summaryrefslogtreecommitdiff
path: root/18043-0.txt
diff options
context:
space:
mode:
Diffstat (limited to '18043-0.txt')
-rw-r--r--18043-0.txt3523
1 files changed, 3523 insertions, 0 deletions
diff --git a/18043-0.txt b/18043-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..b3d7063
--- /dev/null
+++ b/18043-0.txt
@@ -0,0 +1,3523 @@
+The Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Göteborgsflickor
+ och andra historier
+
+Author: Sigge Strömberg
+
+Release Date: March 23, 2006 [EBook #18043]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: UTF-8
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR ***
+
+
+
+
+Produced by Louise Hope and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+ * * * * *
+
+ GÖTEBORGSFLICKOR
+
+ OCH ANDRA HISTORIER
+
+ av
+
+ _Sigge Strömberg_
+
+
+ Stockholm
+ Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.
+
+
+ * * * * *
+
+ _Sigge Strömbergs-böckerna_
+ _Vol. 6_
+
+
+ Stockholm 1921
+ Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri
+
+
+ * * * * *
+
+ INNEHÅLL:
+
+
+ HERR FÅGELSÅNG I SOCIETEN 7
+ TUR I SPEL 17
+ PRISSE 27
+ MANNEN OCH HANS ÖVERMAN 34
+ REFERATET 43
+ ETT SJÖMANSÖDE 51
+ ETT SLÄDPARTI 59
+ AFFÄR ÄR AFFÄR 66
+ ARTIGA KARLSSON 74
+ EN EGENDOMLIG LIKHET 78
+ REVYBESÖKET 83
+ PIGANS FÄSTMAN 89
+ ETT LITET MISSFÖRSTÅND 95
+ ETT KONVENANSPARTI 101
+ ANDERSSONS FRIERI 111
+ EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING 116
+ FRIMÄRKET 127
+ ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK 138
+ ETT TAVELFYND 145
+
+
+ * * * * *
+
+HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN
+
+
+Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och
+tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det
+andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid
+närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och
+smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin
+beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.
+Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret
+för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig
+ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.
+
+Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men
+när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig
+plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling
+av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst
+meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare
+en blick.
+
+»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig
+själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets
+uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig
+äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som
+en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp
+Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja»
+blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om
+handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes
+blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från
+Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.
+
+Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på
+Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som
+förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig
+man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång
+hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren
+som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken
+flickebarnet upp.
+
+»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och
+ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.
+
+»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag
+hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»
+
+»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.
+
+»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad
+fröken heter.»
+
+»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men
+jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag
+heter Lingonhjelm.»
+
+Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten
+Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan
+ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur
+spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan
+själv, som sade:
+
+»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem
+och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»
+
+»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.
+
+»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För
+resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som
+helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock,
+blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och
+som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned
+till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.
+
+Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde
+under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.
+
+»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång
+skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.
+
+Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela
+sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och
+han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita
+lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med
+sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol --
+att få honom att sitta ordentligt gick inte -- och såg till att han fick
+whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en
+trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med
+hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.
+Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett
+lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.
+
+Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när
+han blev ensam med flickan.
+
+»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston.
+»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna
+där pampiga jyckar.»
+
+»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.
+
+Fågelsång kände att han rodnade.
+
+»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rör mig
+naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»
+
+»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla
+uppträdande. Ledigt och otvunget -- hallå, flickor, välkomna upp!»
+
+Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot
+villan.
+
+Fröken Lingonhjelm föreställde:
+
+»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.
+Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av
+Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»
+
+Fågelsång bugade djupt.
+
+»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera
+damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade
+värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga
+visit.
+
+»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.
+
+»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att
+få möta er.»
+
+Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu
+en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde,
+och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i
+hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en
+prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och
+högdragen, oerhört högdragen.
+
+När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna
+genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära,
+bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många
+bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.
+
+Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att
+tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda
+som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:
+
+»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»
+
+Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten
+pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.
+
+Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av
+förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en
+underdånig bugning prinsessans hand.
+
+»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de
+övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att
+stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.
+
+En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och
+lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på
+obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt
+plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.
+Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de
+tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.
+
+Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man,
+som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.
+
+»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en
+av sällskapet.
+
+»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.
+
+»Vem var den andra, som höll henne under armen?»
+
+»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg &
+Svensson där.»
+
+Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han
+till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.
+
+
+
+
+TUR I SPEL
+
+
+Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han
+seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade
+skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson
+att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.
+
+Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt
+under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas
+blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads
+ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en
+skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar,
+handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten
+påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad
+lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen
+därpå.
+
+De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och
+brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de
+ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, låt oss förbigå
+detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och
+tillfälligt förbund för hela livet.
+
+Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte
+Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och
+rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa
+totalt i skuggan.
+
+»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första
+alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta
+på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.
+
+»Vad heter damen, som du hälsade på?»
+
+»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande
+svar.
+
+»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt,
+med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.
+
+Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.
+
+»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt.
+»Säger vi Eggers då?»
+
+Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av
+den mark han tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med
+Anna-Lisa.
+
+Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos
+Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var
+genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först
+petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna
+uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig
+hata honom.
+
+Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon
+önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad
+tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig
+genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla
+världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla
+Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.
+
+Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för
+åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i
+telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte
+vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och
+Anderblad åter fri.
+
+Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller
+uppmuntra Anderblad må vara osagt.
+
+En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett
+expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en
+aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:
+
+ Käraste Karl Oskar!
+
+ Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar
+ mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din
+
+ _Signe._
+
+Anderblad stoppade ned dokumentet.
+
+»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.
+
+Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som
+log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa
+henne hem.
+
+»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.
+
+»Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade
+mig genast.»
+
+Anderblad teg, men befarade det värsta.
+
+»Blev du mycket ledsen?»
+
+Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte?
+
+»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog
+aldrig över», tillade han dystert.
+
+»Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du --
+jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --»
+
+»Så?»
+
+»Åh, ingenting!»
+
+De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den,
+sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med
+belåtet, om än litet tankfullt utseende.
+
+Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän
+telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:
+
+»Är du ond på mig, Karl Oskar?»
+
+»Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!»
+
+»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte
+vad en flicka kan känna -- --»
+
+Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
+
+»Jag trodde, att du hade glömt!»
+
+»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag
+blev ond på dig, men -- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»
+
+»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en
+värdighet, som förrådde vana.
+
+»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
+
+»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl
+funnet, ty svaret kom genast:
+
+»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han
+skall få besked.»
+
+Så ringde hon av.
+
+När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och
+kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt
+drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick
+icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla
+tre betraktande varandra med hätska blickar.
+
+»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick
+samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de
+kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt
+snett för att anses kunna sitta rätt.
+
+»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De
+ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en
+sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»
+
+Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst
+på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det
+första han fick se var följande notis:
+
+»_En göteborgare med tur._ Enligt vad från säker källa uppgivits skall
+en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen
+K. O. Anderblad härstädes.»
+
+Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att
+tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde
+han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och
+förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt
+hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade
+någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev
+tre brev, alla av samma lydelse:
+
+ Min fröken!
+
+ På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på
+ lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er
+ för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre,
+ sjuklig och förmögen farbror.
+
+ Med största högaktning
+ _K. O. Anderblad._
+
+När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och
+svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt
+något feminint väsen.
+
+Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften
+var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i
+tunnbandskjol och blåröd hatt.
+
+Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att
+ännu en gång söka fånga lyckan.
+
+
+
+
+PRISSE
+
+
+Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren
+Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia
+Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav
+och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava,
+och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte
+om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla
+fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.
+
+Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle
+ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut.
+Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i
+halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på
+pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han
+dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills
+både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia
+ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök
+senare än så.
+
+Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var
+tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav
+det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia.
+
+Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och
+detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en
+mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom,
+vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon
+får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina
+rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.
+
+Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen
+måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot
+Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen
+mera stort och lysande än bemälda kova själv.
+
+Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade
+allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde
+bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte
+alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin
+bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor
+hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit
+synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin
+misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon
+en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det,
+och såg så åter världen med lugna ögon.
+
+Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.
+
+Det var Prisse.
+
+Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga
+apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket
+förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor
+och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket.
+Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän
+att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde
+fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma
+energi som förut Lucias.
+
+Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi
+apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.
+
+»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.
+
+»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna
+efter mig.»
+
+»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl
+ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera
+något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde
+sig där, viftande med svansen.
+
+»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick
+ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse
+började skrapa på dörren.
+
+»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade
+Gustav ilsket.
+
+»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde
+anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat
+att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så
+väldigt.
+
+Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått
+veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju
+naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.
+
+Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till
+sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte
+upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av
+sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat
+brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att
+hon gjort sin plikt.
+
+När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia,
+insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade
+vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att
+allt blev bra igen.
+
+Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och
+Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav
+hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på
+vid gavel.
+
+»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig
+in!»
+
+Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit
+Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt
+nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev
+tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia
+kom glädjestrålande fram.
+
+»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman
+löjtnant Söderflycht!»
+
+
+
+
+MANNEN OCH HANS ÖVERMAN
+
+
+Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i
+morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.
+
+»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste
+affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:
+
+»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»
+
+»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»
+
+»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack
+för senast!»
+
+»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut.
+»Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta
+av er ljuva stämma, etcetera.»
+
+Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för
+kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta
+med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en
+lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.
+
+»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till
+er i en mycket delikat affär.»
+
+»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»
+
+»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»
+
+»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket
+här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»
+
+Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.
+
+»Vad ni är god, herr Pehrsson!»
+
+»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.
+
+»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik
+överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från
+kontoret.
+
+Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin
+nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart
+över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
+
+Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på
+att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl
+vad en kvinna tänker på?
+
+Till slut bröt hon tystnaden.
+
+»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor
+tjänst.»
+
+»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.
+
+»Men jag kan knappast med att göra det.»
+
+»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl
+i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på
+mig.»
+
+Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en
+mästerligt gjord rodnad började hon:
+
+»Ni känner ju Karl Äppelbom!»
+
+»Ja, fy tusan!»
+
+»Ser ni, han och jag, hm....»
+
+»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»
+
+»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»
+
+Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på
+området.
+
+»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan
+flicka.»
+
+»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»
+
+»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»
+
+»Det är rätt, stå bara på er.»
+
+»Jag hatar honom.»
+
+»Bravo! Fortsätt med det!»
+
+»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder
+ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ...
+vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i
+mig?»
+
+Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten
+fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.
+
+»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte
+svårt alls.»
+
+»Och ... och så skall jag låtsa....»
+
+»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi
+träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till
+Bräutigams till att börja med.»
+
+De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls
+såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.
+
+Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när
+»dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som
+han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»
+
+Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett
+stycke.
+
+»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade
+denne unge man.
+
+»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.
+
+»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»
+
+»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»
+
+»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig.
+Det håller jag inte alls för otroligt.»
+
+»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»
+
+»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»
+
+»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera
+beredvilligt än sanningsenligt.
+
+»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.
+
+»Ja, men du är den störste _idiot_, hon känner, har hon sagt.»
+
+»Det är lögn!»
+
+»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.»
+
+»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt
+presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»
+
+»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»
+
+»Vilket om?»
+
+»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven
+ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.
+
+Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.
+
+Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund.
+De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade
+Kerstin.
+
+»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra
+förlovningsringar i fönstret.»
+
+Sven kom genast.
+
+»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka
+Äppelbom?»
+
+»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl
+att gå litet för långt.»
+
+»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»
+
+Fröken Johnsson teg ett ögonblick.
+
+»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.
+
+Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst
+ha velat rymma, men det var för sent.
+
+»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.
+
+Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.
+
+»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för
+världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin
+frihet. Men det lyckades inte.
+
+»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår
+lycka.»
+
+Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.
+
+
+
+
+REFERATET
+
+
+»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy
+tusan!»
+
+»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av
+allt, som vi män --»
+
+»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var
+gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»
+
+Journalisten tog en ny cigarrett.
+
+»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har
+aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver
+jag ju heller inte poem.»
+
+»Dikter, förlåt.»
+
+»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan
+glömma.»
+
+»Såå! Et tu, Brute!»
+
+»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta
+henne.»
+
+»Låt oss höra historien!»
+
+»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla
+fall, låt gå.
+
+Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och
+som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var
+ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde
+göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.
+
+Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella
+Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde
+skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och
+redaktionssekreteraren kallade mig till sig:
+
+’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall
+skaffa mig det.’
+
+’Hur i herrans namn vill du -- --’
+
+’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig
+likgiltigt.’
+
+Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep
+fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden
+var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att
+smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.
+
+Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en
+kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade
+penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång,
+smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten
+behärskning.
+
+Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om
+och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant,
+och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp
+en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.
+
+Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den
+inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades
+få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.
+
+’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi skildes.
+
+’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört mycket talas om er.’
+
+’Verkligen?’
+
+’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta’n.’
+
+Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade
+mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars
+inte mycket känt utom kamratkretsen.
+
+Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt
+flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt
+det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en
+spårvagn ut till direktörens villa.
+
+Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när
+Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och
+fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på
+ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.
+
+Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera
+personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett
+fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men
+inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för
+ro skull. -- Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och
+klättrade in.
+
+Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där,
+vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet,
+hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna
+skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det,
+som sprängde humbugen.
+
+Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några
+krusbärsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från
+eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.
+
+’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’
+
+’Ja -- hm -- nej’, stammade jag.
+
+’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala
+ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar
+krossa honom.’
+
+’Pappa? Vad?’
+
+’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för
+Smultronbolaget.’
+
+’Åh!’
+
+’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara
+pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas
+brottsling, och ni -- ni skall göra det.’
+
+Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk
+hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av
+snyftningar.
+
+Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en
+kvinna gråta.
+
+Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde
+undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång
+på gång.
+
+’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet.
+Bränn det, gör med det vad ni vill.’
+
+Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes
+lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.
+
+Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var
+nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’.
+
+Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande
+Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.
+
+Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en
+biljett av följande lydelse:
+
+ Bäste herr Wall!
+
+ Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som
+ jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra,
+ att ’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är ’Morgonskriets’ nya
+ kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig
+ ersättning för ert besvär.
+
+ Eder tillgivna
+ _Alice Krona,_
+ _alias fröken Benson._
+
+»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för
+att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»
+
+
+
+
+ETT SJÖMANSÖDE
+
+
+Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför
+Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol
+vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen
+gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen
+för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot
+den lockande kjolen.
+
+Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet,
+tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det
+just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte
+så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade
+ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn,
+hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms
+näsa.
+
+Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att
+bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven
+inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så
+sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett
+sätt som bådade ont för den välpressade.
+
+På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de
+passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta
+och han drog sig så småningom allt närmare.
+
+På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att
+handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin
+massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena.
+Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan
+vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han
+se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.
+
+Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen
+var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att
+han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.
+
+»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.
+
+»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»
+
+»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade
+min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»
+
+»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott
+om dig.»
+
+»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig
+någon.»
+
+»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.
+
+»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var
+ju fullkomligt kvinnologiskt.
+
+»Nej, men Karin -- --»
+
+»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»
+
+»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom
+och började veckla upp rockärmarna.
+
+Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med
+sjömansnävarna och drog sig sakta bort.
+
+»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade
+han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans
+ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.
+
+Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som
+gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt
+av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.
+
+Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav
+åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit
+bulldogg.
+
+Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma,
+och hans oro var icke oberättigad.
+
+Både han och flickan reste sig när Gustav kom.
+
+»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.
+
+»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.
+
+»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»
+
+Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och
+sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han
+möjligen också ämnade smaka.
+
+»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om
+hur sant det är, som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden
+tål inte att höra folk ljuga.»
+
+Klyvarbom vred sig.
+
+»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.
+
+»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»
+
+»Kanske?»
+
+»Ja, nästan säkert.»
+
+»Nästan?»
+
+»Tja, alldeles säkert då.»
+
+»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»
+
+»Det hör inte hit.»
+
+»Nej, men det intresserar mig.»
+
+»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.
+
+»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»
+
+»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den
+karlen är.»
+
+»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla
+medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har
+ni Cesar i benet.»
+
+Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade
+han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt.
+Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och
+så bar det i väg.
+
+Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen
+snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.
+
+Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en
+kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl
+Johan Klyvarbom.
+
+Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till
+närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i
+gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga
+trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom.
+
+Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods,
+och åka Ringlinjen runt, runt, runt....
+
+
+
+
+ETT SLÄDPARTI
+
+
+Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket
+vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla
+landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var
+sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det
+inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen
+bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och
+diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade
+mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett
+gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa
+utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.
+
+Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i
+bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne
+många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och
+detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland
+traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.
+
+Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga.
+Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än
+någonsin.
+
+»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte
+har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något
+dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till
+mig. Se’n skall allting gå som en dans.»
+
+Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det
+slädparti.
+
+Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt
+tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den
+älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på
+hundsvotten.
+
+Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i
+vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns
+istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den
+höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.
+
+Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet
+i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och
+häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra
+celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände
+endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes
+strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot
+sågverksdisponentens son, löjtnanten.
+
+Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en
+blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två
+språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta
+plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan
+någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit
+hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.
+
+Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett
+mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for
+av med allt skarpare fart.
+
+»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han
+sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:
+
+»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga
+kärleksbrev, fånga mig den som kan!»
+
+Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var
+överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på
+väg efter honom i en annan kappsläde.
+
+Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och
+senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få
+vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli
+ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.
+
+Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som
+beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.
+
+Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens
+kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men
+Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.
+
+»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars
+skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»
+
+»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du
+röva min väna brud ur mina armar.»
+
+Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade
+brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet
+efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte
+skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist
+sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes
+rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han
+kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.
+
+Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad
+flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få
+bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade
+kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind.
+Och den efterföljdes omedelbart av flera.
+
+Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så
+plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo
+sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen
+och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.
+
+Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde
+tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg
+hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.
+
+Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade
+lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att
+infria sitt löfte.
+
+
+
+
+AFFÄR ÄR AFFÄR
+
+
+John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en
+foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en
+spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste
+kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i
+världen.
+
+Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna hyste
+intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så var det
+rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det psykologiska
+ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland dödliga, och
+dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de svåraste en ung
+man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan och han från
+det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson».
+
+Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en
+vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på
+Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger
+och drömmande om den tid då Majken -- så hette världens skönaste kvinna
+-- skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden av dessa
+drömmar var, att när han gick glömde han käppen med guldkryckan.
+
+Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände
+med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till
+paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog
+med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett --
+sin dyrbara käpp.
+
+Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig,
+utan lyfte artigt på hatten och sade:
+
+»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»
+
+Den andre tittade på käppen.
+
+»Det tror jag inte», svarade han.
+
+»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är
+nämligen min.»
+
+»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i
+alla fall ansett den vara min egendom.»
+
+Men nu fattade Andersson humör.
+
+»Nej, hör nu, min bäste herre -- --»
+
+Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen
+i frenetisk rörelse -- och Anderssons käpp i munnen.
+
+Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika,
+och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna
+bekantskap och fingo sällskap hem.
+
+»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i
+kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»
+
+»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är
+Schönstein.»
+
+»Inte Josef B., den store miljonären?»
+
+»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och
+Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets
+kung.
+
+Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på
+Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen
+Fågelström, hälsade och passerade.
+
+»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig
+mot money.»
+
+»Hur så?»
+
+»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt
+med.»
+
+»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?»
+
+»Åhjo, man har ju hört --», svarade Fågelström likgiltigt.
+
+»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en
+hel del.»
+
+Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring vid
+kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på flickebarnet.
+
+»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. De
+där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och
+sådant där, som man håvar in pengar på.»
+
+»Tjänar John så mycket pengar då?»
+
+»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han
+inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han gör.»
+
+Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, att
+Majken var mycket tankspridd resten av kvällen.
+
+Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och Andersson.
+
+»Det var en söt flicka det där», sade nämligen den förre, när de
+passerat paret. »Vem är det?»
+
+»Det är fröken Lindblom, hon är -- hm -- så gott som -- litet förlovad
+med mig.»
+
+»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid
+tillfälle för er fästmö -- eller så gott som, ha ha!»
+
+Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap.
+Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter
+så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den
+högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte
+försumma det psykologiska ögonblicket.
+
+Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd
+händelse.
+
+Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån
+avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel.
+
+Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan
+presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med
+champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att
+följa Majken till porten.
+
+Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville
+promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen
+därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter
+kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter
+utanför hennes port lyckades träffa henne.
+
+Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i
+ullstrumporna.
+
+»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En
+viktig sak.»
+
+»Det var lustigt!» sade Majken.
+
+»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»
+
+»Skall du tala allvar. Nej, hör du!»
+
+»Majken, jag älskar dig!»
+
+»Vad gör du, sa’ du?»
+
+»Älskar dig!»
+
+»Jaså, gör du det?»
+
+Det där lät inte vidare uppmuntrande -- men Anderson fortsatte ändå.
+
+»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än,
+men -- --»
+
+»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte
+om det, du.»
+
+»Vad -- -- menar du -- -- ämnar du -- -- säga nej?»
+
+»Ja.»
+
+»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den
+förkrossade Andersson.
+
+»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med
+Josef.»
+
+»Josef? Josef? Vem är det?»
+
+»Herr Schönstein, naturligtvis.»
+
+Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta
+nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.
+
+
+
+
+ARTIGA KARLSSON
+
+
+Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något
+orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all
+synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa
+äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.
+
+Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när
+vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis
+hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker
+saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den
+uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla
+lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla
+levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev
+fullkomligt oskadad.
+
+Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla
+flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade
+han stoppat vagnen, hoppat av -- framåt, ty han var man -- och i samma
+ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar
+var Karlsson där.
+
+Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och
+hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en
+blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot
+henne.
+
+Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen
+vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons
+vänstra öga.
+
+Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål
+åter tangerade hans vänstra öga.
+
+Karlsson log som en sol.
+
+Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte
+inte om mordvapen i dagligt bruk.
+
+»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»
+
+Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina
+blickar förinta både Karlsson och konduktören.
+
+»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker
+att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»
+
+Och Karlsson smålog.
+
+»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända
+till fem öre stycket.»
+
+»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en
+spårvagn av två sluskar.»
+
+»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till
+konduktören. »Ni är en drulle!»
+
+Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i
+atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att
+han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.
+
+Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna,
+hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter
+hattnålen i vänstra ögat.
+
+Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.
+
+Hans vänstra öga är nämligen av emalj.
+
+
+
+
+EN EGENDOMLIG LIKHET
+
+
+Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra
+stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska
+begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse
+besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella
+på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda förstnämnda,
+sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den
+världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna
+henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden
+V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga stil hade
+plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».
+
+Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram,
+och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen
+för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina
+kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt
+artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att
+Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han
+insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.
+
+Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett
+rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa
+smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och
+tydligt sade:
+
+»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»
+
+Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren
+distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans
+affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.
+
+När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:
+
+»Nå Marie, träffade du Sven?»
+
+»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i
+känslan av att det var bäst att hålla med.
+
+»Och han möter?»
+
+»Ja visst!»
+
+»Very good!»
+
+Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves
+sina öron.
+
+När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till
+avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och
+blev glatt mottagen.
+
+»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag
+att du var gift.»
+
+Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld:
+
+»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»
+
+Allmän förvåning.
+
+»Men frun -- --?»
+
+»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår.
+Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.»
+
+»Åååh!» En missräknad kör från damerna.
+
+»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett
+någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.
+
+»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon
+är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon
+inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!»
+
+»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och
+Carlcrantz presenterade.
+
+Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz,
+och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var
+ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om
+en sådan likhet.
+
+Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för
+att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren:
+
+»Skynda dig nu», sade han.
+
+Men damerna hade svårt att skiljas.
+
+Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills
+han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på.
+Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade
+avskedstagande med ett ivrigt:
+
+»Skynda dig, _Stella_, tåget går om fem minuter.»
+
+Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella
+sig.
+
+
+
+
+REVYBESÖKET
+
+
+Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter -- man vet ju
+hurudana sömmerskor äro -- voro ute och sågo på sta’n, och de tyckte
+själva att de prydde upp den.
+
+Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens
+affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre
+framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen
+att få göra sällskap.
+
+Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot
+zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också
+fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.
+
+Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade
+kort och kallt:
+
+»Var så god och låt oss vara i fred.»
+
+»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer
+gå utan sällskap.»
+
+Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.
+
+»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar
+på gatorna.»
+
+»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som
+bekräftar regeln.»
+
+Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt
+gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå
+vi direkt hem.»
+
+Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.
+
+Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var
+sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio
+minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska
+övertalningsförsök, ett kallt adjö.
+
+I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå,
+ty si flickebarnen voro söta:
+
+»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se
+revyn i morgon kväll?»
+
+Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:
+
+»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se
+revyn.»
+
+Herrarna skeno av belåtenhet.
+
+»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»
+
+»Ja, adressen se ni, och namnen....»
+
+»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»
+
+»Alma Karlson och Maria Anderson.»
+
+Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.
+
+Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal
+trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria
+Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med
+ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var
+just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens
+tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det.
+
+Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till
+sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste
+halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att
+höra vad de trodde.
+
+»Beundrare!» sade Maud bestämt.
+
+»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.
+
+»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret.
+»Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»
+
+»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er,
+och blivit betagen.»
+
+»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt
+nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»
+
+»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna
+köpa de dyra biljetterna förgäves.»
+
+»Men....»
+
+»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga
+bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter
+från den rätta vägen till syndens stig.
+
+Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för
+ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade
+mötte de Alma och Maria.
+
+»Nå, hur gick det?»
+
+»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i
+rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och
+en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första
+akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»
+
+Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska
+blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.
+
+
+
+
+PIGANS FÄSTMAN
+
+
+Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den
+röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru
+sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock
+sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro
+göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning
+banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte
+inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.
+
+Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina
+grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt
+ålderstigna kranium och klagade:
+
+»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man
+skulle skriva i tidningen om’et!»
+
+Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på
+stolkarmen och yttrade saker och ting.
+
+»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru -- det var hon, som
+på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i
+en dams närvaro.»
+
+Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena
+handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.
+
+»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.
+
+Så såg han på frun.
+
+»Var farao är damen?»
+
+Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen
+omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:
+
+»_Här!_»
+
+Lundbom smålog.
+
+»Jaså, bara du!»
+
+Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting.
+Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät
+som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:
+
+»Svär inte, Lundbom!!»
+
+Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så
+fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter
+förvarades.
+
+»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du
+åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre -- hm -- din älskade
+make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare
+blomsterspråk!»
+
+»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.
+
+»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett
+förhör i Luthers lilla katekes.
+
+»_Amalia har fästman!_»
+
+Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad
+verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter
+ned i sin stol.
+
+»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun,
+i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla.
+
+»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.
+
+»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju
+oanständigt!»
+
+»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför
+hon skall hålla honom om livet!»
+
+Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv
+att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot
+långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon
+beslöt att använda den.
+
+»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt
+all tanke på motsägelse.
+
+»Men söta....»
+
+»_Gå!_»
+
+Lundbom gick.
+
+Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias
+fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar
+förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut
+gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var
+allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i
+evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i
+köket.
+
+Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla
+hemtrevnad.
+
+Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i
+skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de
+läskade sina strupar med skummande pomril.
+
+»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt
+gemytliga ansikte mot henne.
+
+»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest.
+»Så bli vi jämna par.»
+
+Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms
+själ.
+
+
+
+
+ETT LITET MISSFÖRSTÅND
+
+
+När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående
+ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters
+evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt,
+ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i
+regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så
+låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.
+
+Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade
+nämligen också Annie Svanberg.
+
+Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga
+damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade
+nämligen köpt en tombola-lott tillsammans och på den hade de vunnit ett
+kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för
+en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om
+det. Annie vann.
+
+Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick
+Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant
+Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles
+intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i
+dödligt hat.
+
+Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga
+tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt
+kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta
+om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med
+Nordblom, som han inte kände.
+
+Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och
+som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på
+henne.
+
+En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett
+sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men
+när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda
+damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin
+förra älskade.
+
+»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i
+en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.
+
+Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.
+
+»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till
+den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas
+om.»
+
+»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.
+
+»Ja, det känner du väl till?»
+
+»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.
+
+Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria.
+Förgylld.
+
+Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme
+senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer
+för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en
+stund kom den efterlängtade frågan.
+
+»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»
+
+»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»
+
+»Såå!» Misstroget.
+
+»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera
+värdigt bära upp hans miljoner.»
+
+»Miljoner?»
+
+»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han
+alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»
+
+Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev
+presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och
+den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av
+bröstet.
+
+Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade
+sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i
+Trädgårdsföreningen.
+
+»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien,
+och den är ju rätt avlägsen.»
+
+»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.
+
+Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:
+
+»Åh, Annie, låt mig --», och så vidare.
+
+Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:
+
+»Ska’ vi bo här i sta’n?»
+
+»Vilket du vill, älskade.»
+
+»Jag har alltid älskat Värmland.»
+
+»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»
+
+»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»
+
+»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»
+
+»Ooo, Karl! Italien!»
+
+Paus av vissa skäl.
+
+»Säg, Karl, ska’ vi ha automobil?»
+
+»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»
+
+»Ooo, Karl!»
+
+Ny paus.
+
+»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop
+utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --»
+
+»Ooo, Karl! Italien!»
+
+Paus igen. Samma motiv.
+
+Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt
+överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och
+tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på
+bättre konjunkturer i Karls affär.
+
+Men Mimmi umgås inte i familjen.
+
+
+
+
+ETT KONVENANSPARTI
+
+
+Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg
+tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med
+att sticka en magvärmare.
+
+»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!»
+
+»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille,
+som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han
+skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera
+på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet».
+
+Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i
+stället ordet.
+
+»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens,
+att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»
+
+»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har
+knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i
+familjen.»
+
+»Men kära Margit -- --»
+
+»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»
+
+»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»
+
+»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.»
+
+»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt
+stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general
+eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»
+
+»Varför det?» frågade Margits moder.
+
+»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille
+tillmötesgående.
+
+Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.
+
+»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.
+
+»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.
+
+»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr
+Andersson.»
+
+»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»
+
+»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»
+
+Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters
+sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.
+
+»Vad menar du, barn?»
+
+»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick
+inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»
+
+Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när
+som helst en nervattack.
+
+»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras,
+helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få
+klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor,
+stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig
+själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt
+som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det
+gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.
+
+Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när
+vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill
+säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare
+bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just
+precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra
+honom kär i mig.»
+
+»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.
+
+»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog.
+»Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och
+min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte
+heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.
+
+Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades ’händelsevis’ när
+han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i
+det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.
+
+Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig
+om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt
+intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset
+fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga
+studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade
+han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han
+saknade sekiner.
+
+Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som
+i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god
+portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för
+att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.
+
+Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på
+bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var
+naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att
+titta på månen.»
+
+»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog
+nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.
+
+»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade
+redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi
+litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.
+
+Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och
+hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så
+oskyldigt som helst:
+
+’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det
+också?’
+
+Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har
+sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig
+ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:
+
+’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’
+
+’Vad tycker doktorn i övrigt om mig?’
+
+Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.
+
+’Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.’
+
+’Jag är rik också’, upplyste jag naivt.
+
+’Jag lyckönskar er, fröken Margit’, sade han.
+
+’Och dessutom är jag kär! I er!’
+
+Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag
+undrar inte på det.
+
+’Hur ... hur sa’ ni?’ stammade han.
+
+’Jag sade, att jag är kär i er’, upprepade jag, ’och om jag vore som ni,
+så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och
+kär. Har ni lust?’
+
+Nu smålog han litet besvärat.
+
+’Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit’, sade han.
+
+’Jag skämtar inte’, sade jag, ’det är mitt blodiga allvar. Vill ni?’
+
+’Menar ni verkligen allvar’, frågade han tvivlande.
+
+’På hedersord’, svarade jag.
+
+’Fröken Margit!’ sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund.
+’Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag
+för er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- även tillgivenhet, så
+älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore
+motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta
+mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad
+ställning.’
+
+’Spelar ingen roll vad ni tar mig för’, svarade jag, ’bara ni gör det.
+Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!’
+
+Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände
+jag mig mot honom och smålog.
+
+’Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill’, sade jag.
+
+Men ... men han gjorde det ändå!
+
+Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag
+hade nämligen mina små planer.
+
+Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har
+observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne,
+började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick
+ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och
+sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom
+inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i
+sällskap med Majas bror.
+
+Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade
+honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.
+
+’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de omständigheter, under vilka
+vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara
+tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.’
+
+Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och
+sade:
+
+’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara
+med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i
+världen.’
+
+Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.
+
+’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. ’Det har jag vetat
+länge!’
+
+För det hade jag.»
+
+
+
+
+ANDERSSONS FRIERI
+
+
+Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens
+trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör
+egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den,
+var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor
+ek strax intill Karl Gustavs fönster.
+
+När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han
+nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten
+i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på
+detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.
+
+Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade
+även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons
+utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den
+sedvanliga blicken ut genom fönstret.
+
+Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom
+så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och
+allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på
+mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.
+
+Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring
+hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en
+flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.
+
+Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans
+fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och
+det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det,
+efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat.
+
+Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade,
+ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist
+började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det
+gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra
+ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka
+kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och
+rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning
+i andra ändan av staden.
+
+Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan
+Karlsson.
+
+Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men
+den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på
+att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men
+i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista
+flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga
+grå hår.
+
+Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs
+vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört
+sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog
+hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade
+sin verkan på Karl Gustav.
+
+Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte
+så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen
+överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera
+passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var
+bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi.
+
+I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken
+av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan
+olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.
+
+Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt
+att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i
+familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd
+ampel.
+
+Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började
+fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.
+
+»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni
+någonsin varit kär?»
+
+Fröken Dittan gav honom en blick.
+
+»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.
+
+Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom
+fröken Dittans mamma in i rummet.
+
+Så nu är Karl Gustav fast!
+
+
+
+
+EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING
+
+
+Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att
+inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.
+
+Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag
+känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert
+Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det
+förfärliga öde, som drabbat honom.
+
+Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska
+otacksamma yrke -- otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt
+statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i
+varor. -- Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor
+i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna
+glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson
+etcetera inbrottet till sitt livskall.
+
+Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på
+myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt
+ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen
+genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.
+
+Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna.
+Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad
+fanns kanske inte i våningen?
+
+Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som
+en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän
+tamburdörren öppnades och någon kom.
+
+Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast
+in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.
+
+Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i
+rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.
+
+Antonio Personi var från Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans
+vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans
+yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och
+som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av
+ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens
+sonater.
+
+Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk
+varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi
+spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem
+öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men
+han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog
+vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».
+
+Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och
+spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och
+inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.
+
+Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina
+da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny
+erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant
+infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.
+
+Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av
+tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om
+det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade
+kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis
+hemtrevliga bostad åt sitt öde.
+
+Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden
+knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart
+förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle
+nämligen ge musiklektion.
+
+Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade
+lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på
+garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt
+där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren,
+och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt
+bröt tystnaden.
+
+Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det
+hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder
+av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en
+enda liten oredig bunt djupt där inne.
+
+»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till
+hjälp?»
+
+Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han
+nöjde sig med att kika.
+
+Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför
+ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med
+känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och
+med synbart gillande följde med i noterna.
+
+Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det
+hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge
+mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och
+ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig
+blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.
+
+När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i
+cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han
+åter ut.
+
+Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.
+
+»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni
+spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på
+ett underbart sätt.»
+
+En suck undslapp Svensson.
+
+»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då
+hade jag varit död nu.»
+
+»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.
+
+»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad
+inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska
+främmande för honom.
+
+Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som
+oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket
+ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.
+
+Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt
+dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan
+Personi sjöng med.
+
+Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo
+ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera
+okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!
+
+Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste
+han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det
+uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började
+sjunga.
+
+»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson
+just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en
+löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat
+följa.
+
+Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från
+en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre,
+tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning
+sinnesjämvikten och tittade åter ut.
+
+»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till
+sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.
+
+Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.
+
+»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han.
+»Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där
+vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»
+
+Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och
+Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den
+ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men
+herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.
+
+»Ja, signor Personi är styv», sade han.
+
+»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav
+Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina
+trettiotvåendelar.»
+
+Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som
+Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo
+trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad.
+
+Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men
+lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en
+längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt
+därför snart.
+
+»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade
+han därefter älskvärt.
+
+Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt
+som överskred hans vildaste farhågor.
+
+»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi
+sjunga ’Bliv min, så är världen min’, och ackompanjera sig själv på
+pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»
+
+Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han
+dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:
+
+»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk,
+straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något.
+Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och
+bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»
+
+
+
+
+FRIMÄRKET
+
+
+Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en
+fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill
+inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman
+var filatelist.
+
+Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen
+bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog,
+nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde
+bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än
+Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.
+
+Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot
+andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från
+trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan
+vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och
+studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots
+allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.
+
+En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde
+det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.
+
+Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den
+andra.
+
+»Är detta herr Broman?» frågade pojken.
+
+»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av
+framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»
+
+»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i
+en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är
+fint.»
+
+Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett
+blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det
+gick ju inte an för honom att låtsas om.
+
+»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i
+buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.»
+
+Pojken såg litet nedslagen ut.
+
+»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr
+Broman köpa det för en krona?»
+
+Broman höll på att tappa andan.
+
+»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du
+verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre
+och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana
+inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!»
+
+Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg
+åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som
+frimärkssamlare.
+
+Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det
+honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur
+det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret
+och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen.
+
+Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde
+»Sehr grosse Rarität.»
+
+Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i
+alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte
+om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade
+verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman
+störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt
+annan liten gosse än den han ville ha fatt.
+
+Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg
+hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma
+igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom.
+Men -- --
+
+Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad
+pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var
+värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en
+stol och tog en grogg.
+
+Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare,
+som ville skicka ett urval.
+
+»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå
+Mauritius!»
+
+»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem
+känner inte till _den_.»
+
+»_Den!_» Broman bleknade. »Hm! Jag -- jag för min del kan inte just nu
+påminna mig -- --», sade han.
+
+»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen.
+Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte
+återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en
+frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord -- -- Hallå!
+Hallå! Hallå! Är ni där?»
+
+Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.
+
+Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början
+annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och
+bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började
+tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag
+ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på
+cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.
+
+Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade
+det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade
+sökandet.
+
+Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur
+vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet
+när hans namn nämndes.
+
+Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på
+honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett
+fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.
+
+»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte
+händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock
+och den blå rock som hör till dina byxor.»
+
+»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av
+farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»
+
+»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»
+
+»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag
+försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»
+
+»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken
+gallhojade:
+
+»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»
+
+En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och
+en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att
+han skulle bli plattfotad.
+
+Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt
+bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.
+
+»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde
+beredvilligt.
+
+När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som
+genast fick klart för sig att Broman var velig.
+
+»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för
+hundra kronor.»
+
+»Buuu!» sade pojken.
+
+»Vad farao tjuter du för?»
+
+»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett
+till bio.»
+
+»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör
+till Vilhelm Anderssons bostad.»
+
+Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket
+till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans
+originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.
+
+Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett
+animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst,
+men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle
+Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne
+Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog
+även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora
+svårigheter skilja de kämpande åt.
+
+Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot
+hundra kronor för det.
+
+»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som
+olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.»
+
+»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger
+mig kovan och inte låter farsan få den.»
+
+När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och
+resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev
+ägare till märket.
+
+Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte
+hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick:
+
+»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt
+det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är
+värt sjuttiotvå tusen.»
+
+Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var
+ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han
+lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt
+under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom
+räckhåll.
+
+Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende
+var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket
+med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne
+Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt
+ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil,
+och undkom med livet.
+
+Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det
+var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett
+glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och
+sträckte fram märket till benäget påseende.
+
+»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd
+sjuttiotvå tusen.»
+
+»Nu skämtar herr Broman igen.»
+
+»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?»
+
+»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den
+Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin
+höjd värd trettiofem öre.»
+
+Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren.
+
+
+
+
+ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK
+
+
+Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen.
+
+Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna
+voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om
+dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag
+stilla avliden för länge sen.
+
+Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag
+stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som
+om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr,
+spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra
+gräset på banvallen.
+
+Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i
+varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på.
+
+Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och
+torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast
+en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad
+(ett fult ord) jag egentligen menade.
+
+Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro
+unga, vackra damer. Man är väl svensk.
+
+Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se
+bättre, och frågade, om jag visste vem han var.
+
+»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!»
+
+»Er ska den lede ta!» upplyste han.
+
+»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill
+bara skicka av ett telegram från nästa station först.»
+
+En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger
+på Sörmland och gick in i vagnen.
+
+Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var
+bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen.
+
+En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän,
+som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror,
+som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig.
+
+Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att
+jag skulle bli förtjust i honom.
+
+Naturligtvis var det karlen från plattformen!
+
+Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt
+skildes så snart som möjligt.
+
+Senare sade jag till min vän:
+
+»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din
+farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och
+tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.»
+
+»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om
+dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad
+fähund.»
+
+»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi
+skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats.
+
+På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var
+flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som
+sladdrat om att jag skulle komma.
+
+Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum,
+och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var
+nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk.
+Ovanför mig -- i sängen -- bodde en generalmajor, på schäslongen bodde
+en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från
+Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben
+hängde en timmerhandlare från Gnesta.
+
+Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som
+störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi
+krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben
+blev han lugnare.
+
+Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde
+mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen
+under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han
+femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till
+insektspulver.
+
+En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje
+afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra
+Sverige mycket gouterade skällsordet:
+
+»Dröft!»
+
+Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer
+stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v.
+
+Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil
+ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat
+sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande,
+åkte.
+
+En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket
+jag fick erfara.
+
+En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring
+där hela da’n, och ropade an en bil.
+
+»Vatt ska’ ja’ köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska.
+
+»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte
+mig till rätta och somnade.
+
+När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen
+steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt:
+
+»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?»
+
+»När Åstorp, skölle ja’ tro’!»
+
+»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte
+taxametern.
+
+»Hänn sa’ ju, att ja’ skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å
+de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.»
+
+Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig
+tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav.
+
+
+
+
+ETT TAVELFYND
+
+
+Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och
+Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för
+fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga
+målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller
+åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om
+dem och vara som en mamma för dem.
+
+Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt
+underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en
+sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och
+de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är
+förenat med större besvär än mången tror.
+
+En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv.
+Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen
+hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det
+skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor --
+Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade
+målare -- dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som
+hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit
+att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var
+hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i
+graven så snart hon kommit dit.
+
+Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den
+till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av
+glädje.
+
+Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde
+han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson
+och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg.
+
+När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande
+iklädd en del av frackkostymen -- skörten och halva vänstra byxbenet
+hade nämligen på obekant sätt förkommit -- i en improviserad bädd i sin
+vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en
+solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i
+verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt
+Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten.
+
+Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin
+exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders
+ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den
+i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var
+den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt.
+
+»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit
+vaken längre än han.
+
+»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så
+har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du
+alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade
+Jönsson mörkt.
+
+»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så
+går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt.
+
+»Pank!» svarade Jönsson mörkt.
+
+»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat
+rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott
+på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.»
+
+»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.»
+
+»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga
+av?»
+
+»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så
+förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.»
+
+Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt.
+
+»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar
+Jönsson i hjärtat.
+
+»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så
+att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.»
+
+»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade
+honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet
+rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?»
+
+»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!»
+
+»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande
+hade han inte väntat sig.
+
+Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte:
+
+»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker
+snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna -- --»
+
+»Än se’n då?»
+
+»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de
+andra lika sabla panka som förut.»
+
+»Men vi har haft roligt», invände Wiberg.
+
+»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika,
+så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad
+Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt.
+Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i
+detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och
+Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag
+har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ på
+utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om
+han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ -- »Vafasen behöver en
+konstnär kunna anatomi för?»
+
+»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det
+gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket
+pengar?»
+
+»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i
+New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och
+de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt
+gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och
+då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda.
+Jag har en plan ser du!»
+
+Och han utvecklade den.
+
+Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en
+av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett
+par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.
+
+Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de
+till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem
+fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på
+båten till Korsör.
+
+Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel.
+Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess
+expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den
+förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna
+mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de,
+enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten.
+
+En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny
+Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter
+mera konstnärligt än Holland.
+
+Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med
+tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det
+märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra
+bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att
+tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen
+ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan
+tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa
+sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde.
+
+Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och
+konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de
+båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan,
+och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk.
+Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta
+sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen
+dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då
+konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte
+ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt
+några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de
+enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på
+poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.
+
+Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och
+herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra
+Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens
+lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på
+Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson.
+
+Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters,
+som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad
+Wiberg nu ville göra.
+
+Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.
+
+Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det,
+och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och
+på baksidan skrev ut ett nytt telegram:
+
+»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.»
+
+Kort och rakt på sak.
+
+Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs
+telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga
+konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän
+född i utlandet» och så vidare.
+
+Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att
+fundera på, vilket märke han själv skulle köpa.
+
+Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som
+han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig
+ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det
+tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än
+Filbom.
+
+I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja
+tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna.
+Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas
+vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller
+»Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en
+sann konstnär.
+
+Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio,
+nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den
+kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista
+telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare
+och var på väg till Amerika för att visa tavlan.
+
+När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång
+paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret
+efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket,
+och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller
+inte? Amerika hoppades på Wiberg.
+
+Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade
+nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet.
+Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen
+meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade
+att trycka extrablad om den saken.
+
+Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt
+mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och
+Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno
+på och göra mera.
+
+Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det
+före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när
+Wiberg fick telegrammet.
+
+Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de
+fingo det.
+
+»Amerika har segrat!» sade han enkelt.
+
+Nya extrablad.
+
+Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett
+trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för
+att inte tala om den hurrande mängden.
+
+Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till
+Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det
+hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade.
+Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv.
+
+Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande sorl
+steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för att ge
+ut nya extraupplagor.
+
+Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten gubbe
+steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände mannen.
+Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. Schniller, känd
+för sina stora konstsamlingar.
+
+Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:
+
+»Är den där tavlan kommen?»
+
+»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i
+skärskådande?»
+
+»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall
+in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på
+två hundra tusen. Räcker det?»
+
+»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något
+mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det
+priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.»
+
+»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. Adjö.»
+
+Men i dörren vände han sig.
+
+»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom samtidigt.»
+
+Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro
+fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt än
+mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har
+gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om
+dagen, för gammal bekantskaps skull.
+
+Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var
+värd.
+
+Tre kronor och femtio öre.
+
+ * * * * *
+ * * * *
+ * * * * *
+
+utan Anderssons utsikt var alltid densamma
+ _text:_ Andersons
+
+järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel
+ _text (at line end):_
+ ... järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-
+ handel
+
+överskred hans vildaste farhågor
+ _text:_ över skred
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR ***
+
+***** This file should be named 18043-0.txt or 18043-0.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+ http://www.gutenberg.org/1/8/0/4/18043/
+
+Produced by Louise Hope and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties. Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research. They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+http://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement. See
+paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works. See paragraph 1.E below.
+
+1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States. If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed. Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work. You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change. If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges. If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form. However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+ the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+ you already use to calculate your applicable taxes. The fee is
+ owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+ has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+ Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments
+ must be paid within 60 days following each date on which you
+ prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+ returns. Royalty payments should be clearly marked as such and
+ sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+ address specified in Section 4, "Information about donations to
+ the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+ you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+ does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+ License. You must require such a user to return or
+ destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+ and discontinue all use of and all access to other copies of
+ Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+ money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+ electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+ of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+ distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from. If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation. The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund. If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at
+http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations. Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at http://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+ Dr. Gregory B. Newby
+ Chief Executive and Director
+ gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment. Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements. We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance. To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit http://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations.
+To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+ http://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.