diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:55:00 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:55:00 -0700 |
| commit | eda6d56e35dec2374d16d8fd66273c796901c658 (patch) | |
| tree | 02a07529d5a9927b5e59117bfc3c66e2d6166924 /19128-h | |
Diffstat (limited to '19128-h')
| -rw-r--r-- | 19128-h/19128-h.htm | 4439 | ||||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic106.png | bin | 0 -> 1553 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic112.png | bin | 0 -> 5450 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic115.png | bin | 0 -> 3233 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic122.png | bin | 0 -> 4731 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic126.png | bin | 0 -> 6813 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic13.png | bin | 0 -> 3381 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic133.png | bin | 0 -> 4182 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic136.png | bin | 0 -> 5288 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic143.png | bin | 0 -> 4735 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic145.png | bin | 0 -> 8497 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic152.png | bin | 0 -> 3406 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic159.png | bin | 0 -> 12268 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic26.png | bin | 0 -> 5732 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic36.png | bin | 0 -> 7267 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic41.png | bin | 0 -> 6415 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic48.png | bin | 0 -> 5477 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic5.png | bin | 0 -> 5801 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic52.png | bin | 0 -> 2004 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic53.png | bin | 0 -> 4207 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic59.png | bin | 0 -> 5394 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic65.png | bin | 0 -> 1558 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic66.png | bin | 0 -> 7512 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic73.png | bin | 0 -> 10228 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic80.png | bin | 0 -> 4445 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic91.png | bin | 0 -> 5410 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/pic98.png | bin | 0 -> 5060 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 19128-h/images/publogo.png | bin | 0 -> 880 bytes |
28 files changed, 4439 insertions, 0 deletions
diff --git a/19128-h/19128-h.htm b/19128-h/19128-h.htm new file mode 100644 index 0000000..91dfb88 --- /dev/null +++ b/19128-h/19128-h.htm @@ -0,0 +1,4439 @@ + +<!DOCTYPE HTML PUBLIC "-//W3C//DTD HTML 4.01 Transitional//EN"> +<html> +<head> +<title>Ada</title> +<meta http-equiv = "Content-Type" content = "text/html; +charset=ISO-8859-1"> + +<style type = "text/css"> + +/* standard styles */ + +body {margin-left: 10%; margin-right: 10%;} + +hr {width: 80%; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;} +hr.mid {width: 50%;} +hr.tiny {width: 20%;} + +i {font-size: 103%;} + +a.toc {text-decoration: none;} + +h1, h2, h3, h4, h5, h6 {text-align: center; font-style: normal; +font-weight: normal; line-height: 1.5; margin-top: .5em; +margin-bottom: 0em;} + +h1 {font-size: 300%;} +h2 {font-size: 150%;} +h3 {font-size: 125%;} +h4 {font-size: 115%; margin-bottom: 1.5em;} +h5 {font-size: 100%;} +h6 {font-size: 90%;} + +p, div, blockquote {margin-top: .5em; margin-bottom: 0em; +line-height: 1.2;} + +p.illustration {text-align: center; margin-top: 1em; +margin-bottom: 1em;} +p.illustration.chapter {margin-top: 6em; margin-bottom: 2em;} +p.illustration.section {margin-top: 2em; margin-bottom: 2em;} +p.inset {margin-left: 10%;} + +table {margin-left: auto; margin-right: auto; margin-top: 1em; +margin-bottom: 1em; width: 80%;} + +td {vertical-align: top; padding: .1em .5em;} + +td.number {text-align: right;} + +.chapter {margin-top: 4em;} +.section {margin-top: 2em;} +.space {margin-top: 1em;} +.nospace {margin-top: 0em;} + +.ital {font-style: italic;} +.boldf {font-weight: bold;} +.extended {letter-spacing: .2em;} + +ins.correction {text-decoration: none; border-bottom: thin dotted red;} +ins.edcorr {text-decoration: none; border-bottom: thin solid red;} +ins.mycorr {text-decoration: none; border-bottom: thin dotted red;} + +.pagenum {position: absolute; right: 5%; font-size: 95%; +font-weight: normal; font-style: normal; text-align: right; +text-indent: 0em;} + +.mynote {background-color: #DDE; color: #000; padding: .5em; +margin: 1em 5em; font-family: sans-serif; font-size: 95%;} + +</style> +</head> + +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterström + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Ada + +Author: Hasse Zetterström + +Release Date: August 26, 2006 [EBook #19128] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA *** + + + + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + +</pre> + + +<h1 class = "extended">A D A</h1> + +<h5>AV</h5> + +<h3>HASSE ZETTERSTRÖM</h3> + +<p class = "section"><br> + </p> + +<h6>TECKNINGAR</h6> + +<h6>AV</h6> + +<h5><i>EIGIL SCHWAB</i></h5> + +<p class = "illustration section"> +<img src = "images/publogo.png" width = "60" height = "43" +alt = "AB"> +</p> + +<br> + +<hr> + +<h5 class = "extended">STOCKHOLM ˇ ALBERT BONNIERS FÖRLAG</h5> + +<p class = "chapter"> </p> + +<h6>STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921</h6> + + + + +<h4 class = "chapter">INNEHÅLL.</h4> + +<table> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#ada">Ada</a></td> +<td class = "number">5</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#chapman">Chapmans äventyr</a></td> +<td class = "number">13</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#adolf">Adolf</a></td> +<td class = "number">26</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#grodan">Lövgrodan</a></td> +<td class = "number">36</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#bromsen">Bromsen</a></td> +<td class = "number">41</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#mormor">Chapmans mormor</a></td> +<td class = "number">48</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#kidney">Kidney and bacon</a></td> +<td class = "number">53</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#fj_man">Fjärde man</a></td> +<td class = "number">59</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#jul">En julberättelse</a></td> +<td class = "number">66</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#farbror">Farbror Teodår</a></td> +<td class = "number">73</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#allvarlig">En allvarlig historia</a></td> +<td class = "number">80</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#tvaa">Två som gått</a></td> +<td class = "number">91</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#poet">En skånsk poet</a></td> +<td class = "number">98</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#wallenberg">Wallenberg</a></td> +<td class = "number">106</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#venlighet">Försök med vänlighet</a></td> +<td class = "number">112</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#hatt">Påskhatt</a></td> +<td class = "number">115</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#problem">Ett problem</a></td> +<td class = "number">122</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#betygelser">Kärleksbetygelser</a></td> +<td class = "number">126</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#hopp">Hopptåget</a></td> +<td class = "number">133</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#promenad">En promenad</a></td> +<td class = "number">136</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#paketen">Paketen</a></td> +<td class = "number">143</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#baat">På en ångbåt</a></td> +<td class = "number">145</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#handbok">Handbok för nya +millionärer</a></td> +<td class = "number">152</td> +</tr> +<tr> +<td><a class = "toc" href = "#kudden">Kudden</a></td> +<td class = "number">159</td> +</tr> +</table> + + + +<span class = "pagenum">5</span> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic5.png" width = "171" height = "207" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "ada" id = "ada">ADA.</a></h4> + + +<p>Ada är en grön papegoja som bor i en vacker bur i ett litet hus vid +en badort i yttre havsbandet. Det här händer mitt i sommaren, då ön är +full av badgäster och sommarfolk.</p> + +<p>Adas ägarinna, fru Blom, har rest till staden på några dagar och hon +har bett sin granne, fru Lind, att se till Ada.</p> + +<p><span class = "pagenum">6</span> +Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i +rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och +då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den +lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare.</p> + +<p>Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då +och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan:</p> + +<p>— Äda! Äda!</p> + +<p>Hela ön känner Ada. De små flickorna trängas framför hennes bur, mata +henne och bli så glada då hon visslar åt dem eller då hon någon gång +visar dem sitt största konststycke: att sitta på översta pinnen och +släppa ned en skorpa mitt i vattenskålen.</p> + +<p>Ada märker strax att hennes matmor lämnat henne. Hon skriker, ropar +och visslar en hel förmiddag. Då fönstret är öppet, hör man hennes Äda! +Äda! långt ut på marken.</p> + +<p>Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och +med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och +slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett +ögonblick sitter hon +<span class = "pagenum">7</span> +stilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger rätt ut genom +fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå. Ada känner sitt +hjärta klappa av frihetens stora lycka, högre och högre flyger hon och +till slut når hon trädtopparna vid skogsranden. Där stannar hon och där +jublar hon i himlens höjd sitt: <i>Äda! Äda!</i></p> + +<p>Fru Lind berättar hur allt gick till:</p> + +<p>— Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle +ta den där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, +man har nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och +när jag kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det +gått till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid +sin goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är +borta, jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till +en fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne +för närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och +som hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på +rösten, om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som +belöning +<span class = "pagenum">8</span> +till den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n!</p> + +<p>Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i +skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne. +Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen +ringde det från grannsamhällena:</p> + +<p>— Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon +som sett henne i dag?</p> + +<p>På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk. +Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen +satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga +ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom +flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade +fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre +reste sig hela församlingen och ropade med hög röst:</p> + +<p>— <i>Ada! Ada! Ada!</i> Den gamle prosten som stod med ryggen +vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av +församlingens underliga beteende att han sjönk ned på +<span class = "pagenum">9</span> +sina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro.</p> + +<p>Men Ada flög vidare.</p> + +<p>En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig +nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara +stilla och gungade på grenen.</p> + +<p>Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet +från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en +akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme. +Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll +vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste +bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark.</p> + +<p>Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut +handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid +trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade +ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han +mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan +i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.</p> + +<p><span class = "pagenum">10</span> +Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och +vackert målad av en person som bett att få vara okänd.</p> + +<p>Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott +fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter +kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om +vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter, +och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper +bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar:</p> + +<p>— <i>Ada! Ada! Ada!</i></p> + +<p>Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man +går in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. +Revisorn står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och +ropar sitt:</p> + +<p>— <i>Ada! Ada! Ada!</i></p> + +<p>Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare +plats.</p> + +<p>På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall +komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik. +Hon går lugnt i land bärande sin lilla +<span class = "pagenum">11</span> +kappsäck. Men då hon går uppför backen till villan, händer något. Ada +kommer flygande, och då hon känner igen sin matmor, sjunker hon stilla +ned på hennes huvud. Och där stannar hon. Fru Blom småler vänligt och +går vägen fram med högburet huvud och Ada på hatten som en grann och +vacker prydnad. Badgästerna följa i en lång ström från bryggan.</p> + +<p>På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett +djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan, +stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst:</p> + +<p>— Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från +att göra det!</p> + +<p>— O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta +vad saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända.</p> + +<p>Revisorn rycker en filt från en säng och går ut. Fru Blom kommer emot +honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne, +drar henne till marken och ropar triumferande:</p> + +<p>— Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat +henne!</p> + +<p><span class = "pagenum">12</span> +Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i +den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.</p> + +<p>Hon flyger rätt upp över hustaken och då hon kommer till den lilla +stugan där hennes bur står och väntar henne, flyger hon rätt in genom +fönstret och så vidare in i buren. Hennes hjärta klappar hårt av +ansträngning och skrämsel och trött sjunker hon ned på burens golv i den +fina sanden. Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som +hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben +som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den +tjocka runda pinnen.</p> + +<p>Och där sitter hon.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">13</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic13.png" width = "178" height = "140" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "chapman" id = "chapman">CHAPMANS ÄVENTYR.</a></h4> + + +<p>Jag är en tax. Min moder var också tax — naturligtvis. Hon var +en äkta Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner +jag mera flyktigt. Han umgicks endast tillfälligt i huset. Nåja, das +kommt in den besten Familien vor.</p> + +<p>Min mormoder tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Hon +bet får (min mormoder) och blev skjuten. Men hon är ändå släktens +stolthet. Hon hade en mängd pris från många utställningar och hennes +stamtavla var en av de finaste inom vår värld. Detsamma är förhållandet +<span class = "pagenum">14</span> +med min egen ehuru den tyvärr förkommit. En ung målare, som fick den med +sig, tecknade för 15 kr. en eldsvåda, som han aldrig sett, för en daglig +tidning, på baksidan av densamma. Därigenom är min börd en smula dunkel. +Jag har också mest uppehållit mig hos fördomsfria människor, som icke ge +mycket för förfäders ära.</p> + +<p>Och sådant kan ju vara rätt. En engelsk författare, som min vän +målaren ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från +dåliga förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland +människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också +är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser +genast vad han har framför sig. Visserligen säger man att benen på en +äkta tax skola se ut som om de voro sönderslagna och åter hopsatta i +mörkret. Annars är han inte äkta. Men det är just de oäkta taxarna som +se ut på det sättet. På vår börd lurar man sig inte så lätt, om man +förstår något litet av aristokrati här i världen. Men hur är det bland +människorna? Jag träffade en gång på en jakt en baron, som vid middagen +uppförde sig som en oäkta baron.</p> + +<p><span class = "pagenum">15</span> +Nå, det är ju möjligt att han också var det. Men det kunde då ingen se +på hans ben.</p> + +<p>Människorna äro sig rätt lika. Det är egentligen bara lukten som +skiljer dem åt. Men den känna de icke själva. De tro allesammans om sig +själva att de lukta gott, då det i själva verket är något helt annat. Då +vi hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon +park, så finna vi dem genom <i>deras</i> lukt — inte genom vår +egen, som människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. +Om vi möta en hund, fråga vi:</p> + +<p>— Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff +med lök i närheten?</p> + +<p>Det händer att vi få till svar:</p> + +<p>— Rakt fram — talar med person som stinker vitkål och 4 +dar använda strumpor.</p> + +<p>— Tack!</p> + +<p>Och då finna vi lätt vår husbonde.</p> + +<p>En hund har mycket att lära av denna världen. Men han lär mycket +fortare än en människa, ty han är ju mycket intelligentare. Ett barn av +en människa är knappast färdig att börja livet då en tax är klar att dö. +Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som äro av den allra äldsta +<span class = "pagenum">16</span> +hundrasen på jorden — man har funnit avbildningar av oss på +pyramiderna — vi äro mycket klokare men också mera tillbakadragna +och förnämt resignerade än människorna. Livet är inte att leka med. I +dag en skorpa och i morgon en bit hundbröd — Spratts patent +— den mest djävulska uppfinning en människas hjärna hittat på. Det +innehåller all näring en hund behöver, säger handelsmannen, som säljer +det. Ni behöver inte ge honom något annat.</p> + +<p>Jag har ätit hundbröd sex månader av mitt liv — jag var hos en +person som trodde att han var jägare — och då jag nu om nätterna +tjuter i sömnen, så är det för att jag drömmer om den avskyvärda +bleckskålen med de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbröd! +Ge en människa samma föda dag ut och dag in! Samma hårda brödbitar, +omöjliga att tugga och hennes mage och inälvor skola snart trasas +sönder. Men vi äro starka. Vi hålla. Åtminstone elva, tolv år.</p> + +<p>Jag är elva år nu. Elva år för en hund och 77 för en människa. Jag är +en gammal hund. Jag har också blivit litet fetare i kroppen och på +hösten får jag lätt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte längre +efter ekorrar. Åtminstone +<span class = "pagenum">17</span> +inte så långt. De ha också den förbaskade fördelen att de kunna klättra +i trän.</p> + +<p>Jag minns min mor och jag minns min allra första barndom. Vi voro 6 +syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi föddes på en egendom ute i skärgården +och det var stor uppståndelse då vi kommo till världen. Barnen lekte med +oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man +gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och +bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde.</p> + +<p>Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med +lång nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes +älsklingsbarn. Då jag varit borta från henne ett helt år, möttes vi en +gång på landsvägen. Hon kände igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt på +vägen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjöt av glädje och ville +inte skiljas från mig.</p> + +<p>Min far känner jag inte igen. Inte ens på lukten.</p> + +<p>Men två bröder känner jag. Den ena är så lik mig att man ofta tar fel +på oss. Han är en stor +<span class = "pagenum">18</span> +humorist, trots att han bor på landet. Han sade mig en gång att om jag +inte hade min stadsodör av rännsten och bakgård så skulle han trott att +han sprang runt sig själv då vi möttes: så lika äro vi. Han heter +Överman. Den andra brodern är större och starkare. Han heter Jerrman och +bor hos en fiskare i allra yttersta skären. Jag kom dit en gång med en +motorbåt, och då jag gick i land, mötte han mig på bron. Vi kände strax +igen varandra. Jag följde honom upp till stugan, men han var mycket rädd +att jag skulle äta upp hans mat för honom. Han behövde inte ha varit +rädd — det var rå strömming och några kalla potatisar.</p> + +<p class = "section">Då jag var 6 månader kom jag till en ung målare. +Han fick mig av min första husbonde. Jag minns att målaren, som var +ensam, blev mycket glad då han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid +havet och han gjorde verkligen allt för att roa mig. Men han var fattig. +De flesta unga konstnärer äro fattiga utom de som gift sig väl eller få +sälja sina tavlor, men de äro vanligen inga konstnärer. Detta sade mig +ofta min husbonde. Han är nu en berömd målare och +<span class = "pagenum">19</span> +förtjänar mycket pengar på sina tavlor. Han sålde mig...</p> + +<p>Nå, därom är inte mycket att säga. Vi hade flyttat till staden och vi +hade det knappt. Det var inte ofta vi åto middag och gjorde vi det, så +blev det alltid så mycket och så starkt att åtminstone målaren kände det +ett par dagar. Efter en sådan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De +oregelbundna vanorna, osäkerheten med födan och en obesvarad kärlek till +en varelse som jag sedan lärt mig hata som alla mina förfäder gjort +— det var en katt! — gjorde att jag blev trött på +alltsammans. Jag gick bort.</p> + +<p>Det var en vacker dag på våren. Jorden i planteringarna, där vi inte +få gå, doftade frisk och stark, solen lyste på de torra gatorna, +människorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i +parkerna.</p> + +<p>Jag kom till en sådan park. Små barn i fina vackra kläder lekte. +Spelade kula och hoppade hage.</p> + +<p>Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som förstå att en svans på +en hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att +dra i. Jag tycker om de goda vackra barnen. +<span class = "pagenum">20</span> +Deras små händer kunna smeka milt och stilla. Stora gamla människor +förstå inte den konsten. De klappa en hund som vore det en elefant. +Hjärnan skakar i oss då en sådan stor människa lägger sin labb på vårt +huvud. Därför händer det ibland att vi bita till ett tag i labben. Och +då säger den stora människan:</p> + +<p>— En sådan lömsk hund! Jag som bara ville klappa honom!</p> + +<p>Med barnen är det något annat. De äro alltid litet rädda för oss och +därför äro de mera försiktiga i umgänget.</p> + +<p>Jag var nu i parken. Jag lade mig på sanden framför ett säte och +stekte mig i solen. Det var så varmt och skönt och jag var nära att +falla i sömn. Men ett öga höll jag öppet. Med det följde jag en herre +som gick runt planteringen. Jag kände honom. Han var en detektiv, en +sådan människa som står vid en plantering och väntar på 3 kronor. De 3 +kronorna är någon stackars okunnig liten hund som hoppar in i +planteringen. Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar +honom kanhända en sockerbit — aldrig ger han honom den — +hugger tag i honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar +honom +<span class = "pagenum">21</span> +till polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då +får detektiven 3 kr. Ett sådant yrke!</p> + +<p>Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom. Jag går inte i +planteringen annat än då det är absolut nödvändigt. Och går jag dit, så +går jag inte därifrån för en sockerbit som jag aldrig får.</p> + +<p>Så låg jag i solen och stekte mig, då jag plötsligt kände en liten +hand som klappade mitt huvud och hörde en vacker flickröst:</p> + +<p>— En så söt liten hund — en sådan vill jag ha!</p> + +<p>Det blev mitt öde — för en tid. Jag följde den lilla flickan då +hon gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit +mig och min vän målaren kom för att hämta mig. Jag blev både rädd och +glad då jag såg honom. Den lilla flickan grät då jag skulle gå. Och så +slutade det med att målaren sålde mig för 50 kr. Han var en fattig man, +och då han klappade mig till avsked, kände jag att han sörjde över vad +som hänt.</p> + +<p>Men han glömde mig. Han känner numera icke igen mig, då vi mötas. Men +jag känner +<span class = "pagenum">22</span> +honom. Vi hundar äro sådana — vi glömma aldrig dem som visat oss +vänlighet.</p> + +<p>Så var jag i ett hus, där det fanns kök. Det var något nytt. Köket är +det viktigaste rummet i alla hus. Där är varmt och gott och finnes där +en god jungfru, så har en hund det bra. Men hon bör vara förlovad. En +jungfru med en fästman är vänligare och gladare än de som sitta ensamma +hemma om söndagskvällarna. Jag har mött även sådana. Man får vara mycket +försiktig i umgänget med dem. Det händer att de kasta ett vedträ efter +en om de kommit upp för sent någon morgon. I hus med oförlovade jungfrur +står min vattenskål torr och tom och serveras min middag på mycket +oregelbundna tider. En katt vet allt sådant och han rättar sig därefter. +En katt är inställsam och falsk. Han stryker sig mot människan, han +spinner och han går försiktigt undan, då han vet att det passar sig +bäst.</p> + +<p>Min första katt — ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skön +— det vackraste jag sett. Mjukt smög hon fram och vänligt lyste +hennes falska ögon. Mitt hjärta klappade häftigt, då vi möttes första +gången. Jag viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så +göra vi alltid, +<span class = "pagenum">23</span> +vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag blev ändå +icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då förstod jag +att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit så från +tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva. Och därför står jag nu +också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten — +helst en stor — efter varje katt de få se. Jag förstår också dem +som spotta då en katt går förbi dem — det måste vara olycka att +möta en katt, jag vet och har känt det.</p> + +<p>En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av +äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var så bråkig +med sin stora päls och han fordrade nästan att jag skulle hälsa på honom +först. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn +på hundar — åtminstone på pudlar.</p> + +<p>I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda +vänner. De till och med sovo tillsammans. Jag såg detta med mycken +undran och jag anade att det låg något fel i denna anordning. Det visade +sig snart att jag fick rätt. Katten fick ungar — sådant förekommer +rätt ofta bland kattor — och då kunde pudeln +<span class = "pagenum">24</span> +naturligtvis inte ligga hos katten. Jag hade inte gjort det ändå. Men så +hände något annat. Det var på sommaren och då klippte man pudeln för att +han inte skulle svettas, sade portvakten, som utförde proceduren. En +hund svettas aldrig. Han kan inte sådant. Men en portvakt är en obildad +person.</p> + +<p>Alltnog, då pudeln var nyklippt och trodde, att han såg ut som ett +lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten. +Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rätt upp i +huvudet på pudeln och klöste honom alldeles fördärvad. <i>Hon trodde att +det var en främmande hund, därför att han var nyklippt!</i> Något sådant +hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens, +vilket en katt saknar.</p> + +<p>Men hunden har det svårt. Han tillhör samhället, dit han gått av egen +fri vilja och där han blivit människorna en trogen vän och tjänare, en +väktare, ett sällskap, en jägare och en dragare, trogen till det sista. +Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat än en katt. Det är +inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och då +katten springer +<span class = "pagenum">25</span> +bort har polisen intet kattstall att binda fast honom i.</p> + +<p>Hunden tjänar samhället, som bekämpar honom. Människorna, som ofta +äro rätt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som +sprungit bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra gå av +fri vilja bort från det hus, som behandlar oss illa. Den hemlöse hunden +— finnes det något mera klagande och sörjande, något mera +förtvivlat än hans ensamma tjut om natten? Han väcker någon. Polisen +kommer. Han tages till hundstallet, till de andra hemlösa, och så dödar +man honom efter 3 dagar. Människans tack för att han lämnade vildmarken +och gick till människan. Huru rätt hade icke den man som en gång +sade:</p> + +<p><i>Det bästa hos människan är hunden.</i></p> + + + + +<p><span class = "pagenum">26</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic26.png" width = "238" height = "139" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "adolf" id = "adolf">ADOLF.</a></h4> + + +<p>Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis +för att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde +Almblads endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. +Almblad var ett av offren för den våren 1917 grasserande +potatisepidemien.</p> + +<p>Almblad grävde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm +vår. Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner +samt ett uppmuntrande ord.</p> + +<p><span class = "pagenum">27</span> +— Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till +vintern!</p> + +<p>Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om +nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda +kort och det lindrade värken. Frampå morgonen föll han i sömn och såg +potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som +astrakaner.</p> + +<p>Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda +och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som +han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty +framtiden och dess potatis var hans.</p> + +<p>Då sade fru Almblad:</p> + +<p>— Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera +dagar men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris.</p> + +<p>— Vilken gris? sade Almblad, som var trött.</p> + +<p>— Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att +vi, när vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, +en gris till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa +i år.</p> + +<p><span class = "pagenum">28</span> +— Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad.</p> + +<p>— Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. +Där spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en +stia.</p> + +<p>— Vad ska han äta? frågade Almblad.</p> + +<p>— Å, alltid har man mat åt en gris. Allt som blir över i köket +och som annars kastas bort, det får han och då föder man ju honom +alldeles gratis.</p> + +<p>Dagen därpå köpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den +grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig över att +Gustav också tyckte om just den grisen.</p> + +<p>Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt +vad som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också. Kontrollerad +barnmjölk för 55 öre litern med Mariekäx, som doppades i mjölken för att +den lättare skulle tuggas.</p> + +<p>Alla öns sommargäster kommo och tittade på grisen. De unga damerna +sade att det var något av det mest förtjusande de sett. De matade grisen +med småbröd och chokladpraliner, och de +<span class = "pagenum">29</span> +skulle nästan ha kysst honom om inte en förvänd uppfostran hade +förbjudit det.</p> + +<p>Grisen döptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn +och lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i +alla villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i +vikt. Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg +att bli ett svin.</p> + +<p>En dag sade en vän till Almblad:</p> + +<p>— Vad ska du göra med Adolf?</p> + +<p>— Vad jag ska göra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom +och ha honom till jul.</p> + +<p>— Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fäst dig vid +honom.</p> + +<p>Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som +att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring +och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att +äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad +möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen +tillagades på ett aptitligt sätt — men äta upp Adolf, nej, det +gick inte.</p> + +<p><span class = "pagenum">30</span> +Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt:</p> + +<p>— När ska vi slakta Adolf?</p> + +<p>Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.</p> + +<p>— Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora +höstslakten har väl inte börjat än?</p> + +<p>Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte +att invändningen gjorde sig.</p> + +<p>På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade +Adolf. Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. +Fru Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes +man.</p> + +<p>— Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes +broderade nattlinne. Vi — kan — inte — döda Adolf! Vi +ä inte — sådana — hårda — grymma människor, att vi kan +döda — ett — osjäligt djur!</p> + +<p>— Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva.</p> + +<p>Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. +Han åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. +krisölet, +<span class = "pagenum">31</span> +ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn.</p> + +<p>Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads +stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet +smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf.</p> + +<p>— Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för +resten törs jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur +han får det.</p> + +<p>— Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men +jag stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan +jag sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte +lämna vind för våg.</p> + +<p>Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav +grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som +värmdes något för att inte göra Adolf nervös.</p> + +<p>Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier +och andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det +blev en hacka över. Och på middagen gick han till +<span class = "pagenum">32</span> +båten, hämtade post och tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen +satt han hos Adolf på en liten pall och talade om dagens händelser.</p> + +<p>— Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du +ska få leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara +alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!</p> + +<p>En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. +Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var +stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade +kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var +borta! Almblad sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han +började veva, men han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt +upp i hans hjärna: <i>Adolf!</i> Almblad tumlade ut till svinstian. Den +var tom! Adolf var lika borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda +människor hade kommit på natten, bedövat honom för att han inte skulle +ropa på hjälp och fört bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt +något håll. Eller kanske — kanske hade Adolf blivit så skrämd av +potatistjuvarna att han +<span class = "pagenum">33</span> +sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet, +bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.</p> + +<p>Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: — Adolf! +Adolf! Men intet svar. Adolf var borta.</p> + +<p>Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en +lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom +på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade +efter en noggrann undersökning att han var stulen <i>levande</i>, +bortförd med våld av illasinnade rövare.</p> + +<p>Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och +nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som +bleknade med höstens storm och oväder.</p> + +<p>Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita +flockar över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara +litet dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och +telefonerade och sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, +då dörren plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från +förstugan, direkt från gatan. I hatt och +<span class = "pagenum">34</span> +kappa sjönk fru Almblad ned i soffan framför sin man och sade med +upprörd, andfådd stämma:</p> + +<p>— <i>Jag har sett honom!!</i></p> + +<p>— Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?</p> + +<p>— Nej, <i>Adolf! Jag har sett Adolf!</i> O, Gustav, han låg i +Avéns matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han +hade ett stort äpple i munnen!</p> + +<p>— Hur vet du att det var han, sade Almblad.</p> + +<p>— Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra +ögat — han fick det en gång då han stötte sig mot en spik i +vedboddörren — jag kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg +han mitt bland sylta, korv och köttbullar och alla människor gick förbi +och ingen visste att det var han, vår Adolf!</p> + +<p>Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns +matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i +fönstret. Där fanns ingen gris!</p> + +<p>— Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen +gris.</p> + +<p>Så gick han in i affären och frågade expediten:</p> + +<p><span class = "pagenum">35</span> +— Här fanns ett grishuvud i går, var är det?</p> + +<p>— Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett +mycket vackert grishuvud.</p> + +<p>— Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.</p> + +<p>— Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i +dag på morgonen.</p> + +<p>— Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.</p> + +<p>Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.</p> + +<p>Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med +varandra och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på +middag hos Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de +voro tyvärr upptagna — man går inte gärna bort på middag för att +nödgas äta upp sin allra bästa vän, även om han en gång varit ett +svin.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">36</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic36.png" width = "237" height = "177" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "grodan" id = "grodan">LÖVGRODAN.</a></h4> + + +<p>Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på +morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren. +Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på +käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi +närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.</p> + +<p><span class = "pagenum">37</span> +Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte:</p> + +<p>En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal +militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på +Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på +utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på +söder — granris på golvet — de vackra flickorna — alla +kamraterna — unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu +går han om morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser +efter att allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, +som städar och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så +har han ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens +hårda stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit +hitut. När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa +honom mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och +kakbitar ur en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven +härute under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund +— det är förbjudet med gravkullar i parken. +<span class = "pagenum">38</span> +Då och då lägger han en blomma på graven till minne av den bästa och +trognaste vännen.</p> + +<p>Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I +gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och +säger:</p> + +<p>— Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga +tusental av dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer +en sån där nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte +bra med en hårnål i magen.</p> + +<p>Han blir tyst och så fortsätter han:</p> + +<p>— Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela +dagen i går för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där +liten groda, som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag +kom över järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan +stenarna är det små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med +sand, men den rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg +jag två små lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, +och jag stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då +hon hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. +Jag tittade +<span class = "pagenum">39</span> +ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte hjälpa henne +upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata väggarna. Jag stack +ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag försökte också med +grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i hålet och måste vara +där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra något för henne. Hela +min vackra morgon var förstörd för den där lilla lövgrodans skull. Till +slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen och hela dagen tänkte +jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde inte komma upp.</p> + +<p>Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid +middagen berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, +ty hon är så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för +lövgrodan. Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och +sade:</p> + +<p>— Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens +mening, att hon skall vara där, så <i>skall</i> hon vara där. Vi kunna +ingenting göra åt den saken.</p> + +<p><span class = "pagenum">40</span> +Och naturligtvis är det så. Jag kan <i>absolut</i> inte göra något.</p> + +<p>Vi sutto tysta och så sade jag:</p> + +<p>— Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?</p> + +<p>Han reste sig och svarade:</p> + +<p>— Nej, nej, på inga villkor — jag vill det inte — +det vore ju att tvivla på försynen! Och det gör jag inte.</p> + +<p>Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla +kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg +brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt +— kanhända.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">41</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic41.png" width = "236" height = "144" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "bromsen" id = "bromsen">BROMSEN.</a></h4> + + +<p>Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter +på Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans +sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så +bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba +gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen, +härmar han djurets surrande läte — sssss — och då dramat +blir som mest spännande, står han upp på golvet och visar med energiska +rörelser och gester det olyckliga +<span class = "pagenum">42</span> +offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens huvudpunkt, då spänningen är +som starkast stelnar han plötsligt till, står rak med stirrande ögon och +faller sedan ihop på en stol. Effekten är storartad.</p> + +<p>Berättelsen lyder så här:</p> + +<p>Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på +ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster +i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så +vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.</p> + +<p>En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock +fullt arbetsföra.</p> + +<p>På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon +förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag +hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat +då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås +på mina vita flanellbyxor.</p> + +<p>Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man +gör, som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.</p> + +<p><span class = "pagenum">43</span> +På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som +viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring +med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett +allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god +morgon och jag sade:</p> + +<p>— Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, +att han varit i staden några dagar förut.</p> + +<p>Drängen svarade: — Tack, gott! och jag tillade omedelbart:</p> + +<p>— Kan Karlsson skaffa mig en broms?</p> + +<p>— Skall han vara levande? sade Karlsson.</p> + +<p>— Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.</p> + +<p>— Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete +med den stora skoveln.</p> + +<p>På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla +juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren +till gren och så vidare.</p> + +<p>— Har Karlsson bromsen? sade jag.</p> + +<p>— Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle +vara.</p> + +<p><span class = "pagenum">44</span> +— Är han stor och stark?</p> + +<p>— Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men +den sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892, +slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig. +Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en +bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.</p> + +<p>— Hur mycket kostar han, sade jag.</p> + +<p>— Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så +säjer vi väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en +tändstickslåda.</p> + +<p>— Är han bunden, sade jag.</p> + +<p>— Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så +han är nog liksom lite bedövad.</p> + +<p>Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och +såg efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas +från bromsen.</p> + +<p>Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt +rörde sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, +stack några små hål på dess övre sida, för +<span class = "pagenum">45</span> +att djuret skulle kunna andas, och därpå gick jag till sängs.</p> + +<p>Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30 +grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att +bada.</p> + +<p>Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt +under en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och +surrade. Ssss — sss — tssss — tssss.</p> + +<p>Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig +glömma.</p> + +<p>Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den +förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru +och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en +manikurist om naglarna — och där var också min dam, hon med +anjovisen. Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade +väntat på detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, +böjde mig ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför +kvinnans kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den +är bra.</p> + +<p><span class = "pagenum">46</span> +Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften. +Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade +— sssssss — en allmän panik bröt ut — ssssssss — +man sprang upp från borden — sssssss — man ropade om +varandra och över alla hördes den ensamma gamla damens gälla röst:</p> + +<p>— Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!</p> + +<p>Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde +sig på en stol och ropade:</p> + +<p>— Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!</p> + +<p>Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:</p> + +<p>— Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är +den jag mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.</p> + +<p>Ssssssss!</p> + +<p>— Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det +lugnar!</p> + +<p>Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko +undan för henne. Högt ropade hon:</p> + +<p>— Jag känner honom! Jag känner honom!</p> + +<p>Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. +<span class = "pagenum">47</span> +<i>Bromsen surrade icke längre.</i> Ögonen fingo ett undrande, frågande +uttryck, hon drog en lång djup suck och så föll hon pladask i +golvet.</p> + +<p>Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag +tände en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man +uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var +stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det +hördes genom hela huset:</p> + +<p>— Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, +för den är dubbelt så stor som den andra.</p> + +<p>Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan. +Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:</p> + +<p>— Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för +allt! De ä gott pris!</p> + +<p>Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, +säger någon:</p> + +<p>— Hur gick det med den gamla damen?</p> + +<p>— Jag tror, säger berättaren, att hon dog — av skam.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">48</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic48.png" width = "231" height = "82" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "mormor" id = "mormor">CHAPMANS MORMOR.</a></h4> + + +<p>Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han +har ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är +så att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. +Och han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att +använda honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi +bo. Men på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i +skärgården har man gått med honom på älg och det gick bra.</p> + +<p><span class = "pagenum">49</span> +Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men +han är inte märkvärdigare än de andra — utom det där med +spaderesset förstås.</p> + +<p>Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till +något alldeles särskilt märkvärdigt.</p> + +<p>Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger +hon:</p> + +<p>— Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.</p> + +<p>Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han +haft en mor.</p> + +<p>— Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var +alldeles brun över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni +känna väl Lewenhaupts taxar?</p> + +<p>Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. +Och gör man det inte, bör man inte tala om det.</p> + +<p>— Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, +så känner jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste +taxar jag sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon +tillhörde Hennes Majestät Drottningen +<span class = "pagenum">50</span> +av Danmark. Men hon bet får så dom måste skjuta henne.</p> + +<p>Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i +vårt hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i +slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor, +kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse +går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett +spaderess där det skall sitta men ändå — och denna varelse får äta +ur en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till +täcke en gammal uttjänt aftonkappa!</p> + +<p>Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där +han ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och +vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga +litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi +dra oss diskret tillbaka.</p> + +<p>Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då +och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på +huvudet. Inte som förr, så +<span class = "pagenum">51</span> +där i förbigående, utan mera vördnadsfullt och underdånigt.</p> + +<p>På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt +kvarteret. Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla +barnen från huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara +mormor. De stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då +Anna-Clara går, följa de henne med stora, beundrande blickar.</p> + +<p class = "illustration"> +<img src = "images/pic52.png" width = "111" height = "127" +alt = ""> +</p> + +<p>På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och +tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon:</p> + +<p>— Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har +inte varit hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark.</p> + +<p>— Nej, säger jag, hon är inte så fin.</p> + +<p>Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:</p> + +<p>— Men min mormor har aldrig bitit några får.</p> + +<p>— Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så +behöver vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.</p> + +<p>Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:</p> + +<p><span class = "pagenum">52</span> +— <i>Det tror jag heller inte att någon skulle våga!</i></p> + +<p>Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet +barn att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">53</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic53.png" width = "235" height = "124" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "kidney" id = "kidney">KIDNEY AND BACON.</a></h4> + + +<p>Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig +lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda +trottoaren. Klockan var ett — det var min lunchtid och jag gick in +på den stora restaurangen i hörnet vid torget.</p> + +<p>Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var +sig likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med +frisk aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita +bordslinnet och bröts mot glasen och +<span class = "pagenum">54</span> +bordssilvret. Jag fick ett ensamt litet bord och en ung flicka räckte +mig en matsedel.</p> + +<p>Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag +vid <i>Kidney and bacon</i>. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det +kan vara mycket bra. Just nu vill jag ha det!</p> + +<p>Jag beställde Kidney and bacon.</p> + +<p>Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med +min mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och +var köttbullar med potatis.</p> + +<p>Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon +ställde karotten på bordet och försvann.</p> + +<p>Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har +fått Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta +i livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just +det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra +öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag +gjorde det. De voro för resten utmärkta.</p> + +<p>Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade +jag:</p> + +<p><span class = "pagenum">55</span> +— Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra?</p> + +<p>Hennes ansikte lystes upp helt svagt — tiderna ge icke +anledning till alltför stora glädjeyttringar — och hon +svarade:</p> + +<p>— Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar.</p> + +<p>Så betalade jag och gick.</p> + +<p>Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i +går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora +restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som +dagen förut.</p> + +<p>Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där +stodo många goda rätter och där stod som i går <i>Kidney and bacon</i>. +Jag tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets +specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar — låt +oss se hur det går i dag!</p> + +<p>Och så beställde jag Kidney and bacon.</p> + +<p>Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde +jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna +rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.</p> + +<p><span class = "pagenum">56</span> +Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av +silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde +karotten på bordet och försvann.</p> + +<p>Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på +makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en +gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka: +Försynen är sysslolös — låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. +Men i dag driver makterna med mig. Det kan inte <ins class = +"correction" title = "text: 'tilllåtas'">tillåtas</ins>. Jag är en fri +man. Jag vill bestämma själv över min lunch.</p> + +<p>En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt +bugande.</p> + +<p>— Förlåt, sade jag, <i>Kidney and bacon</i> är det icke längre +njure och fläsk?</p> + +<p>— Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.</p> + +<p>— Det kan aldrig vara köttbullar?</p> + +<p>— Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.</p> + +<p>— Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt +Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket +bra, framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem. +Hovmästarens ansikte blev mycket +<span class = "pagenum">57</span> +allvarligt. Han såg på min karott som var av silver, tog den och +försvann. På vägen mötte han den unga uppasserskan och jag såg att han +talade vid henne. Jag förstod att han grälade och jag ångrade genast vad +jag gjort.</p> + +<p>Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen. +Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.</p> + +<p>Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag +såg att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även +det av silver, och på det låg <i>Kidney and bacon</i>.</p> + +<p>Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo. +Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled +fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag +utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt +samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna +och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig +matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.</p> + +<p>Det är mannen som skall ha <i>Kidney and</i> +<span class = "pagenum">58</span> +<i>bacon</i>, tänkte hon — <i>Kidney and bacon</i>, <i>Kidney and +bacon</i> — det måste jag komma ihåg!</p> + +<p>Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med +potatis. Jag beställde köttbullar.</p> + +<p>Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och +tvivel. Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av +silver och på det fatet låg Kidney and bacon.</p> + +<p>Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste +vårsolen.</p> + +<p>Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till +den unga uppasserskan:</p> + +<p>— I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så +bra?</p> + +<p>— Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. +Det är vår specialitet.</p> + +<p>Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga +äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna +önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and +bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">59</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic59.png" width = "227" height = "227" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "fj_man" id = "fj_man">FJÄRDE MAN.</a></h4> + + +<p>Det var en sådan dag — solen hade börjat värma och sommaren var +på väg. Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på +gatorna och torgen.</p> + +<p>Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och +där barnen leka i stora +<span class = "pagenum">60</span> +sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen och ritade i sanden +med min käpp som människor göra som äro lata och icke besvärade av +trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om mina fötter. Sen +ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom John.</p> + +<p>— Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig +bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från +landet.</p> + +<p>— Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på +våren vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser +det ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske +allmänheten förlåter oss.</p> + +<p>John satte sig och sade:</p> + +<p>— I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro +hemma hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han +kom inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och +det var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir +inte balanserat.</p> + +<p>— Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat +poker då jag var ung.</p> + +<p>— Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, +<span class = "pagenum">61</span> +men det är ju det som förrycker spelet. Joker hade vi också.</p> + +<p>— Du sa att du var med om något besynnerligt?</p> + +<p>— Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade +upp med några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på +tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter +sodavatten och jag kom mig icke för.</p> + +<p>Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:</p> + +<p>— Vem var det?</p> + +<p>Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. +I tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under +armen.</p> + +<p>— Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. +Söderberg är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och +nu kom han hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt +för honom.</p> + +<p>Jag kände i fickan efter min portmonnä — nåja, ett par vykort +kunde man ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på +karn. Han var trasig och smutsig och orakad och oklippt +<span class = "pagenum">62</span> +och jag inbillade mig att han luktade sprit. Man vill gärna att illa +klädda personer skola lukta sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. +Kanske var det bara en tillfällig olycka som kunde repareras — +re-pareras — repareras — jag upprepade ordet för mig själv +tills idén kom: <i>om vi skulle klä upp Söderberg, raka honom och +frisera honom och ha honom till fjärde man!</i></p> + +<p>— Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg +poker? Vi äro bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss +en tjänst, om ni vore med.</p> + +<p>Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så +sade han:</p> + +<p>— Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag +har inga pengar och som jag är klädd —</p> + +<p>— Den saken ordna vi, om ni tillåter.</p> + +<p>Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i +min sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi +klädde om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han +var färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka på +<span class = "pagenum">63</span> +golvet och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en +cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick +gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten.</p> + +<p>Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och +vi återvände till rökrummet.</p> + +<p>— Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker +mellan fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor +såg på mig och vi smålogo!</p> + +<p>— Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg +svarade:</p> + +<p>— Kör till!</p> + +<p>Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del +hus att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver +man vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess.</p> + +<p>Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som +kunde spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. +Han vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han +bluffade och han ökade — alltid i rätt ordning. Han rökte +<span class = "pagenum">64</span> +cigarrer och han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade +halva natten och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade +Söderberg vunnit 400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort +titlarna med honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.</p> + +<p class = "illustration"> +<img src = "images/pic65.png" width = "76" height = "131" +alt = ""> +</p> + +<p>— Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.</p> + +<p>— Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna +heller.</p> + +<p>Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har +jag inte sett dem.</p> + +<p>Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om +något liknande?</p> + +<p>— Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över +huvud är det väl likgiltigt vem man förlorar till.</p> + +<p>Vi sutto tysta och så sade John:</p> + +<p>— Ja, jag blev alldeles pank på det där — kan du låna mig +hundra kronor till i morgon?</p> + +<p>Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra +och så sade jag:</p> + +<p>— Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte +kände varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den +ene +<span class = "pagenum">65</span> +ville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en +plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle +också söka en plats.</p> + +<p>Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att +de aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag +är litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre?</p> + +<p>John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast +stämma:</p> + +<p>— Du är en fähund!</p> + +<p>— Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel +utanför de 3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som +icke har några viktiga göromål, icke kan göra något annat.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">66</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic66.png" width = "234" height = "173" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "jul" id = "jul">EN JULBERÄTTELSE.</a></h4> + + +<p>Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och +tänkte. Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han +satt och tänkte över vad han skulle skriva om.</p> + +<p>Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var +grå och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor +slätt ända bort till en vik av ett stort vatten. +<span class = "pagenum">67</span> +Slättens gräs var ännu grönt men vattnet därborta var grått av regn och +dimma.</p> + +<p>Jul, tänkte författaren. Jul — skall det bli jul i år också? +Jul med snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör +till.</p> + +<p>Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom +man dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en +överflödig hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: +en halv jul eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man +en extra julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den +stackars allmänheten.</p> + +<p>Där kommer en liten gosse och han frågar:</p> + +<p>— Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några +julklappar? Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i?</p> + +<p>Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och +svält:</p> + +<p>— Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. +Det är bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag +hör hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska +brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år?</p> + +<p><span class = "pagenum">68</span> +— Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är +krig ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir +fred igen.</p> + +<p>— Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån +i rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske +jobbarna köpt upp det med!</p> + +<p>— Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. +Man skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är +julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en +riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma +att den gamla goda julen icke mera finns till.</p> + +<p>Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och +skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom +in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot +författaren och sade:</p> + +<p>— Du är en gammal humbug!</p> + +<p>— Å, inte så värst gammal, sade författaren.</p> + +<p>— Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som +humbug.</p> + +<p><span class = "pagenum">69</span> +— Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi +träffats förr.</p> + +<p>— Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har +inte behövt mig — det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett +varningens ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från +en högfärdig tanke — att ge människorna ett surrogat för julen med +din enkla barnsliga julberättelse.</p> + +<p>— Jag har inte skrivit den än.</p> + +<p>— Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul +— tycker du att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från +blodiga fält och mörka skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute +dånet och larmet från kanoner och granater.</p> + +<p>Författaren reste sig och sade:</p> + +<p>— Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem +ni är.</p> + +<p>Den besökande smålog:</p> + +<p>— Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska +Förståndet och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske +du förstår vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd:</p> + +<p>— Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt. +<span class = "pagenum">70</span> +Lägg på lager. Smuggla varor och lura staten och tjäna pengar så behöver +du ingen jul. Och lär du andra människor att göra detsamma så behöva de +heller ingen jul. Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som +du! Tror du att det går att dansa kring en karbidlampa och tro att det +är en julgran. Det är något i den vägen du försöker inbilla +mänskligheten genom din dumma julberättelse. Var nu klok och förnuftig +för en gångs skull. Jag kan ge dig adressen på ett ställe där du kan få +köpa prima grönsåpa så billigt att du i morgon kan sälja den för det +tredubbla.</p> + +<p>Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset +och då han kom tillbaka var den främmande borta.</p> + +<p>Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas +någon mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer +—</p> + +<p>Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han +hörde strax vem det var som kom.</p> + +<p>En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå +ögon.</p> + +<p>— Vad sitter du och tänker på, sade hon.</p> + +<p><span class = "pagenum">71</span> +— Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla +flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul +i år?</p> + +<p>Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå +fram till fadern och viskade:</p> + +<p>— Om du lovar riktigt säkert att inte säga <i>något</i> för +<i>någon</i> så skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma +— det är en sådan förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren +fast du inte sett det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad +Anne-Marie skall få och jag vet att jag tror att jag får en sak som jag +<i>förfärligt</i> gärna vill ha — å, om det vore jul nu riktigt +snart!</p> + +<p>— Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat +med grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna +förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället +för julen?</p> + +<p>Flickan såg på fadern och så svarade hon:</p> + +<p>— Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis +som den skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det?</p> + +<p>— Det är bra, sade författaren. Och så tänkte +<span class = "pagenum">72</span> +han: Det behövs intet surrogat för julen. Hennes existens är +säkerställd. Hon kommer i egen hög person — till dem som förstå +att ta emot henne.</p> + +<p>1917.</p> + + + + +<span class = "pagenum">73</span> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic73.png" width = "239" height = "191" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "farbror" id = "farbror">FARBROR TEODÅR.</a></h4> + + +<p>Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket +hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar +aldrig tröttnade att säga:</p> + +<p>— Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, +så fingo vi föräldrar litet glädje av er!</p> + +<p><span class = "pagenum">74</span> +Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då +inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra +Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag +aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig, +stannade, såg mig i ansiktet och sade:</p> + +<p>— Det är ju du som är en ängel!</p> + +<p>Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk +skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt +sedan.</p> + +<p>Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett +dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med <i>ringledningen +och Farbror Teodår</i>.</p> + +<p>Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo +hem från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man +tryckt på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så +öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om +hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen +betydde skreko de alla på en gång:</p> + +<p class = "inset"> +<span class = "pagenum">75</span> +Farbror Teodår!<br> +Gott nytt år!<br> +Ont i dina tår! +</p> + +<p>Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man +och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det +var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på +vårsidan.</p> + +<p>Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan +mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:</p> + +<p>— Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!</p> + +<p>Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot +ringknappen så att ringningen blev permanent och så sprang jag.</p> + +<p>Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och +drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in, +ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte +Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och +förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till +portvaktsrummet. Där ringde klockan +<span class = "pagenum">76</span> +allt fortfarande! Ut på gatan igen! Så höllo vi Teodår löpande en dryg +halvtimme tills han slutligen upptäckte tricket med korken. Dagen därpå +sökte han fånga oss med list. Han stod gömd i porten och sprang ut då vi +kommit förbi. Jag var sist. Och jag sprang som för livet. Jag var ovan +vid pojkstreck, jag hörde den gamle mannens skrik och eder bakom mig och +jag kände hur hjärtat bultade och slog i bröstet. Han kom mig allt +närmare. Han skrek: — Tag fast! Tag fast! Men då kom en möjlighet +till räddning. En port stod öppen: jag sprang in och upp för <ins class += "correction" title = "text: 'traporna'">trapporna</ins>. Jag sprang +fortare i trappor än Teodår. Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och +väl där ringde jag på närmaste dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i +tamburen. Det var en hygglig familj jag råkat in i. Man satt till +bords i matsalen och åt middag. Jungfrun steg in och sade:</p> + +<p>— Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han +är förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!</p> + +<p>Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på +galoschhyllan och tiggde och bad:</p> + +<p>— Snälla, goda människor, låt mig stanna här +<span class = "pagenum">77</span> +en liten stund, så att han inte får tag i mig. Han är alldeles +galen!</p> + +<p>— Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer +ingen att göra dig något ont, det lovar jag!</p> + +<p>Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka +och i detsamma ringde det på dörren!</p> + +<p>— Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte +in honom! Han dödar mig!</p> + +<p>Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:</p> + +<p>— Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag +också ska stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!</p> + +<p>Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog +Teodår i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han +ropade till familjen:</p> + +<p>— Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste +spärras in!</p> + +<p>Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned +köksvägen.</p> + +<p>Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårs +<span class = "pagenum">78</span> +port. Man bör inte utmana ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för +ensidigt.</p> + +<p>Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en +kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare +och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur +många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en +källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna +däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid +S:t Paulsgatan — de härligaste franska päron, stora som +barnhuvuden, skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna +sura kart, dolda i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en +portgång eller förstuga.</p> + +<p>Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar +nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid +Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg +poliskonstapel på kajen.</p> + +<p>En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig +plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre, +obekant +<span class = "pagenum">79</span> +dam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min faders +rotting i flera stycken.</p> + +<p>— — —</p> + +<p>Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde +snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en +billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter +Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med +ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en +afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll, +ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna — ack, slädarna! +— kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste — +jag tog en snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över +planket till snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i +planeten så att huvudet föll av. — — —</p> + +<p>Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill +ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat.</p> + +<p>Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god +människa.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">80</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic80.png" width = "238" height = "128" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "allvarlig" id = "allvarlig">EN ALLVARLIG +HISTORIA.</a></h4> + + +<p>Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt +olycklig därför att han mötte en kvinna.</p> + +<p>— Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne +läsaren.</p> + +<p>Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.</p> + +<p>Och nu ska ni få höra:</p> + +<p>Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på +trottoaren fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en +hel kvart och blev allt ondare för var minut som gick.</p> + +<p><span class = "pagenum">81</span> +Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv. +Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem +vidare.</p> + +<p>— Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, +som gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel +och preludier.</p> + +<p>Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså +inte heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste +berättas i denna ton och takt.</p> + +<p>Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades +plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang, +ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är +mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på +sådana ställen.</p> + +<p>— Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt +olycklig, som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren.</p> + +<p>Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar +ingen roll i denna berättelse. +<span class = "pagenum">82</span> +Han endast kom ut genom en dörr och försvann sedan ur dramat.</p> + +<p>Jag såg på klockan och så tänkte jag:</p> + +<p>— Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag +se, om D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen +känna samvetskval över att han låtit mig vänta så länge.</p> + +<p>Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock +och hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken +inunder.</p> + +<p>Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro +alla bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där +var en soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där.</p> + +<p>Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma +människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt +en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené, +som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet. +Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde +vad det var.</p> + +<p>I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakad +<span class = "pagenum">83</span> +herre och läste en tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, +som var för fet för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade +tidningen utbredd framför sig på bordet och läste den så att säga med +näsan. Då och då ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, +klappade hunden åtta gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, +försjönk i en minuts djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris +snus ur en liten silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme +och pekfinger, och över hans ansikte låg den verklige snusarens +njutningsrika glädje.</p> + +<p>Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens +lycka, jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt +håller jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i +näsan!</p> + +<p>Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han +ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på +näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i +huvudet.</p> + +<p>En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon +djärvdes leva i närheten +<span class = "pagenum">84</span> +av dessa höga och mäktiga personer, kom fram till mitt bord och tog min +beställning, och då hon gått, <i>kom mannen, som mötte kvinnan, som +gjorde honom djupt olycklig!</i></p> + +<p>Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller +från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom +golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på +mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig +artigt och tog emot honom, och han sade:</p> + +<p>— Det var längesedan!</p> + +<p>— Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev +sent.</p> + +<p>Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som +dock tyckas känna mig mycket väl.</p> + +<p>— Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var +då! Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?</p> + +<p>Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:</p> + +<p><span class = "pagenum">85</span> +— Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.</p> + +<p>— Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.</p> + +<p>— Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer +hit efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, +jag trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man +trivs, där man trivs?</p> + +<p>— Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket +trevligt, ungefär som i förstugan till helvetet.</p> + +<p>— Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga +bekymmer! Bara roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det +säger jag dej (han kallade mig för du, helt plötsligt, utan +titelbortläggning, jag förstod att han druckit) det säger jag, gamla, +stiliga gosse, för jag tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna +ska du akta dej för! Det säger jag!</p> + +<p>— Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är +det någon särskild, bror menar?</p> + +<p>— Särskild, <i>särskild</i>! Det har bara funnits <i>en</i> +särskild för mig, en enda!</p> + +<p>— Såå, det var vackert!</p> + +<p><span class = "pagenum">86</span> +— Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är +tjugu år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, +kom som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot +mej, på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. +Hon var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan +kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon +sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag +gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi, +vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg +henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag +vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag +stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så +gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen. +Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte +vad jag gjorde.</p> + +<p>Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, +som gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var +<span class = "pagenum">87</span> +kassörska på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på +mig och sade: ģBelåning?ģ</p> + +<p>ģJa,ģ sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon +satt vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.</p> + +<p>ģHuru mycket?ģ sade biträdet.</p> + +<p>Jag kände att jag älskade henne.</p> + +<p>ģTolv kronor,ģ svarade jag alldeles på måfå.</p> + +<p>ģRemontoirur av guld, tolv kronor,ģ sade biträdet till henne, som jag +älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna +utan att se på mig.</p> + +<p>ģTack,ģ sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst:</p> + +<p>ģHur stor är räntan?ģ</p> + +<p>ģÅtta procent!ģ</p> + +<p>Hennes röst var lika underbar som hon själv.</p> + +<p>ģNär kan jag lösa ut den?ģ sade jag för att få tala vid henne så +länge som möjligt.</p> + +<p>Hon såg upp på mig och svarade:</p> + +<p>ģHur kan jag veta det!?ģ</p> + +<p>ģFörlåt!ģ</p> + +<p>Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på +gatan. Hon följde mig +<span class = "pagenum">88</span> +hela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova, såg jag hennes +blå ögon mot mina —</p> + +<p>Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, +och biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, +förstår bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på +skämt:</p> + +<p>ģDet är väl samma klocka som jag lämnade i går!?ģ</p> + +<p>ģTror ni vi byter ut de belånade varorna?ģ sade biträdet och gav mig +en arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.</p> + +<p>Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min +klocka, hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började +betrakta mig som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag +belånade allt vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland +löste jag ut en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom +blev hon vänlig emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är +sådan, ser bror, men en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför +porten, bara för att se henne och följa efter henne, kom hon ned med +biträdet, och han följde henne framåt gatan. Jag kände förfärliga +<span class = "pagenum">89</span> +kval, där jag följde dem: älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon +honom? Men han skildes snart vid henne, och hon blev ensam. Då begick +jag en av de modigaste handlingarna i mitt liv, jag gick fram och +tilltalade henne. Jag hälsade god afton.</p> + +<p>ģAh, är det ni,ģ sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde +henne till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, +kände jag mig så glad och lycklig, så lycklig.</p> + +<p>Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade +där, och då jag skulle gå, viskade jag till henne:</p> + +<p>ģFår jag följa er i kväll?ģ</p> + +<p>Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra — ack, +bror, vad man var ung och rik! — och så sprang jag.</p> + +<p>Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det +var den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.</p> + +<p>Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! +Jag är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. +Det är så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot +mej, hon är hård och grym, och +<span class = "pagenum">90</span> +hårdast är hon, då hon säger: ģEn sån där som du, som levat som ett svin +innan jag fick tag i dig, <i>en sån där, som levde och svirade och +pantsatte allt vad han ägde och hade!</i>ģ</p> + +<p>Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, +varför jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle +tro att jag var full och tokig!</p> + +<p>Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:</p> + +<p>— Skål, skål för mej!</p> + +<p>— Skål! sade jag.</p> + +<p>Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud +hade fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden +hade gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 +minuter på gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande +min olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och +förtvivlan.</p> + +<p>Var icke detta en allvarlig berättelse?</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">91</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic91.png" width = "236" height = "160" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "tvaa" id = "tvaa">TVÅ SOM GÅTT.</a></h4> + + +<p>Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. +Han var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir +allt mera sällsynt.</p> + +<p>Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket +karaktäristiska, en del verkligt roliga.</p> + +<p>I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända +Hirschhistorien är icke äkta, +<span class = "pagenum">92</span> +den är en förfalskning och det är på tiden att den avslöjas. Jag menar +historien om då Hirsch rusade in på Du Nord och beställde:</p> + +<p>— <i>Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala</i>!</p> + +<p>Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses +redaktion, införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar +Andersson. Historien gjorde stor lycka — den var ju typisk för +mannen — och den bevisar endast att en populär man ofta icke bär +skuld till de legender, som omsväva hans person. Förr i tiden lade man +alla roliga historier på Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och +andra. Och när vi, som nu leva, en gång försvunnit, kommer man att +beljuga oss lika friskt som de andra. Vilket inte gör någonting, bara +man ljuger roligt. En historias värde ligger inte däri att den är sann +utan däri att den är sannolik.</p> + +<p>Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på +en middag på Gamla Fenix — vart tog det vägen? På den middagen +fanns Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade +ifrån:</p> + +<p>— Champagne skall vara kall, men inte iskall! +<span class = "pagenum">93</span> +Det är bara brackor, som dricka iskall champagne!</p> + +<p>Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:</p> + +<p>— Söt eller torr?</p> + +<p>— Det gör detsamma, svarade Isaak — <i>men inte för kall, +inte för kall!!</i></p> + +<p>Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en +affärsman som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen +med all den värme han har för en oskyldigt anklagad:</p> + +<p>— Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om +honom!</p> + +<p>Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt:</p> + +<p>— Han var i alla fall inte ute, när han var inne.</p> + +<p>Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och +tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer.</p> + +<p>En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt +begåvad målarinna.</p> + +<p>Isaak sade absolut nej.</p> + +<p>— Konstnärer intresserar jag mig inte för — jag har så +många andra!</p> + +<p><span class = "pagenum">94</span> +Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:</p> + +<p>— Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning +på folk som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej!</p> + +<p>Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, +Fränckel. Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett +månatligt underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte +ändå Isaak Hirsch.</p> + +<p align = "center">*</p> + +<p>Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var +dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var +humorist.</p> + +<p>Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det +bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i +ämbetet med några minnen.</p> + +<p>För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med +baron Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli +Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och +litet längre fram +<span class = "pagenum">95</span> +på aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström:</p> + +<p>— Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät +middag!</p> + +<p>— Går det båt dit, sa Lavén.</p> + +<p>— Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker +väg.</p> + +<p>Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. +Cederström blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén +efterlämnade, då han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på +gården, ordnade och ställde och talade med folket:</p> + +<p>— Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid. +Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt. +Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva +falla på marken och bli stötta?</p> + +<p>En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den +största tjuren.</p> + +<p>— Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt +avstånd.</p> + +<p>Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade +Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och +föll +<span class = "pagenum">96</span> +pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt +något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade +sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt +vänligt:</p> + +<p>— <i>Gissa vem de' ä'!!</i></p> + +<p>Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han +hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom +ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet — som man +nu vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? — +Lavén tog sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, +elegant i stil och dräkt. Oftast var han ensam.</p> + +<p>Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom +till Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju +och åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och +röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och +korrekt.</p> + +<p>Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer +ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:</p> + +<p><span class = "pagenum">97</span> +— Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du +<i>alltid</i> går på Norra Djurgården?</p> + +<p>Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte — +ända tills döden gett mig rätt att bryta det.</p> + +<p>Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">98</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic98.png" width = "239" height = "177" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "poet" id = "poet">EN SKÅNSK POET.</a></h4> + +<p><i>Sigurd P. Sigurdh.</i></p> + + +<p>En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm, +där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer, +författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du +Nord.</p> + +<p>Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är +så länge sedan att man +<span class = "pagenum">99</span> +gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod luften blå och ljum. +Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus, till Kristallsalongen, +till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle sitta ute året om, då +som nu.</p> + +<p>Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. +Smoking, hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå +ögon.</p> + +<p>Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den +tiden. Och så sade han:</p> + +<p>— Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig +ned?</p> + +<p>Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest +och som vi förgäves försöka härma.</p> + +<p>Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt +långa den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte +alls.</p> + +<p>Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än +plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls +plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och +journalist.</p> + +<p>Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå +ögonen låg något försök +<span class = "pagenum">100</span> +till stram militär. Han trodde alldeles säkert att han såg ut som en ung +löjtnant.</p> + +<p>Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av +stadens kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv — +Söndags-Nisse gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson +hittade rätt snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en +typ som inte alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig +karikatyr. Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en +ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på +Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen +når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga +intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och +kunna visas i Skräckkällaren.</p> + +<p>En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh, som +var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder — +i början och till en tid — men så en dag hände det, att han kom +upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att +telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:</p> + +<p><span class = "pagenum">101</span> +— Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! +Absolut slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att +jag inte ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!</p> + +<p>Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet +att det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:</p> + +<p>— Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.</p> + +<p>O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par +tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en dag +stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte +telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara +sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje +vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer +— ?</p> + +<p>Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.</p> + +<p>Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses +redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern +ville han inte ha krig med Norge. +<span class = "pagenum">102</span> +Sigurdh bodde hos redaktören. Villan var liten, bara två rum, så vi +måste gå ut på landsvägen då vi talade om Norge för att inte väggarna +skulle rämna. Sigurdh var högerman, han ville klå norrmännen och till +ett tecken på sin politiska hållning bar han sin äkta panamahatt uppvikt +på högersidan. Vi stredo förfärligt om Norge de dagarna. I synnerhet +dagen efter den vackra afton då Sigurdh och de andra stockholmarna +vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals slott för att ge H. M. +Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen blev grälet så starkt att +vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka våra känslor. Vi badade +från ett litet badhus.</p> + +<p>— Kan du simma? sade jag till Sigurdh.</p> + +<p>— Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.</p> + +<p>Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig +efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.</p> + +<p>— Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige +räddaren.</p> + +<p>Varpå Sigurdh svarade:</p> + +<p>— <i>Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under +fötterna!</i></p> + +<p>Affären med Norge avgjordes så småningom +<span class = "pagenum">103</span> +utan Sigurdhs ingripande — herr Mickelsen fanns tyvärr till hands +— och Sigurdh fick ett annat intresse i livet utom diktningen och +kåserandet i dagspressen. Han ville flyga i ballong. Att stiga upp i en +gondol, att sväva högt över jorden, att glida fram mellan moln, över +skogar, berg och sjöar, det blev hans dröm. Han kände hela Aeronautiska +Sällskapet och slutligen lyckades det honom att få löfte om en tripp med +ballongen Svenske på dess första färd. Är det någon som minns den +seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt skildrat den att ingen gör det +bättre. Här endast de korta dragen av den underbara tilldragelsen.</p> + +<p>Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt +var klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och +den tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh. +Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll åt +denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och +testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh +hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i +händelse av ett olycksfall med +<span class = "pagenum">104</span> +ballongen. Det blev ett olycksfall, men inte det möjligen beräknade.</p> + +<p>Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt +var klart för en lycklig färd, då någon sade:</p> + +<p>— Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!</p> + +<p>När äter en svensk inte en liten frukost — vem kan väl hindra +honom från denna höga akt? Knappast ett världskrig.</p> + +<p>Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på +Östermalm. Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han +skulle just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid +fönstret, skrek till:</p> + +<p>— <i>Nu gick ballongen!</i></p> + +<p>— Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!</p> + +<p>Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol, +utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart, +t. o. m. testamentet, för avfärden.</p> + +<p>Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha +hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att +flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.</p> + +<p><span class = "pagenum">105</span> +Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var +som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid +mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:</p> + +<p>— <i>Knölföda!</i></p> + +<p>Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som +gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han +begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de +högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man +så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre +luftlagrens. Men det justerades.</p> + +<p>Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av +knölfödan.</p> + +<p>Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god +och bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld — en banal +fras, men jag finner ingen bättre.</p> + +<p>Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många +vänner.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">106</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic106.png" width = "238" height = "132" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "wallenberg" id = "wallenberg">WALLENBERG.</a></h4> + + +<p>Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till +välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad +fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont +samvete från den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister +(stackars karl) och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för +pengarna och tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men — +donationen visade i alla fall att här är för mycket pengar på +privathänder. Vilket gör att socialdemokratien är det enda rätta.</p> + +<p><span class = "pagenum">107</span> +Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på +mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån +sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det +livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar +pengar med gott samvete, det vet jag ej — sannolikt är han av +samma mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det +kommer ett och annat litet stänk på änglavingarna — men då han ger +ut pengar, är jag säker på att han gör det med gott samvete.</p> + +<p>Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen +mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död — +bokförläggare med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.</p> + +<p>Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, +som fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på +Du Nord, gamla hederliga Du Nord — fäll en tår, du stockholmska +hjärta! — och åt frukost med en redan då rätt flintskallig +kapellmästare. Små honkräftor med dill, stor kupa pilsner — Du +Nords blandning — minns ni?</p> + +<p><span class = "pagenum">108</span> +— Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man +sådana?</p> + +<p>— Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.</p> + +<p>— Vad finns det för banker?</p> + +<p>— Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju +andra, mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.</p> + +<p>— Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där?</p> + +<p>— Wallenberg.</p> + +<p>— Jaså, han. Då går jag till honom.</p> + +<p>— Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med +säkra namn och så får man komma igen och så vidare.</p> + +<p>— Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser +bättre ut. Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med +överstar och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro +bara misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av +Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax.</p> + +<p>Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa +rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Över +<span class = "pagenum">109</span> +bröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver +som jag glömt.</p> + +<p>— Träffas bankdirektören?</p> + +<p>— Ja, men han har sammanträde just nu — är det något +brådskande?</p> + +<p>— Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren +som satt och väntade).</p> + +<p>— Hur var namnet?</p> + +<p>Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så +satte jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören +kom. Han såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över +mig. Eller kanske har världskriget gjort honom resignerad.</p> + +<p>— Ni önskar? sade han.</p> + +<p>— Låna ett tusen kronor — kontant, tillade jag för att +undvika alla tvivelsmål.</p> + +<p>Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla +av förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom +mitt i ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha +1,000 kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? +Vi stodo länge tysta och så sade bankdirektören:</p> + +<p><span class = "pagenum">110</span> +— Dröj ett ögonblick.</p> + +<p>Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med +kamrer och växlar som jag inte förstår ett smul av.</p> + +<p>Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och +så säger bankdirektören: — Var god och lämna herr Zetterström ett +tusen kronor!</p> + +<p>Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just +som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som +satt på Du Nords kafé och väntade.</p> + +<p>Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket +glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet +smålog då han öppnade dörren för mig.</p> + +<p>Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet +förvånad men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg +att idén var hans.</p> + +<p>Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och +skaffade mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. +Men på en middag berättade en bankman hela +<span class = "pagenum">111</span> +historien om den unge mannen som gick direkt till Wallenberg och lånade +tusen kronor på sitt visitkort. Då sade någon:</p> + +<p>— Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om +det.</p> + +<p>— Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det +egendomliga är att den unge mannen betalade igen pengarna.</p> + +<p>Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske +inte Wallenberg heller.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">112</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic112.png" width = "238" height = "157" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "venlighet" id = "venlighet">FÖRSÖK MED +VÄNLIGHET.</a></h4> + + +<p>En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att +avhjälpa bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket +nu är så argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra +säger den snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om +ursäkt, ger jag henne ett kort, artigt, tröstande svar.</p> + +<p>Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så +här gick det till:</p> + +<p><span class = "pagenum">113</span> +Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar. +Ringde på nytt. Intet svar.</p> + +<p>— Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att +bråka. Det blir inte bättre eller fortare för det.</p> + +<p>Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och +jag sade:</p> + +<p>— Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har +att göra och så många utlänningar som kommit till stan —</p> + +<p><i>Telefonisten</i>, i skarp ton:</p> + +<p>— Vad ska ni ha för nummer?</p> + +<p>— Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med +52 60 om det inte är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta +tills i eftermiddag, då det kanske är liksom litet ledigare.</p> + +<p>Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar +ytterligare 5 min. Intet svar.</p> + +<p>Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar: +<i>bubbelbubb!</i></p> + +<p>— Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, +men —</p> + +<p>— Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):</p> + +<p>— Bara 52 60.</p> + +<p><span class = "pagenum">114</span> +— Kallat!</p> + +<p>Väntan. Därpå svarar en obekant röst.</p> + +<p>— Var är det, säger jag.</p> + +<p>— Det är 52 16.</p> + +<p>Avringning.</p> + +<p>Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, +ovänlighet, bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, +avdelningschefen och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag +framme vid rätt nummer.</p> + +<p>Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana +vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och +otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller +värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för +sorglig.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">115</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic115.png" width = "232" height = "179" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "hatt" id = "hatt">PÅSKHATT.</a></h4> + + +<p>I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. +Jag har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten +kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda +mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda +mustascher klä en äldre kvinna.</p> + +<p>Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta +silkesstrumpor med naturligtvis snögaloscher +<span class = "pagenum">116</span> +till. Hon frös om benen så att hon var blå i ansiktet.</p> + +<p>Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens +herrhattar i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del +avskyvärda. Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste +att det var en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson +från Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis +kunde jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på +gatan. Jag kunde icke heller gå in i en port — det skulle +förefalla skamset. Det återstod mig ingenting annat än att gå in på +Kompaniet och köpa en ny hatt för att få veta vilken jag bar på +huvudet.</p> + +<p>Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i +alla färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos +Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt +min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster, +till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som +med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om +medan det är tid!</p> + + +<p class = "section"><span class = "pagenum">117</span> +<b>Den lille gossens pälsmössa.</b></p> + +<p>Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med +sin lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte +enbart för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det +hela.</p> + +<p>Mannen sade till en vän:</p> + +<p>— Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa +åt Edwin.</p> + +<p>Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f—n (fan) +hjälpa.</p> + +<p>— Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en +bil dit. Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten.</p> + +<p>Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes +ordet Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade:</p> + +<p>— Var kan man få köpa en pälsmössa till en liten gosse?</p> + +<p>— På gossavdelningen tre trappor upp — hissen +därborta!</p> + +<p>Herrarna gingo till hissen. Den var sönder. Förmodligen på grund av +bristen på brunsten som gör att telefonister inte kunna höra eller +<span class = "pagenum">118</span> +svara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet +är nästan lika genialisk som den som uppfann telefonen.</p> + +<p>De togo trapporna.</p> + +<p><i>På Gossavdelningen.</i></p> + +<p>— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?</p> + +<p>— Nej, det ha vi inte. Det finns på pälsvaruavdelningen — +hissen till höger.</p> + +<p>Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde.</p> + +<p><i>På Pälsvaruavdelningen.</i></p> + +<p>— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?</p> + +<p>— Nej, det ha vi inte. Det finns på Konfektionsavdelningen, +<ins class = "correction" title = "_sic_: 'nedre'?">nedra</ins> botten +till vänster!</p> + +<p>Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vägen +köpte de 3 tvålar, en sidenkudde och en korsettskyddare.</p> + +<p><i>På Konfektionsavdelningen.</i></p> + +<p>— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?</p> + +<p>— Nej, det finns inte här. Det ha vi på Sportavdelningen, nedre +botten till höger.</p> + +<p>Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vägen fotograferade de +sig, skrevo vykort till +<span class = "pagenum">119</span> +Falköping och drucko alkoholfria drinkar vid en bar.</p> + +<p><i>På Sportavdelningen.</i></p> + +<p>— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?</p> + +<p>— Nej, det ha vi ej. Det finns på Gossavdelningen.</p> + +<p>— Försök inte. Vi ha varit där.</p> + +<p>— Då finns den på Pälsvaruavdelningen.</p> + +<p>— Vi ha varit där. Och på Konfektionsavdelningen. Pälsmössa för +gosse finns inte.</p> + +<p>Biträdet bugade, medgivande.</p> + +<p>Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och +bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och +gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta +västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på +Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett +sista öga på Kompaniet. <i>Där mitt i ett fönster på en rak pinne hängde +pälsmössan för en liten gosse!</i></p> + +<p>Mannen från landsorten och hans vän snurrade in igen genom +virveldörren och ramlade rätt på en liten elegant herre som stod +behagfullt lutad +<span class = "pagenum">120</span> +mot en disk full av porslinshundar, i vilka man kan sätta en elektrisk +lampa för att de skola lysa bättre.</p> + +<p>Mannen från landsorten tog den unge eleganten i knapphålet och ledde +honom ut ur ljusgården, ut genom virveldörren, ut på gatan, fram till +fönstret med pälsmössan på pinnen och sade:</p> + +<p>— Just den mössan vill jag köpa! Just den mössan! De tre +herrarna återvände i affären. Det eleganta biträdet sprang fram till en +avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som +telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne +avdelningschef ned luren, försvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka +en trappa och viskade något till det första eleganta biträdet som bugade +sig för mannen från landsorten och sade:</p> + +<p>— Den mössan som min herre önskade köpa kan vi inte sälja +<i>för vi vet inte vilken avdelning vi ska skriva den på</i>.</p> + +<p>Nu kommer bilens roll. Den förde de båda herrarna till en restaurang. +Taxametern visade 38 kr. och 25 öre, däri inberäknat de 10 procent som +tillagts med anledning av det ännu pågående världskriget.</p> + +<p><span class = "pagenum">121</span> +På Hattavdelningen köpte jag en mörkblå Christyhatt, mjuk och med rätt +raka brätten. Den hatt jag bar förut var min bruna Stetson från +Silvander.</p> + + + + + +<p><span class = "pagenum">122</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic122.png" width = "235" height = "83" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "problem" id = "problem">ETT PROBLEM.</a></h4> + + +<p>— Nu ska ni få höra, sade Nykvist. Jag kan en gåta eller ett +problem.</p> + +<p>— Jag tycker inte om gåtor, sade Brink. Är det den där med +galoscherna? — rött inuti och svart utanpå?</p> + +<p>— Jag kan en annan gåta, sade Sundström. Vad är det för likhet +mellan ett piano och en huggorm?</p> + +<p>— Duger inte ett pianino? sade John.</p> + +<p>— Jovars — nå vad är det för likhet?</p> + +<p>— Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gåta +är ett <i>matematiskt problem</i>. Den är intressant.</p> + +<p>— Jag vill veta det där med huggormen och pianot, sade +Laura.</p> + +<p><span class = "pagenum">123</span> +— Båda börjar med b, sade Sandström.</p> + +<p>— Nej, sade Brink, huggorm börjar med h och piano +med p.</p> + +<p>— Det är möjligt, sade Sandström, men <i>båda</i> börjar +med b. Om man kan stava.</p> + +<p>Då körde vi ut Sandström.</p> + +<p>— Mitt matematiska problem lyder så här, sade Nykvist:</p> + +<p>Det går två tåg. Ett från Stockholm och ett från Örebro. Bägge tågen +avgå samtidigt, men det tåg, som går från Örebro, går fortare. När de +två tågen mötas, vilket av dem är då närmast Stockholm?</p> + +<p>— Huru mycket fortare går tåget från Örebro, sade Brink, som är +nyfiken.</p> + +<p>— Det vet jag inte, det hör inte till saken. Men vi kunna ju +säga att det gör fem knop mer.</p> + +<p>— Tåg gör inga knop, sade Laura, som varit bekant med en +sjökapten. Det är bara båtar som gå med knop.</p> + +<p>— Nå, sade Nykvist, låt oss då antaga att tåget från Örebro går +åtta kilometer i timmen under det att tåget från Stockholm bara går fem. +Huvudsaken är att bägge avgå på en gång och +<span class = "pagenum">124</span> +att de mötas på linjen. Vilket tåg är då närmast Stockholm?</p> + +<p>— Är det dubbelspårig bana? sade John.</p> + +<p>— Naturligtvis, det är inte meningen att det skall bli +sammanstötning, sade Nykvist. Idiot.</p> + +<p>Därmed var John borta ur denna historia.</p> + +<p>— Jag förmodar, sade Laura, att Örebrotåget, som går fortare, +måste vara närmare Stockholm än det andra, då de mötas.</p> + +<p>Brink tänkte, och så sade han:</p> + +<p>— Stockholmståget, som går långsammare, är närmast, ty det har +ju inte hunnit så långt från stationen.</p> + +<p>— Nej, ingen har rätt, sade Nykvist. Det är ju så enkelt. Bägge +tågen äro, då de mötas, <i>precis lika långt från Stockholm</i>. Det kan +ju ett barn begripa!</p> + +<p>— Inte jag, sade Laura. Jag förstår det inte alls.</p> + +<p>— Du är inte heller något barn längre, kära Laura. Men kom +skall jag visa dig. Du ställer dig vid den där väggen, och jag vid den +här, och så gå vi emot varandra på en gång. Nå, hur långt äro vi från +väggarna?</p> + +<p>— Det förstås, vi äro lika långt, sade Laura, +<span class = "pagenum">125</span> +men det är väl mycket längre mellan Örebro och Stockholm?</p> + +<p>— Nykvist har händelsevis rätt, sade Brink. Det är ju så +naturligt. Låt oss tala om något annat.</p> + +<p>Då återkom Sandström.</p> + +<p>— Var har du varit? sade Brink.</p> + +<p>— Jag har varit ute och köpt en tågtidtabell — <i>det går +inga tåg på en gång från Stockholm och Örebro och därmed förfaller ju +hela historien.</i></p> + +<p>Då talade vi om något annat.</p> + + +<p class = "section">P. S. Den uppmärksamme läsaren finner strax att +Sandström kördes ut <i>innan</i> problemet började debatteras. Och +därmed förfaller ju historien en gång till.</p> + + + + +<span class = "pagenum">126</span> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic126.png" width = "188" height = "208" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "betygelser" id = "betygelser">KÄRLEKSBETYGELSER.</a></h4> + + +<p>— Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt +hade gått till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru +efter operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han +var nyss opererad — det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla +<span class = "pagenum">127</span> +voro vi mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då +hans stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och +klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och +med fullt hörbar och tydlig stämma säger han:</p> + +<p>— <i>Jag vill inte bli klappad!</i></p> + +<p>Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat +sig och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra +belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom!</p> + +<p>Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade:</p> + +<p>— På vilket sjukhus ligger han?</p> + +<p>— På Vita Korset — hur så?</p> + +<p>— Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, +skicka honom ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans +handlingssätt.</p> + +<p>— Ni är en hård och kall människa — som de flesta män, +sade den unga damen.</p> + +<p>— Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig +på rätt ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män +avsky +<span class = "pagenum">128</span> +mer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror +jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i +en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss.</p> + +<p>— Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er +hustru!</p> + +<p>— Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan +från början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att +det är den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en +gång. Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en +till kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara +bort och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon +trodde att jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför +vänliga mot sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i +det avseendet.</p> + +<p>— Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall?</p> + +<p>— Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem +glömmer någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innan +<span class = "pagenum">129</span> +den slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl +av henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte +på. Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på +näsan. Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. +Hade jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått +till på annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift +med en karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan.</p> + +<p>— Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som +envist höll fast vid ämnet.</p> + +<p>— Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är +rädd för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens +försökte.</p> + +<p>— Men er dotter?</p> + +<p>— Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet +vänlighet så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i +stjärten tre eller fyra gånger. — Då förstår hon att vi äro goda +vänner. Men kyssas göra vi aldrig.</p> + +<p>Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en +högre ämbetsman, en allvarlig +<span class = "pagenum">130</span> +herre, som bjudit mig på middag för att se hur jag såg ut inuti. +Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den äntligen var slut, gick +värdinnan fram och kysste sin man och sedan gjorde alla barnen detsamma. +Den allvarlige mannen och fadern såg på mig med en blick som sade: så +lycklig är jag i mitt familjeliv — hur har du det?</p> + +<p>Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på +aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen.</p> + +<p>Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han +stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick +fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade +god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade +ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och +en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans +skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande +biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som +jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting +som bodde i huset. +<span class = "pagenum">131</span> +Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig motvilja.</p> + +<p>Då reste jag mig och sade god natt.</p> + +<p>— Skall ni redan gå, sade värden.</p> + +<p>— Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten +och hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att +jag nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket.</p> + +<p>Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina +kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt +dem komma spontant och i rätta ögonblicket.</p> + +<p>Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin +hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting. +Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En +lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan +att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna +raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner +inte undra över dem.</p> + +<p>Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade +med sin hustru.</p> + +<p>— Kommer du snart hem, sade hon.</p> + +<p><span class = "pagenum">132</span> +— Ja, snart — tar du emot mig? sade han.</p> + +<p>— Kom, sade hon.</p> + +<p>— I päls? sade han och skrattade.</p> + +<p>Då ringde hon av.</p> + +<p>Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen +fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på +börsen.</p> + +<p>Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han +gick hem.</p> + +<p>Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med +hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en +stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell.</p> + +<p>Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för +att bryta en pinsam stämning:</p> + +<p>— Det måtte ha varit före kriget — nu äro hotellen ju så +överfulla att man måste tinga rum flera dagar i förväg.</p> + +<p>— Ja, det var före kriget, svarade berättaren.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">133</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic133.png" width = "149" height = "209" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "hopp" id = "hopp">HOPPTÅGET.</a></h4> + + +<p>Det kan icke förnekas att Robert är rätt fet. Hans kroppslängd är 175 +cm. och han mäter ungefär detsamma om magen. Om bröstet är han smalare. +Han har svårt för att andas lugnt även vid de tillfällen då det är +hausse på börsen och han går ogärna upp i hus utan hiss.</p> + +<p><span class = "pagenum">134</span> +Robert är emellertid min vän. Ty man skall se även något litet till +själen då man väljer sina vänner. Roberts själ är tunnare än hans +kropp.</p> + +<p>Härom dagen möttes vi i solskenet på en bred gata och Robert +sade:</p> + +<p>— Du har blivit mager. Varför det?</p> + +<p>— Därför att det är osunt att vara fet.</p> + +<p>— Hur bär du dig åt?</p> + +<p>— Jag arbetar mer och äter mindre. Så enkelt är det. Gå ut och +gå om morgnarna, ät inte om kvällarna och gymnastisera litet ibland.</p> + +<p>— Det där är lögn, sade Robert. Jag har försökt alltsammans. +Det hjälper inte.</p> + +<p>— Då skall jag skicka dig en liten sak som hjälper.</p> + +<p>Så skildes jag från Robert och dagen därpå köpte jag i en +leksaksaffär ett hopptåg, ett sådant som små flickor hoppar med. +Hoppning med ett sådant tåg tar ganska snart bort all överflödig fetma. +Magen — den yttre — försvinner och man blir smärt som jag. I +Amerika hoppar alla medelålders herrar med tåg. Idrottstränarna +rekommendera det livligt och måhända skulle det även kunna rädda den +något för fetlagda nationen.</p> + +<p><span class = "pagenum">135</span> +Jag skickade hopptåget till Robert och skrev på ett kort:</p> + +<p><i>Här är din räddning. Med detta tåg får du bort din mage på en +månad.</i></p> + +<p>Efter 14 dagar besökte jag Robert. Det var tidigt på morgonen och jag +beredde mig på att få se en rationell träning. Robert var hemma. +Jungfrun öppnade med bortvänt ansikte dörren till hans sängkammare. Jag +stannade på tröskeln och såg på min vän. Fullkomligt naken gick han +omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptåg.</p> + +<p>Hans ansikte var djupt allvarligt.</p> + +<p>— Har du gått länge? sade jag.</p> + +<p>— I tio minuter, svarade Robert.</p> + +<p>Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför +Roberts rum.</p> + +<p>Så öppnade jag dörren på nytt och sade:</p> + +<p>— Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var +meningen att du skulle <i>hoppa</i> med tåget och inte bara ha det kring +magen!</p> + +<p>Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen, +knöt hårdknut på det <i>och slog mig hårt i huvudet med knuten</i>.</p> + +<p>Vi umgås inte längre.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">136</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic136.png" width = "239" height = "145" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "promenad" id = "promenad">EN PROMENAD.</a></h4> + + +<p>Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så +med mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda +med andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår +mig en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit +en festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så +mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.</p> + +<p>Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt +på middagen. Jag mötte +<span class = "pagenum">137</span> +människor och människor gingo om mig. Och så mötte jag Hesselman. Jag +kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som jag inte vill möta +någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman är tråkig. Och han +har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar mig.</p> + +<p>Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.</p> + +<p>— Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.</p> + +<p>— Ja, sade jag, jag har magrat.</p> + +<p>— Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.</p> + +<p>— Två kilo.</p> + +<p>— Det var inte mycket.</p> + +<p>— Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar +då jag kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag +inte beräknat.</p> + +<p>— Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall +du vara i sommar?</p> + +<p>— På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och +spöken och torn och vallgravar. Och du själv?</p> + +<p><span class = "pagenum">138</span> +Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:</p> + +<p>— Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.</p> + +<p>— Hur så?</p> + +<p>— Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte +skulle leva längre än till mars.</p> + +<p>Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg +Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:</p> + +<p>— Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.</p> + +<p>— Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har +lurat honom nu i 2 månader — men jag vet inte hur det går i +sommar.</p> + +<p>— Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och +stark ut!</p> + +<p>— Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste +till.</p> + +<p>— Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. +Besynnerligt, tänkte jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev +mig helt plötsligt en annan människa, då jag fick höra att han skulle +dö. Han har nog sina goda sidor. Människorna +<span class = "pagenum">139</span> +äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle bara visa dem litet mera +sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag gått och avskytt +Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill ge all min +vänlighet.</p> + +<p>Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig +allt mer. Även till djuren.</p> + +<p>Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok. +Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under +alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller +sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar. +Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara +glädje.</p> + +<p>På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och +gick mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. +Han gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han +till vänster fram- och bakben. Jag tänkte:</p> + +<p>— Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när +som helst bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalv +<span class = "pagenum">140</span> +och väntar på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett +hjul gått över dig.</p> + +<p>Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på +vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på +vägen.</p> + +<p>Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom +vara. En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena +bland ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att +leva för, att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet +jag.</p> + +<p>Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag +fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att +vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att +hon skulle dött i mars.</p> + +<p>Vi hälsade och stannade.</p> + +<p>— Ni har magrat, sade fröken Anstrin.</p> + +<p>— Ja, sade jag, jag har magrat.</p> + +<p>— Hur mycket? sade fröken Anstrin.</p> + +<p>— Sjuttiofem kilo.</p> + +<p>— Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut?</p> + +<p><span class = "pagenum">141</span> +— Åttiofem.</p> + +<p>— Då väger ni ju bara tio kilo nu — det förstår jag +inte.</p> + +<p>— Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag +är i god form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns +inga feta hundraåringar.</p> + +<p>— Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga +magra heller.</p> + +<p>— Jo, två — Frippe och v. Essen. Det vill säga +Frippe är egentligen 120 år men han gör sig till så att man märker inte +att han är mer än 55.</p> + +<p>— — —</p> + +<p>På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en +sommar ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.</p> + +<p>— Kommer ni till Storön i sommar?</p> + +<p>— Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där. +Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.</p> + +<p>— Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.</p> + +<p>— Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra +midsommaren. Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd +jag +<span class = "pagenum">142</span> +prästen och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till +morgonen därpå — nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När +gästerna skulle tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle +skada. Men vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på +havssidan med min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och +släpade efter båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick +jag en idé, lade om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela +prästerskapet på släp.</p> + +<p>Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev +vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken. +Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig +på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med +klockringning till.</p> + +<p>De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade +menighetens åsyn. — — —</p> + +<p>Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.</p> + +<p>— Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte +jag:</p> + +<p>— Där fick jag en historia alldeles gratis och en +midsommarhistoria till. Kors, så underligt!</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">143</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic143.png" width = "235" height = "104" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "paketen" id = "paketen">PAKETEN.</a></h4> + + +<p>— Vi tar en bil, sade F.</p> + +<p>— Nej! sade jag, vi tar en spårvagn. Det blir billigare. +Sockret håller på att ta slut och man får bara köpa ett kilo i +taget.</p> + +<p>Vi togo en spårvagn. F. hade tre paket. De voro rätt vanliga +paket i brunt omslagspapper och det hör alls inte hit vad de +innehöllo.</p> + +<p>F. lade paketen på motorn till plattformen och så foro vi till den +restaurang där vi ämnade äta frukost. Då vi suttit ett ögonblick och +sett på matsedeln, ryckte F. till, stirrade rätt ut i luften och +sade:</p> + +<p>— <i>Paketen!</i></p> + +<p><span class = "pagenum">144</span> +Därpå rusade han upp och ut på gatan. Efter femton minuter kom han +tillbaka och var rätt varm.</p> + +<p>— Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i +spårvagnen.</p> + +<p>— Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog +en bil och sa till chauffören:</p> + +<p>ģKör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och +en!ģ</p> + +<p>Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den +sjunde. Har du beställt någon mat?</p> + +<p>Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi +kommo till kaffet sade jag:</p> + +<p>— Var det något värdefullt i paketen?</p> + +<p>— Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">145</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic145.png" width = "231" height = "167" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "baat" id = "baat">PÅ EN ÅNGBÅT.</a></h4> + + +<p>Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så +gott som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens +strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå +ombord på båten.</p> + +<p>Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang +som kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres +Södertörn ren i pannan och då går någonting +<span class = "pagenum">146</span> +annat, som heter Prins Gustav och som förr i tiden fördes av en +kompositör vid namn Morsing. På den båten finns också en matsalong, som +tyvärr ej kan rekommenderas. Häromdagen tog det mig en timme att få en +bit skinka som sedan var så salt som Lots hustru skulle varit om hon +vänt sig om två gånger.</p> + +<p>Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. +Båten medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna +på Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar, +som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt +att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi +aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela +resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En +kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas +för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst +folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna +allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt.</p> + +<p>Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostrade +<span class = "pagenum">147</span> +barn. En ung fru kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som +anordnade kapplöpning runt däcket med <i>oss</i> såsom hinder. Dessa +barn, som sattes i land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter +tillsammans med modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra +små barn, som skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas +på pråmar till Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem.</p> + +<p>Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, +som sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda +för frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp +tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter +och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om +sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit +i går och vad de skola äta i dag.</p> + +<p>Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han +bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och +han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommaren +<span class = "pagenum">148</span> +drevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur +med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en +tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon +uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro +fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och +placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra +bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar.</p> + +<p>Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter. +Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern. +Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina +fötter och tog duken från Adas bur.</p> + +<p>— En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin +har också en vacker goja.</p> + +<p>— Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med +djur!</p> + +<p>Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben +och skrek med hög befallande röst:</p> + +<p><span class = "pagenum">149</span> +— <i>Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på +däck!!</i></p> + +<p>Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på +Jylland för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut +med friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med +Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra +hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna.</p> + +<p>I en liten kort paus sade Ytterman:</p> + +<p>— Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till +morgonbåten.</p> + +<p>Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte +deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe. +Sladdret började på nytt. Då sade jag:</p> + +<p>— Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom +sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är +ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som +förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En +hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. I +<span class = "pagenum">150</span> +kriget använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den +här är laddad.</p> + +<p>Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem:</p> + +<p>— Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där +karln! Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt +eksem som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men +mej fick han inte ut!</p> + +<p>Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade.</p> + +<p>Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, +tog sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att +gå upp på däck.</p> + +<p>— Vart skall du hän? sade jag.</p> + +<p>— Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan +står ju den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag +fick tre kilo i går...</p> + +<p>Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra +damerna stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på +däck.</p> + +<p><span class = "pagenum">151</span> +All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och +sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den +branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren.</p> + +<p>Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot +Nybrovikskajen.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">152</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic152.png" width = "237" height = "94" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "handbok" id = "handbok">HANDBOK FÖR NYA +MILLIONÄRER.</a></h4> + + +<p class = "section"> +<i>Huvudregel.</i></p> + +<p>Sök ditt umgänge bland dina gelikar — bekantskaper med +årsinkomst under 100,000 kr. bör man inte odla. Man kan lätt bli utsatt +för obehag från de lägre klasserna.</p> + + +<p class = "section"> +<i>Uppförande ute.</i></p> + +<p>På gatan.</p> + +<p>Åk. Och åk naturligtvis i egen bil. Åk inte för sakta! Kom ihåg att +gatorna äro till för bilar. De promenerande ha god plats utefter +husväggarna och utanför staden. Har man inte mer +<span class = "pagenum">153</span> +brått än man går så får man också behandlas därefter. Råkar du genom +någon gåendes ouppmärksamhet köra över en eller annan så tag icke den +saken så noga — fortsätt, helst med starkare fart. Din tid +tillåter dig icke att vänta och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke +hända på börsen medan du är borta.</p> + + +<p class = "section"> +<i>I affären.</i></p> + +<p>Se till att du blir först expedierad. Efterkommer icke biträdet din +önskan i detta fall så befall honom (henne) att genast kalla på chefen, +som, då han får höra vilken kund han har att göra med, säkerligen +behandlar dig som det passar ditt stånd.</p> + +<p>Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser på slanten. Får du för +litet tillbaka, så låtsas inte om det. Visa att du har råd att betala +<i>vad som helst</i> för det du vill köpa.</p> + +<p>Välj inte länge bland varorna. Tag det dyraste. Då vet du att du i +det fallet icke kan bli övertrumfad.</p> + +<p>En av mina vänner (taxerad inkomst 1915: +<span class = "pagenum">154</span> +256,789 kr.) besökte en dag ett stort varuhus för att köpa ett +möblemang.</p> + +<p>— Vad är detta för avdelning? sade han till biträdet.</p> + +<p>— Det är möbelavdelningen, svarade detta.</p> + +<p>— Vad kostar den? sade min vän.</p> + +<p>Han fick veta priset och köpte naturligtvis hela avdelningen. +Därigenom sparade han mycket tid, ehuru det ju i början generade honom +att han fick 4 pianon, 6 bufféer och 18 toalettbyråar. Men i dess ställe +fick han 24 spelbord och sådana behöver alltid en gentleman.</p> + +<p>Tag aldrig med dig något av det du köper. Butiksfolket kan lätt få +den föreställningen att du tillhör de enkla människor som själva bära +hem sina paket. Även den minsta småsak skall skickas hem. Kommer ej det +köpta på den tid du bestämt eller du får något annat så låt din betjänt +sparka ut budet.</p> + + +<p class = "section"> +<i>På restaurangen.</i></p> + +<p>Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull +ingen mat i detalj — det är högst ofint! — utan ge din order +till hovmästaren så här:</p> + +<p><span class = "pagenum">155</span> +— Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att +det blir en butelj över per man. En låda cigarrer ā 100 kr. lådan per +man. Och absolut dyraste konjaken. Jag försäkrar dig att de andra +sorterna kunna helt enkelt icke drickas.</p> + +<p>När du betalar notan, så är det absolut nödvändigt, att du ej ser på +den. Du får ej låtsas om beloppet utan betala så mycket du kan och tag +icke emot det som blir över! När du går in i kaféet kan du klappa +hovmästaren i ryggen och säga:</p> + +<p>— Det här var bra, men champagnen ska vara kallare nästa +gång!</p> + +<p>Champagne skall alltid vara så iskall som möjligt — det är bara +mobben som är rädd om magen.</p> + +<p>Apropå magen så bör du varje morgon se till att du är bredare om +magen än om bröstet. Ett motsatt förhållande tyder på enkla och fattiga +förhållanden. Skaffa dig också en våg på vilken du kan väga dig var dag +så att du ser att du ökar i vikt. Folk kan annars lätt tro att du har +det dåligt.</p> + + +<p class = "section"> +<span class = "pagenum">156</span> +<i>På teatern.</i></p> + +<p>Se till att du för all del kommer sedan föreställningen börjat! Låt +inte skådespelarna på scenen avbryta din konversation. Du har viktigare +saker att tala om än de. Du får dessutom absolut inte ha reda på vad som +spelas. Det intresset är till för radpubliken och de herrar som skriva i +tidningarna. I dem kan du dagen därpå läsa vad du sett.</p> + +<p>Sitter du mitt på en parkettbänk så tacka inte när man reser sig för +att ge dig plats. Alltför stor hövlighet har man bara otack för. Rusa +inte in i salongen genast som mellanakten är slut. Sådant är fjäskigt. +Sitt du lugnt kvar i kaféet och drick din punsch. Kom in när du har +lust.</p> + +<p>Och så en sak till: applådera inte! Det passar sig inte att visa att +man är intresserad. Undantag från denna regel ges endast om du har någon +väninna i baletten. Hon kan ju behöva en liten uppmuntran. Begagna +kikare endast för att se på baletten. Är din fru med så se till att hon +håller kikaren i den hand på vilken hon har de flesta och största +ringarna.</p> + +<p>Vad beträffar din fru så bör även hon varje +<span class = "pagenum">157</span> +morgon företaga kroppsmätning, dock med omvänt resultat mot dig: så att +hennes vidd över bröstet måste vara större än den över magen. En stor +barm är i hög grad klädsam för en dam ur den förmögnare klassen. Ovanpå +densamma bör dock vila en briljantbrosch — briljanter omkring +mannens fotografi är mycket vackert.</p> + + +<p class = "section"> +<i>I hemmet.</i></p> + +<p>En man i din ställning är ju icke så mycket i hemmet. Men då du är +där bör du ha det trevligt. Lägg dig på någon av dina divaner och vila +ut. Tag av dig i strumplästen och knäpp upp västen — det är +skönt.</p> + +<p>Ser du några vänner hos dig på middag så knussla inte. Låt gästerna +från början förstå att du har råd till litet av varje. Taffelmusik +skadar inte. Inte heller en sångare, som dock, om han är vid operan, +skall äta med vid bordet.</p> + +<p>Ni kan gärna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli +störda, så låt dem veta att du betalar högsta hyran i huset och att de +kunna flytta, om de inte trivas med bättre folk.</p> + + +<p class = "section"> +<span class = "pagenum">158</span> +<i>Allmänna regler.</i></p> + +<p>Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig +i sådana frågor. Man vet aldrig vem man talar med. Beträffande sådant +som konst och litteratur bör du ha reda på att Strindberg var tokig, att +Zorn tar 50,000 kr. för ett porträtt samt att prins Eugen är hemligt +gift.</p> + +<p>Var för övrigt lugn och trygg, lita på dig själv och ännu mera på +ditt bankkonto så går det bra.</p> + + + + +<p><span class = "pagenum">159</span></p> + +<p class = "illustration chapter"> +<img src = "images/pic159.png" width = "239" height = "160" +alt = ""> +</p> + +<h4><a name = "kudden" id = "kudden">KUDDEN.</a></h4> + +<h5><i>DRAMA I EN AKTERSALONG.</i></h5> + + +<p>Brovin och jag kommo tidigt ned till båten. Klockan var bara fem på +morgonen och vi kände oss som om vi stigit upp uteslutande för att gå +och lägga oss. Vi stodo i aktersalongen och våra trötta ögon stirrade +efter två lediga liggplatser. De funnos också men samtidigt upptäckte vi +något som gav anledning till det samtal som nu följer. Detta samtal +föres i en viskande, hänsynsfull +<span class = "pagenum">160</span> +ton för att icke störa de i salongen sovande. Brovin har satt sig på sin +plats:</p> + +<p>— Här fattas en kudde. Min kudde fattas!</p> + +<p>— Jag har en för mig. För säkerhets skull lägger jag en näsduk +över den. Man kan inte vara nog försiktig i dessa smittosamma tider.</p> + +<p>— Därborta ligger en karl som har två kuddar. Han har min +kudde! Det är orätt!</p> + +<p>— Ja visst, är det orätt, men kanske tycker han om att ligga +högt med huvudet.</p> + +<p>— Jag kan inte ligga utan kudde! Han får lämna igen en kudde! +<i>Min</i> kudde!</p> + +<p>— Ja men, han sover. Du hör ju att han sover. Det är synd att +väcka honom. Kanske har han vakat hela natten.</p> + +<p>— Det angår inte mig. Jag är inte sentimental om morgnarna, när +jag inte har någon kudde. För övrigt reagerar jag mot alla orättvisor. +Du som skall föreställa en tänkande varelse ser väl att denna situation +är en bild av Samhället. Där ligger han, parasiten, och sover på +<i>min</i>, den hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde!</p> + +<p>— Jag trodde det var ångbåtens —</p> + +<p>— Var inte dum. Här är en kudde till var +<span class = "pagenum">161</span> +plats. Vi ha rätt till var sin kudde, men han där har tagit <i>två</i>. +Han vet mycket väl att det kommer andra som vilja ha var sin kudde på +morgonen, som äro trötta och behöva vila.</p> + +<p>— Att du orkar tala så här mycket så här dags!</p> + +<p>— Jag är alltid vaken då det gäller kränkningar och +förolämpningar av alla slag! Mitt i natten kan jag stiga upp och kämpa +för min rätt — mina rättsbegrepp vila aldrig.</p> + +<p>— Jag förstår det — men mitt behöver det. Vad tänker du +göra för att få frid?</p> + +<p>— Jag vet inte det. Jag kunde tillkalla kaptenen på båten, men +han har annat göra. Akterstäderskan är inte vaken. Hon kommer inte +förrän halv sex.</p> + +<p>— Du skulle kunna vika ihop din rock till en kudde och ligga på +den.</p> + +<p>— Det kan jag inte.</p> + +<p>— Hur så?</p> + +<p>— Tror du att jag skulle kunna sova en minut med en hopvikt +överrock som kudde när jag vet att min egen <i>rättmätiga</i> kudde +ligger under en annans flintskalle!</p> + +<p>— Han har mörkt knollrigt hår.</p> + +<p><span class = "pagenum">162</span> +— Som jag avskyr! Hellre intet hår än knollrigt hår! En människa +med knollrigt hår är inte att lita på. Lägg märke till det. Dessutom är +det oestetiskt, oroande och ger rum för antaganden om beboddhet.</p> + +<p>Jag kände hur jag var nära att somna där jag sätt. Trött, räckte jag +Brovin min kudde och sade:</p> + +<p>— Tag den här, så blir det lugn. Jag behöver ingen kudde. Jag +ligger bättre utan.</p> + +<p>— Det kan jag inte. Det är <i>din</i> kudde och en orättvisa +mot dig är en mot mig. Men om du nödvändigt vill att jag skall ha kudden +så tar jag den. Mina vänners önskningar äro lagar för mig.</p> + +<p>Brovin tog kudden. I detsamma lyfte mannen med de två kuddarna på ena +ögonlocket och sade:</p> + +<p>— Det var ett förbannat snattrande mitt i natten! Håll käften +och sov så att det kan bli lugnt någon gång!!</p> + +<p>Brovin vände sig genast mot väggen, med huvudet mot min kudde och var +borta.</p> + +<p>Jag låg stilla på rygg och tänkte.</p> + +<p>Efter en stund då jag hörde, att mannen med +<span class = "pagenum">163</span> +de två kuddarna somnat, smög jag mig sakta fram till honom, tog +försiktigt bort hans undre kudde, och då han icke vaknade, tog jag även +den övre, smög mig tillbaka och gick lugnt till vila. Jag har alltid +tyckt om att ha högt under huvudet. Det är kanske inte så hälsosamt men +det är behagligt.</p> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Ada, by Hasse Zetterström + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA *** + +***** This file should be named 19128-h.htm or 19128-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/9/1/2/19128/ + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> + diff --git a/19128-h/images/pic106.png b/19128-h/images/pic106.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..349e0b9 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic106.png diff --git a/19128-h/images/pic112.png b/19128-h/images/pic112.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..afcdf0d --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic112.png diff --git a/19128-h/images/pic115.png b/19128-h/images/pic115.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..9fb175e --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic115.png diff --git a/19128-h/images/pic122.png b/19128-h/images/pic122.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..97b0174 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic122.png diff --git a/19128-h/images/pic126.png b/19128-h/images/pic126.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..835fd83 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic126.png diff --git a/19128-h/images/pic13.png b/19128-h/images/pic13.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f9da7d1 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic13.png diff --git a/19128-h/images/pic133.png b/19128-h/images/pic133.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..49060ee --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic133.png diff --git a/19128-h/images/pic136.png b/19128-h/images/pic136.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..12213bf --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic136.png diff --git a/19128-h/images/pic143.png b/19128-h/images/pic143.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..b3e8d0f --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic143.png diff --git a/19128-h/images/pic145.png b/19128-h/images/pic145.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..bb8d98d --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic145.png diff --git a/19128-h/images/pic152.png b/19128-h/images/pic152.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..dc5cce2 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic152.png diff --git a/19128-h/images/pic159.png b/19128-h/images/pic159.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..eae8310 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic159.png diff --git a/19128-h/images/pic26.png b/19128-h/images/pic26.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..4a579a6 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic26.png diff --git a/19128-h/images/pic36.png b/19128-h/images/pic36.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..8a260ae --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic36.png diff --git a/19128-h/images/pic41.png b/19128-h/images/pic41.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f1e6739 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic41.png diff --git a/19128-h/images/pic48.png b/19128-h/images/pic48.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f278baf --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic48.png diff --git a/19128-h/images/pic5.png b/19128-h/images/pic5.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..e9d629d --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic5.png diff --git a/19128-h/images/pic52.png b/19128-h/images/pic52.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..7be55cc --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic52.png diff --git a/19128-h/images/pic53.png b/19128-h/images/pic53.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..3f52586 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic53.png diff --git a/19128-h/images/pic59.png b/19128-h/images/pic59.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..638cb21 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic59.png diff --git a/19128-h/images/pic65.png b/19128-h/images/pic65.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..c8355ba --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic65.png diff --git a/19128-h/images/pic66.png b/19128-h/images/pic66.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..9058205 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic66.png diff --git a/19128-h/images/pic73.png b/19128-h/images/pic73.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..34822b8 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic73.png diff --git a/19128-h/images/pic80.png b/19128-h/images/pic80.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..33df371 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic80.png diff --git a/19128-h/images/pic91.png b/19128-h/images/pic91.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..2238bb6 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic91.png diff --git a/19128-h/images/pic98.png b/19128-h/images/pic98.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..84fb4b3 --- /dev/null +++ b/19128-h/images/pic98.png diff --git a/19128-h/images/publogo.png b/19128-h/images/publogo.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..73e788b --- /dev/null +++ b/19128-h/images/publogo.png |
