diff options
Diffstat (limited to '18043-0.txt')
| -rw-r--r-- | 18043-0.txt | 3523 |
1 files changed, 3523 insertions, 0 deletions
diff --git a/18043-0.txt b/18043-0.txt new file mode 100644 index 0000000..b3d7063 --- /dev/null +++ b/18043-0.txt @@ -0,0 +1,3523 @@ +The Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Göteborgsflickor + och andra historier + +Author: Sigge Strömberg + +Release Date: March 23, 2006 [EBook #18043] + +Language: Swedish + +Character set encoding: UTF-8 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR *** + + + + +Produced by Louise Hope and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + * * * * * + + GÖTEBORGSFLICKOR + + OCH ANDRA HISTORIER + + av + + _Sigge Strömberg_ + + + Stockholm + Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B. + + + * * * * * + + _Sigge Strömbergs-böckerna_ + _Vol. 6_ + + + Stockholm 1921 + Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri + + + * * * * * + + INNEHÅLL: + + + HERR FÅGELSÅNG I SOCIETEN 7 + TUR I SPEL 17 + PRISSE 27 + MANNEN OCH HANS ÖVERMAN 34 + REFERATET 43 + ETT SJÖMANSÖDE 51 + ETT SLÄDPARTI 59 + AFFÄR ÄR AFFÄR 66 + ARTIGA KARLSSON 74 + EN EGENDOMLIG LIKHET 78 + REVYBESÖKET 83 + PIGANS FÄSTMAN 89 + ETT LITET MISSFÖRSTÅND 95 + ETT KONVENANSPARTI 101 + ANDERSSONS FRIERI 111 + EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING 116 + FRIMÄRKET 127 + ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK 138 + ETT TAVELFYND 145 + + + * * * * * + +HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN + + +Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och +tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det +andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid +närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och +smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin +beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra. +Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret +för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig +ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis. + +Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men +när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig +plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling +av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst +meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare +en blick. + +»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig +själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets +uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig +äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som +en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp +Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» +blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om +handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes +blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från +Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit. + +Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på +Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som +förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig +man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång +hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren +som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken +flickebarnet upp. + +»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och +ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan. + +»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag +hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.» + +»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna. + +»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad +fröken heter.» + +»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men +jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag +heter Lingonhjelm.» + +Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten +Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan +ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur +spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan +själv, som sade: + +»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem +och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?» + +»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst. + +»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För +resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som +helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock, +blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och +som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned +till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel. + +Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde +under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre. + +»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång +skakade hand, djupt gripen av stundens allvar. + +Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela +sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och +han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita +lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med +sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol -- +att få honom att sitta ordentligt gick inte -- och såg till att han fick +whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en +trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med +hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund. +Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett +lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut. + +Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när +han blev ensam med flickan. + +»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston. +»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna +där pampiga jyckar.» + +»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt. + +Fågelsång kände att han rodnade. + +»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rör mig +naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.» + +»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla +uppträdande. Ledigt och otvunget -- hallå, flickor, välkomna upp!» + +Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot +villan. + +Fröken Lingonhjelm föreställde: + +»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen. +Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av +Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.» + +Fågelsång bugade djupt. + +»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera +damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade +värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga +visit. + +»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig. + +»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att +få möta er.» + +Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu +en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde, +och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i +hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en +prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och +högdragen, oerhört högdragen. + +När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna +genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, +bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många +bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom. + +Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att +tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda +som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat: + +»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!» + +Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten +pratade på, utan att fästa sig vid hans distress. + +Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av +förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en +underdånig bugning prinsessans hand. + +»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de +övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att +stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom. + +En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och +lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på +obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt +plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden. +Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de +tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt. + +Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man, +som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt. + +»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en +av sällskapet. + +»Jo, det var det!» svarade den unge mannen. + +»Vem var den andra, som höll henne under armen?» + +»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg & +Svensson där.» + +Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han +till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa. + + + + +TUR I SPEL + + +Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han +seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade +skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson +att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke. + +Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt +under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas +blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads +ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en +skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar, +handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten +påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad +lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen +därpå. + +De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och +brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de +ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, låt oss förbigå +detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och +tillfälligt förbund för hela livet. + +Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte +Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och +rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa +totalt i skuggan. + +»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första +alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta +på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad. + +»Vad heter damen, som du hälsade på?» + +»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande +svar. + +»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt, +med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten. + +Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman. + +»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt. +»Säger vi Eggers då?» + +Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av +den mark han tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med +Anna-Lisa. + +Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos +Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var +genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först +petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna +uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig +hata honom. + +Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon +önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad +tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig +genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla +världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla +Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom. + +Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för +åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i +telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte +vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och +Anderblad åter fri. + +Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller +uppmuntra Anderblad må vara osagt. + +En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett +expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en +aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här: + + Käraste Karl Oskar! + + Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar + mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din + + _Signe._ + +Anderblad stoppade ned dokumentet. + +»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete. + +Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som +log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa +henne hem. + +»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt. + +»Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade +mig genast.» + +Anderblad teg, men befarade det värsta. + +»Blev du mycket ledsen?» + +Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte? + +»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog +aldrig över», tillade han dystert. + +»Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du -- +jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --» + +»Så?» + +»Åh, ingenting!» + +De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den, +sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med +belåtet, om än litet tankfullt utseende. + +Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän +telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren: + +»Är du ond på mig, Karl Oskar?» + +»Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!» + +»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte +vad en flicka kan känna -- --» + +Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt. + +»Jag trodde, att du hade glömt!» + +»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag +blev ond på dig, men -- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?» + +»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en +värdighet, som förrådde vana. + +»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!» + +»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl +funnet, ty svaret kom genast: + +»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han +skall få besked.» + +Så ringde hon av. + +När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och +kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt +drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick +icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla +tre betraktande varandra med hätska blickar. + +»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick +samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de +kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt +snett för att anses kunna sitta rätt. + +»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De +ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en +sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.» + +Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst +på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det +första han fick se var följande notis: + +»_En göteborgare med tur._ Enligt vad från säker källa uppgivits skall +en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen +K. O. Anderblad härstädes.» + +Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att +tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde +han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och +förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt +hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade +någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev +tre brev, alla av samma lydelse: + + Min fröken! + + På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på + lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er + för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre, + sjuklig och förmögen farbror. + + Med största högaktning + _K. O. Anderblad._ + +När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och +svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt +något feminint väsen. + +Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften +var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i +tunnbandskjol och blåröd hatt. + +Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att +ännu en gång söka fånga lyckan. + + + + +PRISSE + + +Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren +Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia +Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav +och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava, +och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte +om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla +fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg. + +Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle +ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut. +Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i +halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på +pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han +dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills +både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia +ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök +senare än så. + +Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var +tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav +det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia. + +Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och +detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en +mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom, +vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon +får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina +rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård. + +Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen +måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot +Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen +mera stort och lysande än bemälda kova själv. + +Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade +allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde +bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte +alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin +bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor +hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit +synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin +misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon +en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det, +och såg så åter världen med lugna ögon. + +Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne. + +Det var Prisse. + +Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga +apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket +förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor +och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket. +Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän +att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde +fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma +energi som förut Lucias. + +Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi +apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret. + +»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia. + +»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna +efter mig.» + +»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl +ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera +något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde +sig där, viftande med svansen. + +»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick +ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse +började skrapa på dörren. + +»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade +Gustav ilsket. + +»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde +anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat +att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så +väldigt. + +Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått +veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju +naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat. + +Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till +sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte +upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av +sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat +brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att +hon gjort sin plikt. + +När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia, +insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade +vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att +allt blev bra igen. + +Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och +Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav +hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på +vid gavel. + +»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig +in!» + +Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit +Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt +nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev +tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia +kom glädjestrålande fram. + +»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman +löjtnant Söderflycht!» + + + + +MANNEN OCH HANS ÖVERMAN + + +Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i +morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat. + +»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste +affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade: + +»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?» + +»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?» + +»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack +för senast!» + +»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut. +»Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta +av er ljuva stämma, etcetera.» + +Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för +kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta +med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en +lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito. + +»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till +er i en mycket delikat affär.» + +»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.» + +»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?» + +»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket +här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.» + +Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland. + +»Vad ni är god, herr Pehrsson!» + +»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande. + +»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik +överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från +kontoret. + +Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin +nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart +över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer. + +Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på +att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl +vad en kvinna tänker på? + +Till slut bröt hon tystnaden. + +»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor +tjänst.» + +»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande. + +»Men jag kan knappast med att göra det.» + +»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl +i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på +mig.» + +Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en +mästerligt gjord rodnad började hon: + +»Ni känner ju Karl Äppelbom!» + +»Ja, fy tusan!» + +»Ser ni, han och jag, hm....» + +»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.» + +»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.» + +Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på +området. + +»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan +flicka.» + +»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?» + +»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.» + +»Det är rätt, stå bara på er.» + +»Jag hatar honom.» + +»Bravo! Fortsätt med det!» + +»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder +ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ... +vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i +mig?» + +Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten +fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i. + +»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte +svårt alls.» + +»Och ... och så skall jag låtsa....» + +»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi +träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till +Bräutigams till att börja med.» + +De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls +såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt. + +Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när +»dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som +han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!» + +Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett +stycke. + +»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade +denne unge man. + +»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt. + +»Nä, inte alls. Vad angår det mig?» + +»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.» + +»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig. +Det håller jag inte alls för otroligt.» + +»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.» + +»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?» + +»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera +beredvilligt än sanningsenligt. + +»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta. + +»Ja, men du är den störste _idiot_, hon känner, har hon sagt.» + +»Det är lögn!» + +»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.» + +»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt +presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.» + +»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.» + +»Vilket om?» + +»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven +ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter. + +Men han funderade mycket över Äppelboms påstående. + +Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund. +De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade +Kerstin. + +»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra +förlovningsringar i fönstret.» + +Sven kom genast. + +»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka +Äppelbom?» + +»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl +att gå litet för långt.» + +»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?» + +Fröken Johnsson teg ett ögonblick. + +»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt. + +Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst +ha velat rymma, men det var för sent. + +»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten. + +Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig. + +»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för +världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin +frihet. Men det lyckades inte. + +»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår +lycka.» + +Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs. + + + + +REFERATET + + +»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy +tusan!» + +»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av +allt, som vi män --» + +»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var +gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.» + +Journalisten tog en ny cigarrett. + +»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har +aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver +jag ju heller inte poem.» + +»Dikter, förlåt.» + +»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan +glömma.» + +»Såå! Et tu, Brute!» + +»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta +henne.» + +»Låt oss höra historien!» + +»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla +fall, låt gå. + +Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och +som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var +ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde +göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket. + +Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella +Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde +skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och +redaktionssekreteraren kallade mig till sig: + +’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall +skaffa mig det.’ + +’Hur i herrans namn vill du -- --’ + +’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig +likgiltigt.’ + +Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep +fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden +var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att +smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt. + +Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en +kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade +penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång, +smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten +behärskning. + +Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om +och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant, +och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp +en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den. + +Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den +inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades +få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik. + +’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi skildes. + +’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört mycket talas om er.’ + +’Verkligen?’ + +’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta’n.’ + +Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade +mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars +inte mycket känt utom kamratkretsen. + +Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt +flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt +det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en +spårvagn ut till direktörens villa. + +Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när +Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och +fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på +ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan. + +Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera +personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett +fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men +inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för +ro skull. -- Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och +klättrade in. + +Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där, +vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet, +hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna +skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det, +som sprängde humbugen. + +Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några +krusbärsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från +eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna. + +’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’ + +’Ja -- hm -- nej’, stammade jag. + +’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala +ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar +krossa honom.’ + +’Pappa? Vad?’ + +’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för +Smultronbolaget.’ + +’Åh!’ + +’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara +pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas +brottsling, och ni -- ni skall göra det.’ + +Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk +hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av +snyftningar. + +Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en +kvinna gråta. + +Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde +undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång +på gång. + +’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet. +Bränn det, gör med det vad ni vill.’ + +Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes +lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick. + +Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var +nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’. + +Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande +Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker. + +Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en +biljett av följande lydelse: + + Bäste herr Wall! + + Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som + jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra, + att ’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är ’Morgonskriets’ nya + kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig + ersättning för ert besvär. + + Eder tillgivna + _Alice Krona,_ + _alias fröken Benson._ + +»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för +att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!» + + + + +ETT SJÖMANSÖDE + + +Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför +Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol +vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen +gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen +för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot +den lockande kjolen. + +Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet, +tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det +just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte +så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade +ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn, +hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms +näsa. + +Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att +bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven +inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så +sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett +sätt som bådade ont för den välpressade. + +På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de +passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta +och han drog sig så småningom allt närmare. + +På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att +handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin +massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena. +Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan +vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han +se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet. + +Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen +var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att +han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta. + +»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan. + +»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.» + +»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade +min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.» + +»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott +om dig.» + +»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig +någon.» + +»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom. + +»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var +ju fullkomligt kvinnologiskt. + +»Nej, men Karin -- --» + +»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.» + +»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom +och började veckla upp rockärmarna. + +Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med +sjömansnävarna och drog sig sakta bort. + +»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade +han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans +ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden. + +Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som +gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt +av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser. + +Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav +åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit +bulldogg. + +Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma, +och hans oro var icke oberättigad. + +Både han och flickan reste sig när Gustav kom. + +»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten. + +»Då går väl jag», svarade Klyvarbom. + +»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.» + +Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och +sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han +möjligen också ämnade smaka. + +»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om +hur sant det är, som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden +tål inte att höra folk ljuga.» + +Klyvarbom vred sig. + +»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram. + +»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.» + +»Kanske?» + +»Ja, nästan säkert.» + +»Nästan?» + +»Tja, alldeles säkert då.» + +»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?» + +»Det hör inte hit.» + +»Nej, men det intresserar mig.» + +»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt. + +»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?» + +»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den +karlen är.» + +»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla +medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har +ni Cesar i benet.» + +Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade +han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt. +Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och +så bar det i väg. + +Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen +snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess. + +Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en +kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl +Johan Klyvarbom. + +Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till +närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i +gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga +trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom. + +Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods, +och åka Ringlinjen runt, runt, runt.... + + + + +ETT SLÄDPARTI + + +Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket +vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla +landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var +sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det +inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen +bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och +diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade +mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett +gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa +utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna. + +Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i +bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne +många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och +detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland +traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar. + +Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga. +Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än +någonsin. + +»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte +har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något +dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till +mig. Se’n skall allting gå som en dans.» + +Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det +slädparti. + +Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt +tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den +älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på +hundsvotten. + +Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i +vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns +istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den +höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan. + +Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet +i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och +häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra +celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände +endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes +strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot +sågverksdisponentens son, löjtnanten. + +Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en +blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två +språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta +plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan +någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit +hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön. + +Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett +mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for +av med allt skarpare fart. + +»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han +sig om i släden, och ropade efter berömda mönster: + +»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga +kärleksbrev, fånga mig den som kan!» + +Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var +överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på +väg efter honom i en annan kappsläde. + +Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och +senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få +vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli +ytterst angenämt att räddas av löjtnanten. + +Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som +beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp. + +Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens +kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men +Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert. + +»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars +skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.» + +»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du +röva min väna brud ur mina armar.» + +Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade +brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet +efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte +skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist +sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes +rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han +kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål. + +Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad +flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få +bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade +kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind. +Och den efterföljdes omedelbart av flera. + +Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så +plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo +sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen +och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram. + +Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde +tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg +hos Rosenblom j:r redan var tillsatt. + +Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade +lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att +infria sitt löfte. + + + + +AFFÄR ÄR AFFÄR + + +John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en +foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en +spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste +kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i +världen. + +Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna hyste +intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så var det +rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det psykologiska +ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland dödliga, och +dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de svåraste en ung +man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan och han från +det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson». + +Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en +vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på +Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger +och drömmande om den tid då Majken -- så hette världens skönaste kvinna +-- skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden av dessa +drömmar var, att när han gick glömde han käppen med guldkryckan. + +Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände +med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till +paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog +med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett -- +sin dyrbara käpp. + +Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig, +utan lyfte artigt på hatten och sade: + +»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?» + +Den andre tittade på käppen. + +»Det tror jag inte», svarade han. + +»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är +nämligen min.» + +»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i +alla fall ansett den vara min egendom.» + +Men nu fattade Andersson humör. + +»Nej, hör nu, min bäste herre -- --» + +Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen +i frenetisk rörelse -- och Anderssons käpp i munnen. + +Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika, +och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna +bekantskap och fingo sällskap hem. + +»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i +kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.» + +»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är +Schönstein.» + +»Inte Josef B., den store miljonären?» + +»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och +Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets +kung. + +Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på +Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen +Fågelström, hälsade och passerade. + +»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig +mot money.» + +»Hur så?» + +»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt +med.» + +»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?» + +»Åhjo, man har ju hört --», svarade Fågelström likgiltigt. + +»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en +hel del.» + +Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring vid +kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på flickebarnet. + +»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. De +där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och +sådant där, som man håvar in pengar på.» + +»Tjänar John så mycket pengar då?» + +»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han +inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han gör.» + +Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, att +Majken var mycket tankspridd resten av kvällen. + +Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och Andersson. + +»Det var en söt flicka det där», sade nämligen den förre, när de +passerat paret. »Vem är det?» + +»Det är fröken Lindblom, hon är -- hm -- så gott som -- litet förlovad +med mig.» + +»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid +tillfälle för er fästmö -- eller så gott som, ha ha!» + +Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap. +Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter +så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den +högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte +försumma det psykologiska ögonblicket. + +Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd +händelse. + +Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån +avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel. + +Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan +presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med +champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att +följa Majken till porten. + +Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville +promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen +därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter +kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter +utanför hennes port lyckades träffa henne. + +Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i +ullstrumporna. + +»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En +viktig sak.» + +»Det var lustigt!» sade Majken. + +»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.» + +»Skall du tala allvar. Nej, hör du!» + +»Majken, jag älskar dig!» + +»Vad gör du, sa’ du?» + +»Älskar dig!» + +»Jaså, gör du det?» + +Det där lät inte vidare uppmuntrande -- men Anderson fortsatte ändå. + +»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än, +men -- --» + +»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte +om det, du.» + +»Vad -- -- menar du -- -- ämnar du -- -- säga nej?» + +»Ja.» + +»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den +förkrossade Andersson. + +»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med +Josef.» + +»Josef? Josef? Vem är det?» + +»Herr Schönstein, naturligtvis.» + +Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta +nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen. + + + + +ARTIGA KARLSSON + + +Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något +orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all +synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa +äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R. + +Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när +vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis +hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker +saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den +uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla +lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla +levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev +fullkomligt oskadad. + +Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla +flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade +han stoppat vagnen, hoppat av -- framåt, ty han var man -- och i samma +ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar +var Karlsson där. + +Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och +hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en +blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot +henne. + +Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen +vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons +vänstra öga. + +Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål +åter tangerade hans vänstra öga. + +Karlsson log som en sol. + +Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte +inte om mordvapen i dagligt bruk. + +»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.» + +Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina +blickar förinta både Karlsson och konduktören. + +»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker +att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.» + +Och Karlsson smålog. + +»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända +till fem öre stycket.» + +»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en +spårvagn av två sluskar.» + +»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till +konduktören. »Ni är en drulle!» + +Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i +atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att +han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning. + +Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna, +hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter +hattnålen i vänstra ögat. + +Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr. + +Hans vänstra öga är nämligen av emalj. + + + + +EN EGENDOMLIG LIKHET + + +Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra +stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska +begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse +besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella +på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda förstnämnda, +sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den +världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna +henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden +V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga stil hade +plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru». + +Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram, +och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen +för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina +kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt +artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att +Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han +insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun. + +Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett +rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa +smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och +tydligt sade: + +»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.» + +Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren +distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans +affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé. + +När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden: + +»Nå Marie, träffade du Sven?» + +»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i +känslan av att det var bäst att hålla med. + +»Och han möter?» + +»Ja visst!» + +»Very good!» + +Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves +sina öron. + +När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till +avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och +blev glatt mottagen. + +»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag +att du var gift.» + +Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld: + +»Gift? Nä det känner jag inte heller till!» + +Allmän förvåning. + +»Men frun -- --?» + +»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår. +Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.» + +»Åååh!» En missräknad kör från damerna. + +»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett +någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt. + +»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon +är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon +inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!» + +»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och +Carlcrantz presenterade. + +Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz, +och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var +ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om +en sådan likhet. + +Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för +att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren: + +»Skynda dig nu», sade han. + +Men damerna hade svårt att skiljas. + +Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills +han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på. +Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade +avskedstagande med ett ivrigt: + +»Skynda dig, _Stella_, tåget går om fem minuter.» + +Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella +sig. + + + + +REVYBESÖKET + + +Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter -- man vet ju +hurudana sömmerskor äro -- voro ute och sågo på sta’n, och de tyckte +själva att de prydde upp den. + +Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens +affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre +framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen +att få göra sällskap. + +Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot +zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också +fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran. + +Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade +kort och kallt: + +»Var så god och låt oss vara i fred.» + +»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer +gå utan sällskap.» + +Mauds och Fannys hjärtan veknade litet. + +»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar +på gatorna.» + +»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som +bekräftar regeln.» + +Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt +gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå +vi direkt