vrår, hade
-måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda fjärrglas;
-dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och
-kunde utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit
-likheten med en örns utsträckta klor; det hvita
-håret hade glesnat något kring pannan, som dolde så
-många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande.
-Men ännu, och kanske mera än någonsin, var
-<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a>
-han judarnes konung, såsom han var konungarnes jude;
-ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu höll han
-med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde
-Europa och världen.
-</p>
-
-<p>
-Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten
-i ett spindelnät, som omspunnit troner och folk. Allt
-löpte samman som radier mot detta centrum om knappt
-tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt,
-denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått
-skåda, och detta massiva järnskåp, hvari de viktigaste
-papper med påfvars, kejsares och konungars egenhändiga
-namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga gömställe.
-Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt
-utrymme för en liten hylla med Gamla testamentets
-böcker på hebreiska, ett bord med en vattenkaraffin och
-två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena var
-skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde
-mellan fyra ögon.
-</p>
-
-<p>
-Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet
-innanför, en annan till det yttre kontoret. Utsidan af
-denna senare dörr bevakades natt och dag af en pålitlig
-vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre
-kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och
-inrymde tolf massiva skrifpulpeter, hvardera med två
-kontorister, samt ofantliga väggskåp med bref och handlingar.
-Här arbetade maskineriets drifhjul, som satte
-många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo
-och gingo post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen
-var ännu i sin första barndoms linda; telegraf
-och telefon begrafna långt i framtidens dimmor. All
-förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända
-ilbud, emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden,
-men äfven stundom med dufvor. Från inre
-<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a>
-kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari chefen
-meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog
-rapporter.
-</p>
-
-<p>
-Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt
-granskande två nyss anlända rapporter, den ena från
-Münster, den andra från Osnabrück. De gällde fredsunderhandlingarna.
-Van att beherskas, röjde hans uppsyn
-föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller
-icke. Slutligen drog sig likväl en rynka öfver hans
-skarpt markerade ögonbryn. Republiken Venedig var
-fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka
-Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare,
-men de gingo i Ruben Zevis ledband. Venedig däremot
-intrigerade och lismade sig fram i tre världsdelar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.
-</p>
-
-<p>
-Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för
-dem, som icke sett denne unge man sedan han låg
-sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, enögd, lytt på
-sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett
-hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit
-tio år äldre, om icke det bruna ärret på vänstra tinningen
-och ett eget spelande drag i det mörka ögat,
-hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om
-de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än
-något annat i världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen
-öfverstånden; man såg, att han stått under sträng
-tukt och småningom vant sig vid det han ej kunde
-ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige
-morfader, beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag
-som ålades honom.
-</p>
-
-<p>
-Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga
-blick, som tycktes tränga in till bottnen af en
-människosjäl.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a>
-&mdash; Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat
-för Rachel. Jag hade ämnat invänta det sjunde, men
-tiden väntar icke på någon af oss. Är du nu man?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han
-borde upptaga en så oväntad fråga.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du
-har under första hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel,
-som svajat för alla väder. De sista åren har du
-varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som styr våra
-öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara
-dig för de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet.
-Joas, som stod efter ditt lif, är död. Din fader, den
-blodhunden, kan ej mer göra anspråk på dig. Thamar
-återstår. Men du är nu vorden din moders son och
-en af oss. Jag önskade kunna säga detsamma om din
-syster; hon är kallad till Israels redskap bland gojim,
-hedningarne, och hon må tillsvidare fylla sitt kall. Nu
-vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig
-i ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera
-klokhet, och du skall blifva min kompanjon och Rachels
-herre.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Befall; jag lyder.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må
-ske; jag tillåter det. Mina penningar föra krig, mina
-penningar sluta fred. O, min son, jag har låtit gojim i
-trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras
-styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess
-stundande herradöme. Men tiden är kommen, att vi
-måste taga oss själfva till vara. Mina säkerheter i
-Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas mina
-säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse.
-Jag samtycker således till fred, men på vissa villkor.
-Israel skall engång få borgarerätt i Tyskland, i Österrike,
-<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a>
-i Frankrike, i Spanien, i Sverige, ja, inom påfvedömet,
-såsom det redan har denna rätt i Nederländerna. På
-dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra
-nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på
-allt sätt öfverlista mig och undgå de medgifvanden jag
-fordrar af dem. Då kommer republiken Venedig, fredsmäklaren,
-och erbjuder sig att förskjuta de nödiga summorna.
-Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig
-mina segrars frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de
-skola få nog att göra vid sina egna portar ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Se här kartan! &mdash; fortfor han, uppvecklande en
-rulle af den tidens grofva, i träsnitt utförda kartverk,
-på hvilken man såg en mängd med rödt bläck markerade
-punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att utföra
-chefens order. &mdash; Här är Regensburg. Du inskeppar
-dig här på min armerade galer Levant, som alla år går
-på Smyrna med handelsvaror. Du är för alla andra än
-mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel.
-Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån
-viker du åt höger, seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen
-och anlöper Konstantinopel. Där mutar du storvesiren
-Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans böneskriftmästare
-och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och
-öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref.
-Det innehåller allt hvad han behöfver veta; men för all
-säkerhet skall du åtföljas af min skickligaste tolk. Det
-är nödigt att du känner ställningen och är beredd att
-svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och
-partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har
-blifvit afsatt och dödad. Hans son och efterträdare
-Muhamed IV är ett barn om sju år. Man söker en
-sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna
-farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört
-<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a>
-en blodig strid om förmyndareväldet under sultanens
-minderårighet. Muhamed Kuprili står som storvesir i
-spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk
-renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för
-att hålla sig uppe mot de mäktige janitscharerne. Han
-skall få hvad han önskar, mot villkor att han ofördröjligen
-utsänder turkiska flottan att angripa Kandia. Säg
-Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö.
-Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning,
-Medelhafvets pärla, till det yttersta, och icke en scudo
-skall återstå republiken för att diktera freden i Tyskland.
-</p>
-
-<p>
-Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver
-bröstet, till tecken att han förstått.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista
-klokhet i arf, torde du fråga hvarför jag utsänder en så
-ung och oerfaren man till ett så viktigt och svårt värf;
-hvarför jag ej hellre utsänder min förste kontorist Jerobeam
-eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag
-vill säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa
-dig värdig den höga ställning som världens beherskare,
-hvilken du efter mig skall intaga, om du uppfyller måttet.
-Denna beskickning är en beständig lifsfara. Vid hvarje
-steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina
-skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga
-hat, Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade
-banditer, som skola misstänka din resas ändamål. Jag
-gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män under
-Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig,
-om du icke med ormens smidighet slingrar dig igenom,
-där ditt mod gagnar till intet. Hvarje ögonblick måste
-du vara på din vakt, du måste förklädd om natten
-smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder.
-Och när du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att
-<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a>
-öfverlista pascharnes snikenhet och storvesirens orientaliska
-roflystnad. Min älskade Ruths son, jag ville
-hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut
-till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett
-större värf än detta, och det är därför du måste lära
-känna de otrogne turkarnes land ...
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han
-borde inviga denne hittills så föga pålitlige unge man i
-sitt lifs djupaste hemlighet och yttersta mål.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen.
-Men så mycket vill jag anförtro dig, att de yttersta
-tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända
-från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla
-jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri
-taga en lysande andel, och därför, min son, gör dig
-därtill beredd! Jag vill, att du skall lära turkiska språket,
-såsom du redan lärt våra fäders språk.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt,
-kan jag icke medtaga min syster Hagar på resan? Hon
-är klokare än jag.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes
-land. En kvinna kan icke gå där du går, och
-hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn i så
-vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne
-åt Israel.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad
-jag icke vet. Hon skall lyckas, där jag icke lyckas.
-Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå väl!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar
-har sitt värf, som är ett annat än ditt. Hvarför tror
-du att jag slösat en million för hennes usla grefliga
-titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka
-mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a>
-&mdash; Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara
-en man och besluta själf! sade den gamle missnöjd,
-när hans dotterson gått. &mdash; Och af en sådan herdepilt
-vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter
-icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste
-jag slutligen sända Jerobeam?
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina
-order om galeren, som skulle afgå bittida följande
-morgon. Ännu tvekande om valet af budbärare, mötte
-han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit
-upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt
-folks sed hade hon redan bort vara förmäld, men väntade
-lydigt de sju tjensteårens förlopp. Hon sökte sin
-ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det
-rikaste hus i världen, allrådande i de husliga omsorger,
-dem icke ens den mäktigaste magnat kan umbära.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Fader &mdash; sade hon lifligt, ty hon och Hagar
-voro de enda som hade tillåtelse att begagna detta förtroliga
-tilltal &mdash; här är en resande, som ej velat störa
-dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa
-fållen af din kaftan.
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens
-öfre våning och fann Hagar, som ödmjukt hälsade honom
-med den bland judarne brukliga österländska vördnadsbetygelsen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter
-Hagar har lämnat sin post bland hedningarne?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda
-utan vanära. Drottningen af Sverige har skymfat mig
-och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar
-dina befallningar.
-</p>
-
-<p>
-Juden höjde föraktligt på axlarna.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a>
-&mdash; Den lilla Kristina har fått för mycken medvind.
-Hon vet icke hvem hon vågar förolämpa. Trösta dig,
-min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf,
-som icke <em>vi</em> underkastat oss! Men vi ha förstått tiga
-och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver
-dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den
-frisedel du förstod att aflocka hedningen Torstenson har
-två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes
-genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag
-tvekar om jag i morgon vågar sända honom med
-viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du
-en man?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Därför &mdash; svarade Hagar småleende &mdash; därför
-att en kvinna stundom kan uträtta mer än en man.
-Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! Jag
-känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag
-kan icke vara din dotter utan att känna österlandet.
-Låt mig åtfölja Benjamin!
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror
-har åstundat dig till sin följeslagarinna. Och jag skulle
-utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till
-Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt folks stora
-framtid!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du har Rachel.
-</p>
-
-<p>
-Juden log sorgset.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin
-fars gamle farbror lida brist på kärlek och omvårdnad.
-Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom
-dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat,
-ej blott i orden?
-</p>
-
-<p>
-De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna
-hvarandra, när Hagar för två år sedan besökte Regensburg
-<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a>
-under sina resor för Götziska arfvet. De kände,
-att de <em>kunde</em> vara fiender och i kampen om ett omäteligt
-inflytande <em>borde</em> måhända vara det. Men Rachel var
-eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också
-<em>kunde</em> vara vänner, helst det påtagligen nu var bådas
-fördel. De omfamnade hvarandra utan skrymtan, om
-också utan varmare känslor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd.
-Huset Zevi har många ovänner; det får ej
-sönderslitas af inbördes krig. Framtiden tillhör eder
-båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden
-mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar
-tjenar mitt folks sak ute i världen. Edra olika gåfvor
-lämna intet tvifvel om valet. Israels Gud, du har gjort
-mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock värdige
-män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en
-konung. Hagar, jag skall utse åt dig en konungs vederlike,
-om icke mer.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min fader, tillåt mig välja, <em>om</em> jag väljer!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en
-sikel fullhaltigt mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen
-värdigare än den unge Texeira i Hamburg, sin faders
-son.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag beder dig, fader, låt mig välja!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian
-... upphöjd öfver alla religioner. För ett visst namns
-skull, som jag icke vill nämna, torde jag vara tvungen
-att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, en
-onämnd, har gjort så före mig ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vare hans minne lika förbannadt, som din moders
-minne vare välsignadt i tidernas tider! utbrast den gamle
-med denna blick af ett osläckeligt hat, som så sällsamt
-<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a>
-motsade hans vanliga lugn. &mdash; Låt oss icke mera tala
-därom. Du vill resa till österlandet?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder
-och människor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din
-önskan. Nåväl, du skall åtfölja Benjamin. Han skall
-vara din hand, och du skall vara hans hufvud. Jag har
-offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång utsända
-Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel
-till altaret och afväpna mördarens hand! ... Gör dig
-redo, min dotter! Glöm ej att medföra tolf af mina
-dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga.
-Fader, om du älskar din dotter, så visa någon
-huldhet mot dem, som varit goda mot mig. Du känner
-presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig
-gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans
-husfru. Alla dessa har jag gjort sorg, jag har bedragit
-dem på ett hopp, jag har två gånger öfvergifvit dem.
-När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till
-mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ...
-<em>Hon</em> kan bedja, <em>hon</em> kan älska. Och hon tillade: »Jag
-gifver dig två ting till gagn och till minne: Davids
-psaltare och min trotjenarinna Sabina» ... Fader, Rynings
-äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett
-furstendöme. Tiden skyndar; red dig till afresan!
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-11">
-<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a>
-11. Budskap till österlandet.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-De hade varit intet; de ville blifva allt.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">G</span>aleren Levant gled med den förenade kraften af
-segel, åror och strömdrag snabbt utför Donau.
-Seglatsen var farlig i dessa slingrande vatten, hvilka än
-delade sig i smala, strida rännor kring de många öarna,
-än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var
-smal, men snart skulle vidgas. Många försåt lurade
-under flodens lugna yta: än klippor, än grund, än vraket
-af ett förolyckadt fartyg, än grofva stockar af ek och
-furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den
-öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare,
-som kände Donau bättre än Medelhafvet, lämnade under
-seglatsen aldrig sin post. Om dagen måste Levant med
-snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en
-pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens
-lopp. Vid mörkningen sökte galeren sin ankarplats i
-den bredaste strömfåran, ty vid stränderna vågade ingen
-ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur och äntrade
-i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för
-nära dessa ogästvänliga kuster.
-</p>
-
-<p>
-Icke ens midten af floden var fullt säker. Två
-gånger hade misstänkta små farkoster smugit sig ut
-<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a>
-på de tysta vattnen i nattens mörker och ljudlöst
-närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen
-på sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade
-förmått dem att skyndsamt försvinna i mörkret. Galeren
-förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla otrefliga nattspöken.
-</p>
-
-<p>
-Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat
-Straubing, Passau, Linz och den ännu ogrumlade Donaus
-öfra lopp, utan att landa. I Wien tog sig Levant tre
-dagars rast att proviantera. Staden var nästan öfvergifven
-i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och
-svenskarne. Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann
-kring världen trådar af finare spånad än Ruben Zevis,
-och fick nyttiga anvisningar på Konstantinopel. Hvar
-hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens intriger?
-</p>
-
-<p>
-Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden
-visa ett lätt grummel vid stränderna, medan midten var
-blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten, de vida
-ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar
-sträckte sig ända till flodstranden. Floden krökte sig
-åt söder, man passerade Pressburg, Komorn och Buda-Pest.
-Hvarje kväll, när man ankrade, infunno sig
-Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade
-order. O, dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med
-sina tindrande stjärnor, sina dofter från ändlösa, blommande
-betesmarker och näktergalarnas drillar, afbrutna
-stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och herdarnes
-anrop!
-</p>
-
-<p>
-De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta
-långt in på natten i förtroliga samtal om de underbara
-öden, som fört dem så långt från Kaskas torp. Hvarför
-skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade haft
-<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a>
-rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit
-ett fäste, hvarken hos Israels Gud eller de kristnes
-frälsare. De voro ense att underkasta sig denna hemlighetsfulla
-ledning, som de ej kunde motstå och som
-hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den
-öfverlägsna och högre begåfvade, hade klart fattat sitt
-mål och använde hela sin vältalighet för att höja sin
-flyktige broder upp till sig. Dem kunde ingen döda och
-ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt
-stiga i makt, tilldess att världen låg för deras
-fötter och människorna kysste i stoftet deras klädningsfållar.
-De hade varit intet; de ville blifva allt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men Rachel får mig till hvad <em>hon</em> vill, invände
-Benjamin oskyldigt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Rachel är en af dem, till hvilka Moses&rsquo; Gud
-sade: föröken eder och uppfyllen jorden! Man skall
-vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka
-till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara
-dem: stig! Ty när de förökats och uppfyllt jorden,
-ha de fyllt sin bestämmelse, som plantan och djuret.
-Vi tre &mdash; du känner den tredje &mdash; ha fått en annan
-lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan
-upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa
-det.
-</p>
-
-<p>
-Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter
-Theiss&rsquo; inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu
-ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad,
-Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit
-på turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster
-Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt
-trälande under roflystne paschar. Gång efter gång
-stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer.
-Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan
-<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a>
-utsänd galer. Därpå var Ruben Zevis beskickning förberedd,
-strödde ut guld och kom lyckligt igenom.
-Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps
-Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke
-med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban
-Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos,
-de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna
-i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors
-resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulinamynningen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hagar &mdash; sade Benjamin en dag, när de, styrande
-söderut, befunno sig på öppna hafvet &mdash; läser du
-italienska? Jag har glömt allt hvad jag engång lärde
-af konstberidarne.
-</p>
-
-<p>
-Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina
-funnit bland lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade
-några i benet inristade italienska ord: <em>I natt
-klockan 2</em>. Den, för hvilka dessa ord voro ämnade,
-hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
-</p>
-
-<p>
-Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver
-alla misstankar, men bland roddarne och besättningen
-funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer.
-Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post,
-natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd.
-På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret
-först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan
-till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt
-fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes
-en röklukt från lastrummet.
-</p>
-
-<p>
-Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan
-de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån
-och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten
-under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att
-<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a>
-binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort
-strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt
-eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes.
-Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga
-denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes
-lif icke ens aktades värdt en krigsrätt.
-</p>
-
-<p>
-En man, den tionde af de sammansvurne och troligen
-anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade
-undkommit genom att själf hoppa i hafvet och, försedd
-med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den
-genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin
-lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet
-i Venedig. Detta råd var ett märkeligt
-kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände
-allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants
-afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga
-sina kontraminor mot Ruben Zevi.
-</p>
-
-<p>
-Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre
-dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya
-tullar, prejerier och mutor en dag i början af Juli
-ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene hornet
-och första dufvan från Regensburg försvann i den blå
-sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen,
-en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten.
-Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med
-tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig
-underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med
-tankens snabbhet.
-</p>
-
-<p>
-Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu
-mera osmanernes Stambul, var vid denna tid en stad af
-ruiner och kojor, mellan hvilka här och där sågs ett
-sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil
-eller det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig
-<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a>
-och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade
-Sofiakyrkan &mdash; Aja Sofia &mdash; sin förfallna kupol
-öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter
-af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden
-om Muhamed IV:s tron, men i de kvarstående, trångt
-byggda stadsdelarna vimlade täta folkhopar af alla Västasiens
-och Europas tungomål. Trotsande alla ödeläggelser
-och alla oblida skiften, fortfor denna geografins
-underbara pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta
-handelsstad, ett oumbärligt marknadstorg för öster- och
-västerland. Sultanerne voro inga föraktare af det snöda
-guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders
-köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno
-för godt. Och sultanerne växlade om, men finanserna
-förblefvo alltid de samma, alltid lika bekväma. Pascharne
-sögo ut och urkramades som svampar.
-</p>
-
-<p>
-Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor,
-hemliga smygvägar och eunukers förord, hvarmed det
-slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana sig väg till
-storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd
-af tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga
-brefvet. Men när budbäraren kommit så långt, såg det
-ut som skulle han ej komma längre.
-</p>
-
-<p>
-Kuprili var en man om mer än sextio år med långt
-silfverhvitt skägg och bar den gröna turban, som utmärkte
-hans höga rang. Den mäktige sonen af en fransk
-renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till
-börd och seder, lät han sällan märka, att han af sin
-fader, fransmannen, fått en till hälften europeisk uppfostran
-och talade flytande franska. Denne man, hvilken
-hans samtid prisade som en rättskaffens muselman,
-kunde efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger,
-han kunde vara lika smidig, som han en annan gång
-<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a>
-var brutal &mdash; än listig och grym, än öppen och ädelmodig,
-nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande,
-kort sagdt en glänsande förening af europén och asiaten
-under samma turban.
-</p>
-
-<p>
-Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot
-golfvet, nedlät sig storvesiren att genomläsa brefvet och
-därpå afgifva turkiskt besked.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du
-komma till mig med ett så oförskämdt tillbud? Vet
-du icke, att min herre sultanen värdigas för närvarande
-tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker?
-Och hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning)
-du bjuder min herre för ett fredsbrott med
-gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder min
-sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem
-med afskurna öron.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet
-Ruben Zevi tillbjuder profetens utkorade kalif,
-hvars lif den Allsmäktige bevare i tusen år, ön Kandia,
-med alla dess skatter, uppläste Benjamin oförskräckt
-sin inlärda läxa genom tolken.
-</p>
-
-<p>
-Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken
-alla människor spotta! Är då Kandia hans, efter han
-skänker det som en allmosa åt de trognes beherskare?
-Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod?
-Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han
-finner för godt, och behålla den, utan att fråga en oren
-gjaur om hans lof därtill? Bort med dig! Hälsa din
-herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga
-valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han
-må krypa ut helskinnad!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a>
-Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt
-väntande Hagar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet
-annat än skymford till svar. Hade jag detta turkiska
-nöt engång på Levants däck och en ärlig dagg i min
-lytta hand!
-</p>
-
-<p>
-Hagar eftersinnade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är
-förloradt; storvesiren vill endast afpreja oss mera penningar.
-Vi skola tysta bandhunden med ett nytt köttstycke.
-Du skall utverka ett nytt företräde.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och återvända med afskurna öron! utbrast den
-förolämpade brodern.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg;
-jag har gjort mig underrättad om allt; jag skall följa dig
-som din tolk.
-</p>
-
-<p>
-Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens
-girighet åter banat en väg till den förtörnade
-storvesirens gemak. Besöket tycktes ej vara oväntadt
-och utföll mindre onådigt.
-</p>
-
-<p>
-Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes
-sultanens förtroendeman fråga, om budbäraren var trött
-vid lifvet, när han än en gång vågade besvära de trognes
-beherskare.
-</p>
-
-<p>
-Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på
-svenska:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag önskar i djupaste underdånighet, att de
-trognes beherskare och besynnerligen hans höge trotjenare
-måtte bekomma femtio goda rapp af ett bamburör under
-fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i
-österlandet.
-</p>
-
-<p>
-Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga
-önskan på turkiska:
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a>
-&mdash; Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger
-sig vilja öfverlämna åt eders excellens&rsquo; vishet att själf
-bestämma de villkor, som kunna göra förevarande ärende
-behagligt för de trognes beherskare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i
-sitt råtthål?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin
-fordran hos framlidne sultan Ibrahim.
-</p>
-
-<p>
-Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han bjuder &mdash; fortfor tolken &mdash; därutöfver femhundratusen
-genuesiska dukater i fullviktigt mynt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft
-i ett sådant anbud. Men det kostar mig mer att
-utrusta en flotta mot Kandia.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är det tillåtet att yppa för eders excellens en
-sak af vikt utan vittnen? fortfor den till tolk förklädda
-Hagar, plötsligt utbytande turkiskan mot fransyskan.
-</p>
-
-<p>
-Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick
-den spenslige tolken, som ej såg vådlig ut för hans
-säkerhet, och gaf därpå böneskriftmästaren en vink att
-aflägsna sig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt
-hvad edert snille ej kan hoppas att vinna utan guld,
-svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis fullmakt
-<em>in blanco</em>. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet
-känner bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta
-betydelsen af mitt anbud! Alltsedan den store sultan
-Suleimans död för sjuttio år sedan hafva janitscharerne
-uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt dem.
-För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte
-<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a>
-Osman II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa
-och mördade honom året därpå. Mustafas förste son
-Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin
-halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med
-profetens sabel. Han älskade prakt, kvinnor, pälsverk
-och ambra, förslösade rikets skatter, gaf en armenisk
-jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes,
-dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra.
-Hans moder validé Kösem uppsatte efter ett blodbad
-Ibrahims son Muhamed på tronen och styrde riket, tilldess
-att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och
-spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom
-få år tillsatts, afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits
-af vilda hästar. Eders excellens, den åttonde, afbidar
-samma öde, om ej alla tigrar och schakaler tystas med
-guld. Men alla tillgångar äro uttömda: tronbestigningen
-har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till
-500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och
-flottan uppsluka än mera; minns, att en kristen flotta
-redan stängt Dardanellerna och att fyrtio fästen förlorats
-i Bosnien! Icke ens eders excellens&rsquo; oförlikneliga snille
-skall utan penningar lyckas bevara den unge sultanen på
-kalifernas tron.<a class="fnote" href="#footnote-5" id="fnote-5">[5]</a>
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Unge man &mdash; inföll storvesiren med rynkade
-ögonbryn &mdash; huru många lif har du att förlora, när du
-vågar tala till mig ett sådant språk?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eder underdånige tjenare har endast ett, men
-det kan blifva eders excellens nyttigt, genmälde Hagar
-oförfäradt. Må eder vishet urskulda min dristighet: jag
-hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren af
-<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a>
-profetens arf, om icke eders excellens&rsquo; företrädare Achmed
-pascha blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans
-fett blifvit sålda för tio asper som botemedel mot gikt.
-Minns, att det gäller återupprättelsen af osmanernes
-herravälde öfver världen. Eders excellens är den man,
-som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende
-som förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa
-förgäfves utan en droppe lifgifvande vatten, och eders
-excellens behöfver penningar, mycket penningar. Värdigas
-inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna anlita
-Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld
-kunna tämja de grymmaste motståndare och att med
-detta samma guld kunna uppställa ständigt nya härar
-till tronens försvar eller till utvidgandet af halfmånens
-makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist
-velat tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder
-eders excellens öppet kreditiv på sin agent i Konstantinopel,
-grekiska bankirhuset Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna
-i Smyrna, Aleppo och Alexandria.
-</p>
-
-<p>
-Kuprili pascha var den störste statsman som de
-barbariske osmanerne dittills frambragt. Han öfverlade
-och fann skälen bindande. Så mycket hade Venedig ej
-kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.
-</p>
-
-<p>
-När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade
-storvesiren sin hand på den frimodige tolkens skuldra,
-såg honom skarpt i ögat och sade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du är icke en man, du är en kvinna!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande
-lösskägget. &mdash; Jag är Ruben Zevis dotterdotter
-och syster till denne hans budbärare.
-</p>
-
-<p>
-Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en
-muselmans ögon alltför smärta, men behagfulla gestalt
-röjde sig under karldräkten. Hennes österländska drag
-<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a>
-med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom
-en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren
-betraktade henne, lika förvånad öfver hennes skönhet,
-som nyss öfver hennes klokhet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa
-dig för min son Achmed.<a class="fnote" href="#footnote-6" id="fnote-6">[6]</a>
-</p>
-
-<p>
-Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att
-svara. Hon kände ingen håg att blifva slafvinna i ett
-turkiskt harem.
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-5" id="footnote-5">[5]</a> Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel
-under åtta år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvesir.
-</p>
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-6" id="footnote-6">[6]</a> Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader.
-Desse två store statsmän lyckades för en tid återupprätta
-sultanernes sjunkande makt.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-12">
-<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a>
-12. Slafvens slafvinna.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Hvad skulle drottning Kristina säga?
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">T</span>vå dagar därefter visade sig en trupp af femtio
-spahis, medförande två rikt sadlade arabiska hästar,
-vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd. Agan Mustafa
-frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud
-till storvesiren Kuprilis palats.
-</p>
-
-<p>
-En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar
-plats i den ena sadeln med dess guldstickade schabrak,
-hennes bror i den andra. De infördes i palatset vid
-olika trappor, Benjamin till storvesirens gästrum, Hagar
-till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu
-bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes
-för storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade;
-skulle hon instängas i detta praktfulla fängelse, bland
-dessa pärlsmyckade gamla och unga kvinnor, som
-plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo
-nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken
-på henne? Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade
-icke att ömsom beundra, ömsom begabba denna underligt
-styfva, snäft kostymerade nya varelse, så olik alla andra
-i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem, trodde
-de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de
-<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a>
-svartsjukan? När har en medtäflarinna undgått dess
-pilar? Dessa okunniga, viljelösa, instängda naturbarn
-hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra, älska,
-hata, förtala &mdash; allt, utom att tänka. De fjortonåriga
-undrade, om ej den nya favoriten var några år äldre än
-de. Och Hagar förstod turkiska.
-</p>
-
-<p>
-Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De
-pärlsmyckade kastade sig öfver sötsakerna som snåla
-barn. Odaliskerna väntade befallning att utföra en dans,
-men de bedrogo sig. Icke i dag.
-</p>
-
-<p>
-Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och
-in trädde mellan raden af eunuker, icke den unge Achmed,
-som Hagar fruktade, men en bildskön gosse om sju år,
-vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med
-ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste
-betyga samma vördnad. En annan vink, och alla uppreste
-sig. Men nu behöfde ej förhatliga slöjor täcka alla
-dessa behag för manliga blickar. Inför denne gosse
-föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre,
-skulle se allt.
-</p>
-
-<p>
-Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna
-leka som andra, rasa i pojkstreck, glömma allt för ett
-namnam eller ett muntert äfventyr, men denne gosse
-tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung,
-tycktes han redan förutbestämd till strider och sorger.
-I hans djupa, drömmande blick låg ett underbart allvar.
-Han var dock märkbart förlägen. Han hade underkastat
-sig en ceremoni och var dresserad att utföra den
-värdigt. Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande,
-sorgsna barn i svafvelgult siden och guldvirkad turban,
-där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara någon annan
-än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen
-Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort
-<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a>
-hade stannat utanför detta, för alla andra än harems
-herre fridlysta rum.
-</p>
-
-<p>
-Den höge gästen skred långsamt och brydd genom
-salen, utan att hälsa. Blott när han stannade framför
-den äldsta af Kuprilis många gemåler, Fatme, som hade
-kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom
-framsäga en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde
-honom knäböjande med armarna korsade öfver bröstet.
-En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla i
-samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men
-där fanns intet val. Afundsvärda lycka! Padischan
-hade åter stannat och nu midt framför henne.
-</p>
-
-<p>
-Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran
-och allas skräck, förunnade främlingen från västerlandet
-en kort, likgiltig blick, vände sig frågande till sin storvesir,
-mottog af honom en narciss och räckte narcissen
-åt Hagar. Det var <em>selam</em>, blomsterspråk. Därpå vände
-han henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma,
-och försvann samma väg, där han inträdt, åtföljd
-af storvesiren.
-</p>
-
-<p>
-När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap,
-får man bevittna mångahanda ljud, då alla tungors
-band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis harem erbjöd en
-liknande konsert, när den sista fliken af förhänget fallit
-och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde
-rynka ett ögonbryn för att låta insy alla dessa
-stackars skrattande varelser i säckar och dränka dem i
-Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst; där uppstod
-ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och
-frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi
-funnit behag inför profetens skugga? Och hvad betydde
-hans selam?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a>
-Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af
-första gemålen, hon som åtnjutit den oskattbara nåden
-att få höra den inlärda barnläxan. Hon framträdde till
-den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och
-lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla
-herskarens mening. I en nyare tid låter kalifen sin
-näsduk falla. I den mindre civiliserade tid, när osmanerne
-icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera
-poetiska sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare
-valt sin första gemål.
-</p>
-
-<p>
-Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning,
-inträdde två svarta slafvinnor, som stumma
-ledsagade henne till ett praktfullt gemak i det inre af
-harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.
-</p>
-
-<p>
-Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när
-hon drömde vaken. Hon betraktade rummet; det doftade
-af nardus och hade varit förtjusande, om det ej alltför
-mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor,
-indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte
-förhänget till höger: ett toilettrum; förhänget till vänster:
-ett badrum. Hon såg ut genom det låga, halfcirkelformiga
-fönstret: en förtrollande utsikt öfver staden,
-ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande
-fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var
-högt beläget, djupt därunder glimmade vatten, och likasom
-hade detta ej erbjudit säkerhet nog, bar detta fönster
-ett förgylldt galler af järn.
-</p>
-
-<p>
-En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig
-fruktan, suck efter frihet. En broderad klocksträng tycktes
-erbjuda sin tjenst. Hagar ringde. En af de svarta
-slafvinnorna inträdde.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a>
-Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna
-tunga. Detta svar var alltför begripligt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig
-ut! Jag vill rida tillbaka till min galer vid hamnbryggan.
-</p>
-
-<p>
-Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade
-svarta eunuker, som stodo i korridoren. Flykt
-omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill allt detta?
-En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran
-och tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!
-</p>
-
-<p>
-Med möda beherskade hon sina upprörda känslor.
-Dörren öppnades. In trädde storvesiren Kuprili, ursäktande
-sig med skyldigheten att ledsaga sultanen tillbaka
-till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och
-ton voro märkbart förändrade. Han förblef stående
-framför sin sittande fånge och visade henne det slags
-tillbedjan, som bildhuggaren visar en gudabild, hvilken
-han själf mejslat ut och ställt där han finner den bäst
-göra verkan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Dotter af en otrogen &mdash; sade storvesiren högtidligt
-på turkiska &mdash; tacka profeten, att du funnit nåd
-för min höge herres ögon! Värdigas förlåta din slaf,
-att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka
-på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst
-mig bättre om dina höga egenskaper. Världens visaste
-stjärntydare, den helige dervischen Hussein Ben Ali,
-har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och stjärnorna
-hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver
-den västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande
-seger och storhet åt de trognes kalif. Jag har
-däraf förstått, att du är den utkorade och att ingen
-annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår
-<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a>
-store profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke
-velat försumma en enda dag för att förvissa sig om
-stjärnornas profetia genom att framställa dig för sin
-höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som
-befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga
-ögon, som komma världen att darra, och jag är den
-förste, som vid dina fötter bringar dig min underdåniga
-hyllning.
-</p>
-
-<p>
-Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storvesiren
-framför divanen och kysste Hagars fötter. Hon
-drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid att förstå,
-om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första
-intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var
-oemotståndligt. Osmans sjunkande stjärna beherskade
-ännu det östra Europa, det västra Asien. Dessa världsdelar,
-dessa myriader af folk nedkastade sig nu för
-henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke
-betydt för desse barbarer annat än lustan: de skulle nu
-lära känna henne som en tänkande varelse. Hagar förstod,
-att hon blifvit redskap för en palatsintrig och var
-klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili
-kysste hennes fötter i den hemliga afsikten att begagna
-henne som ett verktyg för sin makt. Genom henne
-ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon
-oduglig därtill, skulle hon försvinna, som så mången
-försvunnit, en natt i Bosporens svala böljor. Hvad mer?
-Varsamhet, klokhet, list mot list!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Stå upp! sade den utkorade med en värdighet,
-medfödd på samma gång som inlärd uti Kristinas
-skola. &mdash; Om det är så, som du säger mig, skall rikets
-förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara
-min förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis
-man, om en så oväntad ära framkallar vissa betänkligheter.
-<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a>
-De trognes beherskare, hvilken Gud förläne
-Sulejmans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett
-barn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar,
-som allt, om ditt upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet
-för en muselman att äkta en gemål förrän han
-uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes
-förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora
-en gemål. Jag har förutsett denna betänklighet. Vår
-höge herre skall ej hafva ett harem före sitt sextonde
-år, men du skall hafva din våning i hans palats, såsom
-hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades
-aflägsna henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu
-behåller som nuvarande validé. Hon är god och eftergifven;
-hennes öra skall lyssna på dina läppars ord. Du
-skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en början
-som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen,
-som hans första gemål.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; När denna tid kommer &mdash; anmärkte den nya
-sultaninnan &mdash; skall padischa icke mera begära en
-vårdarinna; han skall begära en jämnårig eller yngre
-gemål.
-</p>
-
-<p>
-Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar
-makten af dina behag och öfverlägsenheten af
-ditt snille. Du har nio år att vinna ett obestridt inflytande.
-Du skall behålla det äfven som den första i ett harem,
-och det skall bero på din vishet, när du finner det
-nödigt att utvälja åt din herre yngre gemåler.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du lugnar mina farhågor, mäktige vesir! För
-rikets styrelse hyser jag inga bekymmer; den kan ej
-anförtros i värdigare händer än dina. Min ärelystnad
-skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar
-<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a>
-dag upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af
-mig att bekänna profetens lära?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och
-ulemas&rsquo; tjenster. För öfrigt är det endast män som vi
-tvinga med svärdet att omfatta vår heliga tro. Vi känna
-ej de kristnes ofördragsamhet mot kvinnor. I vårt harem
-trifvas alla bekännelser.
-</p>
-
-<p>
-Åter kokade något inom Hagar &mdash; icke hennes tro,
-men en kvinnas själfkänsla. Desse vildar föraktade
-kvinnans tro, emedan de ej tillerkände henne en själ.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola
-blifva nöjda med mig. Du vet nu, mäktige vesir, att
-du utan fruktan kan anförtro mig din herres dyrbara
-person. Fordrar du något mer?
-</p>
-
-<p>
-Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug,
-skulle han hafva svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall
-vara hos mig och din mun hos sultanen.» Men han
-svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast
-bönfalla att vara innesluten i din höga bevågenhet som
-en dolk af stål i ett skrin af guld. Jag skall föreställa
-för dig min höge herres fastrar: Aische, Fatime och
-Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina
-händer. Behagar du flytta redan i dag till padischans
-palats?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill
-sända ett budskap till min morfader, Ruben Zevi. Han
-har dufvor från Konstantinopel; jag har dufvor från
-Regensburg.
-</p>
-
-<p>
-Kuprilis panna rynkades under turbanen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kalifen <em>begär</em> ej sina gemåler; han <em>väljer</em> dem.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ditt ord är vishet, svarade Hagar lugnt. Jag
-begär ej min morfaders samtycke, jag underrättar
-<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a>
-honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt budskap
-och hans.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Befall! genmälde storvesiren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med
-min broder Benjamin.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Befall!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina
-samt mina dufvor från Regensburg.
-</p>
-
-<p>
-Efter något betänkande blef äfven denna önskan
-beviljad. Blefve dufvorna vådliga, funnes äfven andra
-medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en fånge
-kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande
-minister tänkte vid sig själf, när han lämnade
-harem:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne
-inom starka murar. Denna kvinna kan blifva en oskattbar
-bundsförvant eller en farlig fiende. Jag skall sörja
-för att hon väljer det förra. I värsta fall finnas silkessnören
-... och säckar.
-</p>
-
-<p>
-Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig
-som en mur mellan allt hvad hon hittills varit och allt
-hvad hon härefter skulle blifva. Hon hade mottagit
-stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga,
-ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden
-inom henne. Det förgångna reste sig upp, hon skakade
-det af sig som en sliten klädnad. Detta lif bakom
-henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål,
-hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid
-hvilka hon hängde oskiljeligt fast. Men den tankevärld,
-i hvilken hon lefvat, den okufliga trängtan till frihet,
-som alla förödmjukelser endast gjort än okufligare, hvad
-skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett
-harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas
-<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a>
-med sötsaker, roas med lekverk, prydas med grannlåt.
-Hon skulle stängas i bur, smidas i gyllene fjättrar, ingen
-rörelse fri, ingen handling själfständig, och detta för
-lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom,
-uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas
-af båda. Hvilket nät af hyckleri, hvilket lif af falskhet!
-Hon, den stoltaste, friaste, mest kunskapsrika och mest
-begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt under
-sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga
-Hagar Ring ...
-</p>
-
-<p>
-Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad
-hade hon ej velat gifva för en enda barmhärtig tår, en
-enda tröstande bön! Men hon kunde ej gråta, hon
-kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst
-öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner
-sig, när man byggt allt på sig själf och förlorat sig själf.
-</p>
-
-<p>
-Med ens sprang hon upp.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon
-såge sin Doxa i denna förnedring? Skulle hon ej
-skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde skratta? Skulle
-hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig
-är du intet!
-</p>
-
-<p>
-Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Då skall jag fråga henne så som hon brukade
-fråga mig: vet du hvem <em>jag</em> är och hvem <em>du</em> är? Vet
-du väl, att jag nu befaller öfver ett rike, mot hvilket
-ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har förtärts
-af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står
-jag öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg
-mig icke, att du råder enväldig öfver ditt rike och att
-jag köper min makt med att vara en storvesirs lydiga
-träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du
-oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med
-<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a>
-klokhet och kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du
-då är mot mig! Du föraktar en makas pligter, du försmår
-att böja dig under en man. Välan, jag är ett
-barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag
-är hvad du icke <em>kan</em> vara, fastän du gärna ville: min
-herres herskarinna.
-</p>
-
-<p>
-Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter
-öfver de mjuka mattorna. Hennes beslut var fattadt;
-hon hade återvunnit sig själf.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke
-ändras. Jag skall vara Kuprilis slafvinna, med villkor
-att han skall blifva min slaf. Min stjärna, jag tackar
-dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall
-engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit
-intet; jag skall engång vara allt.
-</p>
-
-<p>
-En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa
-ord. Sabina hade hitförts på storvesirens befallning och
-stod nu vid dörren i häpen förbidan. Den ärliga Nerkeflickan
-var utom sig af förskräckelse.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; De säga ... de säga, att hundturken tagit min
-kära jungfru!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara
-min första hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara
-glad, när höken tager min fina gulddufva?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot
-ofrid. Läs psalmen 45 om Herrens smordas förmälningssång!
-</p>
-
-<p>
-Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga,
-bläddrade däri, men kunde för tårar ej finna förmälningssången.
-I stället föllo hennes ögon på psalmen 57:
-»Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn
-äro eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras
-<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a>
-tungor äro skarpa svärd. De ställa nät för min gång
-och nedertrycka min själ. Upphöj dig, min Gud, öfver
-himmelen och din ära öfver all världen!» ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det var icke den rätta psalmen, Sabina.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat»
-... »Förliten eder icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör
-icke förbund med fördärfvelsens tron» ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd!
-Du är nu allt som återstår af mitt förra lif ...
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-13">
-<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a>
-13. Westfaliska freden.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Huru förunderligt! Att kunna förlikas
-med hela världen!
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">R</span>yttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han
-hade 1647 sett de stridande härarna utsvälta hvarandra
-i Böhmen, hade med grinande välbehag räknat
-tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade
-sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott
-från sina gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde
-och halfdöde vid lägrens utkanter, icke mer för att
-plundra, utan för att som vilddjur gnaga en rest från
-de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera
-omänskliga uppträden, sett barnen uppäta sina döda
-föräldrar och halfmultnade lik uppgräfvas ur kyrkogårdarna.
-Sådant är kriget, det kommer aldrig allena;
-svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern
-och farsoterna. Pesten var hemma här, han kom, han
-gick och kom åter som korpen öfver ett slagfält. Hvad
-hade icke denne ryttare sett i de usla baracker, hvilka
-under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!
-</p>
-
-<p>
-Men han red vidare, han hade ej nog, han får
-aldrig nog. Han skulle vid sidan af nöden och döden
-äfven se hatet. Han följde hessiske öfverlöparen Melander
-på dennes härjningståg genom Hessen. Götz
-<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a>
-hade blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och
-trehundra stora byar uppgingo inom få veckor i lågor.
-Sista spillran af Hessens välstånd var ödelagd, och
-Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.
-</p>
-
-<p>
-Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare,
-såsom han funnit behag i Wallenstein, i Banér, i Altringer,
-i Götz, och följde med nöje hans vidare fälttåg.
-Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt
-elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären
-med den kejserliga, räknade han under sitt befäl 33,000
-krigare &mdash; där fanns ännu något att slakta &mdash; och dessutom
-127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket
-utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag!
-Lifvad af förhoppningar, följde ryttaren hären till
-närheten af Augsburg i Bajern.
-</p>
-
-<p>
-Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i
-spåren och uppnådde honom vid Zusmarshausen, just
-när han bortskickat bajrarne för att lätta återtåget och
-stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt.
-Allt doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som
-ej kände annat än kärlekens och svartsjukans krig,
-sjöngo i lindarnas kronor sina drillar för de tyst i
-mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En
-ung öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller,
-sporrade i spetsen för åttahundra ryttare sin
-häst till det första anfallet. Han högg in, mötte skarpt
-motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och lyckades
-bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger
-veko de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i
-hetaste kulregnet, genomborrades af en ny kula och föll.
-Motståndet bröts, den kejserliga hären blef slagen på
-flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra för
-ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa
-<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a>
-flyende, värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror,
-hvilka betäckte fält, vägar och höjder, så långt ögat såg.
-De redos omkull, trampades ned, kastades öfver hvarandra
-och sönderklöste hvarandra, där de blödande lågo
-på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd.
-De, som blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades
-hemlösa och roflystna kring bygderna, gifna till pris åt
-alla lustar och alla eländen. Svenskarne ryckte in i
-Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra
-år deras namn blef en buse för ostyriga barn.
-</p>
-
-<p>
-Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark,
-då denne en varm sommarnatt tog genom öfverraskning
-Lilla sidan af Prag. Här var icke så mycket blod, som
-icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande
-nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet
-räddades hit bakom starka murar och sköflades
-här, när murarna blifvit öfverstigna. Hvarje svensk,
-hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark
-efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte
-af dyrbara handskrifter, och Upsala universitet fick
-<em>Codex argenteus</em>. Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med
-höstens dimmor för sent att dela de svenska vapnens
-segrar och byten.
-</p>
-
-<p>
-Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter
-trettio års ridt och rastade några ögonblick i den segrande
-härens läger. Här firades segern med dryckeslag
-och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla
-samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor
-och umbäranden. Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt
-glädjen och glömskan en timme eller en natt af den
-korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas
-rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen
-och, för ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett
-<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a>
-svärdshugg. Insatsen i spelet var det byte man tagit i
-dag och skulle förlora i morgon. Flitens sparpenning
-och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i
-en annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen
-och hölls som insats mot en skön fånge bland de
-127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog med blod,
-tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill
-förvilda den sista återstoden af religion och seder.
-</p>
-
-<p>
-Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda
-åkrar och brända städer, egnade han en flyktig
-blick åt ett stort förfallet hus, som händelsevis kvarstod
-och varit begagnadt till stall. Hans blick ljusnade; han
-fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus
-hade tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af
-Luthers samtida. Lärarne hade dött af svält, lärjungarne
-hade förskingrats och blifvit soldater eller röfvare eller
-båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före
-kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var
-nu förstördt; det släkte af ungdom, som nu skulle taga
-arf efter sina fäder, hade fått sin uppfostran bland de
-127,000 eller deras gelikar.
-</p>
-
-<p>
-Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen,
-hvilka ännu hade tak öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna,
-Münster för fransmännen, Osnabrück för
-svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade
-från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna;
-han nästan önskade, att dessa skulle leda till någon
-påföljd, ty han behöfde samla nytt bränsle, förutan
-hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar.
-Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I
-sju år hade man mäklat om fredsvillkoren. I början af
-kriget hade nödropen från förödda länder blifvit med
-hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare, tilldess
-<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a>
-att de slutligen liknade en döendes suckar. De
-studsade ohörda tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle
-furstarne afsäga sig sina anspråk, diplomaterne sin ärelystnad,
-krigarne sitt byte? Makt stod mot makt, tro
-mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig
-skenet att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen
-fred mellan jungfru Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet
-mellan lutheraner och calvinister! Intet pris var
-för dyrt för den eviga saligheten. Kurfursten Maximilian
-af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg gåfvan
-af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse
-och hundra tusen människors undergång.
-</p>
-
-<p>
-Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina
-svar. När svaren efter månader anländt, hade nya
-frågor uppstått och måste åter vänta på svar med kurirer.
-Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden
-i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med
-titeln af excellens? Skulle ett sändebud besöka ett
-annat eller först vänta besök? Huru skulle de kläda
-och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta sin
-rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid
-rådsbordet, åka före eller efter en medtäflare i processionen?
-Skulle kejsaren representera det heliga
-romerska riket, eller skulle hvar liten landtgrefve hafva
-sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock
-öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne
-medförde från kriget. Hvarje framgång ökade på en
-sida fordringarna och kom den andra sidan att tveka.
-Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa
-ett gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken
-afund, hvilka ränker, hvilka hemliga instruktioner och
-listiga smygvägar i denna myrstack af underhandlare!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a>
-Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och
-Osnabrück, som mer eller mindre berörde alla Europas
-stater, utom Turkiet och Ryssland, fyller sex digra band.
-Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen kommen,
-när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar
-Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista
-skatter, hans arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo.
-Helgonets hufvudskål hade ej kunnat rädda största
-delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte i fält med
-70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden
-undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i
-Osnabrück och kort därefter i Münster. Villkoren äro
-kända: samvetsfriheten garanterad, det heliga romerska
-riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen
-suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare,
-som behöll titeln; landvinningar för Frankrike,
-Sverige, Hessen-Kassel och Brandenburg; fem millioner
-riksdaler åt Sveriges besoldade härar. Spanien fortsatte
-ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.
-</p>
-
-<p>
-Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke
-bevittnat sedan Roms lysande dagar. Trettioåra kriget
-började för tron, men slutade för makten. Kyrkan,
-som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas
-tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot
-Westfaliska freden, förstod ej själf huru berättigad hans
-protest var ur högre synpunkter än hans påfliga maktlystnad.
-Ty med kampen för tron försvunno ur världen
-de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och
-samla Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet
-de efterlämnade inrusade alla lägre lidelser och begynte
-kifvas om makten. Furstarne framdrefvo de omyndiga
-folken som fårahjordar i kamp för sin politiska maktställning.
-Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens
-<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a>
-afund i krig om handelns öfvervikt och enskilda fördelar.
-Man slogs, men man slogs icke mer för det
-högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man slogs
-i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld
-och ära, intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten
-och denna åter ur sig framfödt folkfriheten,
-som famlade efter sitt mål i det konstitutionella statsskickets
-och nationaliteternas tidehvarf.
-</p>
-
-<p>
-Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade
-sin trogne följeslagare ett ögonblicks rast.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? sade han. Redan trött och ännu så
-mycket ogjordt i världen! Din hof är sliten, dina
-länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att
-mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas
-ände? Välan, rasta här ett ögonblick i askan af den
-förstörda staden och beta grafvarnas gräs, medan jag
-uppstiger till bergstoppen och öfverskådar mitt verk!
-</p>
-
-<p>
-Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat
-vid sadelbommen. Med några steg stod han på höjden
-af Finsteraarhorn och skådade ut kring Europa. Midtens
-riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken
-ost eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar
-af deras befolkning hade fallit för svärdet, hungern
-och pesten; de kvarlefvande sågo sig för hvarje steg
-skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren åter stod
-bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt
-lottade, voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego
-mörka hotande moln, genom hvilka man såg bojarerne
-spjärna mot dynastin Romanov, de polske småfurstarne
-slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett
-hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn.
-I söder skälfde det solbelysta Neapel i raseri mot
-Spanien, som, själf angripet af Frankrike, ej ville släppa
-<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a>
-sitt byte. I väster bevakade britternes upproriska ö sin
-fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade
-på hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna
-utan hvila, hvarannan arm togs från plogen,
-men handeln blomstrade, segrarna aftorkade många
-tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru betänkligt
-de blödde; det besegrade Danmark kände det
-desto mer.
-</p>
-
-<p>
-Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas
-tid, som hade upphört med klockljuden öfver hans graf.
-I Sverige och Finland fanns numera knappt den man
-eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena
-släktet efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och
-dött i ofred. Huru många fiender? Detta var frågan.
-En &mdash; det var icke att tala om, det gällde mest gränsbygden.
-Två &mdash; då gällde att hålla ryggen fri. Tre
-eller flera &mdash; för dem fanns endast en bot: segern.
-Och nu, nu skulle man ej vänta någon fiende mer.
-Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen,
-att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält,
-att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till
-härens underhåll, den enda hästen till trossen, den enda
-dalern till det omättliga kriget! Detta kändes ovant.
-De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit svikne
-förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att
-uttaga lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom
-att rycka fästmannen bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse
-hölls i kyrkorna; en del städer, som ännu hade
-talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke
-och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna
-förstod sig icke på sådan grannlåt. Visst funnos
-många som tackade Gud, men äfven de underläto icke
-<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a>
-att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och fredsbönen
-efter tacksägelsen.
-</p>
-
-<p>
-Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man
-sörjt för att rätt åskådligt upplysa menige man om
-fredens betydelse. Gudstjenster i alla kyrkor, skådepenningar,
-fyrverkerier vid slottet och strömmen, folkförlustelser
-af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu
-hade drottning Kristina anledning att slösa. Det var
-höjdpunkten af hennes och rikets makt, men det var
-äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla visste, att det
-var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan
-hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på
-udden af fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en
-guldkedja om sexhundra dukater, budbäraren adlades,
-belöningar utdelades med frikostig hand, och fredstraktaten
-inlades i en kupa af guld.
-</p>
-
-<p>
-Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand
-III:s hof, så var man dock mån om att bevara glädjens
-sken. Äfven där sjöngs <em>tedeum</em>, folket förlustade sig,
-klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag, processioner
-af munkar genomtågade Wiens gator med
-fladdrande standar och helgonens ben i granna relikskrin.
-Jungfru Maria erkändes icke slagen: himlens
-drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i
-snölandet, bedt för freden.
-</p>
-
-<p>
-En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i
-Regensburg, mottog fredsbudskapet en höstdag i sitt
-kontor. En lätt ryckning i öfverläppen under det hvita
-skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han
-visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden;
-där fattades hittills endast underskrifterna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade
-han tyst vid sig själf. &mdash; Tålamod! De må nu hvila
-<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a>
-en stund mellan Östersjön och Donau. Det är sörjdt
-för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra.
-Mitt konto ... hm ... Jerobeam!
-</p>
-
-<p>
-Förste kontoristen inträdde.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kejsaren får de begärda tre millionerna mot
-säkerhet af Frankrikes skadestånd åt ärkehertig Ferdinand
-Karl. Kurfursten af Bajern får en million mot säkerhet
-af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om
-tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige
-tyske furstarne få betala åttio procent i förskott eller
-reda sig utan mig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran
-om penningar till en landstigning i England. Det är
-det enda och sista medlet att rädda konungens, hans
-faders, lif, rapporterade kontoristen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Carl I må falla. Han har svikit mig, som han
-svikit sitt folk. Gå! Jag uppsätter Oliver Cromwell på
-Englands tron.
-</p>
-
-<p>
-Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande
-ett litet tunt, ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss
-anländt med dufvopost från Konstantinopel. Ruben Zevi
-påtog sina glasögon och genomstafvade med orubbligt
-lugn papperets miniatyrskrift.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. &mdash; Venedig
-har denna gång lyckats försvara Kandia. Gör ingenting,
-dess kredit är uttömd, konkurrensen motad ... Janitscharerne
-vunne ... Muhamed IV är befäst på tronen ...
-mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska
-makten beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren
-... Ännu vill jag hejda halfmånen ... O, min kloka
-Hagar, jag igenkänner din hand! Du förmår allt ...
-Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham
-att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för
-<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a>
-ditt stora verk; hon skall fullborda det! ... Hon omgifves
-af spioner i sultanens palats: hvarje slafvinna
-lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men
-hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för
-lifvakten är henne blindt tillgifven ... Det stackars barnet
-sultanen ser i henne sin enda beskyddarinna och anförtror
-henne allt. Kuprili själf har böjt sig för hennes
-inflytande ... han behåller skenet af makten, men det
-är hon som styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade
-skola förmå allt, och detta bevarar vänskapen.
-O, min dotter, min dotter, du håller nu osmanernes hela
-makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna
-och Medelhafvet ... Jerobeam!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mästare!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna.
-Intet uppseende! Sextio man af våra knektar posteras
-spridda vid flodstranden, redo att skydda honom, om
-folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta
-från porten och upp till trappan af öfra våningen. <em>Här</em>
-skall han mottagas med kungliga ärebetygelser.
-</p>
-
-<p>
-Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade
-sett allt och hört allt från toppen af Finsteraarhorn.
-När en osynlig vibrerande ljudvåg förde till hans öron
-den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans
-drag till ett hånande löje.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona
-dagsländorna!
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-14">
-<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a>
-14. Den triumferande Parnassus.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Den gyllene tiden skall återkomma.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">I</span> midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste
-drottning Kristinas namn som en strålande
-stjärna alla medtäflare. Hon syntes kallad att vara
-seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd
-skulle dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter.
-Så mycken vaknande, ännu omornad forskning, så
-mycken oklar längtan efter ett nytt och bättre tidehvarf,
-så många märkeliga tecken till att detta okända nya
-redan stod framför porten och ville in, det samlade sig
-allt kring hennes tron och utropade henne till den kommande
-världsålderns ärekrönta Sibylla. Hon stod på
-höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade lyft
-henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor,
-till Europas skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad.
-Sveriges folk gick i ett rus af triumfer och segrar, dess
-vänner tiggde smulor af segerns landvinningar, dess
-ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina sammanbitna
-tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden,
-alla talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse,
-alla hof- och rådskamrar sände budskap om
-sin beundran. Och denna så högt prisade drottning,
-<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a>
-seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i ungdomens
-rikaste blomstring, med en lång sommar af
-tillväxt framför sig och bortom sommaren en aflägsen
-höst för att skörda dess frukt. Hvad begärde en dödlig
-mera af lyckan?
-</p>
-
-<p>
-Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649
-hade Kristina, efter enträgna underhandlingar, lyckats
-tillegna sig samtidens störste tänkare Cartesius (René
-Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm.
-Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som
-beständigt frös i sin tunna svarta kamlottskappa, och
-kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en
-så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det
-bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga
-vishet ur denna skenbart så förtorkade Mimerskälla.
-Klockan fyra och fem på vintermorgnarna måste den
-lille gubben huttrande krypa in i drottningens väntande
-vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de hemlighetsfulla
-vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens
-tvifvel, alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste
-finnas, efter han skapat oändlighetstanken i ändliga
-väsenden, men var ofattlig och fjärran som tanken själf.
-Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel,
-allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas.
-Och när de två filosoferat fem timmar i drottningens
-kalla rum, där brasan i kaminen mera lyste än värmde,
-skickades den utfrusne, nästan vanmäktige fransmannen
-åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han
-ej mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar
-och hämta krafter till nästa morgonséance.
-</p>
-
-<p>
-I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd
-i sin varma holländska studerkammare och stod
-ej länge ut med det svenska klimatet. I slutet af
-<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a>
-Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid
-porten; den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att
-uppsöka den Gud, som varit för honom ett matematiskt
-problem. Kristina var i två veckor otröstlig. Hvem
-hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så
-väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning
-knappt mer än ett myggbett. Grundläggaren af den
-nyare filosofin begrofs i Stockholm. Senare flyttades
-hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf
-Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande
-världsrymden med sin fackla, aflyfter täckelset från det
-beslöjade jordklotet.
-</p>
-
-<p>
-Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag,
-när de tre ofrälse stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga
-adeln och förde ett språk, som utan drottningens
-bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes
-krig. Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt,
-att ännu tvåhundrade år därefter Sveriges störste häfdatecknare
-råkade därom i häftig fejd. Dess skiften må
-öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar
-striden en vändpunkt. Hon begynte den som en
-drottning, hon slöt som en kvinna. Hon började med
-att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns växande
-öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu,
-sade hon, är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men
-desse präster, borgare och bönder blefvo henne för närgångne.
-När missbruken röjde sig i hennes egen förvaltning,
-följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa
-det hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon
-klappade båda, och båda kände sig svikna. Det var
-Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken folkmakt
-eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga
-kronan. Hon satte sig ned mellan två stolar och blef
-<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a>
-där sittande. Vid beundrans höjdpunkt började tadlet.
-Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan begynte
-falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.
-</p>
-
-<p>
-Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin
-tronföljare Carl Gustaf arfsrätten till kronan för hans
-barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde bubblan af
-ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden
-efterlämnade åt sitt rike!
-</p>
-
-<p>
-Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa
-kröningsfester, som varade fyra månader, uppfyllde
-världen. Gång efter gång framskjutet, hölls det högtidliga
-intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den
-17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och
-lysande, gick det fram under äreportar, medan fyrtio
-örlogsskepp flaggade och saluterade på strömmen nedanför
-slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop
-Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade
-ondt. Allt var lyckadt och praktfullt: kröningshästarna
-silfverskodda, kröningsoxen ståtade med förgyllda horn,
-vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade
-till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga
-mängden. Så kommo i lång rad de storas gästabud.
-Och därunder inträffade en liten episod, som hör till
-denna berättelse.
-</p>
-
-<p>
-Bland de många ambassader, som från alla makter
-och hof framburo lyckönskningar till kröningshögtiden,
-var äfven ett tatariskt-turkiskt gesandtskap om tio underligt
-utstyrde österlänningar, som förärade drottningen ett
-praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed IV.
-En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk
-utaf ringa complimenter, och när någon af drottningens
-folk kom dem att besöka, sprungo de strax på bänken;
-däruti bestod deras civilitet. De hade ock en tänkvärdig
-<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a>
-person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman
-och kock tillika.»
-</p>
-
-<p>
-Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna
-mot golfmattan och öfverlämnade därefter en
-lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät räcka sig det
-i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars
-hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och
-hviskade leende åt den bakom henne uppvaktande Ebba
-Sparre:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda
-för mig dessa kråkfötterna.
-</p>
-
-<p>
-Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella
-turkiska adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon
-uppvecklade rullen och läste, till sin ytterliga förvåning,
-följande sex eller sju med sirlig latinsk handskrift tecknade
-rader på svenska språket:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p>
-»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning
-Kristina af Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig.
-Måtte dina dagar blifva många och lyckosamma.
-Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda
-dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller
-Dig åt Allah och hans store Profet samt förblifver Dig
-med all konungslig vänskap välbevågen. Gifvet i Stambuls
-Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra det tusen
-och sextionde.
-</p>
-
-<p class="sign">
-<em>Hagar.</em>»
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas
-kinder. Hon kramade det mjuka sidentyget till en boll
-i sin slutna hand och skulle måhända trampat det under
-sina fötter, om det ej varit fäst med en stark silkessnodd
-vid sultanens adress. På denna kunde hon icke
-trampa. Hon afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka
-<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a>
-till sina rum, lät tillkalla orientalisten professor Johan
-Terserus, som under riksdagen varit en af drottningens
-förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han
-kunde uttyda turkiska.
-</p>
-
-<p>
-Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska.
-Dock var mellan dessa språk så mycken frändskap, att
-den lärde teologen trodde sig kunna villfara drottningens
-önskan, som gällde en granskning af den turkiska adressens
-äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet
-var äkta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är ni säker därpå, att skriften inte är ett
-<em>falsarium</em> af någre illfundige judar?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom
-den brukliga böneformeln och Allahs monogram, stormuftis
-underskrift och vesiren Kuprilis, hvars handstil
-jag sett.
-</p>
-
-<p>
-Kristina visade honom den hvita, efter kramningen
-något skrynklade sidenrullen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad säger doktor Johannes om detta?
-</p>
-
-<p>
-Terserus läste, smålog och svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn,
-som för tio år sedan läste grekiska för mig i Åbo,
-tilltror jag henne hvad som helst.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver
-till mig som vore hon en jämlike, om ej något mer.
-Är det inte befängdt? Att vara så lärd och nedlåta sig
-till en barbars harem!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen
-är nio år gammal.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke
-af diplomati! Gif mig en gemål om nio år, och
-jag skall villfara ständernas önskan, jag skall förmäla
-mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag
-<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a>
-svarar min nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.
-</p>
-
-<p>
-Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande
-och uppläsande följande ord, hvilka sedan, prentade på
-siden, skulle som svar öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p>
-»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes
-Kalif, Muhamed, den fjärde af detta namn, med Gud
-Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din skrifvelse
-och önskar dig en lyckosam regering i fred med de
-kristne. Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det
-når öfver Bosporen från Pera till Galata» ...
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-&mdash; Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig
-sultan. Men hör vidare:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p>
-»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att
-bortfläkta flugorna från din paulun, hvilket bör vara
-deras andel i styrelsen af det ottomaniska riket, samt
-att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre
-till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes.
-Gifvet i Stockholms slott den 23 Oktober nådens år ett
-tusen sex hundra och femtio.
-</p>
-
-<p class="sign">
-<em>Christina Regina.</em>»
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-&mdash; Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes?
-Har min nådiga kusin i seraljen fått ett passande svar?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där som jag understår mig att säga min
-mening, vore törhända rådligt att underställa svaret rikskanslerns
-bepröfvande, genmälde den kloke Terserus
-betänkligt.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a>
-&mdash; Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni,
-som vid riksdagen ... Skall jag som en skolflicka låta
-honom korrigera mina bref?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som
-djärfves hänga sin skrifvelse fast vid sultanens officiela
-lyckönskan, måste vara en mäktig person. Ers majestät
-har själf medgifvit, att man i förevarande fall kan tilltro
-denna person allt ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm;
-det är just hvad jag åsyftar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår
-detta ärendet bättre än jag. Min underdåniga mening
-är, att där som turken blifver oss gramse, kunna hans
-korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång. Därtill
-är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken
-som ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren,
-där någon ny ofred påkommandes varder. Vi skulle
-intet i otid förarga honom.
-</p>
-
-<p>
-Kristina brusade upp.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och detta säger mig en prästman, en kristen
-teolog! Vi böra hålla oss väl med turken; han må taga
-så många döpta svenska jungfrur han finner för godt
-och göra dem till slafvinnor under den falske profeten;
-vi få inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i
-hvilken katekes står det skrifvet? Och jag, som trodde
-om eder ... Men lika godt. Jag tackar er för att ni
-vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast
-är, men blif mig från halsen med eder rikskansler.
-Faren väl!
-</p>
-
-<p>
-Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när
-Vasablodet flöt i lugnare lopp, sin klokhet råda. Den
-försmädeliga skrifvelsen ströks, och en ny till sultanen
-<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a>
-uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det enda
-svaret på Hagar Sultans näsvishet.
-</p>
-
-<p>
-Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes
-åt vännen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ebba, hvad säger du om detta bref och om
-favoritsultaninnan?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd.
-Ett harem är en hönsgård; de kalkoner, som
-kackla högst, mista först hufvudet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men sultanen är ett nio års barn! Kan du
-tänka dig en lyckligare kombination ... alla rättigheter,
-inga skyldigheter! Vara förmäld och dock vara jungfru;
-vara en själfherskares gemål och dock beherska honom.
-Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel
-det oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag
-vore frestad förlåta henne allt för detta snilledrag ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i
-morgon? Hon behöfver inte, som jag, skygga för en
-krona i samma ögonblick den påsättes henne.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.
-</p>
-
-<p>
-Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills
-sett i Sverige och fortforo, med några dagars behöflig
-hvila emellan, till inemot slutet af Februari nästföljande
-år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar, vandrande
-berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter, framrullande
-skepp, baletter och förklädningar af alla slag
-omväxlade med dans, fyrverkerier, måltider som varade
-intill morgonen, helstekta oxar, springbrunnar af vin och
-annat mer för höga och låga. Bland de kostbaraste och
-märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare divertissement:
-»Den triumferande Parnassus», till hvilken
-<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a>
-förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som
-första gången uppfördes den 9 Januari 1651.
-</p>
-
-<p>
-Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang
-mellan detta styckes trettio lysande »inträden», hvilka
-en nyare tid skulle kalla tablåer, och där, utom kör och
-balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde, hvar och en
-berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa
-för Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas,
-Grekelands, Roms hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder
-och laster uppträdde skiftevis med indianer och perser,
-krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, boktryckare. En
-praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte
-det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne
-varma i den oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde
-än som cirkus, än som teater under en köld,
-hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om
-termometern då varit uppfunnen.
-</p>
-
-<p>
-Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa
-bänkrader bakom och ofvanom hvarandra. Nederst och
-närmast banan såg man det högre krigsbefälet och andre
-förnäme manlige åskådare. I midten af den med dyrbara
-mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin
-hofstat, rikets råd, de utländske sändebuden och så
-många af adeln med fruar, som där fingo plats; bakom
-dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln och
-de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom
-liggande raderna öfrige åskådare af ringare stånd i tätt
-packade leder. Belysningen var sådan den kunde vara
-med oljelampor; komforten därefter. Härolder och betjening
-gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke
-ens drottningens närvaro kunde förekomma och som
-tidtals förvandlade talet på skådebanan till en ohörbar
-pantomim.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a>
-I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus
-De la Gardie. Han var osynlig bakom kulisserna, i egenskap
-af drottningens andra jag, som arrangerade efter
-hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät
-hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven,
-tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad
-med ett ord. Än nådig, än missnöjd, gycklade
-Kristina med franske ambassadören öfver hvarje uppträde.
-Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna
-sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en
-stekvändare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Huru likar det ers högvördighet? inföll hon,
-vändande sig till ärkebiskop Lenæus, som hon låtit
-kalla till sin sida, troligen därför att han som kyrkans
-renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa hedniska
-upptåg. &mdash; Hör ers högvördighet hvad karlen där understår
-sig att säga?
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Den frommast är</p>
-      <p class="verse">hundhufvud bär</p>
-      <p class="verse">och är utaf det slaget,</p>
-      <p class="verse">som måst betala laget ...</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-&mdash; Han förtäljer oss världens sed, och han torde
-ej hafva så orätt, genmälde ärkebiskopen.
-</p>
-
-<p>
-Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades
-rikskanslern, som föreburit opasslighet. Presidenten
-Kurck och amiral Ryning delade sin uppmärksamhet
-mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett
-hår, om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike.
-Ryning lät undfalla sig skarpa ord om drottningens
-egenmäktiga försök att ställa svenska trupper och skepp
-till kardinalens förfogande. Kurck log ett af sina diplomatiska
-löjen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a>
-&mdash; En svensk patriot kan vara lugn, han har en
-stor drottning, men denna drottning är kvinna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar
-vår nådiga drottning ingen högre än den store
-prinsen af Condé, och Condé har numera öfvergått till
-kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!
-</p>
-
-<p>
-Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse
-omtalade första gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie,
-och var sedan halftannat år omgift med Kristina Horn.
-Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska huset hade
-bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan
-Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne,
-som nyss kommit från landet, med dagens löpande hofskvaller.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods,
-om vi oförmodadt fått ett blodbad här i Stockholm midtunder
-kröningsfesterna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla
-frun från Riseberga. &mdash; Sådana hedniska spektakler och
-ännu därtill ett blodbad! Har det varit uppror mot
-hennes majestäts helgade person?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan
-insolens! Här komma turkiske människoätare i turbaner
-och vidbyxor och öfverlämna åt hennes majestät en
-lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga
-vid namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt
-stora Mogul och understår sig att kalla drottningen du.
-Hennes majestät skall ha varit så upptänder af vrede,
-att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga turkarnes
-hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för
-<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a>
-dem, så att de fingo behålla lifvet, med villkor att strax
-blifva kristne.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i
-detta hofskvaller råkade hänga sig fast vid ett kärt
-namn. &mdash; Hvem kan den Hagar vara, som förut varit
-kammarpiga?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och
-heta Rydin eller Rönning, jag minns ej så granneligt.
-Hon har varit fröken Kerstins bokstäderska. Och nu
-har hon gifvit sig åt turken för att försmäda drottningen
-och allt hvad kristeligt är.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag
-måste tala med drottningen! utbrast den olyckliga fromma
-frun och uppstod, darrande i alla leder.
-</p>
-
-<p>
-I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands
-sju vise, allas ögon riktades ditåt, ingen vågade röra sig
-af fruktan att störa drottningens nöje. Ännu en kvart
-timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla
-ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker,
-som kunna så tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga,
-huru kunna de ej martera ett ångestfullt modershjärta;
-huru antaga de ej för hennes ögon gestalten af
-ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes
-innersta!
-</p>
-
-<p>
-Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning
-uppstod och hviskade sin man, riksrådet, något i örat.
-Han förde henne till presidenten Kurck, som kände
-Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro
-sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning
-i dessa öden, som så nära och så smärtsamt berört
-honom själf.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg
-och sett därur framgå en stackars liten kyckling, hvilken
-<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a>
-vi trodde oss kunna uppfostra till en dufva. Vi sågo
-vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen,
-men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i
-bur och klippa dess vingar. Vi hafva bedragit oss, ers
-nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit sig ut genom
-gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn;
-förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men
-sådan var hennes medfödda art; vi kunna ej ändra,
-endast beklaga hennes öde. Gifve Gud, att ej detta afspeglar
-en annans, som står högre än hon!
-</p>
-
-<p>
-Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och
-de tre gratierna, dragna i en försilfrad vagn, förspänd
-med lejon, som kördes af Amor. Ännu en kvart måste
-frun från Riseberga stänga inom sig suckar och hjärtesorg.
-Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen
-ännu var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen
-skulle resa i morgon. Rädd att bemärkas, smög
-hon sig bort för att tillbringa hela den följande natten
-i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt
-af tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska
-till sin fallande skyddsling, eller en moder skrifva till
-sitt förlorade barn.
-</p>
-
-<p>
-Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga
-drottning Kristina under åskådarnes jubel. Världens
-fyra hörn öppnade sig, ur fyra hufvuden framsprungo
-fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken,
-dagen till ära, hette Kristina.
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Dygden vörde alle världens änder,</p>
-      <p class="verse">kungar, riken, folk och alle ständer.</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Och så följde »den stora baletten», där de fyra
-konungarne och deras högansenliga sällskap dansade
-kring den bekrönta Dygden. Men jorden var för trång
-<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a>
-för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt
-och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk».
-Aurora och muserna sågos oförmodadt nedstiga från
-himmelen och till sig upptaga Dygden midt ur hopen af
-dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela
-Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">En purpur-liflig, fin Aurora</p>
-      <p class="verse">dig stiger upp, o, Svea kär!</p>
-      <p class="verse">Lycksalighetens horn hon bär</p>
-      <p class="verse">i följe med den blomstrand&rsquo; Flora.</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Nu skall den första världens gyllene tid återkomma
-och allting blomstra genom Kristina, Gustavi arftagarinna.
-Hvarje stånd får sitt lystmäte af allt som önskeligt är.
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Den regn och solsken har i händer</p>
-      <p class="verse">och råder öfver Jupiter,</p>
-      <p class="verse">den Ph&oelig;bi klarhets mästar&rsquo; är,</p>
-      <p class="verse">vår brist i ymnighet han vänder.</p>
-    </div>
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Den samme Gud, han låte skina</p>
-      <p class="verse">sin&rsquo; blida ögons nådesol</p>
-      <p class="verse">på Svea drottnings rikes stol</p>
-      <p class="verse">och fröjd&rsquo; oss länge med <em>Kristina</em>.</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-15">
-<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a>
-15. Gunstlingarne.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Hon föraktade sina gunstlingar.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>e funnos verkligen, som trodde, att den gyllene
-tiden skulle återvända. Så många segrar, så mycken
-ära, så lysande snille, så lärda loftal, så frikostiga löften
-till de knotande stånden vid drottningens kröning! Riksdagsbönderne
-hemreste till julen 1650, väl med svikna
-förhoppningar, men med en fast tillit att drottningen
-skulle ställa allt till rätta, blott hon fick makt öfver
-herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade krig, desse
-som förtryckte folket, desse som förslösade rikets tillgångar.
-Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit
-riket fred; har hon ej afskedat sina trumpetare och
-pukslagare, sina kammarherrar och hofjunkare? Och
-borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden
-bad med sina präster i kyrkorna vid den tid, när
-räknekammaren tömdes för den triumferande Parnassen:
-Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett långt
-regemente!
-</p>
-
-<p>
-Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen
-vid hans borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?»,
-fingo de intet svar, eller såg sig borgaren
-försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken
-<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a>
-blifvit förhäxad». &mdash; »Af hvem?» &mdash; »Ja, det vet
-ingen, men några gissa på gamla fru Ebba Brahe,
-som i sin ungdom förhäxade salig konungen, frökens
-fader.»
-</p>
-
-<p>
-I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag,
-när texten gaf särskild anledning att bedja för öfverheten,
-och sporde prästen efter predikan hvad där hördes
-från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och
-var icke bråd till att svara, men när han trugades, lät
-han förnimma en suck öfver så många ulfvar, som nu
-smugit sig in i fårahuset. »Där är så fullt af utländske
-lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs spotta
-på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen,
-som skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok,
-som de lämna präntad åt fröken Kerstin, få de tusen
-daler, om icke mer, och därtill en guldkedja med drakslingor
-i knäppet.»
-</p>
-
-<p>
-Den gamle riddersmannen, som återvändt från
-kriget, lastad med byte, och byggt sig ett slott i landsorten,
-frågade sin hemkommande son: »Hvad höres från
-Stockholm?» &mdash; Sonen, en kavaljer efter nyaste franska
-modet, höjde på axlarna och svarade i den obesvärade
-ton, som ungdomen numera vant sig att antaga: »Fröken
-är galen.» &mdash; »Hvad? Hon, som förökat våra privilegier,
-hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!»
-&mdash; »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny
-axelryckning, »hvad skall jag kalla den, hvilken nybakar
-grefvar, friherrar och adelsmän, alldeles som bagaren
-gräddar skorpor, och är så frikostig med förläningar,
-att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått
-samma gods?» &mdash; »Du har rätt, sade fadern. När
-intet mera finnes att bortskänka, skall man fråntaga
-oss allt.»
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a>
-Så gick talet. Men drottning Kristina var icke
-galen, icke förhäxad; hon var endast för hög att räkna.
-Hon var så drottning i hvarje fingerled, att hon trodde
-sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva
-allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona
-är öppen, hon har hvarken lock eller botten; där kan
-ingenting sparas, där måste allt rinna ut, annars är hon
-ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket?
-Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla
-klagovisorna. Kunna de ej vara tillfreds med bröd och
-sill? Är icke äran rikedom nog, och när har Sveriges
-rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas
-fattiga kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste,
-och jag skall vara drottning ändå &mdash; så länge det behagar
-mig att vara en drottning!
-</p>
-
-<p>
-Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet,
-att vilja vara allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas
-nyckel. Från 1650 var hon rike och folk; hon skulle
-snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids och världens
-medelpunkt.
-</p>
-
-<p>
-Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon
-likväl kunnat tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon
-hade dock sett vid sin sida <em>en</em> förtrogen vän, åt hvilken
-hon kunde meddela ett stycke af sig själf. Nu blef
-hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under
-kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob
-Kasimir De la Gardie, yngre broder till grefve Magnus,
-begärt hennes hand och bad om drottningens samtycke.
-Kristina log; hon hade själf banat den unge friarens
-väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina
-kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att
-där ännu fattades några månader i deras öfverenskommelse
-från Maj 1648.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a>
-&mdash; De tre åren skola fyllas, innan jag mister min
-drottnings dagliga nåd, som ingen kan ersätta, svarade
-Ebba.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han
-har sämre hufvud, men bättre vett än sin bror. Skada,
-att han är tre år yngre än du.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn
-med en oförmäld drottning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min
-drake väntar förgäfves de tre årens förlopp. Med någonting
-måste man mata ett odjur, om det ock vore med
-en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall
-han få sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt.
-I morgon fira vi din förlofning i slottet.
-</p>
-
-<p>
-Ett år efter förlofningen firades det unga parets
-bröllop med stor ståt i Stockholms slott. Drottningen
-gaf bruden en silfverservis om 6,000 riksdalers värde
-och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och
-herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen,
-knuten i lyckans solsken, varade endast fem år och slöts
-med Jakob Kasimir De la Gardies tappra krigaredöd på
-Köpenhamns vallar 1657.
-</p>
-
-<p>
-Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren
-1651 och 1652, öfver den första, ihärdigt motsagda och
-slutligen återtagna tronafsägelsen, öfver Messeniernes
-blodiga schavott, öfver nya grefskaper, friherreskaper,
-adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper,
-trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och
-smygande jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens
-tråd vidare fram till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol
-utan planeter. Den bortbytte prinsen föraktade sin kjol,
-men kunde ej lösgöra sig från dess broderier och fållar,
-en kvinnas tycken.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a>
-Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid
-drottning Kristinas hof. De kommo, visade sina konststycken,
-applåderades, förbrukades, behängdes med guldkedjor,
-afskedades i nåd eller onåd, med eller utan
-lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare
-efterträdde Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius
-... Vossius råkade i träta med Salmasius, föll i
-onåd, men lyckades bärga sig på en spillra af gunst.
-Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne
-och förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot,
-Bourdelot lyste sin tid och störtades af Pimentelli.
-Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i lyckans zenit,
-när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ...
-Stjärnor af andra och tredje ordningen lyste många.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tungel &mdash; sade drottningen till sin smidige hofkansler,
-som lyckats så väl sopa spåren bakom sig, att
-han nu brukades som springpojke i hemliga ärenden &mdash;
-huru mår min doktor i dag?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är
-otröstlig att ej ha kunnat på fyra dagar personligen
-öfvertyga sig om eders majestäts välbefinnande. I kväll
-skall han ha den nåden att uppvakta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Har han betalt Tungel för att berätta mig detta,
-eller har Tungel betalt honom för att öfverskyla sina
-egna snedsprång?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen
-tjenare? Det är icke jag, fattige man, som understått
-sig beveka en så lärd herre med presenter, men väl
-såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor Bourdelots
-bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans
-stall. Sex kareter väntade utanför porten. Skall jag
-underdånigst förmäla hvilka höga herrar voro därinne på
-uppvaktning?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a>
-&mdash; Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera
-honom med hästar och silfverkannor? Och finge de
-visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna honom med
-stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen
-församlad. Säg till, att jag mottager de lärde
-och hofvet.
-</p>
-
-<p>
-Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på
-morgonen insmugit i Bourdelots kök en beundransvärd
-elgstek, då ju inga anatomiska studier hade ett mera
-lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af
-en läcker stek.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem skall jag först ha den nåden att invitera?
-frågade Tungel.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Grefve Tott.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skyndar ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes
-trappor! Ni kommer tids nog att göra en kullerbytta<a class="fnote" href="#footnote-7" id="fnote-7">[7]</a>.
-</p>
-
-<p>
-På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor
-Bourdelot, en timme före de öfrige inbjudne. Han var en
-elegant, liflig, något korpulent herre om fyrtiotre år
-och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om
-ej någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började
-genomskåda, förrådt parvenyn. Samtalet fördes på
-fransyska.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en
-läkare så misshandla sina patienter, att han blir sin egen
-patient?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att
-ej själf vara ung, när man har den afundsvärda lyckan
-<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a>
-att kurera unga älskvärda drottningar. Hur står till?
-Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så nådig
-och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde
-tro, att ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen
-att underkasta köksmästaren pinligt förhör. En gudinna
-måste lefva af ambrosia. Ingen åderlåtning, sedan jag
-sist hade den äran?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Blif mig från halsen med edra åderlåtningar,
-doktor! Ni är en vampyr. Vill ni göra mig till en
-idiot?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad
-af för mycket snille. Om dagen skrifver ers majestät
-lagar för Europa, om natten för vetenskapen. Man kan
-icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva
-och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar
-dag att säga till ers majestät: kasta bort regeringsomsorgerna;
-det finns lastdjur nog, som skapats att bära
-oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin
-katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma,
-och skrattar åt resten. Min Gud, hvarför äro vi
-till, om ej för att lefva och njuta lifvet? Och den, som
-därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, skönhet,
-snille, makt, rikedom, världens beundran och egna
-dygder, hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att
-söka de vises sten eller måhända bekymra sig om ett
-tillkommande lif! Fabler och prästlist! Slå bort alla
-bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för
-att kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas
-äpplen!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni
-förstår att tillreda essenser. Ni har utdragit bouqueten
-<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a>
-af eder store landsmans, Cartesii, läror: tvifla på allt,
-utom på sig själf, och därför behandla allt, utom sig
-själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att
-jag kunde anse eder för tidehvarfvets störste man, om
-jag ej stundom, i en svag stund, vore böjd att ... förakta
-er!
-</p>
-
-<p>
-Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad
-och oviss huru han borde uttyda denna första hotande
-vink om en möjlig onåd. Men han fann sig och fortfor
-i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans
-höga patient:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg,
-än en markatta, som Vossius, eller en räf, som
-... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man har sagt
-mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ...
-Tillåt mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag
-besvär ers majestät, inga lärda, djupsinniga afhandlingar!
-Hellre något lätt, något muntert ... Vågar jag
-fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin
-skicklighet att blåsa flöjt! Naudé har skrifvit om de
-gamle grekernes danskonst, Meibom om deras musik.
-Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin skicklighet.
-</p>
-
-<p>
-Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar,
-jämte ambassadörer och lärde, var församlad, när
-drottningen inträdde klockan en kvart till sex. Ceremonierna
-voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm.
-Vanligen uppläste en af de lärde en afhandling, som
-sedan kritiserades af de öfrige och af drottningen själf.
-I afton var detta förbjudet af läkaren. Han var medelpunkten,
-näst majestätet. Själfve den nyss allrådande
-<a id="page-186" class="pagenum" title="186"></a>
-grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens
-hälsa och beklaga den opasslighet, som beröfvat
-så många hans nyttiga råd. Bourdelot svarade vårdslöst,
-att han nu hämtat krafter och trodde sig kunna kurera
-alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista
-orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven,
-unge Klas Tott, som just nu hade nåden samtala med
-drottningen.
-</p>
-
-<p>
-Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid
-denna tid tjugutre år och hade vid så unga år redan
-hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, riksråd och
-kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve
-Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men
-han var en högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man,
-som kände i sina ådror kungligt blod och tycktes i
-stånd att utmana hela världen. Utom hans ärfda egenskap
-af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller,
-visste skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga
-lefnadssätt, men anade icke förty i honom en stigande
-gunstling. Det var en enkel naturlag, att Tott och
-Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var
-spanske ambassadören Don Antonio Pimentelli, en vacker,
-smidig hofman med det svartaste hår och de vältaligaste
-moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin uppmärksamhet
-mellan drottningen, hos hvilken han tycktes
-stå väl anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som
-bevakade hvarje hans steg.
-</p>
-
-<p>
-Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade
-man sig med lärda eller klyftiga gåtor. Hvari bestod
-cirkelns kvadratur? I tärningen, som lät guldmynt rulla.
-&mdash; Hvem har uppfunnit <em>perpetuum mobile</em>? Forsen och
-pratsjukan. &mdash; Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens
-<a id="page-187" class="pagenum" title="187"></a>
-biktfader. &mdash; Har han ej lyckliggjort världen med andra
-nyttiga uppfinningar? Jo, med spelkorten. &mdash; Hvad är
-de vises sten? En kristalliserad dröm. &mdash; Hvem har
-uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått
-en bunt ris till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet
-hvar han skulle finna passande anledningar.
-Och vidare så i samma stil. De bästa svaren belönades
-med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter
-af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli,
-som uppfunnit den märkvärdige biktfadern, och den nye
-friherren, förste stallmästaren Steinberg, som hittat tärningen,
-medan drottningens spefulla ögon sökte Tott,
-fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar,
-den senare en omgång hästskor af silfver.
-</p>
-
-<p>
-Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes
-dans &mdash; deras »orkestik» &mdash; hvilket professor Naudé
-strax var beredvillig att framställa. Denna framställning
-borde förtydligas med att uppvisa rörelserna. Hvarför
-icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra
-musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af
-Naudé och ett så erbarmligt klinkande af Meibom, att
-hofvet nära kiknade af undertryckt skratt bakom näsdukarna.
-Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja
-munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde;
-båda de lärde herrarne lämnade förgrymmade
-ett hof, som så vågat gyckla med den vördnadsvärda
-klassiciteten.
-</p>
-
-<p>
-Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann
-nu för godt att visa sig indignerad.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om
-förlåtelse, sade hon till Bochart.
-</p>
-
-<p>
-Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos
-de förolämpade lärde och tackade dem, med sitt kända
-<a id="page-188" class="pagenum" title="188"></a>
-grin, för det oförlikneliga nöje de beredt honom och
-hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef
-en eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände
-sig drottningens vrede mot Meibom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret?
-snäste hon Bourdelot.
-</p>
-
-<p>
-Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska,
-gunstlingens makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad
-i slottet under gemaken på västra sidan. Grefve Magnus
-förlorade tålamodet och klagade hos drottningen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders
-majestäts gunst från mig och andre svenske herrar.
-</p>
-
-<p>
-Kristina skrattade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så
-snart som möjligt rekvirerar cremor tartari för att försona
-sig med en så utmärkt vetenskapsman som doktor
-Bourdelot.
-</p>
-
-<p>
-Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart
-diamantsmycke, med den uppriktiga önskan inom sig, att
-ädelstenarna måtte flyga doktorn i halsen och förgöra
-honom.
-</p>
-
-<p>
-Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike,
-som denne franske doktor. Läkarne förklarade honom
-för en charlatan. Adeln anklagade honom som vådlig
-för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som gudsförnekare,
-menige man ansåg honom som giftblandare.
-Bourdelot måste omgifva sig med vakt och vågade icke
-visa sig ensam på gatan. Men huru litet kände hans
-fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var <em>hennes</em>
-gäst, <em>hennes</em> läkare; om det ej redan därför varit hennes
-pligt att försvara en man, som ansågs ha räddat hennes
-lif, måste hon göra det för sin egen värdighet. På henne
-<a id="page-189" class="pagenum" title="189"></a>
-återföll hvarje klander mot honom. Därför skulle hans
-gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod
-att vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs
-störste vetenskapsman, hvilken det var en ära att fästa
-vid Sverige.
-</p>
-
-<p>
-Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle
-icke <em>hon</em> förakta och genomskåda något så simpelt,
-sniket och ytligt som denne lycksriddare! Historien har
-icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina gunstlingar,
-Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som
-barn hade hon aldrig lekt med dockor; nu kände hon
-sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon, som ingen vän
-hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner
-skulle hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa
-omkring sig någonting, som var hennes verk och utan
-henne intet. Så länge dockan nöjde sig att vara en
-nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon;
-ville hon vara någonting själf, kastades hon bort som
-en onyttig leksak. Man kan ju också ledsna vid leksaker.
-Ju mera viljelösa de röra armar och ben, desto
-förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas
-beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att
-tillskapa vänner, misslyckade därför, att vänskapen, likasom
-kärleken, fordrar ömsesidig försakelse. Och Kristina
-begärde en försakelse som hon ej ville gifva.
-</p>
-
-<p>
-Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro
-vanmäktiga, så länge drottningen ansåg sin värdighet
-fordra att taga en gäst och en främling i försvar. Den
-förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista utväg.
-Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders
-vägnar med förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen
-afskedades, såge sig de höge riksämbetsmännen
-nödsakade att begära sitt afsked.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-190" class="pagenum" title="190"></a>
-Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös,
-om ej Klas Tott gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta
-slog an; det var just hvad Kristina själf hade velat
-göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde
-gunstlingen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt
-till Pimentelli.
-</p>
-
-<p>
-Om Pimentelli svarat: »<em>Vi främlingar</em> hafva intet
-annat skydd mot den svenska afunden, än eders majestät»,
-hade drottningen genmält: så vill jag ock försvara eder
-mot alla. &mdash; Men Pimentelli, som uppstigit på Bourdelots
-axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra
-med doktor Bourdelot.
-</p>
-
-<p>
-Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess
-följder. Lika uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig,
-beslöt doktorn att vika, men sälja sin ställning
-så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren lyckades
-sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han
-fick förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara
-presenter af hofvets närmaste, och reste från Sverige
-»lika tungt lastad med guld som förbannelser». Engång
-ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen sin
-rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och
-hvars bref hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot
-slocknade en långvarigare och mera lysande meteor i
-hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats uttrötta
-sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot
-undertecknat sitt eget afsked.
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-7" id="footnote-7">[7]</a> Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare
-innästla sig i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes
-från alla sina ämbeten 1661 och dog lika maktlös som
-glömd.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-16">
-<a id="page-191" class="pagenum" title="191"></a>
-16. Mor och dotter.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika
-barn, hör din moders röst!
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">I</span> hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt
-utplånas eller förklaras af ett efterföljande. I hvarje
-personlighet återstår någonting af en annan; ett ursprungligt
-band, som kan slitas, förnekas, glömmas, men
-icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En
-varelse utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende
-vanmakt, afsöndrar sig efter hand till en existens för
-sig, blir ett själfständigt jag, blir ett äpple, som stundom
-faller långt från trädet; men sambandet med dess ursprung
-kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen,
-alltid ett ärr. Moder och barn äro icke två ljus, af
-hvilka det ena tänds vid det andra, hvarefter båda brinna
-sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det finns
-alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.
-</p>
-
-<p>
-Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg,
-står i historien bortskymd först af sin gemål,
-sedan af sin dotter. Hon, som endast kvarlämnat minnet
-af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och sitt vankelmod,
-står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst
-liten, att man endast för hennes plats som drottning
-egnat ett flyktigt medlidande åt hennes känslor som
-<a id="page-192" class="pagenum" title="192"></a>
-kvinna. Och dock har hon icke gått så spårlös förbi,
-som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt
-arf, ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af
-motsägelserna mellan fader och moder. Fadern kunde
-uppoffra allt för en stor idé, modern allt för ett litet
-hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men
-hos fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot
-sin omgifning, hos dottern gentemot allt som icke
-var hon.
-</p>
-
-<p>
-Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert,
-lifligt, nyckfullt barn. Född att älska, tjusa och le,
-kastades hon vid ett och tjugu år in i en järnhård tids
-nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes
-af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt,
-och när hon ej såg honom en månad eller längre, frös
-hon i Sverige. När han slocknade, blef det natt kring
-barnet. Hon hade en dotter, <em>hans</em> dotter, som skulle
-ersätta honom, men som var för liffull att behandlas
-som en relik. Kristina blef <em>själf</em> från den stund hennes
-moder behandlade henne som ett opersonligt minne af
-fadern. Hon uppreste sig, fick medhåll och togs bort
-från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod
-tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda
-samma själfviskhet och samma vankelmod; men den
-enas tråd hade spunnits af skört sefirgarn, den andras af
-segt silke.
-</p>
-
-<p>
-År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms
-stränder, hade Maria Eleonora med ljudlösa årtag
-flytt från Sverige och riksförmyndarne för att, först i
-Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat
-vid tårar &mdash; man ledsnar fort vid en ohörd klagan &mdash; återvände
-hon till Stockholm 1647 och mottogs vid
-Dalarön af Kristina samt utanför staden af rådet med
-<a id="page-193" class="pagenum" title="193"></a>
-kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och bebodde
-med sin uppvaktning en del af västra flygeln,
-men fortfor att lefva instängd med sina minnen. I
-början sökte man förmå henne att visa sig vid högtidliga
-tillfällen: hon var drottningens moder och en
-stor konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade
-icke dessa försök. Man skulle ha glömt att hon fanns,
-om man ej stundom sett en flik af hennes svarta änkeslöja
-bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms
-Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter,
-drottning Kristina.
-</p>
-
-<p>
-Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och
-början af hennes fall. Dotterns dagar ilade bort med
-fjärilflykt, moderns med snäckans långsamma enahanda.
-Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som hånade
-hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra
-ett återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke
-alltid gråta, man måste, för att hvila de stackars ögonen,
-stundom tänka på något annat. Och Maria Eleonora
-hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med pigskvaller.
-Hon var i all sin enslighet invigd i dagens
-hofkrönika, dess skandaler nådde, förstorade och färglagda,
-ända till henne. Hon kände gunstlingarne och
-hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, än af
-ömhet för rikets välfärd.
-</p>
-
-<p>
-Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius
-slunga sina bannstrålar mot hofvets flärd, och
-detta anslog henne. Hon kallade till sig den stränge
-botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga
-bekymmer.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare
-än en moder att varna ett vilsefördt barn?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-194" class="pagenum" title="194"></a>
-Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla
-denna svåra pligt. Hennes känslor för dottern voro
-delade mellan fruktan, sorg, harm och en kvarlefva af
-den forna afgudiska kärleken för <em>hans</em> barn, reliken.
-Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru
-efterfråga hennes majestäts hälsa, men icke besökt
-henne sedan mer än en månad. Nu lät änkedrottningen,
-ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande
-drottningen.
-</p>
-
-<p>
-Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera,
-svart. Hon bar icke mer det i en halfcirkel från pannan
-uppstrukna håret med de åtta stora diamantnålarna, diademet
-och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver;
-icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen;
-icke halsbandet af äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga
-bröstsmycket af juveler, såsom man ser henne
-afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och ryggen
-den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes
-grånande bruna lockar kantade som en välvårdad ram
-de magra, gulbleka kinderna, tårarnas spårväg. Spetskragen
-var utbytt emot en liten och ytterst enkel lärftslinning,
-nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar.
-Men sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga
-årens kända kärlek för sköna smycken. Hon bar ännu
-diamantörhängen, en glänsande hårnål, en dyrbar agraff
-af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja
-af guld och silfver. I dessa vackra och fint
-bildade drag hade alltid funnits en disproportion mellan
-en skarpt markerad romersk näsa och en svagt utbildad
-haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade
-mycket förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt
-det ojämna, trotsiga, regellösa i hennes person hade nu
-fått lugn och värdighet. De varma blå ögonen strålade
-<a id="page-195" class="pagenum" title="195"></a>
-nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under
-de fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om
-tillgift för den hyllning de fordom utkräft som en skyldig
-tribut.
-</p>
-
-<p>
-En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen
-af två kammarfruar i drottningens mottagningsrum och
-lämnades allena med Kristina, som uppstod vid hennes
-inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för
-att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats
-i fåtöljerna. Man kunde nu upptäcka mellan båda en
-likhet, som sällan framträdde, emedan alla dotterns bestämdare
-drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i
-de drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna,
-i mungiporna, kanske något i ansiktets hela
-oval, men mer i en fågellik, om otålighet vittnande
-kastning af nacken.
-</p>
-
-<p>
-Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det
-var nog att skilja dem åt. Kristina yttrade sin fägnad
-öfver besöket och hoppades, att hennes majestäts hälsa
-nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare se sin
-höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln;
-det var endast modern som vid utbrotten af sina
-känslor kunde förgäta detta styfva tilltalsord. Samtalet
-fördes på tyska.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts
-dyrbara hälsa uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen,
-rädd att ej få sitt ärende framfördt, om hon
-ej genast gick rakt på sak.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Med mig är det ingen fara, svarade Kristina
-muntert. Jag mår aldrig så väl, som när jag dansat en
-natt. Men kanhända störes ers majestät af musiken?
-Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta
-mot eders majestäts våning.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-196" class="pagenum" title="196"></a>
-&mdash; Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron
-för smickrare och sin dörr för lycksökare, inföll Maria
-Eleonora, ögonblickligen glömmande all försiktighet. Hon
-var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga band
-på en känsla.
-</p>
-
-<p>
-Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf,
-otyglad häftighet möderne.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Behagar ers majestät förklara sig tydligare?
-Jag förstår ej Salomos ordspråk utan uttolkningar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag
-nödgas med bedröfvelse säga dig den sanning, som
-ingen annan vågar frambära till en mäktig drottning.
-Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande lefnadssätt
-... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till
-din ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste
-rådgifvare. Några steg från mig, i din egen borg,
-har du inhyst usle uppkomlingar, ränksmidare, gudsförnekare,
-som hvar dag intala dig sina djäflaläror.
-Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska
-läran, och hans dotter blygs icke att slösa sin
-gunst på hans tros dödsfiender. Kristine, min sistfödda,
-min enda återstående pant af hans kärlek, om
-du upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig
-upphört att vara hans. Du kan icke, du vill icke förneka
-hans ädla föredöme, du vill icke befläcka hans
-stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn,
-dina ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid
-och eftervärld. Du är för högboren för att sänka dig
-så lågt, du är för stor för att blifva lycksökares lekboll,
-du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det ovärdiga
-i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för
-mig och nu är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga,
-mitt ärorika barn, hör din moders röst! Jag besvär dig
-<a id="page-197" class="pagenum" title="197"></a>
-att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif för ditt rike,
-ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif för
-din moder! ...
-</p>
-
-<p>
-Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst.
-Hon var vacker i detta ögonblick, vackrare än i sin
-ungdoms fägring. Det stora minnet af en hädangången
-hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans
-storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver
-den kraftfulla dottern, som i allt var så mycket större
-än hon. Kristina kände förvåningen kämpa med den
-uppstigande vreden. Hon igenkände för första gången
-sig själf i modern, beherskade sig och svarade med
-oväntadt lugn:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar ers majestät för ett välment råd och
-skall betänka hvad däri eftertänkeligt vara kan. Men
-om trosfrågorna lärer intet vara rådeligt att nu disputera.
-Det är prästernes sak.
-</p>
-
-<p>
-Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva
-seger, hade hennes ord kanske efterlämnat ett spår, och
-hon hade vunnit mer än hon kunnat vänta. Men olyckligtvis
-var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och hänfördes
-af sitt brinnande nit för den evangeliska läran
-till ett nytt utbrott, som blef ödedigert.
-</p>
-
-<p>
-Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas
-välfärd det enda nödvändiga? Ers majestät, min dotter,
-det är ju därför jag kommit till dig, det är bekymret
-för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt
-eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare
-af den påfviska läran. Å, denne doktor Bourdelot,
-som förnekar Gud, hvad är han emot påfven! Vet
-du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som
-dödat din fader och nu traktar efter att dräpa din
-<a id="page-198" class="pagenum" title="198"></a>
-själ? Du, du, du kan emottaga hans utskickade, och
-jorden öppnar sig icke under din fot, och din faders
-dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans
-mördare!
-</p>
-
-<p>
-Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin
-hand tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan
-säga mycket, som jag af skyldig vördnad kan åhöra af
-en moder; men ers majestät kan ej gå andras ärenden
-och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska
-väl hvilka de äro, som tubbat ers majestät till detta
-besöket; men jag skall lära dem att också veta hvem
-jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster råda
-eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med
-en kunglig ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu
-har uträttat deras ärende och har intet vidare att där
-lägga till, än att jag önskar eders majestät all högönskelig
-välmåga och säger härmed <em>valet</em>.
-</p>
-
-<p>
-Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall
-bugning sin moder allena. Maria Eleonora återfanns
-af kammarfruarna badande i tårar under konvulsiviska
-snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon
-kunde ej ens, förrän senare på kvällen, återföras till
-sina rum. När detta berättades för Kristina, blef
-hennes svar:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon har sig själf att tacka för allt!
-</p>
-
-<p>
-Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett
-rof för samma förtviflan, besökte Kristina henne och
-sökte lugna henne med tröstande ord. Det lyckades
-henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett
-barn af stundens intryck. Men från denna dag var
-klyftan mellan mor och dotter oöfverstiglig.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-199" class="pagenum" title="199"></a>
-Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm
-och flyttade snart med sin lilla hofstat till Nyköping.
-Där besöktes hon två gånger af sin dotter,
-sista gången till afsked vid bortresan från Sverige.
-Dotterns tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska
-läran kommo ett svagt, men älskande modershjärta
-att brista för alltid.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-17">
-<a id="page-200" class="pagenum" title="200"></a>
-17. Hotande förebud.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Jag säger dig, drottning Jesabel, att om
-du icke skiljer Baals präster ifrån
-dig ...
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">U</span>nderliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och
-hufvudstad denna vår 1653. Nattliga lysande lustbarheter
-i slottet alltfrån den 10 Januari, Ebba Sparres
-bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och
-blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer
-och afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor,
-ädelstenar, nya moder och nya komedier; ebb i räknekammaren,
-missväxt, nöd och betryck i landsorterna.
-Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot
-tidens flärd af hofpredikanten Emporagrius. Liknande,
-aldrig yppade, men lätt skönjbara motsägelser röjdes i
-drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet
-glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i
-tal, dräkt och seder ända till gränsen af hvad hennes
-tid ansåg för höfviskt skick, än åter fin och snillrik med
-en konungslig värdighet, som ingen ostraffad vågade
-träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf, beständigt
-undfly någonting inom sig, beständigt söka,
-och söka förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla,
-ändra, åter förlyckliga allt. En enda gång, vid
-<a id="page-201" class="pagenum" title="201"></a>
-afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, undföll
-henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba
-Sparre ett af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka
-någon gång, nästan ofrivilligt, banade sig en väg till de
-slutna läpparna: <em>jag måste ju lefva!</em> ... Hon <em>måste</em> lefva,
-hon, som lyckan bland alla dödliga rikast begåfvat, hon,
-för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade
-sig att uppfylla lifvet!
-</p>
-
-<p>
-Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de
-skarpsynte, men förklarades olika. En morgon hade
-rikskanslern till sig inbjudit grefve Magnus De la Gardie
-för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om
-den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han
-nu för andra gången utarbetat och ville framlägga för
-drottningen. Det hade varit ett tungt och tacklöst arbete;
-Danaidernas såll kunde icke läka mera ohjälpligt än
-Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas
-någon reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick
-allt öfver ända.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på
-sin slutsumma. &mdash; Den 1 Januari 1645 uppgick statsbristen
-till 980,000 daler; nu uppgår den till tre millioner;
-om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens
-mening om detta?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet
-göras underkunnig därom, att tillgångarna ej äro
-outtömliga, genmälde grefve Magnus, synbart generad.
-Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var ganska
-naturligt föga road af närgångna slutsummor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad
-lycka är nogsamt bekant. Intet törs jag falla hennes
-majestät besvärlig, och skickar jag mina söner, blifva
-de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga sig
-<a id="page-202" class="pagenum" title="202"></a>
-ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens
-bokföring. Gods och räntor bortskänkta till
-ett värde af två millioner ...
-</p>
-
-<p>
-Grefve Magnus rodnade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det torde ej tillkomma <em>oss</em> att nagelfara med
-hennes majestäts belöningar för tjenster åt riket.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja visst, det faller sig något olägligt för <em>oss</em>,
-som blifvit belönade. Men är det bättre att låta de
-ofrälse stånden revidera räkenskaperna? Jag skall säga
-grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla emot, om
-icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager
-ifrån oss <em>allt</em>.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; De skulle försöka! Här statueras just nu en
-varnagel på Norrmalm.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I dag törhända. Men hvem borgar för kommande
-tider, när här sitter en man på Vasarnes tron? Min
-vilja var det intet att sätta hans furstliga nåde där vi
-mera gagn haft att först uppställa <em>conditiones</em>. Som det
-nu är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer
-om den nya hofhållningen? För två år sedan
-drogo där några snyltande latmaskar bort, och nu komma
-där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice
-riksmarskalk, hvad vill det säga?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är hennes majestäts <em>bon plaisir</em>, det rör
-intet mig, genmälde grefve Magnus.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om
-hofvet kostar lika mycket som krigshären i fredstid?
-Men jag har hört sägas, att drängar och pigor intet fått
-ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet hvar
-man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att
-betala skulder, är krediten därefter, så att hennes majestät
-pantsätter Stockholms tullar för att kunna betala
-franska skräddare. Är det sant, att köksmästaren nyligen
-<a id="page-203" class="pagenum" title="203"></a>
-måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa ärter
-och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat
-20,000 daler?
-</p>
-
-<p>
-Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde
-föraktligt på axlarna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande
-regementet. Hennes majestät är ung, hon behöfver förlustelse
-och saknar ej dem, som hvar dag påfinna något
-nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...
-</p>
-
-<p>
-Rikskanslerns blick mörknade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är
-de som gjort början. Tag intet illa upp ett uppriktigt
-ord, om det ock gäller en hög frände. Den store kung
-Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att
-<em>hon fruktar sin efterträdare</em>.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt
-mot rådets vilja!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan
-hon var skyldig honom ett skadestånd för svikna löften.
-Nu fruktar hon honom, därför att han skall blifva hvad
-hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som
-fruktar, är dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin
-fruktan under masken af fester och lustbarheter. Hans
-furstliga nåde gör väl i att hafva dragit sig undan till
-Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger
-skäller ... Så mycket folk!
-</p>
-
-<p>
-De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts
-af ett döfvande larm. Hela gatan var uppfylld af två
-hvarandra mötande, stojande folkmassor, den ena kommande
-från Norrmalm, den andra från Södermalm.
-På båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för
-bondeupproret i Nerike nyss blifvit rådbråkade och
-deras hufvudmans spira släpad i smutsen. Stockholms
-<a id="page-204" class="pagenum" title="204"></a>
-skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af
-blod, hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla
-samhällsklasser och sökte nu något föremål att skymfa
-och nedgöra, lika godt hvem, endast han kunde få
-namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp
-med knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga
-stegel; nu vände sig deras vrede, med massornas
-vanliga logik, mot samma adel, som bönderne velat
-ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de
-lägre folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! &mdash;
-adeln, som ägde allt, styrde allt och, i mångas tanke,
-förtryckte allt.
-</p>
-
-<p>
-Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen
-anförare. Folkmassorna visste icke hvad de ville, men
-skrika ville de. De hade mötts vid Norrbro, rikskanslerns
-hus låg närmast, men det var icke heller långt till De
-la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns någon
-afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så
-var det grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta
-honom umgälla åtta års öfvermod; andra förmenade, att
-den gamle riksräfven, kanslern, stod i spetsen för adelsligan;
-åter andra ville jaga bort spanioren, som nu
-innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra
-och kunde ej komma till något beslut, då en
-tillfällighet erbjöd skrikarne ett föremål, på hvilket de
-fingo låta sin vrede utbryta.
-</p>
-
-<p>
-Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund,
-Stygger benämnd, som i sin hundkoja utanför den stängda,
-vapenprydda, massiva ekporten vanligen var sin herres
-enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika allmänt känd,
-som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin
-vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje
-för de förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare
-<a id="page-205" class="pagenum" title="205"></a>
-förolämpad af skriket på gatan och gaf sin onåd tillkänna
-med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes icke. Stygger var
-adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta för
-herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar
-och hvad man i hast fick fatt i slog ned öfver den
-olycklige trotjenaren, som fann reträtten i porten stängd
-och ej hade annan utväg, än att tjutande och visande
-tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar
-förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina
-stenar mot husets fönster; men så inrotad var respekten
-för »konungen utan namnet», att ännu ingen ruta klingat,
-innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens uppmärksamhet.
-</p>
-
-<p>
-Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet
-hade med trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de
-brittiska öarna öfver alla protestantiska länder. Det var
-underligt upprörda tidsvågor; många hädare, många botpredikanter.
-Allt tog parti: för eller emot. I Sverige
-och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda
-ur ledet, en kvinna ur folkhopen, ett barn från
-skolbänken för att predika. Så skedde äfven nu midtunder
-gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig,
-förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu
-rörande ädla drag, spår af ett mera förfinadt umgänge
-och af förgången skönhet. Måhända hade hon varit
-kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en
-af de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens
-åsyn och ett ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna
-i det hopplösa fängelse, hvilket då kallades
-Danviks dårhus. Hon klef upp på en afvisare vid rikskanslerns
-port och gaf tecken att hon ville tala. Sorlet
-tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad
-denna profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden
-<a id="page-206" class="pagenum" title="206"></a>
-kom öfver henne; hennes insjunkna ögon fingo en sällsam
-glans, hennes magra händer grepo i luften, såsom ville
-de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon började
-tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare,
-slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna
-med sig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här
-som förbannelsen bor. Det är icke här som Guds vrede
-hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett litet stycke väg
-... ditåt, ditåt! Till slottet!
-</p>
-
-<p>
-Och hon pekade med handen mot konungaborgen,
-otålig att icke genast förstås. Ingen rörde sig. Många
-hade knotat öfver drottningens styrelse, klandret var
-allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt
-uppburna person en kvarlefva af beundran, en aftonglans
-af det tjusande skimmer, som ungdomens fägring, snillets
-trollkraft och segrarnas återsken hade utbredt öfver
-denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen.
-Ännu var man böjd att skylla allt på herrarne, på de
-utländske lycksökarne. Det pekande fingret väckte endast
-förvåning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta
-hand. &mdash; Där är fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna,
-icke i lismarne, icke i lycksökarne, icke i komedianterne,
-icke i de fattiges hunger och de rikes öfverdåd,
-ingenstädes därute i synliga och jordiska ting &mdash; innanför
-är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som
-ingen ser, men som utflödar till allt. Där är det, där,
-i ormens gift, i högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga,
-från Gud bortvända hjärtat. Gån dit! Gån dit!
-Frågen henne hvem som där smyger i nattens mörker,
-hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns
-ingen Gud, det finns ingen frälsare, det finns endast
-<a id="page-207" class="pagenum" title="207"></a>
-människor, som föddes i går och dö i morgon! Han
-ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa gång
-säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike
-endast en människa som har rätt att lefva, och det är
-du. Tänk icke på alla de andra, de äro födda för din
-skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De äro din
-fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så
-säger han. Veten I hvem han är? Det var han, som
-talade i lustgården till de första människorna och sade
-till dem: här är kunskapens träd; I skolen vara som
-Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke
-nu, som han engång sade på berget: fall ned och tillbed
-mig, så skall jag gifva dig hela världen! Si, nu säger
-han: om du tjenar mitt rike, skall <em>jag</em> tillbedja <em>dig</em>!
-Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna:
-välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något
-mer? Vill du hafva äran? Tag henne! Makten? Är
-du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, utom du?
-Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer?
-Begär du hämnd på dem som klandra och oroa dig?
-Befall öfver pinbänk, stegel och hjul! Är det mer?
-Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen,
-men jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt
-hatet dia en jungfrus spenar! Prisa enviget, göd förtrycket;
-jag skall förvandla ditt kvinnohjärta. Begär
-du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det,
-vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar
-ännu ett arf af din fader, min fiende. Kasta
-det från dig, förneka honom, förneka allt som hittills
-varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en
-drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens
-gudinna; ingen, icke ens du själf, skall mera igenkänna
-dig ...
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-208" class="pagenum" title="208"></a>
-Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades
-i djupa andedrag den vederkvickande vårluften. Hennes
-ord begynte finna ett gensvar. Många stodo viljelösa,
-förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt högljuddare:
-till slottet, till slottet! De afbrötos af nya
-utrop, än mera hotande, än mera våldsamma från den
-vansinnigas läppar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer
-du dig? Göm dig bakom dina murar; jag ser
-genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig icke,
-du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda,
-jag är ditt samvete; mig kan du icke undkomma. Och
-jag säger dig, drottning Jesabel: om du icke förjagar
-frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån dig och
-vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och
-öfvergifver, skall domen gå öfver ditt hufvud, innan
-femton månader äro till ända. Herren skall förjaga dig
-från ditt land, och du skall ingenstädes i himmelen eller
-på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som
-uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom,
-men slocknade bort i svarta mörkret, förrän morgonen
-kom. Du är det gyllene löfvet på bergets högsta björk,
-och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är du,
-löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande
-snö? Si, han kommer, han kommer, den dag, när allt
-tomt sken förgås och alla lofkväden äro falnande aska.
-Då kommer rösten till dig och säger: hvar är din första
-kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar
-dig detta förut, på det du må tro, när det skedt är.
-Emedan du säger: jag är rik och hafver nog och behöfver
-intet, och vet icke, att du är eländig och jämmerlig,
-fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld,
-<a id="page-209" class="pagenum" title="209"></a>
-luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita
-kläder ...
-</p>
-
-<p>
-Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus
-var omtänksamt försedt med en bakport åt den på andra
-sidan löpande gatan, och på denna väg hade ett ilbud
-afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet
-till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan
-annat motstånd än skällsord, den stojande folkmassan,
-bemäktigade sig talarinnan och återförde henne till
-Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på angränsande
-gator. Ännu länge genljödo i mångas öron
-de skräckfullt hotande orden: drottning Jesabel, drottning
-Jesabel! Kvinnans namn har ej blifvit kändt, hennes
-ord äro icke antecknade, men i tidens krönika omtalas
-hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade
-Ragnarök.
-</p>
-
-<p>
-Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna.
-Ingen af de hatade utlänningarne vågade visa sig utan
-eskort på Stockholms gator.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-18">
-<a id="page-210" class="pagenum" title="210"></a>
-18. Carl Gustaf på Öland.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när
-skall du bryta din fjätter?
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">U</span>ngefär på midten af den långa, smala kalkklippa,
-som kallas Öland, reste sig på drottning Kristinas
-tid en gammal borg, som blifvit ombyggd af Johan III
-och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig
-mödan att uppklättra öfver en i berget banad stig till
-de ännu storartade, fastän vanvårdade slottsruinerna,
-öfverraskas af det betydande utrymme, som gruset af en
-förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid
-väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt
-egnade sig med sitt ensliga läge vid stranden af Kalmar
-sund förträffligt till bostad åt en furste, som valt denna
-fristad långt från hufvudstadens faror för att i ostörd
-ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och
-&mdash; vänta.
-</p>
-
-<p>
-Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som
-icke fått drottningen, men förlofvats med kronan och
-därutöfver fått Öland till sårabot, hitflyttade vid skördetiden
-1651 och regerade här ett litet fylkesrike, utan
-krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med
-goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera
-och bygga, Sverige framför sig på andra sidan om sundet
-<a id="page-211" class="pagenum" title="211"></a>
-och kring sig ett folk, som älskade honom. Landtligare
-och mera idylliskt kunde ej en fältherre hvila ut efter
-trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den förvittrade
-kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad
-och, som andre landtjunkare, fördrifva den ensliga
-vintern med jagthistorier, gästabud, tärning och schackspel,
-därtill var denna örn i sitt klippnäste icke skapad.
-Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig försmådde
-friares ersättning för den kärlek, som han så
-länge förgäfves eftertraktat; i hans ungdoms historia
-finnas flera hårlockar än Hagar Rynings. A. A. Afzelius
-har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och Svana-lilla:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse">Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?</p>
-      <p class="verse">Jag har varit i främmande land,</p>
-      <p class="verse">tvättat mig och mina barn. &mdash; Svan, Svan sälle!</p>
-      <p class="verse">För min nåd, för min ära,</p>
-      <p class="verse">för min dans, för min kära</p>
-      <p class="verse">drar jag mig åt Öland.</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var
-beständigt en röst inom honom, som sade: verka, handla,
-din tid är kort! Och han nybyggde södra delen af borgen,
-han planterade träd och anlade Borgholms numera förvildade
-park med dess trädgård; han red till sina bönders
-gårdar, förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog
-ödeshemman och nyodlade Skedmossen. Äfven detta
-var honom icke nog: han ville äfven som landtjunkare
-utföra ett storverk.
-</p>
-
-<p>
-Midten af södra och mellersta Öland upptages af en
-ofruktbar, rödaktig kalkås, som kallas Allvaren. Norr
-om Borgholm, där ön smalnar i Norra Motet, lämnar
-Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare
-växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och
-<a id="page-212" class="pagenum" title="212"></a>
-kronhjortar, bestämda för sin herskares kulor. Och då
-dessa djur ofta gjorde ohägn på de odlade ägorna längre
-i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke, fastän i
-mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren.
-Dagligen red han ut att bese huru hans krigsbyte användes
-till ett fredens verk, som gaf odlaren skydd,
-fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning.
-Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre
-portar tvärsöfver hela ön från östra stranden allt till
-den västra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång
-skall gärda Sveriges rike, utropade pfalzgrefven
-hurtigt till krigskamraten öfverste Paul Würtz, som
-åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade
-Würtz. Men vi kunna ju flytta fjällen ett stycke längre
-söderut.
-</p>
-
-<p>
-Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred.
-Men det fanns långa, ensliga stunder, när den bragdtörstande
-anden förtärde sig själf i brinnande längtan.
-O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande overksamhet!
-Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf
-vid tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin
-bostad, och betraktade tankfull sundet i väster, med det
-hvittskimrande Kalmar slott längst borta vid horisonten.
-Afståndet var icke längre, än att Borgholm med nutidens
-spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens
-åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som
-förenar så mycket och åtskiljer så mycket. Sveriges
-fastland var så litet mot världen, men mot Öland var
-det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra
-världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet?
-Han var så genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett
-<a id="page-213" class="pagenum" title="213"></a>
-eget torp, än ett furstendöme under en annans, en
-kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid klippan,
-när skall du bryta din fjätter?
-</p>
-
-<p>
-Framför honom låg Cesars historia om galliska
-kriget, men han läste icke, han stirrade ut mot hafvet.
-Vinden var ostlig, styf bris, nära half storm. En ensam
-kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med kurs
-på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök
-åter ur vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart
-framåt. Detta segel skulle medföra post och budskap
-från Stockholm, men det skulle snart komma i lä för
-ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen.
-Åter väntan, beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle
-det medföra? Kanske åter en ny gunstling, åter en
-balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl Gustaf
-hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck,
-som kunnat störta honom själf, om han ej i tid blifvit
-varnad och skickat det förrädiska brefvet till drottningen.
-</p>
-
-<p>
-Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen
-för slottsfogdens föredragning. Detta lilla örike hade
-ock sina regeringsbekymmer.
-</p>
-
-<p>
-Fogden infann sig underdånigst med föregående
-veckans olikviderade byggnadsräkningar. De stego till
-ett belopp af niohundrasextio daler silfvermynt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i
-det han påtecknade sitt godkännande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra
-veckans räkningar, dristade fogden invända.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så vänta!
-</p>
-
-<p>
-Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan
-i Tyskland. Ökonungen hvisslade en bondvisa och
-ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, adlad Hirschenstjerna.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-214" class="pagenum" title="214"></a>
-&mdash; Skaffa mig pengar, Gambrotz!
-</p>
-
-<p>
-Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra
-handen öfver den flata vänstra och höjde på axlarna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig
-med flata handen? Hvarför har du lärt dig skrifva så
-fagert pränt, om ej för att krama guld ur gråstenar?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska
-kronan. Hennes majestät har sämre kredit än sin förste
-undersåte.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz.
-Jag har nog af rådlöse micklar. Skrif till judarne!
-Pantsätt Öland!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hennes majestät har öppnat underhandlingar med
-Israels folk. Texeira visar henne till Ruben Zevi;
-Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den som har råd
-till allt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap
-någonstädes i Finland! Där är godt om land.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar
-det tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa
-rent efter dansmästarne. Hole der Teufel Wind und
-Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på sundet.
-Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft.
-Borgholm duger lika godt som Örbyhus att förgifta
-Vasablod.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna
-tappa spåret.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen.
-Hvad angår mig Stockholm? Skaffa mig pengar,
-Gambrotz; ställ till ett krig!
-</p>
-
-<p>
-Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf
-ut långs västra landborgen, där han under ridten kunde
-<a id="page-215" class="pagenum" title="215"></a>
-se hafvet, klippan Jungfrun och Kalmar. Hans håg stod
-ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte stormen.
-Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande
-klyftor och hala hällar, kom på höjden af landborgen
-och fick sitt lystmäte af luft. Den ena stormilen efter
-den andra fladdrade i hans svarta hår, rusade in genom
-klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade
-ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur
-deras kurs och tog slutligen hatten af Sveriges blifvande
-konung. Den vackra gula baretten, prydd med en örnfjäder,
-trillade oåtkomlig från häll till häll, hasade utför
-sluttningen och försvann i hafvet.
-</p>
-
-<p>
-Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad
-följa sin herre till Köpings prästgård, där de båda landborgarna
-sammanlöpa. Hos vördige far i Köping dröjde
-prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens
-husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som
-gjorde Carl Gustaf kär för hans örike. Han gaf sig god
-tid, lät sig det hembryggda ölet väl smaka, besåg
-vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste
-fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne,
-lyckades jaga den ena purpurskyn efter den andra på
-äldsta dottern Valborgs kinder och tycktes platt hafva
-förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och krigsbragder,
-när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna
-Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina
-tråd, som band ökonungen samman med världen. Två
-minuter därefter satt han åter till häst med Valborgs
-törnros i den lånade hatten och sprängde öfver hällarna
-i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens
-järnskor.
-</p>
-
-<p>
-Carl Gustaf var en statsman från unga år, han
-behöll för sig själf hvad där ej var nyttigt att komma
-<a id="page-216" class="pagenum" title="216"></a>
-till andras öron; men han var för enslig på Öland för
-att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde
-låta ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma
-ut. Tidigare hade han öppnat sitt hjärta för fadern och
-för Lorentz von der Linde; nu var Paul Würtz hans
-förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte
-brefven och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter.
-Andra rapporter återstodo, hvilka emottagaren
-läste med tyst uppmärksamhet. Han hade sörjt
-för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom
-dagens hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren
-bortskickades; läsningen fortsattes i enrum med
-Würtz.
-</p>
-
-<p>
-Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen
-munterhet, att Würtz fann sig föranlåten fråga hvad det
-var som så roade hans kungliga höghet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl
-Gustaf. Brefvet är fyra veckor gammalt. Min käre
-Munthelius<a class="fnote" href="#footnote-8" id="fnote-8">[8]</a> har haft annat att tänka på, hans hustru
-har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall
-för allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att
-Munthelius må blifva adlad, och efter tvillingarne äro
-matfriska, bör han få tre eller fyra bondgårdar i gratifikation.
-Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min
-bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej
-underlåta att skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig
-nu comporterar, efter han med all gevalt vill hafva mig
-kranker och kurera mig; det går intet af för mindre.
-Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt,
-skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot,
-för att han må kunna uppvisa min begäran för hennes
-<a id="page-217" class="pagenum" title="217"></a>
-majestät. Hvartill Munthelius tillägger, att jag intet
-behöfver bruka receptet, allenast jag ställer mig som
-lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde
-franske doktor numera är som en svanslös hund
-på rymden från Sverige! Hvad säges om en så flink
-postgång och så kuranta nyheter? Det synes på stockholmarne,
-att de tro Öland ligga i månen; därför är jag
-ju här.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders
-höghet får samma besvär med doktor Bourdelots efterträdare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski
-därtill? Men mot sådant folk kan man bruka värjan;
-det likar mig bättre än duellera med piller. Kläd ut en
-räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, nog
-går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad
-Gilius<a class="fnote" href="#footnote-9" id="fnote-9">[9]</a> skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet
-till ära för Don Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i
-Stockholms borg och håller privat konselj om rikets
-angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk
-grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara
-förmiddag, stundom halfva natten! Mazarin är slagen,
-inga fraser förmå trösta Chanut. Würtz, vi måste <em>à
-tout prix</em> insinuera oss hos denne Pimentelli; han disponerar
-allt Perus guld.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip
-III:s domäner äro pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med
-djäfvulen?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers
-höghet att Sverige nu röstar för Ferdinand III:s son vid
-tronföljarevalet i Regensburg?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-218" class="pagenum" title="218"></a>
-&mdash; Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den
-tvetungade ormen! Kristina säljer icke sin röst. Nej,
-Würtz; tala med respekt om din drottning! Så djupt
-nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.
-</p>
-
-<p>
-Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina
-rapporter. Ett omsorgsfullt försegladt bref med förvänd
-stil i utanskriften ådrog sig hans uppmärksamhet. Han
-bröt det och läste:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p>
-»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget
-lif, så tänken på rikets välfärd! Kommen intet till
-Stockholm i denna tiden, förty de äro beställde, som
-edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet
-heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder
-galeja i sank. De, som edert bord tillreda och eder
-dryck kredensa, äro intet att tro; tagen eder till vara!
-Herrarne löpa med sin åstundan till en hög person, den
-jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån
-efter riket till hennes skada. Och där så beklagelig
-sinnets ostadighet är, lära de intet försumma den att
-förgöra, som de rädas värre än pesten. Tagen eder i
-akt, nådig herre; önskar
-</p>
-
-<p class="sign">
-en onämnder, som i denna tidsens farlighet<br />
-eder och Sveriges rike trogen är.»
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma
-varning var den sjunde eller åttonde som han mottagit
-sedan årets början.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade
-Würtz.
-</p>
-
-<p>
-Prinsen skrattade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar!
-Den tystlåtne hökungen Fleming? Och vindflöjeln
-Skytte, som kryper för grefvetiteln? Brefvet är
-<a id="page-219" class="pagenum" title="219"></a>
-från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in
-i riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ...
-Där är en törntagg kvar af Messeniska vefvan. Ers
-höghet är inte riktigt snöhvit i vissa höga ögon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne;
-jag känner mina grisar, sa&rsquo; mor om pojkarne.
-Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög persons
-narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig
-respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle
-nedrifva sitt eget verk, så länge det prisar mästaren.
-Invänd ej, att hon nedrifvit grefve Magnus, att hon låtit
-Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför blefvo de
-efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver
-mig? Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej
-är outtömligt; därför att hon ej vill och ej kan regera,
-när ingenting mer finns att skänka bort. Därför att jag
-prisar mästaren och därför att jag kan <em>vänta</em>.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta.
-Stridshästen skrapar marken med sin hof, örnen spejar
-beständigt efter byte. Borgholm är en örnbur, gallret
-förlamar, riket går under, ers höghet <em>kan</em> icke vänta ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jo, jag kan. Men jag måste <em>lofvera</em> ...
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-8" id="footnote-8">[8]</a> Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.
-</p>
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-9" id="footnote-9">[9]</a> Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-19">
-<a id="page-220" class="pagenum" title="220"></a>
-19. Stjärnan och skyddslingarne.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Jag är Kristina.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">I</span>talienarne hade spelat komedi för drottning Kristina
-i Jakobsdal; därefter hade hon företagit en promenad
-i vagn och månsken genom det sofvande Stockholms
-tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och vagnshjul
-vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en
-fredlig borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala
-fönster, skakade på hufvudet och kröp tillbaka under
-sin skinnfäll.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår
-nådiga öfverhet, som vakar för landsens bästa.
-</p>
-
-<p>
-Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick
-till hvila; samma tid, när hon förr brukade uppstå.
-Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes ansträngda
-nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i
-denna hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma
-allt. Hon var trött, missnöjd och visste ej hvarför.
-Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna afton uppfunnit
-något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit och
-dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road;
-<a id="page-221" class="pagenum" title="221"></a>
-banketten på kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man
-skrattat! Pimentelli hade varit så älskvärd; fransmännen,
-som afundades och hatade spanioren, hade uppbjudit
-hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV,
-barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför
-var hon då missnöjd? Migränen, blodvallningen ...
-Hvarför befalla allt och ej kunna befalla lifvets pulsar?
-Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? Men
-hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare
-bakbundne i Norrström.
-</p>
-
-<p>
-Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju
-redan dagas? Hon stod upp, gick till fönstret och sköt
-undan gardinen. Ja, det började ljusna, men så svagt,
-att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor,
-ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna
-i morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på
-bädden. Halfdagern var ej det element, där hon trifdes.
-Hel dag eller hel natt, helt lif eller hel död.
-</p>
-
-<p>
-Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig
-sömnen, då ett bländande sken genomträngde de slutna
-ögonlocken. Hon såg upp och varseblef stjärnan ... den
-samma stjärnan, som engång nedstigit till henne i Gripsholm.
-Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke
-kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne
-på en bred stege af ljus, flutit in i henne och inväft
-henne i trådarna af sin strålkrans.
-</p>
-
-<p>
-Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk.
-Hon uppstod ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt;
-gardinen förlorade sig som en dimma i ljushafvet.
-Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan
-öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves.
-Stjärnan var inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått
-att undanskymma dess glans.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-222" class="pagenum" title="222"></a>
-- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig
-själf, hon, som visste allt och ej mera trodde på något
-öfvernaturligt. &mdash; Jag måste vara sjuk eller galen af
-nattvak ... Rosette!
-</p>
-
-<p>
-Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt
-Fiken Lång, trädde in.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i
-rummet?
-</p>
-
-<p>
-Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Se ut bakom gardinen! Det måste vara en
-eldsvåda.
-</p>
-
-<p>
-Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade
-åter, att hon ej såg något annat än morgongryningen,
-strömmen, Saltsjön och den midtemot slottet
-liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade
-vara.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ser du ingen stjärna?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Mais si, majesté</em>, där är en liten stjärna ofvanför
-Djurgården.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gå din väg, jag vill sofva!
-</p>
-
-<p>
-Åter samma försök att undkomma skenet och åter
-lika fruktlöst. Stjärnan begynte nu inflyta i tankevärlden.
-Hon antog bestämda former, som kunde förliknas
-vid de klangfigurer ljudet frambringar på en
-glasskifva, beströdd med fin sand &mdash; ljudlösa ord, hvilka
-återgåfvo tanken så tydligt, så omedelbart, som hade de
-blifvit uttalade tätt vid ett lyssnande öra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Känner du mig? sade stjärnan.
-</p>
-
-<p>
-Kristina ville svara med det gäckande löje, som
-blifvit hennes andra natur: ja, jag känner dig ganska
-väl, du är <em>maran</em>. Men hon förmådde det icke. Hon
-kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma
-sken, som uppfyllde och beherskade henne.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-223" class="pagenum" title="223"></a>
-&mdash; Jag sade dig ju &mdash; fortfor det hemlighetsfulla
-inom henne &mdash; att jag skulle komma tillbaka om tio
-år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens grund.
-Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett
-skenlif: <em>jag</em> är Kristina. Du kan lika litet undkomma
-mig, som du kan undkomma dig själf. Minns hvad jag
-sagt dig: jag är ett utflöde af den Allsmäktiges kraft,
-men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna brist
-är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning
-att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit
-dig allt hvad jag kunnat gifva: hvem är som du i snille
-och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat gifva dig;
-kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken
-är du half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer
-icke tillbaka förr än i ditt lifs afton, när du pröfvat
-min sanning. Hvarför är du uppfylld af dig, i stället
-att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena
-honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill
-säga dig hvem du är och hvad du är utan kärlek. Du
-är häfdernas måne, som lyser med lånad glans och
-vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt
-tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där
-står intet åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan
-frukt, ljus utan värme, stjärnljus och icke solljus. Din
-kraft skall förgå, din blomma förvissna, ditt ljus slockna
-i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! Förnyas! Än
-är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett
-solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag
-vänder åter till urkällans ljus. Du, som ännu har valet,
-vänd ej om till ditt eget stiglösa mörker! Gå, som jag,
-att fylla din brist i den eviga kärleken!
-</p>
-
-<p>
-Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende
-morgonen. Stjärnan flöt ut, som hon flutit in, i en bred,
-<a id="page-224" class="pagenum" title="224"></a>
-allt svagare strimma af ljus och steg tillbaka i de ändlösa
-rymder, från hvilka hon kommit.
-</p>
-
-<p>
-Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade
-hon sjunkit ned ända till bottnen af ett milsdjupt haf
-och arbetade med händer och fötter att åter uppkomma
-till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som
-hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera,
-tvifla, förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig
-vilja och ett mäktigt förstånd för att förvisa hela denna
-underbara företeelse till drömmarnas och bländverkens
-rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och
-sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven,
-som hade tiden och rummet sjunkit bort undan
-hennes bädd och hon sväfvade rotlös i okända rymder.
-Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig medvetslöshet,
-och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer
-sig själf.
-</p>
-
-<p>
-Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen,
-då drottningen vanligen uppstod, äfven när hon vakat
-långt in på natten. Hon sof ännu; ett lyckligt, nästan
-barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade
-drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så
-gäckande och en annan gång åter så intagande blida.
-Ännu var fönstret skymdt af gardinen. Kammartärnan
-tilldrog den omsorgsfullare för att skymma dagsljuset,
-öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten,
-och lämnade dörren på glänt, när hon gick.
-</p>
-
-<p>
-Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första
-dödlika dvalan. Kristina var åter ett barn på fjärde
-året; det var det äldsta minne hon kunde erinra sig.
-Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora
-kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de
-församlade ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var
-<a id="page-225" class="pagenum" title="225"></a>
-förvånad, men icke rädd för denna stora folksamling;
-alla sågo på henne, alla ville bära henne på armarna.
-Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor;
-en hade mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat
-droppade stora tårar. Hvarför grät den fule gamle
-soldaten?
-</p>
-
-<p>
-Strax därefter var hon på åttonde året vid sin
-faders begrafning i Riddarholmskyrkan. Så många vackra
-fanor, men hvarför voro de alla trasiga? Och kanonerna
-smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...
-</p>
-
-<p>
-Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka,
-otrefliga rummet i Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen,
-höll henne fången. O, den låga salen, det
-tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de beständiga
-tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena?
-Hvarför fick hon ej vara fri och glad som en fågel i
-skogen? Hvarför älskade hon ej sin moder? Hvarför
-höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför kunde
-hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade
-för henne en lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf
-... var han ej vacker, var han ej hurtig, när han bar
-henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller drog
-henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af
-honom, hon lofvade ju honom ... Det kändes så varmt,
-så lyckligt kring hjärtat ... fader, faster, lärare, gossen
-med de blå ögonen ... själfva desse skäggige gubbar,
-Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat
-den lilla flickan vid konungens död, det var dock allt
-kärlek, kärlek! Hon hade dock engång älskat och varit
-älskad tillbaka. Hvilken solglans i dessa morgondrömmar!
-Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på kammartärnan.
-Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den
-skulle blifva så kort.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-226" class="pagenum" title="226"></a>
-Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten
-kom åter, illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga
-verkligheten, att ej mer få vara ett älskande
-barn, att nödgas vara en drottning och vara endast
-sig själf!
-</p>
-
-<p>
-Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne.
-Fråga kunde hon icke, men fortfarande tvifla, förneka,
-protestera och trotsa. Hvad var detta okända, förmätna
-väsen, som vågade innästla sig i hennes klara tankegång,
-gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga
-som lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter
-var Kristina och ville förblifva Kristina.
-</p>
-
-<p>
-Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor,
-hvilka Molière så förträffligt skildrat, och förstod
-att vid påklädningen underhålla sin herskarinna med allt
-det hofskvaller hon uppsnappat under gårdagens förlopp.
-Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell mellan
-öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren
-Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit
-af vid fästet, Steinberg hade tillropat honom att förklara
-sig öfvervunnen, men Tott hade sprungit Steinberg på
-lifvet och brottats med honom, intill dess att båda af
-trötthet måste uppskjuta striden ...
-</p>
-
-<p>
-Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten.
-Hvem kunde lyssna därpå och fortfara att
-drömma?
-</p>
-
-<p>
-Drottningen lät gifva sig de med senaste post och
-kurirer ankomna brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne
-med förvåning och vrede. Hon stirrade ännu på detta
-sällsamma, prydligt präntade bref med den turkiska halfmånen
-i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han
-blef ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott
-och blef mottagen.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-227" class="pagenum" title="227"></a>
-&mdash; Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders majestät tillåter mig att icke besvära en
-hög dam med små ungkarlstvister.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men om jag vill veta det?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt
-lappri, men om det befalles mig, måste jag lyda.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem.
-Men jag tillåter inte Sveriges förste ädling och en af
-mina tappraste krigare att utgjuta hvarandras blod som
-tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det
-finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt
-att öka dem med nya. Jag vill, att ni försonar eder
-med Steinberg.
-</p>
-
-<p>
-Tott bet sig i läppen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han är skyldig mig satisfaktion.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck?
-Ni bär i edra ådror en droppe kungligt blod; det är ni,
-som först bör räcka eder motståndare handen. Är jag
-förstådd?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i
-sikte för er, om ni visar eder värdig min ynnest. Huru
-befinna sig edra bönder och småborgare i Nykarleby?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt
-någon annan herre än rikets konung.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne,
-de tåla ej herretjenst. När Klas Fleming ville
-skicka dem knektar på halsen, reste de sig, följde min
-farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby
-är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare!
-... Har grefven något att anmäla i dag?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm
-för underhandlingar om det nya lånet. Grefve Magnus
-<a id="page-228" class="pagenum" title="228"></a>
-och rikskanslern vilja ej godkänna hans villkor. Han
-vädjar till eders majestät.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det
-icke besynnerligt, att vår räknekammare ständigt är tom?
-Det är för att desse herrar och smulgråtar i styrelsen
-beständigt knoga på lånevillkoren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Agenten afbidar i förrummet eders majestäts
-befallningar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Godt. För in honom!
-</p>
-
-<p>
-En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och
-bugade djupt. Ett stort brunt ärr öfver högra tinningen
-vanställde hans annars vackra och regelbundna drag.
-Han var enögd, men det friska högra ögat blickade
-kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första
-gången han befunne sig inför majestätet. Drottningen
-fäste sig vid ärret på tinningen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ditt namn?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det förekommer mig, som har jag sett dig
-någonstädes förut.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag hade för tio år sedan nåden framföra till
-eders majestät rapporten om andra segern vid Breitenfeld
-och hette då Urban Niemand.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit
-ett par hufvuden högre i sadeln. Men då var du sergeant
-i min tjenst och hade utmärkt dig vid generalmajor
-Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden,
-och jag ville befordra dig till officer, men du rymde
-som en narr från mig och Stockholm.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka
-en ögonläkare i Spanien. Mitt afsked är undertecknadt
-af fältmarskalken Torstenson.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-229" class="pagenum" title="229"></a>
-&mdash; Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang
-öfver från lutherska läran till den katolska. Och nu är
-du förmodligen jude?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min moder var judinna, min morfader, Ruben
-Zevi, är jude.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag säger ingenting därom; alla religioner äro
-lika goda, blott man följer sin öfvertygelse. Känner du
-nu din fader?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min fader var fältmarskalken grefve Götz.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni
-ser, att också grefvar kunna blifva Mose lärjungar!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse,
-genmälde grefven med tvunget löje. &mdash; Jag kan i nödfall
-betala femtio procents ränta, men jag skall icke nedlåta
-mig att indrifva den enligt Mose lag.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och jag &mdash; inföll den unge juden häftigt &mdash;
-jag har engång nedlåtit mig att icke besvara ett rapp af
-grefvens ridspö, den tiden grefven ännu var en högmodig
-pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända,
-att jag ihågkommer gamla skulder.
-</p>
-
-<p>
-Drottningen utbrast i löje.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig
-slagskämpe? Intet under, att ni ständigt råkar ut för
-dueller. Men jag förbehåller mig, ingen fjolgammal snö!
-Zevi minns hvar han är, och Tott påminner sig, att Zevi
-är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde
-bland ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl
-några tusen polacker.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar
-af herr Zevi, anmärkte grefven högdraget.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Icke penningar, men väl en häst, som grefven
-ej kunde styra. Jag var herr Åkes ridsven, när lille
-grefven red käpphäst.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-230" class="pagenum" title="230"></a>
-&mdash; Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin
-höghetsblick. &mdash; Låt oss komma till saken. Bankiren
-Zevi lånar åt svenska kronan en million daler silfvermynt.
-Hvilken säkerhet begär han för detta lån?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Göteborgs tullar, svarade juden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och räntan?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Räntan beror på fred eller krig. Min principal
-inbetalar nittio för hundra och fordrar i fredstid tio
-procent, men från och med dagen af en krigsförklaring
-tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess
-stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något
-annat land i Europa, med undantag af Nederländerna.
-</p>
-
-<p>
-Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde
-rida i elden för henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag
-vill öfverlägga med riksskattmästaren.
-</p>
-
-<p>
-Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade
-sig för att afträda, men fick befallning att dröja.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Au revoir</em>, grefve Tott, sade drottningen; ni
-följer mig om en timme på min promenad.
-</p>
-
-<p>
-Hon befann sig allena med denne jude, som engång
-kunnat blifva en förklarad gunstling, om han bättre förstått
-sin lycka. Framför henne låg det på morgonen
-anlända brefvet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig
-inte till denna bekantskap. Hvarför blef du Zevi och
-icke Götz?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Götz tjenar. Zevi befaller.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra
-byten. Du kände likväl ett bättre lefnadsmål, när du
-fick detta ärr.
-</p>
-
-<p>
-Den unge agenten bugade stum.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-231" class="pagenum" title="231"></a>
-&mdash; Jag vill minnas, att du hade en syster.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Lefver hon än?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon lefver.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvar?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en
-resa och blef mot sin vilja instängd i seraljen som den
-nu regerande sultanens första gemål.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej
-vara mer än tolf år gammal.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han var sju år, när min syster utkorades af
-storvesiren till hans blifvande gemål för att uttränga
-hans moder, validé, från styrelsen. Det var en statsintrig.
-Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans
-namn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner
-höra till ordningen i Konstantinopel, och hvarje
-gång strypes en sultan eller dränkes en sultaninna. Din
-systers lif hänger hvarje natt på ett silkessnöre.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart
-fem år Hagar lyckats kvarstå vid makten, emedan hon
-varit klok nog att dela sin makt med en ännu klokare
-storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne tillgifne.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; En storvesir? Men det är ju som här; hon
-kopierar Sverige ... Regerar hon verkligen detta barbariska,
-blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då till
-profetens lära?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon kan icke annat.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion
-som religion. Men att vara så lärd och kunna styra
-barbarer!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ers majestät har bevisat världen, att man kan
-vara lärd och regera vist.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-232" class="pagenum" title="232"></a>
-&mdash; Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar
-äro de inte. Här kan man meddela sig med en eller
-annan; man kan importera det vett och den hyfsning,
-som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af
-dockor, bland ett folk af vargar!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring
-sig österlandets vise, och de inviga henne i kunskaper,
-som äro okända för Europa.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, jag vet. Att spå i händerna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mera än så. Magernes urgamla visdom har
-öfvergått till araberne. Min syster tillbringar mången
-natt i sin stjärnkammare med den visaste bland dödlige,
-dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af
-stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande.
-Framför honom ligger stjärnhimmelen som en
-öppen bok.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Brefväxlar du med din syster?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja. Med dufvopost.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och hon skrifver till dig om stjärnorna?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen
-af en mödosam räkning, en hemlighet, som hon utrannsakar
-efter de gamle kaldeers anvisningar. Det är
-horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring
-midnatt, efter de kristnes tideräkning.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och hon har funnit dess nyckel?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; När jag reste från Regensburg, hade hon ännu
-ej funnit nyckeln.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; <em>Pardieu</em>, hon dyrkar upp alla lås. Det är
-som i bibeln. När man söker något, som man vill
-finna, finner man hvad man söker. Tror du på stjärnorna?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror
-jag, att två gånger två är fyra.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-233" class="pagenum" title="233"></a>
-&mdash; Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga
-med riksskattmästaren.
-</p>
-
-<p>
-Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom
-det gula sidentyg, på hvilket en latinsk text var sirligt
-utskrifven med förgyllda begynnelsebokstäver. Dess
-innehåll i svensk öfversättning enligt tidens stil var af
-följande lydelse:
-</p>
-
-<div class="letter">
-<p>
-»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina,
-Sveriges, Göthes och Wendes drottning, sin hälsning
-med Gud Allsmäktig.
-</p>
-
-<p>
-Du har icke aktat mig värdig ett svar på min
-skrifvelse af den 12 Moharrem år 1060. Jag tillskrifver
-detta icke någon din ovänskap, utan fastmer din okunnighet
-om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat
-Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd
-eller arfsrätt, men genom den eviga förutbestämmelsens
-lagar. Vet, att när kalifens gemål tillbjuder Sveriges
-drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af förgångna
-dagar och med kännedom af dina, en drottning
-värdiga högsinta tänkesätt.
-</p>
-
-<p>
-Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den
-Allsmäktige skrifvit dina och mina öden från vår födelsestund.
-Jag har funnit allt besannadt hvad hittills skett,
-men vill icke fördölja, att mot oss står den fursten
-Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas
-konung. Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till
-hågkomst, att sagde furste, som står oss emot, skall från
-början af nästkommande år 1064 från Hedschra, hvilket
-af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och femtiofjärde,
-komma till stor makt och väldighet, särdeles mot
-midten af året, då han icke lärer underlåta att anstifta
-farligheter för dem, som under den fursten Jupiters
-<a id="page-234" class="pagenum" title="234"></a>
-skydd stå. Och är till att märka, att där intet den
-fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore
-vid denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan,
-som Jupiters vän är, stode oss närmare, skulle intet lif
-i den tiden bevaras tryggt för undergång. Nu är till
-förhoppandes, att, om ock stor förändring är att förvänta,
-intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva
-föresagt dig, på det att du ej må försumma de trognes
-böner tre gånger om dagen med ansiktet emot solens
-uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som ju ock
-är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än
-stjärnor förmå. Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens
-Stambul Sarai den 28:de i månaden Redscheb, år efter
-Hedschra det ettusen sextiotredje och af kalifens regering
-det femte.
-</p>
-
-<p class="sign">
-<em>Hagar Sultan.</em>»
-</p>
-
-</div>
-
-<p>
-Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan,
-hvilken vågade tilltala en drottning som jämlike. Men
-bakom henne stod nattens hemlighetsfulla stjärna och
-kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen
-&mdash; eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som
-ville beherska en fri ande, eller ock förblifva sig själf.
-Valet hade icke varit svårt, om ej den okända makten
-funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett
-upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes
-i drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta?
-Så bottenlösa djup, så djärf simmerska och dock ett så
-plötsligt behof att känna ett fäste!
-</p>
-
-<p>
-Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen.
-Fågeln, trött att genomskära en tom luft, ser denna tång
-och inbillar sig att där finna en hviloplats. Kristinas
-blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och silfver,
-tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon
-<a id="page-235" class="pagenum" title="235"></a>
-öppnade skrinet, uttog därur ett radband af doftande
-ambrakulor, betraktade småleende radbandet och gömde
-det i en låda. Var icke detta skrin en kunglig vängåfva,
-värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men
-det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon
-hade fått en idé. Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!
-</p>
-
-<p>
-Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna
-skor, begagnade af en drottning, som ej synnerligen
-vårdade sig om sin toilett. Skorna ombundos med
-ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara
-skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar
-Sultan, Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle,
-för säker framkomst, bifogas äfven på turkiska för att
-afgå med sultanens tatar. I orientens bildspråk borde
-denna sändning ej vara svår att uttyda:
-</p>
-
-<p>
-»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar
-flykt, skall du ej undgå silkessnöret.»
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-20">
-<a id="page-236" class="pagenum" title="236"></a>
-20. Det stora budet.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Hon sökte ett fäste.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>är var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och
-yttre. Hon vidgades mer och mer; hon åtskilde
-folk och styrelse. Om »Sveriges historia är dess
-konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning
-Kristina hade blifvit en främling för det folk, med
-hvilket hon i början af sin regering tycktes vara en själ
-och en vilja.
-</p>
-
-<p>
-Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver
-från Maj 1653: »Hennes majestät synes mycket melankolisk
-och visar sig sällan offentligen, utan är allenast
-med någre få.»
-</p>
-
-<p>
-Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande,
-som tycktes kallad att upplysa och värma sitt tidehvarf,
-hade begrafvit sig i en klostercell, instängt sig inom
-sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje
-ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten.
-Ju ensligare det blef inom drottning Kristina, desto mer
-sökte hon hos andra fyllnaden i sin tomhet, sökte, som
-förr, med villkor att själf vara allt, och sökte förgäfves.
-Då kom något annat.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-237" class="pagenum" title="237"></a>
-Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof
-och de främmande sändebuden till Upsala. Pesten var
-i Stockholm, hade börjat på Södermalm och därifrån
-spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid
-de smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man
-skref nu ett stort rödt kors på portarna. Ärkebiskop
-Lenæus satt inspärrad i ett sådant banntecknadt hus,
-där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda
-honom att återvända till Upsala.
-</p>
-
-<p>
-På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst,
-biskopen i Strengnäs Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka.
-Drottningen med hofvet bevistade gudstjensten.
-Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid andaktsöfningar.
-Skvallret visste berätta om föga andäktiga
-gudstjenster i Stockholms slottskapell, där drottningens
-psalmbok låg upp- och nedvänd framför henne, medan
-hon läste under predikan en hednisk latinsk bok. Måhända
-ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit
-för den sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt
-till nattvarden, ensam och först vid altarkransen. Efter
-henne följde vid andra duken hofpersonalen och efter
-denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet
-att klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig
-hållning och åhörde predikan med mycken uppmärksamhet.
-Alla fromma kristna kände sig uppbyggda, och
-själfve den stränge pastor primarius i Stockholm Emporagrius,
-som förrättade altartjensten, lät förnimma sin
-tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar,
-som ådragit honom så mångas misshag, tycktes hafva,
-med Guds bistånd, återfört den vilseledda drottningens
-hjärta till en prisvärd omtanke för själens salighet.
-</p>
-
-<p>
-Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid
-i slottet. Han fick sin förra förtroliga plats vid
-<a id="page-238" class="pagenum" title="238"></a>
-drottningens högra sida. Hofceremonielet, hvilket blifvit
-så strängt fransyskt de senare åren, tycktes denna gång
-vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan åtnjuta
-majestätets synnerliga förtroende sedan många år
-tillbaka. Redan vid slottstrappan hade introduktören
-Lind mottagit biskopen och ledsagat honom genom en
-rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste kammarherren
-grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit
-honom till möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam
-Banér hade ledsagat honom till drottningen och öfverkammarherren
-Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans
-plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person
-öfvervaka hans, likasom drottningens, tillbörliga servering
-med alla åtta anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt
-och claret för alla andra än drottningen själf. Hofkapellets
-utmärkta, äfven af utlänningar beundrade musik,
-som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror,
-spelade under hela måltiden.
-</p>
-
-<p>
-Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd
-öfver så mycken uppmärksamhet. Han kunde ej förstå
-annat, än att majestätet velat i hans person hedra
-kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört
-hans målro, och lika litet visste det någon annan, att
-Kristina valt detta tillfälle att för sista gången hedra sin
-gamle lärare.
-</p>
-
-<p>
-Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan
-inemot fyra eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden
-med de bastanta måltiderna hade sedan fyra eller fem
-år begynt, i anrättningar som i kruserlighet, kopiera det
-franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande
-modsak och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska
-Kristina tålde icke ett oljud, som föll henne i
-talet, och drog sig strax efter måltiden tillbaka i sidorummet
-<a id="page-239" class="pagenum" title="239"></a>
-för att ostörd få språka. Med henne följde
-biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören
-Pimentelli och grefve Tott, som numera var öfverallt,
-där han skulle och ej skulle vara. Hvar fanns då
-grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid
-varit i sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats
-i kunglig onåd. Nu gömde han på Ekolsund sin fallna
-storhet för det förvånade Sverige och den triumferande
-afunden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Här, vördige fäder &mdash; sade Kristina, pekande på
-Pimentelli och med en munterhet, som icke rätt anstod
-kyrkans allvar &mdash; här är det bästa tillfälle att omvända
-ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till vår
-rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå
-vår spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad;
-han tager ingen reson. Det behöfs två så grundlärde
-och nitiske kyrkans fäder som deras vördigheter
-för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.
-</p>
-
-<p>
-De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes
-dem otillständigt, och, hvad värre var, de befarade en
-snara, ty den styft ortodoxe Emporagrius låg i delo med
-den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs, en strid,
-som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef
-afsatt från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop
-i hans ställe. Doktor Johannes utslätade förlägen vecken
-på sin kaftan; Emporagrius tog frimodigt till ordet och
-genmälde:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare
-i Guds rike, att vittna om vår tro, skole vi det intet
-underlåta; men öfver en främlings och en gästs samvete
-hafve vi ingen domsrätt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I eders majestäts höga närvaro &mdash; tillade doktor
-Johannes &mdash; är det nog för oss, att en främling bekänner
-<a id="page-240" class="pagenum" title="240"></a>
-den samme Herren, som eders majestät i går har bekänt
-i allt folkets åsyn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, misstycken intet, vördige fäder &mdash; återtog
-drottningen, ändrande ton &mdash; att jag gärna velat höra
-vår kyrka segra med eder vältalighet! Sennor Pimentelli
-torde komma till korta mot eder lärdom, men om
-jag får döma af hans världsliga klokhet, är han intet
-ovärdig att upplysas om de läror, där han härtills svurit
-på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder mening,
-sennor?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Om eders majestät täckes fråga mig, är min
-underdåniga mening, att dessa mina landsmän skola finna
-nåd för alla trosläror, svarade Pimentelli fyndigt, hänvisande
-på en dessert af syltade spanska fikon, som
-kringbars efter måltiden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är af samma mening &mdash; inföll den lika slagfärdige
-Emporagrius &mdash; änskönt jag icke vet, om hans
-herrlighet känner skriftens andeliga liknelse om fikonaträdet.
-När det löfvas, veta vi, att sommaren är när.
-Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de
-förgångna vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i
-skäppan, skall vara världens ljus.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade
-drottningen. Ni bör veta, sennor Pimentelli, ni
-som tror på påfven, att jag är den svenska kyrkans
-påfve, <em>cum grano salis</em> förstås, och desse vördige
-fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu
-till hans eminens pastor primarii andeliga omvårdnad,
-och vill något litet bikta mig för vår kardinal från
-Strengnäs.
-</p>
-
-<p>
-Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop
-Johannes. Där var någonting, som flödade öfver inom
-henne, ville fram och fann icke ord. Hennes lätta ton
-<a id="page-241" class="pagenum" title="241"></a>
-hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så gycklande
-blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den
-kunde misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta
-ögonblick; hon var det bästa af sig själf, hon var den
-Kristina, som världen så sällan såg och som hon själf
-icke förstod.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Minns ni &mdash; sade hon &mdash; en gång för elfva år
-sedan, när jag frågade eder till råds om en hjärtesak?
-Jag var sexton år då; det tyckes mig som hade hundrade
-år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett
-löfte ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med
-en suck.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med
-en jungfrus ja. Kanske hade jag gjort rätt att följa
-edert råd.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Käraste fröken, ännu är det icke för sent.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mycket, mycket för sent! Engång säga och
-därvid blifva, det var kung Göstas valspråk. Men låt
-oss inte mera tala därom. Det jag nu ville fråga eder
-är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af
-ett högt berg och såge under eder hela jorden med alla
-dess skatter och det vore allt edert, men ni stode där
-ensam, utan en enda verklig vän, utan någon, emot
-hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med
-så fullt förtroende, att ni kunde säga till den vännen:
-<em>du är min!</em> &mdash; hvad skulle ni då göra? Alldeles ensam
-kunde ni ej stå där i höjden; men skulle ni störta eder
-utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken
-störta mig utför eller stiga ned af berget, om jag engång
-är ställd att stå däruppe. Jag skulle utsträcka min
-<a id="page-242" class="pagenum" title="242"></a>
-famn mot människorna där nere i dalen och säga till
-dem: Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären
-betungade; jag vill vederkvicka eder! Och när jag fått
-en, till hvilken jag kan säga: <em>du är min!</em> skulle jag
-lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen: <em>jag
-är din!</em>
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, så säger den gamla visan: du är min, och
-jag är din; men hon tillägger visligen: »så länge leken
-varar». Det är ingen lek att stå där på berget, vördige
-fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften.
-Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken.
-<em>Själf</em> är ett rotlöst träd. <em>Själf</em> är en förnekelse af sig
-själf. Huru skulle ett skapadt väsen, som med oräkneliga
-fina trådar är bundet vid Skaparen och sin medskapelse,
-kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna,
-den som förmår; ingen förmår det, och Själf skall
-antingen förblöda, om han är en människa, eller förtvifla,
-om han är en djäfvul. Det finns intet annat Själf, än
-Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid
-skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap.
-Utan kärlek äro vi döda grenar af lifvets träd.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta.
-Ja, vördige fader, jag förstår, att vi måste älska det
-stora och upphöjda, det som adlar vår tanke, upplyser
-vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta
-är <em>min</em> kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle
-jag utminutera honom droppvis? Om kärleken uppslukas
-af personligheten, förlorar han därmed mänskligheten.
-Om han pysslar med små ting, om han är nöjd
-med att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa
-kappan kring en bortklemad smekunge, huru kan han
-då bevara sin stora blick öfver världen? Ja, jag vet
-<a id="page-243" class="pagenum" title="243"></a>
-väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och sin
-förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt
-element; men en vis och en drottning få ej slösa bort
-sig i öreslantar; de måste beherska millionerna, om de
-ej vilja begrafvas under deras tyngd.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle
-taga allt så eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen
-prisvärdt af en som blifvit kallad till ett så högt
-ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög eller låg,
-äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga
-människor, fogade samman af små affekter i hjärtats
-ostadighet. Efter vår kärlek intet är Guds kärlek, som
-omfattar allt, måste vi tjena Gud i både små och stora
-ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är vår kärlek
-lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver
-intet omsäga vår Mästares ord om summan af
-lagen, men värdigas komma ihåg, att han tvådde sina
-lärjungars fötter!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Symboler! Det göra ock påfven, konungen i
-Frankrike och konungen i Spanien. Vill ni, att jag skall
-två mina pigors fötter?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det båtar alls intet, om påfvar och konungar
-tjena sin nästa med ett högfärdigt hjärtelag för att prisas
-af människor. Gud ser till hjärtat. Hållen eder hårdt
-vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu
-Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten.
-Vi kunna intet tjena det hela utan att tjena det
-i dess delar. Drottningens bild och namn stå på alla
-småmynt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag
-står ensam på berget; därför stiger jag ned. Jag har
-tjenare nog; jag vill engång hafva uppriktiga vänner.
-Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min
-<a id="page-244" class="pagenum" title="244"></a>
-gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock
-blifva min siste. Men han är en kyrkans man. Jag
-begär af honom <em>ett stort bud</em>, och han gifver mig tusen
-små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig
-ut till pigsysslor?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Käraste fröken ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven
-och en tyrann för tanken. Kyrkan och jag rymmas ej
-under samma tak. Men ni, käre fader, rymmes i mitt
-hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på
-berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen
-faller på, lefven väl! Och om ni någonsin skulle förnimma,
-att jag afvikit från edra lärdomar, så minns, att
-jag aldrig med dem förblandat läraren själf!
-</p>
-
-<p>
-Det var någonting hotande i de sista orden, som
-kvarlämnade en törntagg i den fromme biskopens själ.
-Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon förstod
-ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som
-en tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes
-föresatte sig att vid första lägliga tillfälle åter upptaga
-detta grundämne för ett helt lifs åskådningssätt.
-</p>
-
-<p>
-Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med
-Pimentelli i den gamla Upsala-borgen. När han aflägsnade
-sig, öfverskred visaren midnatt. Två sömniga kammartärnor
-fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför
-drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod
-och lade sitt öra till nyckelhålet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den
-andra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, det är en karlröst. Han talar fort och
-ifrigt. Tyst ... nej, jag kan ej höra ett ord.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-245" class="pagenum" title="245"></a>
-&mdash; Rosette har fört någon in genom baktrappan.
-Det är som i Stockholm ... Okände tasslare, som ingen
-ser, gå in och ut hos fröken om natten. Jean Holm,
-som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i
-slottet. För fröken går allting an. Hvad skulle folk
-säga, om <em>vi</em> toge mot sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet!
-Det kan kosta din hals.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag ser något svart ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ...
-det kan ju vara den onde själf!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag
-ser ingenting mer ...
-</p>
-
-<p>
-Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu
-fortfarit på tredje året, ställde tärnornas nyfikenhet på
-ett svårt prof, hade drottningen mottagit i sitt fridlysta
-sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater Guèmes, en
-redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon
-mån borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och
-ett ännu mindre passande mottagningsrum.
-</p>
-
-<p>
-Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt
-och vältaligt. Hans ärelystnad var att sätta kronan på
-sina företrädares omvändelseverk, desse jesuiter &mdash;
-Macedo, Malines, Cassati, von Franken &mdash; som insmugit
-sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka
-några blifvit inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade
-med brinnande nit den romersk-katolska kyrkans
-företräden framför alla kätterska villomeningar; huru hon
-var den enda som, med sin fasta organisation, sin fortlöpande
-tusenåriga tradition och sin obevekliga makt
-öfver samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas
-förvirrade meningar. Hon ensam var Petri klippa, som
-dödsrikets portar ej skulle blifva öfvermäktiga. Utom
-henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet
-<a id="page-246" class="pagenum" title="246"></a>
-för himmelen. Protestantismen var endast meningen
-för i dag, som skulle vara en annan i morgon. Katolska
-kyrkan omfattade alla tider och alla samveten.
-</p>
-
-<p>
-Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt
-öglor och knutar på ett rödt sidenband, lindade bandet
-om fingret och lät det åter löpa, utan att tänka därpå.
-Hon kände dessa läror; det var ej dem hon efterfrågade.
-Hon afbröt talaren och frågade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad vill det säga: makt öfver samveten?
-</p>
-
-<p>
-Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans
-ofelbarhet, som icke tillät ett afsteg från dess engång
-formulerade lära.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria
-tanken? utbrast drottningen häftigt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern,
-förvånad öfver detta oväntade myteri.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola,
-Giordano Bruno, ni har marterat Galilei, ni skulle en
-dag få lust att bränna mig, om jag ej vore oförbrännelig.
-Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är
-inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den
-är ett nonsens; men säg mig: huru uppfattar eder
-kyrka den kristliga kärleken?
-</p>
-
-<p>
-Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga
-vigt såsom förtjenst för saligheten. Protestanterne
-nöja sig med att uppställa läran; katolikerne tillämpa
-henne. Åter förspordes tecken till otålighet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina.
-Eder påfve Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme
-för prelater och furstar. Jag förstår också, att
-edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller utströ med
-fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente
-af den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar
-<a id="page-247" class="pagenum" title="247"></a>
-en skrymtande välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens
-verk i stort, att till exempel någon vill gynna
-vetenskaper och konster, såsom de störste af edra påfvar
-gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt
-småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna
-art? Blir man salig med den?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek
-framgår ur ett kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager
-kyrkans föreskrifter.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej
-räkna så noga med förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare
-absolution.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när
-man behöfver öfverskyla ett snedsprång? Kort sagdt,
-vördige pater, det jag ville veta är, om romerska kyrkan
-godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att
-älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga,
-äfven om man ej hinner befatta sig med goda gärningar
-i smått.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud
-som en vis och en drottning bör uppfatta det. Under
-skuggan af detta höga beskärm framspira alla kärlekens
-ringare frukter af sig själfva.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Således, om jag besluter mig för att öfvergå till
-den romerska kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i
-alla mina personliga åsikter och handlingar, under villkor
-att i yttre måtto underkasta mig kyrkans föreskrifter.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända
-af vår helige fader i Rom. Han skall i ett frivilligt
-beslut att omfatta den allena saliggörande kyrkan finna
-den säkraste borgen för eders majestäts uppriktiga
-<a id="page-248" class="pagenum" title="248"></a>
-omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet
-att tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt
-eders majestäts egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.
-</p>
-
-<p>
-Kristina log.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och detta kalla <em>vi</em> samvetstvång! Att iakttaga
-ceremonier och tro hvad man vill, göra hvad man vill!
-Min Gud, hvarför föra då protestanterne krig? Min
-fader var en för stor konung för att strida för prästläror.
-Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets öfvermakt,
-och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll,
-käre pater, att jag måste le, när jag tänker på hela
-detta trassel om dogmerna! Lefva dygdigt och skona
-fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där den
-enda troslära, som förnuftet kan godkänna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät
-en fullkomligare insikt om vår kyrkas sanningar, svarade
-pater Guèmes, som ej kunde helt undertrycka sin bittert
-svikna förväntan om en så hög proselyts nit för den
-allena saliggörande kyrkan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag hoppas det, återtog drottningen med samma
-föga andäktiga munterhet. &mdash; Den heliga jungfrun skall
-upplysa en så ohelig jungfru som jag om det ogifta
-ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig
-i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta
-mig nya bojor, utan för att afkasta de gamla.
-Skrif till Macedo, att mitt beslut är fattadt. Kan ni
-lita på budbäraren?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd
-vid spanska ambassaden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till
-hvila. Ni har lugnat mina farhågor för romerska kyrkans
-efterhängsenhet; det var detta jag ville veta. Minns, att
-<a id="page-249" class="pagenum" title="249"></a>
-om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig vördnad,
-fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag
-önskar eder en rolig godnatt.
-</p>
-
-<p>
-Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit,
-med det intryck, att hans seger liknade hardt när ett
-nederlag. Detta skulle likväl förtigas i Rom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod!
-Ha vi engång denna <em>rara avis</em> i bur, skall hon ej flaxa
-mer ...
-</p>
-
-<p>
-Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt
-detta steg. Det var nu taget. Hon kände sig lugnare.
-Men ett ovisst något inom henne, en efterglans från
-stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon
-behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska
-tankar. Hon uppslog en bok, hvars innehåll var så litet
-teologiskt som det gärna var möjligt. Och detta medel
-lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på tå, hade
-affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii Metamorfoser.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-21">
-<a id="page-250" class="pagenum" title="250"></a>
-21. Stambul Sarai.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Vara så själftillräcklig och nödgas så
-plötsligt gifva sig helt åt en annan!
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">Ö</span>stanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg
-med slokande vingar Armeniens berg, tog det korta
-steget öfver Bosporen och andades ännu rosendoft, när
-han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser.
-Här tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den
-milda oktoberkvällen. Hvarför skulle han möda sig med
-en längre resa mot den töckniga västern? Han sökte
-någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från
-österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid
-mörkningen företog han ännu ett ströftåg kring den förtrollade
-staden, förälskade sig i månskenet på Gyllene
-hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå
-murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta
-vid Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och
-somnade bort.
-</p>
-
-<p>
-Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens
-innersta, mest förborgade rum. I den gamla seraljen
-bodde en brokig skara af de förre sultanernes många
-gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke
-bortgift hit eller dit för att blifva af med dem. Där
-återstodo ännu mer än hundrade fordom sköna, fordom
-<a id="page-251" class="pagenum" title="251"></a>
-mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det var
-de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV,
-Mustafa, Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet
-Ibrahims nyss så mäktiga änkor, hvilka doftat af ambra
-och badat i rosenvatten, kunde man af statsskäl ej
-blifva kvitt.
-</p>
-
-<p>
-I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel
-till sultanens palats, var däremot godt utrymme, medan
-den elfvaårige padischan ännu ej behöfde underhålla ett
-harem. Han hade dock en gemål, en enda, en sultaninna
-till rang och rättigheter, utkorad af honom själf,
-signad af mufti och erkänd af rikets store, men ännu
-icke <em>chasseki</em>, ännu icke allt hvad en gemål borde vara.
-Och det besynnerliga i detta palats, som så ständigt
-genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all hersklystnadens
-afund, var, att den enda och förtidiga gemålen,
-Hagar Sultan, delat i endräkt den nya seraljens
-praktfulla våningar med sultaninnan-modern, Ibrahims
-änka, en född ryssinna vid namn Tarchan, som gifvit
-lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och
-därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten
-af kalifmoder, <em>validé</em>. En så förtrolig endräkt mellan
-två så naturliga rivaler var för de vidskeplige osmanerne
-ofattlig utan häxeri. Öfver Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla
-af en okänd härkomst och mycket guld. Hon
-var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man
-visste ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt
-första uppträdande allt. Det var så som Ginnistans
-féer nedstego till de dödlige. Storvesiren Kuprili var
-den ende som visste mer, men han behöll det för sig.
-</p>
-
-<p>
-Den bakom slöjan och harems förhängen dolda
-kvinnan ingriper i orientens historia vida mer, än västerlänningen
-anar. Slafvinnan, som uppstiger till sultaninna,
-<a id="page-252" class="pagenum" title="252"></a>
-padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna
-gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige
-ledare. Den <em>validé</em>, som regerat före Tarchan, var den
-statsklokaste och mest energiska kvinna, som dittills
-framträdt ibland osmanerne. Hon hade varit sultan
-Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder,
-Muhamed IV:s farmoder &mdash; en född grekinna vid namn
-Mahpeiker, som för sin sagolika skönhet i unga år fått
-binamnet <em>Kösem</em>, mångestalten. Högsint och modig,
-klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade
-hon i trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets
-verkliga herskarinna, när hon slutligen störtades genom
-ett uppror af spahis och stryptes med ett gardinsnöre.
-Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och eftergifvande;
-hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte;
-därför ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som
-i begåfning och energi kunde mäta sig med den berömda
-Kösem. Han hade icke missräknat sig. Hagar Sultan
-hade fått en underbar makt att vinna och tjusa människor.
-Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan
-hon blef oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan
-såg i henne sitt säkraste stöd, innan rikets store i
-divanen lyssnade till hennes råd och janitscharerne, som
-till- och afsatte sultaner, voro henne blindt tillgifne.
-Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna;
-men han behöll makten, han märkte ej själf huru den
-nya sultaninnan ledde hans rådslag, utan att synas göra
-minsta anspråk därpå. Under maktens höjder jäste, som
-vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och
-ränker. Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes
-regeringskonst var en dans mellan ägg, en jonglörkonst
-med skarpslipade knifvar; men hittills hade allt lyckats
-henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin vaksamhet.
-<a id="page-253" class="pagenum" title="253"></a>
-En dag skulle hon dock blifva först chasseki,
-sedan validé; hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att
-blifva allt, men för att uppnå detta allt, måste hon först
-synas vara intet.
-</p>
-
-<p>
-Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade
-förutsett: en ny makt trädde oförväntad och oemotståndelig
-in i den blifvande validés kloka beräkningar.
-</p>
-
-<p>
-Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar.
-Den nedersta upptogs af vakt och betjening; den andra
-beboddes af validé Tarchan; den tredje af Hagar Sultan.
-Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse
-med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka
-modern och gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde.
-För alla andra var kalifen en halfgud, profetens
-skugga, inför hvilken vanlige dödlige endast sällan, under
-många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo den
-nåden att slå sina pannor mot golfmattan.
-</p>
-
-<p>
-Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade
-att ostörd få följa sin smak för en utsökt toilett, dyrbara
-smycken, välluktande bad, danserskor och musik. Inseendet
-öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt
-gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan
-nio infann sig sultanen hos sin moder för att göra sig
-underrättad om hennes hälsa, och hvarje kväll klockan
-sex infann sig validé hos sin son för att med honom
-höra imamen förrätta <em>ezan</em>, aftonbönen. Hagar Sultan
-begagnade mera fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna
-för egna studier under ledning af österlandets
-berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi, hofastronomen
-Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi,
-Hadschi Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste
-resebeskrifvare Ewlia. Dagens öfriga timmar delades
-<a id="page-254" class="pagenum" title="254"></a>
-mellan statsärenden, ordnandet af seraljen och närvaron
-vid den unge kalifens undervisning.
-</p>
-
-<p>
-Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen,
-alltid omsorgsfullt lämnande företräde åt validé, alltid
-försiktigt afväpnande hvarje moderlig svartsjuka. Muezzin
-hade slutat sitt entoniga rop från minareten: »Allah
-bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och
-Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter
-bönen för sed att tillbringa ett par timmar i enrum
-med sin herre och gemål, den nu elfvaårige sultanen.
-Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för gossen en
-vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han
-låg utsträckt på en divan af gult siden med hufvudet
-lutadt mot Hagars sköte. Hon hade aflagt slöjan och
-bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda
-tuniquen (<em>verredsch</em>), sammanhållen af en persisk schal,
-vida blå benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband,
-ringar, örhängen. Hon var som född för
-österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva
-västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit
-sin naturliga gestalt.
-</p>
-
-<p>
-Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om
-sju år, som engång räckte Ruben Zevis dotterdotter den
-betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit fort, var gänglig
-i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde
-något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den
-första ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön
-ättling af Osmans stam, han förenade med sin rena
-orientaliska typ sin moders ryska och sin farmoders
-grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i
-hans vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga
-mognad än de sorglösa elfva åren. En kalif är
-aldrig ett barn. Denne gosse hade tidigt invuxit i
-<a id="page-255" class="pagenum" title="255"></a>
-sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst dödsdomar
-och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid
-tio år sagt till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger
-mitt folk!» och till en annan: »lyd, eller lägger
-jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en öfverdomare,
-till hvilken han sade: »tager du mutor, du?»,
-vågade svara: »nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig
-det där?» &mdash; kostade dessa ord både domaren och hans
-gynnare hufvudet.
-</p>
-
-<p>
-Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor
-under kislar-agas befäl hade dragit sig tillbaka
-till förrummen. En enda hög, praktfull lampa, mättad
-med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter,
-tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade
-små fönster. Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag
-på den sköne gossen, hennes herre, hennes hjälte,
-hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i verkligheten
-hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål.
-Där rörde sig inom henne något underligt, okändt varmt.
-Hon förstod icke sig själf; hon kände sig så upplöst i
-anblicken af detta barn, som hade hon förlorat all den
-själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft och
-hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så
-totalt glömt all maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar,
-att hon behöll endast en tanke klar: för denne
-gosse kunde hon gifva sitt lif!
-</p>
-
-<p>
-Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret
-från hans solbrynta panna och sade till honom:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är min själs öga trött?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel.
-Mustafa aga lät mig hugga hufvudet af en hyena.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer
-böra aldrig befläckas med vilddjurs eller med oskyldigas
-<a id="page-256" class="pagenum" title="256"></a>
-blod. Dessa helgade händer skola sparas för rättvisan
-och för striden mot rikets fiender.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mot de otrogne!
-</p>
-
-<p>
-Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes
-fanatism, flammade upp i gossens drömmande ögon.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mot alla som kränka rikets makt och kalifens
-värdighet. Mitt lifs herre skall icke blifva en blodhund,
-som hans farbroder Murad, eller en vekling, som hans
-fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store
-kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer
-än kalifen Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman,
-som vidgade rikets gränser till Tigris i öster och
-Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än Alp
-Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja &mdash; sade gossen, gripande om det gyllene
-fästet af sin lilla damascerade sabelklinga &mdash; jag skall
-underlägga mig hela österlandet, som den store Iskander,
-och hela västerlandet ända till britternes öar. Jag
-skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin
-sultan.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min kalif &mdash; fortfor Hagar &mdash; skall blifva stor i
-välde och makt, men han skall blifva störst i vishet och
-mildhet. Han skall blifva som Bagdads store kalif af
-Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens utvalde,
-som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han
-skall blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman;
-han skall, själf den visaste, regera ett folk af vise och
-furstar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja &mdash; upprepade gossen envist &mdash; det skall icke
-finnas mer än en Gud och en profet. Jag skall utrota
-alla hedningar, judar och kristne.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min
-kalif, att moslim af dem lärt dyrka den ende Guden?
-<a id="page-257" class="pagenum" title="257"></a>
-Vår ärorike profet var af Abrahams säd, och alla rätttrogne
-hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter
-profeten själf. Min kalif skall vara världens herre,
-men han är kallad att vara världens välgörare. Min
-kalif skall återgifva det heliga landet åt judarne, ty det
-är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola
-erkänna min kalif som sin öfverherre.
-</p>
-
-<p>
-Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa
-outgrundliga mörka ögon, som betraktade honom, och
-frågade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför beder du, att jag skall återgifva det
-heliga landet åt judarne?
-</p>
-
-<p>
-Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat
-henne på andras ärenden.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skrifterna &mdash; svarade hon &mdash; säga, att när
-judarne återfått sitt land, stundar världens ände, när de
-trogne få ingå i Guds paradis.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva
-stor för att eröfra världen! utropade gossen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid,
-allenast han nu i sin ungdom växer stark i gudsfruktan,
-nyttig lärdom, rent hjärta, stora tankar och rättvisa
-mot alla.
-</p>
-
-<p>
-Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande.
-Därefter slog han armarna om sin gemåls
-hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste henne och
-sade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis
-man, din moder har varit en god validé.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du min själs hjärta &mdash; svarade sultaninnan, återgifvande
-hans kyss med en ömhet, som hon aldrig förut
-känt strömma genom sitt slutna inre &mdash; hvarför frågar
-du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets
-<a id="page-258" class="pagenum" title="258"></a>
-vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och
-vida världen min stränga moder. Jag är skickad till
-dig, såsom Allah stundom skickar en skyddsängel från
-paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva
-för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före
-stjärnornas stund. Du kan stöta mig från dig, du kan
-låta mig försvinna, men du kan ej tillintetgöra mig. Du
-är profetens skugga; jag är din skugga.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat
-mig, inföll gossen med ett blekt smålöje. &mdash; Han säger,
-att du vill göra mig till en dervisch och uppsätta min
-broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga
-Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det;
-men hvad skall jag göra med min broder Sulejman?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt
-Kuprili bevaka Schamisade och landsförvisa honom, om
-han beträdes med stämplingar. Min kalif har fyra
-bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill
-sex systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika,
-af hvilka de tre äldsta äro bortgifta vid tre års ålder.
-De äro alla barn och kunna ej vara brottsliga. Min
-kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen
-Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna
-bröder och systrar med ädelmod.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar
-peka ett finger åt din skugga, honom skall ske som det
-skett Hefarpara<a class="fnote" href="#footnote-10" id="fnote-10">[10]</a>, att huggas i tusen stycken. Kuprili
-säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag
-skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land
-och göra henne till din slafvinna.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-259" class="pagenum" title="259"></a>
-&mdash; Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen
-har icke förolämpat mig, hon har skickat mig
-sina skor till bevis på sin vänskap. Men nu utropar
-muezzin nattens timmar från minareten. Minns du Scheheradzades
-sköna saga, som jag berättat för dig, när
-kalifens fot ännu fick plats i gasellens fotspår? När
-aftonrodnaden slocknar och solen går ned bakom de blå
-bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina stjärnor att vaka
-öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd
-står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger
-ned till jordens innandöme, dess spets uppstiger till
-stjärnans medelpunkt, och mellan himmel och jord
-finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot eller
-göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna;
-hon är tvillingssyster till min.
-</p>
-
-<p>
-Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige
-gossen och ledde honom till sofkammaren, där han
-mottogs och afkläddes af sin forna amma, en arabisk
-slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter
-öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på
-olja, att alla ingångar voro besatta med pålitlig vakt,
-ringde på sina svarta slafvinnor och försvann i trappgången
-till den öfversta våningen.
-</p>
-
-<p>
-Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen,
-Hagar blef ensam med sin trogna Sabina. Ett bref från
-Ruben Zevi hade anländt med dufvoposten.
-</p>
-
-<p>
-»Min dotter &mdash; skref juden &mdash; Israels hopp nalkas
-sin fullbordan, på samma gång mina dagar nalkas sitt
-slut. Jag har indragit allt guld jag förmått för att köpa
-af sultanen det heliga landet. En välrustad här af
-11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i
-Alexandria, beredd att under din broder Benjamins befäl
-inskeppa sig till Aleppo. Nu behöfves endast sultanens
-<a id="page-260" class="pagenum" title="260"></a>
-ferman, för att Israel skall återvinna sina fäders arfvejord.
-Köpesumman har afgått under säker eskort till
-huset Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot
-fermanen, hvilket bör ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden,
-lagens år 5,413 och efter Hedschra det 1,063:dje.
-Detta skall vara ett jubel- och klangår för all Abrahams
-säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn,
-att våra ögon må se hans herrlighet!»
-</p>
-
-<p>
-Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det
-dyrbara elfenbensskrin, som tillsändts henne af drottning
-Kristina. När hon mottog detta skrin, hade hennes
-första vredgade tanke varit att återsända drottningens
-halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna
-öron. Nästa tanke blef att kasta gåfvan i elden. Nu
-var Kristina glömd. Allt som hittills upptagit och fängslat
-denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida kringblickande,
-så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande
-ande, var nu med ens bortsopadt som ett töcken för
-morgonsolen. Så helt var hon uppslukad af en alldeles
-ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg inom dess
-trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att morfaderns,
-Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke,
-hans lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade
-mål &mdash; det mål, för hvilket han ett långt lif igenom
-samlat, grundat och planlagt &mdash; nu hade mognat till en
-afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och
-det förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och
-grunda det världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin
-förskingring, all sin förnedring, aldrig upphört att hoppas.
-Hon, Hagar, skulle därtill vara det kraftigaste redskapet
-genom sitt inflytande öfver sultanen och hans maktägande
-råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför
-hade hon blifvit hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna
-<a id="page-261" class="pagenum" title="261"></a>
-och validé. Hon skulle beherska österlandet för
-att återupprätta Israels folk, för att lyfta världshistorien
-ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.
-</p>
-
-<p>
-Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde
-för henne en gubbes drömmar? Hvad rörde det
-henne, om judar eller osmaner herskade i Jerusalem?
-Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne
-voro svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om
-sin tro. Abraham var deras patriark, knappt mindre än
-judarnes. Skulle de förlåta en kalif, att han sålde
-Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon
-utsatte <em>sin</em> kalif för en fara. Men nu voro hennes
-tankes vingar sammanvecklade som en fjärils vingar i
-det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola flyga till
-frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen,
-gossen uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen,
-dolde sitt ansikte i en kudde och grät af okänd
-lycka ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina
-varsamt, undrande öfver detta drömmeri, som var så
-olikt hennes alltid vakna, alltid klartänkta forna jungfru
-från Riseberga.
-</p>
-
-<p>
-Intet svar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?
-</p>
-
-<p>
-Intet svar.
-</p>
-
-<p>
-Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga
-Nerike. Hon hade vid sina fyrtio år nödtvungen fogat
-sig i sin underliga nya ställning, med den ärelystna
-förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman
-vid Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska,
-bar slafvinnornas huckle, var foglig mot dessa stackare
-och så väl liden, som en afundad gunstling kunde hoppas
-att vara. Men nu brast hennes tålamod.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-262" class="pagenum" title="262"></a>
-&mdash; Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt
-Illah och Illah! utbrast hon harmsen. Hvad skall en
-kristen människa annat än förtorka i hjärtrötterna utan
-präster och sakrament på fem långa år!
-</p>
-
-<p>
-Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret
-från pannan och frågade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sabina, har du haft någon kär, den tiden du
-själf var ung?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt
-och vänner på jorden måste ju en fattig människa hålla
-kära.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och
-dö. En ung karl ... eller ett barn?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som
-kring andra unghöns, men älskog och väderlek komma
-på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot beskedliga
-barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt,
-si för honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten,
-byxorna spända och mästarn bad hälsa på rätta
-stället.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt
-sin herre och man?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det må den veta, som gifvit sig under träldom.
-Jag tänker, att fattiga själen gifver en ärlig hustru inte
-till spillo. Valborgs gubbe hade en annan käresta, skam
-att bekänna, och det var ölkruset. Så nog fick hon se
-om&rsquo;en, när stackarn var fotfallen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om
-det gällde att bärga sin mans lif?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på
-torra landet.
-</p>
-
-<p>
-Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på
-hjärtats djupaste gåtor. Ensam, som hon varit i hela
-<a id="page-263" class="pagenum" title="263"></a>
-sitt lifs tankevärld, förblef hafvets irrande spån lika
-ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur
-det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon
-bortsände Sabina, satte sig halfklädd vid det förgallrade
-fönstret emot Bosporens svarta vattenspeglar och sökte
-sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus från höjden
-sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva
-tänkt så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och
-vara så hjälplöst okunnig i det första af alla spörsmål,
-som vakna i en ung kvinnas innersta! Vara så själftillräcklig
-och nödgas så plötsligt gifva sig helt åt en
-annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet
-och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara
-beredd på hvarje öfverraskning och dock stå så handlös
-inför ett vågsvall ur okända djup! Vara tjugusju år,
-älska för första gången och älska ett elfva års barn!
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-10" id="footnote-10">[10]</a> Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade
-storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar
-att begagnas som botemedel mot gikt.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-22">
-<a id="page-264" class="pagenum" title="264"></a>
-22. På tredje trappsteget.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Hon, som var allt, skulle nu blifva
-intet. Han, som var intet, skulle
-nu blifva allt.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">S</span>må och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt
-vid hvarandra, utan att man kan upptäcka ett samband
-emellan dem. Det finnes där, men det synes icke.
-</p>
-
-<p>
-Maj månad 1654 begynte därmed att drottning
-Kristina, efter engelsk sed, gästade i Upsala protektorn
-Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode Whitelocke
-såsom hans <em>Valentine</em>, hans för denna dag i all ärbarhet
-utkorade käresta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina
-i sitt glada lynne till <em>la belle comtesse</em>, Ebba Sparre,
-samt Tott och Ulfeld, som åtföljde dem.
-</p>
-
-<p>
-Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor,
-syltadt villebråd, claret, frukter och andra läckerheter
-ända till bakelserna <em>bons chrétiens</em>, hade den svenska
-högadeln visserligen denna dag uppnått sitt drömda mål,
-republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att republiken
-England uppstått på en konungs schavott. Hon
-sade sig denna dag hafva ätit tre eller fyra gånger
-så mycket som vanligt. Hon nedlät sig ända till att
-fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt
-<a id="page-265" class="pagenum" title="265"></a>
-i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga
-i mjölk öfver natten. Och Cromwells sändebud kunde
-ej nog berömma hennes majestäts stora insikt i hushållningen.
-</p>
-
-<p>
-Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin
-krona i Upsala slott aftonen förrän en drottning bortdansade
-sin. »Äfven kronan är en vacker flicka,» sade
-drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin pfalzgrefven,
-som skulle efterträda henne på tronen.
-</p>
-
-<p>
-Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de
-ömma band, som hon hade förnekat sig själf. Nu firade
-hon ett bröllop i slottet för sin hofjungfru Gjörvel
-Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde guvernören
-i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen
-och timmen hade sin märkeliga betydelse. Härolden
-hade på förmiddagen under trumpetskall förkunnat riksdagens
-öppnande följande dag, och alla visste hvad
-denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande,
-som från alla delar af riket tillströmmat för att öka den
-redan förut ansenliga trängseln, hvilken hofvets och riksdagens
-därvaro föranledt. Hövindar, loft och närmaste
-byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare
-och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga
-gatorna.
-</p>
-
-<p>
-Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken
-tid, att bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan
-half elfva på aftonen. Där var hofceremoni redan vid
-ditfärden. Främst åkte hofstaten, därefter grefvarne,
-sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter brudens
-giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och
-sist brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos
-de af ceremonimästaren von der Linde och fördes
-till audiensrummet, där drottningen befann sig med
-<a id="page-266" class="pagenum" title="266"></a>
-bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste först
-drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige
-följde exemplet. Bruden och brudgummen voro båda
-klädda i hvitt taft, han med rika guldbroderier, hon
-öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet, gördeln
-och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara
-smycken sades vara lånade af drottningen för dagens
-högtidlighet.
-</p>
-
-<p>
-Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora
-salen, där drottningen tog plats mellan brudparet. Riksrådet
-Bonde intygade i ett tal familjerna Horns och
-Sparres berömliga anor, anhållande om hennes majestäts
-samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en
-nådig nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två
-grefvar med facklor &mdash; det var numera ingen brist på
-grefvar i Sverige &mdash; och förde brudparet under musik
-kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen
-blef därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen
-sin arm, bruden fördes af Whitelocke, hvilken eftervärlden
-har att tacka för denna bröllopsskildring; alla
-kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande att
-fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar,
-men själfve desto mera utsatte för märken af denna
-lysande polonäs.
-</p>
-
-<p>
-Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting
-i dem liknade nutidens svindlande polskor. Det var
-<em>allemande</em>, <em>bourrée</em>, <em>chaconne</em>, <em>courante</em>, franska och
-tyska danser, senare äfven svenska; måttlig takt, mycken
-värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i
-dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra
-anspråk på finare sällskapston. Ingen tilläts vända
-ryggen åt en dam, minst åt drottningen, men hennes
-majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg knappt
-<a id="page-267" class="pagenum" title="267"></a>
-kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej
-alltid hvar; hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi
-musikens långsamma takt; det roade henne att gyckla
-med den etikett, som hon själf infört och på hvilken
-hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg
-henne skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden
-att deltaga i dansen och med halft trug släpa
-dit med sig den femtioårige Whitelocke &mdash; han, som för
-fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en
-konung &mdash; undrade väl mången, om hon i morgon skulle
-med samma lätta mod bortdansa <em>sin</em> krona.
-</p>
-
-<p>
-Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke
-tänkte på morgondagen, som alla tycktes hafva glömt,
-och lät förnimma, att drottningen var en tyrann. Yttrandet
-frambars, Kristina frågade med förställd undran
-hvad han menade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige
-förrän nu, svarade engelsmannen. Eders majestät är
-nog grym att så länge neka två unga nygifta den lyckan
-att äga hvarandra odeladt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ingenting värre? Dansen må sluta.
-</p>
-
-<p>
-Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé
-med dess ceremonier. Majmorgonen lyste med redan
-högt buren sol in genom slottsfönstren, när bröllopsgästerne
-sökte sin korta hvila.
-</p>
-
-<p>
-Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i
-rörelse, alla ögon och öron öppna. I södra delen af
-Upsala slott var en stor, två våningar hög sal inredd
-till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd
-för stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar,
-mellan hvilka en öppen gång var lämnad i midten. I
-salens öfra ände, på en tre trappsteg hög plattform, stod
-den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen
-<a id="page-268" class="pagenum" title="268"></a>
-fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna
-och öfver densamma en lika broderad tronhimmel af
-karmosinröd sammet. Till vänster väntade fem röda
-taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför
-dem i en halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd.
-Läktare och gallerier på tre sidor af salen inrymde
-platser för de talrike åskådarne.
-</p>
-
-<p>
-Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman
-med sin staf och de åttio riksdagsmännen af sitt stånd
-för att intaga sin andel af bänkraderna till höger om
-tronen. Efter dem kom borgareståndet, hundratjugu
-man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på
-bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och
-adeln, omkring tvåhundra till antalet, med sin stafprydde
-landtmarskalk friherre Erik Fleming, och satte
-sig till höger framför bönderne. Om man får tro
-Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst,
-som fordom i hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin
-staf och fem eller sex biskopar samt omkring sextio
-präster med långa skägg, sättande sig till vänster framför
-borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången,
-reste sig alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden,
-och när prästerne påsatte sina hattar, gjorde de öfrige
-sammaledes. Med samma ceremoni hälsades riksråden,
-som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen
-med sin talrika hofstat.
-</p>
-
-<p>
-Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt
-med konungamanteln, uppburen af pagerne,
-hade nu, som alltid, vuxit i jämnhöjd med den ställning
-hon intog. Hon var blek, som ju de kunde föreställa
-sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och
-säga farväl klockan inemot fyra på morgonen; men
-intet spår af trötthet kunde förmärkas i hennes lugna,
-<a id="page-269" class="pagenum" title="269"></a>
-majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak beslöjade
-denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende
-hade sedan flera år förlorat ungdomens första
-friskhet; hyn hade mörknat, växten blifvit mera satt,
-blicken skarpare, den buktiga örnnäsan mera framstående.
-Men hon var dock Kristina, som ingen annan; hvarje
-rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord
-ett kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna,
-som endast en drottning går mellan lederna af ett edsvuret
-folk, fri och obesvärad, hälsande mera med
-blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt
-åt alla sidor, trädde uppför de tre trappstegen och
-satte sig på sin tron. Hofpersonalen trädde tillbaka.
-Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på sitt församlade
-folk.
-</p>
-
-<p>
-Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad.
-Det var här rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att
-uppläsa trontalet. Han, som svurit sin konung att bevara
-Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej för
-ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var
-då Kristina oförberedd höll till de församlade ständerna
-detta vackra, frimodiga tal om sin afsikt att nedlägga
-kronan, hvilket framlockade tårar i mångas ögon och
-skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det
-så framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart
-omfattande, förstånd och ett säkert gehör för hvad hon
-i detta ögonblick <em>borde</em> säga.
-</p>
-
-<p>
-Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående
-talares smickrande underdånighet, var bondeståndets
-talman.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra?
-Öfvergifva oss, som älska eder så mycket! Kan eders
-majestät få något bättre än hon nu har? Hvar skall
-<a id="page-270" class="pagenum" title="270"></a>
-eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät
-skall ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag
-lasset, så länge I lefven; vi skolom göra vårt bästa att
-lätta bördan. Eder fader var en hederlig man och god
-konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en
-hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid
-kommer; men från eder vilja vi icke skiljas, så länge
-I lefven; dragen eder icke ifrån oss!
-</p>
-
-<p>
-Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme
-tolken för Sveriges och Finlands bönder upp till tronen,
-kysste två gånger drottningens hand, vände henne därefter,
-lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk, torkade
-sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att
-åter lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet.
-Han visste väl, han som andra, hvar skon klämde, men
-det var förunderligt med drottning Kristina, att där hon
-framträdde, där hon talade eller endast såg på en, där
-lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit
-en knut på regeringens tråd; och det förunderligaste
-var, att hon trodde detta själf. Hennes ensliga storhet,
-tronens faror och rådets maktlystnad hade tvungit henne
-till så mycken förställning, att mången misstänkte förställning
-i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar,
-i hvilken denna ovanliga drottning lefde. När man
-sade till henne, att hon regerat vist, var hon öfvertygad
-därom, och när bonden sade till henne: eders majestät
-är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet.
-Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och
-med vara varmt, men det var ett eko från klippväggar;
-det var ett återljud af henne själf, sådan hon var <em>i den
-stunden</em>.
-</p>
-
-<p>
-Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen
-upplästs, åtskildes drottning och ständer, de senare för
-<a id="page-271" class="pagenum" title="271"></a>
-att med rådet och sig emellan besluta om drottningens
-underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar voro ej
-ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga
-känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar,
-städer och landskap, som hon själf redan bortskänkt åt
-andra. Mången tyckte, att hon ville sälja sin krona så
-dyrt som möjligt, men äfven de förstodo henne orätt.
-Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för
-gamle kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta
-ifrån sig, hvarför skulle hon ej behålla den lilla återstod,
-som mest behagade henne?
-</p>
-
-<p>
-Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när
-han, efter en natt som den förra och en dag som denna,
-ånyo afhämtades i vagn klockan elfva på aftonen för
-att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel
-Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo
-honom endast som en tillfällig paus mellan två
-nätters dans.
-</p>
-
-<p>
-Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och
-samma drottning: icke ens riksråden saknades, så många
-som hade krafter och lust att vaka flera nätter å rad.
-Drottningen intog sin plats under pukors klang och
-trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira,
-omlindad med taft i Hornska familjens färger, och
-höll spiran vågrätt framför henne, medan riksrådet
-Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att brudgummen
-samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000
-dukater i morgongåfva. Spiran nedlades för brudens
-fötter som ett tecken af hennes herravälde, alla gjorde
-en reverens för drottningen, såsom den högsta suveränen,
-och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården.
-Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa
-majnatten hufvud vid hufvud af åskådare, alla
-<a id="page-272" class="pagenum" title="272"></a>
-händer sträcktes att uppfånga den tillspillogifna klenoden,
-och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos om trasor
-af det taft, hvarmed spiran var omlindad.
-</p>
-
-<p>
-Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från
-fönstren, börjades åter en fackeldans, liksom kvällen
-förut. Efter facklorna följde åter franska och andra
-ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och
-slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.
-</p>
-
-<p>
-Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta
-återstoden af en regering, som hade förkunnat sitt snara
-slut. Var där sol i dess segrande morgon, skulle där
-vara glans i dess flyende afton. Så mycket utströdt
-guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt
-utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis
-&mdash; och så mycken skuldsatt fattigdom, så många
-bittra tvister, så många hemliga missnöjen, så mycken
-tyst förväntan på slutet samt efter slutet på bättre dagar!
-Det var på denna underliga mellantid mellan början till
-slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af
-skvaller, medan ingenting ännu fick sägas högt, men allt
-kunde hviskas och allt troddes. Det var utsädestiden
-för den frodiga skörd af halfva sanningar, som sedan
-blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike
-som eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag
-blifvit helt rentvagen. Det var då man begynte af en
-fjäder göra sju hönor, af en gunstling en älskare och
-af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot. Det var
-då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes
-om missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med
-bröd och sill? Och om sina bönder skulle hon hafva
-sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är den
-bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning
-gycklade månget obetänkt ord, hvilket senare utlades
-<a id="page-273" class="pagenum" title="273"></a>
-i annan mening; men lika visst är, att hon delade med
-sin efterträdare Gustaf III äran att ha varit bättre än
-sitt rykte.
-</p>
-
-<p>
-Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj
-månad 1654; den kunde förliknas vid en slottsbrand.
-Bakom lusteldarna såg det förvånade Sverige Vasahuset
-uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af styrelsens
-trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i
-mörker. Hvad än de höge herrarne månde säga, folkets
-blick var ofrånvändt riktad mot tronen. Hon, som var
-allt, skulle nedstiga till intet; han, som var intet, skulle
-nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta,
-bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två?
-Honom förstod man, henne icke. En sade: hon är trött
-att regera; den andre: hon har intet mera kvar att bortskänka,
-än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en
-kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon
-tappar tygeln, hon lämnar den åt en man. Men såg hon
-då ut som hade hon tappat en tygel ur trötta händer?
-Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera
-konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon
-gifta sig med Tott eller med Pimentelli? Hon, som försmått
-Carl Gustafs hand? Nej, därtill var fröken Kerstin
-dock alltför klok.
-</p>
-
-<p>
-Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men
-allt inre föll sönder &mdash; tankar, känslor, beräkningar.
-Hofvet dansade nätterna genom; hvem ville ej då taga
-lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i
-dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på
-torgen och drack under skrålande lefverop drottningens
-skål. Småfolket undrade, skvallrade, slogs ena kvällen
-med skarorna af betjening, som uppfyllde staden, och
-lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis.
-<a id="page-274" class="pagenum" title="274"></a>
-Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i
-gatupploppen; Sverige var ju en stormakt. Whitelocke,
-en konungadråpares sändebud, såg sitt hus på
-sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och
-räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis
-papistiska gudstjenst stördes af hotande folkskaror.
-Detta blott få steg från drottningen, rådet och rikets
-ständer. Hvar och en kände, att det gick utför, utför,
-men hvart?
-</p>
-
-<p>
-Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning
-Kristina nedlade och Carl Gustaf mottog svenska kronan,
-tisdagen den 6 Juni gamla stilen i Upsala slott. Det
-var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för länge».
-</p>
-
-<p>
-Den i Sveriges och många andra länders historia
-ensam stående tilldragelsen är tillräckligt känd och
-skildrad förut. Några få drag ur en samtida närvarande
-riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas fallande
-krona.
-</p>
-
-<p>
-Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade
-i rikssalen. Klockan nio kom hennes majestät, åtföljd
-af hans kungliga höghet Carl Gustaf och rådet, hvitklädd
-i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet,
-spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet
-förrådde denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande
-rodnad antydde någon ovanlig sinnesrörelse.
-Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var lugn, hufvudet
-högburet, gång och hållning lediga, behagfulla,
-majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen
-och medveten om att hon sista gången uppträdde som
-regerande drottning.
-</p>
-
-<p>
-Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför
-dem stod Carl Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen,
-på båda sidorna rikets råd, trettiotvå
-<a id="page-275" class="pagenum" title="275"></a>
-närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och
-bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna
-liknade dem vid inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane
-uppläste afsägelsebrefvet, som var textadt på pergament
-med det stora kungliga sigillet och innehöll undersåtarnes
-frikallande från trohetseden, afträdandet af
-kronan åt hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens
-därvid fogade villkor och underhåll. Efter
-uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren, som
-under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna
-det åt drottningen och därpå, lika vördnadsfullt,
-nedsteg igen.
-</p>
-
-<p>
-Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne
-åt Per Brahe, öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och
-äpplet åt Herman Fleming. Därpå framträdde två kammarherrar,
-som afklädde henne konungamanteln, och sålunda
-beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon
-från tronen, stannade på första trappsteget, likasom
-tvekande att gå vidare, trädde ned på det andra, dröjde
-också där och blef stående på det tredje och sista. Där
-höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom
-häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare,
-rikets ständer och alla undersåtar, lofvande att än vidare
-intet annat söka än rikets välfärd, hvilken hon förklarade
-vara enda orsaken till hennes tronafsägelse. Talet
-varade en god half timme. »Och var det till att förundra,
-att, ändock hon så bevekeligen talte, att hon
-uttryckte tårar ur många människors ögon, dock kunde
-hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon esomoftast
-därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med
-sorgelig stämma.»
-</p>
-
-<p>
-Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i
-drottning Kristinas lif, när själfva förtalet glömde att
-<a id="page-276" class="pagenum" title="276"></a>
-påbörda henne förställning, när hon af alla erkändes
-vara hvad hon dock alltid var &mdash; sig själf. Samtiden,
-för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken
-hon blifvit en skuggbild, äro ense därom, att hvad man
-än må tänka om hennes person, hennes regering och
-hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget af
-tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som
-förtjent att infattas i guld, framkallade genom stegets
-och stundens makt det bästa af henne själf, den idealbild,
-till hvilken hon var född, en stor faders stora
-dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser,
-stundom lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som
-sett eller känt henne endast då, skulle icke igenkänna
-den Kristina historien framställer i blandadt ljus med
-så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade
-genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland
-hvilka fadern, farfadern och stamfadern, till Sveriges
-folk. Hvarför fick hon ej slockna på tronens sista
-trappsteg?
-</p>
-
-<p>
-Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt
-för riket, men betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane
-besvarade drottningens tal å rådets och ständernas
-vägnar, uppräknande alla meriter af hennes majestäts
-berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret
-hon af en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid,
-betygande allas tack och kärlek samt slutande med
-en välönskan, att »denna ohörliga förändringen» måtte
-ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade drottningen
-insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom
-Sveriges store konungars föredöme och ömhet mot hennes
-moder samt kvarblifne vänner och tjenare. Hvarefter
-hon, under mycket krus från den nye konungens sida,
-ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först
-<a id="page-277" class="pagenum" title="277"></a>
-till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När
-hon förblef obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga
-ordalag till alla närvarande, lofvande att hålla fast vid
-Guds ord och Sveriges lag samt bedjande om välsignelse
-öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å allas
-vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter
-talmännen kysste den nye konungens hand.
-</p>
-
-<p>
-Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning
-i drottningens enskilda rum för rådet, hofvet,
-ridderskapet och adeln. Hennes majestät tog alla i
-hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill
-mycken anledning, ty så högt som under denna regering
-hade denna statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej
-stiga någonsin mer.
-</p>
-
-<p>
-Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala
-domkyrka. Drottning Kristina fann sig obehöflig vid
-denna högtidlighet. Hon företog under kröningen en
-promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par
-hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten,
-följde henne, förvånade öfver hennes glädtiga lugn.
-</p>
-
-<p>
-Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan
-två eftermiddagen, men riksdagsfruarna och hustrurna
-med sina vuxna döttrar hade suttit där sedan klockan
-sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden
-hade blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat,
-öl och vin för att ej börja den nya regeringen med en
-fasta. Klockan tre inträdde konungen i hvita gyllendukskläder
-och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings
-biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes
-Matthiæ predikade, men då detta skedde i högkoret,
-kunde ingen i kyrkan höra ett ord, hvarför många smögo
-sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka
-konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen,
-<a id="page-278" class="pagenum" title="278"></a>
-klef en nyfiken gumma upp i predikstolen för att bättre
-se konungen, hvaraf en så allmän munterhet uppstod,
-att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs allvarliga
-drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom
-konung ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full
-hals »vårom drottning», som de vant sig att sjunga.
-</p>
-
-<p>
-Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig
-högtidlighet, hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen
-utkastades med omskrift kring kronan: »af Gud
-och Kristina». Där hade först stått att läsa: »af Guds
-och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits
-för stark, och mynten präglades om.
-</p>
-
-<p>
-På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet
-och alla stånden, hvart stånd för sig, »alle väl trakterade».
-Rätterna voro både många och kosteliga; hvar
-och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så
-att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och
-Ölands öl med flera goda varor kommo själfve prästerne
-att glömma sorgen öfver drottning Kristina. Men &mdash; säger
-berättaren &mdash; »när vi uti <em>convivio</em> begynte blifva
-som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket<a class="fnote" href="#footnote-11" id="fnote-11">[11]</a> och
-såg på oss från öfra våningen. Odhelius, i det han
-drack ut glaset för drottningens skål och vände bottnen
-upp, var den förste som såg henne; men vi låddes som
-om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi därifrån
-lustige och glade.»
-</p>
-
-<p>
-Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i
-skuggan på galleriet, fick nu bevittna huru hon sörjdes
-af sitt folk. Drottningen var död, lefve konungen! Öfver
-alla som sett henne stiga ned från det tredje trappsteget,
-<a id="page-279" class="pagenum" title="279"></a>
-öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket
-af en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke
-mera Kristina. Där, på denna höjd, för hvilken hon var
-född och där hon i sin storhets ögonblick reste sig som
-en tornspira öfver tempelmurar, där var hon drottning.
-Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt
-begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den
-allt fordrande, hvars anspråk icke mera skyldes af
-konungamanteln. Öfvergifven af makten, sviken af behagen,
-förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon annan
-tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall
-lärdom och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-11" id="footnote-11">[11]</a> I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt
-kring den höga gästabudssalen.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-23">
-<a id="page-280" class="pagenum" title="280"></a>
-23. Messias.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Han hade glömt den ende utkorade,
-som kunde utföra Herrens verk.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">Ö</span>sterlandets historia är rik på hastiga omkastningar,
-glödande hänförelse, som snart försjunker i trög
-likgiltighet, åter uppflammar i fanatism och åter lägger
-sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här uppstå
-religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem
-tallösa hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa
-generation förströs utan spår för att lämna plats åt
-en ny beundran för mystiska helgon och storartade
-människoslaktare.
-</p>
-
-<p>
-Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga
-folkrörelser, icke minst bland judarne. I Smyrna lefde
-vid början af sjuttonde seklet en judisk fågelhandlare
-och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre broder
-till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben
-Zevi i Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var
-till en början godt; Mordechai var sin rikare och klokare
-broders agent i Levanten. Men detta förändrades, när
-Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta giriga
-ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan
-de båda bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap
-med sin broder i Smyrna.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-281" class="pagenum" title="281"></a>
-Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande,
-hade fyra söner och bland dem en sällsynt skön och
-begåfvad yngling vid namn Schabbathai, född år 1625.
-Denne <em>Schabbathai Zevi</em> kom tidigt i rabbinskolan och
-gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton
-år blef lärare i Talmud och Kabbala. Han utmärkte
-sig icke blott genom sin lärdom och sin skönhet, utan
-än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar
-alltid hos sig en <em>talith</em> (böneduk) och en <em>tefillin</em> (bönerem,
-radband), delande sin tid mellan studier, böner,
-bad och fastor sex dagar i veckan. Denne sköne yngling,
-som sades i sig bära vällukten af tre patriarker, vann
-snart ett stort anseende och begynte år 1648 uppträda
-som profet. I början sade han sig blott vilja rensa
-och återställa judendomen till dess ursprungliga renhet
-enligt Mose lag; men snart vuxo med skaran af anhängare
-äfven hans anspråk. Nu uppträdde han oförtäckt
-som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle
-återställa Israels rike, samla kring sig de förskingrade
-judarne och förlossa dem från hedningars, kristnes och
-muselmäns ok.
-</p>
-
-<p>
-Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade,
-sände en varning till den nye profeten, och
-när han fortfor med sina läror, bannlyste de honom som
-gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina kunskapare
-öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket
-hellre som han själf var anstucken af samma storartade
-ärelystnad att återupprätta sitt folk, men ville med helt
-andra medel, med penningens allmakt, klok statskonst
-och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga
-landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin
-trosförvant Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena
-<a id="page-282" class="pagenum" title="282"></a>
-judar och kristne i en förnuftstro, där själens odödlighet
-icke mer fann någon plats.
-</p>
-
-<p>
-Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly
-från Smyrna, men fann en mäktig bundsförvant just i
-förföljelsen. En ansedd jude i Gaza, Nathan Benjamin,
-öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af
-nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen,
-på Morea, i Alexandria, öfverallt predikande det nya
-messiasriket och öfverallt buren i triumf af jublande
-folkmassor, icke endast judar, utan äfven kristne och
-muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja
-Gud själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp.
-Den nye profeten skulle uppväcka Moses ur grafven och
-gifta sig med hans dotter; Schabbathai var väl redan
-gift, men detta oaktadt en <em>nazir</em>, som aldrig smakat vin
-eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle
-han ärfva sultanens krona och rida in i Jerusalem på
-ett eldsprutande himmelens lejon, hvars tunga skulle
-vara en sjuhöfdad orm.
-</p>
-
-<p>
-Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt
-göra ryktet till sanning eller att han förnummit sin farbroders
-samtidiga plan att eröfra Jerusalem, befann han
-sig på väg från Damaskus just i de dagar, när Ruben
-Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat,
-stod vid portarna framför samma stad.
-</p>
-
-<p>
-Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade
-förutsett hvarje hinder och förstått att besegra hvarje
-motstånd. I mer än femtio år hade han tåligt och långsamt
-förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång
-återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda
-Israels rike. Måhända var ännu ej allt så moget, som
-han önskade för en säker framgång, men han kunde ej
-vänta längre. Han var åttio år, ännu viljekraftig och
-<a id="page-283" class="pagenum" title="283"></a>
-stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo
-för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes
-gynna hans djärfva plan. På kalifernes tron satt ett
-omyndigt barn, som beherskades af hans dotterdotter
-Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska fredens
-byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi
-beslöt att handla.
-</p>
-
-<p>
-Det var den största affär &mdash; och han insåg det
-själf, det största vågspel &mdash; på hvilket den gamle räknemästaren
-någonsin inlåtit sig. Hela hans omätliga rikedom
-insattes på detta enda kort. Han köpte af sultanen,
-hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets
-besittning för obekanta millioner venetianska dukater i
-guld; man fick aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen
-en stor del försvann i pascharnes vida fickor. Och
-han fick detta land på förödmjukande villkor, såsom en
-skattskyldig provins under osmaniska riket, med turkiska
-garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta
-oroade Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt
-judarnes nya rike, skulle det snart afkasta osmanernes
-ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade honom
-otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning
-och de snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten,
-hvilkas samtycke och biträde han ej kunde umbära.
-Icke ens sultanens ferman var tillräcklig; den måste
-understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi
-värfvade i Egypten och Syrien &mdash; 11,000 man, judar och
-araber &mdash; kristne vågade han icke värfva, af fruktan för
-misstankar af Islams bekännare.
-</p>
-
-<p>
-Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi
-satte sig i marsch med sin här från Jaffa, skingrade
-några syriska röfvarehorder, inryckte utan svärdsslag i
-den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns
-<a id="page-284" class="pagenum" title="284"></a>
-guld, och besatte murarna med sitt folk. Snart följde
-Ruben Zevi själf och vidtog utan dröjsmål alla nödiga
-åtgärder att trygga sin nya besittning. Det skedde i all
-stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste fara
-varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte
-knappt, att det ombytt herskare; det var så vant att
-ombyta paschar. Det enda som oroade den nye judefursten
-var, att så få judar följde hans kallelse. I alla
-länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera
-kunde Israels förskingrade återvända till sina fäders land,
-mot hvilket de med längtan blickat i så många århundraden.
-Men i stället för väntade oräkneliga skaror
-såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige
-trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de
-lärde, de mäktige judarne, med hvilkas tillhjälp han ville
-upprätta Davids fäste, hade uteblifvit. De hade föredragit
-Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet och kvarstannat
-i frivillig träldom hos Ammons barn.
-</p>
-
-<p>
-Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna
-tid sköfladt, blodbestänkt, förtrampadt af vänner och
-fiender. Lika vördad som misshandlad, hade denna stad
-af stora minnen under osmanernes välde sedan 1517
-nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i
-grus, moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga,
-smutsiga kvarter af låga, med kalk rappade hus, där en
-blandad befolkning afsöndrade sig efter nationaliteter och
-trosbekännelser, lifnärande sig mest af att preja pilgrimer.
-Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter
-uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn;
-ännu de fem portarna, ruinerna af Herodes&rsquo; palats, den
-heliga grafvens kyrka, sådan hon uppfördes af korsfararne
-i början af tolfte seklet<a class="fnote" href="#footnote-12" id="fnote-12">[12]</a>, för att icke förgäta
-<a id="page-285" class="pagenum" title="285"></a>
-den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade
-<em>Haram</em>, där kejsar Hadrianus förgäfves velat håna
-Frälsarens profetia med sitt Jupiterstempel, och där
-sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för Omars
-moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April,
-men föga annat att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne
-strömmade, som vanligt, till den kristna och judiska
-påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om sina brödsmulor
-med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt
-öde med historiens och profetians hela tyngd öfver
-denna olyckliga stad, som engång, lik Betsaida, varit
-upphöjd ända till himmelen och nu låg nedstörtad ända
-till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».
-</p>
-
-<p>
-Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen
-förrättat sin andakt i synagogan, red han, åtföljd af två
-beväpnade tjenare, ut för att bese staden och dess omgifningar.
-Hans väg förde honom slutligen utom murarna
-uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var
-det tidigt, ännu stod solen lågt och färgade långt i
-väster Medelhafvets vida vattenspeglar i rödt, blått och
-grönt. Vände sig den gamle mot öster, såg han ett
-mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det
-var det dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet.
-Staden låg under hans fötter som en hvitmenad graf.
-Solen belyste minareternas spiror och de kristna kyrkornas
-kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar. Ingenstädes
-ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben
-Zevi suckade: hvar var Israel?
-</p>
-
-<p>
-Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina
-fäders Gud och sökte en plats, där hans blickar ej
-sårades af Israels efterträdare. Han sökte länge förgäfves.
-Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna
-minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru
-<a id="page-286" class="pagenum" title="286"></a>
-Marias graf; där var Getsemane. Ändtligen, när han
-nalkades Kidrons dal, fann han Absalons graf, en liten
-strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen,
-sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde
-på det berg, som David helgat med sina tårar
-öfver den förlorade sonen. Han hade ej märkt, att en
-af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan
-nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen
-föga belåten att se en jude oskära med sin närvaro hans
-morgonandakt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Herre Zebaot &mdash; bad den gamle juden med hög
-röst, såsom ville han ropa till himmelen &mdash; du, som
-genom din tjenare Moses lofvat Kanaans land åt Abrahams
-säd till evig tid &mdash; du, som förskingrat oss och
-lofvat åter församla oss från jordens fyra hörn &mdash; du,
-som sagt genom dina tjenare Esaias och Zacharias, att
-du vill förena alla Israels stammar i din stad Jerusalem,
-så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar med
-sin staf i handen för hög ålders skull &mdash; se, vi komme
-på ditt löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf
-oss till arfvedel. Vi ödmjuke oss inför dig; vi äro det
-förkastade silfret, det affälliga folket, som du gifvit till
-pris åt världens smälek och hedningarnes bespottelse;
-men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af
-dig upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som
-slagit oss, du skall förtrampa dem ända till dödsriket
-under vår fot. Men från oss skall du borttaga det
-bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land.
-Du skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens
-olja för mycken bedröfvelse, guld för silfver och koppar
-för järn. Herre, gif mig ett tecken, att du nu vill öfver
-oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en till roten förtorkad
-törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-287" class="pagenum" title="287"></a>
-Och den bedjande gamle juden kastade sig med
-ansiktet mot marken, såsom väntade han ett svar från
-bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom sig
-säga:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem är du, som går till rätta med din Gud
-och förelägger honom hans tid? Har då du hört hans
-röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu är
-Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes
-fullhet icke inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger
-täckelset för dina ögon, så att du icke ser Getsemane
-vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt folks
-rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ...
-Gå, förblindade! Intet grönt skott spirar ännu ur ditt
-folks törnen. Budbärarnes fotsteg genljuda i berget.
-Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig öfvermäktig,
-tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt
-Herrens Krist.
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten
-från Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den
-annars så försiktige, så beräknande gamle mannen. Nu,
-nu, i afgörandets, i segerns, i världsherraväldets stund
-vågade en af hans folks förtryckare slunga honom i ansiktet
-Moses&rsquo; profetia och Nazarenerns död! Hans röst
-svek honom, hans knutna hand höjde sig för att slå
-olycksprofeten i ansiktet, då i detsamma tjenarne skyndade
-till och förkunnade ankomsten af ett ilbud från
-härens underbefälhafvare Assar Kaba.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Rabbi &mdash; sade budbäraren, ännu andlös efter
-en häftig ridt uppför berget &mdash; Assar Kaba låter fråga
-dig hvilket svar han skall gifva Messias, som står utanför
-Damaskusporten och fordrar inträde.
-</p>
-
-<p>
-<em>Messias!</em> Den gamle juden slog sig för pannan.
-Han hade bedt till Abrahams Gud om sitt folks
-<a id="page-288" class="pagenum" title="288"></a>
-upprättelse och glömt upprättaren, glömt den ende utkorade,
-som kunde utföra Herrens verk! <em>Därför</em> sköt
-intet grönt skott ur det förtorkade törnet.
-</p>
-
-<p>
-Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln,
-ridande utför berget och lämnande den förvånade eremiten
-utan svar. Men under ridten inställde sig dessa
-betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt framkallat
-i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias?
-Var han måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte
-son?
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba
-med femhundra krigare. En myckenhet folk trängde sig
-innanför och utanför muren. En beskickning väntade
-svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en
-beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod,
-att Mordechais son ville härin.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I Jehovahs namn &mdash; utropade sändebudet med
-hög röst &mdash; fordrar jag inträde för hans utkorade
-Messias, som kommer till sin stad Jerusalem för att
-förlossa sitt folk.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvilket bref och insegel har du på detta ditt
-budskap? frågade Ruben Zevi kallt.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han sade till mig: säg dem, att Herren har
-sändt dig, och om de vägra, skola portarna upplåtas af
-sig själfva, svarade sändebudet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben,
-pekande på den starkt tillbommade porten. &mdash; Förnim,
-port, att jag vägrar honom inträde, såframt du icke upplåter
-dig af dig själf!
-</p>
-
-<p>
-Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten,
-i hvarje ögonblick väntande att se bommarna falla och
-reglarna upplåtas utan människohänder. Men porten förblef
-orörlig.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-289" class="pagenum" title="289"></a>
-&mdash; Vän Nathan &mdash; fortfor Ruben efter en stunds
-väntan &mdash; du ser, att porten icke hörsammar din herres
-befallning. Gif mig ett annat tecken, om du vill blifva
-trodd på ditt budskap!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på
-dig och allt folk, som står emot den oemotståndlige,
-ropade nu Nathan, som törhända märkt, att ett åskväder
-närmade sig.
-</p>
-
-<p>
-Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade
-ut från åskmolnet och upplyste förfärade ansikten i den
-församlade folkhopen.
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi stod hånande lugn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är då Herrens arm förkortad &mdash; utropade han
-&mdash; att hans ljungeld icke drabbar sitt mål? Se, jag
-står oskadd och förklarar här i Guds och människors
-åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare
-och ej skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga
-profetior.
-</p>
-
-<p>
-Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt
-genom profetens rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor
-att värfva åt denne nye anhängare. Ett obeskrifligt
-tumult uppstod.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!
-</p>
-
-<p>
-Skarorna utanför och innanför murarna begynte
-storma porten för att slå den i stycken; hotande händer
-höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann rådligt att
-skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med förstärkningar
-ifrån Jaffaporten.
-</p>
-
-<p>
-Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade
-kvinnan fram och sade till Ruben Zevi:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ett ord, rabbi!
-</p>
-
-<p>
-Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon
-visades dit och fick några ögonblicks tid att tala.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-290" class="pagenum" title="290"></a>
-&mdash; Rabbi &mdash; sade hon med brådskande hast &mdash; din
-sak är förlorad. Ditt herravälde är slut, dina hvita
-hår äro tillspillogifna. <em>Honom</em> står ingen emot &mdash; ingen
-annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders
-ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra
-honom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Låt höra dina villkor! sade den gamle.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det, som härtills är skedt, skall vara såsom
-hade det aldrig skett. Jag fordrar glömska af allt som
-varit. Du skall upptaga mig som din dotter och
-skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina
-dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och
-nöja sig med ett måttligt underhåll. Jag skall styra i
-ditt hus och lyda endast dina befallningar. Svär mig
-detta, och Schabbathai Zevi, din broders son, skall hafva
-upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig
-icke &mdash; tillade hon ifrigt, när den gamle teg. &mdash; Fråga
-Nathan, och han skall intyga, att jag, Schabbathais
-fränka, tillreder hans dagliga dryck.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst,
-som öfvermåttet af hans känslor betagit all klang. &mdash; Jag
-igenkänner dig på ditt klumpfinger och dina ord.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade
-kvinnan, i det hon afslöjade dessa välbekanta, fordom
-sköna, nu längesedan af alla lidelser härjade drag, som
-läsaren engång mött under furstinnan Radzivils purpurröda
-barett.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du är Thamar, fortfor den gamle med samma
-underliga, skenbart iskalla stämma. &mdash; Du är Thamar,
-som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel, som
-kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta
-min dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått
-mot Ruths båda barn. Nu begär du, att jag
-<a id="page-291" class="pagenum" title="291"></a>
-skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva åt dig
-mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och
-sedan mig.
-</p>
-
-<p>
-Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och
-såg sig om efter en utväg att undkomma. Men hon
-trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett rop skulle
-ej höras i det brusande larmet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde
-hon trotsigt. Ditt lif är nu icke värdt en handfull
-aska. Schabbathai skonar icke sin faders blod, och jag
-är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt. Skynda
-dig! Hör du ej porten braka?
-</p>
-
-<p>
-Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn
-och skulle hafva fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott
-med muskötkolfvarna, lyckats gång efter gång drifva
-hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en
-trupp ryttare och trängde allt undan, som stod i hans
-väg. Det forna krigarelynnet hade än en gång fått makt
-öfver räknekonsten hos denne trälbundne kompanjon på
-bankirens kontor. Den unge anföraren for mera hårdhändt
-fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu
-icke det dragna svärdet, men han red in i den larmande
-hopen, trampande under sin Jehus hofvar män, kvinnor
-och barn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders
-röst.
-</p>
-
-<p>
-Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda
-stället vid muren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag
-skänker henne åt dig, min son; men fläcka icke din
-hand med en förräderskas blod!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan,
-som förgäfves sökte med blodiga naglar klättra uppför
-<a id="page-292" class="pagenum" title="292"></a>
-den obevekliga stenmuren. &mdash; Nåd, Benjamin! Jag är
-blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda skatter ...
-</p>
-
-<p>
-Hon hann icke säga mer. Ruths son &mdash; Ruths,
-hvars hela korta lif varit oskyldig, förbarmande kärlek
-&mdash; ihågkom med andra känslor sin moder och sin syster,
-som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga
-sätt, på hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel
-en dag behandlat furstinnan Radzivil, och sporrade sin
-häst baklänges mot den plats vid muren, där Thamar
-stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af
-sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande
-tyngd, att snart fanns under hans bakhofvar
-endast en oigenkännelig lämning af henne, hvars lif varit
-ett enda långt förräderi mot dem hon stått närmast.
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-12" id="footnote-12">[12]</a> Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-24">
-<a id="page-293" class="pagenum" title="293"></a>
-24. Stjärnornas stund.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Han var åter sig själf.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">F</span>olkhopen innanför muren var trängd tillbaka och
-allt motstånd skingradt, när en oväntad anblick
-plötsligt förändrade allt. Det under Nathan bebådat
-hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade
-vid Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare,
-som för honom öppnade den på västra sidan
-belägna och numera svagt bevakade Jaffaporten. Härifrån
-tågade han, omgifven af jublande skaror, obehindrad
-in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med
-konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg,
-och detta var mycket olikt ett annat tidigare intåg i
-Jerusalem på en arbetsåsninnas fåle.
-</p>
-
-<p>
-I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år
-gammal, prisad af många tusende som den skönaste
-bland människors barn, klädd, i den fornjudiska dräktens
-lifrock, underkläder, sandaler och mantel, glänsande af
-purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi,
-där han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt
-som tjusar och bedårar en österländsk fantasi. I spetsen
-för tåget red en utropare, en liten, knappt tre fot hög
-dvärg i karmosinröd mantel, på en tam, dresserad giraff,
-<a id="page-294" class="pagenum" title="294"></a>
-hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen
-kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten
-gingo harpolekare och sångare, som uppstämde Hosianna
-och Davids kröningspsalm. Efter honom red hans lifvakt,
-sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta
-hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter
-i prästerlig skrud, efter dem korgossar med starkt doftande
-rökelsekar, efter dem åter beväpnade anhängare,
-beredde att sönderslita hvarje motståndare, och slutligen
-en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande
-folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig
-fram för att profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden
-af de helbrägdagörelser, som för tusen och sex
-hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem.
-</p>
-
-<p>
-Detta på samma gång festliga och krigiska tåg
-trängde sig in som en kil mellan fördelningarna af Benjamin
-Zevis vid murarna spridda krigsstyrka. Men ännu
-var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid
-Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det
-konungsliga tåget i stycken.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad
-den gamle morfadern. Du är bestänkt med en kvinnas
-blod, och så kan du icke draga till Herrens strid.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade
-Benjamin med den tillförsikt, som numera blifvit hans
-enda tro. Och han lät, i spetsen för rytteriet, blåsa till
-anfall, i mening att hugga in på festtåget och taga den
-falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han
-var åter sig själf, han kastade penningemäklaren från
-sig som en usel narrkåpa och var åter hvad han alltid
-velat och bort vara, en krigare utan fruktan och tadel,
-Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en mur,
-fastvuxen i sadeln.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-295" class="pagenum" title="295"></a>
-Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga
-hvirfvelstormarnas makt. Hans folk följde honom tvekande,
-men blott för att vid profetens åsyn kasta sig
-till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften
-om byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio
-af huset Zevis liftjenare lydde ännu order, slutande sig
-kring den trogne Assar Kaba. För Benjamin återstod
-intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det befästade
-Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna
-draga till sig någon del af den öfriga, i staden kringspridda
-hären.
-</p>
-
-<p>
-Men just till denna för judarne heligaste punkt i
-den heliga staden och till den där belägna anseddaste
-synagogan riktade äfven profeten sitt tåg. De båda
-skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika
-portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här
-flöt det första blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan
-och försvarade med sin lytta, högra hand hvarje
-fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han åter sig
-själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen
-ur en järngallrad bur. Han var åter Slanges
-frimodige lärjunge, åter Torstensons okuflige lille sergeant,
-hans enda öga glänste af bragdlust, hans arm utdelade
-glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter
-den tappraste bland de tappre, och han kände det, han
-stred som man strider för ära och seger, när man vet,
-att man icke kan falla ...
-</p>
-
-<p>
-Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig.
-Själf deltog denne icke i striden; han gaf ett
-tecken med handen, och allt föll för nazirernes krokiga
-yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne stupa;
-en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och
-genomborrade honom med yataganen. Ännu var Benjamin
-<a id="page-296" class="pagenum" title="296"></a>
-Zevi osårad; han försmådde allt skydd; honom kunde
-ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och
-klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var
-stjärnornas stund kommen. Den minste bland hela den
-fanatiska hop, som följde profeten, den lille, oansenlige
-dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte sig
-under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade
-hans hjärta med en dolkstöt. Han vacklade, han föll
-... gossen från Kaskas, från Lavila, från Neunburg, från
-Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ... han
-trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så
-förtrampadt som han. Han föll utan ett ljud, utan en
-suck. Om han kunnat behålla en enda klar tanke, hade
-det varit förvåningen öfver att <em>kunna</em> falla. Så långt
-och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall
-komma, när alla stjärnor falla, och denna stund hade
-kommit för det första af nattens barn.
-</p>
-
-<p>
-Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin
-Zevis folk, som icke underkastat sig eller stupat,
-flydde åt alla håll, bebådande profetens upphöjelse och
-det osmaniska väldets fall.
-</p>
-
-<p>
-Samma dag mot aftonen fördes till profeten en
-fången gubbe, misshandlad af pöbeln, blodig, halft vanmäktig,
-med rifna kläder och det hvita håret bärande
-spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande
-Ruben Zevi. Profeten kände icke eller låtsade icke
-känna sin farbroder. Han frågade med en konungslig
-domares köld, om fången ville dö som förtappad eller
-bekänna Messias och lefva.
-</p>
-
-<p>
-Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig.
-Hans blickar hvilade forskande på den sköne unge mannen
-i purpurmanteln vid synagogans altare, som nu var en
-tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-297" class="pagenum" title="297"></a>
-&mdash; Är du den som komma skall, eller skole vi förbida
-en annan?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag är den jag är, svarade profeten med de
-mystiska ord, som sägas innefatta det högsta väsendets
-namn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Schabbathai Zevi, Mordechais son &mdash; återtog
-den gamle &mdash; jag frågar dig icke <em>hvem</em> du är, ty du är
-kött af mitt kött och blod af mitt blod. Jag frågar dig
-<em>hvad</em> du är och om du är den som komma skall.
-</p>
-
-<p>
-Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar
-flödade lärda bevis ur Moseböckerna, profeterna, Talmud,
-Midraschim, Masora och andra vishetens skattkamrar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken!
-Säg mig hvad jag bad i dag på morgonen vid Absalons
-graf!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Du bad om min ankomst, förrän du kände mig,
-var det snabba svaret.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är du en profet och vet icke, att just det som
-jag glömde och för hvilket Herren förnekade mig sitt
-tecken på den förtorkade törnbusken, var, att jag glömde
-bedja honom om Messias&rsquo; ankomst! En lögnare är du,
-Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden
-bidat befriarens ankomst; i alla eländen har
-han varit dess hopp, och under väntan på honom ha
-vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har
-velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk
-utan Messias. Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min
-dårskap; men du förhäfver dig. Hvar är din smörjelse?
-Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till
-konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias
-uppstå och bereda väg för Herrens utkorade? Hvar
-är Elias? Du går din väg, Jehovah går sin. Mordechais
-son, du skall sluta som en affälling, du skall
-<a id="page-298" class="pagenum" title="298"></a>
-varda en bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände
-för Isr...
-</p>
-
-<p>
-Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne
-gripit honom bakifrån och lagt en kafle i hans mun. I
-den nyss renade synagogan fick intet blod utgjutas mer.
-Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren,
-som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i
-muren infogad en afbruten pelare, om hvilken legenden
-berättar, att mellan denna pelare och Oljoberget skall
-på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars ena
-ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver
-denna tråd föra änglarne människornas själar; de goda
-komma öfver, de onda nedstörta i afgrunden. Det var
-här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms
-dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig
-en judes död och nedstörtades vid den yttersta dagens
-tråd mellan Jesus och Muhamed.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-25">
-<a id="page-299" class="pagenum" title="299"></a>
-25. Sultanens hat-i-sherif.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>en nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet.
-Det osmaniska väldet omgaf honom som
-ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort hans
-korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper,
-förjagade profeten, återställde ordningen i den heliga
-staden och hälsades af dess nyss så fanatiska befolkning
-som en befriare. Så litet hade den föregifne Messias
-förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att
-ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom.
-Stadens historia är ock så rik på skiftande herravälden,
-att de misslyckade försöken till ett återupprättande af
-det judiska riket knappt i förbigående omtalas.<a class="fnote" href="#footnote-13" id="fnote-13">[13]</a>
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-300" class="pagenum" title="300"></a>
-Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt
-turkarnes misstro och förbittring mot judarne. Svallvågen
-nådde ändtligen Konstantinopel. Ruben Zevis
-fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och
-brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant,
-att man sålt en af rikets provinser? Hvem var anstiftaren?
-Divanens stormän rådplägade; spåren ledde
-till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel;
-för honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar
-Sultan. Hon var Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling;
-hon skulle blifva försoningsoffret.
-</p>
-
-<p>
-Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom
-sultanen själf och hans moder Tarchan, hade hon på
-sin sida janitscharernes mäktiga stöd. Skulle hon störtas
-och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom
-ett uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre
-krydda hennes sorbet med en passande tillsats? Man
-tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna voro många,
-men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var
-ingen palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade,
-Kuprilis och Hagars hemlige fiende, föreslog enda utvägen.
-Man skulle tillställa ett upplopp i Stambul och
-framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny
-sultans uppstigande på tronen voro för janitscharerne
-oemotståndliga.
-</p>
-
-<p>
-Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten
-blifvit en vana. Vid sultan Ibrahims död ville Kösems
-parti störta den då sjuårige Muhamed och uppsätta på
-<a id="page-301" class="pagenum" title="301"></a>
-tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma
-till denna plan och låta sultan Muhamed försvinna?
-Hade icke redan en dervisch förutsagt hans fall? Moslims
-skulle jubla, ty detta hade skett för att deras
-padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.
-</p>
-
-<p>
-Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett
-rykte därom den alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon
-visste ännu ej allt, hon visste blott, att hon skulle blifva
-offret för släkten Zevis attentater mot rikets integritet.
-Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på
-spel. Men det var första gången dessa ränker hotade
-henne under trycket af en bäfvan, som hon, den oförfärade,
-aldrig förut erfarit.
-</p>
-
-<p>
-Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes
-broders död i Jerusalem hade slagit Hagar med skräck.
-Benjamin var fallen, han, som ingen kunde döda före
-stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en
-af de tre. Men var stunden kommen för en, var den
-kommen för alla. Allt Hagars fäste vacklade under
-hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den utkorade,
-som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till
-allt, hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig,
-åt slumpens nycker, åt fienders försåt, åt hela vanmakten
-af ett bräckligt människolif. Skyddslös, rotlös, dref hon
-ännu engång som en irrande spån på det omätliga världshafvet,
-och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan
-hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit
-sig helt åt en annan.
-</p>
-
-<p>
-Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes
-stolta kraft uppreste sig mot denna förnedring. Nej,
-hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt öde; med eller
-utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla, ville
-hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek.
-<a id="page-302" class="pagenum" title="302"></a>
-Ja, hon älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne.
-Hvad blefve han utan henne? En vällusting eller en
-blodig tyrann, som alla hans företrädare. Hon allena
-kunde af honom göra en vis och en hjälte: <em>därför</em> måste
-hon stanna; <em>därför</em> stred hon för honom, när hon stred
-för sig själf.
-</p>
-
-<p>
-Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen
-hufvuden falla, än hon ville vika. Hon förtrodde sig åt
-ingen, utvalde sina trognaste, fördubblade nattvakterna
-och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att därmed
-afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla
-Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras
-roller hade ombytts; det var nu hon, hvilken behandlade
-honom som en slaf.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den dag man anfaller mig &mdash; sade hon till
-storvesiren &mdash; skall vara din sista. Huru många hufvuden
-gifver du mig för att rädda ditt eget? Jag vill
-veta detta; jag har lärt mig er sed.
-</p>
-
-<p>
-Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro
-hänga på en fin tråd. Han slingrade sig som en
-orm, men han hade funnit en ormtjuserska.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och
-pekande på janitschar-agan, som i korridoren afbidade
-hennes order. &mdash; Du känner Mustafa. Din skugga faller
-icke på stenarna vid Lycksalighetsporten, förrän du
-yppat allt.
-</p>
-
-<p>
-Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara
-uppriktig. Men han hade ej varit grånad i statskonst,
-om han ej funnit en utväg. Han tillstod, under tårar
-af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde
-ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar
-studsade. Därpå hade hon icke tänkt.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-303" class="pagenum" title="303"></a>
-&mdash; De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke
-Gud och profeten, skola de frukta mig. Jag vill hitkalla
-mufti.
-</p>
-
-<p>
-Kuprili höjde på axlarna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif,
-som sluter förbund med de otrogne, icke mer kan vara
-de trognes beherskare.
-</p>
-
-<p>
-Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen
-trotsa janitscharerne, men icke mufti, hvilken med sin
-legion af imamer och ulemas gällde för alla rättrogne
-muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti Abdurrahman,
-som år 1648 genom en <em>fetwa</em> förklarat
-sultan Ibrahim oduglig att regera.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och hvem &mdash; fortfor Hagar &mdash; vågar beskylla
-vår rättmätige herre för att sluta förbund med de
-otrogne?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Visaste bland dödliga &mdash; genmälde Kuprili under
-en djup bugning med korslagda armar &mdash; du vet, att
-tilldragelserna i Jerusalem ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt
-ett skändligt rykte. De illasinnade, hvilkas tungor profeten
-låte förtorka vid gommen, djärfvas utsprida, att vår
-helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose lag och
-har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd
-såväl här som i det heliga landet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och en så enfaldig saga tros?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har
-blifvit störtad för mindre.
-</p>
-
-<p>
-Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens
-den sluge österlänningen, såg ett spår af den våldsamma
-strid ända till blods, som utkämpades inom detta
-slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock lyckades
-<a id="page-304" class="pagenum" title="304"></a>
-dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo
-likväl Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla
-misstankar, ett rof för alla omstörtningar, så länge <em>hon</em>
-stod kvar vid hans sida. Hennes makt var hans undergång.
-</p>
-
-<p>
-Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren
-trodde att sammansvärjningen var mogen att
-utbryta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var
-Kuprilis svar. Din tjenare vet ej förrädarnes planer;
-men hittills hafva alla stora omhvälfningar skett vid
-början af Bairamfesten, som infaller om tre dagar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga
-mig att låta ditt och mångas hufvuden falla, ty var viss,
-att jag icke skonar! Eller vill du hellre stå mig bi att
-rädda din herre och rädda dig själf?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam
-regering! Befall, och jag lyder!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade
-skepp i den turkiska flottan?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kapudan pascha föredrager framför alla andra
-galeren Monastir, med hvilken han tre gånger besegrat
-venetianerne. Monastir ligger för ankar vid Gyllene
-hornet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order
-till Murad Kapudan pascha att utrusta Monastir segelklar
-till i morgon afton före midnatten. Jag vill själf utse
-dess chef.
-</p>
-
-<p>
-Kuprili skref ordern.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skrif vidare en order till den nye paschan i
-Jerusalem att ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis
-och hans dottersons kvarlefvor samt med all heder begrafva
-dem i judiska kyrkogården.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-305" class="pagenum" title="305"></a>
-Äfven denna order uppsattes och expedierades.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Kuprili &mdash; fortfor Hagar Sultan &mdash; du stannar
-under bevakning i sultanens palats till i morgon afton.
-Jag behöfver din underskrift för några regeringshandlingar.
-</p>
-
-<p>
-Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga
-sultaninnans befallningar, att storvesiren icke vågade
-göra en invändning. Hvad var hennes afsikt?
-</p>
-
-<p>
-De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser.
-Ingen fick okallad inträda och ingen utan tillstånd lämna
-seraljen. Man anmärkte, att janitscharerne utbekommo
-hela sin innestående sold och därutöfver tre månaders
-förskott.
-</p>
-
-<p>
-Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre
-och gemål. Ingenting var förändradt i den unge sultanens
-dagliga lif. Skönskrifningen, ridlektionerna, sabelfäktningen,
-undervisningen i koranen, allt var som förr.
-Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb
-fattning och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt,
-som ofta vid denna ålder: än häftigt och otåligt, än
-vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af detta barn!
-Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en
-despot, sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen
-i ett österländskt hof. Han var egenmäktig, stolt och
-mån om sin värdighet, hänsynslös, när han brusade
-upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta,
-men väl mycken själfviskhet, mycket förakt för de
-slafvar, som kröpo för honom på golfmattorna. Huru
-väl behöfde han icke en fast och lugn ledande hand,
-en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta
-och som skulle lära honom att respektera människovärde!
-Hvem skulle ersätta denna hand, om den fråntoges
-<a id="page-306" class="pagenum" title="306"></a>
-honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte
-därpå.
-</p>
-
-<p>
-Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda
-af sönderpressade tårar. Dem såg ingen, de torkade
-okända bort i sin gömda källa. Hon hade låtit sin herre
-underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom obekant.
-Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt
-honom, att hans namnteckning, <em>tugra</em>, var helig och att
-han aldrig borde blindt underskrifva andras ord. Nu
-hade han frågat henne om papperets innehåll, och hon
-hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke
-mer, han skref under.
-</p>
-
-<p>
-Hon satt på en pall vid hans fötter, där han
-hvilade tyst på divanen. Hon lutade sitt hufvud mot
-hans knän, medan han lekte med hennes långa svarta
-hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne,
-gång efter gång, på kinden. Så brukade han icke
-förr, när han lekte med dessa lockar i barnsligt okynne.
-Han betraktade henne så tankfullt, att hon slutligen
-frågade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarför ser min själs hjärta på mig?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga,
-att hon var vacker som du och hade ett lika långt svart
-hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i handen,
-och de strypte henne i ett gardinsnöre.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål
-och sin son.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men de säga, att hon ville styra riket. En
-kvinna skall aldrig styra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men om hon styr väl?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du
-född fri?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; I det land, där jag födts, födas alla fria.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-307" class="pagenum" title="307"></a>
-&mdash; Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren
-gemål. Är du född judinna?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min moder var född judinna, min fader var
-kristen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna
-har tillställt alla de senaste oredorna i Syrien.
-</p>
-
-<p>
-Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen
-på hennes fall, utan att våga nämna henne. Hon beslöt
-gå sina fiender i förväg.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta,
-vilja störta dig från tronen?
-</p>
-
-<p>
-Gossen rodnade upp till örsnibbarna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem? frågade han.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och
-min kalif, du skall segra öfver alla dina fiender, men
-ingen seger vinnes utan ett offer. Säg mig någon, som
-du har mycket kär!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Dig, svarade gossen utan betänkande.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om
-jag skulle tagas ifrån dig, så minns, att jag alltid sagt
-till dig: kalif Muhamed, blif stor, blif ädel, blif vis, blif
-mild! Blif större än dina ärorikaste företrädare! Blif
-icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera så,
-att de som förbannat dem må välsigna dig!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag
-har huggit hufvudet af en hyena, utropade gossen med
-en blixt af sin stamfader Osmans eld i de mörka ögonen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden.
-Dem kan min kalif icke halshugga. Men om så sker,
-lofvar min herre och gemål, att jag får blifva hans
-trognaste houri i paradiset?
-</p>
-
-<p>
-Gossen kysste henne så som han aldrig kysst
-henne förr. Ännu var det ett barns kyss, men en makas
-<a id="page-308" class="pagenum" title="308"></a>
-lycksalighet och en moders förtviflan genomilade Hagar
-Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade
-hon velat dö.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du
-mig icke hugga hufvudet af dem som vilja taga dig
-från mig?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar
-dig ... därför att du har mig kär ... därför att kärleken
-är den största, den starkaste makt i himmelen och på
-jorden. <em>Nu</em> vet jag det ... Godnatt!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vill du icke tillreda min kudde och läsa min
-<em>ezan</em>? frågade gossen.
-</p>
-
-<p>
-Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades
-med detta förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog
-Hagar hennes befattning och ledsagade sin gemål till
-hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den lätta,
-lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.
-</p>
-
-<p>
-När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande
-kyssen på hans panna och sade till negrinnan:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då
-skall jag fråga dig huru du vårdat min själs hjärta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande,
-kastade sig till hennes fötter och kysste fållen af sin
-herskarinnas gröna sidentunique.
-</p>
-
-<p>
-Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat
-kvar det bästa af sig själf. Sultan Muhamed hade två
-vise lärare, Schami Hussein och Chodscha Rihan. Storvesiren
-Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar
-finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född
-despot till en välsignelse för sitt folk? En sådan fanns
-icke i osmanernes rike.
-</p>
-
-<p>
-Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade
-Hagar Sultan, åtföljd af Sabina och sin lifvakt,
-<a id="page-309" class="pagenum" title="309"></a>
-obemärkt seraljen och red i nattens mörker till den
-väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut
-på Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.
-</p>
-
-<p>
-Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul
-och icke minst sultanen själf af en med hans egen hand
-undertecknad <em>hat-i-sherif</em> eller kungörelse till folket,
-hvari padischa, under betygande af sitt höga missnöje
-öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit
-sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att
-välja en bostad utom hans rike.
-</p>
-
-<p>
-Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad,
-men svag, blef Muhamed IV icke den starke och
-vise herskare, hvartill hans första gemål velat uppfostra
-honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och
-Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande
-mot Europa, tog Kandia och belägrade Wien, men led
-där ett nederlag, efter hvilket det sedan sönderfallit,
-stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s
-trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades
-från tronen 1687 och efterträddes af sin broder Sulejman,
-hvilken fyrtio år suttit instängd i Stambuls seralj.
-</p>
-
-<hr class="footnote" />
-
-<p class="footnote">
-<a class="footnote" href="#fnote-13" id="footnote-13">[13]</a> Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi
-på historiens nakna verklighet, om han därtill har lust.
-Schabbathai Zevis historiska personlighet är själf en roman.
-Hela hans lif var ett omskifte af blind folkdyrkan, dittills
-ohörda triumfer, därefter nederlag, flykt, bannlysning och
-slutligen klenmodigt affall. Bragt i trångmål, sade han sig
-vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan Muhamed IV
-sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre
-förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och
-blef muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra
-judar till islam. Dyningarna efter hans fall förspordes
-länge och vida omkring. Många trodde ännu, att profeten
-blifvit upptagen till himmelen och att en ond ande antagit
-hans gestalt.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-26">
-<a id="page-310" class="pagenum" title="310"></a>
-26. Makalös.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Mais que la gloire immortalise.
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>rottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste
-det. Man sade, att hennes resa liknat en flykt,
-att hon med ett glädjerop sprungit öfver gränsebäcken
-till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne
-den snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper
-i ryggen för att få andas fritt? Men detta var icke
-möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon hade hyrt
-ett hus i Stockholm.
-</p>
-
-<p>
-Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer,
-om ej alla blickar varit riktade på den nye konungen.
-Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna. Så många
-faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod
-ännu gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra
-sig i egna småting. Stormaktstanken var invuxen i
-hvarje svensk, och finnarne följde långsamt efter. Hvar
-man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde en
-drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna
-suttit på Sveriges tron, att man ogärna ville räkna
-hennes knappnålar. En sådan drottning måste man förlåta
-mycket för hennes storhets skull. Kanske var det
-<a id="page-311" class="pagenum" title="311"></a>
-lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men
-hvarför nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte
-hon? Hvad företog hon sig nu i främmande land?
-Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott,
-och nu skulle han taga henne med kropp och själ.
-Gustaf Adolfs dotter? Omöjligt! Hon skulle återvända,
-förmäla sig med kung Carl och blifva hans drottning.
-Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt
-att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla
-sig under sin rang.
-</p>
-
-<p>
-Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från
-drottningen till konungen och från honom åter tillbaka
-till drottningen. Aldrig har Sveriges rike varit så monarkiskt,
-som när allt tycktes hänga på en kvinnas nyck.
-Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred
-strimma af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i
-mörker.
-</p>
-
-<p>
-Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade
-hon velat undkomma sig själf. Fruktade hon, att man
-ville lägga hinder i vägen för bortresan? Möjligt. Rådet
-ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt underhåll
-hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget
-vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut,
-och mot afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen
-talade inom henne svurna pligter.
-</p>
-
-<p>
-Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest
-i karlkläder inkognito genom Danmark. Man tillade, att
-konung Fredrik III förgäfves ridit ut för att se henne,
-att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig till
-värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man
-berättade, att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa
-hår för att bättre dölja återstoden under en karlperuk
-och att hon sagt till den tvekande kammartjenaren:
-<a id="page-312" class="pagenum" title="312"></a>
-»Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när
-jag bortskänkt en krona?»
-</p>
-
-<p>
-Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos
-bankiren Antonio Texeira, den rikaste jude i världen
-näst Ruben Zevi. Där återtog hon med kvinnodräkten
-äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne
-ett nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo
-att uppvakta henne. Och åter, men nu på främmande
-mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och lustbarheter.
-Kristina var åter en drottning, men nu mera
-fri. Friheten var hennes personliga vinst; alla öfriga
-skulle, bundna i sträng hofetikett, erkänna henne såsom
-allenastyrande.
-</p>
-
-<p>
-Huru de bugade djupt för denna rang utan makt!
-Ännu märktes ingen förändring. Europas lärde, som
-hittills prisat dygderna på tronen, prisade nu tronafsägelsen
-som en hjältebragd utan like. Det var så
-Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade
-ännu sin tribut som regerande drottning.
-</p>
-
-<p>
-Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt,
-och hon ville visa honom sin erkänsla.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Texeira &mdash; sade hon till honom &mdash; lyckan har
-begåfvat eder med alla förmåner som de dödlige eftersträfva.
-Jag är för fattig att lägga något därtill; men
-om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den,
-och allt som står i min makt skall göras för att gå
-denna önskan till möte.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag hade en önskan &mdash; svarade juden i hofstil
-&mdash; men denna är redan uppfylld öfver all min förväntan
-och värdighet. Jag önskade att engång få vid eders
-majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad,
-och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få
-mottaga henne i mitt ringa hus.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-313" class="pagenum" title="313"></a>
-&mdash; Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar
-mitt besök som ett aktningsbevis mot eder och
-edra trosförvanter. Ni känner min fördomsfrihet. Judarne
-äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är af
-furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för
-eder? Vore ni kristen, funnes väl utväg. Men hvad
-säger ni, om jag skulle hos konungen af Spanien utverka
-åt eder en ny titel? &mdash; Och hon slog småleende
-juden lätt på axeln med solfjädern. &mdash; Protektor öfver
-Jerusalem?
-</p>
-
-<p>
-Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles
-ny. Kejsaren har för tjugu år sedan erbjudit
-samma värdighet åt Ruben Zevi i Regensburg, och han
-har afslagit den.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte
-mig att bereda samma utmärkelse åt en värdigare.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Värdigas än en gång förlåta eders majestäts
-ringaste tjenare! Ingen har kunnat vara värdigare en
-sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt lif och hela
-sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem.
-Det var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång
-och afrådde min vän Zevi. Men eders majestäts vishet
-inser, att jag efter sådana tilldragelser, som uppskakat
-hela vår stam, icke kan mottaga titeln af protektor öfver
-Jerusalem.
-</p>
-
-<p>
-Kristina hade upplefvat för mycket under dessa
-månader för att hinna egna någon uppmärksamhet åt
-så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom Texeira den
-nye Messias&rsquo; uppträdande och hans farbroders fall. Hela
-det konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi
-uppbyggt på guldets allmakt, hade brustit med honom i
-spillror. Hans omätliga rikedomar hade inom mindre än
-<a id="page-314" class="pagenum" title="314"></a>
-ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna
-allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne
-hade som gamar slagit ned på återstoden af bytet. Texeira
-förteg, att han själf just nu var i rastlös verksamhet
-natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två eller tre
-världsdelar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej &mdash; anmärkte Kristina tankfull &mdash; vi skola
-inte mera tänka på en protektor. Europa har tills vidare
-nog af en sådan i England. Skada på Ruben Zevi. Det
-var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk i
-dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min
-krigshär; det hade varit något för Wittenberg eller för
-Königsmark. Och jag skulle ha gjort Emporagrius till
-påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas,
-att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos
-sultanen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter
-prisa henne som en kraftfull och vis regentinna. Hon
-styrde Turkiet enväldigt i sex år, men lärer nu blifvit
-störtad.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och förmodligen strypt?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sannolikt. Hennes öde är obekant.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira,
-hvad kan jag göra för en man, som nu blifvit den
-förste i Israel? Medborgarerätt i det fläskätande och
-öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det
-rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän;
-tro som tro, kappa som kappa, katolik till exempel;
-det är den bekvämaste utvägen att få sina synder förlåtna.
-Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl
-hos hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien
-och är nästan förvissad om att kunna göra eder till
-guvernör öfver Peru.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-315" class="pagenum" title="315"></a>
-&mdash; Jag tackar eders majestät underdånigst. För
-närvarande är den största nåd, som kan vederfaras
-Hamburg och mig, att eders majestät täckes med sin
-höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon
-vid Wandsbeck med anledning af eders majestäts afresa.
-</p>
-
-<p>
-Kristina skrattade.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst
-förlorad, som ni är omättlig. Inte ens Perus grufvor
-kunna rädda er själ. Godt. Jag skall komma till festen.
-Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så uppodla
-eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm
-med mina underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni
-där skall finna värdige trosförvanter.
-</p>
-
-<p>
-Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den
-16 Juli 1654 var den mest lysande, som den gamla
-hansestaden firat i mannaminne, och den första försmak
-drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt
-snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt
-och lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa,
-var där församladt till en praktfull bankett. Smickrande
-tal, symboler och äreportar omväxlade med dans,
-fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett på
-natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd,
-nedlåtande glad. Själfva majestätet syntes förgätet i
-denna talrika, festklädda människoskara, under dessa
-fria, lummiga löfgångar, i detta för ett nordiskt öga så
-ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej
-lyckades fullt fördrifva från parkens skuggor. Men
-kungablicken fanns likväl alltid kvar i de stora, uttrycksfulla
-blå ögonen, alltid vaken, alltid sig själf midtunder
-läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar hon
-visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes
-hon icke göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att
-<a id="page-316" class="pagenum" title="316"></a>
-vinna sitt nya rike, världen, vid denna sin första debut
-på utländsk botten. Om henne fanns endast ett omdöme,
-och det sjöng hennes lof. Snillet kände man,
-det hade tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten
-var obekant intill nu för de flesta. Och om henne
-hade man sagt ... ja, hvad allt ondt och lastbart hade
-man ej ljugit om denna tjusande drottning, som tycktes
-i sin person förena de högsta kungliga dygder med den
-älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och
-förtjente månge beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet
-höja en hviskning, smög det förläget i skuggan och
-hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska
-fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes
-fredskärlek; staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat
-mot svenska rådet, tog sig talan å hela Tysklands vägnar
-och förklarade genom sina rådsherrar Kristina för den
-ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets
-blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad
-människolycka. <em>Hon</em> var fredsstiftarinnan, som återgifvit
-hoppet åt dignande folk; <em>hon</em> var tidehvarfvets
-fria tanke och lysande medelpunkt; <em>hon</em> var den enda
-dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef
-majestätet. Wandsbeck blef senare öfverglänst af större
-triumfer, men blef dock den första gästrollen och den
-första applåden under en lång kunglig förevisning på
-Europas skådebanor.
-</p>
-
-<p>
-Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik
-af Hessen-Eschwege med sin gemål Eleonora Katarina,
-drottning Kristinas kusin och jämnåriga fostersyster,
-pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första ungdoms
-felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen
-med en likaså ostadig furstlig gemål, men
-äktenskapet var långtifrån lyckligt. Kristina hade gjort
-<a id="page-317" class="pagenum" title="317"></a>
-allt för att utplåna sin kusins vanrykte och gjorde det
-äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte,
-tog henne förtroligt under armen och ledsagade henne
-till en berså, nog öppen för att låta dem ses, men nog
-afstängd för att tillåta ett ostördt samtal.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva,
-sedan vi sprungo tillsammans i Stegeborgs backar,
-började drottningen, såsom när man vill uppresa en till
-hälften afbruten ros. &mdash; Hvad säger din spegel? Tillåt
-honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf
-inte för brådt; minns, att din ungdom äfven är min!
-</p>
-
-<p>
-Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna
-tårar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är du ej lycklig, Nore?
-</p>
-
-<p>
-Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos
-båda, voro dessa två hvarandra så olika, som det var
-möjligt för två fostersystrar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur,
-som prisa sin man för att han inte slår dem.
-</p>
-
-<p>
-Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig
-själf genom att försvara sitt val.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett
-försök att småle.
-</p>
-
-<p>
-Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej
-såra, hon ville upprätta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta
-allt, utom låghet. Jag föredrager en lättsinnig ädling
-framför en dygdig skrymtare. Det är lyckligast att vara
-fri; men bär man en black om foten, skall man ställa
-så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel,
-stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den
-tiden vi ännu buro pudrad hårpung, puffärmar och
-långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden, om han
-<a id="page-318" class="pagenum" title="318"></a>
-går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på
-halsen!» ... Har du glömt ridkonsten, Nore?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine.
-Det var en tid, när jag nästan tyckte mig vara din
-jämlike. Och nu har du icke din like i hela den vida
-världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som
-Sara kallade herre! Däri är jag lyckligare än du. Men
-trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son eller dotter,
-hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd
-med din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med
-svenskt Vasablod. Det är bättre att lämna något stort
-efter sig, än att själf vara stor ... Makalös! Hvar fick
-du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös
-i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen?
-Det finns ju ej två skapade ting, som äro hvarandra
-fullkomligt lika. Min vackra ros med de slokande bladen,
-om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du funnit
-mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös,
-<em>makelos</em> ... man kan ju göra grekiska af&rsquo;et. Jag
-skall låta prägla det på en medalj; det skall blifva min
-fenix ...
-</p>
-
-<p>
-Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för
-att återvända till festens vimmel. Furstinnan Eleonora
-Katarina kände sig på samma gång upprättad och
-nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen;
-så upprättande andra och dock &mdash; själf så
-ensam allt!
-</p>
-
-<p>
-Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att
-säga sin höga gäst ett rätt praktfullt sista farväl. Men i
-Texeiras hus förnams endast rasslet af flitiga pennor,
-som vid alla kontorets pulpeter utfärdade order att inhösta
-millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen
-<a id="page-319" class="pagenum" title="319"></a>
-hade försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt
-och åtföljd endast af manlige ledsagare.
-</p>
-
-<p>
-Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna
-på hennes bågformiga fall &mdash; icke till Brüssel, där hon
-inför pater Guèmes afsvor sina fäders tro &mdash; icke till
-Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius
-offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens
-ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska
-kyrkan, hvilken förklarat hennes fader för Antikrist &mdash;
-icke till intåget i Rom, där hon blef Kristina Alexandra
-&mdash; icke till intåget i Paris, där hon förvånade allt och
-själf förvånades öfver intet &mdash; icke till hennes berömda
-vetenskapsakademi i Rom &mdash; icke till hennes olyckliga
-besök som gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till
-dess och Polens kronor &mdash; icke till hennes tvister med
-påfven, hennes svikna illusioner och ryktets trolöshet &mdash;
-icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet af
-all jordisk herrlighet &mdash; icke ens till de sista årens uppriktiga
-själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på
-hela jorden ej fanns en dödlig, åt hvilken hon ville
-förtro sig helt eller som hon ansåg värdig att vara hennes
-jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu,
-1654, så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i
-tjuguåttonde året af ett människolif, hvilket alltigenom
-kommer till möte med nya öfverraskningar, nya lärdomar.
-Grunden var lagd, öfverbyggnaden återstod. Hon
-var »den oförlikneliga» &mdash; »den tionde sånggudinnan»
-&mdash; »den svenska Minerva» &mdash; »gudarnes hjältedotter»
-&mdash; »nordens Sibylla» &mdash; »konungarnes drottning» &mdash;
-»den himmelska hjältinnan, den andra solen» &mdash; »<em>Christina
-coelestis heroina, alter sol</em>». Hon var Fenix, som
-uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk
-inskrift <span class="greek">&mu;&#940;&kappa;&epsilon;&lambda;&omicron;&sigmaf;</span>, makalös.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-320" class="pagenum" title="320"></a>
-Grekiska ordet <span class="greek">&mu;&#940;&kappa;&epsilon;&lambda;&omicron;&sigmaf;</span> betyder en inhägnad, och
-romarne gjorde däraf <em>maceria</em>, en trädgårdsmur, <em>macellum</em>,
-ett hökaretorg. Hvilken betydelse än den lärda drottningen
-månde ha tillerkänt dessa närgångna härledningar,
-som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att
-<em>inhägnaden</em> minst motsvarade hennes obundna frihet.
-Men inhägnaden kunde få en vackrare betydelse, om
-den tolkades som <em>beskydd</em>, och där fann Kristina sin
-lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort
-och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af
-konster och vetenskaper, beskyddarinna af den fria
-tanken och samtidens högsta kultur; detta var hennes
-<em>makelos</em>, hennes mål och ära. Erkännes Thorilds sats
-som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening,
-ett lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien,
-som mäter bristerna, hellre behandla dem som teckningens
-skuggor och låta det stå i ljus, som består för eftervärlden.
-Då skall Sverige minnas, att Gustaf Adolfs
-dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med
-en ny lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall
-Finland icke förgäta, att det af henne, medan hon ännu
-var ett barn, men ett därtill värdigt barn, mottog sin
-första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik.
-»Mig hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid
-stortänkte Geijer. Och bättre än någon har denne häfdatecknare
-angifvit hennes ställning, när han säger: »Själf
-sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild af
-den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»
-</p>
-
-<p>
-Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och
-mänsklig svaghet, så hejdlöst beundrad, så skonslöst
-förtalad, du, på hvars graf två sekler snöat, utan
-att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart
-och fullt rättvist din bild &mdash; vredgas ej, om en skattsökare
-<a id="page-321" class="pagenum" title="321"></a>
-i häfdens och hjärtats lönkamrar frågat ditt
-tidehvarfs stjärnor om tydningen af din gåta och där
-funnit en begåfning och en brist, som förklara allt!
-<em>Stellæ inclinant</em> ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda
-anlag, och vi stå på det nittonde seklets böljande
-grund.
-</p>
-
-<p>
-Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har
-tecknats så lekande lätt och så träffande likt af <em>Voltaire</em>,
-att ingen fotograf kunnat lyckligare fördela ljus och
-skugga:
-</p>
-
-<div class="poem-container">
-  <div class="poem">
-    <div class="stanza">
-      <p class="verse"><a id="corr-1"></a>À sa jupe courte et légère;</p>
-      <p class="verse">à son pourpoint, à son collet;</p>
-      <p class="verse">au chapeau, chargé d&rsquo;une plume;</p>
-      <p class="verse">au ruban ponceau qui pendoit</p>
-      <p class="verse">et par-devant et par-derrière;</p>
-      <p class="verse">à sa mine galante et fière</p>
-      <p class="verse">d&rsquo;amazone et d&rsquo;avanturière;</p>
-      <p class="verse">à ce nez de consul romain;</p>
-      <p class="verse">à cette fierté d&rsquo;héroïne;</p>
-      <p class="verse">à ce grand oeil tendre et hautain</p>
-      <p class="verse">soudain je reconnus Christine:</p>
-      <p class="verse">Christine des arts le maintien,</p>
-      <p class="verse">Christine qui céda pour rien</p>
-      <p class="verse">et son royaume et son église,</p>
-      <p class="verse">qui connut tout, et ne crut rien,</p>
-      <p class="verse">que le Saint Père canonise,</p>
-      <p class="verse">que damne le luthérien,</p>
-      <p class="verse">mais que la gloire immortalise.</p>
-    </div>
-  </div>
-</div>
-
-<p class="noindent">
-Det är:
-</p>
-
-<p>
-På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock
-och halskrage; på den plymprydda hatten; på hennes
-röda band, som hängde framåt och bakåt; på hennes
-behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska;
-på denna näsa af en romersk konsul; på
-denna en halfgudinnas stolthet; på denna känslofulla
-<a id="page-322" class="pagenum" title="322"></a>
-och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de
-fria konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt
-rike och sin kyrka; henne, som kände allt och trodde
-intet; henne, som den helige fadern förklarar för
-helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär
-till odödlig ära.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-27">
-<a id="page-323" class="pagenum" title="323"></a>
-27. Ett nytt lif.
-</h3>
-
-<div class="motto">
-<p class="motto">
-Jag var död, och se, jag lefver!
-</p>
-
-</div>
-
-<p class="first">
-<span class="firstchar">D</span>agarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken
-i Nyland fältpredikanten Petrus Luth. Han var en
-man om vidpass fyrtio år, lång, mager, blek, mycket
-lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom
-och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den
-finska kyrkans äreställen, om han ej föredragit att predika
-sin mästares bud för desse af hatet, hämnden och
-plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde honom.
-Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror
-för att förbinda de sårade och trösta de döende, hade
-nu blifvit en afsvuren fiende till ryttaren på den röda
-hästen. Hvar han kom, predikade han fredens och
-kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det.
-Han var ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i
-kampen om lif och död, men han bar en sötvattenskälla
-under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle han
-lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan.
-Hårdhändt och oförfärad, såsom det släkte, till
-hvilket han talade, kastade han ned i stoftet allt som
-icke stod fast rotadt på eviga klippor.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-324" class="pagenum" title="324"></a>
-Denne väldige predikant var på genomresa till
-Ekenäs för att afgå med finska trupper till Reval, men
-dröjde några dagar i Karis, medan rotarna samlade sig.
-Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X
-Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades,
-allt var åter vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus
-predikade michaelidagen i Karis kyrka om »den störste
-i himmelriket», men hade samtidigt att framställa Michaels
-strid med draken. Draken var kriget, draken var ryttaren
-på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej
-blifvit plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit
-röfvad! När du slutat att plundra, skall du själf blifva
-plundrad; när du upphört att röfva, skall man röfva
-dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta
-bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna.
-Landet sörjer och försmäktar. Libanon blyges och
-vissnar, Saron är likt en ljunghed, Basan och Karmel
-fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill
-jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen
-hafvande med hö; I skolen föda halm. Eder andedräkt
-skall blifva en eld, som förtär eder. Folken skola förbrännas
-som kalk; såsom afhuggna törnen skola de
-förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig
-brand? Herren skall döma hedningarne; han skall
-skipa rätt åt talrika folk, och de skola smida sina svärd
-till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Allt
-krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt
-varda.»
-</p>
-
-<p>
-Icke nöjd med dessa Esaias&rsquo; ljungeldar, kallade predikanten
-den talrikt församlade menigheten ännu till en
-bibelförklaring på eftermiddagen vid Nyby gård, som var
-den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit
-och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen
-<a id="page-325" class="pagenum" title="325"></a>
-af en skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som
-i de första kristnas tid. Ett klippblock på kullen var
-på samma gång predikstol och altare; där låg Gustaf II
-Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen
-färgade med sitt röda sken de vissnande löfven,
-den groftimrade stugan och den ljudlöst lyssnande, spridda
-åhörarekretsen.
-</p>
-
-<p>
-Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför
-sluttningen. Talaren grep Zofars ord i Jobs bok för att
-tukta tidens öfvermod. »Vet du ej, att det varit så från
-evig tid, från det människan sattes på jorden, att de
-ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje
-räcker endast för stunden? Om än hans höjd stege upp
-till himmelen och hans hufvud räckte upp till molnen,
-blifver han dock förstörd för evig tid. De, som sett
-honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger
-han, man finner honom icke mer, och han jagas bort
-såsom nattens syn. Det öga, som sett honom, ser honom
-icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om än
-hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med
-honom i mullen!»
-</p>
-
-<p>
-Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken
-såsom det första och yppersta budet &mdash; detta bud,
-som själfviskheten förnekar och som kriget uppenbart
-hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den som
-blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?»
-Förstår du icke, att »om jag visste alla hemligheter och
-all kunskap och hade all tro, så att jag försatte berg,
-och hade icke kärleken, så vore jag intet?» Om någon
-menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han
-besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna
-och tungomålen upphöra, och kunskapen skall försvinna,
-men kärleken vänder aldrig åter.» I himmelen och på
-<a id="page-326" class="pagenum" title="326"></a>
-jorden är han det största, det enda, det eviga, som aldrig
-förgås.
-</p>
-
-<p>
-Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka,
-älskande barnet såsom den störste i himmelriket. Hans
-ord nedslogo i den själfviska, hårdhjärtade tiden såsom
-hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på samma gång
-som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något
-af den allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider
-af hårda pröfningar förklarar hvarför icke ett folk går
-under.
-</p>
-
-<p>
-Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen
-inbröt, folkskarorna runno bort som rännilar utför
-sluttningen. Nyby var en ofta anlitad rastplats för vägfarande,
-och en vagn, eskorterad af några ryttare, hade
-anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad,
-framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade
-reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp
-öfver hufvudet i en »huike», lät förmoda en medlem af
-ortens adel.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mäster Petrus Luth &mdash; sade kvinnan till honom
-&mdash; jag tackar eder för ord af ande och lif. Ni har
-engång frågat mig, om jag var ett Guds barn. Jag har
-aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu
-kommer jag till eder som en förlorad spillra på världens
-haf och frågar eder, om ni vill visa mig vägen till den
-kärlek, som är förmer än all kunskap och som aldrig
-förgås.
-</p>
-
-<p>
-Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är du &mdash; sade han med en själasörjares förtroliga
-tilltal &mdash; är du den samaritiska kvinnan, som
-kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så minns, att
-ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall
-finna evigt lif.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-327" class="pagenum" title="327"></a>
-&mdash; Det är så långt till Gud, suckade kvinnan,
-och jag är så trött. Gif mig en droppe lefvande
-vatten!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ingen kan gifva hvad <em>han</em> gifver; men hvad
-jag har, vill jag gifva dig. Sätt dig här och förtro dig
-till mig!
-</p>
-
-<p>
-De satte sig på stenar under en gulnande björk.
-Mörkret började inbryta och stjärnorna tindra på himmelen.
-Mäster Petrus kunde ej urskilja den okändas
-drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af
-någonting öfverlägset. Hon var icke som andra. De
-ödmjuka orden hade en främmande klang och motsades
-af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att
-befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg
-länge. Det kostade henne en synbar ansträngning att
-blotta sitt innersta.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nåväl &mdash; sade han slutligen, bemannande sig
-med sin starka tro &mdash; du säger mig, att du är en sökande
-ande. Hvad är du mer? Hvem söker du?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade
-kvinnan eftersinnande. Jag är en som förnekat allt,
-utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så långt
-jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken
-har rot, och denna stenen har grund att hvila på, men
-jag är rotlös som hafvets skum, jag har intet fäste i
-himmelen eller på jorden. I långa år har jag sökt min
-själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt
-fäste i världen och stått på samma gungande planka;
-sökt rot i alla den mänskliga vishetens verk och blifvit
-lika bedragen. Tusen frågor och aldrig ett svar. I dag
-hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder till mig,
-och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå.
-Jag har ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit
-<a id="page-328" class="pagenum" title="328"></a>
-döda ljud, men i dag ha de fått lif och slå mig till
-jorden. Kan ni upprätta mig?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Gud kan upprätta dig, han som är kärleken.
-Tror du på Gud?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit
-mig. Jag har trott på mig själf och höll icke
-profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro på kärleken,
-men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt
-barn ... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för
-detta barn har jag offrat allt, men icke fått frid.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den,
-som älskar fader eller moder eller syster eller broder
-eller barn mer än mig, säger Herren, han är mig icke
-värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare?
-</p>
-
-<p>
-Hon teg.
-</p>
-
-<p>
-Nu hade han henne fången. Han grep en örninna
-i stolta vingar. Hon reste sig till flygt, hon kämpade
-för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog henne
-med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek
-blott en naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt,
-betvingar på samma gång allt, så att i honom måste vi
-ock älska människorna. Denna kärlek allena gifver
-lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är
-den som aldrig förgås.
-</p>
-
-<p>
-Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar
-af törst. Men hon gaf icke vika.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Är det ej nog &mdash; sade hon &mdash; att jag offrat allt
-för min kärlek?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, det är icke nog att offra allt för en afgud.
-Icke om du gåfve ett konungarike.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag har gifvit ett konungarike.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Icke om du gåfve din lekamen att brännas.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-329" class="pagenum" title="329"></a>
-&mdash; Jag har gifvit min lekamen att brinna i invärtes
-eld.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men apostelen säger: det är dig intet nyttigt.
-Har du icke fått allt af lefvande Gud?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jo, jag har fått allt ... låt mig säga af stjärnorna.
-Af mig själf är jag intet. Ingen mask i mullen
-har kommit till världen så eländigt hjälplös och fattig
-som jag. Och dock har jag fått en sund kropp, en fri
-ande, rika naturgåfvor, brinnande törst efter allt det
-högsta och största som tanken fattar. Jag har fått ett
-okufveligt mod, en stark vilja, en klar blick, människors
-kärlek, kunskap, makt, ära, riken och höghet. Endast
-<em>ett</em> har jag icke fått, det har vuxit ut ur mitt innersta
-... min kärlek till detta barn.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tag intet undan! Du har fått allt af din Gud;
-åt honom måste du gifva allt tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mäster Petrus ... ni går mig på lifvet; låt oss
-förstå hvarandra! Det var en tid, när jag för en sådan
-fordran skulle ha skrattat åt eder eller spärrat eder in i
-ett dårhus. Men sedan jag förlorat mig själf, sedan jag
-gifvit mig åt en annan, sedan jag känt alla fästen svikta,
-har jag lidit och lärt tillräckligt för att nu förstå eder.
-Välan, jag böjer mig. Tag allt hvad jag <em>fått</em>, jag gifver
-det allt tillbaka, kunskap, höghet, ära, jag kastar det
-bort, som hade det aldrig varit. Jag är beredd att åter
-blifva den outsägligt fattiga, ringa, betydelselösa atom,
-som jag var. Men begär ej min kärlek; den kan jag
-icke gifva eder, den är det enda som återstår af min
-tillvaro, den är mitt lif. Jag kan ej slita hjärtat ur mitt
-bröst och fortfara att lefva.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Så dö, du syndens trälinna, dö bort från dig
-själf, och stå upp som en ny skapelse i din Herre och
-<a id="page-330" class="pagenum" title="330"></a>
-frälsare! Vill du mäkla med Gud? Vill du säga till
-honom: så och så mycket gifver jag dig, men min
-syndiga jordiska kärlek vill jag behålla; den får du
-icke, den är mitt lif! Gå, mäkla med världen; hon
-låter pruta med sig, men här gäller allt eller intet. Din
-Gud nöjes ej med ett halft hjärta, han vill hafva dig
-hel. Han kan icke mottaga dig, förrän du säger: <em>Kristus
-är mitt lif!</em>
-</p>
-
-<p>
-Hon reste sig upp i häftig vrede.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och hvem är då ni, som talar till mig med
-Guds myndighet? Det är länge sedan jag vuxit ifrån
-den fromma inbillningen, att prästen är Gud. Ni är
-lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar
-skriften; det gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror
-eder ha funnit, medan jag famlar, och ni har funnit så
-litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är. Ty visste ni
-det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös medmänniska
-på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro.
-Gud är barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga
-mig allt, skulle han ej låtit mig stanna ännu en tid på
-jordens yta. Ni har sett och lärt något i världen; må
-vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner
-judar, muhamedaner och kristne af alla bekännelser;
-ni är icke visare än någon af dem. Juden säger till
-mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för dig sitt
-sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed,
-fasta, strid för din tro, och du är viss om paradiset.
-Katoliken begär ej ens detta af mig. Läs ditt <em>pater
-noster</em>, säger han, anropa helgonen, bikta, gif allmosor,
-och Petrus skall för dig upplåta himmelens port. Men
-ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf,
-Gud vill hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad
-skall jag tro om en sådan lära? Jag kan ju icke gå
-<a id="page-331" class="pagenum" title="331"></a>
-tillbaka till den halmkärfve, där jag är född, och födas
-på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon
-strålar mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag
-tillbaka till henne, min enda vän; hon har gifvit mycket
-och tagit mycket, men hon har dock unnat mig att behålla
-<em>ett</em>. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig
-allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro,
-om ni kan; jag kan det icke. Farväl!
-</p>
-
-<p>
-Hon gick några steg, men kom icke långt. Den
-förvånade predikanten såg henne stanna, vackla, försöka
-gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig makt. Hon
-darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka
-vilja för att lösslita sig från detta oemotståndliga, som
-förlamade hennes fot, men förgäfves. Efter en kort,
-förtviflad strid sjönk hon, halft vanmäktig, ned vid
-klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I detta
-ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad
-af ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som
-belyste klippan, gräset, mossan och aftondaggen närmast
-omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes svarta hår
-tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i
-mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade
-som Orions bälte på himlahvalfvet.
-</p>
-
-<p>
-Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster
-Petrus och utsträckte handen för att uppresa den vanmäktiga.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vänta! sade hon med låg röst. &mdash; Stjärnan är
-inom mig ... Hon talar ...
-</p>
-
-<p>
-Det varade kanske en minut, kanske ett sekel.
-Tiden fanns i detta ögonblick icke till. Plötsligt befunno
-sig båda åter i djupt mörker. Det hemlighetsfulla
-skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt,
-som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila
-<a id="page-332" class="pagenum" title="332"></a>
-bort öfver den mörka natthimmelen och förlora sig bland
-stjärnorna.
-</p>
-
-<p>
-Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter
-andan och sade:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den
-okunnigaste af alla skapade varelser.
-</p>
-
-<p>
-Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn.
-Den stränge predikanten kände sig rörd.
-</p>
-
-<p>
-Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag
-lyder. För mig återstå endast tre dagar på denna orten;
-dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall jag efterfråga?
-Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är.
-</p>
-
-<p>
-Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner
-mig sedan långt tillbaka.
-</p>
-
-<p>
-De återvände till gården och möttes på vägen af
-tjänare, som utsändts med facklor. Grefvinnan hade anländt
-öfver Reval till Ekenäs och ville vidare fortsätta
-resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös
-natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej
-sofvit på många år.
-</p>
-
-<p>
-Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby
-och tillbragte alla tre dagarna före sin afresa hos den
-resande i gårdens rymliga gäststuga. Det var en lång,
-hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till korta.
-Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre
-än mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde
-&mdash; bedja. Och denna brinnande bön blef rebellen öfvermäktig.
-Hon kunde icke motstå den makt, hvilken
-böjer människors själar som vattubäckar. Den slog
-henne till jorden och uppreste henne ny.
-</p>
-
-<p>
-När mäster Petrus mot aftonen af den tredje
-dagen tog farväl, föreslog honom grefvinnan ett sista
-möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att uppsöka
-<a id="page-333" class="pagenum" title="333"></a>
-denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt
-lifs skuld.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jag skall komma &mdash; svarade han &mdash; för att
-bevittna ett barns nyfödelse, där det först såg dagen.
-Vår evangeliska kyrka sörjer sitt jordiska öfverhufvud,
-den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från ljus
-till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan
-har gått från mörker till ljus.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för
-alla som famla med ovissa steg mot evigt ljus! Gud
-allena vet huru mycket mörker ännu är kvar i själarnas
-botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag
-lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän,
-min lärare, låt mig nu vara fri i sanningen! Edra
-kyrkor strida om bokstafven och glömma, att anden är
-en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon annan
-synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga
-kyrkan, hvars herre och hufvud är Kristus allena. Nu
-kan jag gifva mig helt åt honom. Nu kan jag börja
-ett nytt lif.
-</p>
-
-<p class="tb">
-*
-</p>
-
-<p class="noindent">
-Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade,
-utom eldskenet från spiseln, bestått sig den ovana
-lyxen af ett talgljus, instucket i en urhålkad rofva på
-bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster Petrus
-Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med
-torpets fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya
-på sängen, barnen uppsnyggade. Där fanns nu, som
-förr, en talrik afkomma, Tommus barn, sedan sonen öfvertagit
-torpet efter sin fader och burit tidens bördor med
-samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade
-han med att banda en så, hans hustru delade sin
-<a id="page-334" class="pagenum" title="334"></a>
-omsorg mellan barnen och aftonmåltiden; hans gifta
-syster Sigfrida satt med ett dibarn vid bröstet. Dordej,
-modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den
-yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade
-sitt hufvud mot farmoderns knä.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt
-Guds ord i går, sade den språksamma gamla kvinnan,
-utan att upphöra med sin rannsakning. &mdash; Blif hos oss!
-Hvad skall han bort till det stygga kriget?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde
-prästen.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu
-med, han ock, innan han rätt fått skägg på hakan, och
-si, där blef han! Två har jag kvar i knekthopen; det
-sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man
-togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet
-sitt, stackare. Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar.
-Det sägs, att moskoviten illfänas återigen; så skall väl
-Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och
-barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron
-skola nu lystra, när det talas om krig.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Låt dem komma, så många som träd i skogen!
-mumlade pojken hotande, i det han skubbade sig mot
-farmoderns knä.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Håll truten! Skäms du inte för mästaren?
-Det är ingen skam i pojkarne nu för tiden, sådana
-äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud
-signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef
-inte längre än goddag och adjö. Hvarför skulle hon
-löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora lärdomen är
-nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig
-botten i&rsquo;na.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst.
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-335" class="pagenum" title="335"></a>
-&mdash; Säg det! Jag har också känt en, som ville
-med all gevalt lära skriftens rätta förstånd, och hvad
-blef hon? Bortkollrader blef hon, så att hon till slut
-inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har
-kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa
-med barnet Hagar, och henne såg jag sedan som en
-förnäm jungfru i kriget.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Såg han&rsquo;na? Ja, hvad skulle inte hon gå i
-krig, hon, som var den förnämsta, näst fröken, i Sveriges
-rike! Må tro det blef högt till taket, när Lydiken kom
-från Stockholm och förtäljde oss allting om Hagar.
-Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick
-fulla kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla
-gått &mdash; herr Åke, som tog pojken till sig, och herr Jöns,
-som tog flickan. Långt före dem gick mäster Sigfrid ur
-tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen.
-Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej?
-Jag vill minnas, att ni höll henne kär.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns
-inte, och ändå blef hon mitt sorgebarn. Gud förlåte
-mig, om jag suttit med släden full af barn och vargarna
-naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen
-först åt odjuren.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte
-Sigfrida med ett godt smålöje.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men
-aldrig i världen får jag se min allrakäraste ros och lilja
-mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad skulle en silkeshöna
-rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten,
-när mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge
-<a id="page-336" class="pagenum" title="336"></a>
-jag lefver. Så stjärnklart därute och så träffeligt kallt!
-Och hon, fattiger, kullriden i snön! Här satt jag, där
-jag nu sitter; där satt Thomas; där låg Sigfrida i vaggan,
-där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i vrån
-bakom väfstolen. Thomas, sa&rsquo; jag, är där inte något
-på dörren? »Hvad skulle det vara så här dags?», sa&rsquo;
-Thomas. Jo, sa&rsquo; jag, det är likasom skulle något trefva
-på dörren ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll
-Sigfrida.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej
-sina egna ord och visste ej själf hvarför hon ofrivilligt
-spratt till. &mdash; Hör åt, om där är någon från Nyby!
-</p>
-
-<p>
-Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande
-dräkt steg in och stannade stum vid tröskeln.
-</p>
-
-<p>
-Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande
-och grep Tommu hårdt i armen. Hon svimmade ej, hon
-var ej af den sorten, men rösten svek henne. Hon
-kunde blott framstamma:
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Jesus i himmelen! Den döda!
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hagar! utropade Sigfrida.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hagar! instämde Tommu.
-</p>
-
-<p>
-Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått,
-sedan de sist sågo henne resa barfota med Lydik Larsson
-till Åbo. Hon hade mycket förändrats; dragen hade
-hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet,
-men det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna.
-Likheten med den döda modern hade trädt tydligare
-fram och skrämt Dordej nästan från vettet.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Min andra moder, min trognaste vän på jorden!
-sade den förlorade dottern med böjdt hufvud och nedslagna
-ögon. &mdash; Jag är icke värd att kallas ert barn.
-Kan ni förlåta min långa otack?
-</p>
-
-<p>
-<a id="page-337" class="pagenum" title="337"></a>
-Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade
-Dordej följt sin första ingifvelse, skulle hon ha flugit
-sorgebarnet om halsen. Där fanns ju icke en tanke på
-otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig
-instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten
-var och var ej hennes kära lilla barn; där var främmande
-klang i orden, ett främmande, något af »den förnämsta
-i Sveriges rike».
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sigfrida &mdash; sade Dordej, ovant förlägen &mdash; tag
-emot hennes nåds kappa!
-</p>
-
-<p>
-Hagar kände sig själf som en sorgsen främling.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter
-sitt ovärdiga barn! Jag har varit så olycklig, så ensam,
-utan en vän på jorden ... en enda, utom er, men hon
-är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade
-mil för att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå
-ohörd!
-</p>
-
-<p>
-Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot.
-Hvad frågade hon efter en okänd höghet! Hvad mindes
-hon mer sin långa längtan eller ett barns hårdhjärtade
-glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande
-moders armar.
-</p>
-
-<p>
-Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade
-återfunnit hvarandra.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Se &mdash; sade mäster Petrus Luth, som icke förblef
-en likgiltig åskådare &mdash; Gud tog ifrån eder nattens
-barn och gaf eder åter ett ljusets barn!
-</p>
-
-<p>
-Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets
-tarfliga hafregröt. Hvilket barndomsminne att utbyta
-palatsernas prakt mot en träsked, en hålkaka och mjölken
-af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat!
-Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna
-föll af henne som en fågels aflagda fjäderskrud.
-<a id="page-338" class="pagenum" title="338"></a>
-Hon bad att denna natt få sofva i sin barndoms halmbädd
-med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon
-visste, att femton år af ett människolif ändock ej kunna
-utplånas mer.
-</p>
-
-<p>
-Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets
-historia var snart berättad. Samma hårda kamp för
-tillvaron, samma försakelser, samma förnöjsamhet, samma
-tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto brokigare
-var historien om nattens barn. Allt kunde ej
-sägas, och dock hade trogna vänner rätt att begära ett
-svar. Hagar förtäljde om Bennu, som kunnat blifva så
-mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat, och
-huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand.
-Hon själf ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde
-säga: Tätti dum? Han slapp engång lös ...
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Ja, och då tog katten honom.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort
-öfver hafvet och blef insatt i fröken Kerstins gyllene
-bur. Där hade han allt godt och fick lära många
-dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än
-dum dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i
-buren, bet sönder gallret och flög långt ut i världen.
-Där såg han många länder och människor; de flesta
-voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var
-ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till
-en paradisfågel och ville flyga ända till himmelen. Så
-kom han långt härifrån till ett slott af pärlor och guld
-och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva världen
-... Huru gammal är Tommus gosse?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Bennu är tolf år.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du!
-Tag denna silfvernål till ett minne af den förste Bennu
-<a id="page-339" class="pagenum" title="339"></a>
-i Kaskas torp! Han bar den i alla strider ända till
-döden.
-</p>
-
-<p>
-Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika
-nålen och kände på sina kinder en brännande kyss.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Där funnos &mdash; fortfor Hagar &mdash; många kattor,
-tigerkattor, i pärleslottet. De lurade dag och natt på
-gossen för Tättis skull. Tätti hade de kunnat få, den
-skadan hade ej varit stor, men gossen skulle regera
-halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen
-af ett skepp. Fienden tog skeppet med allt
-dess gods, Tätti sattes i en järnbur och skulle visas
-som segertecken för folket i en stor stad, som hette
-Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare
-och mera vingbruten, än någon af eder. Kom så
-åter till goda människor, som kände honom, plockade
-fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög
-hit till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal
-bekant, som sade till honom vår förra lärdom: Tätti
-dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara dum, och
-nu är han här.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Men hör &mdash; sade Dordej otåligt &mdash; hvad är
-detta för barnsagor? Du skulle förtälja huru du blef
-den förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands
-tappra, trogna, redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt;
-hon vet detta nog, men om hon glömt det, så är
-det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt
-hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför
-har hon varit så ensam i världen.
-</p>
-
-<p class="tb">
-*
-</p>
-
-<p class="noindent">
-Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin
-moder Ruths ensliga graf. Vissnade och förvildade,
-<a id="page-340" class="pagenum" title="340"></a>
-prydde rosorna från det heliga landet ännu den inhägnade
-plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska
-väntade på den eviga morgonen. Här ville dottern börja
-sitt nya lif.
-</p>
-
-<p>
-Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden
-påskyndade resan till Sverige. En morgon sadlades
-hästar och förspändes kärror på Nyby gård. Torpets
-invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs
-modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och
-den fåfängans svaghet, från hvilken icke ens de bästa
-bland mödrar äro fullkomligt fritagna.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Nå, hvad latas ni där; se ni inte, att hennes
-nåd har brådt? Sigfrida, hjälp hennes nåd att knyta
-hufvan! Tommu, spring hem efter Blacken; inte kan
-hennes nåd rida på deras utkörda krakar ... Hvarför vill
-du så snart öfvergifva oss, guldhjärtat mitt? fortfor hon
-till sorgebarnet, som blifvit ett glädjebarn.
-</p>
-
-<p>
-Hagar Sultan öfverhöljde den fattiga torpareänkan
-med kyssar och tårar.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Vill Gud, skall jag återse eder. Min tredje
-moder väntar mig nu på Riseberga i Sverige. Jag är
-skyldig henne ett furstendöme; jag vill gifva henne en
-dotter.
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Och sedan ... hvart?
-</p>
-
-<p>
-&mdash; Hvarthelst Guds kärlek kallar mig att tjena
-hans rike.
-</p>
-
-<p class="tb">
-*
-</p>
-
-<p class="noindent">
-Först när grefvinnan Götz lämnat landet, blef det
-bekant, att Kaskas torp blifvit utlöst från Nyby gård till
-ett själfständigt skattehemman och alla dess skulder betalda.
-Från denna tid saknas tillförlitliga underrättelser
-om grefvinnans senare öden, utom en sägen att hon
-<a id="page-341" class="pagenum" title="341"></a>
-upptagit och vårdat Ruben Zevis utfattiga ättlingar,
-hennes broders barn. Desto mera bekanta äro drottning
-Kristinas skiftande öden på gamla dagar. Man tror sig
-veta, att drottningen under sin andra resa till Paris år
-1657 besökt Vincent de Pauls berömda hospital <em>La
-Salpétrière</em> och där igenkänt i en af de barmhärtiga
-systrarna sin förra bokvårderska. Man har också trott
-sig igenkänna ett gammalt illustreradt exemplar af <em>vulgata</em>
-såsom den latinska bibel, hvilken drottning Kristina engång,
-i nådens solsken, förärat sin då så högt gynnade
-<em>Doxa</em>. Men här förlora sig historiens trådar i samma
-ogenomträngliga dunkel, som läsaren engång såg klarna
-på isen af Högbensjön. Det enda man vet, blott alltför
-visst, är, att ryttaren på den röda hästen ännu fortfar
-att rida. Ännu går, tid efter annan, hans väg genom
-aska och blod. Ännu är det, ack, så långt, så långt
-till tidernas ände!
-</p>
-
-<p class="end">
-Slut på tredje och sista delen.
-</p>
-
-<h3 class="chapter" id="chapter-1-28">
-<a id="page-342" class="pagenum" title="342"></a>
-Tredje delens innehåll:
-</h3>
-
-<div class="centered">
-<table class="toc" summary="TOC">
-<tbody>
-   <tr>
-      <td class="col1">1.</td>
-      <td class="col2">Före striden</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-3">3</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">2.</td>
-      <td class="col2">Slaget vid Jankowitz</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-14">14</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">3.</td>
-      <td class="col2">Slagfältet</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-21">21</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">4.</td>
-      <td class="col2">En fältflamma och ett fältlasarett</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-36">36</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">5.</td>
-      <td class="col2">Hjärta och statskonst</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-48">48</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">6.</td>
-      <td class="col2">Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-58">58</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">7.</td>
-      <td class="col2">Andra och tredje skyddslingen</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-75">75</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">8.</td>
-      <td class="col2">Gyckel och sidenband</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-90">90</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">9.</td>
-      <td class="col2">Ett lejonmöte</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-105">105</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">10.</td>
-      <td class="col2">Ruben Zevis sändebud</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-117">117</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">11.</td>
-      <td class="col2">Budskap till österlandet</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-128">128</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">12.</td>
-      <td class="col2">Slafvens slafvinna</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-140">140</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">13.</td>
-      <td class="col2">Westfaliska freden</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-152">152</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">14.</td>
-      <td class="col2">Den triumferande Parnassus</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-163">163</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">15.</td>
-      <td class="col2">Gunstlingarne</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-178">178</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">16.</td>
-      <td class="col2">Mor och dotter</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-191">191</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">17.</td>
-      <td class="col2">Hotande förebud</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-200">200</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">18.</td>
-      <td class="col2">Carl Gustaf på Öland</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-210">210</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">19.</td>
-      <td class="col2">Stjärnan och skyddslingarne</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-220">220</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">20.</td>
-      <td class="col2">Det stora budet</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-236">236</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">21.</td>
-      <td class="col2">Stambul Sarai</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-250">250</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">22.</td>
-      <td class="col2">På tredje trappsteget</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-264">264</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1"><a id="page-343" class="pagenum" title="343"></a>23.</td>
-      <td class="col2">Messias</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-280">280</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">24.</td>
-      <td class="col2">Stjärnornas stund</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-293">293</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">25.</td>
-      <td class="col2">Sultanens hat-i-sherif</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-299">299</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">26.</td>
-      <td class="col2">Makalös</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-310">310</a></td>
-   </tr>
-   <tr>
-      <td class="col1">27.</td>
-      <td class="col2">Ett nytt lif</td>
-      <td class="col_page"><a href="#page-323">323</a></td>
-   </tr>
-</tbody>
-</table>
-</div>
-
-<div class="ads">
-<p class="bonniers">
-Albert Bonniers förlag.
-</p>
-
-<p class="hdr">
-<span class="line1">Från Neros dagar</span><br />
-<span class="line2">(Quo Vadis?)</span><br />
-<span class="line3">af</span><br />
-<span class="line4">HENRYK SIENKIEWICZ.</span><br />
-<span class="line5">2 delar. 3: 50; inb. 4 kronor.</span>
-</p>
-
-<p>
-»En <em>enastående god bok</em>. &mdash; <em>Atmosfären</em> är <em>ren</em>,
-<em>scenerna af utomordentlig skönhet</em>.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(Times.)
-</p>
-
-<p>
-»Ett <em>verkligt genialiskt arbete</em>, som kommer
-läsarens själ att vibrera.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(Pall Mall Gazette.)
-</p>
-
-<p>
-»Sienkiewicz har med denna bok häfdat sig
-som <em>en af vår tids största andar</em>.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(The Graphic.)
-</p>
-
-<p>
-»En af <em>våra dagars främsta böcker</em>.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(The Bookman.)
-</p>
-
-<p>
-»Ett <em>öfverlägset, beståndande</em> diktverk.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(New-York Herald.)
-</p>
-
-<p>
-»En af de yppersta historiska romaner, som
-sett dagen under 1800-talets senare hälft.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(Chicago Evening post.)
-</p>
-
-<p>
-»Ett <em>genialiskt</em> arbete, hvars öfverflyttande på
-svenskt språk utgör en <em>verklig vinst</em> för vår litteratur.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(Sv. Dagbladet.)
-</p>
-
-<p>
-»<em>Ett konstverk af rang.</em>»
-</p>
-
-<p class="src">
-(Dagens Nyheter.)
-</p>
-
-<p>
-»En berättelse, som icke står efter någon af
-<em>Tolstoys</em>.»
-</p>
-
-<p class="src">
-(S:t James&rsquo; Gazette.)
-</p>
-
-</div>
-
-
-<div class="trnote">
-<p id="trnote" class="chapter"><b>Noteringar:</b></p>
-
-<p>
-Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
-uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
-</p>
-
-<ul>
-
-<li>
-... <span class="underline">A</span> sa jupe courte et légère; ...<br />
-... <a href="#corr-1"><span class="underline">À </span></a> sa jupe courte et légère; ...<br />
-</li>
-</ul>
-</div>
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-<pre>
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by 
-Zacharias Topelius
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 3: MAKALÖS ***
-
-***** This file should be named 50367-h.htm or 50367-h.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/0/3/6/50367/
-
-Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
-Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
-book was produced from scanned images of public domain
-material from the Google Books project.
-
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
-
-
-</pre>
-
-</body>
-</html>
diff --git a/old/50367-h/images/cover-page.jpg b/old/50367-h/images/cover-page.jpg
deleted file mode 100644
index de8f42d..0000000
--- a/old/50367-h/images/cover-page.jpg
+++ /dev/null
diff --git a/old/50367-h/images/logo.jpg b/old/50367-h/images/logo.jpg
deleted file mode 100644
index 11815e2..0000000
--- a/old/50367-h/images/logo.jpg
+++ /dev/null