diff options
Diffstat (limited to 'old/50367-8.txt')
| -rw-r--r-- | old/50367-8.txt | 10419 |
1 files changed, 0 insertions, 10419 deletions
diff --git a/old/50367-8.txt b/old/50367-8.txt deleted file mode 100644 index 179e05e..0000000 --- a/old/50367-8.txt +++ /dev/null @@ -1,10419 +0,0 @@ -Project Gutenberg's Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by Zacharias Topelius - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Stjärnornas kungabarn 3: Makalös - En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar - -Author: Zacharias Topelius - -Release Date: November 2, 2015 [EBook #50367] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 3: MAKALÖS *** - - - - -Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This -book was produced from scanned images of public domain -material from the Google Books project. - - - - - - - SAMLADE SKRIFTER - - AF - ZACHARIAS TOPELIUS - - SEXTONDE DELEN - - STJÄRNORNAS KUNGABARN - - TREDJE DELEN - - STOCKHOLM - Albert Bonniers förlag. - - - - - STJÄRNORNAS KUNGABARN - - - EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE - FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR - - AF - ZACHARIAS TOPELIUS - - TREDJE DELEN - - STOCKHOLM. - Albert Bonniers förlag. - - STOCKHOLM. - Alb. Bonniers boktryckeri 1900. - - - - - TREDJE DELEN. - MAKALÖS. - - - - - 1. Före striden. - - - Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! - -Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många -tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad -eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista -hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös -trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka. -Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera -hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld. -Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande -af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga -händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte. - -I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här -och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket -elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin -mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda -sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var -icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat -och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla -mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt -fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt. -Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han -arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han -spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek -till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de -slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla -för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de -någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem -- och sådana funnos till -många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa -Skottland -- sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett -nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring. - -Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att -ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar -beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra -kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de -vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla -motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke -undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga -och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik -trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens -beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som -Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många -som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor, -ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren -sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten -att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under -fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa -familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras -kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare -tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad -man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för -sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade -hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, -men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast -af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det -var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun -inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte -skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens -häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett -kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten, -uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på -andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty -hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta -dem öfvergå floden. - -Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan -byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på -tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och -Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de -räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett -vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg -åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son. - -Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade -Danmark, tillintetgjort Gallas' här, som skulle instänga honom i -Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga -örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig -in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån -infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s -öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats -hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i -spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas' -härar, smälta bort i hunger och elände. - -Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den -svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några -skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke, -16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en -tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det -kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige -böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats -få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt -land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt -hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass -trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska -trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats. - -Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett -djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i -månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning -och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden -Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag. - -Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i -en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn -Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en -enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga -månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig -slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde -knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, -redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde -forceras utan stor risk och betydlig manspillan. - --- Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas -från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det -han missnöjd instack kikaren i fodralet. - -Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, -flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin -trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala -mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt -krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget -öfver läpparna läto ana fältherren. - --- Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår -flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor -Mortaigne. - --- Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men -försiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen öfversikt. -Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan. - -En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och -pekade på en mörk kulle i sydost. - --- Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss -besätta denna höjd, och vi dominera ställningen. - -Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke -öfverbefälhafvaren. - --- Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig -lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre -generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade -mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i -Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni, -Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp, -Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin -post! - -Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för -kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu -svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot -honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson -annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort -sin plan. - -Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för -att rekognoscera svenskarnes ställning. - --- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina -generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. -- -De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken -fram eller tillbaka. - --- För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den -erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. -- Vår ställning är -den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad -flykt. - --- Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade -häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, -som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot -fransmännen. - --- Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. -- -Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz, -vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria -skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i -drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den -rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder -flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri -och det bästa regemente ni kan umbära. - -Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett -eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela -Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta -namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans -svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af -aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt -hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att -rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, -hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade, -växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade -stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men -när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig -till fältherre: han förstod endast att döda. - -Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens -mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af -alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och -svarade: - --- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka -den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver -oss segern. - -Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is -den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret -kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt -spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod. - --- Hund -- röt han till tjenaren -- du har gifvit mig smält bly. - --- Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske -generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska -färgerna, svart och rödt. - -Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström -i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på -tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren -sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, -som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta -sorten. - -Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter -en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång -uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan -hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken -och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med -högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, -strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens -skuggor. - --- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i -alla leder, när han åter befann sig i mörkret. - -Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare -vid strupen. - --- Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in! - --- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians -pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af -barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått -sig att insläppa en främmande kvinna. - -Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet. -Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för -kölden och väntade aflösning. - -Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, -men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade -lugnare, men ännu i upprörd ton: - --- Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller -ditt? - -Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som -påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott. - --- Ers nåd -- sade han, ännu hviskande -- var det hon? Var det icke -snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en -stor seger i morgon? - -Grefve Götz försjönk i tankar. - --- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det är -länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan -helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som -icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort -af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma. - --- Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande -tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, -att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för -hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ... - --- Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag -visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt -munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att -prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt -himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han -behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå _den andre_ emot. Det -förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan -jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, -Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med -ringen, till amulett! ... Hvad lider natten? - --- Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela -natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers -nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen -öfverskyla den andra. - --- Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man -affyrat en kanon tätt vid hans öra. -- Klockan är half fyra! Usling, det -blir din död! - -Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de -mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda -himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte -krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under -befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till -tältet. - --- Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente -besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare -följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan! - --- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vågade -adjutanten anmärka. - -Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den -unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf -leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade -manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch, -rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot -samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet. - - - - - 2. Slaget vid Jankowitz. - - - "Bära sig åt som Götz vid Jankowitz." - -Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt -beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han -en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri. -Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder -nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och -Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut. -Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med -denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än -engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig -dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och -utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen, -likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i -dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende. - -Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin -fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till -öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än -tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för -att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan -hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg -till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne -hunno förut; deras kulor begynte vid Götz' anryckande bortsopa hästar -och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och -sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans -folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste -sig flyende öfver dalgången. - -Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig -sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng, -nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans -svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender. -Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans -häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade -utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som -mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige -bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en -svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den -svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från -Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att -minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid -Jankowitz». - -Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor, -till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda -truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större -manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt. - -Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade -ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade, -om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång -var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel -seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann, -mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta -kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela -linien. - -Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra -bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest -skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste -Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första -treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya -krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld, -drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne -vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så -beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst -frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom, -där var _furie_, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet -han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan. -Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att -sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade -hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats -tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom -linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena -kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska -fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet -andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern, -ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han -gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde -honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt -rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen. - -Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig -Götz' slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds -reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af -svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef -hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och -alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de -hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf -hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade -folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin -från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse -segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt -undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar -till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center. - -Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse, -att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och -oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om -icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete, -som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska -härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor, -kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas -jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje -stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars -föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest -behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades -värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i -nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem -att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade -segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig -en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons -maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för -öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden. - -De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras -flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken -ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin -brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära. -Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske -katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag -skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre -hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande -trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan -skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen -skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt. - -Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på -Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center, -inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan -kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång -anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en -halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes, -omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken -Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga -jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom -de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången -och kom att bevittna sin motståndares seger. - -Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar -den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och -den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här -var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo -de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man -antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en -fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte -man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under -trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker? -Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som -de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande -18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne -blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren -själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay. -Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en -stor mängd fanor blefvo segrarnes byte. - -Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid -Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar -darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly -till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla -vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande -nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre -söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter -kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början -illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern -ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade -penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske, -vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor. - - - - - 3. Slagfältet. - - - En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus. - -Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna. -Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver -skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af -ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den -utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt. -Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof, -innan han aftvått ett nederlag med en seger. - -De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig -ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och -af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en -vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i -djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända -sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra -fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina -lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle -på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några -småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat -hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och -försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus -i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna -af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en -döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller -tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof. - -Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar, -rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var -marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De -vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna, -trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i -månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt -sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med -sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor, -afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och -afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne -plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett -silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han -låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst -dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han -själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste -röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor -tömdes af andra händer. - -Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på -mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar -ännu på de slagfält man kallar ärans! - -Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets -inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner -och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur -Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal, -kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland -hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det -var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets -krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring -Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida -mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte -mot döden med Herrens och Gideons svärd. - -Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid -skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af -dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande -ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke -förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung -fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och -anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det -var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och -finska lofsången gemensamt prisade Gud. - -Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde, -två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare, -skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars -högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu -liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade -vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock -höra bredvid sig en lefvande varelse. - --- Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska. - --- Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt -lärt sig samma språk. - --- Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol? -... Jag har ingen, jag. - --- Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker, -att du fått nog. - --- Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt! - -Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke -var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i -marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol -ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under -trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och -allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg -därifrån. - --- Kamrat -- började åter stallmästaren -- har du en fältflaska? Jag -försmäktar af törst. - --- Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men -bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit. - -Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han -kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han -åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt -med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt. - --- Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig -själf. -- Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu -på Morskers rygg! - -Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst -var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i -stormhatten. - --- Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade -ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars -färger den sårade bar. - -Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af -lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma: - --- Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett _pater noster_ för -dig. - --- Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt _pater -noster_! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen -skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit -ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga -drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken -hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din -påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp. - --- Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din -själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så -stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans -kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han. -Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på -samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var -intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland? - --- Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft -att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad -gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog -han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda -blybiten sitter mig som en mara i ryggen. - --- En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt -kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men -nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke -rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt, -Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne -mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla -drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem -hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och -tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för -röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess -att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var -icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark, -hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat -hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, där hon -reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på -oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en -madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton -år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne: -»Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon, -som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där -gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna -mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke -jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen, -som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån -henne bort i vinternatten ... - -Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt. - --- Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson -trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått -dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt -kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig -själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck -med östgötatöserna här i denna syndiga världen! - -Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex -soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit -psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid -det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste -så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta -de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås. - -Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den -fallne med lyktan. - --- En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren! - -Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af -smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han: - --- Med förlof, är icke ers vördighet präst? - --- Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade -fältpredikanten. - --- Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och -håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ. -Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som -lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk -kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen. - -Götz' svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när -han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för -en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han -sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt. - --- _Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!_ började han. - --- Min vän -- sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de -svaga, afbrutna orden -- har du något på ditt samvete, så fördölj det -icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver! - -Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig -tankegång. - --- Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ... -sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist -med min broder om en yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till -grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då -_mot_ kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var -där ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter -... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i -skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan -med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk präst, en judinna ... hvad -skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till -juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många -skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg ... Reste -till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ... -släden ... drifvan ... _Pater noster, qui es in cælis_ ... -_sanctificetur nomen tuum_ ... - -En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid -dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin -sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn. - -Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet -öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar -bortburo den ännu lefvande sårade: - --- Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare. -En gärning i mörkret har aldrig kommit till människors kunskap, och si, -där ligga många år och ett helt lif emellan, men den gärningen måste -engång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende -läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud. -Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom! - -I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna sig på skogshöjdens -krön mot den månljusa horisonten i öster. Var det Götz' blodiga vålnad, -eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt -verk i dalarna? - -Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många -sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu -uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig -själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad. -De lefvande och helbrägda hade annat att göra. Det var icke nog att -vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så -långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga, mycket byte att -eröfra. Hvad skulle man företaga med de flera tusende kvinnor och barn, -som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror -på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke af de tagna -förråden och drefvos därefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger -i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som -herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af -lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de -förbittrade trupperna. - -Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett -mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga -dem som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela -i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras -antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta -sätt fyllde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlämnat. -Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den -högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att vinna sold och byte. -Det stora flertalet af dem som utsögo det olyckliga Tyskland voro -själfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes -tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder. - -Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande pligter, var hans -första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i -kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret, -upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En -fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade -på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig -vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven -många bekymmer. Hennes lägerplats var på engång ett lasarett, en -bespisningsanstalt och ett litet hof, där hon regerade som en drottning, -omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande -kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster -Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med ett band af hvita -pärlor, kvarlämnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam -husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet. - --- Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i -gunstig åtanke, yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter -det första återseendets frågor. -- Det var han som, i spetsen för -trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp -hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han? fortfor hon, -skådande kring sig i den stora, folkfyllda stugan. - --- Han har gått ut att se om sin häst, svarade en blesserad trosskusk, -som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan. - --- Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom! - -Den kallade kom. Det var en smärt yngling om aderton år, i hast -förbunden och blek af blodförlust. Hans vänstra öga och högra hand voro -betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett -stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko. - --- Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta -ärr engång förut. - --- Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna ögon. - --- Att döma efter din dräkt, en jude? - --- Ja. - --- Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan dräkt. - -Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar, rusade upp till hans -kinder. - --- Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens -till sergeant vid nylänningarne efter andra slaget vid Breitenfeld. - --- Hvad? Och nu jude? - --- Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på -en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och -nödgades söka skydd hos svenska trossen. - --- Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid -Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en -ynnest af mig! - -Ynglingen störtade till hans fötter. - --- O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er! - --- Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig jungfru, som steg fram -ur folkhopen och vördnadsfullt hälsade fältmarskalken. - -Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka -från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit -hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig -följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade -utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurcks -gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka -ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade -kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill -förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men -hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd -son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och -fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön -utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred -icke i Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka -honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjärta. - -Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi, -stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke -återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem -hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt -situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att -aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter -ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars -tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvant -till familjen Kurck. - --- Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld -och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning -Kristina, utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den -okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar. - --- Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din -högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer! yttrade fru -Beata De la Gardie medlidsamt. - --- Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret. - -Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick. - --- Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till -fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta; -jag skall hafva dig i åtanke. - -Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick -dröjde ännu vid Hagar. - --- Är det hon? sade han tyst vid sig själf. - -Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han -upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej -kunde försaka sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt -sig att gråta invärtes. - -Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt -åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord. - --- Hvad är det? Var kort! - --- Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han -är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han -skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett -skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i -Regensburg. - -Torstenson eftersinnade. - --- Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om -ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här! - -Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet -plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands -vid en skyndsam skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han bort -till en annan del af det vidsträckta slagfältet. - - - - - 4. En fältflamma och ett fältlasarett. - - - Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje. - -Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till -Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare, -hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. -- Se -till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden? - --- Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg -jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten -Kurck. - --- Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref? - --- Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer: -konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i -fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än -kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det -hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig -att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han -ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför. - --- Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten, -det vore att lägga världen i guldkedjor! - --- Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara -den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott -icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre -nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid -Winsen i Lüneburg? - --- Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären. - --- Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin -sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya -segrar. - --- Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke -är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta -segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett -folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och -mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och -nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen. - -Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i -stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin -ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat -tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig -efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra -pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet -glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han -berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från -gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet. -Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het, -att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste -officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott -genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande -om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit -konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy -hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde -lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke -det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den -fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en -blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa. Hans -munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor -fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras -egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken -och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som -tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens -man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med -den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men -- -tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna -förhoppningar -- hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas -löften? - -Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att -kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta -faran och döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till -växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som -senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn -mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; -kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor -mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala -mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan -finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget -vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af -fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade -hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos -damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga. - -Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade -varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet, -som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju -tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken -och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos -drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det -beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag. - -Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom -och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af -drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen -ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del -diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning -hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed -hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i -hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En för detta -hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den -unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men -det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne -friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än -med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål. -Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga -kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar -Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares -fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes -stolthet varit fullt jämförlig med hans. - --- Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. -- Den lille -pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans -rodocka. - --- Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i -kammaren. -- Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att -jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är -farligare än en kula. - -Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne, -där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa -hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst -till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade: - --- Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat -i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar -denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige. - --- Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår? - --- Jag är född finska, ers nåd. - --- Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad -lofvar ni då i utbyte åt mig? - --- Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat. - --- Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den -första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra -hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af -kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med -eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar. - -Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig, -fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon -tyckte icke om dessa blinkningar. - -En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och -blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans -barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa -rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna, -blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af -femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem -till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig -öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att -han ville gå ut att se efter sin häst. - --- De stjäla min Jehu, klagade han. - --- Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu. -Känner du mig? - -Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager. - --- Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel! -Du kan icke vara Hagar, du. - --- Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida -världen har du ingen trognare vän. - --- Jo, jag har. - --- Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett -öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men -- -och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen -- jag -skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du -skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill -stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält. -Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under -jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg -krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till -Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva -ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du -öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, -och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit, -men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter -finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer -skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå -hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga. -Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag -säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga -ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den -skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer, -behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall -du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns -andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en -mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje! - --- Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall -jag tro dig! suckade ynglingen bittert. - --- Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig -eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att -stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke -gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt -goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du -har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och -slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig -och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne -bland dina undersåtar. - --- Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel, -men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare -än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor. - --- Hvem är Rachel? - --- Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke -det? - --- Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill -minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han -kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du -vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än -tre fingrar, blott hufvudet vill. - --- Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig? - --- Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås -med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader -förstår det första, vi det andra. - --- Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara. - --- Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att -bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon! -När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre. - --- Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde -ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt. - --- Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike, -hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i -drömmen. - -Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en -ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon -fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett -flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett -minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ. - --- Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf. - -När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå -utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde -ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett -öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu -frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar -måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han -vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde -henne ur tältet. - --- Magister Luth! sade hon och vände sig om. - -Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka -berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren -öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande -jungfruns tilltal med en djup bugning. - --- Hvem är jag? sade Hagar gladt. - --- Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och -lefvande. - --- Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i -Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal -slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin -lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde -räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth. - --- Hvad? -- sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar -- -aldrig kan det vara lilla Hagar? - --- Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera -för er: nominativus _mensa_, genitivus _mensæ_, dativus _mensæ_ ... Ni -ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för -_början_. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor». - --- Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag -är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af -Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i -andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar? - --- Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med -jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig -något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid -var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall -besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi -lära uppbryta härifrån redan i morgon. - --- Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog -af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha -lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni -lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta -intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller -katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han -hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna -ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle -missgärningsmän. - --- Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland? -Väl icke för många år sedan? - --- Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod -honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi -skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren. - --- Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta -mig anteckna papistens bekännelse? Är han död? - --- Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt -under biktens insegel. - --- Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en -ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem -med den dödes bekännelse? - --- Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga -ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder? - --- Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med -hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni -torde få höra mera därom. - --- Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll -får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära! -Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet. -En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört -honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz. - --- Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud -beskydde eder. - --- Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland -ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek. - -Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd -af en tjenare, till byn Wotitz. - - - - - 5. Hjärta och statskonst. - - - Vet du hvad kärlek är? - -Om man får tro almanackan -- och almanackor hade man i Sverige sedan -Sigfrid Aronus -- bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på -gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i -stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han -ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör -ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda -vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen -ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal, -luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och -genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är -ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig -jublande fast vid låset och svänger med dörren. - -En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden, -åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig -regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga -omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda -myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse -utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina -fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets -höjder. - -Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt -sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina -vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig -försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar, -hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade -öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie -Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo -fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten -för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie. - -Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, -hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga -sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus -nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen -och furstinnan inom täckslädens väggar. - -Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan. -Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och -bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att -tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af -marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga -personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro -säkra för lyssnare. - --- Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min -barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var -troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn, -men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve -Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på -rännarebanan? - --- Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande. - --- Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag -gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda -för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade -Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas -ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, -att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak. - --- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm? - --- Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på -katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en -kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa? - --- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau. - --- Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är -ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, -kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en -ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige? - --- Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna -hederstitel af drottningen. - --- Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger -du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett -synålsöga? - -Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när -hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver -Brunnsviken. Kristina skrattade. - --- Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt -artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda -ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; -han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej -explodera på isen! _Enfin_ ... grefve Magnus begär din hand. - --- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska -huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen -paus. -- Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar. - -Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret. - --- Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en -stjälpa. - -Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken -hennes kusiner voro de närmaste offren. - --- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud, -hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung -Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du -flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig -med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad -... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner. -Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod? - --- Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom! - --- Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af -kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på -pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger -örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så -blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde -förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente -män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska -ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i -hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt -detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat -skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom -... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför -nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om -denna sedelärande fabel? - --- Enfaldigt skvaller! - --- Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? _Vox -populi vox Dei._ Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... -så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin -hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt -Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som -öfver mitt hjärta? - --- Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den -tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom -förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, -hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan. - --- _Oratio panegyrica pro domo!_ Ett loftal för husets bästa. Skada, att -du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la -Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att -förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve -Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen! - -Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen -till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför -backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes -rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i -släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin -kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för -skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt -icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta -honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om -en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela -pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter -kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en -förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter -sin nådiga kusins önskan och vilja. - --- Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min -skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor -uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag -afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag -öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du -underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar. -Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, -som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall -inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la -Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att -hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad -kärlek är? - --- Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade -furstinnan oskyldigt. - -Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt -blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga -fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare. - --- Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften -öfvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig _helt_ bort, man skall -behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda -öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än -pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga -stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, -såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag -har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring. -Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka -ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så -mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet. -Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa -fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda -egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är -mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig! - --- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår -jag ju icke. - --- Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru -skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild, -bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva -lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager -ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan. - --- Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ... - --- De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron. - --- Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en -drottning känner sitt hjärta klappa. - --- Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för -äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti -att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig -själf ... - --- Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ... - --- Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie, -jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen. -Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon. -Skall han underkasta sig detta? - --- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära, -som du kan binda hans kärlek. - --- Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din -lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han -ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver -mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas -styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival! - --- O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan -kvinna! Låt mig kyssa din hand! - --- Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa, -hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för -ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då -beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en -afskyvärd tillbedjares hyllning? - --- Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det -grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt -välfriserade hufvud däröfver. - --- Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- Öfverste -De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand -- -jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att -bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag -väntar er klockan sex för en tidning af vikt. - -Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, -utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var -upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan. - --- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot -Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner -ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ... -Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också -detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en -drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan förgapa mig i en vacker -karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr. -Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig? -Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste -åderlåtningen. Fiken ... mina skor! - --- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren -och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall -doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan. -Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för -regementet. - --- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde -drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma -gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag -råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig -klockan sex. - --- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en -kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ är herre i -detta huset. - --- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina, -som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret. - -Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad. -Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år -senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt. -Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan -Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, -hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes -syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde -Kristinas och Kristina själf. - - - - - 6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius. - - - Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen. - -Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan -förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i -norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade -gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i -Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än -åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda -hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var -öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade -gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd -och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om. -Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo -ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu -går genom alla danska hjärtan den välkända folksången: - - Kong Kristian stod ved höjen mast - i rög og damp; - hans værge hamrede saa fast, - at götens hjelm og hjærne brast ... - -Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp, -hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade -slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter. -Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; -natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått -på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina -underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått -några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken, -splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och -träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den -döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De -kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka -flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är -endast _en_ man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros -sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige -gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej -kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre -större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två -tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan. - --- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt -folk! - -Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra -befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora -förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika -fröjdebetygelser af danskar och svenskar. - -Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas -Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en -obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten. - --- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman -Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se, -att du dör som jag har dött! - -Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter -freden, bar sin lille sonson till dopet: - --- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina -gamla armar! - -Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender -såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare -eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var -Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock -hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till -en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas -öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den -låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de -stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648. - -Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda -de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska -vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största -delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och -Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på -lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian -stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan -penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, -men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande -skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645 -sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade -riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält -uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, -Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska -änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, -hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en -lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade -danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga -förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något -hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de -öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen. -Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne -fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade -tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera -därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg -för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var -gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet -röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå, -att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves; -kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk -hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies -öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår -flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de -overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och -taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss? - -Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det -yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt. -Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras -som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af -den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning: - -Högt ärade Herr Riks-Canceller! - -Därtil med at jag dageligen finner så stora _difficulteter_ i -fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et -så stort väsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga -de _conditiones_, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock -besinnas, huru svårt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som -Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos -främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle _imputera_ -skulden til allas vår outsläckeliga _ambition_, den der sig på sjelfva -orättvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, än en begärlighet, -at _dominera_. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om -Holländarens _cooperation_, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne -_conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de söka at blifva -_arbitri belli & pacis_, så at deras _jalousie_, något oförmodeligt hos -dem _causera_ kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken _practiseras_ -kan. Sedan det sista och förnämsta är, at _contentera_ sin egen -_conscientie_, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man -sig til alla skäliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver. - -Upsala d. 24 Juni 1645. - - Eder - - välbenägen - _Christina_. - -Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, -energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes -Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, -hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars -skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala -akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste -politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig -vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe -var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför -utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; -hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för -ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat -de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor -sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som -öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock -blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala. - -Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad -med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan, -fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, -undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa -majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit -ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med -ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett -ljudeligt amen. - --- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla -sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde -på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den -själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig -stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare, -som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom! -Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger -för Guds folk och till efterdöme för hans församling. - --- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på -latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har -jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad -och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken -allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, -där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet. - --- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog -biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och -öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot -för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en -blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så -kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner -jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud -förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät -bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade -fröken Kristina, så länge de lefva. - -Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva. - --- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem -till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år, -eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och -han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå -år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år, -student. Nå, hvad skall du blifva, min son? - --- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3] - --- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet -vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i -Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig -konungen har värdigats bära pilten till dopet ... _Heus puer!_ Förstår -du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet? - -Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig -bugning. - --- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och -kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor -honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han -är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes, -skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro -döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må -beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga -vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i -kristeliga dygder, fröken Kristina! - -[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.] - -[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.] - -[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.] - -I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och -långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för -fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt -byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt -upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, -igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att -beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå -samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i -bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita -helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket -var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade -fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt. -Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat, -måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i -domkapitlet eller vid läsförhöret. - -Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt -åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas -och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte -beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till -rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda, -hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med -biskopinnan och sin faders gamle trotjenare. - -[Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan -den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars -_Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.] - --- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den -nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets -angelägenheter, yttrade drottningen. - --- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock -krankheten, genmälde biskopen. - -Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans -krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid. - --- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek -eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo -igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att -vilja bese din mjölkkammare ... - --- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak, -genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. -- -Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört -i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter -I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola. - --- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt -besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill -den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om -fem minuter! ... - -Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men -till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga -underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme -förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen. - --- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro -i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i -statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering? - --- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade -till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: -vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med -hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen -af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem -fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är -att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala, -skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de -andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de -lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke -allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt -land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid -står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan -uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock -tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre -än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af -min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och -Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds -och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där -det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, -vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att -så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början. - --- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid -mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till -lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja -knota. - --- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård? -Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket -får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på -torget. - --- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore -för alla en lisa. - --- _Det_ är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka -vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är -allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, -prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i -ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne -fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt -regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i -himmelen och en på jorden. - --- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers -högvördighet. - --- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds -utkorade, slut fred! - --- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor -där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig -synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga -mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra -moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare -att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en -mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både -bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att -behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för -nästa Wallenstein? - --- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften. -Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter! - --- Men rikskanslern vill inte. - --- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill? - -Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma. - --- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och -Skotland? - --- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört, -att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter -och villomeningar. Där måste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars -få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden. - --- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna. -Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut -till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att -vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad -tror ers högvördighet om Sveriges rike? - -Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen. - --- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet, -skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona. - --- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som -hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt -stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns -Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men -- -tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det -var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske -biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall -följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson -_Oxenstjerna_. - -Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade -misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af -sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med -hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en -rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i -kyrkorna för fredens _snara_ afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon -visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes -eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för -egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att -cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla -stift. - -Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med -ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu -ett ord osagdt. - --- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder -kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden -att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en -dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens -lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia -utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ... - --- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter. - --- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under -förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en -tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de -omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt -lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var, -och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och -hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ... - --- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men -strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm. - --- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och -jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i -tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka. - --- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers -högvördighet. - -Den gamle betraktade henne forskande. - --- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet -längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag -såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart -stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge. -Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann -i mörker. - --- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda -drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder -eders högvördighet denna drömmen på mig? - --- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det -märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare -stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en -så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är -fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande -kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet -tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran. -Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju -örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring -de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall. -Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till -förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga -fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I -skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den -hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen -frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se -eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i -evighet. - - * * * * * - -Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för -Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på -trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade -velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern -höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång -rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om -Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, -men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga -ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas -stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra. - - - - - 7. Andra och tredje skyddslingen. - - - Du är mitt verk: vill du vara mig trogen? - -Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, -återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan -att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens -själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande -krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana, -med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, -fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af -hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det -mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i -rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet -för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter. - -Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike -hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara -Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta -hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som -vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med -drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet -Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit -drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar. -På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas -fred och folkens öde. - -En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve -Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför -öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver -härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om -utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas -omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon, -underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred. -Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men -en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra -Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? -Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige -begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade -tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för -penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill. -Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära? - -Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, -syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke -ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt -tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva -kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje -förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, -men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med -efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast -vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej -glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det -att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och -- slösa allt. - -Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt -eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om -fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan -Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler -Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från -Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde -åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som -genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, -som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan -förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan -upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad -åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon -trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern -ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han -fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska -folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns -öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln -betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England, -där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en -republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige -följa så frestande föredömen? - --- Har ni glömt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid -tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid -rådets sammanträde -- har ni glömt, att våra svenske lorder nu också -börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske? - --- Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt. - --- Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern -företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans _Idea boni ordinis in -ecclesia Christi_? - --- Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna -_idean_. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om -tron. - --- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu -vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes -Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna -som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När -jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig -rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i -riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, -att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och -inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det -sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs -därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina -skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen. - --- Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes' _Idea_, -svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde -samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga -mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat -invända däremot. - --- Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges -rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes -själf inte säker vid styret. - --- Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det -högvördiga ståndet. _Idea_ försvarades af en annan, som intet är rädder. -Nådig fröken tör känna jungfru Ryning. - --- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon -bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon -skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag -visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon -uppmärksamhet. - --- Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne -till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, -aldrig försagd. - --- Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som -jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, -åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag -vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag -gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? -Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de -nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof. - --- Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka -släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat -förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till -Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i -ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga -ätten Götz. - --- Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu. -Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve -Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro -mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill -öfverlägga _när_ det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike -och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd. - - * * * * * - -Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i -drottningens studerkammare. - -Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men -engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med -hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera -ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande. -Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan -sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i -vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. _Hon_ -måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att -vara _något_, endast hennes drottning förblef _allt_. Kristina älskade -och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i -skuggan. - -Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som -underdånig. - --- Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen, -utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det -närvarande. -- Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot -Calvins läror? - --- Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu -vara glömdt. - --- Å, du glömmer ingenting, du. -- Och en flyktig solblink af den forna -vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. -- Det är sant, du -bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans -villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla -fundamenter öfverensstämmer med Luther? - --- Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst _Idea boni ordinis -in ecclesia Christi_, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar. - --- Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken -_Idea_, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du -sätta mig detta på papper? - --- Om nådig fröken befaller, vill jag försöka't. Men mot en tolkning -ställes en annan. - --- Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne? - --- Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa -allting ur bibeln. - --- Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet? - --- Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det -ordet _doxa_! - -Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit -isen. - --- Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa -hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i -jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får -absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken -_Idea_. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta -... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt -till punkt och pricka fullkomligt renlärigt. - -Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde -önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande -med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen. -Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta -skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att -tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde -begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet, -hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den -och huru klar _Idéernas_ oskuld! - --- Hagar Ryning -- inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie --- jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus. - --- Jag tackar underdånigst för en så stor ära -- svarade Hagar med en -djup nigning -- men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min -kjol under kåpan. - --- Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en -biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla -fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare. -Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än -krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste -jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad -brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i -slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag -stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk. -Vill du göra mig heder? - -I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än -första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju -ej för andra gången bortskänka sig själf. - --- Godt -- fortfor Kristina åter med höghetsblicken -- svara mig inte! -Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan -umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag -hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven, -om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du -vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva -din herre mycket mer än jag är din drottning? - --- Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs, -att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det -skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor -godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min -försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och -- -tillade hon sakta -- hvem jag är. - -Kristina betraktade henne forskande. - --- Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. -- Vill du inte -säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det -ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge. -Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya -anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt -dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön -för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen. - --- Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma -gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma -glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en -döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor -hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz, -som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var -i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi, -hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt -före giftermålet. Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i -Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har -efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz -och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra -rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes -egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt -äktenskap. - --- Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några -hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som -med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar! -Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske. -Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna? - --- Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare -förespråkare: min morfader Ruben Zevi. - --- Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att -beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har -förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar? -Men det går inte, min grefvinna _in spe_, det går inte. Är penningen -stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar -tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina -rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad -gör den narren din bror? - --- Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand, -när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid -är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi. - -Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst. - --- Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten -- frågade -hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, -hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå -- hvad -är bättre, att tro _allt_ eller att tro _intet_? - -Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig -öfverlägsen, när hon svarade: - --- Att tro _intet_. - -Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den -skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma -tankfulla ton: - --- Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig -koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för -steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron. -Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung -och därmed födda till makten. De _tro_ således på stjärnornas -inflytande. - --- De _tro_ ej därpå, nådig fröken, de _veta_ det. Hela deras lif -vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon -aning därom. - --- Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till -makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa -lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från -sina inbillade höjder, som de uppstigit dit -- om en senare del af deras -lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit -omhuldad af lyckans gunst -- hvad då? Detta kunna de icke _veta_, och -därför veta de _realiter_ intet; de _tro_, och deras tro kan svika. Man -skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända. - --- Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka _veta_ och -_tro_. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag -har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en -stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och -hvar jag slutar. Jag vet endast, _att jag är till_, emedan jag är en -tänkande varelse. - --- _Cogito, ergo sum._ Du har läst Cartesii nyss utgifna _Principia -philosophiæ_. - --- Ja, nådig fröken. - --- Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår -tids störste tänkare. Du _vet ingenting annat, än att du är till_. Du -_vet_ ingenting om den värld, som omgifver dig; du _vet_ ingenting om -dina stjärnor och deras inflytande; du _vet_ ingenting om -världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre -eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en _tro_ och -kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla -intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och -när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande -sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka _tro_ och _veta_. -Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du _tro_ -allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas -inflytande. Jag _vet_ lika mycket som du, men jag _tror_ mindre än du, -jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För -hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har -jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, -och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens -fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå. - --- Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare, -och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min -nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från -makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre -skickelse. - --- Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse. -Mig skall du inte undervisa. Men -- tillade hon blidare -- du är nu -engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. -Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i -dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som -ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om -den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin -rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om _Idea boni ordinis_! Jag -förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och -att jag stundom får skratta åt dig. - -Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes -förbittring och förödmjukelse. - --- Hade jag sagt: _tro allt_, skulle hon hafva svarat: _tro intet_! - -Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon -som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att -frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt, -Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt -beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande -klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru -kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock -funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i -stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte -stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag -skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla. -Det är nu tredje året ... _Nonsens_, inbillningars gyckel! Lysa inte -stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla? -Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på -allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke -som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf. -Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas -intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi, -det är regeringskonst ... - -Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde. - --- Hvad vill du? - --- Nådig fröken ringde. - --- Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och -människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning. -Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda -reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning, -Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta. -Ebba skall blifva förtjust ... - - - - - 8. Gyckel och sidenband. - - - Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige. - -Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens -kabinett. Maj 1648. - --- Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på -mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; -endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag -behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i -detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver. -När ämnar grefven öfverresa till Finland? - --- Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna -i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden. - --- Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt -undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen -i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska -folk. - --- Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort -af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu -regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde -vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten. -Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta -landet, när vi få fred och ordning. - --- Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt -regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe! - -Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie -Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på -företräde. - --- Marie -- sade drottningen på tyska med en skämtsam nick -- är du nu -nöjd? - --- Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade -furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan. - --- Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre -och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af -Nassau? - --- Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt -tillsamman. - --- Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för -makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag -dig: är du nöjd _med mig_? - --- Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam? - --- Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig -mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes. -Mötte du inte grefve Brahe i dörren? - --- Jo. Hvarför så? - --- Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga? - --- Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det. - --- Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar -ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs -kyrktorn gör blott om söndagen. - --- Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ... - --- Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i -öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre -kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger. - --- Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj? - --- Ett giftermålskontrakt. - --- O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt -Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten -af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så -upphöjd, så trofast tillgifvenhet! - -Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand. - -Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn. - --- Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som -förr, vid hvarandras sida. -- Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna -gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord -tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i -ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en -värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, -däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt -Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet. - --- Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot -hans efterlängtade lycka att få äga dig själf. - --- Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men -det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare -gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne -och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen -åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val. - -Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för -väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina -offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig -att skratta. - --- Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen -föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel. - --- Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. -- Du tror då, att -... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana -dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet, -att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver -af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka -på tronföljden. - -Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som -släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna -sig sårad. - --- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstående med högröda kinder -- -skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla -hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt -för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för -att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz! - -Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande -afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i -sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med -prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på -den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men -ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska -huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina -själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta -ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet -vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han -icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru -detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett -äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke -i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt -förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om -hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle -ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en _avis_. Var -han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet -sade: _emot_, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell -räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala -_för_ förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga -med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot -förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam -om sin drottnings ynnest. - -Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat -glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös -framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i -sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm -fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning -Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk -kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse -för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig -själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i -luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder. -Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten -landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon -binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett -äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade -ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd -öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest -bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var -_svartsjuk_. - -Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet -- utan -tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara -underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig -själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt -nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd -stil i blyerts tecknade ord på tyska: - -»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin -halskrage!» - --- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartärnan -- hvem har -understått sig att lägga en biljett på mitt bord? - -Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru -detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke -angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en -fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var -misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att -undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, -hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken -tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något -värre. - --- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt -kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst. - --- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade -drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten. - -Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i -Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke -förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon -ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka -förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes -äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga -förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som -lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, -teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten -fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att -föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre -bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne -författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på -allt, utom på sin egen tillvaro. - -Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda -rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, -af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken -Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom -empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart -förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en -tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i -allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på -ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och -tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf -hvad han sade. - --- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att -föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort -kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på -det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja -sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga -dem utan att följa och utspionera dem. - --- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en -italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Näst konsten att -finna _allt_, är intet beundransvärdare än konsten att finna _intet_. - --- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var -konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med -dess tillhjälp mätte man luftens tryck. - --- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris. -Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och -stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. -Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill -ihågkomma denna term. - --- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i -seglet, anmärkte Hagar. - -Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade -icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt: - --- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har -redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare, -skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu -en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru -kom du till jesuiterkollegium? - --- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som -lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde -mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium. - --- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne! - --- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en -vilde! - --- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. -Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är -jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det -allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad -är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens -skägg? - --- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens -skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning. - --- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk, -att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender -och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska -inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta -idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet? - --- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när, -hvarken lutherskt eller katolskt. - --- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får -jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt -Britas oxeltand. - --- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den -äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian. - --- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande, -fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon -genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock. - -Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög -rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades -purpurröda. - --- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att -finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste. - --- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå -faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz. -En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår, -och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper -man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst. - -Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken -till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina -och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det -var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, -och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig. - --- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna -ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig -icke, eländiga ... jag föraktar dig! - -Och hon stötte henne häftigt tillbaka. - -Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den -gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade: - --- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning. - --- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter -ringklockan. - -Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin -slutna hand. - --- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt, -såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj. - -Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men -beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller -blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, -mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och -tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan -återställdes till hennes disposition. - -Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om -drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till -förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet -mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. -Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens -svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta -obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna -dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra -ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu -talade sanning. - --- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att -svalna. - --- Allt, nådig fröken. - --- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde -Sveriges krona? - --- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som -icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder -sig. - --- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt -mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din -usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods. - -Hagar upptog hårlocken. - --- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till -min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst. - -Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp -och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen. - --- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen. - --- För hvad, nådig fröken? - --- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till -sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt. - --- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon -kallats en sköka? - -Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett -lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges -Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men -det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden. - --- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo -uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla -lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon -intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med -_mig_? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall -jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne -gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen -skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita -en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med -alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig -bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg! - --- Får jag svara nådig fröken? - --- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon -ej mera i Stockholm. - --- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i -morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts -undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af -kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär -upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar -jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot -oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter -jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och -därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat, -få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så -oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, -sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min -nådiga drottnings ynnest och tillit. - -Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han -ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, -glimmade ännu en half sekund och försvann. - -Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin -tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men -antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig -omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna -förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje -tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde -gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och -dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i -själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka -voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, -ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna -fördraga hvarandra. - -Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens -snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta, -om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan -riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en -obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor. - --- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall -han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige. - - - - - 9. Ett lejonmöte. - - - Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon? - -Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen. -Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk -ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade -fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre -särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus -inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera -stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon -från en uppslagen bok och svarade: - --- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte -sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes -krig i kropp eller själ. - -Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en -entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där -någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som -en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, -oaktadt hennes skenbara lugn. - -Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer. -Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens -i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting -skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de -uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart -tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså. - -Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig -uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens _högra_ sida. Han -hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke -heller fullt orätt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat -och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af -ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under -förbehåll att _Formula concordiæ_ infördes bland svenska kyrkans -bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga -alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens -lag öfver alla andra. - -Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade: - --- Ännu har denna hand inte undertecknat _Formula concordiæ_ och lärer -ej heller göra't. - --- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart -tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron. - --- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende. - --- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark -som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas -allting, lider allting. - --- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i -denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men -väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag -tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar. - --- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade -biskopen mildt. - --- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där -ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, -lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting. - -Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken -tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från -slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina -spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans -breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den -tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; -växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös -kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en -pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af -spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de -blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta -medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en -fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu? -Ett lejon, som gick med förbundna ögon. - -Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal. -Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, -att hon bjöd honom plats vid sin _vänstra_ sida. Höger och vänster ha -alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf. - -Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan -omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar. - --- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor -Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ändteligen få min -kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af -gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit -hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet -min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan -allt fagert snack eller _compliment_. - -Pfalzgrefven bugade tigande. - --- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något -hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant -ske skall. - -Tystnad. Drottningen fortfor. - --- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan -i världen taga till äkta, än eders kärlighets person. - -Stum bugning. - --- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och -säkerhet söka _declarera_ eders kärlighet till _successor_ och arffurste -till riket. - -Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många -vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes -dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare -utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket -och så litet. - -Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet -sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville -säga och väntade svar. - --- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet -därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution. - --- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda -om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven -i en ton af svikna förhoppningar. - --- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva -ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin _consummation_ -och stadfästelse, inföll Kristina. - -Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att -hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne -undersåtars hjärteliga förnöjelse. - --- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att -jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag -_insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken för eders -kärlighets eller för min person, utan af _égard_ till _publicum bonum_ -och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i -Tyskland till eders kärlighets _direction_ som generalissimus, det sker -allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra -riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända -skulle. - --- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde -pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min _intention_ har -allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat. - --- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera -otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig. -Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som -sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall -jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min -resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock -det; är det _satisfaction_ nog? Är eders kärlighet nu förnöjder? - --- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders -majestät. Mitt _facit_ har intet annat varit, än den lyckan att äga -eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, -när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den -uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer. - -Nu tog Kristina eld. - --- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än -mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i -rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter -hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han -aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till något högre i -världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande. - --- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid -min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen -_affection_ hafver till min person, så att jag därom _desperera_ måste. -Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för -att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; -men si, jag har intet varit därtill _capable_. Fastmer har jag däraf -dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen -förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig -dens misshag, som jag mest ville behaga. - -Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde -Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade -sig, tackade för så mycken _affection_ och försäkrade, att hon kände -hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta. - --- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall -göra sig värdig båda genom sitt _comportement_ i kriget. - --- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan -intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag -har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och -där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka -mig så länge nådigst behagas, men därefter _dimittera_ mig ur tjensten, -intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag -aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro. - -Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta. - --- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta -barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta -för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt -mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens -har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet -_obligerad_ af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans -furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att -vänta, men han _refuserar_! Hvad är detta för fräcka _discourser_? -Ändock han skulle dö i en sådan _espérance_ att varda utsedd till min -gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela -världen? - -Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp. - --- Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun -såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en -korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt. - --- Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag -_tracterade_ Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod -upp, men satte sig åter. -- Den, som ej bättre vet åtskilja personer och -anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor -han fått af Gud att densamma bruka. - -Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion. - --- Eders majestät -- sade han -- talar om sitt dödliga frånfälle och min -succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med -herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att -söla mina händer i deras blod. - --- Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag -förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall -förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt -tillstöter. - --- Jag förstår det intet. Är ers majestät så _indifferent_ för min -person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af -en _particular affection_ för någon annan _moveras_ från den mig nu -gifna förtröstan framdeles. - -Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn. - --- Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill -utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen -fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min _position_ -ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; -ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill -intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag -strax i början förelagt? Märk: _primo_: intet ja och intet nej för min -person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; _secundo_: att jag ingen -annan tager än eders kärlighet, _om_ jag gifter mig; _tertio_: _om_ jag -intet gifter mig, _declareras_ eders kärlighet till min efterträdare ... -Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger. -Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar. - -Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna -ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på -ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var -ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i -Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes -och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju -måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända -icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke -besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta. -Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för -drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas -som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven -skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl -Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga -mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och -tillgifvenhet. - -Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan -bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var -trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda -vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar. - --- Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon? - --- Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet -under en gäspning. - --- Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet -annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har -försökt det, jag. - --- Och du har tamt odjuret? - --- Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där -måste vara ett stadigt galler. - --- Du förstår rida, du. - --- En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid -Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger -har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon -har ju lämnat staden? - --- Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i -Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan. - --- Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt -i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns -ögonblick, när jag velat vara hon. - --- Men ditt lejon är nu beskedligt i bur? - --- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka -kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om -igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle -uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle -ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom -världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, -mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig -rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt -endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart -... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag -håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver -någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta. - --- Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta. - --- Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det, -som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt -att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... -den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig -Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en -jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit -en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben. -Jag kastar honom på elden. - --- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min -drottning. - --- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas -för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig -din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att -sofva. - -Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder -fortforo att hamra på städet. - --- Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej -hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en -konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans -band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ... -hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag -vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... _afsäga mig -kronan_? - - - - - 10. Ruben Zevis sändebud. - - - Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. - -Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm -mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare, -nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, -sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i -strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så -sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en -lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens -långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga -åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och -Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens -dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda -fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde -utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns -utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som -dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande. -Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom -han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu -höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och -världen. - -Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät, -som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta -centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt, -denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta -massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och -konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga -gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en -liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en -vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena -var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan -fyra ögon. - -Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till -det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag -af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre -kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf -massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga -väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul, -som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo -post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin -första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens -dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud, -emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med -dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari -chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog -rapporter. - -Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss -anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De -gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn -föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog -sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken -Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka -Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben -Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre -världsdelar. - --- Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret. - -Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett -denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, -enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett -hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om -icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i -det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om -de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i -världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg, -att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej -kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader, -beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom. - -Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes -tränga in till bottnen af en människosjäl. - --- Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade -ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du -nu man? - --- Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så -oväntad fråga. - --- Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första -hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla -väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som -styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för -de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter -ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på -dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss. -Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till -Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla -sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i -ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall -blifva min kompanjon och Rachels herre. - --- Befall; jag lyder. - --- Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det. -Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har -låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras -styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande -herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara. -Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas -mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag -samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång -få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i -Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i -Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra -nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista -mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken -Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga -summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars -frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina -egna portar ... - --- Se här kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens -grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med -rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att -utföra chefens order. -- Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min -armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är -för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel. -Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger, -seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där -mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans -böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och -öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller -allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af -min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är -beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och -partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och -dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man -söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna -farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om -förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som -storvesir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk -renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig -uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot -villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa -Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö. -Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets -pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för -att diktera freden i Tyskland. - -Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken -att han förstått. - --- Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du -fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så -viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste -kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill -säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den -höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall -intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig -lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina -skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat, -Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka -din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män -under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke -med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till -intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om -natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när -du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes -snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths -son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut -till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än -detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land -... - -Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne -hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och -yttersta mål. - --- Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag -anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel -skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla -jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande -andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du -skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk. - --- Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga -min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag. - --- Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna -kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn -i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel. - --- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall -lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå -väl! - --- Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är -ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes -usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka -mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo! - --- Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta -själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. -- Och af en -sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter -icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen -sända Jerobeam? - -Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som -skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af -budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit -upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon -redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp. -Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste -hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den -mäktigaste magnat kan umbära. - --- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade -tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal -- här är en resande, -som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa -fållen af din kaftan. - -Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann -Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga -österländska vördnadsbetygelsen. - --- Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin -post bland hedningarne? - --- Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen -af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag -afvaktar dina befallningar. - -Juden höjde föraktligt på axlarna. - --- Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon -vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig -den skymf, som icke _vi_ underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och -vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är -klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen -Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes -genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon -vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är -icke du en man? - --- Därför -- svarade Hagar småleende -- därför att en kvinna stundom kan -uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till -Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag -kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja -Benjamin! - -Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick. - --- Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till -sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min -ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt -folks stora framtid! - --- Du har Rachel. - -Juden log sorgset. - --- Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida -brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och -med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej -blott i orden? - -De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar -för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska -arfvet. De kände, att de _kunde_ vara fiender och i kampen om ett -omäteligt inflytande _borde_ måhända vara det. Men Rachel var -eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också _kunde_ vara -vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra -utan skrymtan, om också utan varmare känslor. - --- Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi -har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden -tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden -mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks -sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet. -Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock -värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar, -jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer. - --- Min fader, tillåt mig välja, _om_ jag väljer! - --- Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt -mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i -Hamburg, sin faders son. - --- Jag beder dig, fader, låt mig välja! - --- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du? - --- Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver -alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna, -torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, -en onämnd, har gjort så före mig ... - --- Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt -i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt -hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. -- Låt oss icke mera -tala därom. Du vill resa till österlandet? - --- Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor. - --- Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall -åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans -hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång -utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret -och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att -medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna. - --- Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du -älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot -mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig -gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa -har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger -öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till -mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... _Hon_ kan -bedja, _hon_ kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till -gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ... -Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme! - --- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden -skyndar; red dig till afresan! - - - - - 11. Budskap till österlandet. - - - De hade varit intet; de ville blifva allt. - -Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och -strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande -vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många -öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men -snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än -klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva -stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den -öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau -bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen -måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en -pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid -mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty -vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur -och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för -nära dessa ogästvänliga kuster. - -Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta -små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och -ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på -sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt -försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla -otrefliga nattspöken. - -Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau, -Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog -sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan -öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne. -Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af -finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på -Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens -intriger? - -Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid -stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten, -de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig -ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade -Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno -sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O, -dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor, -sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas -drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och -herdarnes anrop! - -De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i -förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från -Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade -haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste, -hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att -underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och -som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna -och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin -vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde -ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt -stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna -kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville -blifva allt. - --- Men Rachel får mig till hvad _hon_ vill, invände Benjamin oskyldigt. - --- Rachel är en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: föröken eder och -uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej -nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig! -Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som -plantan och djuret. Vi tre -- du känner den tredje -- ha fått en annan -lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det -öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det. - -Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss' inflöde blifvit -betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant -passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på -turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda -stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar. -Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer. -Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå -var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt -igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i -mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin -Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen -tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i -floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets -vida hafsspegel genom Sulinamynningen. - --- Hagar -- sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig -på öppna hafvet -- läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag -engång lärde af konstberidarne. - -Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland -lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade -italienska ord: _I natt klockan 2_. Den, för hvilka dessa ord voro -ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet. - -Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men -bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar -och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, -natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det -utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter -ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig -varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en -röklukt från lastrummet. - -Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid -båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt -inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att -binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de -sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma -väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så -vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke -ens aktades värdt en krigsrätt. - -En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till -detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i -hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den -genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna -fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var -ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, -dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och -destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot -Ruben Zevi. - -Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till -Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag -i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene -hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå -sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb -resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar -användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig -underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet. - -Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul, -var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där -sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller -det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor, -reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin -förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter -af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s -tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta -folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla -ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara -pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt -marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare -af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders -köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och -sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid -lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar. - -Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och -eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana -sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af -tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när -budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre. - -Kuprili var en man om mer än sextio år med långt silfverhvitt skägg och -bar den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af -en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till börd och -seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en -till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne -man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde -efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika -smidig, som han en annan gång var brutal -- än listig och grym, än öppen -och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort -sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban. - -Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig -storvesiren att genomläsa brefvet och därpå afgifva turkiskt besked. - --- Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så -oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för -närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och -hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre -för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder -min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna -öron. - --- Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet Ruben Zevi -tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i -tusen år, ön Kandia, med alla dess skatter, uppläste Benjamin -oförskräckt sin inlärda läxa genom tolken. - -Kuprili reste sig till hälften upp i divanen. - --- Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla människor spotta! -Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes -beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod? -Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och -behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof därtill? Bort med -dig! Hälsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga -valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut -helskinnad! - -Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar. - --- Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till -svar. Hade jag detta turkiska nöt engång på Levants däck och en ärlig -dagg i min lytta hand! - -Hagar eftersinnade. - --- Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storvesiren -vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med -ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde. - --- Och återvända med afskurna öron! utbrast den förolämpade brodern. - --- Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg; jag har gjort mig -underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk. - -Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter -banat en väg till den förtörnade storvesirens gemak. Besöket tycktes ej -vara oväntadt och utföll mindre onådigt. - -Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens -förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en -gång vågade besvära de trognes beherskare. - -Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska: - --- Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och -besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett -bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i -österlandet. - -Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska: - --- Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlämna åt -eders excellens' vishet att själf bestämma de villkor, som kunna göra -förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare. - --- Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i sitt råtthål? - --- Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin fordran hos framlidne -sultan Ibrahim. - -Storvesiren höjde föraktligt på axlarna. - --- Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare? - --- Han bjuder -- fortfor tolken -- därutöfver femhundratusen genuesiska -dukater i fullviktigt mynt. - --- Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant -anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia. - --- Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan -vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande -turkiskan mot fransyskan. - -Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige -tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå -böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig. - --- Hvem är du? frågade vesiren på samma språk. - --- Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan -hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis -fullmakt _in blanco_. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner -bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt -anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan -hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt -dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman -II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå. -Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin -halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han -älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter, -gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes, -dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé -Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och -styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och -spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts, -afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders -excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och -schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda: -tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till -500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka -än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att -fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens' -oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge -sultanen på kalifernas tron.[5] - --- Unge man -- inföll storvesiren med rynkade ögonbryn -- huru många lif -har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk? - --- Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders -excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda -min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren -af profetens arf, om icke eders excellens' företrädare Achmed pascha -blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda -för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller -återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens -är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som -förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en -droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar, -mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna -anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja -de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa -ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af -halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat -tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet -kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset -Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och -Alexandria. - -[Fotnot 5: Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel -under åtta år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvesir.] - -Kuprili pascha var den störste statsman som de barbariske osmanerne -dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket -hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet. - -När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade storvesiren sin hand -på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade: - --- Du är icke en man, du är en kvinna! - --- Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande lösskägget. -- -Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare. - -Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför -smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldräkten. Hennes -österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom -en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren betraktade -henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes -klokhet. - --- När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa dig för min son -Achmed.[6] - -Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen -håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem. - -[Fotnot 6: Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader. Desse två -store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande -makt.] - - - - - 12. Slafvens slafvinna. - - - Hvad skulle drottning Kristina säga? - -Två dagar därefter visade sig en trupp af femtio spahis, medförande två -rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd. -Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till -storvesiren Kuprilis palats. - -En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena -sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De -infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens -gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu -bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes för -storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade; skulle hon -instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa pärlsmyckade gamla -och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo -nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne? -Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra, -ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så -olik alla andra i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem, -trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan? -När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa, -instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra, -älska, hata, förtala -- allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade, -om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod -turkiska. - -Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De pärlsmyckade kastade -sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att -utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag. - -Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden -af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskön -gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med -ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma -vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej -förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför -denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre, -skulle se allt. - -Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i -pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men -denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes -han redan förutbestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande -blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade -underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt. -Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult -siden och guldvirkad turban, där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara -någon annan än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen -Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stannat utanför -detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum. - -Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att hälsa. -Blott när han stannade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler, -Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga -en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna -korsade öfver bröstet. En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla -i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men där fanns intet -val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stannat och nu midt framför -henne. - -Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck, -förunnade främlingen från västerlandet en kort, likgiltig blick, vände -sig frågande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och räckte -narcissen åt Hagar. Det var _selam_, blomsterspråk. Därpå vände han -henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann -samma väg, där han inträdt, åtföljd af storvesiren. - -När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap, får man bevittna -mångahanda ljud, då alla tungors band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis -harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget -fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka -ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i -säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst; -där uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och -frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför -profetens skugga? Och hvad betydde hans selam? - -Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon som -åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnläxan. Hon -framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och -lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en -nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid, -när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska -sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första -gemål. - -Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning, inträdde två -svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak -i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena. - -Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon -betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om -det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor, -indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till -höger: ett toilettrum; förhänget till vänster: ett badrum. Hon såg ut -genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsikt öfver -staden, ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande -fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt -därunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet -nog, bar detta fönster ett förgylldt galler af järn. - -En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter -frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar -ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde. - --- Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här? - -Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar -var alltför begripligt. - --- Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida -tillbaka till min galer vid hamnbryggan. - -Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker, -som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill -allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och -tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen! - -Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In -trädde storvesiren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga -sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och ton -voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge -och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en -gudabild, hvilken han själf mejslat ut och ställt där han finner den -bäst göra verkan. - --- Dotter af en otrogen -- sade storvesiren högtidligt på turkiska -- -tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas -förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka -på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om -dina höga egenskaper. Världens visaste stjärntydare, den helige -dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och -stjärnorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den -västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet -åt de trognes kalif. Jag har däraf förstått, att du är den utkorade och -att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store -profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda -dag för att förvissa sig om stjärnornas profetia genom att framställa -dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som -befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma -världen att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar -dig min underdåniga hyllning. - -Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storvesiren framför divanen -och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid -att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första -intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var oemotståndligt. -Osmans sjunkande stjärna beherskade ännu det östra Europa, det västra -Asien. Dessa världsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för -henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke betydt för desse -barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande -varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och -var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes -fötter i den hemliga afsikten att begagna henne som ett verktyg för sin -makt. Genom henne ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon -oduglig därtill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt -i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list! - --- Stå upp! sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång -som inlärd uti Kristinas skola. -- Om det är så, som du säger mig, skall -rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min -förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad -ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud -förläne Sulejmans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn. - --- Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt -upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en -gemål förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes -förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har -förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem -före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats, -såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna -henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande -validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina -läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en -början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans -första gemål. - --- När denna tid kommer -- anmärkte den nya sultaninnan -- skall -padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jämnårig -eller yngre gemål. - -Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning. - --- Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina -behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett -obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett -harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att -utvälja åt din herre yngre gemåler. - --- Du lugnar mina farhågor, mäktige vesir! För rikets styrelse hyser jag -inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min -ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag -upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna -profetens lära? - --- Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och ulemas' tjenster. För -öfrigt är det endast män som vi tvinga med svärdet att omfatta vår -heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot kvinnor. I vårt -harem trifvas alla bekännelser. - -Åter kokade något inom Hagar -- icke hennes tro, men en kvinnas -själfkänsla. Desse vildar föraktade kvinnans tro, emedan de ej -tillerkände henne en själ. - --- Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du -vet nu, mäktige vesir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres -dyrbara person. Fordrar du något mer? - -Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva -svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos -sultanen.» Men han svarade: - --- Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara -innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af -guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische, -Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer. -Behagar du flytta redan i dag till padischans palats? - --- Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till -min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har -dufvor från Regensburg. - -Kuprilis panna rynkades under turbanen. - --- Kalifen _begär_ ej sina gemåler; han _väljer_ dem. - --- Ditt ord är vishet, svarade Hagar lugnt. Jag begär ej min morfaders -samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt -budskap och hans. - --- Befall! genmälde storvesiren. - --- Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin. - --- Befall! - --- Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor -från Regensburg. - -Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna -vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en -fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande -minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem: - --- Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar. -Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig -fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall -finnas silkessnören ... och säckar. - -Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt -hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon -hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga, -ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det -förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad. -Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål, -hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde -oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga -trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än -okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett -harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker, -roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas -i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och -detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom, -uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät -af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest -kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt -under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar -Ring ... - -Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat -gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde -ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst -öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt -allt på sig själf och förlorat sig själf. - -Med ens sprang hon upp. - --- Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna -förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde -skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig -är du intet! - -Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder. - --- Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem -_jag_ är och hvem _du_ är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett -rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har -förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag -öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder -enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en -storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du -oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och -kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en -makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett -barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke -_kan_ vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna. - -Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna. -Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf. - --- Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara -Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min -stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall -engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall -engång vara allt. - -En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade -hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen -förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse. - --- De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru! - --- Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första -hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära? - --- Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min -fina gulddufva? - --- Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om -Herrens smordas förmälningssång! - -Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde -för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på -psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro -eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa -svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig, -min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ... - --- Det var icke den rätta psalmen, Sabina. - --- Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder -icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens -tron» ... - --- Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som -återstår af mitt förra lif ... - - - - - 13. Westfaliska freden. - - - Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen! - -Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de -stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande -välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade -sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina -gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens -utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en -rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga -uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik -uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena; -svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna. -Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver -ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker, -hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter! - -Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid -sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske -öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade -blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora -byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd -var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel. - -Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag -i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans -vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt -elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga, -räknade han under sitt befäl 33,000 krigare -- där fanns ännu något att -slakta -- och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket -utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af -förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern. - -Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde -honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta -återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt -doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än -kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar -för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung -öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i -spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han -högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och -lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko -de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet, -genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga -hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra -för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende, -värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält, -vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned, -kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande -lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som -blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring -bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne -ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år -deras namn blef en buse för ostyriga barn. - -Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm -sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så -mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande -nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit -bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna. -Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark -efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara -handskrifter, och Upsala universitet fick _Codex argenteus_. -Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de -svenska vapnens segrar och byten. - -Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och -rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern -med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla -samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden. -Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller -en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas -rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för -ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet -var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens -sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en -annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats -mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog -med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill -förvilda den sista återstoden af religion och seder. - -Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och -brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus, -som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick -ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade -tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne -hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater -eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före -kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det -släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin -uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar. - -Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak -öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen, -Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade -från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade, -att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt -bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar. -Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man -mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda -länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare, -tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda -tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina -anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot -makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet -att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru -Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och -calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten. -Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg -gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse -och hundra tusen människors undergång. - -Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren -efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på -svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden -i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af -excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök? -Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta -sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet, -åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren -representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten -landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock -öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från -kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra -sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett -gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker, -hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af -underhandlare! - -Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer -eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland, -fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen -kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar -Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans -arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål -hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte -i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden -undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort -därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det -heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen -suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll -titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och -Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar. -Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike. - -Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms -lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för -makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas -tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska -freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre -synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno -ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla -Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade -inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne -framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska -maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig -om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs -icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man -slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära, -intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna -åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det -konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf. - -Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne -följeslagare ett ögonblicks rast. - --- Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din -hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att -mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan, -rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta -grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar -mitt verk! - -Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med -några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring -Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost -eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras -befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande -sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren -åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade, -voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln, -genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske -småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett -hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde -det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af -Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes -upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på -hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila, -hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna -aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru -betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer. - -Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med -klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt -den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet -efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru -många fiender? Detta var frågan. En -- det var icke att tala om, det -gällde mest gränsbygden. Två -- då gällde att hålla ryggen fri. Tre -eller flera -- för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle -man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med -hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält, -att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll, -den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget! -Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit -svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga -lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen -bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer, -som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke -och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig -icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de -underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och -fredsbönen efter tacksägelsen. - -Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt -åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla -kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen, -folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade -drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes -och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla -visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan -hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af -fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra -dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand, -och fredstraktaten inlades i en kupa af guld. - -Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man -dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs _tedeum_, folket -förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag, -processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar -och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke -slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i -snölandet, bedt för freden. - -En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog -fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen -under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han -visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades -hittills endast underskrifterna. - --- Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf. --- Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är -sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt -konto ... hm ... Jerobeam! - -Förste kontoristen inträdde. - --- Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes -skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en -million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om -tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne -få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig. - --- Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en -landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda -konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen. - --- Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå! -Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron. - -Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt, -ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från -Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med -orubbligt lugn papperets miniatyrskrift. - --- Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. -- Venedig har denna gång -lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd, -konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på -tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten -beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag -hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du -förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham -att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk; -hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats: -hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men -hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne -blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda -beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för -hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som -styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och -detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu -osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna -och Medelhafvet ... Jerobeam! - --- Mästare! - --- Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende! -Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att -skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta -från porten och upp till trappan af öfra våningen. _Här_ skall han -mottagas med kungliga ärebetygelser. - -Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt -från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde -till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans -drag till ett hånande löje. - --- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna! - - - - - 14. Den triumferande Parnassus. - - - Den gyllene tiden skall återkomma. - -I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning -Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes -kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle -dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande, -ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och -bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya -redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring -hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta -Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade -lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas -skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett -rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns -landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina -sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla -talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och -rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade -drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i -ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig -och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad -begärde en dödlig mera af lyckan? - -Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter -enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare -Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm. -Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin -tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl -kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det -bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna -skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på -vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens -väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de -hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel, -alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat -oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som -tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel, -allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två -filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen -mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige -fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej -mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta -krafter till nästa morgonséance. - -I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma -holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet. -I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten; -den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som -varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor -otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så -väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett -myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm. -Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf -Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med -sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet. - -Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse -stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som -utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig. -Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år -därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess -skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar -striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en -kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns -växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon, -är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och -bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes -egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det -hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda -kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken -folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan. -Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans -höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan -begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge. - -Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf -arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde -bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden -efterlämnade åt sitt rike! - -Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som -varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet, -hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den -17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram -under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på -strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop -Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt -och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med -förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade -till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så -kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten -episod, som hör till denna berättelse. - -Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo -lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt -gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade -drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed -IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa -complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka, -sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock -en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och -kock tillika.» - -Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan -och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät -räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars -hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt -den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre: - --- Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa -kråkfötterna. - -Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska -adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste, -till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk -handskrift tecknade rader på svenska språket: - -»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af -Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många -och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda -dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och -hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap -välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra -det tusen och sextionde. - - _Hagar._» - -En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det -mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända -trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark -silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon -afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla -orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af -drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde -uttyda turkiska. - -Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan -dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna -villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska -adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta. - --- Är ni säker därpå, att skriften inte är ett _falsarium_ af någre -illfundige judar? - --- Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga -böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren -Kuprilis, hvars handstil jag sett. - -Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade -sidenrullen. - --- Hvad säger doktor Johannes om detta? - -Terserus läste, smålog och svarade: - --- Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år -sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst. - --- Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon -en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och -nedlåta sig till en barbars harem! - --- Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal. - --- Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig -en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall -förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min -nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen. - -Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande -följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar -öfverlämnas åt de tatariska sändebuden: - -»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den -fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din -skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne. -Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från -Pera till Galata» ... - --- Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt? - --- Ja. Och pojkaktigt, ers majestät. - --- Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör -vidare: - -»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från -din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska -riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre -till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms -slott den 23 Oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio. - - _Christina Regina._» - --- Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i -seraljen fått ett passande svar? - --- Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt -att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke -Terserus betänkligt. - --- Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ... -Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref? - --- Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga -sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en -mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande -fall kan tilltro denna person allt ... - --- Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag -åsyftar. - --- Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre -än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss -gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång. -Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som -ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny -ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom. - -Kristina brusade upp. - --- Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss -väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner -för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få -inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det -skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er -för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast -är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl! - -Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i -lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och -en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det -enda svaret på Hagar Sultans näsvishet. - -Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen. - --- Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan? - --- Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en -hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet. - --- Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare -kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och -dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom. -Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det -oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta -henne allt för detta snilledrag ... - --- I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon. - --- Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver -inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne. - --- En slafvinna! ... I lifstidsfängelse! - --- Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut. - -Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och -fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af -Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar, -vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter, -framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade -med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta -oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de -kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare -divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken -förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången -uppfördes den 9 Januari 1651. - -Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes -trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer, -och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde, -hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för -Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms -hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis -med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare, -boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte -det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den -oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater -under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om -termometern då varit uppfunnen. - -Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom -och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre -krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med -dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat, -rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som -där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln -och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna -öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var -sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och -betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens -drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet -på skådebanan till en ohörbar pantomim. - -I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han -var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som -arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät -hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven, -tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än -nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver -hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna -sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare. - --- Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till -ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför -att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa -hedniska upptåg. -- Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig -att säga? - - Den frommast är - hundhufvud bär - och är utaf det slaget, - som måst betala laget ... - --- Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt, -genmälde ärkebiskopen. - -Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som -föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin -uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår, -om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät -undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa -svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af -sina diplomatiska löjen. - --- En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna -drottning är kvinna. - --- Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas. - --- Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga -drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har -numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta! - -Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första -gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år -omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska -huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan -Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit -från landet, med dagens löpande hofskvaller. - --- Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt -fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna. - --- Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga. --- Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det -varit uppror mot hennes majestäts helgade person? - --- Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma -turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes -majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid -namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår -sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så -upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga -turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo -behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne. - --- Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade -hänga sig fast vid ett kärt namn. -- Hvem kan den Hagar vara, som förut -varit kammarpiga? - --- Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller -Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins -bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda -drottningen och allt hvad kristeligt är. - --- Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med -drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i -alla leder. - -I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon -riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens -nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla -ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så -tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera -ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon -gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes -innersta! - -Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade -sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten -Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro -sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära -och så smärtsamt berört honom själf. - --- Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå -en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till -en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen, -men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess -vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit -sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn; -förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var -hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve -Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon! - -Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna, -dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor. -Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och -hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu -var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon. -Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den -följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af -tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande -skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn. - -Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning -Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra -hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen -till ära, hette Kristina. - - Dygden vörde alle världens änder, - kungar, riken, folk och alle ständer. - -Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras -högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var -för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt -och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och -muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga -Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela -Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.» - - En purpur-liflig, fin Aurora - dig stiger upp, o, Svea kär! - Lycksalighetens horn hon bär - i följe med den blomstrand' Flora. - -Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra -genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af -allt som önskeligt är. - - Den regn och solsken har i händer - och råder öfver Jupiter, - den Phoebi klarhets mästar' är, - vår brist i ymnighet han vänder. - - Den samme Gud, han låte skina - sin' blida ögons nådesol - på Svea drottnings rikes stol - och fröjd' oss länge med _Kristina_. - - - - - 15. Gunstlingarne. - - - Hon föraktade sina gunstlingar. - -De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända. -Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så -frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning! -Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar, -men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta, -blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade -krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets -tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har -hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och -hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad -med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för -den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett -långt regemente! - -Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans -borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller -såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken -blifvit förhäxad». -- »Af hvem?» -- »Ja, det vet ingen, men några gissa -på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen, -frökens fader.» - -I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild -anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan -hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var -icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck -öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så -fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs -spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som -skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt -fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja -med drakslingor i knäppet.» - -Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och -byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad -höres från Stockholm?» -- Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet, -höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera -vant sig att antaga: »Fröken är galen.» -- »Hvad? Hon, som förökat våra -privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!» --- »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad -skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän, -alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med -förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma -gods?» -- »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att -bortskänka, skall man fråntaga oss allt.» - -Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon -var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled, -att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva -allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har -hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt -rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket? -Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de -ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när -har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga -kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara -drottning ändå -- så länge det behagar mig att vara en drottning! - -Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara -allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon -rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids -och världens medelpunkt. - -Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat -tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida -_en_ förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig -själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under -kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la -Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om -drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge -friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina -kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades -några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648. - --- De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga -nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba. - --- Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men -bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du. - --- Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld -drottning. - --- Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de -tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock -vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få -sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din -förlofning i slottet. - -Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt -i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000 -riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och -herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans -solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies -tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657. - -Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver -den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen, -öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper, -friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper, -trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande -jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram -till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte -prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier -och fållar, en kvinnas tycken. - -Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof. -De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes -med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan -lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde -Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i -träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra -af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och -förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid -och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i -lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor -af andra och tredje ordningen lyste många. - --- Tungel -- sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats -så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i -hemliga ärenden -- huru mår min doktor i dag? - --- Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha -kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts -välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta. - --- Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel -betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång? - --- Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke -jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med -presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor -Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex -kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka -höga herrar voro därinne på uppvaktning? - --- Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och -silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna -honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen -församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet. - -Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i -Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier -hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en -läcker stek. - --- Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel. - --- Grefve Tott. - --- Jag skyndar ... - --- Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids -nog att göra en kullerbytta[7]. - -På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före -de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om -fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej -någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda, -förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska. - --- Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina -patienter, att han blir sin egen patient? - --- Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung, -när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda -drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så -nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att -ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta -köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen -åderlåtning, sedan jag sist hade den äran? - -[Fotnot 7: Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig -i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina ämbeten -1661 och dog lika maktlös som glömd.] - --- Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr. -Vill ni göra mig till en idiot? - --- Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket -snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för -vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva -och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva. - --- Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen! - --- Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers -majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som -skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin -katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar -åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta -lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom, -skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder, -hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten -eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist! -Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att -kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen! - --- Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda -essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii, -läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom -sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde -anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag -stund, vore böjd att ... förakta er! - -Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han -borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann -sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans -höga patient: - --- Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta, -som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man -har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt -mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät, -inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert -... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ... - --- Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ... - --- Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa -flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om -deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin -skicklighet. - -Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer -och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till -sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen -uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de -öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren. -Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande -grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och -beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd. -Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig -kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista -orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott, -som just nu hade nåden samtala med drottningen. - -Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och -hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre, -riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve -Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en -högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror -kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans -ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste -skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade -icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att -Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra. - -En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don -Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och -de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin -uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl -anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg. - -Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda -eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som -lät guldmynt rulla. -- Hvem har uppfunnit _perpetuum mobile_? Forsen och -pratsjukan. -- Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. -- -Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med -spelkorten. -- Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. -- Hvem -har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris -till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna -passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren -belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter -af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den -märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren -Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte -Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den -senare en omgång hästskor af silfver. - -Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans -- deras -»orkestik» -- hvilket professor Naudé strax var beredvillig att -framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa -rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra -musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så -erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt -skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja -munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde -herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den -vördnadsvärda klassiciteten. - -Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa -sig indignerad. - --- Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till -Bochart. - -Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde -och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de -beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en -eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens -vrede mot Meibom. - --- Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot. - -Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens -makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på -västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos -drottningen. - --- Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk? - --- Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från -mig och andre svenske herrar. - -Kristina skrattade. - --- Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt -rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt -vetenskapsman som doktor Bourdelot. - -Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den -uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i -halsen och förgöra honom. - -Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske -doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom -som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som -gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste -omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru -litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var _hennes_ -gäst, _hennes_ läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att -försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för -sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför -skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att -vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman, -hvilken det var en ära att fästa vid Sverige. - -Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke _hon_ förakta och -genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare! -Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina -gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon -aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon, -som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle -hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting, -som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att -vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon -vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan -ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben, -desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas -beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner, -misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig -försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva. - -Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så -länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en -främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista -utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med -förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de -höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked. - -Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott -gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina -själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde -gunstlingen. - --- Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till -Pimentelli. - -Om Pimentelli svarat: »_Vi främlingar_ hafva intet annat skydd mot den -svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill -jag ock försvara eder mot alla. -- Men Pimentelli, som uppstigit på -Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade: - --- Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot. - -Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika -uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men -sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren -lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick -förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets -närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som -förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen -sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref -hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och -mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats -uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot -undertecknat sitt eget afsked. - - - - - 16. Mor och dotter. - - - Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst! - -I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller -förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting -af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas, -men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse -utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig -efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir -ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess -ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr. -Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra, -hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det -finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan. - -Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i -historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som -endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och -sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst -liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt -medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så -spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf, -ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan -fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt -för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos -fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos -dottern gentemot allt som icke var hon. - -Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt -barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in -i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes -af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej -såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade, -blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, _hans_ dotter, som -skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en -relik. Kristina blef _själf_ från den stund hennes moder behandlade -henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick -medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod -tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma -själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af -skört sefirgarn, den andras af segt silke. - -År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade -Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne -för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat -vid tårar -- man ledsnar fort vid en ohörd klagan -- återvände hon till -Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden -af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och -bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att -lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa -sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor -konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man -skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes -svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms -Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning -Kristina. - -Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall. -Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans -långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som -hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett -återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste, -för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och -Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med -pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika, -dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon -kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka, -än af ömhet för rikets välfärd. - -Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina -bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till -sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga -bekymmer. - --- Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna -ett vilsefördt barn? - -Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt. -Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en -kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för _hans_ barn, reliken. -Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes -majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät -änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande -drottningen. - -Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke -mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora -diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver; -icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af -äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler, -såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och -ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande -bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna, -tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel -lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men -sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för -sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en -dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af -guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid -funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en -svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket -förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga, -regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå -ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de -fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den -hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut. - -En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i -drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som -uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för -att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man -kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan -alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de -drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i -mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik, -om otålighet vittnande kastning af nacken. - -Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja -dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att -hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare -se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det -var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta -styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska. - --- Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa -uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få -sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak. - --- Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig -så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af -musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot -eders majestäts våning. - --- Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin -dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all -försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga -band på en känsla. - -Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad -häftighet möderne. - --- Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos -ordspråk utan uttolkningar. - --- Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med -bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en -mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande -lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din -ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några -steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar, -ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror. -Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och -hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender. -Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du -upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara -hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke -befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina -ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du -är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva -lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det -ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu -är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din -moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif -för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif -för din moder! ... - -Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta -ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en -hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans -storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla -dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände -förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första -gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn: - --- Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad -däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara -rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak. - -Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord -kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat -vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och -hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt -utbrott, som blef ödedigert. - -Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade: - --- Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda -nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till -dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt -eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska -läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot -påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat -din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan -emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och -din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans -mördare! - -Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka. - --- Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af -skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras -ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de -äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem -att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster -råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig -ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och -har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät -all högönskelig välmåga och säger härmed _valet_. - -Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena. -Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under -konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej -ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta -berättades för Kristina, blef hennes svar: - --- Hon har sig själf att tacka för allt! - -Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma -förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande -ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett -barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och -dotter oöfverstiglig. - -Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart -med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin -dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns -tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett -svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid. - - - - - 17. Hotande förebud. - - - Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals - präster ifrån dig ... - -Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår -1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari, -Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och -blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och -afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya -komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna. -Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af -hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara -motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet -glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt -och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick, -än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen -ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf, -beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka -förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga -allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet, -undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett -af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan -ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: _jag måste ju -lefva!_ ... Hon _måste_ lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast -begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade -sig att uppfylla lifvet! - -Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men -förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve -Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om -den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra -gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett -tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera -ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon -reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända. - --- Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. -- Den 1 -Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till -tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens -mening om detta? - --- Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig -därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus, -synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var -ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor. - --- Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt -bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag -mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga -sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens -bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner -... - -Grefve Magnus rodnade. - --- Det torde ej tillkomma _oss_ att nagelfara med hennes majestäts -belöningar för tjenster åt riket. - --- Ja visst, det faller sig något olägligt för _oss_, som blifvit -belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera -räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla -emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss -_allt_. - --- De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm. - --- I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en -man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga -nåde där vi mera gagn haft att först uppställa _conditiones_. Som det nu -är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya -hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar -bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice -riksmarskalk, hvad vill det säga? - --- Det är hennes majestäts _bon plaisir_, det rör intet mig, genmälde -grefve Magnus. - --- Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika -mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar -och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet -hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder, -är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms -tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att -köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa -ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000 -daler? - -Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på -axlarna. - --- Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes -majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar -dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ... - -Rikskanslerns blick mörknade. - --- Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början. -Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände. -Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att -_hon fruktar sin efterträdare_. - --- Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja! - --- Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett -skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall -blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är -dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af -fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit -sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller -... Så mycket folk! - -De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande -larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande -folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På -båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike -nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen. -Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod, -hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och -sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast -han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med -knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände -sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som -bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre -folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! -- adeln, som ägde allt, -styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt. - -Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare. -Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade -mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke -heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns -någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det -grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års -öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i -spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu -innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde -ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett -föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta. - -Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd, -som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten -vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika -allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin -vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de -förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på -gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes -icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta -för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad -man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som -fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande -och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar -förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets -fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att -ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens -uppmärksamhet. - -Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med -trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla -protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många -hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige -och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en -kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde -äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig, -förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag, -spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända -hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af -de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett -ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa -fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en -afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala. -Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna -profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne; -hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo -i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon -började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare, -slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig. - --- Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor. -Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett -litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet! - -Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast -förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse, -klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna -person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer, -som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade -utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var -man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det -pekande fingret väckte endast förvåning. - --- Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. -- Där är -fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i -lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de -rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting -- -innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen -ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i -högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända -hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens -mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud, -det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går -och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa -gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en -människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de -andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De -äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger -han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de -första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen -vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han -engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig -hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_ -tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna: -välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva -äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria, -utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du -hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och -hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men -jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus -spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt -kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det, -vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af -din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt -som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en -drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen, -icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ... - -Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den -vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många -stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt -högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än -mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar. - --- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig -bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig -icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt -samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel: -om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån -dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver, -skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända. -Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i -himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som -uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade -bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på -bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är -du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han -kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla -lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar -är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig -detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är -rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig -och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld, -luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ... - -Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt -med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg -hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet -till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd -än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och -återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på -angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt -hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har -ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika -omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade -Ragnarök. - -Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade -utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator. - - - - - 18. Carl Gustaf på Öland. - - - Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din - fjätter? - -Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland, -reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd -af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan -att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade, -fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme, -som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid -väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt -ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en -furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i -ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vänta. - -Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått -drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till -sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet -fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med -goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga, -Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som -älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre -hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den -förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som -andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier, -gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt -klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig -försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves -eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar -Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och -Svana-lilla: - - Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita? - Jag har varit i främmande land, - tvättat mig och mina barn. -- Svan, Svan sälle! - För min nåd, för min ära, - för min dans, för min kära - drar jag mig åt Öland. - -Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom -honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra -delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera -förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar, -förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade -Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som -landtjunkare utföra ett storverk. - -Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig -kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra -Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare -växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar, -bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på -de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke, -fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red -han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som -gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning. -Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver -hela ön från östra stranden allt till den västra. - --- Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges -rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul -Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren. - --- Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna -ju flytta fjällen ett stycke längre söderut. - -Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa, -ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i -brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande -overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid -tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och -betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott -längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm -med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens -åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket -och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men -mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra -världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så -genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme -under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid -klippan, när skall du bryta din fjätter? - -Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste -icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära -half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med -kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur -vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle -medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä -för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan, -beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en -ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl -Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat -störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det -förrädiska brefvet till drottningen. - -Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens -föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer. - -Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade -byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler -silfvermynt. - --- Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade -sitt godkännande. - --- Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar, -dristade fogden invända. - --- Så vänta! - -Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen -hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz, -adlad Hirschenstjerna. - --- Skaffa mig pengar, Gambrotz! - -Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata -vänstra och höjde på axlarna. - --- Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen? -Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama -guld ur gråstenar? - --- Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes -majestät har sämre kredit än sin förste undersåte. - --- Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af -rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland! - --- Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira -visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den -som har råd till allt. - --- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i -Finland! Där är godt om land. - --- Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka. - --- Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne. -Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på -sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm -duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod. - --- Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret. - --- Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår -mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig! - -Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra -landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och -Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte -stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor -och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af -luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår, -rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade -ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och -tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula -baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till -häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet. - -Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till -Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far -i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens -husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär -för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl -smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste -fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den -ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och -tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och -krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna -Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band -ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till -häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver -hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens -järnskor. - -Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad -där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på -Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta -ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han -öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul -Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven -och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter -återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade -sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens -hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades; -läsningen fortsattes i enrum med Würtz. - -Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann -sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet. - --- Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är -fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på, -hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för -allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva -adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra -bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min -bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att -skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med -all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för -mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt, -skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må -kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius -tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer -mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske -doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges -om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på -stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här. - -[Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.] - --- En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär -med doktor Bourdelots efterträdare. - --- Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot -sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med -piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt, -nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9] -skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don -Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat -konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk -grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom -halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut. -Würtz, vi måste _à tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han -disponerar allt Perus guld. - --- Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro -pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg. - --- Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen? - --- I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu -röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg? - -[Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.] - --- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen! -Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din -drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter. - -Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett -omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig -hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste: - -»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på -rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro -beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet -heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i -sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att -tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög -person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter -riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är, -lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten. -Tagen eder i akt, nådig herre; önskar - - en onämnder, som i denna tidsens farlighet - eder och Sveriges rike trogen är.» - -Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den -sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början. - --- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz. - -Prinsen skrattade. - --- Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne -hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln? -Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i -riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt! - --- Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg -kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa -höga ögon. - --- Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina -grisar, sa' mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög -persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig -respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt -eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit -grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför -blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig? -Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför -att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka -bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan _vänta_. - --- Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar -marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en -örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet _kan_ icke vänta -... - --- Jo, jag kan. Men jag måste _lofvera_ ... - - - - - 19. Stjärnan och skyddslingarne. - - - Jag är Kristina. - -Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal; -därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det -sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och -vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig -borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på -hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll. - --- Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen. - --- Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som -vakar för landsens bästa. - -Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid, -när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes -ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna -hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött, -missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna -afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit -och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på -kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade -varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade -uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV, -barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då -missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna -befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder? -Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i -Norrström. - -Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod -upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna, -men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor, -ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i -morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var -ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller -hel död. - -Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett -bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och -varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till -henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke -kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred -stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin -strålkrans. - -Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod -ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en -dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan -öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var -inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans. - -- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som -visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. -- Jag måste -vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette! - -Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde -in. - --- Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet? - -Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus. - --- Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda. - -Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg -något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot -slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara. - --- Ser du ingen stjärna? - --- _Mais si, majesté_, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården. - --- Gå din väg, jag vill sofva! - -Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan -begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde -förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva, -beströdd med fin sand -- ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så -tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett -lyssnande öra. - --- Känner du mig? sade stjärnan. - -Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra -natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är _maran_. Men hon förmådde -det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma -sken, som uppfyllde och beherskade henne. - --- Jag sade dig ju -- fortfor det hemlighetsfulla inom henne -- att jag -skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens -grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett -skenlif: _jag_ är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan -undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den -Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna -brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning -att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat -gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat -gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du -half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i -ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af -dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena -honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är -och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad -glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt -tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet -åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme, -stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma -förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn! -Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett -solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till -urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget -stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken! - -Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt -ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg -tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit. - -Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända -till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att -åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som -hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla, -förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt -förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas -och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och -sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade -tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös -i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig -medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig -själf. - -Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen -uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett -lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade -drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en -annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af -gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma -dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten, -och lämnade dörren på glänt, när hon gick. - -Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina -var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde -erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora -kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade -ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för -denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på -armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade -mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar. -Hvarför grät den fule gamle soldaten? - -Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i -Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla -trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ... - -Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i -Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den -låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de -beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför -fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon -ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför -kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en -lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han -ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller -drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju -honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader, -faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige -gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den -lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon -hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i -dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på -kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva -så kort. - -Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter, -illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer -få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast -sig själf! - -Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke, -men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta -okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara -tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som -lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville -förblifva Kristina. - -Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka -Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen -underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under -gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell -mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren -Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg -hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade -sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att -båda af trötthet måste uppskjuta striden ... - -Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde -lyssna därpå och fortfara att drömma? - -Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna -brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon -stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den -turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef -ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen. - --- Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg? - --- Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små -ungkarlstvister. - --- Men om jag vill veta det? - --- Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det -befalles mig, måste jag lyda. - --- Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter -inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta -hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det -finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med -nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg. - -Tott bet sig i läppen. - --- Han är skyldig mig satisfaktion. - --- Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en -droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare -handen. Är jag förstådd? - --- Jag skall åtlyda eders majestäts befallning. - --- Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar -eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i -Nykarleby? - --- De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än -rikets konung. - --- Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej -herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste -de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby -är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har -grefven något att anmäla i dag? - --- Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om -det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans -villkor. Han vädjar till eders majestät. - --- Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att -vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och -smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren. - --- Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar. - --- Godt. För in honom! - -En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort -brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och -regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade -kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han -befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på -tinningen. - --- Ditt namn? - --- Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst. - --- Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut. - --- Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät -rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand. - --- Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre -i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid -generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och -jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig -och Stockholm. - --- Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i -Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson. - --- Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från -lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude? - --- Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude. - --- Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man -följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader? - --- Min fader var fältmarskalken grefve Götz. - --- Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar -kunna blifva Mose lärjungar! - --- Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven -med tvunget löje. -- Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men -jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag. - --- Och jag -- inföll den unge juden häftigt -- jag har engång nedlåtit -mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu -var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag -ihågkommer gamla skulder. - -Drottningen utbrast i löje. - --- Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe? -Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller -mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner -sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland -ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker. - --- Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi, -anmärkte grefven högdraget. - --- Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var -herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst. - --- Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. -- Låt -oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million -daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån? - --- Göteborgs tullar, svarade juden. - --- Och räntan? - --- Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för -hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en -krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess -stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i -Europa, med undantag af Nederländerna. - -Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för -henne, hade nu lärt sig profryttarekonster. - --- Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med -riksskattmästaren. - -Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men -fick befallning att dröja. - --- _Au revoir_, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme -på min promenad. - -Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en -förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg -det på morgonen anlända brefvet. - --- Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna -bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz? - --- Götz tjenar. Zevi befaller. - --- Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl -ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr. - -Den unge agenten bugade stum. - --- Jag vill minnas, att du hade en syster. - --- Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd. - --- Lefver hon än? - --- Hon lefver. - --- Hvar? - --- I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin -vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål. - --- Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal. - --- Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans -blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det -var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn. - --- Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till -ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller -dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett -silkessnöre. - --- Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar -lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt -med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne -tillgifne. - --- En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar -hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då -till profetens lära? - --- Hon kan icke annat. - --- Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att -vara så lärd och kunna styra barbarer! - --- Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera -vist. - --- Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man -meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den -hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor, -bland ett folk af vargar! - --- Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets -vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa. - --- Ja, jag vet. Att spå i händerna. - --- Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min -syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland -dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af -stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför -honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok. - --- Brefväxlar du med din syster? - --- Ja. Med dufvopost. - --- Och hon skrifver till dig om stjärnorna? - --- Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en -hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det -är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter -de kristnes tideräkning. - --- Och hon har funnit dess nyckel? - --- När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln. - --- _Pardieu_, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man -söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på -stjärnorna? - --- Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två -är fyra. - --- Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med -riksskattmästaren. - -Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på -hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda -begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens -stil var af följande lydelse: - -»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och -Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig. - -Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12 -Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan -fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat -Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men -genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål -tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af -förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta -tänkesätt. - -Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit -dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt -hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den -fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung. -Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste, -som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från -Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och -femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af -året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som -under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där -intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid -denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är, -stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för -undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att -förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt -dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen -med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som -ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå. -Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i -månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af -kalifens regering det femte. - - _Hagar Sultan._» - -Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala -en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla -stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen -- -eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri -ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej -den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett -upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i -drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa -djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett -fäste! - -Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att -genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en -hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och -silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade -skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade -småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en -kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men -det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé. -Hon tillkallade Rosette. Rosette kom. - --- Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan! - -Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af -en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna -ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara -skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan, -Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst, -bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens -bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda: - -»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej -undgå silkessnöret.» - - - - - 20. Det stora budet. - - - Hon sökte ett fäste. - -Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades -mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är -dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning -Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början -af sin regering tycktes vara en själ och en vilja. - -Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes -majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan -är allenast med någre få.» - -Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att -upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell, -instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje -ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare -det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra -fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara -allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat. - -Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande -sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm -och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de -smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort -rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant -banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda -honom att återvända till Upsala. - -På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs -Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade -gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid -andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster -i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och -nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk -bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den -sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och -först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen -och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att -klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde -predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig -uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm -Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin -tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit -honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den -vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens -salighet. - -Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han -fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida. -Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren, -tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan -åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan -vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat -honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste -kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till -möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till -drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans -plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans, -likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta -anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än -drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade -musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror, -spelade under hela måltiden. - -Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken -uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans -person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans -målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta -tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare. - -Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra -eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna -hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet, -kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak -och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke -ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden -tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde -biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve -Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar -fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i -sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu -gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och -den triumferande afunden. - --- Här, vördige fäder -- sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en -munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar -- här är det bästa -tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till -vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår -spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen -reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras -vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria. - -De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt, -och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe -Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs, -en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt -från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor -Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog -frimodigt till ordet och genmälde: - --- Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att -vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings -och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt. - --- I eders majestäts höga närvaro -- tillade doktor Johannes -- är det -nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders -majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn. - --- Nej, misstycken intet, vördige fäder -- återtog drottningen, ändrande -ton -- att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet! -Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får -döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de -läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder -mening, sennor? - --- Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att -dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade -Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon, -som kringbars efter måltiden. - --- Jag är af samma mening -- inföll den lika slagfärdige Emporagrius -- -änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga -liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när. -Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna -vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens -ljus. - --- Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni -bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den -svenska kyrkans påfve, _cum grano salis_ förstås, och desse vördige -fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens -pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för -vår kardinal från Strengnäs. - -Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var -någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord. -Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så -gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde -misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det -bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och -som hon själf icke förstod. - --- Minns ni -- sade hon -- en gång för elfva år sedan, när jag frågade -eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som -hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ... - --- Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck. - --- Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja. -Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd. - --- Käraste fröken, ännu är det icke för sent. - --- Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung -Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville -fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt -berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore -allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan -någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt -förtroende, att ni kunde säga till den vännen: _du är min!_ -- hvad -skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men -skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda? - --- Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller -stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle -utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem: -Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill -vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: _du är -min!_ skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen: -_jag är din!_ - --- Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon -tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där -på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften. -Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf! - --- Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. _Själf_ är ett rotlöst -träd. _Själf_ är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt -väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin -medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som -förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är -en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet -annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid -skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi -döda grenar af lifvets träd. - --- Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag -förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår -tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta -är _min_ kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera -honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han -därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med -att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en -bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver -världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och -sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men -en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste -beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd. - --- Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så -eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som -blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög -eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga -människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter -vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i -både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är -vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver -intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma -ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter! - --- Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i -Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter? - --- Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett -högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat. -Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu -Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna -intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild -och namn stå på alla småmynt. - --- Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget; -därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva -uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min -gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste. -Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom _ett stort bud_, och han -gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut -till pigsysslor? - --- Käraste fröken ... - --- Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för -tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader, -rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på -berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven -väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra -lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf! - -Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg -i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon -förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en -tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att -vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt -lifs åskådningssätt. - -Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla -Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två -sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför -drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till -nyckelhålet. - --- Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon. - --- Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra. - --- Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag -kan ej höra ett ord. - --- Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm -... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten. -Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet. -För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om _vi_ toge mot -sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals. - --- Jag ser något svart ... - --- Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den -onde själf! - --- Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ... - -Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje -året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen -mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater -Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån -borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre -passande mottagningsrum. - -Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans -ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk, -desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit -sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit -inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den -romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska -villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation, -sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver -samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar. -Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva -öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet -för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle -vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla -samveten. - -Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på -ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa, -utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon -efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade: - --- Hvad vill det säga: makt öfver samveten? - -Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke -tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära. - --- Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast -drottningen häftigt. - --- Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver -detta oväntade myteri. - --- Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har -marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej -vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är -inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men -säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken? - -Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom -förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa -läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till -otålighet. - --- Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve -Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar. -Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller -utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af -den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande -välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till -exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af -edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt -småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig -med den? - --- Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett -kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter. - --- Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med -förbehållen. I nödfall finnes ju absolution? - --- Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution. - --- Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla -ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om -romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att -älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej -hinner befatta sig med goda gärningar i smått. - --- Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en -drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm -framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva. - --- Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska -kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter -och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans -föreskrifter. - --- Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i -Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena -saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts -uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att -tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts -egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse. - -Kristina log. - --- Och detta kalla _vi_ samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro -hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då -protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för -prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets -öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater, -att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna! -Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där -den enda troslära, som förnuftet kan godkänna. - --- Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare -insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt -undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för -den allena saliggörande kyrkan. - --- Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga -munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som -jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig -i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya -bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut -är fattadt. Kan ni lita på budbäraren? - --- Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska -ambassaden. - --- För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat -mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag -ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig -vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar -eder en rolig godnatt. - -Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att -hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas -i Rom. - --- Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna -_rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ... - -Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu -taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en -efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon -behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon -uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var -möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på -tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii -Metamorfoser. - - - - - 21. Stambul Sarai. - - - Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt - åt en annan! - -Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar -Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu -rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här -tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen. -Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern? -Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från -österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog -han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i -månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå -murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid -Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort. - -Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade -rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes -många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit -eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade -fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det -var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa, -Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga -änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af -statsskäl ej blifva kvitt. - -I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens -palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej -behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en -sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af -mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke _chasseki_, ännu icke -allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som -så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all -hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar -Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med -sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan, -som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och -därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af -kalifmoder, _validé_. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga -rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver -Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket -guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste -ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt. -Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren -Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig. - -Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens -historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger -till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna -gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den -_validé_, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest -energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade -varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed -IV:s farmoder -- en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin -sagolika skönhet i unga år fått binamnet _Kösem_, mångestalten. Högsint -och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i -trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna, -när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med -ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och -eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför -ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och -energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat -sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa -människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef -oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste -stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och -janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt -tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han -behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans -rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder -jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker. -Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans -mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade -allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin -vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé; -hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå -detta allt, måste hon först synas vara intet. - -Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt -trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka -beräkningar. - -Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs -af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje -af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse -med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och -gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var -kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige -endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo -den nåden att slå sina pannor mot golfmattan. - -Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin -smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor -och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt -gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig -sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och -hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom -höra imamen förrätta _ezan_, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera -fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under -ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi, -hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi -Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia. -Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen -och närvaron vid den unge kalifens undervisning. - -Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt -lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje -moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från -minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och -Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att -tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu -elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för -gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt -på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade -aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda -tuniquen (_verredsch_), sammanhållen af en persisk schal, vida blå -benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon -var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva -västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga -gestalt. - -Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte -Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit -fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde -något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första -ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han -förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin -farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans -vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de -sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade -tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst -dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt -till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en -annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en -öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara: -»nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» -- kostade dessa ord -både domaren och hans gynnare hufvudet. - -Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas -befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull -lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter, -tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster. -Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes -herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i -verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde -sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig -själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon -förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft -och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all -maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en -tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif! - -Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna -och sade till honom: - --- Är min själs öga trött? - --- Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig -hugga hufvudet af en hyena. - --- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas -med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola -sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender. - --- Mot de otrogne! - -Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i -gossens drömmande ögon. - --- Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs -herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en -vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store -kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen -Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser -till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än -Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk. - --- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla -damascerade sabelklinga -- jag skall underlägga mig hela österlandet, -som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar. -Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan. - --- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i välde och makt, men -han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som -Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens -utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall -blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den -visaste, regera ett folk af vise och furstar. - --- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer än en Gud -och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne. - --- Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af -dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd, -och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter -profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad -att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet -åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola -erkänna min kalif som sin öfverherre. - -Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon, -som betraktade honom, och frågade: - --- Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt -judarne? - -Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras -ärenden. - --- Skrifterna -- svarade hon -- säga, att när judarne återfått sitt -land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis. - --- Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra -världen! utropade gossen. - --- Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu -i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta, -stora tankar och rättvisa mot alla. - -Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog -han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste -henne och sade: - --- Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit -en god validé. - --- Du min själs hjärta -- svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss -med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre --- hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets -vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min -stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en -skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva -för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas -stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan -ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga. - --- Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med -ett blekt smålöje. -- Han säger, att du vill göra mig till en dervisch -och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga -Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag -göra med min broder Sulejman? - --- Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka -Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min -kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex -systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre -äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej -vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen -Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och -systrar med ädelmod. - --- Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din -skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen -stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag -skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne -till din slafvinna. - -[Fotnot 10: Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade -storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att -begagnas som botemedel mot gikt.] - --- Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke -förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap. -Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du -Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot -ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och -solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina -stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd -står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till -jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och -mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot -eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är -tvillingssyster till min. - -Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde -honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma, -en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter -öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla -ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta -slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen. - -Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam -med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med -dufvoposten. - -»Min dotter -- skref juden -- Israels hopp nalkas sin fullbordan, på -samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag -förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af -11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd -att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu -behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina -fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset -Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör -ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter -Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all -Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra -ögon må se hans herrlighet!» - -Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin, -som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin, -hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens -halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke -blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills -upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida -kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande, -var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var -hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg -inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att -morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans -lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål -- det mål, för -hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt -- nu hade -mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det -förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det -världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin -förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara -det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans -maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit -hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle -beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta -världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike. - -Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes -drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i -Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro -svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var -deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif, -att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte -_sin_ kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade -som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola -flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen -uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en -kudde och grät af okänd lycka ... - --- Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande -öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid -klartänkta forna jungfru från Riseberga. - -Intet svar. - --- Skall jag läsa en psalm ur psaltaren? - -Intet svar. - -Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid -sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med -den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid -Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas -huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad -gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod. - --- Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast -hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i -hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år! - -Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och -frågade: - --- Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung? - --- Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste -ju en fattig människa hålla kära. - --- Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ... -eller ett barn? - --- Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men -älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot -beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för -honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och -mästarn bad hälsa på rätta stället. - --- Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man? - --- Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att -fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe -hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog -fick hon se om'en, när stackarn var fotfallen. - --- Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin -mans lif? - --- Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet. - -Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste -gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets -irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur -det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina, -satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta -vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus -från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt -så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst -okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas -innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig -helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet -och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje -öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup! -Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn! - - - - - 22. På tredje trappsteget. - - - Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet, - skulle nu blifva allt. - -Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan -att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det -synes icke. - -Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed, -gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode -Whitelocke såsom hans _Valentine_, hans för denna dag i all ärbarhet -utkorade käresta. - --- Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne -till _la belle comtesse_, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som -åtföljde dem. - -Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd, -claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna _bons -chrétiens_, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt -drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att -republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna -dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät -sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt -i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver -natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts -stora insikt i hushållningen. - -Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott -aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker -flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin -pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen. - -Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade -förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin -hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde -guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen -hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under -trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste -hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från -alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga -trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar, -loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare -och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna. - -Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att -bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på -aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten, -därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter -brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist -brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af -ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där -drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste -först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde -exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med -rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet, -gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades -vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet. - -Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen -tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal -familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes -majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig -nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor -- det -var numera ingen brist på grefvar i Sverige -- och förde brudparet under -musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef -därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af -Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna -bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande -att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve -desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs. - -Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade -nutidens svindlande polskor. Det var _allemande_, _bourrée_, _chaconne_, -_courante_, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig -takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i -dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare -sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt -drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg -knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar; -hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det -roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på -hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne -skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen -och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke -- han, -som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung -- -undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa -_sin_ krona. - -Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på -morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att -drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med -förställd undran hvad han menade. - --- Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige förrän nu, svarade -engelsmannen. Eders majestät är nog grym att så länge neka två unga -nygifta den lyckan att äga hvarandra odeladt. - --- Ingenting värre? Dansen må sluta. - -Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé med dess ceremonier. -Majmorgonen lyste med redan högt buren sol in genom slottsfönstren, när -bröllopsgästerne sökte sin korta hvila. - -Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i rörelse, alla ögon -och öron öppna. I södra delen af Upsala slott var en stor, två våningar -hög sal inredd till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd för -stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar, mellan hvilka en öppen -gång var lämnad i midten. I salens öfra ände, på en tre trappsteg hög -plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen -fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna och öfver densamma -en lika broderad tronhimmel af karmosinröd sammet. Till vänster väntade -fem röda taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför dem i en -halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd. Läktare och gallerier -på tre sidor af salen inrymde platser för de talrike åskådarne. - -Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman med sin staf och de -åttio riksdagsmännen af sitt stånd för att intaga sin andel af -bänkraderna till höger om tronen. Efter dem kom borgareståndet, -hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på -bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och adeln, omkring -tvåhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik -Fleming, och satte sig till höger framför bönderne. Om man får tro -Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst, som fordom i -hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar -samt omkring sextio präster med långa skägg, sättande sig till vänster -framför borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången, reste sig -alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden, och när prästerne påsatte -sina hattar, gjorde de öfrige sammaledes. Med samma ceremoni hälsades -riksråden, som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen -med sin talrika hofstat. - -Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt med -konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i -jämnhöjd med den ställning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde -föreställa sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och säga -farväl klockan inemot fyra på morgonen; men intet spår af trötthet kunde -förmärkas i hennes lugna, majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak -beslöjade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende -hade sedan flera år förlorat ungdomens första friskhet; hyn hade -mörknat, växten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga -örnnäsan mera framstående. Men hon var dock Kristina, som ingen annan; -hvarje rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett -kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning -går mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvärad, hälsande -mera med blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt åt alla -sidor, trädde uppför de tre trappstegen och satte sig på sin tron. -Hofpersonalen trädde tillbaka. Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på -sitt församlade folk. - -Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad. Det var här -rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att uppläsa trontalet. Han, som -svurit sin konung att bevara Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej -för ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var då Kristina -oförberedd höll till de församlade ständerna detta vackra, frimodiga tal -om sin afsikt att nedlägga kronan, hvilket framlockade tårar i mångas -ögon och skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det så -framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart omfattande, förstånd -och ett säkert gehör för hvad hon i detta ögonblick _borde_ säga. - -Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående talares smickrande -underdånighet, var bondeståndets talman. - --- Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra? Öfvergifva oss, som -älska eder så mycket! Kan eders majestät få något bättre än hon nu har? -Hvar skall eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät skall -ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag lasset, så länge I -lefven; vi skolom göra vårt bästa att lätta bördan. Eder fader var en -hederlig man och god konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en -hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid kommer; men från -eder vilja vi icke skiljas, så länge I lefven; dragen eder icke ifrån -oss! - -Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme tolken för Sveriges -och Finlands bönder upp till tronen, kysste två gånger drottningens -hand, vände henne därefter, lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk, -torkade sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att åter -lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet. Han visste väl, han -som andra, hvar skon klämde, men det var förunderligt med drottning -Kristina, att där hon framträdde, där hon talade eller endast såg på en, -där lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit en knut -på regeringens tråd; och det förunderligaste var, att hon trodde detta -själf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rådets maktlystnad hade -tvungit henne till så mycken förställning, att mången misstänkte -förställning i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar, i hvilken -denna ovanliga drottning lefde. När man sade till henne, att hon regerat -vist, var hon öfvertygad därom, och när bonden sade till henne: eders -majestät är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet. -Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men -det var ett eko från klippväggar; det var ett återljud af henne själf, -sådan hon var _i den stunden_. - -Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes -drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan -besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar -voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga -känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och -landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att -hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo -henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle -kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför -skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne? - -Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt -som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva -på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel -Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom -endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans. - -Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens -riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera -nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och -trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad -med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför -henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att -brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i -morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes -herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta -suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården. -Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid -hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den -tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos -om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad. - -Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades -åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter -franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och -slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen. - -Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en -regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess -segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket -utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt -utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis -- och så -mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga -missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på -bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till -slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan -ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes. -Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som -sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som -eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt -rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en -gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot. -Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om -missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina -bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är -den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade -månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika -visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha -varit bättre än sitt rykte. - -Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den -kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade -Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af -styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än -de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot -tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var -intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta, -bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man, -henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet -mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en -kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln, -hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel -ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera -konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott -eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill -var fröken Kerstin dock alltför klok. - -Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder --- tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem -ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i -dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack -under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade, -skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde -staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis. -Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen; -Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg -sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och -räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska -gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från -drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick -utför, utför, men hvart? - -Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och -Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i -Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för -länge». - -Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående -tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur -en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas -fallande krona. - -Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan -nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och -rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet, -spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde -denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon -ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var -lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla, -majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om -att hon sista gången uppträdde som regerande drottning. - -Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl -Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets -råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och -bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid -inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som -var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll -undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt -hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor -och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren, -som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt -drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen. - -Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe, -öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå -framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och -sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från -tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare, -trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje -och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom -häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla -undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd, -hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse. -Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att, -ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många -människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon -esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med -sorgelig stämma.» - -Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas -lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon -af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var -- sig själf. Samtiden, -för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit -en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person, -hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget -af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att -infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa -af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders -stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom -lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne -endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i -blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade -genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern, -farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej -slockna på tronens sista trappsteg? - -Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men -betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal -å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes -majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af -en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas -tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga -förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade -drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges -store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne -vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye -konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först -till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef -obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla -närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt -bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å -allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen -kysste den nye konungens hand. - -Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens -enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät -tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill -mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna -statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer. - -Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning -Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under -kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par -hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne, -förvånade öfver hennes glädtiga lugn. - -Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men -riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där -sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade -blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej -börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i -hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings -biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade, -men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord, -hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka -konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken -gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän -munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs -allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung -ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning», -som de vant sig att sjunga. - -Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet, -hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med -omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att -läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för -stark, och mynten präglades om. - -På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden, -hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och -kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så -att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera -goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning -Kristina. Men -- säger berättaren -- »när vi uti _convivio_ begynte -blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på -oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för -drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne; -men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi -därifrån lustige och glade.» - -Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick -nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve -konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje -trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af -en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina. -Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets -ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon -drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt -begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande, -hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af -makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon -annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom -och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna. - -[Fotnot 11: I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt -kring den höga gästabudssalen.] - - - - - 23. Messias. - - - Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk. - -Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande -hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i -fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här -uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa -hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan -spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och -storartade människoslaktare. - -Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke -minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en -judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre -broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i -Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt; -Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta -förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta -giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda -bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna. - -Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och -bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai, -född år 1625. Denne _Schabbathai Zevi_ kom tidigt i rabbinskolan och -gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare -i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och -sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar -alltid hos sig en _talith_ (böneduk) och en _tefillin_ (bönerem, -radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex -dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af -tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648 -uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och -återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men -snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han -oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa -Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem -från hedningars, kristnes och muselmäns ok. - -Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en -varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror, -bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina -kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som -han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta -sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok -statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga -landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant -Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en -förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats. - -Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann -en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza, -Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af -nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i -Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt -buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven -kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud -själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle -uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var -väl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin -eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva -sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens -lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm. - -Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till -sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra -Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när -Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid -portarna framför samma stad. - -Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder -och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han -tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång -återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike. -Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker -framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu -viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo -för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans -djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades -af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska -fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att -handla. - -Det var den största affär -- och han insåg det själf, det största -vågspel -- på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela -hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af -sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets -besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick -aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i -pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande -villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med -turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade -Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det -snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade -honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de -snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och -biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig; -den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i -Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vågade han -icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare. - -Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med -sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan -svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld, -och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och -vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning. -Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste -fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det -ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade -den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla -länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels -förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan -blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga -skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige -trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige -judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade -uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet -och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn. - -Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt, -blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som -misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde -sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus, -moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af -låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig -efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att -preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter -uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem -portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sådan -hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke -förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, där -kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt -Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för -Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat -att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till -den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om -sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde -med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som -engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg -nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid». - -[Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.] - -Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i -synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese -staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna -uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu -stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida -vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster, -såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det -dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans -fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de -kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar. -Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi -suckade: hvar var Israel? - -Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och -sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han -sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna -minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var -Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons -graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen, -sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg, -som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej -märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan -nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se -en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt. - --- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han -ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans -land åt Abrahams säd till evig tid -- du, som förskingrat oss och lofvat -åter församla oss från jordens fyra hörn -- du, som sagt genom dina -tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i -din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar -med sin staf i handen för hög ålders skull -- se, vi komme på ditt -löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi -ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga -folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes -bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig -upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall -förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du -borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du -skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken -bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett -tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en -till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott! - -Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom -väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom -sig säga: - --- Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans -tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu -är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke -inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du -icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt -folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade! -Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg -genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig -öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt -Herrens Krist. - -Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från -Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så -beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i -världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga -honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek -honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet, -då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett -ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba. - --- Rabbi -- sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför -berget -- Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva -Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde. - -_Messias!_ Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till -Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den -ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! _Därför_ sköt intet grönt -skott ur det förtorkade törnet. - -Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget -och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten -inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt -framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han -måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son? - -Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra -krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En -beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en -beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son -ville härin. - --- I Jehovahs namn -- utropade sändebudet med hög röst -- fordrar jag -inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem -för att förlossa sitt folk. - --- Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben -Zevi kallt. - --- Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de -vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet. - --- Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt -tillbommade porten. -- Förnim, port, att jag vägrar honom inträde, -såframt du icke upplåter dig af dig själf! - -Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick -väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan -människohänder. Men porten förblef orörlig. - --- Vän Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds väntan -- du ser, att -porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken, -om du vill blifva trodd på ditt budskap! - --- Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk, -som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt, -att ett åskväder närmade sig. - -Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet -och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen. - -Ruben Zevi stod hånande lugn. - --- Är då Herrens arm förkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke -drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och -människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej -skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior. - -Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens -rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye -anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod. - --- Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud! - -Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå -den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann -rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med -förstärkningar ifrån Jaffaporten. - -Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade -till Ruben Zevi: - --- Ett ord, rabbi! - -Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick -några ögonblicks tid att tala. - --- Rabbi -- sade hon med brådskande hast -- din sak är förlorad. Ditt -herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. _Honom_ står -ingen emot -- ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders -ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom. - --- Låt höra dina villkor! sade den gamle. - --- Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett. -Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din -dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina -dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med -ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina -befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son, -skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke -- -tillade hon ifrigt, när den gamle teg. -- Fråga Nathan, och han skall -intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck. - --- Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans -känslor betagit all klang. -- Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och -dina ord. - --- Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon -afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser -härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils -purpurröda barett. - --- Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla -stämma. -- Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel, -som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min -dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda -barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva -åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan -mig. - -Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en -utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett -rop skulle ej höras i det brusande larmet. - --- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt. -Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin -faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt. -Skynda dig! Hör du ej porten braka? - -Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva -fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång -efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp -ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna -krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne -trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera -hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det -dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin -Jehus hofvar män, kvinnor och barn. - --- Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst. - -Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren. - --- Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min -son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod! - --- Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med -blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. -- Nåd, -Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda -skatter ... - -Hon hann icke säga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit -oskyldig, förbarmande kärlek -- ihågkom med andra känslor sin moder och -sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på -hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat -furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid -muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af -sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att -snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af -henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått -närmast. - - - - - 24. Stjärnornas stund. - - - Han var åter sig själf. - -Folkhopen innanför muren var trängd tillbaka och allt motstånd -skingradt, när en oväntad anblick plötsligt förändrade allt. Det under -Nathan bebådat hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade vid -Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare, som för honom -öppnade den på västra sidan belägna och numera svagt bevakade -Jaffaporten. Härifrån tågade han, omgifven af jublande skaror, -obehindrad in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med -konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg, och detta var -mycket olikt ett annat tidigare intåg i Jerusalem på en arbetsåsninnas -fåle. - -I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år gammal, prisad af -många tusende som den skönaste bland människors barn, klädd, i den -fornjudiska dräktens lifrock, underkläder, sandaler och mantel, -glänsande af purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi, där -han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt som tjusar och -bedårar en österländsk fantasi. I spetsen för tåget red en utropare, en -liten, knappt tre fot hög dvärg i karmosinröd mantel, på en tam, -dresserad giraff, hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen -kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten gingo harpolekare -och sångare, som uppstämde Hosianna och Davids kröningspsalm. Efter -honom red hans lifvakt, sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta -hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter i prästerlig -skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rökelsekar, efter dem -åter beväpnade anhängare, beredde att sönderslita hvarje motståndare, -och slutligen en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande -folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig fram för att -profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden af de helbrägdagörelser, -som för tusen och sex hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem. - -Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil -mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka. -Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid -Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i -stycken. - --- Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern. -Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till -Herrens strid. - --- Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den -tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen -för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och -taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var -åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel -narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare -utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en -mur, fastvuxen i sadeln. - -Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas -makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens -åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om -byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis -liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba. -För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det -befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig -någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären. - -Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och -till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt -tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika -portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första -blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin -lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han -åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur -en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter -Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust, -hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter -den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man -strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ... - -Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog -denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för -nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne -stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade -honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt -skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och -klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund -kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten, -den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte -sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med -en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila, -från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ... -han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt -som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en -enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att _kunna_ falla. Så -långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla -stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens -barn. - -Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som -icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande -profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall. - -Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad -af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret -bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi. -Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade -med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller -bekänna Messias och lefva. - -Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade -forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans -altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap: - --- Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan? - --- Jag är den jag är, svarade profeten med de mystiska ord, som sägas -innefatta det högsta väsendets namn. - --- Schabbathai Zevi, Mordechais son -- återtog den gamle -- jag frågar -dig icke _hvem_ du är, ty du är kött af mitt kött och blod af mitt blod. -Jag frågar dig _hvad_ du är och om du är den som komma skall. - -Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar flödade lärda bevis ur -Moseböckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens -skattkamrar. - --- Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken! Säg mig hvad jag bad i -dag på morgonen vid Absalons graf! - --- Du bad om min ankomst, förrän du kände mig, var det snabba svaret. - --- Är du en profet och vet icke, att just det som jag glömde och för -hvilket Herren förnekade mig sitt tecken på den förtorkade törnbusken, -var, att jag glömde bedja honom om Messias' ankomst! En lögnare är du, -Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden bidat -befriarens ankomst; i alla eländen har han varit dess hopp, och under -väntan på honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har -velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias. -Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min dårskap; men du förhäfver dig. -Hvar är din smörjelse? Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till -konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias uppstå och bereda -väg för Herrens utkorade? Hvar är Elias? Du går din väg, Jehovah går -sin. Mordechais son, du skall sluta som en affälling, du skall varda en -bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände för Isr... - -Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrån -och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet -blod utgjutas mer. Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren, -som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i muren infogad en -afbruten pelare, om hvilken legenden berättar, att mellan denna pelare -och Oljoberget skall på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars -ena ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver denna tråd föra -änglarne människornas själar; de goda komma öfver, de onda nedstörta i -afgrunden. Det var här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms -dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig en judes död och -nedstörtades vid den yttersta dagens tråd mellan Jesus och Muhamed. - - - - - 25. Sultanens hat-i-sherif. - - - Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot. - -Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska -väldet omgaf honom som ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort -hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, förjagade -profeten, återställde ordningen i den heliga staden och hälsades af dess -nyss så fanatiska befolkning som en befriare. Så litet hade den -föregifne Messias förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att -ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom. Stadens -historia är ock så rik på skiftande herravälden, att de misslyckade -försöken till ett återupprättande af det judiska riket knappt i -förbigående omtalas.[13] - -[Fotnot 13: Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi på -historiens nakna verklighet, om han därtill har lust. Schabbathai Zevis -historiska personlighet är själf en roman. Hela hans lif var ett -omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohörda triumfer, därefter -nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i -trångmål, sade han sig vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan -Muhamed IV sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre -förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och blef -muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra judar till islam. -Dyningarna efter hans fall förspordes länge och vida omkring. Många -trodde ännu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond -ande antagit hans gestalt.] - -Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro -och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel. -Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och -brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af -rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade; -spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för -honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var -Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva -försoningsoffret. - -Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och -hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd. -Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett -uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet -med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna -voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen -palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars -hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp -i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans -uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga. - -Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan -Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och -uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna -plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch -förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att -deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne. - -Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den -alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott, -att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets -integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på -spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket -af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit. - -Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem -hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde -döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre. -Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars -fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den -utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt, -hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt -fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif. -Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det -omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan -hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en -annan. - -Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste -sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt -öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla, -ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon -älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan -henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare. -Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: _därför_ måste hon -stanna; _därför_ stred hon för honom, när hon stred för sig själf. - -Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon -ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste, -fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att -därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla -Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var -nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf. - --- Den dag man anfaller mig -- sade hon till storvesiren -- skall vara -din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget? -Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed. - -Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin -tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska. - --- Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på -janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. -- Du känner -Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten, -förrän du yppat allt. - -Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade -ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod, -under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde -ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade -hon icke tänkt. - --- De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola -de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti. - -Kuprili höjde på axlarna. - --- Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund -med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare. - -Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne, -men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för -alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti -Abdurrahman, som år 1648 genom en _fetwa_ förklarat sultan Ibrahim -oduglig att regera. - --- Och hvem -- fortfor Hagar -- vågar beskylla vår rättmätige herre för -att sluta förbund med de otrogne? - --- Visaste bland dödliga -- genmälde Kuprili under en djup bugning med -korslagda armar -- du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ... - --- Jag vet. - --- att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte. -De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen, -djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose -lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här -som i det heliga landet. - --- Och en så enfaldig saga tros? - --- Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har blifvit störtad för -mindre. - -Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens den sluge -österlänningen, såg ett spår af den våldsamma strid ända till blods, som -utkämpades inom detta slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock -lyckades dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo likväl -Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla misstankar, ett rof för alla -omstörtningar, så länge _hon_ stod kvar vid hans sida. Hennes makt var -hans undergång. - -Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren trodde att -sammansvärjningen var mogen att utbryta. - --- Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var Kuprilis svar. Din -tjenare vet ej förrädarnes planer; men hittills hafva alla stora -omhvälfningar skett vid början af Bairamfesten, som infaller om tre -dagar. - --- Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att låta ditt och -mångas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du -hellre stå mig bi att rädda din herre och rädda dig själf? - --- Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam regering! Befall, och -jag lyder! - --- Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade skepp i den -turkiska flottan? - --- Kapudan pascha föredrager framför alla andra galeren Monastir, med -hvilken han tre gånger besegrat venetianerne. Monastir ligger för ankar -vid Gyllene hornet. - --- Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan -pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton före -midnatten. Jag vill själf utse dess chef. - -Kuprili skref ordern. - --- Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att -ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor -samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården. - -Äfven denna order uppsattes och expedierades. - --- Kuprili -- fortfor Hagar Sultan -- du stannar under bevakning i -sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för -några regeringshandlingar. - -Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans -befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var -hennes afsikt? - -De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad -inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att -janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre -månaders förskott. - -Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting -var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen, -ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som -förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning -och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder: -än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af -detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot, -sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof. -Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han -brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl -mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom -på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande -hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle -lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand, -om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte -därpå. - -Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade -tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade -låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom -obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans -namnteckning, _tugra_, var helig och att han aldrig borde blindt -underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll, -och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han -skref under. - -Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen. -Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa -svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter -gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa -lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon -slutligen frågade: - --- Hvarför ser min själs hjärta på mig? - --- Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du -och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i -handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre. - --- Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål och sin son. - --- Men de säga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra. - --- Men om hon styr väl? - --- Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du född fri? - --- I det land, där jag födts, födas alla fria. - --- Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren gemål. Är du -född judinna? - --- Min moder var född judinna, min fader var kristen. - --- Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna har tillställt alla -de senaste oredorna i Syrien. - -Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen på hennes fall, utan -att våga nämna henne. Hon beslöt gå sina fiender i förväg. - --- Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta, vilja störta dig -från tronen? - -Gossen rodnade upp till örsnibbarna. - --- Hvem? frågade han. - --- De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall -segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer. -Säg mig någon, som du har mycket kär! - --- Dig, svarade gossen utan betänkande. - --- Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån -dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor, -blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste -företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera -så, att de som förbannat dem må välsigna dig! - --- Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af -en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de -mörka ögonen. - --- Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke -halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får -blifva hans trognaste houri i paradiset? - -Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett -barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan -genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade -hon velat dö. - --- Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet -af dem som vilja taga dig från mig? - --- Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför -att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste -makt i himmelen och på jorden. _Nu_ vet jag det ... Godnatt! - --- Vill du icke tillreda min kudde och läsa min _ezan_? frågade gossen. - -Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta -förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och -ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den -lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år. - -När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna -och sade till negrinnan: - --- Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru -du vårdat min själs hjärta. - --- Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till -hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique. - -Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig -själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha -Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar -finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en -välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike. - -Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan, -åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens -mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på -Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen. - -Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen -själf af en med hans egen hand undertecknad _hat-i-sherif_ eller -kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga -missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit -sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans -rike. - -Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef -Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål -velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och -Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog -Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det -sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s -trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen -1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit -instängd i Stambuls seralj. - - - - - 26. Makalös. - - - Mais que la gloire immortalise. - -Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att -hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver -gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den -snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas -fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon -hade hyrt ett hus i Stockholm. - -Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit -riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna. -Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu -gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting. -Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde -långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde -en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på -Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan -drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var -det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför -nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i -främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott, -och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter? -Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva -hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt -att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang. - -Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till -konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har -Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en -kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma -af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker. - -Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma -sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för -bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt -underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget -vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot -afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna -pligter. - -Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito -genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut -för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig -till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade, -att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre -dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande -kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag -bortskänkt en krona?» - -Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio -Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med -kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett -nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och -åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och -lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten -var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng -hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande. - -Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen -förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen, -prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så -Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin -tribut som regerande drottning. - -Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa -honom sin erkänsla. - --- Texeira -- sade hon till honom -- lyckan har begåfvat eder med alla -förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något -därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och -allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte. - --- Jag hade en önskan -- svarade juden i hofstil -- men denna är redan -uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång -få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad, -och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i -mitt ringa hus. - --- Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som -ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min -fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är -af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni -kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen -af Spanien utverka åt eder en ny titel? -- Och hon slog småleende juden -lätt på axeln med solfjädern. -- Protektor öfver Jerusalem? - -Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad. - --- Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren -har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i -Regensburg, och han har afslagit den. - --- Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma -utmärkelse åt en värdigare. - --- Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen -har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt -lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det -var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän -Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana -tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af -protektor öfver Jerusalem. - -Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna -egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom -Texeira den nye Messias' uppträdande och hans farbroders fall. Hela det -konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets -allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade -inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna -allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar -slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu -var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två -eller tre världsdelar. - --- Nej -- anmärkte Kristina tankfull -- vi skola inte mera tänka på en -protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på -Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk -i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade -varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort -Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas, -att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen. - --- Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en -kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men -lärer nu blifvit störtad. - --- Och förmodligen strypt? - --- Sannolikt. Hennes öde är obekant. - --- Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra -för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det -fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det -rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa -som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få -sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos -hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan -förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru. - --- Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största -nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med -sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck -med anledning af eders majestäts afresa. - -Kristina skrattade. - --- Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni -är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall -komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så -uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina -underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige -trosförvanter. - -Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den -mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den -första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt -snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och -lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt -till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar -omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett -på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande -glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda -människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett -nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades -fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl -alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid -sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar -hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke -göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike, -världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns -endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade -tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant -intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt -ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som -tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den -älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge -beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det -förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska -fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek; -staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig -talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar -Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets -blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka. -_Hon_ var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk; -_hon_ var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; _hon_ var den -enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet. -Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den -första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig -förevisning på Europas skådebanor. - -Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege -med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga -fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första -ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med -en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån -lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte -och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog -henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog -öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt -samtal. - --- Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo -tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill -uppresa en till hälften afbruten ros. -- Hvad säger din spegel? Tillåt -honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt; -minns, att din ungdom äfven är min! - -Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar. - --- Är du ej lycklig, Nore? - -Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två -hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar. - --- Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för -att han inte slår dem. - -Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att -försvara sitt val. - --- Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle. - -Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville -upprätta. - --- Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag -föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är -lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa -så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel, -stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad -hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden, -om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ... -Har du glömt ridkonsten, Nore? - --- Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när -jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i -hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ... - --- Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är -jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son -eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med -din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det -är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ... -Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös -i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju -ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros -med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du -funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös, -_makelos_ ... man kan ju göra grekiska af'et. Jag skall låta prägla det -på en medalj; det skall blifva min fenix ... - -Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till -festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång -upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen; -så upprättande andra och dock -- själf så ensam allt! - -Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst -ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast -rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade -order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade -försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast -af manlige ledsagare. - -Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga -fall -- icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders -tro -- icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius -offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens -ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan, -hvilken förklarat hennes fader för Antikrist -- icke till intåget i Rom, -där hon blef Kristina Alexandra -- icke till intåget i Paris, där hon -förvånade allt och själf förvånades öfver intet -- icke till hennes -berömda vetenskapsakademi i Rom -- icke till hennes olyckliga besök som -gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor -- -icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och -ryktets trolöshet -- icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet -af all jordisk herrlighet -- icke ens till de sista årens uppriktiga -själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en -dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig -att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654, -så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett -människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya -öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden -återstod. Hon var »den oförlikneliga» -- »den tionde sånggudinnan» -- -»den svenska Minerva» -- »gudarnes hjältedotter» -- »nordens Sibylla» -- -»konungarnes drottning» -- »den himmelska hjältinnan, den andra solen» --- »_Christina coelestis heroina, alter sol_». Hon var Fenix, som -uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift -[Grekisk: makelos], makalös. - -Grekiska ordet [Grekisk: makelos] betyder en inhägnad, och romarne -gjorde däraf _maceria_, en trädgårdsmur, _macellum_, ett hökaretorg. -Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa -närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att -_inhägnaden_ minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden -kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som _beskydd_, och där -fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort -och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och -vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta -kultur; detta var hennes _makelos_, hennes mål och ära. Erkännes -Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett -lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter -bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå -i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf -Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny -lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att -det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn, -mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig -hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och -bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när -han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild -af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.» - -Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så -hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler -snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och -fullt rättvist din bild -- vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och -hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din -gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt! -_Stellæ inclinant_ ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och -vi stå på det nittonde seklets böljande grund. - -Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande -lätt och så träffande likt af _Voltaire_, att ingen fotograf kunnat -lyckligare fördela ljus och skugga: - - À sa jupe courte et légère; - à son pourpoint, à son collet; - au chapeau, chargé d'une plume; - au ruban ponceau qui pendoit - et par-devant et par-derrière; - à sa mine galante et fière - d'amazone et d'avanturière; - à ce nez de consul romain; - à cette fierté d'héroïne; - à ce grand oeil tendre et hautain - soudain je reconnus Christine: - Christine des arts le maintien, - Christine qui céda pour rien - et son royaume et son église, - qui connut tout, et ne crut rien, - que le Saint Père canonise, - que damne le luthérien, - mais que la gloire immortalise. - -Det är: - -På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den -plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på -hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna -näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna -känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria -konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka; -henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern -förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till -odödlig ära. - - - - - 27. Ett nytt lif. - - - Jag var död, och se, jag lefver! - -Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland -fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång, -mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom -och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans -äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse -af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde -honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att -förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren -fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han -fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var -ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han -bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle -han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt -och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han -ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor. - -Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med -finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna -samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X -Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter -vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i -Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att -framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var -ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit -plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att -plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall -man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta -bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer -och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed, -Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill -jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö; -I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder. -Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de -förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall -döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola -smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. -Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.» - -Icke nöjd med dessa Esaias' ljungeldar, kallade predikanten den talrikt -församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid -Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit -och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en -skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett -klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg -Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen -färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan -och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen. - -Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren -grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej, -att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att -de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast -för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud -räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som -sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man -finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga, -som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om -än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!» - -Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det -första och yppersta budet -- detta bud, som själfviskheten förnekar och -som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den -som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du -icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all -tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag -intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han -besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen -upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig -åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga, -som aldrig förgås. - -Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet -såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska, -hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på -samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den -allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar -förklarar hvarför icke ett folk går under. - -Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen inbröt, -folkskarorna runno bort som rännilar utför sluttningen. Nyby var en ofta -anlitad rastplats för vägfarande, och en vagn, eskorterad af några -ryttare, hade anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad, -framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade -reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp öfver hufvudet i en -»huike», lät förmoda en medlem af ortens adel. - --- Mäster Petrus Luth -- sade kvinnan till honom -- jag tackar eder för -ord af ande och lif. Ni har engång frågat mig, om jag var ett Guds barn. -Jag har aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu kommer jag -till eder som en förlorad spillra på världens haf och frågar eder, om ni -vill visa mig vägen till den kärlek, som är förmer än all kunskap och -som aldrig förgås. - -Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor. - --- Är du -- sade han med en själasörjares förtroliga tilltal -- är du -den samaritiska kvinnan, som kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så -minns, att ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall finna -evigt lif. - --- Det är så långt till Gud, suckade kvinnan, och jag är så trött. Gif -mig en droppe lefvande vatten! - --- Ingen kan gifva hvad _han_ gifver; men hvad jag har, vill jag gifva -dig. Sätt dig här och förtro dig till mig! - -De satte sig på stenar under en gulnande björk. Mörkret började inbryta -och stjärnorna tindra på himmelen. Mäster Petrus kunde ej urskilja den -okändas drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af någonting -öfverlägset. Hon var icke som andra. De ödmjuka orden hade en främmande -klang och motsades af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att -befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg länge. Det kostade -henne en synbar ansträngning att blotta sitt innersta. - --- Nåväl -- sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro -- du -säger mig, att du är en sökande ande. Hvad är du mer? Hvem söker du? - --- Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag är -en som förnekat allt, utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så -långt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken har rot, -och denna stenen har grund att hvila på, men jag är rotlös som hafvets -skum, jag har intet fäste i himmelen eller på jorden. I långa år har jag -sökt min själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt fäste i -världen och stått på samma gungande planka; sökt rot i alla den -mänskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frågor och -aldrig ett svar. I dag hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder -till mig, och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå. Jag har -ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit döda ljud, men i dag ha -de fått lif och slå mig till jorden. Kan ni upprätta mig? - --- Gud kan upprätta dig, han som är kärleken. Tror du på Gud? - --- Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit mig. Jag har trott -på mig själf och höll icke profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro -på kärleken, men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt barn -... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för detta barn har jag -offrat allt, men icke fått frid. - --- Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den, som älskar fader eller -moder eller syster eller broder eller barn mer än mig, säger Herren, han -är mig icke värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare? - -Hon teg. - -Nu hade han henne fången. Han grep en örninna i stolta vingar. Hon reste -sig till flygt, hon kämpade för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog -henne med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek blott en -naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt, betvingar på samma gång -allt, så att i honom måste vi ock älska människorna. Denna kärlek allena -gifver lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är den som -aldrig förgås. - -Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar af törst. Men hon gaf -icke vika. - --- Är det ej nog -- sade hon -- att jag offrat allt för min kärlek? - --- Nej, det är icke nog att offra allt för en afgud. Icke om du gåfve -ett konungarike. - --- Jag har gifvit ett konungarike. - --- Icke om du gåfve din lekamen att brännas. - --- Jag har gifvit min lekamen att brinna i invärtes eld. - --- Men apostelen säger: det är dig intet nyttigt. Har du icke fått allt -af lefvande Gud? - --- Jo, jag har fått allt ... låt mig säga af stjärnorna. Af mig själf är -jag intet. Ingen mask i mullen har kommit till världen så eländigt -hjälplös och fattig som jag. Och dock har jag fått en sund kropp, en fri -ande, rika naturgåfvor, brinnande törst efter allt det högsta och -största som tanken fattar. Jag har fått ett okufveligt mod, en stark -vilja, en klar blick, människors kärlek, kunskap, makt, ära, riken och -höghet. Endast _ett_ har jag icke fått, det har vuxit ut ur mitt -innersta ... min kärlek till detta barn. - --- Tag intet undan! Du har fått allt af din Gud; åt honom måste du gifva -allt tillbaka. - --- Mäster Petrus ... ni går mig på lifvet; låt oss förstå hvarandra! Det -var en tid, när jag för en sådan fordran skulle ha skrattat åt eder -eller spärrat eder in i ett dårhus. Men sedan jag förlorat mig själf, -sedan jag gifvit mig åt en annan, sedan jag känt alla fästen svikta, har -jag lidit och lärt tillräckligt för att nu förstå eder. Välan, jag böjer -mig. Tag allt hvad jag _fått_, jag gifver det allt tillbaka, kunskap, -höghet, ära, jag kastar det bort, som hade det aldrig varit. Jag är -beredd att åter blifva den outsägligt fattiga, ringa, betydelselösa -atom, som jag var. Men begär ej min kärlek; den kan jag icke gifva eder, -den är det enda som återstår af min tillvaro, den är mitt lif. Jag kan -ej slita hjärtat ur mitt bröst och fortfara att lefva. - --- Så dö, du syndens trälinna, dö bort från dig själf, och stå upp som -en ny skapelse i din Herre och frälsare! Vill du mäkla med Gud? Vill du -säga till honom: så och så mycket gifver jag dig, men min syndiga -jordiska kärlek vill jag behålla; den får du icke, den är mitt lif! Gå, -mäkla med världen; hon låter pruta med sig, men här gäller allt eller -intet. Din Gud nöjes ej med ett halft hjärta, han vill hafva dig hel. -Han kan icke mottaga dig, förrän du säger: _Kristus är mitt lif!_ - -Hon reste sig upp i häftig vrede. - --- Och hvem är då ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det är -länge sedan jag vuxit ifrån den fromma inbillningen, att prästen är Gud. -Ni är lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar skriften; det -gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror eder ha funnit, medan jag -famlar, och ni har funnit så litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är. -Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös -medmänniska på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud är -barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga mig allt, skulle han ej låtit -mig stanna ännu en tid på jordens yta. Ni har sett och lärt något i -världen; må vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner judar, -muhamedaner och kristne af alla bekännelser; ni är icke visare än någon -af dem. Juden säger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för -dig sitt sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed, fasta, -strid för din tro, och du är viss om paradiset. Katoliken begär ej ens -detta af mig. Läs ditt _pater noster_, säger han, anropa helgonen, -bikta, gif allmosor, och Petrus skall för dig upplåta himmelens port. -Men ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf, Gud vill -hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sådan -lära? Jag kan ju icke gå tillbaka till den halmkärfve, där jag är född, -och födas på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon strålar -mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag tillbaka till henne, min -enda vän; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat -mig att behålla _ett_. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig -allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag -kan det icke. Farväl! - -Hon gick några steg, men kom icke långt. Den förvånade predikanten såg -henne stanna, vackla, försöka gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig -makt. Hon darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka vilja för -att lösslita sig från detta oemotståndliga, som förlamade hennes fot, -men förgäfves. Efter en kort, förtviflad strid sjönk hon, halft -vanmäktig, ned vid klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I -detta ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad af -ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som belyste klippan, gräset, -mossan och aftondaggen närmast omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes -svarta hår tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i -mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade som Orions -bälte på himlahvalfvet. - -Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster Petrus och utsträckte -handen för att uppresa den vanmäktiga. - --- Vänta! sade hon med låg röst. -- Stjärnan är inom mig ... Hon talar -... - -Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta -ögonblick icke till. Plötsligt befunno sig båda åter i djupt mörker. Det -hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt, -som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort öfver den mörka -natthimmelen och förlora sig bland stjärnorna. - -Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter andan och sade: - --- Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den okunnigaste af alla -skapade varelser. - -Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn. Den stränge -predikanten kände sig rörd. - -Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. För mig återstå -endast tre dagar på denna orten; dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall -jag efterfråga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är. - -Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner mig sedan långt tillbaka. - -De återvände till gården och möttes på vägen af tjänare, som utsändts -med facklor. Grefvinnan hade anländt öfver Reval till Ekenäs och ville -vidare fortsätta resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös -natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej sofvit på -många år. - -Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby och tillbragte alla -tre dagarna före sin afresa hos den resande i gårdens rymliga gäststuga. -Det var en lång, hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till -korta. Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre än -mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde -- bedja. Och denna -brinnande bön blef rebellen öfvermäktig. Hon kunde icke motstå den makt, -hvilken böjer människors själar som vattubäckar. Den slog henne till -jorden och uppreste henne ny. - -När mäster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farväl, föreslog -honom grefvinnan ett sista möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att -uppsöka denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt lifs skuld. - --- Jag skall komma -- svarade han -- för att bevittna ett barns -nyfödelse, där det först såg dagen. Vår evangeliska kyrka sörjer sitt -jordiska öfverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från -ljus till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan har gått -från mörker till ljus. - --- Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för alla som famla med -ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mörker ännu är -kvar i själarnas botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag -lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän, min lärare, låt -mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och -glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon -annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars -herre och hufvud är Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt åt honom. -Nu kan jag börja ett nytt lif. - - * * * * * - -Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade, utom eldskenet från -spiseln, bestått sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en -urhålkad rofva på bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster -Petrus Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med torpets -fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya på sängen, barnen -uppsnyggade. Där fanns nu, som förr, en talrik afkomma, Tommus barn, -sedan sonen öfvertagit torpet efter sin fader och burit tidens bördor -med samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade han med att -banda en så, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och -aftonmåltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid -bröstet. Dordej, modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den -yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade sitt hufvud mot -farmoderns knä. - --- Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt Guds ord i går, sade -den språksamma gamla kvinnan, utan att upphöra med sin rannsakning. -- -Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget? - --- Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde prästen. - --- Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu med, han ock, innan -han rätt fått skägg på hakan, och si, där blef han! Två har jag kvar i -knekthopen; det sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man -togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet sitt, stackare. -Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar. Det sägs, att moskoviten illfänas -återigen; så skall väl Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och -barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron skola nu -lystra, när det talas om krig. - --- Låt dem komma, så många som träd i skogen! mumlade pojken hotande, i -det han skubbade sig mot farmoderns knä. - --- Håll truten! Skäms du inte för mästaren? Det är ingen skam i pojkarne -nu för tiden, sådana äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud -signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte längre än goddag -och adjö. Hvarför skulle hon löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora -lärdomen är nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig -botten i'na. - --- Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst. - --- Säg det! Jag har också känt en, som ville med all gevalt lära -skriftens rätta förstånd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, så -att hon till slut inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har -kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ... - --- Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa med barnet Hagar, och -henne såg jag sedan som en förnäm jungfru i kriget. - --- Såg han'na? Ja, hvad skulle inte hon gå i krig, hon, som var den -förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike! Må tro det blef högt till -taket, när Lydiken kom från Stockholm och förtäljde oss allting om -Hagar. Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick fulla -kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla gått -- herr Åke, som -tog pojken till sig, och herr Jöns, som tog flickan. Långt före dem gick -mäster Sigfrid ur tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen. -Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus. - --- Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att -ni höll henne kär. - --- Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns inte, och ändå blef hon mitt -sorgebarn. Gud förlåte mig, om jag suttit med släden full af barn och -vargarna naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen först -åt odjuren. - --- Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte Sigfrida med -ett godt smålöje. - --- Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i världen får jag se -min allrakäraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad -skulle en silkeshöna rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten, när -mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge jag lefver. Så -stjärnklart därute och så träffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden -i snön! Här satt jag, där jag nu sitter; där satt Thomas; där låg -Sigfrida i vaggan, där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i -vrån bakom väfstolen. Thomas, sa' jag, är där inte något på dörren? -»Hvad skulle det vara så här dags?», sa' Thomas. Jo, sa' jag, det är -likasom skulle något trefva på dörren ... - --- Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll Sigfrida. - --- Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej -själf hvarför hon ofrivilligt spratt till. -- Hör åt, om där är någon -från Nyby! - -Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande dräkt steg in och -stannade stum vid tröskeln. - -Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande och grep Tommu hårdt -i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rösten svek -henne. Hon kunde blott framstamma: - --- Jesus i himmelen! Den döda! - --- Hagar! utropade Sigfrida. - --- Hagar! instämde Tommu. - -Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått, sedan de sist sågo henne -resa barfota med Lydik Larsson till Åbo. Hon hade mycket förändrats; -dragen hade hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet, men -det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna. Likheten med den döda -modern hade trädt tydligare fram och skrämt Dordej nästan från vettet. - --- Min andra moder, min trognaste vän på jorden! sade den förlorade -dottern med böjdt hufvud och nedslagna ögon. -- Jag är icke värd att -kallas ert barn. Kan ni förlåta min långa otack? - -Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade Dordej följt sin första -ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Där fanns ju -icke en tanke på otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig -instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten var och var ej -hennes kära lilla barn; där var främmande klang i orden, ett främmande, -något af »den förnämsta i Sveriges rike». - --- Sigfrida -- sade Dordej, ovant förlägen -- tag emot hennes nåds -kappa! - -Hagar kände sig själf som en sorgsen främling. - --- Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter sitt ovärdiga barn! Jag -har varit så olycklig, så ensam, utan en vän på jorden ... en enda, utom -er, men hon är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade mil för -att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå ohörd! - -Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot. Hvad frågade hon efter -en okänd höghet! Hvad mindes hon mer sin långa längtan eller ett barns -hårdhjärtade glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande -moders armar. - -Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade återfunnit hvarandra. - --- Se -- sade mäster Petrus Luth, som icke förblef en likgiltig åskådare --- Gud tog ifrån eder nattens barn och gaf eder åter ett ljusets barn! - -Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregröt. -Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en träsked, en -hålkaka och mjölken af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat! -Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna föll af henne -som en fågels aflagda fjäderskrud. Hon bad att denna natt få sofva i sin -barndoms halmbädd med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon visste, -att femton år af ett människolif ändock ej kunna utplånas mer. - -Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets historia var snart -berättad. Samma hårda kamp för tillvaron, samma försakelser, samma -förnöjsamhet, samma tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto -brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sägas, och dock -hade trogna vänner rätt att begära ett svar. Hagar förtäljde om Bennu, -som kunnat blifva så mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat, -och huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon själf ... - --- Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde säga: Tätti dum? Han -slapp engång lös ... - --- Ja, och då tog katten honom. - --- Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort öfver hafvet och blef -insatt i fröken Kerstins gyllene bur. Där hade han allt godt och fick -lära många dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än dum -dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i buren, bet sönder -gallret och flög långt ut i världen. Där såg han många länder och -människor; de flesta voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var -ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfågel -och ville flyga ända till himmelen. Så kom han långt härifrån till ett -slott af pärlor och guld och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva -världen ... Huru gammal är Tommus gosse? - --- Bennu är tolf år. - --- Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du! Tag denna silfvernål -till ett minne af den förste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla -strider ända till döden. - -Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika nålen och kände på -sina kinder en brännande kyss. - --- Där funnos -- fortfor Hagar -- många kattor, tigerkattor, i -pärleslottet. De lurade dag och natt på gossen för Tättis skull. Tätti -hade de kunnat få, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle -regera halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen af ett -skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Tätti sattes i en järnbur -och skulle visas som segertecken för folket i en stor stad, som hette -Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare och mera -vingbruten, än någon af eder. Kom så åter till goda människor, som kände -honom, plockade fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög hit -till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal bekant, som sade till -honom vår förra lärdom: Tätti dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara -dum, och nu är han här. - --- Men hör -- sade Dordej otåligt -- hvad är detta för barnsagor? Du -skulle förtälja huru du blef den förnämsta, näst fröken, i Sveriges -rike. - --- Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands tappra, trogna, -redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt; hon vet detta nog, men om hon -glömt det, så är det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt -hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför har hon varit så -ensam i världen. - - * * * * * - -Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin moder Ruths ensliga graf. -Vissnade och förvildade, prydde rosorna från det heliga landet ännu den -inhägnade plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska väntade på -den eviga morgonen. Här ville dottern börja sitt nya lif. - -Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden påskyndade resan till -Sverige. En morgon sadlades hästar och förspändes kärror på Nyby gård. -Torpets invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs -modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och den fåfängans -svaghet, från hvilken icke ens de bästa bland mödrar äro fullkomligt -fritagna. - --- Nå, hvad latas ni där; se ni inte, att hennes nåd har brådt? -Sigfrida, hjälp hennes nåd att knyta hufvan! Tommu, spring hem efter -Blacken; inte kan hennes nåd rida på deras utkörda krakar ... Hvarför -vill du så snart öfvergifva oss, guldhjärtat mitt? fortfor hon till -sorgebarnet, som blifvit ett glädjebarn. - -Hagar Sultan öfverhöljde den fattiga torpareänkan med kyssar och tårar. - --- Vill Gud, skall jag återse eder. Min tredje moder väntar mig nu på -Riseberga i Sverige. Jag är skyldig henne ett furstendöme; jag vill -gifva henne en dotter. - --- Och sedan ... hvart? - --- Hvarthelst Guds kärlek kallar mig att tjena hans rike. - - * * * * * - -Först när grefvinnan Götz lämnat landet, blef det bekant, att Kaskas -torp blifvit utlöst från Nyby gård till ett själfständigt skattehemman -och alla dess skulder betalda. Från denna tid saknas tillförlitliga -underrättelser om grefvinnans senare öden, utom en sägen att hon -upptagit och vårdat Ruben Zevis utfattiga ättlingar, hennes broders -barn. Desto mera bekanta äro drottning Kristinas skiftande öden på gamla -dagar. Man tror sig veta, att drottningen under sin andra resa till -Paris år 1657 besökt Vincent de Pauls berömda hospital _La Salpétrière_ -och där igenkänt i en af de barmhärtiga systrarna sin förra -bokvårderska. Man har också trott sig igenkänna ett gammalt illustreradt -exemplar af _vulgata_ såsom den latinska bibel, hvilken drottning -Kristina engång, i nådens solsken, förärat sin då så högt gynnade -_Doxa_. Men här förlora sig historiens trådar i samma ogenomträngliga -dunkel, som läsaren engång såg klarna på isen af Högbensjön. Det enda -man vet, blott alltför visst, är, att ryttaren på den röda hästen ännu -fortfar att rida. Ännu går, tid efter annan, hans väg genom aska och -blod. Ännu är det, ack, så långt, så långt till tidernas ände! - - Slut på tredje och sista delen. - - - - - Tredje delens innehåll: - - - 1. Före striden 3 - 2. Slaget vid Jankowitz 14 - 3. Slagfältet 21 - 4. En fältflamma och ett fältlasarett 36 - 5. Hjärta och statskonst 48 - 6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius 58 - 7. Andra och tredje skyddslingen 75 - 8. Gyckel och sidenband 90 - 9. Ett lejonmöte 105 - 10. Ruben Zevis sändebud 117 - 11. Budskap till österlandet 128 - 12. Slafvens slafvinna 140 - 13. Westfaliska freden 152 - 14. Den triumferande Parnassus 163 - 15. Gunstlingarne 178 - 16. Mor och dotter 191 - 17. Hotande förebud 200 - 18. Carl Gustaf på Öland 210 - 19. Stjärnan och skyddslingarne 220 - 20. Det stora budet 236 - 21. Stambul Sarai 250 - 22. På tredje trappsteget 264 - 23. Messias 280 - 24. Stjärnornas stund 293 - 25. Sultanens hat-i-sherif 299 - 26. Makalös 310 - 27. Ett nytt lif 323 - - - - - Albert Bonniers förlag. - - - Från Neros dagar - (Quo Vadis?) - af - HENRYK SIENKIEWICZ. - 2 delar. 3: 50; inb. 4 kronor. - - »En _enastående god bok_. -- _Atmosfären_ är _ren_, _scenerna af - utomordentlig skönhet_.» - - (Times.) - - »Ett _verkligt genialiskt arbete_, som kommer läsarens själ att - vibrera.» - - (Pall Mall Gazette.) - - »Sienkiewicz har med denna bok häfdat sig som _en af vår tids - största andar_.» - - (The Graphic.) - - »En af _våra dagars främsta böcker_.» - - (The Bookman.) - - »Ett _öfverlägset, beståndande_ diktverk.» - - (New-York Herald.) - - »En af de yppersta historiska romaner, som sett dagen under - 1800-talets senare hälft.» - - (Chicago Evening post.) - - »Ett _genialiskt_ arbete, hvars öfverflyttande på svenskt språk - utgör en _verklig vinst_ för vår litteratur.» - - (Sv. Dagbladet.) - - »_Ett konstverk af rang._» - - (Dagens Nyheter.) - - »En berättelse, som icke står efter någon af _Tolstoys_.» - - (S:t James' Gazette.) - - - - -Noteringar: - - -Betoning är kännetecknat med _understreck_. - -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): - - [s. 321]: - ... A sa jupe courte et légère; ... - ... À sa jupe courte et légère; ... - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by -Zacharias Topelius - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 3: MAKALÖS *** - -***** This file should be named 50367-8.txt or 50367-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/0/3/6/50367/ - -Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This -book was produced from scanned images of public domain -material from the Google Books project. - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |