Sentinels relocatedHEADmain

1 files changed, 5060 insertions, 0 deletions

diff --git a/50062-0.txt b/50062-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..b1927cc
--- /dev/null
+++ b/50062-0.txt
@@ -0,0 +1,5060 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 50062 ***
+
+
+
+
+
+
+
+                              EN QVINNA
+                              AF VÅR TID
+
+
+                          KARAKTERSTECKNING
+                                  AF
+                                STELLA
+
+                             HELSINGFORS
+                    THEODOR SEDERHOLMS BOKTRYCKERI
+                              MDCCCLXVII
+
+                      Företedt: _L. Heimbürger_
+
+
+
+
+                                  I
+                     MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN
+
+
+-- Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är en
+qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika
+till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och
+tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej kunde
+annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning
+vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var
+lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen,
+och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg
+det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt
+såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i
+halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta,
+erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är
+ej heller någonting att undra öfver, ty jag har blifvit så vek om
+hjertat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert
+talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då
+alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå
+öfver däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände
+derifrån, var hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var
+förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade
+dem; hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och sade
+så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen
+sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt,
+tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon
+ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel derur samt tacka Gud
+för den hjelp han sändt oss i nödens stund, och frågade om ej någon
+ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel
+missionär, och då jag såg hennes ansigte, som var liksom förklaradt,
+kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag
+dessutom äfven sett henne tala och handla alldeles som en karl, så
+bestämdt och så lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara för en som
+reser en så lång väg så der alldeles allena. Är hon enka eller far hon
+för att möta sin man?
+
+Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
+Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de
+kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt
+få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen
+undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i
+allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf svart
+klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl
+hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, hvilken
+blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min.
+Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon
+hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.
+
+Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring
+25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt
+tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder, dock icke utan
+undran att man fann det så förvånande att en qvinna i farans stund
+bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.
+
+När miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otålighet vänta på
+svaret, men Mary höjde blott på axlarne och sade med ett visst förakt
+uti rösten:
+
+-- Hvarföre skulle Mylady just vara pjåkig? Att hon har mod när det
+behöfs, vet jag nog, annars vore jag icke här, och hade icke för hennes
+skuld lemnat allt det käraste jag eger, för att följa henne, vore det
+ock till verldens ända. Nog finnes det dem som ej tycka om Mylady, utan
+kalla henne blåstrumpa, karl i krinolin, och mycket annat dylikt, men
+jag vet att en bättre qvinna än hon är, vill jag aldrig känna.
+
+-- Ja, ja, det kan jag tro, men är hon enka, eller huru? Så ung och
+redan ha genomgått så hårda pröfningar; ja derföre kan hon också så bra
+förklara Guds ord!
+
+-- Hvad vet ni om de pröfningar Mylady genomgått? frågade Mary något
+häftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag
+åtminstone ofta sett henne gråta, och när det händer, så är det för
+sådant som skulle komma andra att mista förståndet.
+
+-- Men är hon enka, eller huru? upprepade miss Brown för tredje gången,
+med illa dold otålighet.
+
+-- Nej, det är hon icke.
+
+-- Så rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var
+fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bästa sättet att få veta
+något mera var att bege sig ut på gissningarnes område. Så rysligt, att
+ensam fara så långa vägar öfver hafvet för att återfinna sin man!
+
+-- Har jag någonsin sagt att Mylady var gift?
+
+-- Det har ni visst icke, men annat kan man väl ej förmoda än att hon
+endera är enka eller gift.
+
+-- Jag tycker ej om att prata så der om Mylady, sade Mary, i det hon
+steg upp; vill ni veta något mera, så fråga henne sjelf. Farväl derföre
+tills i afton, efter jag har den äran att vara er hyttkamrat! Jag måste
+gå och se om Mylady behöfver mig.
+
+Miss Brown satt ännu en lång stund orörlig, följande Mary med ögonen
+till dess hon försvann; derpå sade hon till sig sjelf: Det är
+besynnerligt ... men jag måste få reda på det! ... hvarefter hon
+försjönk i djupa tankar, till dess hon åter lyftade sina ögon till
+himlen, tog en nål ur sitt bälte, stack den mellan bladen uti sin bibel,
+samt öppnade den på det ställe, försynen sålunda anvisat henne.
+
+Emellertid hade Mary kommit till fördäcket och närmat sig ett
+fruntimmer, som med fötterna insvepta i en stor, rutig shawl satt
+fördjupad i läsningen af en bok. Hon bar på hufvudet en liten rund hatt
+med ett ljusgrått flor, hvilket utan att täcka ansigtet, gaf det ett
+uttryck som hade man sett det genom en lätt poetisk dimma. När Marys
+gestalt stadnade framför henne, lyftade hon upp två stora, blåa ögon med
+ett uttryck af liflighet, hvilket sällan förekommer hos ögon af denna
+färg då de med ens falla på ett nytt föremål; de bruka lifvas, men
+sällan genast vara lifliga. Kring hennes vackra, välbildade läppar lekte
+ett eget slags leende, som utan att vara gladt, var liksom ett återsken
+af en i hennes hjerta för hela menskligheten inneboende välvilja. Uti
+detta leende fanns icke heller den enformiga artighet, som den fina
+uppfostran och verldsvanan trycker på mången qvinnas läppar och som
+nästan lika möter en vän och en person som hon föraktar. För att få en
+klarare föreställning om denna qvinna, så låtom oss läsa fragmentet af
+ett bref som ganska troget återger hennes person.
+
+"... Slutligen skulle jag göra Lady S. bekantskap och blef införd till
+henne af min vän L. Hennes tant var icke hemma, men efter att hafva
+låtit anmäla oss, blefvo vi visade till en liten salong, hvilken jag
+hade tid att betrakta under det vi väntade på templets gudinna. Rummet
+bar en underlig prägel af qvinlig och artistisk smak, samt manlig
+verksamhet. Det var ett slags boudoar genre Pompadour, hvitt siden med
+rosor; en mängd små saker, alla artistiska och smakfulla, voro der
+uppställda, statyetter, små taflor, fina thé-serviser, kinesiska vaser;
+det var en sammansättning af olika genrer och ändock fanns uti det hela
+en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat allt
+för att behaga sina ögon och ej af fåfänga -- bevis på en sjelfständig
+natur, som känner ingen annan lag för sin smak, än sin egen ingifvelse.
+Men särdeles anslog mig ett bord, som upptog hälften af en vägg och som
+bokstafligen var öfverlastadt med böcker, porträtter, blommor och
+kringspridda papper: en hel liten verld af konst och intelligens.
+Ingenting var ordnadt med afsigt, en fri anda var upphofvet till allt
+detta. Man kunde sluta att det var hon sjelf som återspeglade sig uti
+det hela, och jag medger att allt hvad jag hade hört sägas om henne
+ingaf mig en stor otålighet att se detta rum upplifvas af själen, som
+tills nu blott sväfvade deri. Men då jag stod och väntade, började jag
+bäfva; är hon en engel eller en demon? hvilketdera? ty endera måste hon
+vara. Jag hade än hört henne prisas till ytterlighet, än grymt förtalas
+och jag ville sjelf dömma. Om jag bäfvade, var det derföre att jag var
+rädd att finna henne under min förväntan, icke stor nog eller icke nog
+förskräcklig.
+
+Frasandet af en klädning underrättade mig med ens om hennes ankomst;
+mitt hjerta klappade, dörren öppnades och hon trädde in. Hennes första
+åsyn lät mig skåda ett temmeligen vanligt ansigte; en medelmåttig längd,
+ett öppet uttryck, samt den ledighet uti sättet att föra sig, som nästan
+alltid förvärfvas genom mycken verldsvana. Hon ursäktade sig artigt
+öfver att hafva låtit oss vänta, emedan hon ej haft hjerta att låta sina
+stackars blommor försmäkta af törst. Hon hade en vänlig blick för oss
+båda, och uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns något som
+befriade en ifrån allt onödigt tvång. Jag tyckte mig förut hafva sett
+detta ansigte endera på någon tafla eller uti en dröm; hvilketdera,
+kunde jag ej minnas.
+
+Så länge samtalet rörde sig kring vanliga ämnen, hade hon ett likgiltigt
+uttryck; hon lyssnade uppmärksamt, men talade litet.
+
+Så snart fråga väcktes om intressantare ämnen, följde jag med spänd
+nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera själfullt; ögonen
+blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon frågan och tycktes lyssna
+till sin egen röst, som var full af klang; de ord hon talade voro ej
+utsökta men förde rakt till målet. Mig föreföll hon som en prestinna som
+höll sanningens vågskål i sin hand. Vi hörde på; man kunde ej tvifla,
+hon måste ha rätt, tyckte man, om hon äfven hade orätt. Hennes ord voro
+klara och bevisande, ty det hon sade kom från en varm och fast grundad
+öfvertygelse.
+
+Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att studera denna
+intressanta varelse.
+
+Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken regelbundna,
+eller bestämdt utpräglade; ansigtet var ovalt och munnen var särdeles
+välbildad; den kunde lika väl uttrycka indignation och förakt som ömhet
+och beundran. Ett par stora och vackra, ehuru icke artistiskt sköna ögon
+voro infattade i långa ögonhår, hvilka beskuggade kinden då blicken
+sänktes nedåt. Dessa ögon hade ett vexlande men alltid godt uttryck,
+hvilket stod i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland
+blixtra till som diamanter, och ögonblicket derpå blott tala om ömhet
+och kärlek. Hennes ljusa lockiga hår gaf ett ljuft utseende åt det lilla
+hufvudet, som aldrig höll sig stilla; äfven det talade själens språk.
+Två små välbildade och hvita händer voro i ständig rörelse och sökte
+alltid någonting att leka med; en penna, en pappersknif, hvad som fanns
+till hands, blef snart af hennes lifliga hand förvandlad till en spira,
+den hon lekfullt hotade med, eller smekande förde öfver kinden. En den
+finaste lilla fot smög sig fram under den vida klädningen som nedföll i
+rika veck.
+
+Sådan föreföll hon mig vid första bekantskapen. Men hvem kan beskrifva
+hennes karakter, denna lefvande gåta? Så god att hon vill alla väl, är
+hon ibland sarkastisk och bitande qvick på andras bekostnad, dock aldrig
+så, att det hon säger skulle qvarlemna ett dåligt eller löjligt intryck
+af den omtalade personen. Till ytterlighet enthusiastisk för allt skönt
+och ädelt, kan hon dock emellanåt försvara de orimligaste påståenden.
+Tillbedjande dygden och för det mesta sträng ända till puritanism, är
+hon ändock ofta full af koketta infall, hvilka äro i stånd att förvrida
+hufvudet på andra. Hon kunde ha varit en drottning, men hon kan lika väl
+finna sig uti att sköta sitt hushåll och vårda blomstersängar. Glad ända
+till ytterlighet, så att hon kan få ett helt sällskap att skratta, kan
+hon en annan gång med ett enda ord föra äfven den lättsinnigaste på de
+mest allvarliga tankar. Hos hvarje karakter förstår hon att finna den
+förmånligaste sidan och utforskar hvar och ens idéer, med en mine som
+tänkte hon på någonting helt annat. Hon är med ett ord en oförklarlig
+qvinna. Man måste endera hålla mycket af henne, beundra, tillbedja eller
+vända sig ifrån henne. Hon är endera en stor kokett eller en qvinna som
+ännu icke funnit sin rätta bestämmelse här i verlden och som icke
+arbetat sig upp till höjden af sina gåfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla
+till hälften; hon är så uppriktig att man ibland kan misstänka henne för
+att icke tala sanning, så rättfram, att man vore frestad att beskylla
+henne för falskhet, då man icke känner henne.
+
+För att låta bli att älska eller hata henne, måste man göra såsom jag --
+studera henne -- och ehuru jag redan sen någon tid gör det, sysselsätter
+jag mig dermed ännu med samma intresse ..."
+
+Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mången
+framkallat, och vi måste tillägga att Lady S. aldrig fick företaga sig
+någonting obemärkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon befann
+sig, väckte hon intresse, och två läger bildade sig genast, det ena för
+att beundra, det andra för att klandra henne.
+
+Mary tilltalade Lady S. med en vänskapsfull förtrolighet, men uti hennes
+sätt röjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran; uti det
+småleende och den blick, hvarmed Ladyn såg på henne, kunde man läsa att
+det förhållande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre var det af
+tjenarinna och matmoder, än emellan tvenne förtrogna som hvardera vilja
+bibehålla sin rätta plats, och den glömde Mary aldrig, ty hon var alltid
+uppmärksam och tjenstaktig. Lady S. yttrade sin önskan att så tidigt som
+möjligt lägga sig, före sina hyttkamrater, och hon gick derföre öfver
+däck med ett vänligt leende och en böjning på hufvudet åt de längre
+aflägsna, samt en handtryckning åt sina närmare bekanta. Hennes gång var
+lätt och ädel, icke förnäm; och man såg att hon, ehuru egande mycken
+verldsvana, dock gerna ville vara obemärkt.
+
+När hon öppnade sin hytt-dörr och fann att Mary ensam var der, stängde
+hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:
+
+-- Nå, Mary, hvad tycker du om denna sjöresa? jag för min del finner den
+odräglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla äro lika
+obekanta, blir i längden outhärdeligt! Jag längtar så till det kära
+Europa, till den älskade stranden, som jag kommer att se blott i
+förbifarten. Sedan jag återsett Englands jord, får jag mera tålamod, och
+då flyga vi; icke så, Mary? vi flyga, fria fåglar, till de länder vi
+önska se. O! Mary! jag tänker visst ibland att min fader blir orolig
+öfver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan förmå mig att
+återvända till honom, att instängas på det ensliga slottet och lefva som
+fastkedjad. Nej! tusen gånger nej! när man har kraft, mod och förstånd,
+skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i båge för att
+sysselsätta sina fingrar. Dessutom är jag ej skapad att vara en så
+förnäm lords arftagerska; nej, min far är alltför rik för mig. Jag vill
+vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta af något tvång
+... men, jag började med en fråga och har nu utan att vänta på svar, för
+hundrade gången låtit dig höra dessa uttryck af min oro och min längtan.
+
+-- Mylady vet nog att jag ej kan fördraga sjön, men hvad gör det? Till
+allt behöfves litet vana; dessutom är sådant så obetydligt att jag ej
+dugde att vara med er Mylady, om jag klagade för så litet. Men vet
+Mylady, hvad jag tröstar mig med? Jo! det är att se huru mycket man
+sysselsätter sig med er, och att höra så många berömma er. I afton fick
+den gamla miss Brown tag uti mig och ville nödvändigt veta hvem Mylady
+är och hvar ni lemnat er man?"
+
+Lady S. som just börjat ordna sitt hår, vände sig om och brast ut i ett
+klingande skratt, som hon på en lång stund ej kunde hämma.
+
+-- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kära miss Brown, någon sådan hvarken
+har eller tänker jag taga mig. Min man! nej, det låter för löjligt, men
+hvad svarade du?
+
+-- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys
+angelägenheter, och rådde henne att fråga eder sjelf.
+
+-- Hvarföre det, Mary?
+
+-- Emedan jag tyckte det var bäst att låta dem tro er vara gift, ty det
+sägs ju att man i Europa så mycket skall undra öfver, när ogifta
+fruntimmer resa ensamna. Så många hafva redan frågat mig, och utan att
+vilja säga en osanning, låter jag dem tänka hvad de vilja.
+
+-- Nej, snälla Mary, jag bryr mig så litet om hvad andra menniskor tänka
+om mig, ty jag har intet att blygas för. Ingen har frågat mig, men
+skulle någon göra det, så svarar jag sanningen och den känner du.
+
+-- Vågar jag fråga, hvart Mylady ämnar resa sedan vi anländt till
+Liverpool?
+
+-- Till en början fara vi till Paris, som jag redan så länge längtat att
+få se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, då man
+obemärkt och okänd kan följa den väg man finner god, och der man, ehuru
+qvinna, kan ingå uti alla detaljer, se det som intresserar en, och icke
+behöfva redogöra för sina mått och steg.
+
+-- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en så stor stad? En ensam
+qvinna, vacker som Mylady är, blir aldrig obemärkt.
+
+-- Mary! Mary! känner du mig ej ännu? vet jag någonsin något omöjligt?
+nej, händelserna måste böja sig för min vilja, icke jag böja mig för
+dem.
+
+-- Och ändå, tillade Mary tveksamt, är Mylady rädd att återvända till
+sin fader, och att bli tvungen att gifta sig?
+
+-- Rädd? -- nej, barn, jag är icke rädd att bli tvungen, men jag vill så
+länge som möjligt ihågkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din fader
+och din moder." Jag känner min fader, men han förstår mig ej och jag
+vill ej yppa för honom mitt förakt för den man, som han bestämt till min
+make. Blott i yttersta nödfall skall jag göra det. Lyckligtvis har min
+moders förmögenhet satt mig i stånd att lefva oberoende, så att jag kan
+följa mitt hjertas lag och den väg som mitt förstånd anvisat. Dessutom
+har du lofvat mig ett blindt förtroende. Framtiden står i stora drag
+tecknad för mig, men detaljerna känner jag icke. På Gud beror allt det,
+som min vilja är oförmögen att åstadkomma eller förhindra.
+
+-- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt; jag tror på er mera än på
+mig sjelf.
+
+-- Snart komma vi till vårt första mål, Liverpool, derifrån vi
+omedelbart komma att fortsätta vår färd till Paris med nödiga
+försigtighets mått. Försigtighet är visdomens lag. Icke feghet, rädsla,
+utan den oberoende försigtigheten, som man mindre är tvungen till genom
+omständigheterna, än genom ingifvelsen utaf egen erfarenhet, utaf egna
+tankar.
+
+Under detta samtal hade Lady S. emellertid klädt af sig och sedan hon
+läst högt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon eller afton
+försummade att göra, tog hon godnatt af sin trogna följeslagarinna och
+försjönk snart uti en djup och lugn sömn. Man säger att endast
+fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila, men detta anse vi i
+allmänhet vara ett stort misstag. Här var dock fallet sådant, ty Lady S.
+kände inga samvetsförebråelser, emedan hon handlade efter en fast
+öfvertygelse, och då kunde hon ej förebrå sig någonting.
+
+Vi vilja emellertid låta henne fortsätta sin resa, som erbjöd intet
+anmärkningsvärdt, ty vi anse ej som sådan den nyfikenhet hon åstadkom
+bland alla passagerare.
+
+Sedan miss Brown, efter många öfverläggningar med andra, öfver Marys
+svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady S.
+i allas ögon den prägel af öfverlägsenhet, som nyfikenheten så ofta
+tillegnar dem, den hedrar med sin uppmärksamhet.
+
+
+
+
+                                  II
+                              ABBEY-HALL
+
+
+I närheten af Liverpool ligger det ståtliga Abbey-Hall, tillhörande lord
+Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden är omgifven af en sorgfälligt vårdad
+park, vittnande om hög ålder. Utanför densamma ligga eleganta farms och
+rika fält; sjelfva herrgården, som är mycket stor, är omgifven af en hög
+stenmur och vid den tunga jernporten, som öppnas för besökande, ligger
+ett litet kapell, som nu användes till boning för portvakten. Ofvanför
+dörren synes en ännu icke fullkomligt utplånad fresco-målning,
+föreställande den heliga jungfrun, som uppenbarar sig i skyn för några
+på knä bedjande munkar. Parken bär en dyster och föråldrad prägel;
+slottet är en mossbelupen, tvåvånings gråstens byggnad, med stora i de
+sekelgamla murarne oregelbundet infattade fönster; två torn höja sig vid
+hvardera ändan och öfverst på dem resa sig jernkors, vittnande om den
+tid då detta slott varit ett kloster. Den tunga dörren var af massivt
+jern och förde tanken tillbaka till tider, då den för de arma qvinnor
+som dvaldes derinne, ofta blott öppnades för att föra dem från grafven
+ofvan, till grafven under jord.
+
+Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framför en antik
+marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden var
+en man af omkring femtio år; hans profil hade kunnat tjena en
+bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga ögon stämde illa
+öfverens med det silfverhvita håret, som knappast mera betäckte hjessan.
+Hans klädsel var oklanderlig och bar prägeln af den äkta gentlemannen,
+som hedrar sitt eget sällskap lika mycket som andras. Klockan var sju;
+och rummet, upplyst af endast några få ljus, hade ett dystert utseende;
+på ett litet bord invid lorden brunno två vaxljus uti en fint arbetad
+stake med blå skärm. Lord Suffridge höll en bok i handen, men hans
+tankar voro synbarligen långt borta, hvilket syntes af den stirrande
+blick, han riktade mot ett af rummets mörka hörn. Plötsligt tycktes han
+vakna ur sina drömmar, reste sig häftigt upp samt började med oroliga
+steg mäta det stora rummet. Vid hvarje af dessa steg hördes ett doft
+återljud från väggarne och de ord, han utan sammanhang yttrade, genljödo
+hemskt omkring honom.
+
+-- Hvad jag saknar henne! utbrast han, förande handen öfver pannan och
+den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten är allt, hvad jag för min
+ålderdom vunnit; ... gift, åter gift och ännu engång gift och dock
+ensam!
+
+Han gjorde åter flere slag i rummet, fördjupad i sina dystra tankar.
+Småningom öfvergick hans ansigtsuttryck nästan till förtviflan; han
+kastade sig uti den stora länstolen, med hufvudet tillbakalutadt, och
+hans bittra skratt tycktes liksom söka ett gensvar i den storm som
+hemskt hven genom fönstren.
+
+Till hvad har jag kommit efter att hela mitt lif hafva sökt lyckan? Tre
+gånger har jag genom äktenskapet trott mig finna henne och lika ofta ha
+mina förhoppningar blifvit svikna; en son hade jag ock, men honom ryckte
+döden ur mina armar, och den enda, som återstår af dem, som stodo mig
+närmast, är långt ifrån att uppfylla de förhoppningar jag ställt på
+henne; vi förstå ej hvarandra och dock är hon mig så kär; hennes
+oböjliga sinne påminner mig om mitt eget, men jag känner, att hon eger
+det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast tro på allt
+godt. Hon är mig öfverlägsen och dock är hon mitt eget barn; denna tanke
+är olidlig, men hon måste lyda mig; kan jag ej på annat sätt försona
+hvad jag brutit, så skall det åtminstone ske genom att kufva en själ,
+som är lika oböjlig som min egen. Hon måste blifva hans hustru, annars
+skall jag få ingen ro för hämdens vreda makter ...
+
+Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt
+djupare förskräckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag vet ej
+hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare tider allt
+jemt känt någonting liknande fruktan; om natten vaknar jag plötsligt,
+gripen af fasa; flere gånger har jag drömt, huru jag springer efter min
+Lucy, men att hon sväfvande undflyr mig tills jag vanmäktig faller till
+jorden, då jag hör en röst, ja den rösten som jag mest af alla bäfvar
+för, ropa till mig: "Ingen försoning kan utplåna det förflutna;" en
+isande kyla genombäfvar mig; och jag vaknar. Förr har jag aldrig trott
+på någonting så dåraktigt som drömmar, men tanken kan man ej betvinga
+och nu har jag icke längre Lucy här, som med sin englalika röst lugnar
+min oro. Jag gaf vika för hennes önskan att få tillbringa ett år hos sin
+gudmor i Amerika; ja väl -- men härnäst måste hon vika för min vilja.
+Men om Lucy icke mera skulle återkomma? nej, omöjligt! Hon är visst rik
+nog, sedan jag lemnade hennes möderne-arf i hennes händer ... men nej,
+det kan hon icke göra, så hårdt kan jag ej blifva straffad och så mycket
+kan hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den måhända bref
+om hennes återkomst. Jag emotser denna stund både med längtan och
+förskräckelse, ty jag anar att svåra strider förestå mig.
+
+Vid de sista orden hördes på afstånd rullandet af en vagn som snart
+stannade. Lord Suffridge reste sig häftigt, men återsjönk snart på sin
+plats. Hans båda händer omfattade krampaktigt stolen; ögonen riktades
+emot dörren; han vågade ej andas, ej röra sig. Några minuter förflöto
+sålunda, hvarefter dörren öppnades och en gammal trotjenare inträdde,
+som anmälte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu ankommit och
+önskade att få träffa lorden.
+
+En suck ur lordens bröst lät ana ett sviket hopp, men när han svarade
+att baroneten var välkommen, hade hans ansigte samt hela hans sätt
+antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utsträckta armar
+och ett utrop af glädje, som han tog ett steg emot sin gäst.
+
+Några ord om sir Edvard äro här nödvändiga, förrän vi förklara ändamålet
+med hans besök. Han var stor och väl vext; och hans ansigte hade
+någonting nobelt och intagande; hans ögon hade ett godt uttryck och
+kring munnen spelade ett vemodigt leende, då den ej uttryckte förakt
+eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man känna sig frestad att
+anse honom för en särdeles god och hederlig menniska, ehuru något
+inskränkt på förståndets vägnar. Men ju längre man såg och ju mera man
+var tillsammans med honom, desto mera klart framstod hans dubbla
+karakter, hvilken var en blandning af de mest låga känslor i förening
+med en vana att uttala upphöjdare grundsatser. Sjelf ansåg han sig för
+en framstående man, men hans handlingar bildade en skarp motsats
+härtill.
+
+Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han förlorat sin fader,
+som fallit ett offer för en okänd mördares hand, hvarefter han uppvext,
+vårdad af en alltför svag och olycklig moder, utan att några band lades
+på hans sinnes vildhet. Redan för halftannat år sedan hade lord
+Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru han mer än väl
+visste, att hon icke hyste någon ömhet för denne sin blifvande make. Men
+i denna fråga skulle inga böner förmå lorden till eftergift, dessutom
+hade Lucy ett för stolt sinne för att knäböja ens för sin fader.
+
+Med ett utseende af liflig glädje kastade sig sir Edvard uti sin
+tillkommande svärfars armar och utropade "Jag kan ej säga, huru glad jag
+känner mig att få återse eder, mylord, och huru högt jag uppskattar
+lyckan att ha rönt ett sådant emottagande från eder sida. Men jag erfor
+nyligen den smärtsamma nyheten att min dyra fästmö ännu ej återkommit;
+när väntar ni henne, mylord?
+
+-- Innan jag svarar, måste jag bedja dig, min bäste Edvard, taga plats,
+svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de båda männen satt sig
+ned, fortfor han: -- Jag kan icke med säkerhet bestämma, när min Lucy
+återkommer, emedan hennes hemresa är beroende af många omständigheter,
+framför allt af passande ressällskap, men längre än en månad torde vi ej
+behöfva vänta på henne.
+
+-- En månad! utropade Edvard; ännu en hel evighet efter denna långa
+pröfningstid, som varit mig så svår att uthärda; hade ej den ljufvaste
+framtid lett emot mig och hade ej min älskade Lucys förbud att uppsöka
+henne före hennes återkomst qvarhållit mig, skulle jag längesedan styrt
+min kosa till det land, som innesluter hela min framtid.
+
+Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mörkt
+uttryck.
+
+-- Har hon förbjudit dig att återse henne före hennes hemkomst?
+besynnerligt, mycket besynnerligt ...
+
+-- Hvad finner ni, mylord, för besynnerligt häruti? afbröt honom sir
+Edvard, som med synbar oro följt lordens ansigtsspel. Ingenting, min
+gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig tanke, som ett
+ögonblick fick rum inom mig. Jag förmodar att det blott varit en
+försigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin tid på
+resor och du sålunda kunnat få resa förgäfves utan att träffa dem hemma.
+
+Denna förklaring var visserligen ganska sökt, men tycktes dock
+fullkomligt tillfredsställa Edvard, som på sin blifvande svärfaders
+fråga, huru lång tid han ämnade skänka honom, svarade, att han gerna
+skulle tillbringa några dagar på Abbey-Hall, för att med lorden hinna
+tala angående framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle trotjenare
+trädde in, och erhöll befallning att iordningställa den röda kammaren i
+öfre våningen; denna förklarades dock icke vara uti det skick att den
+kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet annat rum fanns att
+tillgå för denna natt än "gröna kammaren" i samma våning. Då detta rum
+nämndes, bleknade lorden åter.
+
+-- Det är denna kammare, som Lucy har så kär och mest uppehåller sig
+uti; och ehuru jag för min del ej just tycker om det, låter jag dock
+hålla den, liksom min dotters öfriga våning, i ordning. Det är en liten
+nyck hos henne, som jag ej vill sätta mig emot. Rummet är icke beqvämt,
+men för en natt hoppas jag, du ursäktar mig, då din ankomst var så
+oväntad.
+
+-- Min bäste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt kärt, sedan jag
+hört, att min fästmö har en skild förkärlek derför, svarade Edvard
+hvarefter den gamle Anders gick ut för att verkställa den honom gifna
+befallningen; uti hela hans väsende kunde man dock tydligt läsa ett
+slags ovilja, eller någonting liknande förargelse öfver det honom gifna
+uppdraget.
+
+-- Hvad har han här att göra? mumlade han för sig sjelf, och jag som
+icke hade något annat rum i ordning ... men nu är det för sent ... och
+detta rum, som Mylady håller så kärt, skall nu under hennes frånvaro
+bebos! Hvad jag kan vara uppbragt på mig sjelf! Huru skall jag kunna
+möta Myladys blick, när hon ser på mig med sina stora blå ögon och mild
+som en engel säger: -- Anders, hvarför har du låtit någon bo uti det
+rum, som jag mest älskade? När hon talar så der, så önskade jag, att hon
+någon gång blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon aldrig! Alltid
+är hon mild, blott när hon hör en osanning eller får veta af en sådan,
+blir hon helt röd i ansigtet; hennes ögon tåras af smärta och den
+medlidsamma blick hvarmed hon då betraktar den felande, kommer honom att
+känna sig förkrossad af sitt eget samvetes förebråelse. Huru skulle jag
+ej längta efter hennes återkomst, om ej detta giftermål med sir Edvard
+skulle komma i fråga! Nej, jag kan ej fördraga honom, och det kan Mylady
+ej heller, fastän hon kan beherrska sin motvilja, men förställa sig, det
+kan den engeln aldrig!
+
+Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han ur
+ett skåp framtagit flere nycklar, tändt ett ljus, som han satt i en
+lykta, begaf han sig ut i den långa korridoren, der han stannade utanför
+en dörr, på hvilken han knackade. En röst inifrån bad honom stiga in,
+efter att först hafva gjort sig underrättad om hvem det var. Uti ett
+litet nätt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i soffan, framför ett
+sybord och stickade på sin strumpa.
+
+-- En stor nyhet, mrs Johns, började Anders, men icke sådan vi önska;
+sir Edvard är här och skall tillbringa denna natt i gröna kammaren.
+
+-- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande sina ögon från arbetet
+och aftagande sina glasögon; aldrig kan det vara möjligt, att baroneten
+skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat skrämma mig.
+
+-- Nej, bästa mrs Johns, intet skämt kommer nu tyvärr i fråga. Det är
+visst mitt fel, men intet annat rum var så i ordning att det kunde
+begagnas till sofrum, och baroneten kom öfver oss liksom från skyarne.
+
+-- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att ställa så till.
+Men sålunda går det, när jag är sjuk och icke kan ha tillsyn öfver allt;
+nog skulle jag alltid hållit ett rum i beredskap för oförutsedda
+händelser. Och baroneten skall nu sofva i den säng der Myladys mor, Gud
+vare hennes själ nådig! ... uppgaf sin anda? Nej, det är omöjligt!
+
+-- Nu är det ej längre tid att oroa sig häröfver, ty vi måste ställa
+allt i ordning för den blifvande arftagaren och Lady Lucys fästman ...
+nej, jag har svårt att få dessa ord öfver mina läppar. En sådan man åt
+denna engel! ... det är synd och skam att lorden skulle gifva sitt löfte
+utan Myladys samtycke, men vi känna den gamle herren och veta att det
+som engång är sagdt, det är sagdt, och icke en bokstaf deruti får
+ändras. Vill ni icke derföre, mrs Johns, vara god och kalla på eder
+qvinliga bataljon och gifva dem de förhållningsordres, som jag ej
+begriper mig på? Jag går emellertid på förhand till gröna kammaren och
+ställer undan Myladys saker, som hon visst icke önskar att sir
+Glithingham skall få röra.
+
+-- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan få ur mitt hufvud att Anders
+handlat mycket oförnuftigt och att man vid hans ålder borde hafva litet
+mera omtanke och icke så der ...
+
+-- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej höra på mera, men sednare skall
+jag komma tillbaka, då ni kan blifva i tillfälle att få afsluta er
+vackra predikan, hvars början gifver mig en aning om fortsättningen och
+slutet. Jag måste nu gå att se efter qvällsvardens servering, ty tiden
+brådskar.
+
+Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund förblef
+sittande med händerna i kors, försänkt i djupa tankar. Småningom började
+orden åter bana sig en väg öfver hennes läppar: -- Skall någonting
+blifva gjordt med omsorg, så måste man nödvändigt sjelf vara med, eljest
+uträttas ingenting med förstånd. Fast Anders är en bra karl, så är han
+dock blott en karl, och han förstår sig ej det minsta på sådant. Men nu
+försummar jag mig ... hvarpå hon häftigt ringde på en klocksträng, som
+hängde öfver soffan. -- Jag är mycket ledsen, fortfor hon, och kunde jag
+blott gå, så skulle jag nog hitta på någon utväg, men den förargliga
+gikten har alldeles förlamat mig. Hvad skall Mylady säga när hon kommer
+hem? Hennes egen mors rum! Stackars barn! Man kunde nästan tro att hon
+anar till alla de suckar och tårar, som uppstigit från denna sjukbädd!
+
+Medan hon ännu talade, inträdde, den ena efter den andra, sju stycken
+tjensteflickor hvilkas utseende och klädsel vittnade om deras olika
+tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med en
+befallande och öfverlägsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets närvaro
+alltid påtog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika sträng som hon
+var omtyckt, hvilket i hennes ställning är någonting ganska sällsynt.
+
+-- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den ädle baroneten
+sir Edvard Glithingham har anländt och mr Black väntar eder i gröna
+kammaren för att ställa den i ordning till hans emottagande. Jane, här
+är nyckeln till linneskåpet, tag fram, ur afdelningen för förnämare
+gäster, lakanen och örongottsvaren n:o 3 och tvenne handdukar med rosor
+och vindrufvor i bården, också n:o 3. -- Medan hon ännu talade, hade hon
+ur en stor korg på bordet framtagit en nyckel, den hon räckte åt Jane:
+-- Akta elden! Man kan aldrig vara nog försigtig med den.
+
+Jane neg och nickade till tecken att hon hade förstått, samt ilade ut.
+
+-- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora lådan
+och sätta dem i silfverstakarne, som redan stå i rummet, samt för resten
+ställa allt på sin plats; glöm ej dricksvattnet och tändstickorna; i
+morgon skall du i god tid se till, att röda kammaren blir eldad och
+ställd i ordning, ty baroneten skall då flytta dit. Ni andra, Bab och
+Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder till gröna kammaren
+och der afvakta mr Blacks befallningar. Gån nu, mina barn!
+
+-- Och jag, hvad skall väl jag göra? sade en sakta röst. -- Du, Alice
+lilla, har också någonting, som du måste uträtta, du skall öfver allt se
+efter om några af Myladys saker ligga framme, mr Black skall visst lägga
+dem undan, men aldrig kan man i sådana fall lita på en karl; sedan skall
+du vackert lägga dem i ordning i någon tom byrå i Myladys rum. Du är
+Myladys kammarjungfru, och får derföre detta förtroendeuppdrag.
+
+-- Goda mrs Johns, törs jag fråga hvarföre baroneten just skall få bebo
+Myladys älsklingsrum, då så många andra finnas här på slottet och Mylady
+icke gerna vill att någon skall beträda det? Det är ju blott ni mrs
+Johns, mr Black och jag, som hafva tillstånd att få störa henne, då hon
+ibland för långa stunder instänger sig uti detsamma.
+
+-- Det vet jag nog, men med en fästman är det helt annat, ty honom unnar
+man gerna det bästa, och dessutom så är det Mylord som bestämt det och
+honom måste man lyda. Gå nu, min snälla Alice, och visa att du kan göra
+heder åt ditt kön, genom att snabbt och väl uträtta hvad jag sagt.
+
+-- Det kan ni lita på, mrs Johns, allt som rör Mylady uträttar jag
+mycket fortare och bättre än annat; jag skall skynda mig!
+
+-- Kom sedan hit tillbaka, kära barn, det är så trefligt, när du är här
+och håller mig sällskap, ty mr Black, som eljest brukar läsa för mig,
+har mycket att göra i qväll. Hon gaf den unga flickan ett tecken att
+aflägsna sig och snart hörde man hennes lätta steg genomila den långa
+korridoren.
+
+Sednare på qvällen hade mrs Johns den glädjen att se gamle Anders stiga
+in till henne, och länge sutto de gamla och talade om fordna gemensamt
+upplefda minnen.
+
+Ungefär vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med dörren
+till sängkammaren öppen. Detta rum var upplyst af flere i kronan
+brinnande ljus, utom andra som öfverallt voro upptända så att icke en
+enda vrå var skum. På skrifbordet, framför hvilket lorden hade tagit
+plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans fötter låg en stor
+Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmärksamt följde sin herres
+rörelser. Lorden satt och skref; pannan låg i djupa veck och hans mun
+var krampaktigt sluten. Emellanåt såg han upp från sitt arbete och
+kastade en misstrogen blick mot sängkammardörren, hvarvid äfven hunden
+oroligt blickade åt samma håll. Länge satt lorden så och skref, och allt
+starkare blef derunder det uttryck af bäfvan och tilltagande skygghet
+hvarmed han såg omkring sig. Men vi lemna honom vid hans arbete för att
+kasta en blick uti gröna kammaren, Lady Suffridges älsklingsrum, som nu
+upptogs af hennes föga älskvärde fästman.
+
+Hvarmed var väl han sysselsatt? Jo, han låg försänkt i en tung och djup
+sömn, hvarom de ljudliga och föga poetiska snarkningar, som regelbundet
+hördes bakom de tunga sidenförhängena kring hans säng, aflade ett
+ojäfaktigt vittnesbörd.
+
+Sjelfva rummet var möbleradt i gammaldags smak och väggarne beklädda med
+mörkgrönt damast, med förgyllda panelningar. Taket, liksom dörrarne
+pryddes af storartade målningar. I taket såg man Gud Fader sittande på
+en thron omgifven af englar, som flögo omkring, blåsande i basuner. På
+en af dörrarne syntes en mängd ansigten, hvilka voro liksom förklarade
+af det sken som utgick från höjden, och vid deras skuldror voro vingar
+fästade, större och mindre, allt efter den olika höjd de hade nått. På
+den motsatta dörren trängdes en massa förfärade anleten, hvilka med fasa
+sågo dit upp; och dessa varelser, hvilka voro utrustade med horn och
+långa klor, fasthöllo sig af alla krafter vid jorden. På den tredje
+dörren, emellan de båda andra, såg man en prelat i påfve-skrud; i den
+ena handen höll han en ofantlig nyckel hörande förmodligen till
+himmelrikets portar; denna höll han utsträckt mot den sida der de
+förklarade befunno sig, medan han åt de andra gjorde en afvisande
+åtbörd. Alla dessa i sammanhang med hvarandra stående taflor, voro
+konstnärligt utförda samt buro prägeln af katholicism och vittnade om,
+att klostret varit rikt och inom sina murar slutit stora förmågor, som
+för konsten blifvit förlorade; osäkert är, om de derföre blifvit vunna
+för himlen. Men låtom oss hoppas att den goda viljan tynger i Guds
+vågskål, samt att ett lif af bön och försakelse har någon betydelse i
+den stund då hjertats hemligaste känslor skola komma i dagen.
+
+För öfrigt hade rummet intet anmärkningsvärdt. Ett stort skrifbord,
+hvilket liksom alla de öfriga möblerna var af förgylldt träd, en
+gammalmodig säng, en högkarmad soffa och några stolar, var allt hvad det
+innehöll. Invid detsamma låg ett litet toilettrum, hvilket gjorde att
+det icke så mycket påminte om sin egenskap af sofrum.
+
+Men låtom oss för en tid lemna Abbey-Halls innevånare och återvända till
+vår gamla bekantskap, Lady S., som nu anlände till Liverpool.
+
+
+
+
+                                 III
+                     TVENNE SVIKNA FÖRHOPPNINGAR
+
+
+Att det fruntimmer, som på ångbåten väckte så mycket intresse, icke var
+någon annan än Lucy, lord Suffridges enda dotter, arftagerska till
+Abbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina läsare
+tvifvelsutan redan gissat.
+
+För att kunna förklara många egenheter uti hennes karakter, hvilka
+eljest kunna synas alltför öfverdrifna, måste vi gå tillbaka till hennes
+tidigare lif.
+
+Hon var lord Suffridges enda barn, med hans första hustru, den älskvärda
+Lady Lucy, hvars namn hon äfven i dopet erhållit. Om lord Suffridges
+ungdom hade berättats många underliga saker, nu nästan glömda. Ofta
+inträffar det att förflutna händelser småningom försvinna i det dunkla
+framfarna, och endast qvarlefva uti några äldre personers minne,
+derifrån de dock ibland, likt från grafven uppstående vålnader,
+plötsligt framstiga i dagen, för att störa både dödas och lefvandes ro.
+
+Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig, och
+att denne då hotat göra honom arflös, samt att sonen det oaktadt flytt
+från hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han älskade,
+hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin kärlek,
+berättade man, hade han förföljt föremålet för densamma, som mycket
+hastigt blifvit enka, och med sin späda son nödgats gömma sig undan
+honom. Nästan samtidigt härmed förlorade han sin fader och blef till
+allas öfverraskning -- herre till Abbey-Hall.
+
+Några månader efter det han tillträdt denna besittning, gifte han sig
+med lord Earlys sköna dotter, som blef en älskvärd värdinna uti hans
+hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemödanden att
+sprida glädje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra hans
+dystra lynne, som var oöfvervinneligt. Mången gång utbröt det tillochmed
+i anfall liknande vansinne, och då vakade hans hustru, med de trogne
+tjenarne Anders Black och mrs Johns, långa veckor vid den sjukes säng.
+En gång då hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade hon blifvit så
+uppskrämd -- om det sedan var af hans ord, eller vilda uppförande,
+känner man ej -- att hon häftigt insjuknade. Innan hon föll uti den
+svåra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad hon att ingen
+annan än mrs Johns och Black, som äfven vårdade lorden, skulle få sköta
+henne, och för att de måtte kunna härda ut dermed, lät hon dem föra sig
+till det rum som låg närmast till hennes makes. Men då de trogna
+tjenarene märkte att den enas yrsel försämrade den andras, återförde de
+den medvetslösa Ladyn till den gröna kammaren i öfre våningen, förenad
+med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras tillgifvenhet kände inga
+gränsor och deras sorg var derföre djup då de sågo sin älskade matmoder
+dö uti deras armar.
+
+När lord Suffridge ändtligen tillfrisknade från sin svåra sjukdom, som
+var det häftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vågade man ej
+på länge meddela honom detta hårda slag. Emellertid hvilade Lady Lucy
+redan se'n länge uti den praktfulla familjegrafven som prydde
+Abbey-Halls kyrkogård. Åt lorden sade man att hon rest bort, och att hon
+snart skulle återkomma, men för att lugna det raseri, hvaruti denna
+underrättelse försatte honom, blefvo de tvungna att säga ut hela den
+hårda sanningen. Han åhörde den lugnt och hans första tanke var att taga
+reda på, om begrafvningen varit ståtlig, och hans andra, att utforska
+hvad hans sjukvaktare möjligen kunnat uppsnappa om hans förflutna lif.
+Men allt hvad han under sin yrsel talat, hade varit dunkelt, och intet
+namn hade derunder undfallit honom; blott afbrutna ord hade låtit dem
+ana att han dolde någon dyster hemlighet inom sig. Man lät honom
+åtminstone förblifva i denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta
+beslutet att aldrig släppa de begge tjenarne ifrån sig, ty han kunde
+säkrast räkna på deras tystlåtenhet, då han hade dem under sin uppsigt
+på det aflägsna slottet.
+
+Mången afton sutto dock hofmästaren och mrs Johns under ifriga
+rådplägningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna hans
+tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestämt sig för det sednare, om icke
+den lilla sjuåriga Lucy, som af sin döende moder blifvit anförtrodd i
+deras vård, på dem hade utöfvat en stark dragningskraft. De beslöto
+således att för barnets skull stadna qvar, emedan de ej vågade lemna
+henne ensam, med den till hälften vansinnige fadren. Länge kände lord
+Suffridge liksom en viss afsky för det moderlösa barnet, som emellertid
+inom de dystra murarne och de sekelgamla trädens skugga, utvecklade sig
+till en frisk och glad blomma. Omhuldad af de båda trotjenarnes
+kärleksfulla vård, uppfostrad utan någon gifven plan, uppvexte hon fri,
+utan sorger, och utan någon aning om att det kunnat vara annorlunda. För
+sin fader erfor hon städse en viss rädsla och var alltid i hans närvaro
+tyst och lydig; detta lade dock intet tvång på hennes lif, ty hon såg
+honom endast några minuter under dagens lopp, då hon fick komma och
+kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhållen tillåtelse att
+aflägsna sig, skyndsamt försvann genom dörren, der någon af hennes gamla
+vänner alltid väntade på henne. Blott ett enda annat barn fanns på
+slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan gjort i
+mrs Johns rum. Hon var dotter till den första Ladyns fordna
+kammarjungfru, och det leende barnaansigtet hade en sådan tjusning på
+Lucy, att man slutligen ej kunde uttänka något hårdare straff, än att på
+en hel dag ej låta henne få se Alice. Lucy var tio år gammal då lord
+Suffridge en dag, efter återkomsten från den första utflykt från hemmet
+han företagit sedan sin hustrus död, förkunnade mrs Johns att allt på
+slottet skulle ställas i ordning, emedan han snart ämnade hemföra en ny
+Lady Suffridge. Detta skulle de underrätta den lilla Lucy om, samt
+tillika lära henne att kalla sin nya styfmoder mamma.
+
+När de båda trogna tjenarne efter att ha hört denna nyhet, lemnade
+lordens rum, sågo de förskräckta på hvarandra. Black följde mrs Johns
+tätt i spåren, då hon med brådskande steg ilade upp till sitt rum; väl
+anlända dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra under ljudlös
+tystnad, hvilken slutligen bröts af Black i det han sade:
+
+-- Hvad tänker ni härom?
+
+-- Hvad jag tänker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att vi
+aldrig hade tänkt oss möjligheten att lorden ännu engång skulle företaga
+sig någonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady Lucys plats!
+och som jag skall måsta niga för; nej, det gör jag då bestämdt icke. Jag
+kan lefva ett oberoende och bekymmerslöst lif och lemnar derföre utan
+vidare detta hus. Ni, mr Black, kan göra hvad ni behagar, men jag
+stannar icke qvar.
+
+Black närmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade mildt:
+
+-- Tror ni, mrs Johns, att jag känner mig tillfreds vid tanken att lyda
+under en annan matmoder än Lady Lucys dotter; ty det har alltid varit
+mitt hopp att lefva så länge att jag finge se det lilla englabarnet
+såsom min värdinna; men nu lemnar jag huset mindre än någonsin, ty Lucy
+behöfver oss bättre än förr. Hvad skall det blifva af det stackars
+barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty af en styfmoder har
+man litet att hoppas. Och skulle vi väl nu glömma hvad den andra vid sin
+död bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns, hafva hjerta att lemna det
+arma barnet, så länge vi kunna vara henne nyttiga. Gud och den älskade
+Lady Lucy se ned ifrån himmelen och vilja att vi skola vårda barnet, som
+vore det vårt eget. Endast döden kan rycka oss från den plats vi här
+hafva intagit, icke sant, mrs Johns? Hade jag icke uti min ungdom begått
+den dumheten att gifta mig med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns,
+var enka, och hade jag ej varit så gammal då hon dog och lemnade mig
+ensam utan barn att sörja för, så skulle jag för längesedan sagt till
+eder:
+
+-- Mrs Johns, låtom oss blifva man och hustru, och sålunda i kärlek vara
+far och mor för den unga Lucy, men nu ...
+
+-- Är det för sent, slutade mrs Johns, och blickade på Anders med ett
+par ännu lifliga och vackra ögon, och Anders såg helt lycklig ut vid den
+tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt fått ett
+jakande svar.
+
+-- Nå, huru är det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?
+
+-- Ack, så den Anders kan tala, sade hon, aftorkande en tår som långsamt
+rullade ned för kinden. Ehuru det nu är för sent att begå en sådan
+galenskap som att gifta sig, så vilja vi dock besluta att aldrig
+öfvergifva vårt gemensamma verk. Så länge Lucy behöfver oss, skola vi
+icke lemna henne, och liksom jag i egenskap af er hustru icke skulle ha
+gjort det, skola vi äfven nu som gamla, goda vänner ständigt följas åt.
+
+-- Tack, min länge älskade, trogna vän Jenny! Efter att hafva sagt dessa
+ord, rodnade han öfver sin djerfhet och kysste hennes magra hand, för
+att dölja den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom.
+
+Mrs Johns åter, tycktes en stund hafva förflyttat sig tillbaka till sin
+ungdom och brast ut i en konvulsivisk gråt, sannolikt för det
+möjligheten att blifva lycklig, hade för sent inträffat. Anders, som
+mera än någonting annat fruktade för att visa sina tårar, afbröt det
+rörande uppträdet: -- Nej, nu måste jag skynda mig till vårt älskade
+barn för att lära henne säga det rysliga ordet; måhända faller det
+Lorden i morgon in att fråga om hon vet det och då kunde hon dyrt få
+plikta för vår försummelse.
+
+-- Ni har rätt, Anders, sade mrs Johns, ännu svagt snyftande; gå ni
+förut, jag kommer snart efter.
+
+De båda gamla hade ständigt lärt Lucy att hennes moder var i himlen och
+icke kunde återkomma till jorden, samt att hon aldrig mera kunde få en
+moder, sedan denna, hennes skyddsengel var borta. Det blef nu för dem
+ett mycket svårt arbete att med ens förklara för henne det en ny moder
+skulle uppstå, som hon måste mycket hålla af. Det var långtifrån med
+glädje och öfvertygelse som de gamla meddelade henne detta, och liksom
+instinktmässigt stretade äfven hon emot all lärdom uti detta afseende.
+Sedan hon en stund helt tåligt lyssnat härtill, brukade hon lugnt fråga:
+-- Hvarföre skall det nu med ens vara så? Jenny och Anders ha ju ofta
+sagt att jag aldrig skall säga något, som jag ej begriper och nu viljen
+j att jag skall förstå att, ehuru min mamma är död och icke mera kan
+lefva, jag dock skall hafva en mamma, som kommer hit och som lefver?
+Anders och Jenny brukade då helt rådvilla se på hvarandra.
+
+Emellertid hade lord Suffridge rest, efter att hafva lemnat ytterligare
+befallningar om anordningarne för emottagandet af den nya värdinnan, som
+han efter en månad skulle ditföra. Lady Lucys våning skulle putsas upp,
+ehuru ingenting der behöfde ändras; lyckligtvis fick gröna kammaren
+lemnas orörd, emedan den ej hörde till Myladys rum, utan utgjorde ett af
+de många gästrum som slottet hade att bjuda på. Detta rum höllo de begge
+gamla trotjenarene heligt och de sörjde nog för att ingen fick bebo det.
+För Lucy var det välbekant, liksom de målningar som prydde detsamma, dem
+mrs Johns ofta förklarat för henne, dervid hon dock sällan underlät att
+tillägga, att det blott var en styggelse af menniskorna att framställa
+Gud med stort skägg och blå mantel samt påfven med nycklarne till
+himlens portar. Detta rum hade blifvit Lucy kärt och der älskade hon att
+tillbringa långa timmar, endera alldeles allena eller i sällskap med
+Alice, då de begge lyssnade till gamla Jennys berättelser om modrens
+död, om Guds nåd och rättvisa samt om påfvens oförskämdhet att tro sig
+vara en så helig man, ehuru han ej var annat än en skamfläck för
+kristenheten. Lucys lynne var mycket stämdt för religionen och det var
+underbart att se huru allt nytt, hon i detta ämne fick höra, gaf hennes
+barnsliga tankar sysselsättning, och huru ofta för hennes ålder
+öfverraskande anmärkningar förvånade hennes gamla lärare och lärarinna.
+
+En månad hade förflutit, sedan lord Suffridges afresa, när ett bref från
+honom anlände till mr Black, deruti denne underrättades att de efter en
+vecka finge invänta sitt herrskap. Allt var i ordning, och nu voro de
+gamla ifrigt sysselsatta att ställa så till, att Lucy skulle göra ett
+godt intryck på sin styfmoder. Huru många timmar hade ej de båda gamla
+tillbragt under allvarsamma rådplägningar om hurudana kläder de skulle
+låta göra åt den lilla flickan; Myladys gamla garderob hade blifvit
+framdragen och bland hennes klädningar och spetsar hade man utvalt dem
+som bäst ansågos passa för Lucy. Nu voro alla i ordning att emottaga
+sitt väntade herrskap; betjenterne stodo iklädde sina galadrägter; mr
+Black hade prydt sina gamla vador med ett par silkesstrumpor, sina skor
+med stålspännen; resten af kostymen utgjordes af svarta sammets
+knäbyxor, rock af samma tyg, samt hvit väst och halsduk. Mrs Johns hade
+påtagit sin svarta sidenklädning och hvita tyllmössa samt höll vid
+handen den lilla Lucy, hvars blonda lockar nedföllo på en bländande hvit
+hals. Henne hade de klädt uti en blå sammetsklädning med bred spets i
+kanten och korta genombrutna strumpor, som läto se ett par präktiga om
+helsa och styrka vittnande ben. Hon var vacker som en dag och den goda
+mrs Johns ögon hvilade ömsom med stolthet på det älskade barnet ömsom på
+den ståtligt utstyrde Anders.
+
+De hade icke väntat länge, innan de sågo en vagn rulla längs den stora
+alléen och stadna vid porten. Betjenterne ilade på en vink af Anders de
+kommande till mötes, men han sjelf gick med en viss stolthet ned för de
+få trappstegen till gården och anlände just i rättan tid för att hjelpa
+ut lord Suffridge, som efter en kort helsning i sin tur hjelpte sin unga
+maka att stiga ned. Han bjöd henne med mycken högtidlighet armen och
+presenterade mr Black, som bugade sig just så mycket som tillfället
+tvingade honom att göra. Kommen uppför trappan, tog lord Suffridge utan
+att skänka Lucy eller mrs Johns en enda blick, sin hustrus hand, förde
+den till sina läppar och sade:
+
+-- Ett hjertligt och innerligt välkommen, min dyra Lady Suffridge! detta
+är nu ert hem, och jag vill hoppas att ni der skall finna trefnad. Nu
+blef han varse mrs Johns som med Lucy hade närmat sig och tillade: --
+Här får jag presentera min dotter Lucy och den förträffliga mrs Johns.
+Lucy, kyss din moders hand. Barnet lydde, men man såg att hon gjorde det
+med fruktan. Lady Elvine omslöt henne i sina armar, blickade henne sedan
+in i ansigtet och sade:
+
+-- Älskade barn, jag kommer visst att hålla mycket af dig, ty du ser så
+snäll ut! Derpå räckte hon mrs Johns sin hand och tillade: "Jag har
+hört, att ni för det kära barnet varit en annan moder; nu få vi
+tillsammans dela lyckan att uppfostra henne. Dessa få ord voro nog för
+att komma den lilla Lucy att vänligt se upp till sin nya moder, slå sina
+armar kring hennes hals och utbrista: "Nu vill jag gerna kalla dig
+mamma, ehuru det först kändes så svårt".
+
+Mrs Johns och Black, som äfven hade hört Lady Elvines ord, ljusnade
+hastigt upp, deras långa och missnöjda ansigten öfvergjötos af ett
+glädjeskimmer som gaf hela betjeningen ett annat sinne. Hittills hade
+allt blifvit gjordt med en viss ceremoniös etikett, men nu blef det med
+ens annat af, och endast lorden tycktes med otålighet afvakta slutet på
+en scen som, i hans tycke, alltför länge uppehöll dem vid den öppna
+dörren till salongen.
+
+När Elvine fått af sig sina öfverplagg, tog hon sin mans arm, räckte den
+högra handen åt Lucy som fick följa med, och sålunda gjorde den unga
+värdinnan sitt första inträde uti det hus, der hennes ankomst med så
+mycken fruktan blifvit emotsedd.
+
+Lord Suffridge förde henne med samma högtidlighet till en soffa i den
+ståtliga och väl upplysta salongen, samt bad henne nu riktigt taga huset
+i besittning och komma ihåg att allt der stod till hennes disposition.
+Elvine tryckte med rörd tacksamhet hans hand och drog Lucy närmare till
+sig samt kysste henne med värme. När hon gjorde det, syntes en rynkning
+på lordens panna och han anmärkte att tiden nu vore inne att skicka Lucy
+till sängs. Elvine kastade en bedjande blick på sin man, som tillade att
+det nog fanns tillräckligt många dagar och aftnar qvar och att man ej
+behöfde störa barnets vanor.
+
+Elvine omfamnade hjertligt den lilla flickan, som slog sina armar kring
+hennes hals och började bittert gråta.
+
+-- Hvarföre gråter du, Lucy? frågade Elvine sakta:
+
+-- För att jag är så lycklig i afton.
+
+-- Elvine, skäm ej bort barnet, jag kan ej fördraga tårar och pjunk; kom
+nu barn och kyss min hand och gå sedan och lägg dig.
+
+Lucy tycktes vara ännu mera rädd än förr för sin fader, samt lydde
+darrande och återhållande sina tårar och ilade derefter, utan att se sig
+tillbaka, till dörren, öppnade den häftigt och först sedan hon åter
+befann sig hos mrs Johns, utbrast hon igen uti en konvulsivisk gråt. Mrs
+Johns som sällan sett Lucy gråta, undrade hvad som händt, men fick blott
+veta "att mamma var så god och att hon var så rädd för pappa".
+
+Lady Elvine var en sexton års gammal, oerfaren och blyg flicka, då
+hennes fader förkunnade henne att lord Suffridge, som några veckors tid
+vistats hos dem för att jaga, anhållit om hennes hand, samt redan fått
+ett jakande svar.
+
+Elvine, som ända till sin äldsta systers giftermål blifvit hållen i
+barnkammaren, hade först nyligen fått börja äta vid föräldrarnes
+middagsbord och deltaga uti slottets nöjen; hon hade blifvit uppfostrad
+med fåfänga, men egde ett godt hjerta.
+
+Lord Suffridges giftermålsanbud fyllde föräldrarnes hjertan med omätlig
+glädje och stolthet, och Elvine sjelf tycktes det som den högsta lycka
+hon kunde eftersträfva att få ett stort namn och rikedom. En dålig
+uppfostran kan dock ej utrota allt det goda som hjertat innesluter, och
+dertill kan man räkna den friskhet som ungdomen eger uti sina
+föreställningar om lifvet. Fåfänga, egenkärlek och lättsinne kunna lätt
+bemäktiga sig ett ungt hjerta, men i djupet deraf finnes dock en längtan
+qvar efter den rena lyckan, till dess att ofta den sorgliga erfarenheten
+bortplockar derifrån ända till den sista förhoppningens blomma. Den
+första tiden efter denna underrättelse befann sig Elvine liksom uti en
+glädjeyrsel. Att blifva Lady Suffridge, ega ett slott, att hafva
+förvridit hjernan på den dystre, högmodige lorden och det redan vid
+första anblicken, ehuru hon, som hennes moder brukade säga, ännu nästan
+var ett barn, allt detta var mer än lycka, det var en triumf. Men då
+lord Suffridge återkom och på hennes finger tryckte förlofningsringen,
+då hon ej af honom hörde ett ord om kärlek och ej kände sitt eget hjerta
+klappa, blef det tomt i hennes inre. Hon började omedvetet ana att ett
+slott och Lady-titeln icke voro allt hvad hon önskat sig. När hennes
+fästman första gången sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust,
+ty hon hade alltid tyckt om dockor och nu kunde hon långa stunder sitta
+framför spegeln och göra moderliga miner och hålla förmaningar för sin
+blifvande dotter, den nioåriga Lucy, som hon ännu ej hade sett. Detta
+förklarar den glädje hon erfor, då hon första gången hörde barnet kalla
+henne "mamma".
+
+Man kan svårligen föreställa sig det intryck, som styfmodrens hjertliga
+helsning gjorde på Lucy. Denna lycka fick dock ej vara länge, ty allt
+dystrare och hårdare blefvo fadrens blickar och snart vågade Elvine ej
+mera visa Lucy någon vänlighet, utom ibland då lorden var bortrest eller
+då de händelsevis sammanträffade uti parken eller trädgården; vid dessa
+liksom förstulna ögonblick skänkte hon henne en hjertlig kyss, hvarvid
+barnet visade en sådan glädje att det framlockade tårar ur Elvines ögon.
+
+Huru oerfaren Elvine än var, insåg hon dock att den uppfostran Lucy
+erhöll, var långtifrån den rätta och hon försökte derföre att förmå sin
+man att endera sända dottern uti en pension, eller gifva henne en
+guvernant; men lorden ville aldrig höra talas om sådant, emedan han
+befarade att ej kunna qvarhålla mrs Johns och Black, om Lucy lemnade
+hemmet; skulle åter en fremmande person komma till i huset, så fruktade
+han att några förflugna ord kunde undfalla de gamla. Detta var icke att
+frukta angående husets tjenare, men en större likhet utaf uppfostran
+kunde lättare bringa ett närmande, lorden var så försigtig, att han
+äfven hade ställt så till, att hans hustru icke medförde någon enda
+tjenare från sitt eget hem.
+
+Emellertid fortsattes Lucys uppfostran af Jenny och Anders och man måste
+gifva dem det rättvisa erkännande att de gjorde allt hvad i deras
+förmåga stod, för att värdigt uppfylla detta svåra och ansvarsfulla
+kall.
+
+Lucy var ett ovanligt klokt barn och hade dessutom en så brinnande lust
+att lära sig, att hon nästan slukade alla de böcker hon kom öfver; men
+Johns, som nog kunde vägleda henne uti den engelska litteraturen, var
+deremot alldeles oförmögen att vara henne behjelplig hvad den franska
+angick; detta språk, som Lucy lärt sig af sin moder, talade hon
+fullkomligt rent. Sålunda utvecklade hon sig, allt efter som hon vexte
+upp, uti en riktning som var alldeles egen. Samma uppfostran kan på
+olika karakterer utöfva en alldeles olika verkan; denna
+uppfostringsmethod som i grund kunnat förstöra ett barn med andra
+naturanlag, stadgade, om man så kan säga, Lucys förstånd.
+
+Liksom hennes fader, hade hon en mycket stark vilja, en så fast vilja
+man tillochmed sällan anträffar hos män, men liksom för att mildra de
+skadliga inverkningar den med en uppfostran, sådan som hennes, kunnat
+utöfva, hade hon af sin moder ärft en ovanligt stor mildhet, hvilken
+redan som barn gjorde henne till ett föremål för hennes omgifnings
+beundran. Sin starka vilja använde hon mest på sig sjelf, men hon
+utöfvade ett förunderligt inflytande på alla som omgåfvo henne, eller
+som med henne kommo i någon närmare beröring.
+
+Alltefter som hon vexte till i ålder och förstånd, vexte hon, så att
+säga, ur de gamla trotjenarnes händer. All den läsning hon med så stor
+ifver och utan någon ledning sysselsatte sig med, hvilken dessutom
+underhjelptes af ett utomordentligt godt minne, gjorde att hon
+förvärfvade sig ett verkligt kaos af kunskaper. Vi glömde att säga det
+Abbey-Hall egde ett ovanligt rikt bibliotek, der alla slags arbeten på
+olika språk voro samlade. Utom sitt modersmål och franskan, som hon
+grundligt kände, hade hon äfven lärt sig tyska, italienska samt
+tillochmed roat sig med att studera latin och grekiska. Hon kunde på
+alla dessa språk läsa de förnämsta skaldestycken och allt detta
+sammanlagdt gjorde att hennes principer, ehuru fasta och rena, voro en
+blandning af gamla hedniska och kristna läror; uti sin karakter förenade
+hon den antika stoicismen med den kristna tron och mildheten. Hennes
+grundsats var att utforska allting och att icke antaga något som hon ej
+från alla sidor lärt sig känna. Underbart var att hon härigenom ej
+förlorat någonting af sin tro på den kristna läran, hvilket eljest
+nästan alltid plägar vara fallet, då menniskan vill sätta sitt förstånd
+i främsta rummet. Lucy hade studerat alla de läror som äro mest egnade
+att förstöra all barnslig tillit och förtröstan på ett högre väsende, på
+en frälsande Gud, men af allt detta hade hon blott vunnit en mera
+orubblig tro än om den utan strid och utan pröfning inkommit uti hennes
+själ. Å andra sidan hade hon äfven med den mest enthusiastiska
+begärlighet insupit alla idéer om frihet och sjelfständighet. Hon kunde
+ej begripa eller ens såsom en möjlighet tänka sig något individuelt
+tvång; hon ansåg alla menniskor lika i alla andra afseenden utom hvad
+angick förståndets utveckling. Liksom för alla, som hafva ett
+sjelfständigt lynne, en stark vilja, energi och kunskaper, var oförmågan
+att uträtta någonting nyttigt för menskligheten, i hvilken form denna
+nytta än skulle hafva uppenbarat sig, för Lucy en verklig plåga, ty hon
+ansåg sig förnedrad deraf, då hon inom sig kände de krafter som skulle
+erfordras dertill; men hennes olycka var, att den uppfostran hon fått
+gifvit henne en mängd kunskaper utan sammanhang; de hade icke ledts i
+någon viss riktning och hon sjelf var ännu alltför oerfaren att kunna
+lägga band på sin förmågas mångengång vilda och oordnade utbrott.
+
+Vi ha nu gått händelserna i förväg genom att skildra Lucys uppfostran
+och idéer till den tid då hon första gången lemnade hemmet. Efter denna
+öfverblick öfver hela hennes tidigare lif, som låtit läsaren uppfatta
+hennes intellektuella utveckling, måste vi nu åter förflytta oss till
+lordens familjelif.
+
+Emellan den tid då vi sist sågo Lucy i den svåra ställningen att icke
+kunna utbyta några tillgifvenhets bevis med sin stjufmor och hennes resa
+till Amerika hade många händelser egt rum. Efter en fyraårig förening
+med lord Suffridge, dog Elvine, som hade varit länge sjuk och hvars
+lidande varit mera moraliskt än fysiskt. Hon led af en tärande sorg,
+ledsnad; hon var en qvinna hvars hela lefnads lycka blott hade bestått
+uti att icke lefva. Så länge hon hade lefvat ett barnsligt, obekymradt,
+tanklöst lif, hade hon varit lycklig, fastän mera passift. Den dag då
+ett inre lif hade vaknat inom henne, blef hon olycklig; man kan
+bokstafligen säga att då hon lemnade barnkammarens sorglösa verld, hade
+hon begynt att lida.
+
+Under de fyra år som förgått sedan denna förändring, hade hon icke i sin
+omgifning kännt ett enda återljud af kärlek, godhet eller intresse, om
+man undantager de få förstulna ögonblick då hon, rädd att blifva
+öfverraskad, kunde utbyta några ord eller smekningar med den lilla Lucy.
+Allt var stelt, kallt, ceremoniöst omkring henne och lord Suffridge
+tycktes ha anordnat allt så, att intet från den omgifvande verlden kunde
+nå henne. Om man dertill lägger en alldeles ytlig uppfostran mera egnad
+för salongen än för ensligheten, kan man lätt fatta att Lady Elvine
+Suffridge led på allt sätt och att det var bäst för henne att dö ifrån
+detta lidande, som icke ens var ett smärtsamt lidande, utan endast ett
+långsamt aftynande.
+
+Lord Suffridge tycktes vara mera förtretad än sorgsen vid sin andra
+hustrus död, och denna känsla är naturlig, med ett hjerta, så kallt och
+egoistiskt som hans.
+
+Han önskade sig en arfvinge till sitt namn och detta hopp hade för andra
+gången svikit honom.
+
+
+
+
+                                  IV
+                             KANSKE? ...
+
+
+Nu stod han åter ensam med sina dystra tankar, oåtkomlig för alla, och
+mer och mer hängifvande sig åt sina bizzarra, mångengång vansinniga
+infall. Hans sjukdom hade ej fullkomligt vikit ifrån honom och många
+svåra stunder måste Black och mrs Johns utstå med den rasande lorden.
+
+Sådana tjenare äro lika sällsynta som beundransvärda; de stadnade
+fortfarande qvar uti familjen och voro, mera än den olyckliga fadren,
+såsom föräldrar för det enda barnet. Med förenade krafter arbetade de på
+det gemensamma målet att åstadkomma ett närmare förhållande mellan
+fadren och dottren samt att skänka den sednare den plats som tillkom
+henne och den hon så orättvist varit beröfvad. Just derigenom hade hon
+tvungits att lefva uti en krets, föga passande för hennes intelligens
+och hennes ställning uti lifvet. Nu var dock den rätta tidpunkten för
+ernående af detta mål ännu icke inne, ty lord Suffridge beherrskades af
+en fix, alla andra öfverväldigande idé, som upptog hela hans själ. Han
+ville nemligen lemna sitt namn åt en son och för att ernå detta mål,
+måste han ånyo börja se sig om efter en tredje hustru.
+
+Men nu såg det ut som om de gråa dystra murarne på Abbey-Hall skulle
+hafva hviskat någonting om det sorgliga lifvet derinne, ty då lorden så
+snart anständigheten tillät honom det, åter började sina frieri-försök,
+märkte han att han trots sin rang och sin ädla hållning icke hade så
+lätt att få sin önskan uppfylld. Man började anse honom såsom en riddar
+Blåskägg och föräldrarne ville ej för hans rikedomar uppoffra sina barns
+lycka. Man visste intet bestämdt ondt om honom, men man anade att icke
+allt stod rätt till. Således fann han sig tvungen att längre bort söka
+det, som han eftersträfvade, med andra ord en hustru; hvilket verkligen
+efter en kort tid äfven lyckades honom, ty snart hemförde han sin tredje
+maka.
+
+Den nya Lady Suffridge liknade i intet afseende sina båda
+företrädarinnor. Hon var tjugofem år gammal, utmärkt skön samt derjemte
+fullkomligt medveten om hvad denna skönhet förmådde verka, samt i stånd
+att till sin egen fördel begagna sig af denna förmon. Hon hade gift sig,
+emedan hon önskade blifva herrskarinna på ett stort slott, samt föra ett
+lysande lif, och ehuru hennes man förberedt henne på sin smak för
+stillhet och familjelifvets behag, lät hon ingalunda afskräcka sig
+deraf, utan litade på att allt nog skulle foga sig efter hennes vilja;
+hon var van att alltid blifva åtlydd och kände sig derföre fullt
+förvissad om, att förhållandet äfven framdeles skulle förblifva
+detsamma. Dock kunde hon icke beräkna alla de hinder hon skulle måsta
+besegra och erfor äfven en obehaglig känsla då hon första gången
+beträdde det dystra Abbey-Hall. Men hon hade mod nog att icke efter en
+första felslagen förhoppning låta afskräcka sig och för första gången
+fick lorden lära känna en makt som liknade hans egen. Det låg ingalunda
+uti Lady Marys planer att obemärkt låta sin skönhet blekna bort på det
+ensliga slottet; Abbey-Hall hade många grannar; dessa skulle nu bjudas
+och deras besök besvaras. De länge obegagnade vagnarne sattes uti
+brukbart skick, hästarne ersattes med nya, möbleringen restaurerades,
+dock icke uti de stora salongerna, och de gamla salarne, ty i afseende
+på dem, var lorden obeveklig, men uti Myladys stora våning. Och för att
+få vara i fred måste lord Suffridge gifva efter för hennes önskningar.
+Hans lynne blef derunder allt mera dystert och menniskofiendtligt, och
+det uti en så hög grad, att hans hustru måste taga alla en värds
+skyldigheter uppå sig, emedan han sjelf var urståndsatt att uppfylla
+dem. Emellertid hade Lucy nu blifvit femton år, och således redan kunnat
+vara ett passande sällskap för styfmodren; men denne hade ej någon tid
+att egna henne. Emellanåt fick hon dock deltaga uti några nöjen när det
+fanns ungdom bland de besökande, och vid dessa tillfällen var Lucy
+alltid klädd med yttersta omsorg, samt lofvade blifva en skönhet af
+första ordningen; men snart såg Ladyn med oro den rival hon erhållit uti
+henne, ty ehuru ännu nästan ett barn, slöt sig dock en beundrande krets
+omkring henne. Hennes förstånd som var utveckladt långt öfver hennes år
+gaf hennes sätt och samtal en ledighet som fängslade alla som kommo i
+hennes närhet; och hennes person hade någonting tjusande, så väl för
+gamla som unga, för män som för qvinnor, hvilka alla oemotståndligt
+kände sig dragna till henne.
+
+Att detta dock icke utan undantag gällde för alla, faller af sig sjelf,
+ty alltid finnes det mödrar och unga flickor som känna sig svartsjuka
+öfver en sådan framgång, eller som hylla så stränga principer angående
+unga flickors uppförande och sätt, att de finna anledning till förtal
+och klander om de på något vis öfverskrida de trånga gränsor, de för dem
+utstakat. Dock var antalet af hennes beundrare alltid mycket större, än
+deras som klandrade henne. För lord Suffridge tycktes emellertid en
+aning hafva uppgått att det hos Lucy fanns någonting som han aldrig
+drömt om. Snart blef hon dock af modren tvungen att återvända till
+barnkammaren, under förevändning att sällskapslifvet på hennes karakter
+utöfvade ett menligt inflytande.
+
+Som man ser, hade det inre lifvet på Abbey-Hall antagit en helt annan
+karakter än förut, och gamla Black och mrs Johns voro alldeles
+förbluffade öfver den vändning sakerna tagit. Men då de sågo att Lucys
+intressen kunde bevaras genom den nya regimen, gingo de villigt öfver på
+Myladys sida. Då Lucy dock snart tvangs att återgå till sitt fordna
+obemärkta lif, vände de sig deremot med förenade krafter emot Lady Marys
+bemödanden, hvaraf följden var, att hon på allt vis sökte förmå sin man
+att aflägsna de besvärliga antiqviteterna från slottet. Men i denna sak,
+liksom i fråga om de antika rummens omändring, var lorden obeveklig. De
+båda gamla trotjenarne stannade qvar, men småningom lyckades dock Ladyn
+i sina bemödanden att inskränka deras makt, för hvilken förlust de dock
+rikligen ersattes genom den kärlek de hyste för den unga Lucy och den
+hon i så fullt mått återgäldade.
+
+
+
+
+                                  V
+                        EN GRAF OCH TVÅ VAGGOR
+
+
+De båda gamla började med en viss oro för familjefreden, hvilken
+hittills underbart nog kunnat bibehållas, varseblifva att lorden
+småningom började tröttna vid sin hustrus extravaganta infall. Han hade
+af naturen ett mycket svartsjukt lynne och han kunde ej med likgiltighet
+åskåda all den svärmande ungdom som nu öfversvämmade hans hus. Dock
+måste man göra Mary den rättvisan att säga, att ehuru hon visserligen
+älskade ett bullrande verldslif, munterhet och rörelse, dock ej var
+lättsinnig. Hennes kalla hjerta hade ej rum för känslighet, det tyckte
+blott om att roa sig, utan att offra någonting åt känslornas lif. Tjocka
+moln sammanskockade sig derunder allt mera öfver det gamla slottet; lord
+Suffridge dukade åter under för nya anfall af sitt fordna raseri,
+derunder Mary ej tilläts inträda uti hans rum, lika litet som att
+emottaga några besök eller att sjelf lemna huset. Lucy skulle gerna
+velat vårda sin sjuke fader, för hvilken hon numera hyste mindre
+fruktan, sedan medvetandet om eget värde vaknat hos henne. Hon älskade
+honom icke, det kunde hon ej, men hon ansåg det såsom sin skyldighet att
+vårda sin lidande fader; detta tilläts henne icke och hon såg sig
+tvungen att underkasta sig sina trogna rådgifvares vilja, hvilka alls ej
+ville höra talas derom.
+
+En stor glädje väntade emellertid den sjuke lorden, som småningom åter
+tycktes öfvervinna sin sjukdom; hans hustru skulle måhända skänka honom
+en arfvinge, och vid detta hopp fäste han nu alla sin själs krafter.
+Alla moln voro med ens skingrade; Mary fick göra allt hvad hon behagade
+utan att minsta hinder lades i vägen för hennes infall. Lorden hade
+emellertid så införlifvat sig med tanken på den blifvande lyckan, att
+något annat aldrig föll honom in än att det skulle blifva en son som
+komme att skänkas honom, och skulle någon hafva tviflat derpå, hade han
+ansett det som en dårskap. Ju närmare tiden för den väntade arfvingens
+ankomst nalkades, desto större tillrustningar gjordes det för hans
+emottagande. Dyrbara barnkläder förskrefvos från London, läkare
+tillkallades, kyrkan iordningställdes till dopet och blott den väntade
+lilla lorden saknades ännu för att allt skulle vara fullkomligt.
+
+Lord Suffridge hade gifvit befallning om att man genast skulle
+underrätta honom om den vigtiga stundens annalkande. En natt väcktes han
+derföre af underrättelsen att Mylady låtit väcka läkaren. Hans glädje
+kände inga gränsor, ty icke ett ögonblicks tvifvel om en lycklig utgång
+hade ännu uppstått uti hans själ, och nu stod han bakom dörren till den
+sjukas rum, lyssnande efter den nyföddes första skrik. Snart uppfångade
+äfven hans öra det efterlängtade ljudet och öppnande försigtigt dörren,
+frågade han om gossen var stor och frisk.
+
+Men vid det lika oväntade, som förkrossande svaret att det var en
+flicka, bäfvade hela hans varelse tillsammans och som en vansinnig
+rusade han under hotande åtbörder fram till sin hustrus säng, hvarvid
+hon uppgaf ett hjertslitande nödrop. Men de kringstående, som märkte
+hans raseri, lyckades snart med förenade krafter bortföra honom.
+
+Hade lorden blott kunnat beherrska sin otålighet skulle allt detta
+kunnat undvikas, ty en stund sednare förkunnade åter ett nytt skrik att
+en ny verldsborgare sett dagen, och denna gång var det verkeligen en
+gosse.
+
+Olyckligtvis hade Ladyn blifvit så uppskrämd af sin makes vilda
+uppförande att hon blott några dagar öfverlefde de små tvillingarnes
+födelse, och sålunda förlorade lord Suffridge åter sin tredje hustru.
+
+Hans eget lif sväfvade i stor fara och hans förstånd var så förvirradt,
+att underrättelsen om den så efterlängtade sonens födelse af honom icke
+kunde fattas. Detta var nu den andra hustrun som han genom utbrottet af
+sitt vilda lynne hade fört i grafven, samt den andra Lady Suffridge som
+begrofs i den stolta familjegrafven, utan att han hade en aning om
+hennes död.
+
+Lordens svåra sjukdom varade i flere månaders tid och då han småningom
+återvaknade till medvetande, var det blott med yttersta försigtighet som
+dessa händelser fingo meddelas honom.
+
+Lucy önskade att vara den som åtog sig det svåra kallet att meddela
+honom såväl den glada som den sorgliga underrättelsen; hennes gamla
+vänner, som trodde att detta var en af Gud anvisad väg, för att närma
+fadrens och dottrens hjertan till hvarandra, gingo in härpå. Lucy fick
+således vårda den tillfrisknande, som först med motvilja, sedan
+likgiltigt emottog hennes hjelp. Icke en enda gång frågade han efter sin
+hustru eller sitt barn, hvilket bevisade att minnet af det sista
+sorgliga uppträdet återvändt, att han antingen blygdes öfver sitt
+uppförande, eller att han ännu kände sig förbittrad emot henne för sitt
+svikna hopp.
+
+Lucys älskvärda, men bestämda väsende började småningom att utöfva ett
+underbart inflytande på den sjuke; man kunde nästan säga att hon
+beherrskade honom, så att han ofta mot sin vilja kände sig tvungen att
+lyda henne.
+
+En dag då han var bättre stämd och lugnare än vanligt, beslöt Lucy att
+börja det ämne hon så länge, på sina vänners inrådan uppskjutit att
+vidröra, ty för sin egen del kunde hon ej förstå huru det vore möjligt
+att frukta för meddelandet af en sanning, huru svår och bitter den än
+kunde vara. Hon egde sjelf alltför stor själsstyrka för att kunna fatta
+moralisk svaghet, men han var likväl hennes fader och hon ville ej
+tillåta sig att dömma honom.
+
+Lorden låg på en soffa med hufvudet tillbakalutadt mot en mjuk dyna,
+hvilken Lucy just samma afton hade skänkt honom; för denna omtanke hade
+han visat sig tacksam och med mindre sträng röst än vanligt sagt något
+som gjorde henne stor glädje.
+
+Han yttrade nemligen att det påminte honom om hennes moder, som dock
+varit en engel. Lucy hade just återkommit från sina rum, af hvilka hon
+låtit inreda ett bredvid sitt eget för sina små syskon.
+
+De lågo båda bredvid hvarandra uti sina små vackra vaggor, som voro
+invändigt stoppade för att hindra barnen från att stöta sig. De voro
+begge ovanligt vackra, ehuru något klena och späda. Sedan deras moders
+död hade Lucy ersatt hennes plats och innerligt fästat sig vid de små
+värnlösa syskonen. Det låg eljest icke uti Lucys natur att gerna
+sysselsätta sig med de ständiga omsorger deras späda barndom påkallade;
+men hon tyckte att deras inträde uti lifvet varit så sorgligt att hennes
+goda hjerta manade henne att hängifva sig åt dem.
+
+Nu knäböjde hon vid deras vaggor och upplyftade sitt hjerta till Gud för
+att hos Honom bönfalla om mod och styrka att kunna meddela sin fader
+allt, utan att förorsaka en för stark sinnesrörelse, ty Black hade
+förberedt henne på de svåra följder en sådan kunde medföra vid lordens
+sjukliga lynne.
+
+När Lucy, stärkt af denna bön, inträdde uti fadrens rum, ställde sig mr
+Black och mrs Johns bakom dörren till detsamma, färdiga att ila till
+hennes bistånd.
+
+Lorden märkte ej sin dotters närvaro, emedan han satt försjunken uti
+sina dystra tankar. Lucy såg det, men ville väcka hans uppmärksamhet,
+hon ville att han skulle se på henne.
+
+Ända hittills hade hon ej vågat visa sig i sorgdrägt, men nu hade hon
+med afsigt påtagit en hvit cachemirs klädning, garnerad med svarta band.
+Hennes rika hår nedföll i långa, gratiösa lockar på hennes välformade
+hals, och en lätt svart slöja fulländade en toalett som genom denna
+underliga sammanställning af färger ej kunde undgå att väcka förvåning
+hos den sjuke. Plötsligt ljöd hennes klara stämma, lik en stilla
+susning. Det var en ballad; någon gång förut hade hon sjungit för sin
+fader då hans sinnesstämning var mer än vanligt dyster, och alltid hade
+hennes röst då lugnat hans oro. När hon nu började, öppnade han till
+hälften sina ögon, men slöt dem genast åter och någonting liknande ett
+leende aftecknade sig på hans läppar. Sången var följande:
+
+   Uti det gamla slottet, som sköljs af Temsens våg,
+   Den stolte Graham sitter, så dyster i sin håg;
+   Han tänker hemska tankar, hans lif är tungt och grått
+   Och gråta kan han icke, men sucka, sucka blott.
+
+   Och under suckar talar han dessa sorgsna ord:
+   En graf bland grafvar går jag allena här på jord,
+   Af Gud är jag förskjuten, af menskor likaså,
+   Ej finns ett enda hjerta, som hörs för Graham slå.
+
+   Jag aldrig någon älskat, förutom en ... en man;
+   Och honom ha de dödat -- så dyr mig var dock han,
+   Så fager som en stjerna, som korpens svart hans hår,
+   Hans ögon som demanter, hans själ som sol och vår.
+
+   Och denne, som de dödat, min ende son han var,
+   Af himlen ändtligt unnad för böner natt och dag
+   En ensam pilgrim sitter jag nu i lifvets qväll
+   Och suckar dåft som vinden i mörka skogens tjäll.
+
+Vid de sista orden greps lord Suffridge af en våldsam skälfning och hans
+kind blef hvit som snö.
+
+-- Nog Lucy, nog! hvarföre sjunger du denna hemska sång? Vill du göra
+mig ännu mera sorgsen än jag är? Lucy, jag vill ej höra denna visa -- du
+måste återtaga hvad du sjungit.
+
+-- Det kan jag ej, min far, men jag kan göra det som är bättre, ty jag
+kan fortsätta och då skall du nog sjelf finna huru vacker den är.
+
+-- Lucy, du vet ej hvad du säger, jag vill ej höra mera! skall jag ej
+kunna få mitt eget barn till lydnad? du _måste_ lyda!
+
+-- Min far, du vet huru gerna jag eljest gör det, men denna gång är det
+mig omöjligt och du måste höra mig till slut. Balladen är ej lång;
+lyssna nu blott, fader. Och utan att invänta svar, fortfor hon:
+
+   När så lord Graham talat och sänkt sitt hufvud ned,
+   Från himlen steg en vålnad och fram mot honom skred:
+   O, Graham! så hon sade, hur djerfs du klaga så?
+   Blott den, som kärlek gifver, kan kärlek återfå.
+
+   Men Gud, ehuru rättvis, är äfven full af nåd,
+   Han sett ditt hjertas ängslan och vändt sitt stränga råd,
+   Din son du aldrig älskat förrän han rycktes hän,
+   Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än!
+
+   Vid dessa ord lord Graham, högt ropte och sprang opp:
+   O vålnad, om du gäckar mig med ett svekfullt hopp,
+   Min själ jag mörkret säljer, men talar sanning du,
+   Så har du mina skatter och min tillbedjan nu.
+
+   O, stolte lord! så talte den, som en engel var,
+   Guds nåd med guld ej löses. Ej jag dig gäckat har.
+   Du skådar här din maka, som plågad grymt af dig,
+   Fann frid, då Gud barmhertig mig lyfte upp till sig.
+
+   Men då min blick såg neder från himlens ljusa sal,
+   Begrät jag dina synder och dina sorgers tal.
+   Ditt lif, på kärlek blottadt, var som en sollös höst,
+   Och jag bad Gud dig pröfva och sedan skänka tröst.
+
+   Nu får din son du åter, men mins: han är från Gud;
+   Böj knä, och låt ditt hjerta få luft i bönens ljud.
+   Gud tacka, icke henne, som, sänd af Honom, för
+   Till dig det glada budskap, som nu dig lycklig gör.
+
+   Och lorden, som hon lofvat, sin son nu återfår
+   Som på en valplats lemnats med ett och tjugu sår --
+   Han kommer och han slutes så varmt i faders famn,
+   Och under kärlekstårar de prisa Herrans namn.
+
+Under de sista verserna hade lord Suffridge långsamt lyftat sitt hufvud
+från den dyna mot hvilken det hvilade, hans ögon stirrade i rymden,
+händerna voro hårdt sammanpressade och han tycktes lida förfärligt.
+
+-- Fader, sade Lucy, hvad går åt dig? tyckte du ej om min sång? var den
+ej vacker, och hade ej lord Graham stor anledning att tacka Gud som
+återskänkte honom den son han trodde sig hafva förlorat? Min far, du har
+sagt mig att du önskade dig en son; om Gud nu skulle skänka dig en
+sådan, hvad skulle du då säga?
+
+-- Barn, jag hoppas ej mera derpå, ty huru många år har jag ej önskat
+och hoppats förgäfves; men nu tror jag ingenting mer. Men hvarföre
+vidröra ett ämne, som du vet att är mig så smärtsamt? hvarföre?
+
+Vid dessa ord föllo hans ögon på dottern och han fäste sig genast vid
+hennes klädsel och sade tvärt:
+
+-- Hvad är det för en drägt du iklädt dig? den skulle bättre anstå Lady
+Marys salong än mitt sjukrum.
+
+Det var första gången sedan de sista tilldragelserna som han nämnde sin
+hustrus namn.
+
+-- Åh, det är länge sedan jag för den skull behöft kläda mig! sade Lucy
+suckande.
+
+-- Du tyckes beklaga dig öfver att ej hafva fått vara tillräckligt ute i
+år? men det har alldeles varit i sin ordning och dessutom _min_ vilja.
+
+-- O nej, min fader, så menade jag icke, jag ville säga någonting helt
+annat dermed.
+
+-- Hvad ville du då säga? tala ut, du vet att jag ej kan lida väntan,
+sade lorden något otåligt.
+
+-- Är din styfmoder sjuk? eller har någonting ovanligt inträffat?
+
+ -- Ja, min fader, hvad jag med dessa ord menade
+är mycket sorgligt, men ändå tänker jag
+på en sak som skänker mig stor glädje ...
+
+-- Hvad vill det säga? hvad menar du? är min hustru ... sjuk? frågade
+han något bäfvande.
+
+-- Hon har varit sjuk, mycket sjuk, min far, men nu är hon det ej mera
+...
+
+-- Är hon ... lorden uttalade med synbar svårighet det sista ordet ...
+död?
+
+Till svar härpå tog Lucy hans hand, kysste den ömt och gjorde med
+hufvudet ett jakande tecken.
+
+Lorden grep med begge händerna om sitt hufvud och mumlade halfhögt:
+
+-- Den tredje! således intet hopp för mig! Nå ja, det ges personer som
+äro födda under en olycklig stjerna.
+
+Lyckligtvis förblef dessa ords betydelse dunkel för Lucy; hon tyckte att
+han nu blott behöfde tröst och sade derföre:
+
+-- Fader, tala icke så! du borde hellre falla ned på dina knän och tacka
+Gud för den stora lycka Han skänker dig uti din smärta och hvilken du ej
+ens känner eller kan ana.
+
+-- Lucy, Lucy, hvad menar du? du ser så hemlighetsfull ut ... hvad är
+det? hvilken lycka kan ännu finnas till för mig?
+
+-- Den efterlängtade sonen, svarade Lucy lugnt.
+
+Nu reste sig lord Suffridge upp, såg stirrande på sin dotter och tycktes
+tvifla på hennes förstånd. Hon såg det och tillade:
+
+-- Min fader, vill du följa mig, så skall jag visa dig något som kommer
+ditt hjerta att klappa af glädje?
+
+-- Lucy, Lucy, du gäckas med mig! var allt hvad den sjuke tid efter
+annan förmådde frambringa.
+
+Men Lucy var ej den som ville lemna ett halfgjordt verk ofulländadt; hon
+svarade intet på fadrens utrop, utan förmådde honom blott att stiga upp
+och följa henne. Snart såg man den unga flickan, med den bestämda klara
+blicken och det milda ansigtet, stödjande sin fader gå genom den stora
+salen, der Anders, som följt samtalets gång, med en ljustake i handen
+lyste vägen för dem. Lord Suffridge gjorde ej längre något motstånd,
+tvärtom tycktes han påskynda sina steg, ty en nervös öfverspänning
+förlänade honom krafter. Slutligen kommo de till den dörr, som ledde
+till Lucys våning; ett barnskri hördes. Lord Suffridge betraktade sin
+dotter med en vild frågande blick.
+
+-- Kom min fader, sade hon, betraktande med sina milda leende ögon den
+gamles bäfvande ansigte. Lord Graham! kasta dig på knä emellan din
+dotters och din sons vagga!
+
+Nu följde ett uppträde på hvars möjlighet mången kan komma att tvifla,
+ty lugna, sjelfbeherrskande naturer kunna ej fatta uttrycken af vilda
+passionerade lynnen, som ej kunna lägga band på sig, eller sätta en damm
+för sina öfversvallande känslor. Han öppnade dörren på glänt, lade sitt
+öra till, och, med återhållen andedrägt, med händerna sammanpressade
+emot hjertat för att tysta dess slag, med ögonen stirrande utan mål,
+stod han der och lyssnade. Några ögonblick förgingo sålunda. Lucy och
+Anders vexlade oroliga blickar; den gamle tjenaren darrade, ty han
+mindes en annan gång, då lorden äfvenledes stod bakom en dörr och
+lyssnade, samt det hemska uppträde som derpå följde. Lucy åter
+betraktade fadren med förvåning; hon förstod måhända den känsla som
+beherrskade honom, men ett var henne oklart, obegripligt och det var
+orsaken till allt detta. Sedan länge visste hon att han önskat sig en
+son, men att det för honom kunde vara en sådan lifsfråga, det kunde
+hennes förstånd ej fatta, men hon dömde honom icke. Uti hennes nuvarande
+känslor för fadren, intog medlidandet ett framstående rum, hon kände för
+honom liksom ett slags moderlig ömhet. Det är denna känsla som hvarje
+moraliskt stark menniska måste erfara vid anblicken af svagheten som är
+oförmögen att beherrska sig. Det är orätt att förakta den svage; ty han
+är endast värd medlidande; med samma skäl kunde den friske förakta den
+lidande.
+
+Nu hördes ett starkt skri ifrån rummet innanföre, som snart efterföljdes
+af ett annat. Då tog Lucy sin faders arm och sade med ett lugnt och
+bestämdt uttryck: -- Kom in, min far, det är tid att ni får se edra
+tvillingar, de likna så mycket hvarandra att man knappt kan skilja dem
+åt. Flickan heter Mary och gossen, såsom ni, Robert.
+
+Dessa ord liksom skingrade den berusning uti hvilken lorden befann sig
+och följande sin dotter inträdde han uti det rum der de begge vaggorna
+uppenbarade sig för hans blickar. Skola vi försöka skildra det som nu
+försiggick derinne? Nej, vi känna oss oförmögna att återgifva det
+intryck af lycka som frambryter ur ett hjerta, hvars hela lif hittills
+varit blott kall egoism, fattigdom på allt varmt och godt; denna
+öfvergång är herrlig, den är ett återsken af den himmelska glädjen. Jag
+föreställer mig att den liknar den stund då den trötte vandraren i
+lifvets mörker ser begreppet om evigheten klarna, då hans ögon mattade
+af sorg, sjukdom, kanske förskräckelse vid dödens annalkande, ser trons
+stjerna lysa och otrons dimmor blifva allt mera genomskinliga. Hjertat
+har ibland sådana strålande, ljufligt gudomliga stunder, då allt är
+skönt, klart, herrligt, då alla menniskor tyckas vara goda, alla föremål
+belysta af ett ljuft skimmer. Hvad är det väl som kan framtrolla denna
+oförlikneliga hänryckning? -- Kärleken.
+
+Kärlek! du sköna ord, när du står på den höjd Gud anvisat dig, när du
+icke ryckes ned för att blifva stoft, som de menniskor, hvilka vanhelga
+dig! Du är den axel, omkring hvilken jorden vänder sig; vore du
+alltigenom af ädel metall, vore jorden ej mera jord, den vore paradiset;
+lifvet vore ej mera lif, det vore evigheten -- evig sällhet, ja evig, ty
+döden kunde då ej mera finnas, -- döden är ju stoftets arfvedel.
+
+
+
+
+                                  VI
+                          ULFVEN I FÅRAHUSET
+
+
+Efter denna dag började, om man så kan säga, ett nytt lif på Abbey-Hall.
+Lucy hade småningom vunnit ett stort herravälde öfver sin fader. Den
+dystre egoistiske lorden, som hela lifvet igenom ej fordrat annat än
+lydnad, kände sig nu fängslad af den älskliga engel, hvilken med den
+moraliska styrka hon egde, ej kunde annat än beherrska den svage mannen,
+som hela lifvet dårat sig med den tron, att hans despotism skulle kunna
+kufva andras andliga frihet; men dem emellan fanns ingen kärlek, intet
+moraliskt band som skulle närmat dem till hvarandra; Lucy trodde sig
+visst kunna vara sin far nyttig, men hon visste också, att hvilken annan
+qvinlig hand som helst kunnat ersätta henne. Det var ingen länk som
+förenade dessa tvenne hjertan. Lorden var oförmögen att uppfatta denna
+brist, men hos Lucy uppväckte detta en djup ledsnad; denna rôle af
+fångvaktare var för henne odräglig. Med en energisk natur, van att
+betrakta verlden som sitt fosterland, kände hon behof af handling;
+stillastående var död för henne; lugn beröfvade henne lugnet. Alla
+naturer äro ej skapade att förstå de fredliga dygder, som åtnöja sig med
+det inflytande, deras milda handlingssätt kan åstadkomma. Naturen,
+Skaparens fullkomligaste verk gifver oss ett exempel härpå. Är den lugna
+bäcken som banar sig en väg i den grönskande ängen och uti hvilken
+häggen doppar sina grenar, mer eller mindre värd vår beundran än det
+brusande vattenfallet som vid det motstånd berget gör, rusar fram och
+liksom hotande kastar sitt skum emot höjden, för att sedan fortsätta sin
+bana tills dess ett nytt föremål uppväcker dess raseri? Hvilken blomma
+är skönare, den anspråkslösa förgät-mig-ej'n, den blyga violen, eller
+den doftande och fagra rosen, den stolta och högmodiga liljan, den
+originella och vilda passionsblomman? Allting som är, har orsak att
+vara; allt som ej är moraliskt dåligt, har ett försvar uti sig sjelf.
+
+Lucy hade intet som kunde bekymra henne; nu hade fadrens motvilja för
+henne gifvit vika, hennes gamla vänner betraktade henne såsom deras
+lefnads dyrbaraste perla och kunde ej nog fägnas af hennes åsyn; men
+nej, här kunde hon icke lefva, hon hade ledsamt. Det var icke de nöjen
+hon redan en tid under Lady Marys lefnad deltagit uti, som lockade
+henne; stora verldens nöjen voro i hennes ögon endast de sysslolösas
+tidsfördrif. Nej! det var menskligheten hon ville tillhöra genom att
+arbeta med densamma.
+
+En afton då lord Suffridge och Lucy sutto uti hennes rum, som nu var
+det, der hon bäst trifdes, hördes buller utifrån; de betraktade
+hvarandra med förvånade blickar. Det var någonting så ovanligt att de
+knappast kunde tro sina ögon; den lilla fyraåriga Robert, som på sin
+käpphäst red genom rummet, stannade tvärt och påstod att det var åskan
+som gick. Vi böra här i korthet omnämna att hans tvillingssyster redan
+för tre år sedan aflidit. Men nej, det var ej åska, ty Anders inträdde
+nu helt andtruten med underrättelse att en gammal fru och en ung herre
+anländt, hvilka anhöllo om att få se lorden och fröken Lucy. Nästan
+omedelbart derpå inträdde de besökande och den gamla frun presenterade
+sig sjelf och sin följeslagare på följande sätt:
+
+-- Min bästa kusin Robert, ni känner icke igen mig och derpå undrar jag
+alldeles icke, och ändå var jag på edert bröllop. Mitt namn är Anna
+Rush, köttslig kusin till Lucy, er första hustru, och tante till det
+söta barnet här; och gumman slöt vid dessa ord Lucy i sin famn och
+tryckte henne innerligt till sitt hjerta. Hvad hon liknar sin mor! det
+är alldeles underbart! -- Men jag glömmer att presentera min unge vän,
+baronet Edvard Glithingham.
+
+Den unge mannen bugade sig och sedan de vanliga, alltför tråkiga
+inträdesfraserna voro vexlade, finna vi dem alla fyra trefligt sittande
+omkring en stor brasa.
+
+-- Hvarifrån kommer ni, min goda tante? frågade Lucy, sedan hon gifvit
+sina befallningar om théet.
+
+-- Jag? Ja, min lilla vän, det vore en lång historie att berätta! Jag
+kommer från Amerika, ehuru icke direkte, emedan jag sednast varit i
+Sussex, der jag besökt en gammal ungdomsvän, baronet Glithinghams moder;
+derifrån åtföljde han mig, ty vi skola begge begifva oss till London. På
+vägen hörde vi att ni voro hemma och beslöto derföre att vika in och
+helsa på eder.
+
+-- Det var mycket vänligt gjordt, svarade Lucy, som ensam talade, ty
+fadren, som alltid var tyst och sluten, var nu dystrare än vanligt, och
+höll sina ögon ofrånvändt riktade på den unge mannen, som helt ogeneradt
+deltog samtalet.
+
+-- Min nådiga fröken, sade denne med inställsam artighet, om icke fru
+Rush lofvat taga mig under sina vingars skugga, skulle jag aldrig vågat
+beträda detta slott.
+
+-- Den, som min mors vän införer i vårt hem, kan vara säker på att som
+en gerna sedd gäst emottagas, svarade Lucy, och jag är öfvertygad om att
+min far delar min mening, tillade hon lätt vidrörande den gamle, som
+fortfarande satt tyst och icke kunde taga sina ögon ifrån den nya
+gästen.
+
+-- Mycket riktigt, svarade han, då han kände dottrens hand på sin arm
+och hörde de sista orden.
+
+Vi hafva redan tecknat Edvards porträtt uti ett af de föregående
+kapitlen, och det återstår oss derföre blott att göra fru Rush's
+bekantskap. Hon hörde till den klass menniskor som icke göra stora
+anspråk på andras uppmärksamhet, men hvilka äro välkomna hvarhelst de
+visa sig. Man såg att hon hade varit vacker och ett drag af
+utomordentlig godhet låg utbredt öfver hela hennes ansigte och i hennes
+ögon. Det finnes ett drag öfver munnen som aldrig bedrager och hvad
+ögonen beträffar, är det svårt att finna en bättre liknelse än den så
+kända: ögat är själens spegel. Mrs Rush hade varit en god vän till Lucys
+mor, hade gift sig med en amerikanare och lefde sedan i hans hemland
+lycklig och ansedd. Nu var hon enka och hade beslutit att göra en liten
+resa till sitt fädernesland. Vi hafva intet vidare att säga om hennes
+person.
+
+De några dagar hon ämnat tillbringa på Abbey-Hall voro tillräckliga att
+närma henne och Lucy till hvarandra och den sednare ville ej höra talas
+om, att hon skulle fullfölja sin plan att så snart lemna slottet.
+Sålunda förflöto några veckor och den gamla tanten och den unga
+baroneten talade ännu icke om någon afresa. Lord Suffridge hade äfven
+småningom vant sig vid sina nya gäster, och då han såg huru lycklig Lucy
+var att få behålla fru Rush, förenade han sina böner med hennes.
+
+Dessa några veckor hade, utan att några vigtiga händelser inträffat,
+likväl medfört förändring i många förhållanden. Den unge Edvard tycktes
+ha blifvit så intagen uti Lucy, att han vid hvarje lägligt tillfälle
+sökte öfvertala fru Rush att förlänga vistelsen på slottet.
+
+Det har redan blifvit sagdt att han hade ett intagande utseende och att
+man lätt kunde misstaga sig på hans inre värde, och ändock kände Lucy en
+instinktlik motvilja för honom. Hon arbetade visserligen emot dessa
+känslor, som hon ansåg vara högst oriktiga att hysa mot en person om
+hvilken hon ej visste något ondt, men hon kunde dock ej öfvervinna dem.
+Hennes fader, som de första dagarne synts dystrare och svårmodigare än
+förut och alltjemnt följt Edvard med sina förfärade blickar, hade
+småningom vänjt sig vid hans åsyn och visade sig nu vänligare emot honom
+än man kunnat vänta.
+
+Lucy, som på allt vis inom dessa gamla murar sökte sprida trefnad för
+sina gäster, hade nu en jemn sysselsättning, hvilken långt ifrån att
+vara den hon önskade, likväl utgjorde en näring för hennes tankar. Hon
+hade ofta långa samtal med sin tante, hvilken förstod hennes längtan och
+sträfvanden, och gerna ville utfinna en plan för att rycka henne bort
+ifrån detta ensliga dystra lif. Edvard Glithinghams känslor voro ej en
+hemlighet för den goda frun, som redan drömde om att på detta sätt få se
+sin önskan uppfylld. Det händer ofta att gamla fruar, som blott minnas
+de stunder af glädje de upplefvat då de älskade och drömde om lycka,
+icke anse sig bättre kunna bevisa sin kärlek till en ung flicka, än
+genom att söka förena henne med en ung man, som de tycka borde passa för
+henne. Men Lucy var alltför fri och sjelfständig uti sina åsigter för
+att andras mening lätt skulle kunnat utöfva något inflytande på henne;
+dessutom fanns det någonting uti Edvards sätt som föreföll henne
+dunkelt, och denna skugga som alltjemt omgaf hans person, var
+tillräcklig att sätta Lucy på sin vakt.
+
+Lucy fick en dag genomgå en af dessa små pröfningar dem en qvinna som
+icke är sentimental, ogerna fördrager, -- nemligen en kärleksförklaring
+af en man den hon icke bryr sig om, som hon tvertom hyser motvilja för.
+
+I närheten af slottet fanns en brunn, en qvarlefva från äldre tider.
+Denna brunn var högst egendomlig; den var byggd öfver en källa, hvars
+djup var omätligt, ehuru vattnet som forssade uti den var så
+kristallklart, att bottnet syntes liksom vore det helt nära ytan.
+Brunnen, byggd i form af ett kapell, var invändigt af marmor; några
+pelare, likaledes af marmor, bildade en halfcirkel och panelningarna
+deremellan voro målade uti den gamla tidens anda: knäböjande gubbar,
+qvinnor och barn, lama, blinda och sjuka vittnade om att detta vatten
+fordomdags ansetts för heligt. Marmorbänkar löpte längs väggarne och
+Lucy hade valt detta ställe till sin älsklingsplats, då värmen derute
+var för stor. Det var isynnerhet ett visst slag af böcker hon tyckte om
+att läsa på detta ställe. Gamla klassiska arbeten, tyckte hon, stodo i
+fullkomlig harmoni med detta antika tempel.
+
+En morgon, då hon helt tidigt med Eneiden i handen gått ut, iklädd en
+lätt hvit musslins drägt och med en liten rund hatt på hufvudet, hörde
+hon steg på afstånd och igenkände snart, att de voro Edvards. Hon
+påskyndade sin gång för att ej uppnås af honom och trädde in uti detta
+helsans tempel, som hon helt hedniskt benämnde "Minerva-salongen",
+emedan hon påstod att hon alltid var förnuftigast då hon vistades der.
+Hon hade knappt hunnit taga plats på en bänk och öppna sin bok, innan
+dörren gick upp och Edvard inträdde. Detta föreföll henne något
+besynnerligt och hon yttrade ganska bestämdt:
+
+-- Jag tror, herr baronet, att våra tankar hafva sammanträffat, ty vi
+tyckas båda två hafva sökt ensligheten uti detta Minervas tempel.
+
+-- Om förlåtelse, min fröken, men jag var långt ifrån att söka ensamhet;
+jag sökte efter tillfälle att obehindradt få tala med eder, och har nu
+valt denna plats dertill.
+
+-- Herr baron, kan jag vara er till någon tjenst, så säg, och är det
+någonting förnuftigt, så är det visst här jag bäst känner mig
+inspirerad.
+
+Edvard närmade sig Lucy med några bestämda och häftiga steg, satte
+handen på hjertat och sade:
+
+-- Fröken Lucy, ni talar om inspiration, ni talar om Minerva! Nej, var
+hellre en stund denna källas fordna gudinna och gör det underverket att
+hela ett blödande hjerta, att hugsvala en menniska som ej vill något
+annat i lifvet än ...
+
+-- Att få dricka friskt vatten? ... Det kan jag gifva eder, ty jag bär
+alltid en bägare med mig, inföll Lucy skämtande.
+
+-- Skratta ej, min fröken! Jag är olycklig, ty jag vet ej om ni kommer
+att förlåta min djerfhet. Lucy, jag älskar er; om ni försmår min kärlek,
+är jag en förlorad menniska!
+
+-- Herr baronet, svarade Lucy med mycken köld, ni har illa valt stället
+och stunden. I Minervas tempel, med Virgilius i handen är jag bra litet
+disponerad för ett blad ur en hvardagsroman. Jag trodde ni ville bedja
+mig om något råd och jag skulle efter bästa förmåga sökt tjena er, men
+då ni kommit fram med en kärleksförklaring, vill jag göra er den
+tjensten att söka glömma den.
+
+-- Lucy, Lucy! Jag dödar mig, om ni talar på detta sätt! Ser ni då ej
+huru gräsligt olycklig jag är?
+
+-- Herr baronet, för det första ber jag er kalla mig Lady Suffridge, för
+det andra vet ni redan att jag håller Eneiden i handen och just nu läser
+om Trojas belägring; jag befinner mig således i alltför höga regioner
+för att tro på sjelfmord efter en sådan olycka. Herr baronet, låtom oss
+tala förnuft! Ni känner mig sedan tre veckor och ni talar om att döda er
+för min skull. Nej, jag kan ej tro er vara så bedröfvad, ty er olycka
+har ej kunnat så hastigt antaga dessa proportioner. Hvad ert yttrande om
+att döda er angår, vill jag hoppas att jag missförstått er.
+
+-- Hvarföre så, min fröken? Ni missförstod mig alldeles icke. Tror ni
+mig sakna mod att göra det? frågade Edvard stolt.
+
+-- Ni kallar det mod, att döda sig, men jag kallar det feghet.
+
+-- Feghet! Nej, icke vid min ålder; ty då binder oss lifvet med så
+starka trådar, att det fordras mod för att afslita dem.
+
+-- Den, som ej förmår lida eller beherrska sig, är feg. Jag vill ej att
+ni tager detta uttryck såsom riktadt blott mot eder, ty det kunde synas
+förolämpande; jag har dessutom tänkt detsamma förr än i dag och vill ni
+blott begrunda hvad jag sagt, kommer ni utan tvifvel att tänka som jag.
+
+Edvard stod som slagen af åskan; han kände sig generad, och insåg att
+han förlorat terräng, samt att det vore svårt att återvinna densamma,
+men han återtog:
+
+-- Fröken Suffridge, ni är en stark, en hjeltemodig qvinna, derföre kan
+ni ej förstå svagheten. Kanske ni icke heller någonsin har lidit och
+icke kan fatta hjertats fordringar, då det funnit föremålet för sin
+längtan.
+
+-- Ni har kanske rätt, herr baronet. Jag har aldrig älskat något annat
+än Gud, min moders minne, och friheten; ej heller har jag någon lust att
+öka antalet af föremålen för min kärlek. Dock är jag hvarken oerfaren
+eller öfvermodig nog att tro mig säker att ej förlora mitt hjertas
+frihet; men ännu är jag herre öfver det, och måste bedja er, herr
+baronet, att icke bygga några förhoppningar på dess svaghet.
+
+-- Kunna då ej min dyrkan, mina böner beveka detta hjerta?
+
+-- Dyrkan! böner! Kan väl hjertat vinnas af dylikt? Nej, de kunna
+uppväcka medömkan, men icke kärlek. Jag tänker mig att den rätta
+kärleken lugnt och värdigt bemäktigar sig vårt hjerta, steg för steg
+intagande det rike, den kommer att ega. Det hjerta, som omedelbart låter
+vinna sig, är liksom ett svagt hufvud under champagnens inflytande.
+
+-- Ni är grym, fröken! Ni nekar mig icke allenast er kärlek, utan äfven
+tron på uppriktigheten utaf min.
+
+-- Jag har icke betviflat er uppriktighet; nej, men jag tror att edra
+känslor skola försvinna såsom ett rus. Men hvartill tjenar det att tala
+vidare härom? Ni har olyckligtvis egnat mig er kärlek, jag besvarar den
+ej, låtom oss icke derföre blifva ovänner. Ett så nytt sår kan snart
+helna. Jag ber er, tänk ej annorlunda på mig än som på en vän.
+
+-- Jag, ej mera älska er! nej, det är omöjligt! Låt mig hoppas, låt mig
+uppoffra hela mitt lif för er, låt mig i tysthet tillbedja er, och till
+belöning derför begär jag blott er aktning och emellanåt ett vänligt
+ord!
+
+-- Nog, min herre! Ord bevisa ingenting. Jag upprepar ännu engång att
+jag tror på uppriktigheten af edra känslor, men betviflar deras
+varaktighet; åtminstone vill jag hoppas det. Men nu måste vi hem, ty
+frukosttiden är snart inne. Men då hon märkte hans förtviflade utseende
+tillade hon mildare: Ännu ett ord till sist. Förtviflan kan väcka
+medlidande, men modet väcker aktning; en sann stolthet vill ej veta af
+den förra känslan, utan sträfvar att uppväcka den andra. Bjud mig nu er
+arm, herr baronet! Och Lucy reste sig upp för att gå.
+
+Sålunda promenerade de upp till slottet, Edvard med ett dystert ansigte,
+som illa öfverensstämde med det lifliga samtal Lucy inledt för att
+förskingra det obehag uppträdet i templet framkallat. Då de inträdde i
+slottet, kysste Edvard Lucys hand och sade suckande:
+
+-- Huru stora förändringar kunna ej några minuter åstadkomma! för en
+half timme sedan gick jag full af hopp ut från denna dörr, nu återkommer
+jag med brustet hjerta!
+
+Lucy stannade, och blickande honom öppet och bestämdt i ögat yttrade
+hon:
+
+-- Herr baronet, vill ni som en vän qvarstanna hos oss, så vidrör icke
+detta ämne; endast så kan jag glömma det obehagliga uti vårt nuvarande
+förhållande.
+
+-- Jag lyder! svarade Edvard, men då Lucy före honom gick in, var det
+med en hotfull blick han följde henne.
+
+Då Lucy inträdde i förstugan, märkte hon med förundran, att betjeningen
+ej var der som vanligt, ty det rådde alltid en sträng etikett på
+slottet. Hon hörde hastiga steg i trapporna och kände liksom en jernhand
+klämma hennes bröst; hon anade att någonting händt, ilade uppför
+trapporna och var i nästa ögonblick inne uti salen, der fru Rush mötte
+henne med en förfärad mine.
+
+-- Hvad har händt? frågade Lucy häftigt.
+
+-- Lilla Robert har illa skadat sig med en knif och man har skickat
+efter läkaren.
+
+-- Hvar finnes han?
+
+-- I sin faders rum.
+
+
+
+
+                                 VII
+                            NEMESIS DIVINA
+
+
+Utan att svara, ilade Lucy till det anvista rummet, der hon fann gossen
+liggande på en soffa, badande uti sitt blod. Lord Suffridge stod der
+bredvid, stum, blek, orörlig, med blicken fästad på såret; mrs Johns
+sökte att hämma blodet, men utan att lyckas. Hastigt, utan att yttra ett
+ord, och med ett beundransvärdt lugn, närmade sig Lucy barnet, såg på
+såret och förenande sina ansträngningar med mrs Johns', bemödade hon sig
+att få blodet att stanna. Knifven hade träffat i sidan och barnet låg
+blekt och kraftlöst, utan att kunna öppna ögonen. Slutligen anlände
+läkaren och lyckades förbinda det blodkäril som blifvit afskuret. Då
+fattade Lucy sin faders arm, och förde honom, utan att yttra ett ord,
+till ett annat rum, der hon förmådde honom att slå sig ner i en
+hvilstol. Den gamle lydde som en automat, sade ej ett ord utan stirrade
+endast framför sig. Plötsligt grep han med begge händerna om sitt hufvud
+och utropade med en dof, nästan graflik röst:
+
+-- Blod! blod! på samma ställe, med samma knif! ... Åh Lucy! det är
+ohyggligt ... Hämden hämden! ... Guds straff ...!
+
+-- Min far, lugna er, sade Lucy, som förskräcktes öfver fadrens ord och
+de hemska blickar han riktade mot rummet der barnet låg. Lugna er,
+kanske blir det ingenting!
+
+-- Ingenting, upprepade lorden, ingenting? nej, han dör, jag vet det, ty
+det var på samma sätt, med samma knif! -- Det är Guds straff, --
+afgrundsandars lek! Ha ha ha! Det är hämden -- ja, du vet det icke, men
+det är hämden.
+
+I detsamma inträdde Black och kallade Lucy till läkaren samt lofvade att
+under tiden stanna inne hos lorden.
+
+-- Han yrar, Anders, sade Lucy oroligt.
+
+-- Ja, ja, fröken, nog känner jag till detta, det är ej så farligt, gå
+ni bara!
+
+Lucy gick, och då hon kom till rummet der barnet låg, gick doktorn emot
+henne, tog hennes hand och sade med en sorgsen blick:
+
+-- Jag tror det är min skyldighet att säga er sanningen. Gud är
+allsmäktig; men här kan jag intet göra; medicin verkar icke,
+bloduttömningen har varit för stark och jag befarar att blott få stunder
+återstå innan dödens engel bortför detta barn.
+
+Lucy närmade sig den lilla Robert, knäböjde vid hans sida och började
+halfhögt bedja: Min Gud, han skall hafva det bäst hos dig; jag vågar ej
+bedja dig låta honom lefva, men trösta dem som blifva qvar, låt
+oskuldens välsignelse sänka sig ned öfver detta hus!
+
+Vid dessa ord inträdde fru Rush och Edvard, och böjde knä vid barnets
+bädd; då öppnade den döende ögonen och hviskade nästan ohörbart:
+
+-- Gode Gud, tag mig till dig! Farväl, älskade syster ... goda pappa ...
+jag somnar i Jesu famn ...
+
+Läkaren, som höll fingret på barnets puls, lyssnade ännu en stund och
+vände sig sedan till de kringstående med dessa ord:
+
+-- Kroppen är blott stoft, själen är odödlig; lycklig den som dör utan
+fruktan, utan att hafva kännt otrons giftiga stygn!
+
+Lucy närmade sig det döda barnet, tryckte en lång kyss på den redan
+kallnade pannan, tog den ännu mjuka kroppen i sina armar och sade
+slutande den till sitt hjerta: "Låtom oss föra honom härifrån, ty min
+far bör ej skrämmas. Nu är det han som har behof af vår omsorg; denne
+behöfver den ej mer".
+
+Och nu tågade den lilla processionen genom den stora salen, prydd med
+gamla familjeporträtter, uppför den praktfulla marmortrappan med
+förgylld ledstång, och steg in uti det rum, der för fem år sedan detta
+samma barn, som nu var ett liflöst stoft, hade sett dagen och uppfyllt
+sin faders hjerta med omätlig glädje. Lucy tryckte honom ännu engång uti
+sin famn, och det grep henne underbart att känna sitt hjerta slå emot
+ett annat, hvilket för några timmar sedan klappat fullt af lif och nu --
+ja, nu hade tystnat; endast skrinet fanns qvar -- juvelen hade
+obefläckad nått det högsta målet.
+
+När liket blifvit lagdt på sin bädd och iklädt den sista skruden,
+önskade Lucy gå in till sin fader, men gamle Black och fru Johns ville
+på inga vilkor låta henne slippa in. Lucy lydde ej gerna, men det var
+henne omöjligt att emotstå sina gamla vänners bestämda och tillika
+bedjande enträgenhet.
+
+Lord Suffridge var i full yrsel och de afbrutna ord och meningar han
+framstammade kommo blodet att stelna i de gamlas ådror. Han befann sig i
+samma tillstånd som förr, och af det han sade, förstodo hans väktare att
+han önskade få veta namnet på Edvards mor. Emellanåt tviflade de på
+huruvida hans ord voro yrsel eller ej, emedan det fanns ett visst
+sammanhang uti hvad han yttrade, men de ville dock helst tro att de
+endast voro fantasier af en svag hjerna, hvilken rubbats af ett allt för
+våldsamt slag.
+
+I den stora salen satt emellertid Lucy med sin tant och Edvard. Hon var
+mycket blek, men hade ej ett ögonblick förlorat sin fattning; hon var
+lugn, men blicken var, om man så kan säga, djupare är vanligt; rösten
+hade förlorat något af sin klang och hennes gestalt var stelare än
+annars. Allt hade tilldragit sig så hastigt, att tanken knappast
+förmådde uppfatta händelserna i deras helhet.
+
+-- Det är förskräckligt, utbrast slutligen fru Rush.
+
+-- Ja, svarade Lucy, men säg mig huru allt detta tilldrog sig.
+
+-- Det hände ju nästan midt för våra ögon! Då jag kommit ned, gick jag
+som vanligt före frukosten fram och tillbaka i rummet. När Lord
+Suffridge sedan kom in, satte vi oss båda framför dörren till balkongen,
+och sköterskan hemtade in barnet, som var friskt och muntert; då
+tillsade Lorden flickan att lemna gossen hos oss. Lilla Robert lekte
+mycket snällt och vi började tala om ett och annat; småningom leddes
+vårt samtal på baroneten, och jag berättade att han hette Glithingham
+efter sin onkel, som dog barnlös och lemnade sitt namn och sin
+förmögenhet åt den närmaste slägtingen. Han frågade mig just er mors
+namn, sir Edvard, då vi med ens hörde ett buller och ett häftigt skrik
+från Lordens rum. Vi skyndade dit och funno lilla Robert utsträckt på
+golfvet. Dörren hade stått öppen; han hade gått in och bland Lordens
+vapen tagit en knif, på hvilken han sedan måste hafva fallit, ty han
+hade ett djupt sår i sidan. Hans fader upplyftade honom genast, drog
+knifven ur såret och lade honom på den soffa der han sedan dog. Blodet
+strömmade ur det öppna såret, jag ropade på hjelp ... resten känner ni
+sjelf. Jag ämnade visst om ett par dagar resa bort, men nu, min kära
+Lucy, kan jag ej lemna dig på detta sätt och jag hoppas att du ej heller
+har någonting emot, att sir Edvard stannar qvar; vid tillfällen som
+detta, kan det vara ganska bra att hafva ett manligt bistånd, och jag
+vet, att han ingenting högre önskar än att kunna vara dig till någon
+tjenst. Icke sannt, herr baron?
+
+-- Om fröken icke försmår den ringa nytta jag kan göra, skulle jag
+skatta mig lycklig att kunna visa min tillgifvenhet.
+
+-- Jag tackar er, svarade Lucy lugnt. Ni gör oss ett nöje genom att
+stanna, tillade hon med ett tonfall och en blick liksom för att påminna
+honom om vilkoren derför.
+
+Lord Suffridges sjukdom, hvilken i början antagit samma hotande karakter
+som någon gång förut, upphörde efter de första våldsamma paroxysmerna.
+Han emottog underrättelsen om sonens död med ett utbrott af tårar, som
+lättade hans hjerta. De gamla tjenarne förklarade denna oväntade
+vändning uti hans tillstånd såsom en följd af Lucys välgörande
+inflytelse. Han var dock uti ett svaghetstillstånd som hindrade honom
+att följa sorgetåget, hvilket till grafven ledsagade den engång så varmt
+efterlängtade, nu döda sonen.
+
+En vecka hade sålunda förflutit sedan den tragiska händelsen, då Lord
+Suffridge en dag tillkallade Black:
+
+-- Hör, min vän, började han, jag begär en tjenst af dig! Sök att af sir
+Glithinghams eller fru Rushs betjening få reda på det namn baroneten
+hade, innan han antog sin onkels titel, och säg det sedan åt mig då jag
+är ensam; försök att snabbt och utan att väcka uppseende ombesörja denna
+sak.
+
+Black aflägsnade sig, och nu satt Lorden orörlig, väntande på svaret och
+likväl bäfvande för detsamma. Ty ehuru han ej kunde låta bli att stirra
+mot dörren, darrade han hvarje gång han hörde någon rörelse eller något
+steg derutanför. Nu inträdde gamle Black.
+
+-- Vet du det? frågade Lorden. Svara! men säg icke namnet!
+
+-- Ja, jag vet.
+
+-- Af hvem?
+
+-- Af fru Rushs tjenare.
+
+-- Hör mig, Black, säg mig icke namnet, utan tag ett papper, skrif det
+derpå, och gif det sedan åt mig!
+
+Black lydde, under det han emellanåt betraktade Lorden, liksom om han
+befarat att förståndet ånyo flytt sin kos. Efter att hafva skrifvit,
+lemnade han pappret åt Lorden, som, utan att se derpå, gömde det uti sin
+hand.
+
+-- Gå ut nu, Black; lemna mig. Gå, säger jag. Jag vill vara ensam. Gå,
+skynda dig!
+
+Nu blef Lorden ensam; när tjenarens steg ej mera hördes, såg han på sin
+venstra hand, som hårdt sammanknuten omslöt pappret, hvilket tycktes
+väcka en så stor förskräckelse och nyfikenhet hos honom. Han betraktade
+länge sin hand utan att göra en rörelse för att öppna den.
+
+-- Hvad innehåller du? sade han slutligen. Har jag anat rätt? Denna
+likhet! denna röst! -- det kan också vara en villa, huru många
+fullkomligt fremmande personer likna ej hvarandra? Men om det ändock
+vore så? Jag skall se ... nej, jag har ej mod dertill.
+
+Och nu börjades en pantomim, som varit nästan löjlig, om ej det dystra
+ansigtet, dessa bleka drag, och denna förskräckta blick hade gjort den
+hemsk. Han ville öppna handen och så snart pappret syntes, sammanknöt
+han den åter hastigt och såg bort. Slutligen, då denna strid hade räckt
+nog länge, tillslöt han ögonen, och ställande pappret så, att det genast
+skulle träffa hans blick, såg han hastigt upp.
+
+-- Starling ... Starling, framstammade han kraftlöst. Det var således
+sannt! det var han!
+
+Han tillslöt åter ögonen och satt länge på detta sätt; plötsligt steg
+han upp och gick häftigt flere hvarf omkring rummet.
+
+-- Edvard Starling ... Jane Starling! nu hämnens J på mig!
+
+Han fortsatte sin vandring och stannade framför en stor spegel; länge
+stod han så, betraktande sig sjelf; derpå utbrast han, liksom talande
+till sin egen bild:
+
+-- Robert Suffridge, vet du att du i ditt hus har Edvard och Jane
+Starlings son? Nå, du bleknar icke? nej. Dina kinder äro dertill förut
+redan alltför bleka. Han fortfor med allt större häftighet: -- Robert
+Suffridge, Lord Suffridge af Abbey-Hall, begriper du då icke att hans
+son, att deras son är här och älskar din dotter? Känner du ej blod på
+dina händer? Har du ej mer något samvete? Är du icke mera en menniska?
+Är du en sten? Känner du ingen ångest? Kan ditt hjerta ännu klappa? Har
+du glömt allt, -- den hemska natten, den dystra skogen? -- -- En man
+gick ensam längs allén ... natten var mörk ... du följde honom ... han
+hade röfvat din lycka, du skulle hämnas, du skulle genomborra hans
+hjerta. Minnes du det? Du framtog knifven ur din barm, der du hade den
+gömd. Du kastade dig öfver honom, du stötte till ... blodet sprutade mot
+ditt ansigte ... då ryste du; men natten var mörk ... plötsligt trädde
+månen fram ifrån ett moln och blickade på dig ifrån himlen, liksom ett
+stort öga ... Du började springa och då du upphann din boning, trädde du
+in der liksom en tjuf, för att ej blodet måtte ses på ditt ansigte och
+dina händer. Hvad vann du, Lord Suffridge? ... Intet! ... Men då den
+dödes minne förföljde dig, lyckades du bringa ditt samvete till tystnad;
+och nu ser du på dig sjelf, på mördaren, och du ryser icke? O Suffridge!
+Suffridge! du fruktar då icke något? Om han med ens komme och sade till
+dig: "gif mig ditt blod, ty du har tagit mitt?"
+
+Allt eftersom Lorden talade, blef hans blick mer och mer förfärad; han
+såg sig förstulet omkring åt alla sidor.
+
+Det är för mörkt här! Jag vill ha ljus! Och nu började han med
+feberaktig skyndsamhet upptända ljus i kronan samt i rummets alla hörn
+och vrår. Han ringde; Black fick hemta mera ljus och nu blefvo båda hans
+rum upplysta. Då satte han sig ned vid sitt skrifbord, stödde sin kind
+mot handen och började småningom lugnas. Hans anlete klarnade efterhand
+och sedan han nära en timmas tid suttit orörlig, såg han med ens upp och
+yttrade med triumferande blick:
+
+-- Ja, han är en bra karl, han älskar Lucy, hon skall blifva hans
+hustru; sålunda skall mitt barn försona mitt brott!
+
+Sedan denna dag, tycktes Lord Suffridge bli allt lugnare och gladare;
+han var mycket vänlig emot alla, och visade en särdeles välvilja för den
+unga sir Edvard. Men om aftnarne, sedan sällskapet skingrat sig,
+återföll han i sitt svårmod; då skulle allt vara ljust, och låg ett hörn
+af rummet i skugga, så skulle det belysas. Hans nätter voro oroliga, och
+det var vanligen först emot morgonen han fick sömn. Han förskref sig
+ifrån London en Newfoundlands-hund, hvilken snart lärde sig att följa
+sin herre och vaka vid hans fötter. Det trogna djuret liksom förstod den
+dyra pligten att bevaka sin herres lugn, ty den tycktes snart hafva lärt
+sig att fatta Lordens oroliga sinne.
+
+
+
+
+                                 VIII
+                      TVÅ ELEMENTER I STRID MED
+                              HVARANDRA
+
+
+Nu afreste fru Rush med Edvard till London. Hon lofvade återkomma på ett
+kort besök innan hon skulle anträda återfärden; och Edvard inbjöds af
+Lorden på det enträgnaste att göra detsamma. Vare det sagdt utan att
+gälla som en beskyllning emot Lucy, att hon efter fru Rushs afresa
+begynte känna ensamhetens tyngd. Vi vilja ej härmed säga att hon hade
+ledsamt; en sådan känsla erfara endast de, hvilka icke inom sig sjelfva
+finna näring för utvecklingen af sina gåfvor. Endast lättja, fåfänga,
+brist på kunskaper och bildning kunna framkalla denna känsla. Nej, det
+hade hon icke, men hon hade mera tid än förr att tänka och hon började
+derföre längta efter den verld, hon aldrig hade sett, men hvilken hon
+föreställde sig oändligt stor, mäktig och fri. Hon skapade i
+inbillningen en verld efter sina egna krafter och hon trodde den
+verkligen vara sådan, som hon önskade att finna den. Härtill kommer att
+hon förlorat den kära sysselsättning, hvarvid hon blifvit van, nemligen
+Roberts uppfostran. Solskenet var borta och Lorden hade dessutom mycket
+förändrat sig. Stundtals kunde han vara glad, pratsam, tillochmed
+skämtande och en annan stund åter dystrare än förut. Flere gånger hade
+han med Lucy begynnt tala om baronet Glithingham, men alltid hos henne
+funnit en stor motvilja för detta ämne. Lucy förstod så väl att leda
+samtalet in på andra ämnen, att hennes far, hvars karakter öfvergått
+till en blandning, af stark vilja och slafviskhet, alltjemt förlorade
+samtalets tråd och icke vågade börja en öppen strid med sin dotter, men
+han tröstade sig med, att hans vilja ändock slutligen skulle blifva den
+segrande. Fru Rush hade yttrat sin önskan att få se Lucy hos sig i
+New-York, till hvilket förslag Lorden ingenting svarat, men Lucy närde i
+tysthet hoppet att få se denna dröm förverkligad. Ofta, då hon om
+aftnarne återvändt till sitt rum, började hon i tankarne lefva sig in
+uti andra sferer, andra förhållanden. Hon gick hela timmar af och an i
+rummet; hennes själ fick vingar, hennes tanke liksom genomträngde
+rymden; der, i det okända fjerran, lefde andra menniskor, der fanns
+någonting stort att uträtta. I hennes inbillning var hela luften
+uppfylld af politiska, vetenskapliga, af litterära och stora idéer, de
+korsade hvarandra, de stridde med hvarann, de omfamnade hvarann.
+
+Der är mitt hem, tänkte hon, der finnes för mig det förlofvade landet.
+Till hvad skulle väl forntiden, historien, skalderna, de stora männen
+hafva tjenat, om icke till att vidga kretsen för intelligensen, att
+bilda en verld, till hvilken tanken skall sträfva? -- Jag vet på hvad
+min fader syftar -- han vill gifta mig med Glithingham. Nej, nej, tusen
+gånger nej! Jag är icke född för att tillbringa mitt lif i den stora
+verldens trånga kretsar. Det finnes menniskor, hvilkas själar sakna
+vingar; det finnes andra olyckliga, hvilka genom uppfostran och
+ogynnsamma förhållanden fått sina vingar afklippta, må de trifvas inom
+den hvardagliga prosans sfer, må de tala om qvinnans pligt att inskränka
+användandet af sina gåfvor till den husliga trefnaden. Jag högaktar dem;
+men skall väl deras dygd falla som en förbannelse öfver dem, hvilka
+uppfatta lifvet annorlunda, och hvilkas hjertan förmå sträcka sin kärlek
+längre utåt? -- Det är möjligt att Glithingham är en bra karl, men
+hurudan han än annars må vara, så är han dock småsinnt och detta är ett
+fel som är ohjelpligt.
+
+En dag sutto Lorden och hans dotter tillsammans i trädgården; det var en
+vacker eftermiddag, solen belyste parken och alléerna med varma,
+glödande färger; den fina sanden på gångarne tycktes liksom uppblandad
+med mångfärgade ädla stenar. En näktergal i den stora eken sände genom
+luften en hög, vibrerande ton. En annan svarade på långt håll, och nu
+börjades i herrliga drillar en ljuft klingande konsert; det fortfor så
+en stund, och menniskan teg för att låta naturens halleluja uppstiga
+till skaparens lof. En snöhvit ros, som nyss blifvit vattnad, tycktes
+lyssna till naturens melodi; och en droppe vatten, hvilken hängde vid
+kanten af ett blad, var liksom rädd att falla för att icke störa
+andakten. Med ens brast förtrollningen; steg hördes närma sig ... Posten
+hade medfört ett bref till Lorden och ett till Lucy, båda ifrån fru
+Rush. Hon skref vidt och bredt om sin vistelse i London, det nöje hoppet
+att få återse Abbey-Hall skänkte henne, och framställde slutligen sin
+önskan att få föra Lucy med sig till Amerika. I sitt bref till Lucy
+behandlade hon samma ämne, men på ett annat sätt. Hon försökte att
+ingifva Lucy mod att utverka sin faders tillstånd dertill; alldeles som
+om det varit mod som fattades henne.
+
+Hade Lucy med sitt lifliga lynne ej haft ett så godt hjerta eller hyst
+en mindre kärlek för allt, som tog det i anspråk, så hade hon gått till
+sitt mål utan att se sig om, utan att ett ögonblick tveka, men nu
+utgjorde tanken på den sorg hennes handlingssätt möjligen kunde
+framkalla, den tygel, hvilken qvarhöll henne på sin post. Tvifvelaktigt
+är det huru länge denna tygel skulle kunna hålla emot alla de känslor
+som stredo inom henne. Hon kände sjelf, att sedan hon engång uttaga det
+första steget, skulle hon tillhöra sin egen fria natur.
+
+-- Lucy, mitt barn, började Lorden, du vet nog huru kär du är för mitt
+hjerta och huru jag nu inser det onaturliga uti den känsla jag förut
+hyste för dig. Den dag jag lärde mig förstå dig, blef du allt för mig,
+du är det ännu mer nu, då jag ser skiljsmessan nalkas, ty vid din ålder
+tillhör det ju qvinnan att lemna sitt förra hem för att bilda ett annat.
+Jag vill gå rakt till målet: baron Glithingham älskar dig, jag kan ej
+önska mig en bättre son och jag hoppas, (han lade en särdeles tonvigt på
+dessa ord) att min dotter ej har någonting att invända emot sin faders
+vilja.
+
+Lucy hade åhört fadrens ord utan att en muskel rört sig i hennes
+ansigte. Hennes klara blick var fästad på honom, man såg att hon blott
+afvaktade slutet, ty hennes svar var färdigt.
+
+-- Min far, jag vill icke uppehålla mig vid det som ni först yttrade;
+erkänslan kläder sig illa i ord; och hvad det öfriga angår, så har jag
+blott ett svar att gifva derpå: Jag älskar icke sir Glithingham; jag kan
+icke blifva hans hustru.
+
+-- Se så, der har vi åter den sekelgamla visan: icke älska! liksom vore
+detta en nödvändighet! Kärleken tillhör blott det inre lifvet och
+giftermålet är en konventionel, en social fråga. Lagen vet ej af
+kärleken, och äktenskapet är en laglig institution!
+
+Dessa ord hade Lord Suffridge yttrat, liksom hade han framkastat den
+mest vanliga satts. En allt större och större förvåning stod att läsas
+uti Lucys ögon; nu steg hon upp, ställde sig med korslagda armar framför
+honom, med ett till hälften allvarligt, till hälften skämtsamt utseende.
+
+-- Vill ni sätta mina principer på prof, min fader? eller har jag
+missförstått er? Jag inser icke nödvändigheten för mig att blifva gift;
+jag känner ännu ingen man, för hvilken jag ville uppoffra min frihet;
+hvad åter angår den åtskillnad ni gör emellan giftermål och kärlek, så
+vet jag, att en sådan finnes, men för min del är jag ingen anhängare af
+den skola, som vill göra dem båda oberoende af hvarandra. Låtom oss icke
+mera tala om sir Glithingham; hans hustru blir jag aldrig.
+
+Dessa ord verkade liksom en gnista, kastad uti den torra skogen. Lorden
+steg upp, hans ögon flammade; han fattade häftigt Lucys arm och gick
+emot slottet med hastiga, bestämda steg; det var som om han haft mycket
+skyndsamt att komma till sitt rum. När han inträdt och reglat dörren,
+först då såg han upp till Lucy, hvilken följt honom lugnt och utan att
+hans uppförande det ringaste förskräckt henne. Det finnes karakterer,
+hvilka liksom finna sin rätta näring i striden.
+
+-- Lucy, utbrast Lord Suffridge, du vet icke hvad du sagt! Du måste
+återtaga dina ord, ty jag _vill_, att du blir hans hustru, och du känner
+mig nog, för att veta hvad det betyder, när jag säger: jag vill!
+
+-- Min far, ni kan icke vilja se mig olycklig?
+
+-- Mitt barn, du bedårar dig sjelf, du drömmer. Tror du då att lyckan
+finnes på jorden? Nej, den har aldrig funnits annat än i böcker. Jag
+vill ditt väl, jag vill sörja för din framtid, jag vill gifva dig en god
+make, och du ... du vågar säga, att jag vill din olycka! Lucy, gif noga
+akt på mina ord: du måste, du skall blifva hans hustru.
+
+-- Min far, är då sir Edvard just den ende, hvilken ni skulle önska se
+mig förenad med?
+
+-- Ja! det finnes ingen annan ... tala ej derom! Du vet icke hvad du
+säger, du förstår icke huru dåraktig du är. Lucy, efter några dagar
+kommer han hit och då ger jag honom mitt löfte.
+
+-- Ni får icke göra det, ty jag samtycker icke till denna förening och
+kommer aldrig att göra det.
+
+Lorden åhörde dessa ord med ett slags bäfvan; han hade anat det, men
+blef först nu förvissad om, att han hade att göra med en vilja, lika
+stark som hans egen. Han gick af och an i rummet, tryckte hårdt sitt
+hufvud mellan sina båda händer, liksom om han velat qvarhålla sitt
+förstånd, färdigt att öfvergifva honom. Med ens stannade han framför sin
+dotter, som helt lugn satt uti ett soffhörn och lekte med sina lockar.
+
+-- Lucy, sade han, du är hård; du är grym! Vill du döda din fader?
+
+Hon såg upp med förvåning.
+
+-- Min far, jag förstår ej huru det så kan uppröra er, att jag vägrar
+att blifva sir Glithinghams hustru?
+
+-- Du förstår icke, -- nej, du får icke förstå, du får icke veta det!
+nej, aldrig! Men jag ber dig! Se, din fader ber dig på sina knän derom.
+
+Och han kastade sig ned för henne, kysste med vildhet hennes händer, och
+omfamnade hennes knän, liksom en älskare i afskedsstunden utgjuter hela
+sitt hjertas ömhet i ett utbrott af omätlig kärlek. Lucy slet sig lös
+och, ställande sig på afstånd ifrån sin fader, sade hon:
+
+-- Min far, ni är sjuk! -- Jag skall tillkalla Black. Ni behöfver säkert
+hvila.
+
+-- Hvila? sjuk? -- nej, men jag blir galen, om du motsätter dig min
+vilja. Fordrar du något offer af mig? säg! Vill du först på ett år resa
+till Amerika med din tante? Res, jag ger dig mitt samtycke! Du vill här
+inrätta en skola? jag ger dig penningar dertill! Jag öfverlemnar dig
+ditt mödernearf; du får använda det som du vill, men säg ja, säg, att du
+vill försöka att försona dig med denna tanke! Lucy, säg ja, jag ber! jag
+är icke sjuk, icke galen, som det kunde tyckas; jag är blott olycklig!
+Om du visste Lucy, huru grymt det är att bönfalla om en sak, hvilken man
+har rätt att fordra! men du är mig så kär, jag kan icke befalla dig ...
+men nej, dåra dig icke med något hopp! ... Om du icke viker för mina
+böner, så skall jag tvinga dig, var förvissad derom! Barn äro skyldiga
+sina föräldrar lydnad.
+
+Han gick häftigt fram till sitt skrifbord och framdrog derur en bundt
+papper och fortfor: här är din förmögenhet!
+
+-- Min far, det ser nästan ut som om ni ville köpa mitt samtycke.
+
+-- Nej, Lucy, jag hade redan förut ämnat göra det; jag är rik nog, du
+får använda det huru du vill och dessutom behöfver du det till din resa.
+Gå nu, Lucy, gå, jag ber dig, -- jag skall sedan tala med dig -- nu, kan
+jag det icke. Lucy, jag vill icke att du skall se, det jag ser i detta
+rum! Gå, gå, säger jag! Han fattade henne i axeln och förde henne till
+dörren, hvilken han öppnade och reglade efter henne.
+
+Så snart Lucy kommit ut, gaf hon befallning om att man skulle sadla
+hennes ridhäst, och en qvart timme derpå satt hon på det ädla djuret,
+hennes vän, hennes följeslagare på alla hennes utflygter.
+
+Det hör i England till qvinnans uppfostran att hon skall lära sig rida;
+det är för henne icke blott ett nöje, det är ett behof.
+
+Den, som rätt uppfattar den tanke som kan ligga uti denna ädla konst,
+kan ibland påminna sig en promenad till häst, såsom man minnes en
+vigtigare tilldragelse uti lifvet. Då ryttare och häst känna hvarann, då
+djuret hör till de intelligenta, kan en sådan ridt likna skaldens dikt.
+Upprörda tankar lugnas, vilda känslor gifva sig luft i den berusande
+farten. Betrakta det ädla djuret, som känner sin betydenhet, då sadeln
+hvilar på dess rygg, som biter sitt betsel -- ett tecken på dess
+underdånighet för verldens konung -- menniskan! Han står; han väntar; nu
+kommer ryttaren, hoppar upp i sadeln och fattar tyglarne. Den ädla
+gångaren vet nu huru den skall bete sig, han slår taktmessigt, jemt och
+bestämdt, sina hofvar i marken, han håller det vackra hufvudet ädelt
+upplyftadt, han spetsar sina öron, hans ögon blicka lugnt omkring sig;
+han står der i hela sin ädla naturs fullhet. Men scenen förändras. Det
+är icke nu den stolte mannen som nalkas gångaren, utan en qvinna. Hon
+ordnar den långa kjorteln, jemkar handskarne, håller behagfullt i
+ridspöet, medan tyglarnes ändar vackert nedfalla från handen; en lätt
+rörelse på hufvudet ... och hästen har förstått: nu kröker sig halsen
+till en båge, fötterna vidröra knappast marken, en kokett rörelse med
+kroppen; den hoppar på ett ställe, den låtsar vara olydig, ostyrig, för
+att gifva sin herskarinna nöjet att få honom tam, och nu börjar den
+vackraste lek: koketta infall, kloka miner; och se huru den blickar
+omkring sig, huru den emellanåt vänder sina ögon, liksom för att fråga
+om allt är som det skall vara. Men nu blir det annat af! En lätt gestalt
+hvilar på dess rygg, tyglarne ha fattats med bestämdhet, ryttarinnan
+klappar djurets hals hon ger det ett tecken att flyga af, ty hon är
+otålig; hon vill bort ... då upplyfter hästen sitt hufvud, inandas
+våldsamt luften, ögonen färgas i rödt, fötterna kastas högt upp, den far
+af, den klyfver vinden. Mahnen skiljer sig ifrån halsen; en darrning
+genomilar alla dess muskler och nu genomfar han rymden, han vill ej
+vidröra marken, han synes ha vingar; han har icke blott förstått sin
+ryttarinnas önskan, han delar den. Han vill ej veta af andra menniskor,
+blott en vill han föra bort, bort! Farten blir allt starkare, han hinner
+knappast se hvartåt det bär; han skälfver, han blir utom sig; men när
+slutligen den mjuka handen återhåller tyglarne, hejdar det ädla djuret
+sitt lopp; det kan lika litet stanna tvärt, som ryttarinnan med ens kan
+få sina upprörda känslor att lugnas.
+
+Lucys ridhäst, Fancy, var en snöhvit gångare af ädlaste blod. Från
+födseln hvita hästar äro en sällsynthet, men detta är icke den enda
+orsak hvarföre de äro eftersökta, ty de hafva dessutom någonting
+alldeles egendomligt. Deras hår skiftar i silfver, och det röda hullet,
+de blåa ådrorna skina igenom. Fancy var en klok, eldig häst; den kände
+Lucy på rösten, den var trogen som en hund, och förstod att böja sin
+natur efter sin sköna herrskarinnas. I dag, då Lucy lätt hoppade på dess
+rygg, efter den vänliga smekningen på den mjuka halsen, och gaf den
+vanliga signalen utan att ha tid att jemka sin drägt, blef Fancy nöjd.
+Den behöfde icke återhålla sin lust att springa; nu gällde det att ila
+framåt. Några ögonblick -- och den hade kommit förbi jerngrinden och
+fördjupade sig Lucy nu i skogen lemnande vägen åt sidan. Hon var
+särdeles upprörd, hennes små händer omfattade krampaktigt ridspöet; hon
+bar hufvudet högt och andades tungt.
+
+-- Fancy, Fancy! utbrast hon med ens; spring, så långt du kan! För mig
+bort, -- frihet, det är hvad jag behöfver. Förstår du, Fancy? jag vill
+vara fri!
+
+Småningom blef farten mindre, hon tänkte, hennes hjerta blef lugnare.
+
+-- Stackars du, sade hon slutligen, du är ej heller fri! Ingen
+fullkomlig frihet finnes till! Jo men, den finnes dock! -- Hvarföre är
+du tam? Icke derföre, att du är rädd för menniskan, utan derföre, att du
+känner en kraft öfver dig, och du böjer dig för medvetandet af din
+moraliska svaghet. Icke heller vill jag böja mig för någon annan än för
+Gud, och uppoffrar jag någonsin min frihet i lifvet, så blir det endast
+i medvetandet om en annans moraliska öfverlägsenhet. Hvad felas min
+fader? hvarföre vill han gifta mig just med Glithingham? Derunder ligger
+någon hemlighet och denna måste jag få veta, -- men huru? I alla fall är
+det bäst att lugna honom.
+
+Lucy red länge utan att följa någon banad väg, utan att veta hvar hon
+befann sig. Aftonen var herrlig, skogen var liksom inhöljd i poesi och
+hemlighet. Med ens stannade hon tvärt; för hennes ögon låg den mest
+förtjusande tafla. En stor ek stod ensam i midten af en grön plan,
+hvilken liksom bildade en sal uti skogen; en sten lutade emot dess stam
+och emellan dem rann en klar källa. Hon hoppade ned ifrån hästen,
+kastade tyglarne på dess nacke och lät den gå fri. Fancy var van vid det
+och höll sig alltid i närheten, till dess han återkallades. Lucys
+exalterade tillstånd var nu förbi; i stället var hon nu stämd till
+vemod. Den vackra tafla, hon med ens såg, stod i harmoni med hennes
+tankar; hon närmade sig källan, släckte sin törst i den och kastade sig
+ned på den gröna mattan. Hon lade hatten bredvid sig, lutade sitt hufvud
+emot handen och skådade framför sig. Plötsligt kände hon en rörelse i
+sin närhet; jag säger kände, ty det händer ofta att man ingenting hör,
+men instinkten säger, att man ej är ensam. Hon blickade omkring sig och
+blef helt förvånad att på en trädstam ett stycke derifrån varsna en
+jägare, som höll en stor vindthund vid halsbandet.
+
+
+
+
+                                  IX
+                    EN ENGELSK OCH EN SVENSK FANCY
+
+
+Jägaren steg upp och gick emot det ställe der Lucy satt, ty vid hans
+åsyn hade hon upprest sig ifrån sin liggande ställning. Han gjorde en
+artig bugning.
+
+-- Förlåt om jag skrämt er, och om jag visat mig mindre grannlaga, då
+jag ej förut tillkännagaf min närvaro.
+
+-- Er ursäkt är öfverflödig, min herre, ty för det första är jag icke
+lätt skrämd och för det andra höra naturens salar alla till. Hvilken
+förtjusande vacker hund, sade Lucy, i det hon smekte hunden, som nalkats
+henne och lagt sitt hufvud på hennes knän. Hans namn?
+
+-- Fancy.
+
+-- Åh? liksom min häst!
+
+-- Jag vet mig aldrig hafva sett ett så vackert djur, återtog jägaren;
+den tyckes vara mycket pålitlig, då ni icke behöfver fastbinda den.
+
+-- Nej, den känner mig så väl och har ej något emot att bära sin
+herrskarinna; derföre håller den sig alltid i min närhet. Men på ert
+uttal, min herre, hör jag att ni ej är engelsman, ehuru ni med stor
+ledighet talar vårt språk ...
+
+-- Ni har ej misstagit er; äfven jag är nordbo, men ifrån ett annat
+land, vida mindre frikostigt på naturskönhet än detta. Jag är svensk och
+nyss hit anländ från Finland, der min mors slägtingar lefva.
+
+-- Är det möjligt? sade Lucy, hvars ögon lyste af nyfikenhet. Ni är
+ifrån höga norden! ni kommer ifrån Finland? Hvad det vore roligt att få
+höra något om dessa länder. Jag ville gerna hvila ut en stund i denna
+sommarvärme, och jag ser att Fancy ej heller har någonting emot det.
+
+-- Jag skall med största nöje tillfredsställa er nyfikenhet i detta
+afseende -- och nu satte han sig på stenen och lade bössan bredvid sig.
+-- Den är ej laddad, det är ingen fara, sade han.
+
+Lucy började hjertligt skratta.
+
+-- Äro qvinnorna i Sverige och Finland rädda för bössor? Jag för min del
+tycker att i de flesta fall faran ligger i inbillningen. Allt och
+ingenting är farligt.
+
+-- Om också icke alla qvinnor hos oss äro lika modiga, så var öfvertygad
+om, att det bland dem finnes sådana, som ej hysa någon fruktan, hvarken
+för den materiella eller den moraliska faran.
+
+-- Det var ingen anmärkning, det var blott en fråga. Jag känner nästan
+intet om Finland och medger att jag vore högst intresserad att få några
+upplysningar om ert fosterland. Men af hvilken anledning befinner ni er
+här; är det första gången ni besöker England?
+
+-- Nej, jag har flere gånger under min studietid varit i detta land, och
+har af detsamma bibehållit ett så angenämt minne, att jag, så ofta jag
+blott kan, återkommer hit.
+
+-- Min herre, jag måste för er förklara det som måhända förefaller er
+besynnerligt i mina frågor, liksom det sätt, hvarpå jag betraktat er;
+men jag måste tillstå min okunnighet, mina förvända idéer: jag är helt
+förvånad att se, att ni liknar mina landsmän, ty jag har alltid
+förestält mig Finland som en ödemark.
+
+-- Det förundrar mig icke det ringaste, ty ni är icke den första som
+gjort denna anmärkning ock likväl är det besynnerligt huru mycket
+Finland om icke liknar, så åtminstone sträfvar till att likna England,
+ty i grunden af de båda nationernas karakter råder en stor
+likstämmighet. En mängd omständigheter äro olika, såväl till följd af
+olika klimat och natur, som till följd af sociala och politiska
+förhållanden. Får jag vara djerf nog att göra er en fråga, ty vi Finnar
+älska öppenhet: är ni lady Suffridge?
+
+-- Ja, det är jag; huru kan ni veta det?
+
+-- Deri ligger ingenting besynnerligt; jag vistas hos en god vän, egaren
+till Sidney-Hall, hvilken talat om er.
+
+-- Jag ville gerna ställa samma fråga till er?
+
+-- Baron Oskar Lejonstjerna.
+
+Nu steg Lucy upp, räckte honom sin hand och sade: -- Jag måste bege mig
+hem, men i min faders namn ber jag er anse Abbey-Halls skogar, som
+gränsa härintill, såsom stående till ert förfogande; de äro särdeles
+rika på villebråd. Om ni ville göra oss nöjet att berätta oss något om
+ert land, så är ni välkommen hos oss ... Fancy! Fancy! ropade hon.
+
+Hunden, som igenkände sitt namn, hoppade upp och satte sina båda
+framtassar på hennes axlar. Den unga mannen var helt förlägen deröfver,
+men Lucy sade skrattande:
+
+-- Det finnes ingenting så förledande som instinkten; den blef alls icke
+förvånad öfver att jag kallade den; djuren känna så väl när man har
+sympathi för dem. -- Emellertid hade hästen ställt sig bredvid henne och
+utan att emottaga baronens hand, hoppade hon lätt upp i sadeln ... En
+vänlig helsning, en återupprepad inbjudning och Fancy försvann med den
+älskvärda ryttarinnan, i det den stolt uppbar sitt vackra hufvud.
+
+Baron Oskar Lejonstjerna var en man af ungefär trettio års ålder. Han
+hade en ståtlig hållning, svart hår, stora intelligenta ögon, ett hufvud
+som enligt Lavaters lära vittnade om kunskaper och själsstyrka. Han hade
+ett vackert, manligt ansigte, regelbundna drag och en öppen god blick;
+hans händer hade något som tvang en att se på dem. -- Händerna inverka i
+allmänhet mycket på det första intryck en menniska utöfvar; deras form,
+det sätt hvarpå de begagna och hålla i en sak, ange alltid vissa
+karaktersdrag. Huru mycket säger icke ofta en handtryckning? huru gifver
+icke handen, om också icke en vacker hand, helhet åt det föremål den
+håller uti. Ser jag en alldeles okänd person, så ger jag akt på hans
+ögon, panna och hand; då har jag med detsamma inhemtat de förnämsta
+dragen af hans karakter.
+
+Då Oskar blef ensam, satte han sig ned under eken, och snart såg man
+honom försjunken i djupa tankar. Solens sista strålar kastade redan sitt
+afskedsskimmer på trädtopparne, då han såg på sitt ur och hastigt reste
+sig upp:
+
+-- Fancy! dålig jagt, men en skön afton! icke sannt? Nu må vi skynda
+hem. Hvar sak har sin tid, och nu är det icke värdt att drömma.
+
+Sednare på aftonen satt Oskar Lejonstjerna ensam på sitt rum. Hans
+tankar kunde öfversättas ungefär så här: -- Den äkta engelska typen, ett
+Keepsake-ansigte, engladrag; fin, spenslig, en sylfid och på samma gång
+så rask, djerf och fullkomligt fri ifrån qvinnans vanliga blyghet, men
+icke utan den vackra qvinnans omedvetna koketteri. Jag tycker om dessa
+karakterer; jag känner många, hvilka vid ett dylikt tillfälle, vid
+åsynen af en främmande karl, skulle funnit sig högst förlägna öfver att
+ha blifvit öfverraskade hvilande i gräset, hvilka skulle rodnat,
+framstammat några otydliga ord och skyndat sig bort. Hon ser icke
+romantisk ut, men hon tycktes vara högst intresserad af denna oväntade
+händelse, att tillfälligtvis träffa på en menniska, kommen så långt
+ifrån. Vore jag en drömmare, kunde jag i min inbillning teckna henne som
+ett ideal; vore jag dessutom yngre, kunde jag tillochmed hafva trott mig
+deruti se försynens finger. Våra begge följeslagares lika namn, vår
+förtjusning öfver samma ställe, allt detta kunde bli en god början till
+en roman. Ja, jag måste dock erkänna, att det kanske är lyckligt för mig
+att hafva tagit farväl af alla kärleksdrömmar.
+
+Några dagar derefter gjorde Oskar Lejonstjerna sitt första besök på
+Abbey-Hall. Det rådde åter frid på slottet; Lucy hade lyckats lugna sin
+fader utan att vidröra den ömtåliga frågan: den gamle var uti sitt inre
+öfvertygad om att Lucy skulle gifva vika för hans vilja. Hon hade
+förberedt fadren på den unga svenskens besök och han blef emottagen med
+ett hjertligt välkommen. Abbey-Halls dysterhet förhöjde ännu mera Lucys
+älskvärdhet och den, som såg henne i dessa dystra, antika salar bredvid
+den gamle, nästan spöklike Lorden, kunde ej låta bli att erfara ett
+uppfriskande, nästan exalteradt intryck.
+
+Tre veckor hade förgått, fru Rush var åter der med den unge Glithingham,
+hvilken hon nu tycktes behandla med mycket större försigtighet, ja nära
+nog med motvilja. Efter ett samtal som en dag egde rum mellan Lorden och
+Edvard, började den sednare med Lucy antaga ett mera ogeneradt sätt, som
+från hennes sida möttes med en tillbakavisande artighet. En dag, då han
+efter frukosten, i allas närvaro, yttrat något rörande deras gemensamma
+framtid, hade hon lemnat rummet med dessa ord:
+
+-- Herr Baron, jag önskar att tala med er i dag; efter en timme kan ni
+finna mig på balkongen härutanför.
+
+Det vore onödigt att återgifva detta samtal uti dess helhet; de sista
+orden kunna vara tillfyllest:
+
+-- Herr Baron, sade Lucy, lemnande det sätt hon hade antagit. Ni vet
+mina känslor, de hafva icke förändrat sig sedan ni första gången
+meddelat mig edra. Ni påstår att, då min fader samtyckt till edra
+planer, ni har rätt att anse mig såsom er trolofvade. Jag upprepar hvad
+jag sagt er: ert handlingsätt är mer än oridderligt; ensamt det kan
+ingifva mig afsky för er. Min far är sjuk, och derföre vill jag ej
+framkalla några häftiga sinnesrörelser genom en öppen vägran; men
+tvingar ni mig dertill, så måste jag våga detta ... Er hustru blir jag
+aldrig, baron Glithingham, det har ni mitt ord uppå.
+
+-- Mylady, svarade Edvard hvars läppar darrade af harm, ni är alltför
+klok för att tro att jag som älskar er, så lätt kommer att afstå ifrån
+hoppet att ega er. Chancerna för mig tyckas vara goda, fastän ni ej vill
+uppfylla er fars och min önskan. Äfven jag har en jernvilja, en oböjlig
+karakter och låter mig tämjas af ingen. Denne främling ni emottagit i
+ert hus synes ha förvridit hufvudet på er, men jag ämnar icke låta denna
+inkräktare tillegna sig min eröfring.
+
+-- Herr baron, jag anser mig icke skyldig någon förklaring öfver mina
+känslor. Tyd som ni vill min afsky för er; det är mig fullkomligt
+likgiltigt, men jag tror, att ni kommer sanningen närmare, om ni söker
+dess orsak endast i er egen person.
+
+Dagen före detta samtal hade Oskar Lejonstjerna gjort ett afskedsbesök
+på slottet. Han hade ofta varit der under de sista tiderna och nu var
+det med en känsla af smärta han såg sig tvungen att lemna bakom sig i
+glömska de känslor han, den likgiltige mannen, som han sjelf kallade
+sig, hade kännt sig bemäktigad af. Lorden hade en afton då de voro
+ensamma berättat honom, att Lucy var nästan förlofvad och då först blef
+det kanske honom klart hvad han ännu ej för sig sjelf velat erkänna, att
+åter ett blad i hans hjerta vissnat. Han kände det med saknad, med
+smärta, ty han hade just börjat en skön dröm och nu var den förbi; det
+var tid att resa. Oskar hade uti sina ådror finskt blod, uti sitt hufvud
+finskt förnuft. Jag tror mig rätt hafva uppfattat den finska karakteren
+i fråga om kärlek, då jag antager att först förnuftet och sedan hjertat
+talar, om det förra gifvit sitt bifall. Det är visserligen den rena,
+goda principen och det är en hyllning jag egnar finnarne, då jag säger
+det. Det är en lycklig gåfva som äfven många andra nationer borde äga.
+Lucys afsked ifrån Oskar gjorde på honom ett ännu smärtsammare intryck.
+Hon hade alltid som en god vän emottagit honom, såsom en person, för
+hvilken aktningen och intresset visar sig i hvarje ord. Nu var hon kall
+och återhållsam och den stund han befann sig uti deras familjekrets, var
+hon mest hela tiden upptagen af att med sin fader diskutera om de
+reparationer hon ansåg vara nödiga för att, som hon sade, göra parken
+mindre hemsk.
+
+Då han steg upp och tackade Lord Suffridge och Lucy för deras
+vänskapliga emottagande, yttrade Lucy, knappast seende på honom:
+
+-- Tack för de angenäma geografiska och historiska lektioner jag fått af
+er! När ni återkommer till England, hoppas jag ni ej glömmer bort detta
+ställe. Likna edra landsmän er, så måste de vara mycket intressanta!
+
+Ännu några artiga afskedsord och Oskar lemnade Abbey-Hall; då jerndörren
+slöts bakom honom, erfor han som en beklämning i hjertat; han tryckte
+det med handen: -- Lappri! sade han; hon älskar denne man; jag hoppas
+hon blir lycklig, hon förtjenar det väl. En engel är hon och en vacker
+engel dessutom. Se så, Oskar, kom ihåg din moders land! var stark, var
+icke en narr!
+
+Edvard Glithingham var på det högsta missnöjd med Lucys resa till
+Amerika; Lord Suffridge tycktes ej heller vara utan farhågor, men han
+lugnade sig sjelf med tanken att, då han nu gaf efter hennes önskan,
+skulle hon utan tvifvel gifva efter för hans, och han beslöt att
+tillsvidare ej mera tala om en sak, som han redan betraktade såsom
+afgjord. Lucy var strålande af glädje öfver att få resa till Amerika,
+detta förlofvade land för alla frihetsälskare, detta eldorado för alla
+drömmare om storhet.
+
+Fru Johns och Black, hvilka greto, då de voro ensamma, jublade ändock
+öfver att få se sin älskling slippa ut ur dessa trånga murar. Vi hafva
+annars på länge ingenting sagt om dem; de voro lika ömma tillsammans som
+förut, lika krökta af ålder, och Lucy tycktes nu som alltid höra dem
+litet till. Hon hade också för dem bibehållit sin förra vördnad och
+kärlek; de voro för henne icke tjenare utan goda rådgifvare och vänner;
+och de kände äfven den svåra ställning, hvaruti hon befann sig till sir
+Glithingham. -- Med Guds hjelp skall allt gå väl, brukade Black säga, om
+vi lefva tills Mylady återkommer. Och då blandade Lucy sina tårar med
+deras, ty blott med dem gret hon; det hände sällan, men det hände
+ändock.
+
+Ändtligen blef allt färdigt och afskedsdagen var inne. Lord Suffridge
+var som ett barn, han höll Lucy vid kjolfållen; då hon kysst och redan
+tagit afsked af honom, började han åter afskedsomfamningarne. Detta
+gjorde hennes hjerta ondt och hon tänkte flere gånger uppoffra sin
+glädje och stanna hemma, men då ville han åter att hon skulle resa.
+Allting har ett slut och det är mången gång en stor lycka. Lucy tog
+plats i vagnen bredvid fru Rush, ännu några hjertliga kyssar åt fadren
+och de gamla vännerna som höllo hvarandras händer, emedan de annars ej
+skulle haft mod att se henne resa -- och det bar af.
+
+
+
+
+                                  X
+                      ULFVEN I ETT ANNAT FÅRAHUS
+
+
+Efter Lucys afresa, hade Edvard uppoffrat några dagar åt Lord Suffridge,
+och sedan återvände han till sin moder. Lady Starling var då femtio år;
+hon hade ett ståtligt utseende och man såg att hon hade varit
+utomordentligt skön. Men sorgen hade lemnat sin prägel på dessa bleka
+kinder, i dessa stora genomträngande ögon. Hon delade sin tid emellan de
+fattiga, som anlitade hennes hjelp, samt husliga sysselsättningar och
+läsning af andliga böcker. Till sällskap hade hon en ung flicka, med
+hvars uppfostran hon hade sysselsatt sig och som nu var sjutton år.
+
+Ett mera englalikt ansigte än Alice's kan man svårligen se; hon var
+mindre skön än vacker, mindre vacker än förtjusande. I hela hennes
+väsende lästes liksom ett poem af godhet, renhet och milda känslor. Ett
+litet hufvud omstråladt af blonda lockar, en god, klar blick, en smidig
+gestalt -- ja, hon var obeskriflig.
+
+De sutto båda två i ett litet trefligt och varmt rum. En oljelampa spred
+kring dem sitt milda sken. Alice läste och hennes milda röst klingade
+som en sång. Med ens stannade hon tvärt och båda två sågo åt dörren
+till. Ett buller hördes utifrån och Alice sprang ut för att se hvad det
+var.
+
+De båda qvinnorna hade vid första ljud gissat rätt. Det var Edvard som
+anlände.
+
+Den som gifvit akt på Alice hade kunnat märka en liflig rodnad
+öfverhölja hennes ansigte. Förrän hon åter inträdde i rummet, för att
+gifva förklaring öfver det de hade hört, stannade hon bakom dörren; man
+såg att hon kämpade med en stark sinnesrörelse; men nu inträdde hon och
+sade med en omärklig darrning i rösten:
+
+-- Det är baron Glithingham, Mylady.
+
+-- Ändtligen! sade Lady Starling, då Edvard inträdde uti rummet, kysste
+modrens hand och helsade Alice med en öm blick, som genomträngde
+flickans hjerta.
+
+-- Huru mår ni här, min mor, och ni Alice? frågade han. Bra, ser jag.
+Jag har längtat att återkomma. Fru Rush bad om sin helsning; hon har
+rest till Amerika.
+
+Ungefär en half timmes tid egnades nu åt de ömma frågor och svar, hvilka
+hvarandra tillgifna personer efter en tids skilsmessa längta att utbyta.
+
+-- Gå in i ditt rum, Alice, mitt barn, sade nu Lady Starling med ett
+småleende; jag önskar tala med min son. Den unga flickan steg, liksom om
+hon afvaktat dessa ord, hastigt upp och lemnade moder och son ensamme.
+
+-- Edvard, berätta mig hvad som är å färde, sade modern, med en rynkning
+i pannan. Anna Rush har vidrört en sak som jag väntar att få veta af
+dig. Är det sannt, att du friar till Lord Suffridges dotter?
+
+-- Ja, min mor, det är ungefär sanningen eller rättare sagdt: jag tror
+att det är de som fria till mig. Men den unga Lucy är verkligen rätt
+söt.
+
+-- Det är mycket underligt! det vore verkligen en ödets skickelse! Har
+den gamle Lorden någonsin talat om mig?
+
+-- Jag tror väl. Känner ni honom?
+
+-- Åh, sedan fordna tider då vi ännu båda voro unga. Han gjorde mig två
+gånger anbud om sin hand; första gången då jag redan älskade din fader,
+och andra gången sedan jag blifvit enka.
+
+-- Hvarföre gifte ni er icke med honom?
+
+-- Emedan jag ej kunde fördraga honom; han var en vild, egenkär
+menniska. Det fanns i hela hans väsende något som kom mig att rysa, då
+jag såg honom, isynnerhet den sista gången då jag, för att undkomma
+honom, fann mig tvungen att fly med dig, utan att för någon våga
+uppgifva min nya vistelseort. Hurudan är han nu?
+
+-- En gammal, sjuklig, spöklik gubbe. Han kan nu blott fördragas för sin
+dotters och sina rikedomars skuld.
+
+-- Älskar dig Lucy?
+
+-- Förmodligen, eljest skulle jag väl ej vara så förföljd af familjens
+gunst. Jag är icke nog rik att för den skull vara eftersökt. Men, min
+mor, tala ej med någon om mina planer, ej ens med Alice, jag ber er
+derom.
+
+-- Efter du så vill, skall jag ej göra det, ehuru Alice skulle vara
+högst intresserad deraf; men det är din hemlighet.
+
+Mera blef icke yttradt om denna sak.
+
+Dagen derpå satt Alice med en bok i handen uti en berceau i trädgården;
+men hennes ögon riktades alltjemt åt alléen till, der hon plötsligt
+varsnade något som förmodligen var mycket vigtigt, ty hon darrade
+synbarligen och ett uttryck af lycka öfverhöljde hela hennes ansigte.
+Några sekunder förgingo sålunda, steg närmade sig och Edvard inträdde
+uti berceauen.
+
+-- Jag längtade att säga dig huru kär du är för mig, sade den
+inträdande; -- derföre bad jag dig om ett samtal här.
+
+-- O Edvard, Edvard, hvad jag är lycklig; ni har då icke glömt mig, ni
+älskar mig ännu. Jag var så ängslig under er frånvaro; dystra drömmar,
+hemska aningar förföljde mig. Förlåt mig, Edvard, ty jag ser i edra ögon
+att jag för er är lika kär.
+
+-- Min dyra Alice, huru har du ens ett ögonblick kunnat misstänka mig
+för trolöshet? Jag, som lefver blott genom din kärlek, din ömhet, du,
+min älskade!
+
+-- Edvard, jag vill nu tala med er om en sak som är mycket vigtig. Jag
+kan ej längre för den goda Lady Starling förtiga vår ömsesidiga kärlek;
+jag tycker mig derigenom begå en synd och hade jag icke gifvit mitt
+löfte, skulle mina känslor många gånger ha förrådt mig. Säg, hvarföre
+denna hemlighetsfullhet? Skall man bäfva för att utsäga något, hvari
+intet ondt ligger?
+
+-- Alice, hör mig! du känner mig tillräckligt för att veta, att vore jag
+icke af nödvändigheten tvungen att dölja mina känslor, hade jag länge
+sedan tagit dig till min maka, och begärt min moders välsignelse. Jag
+lider lika mycket som du af denna svåra ställning, men jag måste
+underkasta mig denna pröfning. Alice, har du då så litet förtroende till
+din vän, att du ej kan underkasta dig att följa hans råd, utan att
+alltid befara någonting? Tror du på min kärlek?
+
+-- Ja, Edvard, jag gör det, när jag ser er.
+
+-- Hvarföre då frukta?
+
+-- Jag fruktar icke, jag tycker blott att det är illa af mig att icke åt
+Mylady, som varit som en mor för mig, meddela det som rör mig så nära.
+
+-- Hvad ondt ligger deruti? Ditt hjerta hör dig till, Alice, och du
+behöfver ej redogöra för dess inre lif för någon annan än för mig.
+
+-- Är du säker, Edvard, att detta är rätt?
+
+-- Alice, min lilla, dyra vän, då du har så litet förtroende för mig,
+törs jag knappast säga hvad jag har att meddela dig.
+
+-- Nej, säg ut, Edvard; jag tror på dig; du är så ädel, du är så god,
+att jag litar på dig som på ... ja, som på Gud sjelf.
+
+-- Tack, dyra Alice! hör på mig och haf mod. Jag kommer att stanna här
+en liten tid, och sedan är jag tvungen att företaga en längre resa. Du
+får icke oroa dig; jag ber dig vara lugn och trygg. Vid min återkomst
+skall jag genast bevisa dig min tacksamhet genom att göra dig till min
+maka.
+
+-- Fastän hvarje dag, då du är borta, är ett sekel för mig, skall jag
+tåligt invänta dig, men mitt hjerta, det följer med dig.
+
+-- Min älskling! sade Edvard och slöt den smärta flickan i sin famn,
+tryckande en lång passionerad kyss på hennes vackra läppar. Alice, du är
+en engel, tro på mig och allt skall nog bli bra.
+
+Alice hade för första gången känt sig maktlös att slita sig ur hans
+armar; hon var så lycklig, det ljöd en så herrlig sång af innerlig
+hänryckning i hennes själ. Lefva och dö i hans armar, var allt hvad hon
+önskade i denna stund.
+
+Det var han som slet sig lös ur hennes armar, och skyndade in i sitt
+rum.
+
+-- Förbannadt dumt! utbrast han, nu gäller det att skickligt styra sin
+båt; jag måste få henne härifrån, ty annars kunde hon blanda bort mina
+kort. Fördömda flicka! som på fullt allvar älskar mig och tror på mina
+löften att gifta mig med henne! Liksom om baron Edvard Glithingham
+skulle gifta sig med en fattig flicka, en miss Brown! Det är alltför
+lätt att narra flickan, det lönar knappast mödan. Lucy Suffridge är
+också alldeles öfvertygad om att jag är pinkär i henne. Jaha, fortfor
+han med ett hemskt skratt; visst är jag kär uti ditt vackra slott! Tag
+på dig dina stora miner, dina bestämda karl-façoner, men Lady
+Suffridge-Glithingham blir du ändock, om icke på fredlig väg, så ... jag
+vet nog hvad jag menar!
+
+Han satte sig ned och skref följande bref:
+
+   Min Charles!
+
+   Nu är stunden inne då jag måste sätta din tillgifvenhet på prof.
+   Jag befinner mig uti en f--n så svår belägenhet. Jag måste
+   meddela dig hvad som händt.
+
+   Min mor har hos sig en ung flicka, Alice Brown, dotter till en
+   slägtinge, som emot familjens samtycke gifte sig och som nu
+   befinner sig uti knappa omständigheter. Flickan är mycket söt
+   och jag tillstår att jag varit litet kär i henne, fast än du väl
+   kan förstå, att jag aldrig ämnat gifta mig med henne. Men nu är
+   olyckan den, att hon förälskat sig i mig och påstår att jag
+   lofvat taga henne till hustru. Nu är jag dock så godt som
+   förlofvad med Lady Lucy Suffridge och anar på förhand de mest
+   rörande scener och förebråelser öfver min trolöshet. Du känner
+   min mor, hon tar naturligtvis flickans parti och då börja åter
+   de ändlösa förmaningar, med hvilka min mor öfvermättat mig sedan
+   min barndom.
+
+   Jag måste få Alice bort härifrån och det är på dig jag räknar för
+   att rädda mig ur den svåra ställningen. Lucy Suffridge har på ett
+   år rest till Amerika och innan hennes återkomst måste allt
+   detta vara undanstökadt. Flickan har en böjlig karaktär och tror
+   allt hvad jag säger; detta förenklar saken betydligt.
+
+   Lefde vi i fordna tider, vore ingenting lättare än att göra en
+   enlevering, vidare skulle icke behöfvas. Men nu måste du, såsom
+   mera van vid alla slags äfventyr, gifva mig ett godt råd.
+
+   Kan jag på ett års tid få henne bort härifrån, så hinner jag
+   gifta mig. Sedan är saken klar. Jag kommer att vistas någon tid
+   hos min mor och hoppas att snart få svar af dig.
+
+                                                               Din vän
+                                                   Edvard Glithingham.
+
+
+
+
+                                  XI
+                      HVAD SOM KAN HÄNDA NÄR MAN
+                               SVIMNAR
+
+
+Den 1:sta Februari var nu inne; vintern var kall och det yrde alldeles
+oerhördt.
+
+Uti det trefliga förmaket, sutto Lady Starling, Edvard Glithingham och
+den unga Alice. Den sistnämnde var särdeles glad denna dag. Sedan en
+längre tid, hade hon blifvit lugnare till sinnet, ty Edvard hade lofvat
+att snart underrätta modren om deras ömsesidiga böjelse.
+
+Samma dag på morgonen hade Edvard sagt åt Alice, att han om aftonen
+ville tala med henne om någonting mycket vigtigt, och bad henne komma
+ned uti en liten sluten veranda som låg i jemnhöjd med trädgården; det
+var Alices älsklingsställe; om sommarn var der svalt, och om vintern
+höll den sig särdeles varm.
+
+Alice afvaktade med otålighet tioslaget, då Lady Starling plägade gå
+till sängs.
+
+Sedan några dagar hade Edvard varit så utomordentligt god och öm emot
+henne, dessutom hyste hon för honom ett så obegränsadt förtroende, att
+hon ej förstod att det kunde ligga något orätt uti att bevilja honom
+hemliga möten. Hon ansåg honom såsom sitt lifs herre, och af hvem kunde
+hon väl vänta mera aktning än af den, hvars hustru hon en dag skulle
+blifva.
+
+Edvard hade hela aftonen följt henne med sina blickar, hvilka liksom
+magnetiserade henne.
+
+Baroneten var, såsom man sett, en usling, och som sådan beherrskades han
+af de vildaste passioner. Alices oskuld och rena hjerta hade utgjort
+hennes bästa vapen emot honom. Hon kände intet af en storartad
+sjelfbeherrskning; instinkten, en barnslig tro på Gud och en upphöjd
+ande, det var allt hvad hon egde till försvar för sin oskuld; men
+hittills hade detta varit nog, för att emotstå Edvards inflytande.
+
+Kanske var det också allt detta som gjorde, att på samma gång han
+uppoffrade henne för sin egennytta, beherrskades han af ett vildt raseri
+vid tanken på att förlora henne.
+
+Klockan hade slagit tio och Lady Starling lemnade rummet åtföljd af
+Alice, hvilken, då hon skulle taga godnatt af den goda frun, kände en
+underlig sinnesrörelse bemäktiga sig henne. Hvarföre? Det förstod hon
+ej, och det kan blott den fatta, som emot alla förnuftets lagar fått
+erfara aningars makt.
+
+Alice gick in uti sitt rum, men då hon skulle lemna det, vände hon om,
+tog en liten bibel som låg vid hennes säng, och satte den uti sin ficka.
+Hon sade intet, hennes tankar hade vid denna handling ingen bestämd
+form; men då hon tog den, tryckte hon den hårdt till sitt hjerta liksom
+om hon känt det för svagt och haft behof af dess beskydd.
+
+Efter en stund ilade hon ned för den mörka trappan; hennes hjerta
+klappade, hon stannade flere gånger och var nära att vända om. Hvarföre
+erfor hon just denna afton alla dessa känslor?
+
+Kanske hade Edvards blick genomträngt hennes väsende med en underlig
+känsla? Kanske var det hennes goda engel, som ville beskydda henne emot
+det som skulle ske?
+
+Hvem vet, om icke samvetets röst fått makt öfver henne, om hon icke hade
+återvändt -- såvida hon ej med ens hört steg i sin närhet och känt sig
+omfattad af två starka armar. En brinnande kyss tystade det utrop som
+ville gå öfver hennes läppar; hon kände ett hjerta klappa emot sitt och
+då var hon icke mera rädd, hon erfor blott en outsäglig känsla af
+sällhet.
+
+-- Alice, Alice, hvad du är skön, hvad du är förtjusande! jag kunde icke
+återhålla min längtan efter dig, derföre kom jag. Alice, kom först upp i
+mitt rum; kom, jag ber dig.
+
+Edvard hviskade alla dessa ord uti Alices öra; han tog henne som ett
+barn uti sina armar; han var liksom ursinnig.
+
+-- Nej, Edvard, nej, sade Alice svagt. Jag vill icke att du skall kyssa
+mig, ty det är synd; icke förrän vi äro gifta. Det är redan andra gången
+jag begår denna synd. Edvard, jag är rädd för dig ... Edvard, släpp mig
+... Edvard ... Dessa ord dogo på hennes läppar och nu låg hon afsvimnad
+i sin älskares armar.
+
+Han ilade med vild fart ned för trapporna, stannade först framför sin
+egen dörr, öppnade den sakta, och lade den sanslösa flickan på en soffa.
+
+Hade någon dålig känsla bemäktigat sig hans själ, måste den vika för den
+englalika bild, som nu hvilade framför honom.
+
+I samma ögonblick, knackade man på dörren och på tillsägelsen att stiga
+in, inträdde en karl hvars ansigte var fullkomligt undangömdt af en stor
+och en hög kappkrage.
+
+-- Nils, sade Edvard, fort! tag henne! ödet har hjelpt oss; hon är
+afsvimnad. Här är kappa, shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att
+förlora!
+
+I ett nu var Alice insvept uti en stor skinnkappa och mannen, som
+försigtigt fattat uti henne, skyndade ut.
+
+Edvard, som lyssnade helt darrande, hörde rullandet af ett åkdon; då
+sjönk han ned på samma soffa der Alice för en stund sedan legat, och
+brast ut i en konvulsivisk gråt.
+
+I allmänhet äro de mest moraliskt dåliga menniskor vid vissa tillfällen
+lättast underkastade sinnesrörelser. Menniskan är född med synd och utom
+den goda instinkten som visserligen finnes hos några, fordras det
+sjelfbeherrskning för att kunna följa en väg, som så ofta afviker från
+den naturliga böjelsen. Den, som icke öfvar sin karaktärsstyrka för det
+goda, är sina ingifvelsers slaf. -- Sinnesrörelse är ofta blott en
+fattigdom på styrka; ohejdade utbrott af densamma äro alltid en brist på
+sjelfbeherrskning.
+
+Edvard befann sig nu uti ett verkligt eländigt tillstånd; han var
+olycklig. Ja, denne samme man, som lugnt hade utfört sina djefvulska
+planer, var nu olycklig, ty han kände med ens det som hvarje menniska
+åtminstone någongång i sitt lif måste erfara -- en inre röst, som vaknar
+och anklagar en sjelf.
+
+Man kan lätt förstå den villervalla som Alices försvinnande förorsakade.
+Edvard spelade sin rôle förträffligt; han låtsade ej veta af något och
+var tillochmed den första att föreslå efterspaningar, hvilka
+naturligtvis förblefvo utan resultat.
+
+Emellertid hade Alice anländt till ett ställe i skogen undangömdt för
+allas ögon. Det stackars barnet var uti ett förfärligt tillstånd. Resan,
+som varade inemot ett dygn, var nära att taga lifvet af henne. Sittande
+bredvid sin följeslagare, som var stum vid alla hennes frågor, trodde
+hon sig ibland vara ett rof för någon elak dröm och väntade den stund då
+den skulle upphöra.
+
+Det var nästan medvetslös hon ankom. Mannen, hvilken Edvard kallat Nils,
+lyftade henne ur åkdonet och nästan bar henne in, ty hon kunde knappt
+stå på sina fötter.
+
+Rummet, i hvilket hon nu fördes, var ett litet uselt kyffe. Hon kastade
+sig på en säng och gaf luft åt sina snyftningar, dem hon hittills sökt
+qväfva. Alice var en af dessa svaga naturer som ej kunna gå emot
+strömmen, hvilka ej ens försöka det, ty de känna sina krafter vara för
+ringa dertill.
+
+En stund hade förgått, då en gammal gumma inträdde och med sträf stämma
+frågade, om hon ej ville komma in och dela deras måltid.
+
+Alice hade icke ätit på hela dygnet, men nekade dock äfven nu att göra
+det. Hon betraktade den gamla gumman med fasa och utbrast:
+
+-- Säg mig, hvarför ha de fört mig hit? hvem har gjort det? hvarföre är
+jag här? hvad vilja de mig?
+
+-- Tyst barn, fråga ej mig. Jag vet det ej, men sannolikt har ni gjort
+någonting mycket illa och är derföre här.
+
+-- Illa? hvad för illa har jag gjort? och hennes tårar strömmade åter.
+
+Några dagar förgingo på detta sätt. Alices öfverspända sinnesstämning
+började lägga sig, och innerligt tackade hon Gud för det hon medtagit
+sin bibel, som nu var henne så kär och gaf henne så mycken tröst.
+
+Gumman, som var den enda med hvilken hon egentligen kom i beröring,
+kunde icke förklara mera än hvad hon först hade sagt. Utom henne fanns
+uti den fattiga stugan blott en enda person, en fjortonårs flicka, till
+hvilken Alice kände sig dragen; men gumman hade förbjudit dem att tala
+med hvarandra; hon sade, att den unga missen skulle lära henne sina
+konster. Alice, som hade på sitt samvete blott en enda sak, och äfven
+detta tvifvelaktigt: att hafva älskat Edvard med så mycket förtroende,
+förstod icke hvad allt detta ville säga. Det är kanske för mycket sagdt,
+att samvetet förebrådde henne hennes kärlek till Edvard, men hon hade så
+mycket tänkt på gummans första ord, att hon blott kunde upptäcka ett
+begånget fel, och hvilket annat kunde väl detta vara, än att hon
+underkastat sig hans vilja?
+
+Hennes fängelse var en hård pröfning för henne, isynnerhet derföre, att
+hon ej visste hvad som skulle inträffa sedan, eller huru länge det
+skulle komma att räcka. Småningom uppstod liksom ett hemligt förstånd
+emellan den unga Martha och den olyckliga Alice, och en dag lofvade
+denna åtaga sig framskaffandet af ett bref, adresseradt till fru
+Starling, hvilket gumman nekat att afsända. Vi kunna straxt säga, att
+detta bref, som visserligen ankom till sin adressort, dock aldrig föll i
+Lady Starlings händer. Det hade blott till följd, att Alice blef bevakad
+med ännu större stränghet än förr; men ändock lefde hon i hoppet, att
+någon räddning för henne skulle finnas. Hon trodde alltid, att då Lady
+Starling skulle få hennes bref, Edvard skulle ila till hennes räddning.
+Icke en stund hade hennes hjerta anklagat honom att hafva haft sin hand
+med i detta dåd.
+
+Hennes tro på honom var orubblig, och det var en lycka, ty hon hörde
+till dem, för hvilka ingen olycka kan finnas då de älska, och för hvilka
+döden är tusendefaldt lättare än förlusten af tron på den, hvilken de
+gifvit sitt hjerta.
+
+Kort efter dessa tilldragelser for Edvard till Abbey-Hall, der vi redan
+sågo honom uppträda i egenskap af fästman.
+
+Han insåg visst det vådliga uti hela detta företag och så som alla
+uslingar, kände han sig feg vid tanken på dess möjliga följder. Han
+underlät icke uti sina samtal med den gamle Lorden, att ingifva honom
+mod att påskynda hans förening med Lucy; en sak som ock ej var någon
+svårighet att få Lorden att lofva.
+
+
+
+
+                                 XII
+                          NEW-YORK OCH PARIS
+
+
+Vi skola i korthet redogöra för Lucys resa till Amerika och hennes
+vistelse i New-York. Berusningen var fullständig, allt hvad hon såg
+öfvergick hennes drömmar. Med hennes karakter var det icke underligt,
+att hon i de amerikanska kretsarne blef synnerligen väl emottagen. Om
+hon liknade qvinnorna der, så hade hon ännu något, hvari hon
+öfverträffade dem; hon hade kommit till samma slutsatser som de, men
+icke genom yttre omständigheter eller genom andras inflytelser, utan
+genom en långsam inverkan af studier och läsning. Hon var mera qvinlig,
+mera artistisk; allt, som var skönt och sannt, fann ögonblickligen ett
+genljud inom henne. I detta sköna land, som med så stora steg kommit
+till full insigt af det rätta, insög hon de praktiska idéerna om den
+individuella friheten. Hittills hade dessa funnits inom henne blott
+såsom principer, men nu kände hon, huru hennes vingar växte och voro
+färdiga att breda sig ut till flygt. Fru Rush omgaf henne med kärlek och
+med all den trefnad den sanna ömheten kan uttänka. Lucys trefliga
+salong, hvilken vi redan känna genom det bref vi meddelat från en af
+hennes beundrare, såg ett utvaldt sällskap samla sig omkring den
+älskvärda värdinnan. För att begagna ett engelskt uttryck, var det en
+verklig steeplechase, som egde rum för att bli emottagen i detta lilla
+trefnadens tempel. Lucy kände sig i sin rätta sfer och den utveckling
+som engång hade börjats inom henne i lady Marys salong, fick nu blomma
+ut i hela sin prakt. Men huru än ett sådant lif behagade henne, var
+hennes intelligens alltför kraftig, för att icke behöfva någon mäktigare
+föda. Hon kastade sig begärligt öfver allt som kunde öka hennes
+kunskaper. M:r R., en af New-Yorks framstående målare, beledsagade henne
+i tafvelgallerierna och i målares och skulptörers atelierer, och han
+kunde icke nog förundra sig öfver den fina smak, med hvilken hon bedömde
+konstnärernas skapelser i deras stora, liksom i deras mindre detaljer.
+M:r Wight var lycklig att kunna föra henne upp till de mera intressanta
+förhandlingarne uti lagstiftande kammaren, och Lucy njöt med berusning
+af detta politiska och intellektuella lif, som omgaf henne. Flere gånger
+då hon var ensam, började hon skratta åt sina egna underliga tankar. Hon
+glömde sig sjelf, sin personlighet, alla de förhållanden, som binda
+menniskan lik en träl vid konventionella lagar; hon valde sig ett yrke,
+hon såg sig i sin inbillning verksam deri, men i ett nu var hägringen
+borta och -- hon var åter en qvinna. Men den dröm, hvari hon med den
+största förtjusning invaggade sig, var den, att med några likasinnade
+vänner börja ett upplysningens korståg uti det gamla Europa, så inrotadt
+uti sina gamla seder, sina gamla idéer, att det barnsligt upprepar
+frihetens skri, utan att förstå det, och ändock betraktar Columbias ädla
+folk som ett öfverdådigt barn. Hvad dessa drömmar voro sköna! De hade
+blixtens kraft, som genomtränger rymden -- hvarföre skulle de ej vara
+annat än drömmar! Mången kan tycka, att uti allt detta låg en hög grad
+af Don-Quixoterie, men låt vara! förtjenar Cervantes verkligen de lagrar
+en efterverld skänkt honom, ty hvad gjorde han? Han förlöjligade en
+stor, en upphöjd, mäktig känsla, ridderligheten, en känsla, som, o ve!
+af honom blifvit till grunden afmejad. De nuvarande generationerna anse
+det slafviskt att vara ridderlig, men de ha icke besinnat, att det är
+vida mera slafviskt att icke våga vara ridderlig. Vi tro oss icke kunna
+lyckas att beröfva Cervantes hans lagrar för att förflytta dem på Don
+Quixotes hufvud och vilja blott säga, att så länge menniskan blir
+tvungen att böja sitt hufvud under godtyckliga despotiska lagar, så
+länge hon icke vågar handla efter sitt samvete, utan att derföre blifva
+utpekad, kan icke ens den transatlantiska kabeln förena den gamla
+verlden med den nya.
+
+Lucy var en af dessa förtärande intelligenser, som kunna omfatta allt,
+intressera sig för allt, ingå i de mest praktiska detaljer och ändock
+genomsvinga verlden i inbillningens drömmar ...!
+
+Den tid, hon ämnat stanna i Amerika, förgick med blixtens snabbhet; hon
+lemnade detta land med förnyade krafter. Då hon rest från Abbey-Hall,
+var hon ett tidigt utveckladt barn, nu egde hon en sannt qvinlig
+tillförsigt.
+
+Om mina läsare ännu erinra sig de scener, som försiggingo på ångbåten
+Arabia och samtalet emellan Lucy och hennes amerikanska kammarjungfru
+Mary, så kunna de uppfatta hennes framtids planer. Vi hafva någonstädes
+sagt, att så snart Lucy tagit de första stegen på frihetens väg, en kamp
+komme att uppstå emellan henne och hennes fria ande, hennes fria idéer;
+tvifvel underkastadt vore hvem som komme att segra. Nu var för Lucy
+tanken att återkomma till Abbey-Hall mer än svår, den var omöjlig; hon
+kände sig oförmögen att åter inträda inom den krets af kedjor, hvilken
+hon engång hade brutit. Hennes faders vilja att gifta bort henne,
+hvilket hon tillskref hans sinnessvaghet, afskräckte henne ifrån hemmet.
+Hon var ej rädd för strid, men hon bäfvade tillbaka för tanken, att
+denna strid måste utkämpas emot hennes fader, och isynnerhet emot en,
+hvilken var så moraliskt svag. Att uppoffra hela sin framtid för en idé,
+som hon ansåg sakna förnuftiga skäl och lefva med en menniska, som hon
+ej kunde fördraga -- nej, det var dock ännu omöjligare än allt annat.
+
+
+
+
+                                 XIII
+                          EN ÅTERFUNNEN VÄN
+
+
+Nu befann hon sig sedan någon tid i Paris och der njöt hon af allt, som
+denna stad har att erbjuda. Paris är riktigt intressant, tycka vi,
+endast för dem, som vilja lära sig något och när förhållandena gynna
+tillfredsställandet af denna smak. Kommer man dit utan att kunna
+intränga i alla detaljer af detta samhälle, som är så mångfaldigt
+sammansatt, kan man ej vara fullkomligt tillfredsställd. Det blir då som
+med hvarje sak till hvars djup man ej tränger.
+
+Allting här i verlden kan bli intressant då man är i stånd att tillegna
+sig en djupare kännedom deraf. Ingen lära är torr, blott man intresserar
+sig för den. Och huru uppkommer intresset? jo, genom kännedom om den
+grund, på hvilken denna lära stöder sig. Huru många säga t. ex. icke,
+att mathematik, astronomi, mineralogi, språkkunskap etc. äro torra ämnen
+för förståndet, men de hafva orätt. Hvarje menniska vill uti det,
+hvarmed hon sysselsätter sig, inlägga någonting utaf sig sjelf, och sker
+detta icke genom upptäckter och afhandlingar hvilket är ett privilegium
+för de högre begåfvade, så sker det genom omdömen, eller åtminstone
+genom det arbete tanken haft att utföra, för att kunna anse den
+förvärfvade kunskapen såsom sin egen.
+
+Huru kan man då i våra dagar begära, att qvinnan skall kunna stå på den
+ståndpunkt, man vill se henne intaga, för att anse henne vara förmögen
+att uppfatta mera vidsträckta och svåra kunskaper? Theorien felar genom
+brist på helhet, praktiken har samma brist och huru kan man då förvärfva
+sig en omfattande öfversigt af det?
+
+Lucy hade lyckan att kunna göra hvad henne behagade, se allt som
+intresserade henne och lära sig allt som hon hade lust att veta. Vi
+hafva redan antydt att hon ville vara nyttig, att hon ville arbeta för
+menskligheten, såsom hon i sitt sköna oförstånd, full af tro på det
+goda, yttrade sig. Men hvad ville hon uträtta? till hvad ämnade hon
+använda sina krafter? "Till allt det goda", det var det svar hon skulle
+hafva gifvit på dessa frågor.
+
+Ett sådant svar kan förefalla barnsligt, men är det likväl ej; att det
+endast var drömmerier, det förtjenar vårt medlidande hellre än någon
+annan känsla. Den starka viljan, energien, önskan att verka och vara
+nyttig, till hvad skulle den tjena, om man ej hade ett mål, någonting
+bestämdt att uträtta? Men hvari låg då felet, ty det måste hafva funnits
+ett något, som hindrade uppfyllelsen af det hela? Alla materialier
+funnos i rikt mått, men det, som saknades, var -- en uppfostran i
+harmoni med de skatter denna karakter bar inom sig. Kunskaper funnos
+äfven, ty hon hade läst mycket, kände flere språk, hade gjort sig
+förtrogen med många läror och idéer, hvilka skänkt stadga åt hennes
+tankar och förstånd. Om detta icke var nog för att fullända hennes
+karakter -- hvad var då mera egnadt derför? Hvad? En planmessig riktning
+i hennes uppfostran, en större ordning och reda i hennes kunskaper och
+ett mera praktiskt omdöme om de sociala förhållandena.
+
+Huru många krafter ha icke gått förlorade genom detta fel, under det
+martyrerna derför sjelfva äro oskyldiga? Martyrer? Ja, detta ord
+vidhålla vi, trots mången kanske kommer att finna det öfverdrifvet. Är
+det då ej ett martyrskap att, när man kommit till den ålder då man kunde
+blifva nyttig, finna att det är omöjligt, att hela ens lif är förfeladt?
+Man ser andra arbeta och göra sig nyttiga, man sträfvar sjelf till samma
+mål, men till hvad man än söker använda sina krafter, kännes fångens
+tunga kedja fasthålla en vid den pelare, ifrån hvilken man ej kan
+aflägsna sig mer än vissa, afmätta steg -- pelaren det är samhällets
+anspråk på qvinnan -- kedjan, den uppfostran detta samma samhälle
+bestämt för henne.
+
+Det jag nu sagt hade Lucy ännu ej kommit till insigt af, hon hade blott
+en aning derom; erfarenheten skulle komma att gifva hennes illusioner
+hårda slag. Men hon var nu ännu lycklig, hon njöt af lifvet, hon drömde;
+ja -- låtom oss icke missunna henne denna lycka. Huru herrligt är det ej
+ibland att lefva ofvanom den kalla verkligheten. Ofta är en stund af
+lycka, vore den också blott fostrad af inbillningen, en skatt, hvilken
+under hela ens lefnad förvaras i hjertats djup.
+
+Åt hvilket håll vände Lucy väl först sina tankar? Till den sköna
+konsten, för hvilken hvarje högsinnad menniska uti någon vrå af sin
+varelse eger en större eller mindre ömhet.
+
+Lucy erfor ett slags feberaktigt behof att göra sig bekant med allt det
+märkvärdiga, som hon visste Paris hade att erbjuda. Hon hängaf sig äfven
+här med tjusning åt allt det stora och det snillrika, som fann ett så
+villigt återljud uti hennes själ. Hon gjorde sig bekant med Frankrikes
+litterära förhållanden och kände sig nu vara uti den krets hon alltid
+drömt sig; hon hade liksom aflagt alla gamla tankar, alla gamla
+fördomsfulla idéer, hon njöt af lifvet i dess fullhet.
+
+Visst återvände hennes tankar emellanåt till Abbey-Hall, der hon såg sin
+gamle fader förgäfves väntande henne. En inre dämpad röst lät stundom
+höra sig, men hon tillskref densamma en gammal vana och genom uppfostran
+framkallade fördomar, ty när hon rådfrågade sitt samvete, fann hon
+alltid något giltigt skäl till försvar för sitt handlingssätt.
+
+En dag, då Lucy företagit sig att bestiga Vendôme-kolonnen, blef hon
+öfverraskad af att der på platformen igenkänna sin gamla bekantskap,
+baron Lejonstjerna. Hon helsade honom helt ogeneradt, men märkte tillika
+den illa dolda sinnesrörelse hennes oväntade åsyn hos honom framkallade.
+Efter att hafva vexlat några frågor angående vistelsen i Paris,
+åtskildes de.
+
+-- Herr baron, sade Lucy, jag bad er sednast att icke glömma bort oss på
+Abbey-Hall; nu upprepar jag min bjudning, men det är nu i Paris jag
+måste taga emot er, och hon lemnade honom sin adress.
+
+-- Är det lady Glithingham jag bör fråga efter?
+
+-- Huru? har detta rykte äfven nått edra öron? Nej, herr baron, det är
+ännu samma Lucy Suffridge, hvilken nu efter många äfventyr befinner sig
+ensam i Paris, liksom ni första gången såg henne ensam under den stora
+eken. -- Hon log härvid något skälmskt emot honom och försvann med lätta
+steg, innan Oskar Lejonstjerna hann hemta sig från sin förvåning.
+
+Denne glömde emellertid allt som omgaf honom och gick med fasta steg
+till sitt hem. Det var först då han kom till det hus han bebodde, som
+han afkastade det yttre lugn han hittills pålagt sig. I ett nu var han
+uti sitt rum, der han häftigt kastade sig i en soffa.
+
+-- Detta fattades! sade han till sig sjelf. Jag hade just börjat blifva
+förnuftig, då den ljufva och på samma gång plågsamma bilden åter
+lifslefvande står för mina ögon! Det kan man kalla en ödets skickelse.
+Hvad betydde väl hennes ord, ty hennes fader talade om hennes
+förlofning, såsom om någonting fullkomligt afgjordt? -- Hade han kanske
+gissat mina känslor? -- Ville han aflägsna mig? -- och af hvad skäl? --
+Nej, allt detta förefaller otroligt. -- Sak samma -- -- Hon skrattade åt
+min fråga, och det bevisar att hon är fri ... Se så, gamle narr, har du
+kämpat så mycket och dock ej hunnit längre ... Det är visst intet
+lysande bevis på en utomordentlig själsstyrka hos dig, min käre Oskar.
+Studerandet af gamla manuskripter synes hafva föryngrat ditt hjerta. --
+Men för tusan! jag må väl ej glömma min middag för det ... Men hvarföre
+befinner hon sig då här ensam?
+
+Nu satte sig Oskar åter, ehuru han redan fattat sin hatt, lade armarna i
+kors och försjönk ånyo i djupa tankar. Flere gånger framtog han sin
+klocka ur vestfickan, öppnade mekaniskt locket, såg medvetslöst på den
+och lade den tillbaka. Efter en stund steg han upp, närmade sig kaminen,
+jemkade ljusstakarne, flyttade några böcker på sitt skrifbord, vid
+hvilket han derefter nedsatte sig och började skrifva. Middagen tycktes
+derunder blifva glömd, ty ännu flere timmar sednare finna vi honom i
+samma ställning.
+
+Dagen derpå stannade Oskar Lejonstjerna utanför Lucys dörr. Det var icke
+utan en stark hjertklappning han inträdde i den trefliga salongen, der
+hon emottog honom. Ehuru hon blott en kort tid hade bebott den, hade hon
+dock hunnit meddela någonting af sin egen karakter åt alla dess föremål.
+Uti en vas på bordet stod en artistiskt sammansatt bukett af rosor och
+liljor; en vacker lithografi af Müllers André Chénier stod på ett
+staffli och då han inträdde, höll Lucy just på att ställa den i den
+förmånligaste dagern. Hon helsade honom såsom en gammal vän och en stund
+derpå voro de inbegripna i ett lifligt samtal. Efter hvad mina läsare
+redan känna om Lucys karakter, kunna de lätt förstå, att hon ej kände
+sig det ringaste generad af det ovanliga i sin ställning.
+
+Oskar Lejonstjerna erfor, så frisinnad han än var, en oförklarlig känsla
+som sade honom att den belägenhet, i hvilken Lucy nu befann sig, icke
+var rätt passande för en så ung, så förtjusande qvinna. Kanske var det
+den fara, hvari hans hjerta befann sig, som gjorde att deras rôler
+ombyttes; det var han som kände sig blyg, hon åter var fullkomligt fri
+ifrån allt tvång. Männens bedömmande af den bildade qvinnan är ofta nog
+skeft, kanske till en del derför, att deras umgänge ej inskränker sig
+till dessa. Oskar var icke en exalterad menniska, ej heller hade han
+förlorat sitt hjertas friskhet; han var en allvarlig rättänkande man.
+Sedan sin barndom hade han lärt att beherrska sig sjelf och kanske hade
+det legat ett visst öfvermod i den lugna blick, hvarmed han betraktat
+sin framtid. Han hade trott sig hålla sitt hjerta i sin hand och ej
+velat gifva det åt någon annan än den han dömt värdig att blifva hans
+lefnads följeslagarinna, och nu hade det blifvit taget innan han hunnit
+fråga sig sjelf om denna var den rätta. Kanske var det emedan hans
+hjerta talat, förrän det föll honom in att rådfråga sitt förstånd.
+Kärleken, denna underbara konstnär, hvilken målar de vackraste taflor
+utan att det finnes en enda skugga i dem, hade i hans ögon ställt Lucy
+på en piedestal, der han betraktade henne med vördnadsfull beundran. Han
+älskade ej blott, han dyrkade, men såsom alla grundliga män, var han
+medveten om, att han frivilligt ställt henne på denna höjd.
+
+Några veckor hade nu förflutit och Oskar, som hade många vänner och
+bekanta i Paris, aflägsnade från Lucy olägenheterna af hennes ensamma
+ställning, utan att hon sjelf märkte det.
+
+Oskar var ädel i alla sina principer, fast uti sina föresatser och
+dessutom i hög grad förbehållsam uti allt som rörde kärlek; han hade
+aldrig ens med det aflägsnaste ord häntydt på den känsla han närde för
+Lucy. Ju mer han var i tillfälle att lära känna henne, desto mer hade
+den luftiga bild som under ett års tid föresväfvat honom, öfvergått till
+en verklighet. Hos Lucy fanns en poesi som fullkomligt omedvetet omgaf
+henne, och hvilken egentligen blott var ett uttryck af hennes älskliga
+väsende, af ett så okonstladt sätt att vara, att drömmerier alldeles
+icke kommo i fråga. Den kärlek, en närmare bekantskap med henne ingaf,
+var lika litet idealisk som den var materiel; det var en intellektuel
+kärlek, blandad med poesi. Hon var så snillrik och ändock så
+förtjusande, att man knappt visste hvad man hellre ville: se på henne
+eller höra hennes ord, men man föredrog dock alltid det sednare. Med ett
+ord, Oskar började känna sig sjelf, sina idéer, sina tankar så
+införlifvade med henne, att han var idel öra och öga när han befann sig
+i hennes närhet, och idel beundran när han tänkte på henne.
+
+Men hvad skola vi säga om Lucy? Var då hennes hjerta så väl bepansradt
+mot kärlekens angrepp, att Oskars upphöjda karakter ej kunde få det att
+klappa? Var hon då så fri från all qvinlig svaghet, att den
+vördnadsfulla beundran hon läste i hans blick ej gjorde det minsta
+intryck på henne? Nej! Lucy var stark, men hon var blott menniska; hon
+var en ovanlig qvinna, det vill säga: den manliga riktningen i hennes
+karakter hade icke utplånat den enthusiastiska beundran för det ädla och
+det goda, hvilken ofta efter att hafva varit blott en allmän känsla
+slutar med att hänföra sig till en enda personlighet. Aldrig hade hon
+ännu till sig sjelf ställt den frågan: "älskar jag honom?" och svårligen
+hade hon kunnat besvara den om någon annan framställt den för henne.
+Kanske hade hon dock sagt: -- Då man gör sig reda för att en sträng
+vibrerar inom en vid åskådandet af ett konstens mästerverk, är väl detta
+kärlek? Då man förtröstansfullt höjer sin blick till det som man känner
+stå öfver sig, är detta kärlek? Det intresse man hyser att kunna
+uppfatta en annans idéer, lyckan att hafva funnit det ideal
+förverkligadt som man drömt sig, är allt detta kärlek? -- då älskar jag.
+
+
+
+
+                                 XIV
+                      EN SVENSK JULAFTON I PARIS
+
+
+Oskar vistades i Paris för att på stället studera de återstående minnena
+af den tid, då franska revolutionen uppträdde som den första påskyndande
+stöten Europa erhöll på en väg, som det sedan denna tid fortfarande
+följer och hvars mål är frihet. Han höll sedan några år på med
+författandet af ett arbete, hvars syfte var att med historiska fakta
+bevisa verldens framåtskridande emot lösningen af det stora problemet:
+erkännandet af den individuella friheten. Vi sade redan att han ej var
+någon drömmare, han var en djup tänkare; hans naturliga gåfvor, hans
+sträfvan efter det goda inom möjlighetens gräns, jemte en grundlig
+uppfostran, hade utstakat den bana, längs hvilken hans lif skulle skrida
+fram.
+
+Lucy hade vid sin ankomst till Paris afsändt ett bref till sin fader, i
+hvilket hon öppet och logiskt utvecklade sin karakter och sina idéers
+riktning. Brefvet var ömt, och i varma uttryck framställde hon huru
+hennes inre var upproriskt, såväl emot att återvända till Abbey-Hall,
+som emot giftermålet med baroneten. På detta bref väntade hon nu ett
+svar och begynnte redan blifva orolig öfver att hon icke fått det. Hon
+hade nu vistats några månader i den hänförande staden och hade, tack
+vare Oskar Lejonstjerna, gjort några högst angenäma bekantskaper. Mycket
+ofta samlade sig ett litet intressant sällskap, bestående af svenskar,
+engelsmän, och några finnar än hos den ena, än åter hos den andra af de
+familjer, hvilka utgjorde en föreningspunkt för den lilla intelligenta
+nordiska verld, som bildat sig inom detta stora Babylon.
+
+Det var den 24 December och Lucy var af en af dessa familjer inbjuden
+att bivista en af dessa för hjertat så kära familjefester, hvilkas
+medelpunkt utgöres af den beprydda julgranen. Lucys ungdomliga sinne, så
+emottagligt för allt godt och rent, hade vid första anblicken af den
+förenande kraft som låg uti denna sed, blifvit gripen af en
+sinnesrörelse, hvilken hon icke ansträngde sig att dölja. Alla voro
+högtidligt stämda, en del påmintes genom den om hemmet, fosterlandet,
+frånvarande vänner; och de, för hvilka den ej hade samma betydelse,
+erforo dock en känsla af värme, som spred sina strålar omkring dem. Den
+trefliga julgubben, öfverströdd med puder för att påminna om hemlandets
+snö, utdelade åt de närvarande några mer eller mindre anspråkslösa
+gåfvor. Ingen hade blifvit glömd och Lucy blef helt öfverraskad att med
+ens se sitt namn på en lång, temmeligen stor låda. Hennes hand darrade
+af nyfikenhet och intresse, då hon afklippte snöret, borttog omslaget
+och öppnade locket på lådan. I densamma lågo de finaste lithografier af
+hennes älsklingstaflor. Lådan stod på golfvet då hon öppnade den, och
+det var på knä framför den, som hon satte dess innehåll i dagen. Nu
+upplyfte hon sitt vackra hufvud och hennes ögon ilade spejande omkring
+till alla de församlade. Då de föllo på Oskar, hvilken vi måste tillstå,
+att hennes tankar genast utmärkt som gifvaren och hvilken stod till
+hälften dold af granen, derifrån han oroligt betraktade henne, blixtrade
+hennes ögon till och stigande hastigt upp, gick hon fram till honom. --
+Tack! sade hon. -- Det var allt. Men huru mycken mening inlade icke
+röstens upprörda klang i detta ord! Hon återvände derpå till lådan,
+upptog försigtigt dess innehåll och, bärande det varsamt till ett bord,
+invid hvilket Oskar ännu stod orörlig, öfverlycklig försänkt i
+betraktande, vände hon sig med ett själfullt leende till honom och sade:
+
+-- Herr baron, kom, låtom oss tillsammans genomgå dessa vackra bilder!
+Allt vackert vinner ännu mera på att betraktas af tvenne dess beundrare!
+
+Under hela återstoden af aftonen var Lucy ännu mera förtrollande än
+vanligt. Hela hennes väsende hade fått en tillökning af tjusningskraft.
+Hon var så qvinlig, så vemodig, så omotståndligt älskvärd, att hennes
+blotta åsyn bidrog att ännu mera förhöja hela sällskapets stämning.
+Oskar var icke mera hvad man kallar kär, han var hänförd. Det föreföll
+honom som hade hans själ genljudat af en herrlig, öfverjordisk sång.
+
+Alla de församlade beslöto att sluta aftonen med en liten promenad längs
+bulevarderna, hvilka denna tid erbjuda en så egendomlig anblick. Längs
+trottoirerna stå små trädtält, der hvarjehanda goda saker försäljas, och
+de, hvilka kanske omkring sig församla de flesta köparne, äro "_les
+marchands de gaufres_"[1]. Då man närmar sig dessa sistnämnda butiker,
+får man för några sous en stor förträffligt tillredd voffla, beströdd
+med fint socker, och ständigt möter man välklädda personer, enhvar med
+en sådan i handen, i hvilken de helt förnöjda bita. Men denna afton
+skulle också hafva ett slut; man följde Lucy till hennes hem och då
+Oskar bar upp julgåfvan i hennes rum, räckte hon honom handen och sade:
+
+[Fotnot 1: Voffelförsäljarne.]
+
+-- Herr baron, tillåt mig ännu engång att uttrycka den djupaste
+tacksamhet för den tanke ni fäst vid denna gåfva. Den blir mig mycket
+kär, och ett vackert minne ifrån Paris och af vår bekantskap.
+
+Då hon räckte honom sin hand, den han vördnadsfullt tryckte till sina
+läppar, höll Lucy i den andra ett bref, hvilket Mary vid hennes inträde
+i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod sedan ofta klart för dem,
+då de påminnte sig huru Lucy då i den ena handen höll framtidens
+förhoppningar och i den andra den kalla verkligheten. Hvem har ej haft
+sådana erfarenheter i lifvet? Ja, det händer ibland, att ödet liksom
+utväljer just de lyckligaste stunder i vårt lif för att åter rycka oss
+ned till det som utgör lifvets öfvervägande beståndsdel -- olyckan.
+
+Då hon blef ensam, vände hon sig långsamt bort ifrån dörren, genom
+hvilken Oskar just nu försvunnit och vandrade flere hvarf i rummet med
+handen tryckt emot pannan. Derpå stannade hon framför några blommor och
+efter att en stund hafva betraktat dem, utbrast hon liksom med en klagan
+i sin röst:
+
+-- Denna ros har också engång, full af styrka, hållit sig rak på sin
+stam, men alltefter som den öppnade sin kalk, lutade den sitt hufvud ned
+mot jorden. Är icke jag nära nog i samma belägenhet? Jag höjde stolt
+mina tankar emot verldsalltets obegränsade regioner; jag trodde mig
+kunna inslå en ny väg, på hvilken så mången strandat och nu, har jag
+icke dag för dag känt min sjelfständighet förminskas under det jag
+upptagit andra idéer, hvilkas tjusningskraft jag förut ej ens anat? Kan
+jag då ej strida mer? Har jag tappat bort mig sjelf? Nej, o nej! det kan
+ej, det får ej vara så! Jag har aldrig ännu känt kärlekens förvillande
+kraft, jag vet ej om det är just denna känsla jag erfar, jag vet blott,
+att jag gerna ville likna honom!
+
+Då ljudet af dessa sista ord nådde hennes öra, verkade de liksom en
+brytning i den vemodiga stämning, hvari hon befann sig, och ställande
+blommorna, dem hon ännu höll uti sin hand, tillbaka på bordet, tillade
+hon med lifligare röst:
+
+-- Jag tror nästan jag höll på att bli svärmisk! Gud bevare mig från
+sådant! Oskar Lejonstjerna är blott en god allvarlig vän, hvilken
+Försynen ställt i min väg för att hjelpa mig att reda mina något
+förvirrade tankar om lifvet och att bringa en helsosam klarhet i mina
+alltför mållösa sträfvanden.
+
+I det hon yttrade de sista orden antydde ett uttrycksfullt ansigtsspel,
+att hon hade glömt det bref hon höll i handen, och nu öppnade hon det.
+Lucys sinnesstämning måste ha varit särdeles öfverraskande för henne
+sjelf, då hon så kunnat förbise en så vigtig händelse som emottagandet
+af det så länge väntade brefvet. Det inträffar ibland med de mest lugna
+personer, att en oväntad känsla som med ens tar öfverhand hos dem,
+tvingar dem att begifva sig ut på spaningar efter sig sjelfva. Och vid
+denna plågsamma tankeansträngning är allt annat, som är fremmande för
+det egentliga målet, ett _non est_.
+
+Då Lucy, som nu återkommit till verkligheten, kastade sina blickar på
+brefvet, greps hon af en häftig sinnesrörelse. Handstilen var Anders
+Black's och brefvet var undertecknadt af honom och Jenny. Hon läste:
+
+   "Högt älskade och vördade Lady Lucy!
+
+   Abbey-Hall ser ut som en graf, sedan dess engel flugit sin kos.
+   Vi förstå nog huru svårt det är för er, fröken Lucy, att
+   återvända till dessa murar, men gamle Anders och Jenny bedja dock
+   deras älsklings-barn att ej glömma bort en gammal olycklig far,
+   som ej har någon annan än sin dotter, för att trösta honom. Lord
+   Suffridge blef vid ankomsten af ert bref alldeles utom sig; han
+   talade om att skicka efter er, att hindra er att fly, och
+   slutligen insjuknade han, sannolikt öfverväldigad af sina egna
+   plågsamma tankar. Han yrar alltemellanåt och då ropar han på er
+   och säger att hans själs salighet beror på er. Hvad vi kunnat
+   få reda på, är att han är förskräckligt plågad af en tanke, som
+   alltjemt förföljer honom och som ni skall försona. Han fäster en
+   gränslös vigt vid ert samtycke till giftermålet med Sir
+   Glithingham.
+
+   Skulle vi ännu få tala till er såsom till det förra älskliga
+   barnet, hvilket våra hjertan höllo så kärt och som hade
+   förtroende till sina gamla vänner, skulle vi säga: -- Vi förstå
+   den svåra ställning, hvari ni befinner er, men lord Suffridge
+   är er fader och Gud vill att barnen, sålänge det ej strider emot
+   Hans bud, skola lyda sina föräldrar. Om ni icke kan blifva Sir
+   Glithinghams hustru, hvilket vi rätt väl kunna fatta, så visa
+   åtminstone er fader, att det är en stark öfvertygelse, som
+   hindrar er från att uppoffra er sjelf, och att ni i allt annat
+   vill visa honom barnslig tillgifvenhet. Låt ert hjerta tala och
+   strid ej emot dess röst! -- Så skulle vi hafva sagt då, fröken
+   Lucy, och nu hoppas vi, Mylady, att ni ej misstycker vårt fria
+   språk, utan kommer hit.
+
+                            Edra gamla orubbliga vänner och trotjenare
+                                          Anders Black -- Jenny Johns.
+
+   Abbey-Hall den 19 December 186 . ."
+
+Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid
+åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga
+starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott
+dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna
+hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra
+tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag.
+
+-- Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett
+sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af
+sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade
+hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.
+
+-- Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag
+hvad ordet "olycka" betyder.
+
+Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat
+denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens
+gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas
+porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon
+följande rader:
+
+   "Herr baron! Jag befinner mig i en belägenhet då ett godt råd är
+   ovärderligt. Vill ni vara den, som gifver mig det?
+
+                                                      Lady Suffridge".
+
+Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och
+gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt
+henne att på morgonen afsända brefvet.
+
+
+
+
+                                  XV
+                    EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER
+
+
+Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom
+sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru
+Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och sökte
+återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats häri, då
+Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han
+genom rummet och när hon räckte honom handen till helsning, kunde han
+knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna den vemodiga och
+hjertliga varelse han dagen förut hade sett.
+
+-- Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att det
+icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har flere
+gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet, vill ni
+gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni
+bedömt mig -- kanske mycket strängt och jag erkänner, att ni haft orsak
+dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka jag befinner mig, allt
+hvad ni vet, är att den dag, då jag för er redogjorde om min uppfattning
+om friheten och ni frågade till hvilket mål jag sträfvade, jag ej
+förmådde svara er annat, än: till frihet! Det var af er jag hörde de
+första ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett mål, till
+hvilket hon bör sträfva och att vår lycka mycket beror deraf, om vi valt
+den rätta vägen, och att det är genom uppfyllandet af våra pligter som
+vi säkrast kunna nå densamma.
+
+-- Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det i
+hopp att ni någongång skulle taga den i anspråk och sätta mig i
+tillfälle att bevisa dess djup. Jag har ej bedömt er illa, det vete Gud!
+och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej kunnat
+uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det är visst
+sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så stark, huru ni
+kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då ni blott hade en
+dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert lif åt. Men ni sade mig
+engång: qvinnans uppfostran är grundad på framtiden, hon uppfostras ej
+så att hon skulle kunna följa en viss riktning, hon måste afvakta, att
+den ställning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka
+banan för henne. Ni sade, att en underlig ödets skickelse hade kommit er
+att förfela ert lif, emedan ni lärt för mycket för att ej syfta högt,
+för litet åter för att lätt kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag
+hört denna förklaring, blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge,
+jag högaktar, beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna
+bedömma er ofördelaktigt.
+
+-- Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag vet
+sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är lust
+till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök i olika
+riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt af intresse
+för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för att följa edra
+förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets. Dessutom har jag
+knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag
+allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg, hvars svårigheter jag
+ännu hvarken förmår att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att
+bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en man, hvad det vill säga att hela
+sin ungdom igenom ha törstat, utan att dock få en droppe från den
+efterlängtade källan. Den dag, då man ändtligen närmar sina läppar
+dertill, liknar man en person, som efter en långvarig sjukdom ser ett
+bord dignande af öfverflöd. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men
+låt mig nu begära ert råd.
+
+-- Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan.
+
+-- Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan jag
+känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som framställa
+sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att jag nödgas
+anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag straffas nu
+derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i det som rör mig.
+
+Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en blyerzpenna
+och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af häftighet, som
+ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmäktig
+kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse aflägsnat resten af
+den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville hon genom detta utbrott
+dämpa den alltför starka röst, som talade i hennes inre. Under samtalets
+gång hände det ibland, att hennes ögon under långa stunder irrade utan
+ett bestämdt mål, men undvikande att möta Oskars; en annan gång åter var
+hennes klara blick lugnt fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon
+i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt
+kunna återgifvas; det finnes åter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar
+ständigt återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning,
+hufvudets rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga
+språk, allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han
+måste lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars
+själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan
+hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början af sitt
+samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad,
+ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall.
+
+-- Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med
+förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet.
+
+-- Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra
+er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet
+skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade
+Lucy.
+
+Oskar syntes en stund betänka sig.
+
+-- Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i
+stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är
+denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget
+beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår
+handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit
+missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra
+något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi
+skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.
+
+-- Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina
+skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En
+röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig,
+emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: -- Du är
+menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så
+obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du
+får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara
+nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en.
+Säg, herr baron, förstår ni detta?
+
+-- Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser
+detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det
+finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste
+föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad
+för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa
+er. Dessutom -- hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk
+arbetar ni?
+
+-- Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva
+förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig
+för mina medmenniskor.
+
+-- Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd
+af ett nästan dylikt samtal.
+
+-- Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett
+dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken
+han ej tagit med i beräkningen.
+
+-- Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan
+icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken
+nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller
+modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka
+erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att
+det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den
+tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa
+gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första
+vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har
+fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska
+utveckling.
+
+-- Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla
+dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från
+Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom
+hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min
+person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en
+långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom
+gagna någon menniska. Förstår ni det?
+
+-- Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då jag
+besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en tanke som
+jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda
+menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk,
+intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar vanvårdad
+varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt, eller
+undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom att sprida
+något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni, om ni ägt full
+frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och er intelligens
+behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför lifligt, modigt och
+vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej linie för linie följa en
+väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett hjerta, så varmt som ert, men
+som äfven fordrar mera lugn, mera tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna
+verksamhet hade dock varit åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är
+kanske för uppriktig, men ni ville ju höra en vän, och en sådans
+skyldighet är att vara sann. Dessutom beundrar jag er för mycket -- och
+vid dessa ord blef hans röst osäker -- för att jag skulle behöfva frukta
+att öppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar.
+
+-- Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf, denna
+känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet kanske;
+något annat -- nej, dertill är jag alltför långt ifrån fullkomlighet. --
+Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som vill flyga högre än
+vingarne bära!
+
+-- Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej
+sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket som
+ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy, äfven
+jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna finna den,
+som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka legat liksom
+afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: -- ni är en qvinna, hvars like
+jag aldrig sett!
+
+Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon var
+som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett slags
+hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg
+hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det
+bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom.
+
+-- Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick hon
+bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan, gick derpå i
+sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga sinnesrörelse samt
+återvände derefter med lugna steg till Oskar.
+
+
+
+
+                                 XVI
+                          EN SVÅR SKYLDIGHET
+
+
+Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda känslor?
+Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en hög rodnad
+till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han sin armbåge emot
+bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslöt sina ögon.
+Man såg, genom den mask han hade pålagt sig, en förfärlig kamp i hans
+inre. Då han hörde Lucys steg närma sig, bäfvade han till, men han
+återvann snart makt öfver sig sjelf, steg upp och återlemnade brefvet
+med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han såg ut som om han
+blifvit förvandlad till en bild af sten.
+
+En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att orden
+kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet då man med
+ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför betydelselösa
+för situationen; språket förefaller fremmande och oegentligt. Slutligen
+afbröt dock Oskar denna tystnad.
+
+-- Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste
+återvända till er sjuke fader.
+
+-- Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk
+liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens
+fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast
+eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt?
+Nej, nej, aldrig!
+
+-- I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma
+af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska
+denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat
+dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.
+
+Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta
+rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig
+och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan
+släppa den:
+
+-- Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att
+kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga.
+En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva
+mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert
+giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en
+annan vändning!
+
+-- Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt!
+Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked
+af dem.
+
+-- O, nu -- om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än
+förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att
+följa er.
+
+Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu
+engång och lemnade henne.
+
+Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade på
+dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre dörren
+och -- nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig, att göra en
+rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta intryck, och
+aldrig göra ett steg mera i lifvet.
+
+Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande, sådana
+som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma direkte
+från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det ej kan
+utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde intet för
+att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan denna paroxysm
+af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån dörren och gick till
+soffan.
+
+-- Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: -- om någon
+kommer, tar jag ej emot. Dessutom -- packa in våra saker och begär våra
+räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du liksom
+slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste till honom.
+Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber dig göra hvad
+du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita icke på mig, Mary,
+-- jag är trött, jag mår ej väl.
+
+Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser, att
+hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade icke
+lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi
+undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra; och det
+var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen af dessa
+kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick inom hennes
+själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon söker. Vi kunde
+eljest måhända få se henne, den starka själen, krossad under sorgens,
+under kärlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan äro ofta
+förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark han än må vara, att
+viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då icke alltid derföre, att
+det var omöjligt för den att segra, utan derföre, att motståndaren var
+så kraftlös, så blödande, så pinad, att en längre fortsatt strid skulle
+varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida än
+längre fortfara att kämpa?
+
+Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och
+ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, så full af
+frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat för mycket? Må
+orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga kärleken, som ej vet
+att upprätthålla menniskans värdighet, tusenfaldt varda fördömd, men rör
+ej vid den sanna kärleken, den är helig, den är stor! Tvenne hjertan,
+som genom denna trollmakt lefva i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som
+i den stora menskligheten slutligen funnit sin vän, sin like, den, för
+hvilken det vill lefva och dö, -- o, rör ej vid en sådan kärlek med
+förtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra
+det? Må hafvet åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar
+kasta sten på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock
+helig! De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta
+ord betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att
+veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den enas
+tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den andras
+hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra är ofattligt,
+blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt, herrligt? Hafva
+cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för hvarandra? Skulle
+englarne ha något emot det? O nej, det tror jag icke -- icke ens Gud!
+
+Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord än
+kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den upphöjda,
+som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes.
+
+Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den qvinna
+hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en älskare, en
+make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa år ombildar sin
+karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd det hjerta hon
+önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar en, hvilken ej
+besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti sitt hjerta bär
+hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång blifvit nödsakad att
+vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek, som så kan hängifva sig.
+Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan. Döm derföre ej den rena
+kärleken!
+
+
+
+
+                                 XVII
+                        EN LITEN TALANDE KORG
+
+
+Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi
+ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den
+förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på
+sin styrka.
+
+Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon.
+Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några
+minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till
+vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg.
+
+-- En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.
+
+-- Huru visste du, att jag var den personen?
+
+-- Han stod bakom glasdörren och visade mig er.
+
+-- Finns han der ännu?
+
+-- Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle
+misstaga mig.
+
+Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog.
+
+-- Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla
+blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig några
+cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin väg.
+
+Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sändt
+henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss artistisk ordning,
+som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga dem tillsammans;
+dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och en del voro sällsynta
+för denna årstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de
+blifvit sålunda sammanförda.
+
+Men en hvissling hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en
+lång, innerlig blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon
+tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu
+fullkomligt oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon
+åter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros,
+och rosen är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti
+en liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia,
+hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin,
+hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om
+hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön, som
+talar om en lycklig, förfluten tid.
+
+-- Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas, att
+jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej våga
+tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om, liksom
+för att påminna mig om en lycklig tid, som nu -- ack! är förfluten.
+
+
+
+
+                                XVIII
+                            HON HAR LOFVAT
+
+
+Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord
+Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard
+Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken, hvarföre
+vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader hafva
+förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det var med
+ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps af alltför
+upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå till det sista
+samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig lugnare.
+
+Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart något
+återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare
+och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock oftare
+återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt att gifta
+sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna
+tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan.
+Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt slag för honom och
+hennes återkomst en desto större glädje, ty han hade fruktat att ej mera
+få återse henne. Han förstod rätt väl, att det var motviljan för det
+giftermål han ville förmå henne till, som skrämt henne bort ifrån
+hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke, det var för honom omöjligt.
+Han önskade försona sitt brott genom att förena sin enda dotter med
+sonen till den förr så hatade Starling.
+
+Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne om
+brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord sak
+och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande förening.
+Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad Lucy, att han
+skulle låta denna fråga ännu några månader hvila, hvartill den gamle
+samtyckte.
+
+Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken
+otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices
+bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var
+oåterkalleligen afgjordt.
+
+Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter
+sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig
+och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker
+stämma:
+
+-- Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan
+ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det
+bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena
+edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom,
+Edvard!
+
+-- Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt
+öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin
+hand ur sin faders. -- Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var
+icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag
+bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, --
+ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!
+
+Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt
+uppspärrade ögon.
+
+-- Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du
+skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.
+
+-- Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja,
+fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor.
+
+-- Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon
+vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!
+
+-- Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor
+jag hyser för honom.
+
+-- Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att
+jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må
+trolofva er med hvarandra.
+
+-- Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du
+uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du
+kommer säkert en dag att ångra dig!
+
+-- Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör
+mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill
+tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker!
+
+Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin
+ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så
+besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig
+derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått
+alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro.
+
+När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig,
+fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till
+honom.
+
+-- O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela!
+Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna
+samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är
+omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott
+veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig,
+att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din
+skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona
+mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom
+något annat än genom din förening med Glithingham.
+
+-- Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning?
+Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt
+att godtgöra hvad ni brutit.
+
+-- Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du
+ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill
+du det?
+
+-- Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som
+kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval,
+hvilka nu förfölja er.
+
+-- Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig,
+mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors
+namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af
+Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber
+jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag
+skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han
+framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. -- Det är just
+denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke
+lofvar! -- Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i
+sitt hjerta.
+
+Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon
+mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade:
+
+-- Jag lofvar! jag lofvar!
+
+Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå
+sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett
+vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: -- Hon
+lofvar! hon lofvar!
+
+Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin
+dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.
+
+Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon
+yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod
+henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders
+tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat,
+än att hon fallit i en mörk afgrund.
+
+Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll
+om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela
+baron Glithingham sitt samtycke.
+
+
+
+
+                                 XIX
+                          DEN FÖRSTA KYSSEN
+
+
+Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon
+gifvit sitt löfte.
+
+Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom
+känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin
+kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar,
+och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin
+moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon
+en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade,
+der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon
+upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot
+höjden och sade halfhögt:
+
+-- Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast
+besluten, som nu, att glömma mig sjelf!
+
+Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad
+samt en penna, och sade:
+
+-- Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till
+honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det är den
+sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom, och nu kan
+jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min sista gärd åt
+lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret.
+
+Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej ett
+ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.
+
+-- O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det namn,
+jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt.
+Dock ... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig så. Offret
+får icke knota. -- Nu är jag bruten, nu är min stolthet tillintetgjord.
+-- O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då det endast var för
+att bryta den?
+
+Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det.
+
+-- Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det
+är lätt att tala om uppoffring, men hvad den är svår att fullborda! --
+O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt vi sett henne
+ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till ditt, engång,
+den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild, och må hela min
+kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan ej vara annat än
+ett minne! minnet af en herrlig dröm!
+
+Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden var inne;
+hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur rummet. En stund
+sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten äfven den
+gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och
+af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams
+inträde till den gamle lorden, hade denne med glädjestrålande ansigte
+underrättat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid
+denna underrättelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp
+till sig, hastigt skrifvit några rader, dem han genast afsände. Sedan
+detta var gjordt, besökte han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad
+som händt. De höllo just på att öfverlägga om hvad de borde företaga
+sig, då Lucy inträdde.
+
+Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy nedkastade
+sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes knän, gråtande
+som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att blanda sina tårar
+med hennes.
+
+Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka
+läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla.
+
+
+
+
+                                  XX
+                         NÄR HJERTAT BRISTER
+
+
+Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i
+skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi
+omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd,
+samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon
+gemenskap med Alice.
+
+Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes
+belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala
+med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick
+utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta
+af den annat än vid det öppnade fönstret.
+
+En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud,
+nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.
+
+Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var
+derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes
+tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I
+början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka
+vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid
+att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under
+tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och
+timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den
+penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var
+ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om
+hon riktigt skulle framkomma.
+
+Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady
+Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger
+uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller
+tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol
+sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än
+den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.
+
+Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom
+den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för
+hennes hjerta.
+
+Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en
+mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats
+framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten
+fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande,
+uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon
+älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock
+ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven
+straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt
+ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.
+
+Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att
+återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar
+lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att
+den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas.
+
+När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling
+taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen.
+Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den
+hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand
+blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och
+fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den
+ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare,
+som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med
+så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur
+hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling.
+
+Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga
+tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade
+Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva
+sönderslitande -- hennes idols trolöshet.
+
+Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga
+naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd
+upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat
+endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade
+varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under
+inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes
+hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt
+sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom
+henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en
+dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon
+liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det
+annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf
+dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af
+Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den
+friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var
+icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes
+pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.
+
+Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen
+gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den
+förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle
+återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att
+förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt
+sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu
+gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt.
+
+Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt
+tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan
+liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej
+vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde
+lyda den brutna viljan.
+
+Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och
+bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna.
+En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med
+handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde.
+
+Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina
+tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt
+skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne
+derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka
+dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu
+hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på
+gården.
+
+Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte
+hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt
+omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon
+uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga
+varelse kunnat vänta.
+
+-- O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon,
+och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt
+försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan
+och med händerna sammanknäppta liksom till bön.
+
+Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon
+försökte nu att återkalla henne till lif.
+
+I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices
+moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son,
+var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som
+kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig
+emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades
+derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under
+tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.
+
+
+
+
+                                 XXI
+                       NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT
+
+
+Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet
+der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka
+hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men
+huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices
+sjukdom?
+
+Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon var
+sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på återfärden
+från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady Starling intog
+sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig.
+
+-- Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hört,
+att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men huru mår
+min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon varit snäll och
+lydig, det kära barnet? Gud signe henne!
+
+-- Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt
+darrning i rösten.
+
+-- Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har hon
+gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja, det är så
+med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som trodde, att
+Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent barn, då hennes
+mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord, hon, ehuru ej så
+strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med Gud och menniskor,
+och det lilla barnet, ja, det var så klent och skrek så ofta; om
+nätterna hade jag mången gång ingen ro för det. Men Gud gifve barnet sin
+nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så mjuk om hjertat; och så lärde
+jag henne Guds ord, så att hon genast kunde svara, då jag frågade henne
+något kapitel eller någon vers ifrån evangelierna eller psalmerna. Men
+huru mår mylady sjelf? Mylady är alltid så rask, men litet blek bara.
+Ja, ja, ålderdomen är en besvärlig sak, den kommer utan att man ens
+tänker derpå. Men lyckligt är det, då man har mera tid här på jorden för
+att läsa och begrunda evighetens herrliga löften och bilder!
+
+Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru
+hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var pinsam
+för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon borde
+lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne.
+
+-- Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade
+henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i början
+trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar mig djupt.
+
+-- En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En sorg,
+då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna
+fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!
+
+-- Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon
+är olycklig.
+
+-- Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast
+varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så
+besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan, då
+jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg så
+hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta
+gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också ibland
+en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag
+trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla
+erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady ...
+lady ... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades alltid
+lady Lucy ... men här står jag och pratar om allt möjligt, och mylady
+blir säkert otålig ...
+
+-- Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli
+uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga om
+Lucy Suffridge.
+
+-- Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var
+förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från
+sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen
+tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga
+lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har
+jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga
+ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! -- Ack, min Gud,
+men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad
+det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små
+pysslingarne komma i huset! -- Jag har aldrig velat gifta mig, men min
+gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina
+egna.
+
+Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett
+tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:
+
+-- Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?
+
+-- Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? --
+Ack, nej! det är omöjligt! -- Det heter ... jo, något på Abbey var det
+... der lär förut ha varit ett kloster.
+
+-- Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag
+lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej
+få se henne, men kanske sednare. -- Med dessa ord gick lady Starling
+hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes
+plötsliga bortgång.
+
+Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna,
+som helt darrande skyndade emot henne och ropade:
+
+-- Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att
+dö!
+
+Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till
+Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande
+ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara
+dödskampen.
+
+-- Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma
+med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte
+lady Starling.
+
+-- Baroneten! -- baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord
+tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. -- Ack, ja, han kommer,
+ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! -- Dessa
+afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina
+ögon och försjönk i en dvala.
+
+Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur
+hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid
+emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade
+glömskan af all jordisk sorg.
+
+Nu återkom tjenarinnan.
+
+-- Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.
+
+Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. -- O,
+nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej
+återse den trolöse! -- Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni
+varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte
+härvid lady Starlings hand emot sina läppar.
+
+-- Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag välsigna
+er!
+
+-- Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro
+... det är ... försent. -- Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes
+läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en
+Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown
+äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:
+
+-- Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort
+mig den största smärta!
+
+När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för
+sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de
+sörjande själar.
+
+
+
+
+                                 XXII
+                         FÖRSONING UTAN OFFER
+
+
+Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga
+sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.
+
+-- Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon. Intet
+återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar borttaga modet.
+
+-- Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan för
+handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min tur att
+handla. Stadna här, jag går att tala med mylord.
+
+-- Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna
+ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. --
+Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att än
+engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket väl
+ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra hjertan
+utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag af dig: i
+gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och sänd af
+det! Farväl, bedjen för mig!
+
+Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af densamma
+stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en stund
+orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat.
+
+-- Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra striden
+kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum.
+
+Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på låset,
+men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att ens kasta
+en blick på Glithingham, som satt der bredvid.
+
+Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte på
+hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters ankomst.
+Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets belysning
+smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med handen. Edvard
+var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes uppmärksamhet. Nu
+slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin dotter, satte han sig
+upp i sängen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken åt
+Glithingham att närma sig. Efter en stunds besinnande sade han:
+
+-- Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand, och
+då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje, vill jag
+förena edra händer till en trolofning.
+
+-- Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst,
+som icke tillhörde någon annan än Lady Starling.
+
+Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och
+stödde sig blek och darrande mot väggen.
+
+Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens
+budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket
+förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:
+
+-- Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?
+
+-- Jag, baronet Glithinghams moder!
+
+Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så
+våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg
+emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt
+betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af
+ett barn, som tror sig se ett spöke.
+
+-- Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af
+mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter,
+men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det
+är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad!
+Edvard Starlings blod ropar efter hämd!
+
+Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att
+stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod
+fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.
+
+-- Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling,
+jag nödgas tillkalla hjelp.
+
+-- Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken
+alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta
+af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.
+
+-- Hvad då, Black?
+
+-- Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och
+mylady.
+
+-- Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra
+hvad helst det må vara.
+
+-- Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för
+lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla
+fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte
+anmoda baroneten att lemna detta rum.
+
+-- Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en
+genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: -- Alice
+dog i förrgår i mina armar.
+
+Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora
+steg, utan att möta modrens blick.
+
+När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg
+medvetslös med tillslutna ögon, sade han:
+
+-- Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?
+
+-- Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling,
+och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare,
+begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. -- Store Gud, huru
+underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina
+sorgers tråd varit nystad!
+
+-- Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att
+en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig.
+Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna
+allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan
+af sitt brott?
+
+I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina
+knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar
+från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till
+den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande
+stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört
+hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna
+rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och
+stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens:
+
+-- Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens
+lågor, till mina likars hem.
+
+-- Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill
+blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!
+
+-- Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt
+fördömd!
+
+Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en
+genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse,
+och fasa för döden.
+
+-- Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni
+uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.
+
+-- Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu
+gifvas för mig?
+
+-- Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid.
+Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom
+söka Hans nåd och er själs salighet.
+
+Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på
+hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu
+stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn
+och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och
+hviskade halfhögt:
+
+-- Är det väl möjligt?
+
+Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand,
+tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk
+gråt.
+
+Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu
+sluten i sin:
+
+-- Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne
+börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad
+på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt
+fridfulla uttryck.
+
+-- Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!
+
+Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.
+
+-- Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var
+lycklig!
+
+Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere
+timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom
+honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af
+förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med
+ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.
+
+-- O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O,
+Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din
+herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! -- Efter
+en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady
+Starling och sade: -- Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra
+sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven.
+Farväl, mina vänner!
+
+Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif,
+så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall,
+åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling,
+må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta
+sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i
+sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag
+träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord.
+
+Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor
+hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga
+flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.
+
+-- Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans
+allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.
+
+Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men
+just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes
+tankar.
+
+-- Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall
+skrifva ett annat.
+
+-- Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.
+
+-- Huru? hvad menar du?
+
+-- Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två
+år sedan tillbragte sommaren.
+
+-- Huru vet du det?
+
+-- Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.
+
+
+
+
+                                XXIII
+                           TVENNE DEPESCHER
+
+
+Efter den strid vi sist sågo Oskar utkämpa i Paris och ur hvilken han
+utgick segrande, -- striden emellan pligten och hjertat -- följde ännu
+många svåra sådana; han var nöjd med sin egen handling, men den hade
+förkrossat honom. Han ville vara stark, han ville glömma, men detta var
+honom omöjligt; Lucys ljufva, älskade bild sväfvade omkring honom och
+förföljde honom. Hans förr honom så kära studier föreföllo honom nu
+mållösa, ty hans tanke kunde icke mera följa sitt fria lopp. Bilden af
+_en_ menniska undanskymde för honom menskligheten. Några veckor
+förgingo, och en ny plåga förökade hans olycka: att sålunda förblifva
+utan alla underrättelser från detta enda ställe, som inneslöt hans hela
+verld, var ett grymt qval. Han beslöt att skrifva till sin vän på
+Sidney-Ham för att, om möjligt, af honom få veta något.
+
+Charles, som lifligt intresserade sig för de båda unga, försökte att i
+detta afseende tillfredsställa honom och fick snart en hemlig
+bundsförvandt i den gamle, gode Black.
+
+En dag, efter en olidligt lång väntan på bref, erhöll han i en depesch
+det förkrossande budskapet, att Lucy hade samtyckt till en trolofning
+samma dag med sir Glithingham.
+
+Oskar blef förtviflad och beslöt att lemna Paris, denna stad, som så
+lifligt påminte honom om det, som för honom hade kunnat blifva hans
+lefnads lycka, men som nu blifvit hans djupaste sorg.
+
+Några timmar voro tillräckliga för att ställa alla hans affärer i
+ordning och nu stod han färdig att lemna detta arbetsrum, der han
+invaggat sig i så många poetiska drömmar.
+
+Det var till Italien, Oskar till en början ämnade resa. Han var blek,
+och en viss feberaktighet röjde sig i alla hans rörelser, men ehuru
+sorgen hade lemnat en dyster prägel på hans anlete, hade det ej förlorat
+något af sitt förra ädla, starka, manliga uttryck.
+
+Betjenten trädde in; Oskar emottog likgiltigt ett kuvert, som denne
+räckte honom.
+
+Några timmar förut skulle han med brinnande otålighet ha kastat sig
+öfver hvarje budskap, men nu hade han ingenting mera att frukta och
+någonting glädjande hade han också icke mera att vänta sig.
+
+Med ens banade sig ett doft, återhållet skri ur hans bröst; han grep sig
+med handen om pannan.
+
+-- Är det möjligt? framstammade han. Lucy, Lucy! jag har återfått dig!
+
+Oskar reste, men icke till Italien, utan till Sidney-Ham, der han
+afbidade den lägliga stunden för att besöka Abbey-Hall.
+
+
+
+
+                                 XXIV
+                           LIFVETS SANNING
+
+
+Då Lucy genom Black erfor, att Oskar befann sig i hennes närhet, utbröt
+en verklig storm inom henne.
+
+Kärleken, glädjen att återse den man, som hon högst af alla älskade, var
+en af de starka elementer, som bragte i svallning vågorna från djupet af
+hennes hjertas haf. Det andra elementet utgjordes af hennes oroliga
+tankar. Kärleken till honom och kärleken till friheten kämpade emot
+hvarandra. Hjertat försvarade den enas rättigheter, hufvudet den andras.
+Hade hon icke älskat så outsägligt, så hade denna strid aldrig kommit i
+fråga. Men nu ville hon förvissa sig om enderas seger, innan Oskar genom
+sin närvaro kunde inverka på dess utgång.
+
+Lucy hade icke lemnat rummet, der Black för några timmar sedan meddelat
+henne den underrättelse, som inom henne framkallat den afgörande
+stormen. Hon befann sig i samma stora sal, der vi första gången funno
+Lord Suffridge i strid med tankar, ännu dystrare än den nattsvarta
+himmel som bevittnade den.
+
+Men Lucys kamp belystes af en klar varm sol.
+
+Under en flere timmars tystnad, hade Lucy ömsom för sitt inre framkallat
+hela sitt fordna lifs sträfvanden, den närvarande tidens ovisshet och
+framtidens olösta gåta. Småningom blef tystnaden och ensamheten
+tryckande för henne; hon steg upp, gjorde några steg i rummet och
+stannade derpå med ens. Tankarne hade åter öfverväldigat henne.
+
+Hon böjde sitt vackra hufvud, riktade den blåa, klara blicken framför
+sig, men öfver den låg skymten af en skugga. Man kunde ana, att det hon
+såg ej fanns inom den yttre synkretsen. Småningom -- långsamt -- knappt
+märkbart böjde hon sig framåt; hennes hand höjde sig allt mer och mer,
+den tycktes frambesvärja en osynlig gestalt; hon kastade sitt hufvud
+bakåt, ögonen blixtrade och hon utbrast med hänryckt exaltation:
+
+-- O, hvem kan säga mig om min kärlek för honom är stark nog för att
+qväfva min frihetsdyrkan? O, att jag aldrig komme att ångra det val, som
+nu förestår mig!
+
+-- Och hvarför skulle ni göra ett val? ljöd en röst invid henne.
+
+Lucy utstötte ett skri, och det eko som det framkallade ur den stora
+salens sekelgamla murar, bortdog med Oskars namn.
+
+-- Lucy, låt kärleken segra!
+
+-- O, jag ville det, men jag fruktar ...
+
+-- Fruktar? för hvad, Lucy? för att nödgas afstå från edra
+frihetsdrömmar? nej, min dyra vän; tillbed, dyrka friheten, men dyrka
+den tillsammans med mig. Förenade, lifvande hvarandras mod, skola vi
+söka att på frihetens gyllene vingar uppnå det höga målet: _Lifvets
+Sanning!_
+
+
+
+
+                               INNEHÅLL
+
+
+       I.  Mellan gamla och nya verlden           3
+      II.  Abbey-Hall                            22
+     III.  Tvenne svikna förhoppningar           43
+      IV.  Kanske?                               68
+       V.  En graf och två vaggor                75
+      VI.  Ulfven i fårahuset                    93
+     VII.  Nemesis Divina                       110
+    VIII.  Två elementer i strid med hvarandra  123
+      IX.  En engelsk och en svensk Fancy       140
+       X.  Ulfven i ett annat fårahus           153
+      XI.  Hvad som kan hända när man svimnar   163
+     XII.  New-York och Paris                   173
+    XIII.  En återfunnen vän                    179
+     XIV.  En svensk julafton i Paris           191
+      XV.  En afhandling om skyldigheter        202
+     XVI.  En svår skyldighet                   214
+    XVII.  En liten talande korg                222
+   XVIII.  Hon har lofvat                       225
+     XIX.  Den första kyssen                    233
+      XX.  När hjertat brister                  237
+     XXI.  När hjertat har brustit              245
+    XXII.  Försoning utan offer                 253
+   XXIII.  Tvenne depescher                     264
+    XXIV.  Lifvets sanning                      267
+
+
+
+
+Noteringar:
+
+
+Betoning är kännetecknat med _understreck_.
+
+Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
+uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
+
+   [s. 33]: (flera fall)
+   ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs John, lyftande ...
+   ... -- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande ...
+
+   [s. 36]: 
+   ... hennes sällning är någonting ganska sällsynt. ...
+   ... hennes ställning är någonting ganska sällsynt. ...
+
+   [s. 36]: 
+   ... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithinghamn ...
+   ... an, ty den ädle baroneten sir Edvard Glithingham ...
+
+   [s. 60]: 
+   ... sade att han hade en dotter, blef Elvina förtjust, ...
+   ... sade att han hade en dotter, blef Elvine förtjust, ...
+
+   [s. 65]: 
+   ... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intelektuella ...
+   ... lif, som låtit läsaren uppfatta hennes intellektuella ...
+
+   [s. 84]: (flera fall)
+   ... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edward lefver än! ...
+   ... Men nu har Gud dig pröfvat, och ... Edvard lefver än! ...
+
+   [s. 120]: (flera fall)
+   ... Abbey-hall, begriper du då icke att hans son, att ...
+   ... Abbey-Hall, begriper du då icke att hans son, att ...
+
+   [s. 167]: 
+   ... shavlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...
+   ... shawlar -- fort, fort, vi ha icke en stund att ...
+
+   [s. 173]: 
+   ... VII ...
+   ... XII ...
+
+   [s. 176]: 
+   ... på Don Qvixotes hufvud och vilja blott säga, att ...
+   ... på Don Quixotes hufvud och vilja blott säga, att ...
+
+   [s. 196]: 
+   ... i salongon lemnat henne. Detta ögonblik stod ...
+   ... i salongen lemnat henne. Detta ögonblik stod ...
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of En qvinna af vår tid, by Marie Linder
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 50062 ***