initial commit of ebook 30078HEADmain

1 files changed, 5498 insertions, 0 deletions

diff --git a/30078-8.txt b/30078-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..94e416d
--- /dev/null
+++ b/30078-8.txt
@@ -0,0 +1,5498 @@
+The Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Hemsöborna
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: September 25, 2009 [EBook #30078]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+
+
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+This text has been edited so that this document only contain the book
+Hemsöborna.
+The table of content has been moved to the start of the book.
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at =http://runeberg.org/=
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+_Hemsöborna._
+
+1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
+2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
+3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
+4. Det bullrar till bröllop ................ 72
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
+6. Ändrade förhållanden ................... 138
+7. Carlssons sanndrömmar .................. 159
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Carlsson går in i tjänsten och befinnes
+vara en spelfågel.
+
+
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
+svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
+De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
+så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
+halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
+äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
+hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
+hissa focken, som inte fanns.
+
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
+när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
+
+-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
+till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
+knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
+ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
+gång.
+
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
+som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
+förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
+hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
+gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
+förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
+
+-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
+vet jag _rakt_ inte.
+
+Så dem blev han inte klok på!
+
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
+kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
+och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
+ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
+förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
+än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
+ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
+yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
+måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
+stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
+salongsventilerna.
+
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
+så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
+inför stadsbon vara från landet.
+
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
+ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
+stuga inne mellan alar och tallar.
+
+-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
+var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
+
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
+Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
+omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
+lågo snart på bron.
+
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
+ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
+brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
+draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
+strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
+låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
+skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
+segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
+lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
+som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
+i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
+från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
+dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
+kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
+fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
+spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
+tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
+ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
+som kunde gå lika bra i sjön som på land.
+
+-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
+med er?
+
+-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
+
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
+
+-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
+kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
+så ska ni väl ha er något att äta.
+
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
+att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
+duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
+förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
+sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
+rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
+redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
+talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
+polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
+pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
+psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+
+-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
+barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
+ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
+
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
+gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+
+Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
+ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
+att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
+av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
+språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+
+-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
+på mässingsrosorna.
+
+-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
+
+-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
+lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
+
+-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
+men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
+reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
+ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
+Carlsson, och drick en kopp kaffe.
+
+-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+
+-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
+ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
+något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
+kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
+litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
+Carlsson?
+
+-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
+andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
+ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
+tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
+sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
+jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
+
+-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
+vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
+en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
+benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
+Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
+in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
+
+-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
+och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
+
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
+nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
+jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
+bordet vid dörren.
+
+-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
+nykomne.
+
+-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
+det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
+ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
+Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
+
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
+av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
+öppen, blev blyg.
+
+-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
+
+-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
+bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
+
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
+ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
+dem.
+
+-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
+för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
+skotten sitter på rätta stället.
+
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
+inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
+gjort fåglarne odugliga till vettar.
+
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
+prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
+sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
+
+-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
+sömnig.
+
+-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
+kommer väl snart.
+
+-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
+Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
+honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
+
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
+antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
+gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
+genast återtagit sin frimodiga min.
+
+-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
+villig ut.
+
+-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
+smörja, den hålen!
+
+-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
+
+-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
+innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
+aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
+dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
+också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
+hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
+kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
+
+-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
+orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
+aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
+kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
+
+-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
+kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
+något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
+därför säger jag som förr: se opp med ögona!
+
+-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
+reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
+hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
+folket från arbete, som du gör.
+
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+
+-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
+salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
+med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
+gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
+brandförsäkrad.
+
+-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
+sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
+det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
+fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
+det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
+till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
+
+-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
+kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
+ta en halv nu, Norman!
+
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
+ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
+hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
+västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
+en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
+havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
+haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
+andra utflykter uppkastades.
+
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
+
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
+flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
+bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
+smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
+nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
+en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
+strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
+ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
+
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
+utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
+
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
+avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
+svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
+sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
+blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
+hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
+skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
+att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
+hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
+om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
+knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
+
+-- Nej, si fan har klocka också!
+
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
+med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
+
+-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
+
+-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
+Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
+stövelhalsarna.
+
+-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
+till!
+
+-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
+sup!
+
+-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
+gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
+
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
+
+-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
+välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+
+Och så kröp han under täcket.
+
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
+klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
+röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
+Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
+på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
+vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
+fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
+skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
+och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
+knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
+kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
+låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
+fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
+i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
+som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
+som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
+sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
+
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
+golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
+snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
+en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
+tyst.
+
+-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
+så är ni snälla.
+
+-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+
+-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+
+-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
+ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
+er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
+saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
+går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
+borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
+rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
+
+-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
+blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
+
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
+genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
+spjället.
+
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
+läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
+släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
+inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
+ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
+
+Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
+drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
+var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
+svettig kropp krypa ner vid sin sida.
+
+-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
+förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
+
+-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
+bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
+lördagsafton.
+
+-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
+Norman av.
+
+-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
+kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+
+-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
+utifrån farstun.
+
+-- Javars! svarade korus.
+
+-- God natt med er då!
+
+-- God natt, moster!
+
+Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
+snarkningarne voro igång.
+
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
+att bli sanndrömmad.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
+herden och de elaka fåren; morkullorna
+som fick vad de behövde, och drängen
+som fick kammaren.
+
+
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
+sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
+sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
+en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
+järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
+grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
+grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+
+-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
+
+-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
+romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
+onyttigt arbete.
+
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
+hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
+som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
+om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
+behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
+gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
+sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
+vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
+sällskapet i grytan.
+
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
+lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
+
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
+södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
+vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
+dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
+björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
+genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
+talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
+där var upptagen.
+
+På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
+storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
+gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
+gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
+för mycket på skogen.
+
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
+ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
+södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
+
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
+även hamnen för båtarne.
+
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
+tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
+åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
+de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
+en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
+upp i dagsljuset.
+
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
+ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
+och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
+smedjan i samma ton.
+
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
+kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
+rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
+manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
+det kokades åt höns och grisar.
+
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
+ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
+man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
+fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
+utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
+men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
+understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
+en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
+blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
+vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
+allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
+
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
+granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
+
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
+hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
+
+-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
+var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
+utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
+jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
+
+-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
+vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
+strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
+flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
+där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
+kanske?
+
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
+refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
+igen:
+
+-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
+
+-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
+Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
+de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
+lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
+började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
+något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+
+När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
+med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
+och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
+
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
+sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
+upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
+överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
+åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
+var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
+skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
+en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
+vidare.
+
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
+fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
+gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
+att här inte var annat göra än komma med kniven.
+
+-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
+speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
+skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
+
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
+det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
+föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
+men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
+saken.
+
+Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
+vandrade utåt gärdena.
+
+Här lågo hela sträckor i träda.
+
+-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
+på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
+världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
+varför ska man bara ta vartannat?
+
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
+vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
+riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
+jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
+ogräs.
+
+-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
+Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
+gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
+
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
+med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
+nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
+och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
+Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
+Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
+sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
+det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
+fram med.
+
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
+andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
+hoj efter honom, men utan att få svar.
+
+-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
+alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
+sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
+ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
+bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
+som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
+förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
+tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
+förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
+gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+
+-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
+Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
+ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
+på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
+fläcken.
+
+-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
+klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
+sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
+köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
+torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
+maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
+det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
+jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
+
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
+tillsvidare den andra pipan i säcken.
+
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
+nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
+vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
+multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
+mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
+ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
+
+Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
+Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
+går tyckte henne vara äldre.
+
+-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
+lufta sina vårkänslor.
+
+-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
+käring.
+
+-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
+trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
+
+-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
+pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
+många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
+
+-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
+kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
+
+-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
+ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
+inte sant, Carlsson.
+
+-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
+hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
+skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
+gemenskapen var äldre i gården.
+
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
+sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
+ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
+bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
+för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
+att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
+köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
+Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
+Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
+
+-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
+advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
+
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
+efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
+kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
+han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
+han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
+
+-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
+_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
+är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
+fåren och flyr.»
+
+En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
+han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
+Rundqvist och Norman.
+
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
+öppnat sin famn för det förlorade fåret.
+
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
+det själv:
+
+-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
+_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
+
+_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
+han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
+mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
+icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
+angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
+
+-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
+måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
+förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
+han:
+
+-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
+
+-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
+än Carlsson.
+
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
+grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
+till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
+hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
+varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
+durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
+vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
+gång, utan att gumman märkte något.
+
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
+törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
+amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
+Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
+sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
+fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
+solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
+vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
+
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
+med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
+ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
+fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
+
+Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
+glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
+ingen kunde misstaga sig på.
+
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
+matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
+de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
+
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
+Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
+framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
+i oppositionspartiet.
+
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
+pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
+sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
+backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
+han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
+till spillo given söndagseftermiddag.
+
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
+andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
+röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
+förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
+opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
+som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
+och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
+hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
+vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
+med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
+med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
+järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
+
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
+av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
+ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
+gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
+att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
+köket.
+
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
+de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
+och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
+se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
+räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
+att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
+fasligheter med moltum.
+
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
+sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
+sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
+skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
+
+Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
+stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
+endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
+på tvärn.
+
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
+inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
+innan man visste ordet av.
+
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
+drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
+Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
+vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
+bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
+
+Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
+Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
+med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
+kanter.
+
+-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
+det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+
+Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
+en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+
+-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
+bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
+
+Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
+stenkast från Carlsson.
+
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
+liten meningsväxling.
+
+-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
+bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
+
+-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
+reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+
+-- Nej, ska han? vädrade Norman.
+
+-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
+bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
+så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
+Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
+ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
+
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
+smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
+han gjort vederbörliga rustningar.
+
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
+på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
+en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
+han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
+att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
+ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
+väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
+började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
+sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
+att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
+fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
+utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
+en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
+och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
+sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
+ställningen.
+
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
+lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
+avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
+moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
+möda, men också med större lust.
+
+Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
+på täppan och kröker till ungtupparna.
+
+
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
+den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
+andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
+han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
+redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
+
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
+verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
+så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
+och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
+prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
+järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
+att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
+deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
+var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
+mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
+som skulle draga honom.
+
+Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
+bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
+värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
+oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
+att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
+synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
+han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
+de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
+och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
+en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
+så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
+mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
+intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
+alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
+en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
+för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
+För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
+de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
+plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
+kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
+därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
+hållen i vidskeplig aktning.
+
+En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
+sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
+dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
+sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
+dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
+förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
+yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
+Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
+brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
+lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
+väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
+slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
+Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
+skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
+ha honom till vän.
+
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
+bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
+allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
+medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
+syntes icke så mycket.
+
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
+mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
+statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
+den klokare och därför segrade han.
+
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
+lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
+ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
+mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
+Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
+lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
+sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
+roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
+och gammal, men han fick också honom snart i sump.
+
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
+linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
+stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
+brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
+omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
+kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
+han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
+drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
+till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
+backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
+dörren.
+
+-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
+dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
+vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
+och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
+upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
+kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
+strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
+på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
+tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
+att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
+röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
+att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
+avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
+gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
+rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
+lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
+fred.
+
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
+ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
+
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
+påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
+visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
+ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
+saknadens tomhet efter sig.
+
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
+och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
+storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
+var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
+och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
+riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
+med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
+kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
+lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
+av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
+förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
+rymde två kammare med flera bäddade sängar.
+
+-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
+badgäster.
+
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
+förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+
+-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
+
+-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
+annonserat?
+
+-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
+
+-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
+att göra, om man vill vinna något.
+
+-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
+gamla, som upphört tro på önskningar.
+
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
+omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
+rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
+inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
+gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+
+Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
+fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
+för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
+främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
+att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
+familjeförhållanden avlägsnade han sig.
+
+Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
+han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
+privatbanksfemma.
+
+-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
+gumman.
+
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
+Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
+högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
+varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
+hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
+vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
+för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
+och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
+riktigt schangtil herre var det.
+
+Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
+en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
+violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
+vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
+förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
+»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
+varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
+vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
+sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
+gripa till mutsystemet.
+
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
+hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
+efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
+tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
+stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
+människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
+utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
+inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
+början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
+lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
+gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
+Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
+storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
+och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
+ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
+liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
+andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
+hoppas, men som de drogos till.
+
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
+stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
+uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
+inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
+och rökte ofta på en lätt cigarr.
+
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
+att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
+banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
+klädningarne.
+
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
+förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
+änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
+flickor brukade komma om morgon och afton.
+
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
+avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
+reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
+för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
+på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
+dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
+remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
+hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
+en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
+kläderna på.
+
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
+jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
+om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
+upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
+konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
+uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
+enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
+slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
+Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
+småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
+emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
+rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
+breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
+få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
+
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
+spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
+Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
+att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
+här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
+den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
+fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
+
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
+störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
+nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
+att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
+träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
+kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
+arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
+blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
+och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
+arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
+kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
+sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
+ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
+skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
+förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
+lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
+veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
+patron själv på gården.
+
+Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
+rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
+kunde komma att inställa sig.
+
+När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
+myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
+av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
+på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
+ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
+skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
+rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
+svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
+begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
+på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
+den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
+sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
+och stack huvet i ett stövelskaft.
+
+Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
+silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
+luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
+med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
+kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
+du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
+det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
+
+Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
+fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
+i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
+i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
+svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
+gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
+silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
+klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
+främmande.
+
+Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
+röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
+den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
+vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
+han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
+en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
+
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
+Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
+huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
+han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
+skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
+han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
+myndighet.
+
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
+hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
+sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
+på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
+syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
+skulle få!
+
+-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
+ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
+
+Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
+Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
+åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
+och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
+Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
+grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
+sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
+ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
+bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
+dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
+in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
+lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
+framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
+luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
+dragharmonikan.
+
+De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
+aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
+dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
+något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
+att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
+viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
+om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
+till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
+hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
+hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
+ljud:
+
+-- Här, moster! Han kommer straxt.
+
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
+måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
+
+Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
+kom allt vad han orkade.
+
+-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
+farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
+
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
+allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
+segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
+stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
+fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
+han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
+
+-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
+så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
+vid honom först, förståss.
+
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
+stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+
+-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+
+-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
+Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
+skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
+alltid gott.
+
+-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
+ju åt Dalarö för professorns.
+
+-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
+vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
+
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
+satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
+på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
+
+-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
+professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
+
+-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
+han inte hade något om lördag.
+
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
+fanns inte ett hål att gå i mera.
+
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
+sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+
+-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
+någonting åt en, för jag menar väl me'n.
+
+-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
+detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
+låtar försvagas längst bort i hagen.
+
+-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
+för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
+sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
+efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
+det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
+ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
+golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
+
+-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+
+-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
+Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
+något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
+flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
+kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
+inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
+fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
+anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
+gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
+till, den stöttar jag också, lita på det.
+
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
+att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
+sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
+först, innan han inlät sig på affären.
+
+-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
+kläder, slängde han ut sin rev.
+
+-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
+så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
+han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
+slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
+gjorde Dalaröbudet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
+redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
+som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
+resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
+Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
+sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
+från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
+där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
+ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
+ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
+dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
+klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
+nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
+som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
+tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
+och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
+timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
+ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
+där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
+trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
+schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
+guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
+när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
+i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
+skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
+kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
+trakteringen pågick.
+
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
+dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
+bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
+lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
+manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
+bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
+
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
+rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
+flickskaran.
+
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
+måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
+över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
+hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
+att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
+vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
+och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
+slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
+härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
+
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
+sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
+hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
+ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
+kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
+som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
+piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
+brännande solskenet.
+
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
+stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
+bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
+snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
+frontlinjen.
+
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
+vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
+färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
+mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
+jämn grön som en sjö i stiltje.
+
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
+i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
+till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
+blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
+henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
+så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
+Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
+-- Akta hasorna, du! efter sig.
+
+När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
+hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
+kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
+som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
+efter sig.
+
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
+gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
+på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
+skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
+
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
+han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
+stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
+ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
+viskar:
+
+-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
+
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
+skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
+hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
+karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
+
+-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
+Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+
+-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
+ryggen.
+
+-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
+
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+
+-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
+aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
+
+Men motståndet retar.
+
+-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
+Gusten blir mörk som en natt.
+
+Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
+i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+
+-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
+Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+
+-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
+Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
+
+-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
+blir rakt orolig, vet någon människa!
+
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
+vara med de andra.
+
+-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
+jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
+sig.
+
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
+sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
+och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
+gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
+friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
+känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
+
+-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
+
+-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
+
+-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+
+-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
+Fjällångarn.
+
+-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
+
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
+ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
+bli ond.
+
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
+vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
+månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
+
+Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
+fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
+med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
+åtrå.
+
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
+gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
+dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
+limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
+i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
+munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
+obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
+harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
+störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
+att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
+otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
+mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+
+-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
+vädret ur dig, om du är klöverstinn.
+
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
+hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
+
+-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
+modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
+på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
+nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
+
+-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
+
+-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
+oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
+honom ut på backen.
+
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
+föll ingen in att söka gå emellan.
+
+Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
+kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
+hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
+tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
+igelkott föll Norman på dynghögen.
+
+-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
+
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
+på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
+men slutligen fick en näve strö för munnen.
+
+-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
+dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
+sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
+den besegrades tunga.
+
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
+anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
+beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
+ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
+gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
+och röck alla ur feststämningen:
+
+-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
+
+-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
+
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
+avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
+honom.
+
+-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
+drabbningen.
+
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
+Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
+bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
+
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
+igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
+Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
+
+Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
+gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
+och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
+hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
+röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
+
+-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
+
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
+räv.
+
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
+knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
+ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
+hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
+något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
+den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
+röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
+gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
+två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
+arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
+hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
+stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
+och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
+med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
+höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
+lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
+ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
+henne in i mörkret.
+
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
+igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
+aska.
+
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
+morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
+logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
+att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
+slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
+mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
+se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
+skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
+folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
+slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
+för att icke visa att hon skämdes:
+
+-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
+ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
+
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
+där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
+och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
+låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
+kammartrappan.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Det bullrar till bröllop och käringen blir
+tagen för guldet.
+
+
+Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
+hade varit god.
+
+-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
+utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
+
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
+skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
+
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
+bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
+utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
+tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
+den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
+avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
+hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
+kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
+likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
+svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
+herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
+lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
+orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
+givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
+var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
+och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
+av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
+gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
+och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
+backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
+uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
+lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
+hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
+röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
+den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+
+-- Får du loss ändan någongång, du?
+
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
+innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
+hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
+stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
+bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
+klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
+med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
+bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
+svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
+från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
+hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
+flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
+som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
+betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
+utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
+tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
+i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
+än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
+långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
+luften mörk.
+
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
+Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
+som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
+av.
+
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
+dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
+skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
+kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
+ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
+som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
+redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
+bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
+vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
+utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
+regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
+hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
+ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
+papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
+
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
+allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
+gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
+rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
+knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
+kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
+av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
+ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
+inte?
+
+Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
+vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
+klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
+båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
+han hemåt.
+
+Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
+en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
+
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
+och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
+upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
+skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
+till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
+ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
+inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
+blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
+regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
+
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
+kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
+som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
+betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
+stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
+-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
+och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
+sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
+flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
+på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
+vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
+egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
+läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
+honom:
+
+»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
+kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
+Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
+stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
+skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
+sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
+så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
+det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
+att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
+lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
+stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
+är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
+mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
+
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
+fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
+i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
+ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
+kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
+hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
+
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
+en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
+tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
+vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
+känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
+Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
+tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
+
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
+sista begravningen han övervarit.
+
+»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
+läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
+vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
+vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
+ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
+han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
+låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
+klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
+
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
+testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
+och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
+så tog han:
+
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
+omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+
+När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
+företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
+icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
+
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
+trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
+kom.
+
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
+gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
+blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
+hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
+avvaktande från spisen till bordet.
+
+-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
+behöver det.
+
+-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
+
+-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
+var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
+hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+
+-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
+av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
+sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+
+-- Såå, ämnar Carlsson det?
+
+-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
+det väl någonstans, var det nu sitter.
+
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
+än fisken.
+
+-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
+
+-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
+buteljkorg här...
+
+-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
+ta en halv?
+
+-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
+kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
+hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
+ögonen.
+
+-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
+
+-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
+kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
+
+-- Ska ni gifta er då?
+
+-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
+kondischion först.
+
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
+plockade som en febersjuks på ett lakan.
+
+-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
+stämma.
+
+-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
+man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
+begär att skalkas med henne.
+
+-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
+är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+
+-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
+rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
+skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
+hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
+hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
+på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
+mötes hälsande eller hotande.
+
+-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
+Carlsson, som genast steg upp.
+
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
+skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
+långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
+
+-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
+sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
+kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
+tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
+klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
+letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+
+-- Hej! vem är där? ropade han.
+
+-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
+kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
+ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
+grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
+av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
+
+-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
+hälsning.
+
+-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
+besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
+Men var är ökan då!
+
+-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
+under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
+gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
+lyftat och räddat sig inåt mossen.
+
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
+igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
+
+Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
+han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
+klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
+
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
+föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
+som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
+gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
+stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
+av och dukat med kaffegrejor.
+
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
+skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
+ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
+till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
+sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
+stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
+inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
+Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
+Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
+Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
+träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
+vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
+affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
+vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
+aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
+sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
+storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
+matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
+kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
+från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
+och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
+brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
+och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
+svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
+med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
+ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
+stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
+vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
+stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
+
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
+tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
+aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
+stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
+oro.
+
+-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
+kom gumman emellan.
+
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
+som om han letat efter den talande.
+
+-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
+Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
+svårmodiga tankar utan bestämd form.
+
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
+
+-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
+och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
+ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+
+-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
+
+-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
+fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+
+-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
+
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
+du är? och försvann ut genom dörren.
+
+-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
+ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+
+-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
+kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
+jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
+på grynnan i natt.
+
+-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+
+-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
+också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
+
+-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
+hela sjön ligger på?
+
+-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
+efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
+i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
+
+-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
+honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
+med sex varp och vi fick aderton valar.
+
+-- Nå, var han fet något så när?
+
+-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
+prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+
+-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
+då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
+
+-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
+man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
+
+-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
+
+-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
+fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
+köttet vill ha sitt, hähähähä!
+
+-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
+ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+
+-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
+säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
+
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
+och Robert skulle ligga i köket.
+
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
+handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
+ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
+
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
+hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
+
+-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
+Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
+
+-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
+ligger i matväskan!
+
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
+vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
+fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
+hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
+sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
+och lade det heliga framför det tunga huvudet.
+
+-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
+skorsten, boken är där nu,
+
+-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
+lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
+flottiga bordet.
+
+-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
+väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
+
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
+långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
+osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
+
+-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
+gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
+väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
+in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
+kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
+men ingen vågade.
+
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
+och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
+kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
+tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
+
+-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
+en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
+
+Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
+tillbaka, vågade icke röra vid honom.
+
+-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
+ett täcke över honom så sover han till i morgon.
+
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
+över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
+blev tyst i köket.
+
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
+voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
+höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
+åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
+om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
+ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
+vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
+luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
+lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
+sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
+döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
+dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
+skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
+höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
+
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
+gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
+plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
+hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
+dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
+kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
+tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
+ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
+antagligt.
+
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
+nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
+hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
+
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
+bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
+akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
+
+Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
+
+-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
+han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
+ljus.
+
+-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
+men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+
+-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
+
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
+såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
+gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
+var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
+men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
+
+-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
+att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
+
+-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
+
+-- Slut som en död hund!
+
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
+barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+
+-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
+ha fått fatt i!
+
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
+på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
+köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
+stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
+var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
+förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
+utbrast hon i förebråelser:
+
+-- Nå, men strömmingen då?
+
+-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
+köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
+
+-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
+i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
+vinter, tänker du?
+
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
+var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
+berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+
+-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
+inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
+
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
+till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
+kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
+segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
+gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
+Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
+döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
+
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
+stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
+i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
+stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
+gumman strax märkte, att något kommit emellan.
+
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
+pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
+drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
+honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
+
+-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
+professorns, kan jag tro?
+
+-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
+obehagligt berörd av minnet.
+
+-- Nåå, hur mådde de?
+
+-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
+bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
+ens.
+
+-- Nå, så, vad fick han för gott då?
+
+-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
+
+-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
+
+-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+
+-- Och de var sig lika, kan jag tro?
+
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
+därför svarte Carlsson inte på det.
+
+-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
+hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
+var, som sagt, mycket roligt.
+
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
+ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
+professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
+hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
+gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
+hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
+satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
+hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
+gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
+Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
+»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
+föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
+gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
+
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
+minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
+ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
+värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
+porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
+sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
+var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
+anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
+hade slutat för dagen.
+
+-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
+överallt? började han.
+
+-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+
+-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
+
+-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
+
+-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
+är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
+
+-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
+som jag?
+
+-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
+för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
+det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
+moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
+lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
+kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
+att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
+
+Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
+
+-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
+undersökte hon.
+
+-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
+pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
+rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
+går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
+har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
+tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
+mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
+säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
+Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
+sitt ja.
+
+-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
+tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
+få gifta om sig?
+
+-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
+det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
+sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
+var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
+ordet, medan det var möjligt.
+
+-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
+framåt.
+
+-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
+något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
+att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
+är inte mitt sinnelag.
+
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
+för en gång till.
+
+-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
+gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
+
+-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
+kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
+det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+
+Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
+om gumman inte knuffade på.
+
+-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
+
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
+ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
+
+-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
+tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
+det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
+Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
+att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
+
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
+grundligt om saken.
+
+-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
+är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
+väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
+det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
+babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
+jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
+
+-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
+pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+
+-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
+det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
+annan slinka, när det skall bära te.
+
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
+delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
+där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
+kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
+på natten och litet till.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
+skrift och håller bröllop, men kommer ändå
+inte i brudsäng.
+
+
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
+fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
+i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
+vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
+upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
+rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
+uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
+till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
+vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
+som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
+satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
+sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
+komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
+förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
+skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
+den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
+sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
+skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
+morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
+spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
+Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
+ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
+med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
+på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
+en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
+Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
+ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
+Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
+att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
+sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
+ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
+Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
+var slut nu mellan dem.
+
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
+prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
+som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
+Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
+små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
+detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
+ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
+underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
+mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
+sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
+påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
+dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
+
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
+mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
+att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
+gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
+efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
+spel på hand och icke var hågad förlora.
+
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
+och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
+och på sjön.
+
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
+Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
+efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
+fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
+uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
+annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
+bar det ihop.
+
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
+skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
+måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
+båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
+några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
+utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
+
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
+ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
+vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
+emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
+inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
+som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
+vresigt lynne.
+
+-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
+och lade rakskrapet på pekfingret.
+
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
+sup.
+
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
+
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
+läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
+besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
+och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
+hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
+gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
+rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
+korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
+kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
+bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
+pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
+åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
+Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
+avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
+Men se så kommer vers två och vers tre.
+
+-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
+viskade Rundqvist till Norman.
+
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
+vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
+händerna.
+
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
+kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
+ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
+upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
+lös.
+
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
+dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
+hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
+där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
+den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
+akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
+lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
+sig ner och tog Clara i knä.
+
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
+började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
+manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
+stående.
+
+När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
+med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
+Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
+spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
+och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
+ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
+stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
+och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
+
+-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
+varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
+kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
+följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
+
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
+snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
+höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
+ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
+någon velat ta flickan ifrån honom.
+
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
+psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
+ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
+gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
+utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
+henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
+alldeles vild för att folket såg på henne.
+
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
+gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
+stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
+larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
+att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
+Carlsson.
+
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
+i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
+inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
+nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
+blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
+
+-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+
+-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
+betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
+
+-- Vad säger han för slag? väste gumman.
+
+-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+
+-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
+som tyckte att man gick hans ära för när.
+
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
+Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
+sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
+och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
+därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
+bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
+strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
+gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
+fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
+och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
+vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
+sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
+lägga opp och reva.
+
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
+
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
+tog honom i rocken och satte honom ner.
+
+-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
+förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
+
+-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
+med rockskörtet.
+
+-- Vem läcker? frågades i flock.
+
+-- Tunnan, vet ja'!
+
+-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
+som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
+
+-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
+
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
+faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
+inskrida.
+
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
+
+-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
+han inte vara människa och sitta i båten!
+
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
+
+-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
+stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
+
+-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
+rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
+komma med...
+
+-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
+svarar jag som sanningen är!
+
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
+en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
+ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
+pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
+Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
+förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
+
+Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
+dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
+in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
+stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
+hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
+däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
+Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
+
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
+väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
+badfisken gått upp, och så bar det av.
+
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
+och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
+vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
+in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
+att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
+skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
+eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
+uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
+martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
+omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
+boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
+enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
+skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
+vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
+rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
+Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
+med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
+niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
+tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
+i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
+kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
+som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
+för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
+sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
+ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
+här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
+som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
+fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
+också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
+och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
+sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
+sitta på och ett bord.
+
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
+skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
+plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
+förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
+efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
+över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
+
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
+hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
+Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
+ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
+strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
+huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+
+Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
+drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
+driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
+
+Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
+rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
+låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
+guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
+natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
+vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
+döko ner igen.
+
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
+som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
+in över relingen.
+
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
+hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
+ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
+steg opp åt stugan.
+
+-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
+
+-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
+spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
+
+-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
+att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
+bröllopet i morgon.
+
+-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
+
+-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
+
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
+både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
+han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+
+-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
+utskämd?
+
+-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
+sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
+sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
+ska du vara!
+
+-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
+sinnet, försäkrade Gusten.
+
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
+väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
+låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
+blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
+yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
+ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
+vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
+inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
+vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
+varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
+kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
+lave.
+
+-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
+ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
+varpå det skulle sovas.
+
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
+in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
+att undkomma plågoandarne.
+
+-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
+
+-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
+sig för?
+
+-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
+en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+
+-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
+Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
+kom fram med en något begagnad kortlek.
+
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
+satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
+knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
+och timmarne gingo.
+
+-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
+svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
+nackar och knogar.
+
+-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
+tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
+en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
+fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
+så vet jag bättre råd.
+
+-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
+skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+
+-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
+uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
+honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
+om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
+
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
+skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
+han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
+som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
+äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
+till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
+tröttnat på sin nattliga dans.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
+både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
+därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
+görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
+han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
+aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
+sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
+pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
+sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
+tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
+pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
+var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
+mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
+hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
+Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
+tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
+Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
+vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
+blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
+flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
+båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
+pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
+annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
+
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
+vilken som skulle bli den verksammaste.
+
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
+efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
+efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
+emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
+snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
+skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
+stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
+knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
+rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
+högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
+krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
+fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
+att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
+hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
+genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
+silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
+tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
+fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
+av behagliga rivningar i svalget.
+
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
+ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
+praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
+korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
+under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
+och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
+och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
+i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
+skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
+munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
+förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
+uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
+och kitsliga kanoniärer.
+
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
+skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
+var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
+var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
+bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
+lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
+åt Clara.
+
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
+brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
+omkring backarne.
+
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
+resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
+hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
+sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
+kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
+bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
+som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
+
+På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
+skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
+att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
+förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
+dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
+en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
+vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
+skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
+för ingrepp i sin konst.
+
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
+med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+
+-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
+
+-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
+
+-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
+har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
+folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
+
+-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
+det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
+väderleksförhållanden.
+
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
+Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
+alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
+
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
+sökte efter Gusten för att få börja.
+
+-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
+logen.
+
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+
+-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
+
+-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
+märkte det.
+
+-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
+någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
+
+-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
+i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
+hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
+vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
+
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
+skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
+skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
+och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
+myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
+mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
+gnissel och bergskottens knallar.
+
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
+spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
+ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
+täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
+kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
+och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
+nog Gusten.
+
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
+stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
+pastorn, som hade allas blickar på sig:
+
+-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
+han inte kommit nu, så kommer han ej.
+
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
+stiftat...
+
+Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
+lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
+vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
+genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
+champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
+Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
+allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
+Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
+älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
+buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
+skälla alldeles ursinnigt.
+
+-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
+pastor Nordström ursinnigt.
+
+-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
+kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+
+-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
+och kände sig sårad av utpekningen.
+
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+
+-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
+skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
+
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
+
+-- Det är ölet! skrek någon.
+
+-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
+
+-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
+
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
+att skummet rann utåt marken.
+
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
+skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
+anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
+ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
+av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
+halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
+stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
+gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
+från pojkarne i farstun.
+
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
+man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
+vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
+
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
+ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
+rustningarne.
+
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
+sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
+vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
+som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
+kaffekopp.
+
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
+till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
+han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
+sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
+ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
+musik, ogärna talade långa stycken.
+
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
+högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
+musik med professorn.
+
+-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
+fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
+förståss.
+
+-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
+
+-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
+känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
+den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
+riksdaler banko.
+
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
+
+-- Micket sken!
+
+-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
+sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
+röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
+de här djävla bondbassarne...
+
+-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+
+-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
+av!
+
+-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
+
+-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
+skinnare?
+
+-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
+stryk.
+
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
+sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
+
+-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
+liten orgel...
+
+-- Håll käften på skräddarn!...
+
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
+är här!
+
+-- Var? Var?
+
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
+
+-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
+inne, hör du det!
+
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
+
+-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
+tyckte, att det gick ordentligt.
+
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
+snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
+
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
+Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
+har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
+
+Då kommer Clara och ropar:
+
+-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+
+-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+
+-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+
+-- Gusten, vet jag!
+
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
+upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
+till då!
+
+Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
+honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
+visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
+kom sent.
+
+-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
+rätta stället, den vet också var han har honom.
+
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
+glas med sig.
+
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
+skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
+sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
+kornknarren.
+
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
+kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
+och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
+skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
+färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+
+-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+
+-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
+
+-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
+att börja!
+
+Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
+som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+
+-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
+stämma.
+
+Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
+rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
+Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
+tronbestigarne.
+
+-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+
+-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
+
+-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
+sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
+
+-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
+avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
+förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
+två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
+
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
+kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
+i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
+
+-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
+att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
+sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
+som en pokal i höjden och talade:
+
+-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+
+Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
+karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
+årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
+ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
+upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
+spåren.
+
+-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
+och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
+ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
+ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
+Hlutt!
+
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+
+-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
+Var så goda och börja, mitt herrskap!
+
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
+pastorn åt sitt öde.
+
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
+för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
+anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
+nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
+lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
+omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
+med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
+steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
+
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
+och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
+årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
+att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
+mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
+i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
+piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
+samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
+stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
+kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
+honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
+eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
+vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
+sjönk och blev våt.
+
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
+brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
+mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
+dansa.
+
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
+övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
+genera honom. Och därvid blev det.
+
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
+var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
+groll och agg åt glömska och rus.
+
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
+fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
+backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
+skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
+som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
+
+Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
+stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
+eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
+vaggande tramp.
+
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
+stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
+rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
+vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
+citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
+drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
+
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
+karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
+
+-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
+om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
+Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
+steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
+in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
+var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
+sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
+grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
+gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
+Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
+tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
+meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
+medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
+överträffade.
+
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
+hunds, med munnen vidöppen.
+
+-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
+skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
+ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
+allt märkte något?
+
+-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
+talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
+logen efter grejor.
+
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
+styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
+de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
+tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
+en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
+Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
+kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
+att bära av.
+
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
+Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
+
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
+
+-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
+dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+
+-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
+
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
+dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
+
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
+och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
+
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+
+-- Nu, din håle, skall du få bada!
+
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
+fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
+vräkte honom i sjön.
+
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
+
+-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
+backen och redan skyndade till.
+
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
+hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+
+-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
+karlarne.
+
+-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
+skrikande prästen.
+
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
+livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
+skulle vara vek och trovärdig.
+
+-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
+så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
+jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
+och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
+en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
+det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
+herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
+så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
+den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
+logen, där han skulle klädas om.
+
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
+spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
+Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
+professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
+sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+
+Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
+se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
+sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
+så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
+Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
+ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
+halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
+när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
+över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
+fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
+karltroppen.
+
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
+spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
+i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
+de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
+fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
+Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
+över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
+bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
+stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
+pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
+Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+
+-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
+sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Ändrade förhållanden och ändrade
+meningar; jordbruket går ner och
+gruvdriften blomstrar.
+
+
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
+mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
+duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
+mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
+gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
+ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
+han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
+göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
+förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
+räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
+ett tynande deltagande för jordbruket.
+
+-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
+billigare att köpa sin säd!
+
+-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
+Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
+underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
+
+-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
+klokare! svarade Carlsson.
+
+Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
+frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
+honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
+inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
+svarade.
+
+-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
+Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
+fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
+omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
+upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
+ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
+baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
+jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
+schangtilt folk.
+
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
+högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
+ingen sjökarl.
+
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
+ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
+och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
+längre segelfärder.
+
+-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
+när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
+
+-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
+förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
+
+-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
+rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
+
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
+
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
+lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
+middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
+inte mjölkade.
+
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
+jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
+rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
+och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
+
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
+händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
+med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
+tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
+förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
+framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
+än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
+orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
+varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
+stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
+måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
+och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
+plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
+fingo ligga nere.
+
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
+läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
+att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
+sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
+uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
+dödsberedelser kunde innebära.
+
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
+instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
+ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
+folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
+pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
+slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
+fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
+kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
+snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
+
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
+över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
+Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
+och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
+lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
+stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
+ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
+visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
+och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
+vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
+riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
+gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
+skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
+för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
+hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
+skrev på tryckt papper.
+
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
+trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
+magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
+talades inne i stugan hos modern.
+
+-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
+kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
+veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
+nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
+så gott först som sist.
+
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
+månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
+sätta mot det talet.
+
+-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
+dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
+
+-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
+_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
+alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+
+-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
+komma och ta henne, det kan väl inte...
+
+-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
+inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
+
+Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
+med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
+gav efter.
+
+-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
+långa talet.
+
+-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
+första plikt; och därför ska du skriva.
+
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
+icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
+som följde inne i stugan.
+
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
+stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
+honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+
+När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
+talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
+skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
+lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
+också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
+underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
+timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
+
+Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
+planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
+när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
+glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
+tillbaka.
+
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
+planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
+prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
+att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
+kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
+fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
+de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+
+Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
+så klagade man.
+
+-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
+och en för sig och Gud med oss alla!
+
+Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
+plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
+nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
+kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
+låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
+sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
+upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
+såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
+svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
+ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
+att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
+råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
+park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
+viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
+kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
+
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
+som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
+takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
+kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
+honom, och därför blev han sittande.
+
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
+förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
+väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
+skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
+inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
+tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
+bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
+löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
+sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
+var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
+
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
+spisen, då Clara kom och ropade honom:
+
+-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
+söker honom!
+
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
+emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
+
+Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
+långt svart skägg och som såg skarp ut.
+
+-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
+med en gest på sitt sällskap.
+
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
+
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
+Rågholmen kunde få köpas.
+
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
+med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
+
+-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
+kostade.
+
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
+det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
+sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
+
+-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
+vid gumman och sonen först.
+
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
+
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
+anhållan.
+
+-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
+
+Nej, det ville inte direktören.
+
+-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
+Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
+
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
+stycken hundrakronor.
+
+-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
+
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
+känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
+menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
+och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
+Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
+under.
+
+-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
+
+-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
+inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
+direktören såg det.
+
+-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
+
+Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
+sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
+
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
+skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
+kapital, drog han till med.
+
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
+på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
+beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
+arbetet vara i gång.
+
+Och därmed reste han.
+
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
+haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
+höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
+sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
+på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
+åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
+det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
+och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
+bli så bra alltsammans.
+
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
+natten för att räkna.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
+snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
+övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
+
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
+Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
+lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
+fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
+och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
+knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
+stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
+som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
+men det var för starkt för honom ännu.
+
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
+blåsa i sundet utanför Rågholmen.
+
+-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
+schangtil och ta emot dem.
+
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
+Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
+främmande herrarne.
+
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
+Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
+fram som folk.
+
+När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
+begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
+och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
+blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
+blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
+musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
+i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
+höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
+susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
+om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
+spruckit.
+
+-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
+ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
+ett hagel av småsten.
+
+Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
+ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
+Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
+
+-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
+oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
+
+-- Bravo!
+
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
+stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
+skratt och stoj.
+
+-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
+Hemsöarne, som vilade på årorna.
+
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
+farligt att titta på ståten.
+
+-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
+kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
+var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
+som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
+så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
+gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
+
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
+visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
+och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
+lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
+kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
+blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
+ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
+så gott i hela kroppen så en ville dö.
+
+Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
+berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
+modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
+i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
+han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
+när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
+han med.
+
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
+bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
+om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
+stiga in i hytten ett ögonblick.
+
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
+att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
+med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
+några aktier.
+
+-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
+lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
+köp efter att ha druckit.
+
+Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
+fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
+uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
+skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
+pö» och à konto.
+
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
+klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
+
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
+han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
+när de kommo i land.
+
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
+hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
+visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
+bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
+han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
+musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
+strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
+befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
+om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
+farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
+
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
+blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
+gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
+konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
+att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
+bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
+detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
+revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
+affären skulle kunna gå.
+
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
+Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
+ogifta arbetare började visa sina verkningar.
+
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
+visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
+i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
+brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
+söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
+dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
+framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
+måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
+och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
+bordet än förr.
+
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
+att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
+som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
+hemma kring knutarne.
+
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
+tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
+nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
+ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
+heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
+kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
+Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
+gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
+mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
+en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
+styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
+det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
+kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
+rådde.
+
+Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
+och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
+borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
+kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
+löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+
+-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+
+-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
+gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
+
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
+förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
+råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
+inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
+merbemälte Carlsson och konsorter.
+
+-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
+
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
+och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
+bortföra den.
+
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
+pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
+upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
+
+-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
+tala om.
+
+Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
+»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
+sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
+över byn och fjärden.
+
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
+blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
+men utredningsmannen kommer
+och stryker streck över alltsammans.
+
+
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
+kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
+stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
+fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
+flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
+såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
+än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
+även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
+började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
+sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
+stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
+dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
+vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
+på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
+trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
+värkte och rann.
+
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
+kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
+och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
+sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
+arbetade i degtråget.
+
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
+hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
+
+-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
+
+-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
+hon lagt undan raka och viska.
+
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
+Carlsson upp och gick efter.
+
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
+
+-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
+
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
+
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
+efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
+gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
+som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
+sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
+ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
+se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
+något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
+henne.
+
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
+Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
+ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
+pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
+ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
+blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
+följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
+från ett osynligt ställe inne i hagen.
+
+Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
+under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
+nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
+tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
+som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
+kylde och vätte.
+
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
+sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
+över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
+ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
+stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
+vindfällen.
+
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
+valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
+långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
+nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
+skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
+intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
+således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
+brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
+ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
+över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
+kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
+den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
+ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
+varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
+gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
+fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
+hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
+skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
+sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
+bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
+hon liggande.
+
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
+med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+
+-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
+
+-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
+Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
+hyllan, du vet!
+
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+
+-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
+pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
+
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
+sig.
+
+-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
+Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
+
+-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
+själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
+kommer.
+
+-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+
+-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
+inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
+Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
+skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
+stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
+betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
+och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
+dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
+ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
+till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
+ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
+och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
+få somna.
+
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
+
+-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
+doktorn.
+
+-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
+
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
+
+-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
+ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
+
+-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
+att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
+Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
+meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
+honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
+på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
+på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+
+Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
+han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
+Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
+henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
+på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
+chiffonjén med ryggen.
+
+-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
+
+-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
+du är undantagsman.
+
+-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
+syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
+
+-- Ut! Annars knäpper jag dig!
+
+-- Hotar du?
+
+-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
+med rättskarlar på sistone.
+
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+
+-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
+
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
+bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
+och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
+vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
+gå.
+
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
+sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
+ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
+blev ogjort.
+
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
+lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
+julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
+i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
+och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
+alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
+en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
+föll ingen in.
+
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
+tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
+liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
+snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
+huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
+icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
+fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
+till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
+i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
+isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
+den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
+och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
+issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
+mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
+ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
+skorpan.
+
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
+och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
+öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
+som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
+snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
+nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
+töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
+havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
+ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
+icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
+släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
+
+-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
+
+-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
+på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
+
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
+
+Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
+ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
+
+-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
+
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
+man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
+sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
+Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
+samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
+beslutat, så gjordes.
+
+-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
+föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
+
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
+i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
+iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
+någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
+
+-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
+mera handlingskraftig än tankeduglig.
+
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
+bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
+helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
+åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
+med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
+
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
+för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
+i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
+man nog skulle kasta på honom.
+
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
+sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
+
+-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
+Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
+Gillöga tall.
+
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
+uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
+
+-- Och där ha vi Trälskär.
+
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
+obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
+tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
+
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
+de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
+sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
+
+Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
+ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
+där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
+synranden, hade stigit upp.
+
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
+och ett dunkande, som nalkades.
+
+-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
+
+-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
+snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
+hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
+
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
+och dånet tycktes följa.
+
+-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
+ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
+var rädd.
+
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
+snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
+omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
+alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
+och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
+
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
+men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
+Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
+sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
+han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
+honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
+
+-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
+hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
+
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
+vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
+efter oväntat byte.
+
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
+och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
+ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
+
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
+att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+
+-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
+inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
+
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
+farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
+suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
+och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
+
+-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+
+-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
+
+-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+
+Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
+bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
+frågade vad som stod på.
+
+-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
+
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
+
+-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
+
+-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
+påstötning.
+
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
+bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
+ner fängkrutet och gick ut.
+
+-- Hej, vem där! ropade han.
+
+-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
+
+-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
+själtåget?
+
+-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
+henne!
+
+-- Har ni förlorat henne?
+
+-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+
+-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
+
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
+eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
+kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
+förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
+minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
+medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
+för den uthungrade.
+
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
+natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
+strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
+verkligen förmådde genomtränga tjockan.
+
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
+Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
+om han fått för sina gärningar».
+
+-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
+orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
+gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
+hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
+ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
+bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
+gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
+Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
+med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
+sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
+
+-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
+på länge.
+
+-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
+om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
+hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
+karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
+vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
+kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
+och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
+upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
+hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
+förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
+nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
+nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
+utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
+de icke ville undvara gudsordet.
+
+-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
+min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
+så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
+
+Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
+hälften.
+
+-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
+ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
+för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
+
+-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
+
+Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
+
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
+väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
+kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
+draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
+Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
+skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
+
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
+eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
+
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
+huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
+båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
+löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
+sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
+Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
+drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
+självt. Men förgäves.
+
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
+på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
+rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+
+-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
+
+Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
+draggningen efter kistan.
+
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
+mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
+än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
+förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
+trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
+smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
+vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
+djupet.
+
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
+strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
+över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
+ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
+att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
+psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
+förslaget, som meddelades åt församlingen.
+
+Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
+sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
+övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
+steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
+bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
+
+-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
+pastorn.
+
+-- Jaa! svarades från stranden.
+
+Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
+ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+
+De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
+kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
+och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
+ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
+de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
+
+-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
+Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
+började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
+höras.
+
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
+sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
+
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
+tycktes ännu ha något på hjärtat.
+
+-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
+haft ett litet ord med?
+
+-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
+tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
+man kunde.
+
+Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
+blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
+så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
+ropade adjö!
+
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
+upptogs i männens självansvariga led.
+
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
+ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
+blåsiga fjärdar och gröna sund.
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+***** This file should be named 30078-8.txt or 30078-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30078/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.