diff options
Diffstat (limited to '50062-8.txt')
| -rw-r--r-- | 50062-8.txt | 5443 |
1 files changed, 0 insertions, 5443 deletions
diff --git a/50062-8.txt b/50062-8.txt deleted file mode 100644 index 9e0780b..0000000 --- a/50062-8.txt +++ /dev/null @@ -1,5443 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of En qvinna af vår tid, by Marie Linder - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: En qvinna af vår tid - Karaktersteckning - -Author: Marie Linder - -Release Date: September 26, 2015 [EBook #50062] -[Last updated: October 1, 2015] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN QVINNA AF VÅR TID *** - - - - -Produced by Jari Koivisto, Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the -Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. - - - - - EN QVINNA - AF VÅR TID - - - KARAKTERSTECKNING - AF - STELLA - - HELSINGFORS - THEODOR SEDERHOLMS BOKTRYCKERI - MDCCCLXVII - - Företedt: _L. Heimbürger_ - - - - - I - MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN - - --- Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är en -qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika -till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och -tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej kunde -annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning -vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var -lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen, -och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg -det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt -såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i -halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta, -erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är -ej heller någonting att undra öfver, ty jag har blifvit så vek om -hjertat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert -talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då -alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå -öfver däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände -derifrån, var hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var -förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade -dem; hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och sade -så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen -sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt, -tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon -ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel derur samt tacka Gud -för den hjelp han sändt oss i nödens stund, och frågade om ej någon -ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel -missionär, och då jag såg hennes ansigte, som var liksom förklaradt, -kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag -dessutom äfven sett henne tala och handla alldeles som en karl, så -bestämdt och så lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara för en som -reser en så lång väg så der alldeles allena. Är hon enka eller far hon -för att möta sin man? - -Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor. -Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de -kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt -få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen -undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i -allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf svart -klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl -hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, hvilken -blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min. -Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon -hörde till den sekt man hos oss kallar läsare. - -Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring -25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt -tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder, dock icke utan -undran att man fann det så förvånande att en qvinna i farans stund -bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro. - -När miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otålighet vänta på -svaret, men Mary höjde blott på axlarne och sade med ett visst förakt -uti rösten: - --- Hvarföre skulle Mylady just vara pjåkig? Att hon har mod när det -behöfs, vet jag nog, annars vore jag icke här, och hade icke för hennes -skuld lemnat allt det käraste jag eger, för att följa henne, vore det -ock till verldens ända. Nog finnes det dem som ej tycka om Mylady, utan -kalla henne blåstrumpa, karl i krinolin, och mycket annat dylikt, men -jag vet att en bättre qvinna än hon är, vill jag aldrig känna. - --- Ja, ja, det kan jag tro, men är hon enka, eller huru? Så ung och -redan ha genomgått så hårda pröfningar; ja derföre kan hon också så bra -förklara Guds ord! - --- Hvad vet ni om de pröfningar Mylady genomgått? frågade Mary något -häftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag -åtminstone ofta sett henne gråta, och när det händer, så är det för -sådant som skulle komma andra att mista förståndet. - --- Men är hon enka, eller huru? upprepade miss Brown för tredje gången, -med illa dold otålighet. - --- Nej, det är hon icke. - --- Så rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var -fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bästa sättet att få veta -något mera var att bege sig ut på gissningarnes område. Så rysligt, att -ensam fara så långa vägar öfver hafvet för att återfinna sin man! - --- Har jag någonsin sagt att Mylady var gift? - --- Det har ni visst icke, men annat kan man väl ej förmoda än att hon -endera är enka eller gift. - --- Jag tycker ej om att prata så der om Mylady, sade Mary, i det hon -steg upp; vill ni veta något mera, så fråga henne sjelf. Farväl derföre -tills i afton, efter jag har den äran att vara er hyttkamrat! Jag måste -gå och se om Mylady behöfver mig. - -Miss Brown satt ännu en lång stund orörlig, följande Mary med ögonen -till dess hon försvann; derpå sade hon till sig sjelf: Det är -besynnerligt ... men jag måste få reda på det! ... hvarefter hon -försjönk i djupa tankar, till dess hon åter lyftade sina ögon till -himlen, tog en nål ur sitt bälte, stack den mellan bladen uti sin bibel, -samt öppnade den på det ställe, försynen sålunda anvisat henne. - -Emellertid hade Mary kommit till fördäcket och närmat sig ett -fruntimmer, som med fötterna insvepta i en stor, rutig shawl satt -fördjupad i läsningen af en bok. Hon bar på hufvudet en liten rund hatt -med ett ljusgrått flor, hvilket utan att täcka ansigtet, gaf det ett -uttryck som hade man sett det genom en lätt poetisk dimma. När Marys -gestalt stadnade framför henne, lyftade hon upp två stora, blåa ögon med -ett uttryck af liflighet, hvilket sällan förekommer hos ögon af denna -färg då de med ens falla på ett nytt föremål; de bruka lifvas, men -sällan genast vara lifliga. Kring hennes vackra, välbildade läppar lekte -ett eget slags leende, som utan att vara gladt, var liksom ett återsken -af en i hennes hjerta för hela menskligheten inneboende välvilja. Uti -detta leende fanns icke heller den enformiga artighet, som den fina -uppfostran och verldsvanan trycker på mången qvinnas läppar och som -nästan lika möter en vän och en person som hon föraktar. För att få en -klarare föreställning om denna qvinna, så låtom oss läsa fragmentet af -ett bref som ganska troget återger hennes person. - -"... Slutligen skulle jag göra Lady S. bekantskap och blef införd till -henne af min vän L. Hennes tant var icke hemma, men efter att hafva -låtit anmäla oss, blefvo vi visade till en liten salong, hvilken jag -hade tid att betrakta under det vi väntade på templets gudinna. Rummet -bar en underlig prägel af qvinlig och artistisk smak, samt manlig -verksamhet. Det var ett slags boudoar genre Pompadour, hvitt siden med -rosor; en mängd små saker, alla artistiska och smakfulla, voro der -uppställda, statyetter, små taflor, fina thé-serviser, kinesiska vaser; -det var en sammansättning af olika genrer och ändock fanns uti det hela -en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat allt -för att behaga sina ögon och ej af fåfänga -- bevis på en sjelfständig -natur, som känner ingen annan lag för sin smak, än sin egen ingifvelse. -Men särdeles anslog mig ett bord, som upptog hälften af en vägg och som -bokstafligen var öfverlastadt med böcker, porträtter, blommor och -kringspridda papper: en hel liten verld af konst och intelligens. -Ingenting var ordnadt med afsigt, en fri anda var upphofvet till allt -detta. Man kunde sluta att det var hon sjelf som återspeglade sig uti -det hela, och jag medger att allt hvad jag hade hört sägas om henne -ingaf mig en stor otålighet att se detta rum upplifvas af själen, som -tills nu blott sväfvade deri. Men då jag stod och väntade, började jag -bäfva; är hon en engel eller en demon? hvilketdera? ty endera måste hon -vara. Jag hade än hört henne prisas till ytterlighet, än grymt förtalas -och jag ville sjelf dömma. Om jag bäfvade, var det derföre att jag var -rädd att finna henne under min förväntan, icke stor nog eller icke nog -förskräcklig. - -Frasandet af en klädning underrättade mig med ens om hennes ankomst; -mitt hjerta klappade, dörren öppnades och hon trädde in. Hennes första -åsyn lät mig skåda ett temmeligen vanligt ansigte; en medelmåttig längd, -ett öppet uttryck, samt den ledighet uti sättet att föra sig, som nästan -alltid förvärfvas genom mycken verldsvana. Hon ursäktade sig artigt -öfver att hafva låtit oss vänta, emedan hon ej haft hjerta att låta sina -stackars blommor försmäkta af törst. Hon hade en vänlig blick för oss -båda, och uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns något som -befriade en ifrån allt onödigt tvång. Jag tyckte mig förut hafva sett -detta ansigte endera på någon tafla eller uti en dröm; hvilketdera, -kunde jag ej minnas. - -Så länge samtalet rörde sig kring vanliga ämnen, hade hon ett likgiltigt -uttryck; hon lyssnade uppmärksamt, men talade litet. - -Så snart fråga väcktes om intressantare ämnen, följde jag med spänd -nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera själfullt; ögonen -blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon frågan och tycktes lyssna -till sin egen röst, som var full af klang; de ord hon talade voro ej -utsökta men förde rakt till målet. Mig föreföll hon som en prestinna som -höll sanningens vågskål i sin hand. Vi hörde på; man kunde ej tvifla, -hon måste ha rätt, tyckte man, om hon äfven hade orätt. Hennes ord voro -klara och bevisande, ty det hon sade kom från en varm och fast grundad -öfvertygelse. - -Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att studera denna -intressanta varelse. - -Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken regelbundna, -eller bestämdt utpräglade; ansigtet var ovalt och munnen var särdeles -välbildad; den kunde lika väl uttrycka indignation och förakt som ömhet -och beundran. Ett par stora och vackra, ehuru icke artistiskt sköna ögon -voro infattade i långa ögonhår, hvilka beskuggade kinden då blicken -sänktes nedåt. Dessa ögon hade ett vexlande men alltid godt uttryck, -hvilket stod i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland -blixtra till som diamanter, och ögonblicket derpå blott tala om ömhet -och kärlek. Hennes ljusa lockiga hår gaf ett ljuft utseende åt det lilla -hufvudet, som aldrig höll sig stilla; äfven det talade själens språk. -Två små välbildade och hvita händer voro i ständig rörelse och sökte -alltid någonting att leka med; en penna, en pappersknif, hvad som fanns -till hands, blef snart af hennes lifliga hand förvandlad till en spira, -den hon lekfullt hotade med, eller smekande förde öfver kinden. En den -finaste lilla fot smög sig fram under den vida klädningen som nedföll i -rika veck. - -Sådan föreföll hon mig vid första bekantskapen. Men hvem kan beskrifva -hennes karakter, denna lefvande gåta? Så god att hon vill alla väl, är -hon ibland sarkastisk och bitande qvick på andras bekostnad, dock aldrig -så, att det hon säger skulle qvarlemna ett dåligt eller löjligt intryck -af den omtalade personen. Till ytterlighet enthusiastisk för allt skönt -och ädelt, kan hon dock emellanåt försvara de orimligaste påståenden. -Tillbedjande dygden och för det mesta sträng ända till puritanism, är -hon ändock ofta full af koketta infall, hvilka äro i stånd att förvrida -hufvudet på andra. Hon kunde ha varit en drottning, men hon kan lika väl -finna sig uti att sköta sitt hushåll och vårda blomstersängar. Glad ända -till ytterlighet, så att hon kan få ett helt sällskap att skratta, kan -hon en annan gång med ett enda ord föra äfven den lättsinnigaste på de -mest allvarliga tankar. Hos hvarje karakter förstår hon att finna den -förmånligaste sidan och utforskar hvar och ens idéer, med en mine som -tänkte hon på någonting helt annat. Hon är med ett ord en oförklarlig -qvinna. Man måste endera hålla mycket af henne, beundra, tillbedja eller -vända sig ifrån henne. Hon är endera en stor kokett eller en qvinna som -ännu icke funnit sin rätta bestämmelse här i verlden och som icke -arbetat sig upp till höjden af sina gåfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla -till hälften; hon är så uppriktig att man ibland kan misstänka henne för -att icke tala sanning, så rättfram, att man vore frestad att beskylla -henne för falskhet, då man icke känner henne. - -För att låta bli att älska eller hata henne, måste man göra såsom jag -- -studera henne -- och ehuru jag redan sen någon tid gör det, sysselsätter -jag mig dermed ännu med samma intresse ..." - -Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mången -framkallat, och vi måste tillägga att Lady S. aldrig fick företaga sig -någonting obemärkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon befann -sig, väckte hon intresse, och två läger bildade sig genast, det ena för -att beundra, det andra för att klandra henne. - -Mary tilltalade Lady S. med en vänskapsfull förtrolighet, men uti hennes -sätt röjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran; uti det -småleende och den blick, hvarmed Ladyn såg på henne, kunde man läsa att -det förhållande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre var det af -tjenarinna och matmoder, än emellan tvenne förtrogna som hvardera vilja -bibehålla sin rätta plats, och den glömde Mary aldrig, ty hon var alltid -uppmärksam och tjenstaktig. Lady S. yttrade sin önskan att så tidigt som -möjligt lägga sig, före sina hyttkamrater, och hon gick derföre öfver -däck med ett vänligt leende och en böjning på hufvudet åt de längre -aflägsna, samt en handtryckning åt sina närmare bekanta. Hennes gång var -lätt och ädel, icke förnäm; och man såg att hon, ehuru egande mycken -verldsvana, dock gerna ville vara obemärkt. - -När hon öppnade sin hytt-dörr och fann att Mary ensam var der, stängde -hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade: - --- Nå, Mary, hvad tycker du om denna sjöresa? jag för min del finner den -odräglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla äro lika -obekanta, blir i längden outhärdeligt! Jag längtar så till det kära -Europa, till den älskade stranden, som jag kommer att se blott i -förbifarten. Sedan jag återsett Englands jord, får jag mera tålamod, och -då flyga vi; icke så, Mary? vi flyga, fria fåglar, till de länder vi -önska se. O! Mary! jag tänker visst ibland att min fader blir orolig -öfver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan förmå mig att -återvända till honom, att instängas på det ensliga slottet och lefva som -fastkedjad. Nej! tusen gånger nej! när man har kraft, mod och förstånd, -skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i båge för att -sysselsätta sina fingrar. Dessutom är jag ej skapad att vara en så -förnäm lords arftagerska; nej, min far är alltför rik för mig. Jag vill -vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta af något tvång -... men, jag började med en fråga och har nu utan att vänta på svar, för -hundrade gången låtit dig höra dessa uttryck af min oro och min längtan. - --- Mylady vet nog att jag ej kan fördraga sjön, men hvad gör det? Till -allt behöfves litet vana; dessutom är sådant så obetydligt att jag ej -dugde att vara med er Mylady, om jag klagade för så litet. Men vet -Mylady, hvad jag tröstar mig med? Jo! det är att se huru mycket man -sysselsätter sig med er, och att höra så många berömma er. I afton fick -den gamla miss Brown tag uti mig och ville nödvändigt veta hvem Mylady -är och hvar ni lemnat er man?" - -Lady S. som just börjat ordna sitt hår, vände sig om och brast ut i ett -klingande skratt, som hon på en lång stund ej kunde hämma. - --- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kära miss Brown, någon sådan hvarken -har eller tänker jag taga mig. Min man! nej, det låter för löjligt, men -hvad svarade du? - --- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys -angelägenheter, och rådde henne att fråga eder sjelf. - --- Hvarföre det, Mary? - --- Emedan jag tyckte det var bäst att låta dem tro er vara gift, ty det -sägs ju att man i Europa så mycket skall undra öfver, när ogifta -fruntimmer resa ensamna. Så många hafva redan frågat mig, och utan att -vilja säga en osanning, låter jag dem tänka hvad de vilja. - --- Nej, snälla Mary, jag bryr mig så litet om hvad andra menniskor tänka -om mig, ty jag har intet att blygas för. Ingen har frågat mig, men -skulle någon göra det, så svarar jag sanningen och den känner du. - --- Vågar jag fråga, hvart Mylady ämnar resa sedan vi anländt till -Liverpool? - --- Till en början fara vi till Paris, som jag redan så länge längtat att -få se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, då man -obemärkt och okänd kan följa den väg man finner god, och der man, ehuru -qvinna, kan ingå uti alla detaljer, se det som intresserar en, och icke -behöfva redogöra för sina mått och steg. - --- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en så stor stad? En ensam -qvinna, vacker som Mylady är, blir aldrig obemärkt. - --- Mary! Mary! känner du mig ej ännu? vet jag någonsin något omöjligt? -nej, händelserna måste böja sig för min vilja, icke jag böja mig för -dem. - --- Och ändå, tillade Mary tveksamt, är Mylady rädd att återvända till -sin fader, och att bli tvungen att gifta sig? - --- Rädd? -- nej, barn, jag är icke rädd att bli tvungen, men jag vill så -länge som möjligt ihågkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din fader -och din moder." Jag känner min fader, men han förstår mig ej och jag -vill ej yppa för honom mitt förakt för den man, som han bestämt till min -make. Blott i yttersta nödfall skall jag göra det. Lyckligtvis har min -moders förmögenhet satt mig i stånd att lefva oberoende, så att jag kan -följa mitt hjertas lag och den väg som mitt förstånd anvisat. Dessutom -har du lofvat mig ett blindt förtroende. Framtiden står i stora drag -tecknad för mig, men detaljerna känner jag icke. På Gud beror allt det, -som min vilja är oförmögen att åstadkomma eller förhindra. - --- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt; jag tror på er mera än på -mig sjelf. - --- Snart komma vi till vårt första mål, Liverpool, derifrån vi -omedelbart komma att fortsätta vår färd till Paris med nödiga -försigtighets mått. Försigtighet är visdomens lag. Icke feghet, rädsla, -utan den oberoende försigtigheten, som man mindre är tvungen till genom -omständigheterna, än genom ingifvelsen utaf egen erfarenhet, utaf egna -tankar. - -Under detta samtal hade Lady S. emellertid klädt af sig och sedan hon -läst högt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon eller afton -försummade att göra, tog hon godnatt af sin trogna följeslagarinna och -försjönk snart uti en djup och lugn sömn. Man säger att endast -fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila, men detta anse vi i -allmänhet vara ett stort misstag. Här var dock fallet sådant, ty Lady S. -kände inga samvetsförebråelser, emedan hon handlade efter en fast -öfvertygelse, och då kunde hon ej förebrå sig någonting. - -Vi vilja emellertid låta henne fortsätta sin resa, som erbjöd intet -anmärkningsvärdt, ty vi anse ej som sådan den nyfikenhet hon åstadkom -bland alla passagerare. - -Sedan miss Brown, efter många öfverläggningar med andra, öfver Marys -svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady S. -i allas ögon den prägel af öfverlägsenhet, som nyfikenheten så ofta -tillegnar dem, den hedrar med sin uppmärksamhet. - - - - - II - ABBEY-HALL - - -I närheten af Liverpool ligger det ståtliga Abbey-Hall, tillhörande lord -Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden är omgifven af en sorgfälligt vårdad -park, vittnande om hög ålder. Utanför densamma ligga eleganta farms och -rika fält; sjelfva herrgården, som är mycket stor, är omgifven af en hög -stenmur och vid den tunga jernporten, som öppnas för besökande, ligger -ett litet kapell, som nu användes till boning för portvakten. Ofvanför -dörren synes en ännu icke fullkomligt utplånad fresco-målning, -föreställande den heliga jungfrun, som uppenbarar sig i skyn för några -på knä bedjande munkar. Parken bär en dyster och föråldrad prägel; -slottet är en mossbelupen, tvåvånings gråstens byggnad, med stora i de -sekelgamla murarne oregelbundet infattade fönster; två torn höja sig vid -hvardera ändan och öfverst på dem resa sig jernkors, vittnande om den -tid då detta slott varit ett kloster. Den tunga dörren var af massivt -jern och förde tanken tillbaka till tider, då den för de arma qvinnor -som dvaldes derinne, ofta blott öppnades för att föra dem från grafven -ofvan, till grafven under jord. - -Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framför en antik -marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden var -en man af omkring femtio år; hans profil hade kunnat tjena en -bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga ögon stämde illa -öfverens med det silfverhvita håret, som knappast mera betäckte hjessan. -Hans klädsel var oklanderlig och bar prägeln af den äkta gentlemannen, -som hedrar sitt eget sällskap lika mycket som andras. Klockan var sju; -och rummet, upplyst af endast några få ljus, hade ett dystert utseende; -på ett litet bord invid lorden brunno två vaxljus uti en fint arbetad -stake med blå skärm. Lord Suffridge höll en bok i handen, men hans -tankar voro synbarligen långt borta, hvilket syntes af den stirrande -blick, han riktade mot ett af rummets mörka hörn. Plötsligt tycktes han -vakna ur sina drömmar, reste sig häftigt upp samt började med oroliga -steg mäta det stora rummet. Vid hvarje af dessa steg hördes ett doft -återljud från väggarne och de ord, han utan sammanhang yttrade, genljödo -hemskt omkring honom. - --- Hvad jag saknar henne! utbrast han, förande handen öfver pannan och -den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten är allt, hvad jag för min -ålderdom vunnit; ... gift, åter gift och ännu engång gift och dock -ensam! - -Han gjorde åter flere slag i rummet, fördjupad i sina dystra tankar. -Småningom öfvergick hans ansigtsuttryck nästan till förtviflan; han -kastade sig uti den stora länstolen, med hufvudet tillbakalutadt, och -hans bittra skratt tycktes liksom söka ett gensvar i den storm som -hemskt hven genom fönstren. - -Till hvad har jag kommit efter att hela mitt lif hafva sökt lyckan? Tre -gånger har jag genom äktenskapet trott mig finna henne och lika ofta ha -mina förhoppningar blifvit svikna; en son hade jag ock, men honom ryckte -döden ur mina armar, och den enda, som återstår af dem, som stodo mig -närmast, är långt ifrån att uppfylla de förhoppningar jag ställt på -henne; vi förstå ej hvarandra och dock är hon mig så kär; hennes -oböjliga sinne påminner mig om mitt eget, men jag känner, att hon eger -det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast tro på allt -godt. Hon är mig öfverlägsen och dock är hon mitt eget barn; denna tanke -är olidlig, men hon måste lyda mig; kan jag ej på annat sätt försona -hvad jag brutit, så skall det åtminstone ske genom att kufva en själ, -som är lika oböjlig som min egen. Hon måste blifva hans hustru, annars -skall jag få ingen ro för hämdens vreda makter ... - -Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt -djupare förskräckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag vet ej -hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare tider allt -jemt känt någonting liknande fruktan; om natten vaknar jag plötsligt, -gripen af fasa; flere gånger har jag drömt, huru jag springer efter min -Lucy, men att hon sväfvande undflyr mig tills jag vanmäktig faller till -jorden, då jag hör en röst, ja den rösten som jag mest af alla bäfvar -för, ropa till mig: "Ingen försoning kan utplåna det förflutna;" en -isande kyla genombäfvar mig; och jag vaknar. Förr har jag aldrig trott -på någonting så dåraktigt som drömmar, men tanken kan man ej betvinga -och nu har jag icke längre Lucy här, som med sin englalika röst lugnar -min oro. Jag gaf vika för hennes önskan att få tillbringa ett år hos sin -gudmor i Amerika; ja väl -- men härnäst måste hon vika för min vilja. -Men om Lucy icke mera skulle återkomma? nej, omöjligt! Hon är visst rik -nog, sedan jag lemnade hennes möderne-arf i hennes händer ... men nej, -det kan hon icke göra, så hårdt kan jag ej blifva straffad och så mycket -kan hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den måhända bref -om hennes återkomst. Jag emotser denna stund både med längtan och -förskräckelse, ty jag anar att svåra strider förestå mig. - -Vid de sista orden hördes på afstånd rullandet af en vagn som snart -stannade. Lord Suffridge reste sig häftigt, men återsjönk snart på sin -plats. Hans båda händer omfattade krampaktigt stolen; ögonen riktades -emot dörren; han vågade ej andas, ej röra sig. Några minuter förflöto -sålunda, hvarefter dörren öppnades och en gammal trotjenare inträdde, -som anmälte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu ankommit och -önskade att få träffa lorden. - -En suck ur lordens bröst lät ana ett sviket hopp, men när han svarade -att baroneten var välkommen, hade hans ansigte samt hela hans sätt -antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utsträckta armar -och ett utrop af glädje, som han tog ett steg emot sin gäst. - -Några ord om sir Edvard äro här nödvändiga, förrän vi förklara ändamålet -med hans besök. Han var stor och väl vext; och hans ansigte hade -någonting nobelt och intagande; hans ögon hade ett godt uttryck och -kring munnen spelade ett vemodigt leende, då den ej uttryckte förakt -eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man känna sig frestad att -anse honom för en särdeles god och hederlig menniska, ehuru något -inskränkt på förståndets vägnar. Men ju längre man såg och ju mera man -var tillsammans med honom, desto mera klart framstod hans dubbla -karakter, hvilken var en blandning af de mest låga känslor i förening -med en vana att uttala upphöjdare grundsatser. Sjelf ansåg han sig för -en framstående man, men hans handlingar bildade en skarp motsats -härtill. - -Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han förlorat sin fader, -som fallit ett offer för en okänd mördares hand, hvarefter han uppvext, -vårdad af en alltför svag och olycklig moder, utan att några band lades -på hans sinnes vildhet. Redan för halftannat år sedan hade lord -Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru han mer än väl -visste, att hon icke hyste någon ömhet för denne sin blifvande make. Men -i denna fråga skulle inga böner förmå lorden till eftergift, dessutom -hade Lucy ett för stolt sinne för att knäböja ens för sin fader. - -Med ett utseende af liflig glädje kastade sig sir Edvard uti sin -tillkommande svärfars armar och utropade "Jag kan ej säga, huru glad jag -känner mig att få återse eder, mylord, och huru högt jag uppskattar -lyckan att ha rönt ett sådant emottagande från eder sida. Men jag erfor -nyligen den smärtsamma nyheten att min dyra fästmö ännu ej återkommit; -när väntar ni henne, mylord? - --- Innan jag svarar, måste jag bedja dig, min bäste Edvard, taga plats, -svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de båda männen satt sig -ned, fortfor han: -- Jag kan icke med säkerhet bestämma, när min Lucy -återkommer, emedan hennes hemresa är beroende af många omständigheter, -framför allt af passande ressällskap, men längre än en månad torde vi ej -behöfva vänta på henne. - --- En månad! utropade Edvard; ännu en hel evighet efter denna långa -pröfningstid, som varit mig så svår att uthärda; hade ej den ljufvaste -framtid lett emot mig och hade ej min älskade Lucys förbud att uppsöka -henne före hennes återkomst qvarhållit mig, skulle jag längesedan styrt -min kosa till det land, som innesluter hela min framtid. - -Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mörkt -uttryck. - --- Har hon förbjudit dig att återse henne före hennes hemkomst? -besynnerligt, mycket besynnerligt ... - --- Hvad finner ni, mylord, för besynnerligt häruti? afbröt honom sir -Edvard, som med synbar oro följt lordens ansigtsspel. Ingenting, min -gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig tanke, som ett -ögonblick fick rum inom mig. Jag förmodar att det blott varit en -försigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin tid på -resor och du sålunda kunnat få resa förgäfves utan att träffa dem hemma. - -Denna förklaring var visserligen ganska sökt, men tycktes dock -fullkomligt tillfredsställa Edvard, som på sin blifvande svärfaders -fråga, huru lång tid han ämnade skänka honom, svarade, att han gerna -skulle tillbringa några dagar på Abbey-Hall, för att med lorden hinna -tala angående framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle trotjenare -trädde in, och erhöll befallning att iordningställa den röda kammaren i -öfre våningen; denna förklarades dock icke vara uti det skick att den -kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet annat rum fanns att -tillgå för denna natt än "gröna kammaren" i samma våning. Då detta rum -nämndes, bleknade lorden åter. - --- Det är denna kammare, som Lucy har så kär och mest uppehåller sig -uti; och ehuru jag för min del ej just tycker om det, låter jag dock -hålla den, liksom min dotters öfriga våning, i ordning. Det är en liten -nyck hos henne, som jag ej vill sätta mig emot. Rummet är icke beqvämt, -men för en natt hoppas jag, du ursäktar mig, då din ankomst var så -oväntad. - --- Min bäste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt kärt, sedan jag -hört, att min fästmö har en skild förkärlek derför, svarade Edvard -hvarefter den gamle Anders gick ut för att verkställa den honom gifna -befallningen; uti hela hans väsende kunde man dock tydligt läsa ett -slags ovilja, eller någonting liknande förargelse öfver det honom gifna -uppdraget. - --- Hvad har han här att göra? mumlade han för sig sjelf, och jag som -icke hade något annat rum i ordning ... men nu är det för sent ... och -detta rum, som Mylady håller så kärt, skall nu under hennes frånvaro -bebos! Hvad jag kan vara uppbragt på mig sjelf! Huru skall jag kunna -möta Myladys blick, när hon ser på mig med sina stora blå ögon och mild -som en engel säger: -- Anders, hvarför har du låtit någon bo uti det -rum, som jag mest älskade? När hon talar så der, så önskade jag, att hon -någon gång blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon aldrig! Alltid -är hon mild, blott när hon hör en osanning eller får veta af en sådan, -blir hon helt röd i ansigtet; hennes ögon tåras af smärta och den -medlidsamma blick hvarmed hon då betraktar den felande, kommer honom att -känna sig förkrossad af sitt eget samvetes förebråelse. Huru skulle jag -ej längta efter hennes återkomst, om ej detta giftermål med sir Edvard -skulle komma i fråga! Nej, jag kan ej fördraga honom, och det kan Mylady -ej heller, fastän hon kan beherrska sin motvilja, men förställa sig, det -kan den engeln aldrig! - -Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han ur -ett skåp framtagit flere nycklar, tändt ett ljus, som han satt i en -lykta, begaf han sig ut i den långa korridoren, der han stannade utanför -en dörr, på hvilken han knackade. En röst inifrån bad honom stiga in, -efter att först hafva gjort sig underrättad om hvem det var. Uti ett -litet nätt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i soffan, framför ett -sybord och stickade på sin strumpa. - --- En stor nyhet, mrs Johns, började Anders, men icke sådan vi önska; -sir Edvard är här och skall tillbringa denna natt i gröna kammaren. - --- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande sina ögon från arbetet -och aftagande sina glasögon; aldrig kan det vara möjligt, att baroneten -skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat skrämma mig. - --- Nej, bästa mrs Johns, intet skämt kommer nu tyvärr i fråga. Det är -visst mitt fel, men intet annat rum var så i ordning att det kunde -begagnas till sofrum, och baroneten kom öfver oss liksom från skyarne. - --- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att ställa så till. -Men sålunda går det, när jag är sjuk och icke kan ha tillsyn öfver allt; -nog skulle jag alltid hållit ett rum i beredskap för oförutsedda -händelser. Och baroneten skall nu sofva i den säng der Myladys mor, Gud -vare hennes själ nådig! ... uppgaf sin anda? Nej, det är omöjligt! - --- Nu är det ej längre tid att oroa sig häröfver, ty vi måste ställa -allt i ordning för den blifvande arftagaren och Lady Lucys fästman ... -nej, jag har svårt att få dessa ord öfver mina läppar. En sådan man åt -denna engel! ... det är synd och skam att lorden skulle gifva sitt löfte -utan Myladys samtycke, men vi känna den gamle herren och veta att det -som engång är sagdt, det är sagdt, och icke en bokstaf deruti får -ändras. Vill ni icke derföre, mrs Johns, vara god och kalla på eder -qvinliga bataljon och gifva dem de förhållningsordres, som jag ej -begriper mig på? Jag går emellertid på förhand till gröna kammaren och -ställer undan Myladys saker, som hon visst icke önskar att sir -Glithingham skall få röra. - --- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan få ur mitt hufvud att Anders -handlat mycket oförnuftigt och att man vid hans ålder borde hafva litet -mera omtanke och icke så der ... - --- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej höra på mera, men sednare skall -jag komma tillbaka, då ni kan blifva i tillfälle att få afsluta er -vackra predikan, hvars början gifver mig en aning om fortsättningen och -slutet. Jag måste nu gå att se efter qvällsvardens servering, ty tiden -brådskar. - -Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund förblef -sittande med händerna i kors, försänkt i djupa tankar. Småningom började -orden åter bana sig en väg öfver hennes läppar: -- Skall någonting -blifva gjordt med omsorg, så måste man nödvändigt sjelf vara med, eljest -uträttas ingenting med förstånd. Fast Anders är en bra karl, så är han -dock blott en karl, och han förstår sig ej det minsta på sådant. Men nu -försummar jag mig ... hvarpå hon häftigt ringde på en klocksträng, som -hängde öfver soffan. -- Jag är mycket ledsen, fortfor hon, och kunde jag -blott gå, så skulle jag nog hitta på någon utväg, men den förargliga -gikten har alldeles förlamat mig. Hvad skall Mylady säga när hon kommer -hem? Hennes egen mors rum! Stackars barn! Man kunde nästan tro att hon -anar till alla de suckar och tårar, som uppstigit från denna sjukbädd! - -Medan hon ännu talade, inträdde, den ena efter den andra, sju stycken -tjensteflickor hvilkas utseende och klädsel vittnade om deras olika -tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med en -befallande och öfverlägsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets närvaro -alltid påtog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika sträng som hon -var omtyckt, hvilket i hennes ställning är någonting ganska sällsynt. - --- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den ädle baroneten -sir Edvard Glithingham har anländt och mr Black väntar eder i gröna -kammaren för att ställa den i ordning till hans emottagande. Jane, här -är nyckeln till linneskåpet, tag fram, ur afdelningen för förnämare -gäster, lakanen och örongottsvaren n:o 3 och tvenne handdukar med rosor -och vindrufvor i bården, också n:o 3. -- Medan hon ännu talade, hade hon -ur en stor korg på bordet framtagit en nyckel, den hon räckte åt Jane: --- Akta elden! Man kan aldrig vara nog försigtig med den. - -Jane neg och nickade till tecken att hon hade förstått, samt ilade ut. - --- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora lådan -och sätta dem i silfverstakarne, som redan stå i rummet, samt för resten -ställa allt på sin plats; glöm ej dricksvattnet och tändstickorna; i -morgon skall du i god tid se till, att röda kammaren blir eldad och -ställd i ordning, ty baroneten skall då flytta dit. Ni andra, Bab och -Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder till gröna kammaren -och der afvakta mr Blacks befallningar. Gån nu, mina barn! - --- Och jag, hvad skall väl jag göra? sade en sakta röst. -- Du, Alice -lilla, har också någonting, som du måste uträtta, du skall öfver allt se -efter om några af Myladys saker ligga framme, mr Black skall visst lägga -dem undan, men aldrig kan man i sådana fall lita på en karl; sedan skall -du vackert lägga dem i ordning i någon tom byrå i Myladys rum. Du är -Myladys kammarjungfru, och får derföre detta förtroendeuppdrag. - --- Goda mrs Johns, törs jag fråga hvarföre baroneten just skall få bebo -Myladys älsklingsrum, då så många andra finnas här på slottet och Mylady -icke gerna vill att någon skall beträda det? Det är ju blott ni mrs -Johns, mr Black och jag, som hafva tillstånd att få störa henne, då hon -ibland för långa stunder instänger sig uti detsamma. - --- Det vet jag nog, men med en fästman är det helt annat, ty honom unnar -man gerna det bästa, och dessutom så är det Mylord som bestämt det och -honom måste man lyda. Gå nu, min snälla Alice, och visa att du kan göra -heder åt ditt kön, genom att snabbt och väl uträtta hvad jag sagt. - --- Det kan ni lita på, mrs Johns, allt som rör Mylady uträttar jag -mycket fortare och bättre än annat; jag skall skynda mig! - --- Kom sedan hit tillbaka, kära barn, det är så trefligt, när du är här -och håller mig sällskap, ty mr Black, som eljest brukar läsa för mig, -har mycket att göra i qväll. Hon gaf den unga flickan ett tecken att -aflägsna sig och snart hörde man hennes lätta steg genomila den långa -korridoren. - -Sednare på qvällen hade mrs Johns den glädjen att se gamle Anders stiga -in till henne, och länge sutto de gamla och talade om fordna gemensamt -upplefda minnen. - -Ungefär vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med dörren -till sängkammaren öppen. Detta rum var upplyst af flere i kronan -brinnande ljus, utom andra som öfverallt voro upptända så att icke en -enda vrå var skum. På skrifbordet, framför hvilket lorden hade tagit -plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans fötter låg en stor -Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmärksamt följde sin herres -rörelser. Lorden satt och skref; pannan låg i djupa veck och hans mun -var krampaktigt sluten. Emellanåt såg han upp från sitt arbete och -kastade en misstrogen blick mot sängkammardörren, hvarvid äfven hunden -oroligt blickade åt samma håll. Länge satt lorden så och skref, och allt -starkare blef derunder det uttryck af bäfvan och tilltagande skygghet -hvarmed han såg omkring sig. Men vi lemna honom vid hans arbete för att -kasta en blick uti gröna kammaren, Lady Suffridges älsklingsrum, som nu -upptogs af hennes föga älskvärde fästman. - -Hvarmed var väl han sysselsatt? Jo, han låg försänkt i en tung och djup -sömn, hvarom de ljudliga och föga poetiska snarkningar, som regelbundet -hördes bakom de tunga sidenförhängena kring hans säng, aflade ett -ojäfaktigt vittnesbörd. - -Sjelfva rummet var möbleradt i gammaldags smak och väggarne beklädda med -mörkgrönt damast, med förgyllda panelningar. Taket, liksom dörrarne -pryddes af storartade målningar. I taket såg man Gud Fader sittande på -en thron omgifven af englar, som flögo omkring, blåsande i basuner. På -en af dörrarne syntes en mängd ansigten, hvilka voro liksom förklarade -af det sken som utgick från höjden, och vid deras skuldror voro vingar -fästade, större och mindre, allt efter den olika höjd de hade nått. På -den motsatta dörren trängdes en massa förfärade anleten, hvilka med fasa -sågo dit upp; och dessa varelser, hvilka voro utrustade med horn och -långa klor, fasthöllo sig af alla krafter vid jorden. På den tredje -dörren, emellan de båda andra, såg man en prelat i påfve-skrud; i den -ena handen höll han en ofantlig nyckel hörande förmodligen till -himmelrikets portar; denna höll han utsträckt mot den sida der de -förklarade befunno sig, medan han åt de andra gjorde en afvisande -åtbörd. Alla dessa i sammanhang med hvarandra stående taflor, voro -konstnärligt utförda samt buro prägeln af katholicism och vittnade om, -att klostret varit rikt och inom sina murar slutit stora förmågor, som -för konsten blifvit förlorade; osäkert är, om de derföre blifvit vunna -för himlen. Men låtom oss hoppas att den goda viljan tynger i Guds -vågskål, samt att ett lif af bön och försakelse har någon betydelse i -den stund då hjertats hemligaste känslor skola komma i dagen. - -För öfrigt hade rummet intet anmärkningsvärdt. Ett stort skrifbord, -hvilket liksom alla de öfriga möblerna var af förgylldt träd, en -gammalmodig säng, en högkarmad soffa och några stolar, var allt hvad det -innehöll. Invid detsamma låg ett litet toilettrum, hvilket gjorde att -det icke så mycket påminte om sin egenskap af sofrum. - -Men låtom oss för en tid lemna Abbey-Halls innevånare och återvända till -vår gamla bekantskap, Lady S., som nu anlände till Liverpool. - - - - - III - TVENNE SVIKNA FÖRHOPPNINGAR - - -Att det fruntimmer, som på ångbåten väckte så mycket intresse, icke var -någon annan än Lucy, lord Suffridges enda dotter, arftagerska till -Abbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina läsare -tvifvelsutan redan gissat. - -För att kunna förklara många egenheter uti hennes karakter, hvilka -eljest kunna synas alltför öfverdrifna, måste vi gå tillbaka till hennes -tidigare lif. - -Hon var lord Suffridges enda barn, med hans första hustru, den älskvärda -Lady Lucy, hvars namn hon äfven i dopet erhållit. Om lord Suffridges -ungdom hade berättats många underliga saker, nu nästan glömda. Ofta -inträffar det att förflutna händelser småningom försvinna i det dunkla -framfarna, och endast qvarlefva uti några äldre personers minne, -derifrån de dock ibland, likt från grafven uppstående vålnader, -plötsligt framstiga i dagen, för att störa både dödas och lefvandes ro. - -Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig, och -att denne då hotat göra honom arflös, samt att sonen det oaktadt flytt -från hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han älskade, -hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin kärlek, -berättade man, hade han förföljt föremålet för densamma, som mycket -hastigt blifvit enka, och med sin späda son nödgats gömma sig undan -honom. Nästan samtidigt härmed förlorade han sin fader och blef till -allas öfverraskning -- herre till Abbey-Hall. - -Några månader efter det han tillträdt denna besittning, gifte han sig -med lord Earlys sköna dotter, som blef en älskvärd värdinna uti hans -hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemödanden att -sprida glädje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra hans -dystra lynne, som var oöfvervinneligt. Mången gång utbröt det tillochmed -i anfall liknande vansinne, och då vakade hans hustru, med de trogne -tjenarne Anders Black och mrs Johns, långa veckor vid den sjukes säng. -En gång då hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade hon blifvit så -uppskrämd -- om det sedan var af hans ord, eller vilda uppförande, -känner man ej -- att hon häftigt insjuknade. Innan hon föll uti den -svåra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad hon att ingen -annan än mrs Johns och Black, som äfven vårdade lorden, skulle få sköta -henne, och för att de måtte kunna härda ut dermed, lät hon dem föra sig -till det rum som låg närmast till hennes makes. Men då de trogna -tjenarene märkte att den enas yrsel försämrade den andras, återförde de -den medvetslösa Ladyn till den gröna kammaren i öfre våningen, förenad -med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras tillgifvenhet kände inga -gränsor och deras sorg var derföre djup då de sågo sin älskade matmoder -dö uti deras armar. - -När lord Suffridge ändtligen tillfrisknade från sin svåra sjukdom, som -var det häftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vågade man ej -på länge meddela honom detta hårda slag. Emellertid hvilade Lady Lucy -redan se'n länge uti den praktfulla familjegrafven som prydde -Abbey-Halls kyrkogård. Åt lorden sade man att hon rest bort, och att hon -snart skulle återkomma, men för att lugna det raseri, hvaruti denna -underrättelse försatte honom, blefvo de tvungna att säga ut hela den -hårda sanningen. Han åhörde den lugnt och hans första tanke var att taga -reda på, om begrafvningen varit ståtlig, och hans andra, att utforska -hvad hans sjukvaktare möjligen kunnat uppsnappa om hans förflutna lif. -Men allt hvad han under sin yrsel talat, hade varit dunkelt, och intet -namn hade derunder undfallit honom; blott afbrutna ord hade låtit dem -ana att han dolde någon dyster hemlighet inom sig. Man lät honom -åtminstone förblifva i denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta -beslutet att aldrig släppa de begge tjenarne ifrån sig, ty han kunde -säkrast räkna på deras tystlåtenhet, då han hade dem under sin uppsigt -på det aflägsna slottet. - -Mången afton sutto dock hofmästaren och mrs Johns under ifriga -rådplägningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna hans -tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestämt sig för det sednare, om icke -den lilla sjuåriga Lucy, som af sin döende moder blifvit anförtrodd i -deras vård, på dem hade utöfvat en stark dragningskraft. De beslöto -således att för barnets skull stadna qvar, emedan de ej vågade lemna -henne ensam, med den till hälften vansinnige fadren. Länge kände lord -Suffridge liksom en viss afsky för det moderlösa barnet, som emellertid -inom de dystra murarne och de sekelgamla trädens skugga, utvecklade sig -till en frisk och glad blomma. Omhuldad af de båda trotjenarnes -kärleksfulla vård, uppfostrad utan någon gifven plan, uppvexte hon fri, -utan sorger, och utan någon aning om att det kunnat vara annorlunda. För -sin fader erfor hon städse en viss rädsla och var alltid i hans närvaro -tyst och lydig; detta lade dock intet tvång på hennes lif, ty hon såg -honom endast några minuter under dagens lopp, då hon fick komma och -kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhållen tillåtelse att -aflägsna sig, skyndsamt försvann genom dörren, der någon af hennes gamla -vänner alltid väntade på henne. Blott ett enda annat barn fanns på -slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan gjort i -mrs Johns rum. Hon var dotter till den första Ladyns fordna -kammarjungfru, och det leende barnaansigtet hade en sådan tjusning på -Lucy, att man slutligen ej kunde uttänka något hårdare straff, än att på -en hel dag ej låta henne få se Alice. Lucy var tio år gammal då lord -Suffridge en dag, efter återkomsten från den första utflykt från hemmet -han företagit sedan sin hustrus död, förkunnade mrs Johns att allt på -slottet skulle ställas i ordning, emedan han snart ämnade hemföra en ny -Lady Suffridge. Detta skulle de underrätta den lilla Lucy om, samt -tillika lära henne att kalla sin nya styfmoder mamma. - -När de båda trogna tjenarne efter att ha hört denna nyhet, lemnade -lordens rum, sågo de förskräckta på hvarandra. Black följde mrs Johns -tätt i spåren, då hon med brådskande steg ilade upp till sitt rum; väl -anlända dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra under ljudlös -tystnad, hvilken slutligen bröts af Black i det han sade: - --- Hvad tänker ni härom? - --- Hvad jag tänker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att vi -aldrig hade tänkt oss möjligheten att lorden ännu engång skulle företaga -sig någonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady Lucys plats! -och som jag skall måsta niga för; nej, det gör jag då bestämdt icke. Jag -kan lefva ett oberoende och bekymmerslöst lif och lemnar derföre utan -vidare detta hus. Ni, mr Black, kan göra hvad ni behagar, men jag -stannar icke qvar. - -Black närmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade mildt: - --- Tror ni, mrs Johns, att jag känner mig tillfreds vid tanken att lyda -under en annan matmoder än Lady Lucys dotter; ty det har alltid varit -mitt hopp att lefva så länge att jag finge se det lilla englabarnet -såsom min värdinna; men nu lemnar jag huset mindre än någonsin, ty Lucy -behöfver oss bättre än förr. Hvad skall det blifva af det stackars -barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty af en styfmoder har -man litet att hoppas. Och skulle vi väl nu glömma hvad den andra vid sin -död bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns, hafva hjerta att lemna det -arma barnet, så länge vi kunna vara henne nyttiga. Gud och den älskade -Lady Lucy se ned ifrån himmelen och vilja att vi skola vårda barnet, som -vore det vårt eget. Endast döden kan rycka oss från den plats vi här -hafva intagit, icke sant, mrs Johns? Hade jag icke uti min ungdom begått -den dumheten att gifta mig med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns, -var enka, och hade jag ej varit så gammal då hon dog och lemnade mig -ensam utan barn att sörja för, så skulle jag för längesedan sagt till -eder: - --- Mrs Johns, låtom oss blifva man och hustru, och sålunda i kärlek vara -far och mor för den unga Lucy, men nu ... - --- Är det för sent, slutade mrs Johns, och blickade på Anders med ett -par ännu lifliga och vackra ögon, och Anders såg helt lycklig ut vid den -tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt fått ett -jakande svar. - --- Nå, huru är det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall? - --- Ack, så den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tår som långsamt -rullade ned för kinden. Ehuru det nu är för sent att begå en sådan -galenskap som att gifta sig, så vilja vi dock besluta att aldrig -öfvergifva vårt gemensamma verk. Så länge Lucy behöfver oss, skola vi -icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru icke skulle ha -gjort det, skola vi äfven nu som gamla, goda vänner ständigt följas åt. - --- Tack, min länge älskade, trogna vän Jenny! Efter att hafva sagt dessa -ord, rodnade han öfver sin djerfhet och kysste hennes magra hand, för -att dölja den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom. - -Mrs Johns åter, tycktes en stund hafva förflyttat sig tillbaka till sin -ungdom och brast ut i en konvulsivisk gråt, sannolikt för det -möjligheten att blifva lycklig, hade för sent inträffat. Anders, som -mera än någonting annat fruktade för att visa sina tårar, afbröt det -rörande uppträdet: -- Nej, nu måste jag skynda mig till vårt älskade -barn för att lära henne säga det rysliga ordet; måhända faller det -Lorden i morgon in att fråga om hon vet det och då kunde hon dyrt få -plikta för vår försummelse. - --- Ni har rätt, Anders, sade mrs Johns, ännu svagt snyftande; gå ni -förut, jag kommer snart efter. - -De båda gamla hade ständigt lärt Lucy att hennes moder var i himlen och -icke kunde återkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde få en -moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu för dem -ett mycket svårt arbete att med ens förklara för henne det en ny moder -skulle uppstå, som hon måste mycket hålla af. Det var långtifrån med -glädje och öfvertygelse som de gamla meddelade henne detta, och liksom -instinktmässigt stretade äfven hon emot all lärdom uti detta afseende. -Sedan hon en stund helt tåligt lyssnat härtill, brukade hon lugnt fråga: --- Hvarföre skall det nu med ens vara så? Jenny och Anders ha ju ofta -sagt att jag aldrig skall säga något, som jag ej begriper och nu viljen -j att jag skall förstå att, ehuru min mamma är död och icke mera kan -lefva, jag dock skall hafva en mamma, som kommer hit och som lefver? -Anders och Jenny brukade då helt rådvilla se på hvarandra. - -Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat ytterligare -befallningar om anordningarne för emottagandet af den nya värdinnan, som -han efter en månad skulle ditföra. Lady Lucys våning skulle putsas upp, -ehuru ingenting der behöfde ändras; lyckligtvis fick gröna kammaren -lemnas orörd, emedan den ej hörde till Myladys rum, utan utgjorde ett af -de många gästrum som slottet hade att bjuda på. Detta rum höllo de begge -gamla trotjenarene heligt och de sörjde nog för att ingen fick bebo det. -För Lucy var det välbekant, liksom de målningar som prydde detsamma, dem -mrs Johns ofta förklarat för henne, dervid hon dock sällan underlät att -tillägga, att det blott var en styggelse af menniskorna att framställa -Gud med stort skägg och blå mantel samt påfven med nycklarne till -himlens portar. Detta rum hade blifvit Lucy kärt och der älskade hon att -tillbringa långa timmar, endera alldeles allena eller i sällskap med -Alice, då de begge lyssnade till gamla Jennys berättelser om modrens -död, om Guds nåd och rättvisa samt om påfvens oförskämdhet att tro sig -vara en så helig man, ehuru han ej var annat än en skamfläck för -kristenheten. Lucys lynne var mycket stämdt för religionen och det var -underbart att se huru allt nytt, hon i detta ämne fick höra, gaf hennes -barnsliga tankar sysselsättning, och huru ofta för hennes ålder -öfverraskande anmärkningar förvånade hennes gamla lärare och lärarinna. - -En månad hade förflutit, sedan lord Suffridges afresa, när ett bref från -honom anlände till mr Black, deruti denne underrättades att de efter en -vecka finge invänta sitt herrskap. Allt var i ordning, och nu voro de -gamla ifrigt sysselsatta att ställa så till, att Lucy skulle göra ett -godt intryck på sin styfmoder. Huru många timmar hade ej de båda gamla -tillbragt under allvarsamma rådplägningar om hurudana kläder de skulle -låta göra åt den lilla flickan; Myladys gamla garderob hade blifvit -framdragen och bland hennes klädningar och spetsar hade man utvalt dem -som bäst ansågos passa för Lucy. Nu voro alla i ordning att emottaga -sitt väntade herrskap; betjenterne stodo iklädde sina galadrägter; mr -Black hade prydt sina gamla vador med ett par silkesstrumpor, sina skor -med stålspännen; resten af kostymen utgjordes af svarta sammets -knäbyxor, rock af samma tyg, samt hvit väst och halsduk. Mrs Johns hade -påtagit sin svarta sidenklädning och hvita tyllmössa samt höll vid -handen den lilla Lucy, hvars blonda lockar nedföllo på en bländande hvit -hals. Henne hade de klädt uti en blå sammetsklädning med bred spets i -kanten och korta genombrutna strumpor, som läto se ett par präktiga om -helsa och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda -mrs Johns ögon hvilade ömsom med stolthet på det älskade barnet ömsom på -den ståtligt utstyrde Anders. - -De hade icke väntat länge, innan de sågo en vagn rulla längs den stora -alléen och stadna vid porten. Betjenterne ilade på en vink af Anders de -kommande till mötes, men han sjelf gick med en viss stolthet ned för de -få trappstegen till gården och anlände just i rättan tid för att hjelpa -ut lord Suffridge, som efter en kort helsning i sin tur hjelpte sin unga -maka att stiga ned. Han bjöd henne med mycken högtidlighet armen och -presenterade mr Black, som bugade sig just så mycket som tillfället -tvingade honom att göra. Kommen uppför trappan, tog lord Suffridge utan -att skänka Lucy eller mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, förde -den till sina läppar och sade: - --- Ett hjertligt och innerligt välkommen, min dyra Lady Suffridge! detta -är nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna trefnad. Nu -blef han varse mrs Johns som med Lucy hade närmat sig och tillade: -- -Här får jag presentera min dotter Lucy och den förträffliga mrs Johns. -Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men man såg att hon gjorde det -med fruktan. Lady Elvine omslöt henne i sina armar, blickade henne sedan -in i ansigtet och sade: - --- Älskade barn, jag kommer visst att hålla mycket af dig, ty du ser så -snäll ut! Derpå räckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag har -hört, att ni för det kära barnet varit en annan moder; nu få vi -tillsammans dela lyckan att uppfostra henne. Dessa få ord voro nog för -att komma den lilla Lucy att vänligt se upp till sin nya moder, slå sina -armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna kalla dig -mamma, ehuru det först kändes så svårt". - -Mrs Johns och Black, som äfven hade hört Lady Elvines ord, ljusnade -hastigt upp, deras långa och missnöjda ansigten öfvergjötos af ett -glädjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade -allt blifvit gjordt med en viss ceremoniös etikett, men nu blef det med -ens annat af, och endast lorden tycktes med otålighet afvakta slutet på -en scen som, i hans tycke, alltför länge uppehöll dem vid den öppna -dörren till salongen. - -När Elvine fått af sig sina öfverplagg, tog hon sin mans arm, räckte den -högra handen åt Lucy som fick följa med, och sålunda gjorde den unga -värdinnan sitt första inträde uti det hus, der hennes ankomst med så -mycken fruktan blifvit emotsedd. - -Lord Suffridge förde henne med samma högtidlighet till en soffa i den -ståtliga och väl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt taga huset -i besittning och komma ihåg att allt der stod till hennes disposition. -Elvine tryckte med rörd tacksamhet hans hand och drog Lucy närmare till -sig samt kysste henne med värme. När hon gjorde det, syntes en rynkning -på lordens panna och han anmärkte att tiden nu vore inne att skicka Lucy -till sängs. Elvine kastade en bedjande blick på sin man, som tillade att -det nog fanns tillräckligt många dagar och aftnar qvar och att man ej -behöfde störa barnets vanor. - -Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar kring -hennes hals och började bittert gråta. - --- Hvarföre gråter du, Lucy? frågade Elvine sakta: - --- För att jag är så lycklig i afton. - --- Elvine, skäm ej bort barnet, jag kan ej fördraga tårar och pjunk; kom -nu barn och kyss min hand och gå sedan och lägg dig. - -Lucy tycktes vara ännu mera rädd än förr för sin fader, samt lydde -darrande och återhållande sina tårar och ilade derefter, utan att se sig -tillbaka, till dörren, öppnade den häftigt och först sedan hon åter -befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk gråt. Mrs -Johns som sällan sett Lucy gråta, undrade hvad som händt, men fick blott -veta "att mamma var så god och att hon var så rädd för pappa". - -Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då -hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors tid -vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan fått -ett jakande svar. - -Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen i -barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes -middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit uppfostrad -med fåfänga, men egde ett godt hjerta. - -Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med omätlig -glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den högsta lycka -hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och rikedom. En dålig -uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och -dertill kan man räkna den friskhet som ungdomen eger uti sina -föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek och lättsinne kunna lätt -bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en längtan -qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten -bortplockar derifrån ända till den sista förhoppningens blomma. Den -första tiden efter denna underrättelse befann sig Elvine liksom uti en -glädjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva -förvridit hjernan på den dystre, högmodige lorden och det redan vid -första anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan -var ett barn, allt detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då -lord Suffridge återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen, -då hon ej af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta -klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att ett -slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När hennes -fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust, -ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa stunder sitta -framför spegeln och göra moderliga miner och hålla förmaningar för sin -blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu ej hade sett. Detta -förklarar den glädje hon erfor, då hon första gången hörde barnet kalla -henne "mamma". - -Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens hjertliga -helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara länge, ty allt -dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart vågade Elvine ej -mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då lorden var bortrest eller -då de händelsevis sammanträffade uti parken eller trädgården; vid dessa -liksom förstulna ögonblick skänkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid -barnet visade en sådan glädje att det framlockade tårar ur Elvines ögon. - -Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy -erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå sin -man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne en -guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan han -befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade -hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset, så fruktade -han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att -frukta angående husets tjenare, men en större likhet utaf uppfostran -kunde lättare bringa ett närmande, lorden var så försigtig, att han -äfven hade ställt så till, att hans hustru icke medförde någon enda -tjenare från sitt eget hem. - -Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man måste -gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad i deras -förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och ansvarsfulla -kall. - -Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande lust -att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom öfver; men -Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska litteraturen, var -deremot alldeles oförmögen att vara henne behjelplig hvad den franska -angick; detta språk, som Lucy lärt sig af sin moder, talade hon -fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte -upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan på -olika karakterer utöfva en alldeles olika verkan; denna -uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn med andra -naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd. - -Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja -man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de -skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat -utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken -redan som barn gjorde henne till ett föremål för hennes omgifnings -beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon -utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller -som med henne kommo i någon närmare beröring. - -Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så att -säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med så stor -ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom -underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon -förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde att säga det -Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten på -olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål och franskan, som hon -grundligt kände, hade hon äfven lärt sig tyska, italienska samt -tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde på -alla dessa språk läsa de förnämsta skaldestycken och allt detta -sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en -blandning af gamla hedniska och kristna läror; uti sin karakter förenade -hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes -grundsats var att utforska allting och att icke antaga något som hon ej -från alla sidor lärt sig känna. Underbart var att hon härigenom ej -förlorat någonting af sin tro på den kristna läran, hvilket eljest -nästan alltid plägar vara fallet, då menniskan vill sätta sitt förstånd -i främsta rummet. Lucy hade studerat alla de läror som äro mest egnade -att förstöra all barnslig tillit och förtröstan på ett högre väsende, på -en frälsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera -orubblig tro än om den utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes -själ. Å andra sidan hade hon äfven med den mest enthusiastiska -begärlighet insupit alla idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde -ej begripa eller ens såsom en möjlighet tänka sig något individuelt -tvång; hon ansåg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad -angick förståndets utveckling. Liksom för alla, som hafva ett -sjelfständigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan -att uträtta någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna -nytta än skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon -ansåg sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle -erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått -gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i -någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna -lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott. - -Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran -och idéer till den tid då hon första gången lemnade hemmet. Efter denna -öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren uppfatta -hennes intellektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta oss till -lordens familjelif. - -Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke -kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa -till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig förening -med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk och hvars -lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en tärande sorg, -ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade bestått -uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt, -tanklöst lif, hade hon varit lycklig, fastän mera passift. Den dag då -ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan -bokstafligen säga att då hon lemnade barnkammarens sorglösa verld, hade -hon begynt att lida. - -Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke i sin -omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller intresse, om -man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd att blifva -öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med den lilla Lucy. -Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne och lord Suffridge -tycktes ha anordnat allt så, att intet från den omgifvande verlden kunde -nå henne. Om man dertill lägger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad -för salongen än för ensligheten, kan man lätt fatta att Lady Elvine -Suffridge led på allt sätt och att det var bäst för henne att dö ifrån -detta lidande, som icke ens var ett smärtsamt lidande, utan endast ett -långsamt aftynande. - -Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra -hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt och -egoistiskt som hans. - -Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för andra -gången svikit honom. - - - - - IV - KANSKE? ... - - -Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och -mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga -infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många -svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden. - -Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade -fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren, -såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på -det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan -fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom -henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon -tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens -och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för -ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af -en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han -ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål, -måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru. - -Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle -hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så -snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök, -märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så -lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar -Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns -lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke -allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka -det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen -efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje -maka. - -Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda -företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte -fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd -att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig, -emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett -lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för -stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig -deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja; -hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt -förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva -detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta -besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången -beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en -första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången -fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda -uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det -ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas -och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti -brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades, -dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende -på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att -få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar. -Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och -det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds -skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla -dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat -vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid -att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det -fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy -alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af -första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti -henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets -omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år -gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i -hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för -gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt -kände sig dragna till henne. - -Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf, -ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka -öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående -unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal -och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem -utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än -deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en -aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig -drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till -barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter -utöfvade ett menligt inflytande. - -Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt annan -karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles -förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att Lucys -intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt öfver på -Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt fordna -obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot Lady Marys -bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte förmå sin man -att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet. Men i denna sak, -liksom i fråga om de antika rummens omändring, var lorden obeveklig. De -båda gamla trotjenarne stannade qvar, men småningom lyckades dock Ladyn -i sina bemödanden att inskränka deras makt, för hvilken förlust de dock -rikligen ersattes genom den kärlek de hyste för den unga Lucy och den -hon i så fullt mått återgäldade. - - - - - V - EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR - - -De båda gamla började med en viss oro för familjefreden, hvilken -hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden -småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade -af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet -åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade hans hus. Dock -måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru hon visserligen -älskade ett bullrande verldslif, munterhet och rörelse, dock ej var -lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för känslighet, det tyckte -blott om att roa sig, utan att offra någonting åt känslornas lif. Tjocka -moln sammanskockade sig derunder allt mera öfver det gamla slottet; lord -Suffridge dukade åter under för nya anfall af sitt fordna raseri, -derunder Mary ej tilläts inträda uti hans rum, lika litet som att -emottaga några besök eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna -velat vårda sin sjuke fader, för hvilken hon numera hyste mindre -fruktan, sedan medvetandet om eget värde vaknat hos henne. Hon älskade -honom icke, det kunde hon ej, men hon ansåg det såsom sin skyldighet att -vårda sin lidande fader; detta tilläts henne icke och hon såg sig -tvungen att underkasta sig sina trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej -ville höra talas derom. - -En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom åter -tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända skänka honom -en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin själs krafter. -Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick göra allt hvad hon behagade -utan att minsta hinder lades i vägen för hennes infall. Lorden hade -emellertid så införlifvat sig med tanken på den blifvande lyckan, att -något annat aldrig föll honom in än att det skulle blifva en son som -komme att skänkas honom, och skulle någon hafva tviflat derpå, hade han -ansett det som en dårskap. Ju närmare tiden för den väntade arfvingens -ankomst nalkades, desto större tillrustningar gjordes det för hans -emottagande. Dyrbara barnkläder förskrefvos från London, läkare -tillkallades, kyrkan iordningställdes till dopet och blott den väntade -lilla lorden saknades ännu för att allt skulle vara fullkomligt. - -Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle -underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes han -derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans glädje -kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en lycklig utgång -hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han bakom dörren till den -sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första skrik. Snart uppfångade -äfven hans öra det efterlängtade ljudet och öppnande försigtigt dörren, -frågade han om gossen var stor och frisk. - -Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en -flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig -rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid -hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte -hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom. - -Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta -kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik att -en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen en -gosse. - -Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda -uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes -födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru. - -Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så förvirradt, -att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse af honom icke -kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af -sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den andra Lady Suffridge som -begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om -hennes död. - -Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han småningom -återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta försigtighet som -dessa händelser fingo meddelas honom. - -Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela -honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla -vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma -fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy fick -således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan -likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter sin -hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista -sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt -uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för sitt -svikna hopp. - -Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva ett -underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon -beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen att -lyda henne. - -En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy att -börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit att -vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore möjligt -att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och bitter den än -kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för att kunna fatta -moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och hon ville ej -tillåta sig att dömma honom. - -Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna, -hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke hade -han visat sig tacksam och med mindre sträng röst än vanligt sagt något -som gjorde henne stor glädje. - -Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock -varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon -låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon. - -De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro -invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro -begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras moders -död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid de små -värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att gerna -sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom påkallade; -men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så sorgligt att hennes -goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem. - -Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud för -att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader -allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black hade -förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra vid lordens -sjukliga lynne. - -När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig mr -Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila till -hennes bistånd. - -Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken uti -sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans uppmärksamhet, -hon ville att han skulle se på henne. - -Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade hon -med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med svarta band. -Hennes rika hår nedföll i långa, gratiösa lockar på hennes välformade -hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett som genom denna -underliga sammanställning af färger ej kunde undgå att väcka förvåning -hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara stämma, lik en stilla -susning. Det var en ballad; någon gång förut hade hon sjungit för sin -fader då hans sinnesstämning var mer än vanligt dyster, och alltid hade -hennes röst då lugnat hans oro. När hon nu började, öppnade han till -hälften sina ögon, men slöt dem genast åter och någonting liknande ett -leende aftecknade sig på hans läppar. Sången var följande: - - Uti det gamla slottet, som sköljs af Temsens våg, - Den stolte Graham sitter, så dyster i sin håg; - Han tänker hemska tankar, hans lif är tungt och grått - Och gråta kan han icke, men sucka, sucka blott. - - Och under suckar talar han dessa sorgsna ord: - En graf bland grafvar går jag allena här på jord, - Af Gud är jag förskjuten, af menskor likaså, - Ej finns ett enda hjerta, som hörs för Graham slå. - - Jag aldrig någon älskat, förutom en ... en man; - Och honom ha de dödat -- så dyr mig var dock han, - Så fager som en stjerna, som korpens svart hans hår, - Hans ögon som demanter, hans själ som sol och vår. - - Och denne, som de dödat, min ende son han var, - Af himlen ändtligt unnad för böner natt och dag - En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qväll - Och suckar dåft som vinden i mörka skogens tjäll. - -Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och hans -kind blef hvit som snö. - --- Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du göra -mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna visa -- du -måste återtaga hvad du sjungit. - --- Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty jag -kan fortsätta och då skall du nog sjelf finna huru vacker den är. - --- Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej -kunna få mitt eget barn till lydnad? du _måste_ lyda! - --- Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är det -mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej lång; -lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon: - - När så lord Graham talat och sänkt sitt hufvud ned, - Från himlen steg en vålnad och fram mot honom skred: - O, Graham! så hon sade, hur djerfs du klaga så? - Blott den, som kärlek gifver, kan kärlek återfå. - - Men Gud, ehuru rättvis, är äfven full af nåd, - Han sett ditt hjertas ängslan och vändt sitt stränga råd, - Din son du aldrig älskat förrän han rycktes hän, - Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än! - - Vid dessa ord lord Graham, högt ropte och sprang opp: - O vålnad, om du gäckar mig med ett svekfullt hopp, - Min själ jag mörkret säljer, men talar sanning du, - Så har du mina skatter och min tillbedjan nu. - - O, stolte lord! så talte den, som en engel var, - Guds nåd med guld ej löses. Ej jag dig gäckat har. - Du skådar här din maka, som plågad grymt af dig, - Fann frid, då Gud barmhertig mig lyfte upp till sig. - - Men då min blick såg neder från himlens ljusa sal, - Begrät jag dina synder och dina sorgers tal. - Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst, - Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst. - - Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud; - Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud. - Gud tacka, icke henne, som, sänd af Honom, för - Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör. - - Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår - Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår -- - Han kommer och han slutes så varmt i faders famn, - Och under kärlekstårar de prisa Herrans namn. - -Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt hufvud -från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade i rymden, -händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida förfärligt. - --- Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var den -ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som -återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far, du har -sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka dig en -sådan, hvad skulle du då säga? - --- Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat -och hoppats förgäfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarföre -vidröra ett ämne, som du vet att är mig så smärtsamt? hvarföre? - -Vid dessa ord föllo hans ögon på dottern och han fäste sig genast vid -hennes klädsel och sade tvärt: - --- Hvad är det för en drägt du iklädt dig? den skulle bättre anstå Lady -Marys salong än mitt sjukrum. - -Det var första gången sedan de sista tilldragelserna som han nämnde sin -hustrus namn. - --- Åh, det är länge sedan jag för den skull behöft kläda mig! sade Lucy -suckande. - --- Du tyckes beklaga dig öfver att ej hafva fått vara tillräckligt ute i -år? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_ vilja. - --- O nej, min fader, så menade jag icke, jag ville säga någonting helt -annat dermed. - --- Hvad ville du då säga? tala ut, du vet att jag ej kan lida väntan, -sade lorden något otåligt. - --- Är din styfmoder sjuk? eller har någonting ovanligt inträffat? - - -- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade -är mycket sorgligt, men ändå tänker jag -på en sak som skänker mig stor glädje ... - --- Hvad vill det säga? hvad menar du? är min hustru ... sjuk? frågade -han något bäfvande. - --- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu är hon det ej mera -... - --- Är hon ... lorden uttalade med synbar svårighet det sista ordet ... -död? - -Till svar härpå tog Lucy hans hand, kysste den ömt och gjorde med -hufvudet ett jakande tecken. - -Lorden grep med begge händerna om sitt hufvud och mumlade halfhögt: - --- Den tredje! således intet hopp för mig! Nå ja, det ges personer som -äro födda under en olycklig stjerna. - -Lyckligtvis förblef dessa ords betydelse dunkel för Lucy; hon tyckte att -han nu blott behöfde tröst och sade derföre: - --- Fader, tala icke så! du borde hellre falla ned på dina knän och tacka -Gud för den stora lycka Han skänker dig uti din smärta och hvilken du ej -ens känner eller kan ana. - --- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser så hemlighetsfull ut ... hvad är -det? hvilken lycka kan ännu finnas till för mig? - --- Den efterlängtade sonen, svarade Lucy lugnt. - -Nu reste sig lord Suffridge upp, såg stirrande på sin dotter och tycktes -tvifla på hennes förstånd. Hon såg det och tillade: - --- Min fader, vill du följa mig, så skall jag visa dig något som kommer -ditt hjerta att klappa af glädje? - --- Lucy, Lucy, du gäckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter -annan förmådde frambringa. - -Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofulländadt; hon -svarade intet på fadrens utrop, utan förmådde honom blott att stiga upp -och följa henne. Snart såg man den unga flickan, med den bestämda klara -blicken och det milda ansigtet, stödjande sin fader gå genom den stora -salen, der Anders, som följt samtalets gång, med en ljustake i handen -lyste vägen för dem. Lord Suffridge gjorde ej längre något motstånd, -tvärtom tycktes han påskynda sina steg, ty en nervös öfverspänning -förlänade honom krafter. Slutligen kommo de till den dörr, som ledde -till Lucys våning; ett barnskri hördes. Lord Suffridge betraktade sin -dotter med en vild frågande blick. - --- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende ögon den -gamles bäfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig på knä emellan din -dotters och din sons vagga! - -Nu följde ett uppträde på hvars möjlighet mången kan komma att tvifla, -ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken af vilda -passionerade lynnen, som ej kunna lägga band på sig, eller sätta en damm -för sina öfversvallande känslor. Han öppnade dörren på glänt, lade sitt -öra till, och, med återhållen andedrägt, med händerna sammanpressade -emot hjertat för att tysta dess slag, med ögonen stirrande utan mål, -stod han der och lyssnade. Några ögonblick förgingo sålunda. Lucy och -Anders vexlade oroliga blickar; den gamle tjenaren darrade, ty han -mindes en annan gång, då lorden äfvenledes stod bakom en dörr och -lyssnade, samt det hemska uppträde som derpå följde. Lucy åter -betraktade fadren med förvåning; hon förstod måhända den känsla som -beherrskade honom, men ett var henne oklart, obegripligt och det var -orsaken till allt detta. Sedan länge visste hon att han önskat sig en -son, men att det för honom kunde vara en sådan lifsfråga, det kunde -hennes förstånd ej fatta, men hon dömde honom icke. Uti hennes nuvarande -känslor för fadren, intog medlidandet ett framstående rum, hon kände för -honom liksom ett slags moderlig ömhet. Det är denna känsla som hvarje -moraliskt stark menniska måste erfara vid anblicken af svagheten som är -oförmögen att beherrska sig. Det är orätt att förakta den svage; ty han -är endast värd medlidande; med samma skäl kunde den friske förakta den -lidande. - -Nu hördes ett starkt skri ifrån rummet innanföre, som snart efterföljdes -af ett annat. Då tog Lucy sin faders arm och sade med ett lugnt och -bestämdt uttryck: -- Kom in, min far, det är tid att ni får se edra -tvillingar, de likna så mycket hvarandra att man knappt kan skilja dem -åt. Flickan heter Mary och gossen, såsom ni, Robert. - -Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann sig -och följande sin dotter inträdde han uti det rum der de begge vaggorna -uppenbarade sig för hans blickar. Skola vi försöka skildra det som nu -försiggick derinne? Nej, vi känna oss oförmögna att återgifva det -intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars hela lif hittills -varit blott kall egoism, fattigdom på allt varmt och godt; denna -öfvergång är herrlig, den är ett återsken af den himmelska glädjen. Jag -föreställer mig att den liknar den stund då den trötte vandraren i -lifvets mörker ser begreppet om evigheten klarna, då hans ögon mattade -af sorg, sjukdom, kanske förskräckelse vid dödens annalkande, ser trons -stjerna lysa och otrons dimmor blifva allt mera genomskinliga. Hjertat -har ibland sådana strålande, ljufligt gudomliga stunder, då allt är -skönt, klart, herrligt, då alla menniskor tyckas vara goda, alla föremål -belysta af ett ljuft skimmer. Hvad är det väl som kan framtrolla denna -oförlikneliga hänryckning? -- Kärleken. - -Kärlek! du sköna ord, när du står på den höjd Gud anvisat dig, när du -icke ryckes ned för att blifva stoft, som de menniskor, hvilka vanhelga -dig! Du är den axel, omkring hvilken jorden vänder sig; vore du -alltigenom af ädel metall, vore jorden ej mera jord, den vore paradiset; -lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig sällhet, ja evig, ty -döden kunde då ej mera finnas, -- döden är ju stoftets arfvedel. - - - - - VI - ULFVEN I FÅRAHUSET - - -Efter denna dag började, om man så kan säga, ett nytt lif på Abbey-Hall. -Lucy hade småningom vunnit ett stort herravälde öfver sin fader. Den -dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom ej fordrat annat än -lydnad, kände sig nu fängslad af den älskliga engel, hvilken med den -moraliska styrka hon egde, ej kunde annat än beherrska den svage mannen, -som hela lifvet dårat sig med den tron, att hans despotism skulle kunna -kufva andras andliga frihet; men dem emellan fanns ingen kärlek, intet -moraliskt band som skulle närmat dem till hvarandra; Lucy trodde sig -visst kunna vara sin far nyttig, men hon visste också, att hvilken annan -qvinlig hand som helst kunnat ersätta henne. Det var ingen länk som -förenade dessa tvenne hjertan. Lorden var oförmögen att uppfatta denna -brist, men hos Lucy uppväckte detta en djup ledsnad; denna rôle af -fångvaktare var för henne odräglig. Med en energisk natur, van att -betrakta verlden som sitt fosterland, kände hon behof af handling; -stillastående var död för henne; lugn beröfvade henne lugnet. Alla -naturer äro ej skapade att förstå de fredliga dygder, som åtnöja sig med -det inflytande, deras milda handlingssätt kan åstadkomma. Naturen, -Skaparens fullkomligaste verk gifver oss ett exempel härpå. Är den lugna -bäcken som banar sig en väg i den grönskande ängen och uti hvilken -häggen doppar sina grenar, mer eller mindre värd vår beundran än det -brusande vattenfallet som vid det motstånd berget gör, rusar fram och -liksom hotande kastar sitt skum emot höjden, för att sedan fortsätta sin -bana tills dess ett nytt föremål uppväcker dess raseri? Hvilken blomma -är skönare, den anspråkslösa förgät-mig-ej'n, den blyga violen, eller -den doftande och fagra rosen, den stolta och högmodiga liljan, den -originella och vilda passionsblomman? Allting som är, har orsak att -vara; allt som ej är moraliskt dåligt, har ett försvar uti sig sjelf. - -Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja för -henne gifvit vika, hennes gamla vänner betraktade henne såsom deras -lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fägnas af hennes åsyn; men -nej, här kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var icke de nöjen -hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti, som lockade -henne; stora verldens nöjen voro i hennes ögon endast de sysslolösas -tidsfördrif. Nej! det var menskligheten hon ville tillhöra genom att -arbeta med densamma. - -En afton då lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu var -det, der hon bäst trifdes, hördes buller utifrån; de betraktade -hvarandra med förvånade blickar. Det var någonting så ovanligt att de -knappast kunde tro sina ögon; den lilla fyraåriga Robert, som på sin -käpphäst red genom rummet, stannade tvärt och påstod att det var åskan -som gick. Vi böra här i korthet omnämna att hans tvillingssyster redan -för tre år sedan aflidit. Men nej, det var ej åska, ty Anders inträdde -nu helt andtruten med underrättelse att en gammal fru och en ung herre -anländt, hvilka anhöllo om att få se lorden och fröken Lucy. Nästan -omedelbart derpå inträdde de besökande och den gamla frun presenterade -sig sjelf och sin följeslagare på följande sätt: - --- Min bästa kusin Robert, ni känner icke igen mig och derpå undrar jag -alldeles icke, och ändå var jag på edert bröllop. Mitt namn är Anna -Rush, köttslig kusin till Lucy, er första hustru, och tante till det -söta barnet här; och gumman slöt vid dessa ord Lucy i sin famn och -tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin mor! det -är alldeles underbart! -- Men jag glömmer att presentera min unge vän, -baronet Edvard Glithingham. - -Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltför tråkiga -inträdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt sittande -omkring en stor brasa. - --- Hvarifrån kommer ni, min goda tante? frågade Lucy, sedan hon gifvit -sina befallningar om théet. - --- Jag? Ja, min lilla vän, det vore en lång historie att berätta! Jag -kommer från Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i -Sussex, der jag besökt en gammal ungdomsvän, baronet Glithinghams moder; -derifrån åtföljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till London. På -vägen hörde vi att ni voro hemma och beslöto derföre att vika in och -helsa på eder. - --- Det var mycket vänligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty -fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare än vanligt, och -höll sina ögon ofrånvändt riktade på den unge mannen, som helt ogeneradt -deltog samtalet. - --- Min nådiga fröken, sade denne med inställsam artighet, om icke fru -Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig vågat -beträda detta slott. - --- Den, som min mors vän införer i vårt hem, kan vara säker på att som -en gerna sedd gäst emottagas, svarade Lucy, och jag är öfvertygad om att -min far delar min mening, tillade hon lätt vidrörande den gamle, som -fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina ögon ifrån den nya -gästen. - --- Mycket riktigt, svarade han, då han kände dottrens hand på sin arm -och hörde de sista orden. - -Vi hafva redan tecknat Edvards porträtt uti ett af de föregående -kapitlen, och det återstår oss derföre blott att göra fru Rush's -bekantskap. Hon hörde till den klass menniskor som icke göra stora -anspråk på andras uppmärksamhet, men hvilka äro välkomna hvarhelst de -visa sig. Man såg att hon hade varit vacker och ett drag af -utomordentlig godhet låg utbredt öfver hela hennes ansigte och i hennes -ögon. Det finnes ett drag öfver munnen som aldrig bedrager och hvad -ögonen beträffar, är det svårt att finna en bättre liknelse än den så -kända: ögat är själens spegel. Mrs Rush hade varit en god vän till Lucys -mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i hans hemland -lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit att göra en liten -resa till sitt fädernesland. Vi hafva intet vidare att säga om hennes -person. - -De några dagar hon ämnat tillbringa på Abbey-Hall voro tillräckliga att -närma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej höra talas -om, att hon skulle fullfölja sin plan att så snart lemna slottet. -Sålunda förflöto några veckor och den gamla tanten och den unga -baroneten talade ännu icke om någon afresa. Lord Suffridge hade äfven -småningom vant sig vid sina nya gäster, och då han såg huru lycklig Lucy -var att få behålla fru Rush, förenade han sina böner med hennes. - -Dessa några veckor hade, utan att några vigtiga händelser inträffat, -likväl medfört förändring i många förhållanden. Den unge Edvard tycktes -ha blifvit så intagen uti Lucy, att han vid hvarje lägligt tillfälle -sökte öfvertala fru Rush att förlänga vistelsen på slottet. - -Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och att -man lätt kunde misstaga sig på hans inre värde, och ändock kände Lucy en -instinktlik motvilja för honom. Hon arbetade visserligen emot dessa -känslor, som hon ansåg vara högst oriktiga att hysa mot en person om -hvilken hon ej visste något ondt, men hon kunde dock ej öfvervinna dem. -Hennes fader, som de första dagarne synts dystrare och svårmodigare än -förut och alltjemnt följt Edvard med sina förfärade blickar, hade -småningom vänjt sig vid hans åsyn och visade sig nu vänligare emot honom -än man kunnat vänta. - -Lucy, som på allt vis inom dessa gamla murar sökte sprida trefnad för -sina gäster, hade nu en jemn sysselsättning, hvilken långt ifrån att -vara den hon önskade, likväl utgjorde en näring för hennes tankar. Hon -hade ofta långa samtal med sin tante, hvilken förstod hennes längtan och -sträfvanden, och gerna ville utfinna en plan för att rycka henne bort -ifrån detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams känslor voro ej en -hemlighet för den goda frun, som redan drömde om att på detta sätt få se -sin önskan uppfylld. Det händer ofta att gamla fruar, som blott minnas -de stunder af glädje de upplefvat då de älskade och drömde om lycka, -icke anse sig bättre kunna bevisa sin kärlek till en ung flicka, än -genom att söka förena henne med en ung man, som de tycka borde passa för -henne. Men Lucy var alltför fri och sjelfständig uti sina åsigter för -att andras mening lätt skulle kunnat utöfva något inflytande på henne; -dessutom fanns det någonting uti Edvards sätt som föreföll henne -dunkelt, och denna skugga som alltjemt omgaf hans person, var -tillräcklig att sätta Lucy på sin vakt. - -Lucy fick en dag genomgå en af dessa små pröfningar dem en qvinna som -icke är sentimental, ogerna fördrager, -- nemligen en kärleksförklaring -af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom hyser motvilja för. - -I närheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva från äldre tider. -Denna brunn var högst egendomlig; den var byggd öfver en källa, hvars -djup var omätligt, ehuru vattnet som forssade uti den var så -kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nära ytan. -Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invändigt af marmor; några -pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna -deremellan voro målade uti den gamla tidens anda: knäböjande gubbar, -qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten -fordomdags ansetts för heligt. Marmorbänkar löpte längs väggarne och -Lucy hade valt detta ställe till sin älsklingsplats, då värmen derute -var för stor. Det var isynnerhet ett visst slag af böcker hon tyckte om -att läsa på detta ställe. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon, stodo i -fullkomlig harmoni med detta antika tempel. - -En morgon, då hon helt tidigt med Eneiden i handen gått ut, iklädd en -lätt hvit musslins drägt och med en liten rund hatt på hufvudet, hörde -hon steg på afstånd och igenkände snart, att de voro Edvards. Hon -påskyndade sin gång för att ej uppnås af honom och trädde in uti detta -helsans tempel, som hon helt hedniskt benämnde "Minerva-salongen", -emedan hon påstod att hon alltid var förnuftigast då hon vistades der. -Hon hade knappt hunnit taga plats på en bänk och öppna sin bok, innan -dörren gick upp och Edvard inträdde. Detta föreföll henne något -besynnerligt och hon yttrade ganska bestämdt: - --- Jag tror, herr baronet, att våra tankar hafva sammanträffat, ty vi -tyckas båda två hafva sökt ensligheten uti detta Minervas tempel. - --- Om förlåtelse, min fröken, men jag var långt ifrån att söka ensamhet; -jag sökte efter tillfälle att obehindradt få tala med eder, och har nu -valt denna plats dertill. - --- Herr baron, kan jag vara er till någon tjenst, så säg, och är det -någonting förnuftigt, så är det visst här jag bäst känner mig -inspirerad. - -Edvard närmade sig Lucy med några bestämda och häftiga steg, satte -handen på hjertat och sade: - --- Fröken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva! Nej, var -hellre en stund denna källas fordna gudinna och gör det underverket att -hela ett blödande hjerta, att hugsvala en menniska som ej vill något -annat i lifvet än ... - --- Att få dricka friskt vatten? ... Det kan jag gifva eder, ty jag bär -alltid en bägare med mig, inföll Lucy skämtande. - --- Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni kommer -att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår min kärlek, -är jag en förlorad menniska! - --- Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt stället -och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är jag bra litet -disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja -mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga sökt tjena er, men -då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill jag göra er den -tjensten att söka glömma den. - --- Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej -huru gräsligt olycklig jag är? - --- Herr baronet, för det första ber jag er kalla mig Lady Suffridge, för -det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just nu läser -om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför höga regioner -för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr baronet, låtom oss -tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och ni talar om att döda er -för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara så bedröfvad, ty er olycka -har ej kunnat så hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om -att döda er angår, vill jag hoppas att jag missförstått er. - --- Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni -mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt. - --- Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet. - --- Feghet! Nej, icke vid min ålder; ty då binder oss lifvet med så -starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem. - --- Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej att -ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas -förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag och vill ni -blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tänka som jag. - -Edvard stod som slagen af åskan; han kände sig generad, och insåg att -han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma, -men han återtog: - --- Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre kan -ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit och -icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för sin -längtan. - --- Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något annat -än Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag någon lust att -öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken oerfaren -eller öfvermodig nog att tro mig säker att ej förlora mitt hjertas -frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er, herr -baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet. - --- Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta? - --- Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna -uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta -kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg -intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart låter -vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande. - --- Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan äfven -tron på uppriktigheten utaf min. - --- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra -känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala -vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag besvarar den -ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt sår kan snart -helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på en vän. - --- Jag, ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt mig -uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er, och till -belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett vänligt -ord! - --- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång att -jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras -varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem, ty -frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade utseende -tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan väcka -medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af -den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud mig nu er -arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå. - -Sålunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte, -som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt för att -förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de inträdde i -slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande: - --- Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för en -half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu återkommer -jag med brustet hjerta! - -Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade -hon: - --- Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör icke -detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt nuvarande -förhållande. - --- Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det -med en hotfull blick han följde henne. - -Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att betjeningen -ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng etikett på -slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände liksom en jernhand -klämma hennes bröst; hon anade att någonting händt, ilade uppför -trapporna och var i nästa ögonblick inne uti salen, der fru Rush mötte -henne med en förfärad mine. - --- Hvad har händt? frågade Lucy häftigt. - --- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat -efter läkaren. - --- Hvar finnes han? - --- I sin faders rum. - - - - - VII - NEMESIS DIVINA - - -Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen -liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der -bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret; mrs Johns -sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett -ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy barnet, såg på -såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns', bemödade hon sig -att få blodet att stanna. Knifven hade träffat i sidan och barnet låg -blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna ögonen. Slutligen anlände -läkaren och lyckades förbinda det blodkäril som blifvit afskuret. Då -fattade Lucy sin faders arm, och förde honom, utan att yttra ett ord, -till ett annat rum, der hon förmådde honom att slå sig ner i en -hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade -endast framför sig. Plötsligt grep han med begge händerna om sitt hufvud -och utropade med en dof, nästan graflik röst: - --- Blod! blod! på samma ställe, med samma knif! ... Åh Lucy! det är -ohyggligt ... Hämden hämden! ... Guds straff ...! - --- Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord och -de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna er, -kanske blir det ingenting! - --- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det, ty -det var på samma sätt, med samma knif! -- Det är Guds straff, -- -afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden -- ja, du vet det icke, men -det är hämden. - -I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade att -under tiden stanna inne hos lorden. - --- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt. - --- Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt, gå -ni bara! - -Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn emot -henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick: - --- Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är -allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke, -bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få stunder -återstå innan dödens engel bortför detta barn. - -Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började -halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar ej -bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt -oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus! - -Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets -bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart: - --- Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster ... goda pappa ... -jag somnar i Jesu famn ... - -Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund och -vände sig sedan till de kringstående med dessa ord: - --- Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör utan -fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn! - -Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan -kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade -slutande den till sitt hjerta: "Låtom oss föra honom härifrån, ty min -far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg; denne -behöfver den ej mer". - -Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med -gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med -förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan detta -samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och uppfyllt -sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom ännu engång uti -sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt hjerta slå emot -ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat fullt af lif och nu -- -ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar -- juvelen hade -obefläckad nått det högsta målet. - -När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden, -önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville -på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var -henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och tillika -bedjande enträgenhet. - -Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han -framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann sig i -samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans väktare att -han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt tviflade de på -huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst -sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de -endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt för -våldsamt slag. - -I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var -mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon var -lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt; rösten -hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var stelare än -annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken knappast -förmådde uppfatta händelserna i deras helhet. - --- Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush. - --- Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig. - --- Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag -som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord -Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen, -och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då -tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte -mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes -vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham -efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin -förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors -namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik -från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på -golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens -vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han -hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog -knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet -strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni -sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära -Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller -har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som -detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag -vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon -tjenst. Icke sannt, herr baron? - --- Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag -skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet. - --- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att -stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna -honom om vilkoren derför. - -Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter -som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna. -Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som -lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade -vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande -inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom -att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt -efterlängtade, nu döda sonen. - -En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord -Suffridge en dag tillkallade Black: - --- Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir -Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten -hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag -är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna -sak. - -Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och -likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra -mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något -steg derutanför. Nu inträdde gamle Black. - --- Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet! - --- Ja, jag vet. - --- Af hvem? - --- Af fru Rushs tjenare. - --- Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det -derpå, och gif det sedan åt mig! - -Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han -befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit, -lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin -hand. - --- Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå, -skynda dig! - -Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin -venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes -väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade -länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den. - --- Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna -likhet! denna röst! -- det kan också vara en villa, huru många -fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock -vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill. - -Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra -ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den -hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt -han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt -nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast -skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp. - --- Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således -sannt! det var han! - -Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg -han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet. - --- Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig! - -Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge -stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande -till sin egen bild: - --- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane -Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill förut -redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: -- Robert -Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke att hans -son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du ej blod på -dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera en menniska? -Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta ännu klappa? Har -du glömt allt, -- den hemska natten, den dystra skogen? -- -- En man -gick ensam längs allén ... natten var mörk ... du följde honom ... han -hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du skulle genomborra hans -hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den -gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte till ... blodet sprutade mot -ditt ansigte ... då ryste du; men natten var mörk ... plötsligt trädde -månen fram ifrån ett moln och blickade på dig ifrån himlen, liksom ett -stort öga ... Du började springa och då du upphann din boning, trädde du -in der liksom en tjuf, för att ej blodet måtte ses på ditt ansigte och -dina händer. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men då den -dödes minne förföljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad; -och nu ser du på dig sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge! -Suffridge! du fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till -dig: "gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?" - -Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad; han -såg sig förstulet omkring åt alla sidor. - -Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med -feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla hörn -och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo båda hans -rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord, stödde sin kind -mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand -och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig, såg han med ens upp och -yttrade med triumferande blick: - --- Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans -hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott! - -Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare; -han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för den -unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig, -återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett hörn -af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro oroliga, och -det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han förskref sig -ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde sig att följa -sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret liksom förstod den -dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lärt -sig att fatta Lordens oroliga sinne. - - - - - VIII - TVÅ ELEMENTER I STRID MED - HVARANDRA - - -Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma på ett -kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard inbjöds af -Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vare det sagdt utan att -gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa -begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed säga att hon hade -ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva -finna näring för utvecklingen af sina gåfvor. Endast lättja, fåfänga, -brist på kunskaper och bildning kunna framkalla denna känsla. Nej, det -hade hon icke, men hon hade mera tid än förr att tänka och hon började -derföre längta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon -föreställde sig oändligt stor, mäktig och fri. Hon skapade i -inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den -verkligen vara sådan, som hon önskade att finna den. Härtill kommer att -hon förlorat den kära sysselsättning, hvarvid hon blifvit van, nemligen -Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket -förändrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed -skämtande och en annan stund åter dystrare än förut. Flere gånger hade -han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne -funnit en stor motvilja för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda -samtalet in på andra ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått -till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade -samtalets tråd och icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men -han tröstade sig med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den -segrande. Fru Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i -New-York, till hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i -tysthet hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om -aftnarne återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in -uti andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i -rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde -rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns -någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften -uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer, de -korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann. - -Der är mitt hem, tänkte hon, der finnes för mig det förlofvade landet. -Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de stora männen -hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för intelligensen, att -bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva? -- Jag vet på hvad -min fader syftar -- han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen -gånger nej! Jag är icke född för att tillbringa mitt lif i den stora -verldens trånga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas själar sakna -vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och -ogynnsamma förhållanden fått sina vingar afklippta, må de trifvas inom -den hvardagliga prosans sfer, må de tala om qvinnans pligt att inskränka -användandet af sina gåfvor till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem; -men skall väl deras dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka -uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek -längre utåt? -- Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men -hurudan han än annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett -fel som är ohjelpligt. - -En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det var en -vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med varma, -glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom uppblandad -med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora eken sände genom -luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på långt håll, och nu -börjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor så -en stund, och menniskan teg för att låta naturens halleluja uppstiga -till skaparens lof. En snöhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes -lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hängde vid -kanten af ett blad, var liksom rädd att falla för att icke störa -andakten. Med ens brast förtrollningen; steg hördes närma sig ... Posten -hade medfört ett bref till Lorden och ett till Lucy, båda ifrån fru -Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nöje hoppet -att få återse Abbey-Hall skänkte henne, och framställde slutligen sin -önskan att få föra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy -behandlade hon samma ämne, men på ett annat sätt. Hon försökte att -ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstånd dertill; alldeles som -om det varit mod som fattades henne. - -Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller hyst -en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon gått till -sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka, men nu -utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen kunde -framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post. Tvifvelaktigt -är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot alla de känslor -som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan hon engång uttaga det -första steget, skulle hon tillhöra sin egen fria natur. - --- Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt -hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut -hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig, -du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder -tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat. -Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej -önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på -dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders -vilja. - -Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes -ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott -afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt. - --- Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade; -erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag -blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan -icke blifva hans hustru. - --- Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore -detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och -giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af -kärleken, och äktenskapet är en laglig institution! - -Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den -mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas -uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför -honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende. - --- Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag -missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift; -jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet; -hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så -vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af -den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke -mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig. - -Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden -steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick -emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket -skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren, -först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att -hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer, -hvilka liksom finna sin rätta näring i striden. - --- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste -återtaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du känner -mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill! - --- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig? - --- Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan -finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag -vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god -make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga -akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru. - --- Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se -mig förenad med? - --- Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du -säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar -kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte. - --- Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och -kommer aldrig att göra det. - -Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men -blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika -stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt -hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt -förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin -dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar. - --- Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader? - -Hon såg upp med förvåning. - --- Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar -att blifva sir Glithinghams hustru? - --- Du förstår icke, -- nej, du får icke förstå, du får icke veta det! -nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom. - -Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och -omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela -sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös -och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon: - --- Min far, ni är sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert -hvila. - --- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min -vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa -till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här -inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig -ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du -vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag -är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig! -Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man -har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ... -men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina -böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga -sina föräldrar lydnad. - -Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt -papper och fortfor: här är din förmögenhet! - --- Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke. - --- Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du -får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa. -Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig -- nu, kan -jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta -rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till -dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne. - -Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla -hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret, -hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter. - -Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida; -det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof. - -Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst, -kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en -vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då -djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt. -Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande -farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln -hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel -- ett tecken på dess -underdånighet för verldens konung -- menniskan! Han står; han väntar; nu -kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla -gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och -bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt -upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig; -han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det -är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon -ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i -ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt -rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen -till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med -kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för -att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den -vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar -omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga -om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt -hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan -klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är -otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas -våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far -af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning -genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej -vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin -ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor, -blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner -knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när -slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret -sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan -få sina upprörda känslor att lugnas. - -Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från -födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda -orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting -alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda hullet, -de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst; den kände -Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att böja sin -natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt hoppade på dess -rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka halsen, och gaf den -vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drägt, blef Fancy nöjd. -Den behöfde icke återhålla sin lust att springa; nu gällde det att ila -framåt. Några ögonblick -- och den hade kommit förbi jerngrinden och -fördjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vägen åt sidan. Hon var -särdeles upprörd, hennes små händer omfattade krampaktigt ridspöet; hon -bar hufvudet högt och andades tungt. - --- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För mig -bort, -- frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag vill -vara fri! - -Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare. - --- Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen -fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarföre är -du tam? Icke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre, att du -känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af din -moraliska svaghet. Icke heller vill jag böja mig för någon annan än för -Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir det endast -i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad felas min -fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger -någon hemlighet och denna måste jag få veta, -- men huru? I alla fall är -det bäst att lugna honom. - -Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan att veta hvar hon -befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i poesi och -hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg den mest -förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grön plan, -hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam -och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned ifrån hästen, -kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri. Fancy var van vid det -och höll sig alltid i närheten, till dess han återkallades. Lucys -exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var hon nu stämd till -vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod i harmoni med hennes -tankar; hon närmade sig källan, släckte sin törst i den och kastade sig -ned på den gröna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud -emot handen och skådade framför sig. Plötsligt kände hon en rörelse i -sin närhet; jag säger kände, ty det händer ofta att man ingenting hör, -men instinkten säger, att man ej är ensam. Hon blickade omkring sig och -blef helt förvånad att på en trädstam ett stycke derifrån varsna en -jägare, som höll en stor vindthund vid halsbandet. - - - - - IX - EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY - - -Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans -åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en -artig bugning. - --- Förlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då -jag ej förut tillkännagaf min närvaro. - --- Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke -lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken -förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats -henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn? - --- Fancy. - --- Åh? liksom min häst! - --- Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog jägaren; -den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke behöfver fastbinda den. - --- Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin -herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert -uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor -ledighet talar vårt språk ... - --- Ni har ej misstagit er; äfven jag är nordbo, men ifrån ett annat -land, vida mindre frikostigt på naturskönhet än detta. Jag är svensk och -nyss hit anländ från Finland, der min mors slägtingar lefva. - --- Är det möjligt? sade Lucy, hvars ögon lyste af nyfikenhet. Ni är -ifrån höga norden! ni kommer ifrån Finland? Hvad det vore roligt att få -höra något om dessa länder. Jag ville gerna hvila ut en stund i denna -sommarvärme, och jag ser att Fancy ej heller har någonting emot det. - --- Jag skall med största nöje tillfredsställa er nyfikenhet i detta -afseende -- och nu satte han sig på stenen och lade bössan bredvid sig. --- Den är ej laddad, det är ingen fara, sade han. - -Lucy började hjertligt skratta. - --- Äro qvinnorna i Sverige och Finland rädda för bössor? Jag för min del -tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och -ingenting är farligt. - --- Om också icke alla qvinnor hos oss äro lika modiga, så var öfvertygad -om, att det bland dem finnes sådana, som ej hysa någon fruktan, hvarken -för den materiella eller den moraliska faran. - --- Det var ingen anmärkning, det var blott en fråga. Jag känner nästan -intet om Finland och medger att jag vore högst intresserad att få några -upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning befinner ni er -här; är det första gången ni besöker England? - --- Nej, jag har flere gånger under min studietid varit i detta land, och -har af detsamma bibehållit ett så angenämt minne, att jag, så ofta jag -blott kan, återkommer hit. - --- Min herre, jag måste för er förklara det som måhända förefaller er -besynnerligt i mina frågor, liksom det sätt, hvarpå jag betraktat er; -men jag måste tillstå min okunnighet, mina förvända idéer: jag är helt -förvånad att se, att ni liknar mina landsmän, ty jag har alltid -förestält mig Finland som en ödemark. - --- Det förundrar mig icke det ringaste, ty ni är icke den första som -gjort denna anmärkning ock likväl är det besynnerligt huru mycket -Finland om icke liknar, så åtminstone sträfvar till att likna England, -ty i grunden af de båda nationernas karakter råder en stor -likstämmighet. En mängd omständigheter äro olika, såväl till följd af -olika klimat och natur, som till följd af sociala och politiska -förhållanden. Får jag vara djerf nog att göra er en fråga, ty vi Finnar -älska öppenhet: är ni lady Suffridge? - --- Ja, det är jag; huru kan ni veta det? - --- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vän, egaren -till Sidney-Hall, hvilken talat om er. - --- Jag ville gerna ställa samma fråga till er? - --- Baron Oskar Lejonstjerna. - -Nu steg Lucy upp, räckte honom sin hand och sade: -- Jag måste bege mig -hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-Halls skogar, som -gränsa härintill, såsom stående till ert förfogande; de äro särdeles -rika på villebråd. Om ni ville göra oss nöjet att berätta oss något om -ert land, så är ni välkommen hos oss ... Fancy! Fancy! ropade hon. - -Hunden, som igenkände sitt namn, hoppade upp och satte sina båda -framtassar på hennes axlar. Den unga mannen var helt förlägen deröfver, -men Lucy sade skrattande: - --- Det finnes ingenting så förledande som instinkten; den blef alls icke -förvånad öfver att jag kallade den; djuren känna så väl när man har -sympathi för dem. -- Emellertid hade hästen ställt sig bredvid henne och -utan att emottaga baronens hand, hoppade hon lätt upp i sadeln ... En -vänlig helsning, en återupprepad inbjudning och Fancy försvann med den -älskvärda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt vackra hufvud. - -Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefär trettio års ålder. Han -hade en ståtlig hållning, svart hår, stora intelligenta ögon, ett hufvud -som enligt Lavaters lära vittnade om kunskaper och själsstyrka. Han hade -ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag och en öppen god blick; -hans händer hade något som tvang en att se på dem. -- Händerna inverka i -allmänhet mycket på det första intryck en menniska utöfvar; deras form, -det sätt hvarpå de begagna och hålla i en sak, ange alltid vissa -karaktersdrag. Huru mycket säger icke ofta en handtryckning? huru gifver -icke handen, om också icke en vacker hand, helhet åt det föremål den -håller uti. Ser jag en alldeles okänd person, så ger jag akt på hans -ögon, panna och hand; då har jag med detsamma inhemtat de förnämsta -dragen af hans karakter. - -Då Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart såg man -honom försjunken i djupa tankar. Solens sista strålar kastade redan sitt -afskedsskimmer på trädtopparne, då han såg på sitt ur och hastigt reste -sig upp: - --- Fancy! dålig jagt, men en skön afton! icke sannt? Nu må vi skynda -hem. Hvar sak har sin tid, och nu är det icke värdt att drömma. - -Sednare på aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam på sitt rum. Hans -tankar kunde öfversättas ungefär så här: -- Den äkta engelska typen, ett -Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och på samma gång -så rask, djerf och fullkomligt fri ifrån qvinnans vanliga blyghet, men -icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri. Jag tycker om dessa -karakterer; jag känner många, hvilka vid ett dylikt tillfälle, vid -åsynen af en främmande karl, skulle funnit sig högst förlägna öfver att -ha blifvit öfverraskade hvilande i gräset, hvilka skulle rodnat, -framstammat några otydliga ord och skyndat sig bort. Hon ser icke -romantisk ut, men hon tycktes vara högst intresserad af denna oväntade -händelse, att tillfälligtvis träffa på en menniska, kommen så långt -ifrån. Vore jag en drömmare, kunde jag i min inbillning teckna henne som -ett ideal; vore jag dessutom yngre, kunde jag tillochmed hafva trott mig -deruti se försynens finger. Våra begge följeslagares lika namn, vår -förtjusning öfver samma ställe, allt detta kunde bli en god början till -en roman. Ja, jag måste dock erkänna, att det kanske är lyckligt för mig -att hafva tagit farväl af alla kärleksdrömmar. - -Några dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt första besök på -Abbey-Hall. Det rådde åter frid på slottet; Lucy hade lyckats lugna sin -fader utan att vidröra den ömtåliga frågan: den gamle var uti sitt inre -öfvertygad om att Lucy skulle gifva vika för hans vilja. Hon hade -förberedt fadren på den unga svenskens besök och han blef emottagen med -ett hjertligt välkommen. Abbey-Halls dysterhet förhöjde ännu mera Lucys -älskvärdhet och den, som såg henne i dessa dystra, antika salar bredvid -den gamle, nästan spöklike Lorden, kunde ej låta bli att erfara ett -uppfriskande, nästan exalteradt intryck. - -Tre veckor hade förgått, fru Rush var åter der med den unge Glithingham, -hvilken hon nu tycktes behandla med mycket större försigtighet, ja nära -nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag egde rum mellan Lorden och -Edvard, började den sednare med Lucy antaga ett mera ogeneradt sätt, som -från hennes sida möttes med en tillbakavisande artighet. En dag, då han -efter frukosten, i allas närvaro, yttrat något rörande deras gemensamma -framtid, hade hon lemnat rummet med dessa ord: - --- Herr Baron, jag önskar att tala med er i dag; efter en timme kan ni -finna mig på balkongen härutanför. - -Det vore onödigt att återgifva detta samtal uti dess helhet; de sista -orden kunna vara tillfyllest: - --- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det sätt hon hade antagit. Ni vet -mina känslor, de hafva icke förändrat sig sedan ni första gången -meddelat mig edra. Ni påstår att, då min fader samtyckt till edra -planer, ni har rätt att anse mig såsom er trolofvade. Jag upprepar hvad -jag sagt er: ert handlingsätt är mer än oridderligt; ensamt det kan -ingifva mig afsky för er. Min far är sjuk, och derföre vill jag ej -framkalla några häftiga sinnesrörelser genom en öppen vägran; men -tvingar ni mig dertill, så måste jag våga detta ... Er hustru blir jag -aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord uppå. - --- Mylady, svarade Edvard hvars läppar darrade af harm, ni är alltför -klok för att tro att jag som älskar er, så lätt kommer att afstå ifrån -hoppet att ega er. Chancerna för mig tyckas vara goda, fastän ni ej vill -uppfylla er fars och min önskan. Äfven jag har en jernvilja, en oböjlig -karakter och låter mig tämjas af ingen. Denne främling ni emottagit i -ert hus synes ha förvridit hufvudet på er, men jag ämnar icke låta denna -inkräktare tillegna sig min eröfring. - --- Herr baron, jag anser mig icke skyldig någon förklaring öfver mina -känslor. Tyd som ni vill min afsky för er; det är mig fullkomligt -likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen närmare, om ni söker -dess orsak endast i er egen person. - -Dagen före detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett afskedsbesök -på slottet. Han hade ofta varit der under de sista tiderna och nu var -det med en känsla af smärta han såg sig tvungen att lemna bakom sig i -glömska de känslor han, den likgiltige mannen, som han sjelf kallade -sig, hade kännt sig bemäktigad af. Lorden hade en afton då de voro -ensamma berättat honom, att Lucy var nästan förlofvad och då först blef -det kanske honom klart hvad han ännu ej för sig sjelf velat erkänna, att -åter ett blad i hans hjerta vissnat. Han kände det med saknad, med -smärta, ty han hade just börjat en skön dröm och nu var den förbi; det -var tid att resa. Oskar hade uti sina ådror finskt blod, uti sitt hufvud -finskt förnuft. Jag tror mig rätt hafva uppfattat den finska karakteren -i fråga om kärlek, då jag antager att först förnuftet och sedan hjertat -talar, om det förra gifvit sitt bifall. Det är visserligen den rena, -goda principen och det är en hyllning jag egnar finnarne, då jag säger -det. Det är en lycklig gåfva som äfven många andra nationer borde äga. -Lucys afsked ifrån Oskar gjorde på honom ett ännu smärtsammare intryck. -Hon hade alltid som en god vän emottagit honom, såsom en person, för -hvilken aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall -och återhållsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var -hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de -reparationer hon ansåg vara nödiga för att, som hon sade, göra parken -mindre hemsk. - -Då han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy för deras -vänskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende på honom: - --- Tack för de angenäma geografiska och historiska lektioner jag fått af -er! När ni återkommer till England, hoppas jag ni ej glömmer bort detta -ställe. Likna edra landsmän er, så måste de vara mycket intressanta! - -Ännu några artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-Hall; då jerndörren -slöts bakom honom, erfor han som en beklämning i hjertat; han tryckte -det med handen: -- Lappri! sade han; hon älskar denne man; jag hoppas -hon blir lycklig, hon förtjenar det väl. En engel är hon och en vacker -engel dessutom. Se så, Oskar, kom ihåg din moders land! var stark, var -icke en narr! - -Edvard Glithingham var på det högsta missnöjd med Lucys resa till -Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhågor, men han -lugnade sig sjelf med tanken att, då han nu gaf efter hennes önskan, -skulle hon utan tvifvel gifva efter för hans, och han beslöt att -tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade såsom -afgjord. Lucy var strålande af glädje öfver att få resa till Amerika, -detta förlofvade land för alla frihetsälskare, detta eldorado för alla -drömmare om storhet. - -Fru Johns och Black, hvilka greto, då de voro ensamma, jublade ändock -öfver att få se sin älskling slippa ut ur dessa trånga murar. Vi hafva -annars på länge ingenting sagt om dem; de voro lika ömma tillsammans som -förut, lika krökta af ålder, och Lucy tycktes nu som alltid höra dem -litet till. Hon hade också för dem bibehållit sin förra vördnad och -kärlek; de voro för henne icke tjenare utan goda rådgifvare och vänner; -och de kände äfven den svåra ställning, hvaruti hon befann sig till sir -Glithingham. -- Med Guds hjelp skall allt gå väl, brukade Black säga, om -vi lefva tills Mylady återkommer. Och då blandade Lucy sina tårar med -deras, ty blott med dem gret hon; det hände sällan, men det hände -ändock. - -Ändtligen blef allt färdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge -var som ett barn, han höll Lucy vid kjolfållen; då hon kysst och redan -tagit afsked af honom, började han åter afskedsomfamningarne. Detta -gjorde hennes hjerta ondt och hon tänkte flere gånger uppoffra sin -glädje och stanna hemma, men då ville han åter att hon skulle resa. -Allting har ett slut och det är mången gång en stor lycka. Lucy tog -plats i vagnen bredvid fru Rush, ännu några hjertliga kyssar åt fadren -och de gamla vännerna som höllo hvarandras händer, emedan de annars ej -skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af. - - - - - X - ULFVEN I ETT ANNAT FÅRAHUS - - -Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat några dagar åt Lord Suffridge, -och sedan återvände han till sin moder. Lady Starling var då femtio år; -hon hade ett ståtligt utseende och man såg att hon hade varit -utomordentligt skön. Men sorgen hade lemnat sin prägel på dessa bleka -kinder, i dessa stora genomträngande ögon. Hon delade sin tid emellan de -fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga sysselsättningar och -läsning af andliga böcker. Till sällskap hade hon en ung flicka, med -hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och som nu var sjutton år. - -Ett mera englalikt ansigte än Alice's kan man svårligen se; hon var -mindre skön än vacker, mindre vacker än förtjusande. I hela hennes -väsende lästes liksom ett poem af godhet, renhet och milda känslor. Ett -litet hufvud omstråladt af blonda lockar, en god, klar blick, en smidig -gestalt -- ja, hon var obeskriflig. - -De sutto båda två i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa spred -kring dem sitt milda sken. Alice läste och hennes milda röst klingade -som en sång. Med ens stannade hon tvärt och båda två sågo åt dörren -till. Ett buller hördes utifrån och Alice sprang ut för att se hvad det -var. - -De båda qvinnorna hade vid första ljud gissat rätt. Det var Edvard som -anlände. - -Den som gifvit akt på Alice hade kunnat märka en liflig rodnad -öfverhölja hennes ansigte. Förrän hon åter inträdde i rummet, för att -gifva förklaring öfver det de hade hört, stannade hon bakom dörren; man -såg att hon kämpade med en stark sinnesrörelse; men nu inträdde hon och -sade med en omärklig darrning i rösten: - --- Det är baron Glithingham, Mylady. - --- Ändtligen! sade Lady Starling, då Edvard inträdde uti rummet, kysste -modrens hand och helsade Alice med en öm blick, som genomträngde -flickans hjerta. - --- Huru mår ni här, min mor, och ni Alice? frågade han. Bra, ser jag. -Jag har längtat att återkomma. Fru Rush bad om sin helsning; hon har -rest till Amerika. - -Ungefär en half timmes tid egnades nu åt de ömma frågor och svar, hvilka -hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa längta att utbyta. - --- Gå in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett -småleende; jag önskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom om -hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son ensamme. - --- Edvard, berätta mig hvad som är å färde, sade modern, med en rynkning -i pannan. Anna Rush har vidrört en sak som jag väntar att få veta af -dig. Är det sannt, att du friar till Lord Suffridges dotter? - --- Ja, min mor, det är ungefär sanningen eller rättare sagdt: jag tror -att det är de som fria till mig. Men den unga Lucy är verkligen rätt -söt. - --- Det är mycket underligt! det vore verkligen en ödets skickelse! Har -den gamle Lorden någonsin talat om mig? - --- Jag tror väl. Känner ni honom? - --- Åh, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig två -gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din fader, -och andra gången sedan jag blifvit enka. - --- Hvarföre gifte ni er icke med honom? - --- Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär -menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa, då -jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att undkomma -honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon våga -uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu? - --- En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för sin -dotters och sina rikedomars skuld. - --- Älskar dig Lucy? - --- Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af familjens -gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara eftersökt. Men, min -mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er -derom. - --- Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara -högst intresserad deraf; men det är din hemlighet. - -Mera blef icke yttradt om denna sak. - -Dagen derpå satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trädgården; -men hennes ögon riktades alltjemt åt alléen till, der hon plötsligt -varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade -synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes ansigte. -Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och Edvard inträdde -uti berceauen. - --- Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den -inträdande; -- derföre bad jag dig om ett samtal här. - --- O Edvard, Edvard, hvad jag är lycklig; ni har då icke glömt mig, ni -älskar mig ännu. Jag var så ängslig under er frånvaro; dystra drömmar, -hemska aningar förföljde mig. Förlåt mig, Edvard, ty jag ser i edra ögon -att jag för er är lika kär. - --- Min dyra Alice, huru har du ens ett ögonblick kunnat misstänka mig -för trolöshet? Jag, som lefver blott genom din kärlek, din ömhet, du, -min älskade! - --- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som är mycket vigtig. Jag -kan ej längre för den goda Lady Starling förtiga vår ömsesidiga kärlek; -jag tycker mig derigenom begå en synd och hade jag icke gifvit mitt -löfte, skulle mina känslor många gånger ha förrådt mig. Säg, hvarföre -denna hemlighetsfullhet? Skall man bäfva för att utsäga något, hvari -intet ondt ligger? - --- Alice, hör mig! du känner mig tillräckligt för att veta, att vore jag -icke af nödvändigheten tvungen att dölja mina känslor, hade jag länge -sedan tagit dig till min maka, och begärt min moders välsignelse. Jag -lider lika mycket som du af denna svåra ställning, men jag måste -underkasta mig denna pröfning. Alice, har du då så litet förtroende till -din vän, att du ej kan underkasta dig att följa hans råd, utan att -alltid befara någonting? Tror du på min kärlek? - --- Ja, Edvard, jag gör det, när jag ser er. - --- Hvarföre då frukta? - --- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det är illa af mig att icke åt -Mylady, som varit som en mor för mig, meddela det som rör mig så nära. - --- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hör dig till, Alice, och du -behöfver ej redogöra för dess inre lif för någon annan än för mig. - --- Är du säker, Edvard, att detta är rätt? - --- Alice, min lilla, dyra vän, då du har så litet förtroende för mig, -törs jag knappast säga hvad jag har att meddela dig. - --- Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god, -att jag litar på dig som på ... ja, som på Gud sjelf. - --- Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna här -en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre resa. Du -får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min återkomst -skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra dig till min -maka. - --- Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag -tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig. - --- Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn, -tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du är -en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra. - -Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans -armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig -hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad hon -önskade i denna stund. - -Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt -rum. - --- Förbannadt dumt! utbrast han, nu gäller det att skickligt styra sin -båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda bort mina -kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och tror på mina -löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham -skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det är alltför -lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan. Lucy Suffridge är -också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i henne. Jaha, fortfor -han med ett hemskt skratt; visst är jag kär uti ditt vackra slott! Tag -på dig dina stora miner, dina bestämda karl-façoner, men Lady -Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke på fredlig väg, så ... jag -vet nog hvad jag menar! - -Han satte sig ned och skref följande bref: - - Min Charles! - - Nu är stunden inne då jag måste sätta din tillgifvenhet på prof. - Jag befinner mig uti en f--n så svår belägenhet. Jag måste - meddela dig hvad som händt. - - Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en - slägtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu - befinner sig uti knappa omständigheter. Flickan är mycket söt - och jag tillstår att jag varit litet kär i henne, fast än du väl - kan förstå, att jag aldrig ämnat gifta mig med henne. Men nu är - olyckan den, att hon förälskat sig i mig och påstår att jag - lofvat taga henne till hustru. Nu är jag dock så godt som - förlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar på förhand de mest - rörande scener och förebråelser öfver min trolöshet. Du känner - min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och då börja åter - de ändlösa förmaningar, med hvilka min mor öfvermättat mig sedan - min barndom. - - Jag måste få Alice bort härifrån och det är på dig jag räknar för - att rädda mig ur den svåra ställningen. Lucy Suffridge har på ett - år rest till Amerika och innan hennes återkomst måste allt - detta vara undanstökadt. Flickan har en böjlig karaktär och tror - allt hvad jag säger; detta förenklar saken betydligt. - - Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lättare än att göra en - enlevering, vidare skulle icke behöfvas. Men nu måste du, såsom - mera van vid alla slags äfventyr, gifva mig ett godt råd. - - Kan jag på ett års tid få henne bort härifrån, så hinner jag - gifta mig. Sedan är saken klar. Jag kommer att vistas någon tid - hos min mor och hoppas att snart få svar af dig. - - Din vän - Edvard Glithingham. - - - - - XI - HVAD SOM KAN HÄNDA NÄR MAN - SVIMNAR - - -Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde alldeles -oerhördt. - -Uti det trefliga förmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham och -den unga Alice. Den sistnämnde var särdeles glad denna dag. Sedan en -längre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade lofvat -att snart underrätta modren om deras ömsesidiga böjelse. - -Samma dag på morgonen hade Edvard sagt åt Alice, att han om aftonen -ville tala med henne om någonting mycket vigtigt, och bad henne komma -ned uti en liten sluten veranda som låg i jemnhöjd med trädgården; det -var Alices älsklingsställe; om sommarn var der svalt, och om vintern -höll den sig särdeles varm. - -Alice afvaktade med otålighet tioslaget, då Lady Starling plägade gå -till sängs. - -Sedan några dagar hade Edvard varit så utomordentligt god och öm emot -henne, dessutom hyste hon för honom ett så obegränsadt förtroende, att -hon ej förstod att det kunde ligga något orätt uti att bevilja honom -hemliga möten. Hon ansåg honom såsom sitt lifs herre, och af hvem kunde -hon väl vänta mera aktning än af den, hvars hustru hon en dag skulle -blifva. - -Edvard hade hela aftonen följt henne med sina blickar, hvilka liksom -magnetiserade henne. - -Baroneten var, såsom man sett, en usling, och som sådan beherrskades han -af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade utgjort -hennes bästa vapen emot honom. Hon kände intet af en storartad -sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro på Gud och en upphöjd -ande, det var allt hvad hon egde till försvar för sin oskuld; men -hittills hade detta varit nog, för att emotstå Edvards inflytande. - -Kanske var det också allt detta som gjorde, att på samma gång han -uppoffrade henne för sin egennytta, beherrskades han af ett vildt raseri -vid tanken på att förlora henne. - -Klockan hade slagit tio och Lady Starling lemnade rummet åtföljd af -Alice, hvilken, då hon skulle taga godnatt af den goda frun, kände en -underlig sinnesrörelse bemäktiga sig henne. Hvarföre? Det förstod hon -ej, och det kan blott den fatta, som emot alla förnuftets lagar fått -erfara aningars makt. - -Alice gick in uti sitt rum, men då hon skulle lemna det, vände hon om, -tog en liten bibel som låg vid hennes säng, och satte den uti sin ficka. -Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling ingen bestämd -form; men då hon tog den, tryckte hon den hårdt till sitt hjerta liksom -om hon känt det för svagt och haft behof af dess beskydd. - -Efter en stund ilade hon ned för den mörka trappan; hennes hjerta -klappade, hon stannade flere gånger och var nära att vända om. Hvarföre -erfor hon just denna afton alla dessa känslor? - -Kanske hade Edvards blick genomträngt hennes väsende med en underlig -känsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne emot -det som skulle ske? - -Hvem vet, om icke samvetets röst fått makt öfver henne, om hon icke hade -återvändt -- såvida hon ej med ens hört steg i sin närhet och känt sig -omfattad af två starka armar. En brinnande kyss tystade det utrop som -ville gå öfver hennes läppar; hon kände ett hjerta klappa emot sitt och -då var hon icke mera rädd, hon erfor blott en outsäglig känsla af -sällhet. - --- Alice, Alice, hvad du är skön, hvad du är förtjusande! jag kunde icke -återhålla min längtan efter dig, derföre kom jag. Alice, kom först upp i -mitt rum; kom, jag ber dig. - -Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices öra; han tog henne som ett -barn uti sina armar; han var liksom ursinnig. - --- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall kyssa -mig, ty det är synd; icke förrän vi äro gifta. Det är redan andra gången -jag begår denna synd. Edvard, jag är rädd för dig ... Edvard, släpp mig -... Edvard ... Dessa ord dogo på hennes läppar och nu låg hon afsvimnad -i sin älskares armar. - -Han ilade med vild fart ned för trapporna, stannade först framför sin -egen dörr, öppnade den sakta, och lade den sanslösa flickan på en soffa. - -Hade någon dålig känsla bemäktigat sig hans själ, måste den vika för den -englalika bild, som nu hvilade framför honom. - -I samma ögonblick, knackade man på dörren och på tillsägelsen att stiga -in, inträdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangömdt af en stor -och en hög kappkrage. - --- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! ödet har hjelpt oss; hon är -afsvimnad. Här är kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att -förlora! - -I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som -försigtigt fattat uti henne, skyndade ut. - -Edvard, som lyssnade helt darrande, hörde rullandet af ett åkdon; då -sjönk han ned på samma soffa der Alice för en stund sedan legat, och -brast ut i en konvulsivisk gråt. - -I allmänhet äro de mest moraliskt dåliga menniskor vid vissa tillfällen -lättast underkastade sinnesrörelser. Menniskan är född med synd och utom -den goda instinkten som visserligen finnes hos några, fordras det -sjelfbeherrskning för att kunna följa en väg, som så ofta afviker från -den naturliga böjelsen. Den, som icke öfvar sin karaktärsstyrka för det -goda, är sina ingifvelsers slaf. -- Sinnesrörelse är ofta blott en -fattigdom på styrka; ohejdade utbrott af densamma äro alltid en brist på -sjelfbeherrskning. - -Edvard befann sig nu uti ett verkligt eländigt tillstånd; han var -olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfört sina djefvulska -planer, var nu olycklig, ty han kände med ens det som hvarje menniska -åtminstone någongång i sitt lif måste erfara -- en inre röst, som vaknar -och anklagar en sjelf. - -Man kan lätt förstå den villervalla som Alices försvinnande förorsakade. -Edvard spelade sin rôle förträffligt; han låtsade ej veta af något och -var tillochmed den första att föreslå efterspaningar, hvilka -naturligtvis förblefvo utan resultat. - -Emellertid hade Alice anländt till ett ställe i skogen undangömdt för -allas ögon. Det stackars barnet var uti ett förfärligt tillstånd. Resan, -som varade inemot ett dygn, var nära att taga lifvet af henne. Sittande -bredvid sin följeslagare, som var stum vid alla hennes frågor, trodde -hon sig ibland vara ett rof för någon elak dröm och väntade den stund då -den skulle upphöra. - -Det var nästan medvetslös hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat Nils, -lyftade henne ur åkdonet och nästan bar henne in, ty hon kunde knappt -stå på sina fötter. - -Rummet, i hvilket hon nu fördes, var ett litet uselt kyffe. Hon kastade -sig på en säng och gaf luft åt sina snyftningar, dem hon hittills sökt -qväfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej kunna gå emot -strömmen, hvilka ej ens försöka det, ty de känna sina krafter vara för -ringa dertill. - -En stund hade förgått, då en gammal gumma inträdde och med sträf stämma -frågade, om hon ej ville komma in och dela deras måltid. - -Alice hade icke ätit på hela dygnet, men nekade dock äfven nu att göra -det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast: - --- Säg mig, hvarför ha de fört mig hit? hvem har gjort det? hvarföre är -jag här? hvad vilja de mig? - --- Tyst barn, fråga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni gjort -någonting mycket illa och är derföre här. - --- Illa? hvad för illa har jag gjort? och hennes tårar strömmade åter. - -Några dagar förgingo på detta sätt. Alices öfverspända sinnesstämning -började lägga sig, och innerligt tackade hon Gud för det hon medtagit -sin bibel, som nu var henne så kär och gaf henne så mycken tröst. - -Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i beröring, -kunde icke förklara mera än hvad hon först hade sagt. Utom henne fanns -uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonårs flicka, till -hvilken Alice kände sig dragen; men gumman hade förbjudit dem att tala -med hvarandra; hon sade, att den unga missen skulle lära henne sina -konster. Alice, som hade på sitt samvete blott en enda sak, och äfven -detta tvifvelaktigt: att hafva älskat Edvard med så mycket förtroende, -förstod icke hvad allt detta ville säga. Det är kanske för mycket sagdt, -att samvetet förebrådde henne hennes kärlek till Edvard, men hon hade så -mycket tänkt på gummans första ord, att hon blott kunde upptäcka ett -begånget fel, och hvilket annat kunde väl detta vara, än att hon -underkastat sig hans vilja? - -Hennes fängelse var en hård pröfning för henne, isynnerhet derföre, att -hon ej visste hvad som skulle inträffa sedan, eller huru länge det -skulle komma att räcka. Småningom uppstod liksom ett hemligt förstånd -emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en dag lofvade -denna åtaga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt till fru -Starling, hvilket gumman nekat att afsända. Vi kunna straxt säga, att -detta bref, som visserligen ankom till sin adressort, dock aldrig föll i -Lady Starlings händer. Det hade blott till följd, att Alice blef bevakad -med ännu större stränghet än förr; men ändock lefde hon i hoppet, att -någon räddning för henne skulle finnas. Hon trodde alltid, att då Lady -Starling skulle få hennes bref, Edvard skulle ila till hennes räddning. -Icke en stund hade hennes hjerta anklagat honom att hafva haft sin hand -med i detta dåd. - -Hennes tro på honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hörde -till dem, för hvilka ingen olycka kan finnas då de älska, och för hvilka -döden är tusendefaldt lättare än förlusten af tron på den, hvilken de -gifvit sitt hjerta. - -Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi redan -sågo honom uppträda i egenskap af fästman. - -Han insåg visst det vådliga uti hela detta företag och så som alla -uslingar, kände han sig feg vid tanken på dess möjliga följder. Han -underlät icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva honom -mod att påskynda hans förening med Lucy; en sak som ock ej var någon -svårighet att få Lorden att lofva. - - - - - XII - NEW-YORK OCH PARIS - - -Vi skola i korthet redogöra för Lucys resa till Amerika och hennes -vistelse i New-York. Berusningen var fullständig, allt hvad hon såg -öfvergick hennes drömmar. Med hennes karakter var det icke underligt, -att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen väl emottagen. Om -hon liknade qvinnorna der, så hade hon ännu något, hvari hon -öfverträffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser som de, men -icke genom yttre omständigheter eller genom andras inflytelser, utan -genom en långsam inverkan af studier och läsning. Hon var mera qvinlig, -mera artistisk; allt, som var skönt och sannt, fann ögonblickligen ett -genljud inom henne. I detta sköna land, som med så stora steg kommit -till full insigt af det rätta, insög hon de praktiska idéerna om den -individuella friheten. Hittills hade dessa funnits inom henne blott -såsom principer, men nu kände hon, huru hennes vingar växte och voro -färdiga att breda sig ut till flygt. Fru Rush omgaf henne med kärlek och -med all den trefnad den sanna ömheten kan uttänka. Lucys trefliga -salong, hvilken vi redan känna genom det bref vi meddelat från en af -hennes beundrare, såg ett utvaldt sällskap samla sig omkring den -älskvärda värdinnan. För att begagna ett engelskt uttryck, var det en -verklig steeplechase, som egde rum för att bli emottagen i detta lilla -trefnadens tempel. Lucy kände sig i sin rätta sfer och den utveckling -som engång hade börjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma -ut i hela sin prakt. Men huru än ett sådant lif behagade henne, var -hennes intelligens alltför kraftig, för att icke behöfva någon mäktigare -föda. Hon kastade sig begärligt öfver allt som kunde öka hennes -kunskaper. M:r R., en af New-Yorks framstående målare, beledsagade henne -i tafvelgallerierna och i målares och skulptörers atelierer, och han -kunde icke nog förundra sig öfver den fina smak, med hvilken hon bedömde -konstnärernas skapelser i deras stora, liksom i deras mindre detaljer. -M:r Wight var lycklig att kunna föra henne upp till de mera intressanta -förhandlingarne uti lagstiftande kammaren, och Lucy njöt med berusning -af detta politiska och intellektuella lif, som omgaf henne. Flere gånger -då hon var ensam, började hon skratta åt sina egna underliga tankar. Hon -glömde sig sjelf, sin personlighet, alla de förhållanden, som binda -menniskan lik en träl vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke, -hon såg sig i sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hägringen -borta och -- hon var åter en qvinna. Men den dröm, hvari hon med den -största förtjusning invaggade sig, var den, att med några likasinnade -vänner börja ett upplysningens korståg uti det gamla Europa, så inrotadt -uti sina gamla seder, sina gamla idéer, att det barnsligt upprepar -frihetens skri, utan att förstå det, och ändock betraktar Columbias ädla -folk som ett öfverdådigt barn. Hvad dessa drömmar voro sköna! De hade -blixtens kraft, som genomtränger rymden -- hvarföre skulle de ej vara -annat än drömmar! Mången kan tycka, att uti allt detta låg en hög grad -af Don-Quixoterie, men låt vara! förtjenar Cervantes verkligen de lagrar -en efterverld skänkt honom, ty hvad gjorde han? Han förlöjligade en -stor, en upphöjd, mäktig känsla, ridderligheten, en känsla, som, o ve! -af honom blifvit till grunden afmejad. De nuvarande generationerna anse -det slafviskt att vara ridderlig, men de ha icke besinnat, att det är -vida mera slafviskt att icke våga vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna -lyckas att beröfva Cervantes hans lagrar för att förflytta dem på Don -Quixotes hufvud och vilja blott säga, att så länge menniskan blir -tvungen att böja sitt hufvud under godtyckliga despotiska lagar, så -länge hon icke vågar handla efter sitt samvete, utan att derföre blifva -utpekad, kan icke ens den transatlantiska kabeln förena den gamla -verlden med den nya. - -Lucy var en af dessa förtärande intelligenser, som kunna omfatta allt, -intressera sig för allt, ingå i de mest praktiska detaljer och ändock -genomsvinga verlden i inbillningens drömmar ...! - -Den tid, hon ämnat stanna i Amerika, förgick med blixtens snabbhet; hon -lemnade detta land med förnyade krafter. Då hon rest från Abbey-Hall, -var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sannt qvinlig -tillförsigt. - -Om mina läsare ännu erinra sig de scener, som försiggingo på ångbåten -Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska kammarjungfru -Mary, så kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi hafva någonstädes -sagt, att så snart Lucy tagit de första stegen på frihetens väg, en kamp -komme att uppstå emellan henne och hennes fria ande, hennes fria idéer; -tvifvel underkastadt vore hvem som komme att segra. Nu var för Lucy -tanken att återkomma till Abbey-Hall mer än svår, den var omöjlig; hon -kände sig oförmögen att åter inträda inom den krets af kedjor, hvilken -hon engång hade brutit. Hennes faders vilja att gifta bort henne, -hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet, afskräckte henne ifrån hemmet. -Hon var ej rädd för strid, men hon bäfvade tillbaka för tanken, att -denna strid måste utkämpas emot hennes fader, och isynnerhet emot en, -hvilken var så moraliskt svag. Att uppoffra hela sin framtid för en idé, -som hon ansåg sakna förnuftiga skäl och lefva med en menniska, som hon -ej kunde fördraga -- nej, det var dock ännu omöjligare än allt annat. - - - - - XIII - EN ÅTERFUNNEN VÄN - - -Nu befann hon sig sedan någon tid i Paris och der njöt hon af allt, som -denna stad har att erbjuda. Paris är riktigt intressant, tycka vi, -endast för dem, som vilja lära sig något och när förhållandena gynna -tillfredsställandet af denna smak. Kommer man dit utan att kunna -intränga i alla detaljer af detta samhälle, som är så mångfaldigt -sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsställd. Det blir då som -med hvarje sak till hvars djup man ej tränger. - -Allting här i verlden kan bli intressant då man är i stånd att tillegna -sig en djupare kännedom deraf. Ingen lära är torr, blott man intresserar -sig för den. Och huru uppkommer intresset? jo, genom kännedom om den -grund, på hvilken denna lära stöder sig. Huru många säga t. ex. icke, -att mathematik, astronomi, mineralogi, språkkunskap etc. äro torra ämnen -för förståndet, men de hafva orätt. Hvarje menniska vill uti det, -hvarmed hon sysselsätter sig, inlägga någonting utaf sig sjelf, och sker -detta icke genom upptäckter och afhandlingar hvilket är ett privilegium -för de högre begåfvade, så sker det genom omdömen, eller åtminstone -genom det arbete tanken haft att utföra, för att kunna anse den -förvärfvade kunskapen såsom sin egen. - -Huru kan man då i våra dagar begära, att qvinnan skall kunna stå på den -ståndpunkt, man vill se henne intaga, för att anse henne vara förmögen -att uppfatta mera vidsträckta och svåra kunskaper? Theorien felar genom -brist på helhet, praktiken har samma brist och huru kan man då förvärfva -sig en omfattande öfversigt af det? - -Lucy hade lyckan att kunna göra hvad henne behagade, se allt som -intresserade henne och lära sig allt som hon hade lust att veta. Vi -hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta för -menskligheten, såsom hon i sitt sköna oförstånd, full af tro på det -goda, yttrade sig. Men hvad ville hon uträtta? till hvad ämnade hon -använda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon skulle -hafva gifvit på dessa frågor. - -Ett sådant svar kan förefalla barnsligt, men är det likväl ej; att det -endast var drömmerier, det förtjenar vårt medlidande hellre än någon -annan känsla. Den starka viljan, energien, önskan att verka och vara -nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett mål, någonting -bestämdt att uträtta? Men hvari låg då felet, ty det måste hafva funnits -ett något, som hindrade uppfyllelsen af det hela? Alla materialier -funnos i rikt mått, men det, som saknades, var -- en uppfostran i -harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig. Kunskaper funnos -äfven, ty hon hade läst mycket, kände flere språk, hade gjort sig -förtrogen med många läror och idéer, hvilka skänkt stadga åt hennes -tankar och förstånd. Om detta icke var nog för att fullända hennes -karakter -- hvad var då mera egnadt derför? Hvad? En planmessig riktning -i hennes uppfostran, en större ordning och reda i hennes kunskaper och -ett mera praktiskt omdöme om de sociala förhållandena. - -Huru många krafter ha icke gått förlorade genom detta fel, under det -martyrerna derför sjelfva äro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord -vidhålla vi, trots mången kanske kommer att finna det öfverdrifvet. Är -det då ej ett martyrskap att, när man kommit till den ålder då man kunde -blifva nyttig, finna att det är omöjligt, att hela ens lif är förfeladt? -Man ser andra arbeta och göra sig nyttiga, man sträfvar sjelf till samma -mål, men till hvad man än söker använda sina krafter, kännes fångens -tunga kedja fasthålla en vid den pelare, ifrån hvilken man ej kan -aflägsna sig mer än vissa, afmätta steg -- pelaren det är samhällets -anspråk på qvinnan -- kedjan, den uppfostran detta samma samhälle -bestämt för henne. - -Det jag nu sagt hade Lucy ännu ej kommit till insigt af, hon hade blott -en aning derom; erfarenheten skulle komma att gifva hennes illusioner -hårda slag. Men hon var nu ännu lycklig, hon njöt af lifvet, hon drömde; -ja -- låtom oss icke missunna henne denna lycka. Huru herrligt är det ej -ibland att lefva ofvanom den kalla verkligheten. Ofta är en stund af -lycka, vore den också blott fostrad af inbillningen, en skatt, hvilken -under hela ens lefnad förvaras i hjertats djup. - -Åt hvilket håll vände Lucy väl först sina tankar? Till den sköna -konsten, för hvilken hvarje högsinnad menniska uti någon vrå af sin -varelse eger en större eller mindre ömhet. - -Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att göra sig bekant med allt det -märkvärdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hängaf sig äfven -här med tjusning åt allt det stora och det snillrika, som fann ett så -villigt återljud uti hennes själ. Hon gjorde sig bekant med Frankrikes -litterära förhållanden och kände sig nu vara uti den krets hon alltid -drömt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar, alla gamla -fördomsfulla idéer, hon njöt af lifvet i dess fullhet. - -Visst återvände hennes tankar emellanåt till Abbey-Hall, der hon såg sin -gamle fader förgäfves väntande henne. En inre dämpad röst lät stundom -höra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och genom uppfostran -framkallade fördomar, ty när hon rådfrågade sitt samvete, fann hon -alltid något giltigt skäl till försvar för sitt handlingssätt. - -En dag, då Lucy företagit sig att bestiga Vendôme-kolonnen, blef hon -öfverraskad af att der på platformen igenkänna sin gamla bekantskap, -baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men märkte tillika -den illa dolda sinnesrörelse hennes oväntade åsyn hos honom framkallade. -Efter att hafva vexlat några frågor angående vistelsen i Paris, -åtskildes de. - --- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glömma bort oss på -Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det är nu i Paris jag -måste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress. - --- Är det lady Glithingham jag bör fråga efter? - --- Huru? har detta rykte äfven nått edra öron? Nej, herr baron, det är -ännu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter många äfventyr befinner sig -ensam i Paris, liksom ni första gången såg henne ensam under den stora -eken. -- Hon log härvid något skälmskt emot honom och försvann med lätta -steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig från sin förvåning. - -Denne glömde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg -till sitt hem. Det var först då han kom till det hus han bebodde, som -han afkastade det yttre lugn han hittills pålagt sig. I ett nu var han -uti sitt rum, der han häftigt kastade sig i en soffa. - --- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just börjat blifva -förnuftig, då den ljufva och på samma gång plågsamma bilden åter -lifslefvande står för mina ögon! Det kan man kalla en ödets skickelse. -Hvad betydde väl hennes ord, ty hennes fader talade om hennes -förlofning, såsom om någonting fullkomligt afgjordt? -- Hade han kanske -gissat mina känslor? -- Ville han aflägsna mig? -- och af hvad skäl? -- -Nej, allt detta förefaller otroligt. -- Sak samma -- -- Hon skrattade åt -min fråga, och det bevisar att hon är fri ... Se så, gamle narr, har du -kämpat så mycket och dock ej hunnit längre ... Det är visst intet -lysande bevis på en utomordentlig själsstyrka hos dig, min käre Oskar. -Studerandet af gamla manuskripter synes hafva föryngrat ditt hjerta. -- -Men för tusan! jag må väl ej glömma min middag för det ... Men hvarföre -befinner hon sig då här ensam? - -Nu satte sig Oskar åter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade armarna i -kors och försjönk ånyo i djupa tankar. Flere gånger framtog han sin -klocka ur vestfickan, öppnade mekaniskt locket, såg medvetslöst på den -och lade den tillbaka. Efter en stund steg han upp, närmade sig kaminen, -jemkade ljusstakarne, flyttade några böcker på sitt skrifbord, vid -hvilket han derefter nedsatte sig och började skrifva. Middagen tycktes -derunder blifva glömd, ty ännu flere timmar sednare finna vi honom i -samma ställning. - -Dagen derpå stannade Oskar Lejonstjerna utanför Lucys dörr. Det var icke -utan en stark hjertklappning han inträdde i den trefliga salongen, der -hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid hade bebott den, hade hon -dock hunnit meddela någonting af sin egen karakter åt alla dess föremål. -Uti en vas på bordet stod en artistiskt sammansatt bukett af rosor och -liljor; en vacker lithografi af Müllers André Chénier stod på ett -staffli och då han inträdde, höll Lucy just på att ställa den i den -förmånligaste dagern. Hon helsade honom såsom en gammal vän och en stund -derpå voro de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina läsare -redan känna om Lucys karakter, kunna de lätt förstå, att hon ej kände -sig det ringaste generad af det ovanliga i sin ställning. - -Oskar Lejonstjerna erfor, så frisinnad han än var, en oförklarlig känsla -som sade honom att den belägenhet, i hvilken Lucy nu befann sig, icke -var rätt passande för en så ung, så förtjusande qvinna. Kanske var det -den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att deras rôler -ombyttes; det var han som kände sig blyg, hon åter var fullkomligt fri -ifrån allt tvång. Männens bedömmande af den bildade qvinnan är ofta nog -skeft, kanske till en del derför, att deras umgänge ej inskränker sig -till dessa. Oskar var icke en exalterad menniska, ej heller hade han -förlorat sitt hjertas friskhet; han var en allvarlig rättänkande man. -Sedan sin barndom hade han lärt att beherrska sig sjelf och kanske hade -det legat ett visst öfvermod i den lugna blick, hvarmed han betraktat -sin framtid. Han hade trott sig hålla sitt hjerta i sin hand och ej -velat gifva det åt någon annan än den han dömt värdig att blifva hans -lefnads följeslagarinna, och nu hade det blifvit taget innan han hunnit -fråga sig sjelf om denna var den rätta. Kanske var det emedan hans -hjerta talat, förrän det föll honom in att rådfråga sitt förstånd. -Kärleken, denna underbara konstnär, hvilken målar de vackraste taflor -utan att det finnes en enda skugga i dem, hade i hans ögon ställt Lucy -på en piedestal, der han betraktade henne med vördnadsfull beundran. Han -älskade ej blott, han dyrkade, men såsom alla grundliga män, var han -medveten om, att han frivilligt ställt henne på denna höjd. - -Några veckor hade nu förflutit och Oskar, som hade många vänner och -bekanta i Paris, aflägsnade från Lucy olägenheterna af hennes ensamma -ställning, utan att hon sjelf märkte det. - -Oskar var ädel i alla sina principer, fast uti sina föresatser och -dessutom i hög grad förbehållsam uti allt som rörde kärlek; han hade -aldrig ens med det aflägsnaste ord häntydt på den känsla han närde för -Lucy. Ju mer han var i tillfälle att lära känna henne, desto mer hade -den luftiga bild som under ett års tid föresväfvat honom, öfvergått till -en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som fullkomligt omedvetet omgaf -henne, och hvilken egentligen blott var ett uttryck af hennes älskliga -väsende, af ett så okonstladt sätt att vara, att drömmerier alldeles -icke kommo i fråga. Den kärlek, en närmare bekantskap med henne ingaf, -var lika litet idealisk som den var materiel; det var en intellektuel -kärlek, blandad med poesi. Hon var så snillrik och ändock så -förtjusande, att man knappt visste hvad man hellre ville: se på henne -eller höra hennes ord, men man föredrog dock alltid det sednare. Med ett -ord, Oskar började känna sig sjelf, sina idéer, sina tankar så -införlifvade med henne, att han var idel öra och öga när han befann sig -i hennes närhet, och idel beundran när han tänkte på henne. - -Men hvad skola vi säga om Lucy? Var då hennes hjerta så väl bepansradt -mot kärlekens angrepp, att Oskars upphöjda karakter ej kunde få det att -klappa? Var hon då så fri från all qvinlig svaghet, att den -vördnadsfulla beundran hon läste i hans blick ej gjorde det minsta -intryck på henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott menniska; hon -var en ovanlig qvinna, det vill säga: den manliga riktningen i hennes -karakter hade icke utplånat den enthusiastiska beundran för det ädla och -det goda, hvilken ofta efter att hafva varit blott en allmän känsla -slutar med att hänföra sig till en enda personlighet. Aldrig hade hon -ännu till sig sjelf ställt den frågan: "älskar jag honom?" och svårligen -hade hon kunnat besvara den om någon annan framställt den för henne. -Kanske hade hon dock sagt: -- Då man gör sig reda för att en sträng -vibrerar inom en vid åskådandet af ett konstens mästerverk, är väl detta -kärlek? Då man förtröstansfullt höjer sin blick till det som man känner -stå öfver sig, är detta kärlek? Det intresse man hyser att kunna -uppfatta en annans idéer, lyckan att hafva funnit det ideal -förverkligadt som man drömt sig, är allt detta kärlek? -- då älskar jag. - - - - - XIV - EN SVENSK JULAFTON I PARIS - - -Oskar vistades i Paris för att på stället studera de återstående minnena -af den tid, då franska revolutionen uppträdde som den första påskyndande -stöten Europa erhöll på en väg, som det sedan denna tid fortfarande -följer och hvars mål är frihet. Han höll sedan några år på med -författandet af ett arbete, hvars syfte var att med historiska fakta -bevisa verldens framåtskridande emot lösningen af det stora problemet: -erkännandet af den individuella friheten. Vi sade redan att han ej var -någon drömmare, han var en djup tänkare; hans naturliga gåfvor, hans -sträfvan efter det goda inom möjlighetens gräns, jemte en grundlig -uppfostran, hade utstakat den bana, längs hvilken hans lif skulle skrida -fram. - -Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsändt ett bref till sin fader, i -hvilket hon öppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina idéers -riktning. Brefvet var ömt, och i varma uttryck framställde hon huru -hennes inre var upproriskt, såväl emot att återvända till Abbey-Hall, -som emot giftermålet med baroneten. På detta bref väntade hon nu ett -svar och begynnte redan blifva orolig öfver att hon icke fått det. Hon -hade nu vistats några månader i den hänförande staden och hade, tack -vare Oskar Lejonstjerna, gjort några högst angenäma bekantskaper. Mycket -ofta samlade sig ett litet intressant sällskap, bestående af svenskar, -engelsmän, och några finnar än hos den ena, än åter hos den andra af de -familjer, hvilka utgjorde en föreningspunkt för den lilla intelligenta -nordiska verld, som bildat sig inom detta stora Babylon. - -Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden -att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas -medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, så -emottagligt för allt godt och rent, hade vid första anblicken af den -förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit gripen af en -sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att dölja. Alla voro -högtidligt stämda, en del påmintes genom den om hemmet, fosterlandet, -frånvarande vänner; och de, för hvilka den ej hade samma betydelse, -erforo dock en känsla af värme, som spred sina strålar omkring dem. Den -trefliga julgubben, öfverströdd med puder för att påminna om hemlandets -snö, utdelade åt de närvarande några mer eller mindre anspråkslösa -gåfvor. Ingen hade blifvit glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med -ens se sitt namn på en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade -af nyfikenhet och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget -och öppnade locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af -hennes älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och -det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen. Nu -upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande omkring -till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi måste tillstå, -att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och hvilken stod till -hälften dold af granen, derifrån han oroligt betraktade henne, blixtrade -hennes ögon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. -- -Tack! sade hon. -- Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke -röstens upprörda klang i detta ord! Hon återvände derpå till lådan, -upptog försigtigt dess innehåll och, bärande det varsamt till ett bord, -invid hvilket Oskar ännu stod orörlig, öfverlycklig försänkt i -betraktande, vände hon sig med ett själfullt leende till honom och sade: - --- Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra bilder! -Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess beundrare! - -Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande än -vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af tjusningskraft. -Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt älskvärd, att hennes -blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela sällskapets stämning. -Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han var hänförd. Det föreföll -honom som hade hans själ genljudat af en herrlig, öfverjordisk sång. - -Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad längs -bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig anblick. Längs -trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda saker försäljas, och -de, hvilka kanske omkring sig församla de flesta köparne, äro "_les -marchands de gaufres_"[1]. Då man närmar sig dessa sistnämnda butiker, -får man för några sous en stor förträffligt tillredd voffla, beströdd -med fint socker, och ständigt möter man välklädda personer, enhvar med -en sådan i handen, i hvilken de helt förnöjda bita. Men denna afton -skulle också hafva ett slut; man följde Lucy till hennes hem och då -Oskar bar upp julgåfvan i hennes rum, räckte hon honom handen och sade: - -[Fotnot 1: Voffelförsäljarne.] - --- Herr baron, tillåt mig ännu engång att uttrycka den djupaste -tacksamhet för den tanke ni fäst vid denna gåfva. Den blir mig mycket -kär, och ett vackert minne ifrån Paris och af vår bekantskap. - -Då hon räckte honom sin hand, den han vördnadsfullt tryckte till sina -läppar, höll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes inträde -i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod sedan ofta klart för dem, -då de påminnte sig huru Lucy då i den ena handen höll framtidens -förhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem har ej haft -sådana erfarenheter i lifvet? Ja, det händer ibland, att ödet liksom -utväljer just de lyckligaste stunder i vårt lif för att åter rycka oss -ned till det som utgör lifvets öfvervägande beståndsdel -- olyckan. - -Då hon blef ensam, vände hon sig långsamt bort ifrån dörren, genom -hvilken Oskar just nu försvunnit och vandrade flere hvarf i rummet med -handen tryckt emot pannan. Derpå stannade hon framför några blommor och -efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon liksom med en klagan -i sin röst: - --- Denna ros har också engång, full af styrka, hållit sig rak på sin -stam, men alltefter som den öppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud ned -mot jorden. Är icke jag nära nog i samma belägenhet? Jag höjde stolt -mina tankar emot verldsalltets obegränsade regioner; jag trodde mig -kunna inslå en ny väg, på hvilken så mången strandat och nu, har jag -icke dag för dag känt min sjelfständighet förminskas under det jag -upptagit andra idéer, hvilkas tjusningskraft jag förut ej ens anat? Kan -jag då ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf? Nej, o nej! det kan -ej, det får ej vara så! Jag har aldrig ännu känt kärlekens förvillande -kraft, jag vet ej om det är just denna känsla jag erfar, jag vet blott, -att jag gerna ville likna honom! - -Då ljudet af dessa sista ord nådde hennes öra, verkade de liksom en -brytning i den vemodiga stämning, hvari hon befann sig, och ställande -blommorna, dem hon ännu höll uti sin hand, tillbaka på bordet, tillade -hon med lifligare röst: - --- Jag tror nästan jag höll på att bli svärmisk! Gud bevare mig från -sådant! Oskar Lejonstjerna är blott en god allvarlig vän, hvilken -Försynen ställt i min väg för att hjelpa mig att reda mina något -förvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina -alltför mållösa sträfvanden. - -I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt ansigtsspel, -att hon hade glömt det bref hon höll i handen, och nu öppnade hon det. -Lucys sinnesstämning måste ha varit särdeles öfverraskande för henne -sjelf, då hon så kunnat förbise en så vigtig händelse som emottagandet -af det så länge väntade brefvet. Det inträffar ibland med de mest lugna -personer, att en oväntad känsla som med ens tar öfverhand hos dem, -tvingar dem att begifva sig ut på spaningar efter sig sjelfva. Och vid -denna plågsamma tankeansträngning är allt annat, som är fremmande för -det egentliga målet, ett _non est_. - -Då Lucy, som nu återkommit till verkligheten, kastade sina blickar på -brefvet, greps hon af en häftig sinnesrörelse. Handstilen var Anders -Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon läste: - - "Högt älskade och vördade Lady Lucy! - - Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin kos. - Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att - återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock - deras älsklings-barn att ej glömma bort en gammal olycklig far, - som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom. Lord - Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han - talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och - slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna - plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er - och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat - få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som - alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster en - gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir - Glithingham. - - Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra älskliga - barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade - förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: -- Vi förstå - den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge - är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider emot - Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva Sir - Glithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så visa - åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som - hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat - vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och - strid ej emot dess röst! -- Så skulle vi hafva sagt då, fröken - Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria - språk, utan kommer hit. - - Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare - Anders Black -- Jenny Johns. - - Abbey-Hall den 19 December 186 . ." - -Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid -åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga -starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott -dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna -hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra -tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag. - --- Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett -sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af -sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade -hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf. - --- Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag -hvad ordet "olycka" betyder. - -Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat -denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens -gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas -porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon -följande rader: - - "Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett godt råd är - ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det? - - Lady Suffridge". - -Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och -gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt -henne att på morgonen afsända brefvet. - - - - - XV - EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER - - -Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom -sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru -Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och sökte -återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats häri, då -Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han -genom rummet och när hon räckte honom handen till helsning, kunde han -knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna den vemodiga och -hjertliga varelse han dagen förut hade sett. - --- Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att det -icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har flere -gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet, vill ni -gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni -bedömt mig -- kanske mycket strängt och jag erkänner, att ni haft orsak -dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka jag befinner mig, allt -hvad ni vet, är att den dag, då jag för er redogjorde om min uppfattning -om friheten och ni frågade till hvilket mål jag sträfvade, jag ej -förmådde svara er annat, än: till frihet! Det var af er jag hörde de -första ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett mål, till -hvilket hon bör sträfva och att vår lycka mycket beror deraf, om vi valt -den rätta vägen, och att det är genom uppfyllandet af våra pligter som -vi säkrast kunna nå densamma. - --- Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det i -hopp att ni någongång skulle taga den i anspråk och sätta mig i -tillfälle att bevisa dess djup. Jag har ej bedömt er illa, det vete Gud! -och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej kunnat -uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det är visst -sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så stark, huru ni -kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då ni blott hade en -dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert lif åt. Men ni sade mig -engång: qvinnans uppfostran är grundad på framtiden, hon uppfostras ej -så att hon skulle kunna följa en viss riktning, hon måste afvakta, att -den ställning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka -banan för henne. Ni sade, att en underlig ödets skickelse hade kommit er -att förfela ert lif, emedan ni lärt för mycket för att ej syfta högt, -för litet åter för att lätt kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag -hört denna förklaring, blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge, -jag högaktar, beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna -bedömma er ofördelaktigt. - --- Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag vet -sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är lust -till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök i olika -riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt af intresse -för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för att följa edra -förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets. Dessutom har jag -knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag -allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg, hvars svårigheter jag -ännu hvarken förmår att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att -bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en man, hvad det vill säga att hela -sin ungdom igenom ha törstat, utan att dock få en droppe från den -efterlängtade källan. Den dag, då man ändtligen närmar sina läppar -dertill, liknar man en person, som efter en långvarig sjukdom ser ett -bord dignande af öfverflöd. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men -låt mig nu begära ert råd. - --- Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan. - --- Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan jag -känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som framställa -sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att jag nödgas -anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag straffas nu -derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i det som rör mig. - -Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en blyerzpenna -och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af häftighet, som -ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmäktig -kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse aflägsnat resten af -den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville hon genom detta utbrott -dämpa den alltför starka röst, som talade i hennes inre. Under samtalets -gång hände det ibland, att hennes ögon under långa stunder irrade utan -ett bestämdt mål, men undvikande att möta Oskars; en annan gång åter var -hennes klara blick lugnt fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon -i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt -kunna återgifvas; det finnes åter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar -ständigt återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning, -hufvudets rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga -språk, allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han -måste lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars -själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan -hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början af sitt -samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad, -ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall. - --- Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med -förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet. - --- Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra -er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet -skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade -Lucy. - -Oskar syntes en stund betänka sig. - --- Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i -stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är -denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget -beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår -handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit -missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra -något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi -skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva. - --- Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina -skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En -röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig, -emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: -- Du är -menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så -obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du -får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara -nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en. -Säg, herr baron, förstår ni detta? - --- Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser -detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det -finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste -föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad -för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa -er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk -arbetar ni? - --- Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva -förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig -för mina medmenniskor. - --- Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd -af ett nästan dylikt samtal. - --- Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett -dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken -han ej tagit med i beräkningen. - --- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan -icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken -nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller -modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka -erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att -det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den -tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa -gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första -vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har -fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska -utveckling. - --- Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla -dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från -Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom -hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min -person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en -långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom -gagna någon menniska. Förstår ni det? - --- Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då jag -besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en tanke som -jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda -menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk, -intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar vanvårdad -varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt, eller -undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom att sprida -något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni, om ni ägt full -frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och er intelligens -behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför lifligt, modigt och -vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej linie för linie följa en -väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett hjerta, så varmt som ert, men -som äfven fordrar mera lugn, mera tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna -verksamhet hade dock varit åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är -kanske för uppriktig, men ni ville ju höra en vän, och en sådans -skyldighet är att vara sann. Dessutom beundrar jag er för mycket -- och -vid dessa ord blef hans röst osäker -- för att jag skulle behöfva frukta -att öppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar. - --- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf, denna -känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet kanske; -något annat -- nej, dertill är jag alltför långt ifrån fullkomlighet. -- -Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som vill flyga högre än -vingarne bära! - --- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej -sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket som -ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy, äfven -jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna finna den, -som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka legat liksom -afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: -- ni är en qvinna, hvars like -jag aldrig sett! - -Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon var -som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett slags -hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg -hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det -bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom. - --- Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick hon -bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan, gick derpå i -sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga sinnesrörelse samt -återvände derefter med lugna steg till Oskar. - - - - - XVI - EN SVÅR SKYLDIGHET - - -Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda känslor? -Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en hög rodnad -till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han sin armbåge emot -bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslöt sina ögon. -Man såg, genom den mask han hade pålagt sig, en förfärlig kamp i hans -inre. Då han hörde Lucys steg närma sig, bäfvade han till, men han -återvann snart makt öfver sig sjelf, steg upp och återlemnade brefvet -med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han såg ut som om han -blifvit förvandlad till en bild af sten. - -En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att orden -kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet då man med -ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför betydelselösa -för situationen; språket förefaller fremmande och oegentligt. Slutligen -afbröt dock Oskar denna tystnad. - --- Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste -återvända till er sjuke fader. - --- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk -liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens -fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast -eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt? -Nej, nej, aldrig! - --- I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma -af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska -denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat -dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er. - -Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta -rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig -och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan -släppa den: - --- Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att -kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga. -En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva -mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert -giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en -annan vändning! - --- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt! -Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked -af dem. - --- O, nu -- om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än -förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att -följa er. - -Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu -engång och lemnade henne. - -Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade på -dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre dörren -och -- nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig, att göra en -rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta intryck, och -aldrig göra ett steg mera i lifvet. - -Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande, sådana -som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma direkte -från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det ej kan -utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde intet för -att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan denna paroxysm -af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån dörren och gick till -soffan. - --- Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: -- om någon -kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in våra saker och begär våra -räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du liksom -slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste till honom. -Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber dig göra hvad -du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita icke på mig, Mary, --- jag är trött, jag mår ej väl. - -Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser, att -hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade icke -lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi -undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra; och det -var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen af dessa -kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick inom hennes -själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon söker. Vi kunde -eljest måhända få se henne, den starka själen, krossad under sorgens, -under kärlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan äro ofta -förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark han än må vara, att -viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då icke alltid derföre, att -det var omöjligt för den att segra, utan derföre, att motståndaren var -så kraftlös, så blödande, så pinad, att en längre fortsatt strid skulle -varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida än -längre fortfara att kämpa? - -Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och -ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, så full af -frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat för mycket? Må -orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga kärleken, som ej vet -att upprätthålla menniskans värdighet, tusenfaldt varda fördömd, men rör -ej vid den sanna kärleken, den är helig, den är stor! Tvenne hjertan, -som genom denna trollmakt lefva i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som -i den stora menskligheten slutligen funnit sin vän, sin like, den, för -hvilken det vill lefva och dö, -- o, rör ej vid en sådan kärlek med -förtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra -det? Må hafvet åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar -kasta sten på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock -helig! De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta -ord betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att -veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den enas -tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den andras -hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra är ofattligt, -blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt, herrligt? Hafva -cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för hvarandra? Skulle -englarne ha något emot det? O nej, det tror jag icke -- icke ens Gud! - -Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord än -kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den upphöjda, -som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes. - -Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den qvinna -hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en älskare, en -make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa år ombildar sin -karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd det hjerta hon -önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar en, hvilken ej -besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti sitt hjerta bär -hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång blifvit nödsakad att -vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek, som så kan hängifva sig. -Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan. Döm derföre ej den rena -kärleken! - - - - - XVII - EN LITEN TALANDE KORG - - -Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi -ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den -förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på -sin styrka. - -Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon. -Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några -minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till -vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg. - --- En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han. - --- Huru visste du, att jag var den personen? - --- Han stod bakom glasdörren och visade mig er. - --- Finns han der ännu? - --- Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle -misstaga mig. - -Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog. - --- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla -blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig några -cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin väg. - -Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sändt -henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss artistisk ordning, -som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga dem tillsammans; -dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och en del voro sällsynta -för denna årstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de -blifvit sålunda sammanförda. - -Men en hvissling hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en -lång, innerlig blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon -tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu -fullkomligt oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon -åter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros, -och rosen är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti -en liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia, -hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin, -hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om -hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön, som -talar om en lycklig, förfluten tid. - --- Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas, att -jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej våga -tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om, liksom -för att påminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! är förfluten. - - - - - XVIII - HON HAR LOFVAT - - -Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord -Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard -Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken, hvarföre -vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader hafva -förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det var med -ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps af alltför -upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå till det sista -samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig lugnare. - -Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart något -återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare -och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock oftare -återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt att gifta -sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna -tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan. -Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt slag för honom och -hennes återkomst en desto större glädje, ty han hade fruktat att ej mera -få återse henne. Han förstod rätt väl, att det var motviljan för det -giftermål han ville förmå henne till, som skrämt henne bort ifrån -hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke, det var för honom omöjligt. -Han önskade försona sitt brott genom att förena sin enda dotter med -sonen till den förr så hatade Starling. - -Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne om -brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord sak -och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande förening. -Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad Lucy, att han -skulle låta denna fråga ännu några månader hvila, hvartill den gamle -samtyckte. - -Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken -otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices -bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var -oåterkalleligen afgjordt. - -Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter -sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig -och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker -stämma: - --- Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan -ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det -bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena -edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom, -Edvard! - --- Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt -öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin -hand ur sin faders. -- Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var -icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag -bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, -- -ack, gör mig icke så gränslöst olycklig! - -Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt -uppspärrade ögon. - --- Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du -skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det. - --- Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja, -fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor. - --- Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon -vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker! - --- Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor -jag hyser för honom. - --- Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att -jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må -trolofva er med hvarandra. - --- Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du -uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du -kommer säkert en dag att ångra dig! - --- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör -mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill -tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker! - -Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin -ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så -besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig -derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått -alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro. - -När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig, -fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till -honom. - --- O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela! -Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna -samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är -omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott -veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig, -att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din -skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona -mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom -något annat än genom din förening med Glithingham. - --- Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning? -Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt -att godtgöra hvad ni brutit. - --- Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du -ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill -du det? - --- Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som -kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval, -hvilka nu förfölja er. - --- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig, -mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors -namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af -Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber -jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag -skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han -framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. -- Det är just -denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke -lofvar! -- Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i -sitt hjerta. - -Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon -mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade: - --- Jag lofvar! jag lofvar! - -Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå -sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett -vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: -- Hon -lofvar! hon lofvar! - -Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin -dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar. - -Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon -yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod -henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders -tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat, -än att hon fallit i en mörk afgrund. - -Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll -om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela -baron Glithingham sitt samtycke. - - - - - XIX - DEN FÖRSTA KYSSEN - - -Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon -gifvit sitt löfte. - -Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom -känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin -kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar, -och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin -moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon -en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade, -der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon -upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot -höjden och sade halfhögt: - --- Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast -besluten, som nu, att glömma mig sjelf! - -Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad -samt en penna, och sade: - --- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till -honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det är den -sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom, och nu kan -jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min sista gärd åt -lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret. - -Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej ett -ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen. - --- O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det namn, -jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt. -Dock ... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig så. Offret -får icke knota. -- Nu är jag bruten, nu är min stolthet tillintetgjord. --- O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då det endast var för -att bryta den? - -Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det. - --- Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det -är lätt att tala om uppoffring, men hvad den är svår att fullborda! -- -O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt vi sett henne -ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till ditt, engång, -den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild, och må hela min -kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan ej vara annat än -ett minne! minnet af en herrlig dröm! - -Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden var inne; -hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur rummet. En stund -sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten äfven den -gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och -af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams -inträde till den gamle lorden, hade denne med glädjestrålande ansigte -underrättat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid -denna underrättelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp -till sig, hastigt skrifvit några rader, dem han genast afsände. Sedan -detta var gjordt, besökte han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad -som händt. De höllo just på att öfverlägga om hvad de borde företaga -sig, då Lucy inträdde. - -Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy nedkastade -sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes knän, gråtande -som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att blanda sina tårar -med hennes. - -Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka -läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla. - - - - - XX - NÄR HJERTAT BRISTER - - -Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i -skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi -omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd, -samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon -gemenskap med Alice. - -Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes -belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala -med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick -utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta -af den annat än vid det öppnade fönstret. - -En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud, -nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling. - -Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var -derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes -tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I -början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka -vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid -att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under -tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och -timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den -penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var -ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om -hon riktigt skulle framkomma. - -Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady -Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger -uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller -tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol -sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än -den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling. - -Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom -den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för -hennes hjerta. - -Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en -mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats -framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten -fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande, -uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon -älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock -ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven -straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt -ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd. - -Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att -återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar -lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att -den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas. - -När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling -taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen. -Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den -hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand -blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och -fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den -ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare, -som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med -så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur -hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling. - -Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga -tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade -Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva -sönderslitande -- hennes idols trolöshet. - -Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga -naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd -upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat -endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade -varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under -inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes -hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt -sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom -henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en -dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon -liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det -annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf -dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af -Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den -friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var -icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes -pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort. - -Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen -gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den -förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle -återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att -förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt -sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu -gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt. - -Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt -tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan -liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej -vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde -lyda den brutna viljan. - -Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och -bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna. -En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med -handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde. - -Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina -tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt -skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne -derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka -dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu -hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på -gården. - -Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte -hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt -omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon -uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga -varelse kunnat vänta. - --- O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon, -och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt -försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan -och med händerna sammanknäppta liksom till bön. - -Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon -försökte nu att återkalla henne till lif. - -I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices -moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son, -var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som -kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig -emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades -derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under -tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor. - - - - - XXI - NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT - - -Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet -der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka -hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men -huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices -sjukdom? - -Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon var -sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på återfärden -från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady Starling intog -sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig. - --- Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hört, -att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men huru mår -min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon varit snäll och -lydig, det kära barnet? Gud signe henne! - --- Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt -darrning i rösten. - --- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har hon -gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja, det är så -med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som trodde, att -Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent barn, då hennes -mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord, hon, ehuru ej så -strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med Gud och menniskor, -och det lilla barnet, ja, det var så klent och skrek så ofta; om -nätterna hade jag mången gång ingen ro för det. Men Gud gifve barnet sin -nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så mjuk om hjertat; och så lärde -jag henne Guds ord, så att hon genast kunde svara, då jag frågade henne -något kapitel eller någon vers ifrån evangelierna eller psalmerna. Men -huru mår mylady sjelf? Mylady är alltid så rask, men litet blek bara. -Ja, ja, ålderdomen är en besvärlig sak, den kommer utan att man ens -tänker derpå. Men lyckligt är det, då man har mera tid här på jorden för -att läsa och begrunda evighetens herrliga löften och bilder! - -Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru -hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var pinsam -för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon borde -lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne. - --- Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade -henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i början -trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar mig djupt. - --- En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En sorg, -då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna -fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma! - --- Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon -är olycklig. - --- Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast -varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så -besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan, då -jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg så -hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta -gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också ibland -en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag -trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla -erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady ... -lady ... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades alltid -lady Lucy ... men här står jag och pratar om allt möjligt, och mylady -blir säkert otålig ... - --- Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli -uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga om -Lucy Suffridge. - --- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var -förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från -sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen -tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga -lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har -jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga -ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! -- Ack, min Gud, -men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad -det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små -pysslingarne komma i huset! -- Jag har aldrig velat gifta mig, men min -gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina -egna. - -Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett -tankfull ut och i stället att svara, frågade hon: - --- Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor? - --- Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? -- -Ack, nej! det är omöjligt! -- Det heter ... jo, något på Abbey var det -... der lär förut ha varit ett kloster. - --- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag -lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej -få se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady Starling -hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes -plötsliga bortgång. - -Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna, -som helt darrande skyndade emot henne och ropade: - --- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att -dö! - -Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till -Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande -ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara -dödskampen. - --- Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma -med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte -lady Starling. - --- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord -tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han kommer, -ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! -- Dessa -afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina -ögon och försjönk i en dvala. - -Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur -hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid -emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade -glömskan af all jordisk sorg. - -Nu återkom tjenarinnan. - --- Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta. - -Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. -- O, -nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej -återse den trolöse! -- Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni -varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte -härvid lady Starlings hand emot sina läppar. - --- Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag välsigna -er! - --- Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro -... det är ... försent. -- Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes -läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en -Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown -äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala: - --- Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort -mig den största smärta! - -När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för -sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de -sörjande själar. - - - - - XXII - FÖRSONING UTAN OFFER - - -Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga -sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp. - --- Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon. Intet -återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar borttaga modet. - --- Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan för -handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min tur att -handla. Stadna här, jag går att tala med mylord. - --- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna -ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. -- -Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att än -engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket väl -ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra hjertan -utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag af dig: i -gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och sänd af -det! Farväl, bedjen för mig! - -Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af densamma -stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en stund -orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat. - --- Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra striden -kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum. - -Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på låset, -men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att ens kasta -en blick på Glithingham, som satt der bredvid. - -Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte på -hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters ankomst. -Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets belysning -smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med handen. Edvard -var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes uppmärksamhet. Nu -slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin dotter, satte han sig -upp i sängen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken åt -Glithingham att närma sig. Efter en stunds besinnande sade han: - --- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand, och -då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje, vill jag -förena edra händer till en trolofning. - --- Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst, -som icke tillhörde någon annan än Lady Starling. - -Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och -stödde sig blek och darrande mot väggen. - -Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens -budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket -förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma: - --- Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja? - --- Jag, baronet Glithinghams moder! - -Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så -våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg -emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt -betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af -ett barn, som tror sig se ett spöke. - --- Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af -mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter, -men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det -är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad! -Edvard Starlings blod ropar efter hämd! - -Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att -stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod -fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling. - --- Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling, -jag nödgas tillkalla hjelp. - --- Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken -alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta -af gammalt och tror mig nu förstå alltihop. - --- Hvad då, Black? - --- Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och -mylady. - --- Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra -hvad helst det må vara. - --- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för -lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla -fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte -anmoda baroneten att lemna detta rum. - --- Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en -genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: -- Alice -dog i förrgår i mina armar. - -Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora -steg, utan att möta modrens blick. - -När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg -medvetslös med tillslutna ögon, sade han: - --- Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog? - --- Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling, -och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare, -begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. -- Store Gud, huru -underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina -sorgers tråd varit nystad! - --- Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att -en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig. -Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna -allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan -af sitt brott? - -I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina -knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar -från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till -den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande -stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört -hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna -rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och -stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens: - --- Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens -lågor, till mina likars hem. - --- Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill -blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid! - --- Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt -fördömd! - -Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en -genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse, -och fasa för döden. - --- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni -uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er. - --- Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu -gifvas för mig? - --- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid. -Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom -söka Hans nåd och er själs salighet. - -Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på -hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu -stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn -och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och -hviskade halfhögt: - --- Är det väl möjligt? - -Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand, -tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk -gråt. - -Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu -sluten i sin: - --- Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne -börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad -på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt -fridfulla uttryck. - --- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne! - -Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta. - --- Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var -lycklig! - -Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere -timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom -honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af -förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med -ens förde han häftigt handen till sitt hjerta. - --- O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O, -Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din -herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! -- Efter -en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady -Starling och sade: -- Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra -sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven. -Farväl, mina vänner! - -Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif, -så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor. - - * * * * * - -Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall, -åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling, -må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta -sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i -sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag -träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord. - -Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor -hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga -flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar. - --- Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans -allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt. - -Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men -just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes -tankar. - --- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall -skrifva ett annat. - --- Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil. - --- Huru? hvad menar du? - --- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två -år sedan tillbragte sommaren. - --- Huru vet du det? - --- Jag vet det, mylady; det är ju nog, det. - - - - - XXIII - TVENNE DEPESCHER - - -Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han -utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- följde ännu -många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men den hade -förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma, men detta var -honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade omkring honom och -förföljde honom. Hans förr honom så kära studier föreföllo honom nu -mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt fria lopp. Bilden af -_en_ menniska undanskymde för honom menskligheten. Några veckor -förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att sålunda förblifva -utan alla underrättelser från detta enda ställe, som inneslöt hans hela -verld, var ett grymt qval. Han beslöt att skrifva till sin vän på -Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få veta något. - -Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte att i -detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig -bundsförvandt i den gamle, gode Black. - -En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en depesch -det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning -samma dag med sir Glithingham. - -Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så -lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans -lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg. - -Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i -ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han -invaggat sig i så många poetiska drömmar. - -Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek, -och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru -sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej förlorat -något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck. - -Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne -räckte honom. - -Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig -öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och -någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig. - -Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep sig -med handen om pannan. - --- Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig! - -Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han -afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall. - - - - - XXIV - LIFVETS SANNING - - -Då Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes närhet, utbröt -en verklig storm inom henne. - -Kärleken, glädjen att återse den man, som hon högst af alla älskade, var -en af de starka elementer, som bragte i svallning vågorna från djupet af -hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes oroliga -tankar. Kärleken till honom och kärleken till friheten kämpade emot -hvarandra. Hjertat försvarade den enas rättigheter, hufvudet den andras. -Hade hon icke älskat så outsägligt, så hade denna strid aldrig kommit i -fråga. Men nu ville hon förvissa sig om enderas seger, innan Oskar genom -sin närvaro kunde inverka på dess utgång. - -Lucy hade icke lemnat rummet, der Black för några timmar sedan meddelat -henne den underrättelse, som inom henne framkallat den afgörande -stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi första gången funno -Lord Suffridge i strid med tankar, ännu dystrare än den nattsvarta -himmel som bevittnade den. - -Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol. - -Under en flere timmars tystnad, hade Lucy ömsom för sitt inre framkallat -hela sitt fordna lifs sträfvanden, den närvarande tidens ovisshet och -framtidens olösta gåta. Småningom blef tystnaden och ensamheten -tryckande för henne; hon steg upp, gjorde några steg i rummet och -stannade derpå med ens. Tankarne hade åter öfverväldigat henne. - -Hon böjde sitt vackra hufvud, riktade den blåa, klara blicken framför -sig, men öfver den låg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det hon -såg ej fanns inom den yttre synkretsen. Småningom -- långsamt -- knappt -märkbart böjde hon sig framåt; hennes hand höjde sig allt mer och mer, -den tycktes frambesvärja en osynlig gestalt; hon kastade sitt hufvud -bakåt, ögonen blixtrade och hon utbrast med hänryckt exaltation: - --- O, hvem kan säga mig om min kärlek för honom är stark nog för att -qväfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ångra det val, som -nu förestår mig! - --- Och hvarför skulle ni göra ett val? ljöd en röst invid henne. - -Lucy utstötte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora -salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn. - --- Lucy, låt kärleken segra! - --- O, jag ville det, men jag fruktar ... - --- Fruktar? för hvad, Lucy? för att nödgas afstå från edra -frihetsdrömmar? nej, min dyra vän; tillbed, dyrka friheten, men dyrka -den tillsammans med mig. Förenade, lifvande hvarandras mod, skola vi -söka att på frihetens gyllene vingar uppnå det höga målet: _Lifvets -Sanning!_ - - - - - INNEHÅLL - - - I. Mellan gamla och nya verlden 3 - II. Abbey-Hall 22 - III. Tvenne svikna förhoppningar 43 - IV. Kanske? 68 - V. En graf och två vaggor 75 - VI. Ulfven i fårahuset 93 - VII. Nemesis Divina 110 - VIII. Två elementer i strid med hvarandra 123 - IX. En engelsk och en svensk Fancy 140 - X. Ulfven i ett annat fårahus 153 - XI. Hvad som kan hända när man svimnar 163 - XII. New-York och Paris 173 - XIII. En återfunnen vän 179 - XIV. En svensk julafton i Paris 191 - XV. En afhandling om skyldigheter 202 - XVI. En svår skyldighet 214 - XVII. En liten talande korg 222 - XVIII. Hon har lofvat 225 - XIX. Den första kyssen 233 - XX. När hjertat brister 237 - XXI. När hjertat har brustit 245 - XXII. Försoning utan offer 253 - XXIII. Tvenne depescher 264 - XXIV. Lifvets sanning 267 - - - - -Noteringar: - - -Betoning är kännetecknat med _understreck_. - -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): - - [s. 33]: (flera fall) - ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande ... - ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande ... - - [s. 36]: - ... hennes sällning är någonting ganska sällsynt. ... - ... hennes ställning är någonting ganska sällsynt. ... - - [s. 36]: - ... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithinghamn ... - ... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithingham ... - - [s. 60]: - ... sade att han hade en dotter, blef Elvina förtjust, ... - ... sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust, ... - - [s. 65]: - ... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intelektuella ... - ... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intellektuella ... - - [s. 84]: (flera fall) - ... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edward lefver än! ... - ... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än! ... - - [s. 120]: (flera fall) - ... Abbey-hall, begriper du då icke att hans son, att ... - ... Abbey-Hall, begriper du då icke att hans son, att ... - - [s. 167]: - ... shavlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ... - ... shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ... - - [s. 173]: - ... VII ... - ... XII ... - - [s. 176]: - ... på Don Qvixotes hufvud och vilja blott säga, att ... - ... på Don Quixotes hufvud och vilja blott säga, att ... - - [s. 196]: - ... i salongon lemnat henne. Detta ögonblik stod ... - ... i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod ... - - - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of En qvinna af vår tid, by Marie Linder - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EN QVINNA AF VÅR TID *** - -***** This file should be named 50062-8.txt or 50062-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/0/0/6/50062/ - -Produced by Jari Koivisto, Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the -Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |