diff options
Diffstat (limited to '30078-8.txt')
| -rw-r--r-- | 30078-8.txt | 5498 |
1 files changed, 5498 insertions, 0 deletions
diff --git a/30078-8.txt b/30078-8.txt new file mode 100644 index 0000000..94e416d --- /dev/null +++ b/30078-8.txt @@ -0,0 +1,5498 @@ +The Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Hemsöborna + +Author: August Strindberg + +Release Date: September 25, 2009 [EBook #30078] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for +providing the scans. + + + + + +Transcribers note: + +This e-text was produced from Project Runeberg's +digital facsimile edition of + Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv +printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/ + +This text has been edited so that this document only contain the book +Hemsöborna. +The table of content has been moved to the start of the book. + +Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been +changed to use _italics_. + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +Learn more at =http://runeberg.org/= + + + + +HEMSÖBORNA + +AV + +AUGUST STRINDBERG + +STOCKHOLM +ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + + +_Copyright. Albert Bonnier 1914._ + +STOCKHOLM +ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914 + + + + +HEMSÖBORNA +SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE + + + + +INNEHÅLL. + + +_Hemsöborna._ + +1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7 +2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22 +3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40 +4. Det bullrar till bröllop ................ 72 +5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100 +6. Ändrade förhållanden ................... 138 +7. Carlssons sanndrömmar .................. 159 + + + + +FÖRSTA KAPITLET. + +Carlsson går in i tjänsten och befinnes +vara en spelfågel. + + +Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en +svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta +honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt. +De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta +gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och +så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett +halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på +gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de +äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han +hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle +hissa focken, som inte fanns. + +Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, +när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken. + +-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp +till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara +knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få +ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god +gång. + +Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig +som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna +förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta +hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan +gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården. + +Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och +förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar: + +-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det +vet jag _rakt_ inte. + +Så dem blev han inte klok på! + +Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom +kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar +och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av +ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man +förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; +än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp +ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en +yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och +måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där +stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en +stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom +salongsventilerna. + +Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, +så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark. + +»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att +inför stadsbon vara från landet. + +Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och +ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en +stuga inne mellan alar och tallar. + +-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna +var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en +lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok. + +Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan. + +Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började. +Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne +omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten +lågo snart på bron. + +Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och +ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed +brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor, +draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo +strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet +låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar, +skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare +segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, +lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora +som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen +i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp +från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på +dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och +kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade +fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i +spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som +tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit +ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best, +som kunde gå lika bra i sjön som på land. + +-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen +med er? + +-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara. + +Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen. + +-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med +kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp, +så ska ni väl ha er något att äta. + +Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan +att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen. + +Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren +duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett +timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och +förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik, +sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann +rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och +redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade +henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot +talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga +polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel, +gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade +pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor, +psalmböcker, almanackor och bondepraktikor. + +-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids +barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte +sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom +ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun. + +Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och +gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg, +att Carlsson skulle sitta ner vid bordet. + +Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle +ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för +att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var +av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp +språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg. + +-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade +på mässingsrosorna. + +-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne. + +-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in +lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där! + +-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion, +men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen +reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som +ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu, +Carlsson, och drick en kopp kaffe. + +-- Ska jag börja, jag? krusade drängen. + +-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är +ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig +något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de +kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har +kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom +litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa, +Carlsson? + +-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de +andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett +ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem, +tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad +sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner +jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda. + +-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka +vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig +sedan. + +Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till +en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig +benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt. +Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och +in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt. + +-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman. + +Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna, +och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två +manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne. + +Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom +nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige +jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på +bordet vid dörren. + +-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den +nykomne. + +-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under +det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla +ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade +brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag. +Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat! + +Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes +av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit +öppen, blev blyg. + +-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt. + +-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att +bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig. + +Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern +ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under +det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt +dem. + +-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet +för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för +skotten sitter på rätta stället. + +Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen +inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och +gjort fåglarne odugliga till vettar. + +Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna, +prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om +sjösakerna som han verkligen var, och mer till. + +-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli +sömnig. + +-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han +kommer väl snart. + +-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och +Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa +honom till rätta var han ska ligga, om han följer med. + +Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men +antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och +gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som +genast återtagit sin frimodiga min. + +-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och +villig ut. + +-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar +smörja, den hålen! + +-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam. + +-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med, +innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta +för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror +aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du +dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var +också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi +hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä +kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig! + +-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära +orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land +också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi +aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit +kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får. + +-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till +kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att +något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och +därför säger jag som förr: se opp med ögona! + +-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla +reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara +hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta +folket från arbete, som du gör. + +Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte: + +-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats +salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för +resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig +med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och +gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är +brandförsäkrad. + +-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller +sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så +det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som +fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock, +det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi +väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom +till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et. + +-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt +kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och +ta en halv nu, Norman! + +Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa +ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han +hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur +västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid +en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i +havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och +haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till +andra utflykter uppkastades. + +Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge. + +Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret, +flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den +sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro +bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, +smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo +nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från +en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och +strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med +ålskinn, störar med långrevar och stångkrok. + +Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre +utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan. + +I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon +avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast +svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt +sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av +blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också +hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i +skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för +att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i +hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång +om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup +knarrande stämma stiga upp från sängkläderna: + +-- Nej, si fan har klocka också! + +Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud +med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar. + +-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös. + +-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet. +Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i +stövelhalsarna. + +-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter +till! + +-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en +sup! + +-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och +gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo. + +Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset. + +-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och +välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig +tokiga Rundqvist, för så heter jag mest. + +Och så kröp han under täcket. + +Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin +klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de +röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast +Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte +på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle +vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på +fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han +skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén +och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor +knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så +kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar +på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot +låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han +fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den +i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet, +som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart +som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda +sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld. + +Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på +golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som +snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot +en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev +tyst. + +-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig, +så är ni snälla. + +-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten. + +-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara. + +-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som -- +ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte +sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med +er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och +saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan +går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där +borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så +rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen. + +-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som +blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin +eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer». + +Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde +genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i +spjället. + +Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma +läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom +släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och +inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt, +ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott! + +Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist +drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek +eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han +var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och +svettig kropp krypa ner vid sin sida. + +-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och +förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat. + +-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga +bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på +lördagsafton. + +-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste +Norman av. + +-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag +kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå. + +-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren +utifrån farstun. + +-- Javars! svarade korus. + +-- God natt med er då! + +-- God natt, moster! + +Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills +snarkningarne voro igång. + +Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för +att bli sanndrömmad. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Söndagsvila och söndagsvärv; den gode +herden och de elaka fåren; morkullorna +som fick vad de behövde, och drängen +som fick kammaren. + + +När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla +sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen +lyste fullt och bländande in i köket. + +Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta +sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i +håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som +en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös +järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick +grönsåpa verkställa sin söndagstvättning. + +I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma +grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram +och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet. + +-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning. + +-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två +romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med +onyttigt arbete. + +Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att +hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, +som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller +om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande +behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, +gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar, +sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett +vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare. +Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick +sällskapet i grytan. + +Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några +lovar ute på backen för att se på lägenheterna. + +Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid +södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken +skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig +vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en +dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av +björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne +genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av +talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och +där var upptagen. + +På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg +storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket +gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan +gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit +för mycket på skogen. + +Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga +ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i +södra ängen syntes taket av en förfallen smedja. + +Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var +även hamnen för båtarne. + +Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt +tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande +åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen, +de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott +en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna +upp i dagsljuset. + +Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av +ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar +och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från +smedjan i samma ton. + +Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne +kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör, +rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och +manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där +det kokades åt höns och grisar. + +Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt +ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att +man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha +fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina +utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap; +men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman +understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på +en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp, +blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till +vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga +allihop och att han ensam hade hand om förståndet. + +Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en +granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta. + +Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd +hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till. + +-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det +var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få, +utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i +jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra. + +-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman, +vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta +strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga +flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och +där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman, +kanske? + +Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om +refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in +igen: + +-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper. + +-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när +Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med +armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i +de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev +lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången +började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att +något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare. + +När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa +med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas +fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter; +och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan. + +Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog +sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo +upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet +överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och +åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem +var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att +skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare. + +Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån +en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills +vidare. + +Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och +fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna. + +Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och +gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna +ut i rännilar var det kunde. + +Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson, +att här inte var annat göra än komma med kniven. + +-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte +speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex, +som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn. + +Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de +skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde! + +Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle +det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen. + +När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste +föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv, +men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod +saken. + +Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man +vandrade utåt gärdena. + +Här lågo hela sträckor i träda. + +-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk +på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i +världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år, +varför ska man bara ta vartannat? + +Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden, +vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en +riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde +jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från +ogräs. + +-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade +Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur +gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften». + +Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och +med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet +nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda +och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka. +Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som +gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men +Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån +sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade +det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa +fram med. + +När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de +andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några +hoj efter honom, men utan att få svar. + +-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han +alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på +sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något +ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något +bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det +som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa +förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket +tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till +sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara +förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så +gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet. + +-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast +Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att +ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv +på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur +fläcken. + +-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon +klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte +sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i +köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig +torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med +maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli, +det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till; +för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker +jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan. + +Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade +tillsvidare den andra pipan i säcken. + +De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och +nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades +redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade +vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de +multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt; +mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till +ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna +fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek. + +Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när +Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg +och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i +går tyckte henne vara äldre. + +-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att +lufta sina vårkänslor. + +-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal +käring. + +-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson +trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett. + +-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att +pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om +sommarn, när de inte är ute på kobbarne. + +Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod +många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten. + +-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris +kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram! + +-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och +ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om; +inte sant, Carlsson. + +-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster +hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke +skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där +gemenskapen var äldre i gården. + +Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara +sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för +gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men +ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med +bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe, +för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade, +att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till +köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade. +Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var +Carlsson genast redo att åtaga sig värvet. + +-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos +advokatfiskaln, så det skulle inte felas. + +Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan +efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers +postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han +kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog +han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som +han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten: + +-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den +_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_ +är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver +fåren och flyr.» + +En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när +han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom +fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne +Rundqvist och Norman. + +Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon +öppnat sin famn för det förlorade fåret. + +Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit +det själv: + +-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är +_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren. + +_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog +han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte +han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över +mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar, +icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta +angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen: + +-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem +måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett +förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade +han: + +-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.» + +-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll +än Carlsson. + +Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal, +grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod +till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om +hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen, +varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart +durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till +vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en +gång, utan att gumman märkte något. + +Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta +törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade +han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på +amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg. +Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför +Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens, +sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull». + +För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett +fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i +solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det +Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i +vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas. + +Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet +med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av +Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna +ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_ +fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_ + +Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två +glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans +skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som +ingen kunde misstaga sig på. + +Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till +matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för +uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att +de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit. + +Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men +Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» +framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen +i oppositionspartiet. + +Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och +pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att +sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på +backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan +han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes +till spillo given söndagseftermiddag. + +När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra +andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och +röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och +förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd +opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten +fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln, +som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng +och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne +hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och +vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp +med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall +med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig +järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar. + +Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den +av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan +ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot +gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van +att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma +köket. + +Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att +de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak +och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls +se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans +räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda +opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog, +att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara +fasligheter med moltum. + +När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och +sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde +sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen. + +Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu +skulle arbetet utdelas och var man få sin post. + +Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i +stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar +endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig +på tvärn. + +Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom, +inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten +på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen, +innan man visste ordet av. + +Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart +drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum. +Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade +vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som +bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till +sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt. + +Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och +Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och +med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och +kanter. + +-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde +det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne. + +Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som +en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till. + +-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda +bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar. + +Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett +stenkast från Carlsson. + +Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en +liten meningsväxling. + +-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp +bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln. + +-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som +reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga +på kammarn nu också! + +-- Nej, ska han? vädrade Norman. + +-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det +bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, +så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen! +Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så +ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen! + +Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson +smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart +han gjort vederbörliga rustningar. + +Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt +på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och +en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var +han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo +att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han +ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan, +väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro; +och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord, +började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och +sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så +att sömnens vila ej kunde infinna sig. + +Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan +fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin +uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet, +utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter +en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt +och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på +sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda +ställningen. + +Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska +lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa +honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en +avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från +moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större +möda, men också med större lust. + +Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka. + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Drängen lägger trumf på bordet, blir herre +på täppan och kröker till ungtupparna. + + +Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i +den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de +andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och +han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att +sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd. + +Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han +redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig +uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet». + +Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig +verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan +så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält, +och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket, +prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng, +järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa +förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga +att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå +deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han +var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans +mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett +helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, +som skulle draga honom. + +Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde +bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu +värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen +oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och +att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig +som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra, +synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om +han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt +de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången, +som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat. + +Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens +och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne +en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han, +så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast +mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången +intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på +alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären +en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig +för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat. +För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från +de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter +plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke +kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också +därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var +hållen i vidskeplig aktning. + +En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på +sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt +arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han +dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget +sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet, +dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor +förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma +yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus. +Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta +brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda +lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert +väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras +slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma. +Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få +skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt, +vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville +ha honom till vän. + +Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig, +bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra +allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig +medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern +syntes icke så mycket. + +Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens +mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land. + +Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa +statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var +den klokare och därför segrade han. + +Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner +lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt, +ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren +mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick +han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar +Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått +lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än +Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var +sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så +roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet. + +Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful +och gammal, men han fick också honom snart i sump. + +I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya +linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i +stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya +brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar +omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen +kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät +han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så +drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson +både årder och vält. + +När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han +till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan; +skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på +backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på +dörren. + +-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla +dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå +snäll, han. + +Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen +vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band +och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit +upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra +kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven +oemotståndlig. + +Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och +strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman +på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det +tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig +att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande +röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft +att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man +skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med +avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge +gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i +rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på +lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig +fred. + +Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj +ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga! + +Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon +påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade +visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort +ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat +saknadens tomhet efter sig. + +Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa +och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på +backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till +storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han +var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun +och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg +riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med +mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas +med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé, +kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett +lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs +av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och +förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte +rymde två kammare med flera bäddade sängar. + +-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga +badgäster. + +Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och +förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster. + +-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman. + +-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin +annonserat? + +-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod. + +-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov +att göra, om man vill vinna något. + +-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den +gamla, som upphört tro på önskningar. + +Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig +omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av +rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig +inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och +gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut, +såsom varande den modigaste. + +Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå +fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson +lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast, +för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den +främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig +att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och +familjeförhållanden avlägsnade han sig. + +Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där +han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en +privatbanksfemma. + +-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade +gumman. + +Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången +Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat +herren med ryktet om många spekulanter. + +Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton +högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet +varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i +hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner, +vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne. + +Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av +för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så +kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis +och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en +riktigt schangtil herre var det. + +Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun, +en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var +violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man, +vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att +förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga +»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom +varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som +vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste +sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller +gripa till mutsystemet. + +Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast +hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, +efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den +tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men +stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på +urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda +människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade +utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om +inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en +början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så, +beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så +lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de +gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började +Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt +storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de +och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de +ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt +liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och +andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade +hoppas, men som de drogos till. + +Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en +stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och +uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en +inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat +och rökte ofta på en lätt cigarr. + +Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för +att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i +allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på +banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa +klädningarne. + +Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan, +förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore +änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog +svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets +flickor brukade komma om morgon och afton. + +Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt +avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och +reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det +för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och +på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina +dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit +remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade +illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att +hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade +en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa +kläderna på. + +Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt +jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade +om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och +upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en +konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga +beskyllningar att han gick och snuggade. + +Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla, +uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt +enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade +slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att +Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i +småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom, +emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja +rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga +breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i +fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle +få något att tala på sedan. Och därvid blev det. + +Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen +spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört +prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på +Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom +att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup +här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på +den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde +fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm. + +Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något +störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var +nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så +att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många +träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom +kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då +arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som +blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders, +och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få +arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på +kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge +sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt +fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt +ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett +skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på +raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även +förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret, +lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur +västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en +veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore +patron själv på gården. + +Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och +rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu +icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning +kunde komma att inställa sig. + +När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva +myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte +kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan +av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch +på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som +ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de +skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i +kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till +rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på +Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i +svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i +kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop, +begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade +på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig +den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den +sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult +och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet +och stack huvet i ett stövelskaft. + +Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna, +silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en +luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna +med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan, +kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med +du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under +det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden. + +Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de +fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit +i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade +i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på +svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och +tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och +gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det +silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande +klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos +främmande. + +Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån +röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var +den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida +vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade +han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med +en nytänd cigarr gick han ner för trappan. + +Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade +Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände +huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick +han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej +skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om +han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och +myndighet. + +Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren +hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna +sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner +på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det, +syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det +varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han +skulle få! + +-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken +ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog. + +Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det +Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i +vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord +åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade +och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade +Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till +grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit +sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom +ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och +bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid +dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller +in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några +lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta +framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge +luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur +dragharmonikan. + +De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka +aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid +köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter +dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock +något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För +att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och +viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom +om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot +till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen, +hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen +hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte +svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han +ljud: + +-- Här, moster! Han kommer straxt. + +Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen +måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet +åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka. + +Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han +kom allt vad han orkade. + +-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på +farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den +lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam. + +Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han +allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och +vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som +segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i +stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och +fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev +han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm. + +-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är +så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala +vid honom först, förståss. + +Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson +stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord +utan klang och utan strängt sammanhang: + +-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka! + +-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta +Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson +skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är +alltid gott. + +-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag +ju åt Dalarö för professorns. + +-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och +vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min. + +I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna +satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där +nattskärran redan spann på sin surrande rock. + +Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar +på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna. + +-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla +professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd. + +-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att +han inte hade något om lördag. + +Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu +fanns inte ett hål att gå i mera. + +Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla +sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför +till att knåda medan degen jäste. + +-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger +någonting åt en, för jag menar väl me'n. + +-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt +detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare +låtar försvagas längst bort i hagen. + +-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig +för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till +sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig, +sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar +efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska +det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en +ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är +golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl. + +-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te. + +-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som +Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha +något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika +flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så +kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson +inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom +fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha +anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få +gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig +till, den stöttar jag också, lita på det. + +Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i +att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta +sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl +först, innan han inlät sig på affären. + +-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga +kläder, slängde han ut sin rev. + +-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det +så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon +råd. + +Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt +han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter +åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes +slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten +gjorde Dalaröbudet. + + * * * * * + +Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker +redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i +rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket, +som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv +resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper +utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och +Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med +sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar +från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan; +där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall +ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som +ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de +första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan +dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, +klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne, +nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut +som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med +fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så +tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans +och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts +timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen +ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen, +där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter; +trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som +kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och +schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken +guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet, +när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere +i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och +skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över +kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det +trakteringen pågick. + +Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland +dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande +brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin +bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och +lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet, +manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde +bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far. + +Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i +rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och +flickskaran. + +Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson +måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och +fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna +över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav +hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så +att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin +vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, +och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande, +slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina +härvar, var och en följande sin slåtterkarl. + +Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid +sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: +prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm, +hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla +ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, +och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne +kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras +bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål +som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par +piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen +trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det +brännande solskenet. + +Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne, +stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat +bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny +snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i +frontlinjen. + +Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i +vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande +färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det +mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig +jämn grön som en sjö i stiltje. + +Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa +i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida +till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att +blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt +henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och +så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han +Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop: +-- Akta hasorna, du! efter sig. + +När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en +hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas +slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man +kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför +den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan +som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang +efter sig. + +Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan +gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker +på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är +skuret; suparne slås i och frukosten är i gång. + +Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och +han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också +dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar, +stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men +ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och +viskar: + +-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här! + +Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något +skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att +hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland +karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut. + +-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister +Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen. + +-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i +ryggen. + +-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa. + +Gumman slår ifrån sig med förklät: + +-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet, +aldrig på tiden! Å, ni är tokiga! + +Men motståndet retar. + +-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och +Gusten blir mörk som en natt. + +Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in +i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden +någonstans; och gumman efter skrikande: + +-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe! +Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av +de kvarvarande. + +-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått. +Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt! + +Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare: + +-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag +blir rakt orolig, vet någon människa! + +Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att +vara med de andra. + +-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står +jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för +sig. + +I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den +sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_ +och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade +gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man +rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans +friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig +känslosamhet visade hon på årtalet och sade: + +-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven... + +-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn. + +-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan. + +-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde +Fjällångarn. + +-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på. + +Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog +ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att +bli ond. + +Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och +vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av +strumpor och skor och hängde på gärdsgården. + +Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra; +månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades. + +Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin +fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med +beck. Och när soln gick ner, började dansen. + +Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant, +med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad +dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes +åtrå. + +Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på +gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå +denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa +dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista +limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha +i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och +munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget +obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade +harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan +störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle +att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets +otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek +mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren: + +-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina +vädret ur dig, om du är klöverstinn. + +Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman +hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade +krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen. + +-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt +modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut +på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig! + +Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till +nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område. + +-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen? + +-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman. + +Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett +oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck +honom ut på backen. + +Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det +föll ingen in att söka gå emellan. + +Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett +kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i +hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson +tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad +igelkott föll Norman på dynghögen. + +-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre. + +Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät +på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig, +men slutligen fick en näve strö för munnen. + +-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur +dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta +öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela +sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda +den besegrades tunga. + +Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina +anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och +beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek, +ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt +gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen +och röck alla ur feststämningen: + +-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem. + +-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven! + +Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv, +avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån +honom. + +-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn +drabbningen. + +Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men +Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet. +Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig +bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna. + +Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson +igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med +Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran. + +Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet +gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande +och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå +hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan +kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans +röst genom halvmörkret utan att kunna se någon: + +-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan. + +Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en +räv. + +Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon +knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon +ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i +hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast +något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av +den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya +röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade +och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över +gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på +två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de +arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som +hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i +stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, +och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och +med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de +höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett +lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst +ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar +henne in i mörkret. + +Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma +igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års +aska. + +Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och +morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från +logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo, +att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för +slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där +mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon +se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de +skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna +gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan +folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och +slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät +för att icke visa att hon skämdes: + +-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det; +ja si de gamla är då inte att lita på mer än... + +Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och +där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god +fägnad och adjö. + +Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar +och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men +låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för +kammartrappan. + + + + +FJÄRDE KAPITLET. + +Det bullrar till bröllop och käringen blir +tagen för guldet. + + +Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den +hade varit god. + +-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke +utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet. + +Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid +skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande. + +Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan +bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på +farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par +utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och +tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som +ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från +den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de +avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till +hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets +kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som +oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår, +likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de +svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden. + +Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta +herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt +lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och +orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han +givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet +var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades +och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han +ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs +av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och +gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg +och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från +backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga +uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö +lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla +hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress, +röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick +den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom +uppifrån kommandobryggan: + +-- Får du loss ändan någongång, du? + +En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren, +innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en +hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på +stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin +bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha +klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han +med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande +bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och +svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade +från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var +försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar, +hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och +flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just +som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan +betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk, +utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom +tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in +i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som +än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den +långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde +luften mörk. + +Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa. +Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan, +som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade +av. + +Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han +dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde +skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag; +kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från +kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit +ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom, +som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han +redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört +bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i +vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta +utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i +regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret +hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet; +ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor, +papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens +rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång. + +Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han +allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i +gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina +rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och +knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där +han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke +kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta +av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig +ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han +inte? + +Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp +vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och +klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande, +båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade +han hemåt. + +Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu +en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt. + +Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår +och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var +upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med +skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut +till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet, +träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den +ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och +fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall +inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där +blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en +regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs. + +Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter +kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad, +som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord, +betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma +stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök +eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan +-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla. + + * * * * * + +När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm +och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han +sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de +flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp +på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig +vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att +skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur +egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han +läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på +honom: + +»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella +kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när +Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i +stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till +skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest +sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var +så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan; +det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt +att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida +lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i +stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det +är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot +mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.» + +Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom +fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och +i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han +ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från +kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande +hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade: + +»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har +en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag +tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra +vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag +känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat +Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha +tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- -- + +Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig +sista begravningen han övervarit. + +»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på +läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får +vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom +vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet +ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva +honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att +han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan +låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu +klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --» + +Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter +testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på, +och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och +så tog han: + +»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt +omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med +säd, så att man glades därvid och sjunger.» + +När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets +företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han +icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv. + +Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och +trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var +detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren +kom. + +Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och +gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att +blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam +hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och +avvaktande från spisen till bordet. + +-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han +behöver det. + +-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson. + +-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det +var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se, +hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt. + +-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson +av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med +sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn. + +-- Såå, ämnar Carlsson det? + +-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är +det väl någonstans, var det nu sitter. + +Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan +än fisken. + +-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då? + +-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en +buteljkorg här... + +-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson +ta en halv? + +-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de +kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone. + +Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma +hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt +ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i +ögonen. + +-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla. + +-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl +kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken. + +-- Ska ni gifta er då? + +-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon +kondischion först. + +Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och +plockade som en febersjuks på ett lakan. + +-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad +stämma. + +-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska +man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte. + +Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt +begär att skalkas med henne. + +-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne +är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap? + +-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara. + +Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen +rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne, +riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom +skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick +hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan, +hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute +på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till +mötes hälsande eller hotande. + +-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till +Carlsson, som genast steg upp. + +Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde +skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod +som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan +långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande. + +-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde +sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara, +tänd lyktan och ge mig min mössa! + +Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och +kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade +tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av +klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som +letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens +vinslande. + +-- Hej! vem är där? ropade han. + +-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en +kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur +ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett +grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat +av små vassa ögon under bryn som av väggmossa. + +-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till +hälsning. + +-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder! +besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser. +Men var är ökan då! + +-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma +under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så, +marsch på bara! + +Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som +gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss +lyftat och räddat sig inåt mossen. + +Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände +igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen. + +Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att +han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde +komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och +klådde efter vart levande liv som gick i vatten». + +Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och +föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes +emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen, +som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta +smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal +gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en +stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt +av och dukat med kaffegrejor. + +Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne +skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i +skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom +ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin +bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja +till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt +sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan +visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på +stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare +inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd. +Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd +Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende +oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med +Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla +träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även +motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga +vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp +affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med +vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och +aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med +några danska skallar eller ett halvstop brännvin. + +Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att +sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för +storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och +matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han +kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid +kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna +från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde +och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var +brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård +och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna, +svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta +med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från +ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av +någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för +stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet +vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen +stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar. + +Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull +tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med +aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och +stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka +oro. + +-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag? +kom gumman emellan. + +Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne, +som om han letat efter den talande. + +-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen. +Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i +svårmodiga tankar utan bestämd form. + +Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman: + +-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan +och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en +bugning bjöd honom att hålla till godo. + +Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han +ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med +vämjelse, spottade han ut: + +-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman: + +-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod! + +Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig +fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket. + +-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta! + +Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem +du är? och försvann ut genom dörren. + +-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en +ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen. + +-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det +kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och +jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga +på grynnan i natt. + +-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn. + +-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar +också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så... + +-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då +hela sjön ligger på? + +-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det +efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore +i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'. + +-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa +honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden +med sex varp och vi fick aderton valar. + +-- Nå, var han fet något så när? + +-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för +prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är +det sant, det? + +-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är +då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta! + +-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som +man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull. + +-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått. + +-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så +fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå, +köttet vill ha sitt, hähähähä! + +-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev +ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga. + +-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i +säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än? + +Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson +och Robert skulle ligga i köket. + +Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med +handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort +namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser +ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd. + +Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på +hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst: + +-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng? +Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön. + +-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon +ligger i matväskan! + +Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på, +vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och +sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon +fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den +hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, +sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet +och lade det heliga framför det tunga huvudet. + +-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i +skorsten, boken är där nu, + +-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att +lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så +att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det +flottiga bordet. + +-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig +väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig. + +Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och +långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett +osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket. + +-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade +gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon +visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit +väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och +in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre +kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom, +men ingen vågade. + +Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor +och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit +kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och +tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till. + +-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till +en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med +händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck. + +Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit +tillbaka, vågade icke röra vid honom. + +-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta +ett täcke över honom så sover han till i morgon. + +Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet +över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det +blev tyst i köket. + +Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig. + + * * * * * + +Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka, +voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita +höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid +åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se, +om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök +ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön +vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på +luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att +lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och +sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem, +döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför +dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem +skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla +höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder. + +Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla +gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att +plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste +hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon +hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid +hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i +dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle +kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade +tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda +ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var +antagligt. + +Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade +nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring +sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det +hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad? + +Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att +bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon +akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön. + +Normans röst var tydlig när han utlade förloppet: + +-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick +han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett +ljus. + +-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården, +men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten. + +-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så... + +Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon +såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla +gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som +var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten, +men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel. + +-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg +att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster! + +-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut? + +-- Slut som en död hund! + +Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande +barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom +syntes en stor luden kropp. + +-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi +ha fått fatt i! + +Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll +på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och +köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par +stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen +var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något +förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen, +utbrast hon i förebråelser: + +-- Nå, men strömmingen då? + +-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man +köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar. + +-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta +i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i +vinter, tänker du? + +Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött +var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga +berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig. + +-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi +inte jorden, så fick vi allt vara utan mat! + +Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på +till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks +kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett +segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och +gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden +hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt +Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den +döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd». + +Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt +stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors +i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten. + + * * * * * + +När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna +stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att +gumman strax märkte, att något kommit emellan. + +Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig +pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och +drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte +honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse. + +-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos +professorns, kan jag tro? + +-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen +obehagligt berörd av minnet. + +-- Nåå, hur mådde de? + +-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och +bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om +ens. + +-- Nå, så, vad fick han för gott då? + +-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten. + +-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också? + +-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt. + +-- Och de var sig lika, kan jag tro? + +Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och +därför svarte Carlsson inte på det. + +-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och +hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det +var, som sagt, mycket roligt. + +Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på +ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av +Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade +professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas +hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon +gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur +Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit +hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de +satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de +hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två +gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla +Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om +»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare -- +föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de +gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar. + +Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om +minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i +ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som +värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens +porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde +sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket +var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till +anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna +hade slutat för dagen. + +-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen +överallt? började han. + +-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman. + +-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss. + +-- Asch, det ha vi hört nu så länge. + +-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte +är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson. + +-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring +som jag? + +-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga +för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle +det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se, +moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga +lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det +kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster, +att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag +alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug. + +Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen. + +-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson? +undersökte hon. + +-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut +pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det +rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst +går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och +har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag +tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig +mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska +säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det +rätta förståndet, ja, det har hon. + +Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå +Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram +sitt ja. + +-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson +tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än +få gifta om sig? + +-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte +det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett +sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det +var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig +rätt, ska inte kunna säga något annat. + +Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista +ordet, medan det var möjligt. + +-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg +framåt. + +-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt +något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så +att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant +är inte mitt sinnelag. + +Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig +för en gång till. + +-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte +gå och tänka på någon annan med fulla allvare. + +-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de +kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen +ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i +det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag. + +Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande, +om gumman inte knuffade på. + +-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans? + +Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första +ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet. + +-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig +tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga +alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och +det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer. +Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) -- +att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det! + +Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala +grundligt om saken. + +-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag +är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården; +jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår +väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för +det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de +babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser +jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg? + +-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens +pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss. + +-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta +det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag +säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en +annan slinka, när det skall bära te. + +Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle +delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det +där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på +kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram +på natten och litet till. + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Man slåss på tredje lysningsdagen, går till +skrift och håller bröllop, men kommer ändå +inte i brudsäng. + + +Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig, +fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl, +gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa +i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och +in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson +vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han +upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser, +rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt +uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång, +och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna +till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt. + +Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding, +vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten, +som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen +satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades +sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården +komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den +förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt +var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren +skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort +den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter +sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och +skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i +morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett +spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på +Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som +ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad +med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe +på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor, +en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med +mycket mera. + +Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot. +Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var +ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig. +Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över +att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa +sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det +ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter +Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det +var slut nu mellan dem. + +Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till +prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter +som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som +Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig +små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när +detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone +ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som +underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till +försoning. + +Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med +mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och +alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till +sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna +påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som +bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett +dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal. + +Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god +mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet +att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade +gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes +efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för +många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade +spel på hand och icke var hågad förlora. + +Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden +och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land +och på sjön. + +Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos +Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen +efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och +fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt +uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över, +stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon +annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att +hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen +bar det ihop. + +Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till +skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man +måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i +båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn, +några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, +utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark. + +Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur +ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön +och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av +vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt +emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man +inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången, +som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till +prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid +vresigt lynne. + +-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han +och lade rakskrapet på pekfingret. + +Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en +sup. + +Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup. + +Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar, +läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort +besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det +och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna +hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på +gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora +rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad +korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man +kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och +bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det +pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig +åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158. +Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den +avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på. +Men se så kommer vers två och vers tre. + +-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton? +viskade Rundqvist till Norman. + +Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms +vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen, +som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i +händerna. + +Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen +kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo +ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för +ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade +upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var +lös. + +Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till +dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för +trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände +hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit +honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten, +där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade +den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat +akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade +lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog +sig ner och tog Clara i knä. + +Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan +började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten +handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av +manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande, +stående. + +När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad +med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt +Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan, +spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet +och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och +ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten +stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord +och ansträngde sig att höra timglaset rinna. + +-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och +varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot +tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och +kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart +följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten. + +Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte +snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter +in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka +höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta +ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om +någon velat ta flickan ifrån honom. + +En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med +psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark +sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad +ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i +gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen +utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt +henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon +alldeles vild för att folket såg på henne. + +Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod +gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit +lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon +stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över +matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det +larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, +att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på +Carlsson. + +Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe +i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de +inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade +nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då +blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet. + +-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod. + +-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig +betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst. + +-- Vad säger han för slag? väste gumman. + +-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av! + +-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten, +som tyckte att man gick hans ära för när. + +Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig. +Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och +sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver», +och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick +därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som +ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta, +bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han. + +Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå +strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en +stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man +gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt +fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag, +och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade +vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv +sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle +lägga opp och reva. + +Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in. + +Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman +tog honom i rocken och satte honom ner. + +-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon. + +Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge, +förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig. + +-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog +med rockskörtet. + +-- Vem läcker? frågades i flock. + +-- Tunnan, vet ja'! + +-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden +som kilade omkring efter alla båtens rörelser. + +-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön! + +Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg +faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner. +Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott +inskrida. + +Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom. + +-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan +han inte vara människa och sitta i båten! + +Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen. + +-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte +stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran. + +-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått +rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att +komma med... + +-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes +svarar jag som sanningen är! + +Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla +en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det +ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden, +pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser. +Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän +förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan. + +Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre +dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade +in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade, +stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg +hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson +däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde +Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara. + +Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin +väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han +skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om +badfisken gått upp, och så bar det av. + +Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar +och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en +vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta +in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna +att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne. + +Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som +skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt +smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden +eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i +uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara +martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt +omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda +boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en +enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak +skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod +vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin +rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes +styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel. +Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och +med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid +niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några +tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga +mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär +i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung, +kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo +som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna +för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var +sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande +ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet; +här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne, +som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas +strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat +fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde +också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget +och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med +sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att +sitta på och ett bord. + +Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade +skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras +plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke +förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina +efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk +över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade. + +När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han +hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp +han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris. +Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga +ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i +strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta +huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad +sandhavre. + +Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för +drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att +driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom. + +Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags +rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön +låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens +guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla +natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på +vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och +döko ner igen. + +Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar, +som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa +mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade +in över relingen. + +Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton +hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte +ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska +steg opp åt stugan. + +-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst. + +-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid +spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute? + +-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så +att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till +bröllopet i morgon. + +-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten. + +-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med? + +Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han +både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att +han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot. + +-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli +utskämd? + +-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en +sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han +sitter där. + +-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas +sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet +ska du vara! + +-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i +sinnet, försäkrade Gusten. + +Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har +väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att +låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något. + +Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han +blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både +yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå +ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och +vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt +inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne. + +Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till +vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret, +varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så +kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin +lave. + +-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina +ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, +varpå det skulle sovas. + +Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig +in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen +sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för +att undkomma plågoandarne. + +-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten? + +-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta +sig för? + +-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade +en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du? + +-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte +Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och +kom fram med en något begagnad kortlek. + +Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten +satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan +knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart +och timmarne gingo. + +-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan +svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes +nackar och knogar. + +-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina +tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom +en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju +fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom, +så vet jag bättre råd. + +-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var +skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv. + +-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit +uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super +honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa +om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det? + +Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på +skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som +han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten, +som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till +äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess +sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen +till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen +tröttnat på sin nattliga dans. + + * * * * * + +Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att +både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog +därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i +görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att +han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en +aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit +sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade +pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han +sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin +tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att +pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det +var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta +mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över +hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn. +Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för +tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans +skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad. +Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan +vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte +blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter +flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De +båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela +pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och +annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande +biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva. + +Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra, +vilken som skulle bli den verksammaste. + +Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta +efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt, +efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen +emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att +snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i +skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i +stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en +knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var +rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för +högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och +krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I +fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så +att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson +hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar +genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de +silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka +tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades +fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak +av behagliga rivningar i svalget. + +På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande +ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem +lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var +praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med +korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod +under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem +och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska +och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något +i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage, +vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens +skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom +munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid +behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade +förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i +uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen +och kitsliga kanoniärer. + +I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar +skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd +var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som +var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat +bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med +lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än +åt Clara. + +Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi +brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge, +innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar +omkring backarne. + +En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst +resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han +hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora +sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till +kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med +bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden, +som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda. + +På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med +skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv +att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till +förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med +dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med +en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel, +vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare, +skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig +för ingrepp i sin konst. + +Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel +med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på +tröskeln och bads välkommen. + +-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström. + +-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet. + +-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag +har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt +folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden? + +-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när +det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan +kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och +väderleksförhållanden. + +Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt. +Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp +samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde +alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man. + +Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara +sökte efter Gusten för att få börja. + +-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt +logen. + +Ingen svarade. Ingen hade sett honom. + +-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson. + +-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson +märkte det. + +-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade +någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro! + +-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat +i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig +hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men +vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida? + +Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man +skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades +uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och +skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet, +och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och +myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än +mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens +gnissel och bergskottens knallar. + +Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att +spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste +pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna +ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en +avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar +täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på +kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm +och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom +nog Gusten. + +Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och +stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann, +blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade +pastorn, som hade allas blickar på sig: + +-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har +han inte kommit nu, så kommer han ej. + +Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv +stiftat... + +Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin +lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården +och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke +vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut +genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp +champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. +Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den +allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes +Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och +älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva +buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att +skälla alldeles ursinnigt. + +-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt +pastor Nordström ursinnigt. + +-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre +kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel? + +-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren +och kände sig sårad av utpekningen. + +Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt. + +-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka, +skrek pastorn, så få vi fortsätta sen. + +En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren. + +-- Det är ölet! skrek någon. + +-- Elet, elet springer! upprepade professorn. + +-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också! + +Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så +att skummet rann utåt marken. + +Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte +skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga +anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han +ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes +av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur +buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några +halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen +stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre +andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen, +gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin +från pojkarne i farstun. + +Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade +man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och +vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet. + +Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen +ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till +rustningarne. + +Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och +sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter +doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch, +vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck, +som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin +kaffekopp. + +I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt +till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke +förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan +han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom +i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet +sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst +ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra +ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i +musik, ogärna talade långa stycken. + +Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till +högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala +musik med professorn. + +-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin +fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis +förståss. + +-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson. + +-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men +känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om +den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio +riksdaler banko. + +Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt: + +-- Micket sken! + +-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett +sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men +röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället, +de här djävla bondbassarne... + +-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus. + +-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans +av! + +-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer! + +-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din +skinnare? + +-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du +stryk. + +Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa +sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera. + +-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en +liten orgel... + +-- Håll käften på skräddarn!... + +Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten +är här! + +-- Var? Var? + +Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken. + +-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är +inne, hör du det! + +Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna. + +-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson +tyckte, att det gick ordentligt. + +Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också +snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra. + +Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan +Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han +har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom. + +Då kommer Clara och ropar: + +-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne! + +-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan! + +Pastorn hade glömt, vem frågan gällde. + +-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus. + +-- Gusten, vet jag! + +Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde +upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch +och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka +till då! + +Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde +honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han +visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han +kom sent. + +-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på +rätta stället, den vet också var han har honom. + +Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt +glas med sig. + +Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade, +skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne, +avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma +sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade +kornknarren. + +Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde +kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman +sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka +och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på +skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var +färdigt, klappade brudgummen i händerna: + +-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han. + +-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja! + +-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an +att börja! + +Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden +som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen +hand rörde sig och tystnaden tryckte. + +-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga +stämma. + +Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga +rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn +med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte. +Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda +tronbestigarne. + +-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar! + +-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast! + +-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till +sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite! + +-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du! + +Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd», +avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade +förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara +till reds. + +Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av +två vinglande skuggor nalkas de dukade borden. + +Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden +kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma +väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande +i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma: + +-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord! + +Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg +att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han +sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan +som en pokal i höjden och talade: + +-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira. + +Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens +karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att +årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande +ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att +upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en +vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på +spåren. + +-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden, +och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig +ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som +ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...! +Hlutt! + +Han vände sig bort och krökte ryggen. + +-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig! +Var så goda och börja, mitt herrskap! + +Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande +pastorn åt sitt öde. + +Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och +för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla +anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade +nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det +lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an +grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig +omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret +med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en +obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje +steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar. + +Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar +och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en +årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner +att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig +mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer +i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en +piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont +samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel, +får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en +stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket, +kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde +honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade +eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals +vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod +vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, +sjönk och blev våt. + +Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och +brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all +mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att +dansa. + +Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson +övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att +genera honom. Och därvid blev det. + +Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne +var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande +groll och agg åt glömska och rus. + +Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna +fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på +backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och +skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen, +som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan. + +Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under +stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka +eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens +vaggande tramp. + +Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster; +stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången +rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i +vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens +citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i +vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så +drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen. + +Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo +karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade +blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch. + +-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp +om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop. +Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra +steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade +in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne +var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att +sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag +grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och +gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur +pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen. +Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och +tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes. + +Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och +meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda +medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande +strykstickor och en ljusstump. + +Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar +överträffade. + +På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt +hunds, med munnen vidöppen. + +-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen +skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och +stövlarne har han på sig, den kältringen. + +Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva +ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför +allt märkte något? + +-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en +talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till +logen efter grejor. + +Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne +styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick +de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt. + +Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de +tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar +bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade +en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen. +Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå +kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för +att bära av. + +Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg +Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala! + +Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet. + +-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen +dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en +hängds. + +-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara! + +Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna, +dock utan att ge ett ljud ifrån sig. + +I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen +och nu släpades pastorn ner till klappbryggan. + +Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut: + +-- Nu, din håle, skall du få bada! + +Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad +fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och +vräkte honom i sjön. + +Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt. + +-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på +backen och redan skyndade till. + +Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in +hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett +i brudsängen, var bortblandat. + +-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande +karlarne. + +-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den +skrikande prästen. + +Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur +livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och +beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han +skulle vara vek och trovärdig. + +-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och +så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl; +och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa +jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där +och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter +en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om +det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla +honom. Och se så han ser ut? + +Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin +herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom +så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på +den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till +logen, där han skulle klädas om. + +Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något +spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla +Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och +professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och +sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada, +hade letat fram klaveret. + +Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo +se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och +förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett +sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och +så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn. +Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för +ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr +halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och +när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något +över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han +fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av +karltroppen. + +Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja +spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse +i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av +de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det +skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick +fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick. +Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor +över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det +bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de +stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i +pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp. +Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över +pannan vände han sig om inåt rummet. + +-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp +sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen. + + + + +SJÄTTE KAPITLET. + +Ändrade förhållanden och ändrade +meningar; jordbruket går ner och +gruvdriften blomstrar. + + +Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig +mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta +det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom +duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika +mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan +bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han +gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om +ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då +han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att +göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt +förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid +chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och +räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade +ett tynande deltagande för jordbruket. + +-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är +billigare att köpa sin säd! + +-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad +Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött +underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren. + +-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir +klokare! svarade Carlsson. + +Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna +frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare +beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till +honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade +inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström +svarade. + +-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda! +Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, +fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han. + +Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest +omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka +kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt +upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes +ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom +baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för +jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar, +och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var +schangtilt folk. + +Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med +högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag +punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var +ingen sjökarl. + +För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer +ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa +och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på +längre segelfärder. + +-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun, +när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd. + +-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren! +förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på +kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist». + +Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved. + +-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den +rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag. + +Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det! + +Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist +lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov +middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de +inte mjölkade. + +Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla +jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i +rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare, +och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång. + +Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en +händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen +med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för +tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren +förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer! + +Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för +framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter +förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr +än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den +orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen. + +Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas; +varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny +stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen +måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän; +och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det +plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren +fingo ligga nere. + +Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och +läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken; +talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan +att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha +sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små +uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa +dödsberedelser kunde innebära. + +En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit +instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få +ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över +sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade +folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och +pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och +slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över +fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje +kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle +snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra. + +Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen +över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp +farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran. +Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar +och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra, +lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på +stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade +ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han +visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet +förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål, +och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som +vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig, +ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en +riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för +gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon +skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel +för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som +försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han +hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man +skrev på tryckt papper. + +Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för +trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på +magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som +talades inne i stugan hos modern. + +-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och +kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi +veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det +nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu +så gott först som sist. + +Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i +månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att +sätta mot det talet. + +-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i +dag eller om tio år, och jag kan leva länge än. + +-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi +_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är +alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara! + +-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville +komma och ta henne, det kan väl inte... + +-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det +inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall! + +Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom +med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan +gav efter. + +-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det +långa talet. + +-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans +första plikt; och därför ska du skriva. + +I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som +icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad +som följde inne i stugan. + +Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför +stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto +honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente +uppsatt. + +När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han +talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört +skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta +lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men +också sätta döden på dem, om det blev för mycket. + +Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig, +underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram +timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro +dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!» + +Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta +planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde +ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan +när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad. + +Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika +glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma +råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant. + + * * * * * + +Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom +tillbaka. + +Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård, +planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från +prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer. +Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka, +att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått +kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på +fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att +de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras. + +Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga, +så klagade man. + +-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var +och en för sig och Gud med oss alla! + +Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och +plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en +viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök +nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man +kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och +låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han +sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt +upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det +såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var +svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan, +ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd +att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar +råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller +park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten: +viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom +kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet. + +Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an +som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under +takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och +kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän +honom, och därför blev han sittande. + +Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i +förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens +väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall, +skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod +inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt +tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick +bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta +löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta +sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han +var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut. + +En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på +spisen, då Clara kom och ropade honom: + +-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som +söker honom! + +Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta +emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla. + +Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i +långt svart skägg och som såg skarp ut. + +-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade +med en gest på sitt sällskap. + +Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta. + +Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om +Rågholmen kunde få köpas. + +Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor +med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete. + +-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den +kostade. + +Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad +det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns +mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång +sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock +ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum! + +-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala +vid gumman och sonen först. + +Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen. + +Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin +anhållan. + +-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram. + +Nej, det ville inte direktören. + +-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick +Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan. + +Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio +stycken hundrakronor. + +-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt? + +Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande +känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara +menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman +och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan. +Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle +hålla med, men de förstodo ingenting. + +Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit +under. + +-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra. + +-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag +inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att +direktören såg det. + +-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde. + +Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för +sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen. + +Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den +skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat +kapital, drog han till med. + +Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades +på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var +beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle +arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle +arbetet vara i gång. + +Och därmed reste han. + +Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade +haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i +höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför +sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla +på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter +åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om +det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på +sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn, +och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle +bli så bra alltsammans. + +Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva +natten för att räkna. + + * * * * * + +Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med +snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han +ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa, +övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart. + +Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en +Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som +lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt +fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård +och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita +knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten +stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan +eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda. + +Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta +som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett +konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre, +men det var för starkt för honom ännu. + +Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt +blåsa i sundet utanför Rågholmen. + +-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara +schangtil och ta emot dem. + +Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och +Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de +främmande herrarne. + +Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors. +Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom +fram som folk. + +När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan +begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull +anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor +och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i +blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den +blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en +musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta +granarna. + +Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde +i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och +höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett +susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som +om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen +spruckit. + +-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom +ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så +ett hagel av småsten. + +Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar, +ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo. + +Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men +Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade. + +-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför +oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd! + +-- Bravo! + +Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till +stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under +skratt och stoj. + +-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt +Hemsöarne, som vilade på årorna. + +De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var +farligt att titta på ståten. + +-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som +kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät +frukost med oss nu! + +Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen +var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, +som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro +så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en +gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet. + +Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte +visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen +alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans +och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att +lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som +kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta +blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en +ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det +så gott i hela kroppen så en ville dö. + +Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället, +berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav +modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm +i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när +han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta, +när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade +han med. + +Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från +bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter +om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom +stiga in i hytten ett ögonblick. + +Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för +att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov +med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för +några aktier. + +-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet +lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några +köp efter att ha druckit. + +Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson +fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt +uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom +skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om +pö» och à konto. + +Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att +klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt. + +Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte +han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, +när de kommo i land. + +Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig +hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan +knäna. + +När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket, +visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville +bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att +han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk +musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig +professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort +strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England, +befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han +om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina +farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i +tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid. + +Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen +blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han +gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack +konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för +att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela +bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för +detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och +revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge +affären skulle kunna gå. + +Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på +Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio +ogifta arbetare började visa sina verkningar. + +Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar +visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk +i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring +brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar; +söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om +dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade +framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle +kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så +måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör, +och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på +bordet än förr. + +Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan +att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, +som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar +hemma kring knutarne. + +Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en +tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande +underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade +nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga +ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med +tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke +heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om +kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät +Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till +gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett +mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig +en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och +styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att +det såg ståtligt ut, när han kom farande. + +Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de +kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där +rådde. + +Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land +och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var +borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet +kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som +löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar. + +-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist. + +-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna +gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten. + +Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som +förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till +råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen +kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit +inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och +merbemälte Carlsson och konsorter. + +-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd. + +Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig +och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett +postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att +bortföra den. + +Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa +pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva +upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest: + +-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att +tala om. + +Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora +»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste +ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid +sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både +över byn och fjärden. + +Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften +blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende, +ljusare för somliga, mera hotande för andra. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas, +men utredningsmannen kommer +och stryker streck över alltsammans. + + +Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar +kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson +stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna +fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den +flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och +såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare +än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske +även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar +började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande +sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken +stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och +dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och +vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej +på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer +trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som +värkte och rann. + +Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade +kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken +och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för +sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten +arbetade i degtråget. + +Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen; +hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de +stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet. + +-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten. + +-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan +hon lagt undan raka och viska. + +Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg +Carlsson upp och gick efter. + +Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson. + +-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten. + +Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut. + +Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något, +efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne +och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården, +gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna +och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet, +som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända +sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande +ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville +se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett; +något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur +henne. + +Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren. +Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu. +Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon +ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på +pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta. + +Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon, +ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro +blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon +följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter +marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades +från ett osynligt ställe inne i hagen. + +Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta, +under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade +upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne +nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och +ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så +tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem. + +Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne, +som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem, +rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och +kylde och vätte. + +Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från +sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade -- +över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över. + +Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida, +ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över +stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och +vindfällen. + +Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var +valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem +emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika +långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en +aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i +nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och +skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte +intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här +således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, +brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad +ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick +över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon +ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och +kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne; +halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde +den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog +ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden +varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men +gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som +fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under +hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte +skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit. +Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög +sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och +bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev +hon liggande. + +Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp +med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt +ute i köket. + +-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn. + +-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom. +Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på +hyllan, du vet! + +Gusten blev nedslagen och lydde. + +-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora +pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden. + +Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade +sig. + +-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig! +Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer. + +Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret. + +-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du +själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar +kommer. + +-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande. + +-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men +inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig, +Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina +skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen +stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har +betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha, +och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far +dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten, +ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig +till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också +ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus; +och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt +få somna. + +Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull. + +-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter +doktorn. + +-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen. + +Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen. + +-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för +ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig? + +-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte, +att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat +arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta. +Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att +meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och +honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen +på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse +med land avbruten. + +I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in +på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart +någon rörde på sig, spratt den andra upp. + +På julaftonsmorgon var madam Carlsson död. + +Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om +han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man. +Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på +henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro +på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén. + +De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för +chiffonjén med ryggen. + +-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han. + +-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och +du är undantagsman. + +-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson. + +Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten +syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv: + +-- Ut! Annars knäpper jag dig! + +-- Hotar du? + +-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm +med rättskarlar på sistone. + +Det var besked och det förstod Carlsson. + +-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket. + +Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få +bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar +och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty +vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller +gå. + +Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra, +sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning; +ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta +blev ogjort. + +Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var +lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför +en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon +julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt +i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne, +och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var +alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man, +en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret +föll ingen in. + +Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden +tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som +liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och +snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i +huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret +icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i +fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp +till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan +i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar, +isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på +den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; +så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne, +och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i +issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram +mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga +ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom +utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna +skorpan. + +Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka +och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se, +öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar, +som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade +snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka +nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till +töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för +havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll +ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de +icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro +släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår. + +-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst. + +-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land +på Måskläppan och ha en bit mat i oss. + +Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden. + +Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende, +ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd. + +-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster! + +Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade +man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma +bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla +sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och +Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en +angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i +samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev +beslutat, så gjordes. + +-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken +föröver, vickade till och kistan kom i sjön. + +I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa +i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på +iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan +någon fick besinning att tänka på annat än sig själv. + +-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var +mera handlingskraftig än tankeduglig. + +Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var +bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända, +helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute. + +Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade +åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta +med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg. + +Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först +för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig +i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket +man nog skulle kasta på honom. + +När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han +sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig. + +-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte +Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi +Gillöga tall. + +På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam +uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med +sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning. + +-- Och där ha vi Trälskär. + +Han talade för sig själv och skakade på huvudet. + +Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft +obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha +tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut. + +Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att +de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll +sig tätt i spåren efter sin vägvisare. + +Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde +ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, +där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte +synranden, hade stigit upp. + +De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus +och ett dunkande, som nalkades. + +-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten. + +-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med +snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete +hålen hur det går med oss. Raska på nu bara! + +Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna +och dånet tycktes följa. + +-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett +ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön +går öppen! + +Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten +var rädd. + +Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se +snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de +omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev +alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt +och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen. + +Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde; +men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad +Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang, +sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att +han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor +honom vid salighet och pina, men ingenting halp. + +-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson +hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista. + +Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer, +vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång +mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade +efter oväntat byte. + +Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades +och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då +tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var +ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden. + +Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så +att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma +riktning som han, och så ropade han igen. + +-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst +inifrån mörkret, och så blev det tyst igen. + +Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han +farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra +motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande, +suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg. + + * * * * * + +Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat +och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid +elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla. + +-- Erik! Erik! hörde han i sömnen. + +-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken. + +-- Lugn! Tror du inte jag är lugn! + +Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att +bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och +frågade vad som stod på. + +-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte! + +Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre. + +-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara? + +-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny +påstötning. + +Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina +bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade +ner fängkrutet och gick ut. + +-- Hej, vem där! ropade han. + +-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken. + +-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i +själtåget? + +-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat +henne! + +-- Har ni förlorat henne? + +-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne. + +-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan! + +Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit +eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa +kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för +förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några +minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde +sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet, +medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte +för den uthungrade. + +Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i +natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i +strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet +verkligen förmådde genomtränga tjockan. + +Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för +Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att +Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som +om han fått för sina gärningar». + +-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit +orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans +gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp +hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en +ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han +bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon +gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp +karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde! +Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa +med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara +sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din! + +-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte +på länge. + +-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och +om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade +gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade +hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga +karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och +vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket +kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig +och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd. + + * * * * * + +Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström +upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i +hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han +förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne +nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de +nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där +utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att +de icke ville undvara gudsordet. + +-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra +min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är +så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen? + +Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till +hälften. + +-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska +ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning +för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen? + +-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet. + +Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös. + +Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart +väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita +kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. +Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och +draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna. +Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste +skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare. + +Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer +eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på. + +Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste +huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot +båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån, +löv, pinnar, lösryckta från stränderna. + +Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne +sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där +Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de +drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket +självt. Men förgäves. + +Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade +på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på +stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än +rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i. + +-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist. + +Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå +draggningen efter kistan. + +Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett +mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat +än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela +förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se +trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en +smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke +vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på +djupet. + +Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken +strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad +över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras +bekymmer. + +För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig +ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville, +att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en +psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet +förslaget, som meddelades åt församlingen. + +Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i +sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att +övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn +steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin +bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt +huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna. + +-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade +pastorn. + +-- Jaa! svarades från stranden. + +Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det +ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som +ledsagat så många i den sista vilan. + +De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den +kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde +nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri +och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade +ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket +de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran. + +-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår +Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja! +började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att +höras. + +Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen +sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl. + +Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men +tycktes ännu ha något på hjärtat. + +-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också +haft ett litet ord med? + +-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att +tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville. + +Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort +man kunde. + +Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked +blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade +så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och +ropade adjö! + +Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu +upptogs i männens självansvariga led. + +Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar +ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets +blåsiga fjärdar och gröna sund. + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA *** + +***** This file should be named 30078-8.txt or 30078-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30078/ + +Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for +providing the scans. + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |