diff options
Diffstat (limited to '18043-h/18043-h.htm')
| -rw-r--r-- | 18043-h/18043-h.htm | 4099 |
1 files changed, 4099 insertions, 0 deletions
diff --git a/18043-h/18043-h.htm b/18043-h/18043-h.htm new file mode 100644 index 0000000..002f1c8 --- /dev/null +++ b/18043-h/18043-h.htm @@ -0,0 +1,4099 @@ +<!DOCTYPE HTML PUBLIC "-//W3C//DTD HTML 4.01 Transitional//EN"> +<html> +<head> +<title>Goteborgsflickor</title> +<meta http-equiv = "Content-Type" content = "text/html; +charset=UTF-8"> + + +<style type = "text/css"> + +body {margin-left: 10%; margin-right: 10%;} +td {vertical-align: top;} + +hr {width: 80%; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;} +hr.mid {width: 50%;} +hr.tiny {width: 20%;} + +p, div, blockquote {margin-bottom: 0em;} +p, div {margin-top: .5em; line-height: 1.2;} +blockquote {margin-top: .3em;} + +h1, h2, h3, h4, h5, h6 {text-align: center; font-style: normal; +font-weight: normal; margin-top: .5em; margin-bottom: 0em;} + +h1 {font-size: 300%;} +h2 {font-size: 150%;} +h3 {font-size: 125%;} +h4 {font-size: 115%;} +h5 {font-size: 100%;} +h6 {font-size: 90%;} + +.chapter {margin-top: 2em; margin-bottom: 1em;} + +table.contents {margin-right: auto; margin-left: auto;} +td.number {text-align: right; padding-left: 2em;} +td.index {font-size: 90%;} + +.space {margin-top: 1em;} +.nospace {margin-top: 0em;} + +blockquote {margin-left: 2em; margin-right: 2em;} +.inset1 {margin-left: 3em;} +.inset2 {margin-left: 4em;} +.inset3 {margin-left: 5em;} + +.ital {font-style: italic;} +.extended {letter-spacing: .2em;} + +ins.correction {text-decoration: none; border-bottom: thin dotted red;} +.pagenum {position: absolute; right: 4%; font-size: 95%; +font-weight: normal; font-style: normal; text-align: right; +text-indent: 0em;} +.mynote {background-color: #DDE; color: #000; padding: .5em; +margin: 1em 5em; font-family: sans-serif; font-size: 95%;} + +</style> +</head> + + +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Göteborgsflickor + och andra historier + +Author: Sigge Strömberg + +Release Date: March 23, 2006 [EBook #18043] + +Language: Swedish + +Character set encoding: UTF-8 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR *** + + + + +Produced by Louise Hope and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + +</pre> + + + +<h1 class = "extended">GÖTEBORGS-<br> +FLICKOR</h1> + +<h3>OCH ANDRA HISTORIER</h3> + +<br> + +<h6>AV</h6> + +<h3 class = "ital extended">SIGGE STRÖMBERG</h3> + +<br> +<br> +<br> + +<p align = "center"> +<img src = "images/publogo.gif" align = "middle" width = "45" +height = "45" alt = "publisher's logo 'AA'"> +</p> + +<h6>STOCKHOLM<br> +ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.</h6> + +<hr class = "mid"> + +<h6 class = "ital">Sigge Strömbergs-böckerna<br> +Vol. 6</h6> + +<br> +<br> + +<h6>STOCKHOLM 1921</h6> +<h6>ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.:S BOKTRYCKERI</h6> + +<hr class = "mid"> + +<h4 class = "chapter">INNEHÅLL:</h4> + +<table class = "contents" summary = "table of contents"> +<tr> +<td>HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN</td> +<td class = "number"><a href = "#page7">7</a></td> +</tr> +<tr> +<td>TUR I SPEL</td> +<td class = "number"><a href = "#page17">17</a></td> +</tr> +<tr> +<td>PRISSE</td> +<td class = "number"><a href = "#page27">27</a></td> +</tr> +<tr> +<td>MANNEN OCH HANS ÖVERMAN</td> +<td class = "number"><a href = "#page34">34</a></td> +</tr> +<tr> +<td>REFERATET</td> +<td class = "number"><a href = "#page43">43</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ETT SJÖMANSÖDE</td> +<td class = "number"><a href = "#page51">51</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ETT SLÄDPARTI</td> +<td class = "number"><a href = "#page59">59</a></td> +</tr> +<tr> +<td>AFFÄR ÄR AFFÄR</td> +<td class = "number"><a href = "#page66">66</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ARTIGA KARLSSON</td> +<td class = "number"><a href = "#page74">74</a></td> +</tr> +<tr> +<td>EN EGENDOMLIG LIKHET</td> +<td class = "number"><a href = "#page78">78</a></td> +</tr> +<tr> +<td>REVYBESÖKET</td> +<td class = "number"><a href = "#page83">83</a></td> +</tr> +<tr> +<td>PIGANS FÄSTMAN</td> +<td class = "number"><a href = "#page89">89</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ETT LITET MISSFÖRSTÅND</td> +<td class = "number"><a href = "#page95">95</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ETT KONVENANSPARTI</td> +<td class = "number"><a href = "#page101">101</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ANDERSSONS FRIERI</td> +<td class = "number"><a href = "#page111">111</a></td> +</tr> +<tr> +<td>EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING</td> +<td class = "number"><a href = "#page116">116</a></td> +</tr> +<tr> +<td>FRIMÄRKET</td> +<td class = "number"><a href = "#page127">127</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK</td> +<td class = "number"><a href = "#page138">138</a></td> +</tr> +<tr> +<td>ETT TAVELFYND</td> +<td class = "number"><a href = "#page145">145</a></td> +</tr> +</table> + +<hr> + +<span class = "pagenum">7</span> +<a name = "page7"> </a> +<h4 class = "chapter">HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN</h4> + +<p>Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand +och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, +det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid +närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och +smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin +beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra. +Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret +för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig +ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare +ögonkurtis.</p> + +<p>Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men +när så +<span class = "pagenum">8</span> +<a name = "page8"> </a> +Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig +plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av +urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst +meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare +en blick.</p> + +<p>»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig +själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets +uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig +äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en +direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp +Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» +blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om +handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes +blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från +Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">9</span> +<a name = "page9"> </a> +Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på +Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som +förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig +man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång +hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren +som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken +flickebarnet upp.</p> + +<p>»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder +och ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.</p> + +<p>»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har +jag hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»</p> + +<p>»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den +sköna.</p> + +<p>»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad +fröken heter.»</p> + +<p>»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta +<span class = "pagenum">10</span> +<a name = "page10"> </a> +bekantskap så här sans façon, men jag antar, att det skulle vara +ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag heter Lingonhjelm.»</p> + +<p>Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten +Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan +ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur +spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan +själv, som sade:</p> + +<p>»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med +hem och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller +hur?»</p> + +<p>»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.</p> + +<p>»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. +För resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som +helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, +blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och +som han dessutom +<span class = "pagenum">11</span> +<a name = "page11"> </a> +hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned till vekryggen +ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.</p> + +<p>Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde +under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal +herre.</p> + +<p>»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och +Fågelsång skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.</p> + +<p>Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela +sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och +han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita +lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med +sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol +— att få honom att sitta ordentligt gick inte — och såg till +att han fick whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som +visade sig vara en trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet +svårt +<span class = "pagenum">12</span> +<a name = "page12"> </a> +att följa med hans konversation, och ungefär samtidigt försvann +flickebarnet en stund. Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så +kom hon tillbaka i ett lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än +förut.</p> + +<p>Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare +när han blev ensam med flickan.</p> + +<p>»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. +»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna där +pampiga jyckar.»</p> + +<p>»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.</p> + +<p>Fågelsång kände att han rodnade.</p> + +<p>»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag — jag rör mig +naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»</p> + +<p>»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs +nobla uppträdande. Ledigt och otvunget — hallå, flickor, välkomna +upp!»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">13</span> +<a name = "page13"> </a> +Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot +villan.</p> + +<p>Fröken Lingonhjelm föreställde:</p> + +<p>»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. +Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av +Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»</p> + +<p>Fågelsång bugade djupt.</p> + +<p>»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera +damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade +värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga +visit.</p> + +<p>»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.</p> + +<p>»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av +att få möta er.»</p> + +<p>Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu +en hovfröken. +<span class = "pagenum">14</span> +<a name = "page14"> </a> +Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, och Fågelsång +bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i hängselstropparna. Hon +såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde. Lång och +smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört +högdragen.</p> + +<p>När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna +genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, +bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många +bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.</p> + +<p>Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades +att tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det +enda som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:</p> + +<p>»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»</p> + +<p>Ingen av de andra brydde sig om att uppträda +<span class = "pagenum">15</span> +<a name = "page15"> </a> +som tolk, och högheten pratade på, utan att fästa sig vid hans +distress.</p> + +<p>Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av +förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en +underdånig bugning prinsessans hand.</p> + +<p>»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de +övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att +stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.</p> + +<p>En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och +lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på +obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt +plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden. +Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de +tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.</p> + +<p>Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att +<span class = "pagenum">16</span> +<a name = "page16"> </a> +inte bli sedd, men en ung man, som satt i ett sällskap vid närmaste +bord, reste sig och hälsade artigt.</p> + +<p>»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade +en av sällskapet.</p> + +<p>»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.</p> + +<p>»Vem var den andra, som höll henne under armen?»</p> + +<p>»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & +Svensson där.»</p> + +<p>Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor +han till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.</p> + + +<span class = "pagenum">17</span> +<a name = "page17"> </a> +<h4 class = "chapter">TUR I SPEL</h4> + +<p>Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han +seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade +skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson +att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.</p> + +<p>Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt +under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas +blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads +ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en +skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar, +handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten +påkallade +<span class = "pagenum">18</span> +<a name = "page18"> </a> +och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad lyckats +utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen därpå.</p> + +<p>De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och +brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de +ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och — —, låt oss +förbigå detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett +fast och tillfälligt förbund för hela livet.</p> + +<p>Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte +Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och +rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa +totalt i skuggan.</p> + +<p>»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det +första alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans +bekanta på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av +Anderblad.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">19</span> +<a name = "page19"> </a> +»Vad heter damen, som du hälsade på?»</p> + +<p>»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet +vittnande svar.</p> + +<p>»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad +ädelt, med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.</p> + +<p>Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.</p> + +<p>»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför +prompt. »Säger vi Eggers då?»</p> + +<p>Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av +den mark han tänkte erövra, följde med, — och mankerade mötet med +Anna-Lisa.</p> + +<p>Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos +Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var +genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först +petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna +uppvaktning, och hans +<span class = "pagenum">20</span> +<a name = "page20"> </a> +lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig hata honom.</p> + +<p>Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon +önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad +tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig +genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla +världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla +Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.</p> + +<p>Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för +åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i +telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte +vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och +Anderblad åter fri.</p> + +<p>Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa +eller uppmuntra Anderblad må vara osagt.</p> + +<p>En förmiddag, när han satt lutad över +<span class = "pagenum">21</span> +<a name = "page21"> </a> +fakturaboken, anlände ett expressbud med en liten rosafärgad biljett, +vilken Anderblad, med en aning om kommande olycka, bröt och läste. Den +lydde så här:</p> + +<blockquote class = "inset1 space"> +Käraste Karl Oskar!</blockquote> + +<blockquote> +Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar mig +alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din</blockquote> + +<blockquote class = "inset3"> +<i>Signe.</i></blockquote> + +<p class = "space">Anderblad stoppade ned dokumentet.</p> + +<p>»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt +arbete.</p> + +<p>Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som +log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa +henne hem.</p> + +<p>»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.</p> + +<p>»Det förtjänade du — och så var jag elak mot dig förut. Men jag +ångrade mig genast.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">22</span> +<a name = "page22"> </a> +Anderblad teg, men befarade det värsta.</p> + +<p>»Blev du mycket ledsen?»</p> + +<p>Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja — varför +inte?</p> + +<p>»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går +nog aldrig över», tillade han dystert.</p> + +<p>»Stackars min gosse!» — det låg en oändlig ömhet i tonen. +— »Vet du — jag har heller inte varit riktigt glad sedan +dess. Och därför så —»</p> + +<p>»Så?»</p> + +<p>»Åh, ingenting!»</p> + +<p>De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog +den, sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med +belåtet, om än litet tankfullt utseende.</p> + +<p>Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän +telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i +luren:</p> + +<p>»Är du ond på mig, Karl Oskar?»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">23</span> +<a name = "page23"> </a> +»Du har behandlat mig grymt, men ändå — — nej, aldrig!»</p> + +<p>»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår +inte vad en flicka kan känna — —»</p> + +<p>Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom +framåt.</p> + +<p>»Jag trodde, att du hade glömt!»</p> + +<p>»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att +jag blev ond på dig, men — — Håller du ännu av mig, Karl +Oskar?»</p> + +<p>»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med +en värdighet, som förrådde vana.</p> + +<p>»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»</p> + +<p>»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl +funnet, ty svaret kom genast:</p> + +<p>»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han +skall få besked.»</p> + +<p>Så ringde hon av.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">24</span> +<a name = "page24"> </a> +När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och +kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt +drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick +icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla +tre betraktande varandra med hätska blickar.</p> + +<p>»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick +samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de +kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt +snett för att anses kunna sitta rätt.</p> + +<p>»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. +»De ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy +sjutton en sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills +de gått.»</p> + +<p>Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat +oläst på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva +<span class = "pagenum">25</span> +<a name = "page25"> </a> +tiden. Det första han fick se var följande notis:</p> + +<p>»<i>En göteborgare med tur.</i> Enligt vad från säker källa uppgivits +skall en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit +prokuristen K. O. Anderblad härstädes.»</p> + +<p>Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, +att tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så +slängde han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och +förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt +hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade +någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev +tre brev, alla av samma lydelse:</p> + +<blockquote class = "inset1 space"> +Min fröken!</blockquote> + +<blockquote> +På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på +lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha +<span class = "pagenum">26</span> +<a name = "page26"> </a> +nöjet presentera Er för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort +ärva en äldre, sjuklig och förmögen farbror.</blockquote> + +<blockquote class = "inset1"> +Med största högaktning</blockquote> +<blockquote class = "inset3"> +<i>K. O. Anderblad.</i></blockquote> + +<p class = "space">När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot +takpanelningen och svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter +ägna en blick åt något feminint väsen.</p> + +<p>Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om +luften var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en +ängel i tunnbandskjol och blåröd hatt.</p> + +<p>Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för +att ännu en gång söka fånga lyckan.</p> + + +<span class = "pagenum">27</span> +<a name = "page27"> </a> +<h4 class = "chapter">PRISSE</h4> + +<p>Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av +bankbokhållaren Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie +kandidaten Lucia Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av +stadens apotek. Gustav och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som +ungt folk för sed hava, och voro litet smått förlovade. Prisse älskade +allt som Gustav tyckte om, utom punsch och cigarrer, och därför hade +även han sålt sin lilla fyrbenta själ till farm. kand. Lucia +Cederberg.</p> + +<p>Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter +skulle ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta +sjuk ut. Om dagarna brukade han +<span class = "pagenum">28</span> +<a name = "page28"> </a> +titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i halvkilopaketer +presenterades till en ogift tant, som hade flugan på pulverförgiftning, +men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han dit med Prisse i +hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills både han och +Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia ansåg inte att +det passade sig för en ung flicka att ta emot besök senare än så.</p> + +<p>Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var +tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav +det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos +Lucia.</p> + +<p>Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och +detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en +mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom, +vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon +får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan +<span class = "pagenum">29</span> +<a name = "page29"> </a> +lämna sina rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters +vård.</p> + +<p>Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. +Visserligen måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte +gick upp emot Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och +lysande. Möjligen mera stort och lysande än bemälda kova själv.</p> + +<p>Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver +svalnade allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde +och kunde bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom +inte alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för +sin bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga +väninnor hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att +Gustav varit synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia +fick härigenom sin misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit +emellan. Alltså grät hon en skvätt, +<span class = "pagenum">30</span> +<a name = "page30"> </a> +blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det, och såg så +åter världen med lugna ögon.</p> + +<p>Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek +henne.</p> + +<p>Det var Prisse.</p> + +<p>Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga +apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket förmånlig +institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor och småbröd +på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket. Men han var dock +alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän att han reagerade mot +sin herres och härskares vilja, utan han följde fortfarande Gustav lika +troget, och slickade Sylvias hand med samma energi som förut Lucias.</p> + +<p>Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi +apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">31</span> +<a name = "page31"> </a> +»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.</p> + +<p>»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ +som galna efter mig.»</p> + +<p>»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en +karl ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just +replikera något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och +ställde sig där, viftande med svansen.</p> + +<p>»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick +ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse +började skrapa på dörren.</p> + +<p>»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade +Gustav ilsket.</p> + +<p>»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav +borde anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade +beslutat att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som +tittade så väldigt.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">32</span> +<a name = "page32"> </a> +Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått +veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju +naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.</p> + +<p>Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till +sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte +upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av +sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat +brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att +hon gjort sin plikt.</p> + +<p>När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia, +insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade +vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att +allt blev bra igen.</p> + +<p>Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och +Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem +<span class = "pagenum">33</span> +<a name = "page33"> </a> +det var, gav hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp +dörren på vid gavel.</p> + +<p>»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. +Stig in!»</p> + +<p>Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit +Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt +nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev +tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia +kom glädjestrålande fram.</p> + +<p>»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman +löjtnant Söderflycht!»</p> + + +<span class = "pagenum">34</span> +<a name = "page34"> </a> +<h4 class = "chapter">MANNEN OCH HANS ÖVERMAN</h4> + +<p>Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa +i morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.</p> + +<p>»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste +affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:</p> + +<p>»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»</p> + +<p>»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till +tjänst?»</p> + +<p>»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. +Tack för senast!»</p> + +<p>»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som +förut. »Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång +fick njuta av er ljuva stämma, etcetera.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">35</span> +<a name = "page35"> </a> +Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för +kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta +med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en +lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.</p> + +<p>»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig +till er i en mycket delikat affär.»</p> + +<p>»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»</p> + +<p>»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»</p> + +<p>»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket +här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»</p> + +<p>Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara +ibland.</p> + +<p>»Vad ni är god, herr Pehrsson!»</p> + +<p>»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven +övertygande.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">36</span> +<a name = "page36"> </a> +»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik +överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från +kontoret.</p> + +<p>Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i +sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en +kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.</p> + +<p>Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande +på att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet +väl vad en kvinna tänker på?</p> + +<p>Till slut bröt hon tystnaden.</p> + +<p>»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en +stor tjänst.»</p> + +<p>»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.</p> + +<p>»Men jag kan knappast med att göra det.»</p> + +<p>»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl +i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på +mig.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">37</span> +<a name = "page37"> </a> +Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en +mästerligt gjord rodnad började hon:</p> + +<p>»Ni känner ju Karl Äppelbom!»</p> + +<p>»Ja, fy tusan!»</p> + +<p>»Ser ni, han och jag, hm....»</p> + +<p>»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»</p> + +<p>»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»</p> + +<p>Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på +området.</p> + +<p>»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan +flicka.»</p> + +<p>»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»</p> + +<p>»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»</p> + +<p>»Det är rätt, stå bara på er.»</p> + +<p>»Jag hatar honom.»</p> + +<p>»Bravo! Fortsätt med det!»</p> + +<p>»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni +<span class = "pagenum">38</span> +<a name = "page38"> </a> +förstår, vill jag dra mig med heder ur spelet, och därför ... hm, jag +vet inte hur jag skall säga det ... vill ni ... hm ... vara snäll och +låtsa, som om ni vore väldigt kär i mig?»</p> + +<p>Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten +fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.</p> + +<p>»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte +svårt alls.»</p> + +<p>»Och ... och så skall jag låtsa....»</p> + +<p>»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ +vi träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi +till Bräutigams till att börja med.»</p> + +<p>De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls +såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.</p> + +<p>Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, +när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, +<span class = "pagenum">39</span> +<a name = "page39"> </a> +gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! +Ännu närmare dig!»</p> + +<p>Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap +ett stycke.</p> + +<p>»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», +sade denne unge man.</p> + +<p>»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.</p> + +<p>»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»</p> + +<p>»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»</p> + +<p>»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av +mig. Det håller jag inte alls för otroligt.»</p> + +<p>»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»</p> + +<p>»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»</p> + +<p>»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera +beredvilligt än sanningsenligt.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">40</span> +<a name = "page40"> </a> +»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.</p> + +<p>»Ja, men du är den störste <i>idiot</i>, hon känner, har hon +sagt.»</p> + +<p>»Det är lögn!»</p> + +<p>»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon +större.»</p> + +<p>»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt +presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»</p> + +<p>»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»</p> + +<p>»Vilket om?»</p> + +<p>»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», +spottade Sven ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika +handgripligheter.</p> + +<p>Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.</p> + +<p>Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en +stund. De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs +stannade Kerstin.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">41</span> +<a name = "page41"> </a> +»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra +förlovningsringar i fönstret.»</p> + +<p>Sven kom genast.</p> + +<p>»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att +bräcka Äppelbom?»</p> + +<p>»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl +att gå litet för långt.»</p> + +<p>»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»</p> + +<p>Fröken Johnsson teg ett ögonblick.</p> + +<p>»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.</p> + +<p>Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle +helst ha velat rymma, men det var för sent.</p> + +<p>»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka +rösten.</p> + +<p>Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.</p> + +<p>»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det +för världen, lilla +<span class = "pagenum">42</span> +<a name = "page42"> </a> +flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det +lyckades inte.</p> + +<p>»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om +vår lycka.»</p> + +<p>Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till +Hallbergs.</p> + + +<span class = "pagenum">43</span> +<a name = "page43"> </a> +<h4 class = "chapter">REFERATET</h4> + +<p>»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy +tusan!»</p> + +<p>»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av +allt, som vi män —»</p> + +<p>»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag +var gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»</p> + +<p>Journalisten tog en ny cigarrett.</p> + +<p>»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har +aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver +jag ju heller inte poem.»</p> + +<p>»Dikter, förlåt.»</p> + +<p>»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig +kan glömma.»</p> + +<p>»Såå! Et tu, Brute!»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">44</span> +<a name = "page44"> </a> +»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta +henne.»</p> + +<p>»Låt oss höra historien!»</p> + +<p>»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i +alla fall, låt gå.</p> + +<p>Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, +och som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag +var ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon +kunde göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i +yrket.</p> + +<p>Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella +Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde +skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och +redaktionssekreteraren kallade mig till sig:</p> + +<p>’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det +mötet, och du skall skaffa mig det.’</p> + +<p>’Hur i herrans namn vill du — —’</p> + +<p>’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet +är mig likgiltigt.’</p> + +<p> +<span class = "pagenum">45</span> +<a name = "page45"> </a> +Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep +fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden +var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att +smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.</p> + +<p>Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var +en kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade +penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång, +smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten +behärskning.</p> + +<p>Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag +om och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli +bekant, och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog +jag upp en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon +tappat den.</p> + +<p>Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den +inte var hennes. +<span class = "pagenum">46</span> +<a name = "page46"> </a> +Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades få följa henne ett +par kvarter tills hon skulle in i en butik.</p> + +<p>’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi +skildes.</p> + +<p>’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört +mycket talas om er.’</p> + +<p>’Verkligen?’</p> + +<p>’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i +sta’n.’</p> + +<p>Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag +funderade mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den +tiden annars inte mycket känt utom kamratkretsen.</p> + +<p>Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt +flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt +det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en +spårvagn ut till direktörens villa.</p> + +<p>Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när +Smultronbolagets +<span class = "pagenum">47</span> +<a name = "page47"> </a> +styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och fann snart att +samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på ett mörkt, +skyddat ställe, och smög fram till villan.</p> + +<p>Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av +flera personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. +Ett fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men +inte längre. — Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika +för ro skull. — Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp +och klättrade in.</p> + +<p>Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och +där, vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av +sammanträdet, hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när +herrarna skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det +var det, som sprängde humbugen.</p> + +<p>Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, +<span class = "pagenum">48</span> +<a name = "page48"> </a> +tog ett fritt språng över några krusbärsbuskar — och stod ansikte +mot ansikte med min bekantskap från eftermiddagen. Jag erkänner att jag +tappade koncepterna.</p> + +<p>’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har +slagit er på inbrott?’</p> + +<p>’Ja — hm — nej’, stammade jag.</p> + +<p>’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna +ha redan börjat tala ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till +sammanträdet och ämnar krossa honom.’</p> + +<p>’Pappa? Vad?’</p> + +<p>’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för +Smultronbolaget.’</p> + +<p>’Åh!’</p> + +<p>’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, +om bara pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas +brottsling, och ni — ni skall göra det.’</p> + +<p>Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk +hon ned på en +<span class = "pagenum">49</span> +<a name = "page49"> </a> +trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av snyftningar.</p> + +<p>Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se +en kvinna gråta.</p> + +<p>Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, +förde undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet +gång på gång.</p> + +<p>’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! +Tag manuskriptet. Bränn det, gör med det vad ni vill.’</p> + +<p>Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i +hennes lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.</p> + +<p>Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var +nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’.</p> + +<p>Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande +Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.</p> + +<p>Och inte blev jag mycket gladare när jag +<span class = "pagenum">50</span> +<a name = "page50"> </a> +med första posten fick en biljett av följande lydelse:</p> + +<blockquote class = "inset1 space"> +Bäste herr Wall!</blockquote> + +<blockquote> +Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som jag +uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra, att +’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är +’Morgonskriets’ nya kvinnliga medarbetare. För övrigt voro +väl kyssarna tillräcklig ersättning för ert besvär.</blockquote> + +<blockquote class = "inset1"> +Eder tillgivna</blockquote> +<blockquote class = "inset3"> +<i>Alice Krona,</i></blockquote> +<blockquote class = "inset2"> +<i>alias fröken Benson.</i></blockquote> + +<p class = "space">»Det är historien, gossar, och jag anser, att man +måste vara skald för att se något förmildrande hos en sådan kvinna. +Skål!»</p> + + +<span class = "pagenum">51</span> +<a name = "page51"> </a> +<h4 class = "chapter">ETT SJÖMANSÖDE</h4> + +<p>Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd +uppför Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en +lämplig kjol vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka +eftermiddagen gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par +rev i seglen för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i +riktning mot den lockande kjolen.</p> + +<p>Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet, +tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det +just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte +så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp +<span class = "pagenum">52</span> +<a name = "page52"> </a> +henne, intervenerade ödet i form av en mycket välpressad ung man, som +kom runt ett hörn, hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap +mitt för Klyvarboms näsa.</p> + +<p>Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att +bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven +inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så +sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett +sätt som bådade ont för den välpressade.</p> + +<p>På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de +passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta +och han drog sig så småningom allt närmare.</p> + +<p>På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att +handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin +massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena. +<span class = "pagenum">53</span> +<a name = "page53"> </a> +Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan +vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han +se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.</p> + +<p>Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad +meningen var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, +så att han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.</p> + +<p>»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.</p> + +<p>»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er +förr.»</p> + +<p>»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som +antastade min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan +då.»</p> + +<p>»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha +trott om dig.»</p> + +<p>»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar +aldrig någon.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">54</span> +<a name = "page54"> </a> +»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.</p> + +<p>»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget +var ju fullkomligt kvinnologiskt.</p> + +<p>»Nej, men Karin — —»</p> + +<p>»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»</p> + +<p>»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar —», understödde +Klyvarbom och började veckla upp rockärmarna.</p> + +<p>Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med +sjömansnävarna och drog sig sakta bort.</p> + +<p>»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort +stannade han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende +över hans ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot +staden.</p> + +<p>Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som +gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt +<span class = "pagenum">55</span> +<a name = "page55"> </a> +obeskrivligt av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra +försyndelser.</p> + +<p>Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig +Gustav åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart +och vit bulldogg.</p> + +<p>Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem +komma, och hans oro var icke oberättigad.</p> + +<p>Både han och flickan reste sig när Gustav kom.</p> + +<p>»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.</p> + +<p>»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.</p> + +<p>»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, +Cesar.»</p> + +<p>Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och +sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han +möjligen också ämnade smaka.</p> + +<p>»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, +<span class = "pagenum">56</span> +<a name = "page56"> </a> +»kanske ni underrättar oss om hur sant det är, som ni sade om mig. Men +säg sanningen, den där hunden tål inte att höra folk ljuga.»</p> + +<p>Klyvarbom vred sig.</p> + +<p>»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.</p> + +<p>»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»</p> + +<p>»Kanske?»</p> + +<p>»Ja, nästan säkert.»</p> + +<p>»Nästan?»</p> + +<p>»Tja, alldeles säkert då.»</p> + +<p>»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»</p> + +<p>»Det hör inte hit.»</p> + +<p>»Nej, men det intresserar mig.»</p> + +<p>»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.</p> + +<p>»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»</p> + +<p>»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den +karlen är.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">57</span> +<a name = "page57"> </a> +»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla +medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har +ni Cesar i benet.»</p> + +<p>Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade +han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt. +Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och +så bar det i väg.</p> + +<p>Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att +bulldoggen snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet +innan dess.</p> + +<p>Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur +en kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl +Johan Klyvarbom.</p> + +<p>Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög +till närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i +gång. Doggen var då bara +<span class = "pagenum">58</span> +<a name = "page58"> </a> +fem meter borta och med dessa djurs vanliga trohet, sprang han med +vagnen för att vakta ut Klyvarbom.</p> + +<p>Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods, +och åka Ringlinjen runt, runt, runt....</p> + + +<span class = "pagenum">59</span> +<a name = "page59"> </a> +<h4 class = "chapter">ETT SLÄDPARTI</h4> + +<p>Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket +vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla +landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var +sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det +inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen +bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, +mode- och <ins class = "correction" title = +"text: ’diverse-/handel’">diverse-handel</ins> därsammastädes, +men han hade knollrigt hår, små, vaxade +mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett +gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa +utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">60</span> +<a name = "page60"> </a> +Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i +bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne +många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och +detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland +traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.</p> + +<p>Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga. +Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än +någonsin.</p> + +<p>»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. +»Inte har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra +något dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp +till mig. Se’n skall allting gå som en dans.»</p> + +<p>Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med +det slädparti.</p> + +<p>Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade +likafullt tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få +<span class = "pagenum">61</span> +<a name = "page61"> </a> +se när den älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på +hundsvotten.</p> + +<p>Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i +vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns +istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den +höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.</p> + +<p>Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet i +skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och +häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra +celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände +endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes +strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot +sågverksdisponentens son, löjtnanten.</p> + +<p>Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som +en blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. +<span class = "pagenum">62</span> +<a name = "page62"> </a> +Med två språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just +skulle ta plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. +Och innan någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, +givit hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.</p> + +<p>Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett +mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for av +med allt skarpare fart.</p> + +<p>»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han +sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:</p> + +<p>»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel +binga kärleksbrev, fånga mig den som kan!»</p> + +<p>Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var +överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på +väg efter honom i en annan kappsläde.</p> + +<p>Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade +<span class = "pagenum">63</span> +<a name = "page63"> </a> +uppfattat situationen och senterade den. Det är minsann inte många unga +damer i våra dar, som få vara med om en regelrätt enlevering. För resten +skulle det ju bli ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.</p> + +<p>Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som +beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.</p> + +<p>Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens +kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men +Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.</p> + +<p>»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars +skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»</p> + +<p>»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du +röva min väna brud ur mina armar.»</p> + +<p>Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans +bortrövade brud +<span class = "pagenum">64</span> +<a name = "page64"> </a> +kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet +efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte +skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist +sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes +rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han +kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.</p> + +<p>Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en +väluppfostrad flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av +ganska få bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att +knappt hade kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på +Konrads kind. Och den efterföljdes omedelbart av flera.</p> + +<p>Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så +plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo +sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen +och +<span class = "pagenum">65</span> +<a name = "page65"> </a> +störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.</p> + +<p>Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist +kunde tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som +måg hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.</p> + +<p>Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han +hade lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att +infria sitt löfte.</p> + + +<span class = "pagenum">66</span> +<a name = "page66"> </a> +<h4 class = "chapter">AFFÄR ÄR AFFÄR</h4> + +<p>John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, +en foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt +en spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste +kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i +världen.</p> + +<p>Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna +hyste intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så +var det rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det +psykologiska ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland +dödliga, och dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de +svåraste en ung man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan +och han från +<span class = "pagenum">67</span> +<a name = "page67"> </a> +det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson».</p> + +<p>Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han +en vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på +Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger +och drömmande om den tid då Majken — så hette världens skönaste +kvinna — skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden +av dessa drömmar var, att när han gick glömde han käppen med +guldkryckan.</p> + +<p>Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände +med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till +paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog +med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett +— sin dyrbara käpp.</p> + +<p>Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig, +utan lyfte artigt på hatten och sade:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">68</span> +<a name = "page68"> </a> +»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»</p> + +<p>Den andre tittade på käppen.</p> + +<p>»Det tror jag inte», svarade han.</p> + +<p>»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är +nämligen min.»</p> + +<p>»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i +alla fall ansett den vara min egendom.»</p> + +<p>Men nu fattade Andersson humör.</p> + +<p>»Nej, hör nu, min bäste herre — —»</p> + +<p>Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med +svansstumpen i frenetisk rörelse — och Anderssons käpp i +munnen.</p> + +<p>Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj +lika, och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade +herrarna bekantskap och fingo sällskap hem.</p> + +<p>»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, +agentur i kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">69</span> +<a name = "page69"> </a> +»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är +Schönstein.»</p> + +<p>»Inte Josef B., den store miljonären?»</p> + +<p>»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och +Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets +kung.</p> + +<p>Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, +på Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen +Fågelström, hälsade och passerade.</p> + +<p>»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar +sig mot money.»</p> + +<p>»Hur så?»</p> + +<p>»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt +med.»</p> + +<p>»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna +honom?»</p> + +<p>»Åhjo, man har ju hört —», svarade Fågelström likgiltigt.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">70</span> +<a name = "page70"> </a> +»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en +hel del.»</p> + +<p>Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring +vid kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på +flickebarnet.</p> + +<p>»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. +De där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och +sådant där, som man håvar in pengar på.»</p> + +<p>»Tjänar John så mycket pengar då?»</p> + +<p>»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan +han inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han +gör.»</p> + +<p>Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, +att Majken var mycket tankspridd resten av kvällen.</p> + +<p>Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och +Andersson.</p> + +<p>»Det var en söt flicka det där», sade nämligen +<span class = "pagenum">71</span> +<a name = "page71"> </a> +den förre, när de passerat paret. »Vem är det?»</p> + +<p>»Det är fröken Lindblom, hon är — hm — så gott som +— litet förlovad med mig.»</p> + +<p>»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid +tillfälle för er fästmö — eller så gott som, ha ha!»</p> + +<p>Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde +sällskap. Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter +tio minuter så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra +den högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att +inte försumma det psykologiska ögonblicket.</p> + +<p>Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd +händelse.</p> + +<p>Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom +uppifrån avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en +kyrkängel.</p> + +<p>Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan +presenterade. +<span class = "pagenum">72</span> +<a name = "page72"> </a> +Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med champagne och dylikt, +och när detta var slut, hjälpte han Andersson att följa Majken till +porten.</p> + +<p>Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville +promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen +därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter +kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter +utanför hennes port lyckades träffa henne.</p> + +<p>Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i +ullstrumporna.</p> + +<p>»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En +viktig sak.»</p> + +<p>»Det var lustigt!» sade Majken.</p> + +<p>»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»</p> + +<p>»Skall du tala allvar. Nej, hör du!»</p> + +<p>»Majken, jag älskar dig!»</p> + +<p>»Vad gör du, sa’ du?»</p> + +<p>»Älskar dig!»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">73</span> +<a name = "page73"> </a> +»Jaså, gör du det?»</p> + +<p>Det där lät inte vidare uppmuntrande — men Anderson fortsatte +ändå.</p> + +<p>»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än, +men — —»</p> + +<p>»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig +inte om det, du.»</p> + +<p>»Vad — — menar du — — ämnar du — +— säga nej?»</p> + +<p>»Ja.»</p> + +<p>»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den +förkrossade Andersson.</p> + +<p>»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med +Josef.»</p> + +<p>»Josef? Josef? Vem är det?»</p> + +<p>»Herr Schönstein, naturligtvis.»</p> + +<p>Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick +sakta nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med +svansstumpen.</p> + + +<span class = "pagenum">74</span> +<a name = "page74"> </a> +<h4 class = "chapter">ARTIGA KARLSSON</h4> + +<p>Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något +orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all +synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa +äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.</p> + +<p>Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just +när vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon +naturligtvis hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en +vacker saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. +Den uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla +lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla +levande +<span class = "pagenum">75</span> +<a name = "page75"> </a> +kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev fullkomligt +oskadad.</p> + +<p>Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla +flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade +han stoppat vagnen, hoppat av — framåt, ty han var man — och +i samma ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina +stålfjädrar var Karlsson där.</p> + +<p>Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och +hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en +blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot +henne.</p> + +<p>Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. +Damen vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i +Karlssons vänstra öga.</p> + +<p>Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens +hattnål åter tangerade hans vänstra öga.</p> + +<p>Karlsson log som en sol.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">76</span> +<a name = "page76"> </a> +Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte +inte om mordvapen i dagligt bruk.</p> + +<p>»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns +öga.»</p> + +<p>Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med +sina blickar förinta både Karlsson och konduktören.</p> + +<p>»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker +att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»</p> + +<p>Och Karlsson smålog.</p> + +<p>»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta +ju ända till fem öre stycket.»</p> + +<p>»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en +spårvagn av två sluskar.»</p> + +<p>»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till +konduktören. »Ni är en drulle!»</p> + +<p>Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, +<span class = "pagenum">77</span> +<a name = "page77"> </a> +och började åter rotera i atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören +av Karlsson, därför att han använt ordet »drulle» vid tilltal av +tjänsteman i tjänsteutövning.</p> + +<p>Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna, +hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter +hattnålen i vänstra ögat.</p> + +<p>Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.</p> + +<p>Hans vänstra öga är nämligen av emalj.</p> + + +<span class = "pagenum">78</span> +<a name = "page78"> </a> +<h4 class = "chapter">EN EGENDOMLIG LIKHET</h4> + +<p>Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra +stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska +begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse +besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella +på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda +förstnämnda, sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna +den världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna +henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden +V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga +stil hade plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».</p> + +<p>Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, +<span class = "pagenum">79</span> +<a name = "page79"> </a> +vänner var han drar fram, och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och +Stella kom in i matsalen för att få en bit före avresan fann ett bord +besatt av några av sina kunder i stan och deras damer. Erik hälsade +givetvis med utsökt artighet, men önskade samtidigt, när han såg +damernas blickar, att Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i +sin klädsel, och han insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt +i mun.</p> + +<p>Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett +rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa +smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och +tydligt sade:</p> + +<p>»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»</p> + +<p>Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren +distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans +affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.</p> + +<p>När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">80</span> +<a name = "page80"> </a> +»Nå Marie, träffade du Sven?»</p> + +<p>»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i +känslan av att det var bäst att hålla med.</p> + +<p>»Och han möter?»</p> + +<p>»Ja visst!»</p> + +<p>»Very good!»</p> + +<p>Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde +förgäves sina öron.</p> + +<p>När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till +avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och +blev glatt mottagen.</p> + +<p>»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste +jag att du var gift.»</p> + +<p>Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad +oskuld:</p> + +<p>»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»</p> + +<p>Allmän förvåning.</p> + +<p>»Men frun — —?»</p> + +<p>»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. +<span class = "pagenum">81</span> +<a name = "page81"> </a> +Gift med min bror, ni förstår. Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser +dit nu.»</p> + +<p>»Åååh!» En missräknad kör från damerna.</p> + +<p>»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett +någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.</p> + +<p>»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. +»Hon är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det +vill hon inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt +herrskap!»</p> + +<p>»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och +Carlcrantz presenterade.</p> + +<p>Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru +Carlcrantz, och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, +»fastän det var ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade +indignerat varje tal om en sådan likhet.</p> + +<p>Så slog avskedets timme. Vagnen var +<span class = "pagenum">82</span> +<a name = "page82"> </a> +framkörd och Carlcrantz var ute för att ordna bagaget. Så visade han sig +i dörren:</p> + +<p>»Skynda dig nu», sade han.</p> + +<p>Men damerna hade svårt att skiljas.</p> + +<p>Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, +tills han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till +stationen på. Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas +animerade avskedstagande med ett ivrigt:</p> + +<p>»Skynda dig, <i>Stella</i>, tåget går om fem minuter.»</p> + +<p>Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade +Stella sig.</p> + + +<span class = "pagenum">83</span> +<a name = "page83"> </a> +<h4 class = "chapter">REVYBESÖKET</h4> + +<p>Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter — +man vet ju hurudana sömmerskor äro — voro ute och sågo på +sta’n, och de tyckte själva att de prydde upp den.</p> + +<p>Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens +affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre +framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen +att få göra sällskap.</p> + +<p>Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot +zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också +fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">84</span> +<a name = "page84"> </a> +Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade +kort och kallt:</p> + +<p>»Var så god och låt oss vara i fred.»</p> + +<p>»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande +damer gå utan sällskap.»</p> + +<p>Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.</p> + +<p>»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med +herrar på gatorna.»</p> + +<p>»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som +bekräftar regeln.»</p> + +<p>Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, +låt gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då +gå vi direkt hem.»</p> + +<p>Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.</p> + +<p>Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på +var sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter +tio minuter voro de vid damernas +<span class = "pagenum">85</span> +<a name = "page85"> </a> +port, och dessa sade, trots energiska övertalningsförsök, ett kallt +adjö.</p> + +<p>I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett +halmstrå, ty si flickebarnen voro söta:</p> + +<p>»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och +se revyn i morgon kväll?»</p> + +<p>Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:</p> + +<p>»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se +revyn.»</p> + +<p>Herrarna skeno av belåtenhet.</p> + +<p>»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»</p> + +<p>»Ja, adressen se ni, och namnen....»</p> + +<p>»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»</p> + +<p>»Alma Karlson och Maria Anderson.»</p> + +<p>Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.</p> + +<p>Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal +trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria +<span class = "pagenum">86</span> +<a name = "page86"> </a> +Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med +ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var +just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens +tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det.</p> + +<p>Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter +till sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste +halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att +höra vad de trodde.</p> + +<p>»Beundrare!» sade Maud bestämt.</p> + +<p>»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.</p> + +<p>»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i +vädret. »Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig +ut.»</p> + +<p>»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett +er, och blivit betagen.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">87</span> +<a name = "page87"> </a> +»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt +nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»</p> + +<p>»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta +karlarna köpa de dyra biljetterna förgäves.»</p> + +<p>»Men....»</p> + +<p>»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga +bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter +från den rätta vägen till syndens stig.</p> + +<p>Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas +för ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern +slutade mötte de Alma och Maria.</p> + +<p>»Nå, hur gick det?»</p> + +<p>»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning +i rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve +mej och en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick +efter första +<span class = "pagenum">88</span> +<a name = "page88"> </a> +akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»</p> + +<p>Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska +blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.</p> + + +<span class = "pagenum">89</span> +<a name = "page89"> </a> +<h4 class = "chapter">PIGANS FÄSTMAN</h4> + +<p>Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot +den röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans +fru sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans +ögonlock sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, +en mild ro göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla +snarkning banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men +det räckte inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.</p> + +<p>Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina +grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt +ålderstigna kranium och klagade:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">90</span> +<a name = "page90"> </a> +»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man +skulle skriva i tidningen om’et!»</p> + +<p>Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på +stolkarmen och yttrade saker och ting.</p> + +<p>»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru — det var +hon, som på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana +saker i en dams närvaro.»</p> + +<p>Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte +ena handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.</p> + +<p>»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.</p> + +<p>Så såg han på frun.</p> + +<p>»Var farao är damen?»</p> + +<p>Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen +omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:</p> + +<p>»<i>Här!</i>»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">91</span> +<a name = "page91"> </a> +Lundbom smålog.</p> + +<p>»Jaså, bara du!»</p> + +<p>Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting. +Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät +som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:</p> + +<p>»Svär inte, Lundbom!!»</p> + +<p>Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så +fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter +förvarades.</p> + +<p>»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att +du åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre — hm — din +älskade make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett +enklare blomsterspråk!»</p> + +<p>»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.</p> + +<p>»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om +ett förhör i Luthers lilla katekes.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">92</span> +<a name = "page92"> </a> +»<i>Amalia har fästman!</i>»</p> + +<p>Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma +beräknad verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga +sinneslugn åter ned i sin stol.</p> + +<p>»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte +frun, i förhoppning att väcka sin makes slumrande +anständighetskänsla.</p> + +<p>»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.</p> + +<p>»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är +ju oanständigt!»</p> + +<p>»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, +varför hon skall hålla honom om livet!»</p> + +<p>Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett +värv att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot +långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon +beslöt att använda den.</p> + +<p>»Gå och kasta ut honom!» befallde hon +<span class = "pagenum">93</span> +<a name = "page93"> </a> +lugnt, men i en ton, som uteslöt all tanke på motsägelse.</p> + +<p>»Men söta....»</p> + +<p>»<i>Gå!</i>»</p> + +<p>Lundbom gick.</p> + +<p>Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra +Amalias fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa +armar förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. +Minut gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande +var allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i +evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i +köket.</p> + +<p>Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla +hemtrevnad.</p> + +<p>Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i +skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de +läskade sina strupar med skummande pomril.</p> + +<p>»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, +<span class = "pagenum">94</span> +<a name = "page94"> </a> +och den tilltalade vände sitt gemytliga ansikte mot henne.</p> + +<p>»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande +gest. »Så bli vi jämna par.»</p> + +<p>Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms +själ.</p> + + +<span class = "pagenum">95</span> +<a name = "page95"> </a> +<h4 class = "chapter">ETT LITET MISSFÖRSTÅND</h4> + +<p>När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående +ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters +evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt, +ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i +regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så +låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.</p> + +<p>Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade +nämligen också Annie Svanberg.</p> + +<p>Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par +unga damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, +hade nämligen köpt en tombolalott +<span class = "pagenum">96</span> +<a name = "page96"> </a> +tillsammans och på den hade de vunnit ett kort, som gällde för tjugufem +ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för en person, och för den skull +beslöto de båda damerna att kasta lott om det. Annie vann.</p> + +<p>Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva +fick Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant +Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles +intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i +dödligt hat.</p> + +<p>Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga +tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt +kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta +om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med +Nordblom, som han inte kände.</p> + +<p>Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, +och som han hade +<span class = "pagenum">97</span> +<a name = "page97"> </a> +god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på henne.</p> + +<p>En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett +sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men +när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda +damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin +förra älskade.</p> + +<p>»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade +han i en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.</p> + +<p>Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.</p> + +<p>»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska +till den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört +talas om.»</p> + +<p>»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet +förr.</p> + +<p>»Ja, det känner du väl till?»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">98</span> +<a name = "page98"> </a> +»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.</p> + +<p>Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria. +Förgylld.</p> + +<p>Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme +senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer +för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en +stund kom den efterlängtade frågan.</p> + +<p>»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»</p> + +<p>»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»</p> + +<p>»Såå!» Misstroget.</p> + +<p>»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera +värdigt bära upp hans miljoner.»</p> + +<p>»Miljoner?»</p> + +<p>»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han +alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»</p> + +<p>Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till +<span class = "pagenum">99</span> +<a name = "page99"> </a> +platsen, och han blev presenterad. Han och fröken Svanberg kommo +sällsynt bra överens, och den kvällen skildes båda med en känsla av +lycka på vänstra sidan av bröstet.</p> + +<p>Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade sig +normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i +Trädgårdsföreningen.</p> + +<p>»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i +Australien, och den är ju rätt avlägsen.»</p> + +<p>»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.</p> + +<p>Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och +sade:</p> + +<p>»Åh, Annie, låt mig —», och så vidare.</p> + +<p>Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:</p> + +<p>»Ska’ vi bo här i sta’n?»</p> + +<p>»Vilket du vill, älskade.»</p> + +<p>»Jag har alltid älskat Värmland.»</p> + +<p>»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">100</span> +<a name = "page100"> </a> +»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»</p> + +<p>»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»</p> + +<p>»Ooo, Karl! Italien!»</p> + +<p>Paus av vissa skäl.</p> + +<p>»Säg, Karl, ska’ vi ha automobil?»</p> + +<p>»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»</p> + +<p>»Ooo, Karl!»</p> + +<p>Ny paus.</p> + +<p>»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort +bröllop utan bara en enkel vigsel, och sedan — Italien +—»</p> + +<p>»Ooo, Karl! Italien!»</p> + +<p>Paus igen. Samma motiv.</p> + +<p>Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig +enligt överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna +och tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på +bättre konjunkturer i Karls affär.</p> + +<p>Men Mimmi umgås inte i familjen.</p> + + +<span class = "pagenum">101</span> +<a name = "page101"> </a> +<h4 class = "chapter">ETT KONVENANSPARTI</h4> + +<p>Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg +tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med +att sticka en magvärmare.</p> + +<p>»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad +nu!»</p> + +<p>»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror +Fille, som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen +han skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att +subskribera på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns +hemlighet».</p> + +<p>Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i +stället ordet.</p> + +<p>»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte +ens, att du tog emot +<span class = "pagenum">102</span> +<a name = "page102"> </a> +uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»</p> + +<p>»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här +har knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i +familjen.»</p> + +<p>»Men kära Margit — —»</p> + +<p>»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»</p> + +<p>»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»</p> + +<p>»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara +Andersson.»</p> + +<p>»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt +stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general +eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»</p> + +<p>»Varför det?» frågade Margits moder.</p> + +<p>»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste +Fille tillmötesgående.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">103</span> +<a name = "page103"> </a> +Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.</p> + +<p>»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.</p> + +<p>»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.</p> + +<p>»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i +herr Andersson.»</p> + +<p>»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»</p> + +<p>»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till +mig.»</p> + +<p>Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters +sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.</p> + +<p>»Vad menar du, barn?»</p> + +<p>»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick +inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»</p> + +<p>Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon +när som helst en nervattack.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">104</span> +<a name = "page104"> </a> +»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras, +helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få +klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor, +stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig +själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt +som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det +gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.</p> + +<p>Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och +när vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det +vill säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo +närmare bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var +just precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att +göra honom kär i mig.»</p> + +<p>»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.</p> + +<p>»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog. +»Svårigheterna +<span class = "pagenum">105</span> +<a name = "page105"> </a> +gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och min pappa steg +väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte heller. Någon +släng av hans energi har jag väl fått.</p> + +<p>Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades +’händelsevis’ när han gick från högskolan och ibland +dessemellan. Jag hade väldig tur i det fallet. Och hos gemensamma vänner +stötte vi allt som oftast ihop.</p> + +<p>Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för +mig om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt +intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset +fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga +studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade +han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han +saknade sekiner.</p> + +<p>Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom +som i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen +<span class = "pagenum">106</span> +<a name = "page106"> </a> +en god portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den +varan för att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.</p> + +<p>Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på +bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var +naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att +titta på månen.»</p> + +<p>»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och +tog nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.</p> + +<p>»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade +redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi +litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.</p> + +<p>Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och +hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så +oskyldigt som helst:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">107</span> +<a name = "page107"> </a> +’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker +doktorn det också?’</p> + +<p>Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag +har sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig +ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:</p> + +<p>’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’</p> + +<p>’Vad tycker doktorn i övrigt om mig?’</p> + +<p>Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.</p> + +<p>’Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.’</p> + +<p>’Jag är rik också’, upplyste jag naivt.</p> + +<p>’Jag lyckönskar er, fröken Margit’, sade han.</p> + +<p>’Och dessutom är jag kär! I er!’</p> + +<p>Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag +undrar inte på det.</p> + +<p>’Hur ... hur sa’ ni?’ stammade han.</p> + +<p> +’Jag sade, att jag är kär i er’, upprepade jag, ’och +om jag vore som ni, så skulle jag +<span class = "pagenum">108</span> +<a name = "page108"> </a> +gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och kär. Har ni +lust?’</p> + +<p>Nu smålog han litet besvärat.</p> + +<p>’Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit’, +sade han.</p> + +<p>’Jag skämtar inte’, sade jag, ’det är mitt blodiga +allvar. Vill ni?’</p> + +<p>’Menar ni verkligen allvar’, frågade han tvivlande.</p> + +<p>’På hedersord’, svarade jag.</p> + +<p>’Fröken Margit!’ sade han då dröjande, efter att ha +funderat en stund. ’Det är en högst oväntad situation. Jag måste +erkänna att, fastän jag för er hyser en mycket stor aktning och — +ja — även tillgivenhet, så älskar jag er ändå inte. Om jag således +gifte mig med er, så vore motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att +jag för att fortsätta mina vetenskapliga studier, behövde komma i en +ekonomiskt tryggad ställning.’</p> + +<p>’Spelar ingen roll vad ni tar mig för’, svarade jag, +’bara ni gör det. Skola vi alltså +<span class = "pagenum">109</span> +<a name = "page109"> </a> +anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!’</p> + +<p>Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då +vände jag mig mot honom och smålog.</p> + +<p>’Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill’, sade jag.</p> + +<p>Men ... men han gjorde det ändå!</p> + +<p>Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. +Jag hade nämligen mina små planer.</p> + +<p>Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har +observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne, +började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick +ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och +sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom +inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i +sällskap med Majas bror.</p> + +<p>Det blev som jag väntat. Han var vit av +<span class = "pagenum">110</span> +<a name = "page110"> </a> +vrede, när jag sedan träffade honom, och började förebrå mig. Jag var +högdragen förstås.</p> + +<p>’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de +omständigheter, under vilka vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att +du snarast torde vara tacksam för att ibland få slippa mitt +sällskap.’</p> + +<p>Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och +sade:</p> + +<p>’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på +det klara med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat +i världen.’</p> + +<p>Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.</p> + +<p>’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. +’Det har jag vetat länge!’</p> + +<p>För det hade jag.»</p> + + +<span class = "pagenum">111</span> +<a name = "page111"> </a> +<h4 class = "chapter">ANDERSSONS FRIERI</h4> + +<p>Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens +trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör +egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den, +var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor +ek strax intill Karl Gustavs fönster.</p> + +<p>När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg +han nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast +sluten i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, +som på detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.</p> + +<p>Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland +varierade även pigan, men +<span class = "pagenum">112</span> +<a name = "page112"> </a> +detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan <ins class = "correction" +title = "text: ’Andersons’">Anderssons</ins> utsikt var alltid +densamma, när han vid elvatiden kastade den sedvanliga blicken ut genom +fönstret.</p> + +<p>Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, +liksom så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och +allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på +mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.</p> + +<p>Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring +hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en +flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.</p> + +<p>Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans +fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och +det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det, +efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna +hjärtat.</p> + +<p>Han försökte låta bli att titta ut, men det +<span class = "pagenum">113</span> +<a name = "page113"> </a> +gick inte. Han kikade, ilsket svärjande över sig själv mellan +persiennpinnarna, och till sist började han känna avund och hat mot +Blomgrens pigas fästman. När det gått så långt, att han mitt på dagen +ertappade sig själv med att stirra ut genom kontorsfönstret och drömma, +att han kände ett par mjuka kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, +beslöt han att resa bort och rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade +hans husgeråd till en våning i andra ändan av staden.</p> + +<p>Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han +Dittan Karlsson.</p> + +<p>Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, +men den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade +på att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, +men i alla fall — — — —. Det kunde ju vara +angenämt med en liten sista flirt, innan han slog sig till ro och vilade +på sina lagrar och fåtaliga grå hår.</p> + +<p>Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd +<span class = "pagenum">114</span> +<a name = "page114"> </a> +av Karl Gustavs vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos +hans bekanta hört sig för, så att hon var säker på, att det inte var +falskt sken, mottog hon hans närmanden med en välberäknad kylig +nådighet, som icke förfelade sin verkan på Karl Gustav.</p> + +<p>Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick +inte så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den +vägen överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig +själv mera passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker +flicka var bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans +energi.</p> + +<p>I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga +risken av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en +sådan olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.</p> + +<p>Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och +beslöt att bringa saken +<span class = "pagenum">115</span> +<a name = "page115"> </a> +till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i familjen, och +placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd ampel.</p> + +<p>Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, +började fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.</p> + +<p>»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni +någonsin varit kär?»</p> + +<p>Fröken Dittan gav honom en blick.</p> + +<p>»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.</p> + +<p>Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom +fröken Dittans mamma in i rummet.</p> + +<p>Så nu är Karl Gustav fast!</p> + + +<span class = "pagenum">116</span> +<a name = "page116"> </a> +<h4 class = "chapter">EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING</h4> + +<p>Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, +att inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.</p> + +<p>Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och +jag känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert +Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det +förfärliga öde, som drabbat honom.</p> + +<p>Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska +otacksamma yrke — otacksamt då man betänker att varje inbrott +enligt statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta +oftast i varor. — Hans första bragd bragte honom två burkar +anjovis, nio kronor i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och +bländad av denna +<span class = "pagenum">117</span> +<a name = "page117"> </a> +glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson +etcetera inbrottet till sitt livskall.</p> + +<p>Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på +myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt +ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen +genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.</p> + +<p>Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade +kläderna. Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, +men vad fanns kanske inte i våningen?</p> + +<p>Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst +som en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in +förrän tamburdörren öppnades och någon kom.</p> + +<p>Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade +genast in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">118</span> +<a name = "page118"> </a> +Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i +rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.</p> + +<p>Antonio Personi var från Genua, — sade han. I verkligheten hade +hans vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och +hans yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, +och som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av +ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens +sonater.</p> + +<p>Om inbrottstjuven Adalbert +Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk varit musikalisk, hade han +förmodligen då blivit mördare, ty Personi spelade inte särdeles väl, och +hans lektioner kostade endast sjuttiofem öre i timmen. Men lyckligtvis +var Svensson etcetera inte musikalisk, men han led ändå, ty han var inte +van vid den sortens musik. Han föredrog vida »Fången på Älvsborg» och +»Kostervalsen».</p> + +<p>Eleven var inte vidare punktlig av sig och +<span class = "pagenum">119</span> +<a name = "page119"> </a> +Personi fick länge vänta och spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa +skri, kvidan och klagan, och inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.</p> + +<p>Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina +da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny +erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant +infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.</p> + +<p>Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt +av tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se +om det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han +ämnade kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio +Personis hemtrevliga bostad åt sitt öde.</p> + +<p>Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans +lidanden knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått +<span class = "pagenum">120</span> +<a name = "page120"> </a> +skulle snart förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi +skulle nämligen ge musiklektion.</p> + +<p>Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte +ämnade lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på +garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt +där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren, +och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt +bröt tystnaden.</p> + +<p>Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var +det hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades +sönder av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i +en enda liten oredig bunt djupt där inne.</p> + +<p>»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till +hjälp?»</p> + +<p>Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och +han nöjde sig med att kika.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">121</span> +<a name = "page121"> </a> +Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför +ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med +känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och +med synbart gillande följde med i noterna.</p> + +<p>Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men +det hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den +unge mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg +och ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig +blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.</p> + +<p>När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i +cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han +åter ut.</p> + +<p>Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.</p> + +<p>»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni +spelar redan +<span class = "pagenum">122</span> +<a name = "page122"> </a> +utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på ett underbart +sätt.»</p> + +<p>En suck undslapp Svensson.</p> + +<p>»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. +»Då hade jag varit död nu.»</p> + +<p>»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.</p> + +<p>»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad +inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska +främmande för honom.</p> + +<p>Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt +som oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en +mycket ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.</p> + +<p>Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för +långt dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, +medan Personi sjöng med.</p> + +<p>Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles +<span class = "pagenum">123</span> +<a name = "page123"> </a> +mycket ty hans nerver lågo ju redan i en liten härva och blevo för varje +stråkdrag allt mera okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!</p> + +<p>Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det +visste han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det +uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började +sjunga.</p> + +<p>»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om +Svensson just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat +en löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat +följa.</p> + +<p>Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och +från en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande +dåre, tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en +kraftansträngning sinnesjämvikten och tittade åter ut.</p> + +<p>»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han +till sig själv, +<span class = "pagenum">124</span> +<a name = "page124"> </a> +och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.</p> + +<p>Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.</p> + +<p>»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade +han. »Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den +där vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»</p> + +<p>Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och +Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den +ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men +herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.</p> + +<p>»Ja, signor Personi är styv», sade han.</p> + +<p>»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav +Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina +trettiotvåendelar.»</p> + +<p>Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som +Svensson +<span class = "pagenum">125</span> +<a name = "page125"> </a> +inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo trettiotvåendelarna +som en virvlande kaskad.</p> + +<p>Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men +lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en +längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt +därför snart.</p> + +<p>»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade +han därefter älskvärt.</p> + +<p>Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på +ett sätt som <ins class = "correction" title = +"text: ’över skred’">överskred</ins> hans vildaste farhågor.</p> + +<p>»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor +Personi sjunga ’Bliv min, så är världen min’, och ackompanjera sig +själv på pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»</p> + +<p>Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han +dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">126</span> +<a name = "page126"> </a> +»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, +straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något. +Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och +bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»</p> + + +<span class = "pagenum">127</span> +<a name = "page127"> </a> +<h4 class = "chapter">FRIMÄRKET</h4> + +<p>Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en +fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill +inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman +var filatelist.</p> + +<p>Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen +bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog, +nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde +bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än +Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.</p> + +<p>Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot +andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke +<span class = "pagenum">128</span> +<a name = "page128"> </a> +utgått från trycket utan att han visste både hur många taggar det hade +och hurudan vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf +och studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han +trots allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.</p> + +<p>En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album +ringde det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.</p> + +<p>Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den +andra.</p> + +<p>»Är detta herr Broman?» frågade pojken.</p> + +<p>»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av +framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»</p> + +<p>»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det +i en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är +fint.»</p> + +<p>Broman tog märket, betraktade det och +<span class = "pagenum">129</span> +<a name = "page129"> </a> +skrattade överlägset. Det var ett blått märke från Mauritius, som Broman +aldrig hade sett förr, men det gick ju inte an för honom att +låtsas om.</p> + +<p>»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i +buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.»</p> + +<p>Pojken såg litet nedslagen ut.</p> + +<p>»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr +Broman köpa det för en krona?»</p> + +<p>Broman höll på att tappa andan.</p> + +<p>»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du +verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre +och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana +inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!»</p> + +<p>Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman +steg åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som +frimärkssamlare.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">130</span> +<a name = "page130"> </a> +Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det +honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur +det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret +och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen.</p> + +<p>Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde +»Sehr grosse Rarität.»</p> + +<p>Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i +alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte +om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade +verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman +störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt +annan liten gosse än den han ville ha fatt.</p> + +<p>Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg +hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma +igen, annars hade det måhända +<span class = "pagenum">131</span> +<a name = "page131"> </a> +funnits utsikter att få tag i honom. Men — —</p> + +<p>Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han +bad pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var +värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en +stol och tog en grogg.</p> + +<p>Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans +frimärkshandlare, som ville skicka ett urval.</p> + +<p>»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå +Mauritius!»</p> + +<p>»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem +känner inte till <i>den</i>.»</p> + +<p>»<i>Den!</i>» Broman bleknade. »Hm! Jag — jag för min del kan +inte just nu påminna mig — —», sade han.</p> + +<p>»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i +världen. Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man +har inte återfunnit det. Det andra såldes +<span class = "pagenum">132</span> +<a name = "page132"> </a> +förra året i London på en frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor +till lord — — Hallå! Hallå! Hallå! Är ni där?»</p> + +<p>Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.</p> + +<p>Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början +annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och +bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började +tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag +ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på +cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.</p> + +<p>Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och +publicerade det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än +underlättade sökandet.</p> + +<p>Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur +vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet +när hans namn nämndes.</p> + +<p>Men en gång mötte han på gatan en liten +<span class = "pagenum">133</span> +<a name = "page133"> </a> +gosse, som artigt hälsade på honom. Bromans irrande blick dröjde ett +ögonblick på gossen. Det var ett fullt främmande barn, klädd i brun rock +och blå byxor.</p> + +<p>»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte +händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock +och den blå rock som hör till dina byxor.»</p> + +<p>»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av +farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»</p> + +<p>»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»</p> + +<p>»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. +»Jag försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»</p> + +<p>»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att +pojken gallhojade:</p> + +<p>»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»</p> + +<p>En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, +och en ung +<span class = "pagenum">134</span> +<a name = "page134"> </a> +man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att han +skulle bli plattfotad.</p> + +<p>Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt +bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.</p> + +<p>»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde +beredvilligt.</p> + +<p>När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som +genast fick klart för sig att Broman var velig.</p> + +<p>»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för +hundra kronor.»</p> + +<p>»Buuu!» sade pojken.</p> + +<p>»Vad farao tjuter du för?»</p> + +<p>»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en +biljett till bio.»</p> + +<p>»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. +Kör till Vilhelm Anderssons bostad.»</p> + +<p>Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt +märket till Jonne Bergström och var nära att begå självmord +<span class = "pagenum">135</span> +<a name = "page135"> </a> +när Bromans originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.</p> + +<p>Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i +ett animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans +ankomst, men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att +Kalle Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne +Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog +även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora +svårigheter skilja de kämpande åt.</p> + +<p>Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot +hundra kronor för det.</p> + +<p>»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som +olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.»</p> + +<p>»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn +ger mig kovan och inte låter farsan få den.»</p> + +<p>När herr Svensson senior agat sin son +<span class = "pagenum">136</span> +<a name = "page136"> </a> +fortsattes diskussionen, och resultatet blev, att herr Broman mot en +summa av två hundra kronor blev ägare till märket.</p> + +<p>Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde +inte hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick:</p> + +<p>»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har +sökt det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det +är värt sjuttiotvå tusen.»</p> + +<p>Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner +var ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och +han lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, +allt under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom +räckhåll.</p> + +<p>Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans +utseende var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade +frimärket med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, +Jonne Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en +<span class = "pagenum">137</span> +<a name = "page137"> </a> +del av deras vänner samt ännu större del av gatans stenläggning. Till +sist fick han tag i en bil, och undkom med livet.</p> + +<p>Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. +Det var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som +ett glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och +sträckte fram märket till benäget påseende.</p> + +<p>»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd +sjuttiotvå tusen.»</p> + +<p>»Nu skämtar herr Broman igen.»</p> + +<p>»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?»</p> + +<p>»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är +den Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på +sin höjd värd trettiofem öre.»</p> + +<p>Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren.</p> + + +<span class = "pagenum">138</span> +<a name = "page138"> </a> +<h4 class = "chapter">ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK</h4> + +<p>Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska +utställningen.</p> + +<p>Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och +gröna voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört +den. Om dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore +jag stilla avliden för länge sen.</p> + +<p>Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. +Jag stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut +som om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en +cigarr, spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i +det torra gräset på banvallen.</p> + +<p>Jag trodde knappast att han ägde tåget, +<span class = "pagenum">139</span> +<a name = "page139"> </a> +ännu mindre banvallen. Att han i varje fall inte ägde mina skor var jag +fullkomligt säker på.</p> + +<p>Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och +torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast +en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad +(ett fult ord) jag egentligen menade.</p> + +<p>Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro +unga, vackra damer. Man är väl svensk.</p> + +<p>Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna +se bättre, och frågade, om jag visste vem han var.</p> + +<p>»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!»</p> + +<p>»Er ska den lede ta!» upplyste han.</p> + +<p>»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag +vill bara skicka av ett telegram från nästa station först.»</p> + +<p>En kort stund betraktade vi tigande varandra. +<span class = "pagenum">140</span> +<a name = "page140"> </a> +Så spottade han tre gånger på Sörmland och gick in i vagnen.</p> + +<p>Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var +bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen.</p> + +<p>En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god +vän, som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin +farbror, som var en av mina trognaste läsare och gärna ville +träffa mig.</p> + +<p>Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen +att jag skulle bli förtjust i honom.</p> + +<p>Naturligtvis var det karlen från plattformen!</p> + +<p>Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt +skildes så snart som möjligt.</p> + +<p>Senare sade jag till min vän:</p> + +<p>»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din +farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka +<span class = "pagenum">141</span> +<a name = "page141"> </a> +och tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.»</p> + +<p>»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma +om dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera +renodlad fähund.»</p> + +<p>»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi +skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats.</p> + +<p>På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var +flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som +sladdrat om att jag skulle komma.</p> + +<p>Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett +hotellrum, och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. +Hotellet var nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska +fullt av folk. Ovanför mig — i sängen — bodde en +generalmajor, på schäslongen bodde en fabrikör från Borås, under +schäslongen bodde en grosshandlare +<span class = "pagenum">142</span> +<a name = "page142"> </a> +från Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i +garderoben hängde en timmerhandlare från Gnesta.</p> + +<p>Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som +störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi +krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben +blev han lugnare.</p> + +<p>Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen +anförtrodde mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl +med Bladen under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta +betalade han femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre +gick åt till insektspulver.</p> + +<p>En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje +afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra +Sverige mycket gouterade skällsordet:</p> + +<p>»Dröft!»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">143</span> +<a name = "page143"> </a> +Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer +stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton +o.s.v.</p> + +<p>Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil +ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat +sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande, +åkte.</p> + +<p>En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. +Vilket jag fick erfara.</p> + +<p>En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått +omkring där hela da’n, och ropade an en bil.</p> + +<p>»Vatt ska’ ja’ köra hänn?» frågade chauffören på +klingande göteborgska.</p> + +<p>»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, +satte mig till rätta och somnade.</p> + +<p>När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och +solen steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">144</span> +<a name = "page144"> </a> +»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?»</p> + +<p>»När Åstorp, skölle ja’ tro’!»</p> + +<p>»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick +sökte taxametern.</p> + +<p>»Hänn sa’ ju, att ja’ skölle köra hänn hem», sade +chauffören glatt. »Å de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.»</p> + +<p>Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig +tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav.</p> + + +<span class = "pagenum">145</span> +<a name = "page145"> </a> +<h4 class = "chapter">ETT TAVELFYND</h4> + +<p>Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson +och Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för +fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga +målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller +åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om +dem och vara som en mamma för dem.</p> + +<p>Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt +underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en +sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och +de voro således uteslutande hänvisade till att +<span class = "pagenum">146</span> +<a name = "page146"> </a> +leva på vigg, vilket är förenat med större besvär än mången tror.</p> + +<p>En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv. +Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen +hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det +skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor +— Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte +gillade målare — dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. +Gumman, som hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, +hade underlåtit att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen +Wiberg, som var hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman +började vända sig i graven så snart hon kommit dit.</p> + +<p>Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska +den till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan +av glädje.</p> + +<p>Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, +<span class = "pagenum">147</span> +<a name = "page147"> </a> +erhållen större vigg uppträdde han på begravningen i egen frack, och +gick sedan tillsammans med Jönsson och några andra likasinnade ut för +att släcka sin sorg.</p> + +<p>När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, +fortfarande iklädd en del av frackkostymen — skörten och halva +vänstra byxbenet hade nämligen på obekant sätt förkommit — i en +improviserad bädd i sin vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som +påminde om en solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, +men som i verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida +satt Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten.</p> + +<p>Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande +sin exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde +Brylanders ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket +mera än den i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera +målarmässig, dels var +<span class = "pagenum">148</span> +<a name = "page148"> </a> +den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt.</p> + +<p>»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha +varit vaken längre än han.</p> + +<p>»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, +så har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar +du alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade +Jönsson mörkt.</p> + +<p>»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, +så går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt.</p> + +<p>»Pank!» svarade Jönsson mörkt.</p> + +<p>»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst +förbaskat rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få +ett förskott på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas +frukost, skall du få se.»</p> + +<p>»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, +du.»</p> + +<p> +<span class = "pagenum">149</span> +<a name = "page149"> </a> +»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga +av?»</p> + +<p>»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så +förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.»</p> + +<p>Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och +förakt.</p> + +<p>»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det +skar Jönsson i hjärtat.</p> + +<p>»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, +så att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.»</p> + +<p>»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande +tilltalade honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade +perspektivet rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?»</p> + +<p>»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!»</p> + +<p>»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så +motbjudande hade han inte väntat sig.</p> + +<p>Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte:</p> + +<p> +<span class = "pagenum">150</span> +<a name = "page150"> </a> +»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker +snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna — +—»</p> + +<p>»Än se’n då?»</p> + +<p>»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och +de andra lika sabla panka som förut.»</p> + +<p>»Men vi har haft roligt», invände Wiberg.</p> + +<p>»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat +rika, så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad +Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt. +Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i +detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och +Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag har +glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med +käpp’ på utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. +Den där ser ut, som om han behövde komma till ett ortopediskt +<span class = "pagenum">151</span> +<a name = "page151"> </a> +institut.’ — »Vafasen behöver en konstnär kunna anatomi +för?»</p> + +<p>»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. +Det gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så +mycket pengar?»</p> + +<p>»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i +New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och +de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt +gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och +då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda. +Jag har en plan ser du!»</p> + +<p>Och han utvecklade den.</p> + +<p>Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och +en av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom +ett par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.</p> + +<p>Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de +till en större +<span class = "pagenum">152</span> +<a name = "page152"> </a> +hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem fraktades till +amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på båten till +Korsör.</p> + +<p>Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs +konsthandel. Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl +inredd, men dess expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst +vansinnig. Den förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom +och andra moderna mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den +nya världen som de, enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan +Atlanten.</p> + +<p>En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny +Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter +mera konstnärligt än Holland.</p> + +<p>Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med +tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det +märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra +bild +<span class = "pagenum">153</span> +<a name = "page153"> </a> +prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att +tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen +ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan +tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa +sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde.</p> + +<p>Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och +konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de +båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan, och +konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk. +Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta +sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen +dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då +konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte +ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt +några av sina +<span class = "pagenum">154</span> +<a name = "page154"> </a> +egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de enda i +världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på poker. Inte +ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.</p> + +<p>Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, +och herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även +fyra Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under +aftonens lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra +signaturen på Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson.</p> + +<p>Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio +reporters, som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville +veta vad Wiberg nu ville göra.</p> + +<p>Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.</p> + +<p>Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste +det, och ett beundrande +<span class = "pagenum">155</span> +<a name = "page155"> </a> +mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och på baksidan skrev ut +ett nytt telegram:</p> + +<p>»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.»</p> + +<p>Kort och rakt på sak.</p> + +<p>Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs +telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga +konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän +född i utlandet» och så vidare.</p> + +<p>Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att +fundera på, vilket märke han själv skulle köpa.</p> + +<p>Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, +som han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde +sig ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och +det tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än +Filbom.</p> + +<p>I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att +välja tavlans namn, +<span class = "pagenum">156</span> +<a name = "page156"> </a> +en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna. Var och en av +Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas vad som hälst. +»Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller »Porträtt av herr +K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en sann +konstnär.</p> + +<p>Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, +åttio, nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den +kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista +telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare +och var på väg till Amerika för att visa tavlan.</p> + +<p>När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång +paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret +efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket, +och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller +inte? Amerika hoppades på Wiberg.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">157</span> +<a name = "page157"> </a> +Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade +nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet. +Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen +meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade +att trycka extrablad om den saken.</p> + +<p>Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade +allt mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och +Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno +på och göra mera.</p> + +<p>Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det +före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när +Wiberg fick telegrammet.</p> + +<p>Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och +de fingo det.</p> + +<p>»Amerika har segrat!» sade han enkelt.</p> + +<p>Nya extrablad.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">158</span> +<a name = "page158"> </a> +Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett +trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för +att inte tala om den hurrande mängden.</p> + +<p>Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf +till Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det +hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade. +Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv.</p> + +<p>Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande +sorl steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för +att ge ut nya extraupplagor.</p> + +<p>Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten +gubbe steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände +mannen. Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. +Schniller, känd för sina stora konstsamlingar.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">159</span> +<a name = "page159"> </a> +Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:</p> + +<p>»Är den där tavlan kommen?»</p> + +<p>»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i +skärskådande?»</p> + +<p>»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den +skall in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check +på två hundra tusen. Räcker det?»</p> + +<p>»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något +mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det +priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.»</p> + +<p>»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. +Adjö.»</p> + +<p>Men i dörren vände han sig.</p> + +<p>»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom +samtidigt.»</p> + +<p>Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro +fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt +<span class = "pagenum">160</span> +<a name = "page160"> </a> +än mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har +gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om +dagen, för gammal bekantskaps skull.</p> + +<p>Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var +värd.</p> + +<p>Tre kronor och femtio öre.</p> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR *** + +***** This file should be named 18043-h.htm or 18043-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/8/0/4/18043/ + +Produced by Louise Hope and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> + +</html> |