hem.» + +Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen. + +Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var +sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio +minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska +övertalningsförsök, ett kallt adjö. + +I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå, +ty si flickebarnen voro söta: + +»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se +revyn i morgon kväll?» + +Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast: + +»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se +revyn.» + +Herrarna skeno av belåtenhet. + +»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?» + +»Ja, adressen se ni, och namnen....» + +»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!» + +»Alma Karlson och Maria Anderson.» + +Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå. + +Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal +trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria +Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med +ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var +just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens +tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det. + +Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till +sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste +halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att +höra vad de trodde. + +»Beundrare!» sade Maud bestämt. + +»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt. + +»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret. +»Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.» + +»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er, +och blivit betagen.» + +»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt +nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.» + +»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna +köpa de dyra biljetterna förgäves.» + +»Men....» + +»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga +bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter +från den rätta vägen till syndens stig. + +Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för +ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade +mötte de Alma och Maria. + +»Nå, hur gick det?» + +»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i +rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och +en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första +akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.» + +Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska +blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna. + + + + +PIGANS FÄSTMAN + + +Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den +röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru +sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock +sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro +göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning +banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte +inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge. + +Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina +grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt +ålderstigna kranium och klagade: + +»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man +skulle skriva i tidningen om’et!» + +Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på +stolkarmen och yttrade saker och ting. + +»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru -- det var hon, som +på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i +en dams närvaro.» + +Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena +handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat. + +»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring. + +Så såg han på frun. + +»Var farao är damen?» + +Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen +omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet: + +»_Här!_» + +Lundbom smålog. + +»Jaså, bara du!» + +Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting. +Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät +som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon: + +»Svär inte, Lundbom!!» + +Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så +fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter +förvarades. + +»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du +åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre -- hm -- din älskade +make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare +blomsterspråk!» + +»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck. + +»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett +förhör i Luthers lilla katekes. + +»_Amalia har fästman!_» + +Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad +verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter +ned i sin stol. + +»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun, +i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla. + +»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom. + +»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju +oanständigt!» + +»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför +hon skall hålla honom om livet!» + +Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv +att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot +långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon +beslöt att använda den. + +»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt +all tanke på motsägelse. + +»Men söta....» + +»_Gå!_» + +Lundbom gick. + +Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias +fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar +förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut +gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var +allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i +evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i +köket. + +Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla +hemtrevnad. + +Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i +skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de +läskade sina strupar med skummande pomril. + +»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt +gemytliga ansikte mot henne. + +»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest. +»Så bli vi jämna par.» + +Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms +själ. + + + + +ETT LITET MISSFÖRSTÅND + + +När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående +ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters +evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt, +ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i +regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så +låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta. + +Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade +nämligen också Annie Svanberg. + +Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga +damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade +nämligen köpt en tombola-lott tillsammans och på den hade de vunnit ett +kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för +en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om +det. Annie vann. + +Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick +Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant +Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles +intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i +dödligt hat. + +Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga +tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt +kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta +om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med +Nordblom, som han inte kände. + +Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och +som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på +henne. + +En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett +sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men +när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda +damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin +förra älskade. + +»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i +en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt. + +Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé. + +»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till +den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas +om.» + +»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr. + +»Ja, det känner du väl till?» + +»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl. + +Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria. +Förgylld. + +Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme +senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer +för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en +stund kom den efterlängtade frågan. + +»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?» + +»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.» + +»Såå!» Misstroget. + +»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera +värdigt bära upp hans miljoner.» + +»Miljoner?» + +»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han +alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.» + +Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev +presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och +den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av +bröstet. + +Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade +sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i +Trädgårdsföreningen. + +»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien, +och den är ju rätt avlägsen.» + +»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta. + +Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade: + +»Åh, Annie, låt mig --», och så vidare. + +Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon: + +»Ska’ vi bo här i sta’n?» + +»Vilket du vill, älskade.» + +»Jag har alltid älskat Värmland.» + +»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.» + +»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.» + +»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.» + +»Ooo, Karl! Italien!» + +Paus av vissa skäl. + +»Säg, Karl, ska’ vi ha automobil?» + +»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.» + +»Ooo, Karl!» + +Ny paus. + +»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop +utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --» + +»Ooo, Karl! Italien!» + +Paus igen. Samma motiv. + +Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt +överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och +tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på +bättre konjunkturer i Karls affär. + +Men Mimmi umgås inte i familjen. + + + + +ETT KONVENANSPARTI + + +Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg +tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med +att sticka en magvärmare. + +»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!» + +»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille, +som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han +skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera +på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet». + +Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i +stället ordet. + +»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens, +att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.» + +»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har +knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i +familjen.» + +»Men kära Margit -- --» + +»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.» + +»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.» + +»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.» + +»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt +stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general +eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.» + +»Varför det?» frågade Margits moder. + +»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille +tillmötesgående. + +Margit rodnade litet, men låtsades inte höra. + +»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande. + +»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille. + +»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr +Andersson.» + +»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.» + +»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.» + +Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters +sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig. + +»Vad menar du, barn?» + +»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick +inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.» + +Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när +som helst en nervattack. + +»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras, +helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få +klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor, +stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig +själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt +som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det +gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om. + +Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när +vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill +säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare +bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just +precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra +honom kär i mig.» + +»Det var nog inte lätt», förmodade Fille. + +»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog. +»Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och +min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte +heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått. + +Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades ’händelsevis’ när +han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i +det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop. + +Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig +om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt +intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset +fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga +studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade +han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han +saknade sekiner. + +Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som +i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god +portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för +att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning. + +Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på +bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var +naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att +titta på månen.» + +»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog +nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren. + +»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade +redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi +litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om. + +Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och +hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så +oskyldigt som helst: + +’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det +också?’ + +Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har +sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig +ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt: + +’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’ + +’Vad tycker doktorn i övrigt om mig?’ + +Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna. + +’Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.’ + +’Jag är rik också’, upplyste jag naivt. + +’Jag lyckönskar er, fröken Margit’, sade han. + +’Och dessutom är jag kär! I er!’ + +Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag +undrar inte på det. + +’Hur ... hur sa’ ni?’ stammade han. + +’Jag sade, att jag är kär i er’, upprepade jag, ’och om jag vore som ni, +så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och +kär. Har ni lust?’ + +Nu smålog han litet besvärat. + +’Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit’, sade han. + +’Jag skämtar inte’, sade jag, ’det är mitt blodiga allvar. Vill ni?’ + +’Menar ni verkligen allvar’, frågade han tvivlande. + +’På hedersord’, svarade jag. + +’Fröken Margit!’ sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund. +’Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag +för er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- även tillgivenhet, så +älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore +motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta +mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad +ställning.’ + +’Spelar ingen roll vad ni tar mig för’, svarade jag, ’bara ni gör det. +Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!’ + +Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände +jag mig mot honom och smålog. + +’Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill’, sade jag. + +Men ... men han gjorde det ändå! + +Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag +hade nämligen mina små planer. + +Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har +observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne, +började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick +ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och +sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom +inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i +sällskap med Majas bror. + +Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade +honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås. + +’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de omständigheter, under vilka +vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara +tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.’ + +Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och +sade: + +’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara +med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i +världen.’ + +Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli. + +’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. ’Det har jag vetat +länge!’ + +För det hade jag.» + + + + +ANDERSSONS FRIERI + + +Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens +trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör +egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den, +var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor +ek strax intill Karl Gustavs fönster. + +När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han +nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten +i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på +detta sätt beskäres en lidande mänsklighet. + +Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade +även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons +utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den +sedvanliga blicken ut genom fönstret. + +Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom +så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och +allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på +mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka. + +Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring +hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en +flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen. + +Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans +fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och +det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det, +efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat. + +Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade, +ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist +började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det +gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra +ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka +kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och +rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning +i andra ändan av staden. + +Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan +Karlsson. + +Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men +den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på +att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men +i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista +flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga +grå hår. + +Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs +vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört +sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog +hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade +sin verkan på Karl Gustav. + +Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte +så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen +överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera +passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var +bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi. + +I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken +av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan +olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd. + +Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt +att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i +familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd +ampel. + +Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började +fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet. + +»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni +någonsin varit kär?» + +Fröken Dittan gav honom en blick. + +»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant. + +Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom +fröken Dittans mamma in i rummet. + +Så nu är Karl Gustav fast! + + + + +EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING + + +Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att +inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig. + +Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag +känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert +Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det +förfärliga öde, som drabbat honom. + +Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska +otacksamma yrke -- otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt +statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i +varor. -- Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor +i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna +glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson +etcetera inbrottet till sitt livskall. + +Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på +myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt +ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen +genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning. + +Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna. +Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad +fanns kanske inte i våningen? + +Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som +en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän +tamburdörren öppnades och någon kom. + +Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast +in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig. + +Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i +rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat. + +Antonio Personi var från Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans +vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans +yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och +som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av +ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens +sonater. + +Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk +varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi +spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem +öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men +han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog +vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen». + +Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och +spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och +inbrottstjuven blev allt mera sorgsen. + +Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina +da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny +erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant +infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke. + +Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av +tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om +det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade +kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis +hemtrevliga bostad åt sitt öde. + +Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden +knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart +förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle +nämligen ge musiklektion. + +Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade +lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på +garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt +där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren, +och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt +bröt tystnaden. + +Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det +hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder +av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en +enda liten oredig bunt djupt där inne. + +»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till +hjälp?» + +Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han +nöjde sig med att kika. + +Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför +ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med +känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och +med synbart gillande följde med i noterna. + +Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det +hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge +mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och +ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig +blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten. + +När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i +cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han +åter ut. + +Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev. + +»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni +spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på +ett underbart sätt.» + +En suck undslapp Svensson. + +»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då +hade jag varit död nu.» + +»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt. + +»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad +inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska +främmande för honom. + +Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som +oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket +ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik. + +Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt +dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan +Personi sjöng med. + +Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo +ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera +okänsliga för tarmgnisslet. Men sången! + +Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste +han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det +uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började +sjunga. + +»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson +just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en +löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat +följa. + +Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från +en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre, +tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning +sinnesjämvikten och tittade åter ut. + +»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till +sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden. + +Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev. + +»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han. +»Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där +vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.» + +Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och +Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den +ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men +herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran. + +»Ja, signor Personi är styv», sade han. + +»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav +Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina +trettiotvåendelar.» + +Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som +Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo +trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad. + +Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men +lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en +längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt +därför snart. + +»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade +han därefter älskvärt. + +Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt +som överskred hans vildaste farhågor. + +»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi +sjunga ’Bliv min, så är världen min’, och ackompanjera sig själv på +pianot, som signor Personi gjorde i lördags.» + +Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han +dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade: + +»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, +straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något. +Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och +bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.» + + + + +FRIMÄRKET + + +Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en +fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill +inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman +var filatelist. + +Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen +bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog, +nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde +bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än +Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om. + +Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot +andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från +trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan +vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och +studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots +allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill. + +En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde +det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade. + +Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den +andra. + +»Är detta herr Broman?» frågade pojken. + +»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av +framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.» + +»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i +en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är +fint.» + +Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett +blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det +gick ju inte an för honom att låtsas om. + +»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i +buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.» + +Pojken såg litet nedslagen ut. + +»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr +Broman köpa det för en krona?» + +Broman höll på att tappa andan. + +»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du +verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre +och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana +inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!» + +Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg +åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som +frimärkssamlare. + +Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det +honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur +det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret +och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen. + +Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde +»Sehr grosse Rarität.» + +Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i +alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte +om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade +verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman +störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt +annan liten gosse än den han ville ha fatt. + +Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg +hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma +igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom. +Men -- -- + +Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad +pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var +värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en +stol och tog en grogg. + +Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare, +som ville skicka ett urval. + +»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå +Mauritius!» + +»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem +känner inte till _den_.» + +»_Den!_» Broman bleknade. »Hm! Jag -- jag för min del kan inte just nu +påminna mig -- --», sade han. + +»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen. +Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte +återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en +frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord -- -- Hallå! +Hallå! Hallå! Är ni där?» + +Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten. + +Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början +annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och +bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började +tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag +ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på +cirkus, men sin gosse fann han ändå inte. + +Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade +det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade +sökandet. + +Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur +vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet +när hans namn nämndes. + +Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på +honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett +fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor. + +»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte +händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock +och den blå rock som hör till dina byxor.» + +»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av +farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.» + +»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.» + +»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag +försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.» + +»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken +gallhojade: + +»Låt bli! Jag har inget ont gjort.» + +En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och +en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att +han skulle bli plattfotad. + +Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt +bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen. + +»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde +beredvilligt. + +När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som +genast fick klart för sig att Broman var velig. + +»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för +hundra kronor.» + +»Buuu!» sade pojken. + +»Vad farao tjuter du för?» + +»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett +till bio.» + +»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör +till Vilhelm Anderssons bostad.» + +Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket +till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans +originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor. + +Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett +animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst, +men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle +Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne +Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog +även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora +svårigheter skilja de kämpande åt. + +Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot +hundra kronor för det. + +»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som +olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.» + +»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger +mig kovan och inte låter farsan få den.» + +När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och +resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev +ägare till märket. + +Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte +hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick: + +»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt +det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är +värt sjuttiotvå tusen.» + +Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var +ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han +lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt +under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom +räckhåll. + +Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende +var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket +med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne +Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt +ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil, +och undkom med livet. + +Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det +var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett +glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och +sträckte fram märket till benäget påseende. + +»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd +sjuttiotvå tusen.» + +»Nu skämtar herr Broman igen.» + +»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?» + +»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den +Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin +höjd värd trettiofem öre.» + +Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren. + + + + +ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK + + +Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen. + +Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna +voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om +dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag +stilla avliden för länge sen. + +Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag +stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som +om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr, +spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra +gräset på banvallen. + +Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i +varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på. + +Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och +torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast +en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad +(ett fult ord) jag egentligen menade. + +Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro +unga, vackra damer. Man är väl svensk. + +Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se +bättre, och frågade, om jag visste vem han var. + +»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!» + +»Er ska den lede ta!» upplyste han. + +»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill +bara skicka av ett telegram från nästa station först.» + +En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger +på Sörmland och gick in i vagnen. + +Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var +bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen. + +En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän, +som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror, +som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig. + +Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att +jag skulle bli förtjust i honom. + +Naturligtvis var det karlen från plattformen! + +Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt +skildes så snart som möjligt. + +Senare sade jag till min vän: + +»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din +farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och +tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.» + +»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om +dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad +fähund.» + +»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi +skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats. + +På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var +flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som +sladdrat om att jag skulle komma. + +Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum, +och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var +nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk. +Ovanför mig -- i sängen -- bodde en generalmajor, på schäslongen bodde +en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från +Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben +hängde en timmerhandlare från Gnesta. + +Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som +störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi +krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben +blev han lugnare. + +Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde +mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen +under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han +femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till +insektspulver. + +En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje +afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra +Sverige mycket gouterade skällsordet: + +»Dröft!» + +Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer +stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v. + +Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil +ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat +sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande, +åkte. + +En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket +jag fick erfara. + +En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring +där hela da’n, och ropade an en bil. + +»Vatt ska’ ja’ köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska. + +»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte +mig till rätta och somnade. + +När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen +steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt: + +»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?» + +»När Åstorp, skölle ja’ tro’!» + +»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte +taxametern. + +»Hänn sa’ ju, att ja’ skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å +de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.» + +Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig +tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav. + + + + +ETT TAVELFYND + + +Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och +Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för +fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga +målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller +åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om +dem och vara som en mamma för dem. + +Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt +underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en +sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och +de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är +förenat med större besvär än mången tror. + +En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv. +Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen +hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det +skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor -- +Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade +målare -- dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som +hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit +att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var +hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i +graven så snart hon kommit dit. + +Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den +till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av +glädje. + +Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde +han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson +och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg. + +När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande +iklädd en del av frackkostymen -- skörten och halva vänstra byxbenet +hade nämligen på obekant sätt förkommit -- i en improviserad bädd i sin +vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en +solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i +verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt +Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten. + +Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin +exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders +ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den +i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var +den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt. + +»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit +vaken längre än han. + +»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så +har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du +alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade +Jönsson mörkt. + +»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så +går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt. + +»Pank!» svarade Jönsson mörkt. + +»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat +rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott +på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.» + +»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.» + +»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga +av?» + +»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så +förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.» + +Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt. + +»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar +Jönsson i hjärtat. + +»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så +att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.» + +»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade +honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet +rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?» + +»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!» + +»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande +hade han inte väntat sig. + +Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte: + +»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker +snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna -- --» + +»Än se’n då?» + +»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de +andra lika sabla panka som förut.» + +»Men vi har haft roligt», invände Wiberg. + +»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika, +så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad +Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt. +Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i +detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och +Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag +har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ på +utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om +han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ -- »Vafasen behöver en +konstnär kunna anatomi för?» + +»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det +gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket +pengar?» + +»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i +New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och +de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt +gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och +då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda. +Jag har en plan ser du!» + +Och han utvecklade den. + +Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en +av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett +par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika. + +Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de +till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem +fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på +båten till Korsör. + +Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel. +Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess +expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den +förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna +mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de, +enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten. + +En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny +Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter +mera konstnärligt än Holland. + +Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med +tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det +märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra +bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att +tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen +ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan +tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa +sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde. + +Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och +konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de +båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan, +och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk. +Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta +sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen +dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då +konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte +ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt +några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de +enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på +poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson. + +Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och +herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra +Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens +lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på +Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson. + +Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters, +som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad +Wiberg nu ville göra. + +Det var nämligen avslag på Wibergs anbud. + +Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det, +och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och +på baksidan skrev ut ett nytt telegram: + +»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.» + +Kort och rakt på sak. + +Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs +telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga +konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän +född i utlandet» och så vidare. + +Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att +fundera på, vilket märke han själv skulle köpa. + +Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som +han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig +ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det +tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än +Filbom. + +I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja +tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna. +Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas +vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller +»Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en +sann konstnär. + +Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio, +nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den +kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista +telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare +och var på väg till Amerika för att visa tavlan. + +När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång +paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret +efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket, +och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller +inte? Amerika hoppades på Wiberg. + +Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade +nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet. +Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen +meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade +att trycka extrablad om den saken. + +Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt +mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och +Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno +på och göra mera. + +Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det +före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när +Wiberg fick telegrammet. + +Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de +fingo det. + +»Amerika har segrat!» sade han enkelt. + +Nya extrablad. + +Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett +trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för +att inte tala om den hurrande mängden. + +Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till +Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det +hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade. +Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv. + +Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande sorl +steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för att ge +ut nya extraupplagor. + +Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten gubbe +steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände mannen. +Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. Schniller, känd +för sina stora konstsamlingar. + +Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade: + +»Är den där tavlan kommen?» + +»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i +skärskådande?» + +»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall +in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på +två hundra tusen. Räcker det?» + +»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något +mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det +priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.» + +»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. Adjö.» + +Men i dörren vände han sig. + +»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom samtidigt.» + +Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro +fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt än +mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har +gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om +dagen, för gammal bekantskaps skull. + +Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var +värd. + +Tre kronor och femtio öre. + + * * * * * + * * * * + * * * * * + +utan Anderssons utsikt var alltid densamma + _text:_ Andersons + +järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel + _text (at line end):_ + ... järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse- + handel + +överskred hans vildaste farhågor + _text:_ över skred + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Göteborgsflickor, by Sigge Strömberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTEBORGSFLICKOR *** + +***** This file should be named 18043-0.txt or 18043-0.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/8/0/4/18043/ + +Produced by Louise Hope and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |
