initial commit of ebook 14050HEADmain

6 files changed, 8141 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/14050-0.txt b/14050-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..43d513b
--- /dev/null
+++ b/14050-0.txt
@@ -0,0 +1,3870 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14050 ***
+
+DANIEL HJORT
+
+Sorgespel i fem akter med fyra tablåer
+
+
+Af
+
+Josef Julius Wecksell
+
+
+Första gången uppfördt å Nya Teatern i Helsingfors den 26 november 1862
+
+
+K.E. Holms Förlag, Helsingfors, 1901.
+
+
+
+PERSONERNA:
+
+KARL, hertig af Södermanland, riksföreståndare.
+ARVID STÅLARM, krigsöfverste i Finland.
+JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
+OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
+ERICUS ERICI, biskop i Ã…bo.
+JOACHIM SCHEEL, befälhafvare på hertigens flotta.
+DANIEL HJORT.
+EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
+SIGRID, Stålarms dotter.
+KATRI.
+ERIK BRAHE               |
+LAURENTIUS PAULINUS      | beskickning från Sverige.
+Biskop PETRUS af Vexiö,  |
+Officerare på slottet i Åbo.
+En parlamentär
+Tvänne borgare i Åbo.
+En soldat på slottet.
+Tvänne soldater i Scheels läger.
+En fångvaktare.
+Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.
+
+(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo slott och i dess närhet).
+
+
+
+
+FÖRSTA AKTEN.
+
+
+(Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvänne
+pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppstäld,
+omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt vänster den
+Flemingska,
+ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden
+ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna:
+
+    CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES;
+    HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS.
+    HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS!
+    NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS.
+
+En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På vänstra sidan en
+bönstol med en Mariebild).
+
+
+Första scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson.
+    Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.
+
+DANIEL HJORT (inträdande).
+Nu står därute hertigens beskickning.
+
+EBBA FLEMING (sorgklädd).
+Om än min make, du Klaes Fleming lefvat,
+de aldrig vågat hit i sådan tjänst!
+Du svarta sorgdräkt, dig omkring sin själ
+hvar ädling, som i Finland trogen blifvit
+sin konung, efter Fleming evigt bäre!
+Men är vår makt densamma ej som då!
+Vår kung densamma är, vår sak densamma--
+och hertigen dödsfienden, som då.
+Tar du emot dem, Stålarm!
+
+STÃ…LARM.
+                          Låt oss höra;
+jag fruktar lika litet ord som svärd.
+
+JOHAN FLEMING (inkommer från vänstra sidodörren med ett bref i handen).
+
+EBBA FLEMING.
+God morgon, son!
+
+JOHAN FLEMING.
+                 God morgon vänner alla!
+Jag kommer för att afsked ta! Jag redan
+har öfver sorgeåret vistats här;
+mig Sigismund till Warschau återkallar.
+
+    (Räcker brefvet åt Stålarm).
+
+Se här--och bjuder åt er dotter, Stålarm,
+en plats hos drottningen.
+
+STÅLARM (ögnande i brefvet).
+                          Och ännu mer:
+på nytt landstiga ämnar han i Sverige
+ännu i höst sin tron att återtaga.
+Godt, godt, då kunna här vi vara lugna.--
+Du ämnar resa?
+
+JOHAN FLEMING.
+               Ja--och eder dotter?
+
+STÃ…LARM.
+Därom vi tala må ett ord ännu.
+Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
+beskickningen. De här må svalka sig.
+
+OLOF KLAESSON.
+Hvad hin har farit i min käre broder?
+Han knapt mig ser, är tvär som vore han
+den adopterade, och jag, minsann,
+den äkta pojken så till själ som moder.
+
+    (Alla gå utom Daniel Hjort).
+
+
+Andra scenen.
+
+    Daniel Hjort. Beskickningen från Sverige, bestående af
+    Erik Brahe, Laurentius Paulinus och biskop Petrus af Vexiö.
+
+DANIEL HJORT.
+I värde herrar! vänten här en stund;
+snart Stålarm redo är att höra er.
+
+ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
+Säg känner ni den unge mannen där?
+Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
+som vore värd en Fleming.
+
+LAURENTIUS PAULINUS.
+                          En student,
+som tjänade bland juniorerne
+i Wittenberg, den tid jag där tog graden.
+Uppfostrad är han uti Memings hus,
+ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks
+som finska adelsöfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort).
+Är det ej Daniel Hjort? Det tyckes mig
+som förr vi sett hvarandra.
+
+DANIEL HJORT.
+                            SÃ¥ det varit.
+
+LAUR. PAULINUS.
+Rätt mycket är förändradt, sen vi tjänte
+tillsammans under ljusets fana.
+
+DANIEL HJORT.
+                                Hoppas
+ni med ert tal mig vinna för er sak,
+ni tager miste.
+
+LAUR. PAULINUS.
+                Hvilken sällsam tanke!
+Därtill er ställning altför ringa är.
+Blott som en gammal vän jag talte här.
+
+
+Tredje scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
+min egen tanke vill mig själf förföra. (Af).
+
+STÃ…LARM.
+Varen hälsade! Från hertigen I kommen.
+Vi äro icke vana från det hållet
+att höra något godt; dess mer tack skyldig
+jag eder blir, om nu det fallet är.
+
+ERIK BRAHE.
+På Svea-rikes vägnar komma vi
+och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
+Den vilda strid, som broder emot broder
+och hat mot hat och död mot död har stält,
+ej längre för en själfvisk konungs skull
+vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
+Du mins hur Sigismund, så snart han kronan
+på pannan tryckt och tagit hyllningseden,
+det land, som var hans fäders jord, uppfylde
+med polska knektars vilda öfvermod
+och jesuiters stämplingar och list,
+och sökte så vår kyrkas rena tro
+och svenska folkets frihet undergräfva.--
+Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
+på allmän riksdag hela Sveriges folk
+skilt honom från vanhälgad kungamakt,
+och såsom föreståndare af riket
+gett styrelsen åt hertig Karl; lägg därför
+ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
+förrädiskt nu mot fosterlandet för,
+och skilj ej Finland mer med fruktlöst motstånd
+från glädjen af en dyrt beseglad fred.
+
+STÃ…LARM.
+Jag känner ingen annan fred än den,
+som sätter landets rätte konung åter
+i frid uppå sin tron. Mig Sigismund
+har utnämt till krigsöfverste i Finland,
+jag skall mitt vapen lägga ner, när han
+mig så befaller--ej då hertigen
+befaller det, ej annorlunda skall
+det fridens altar byggas, där jag tager
+utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
+riksföreståndaren upp till Sveriges tron.
+
+LAUR. PAULINUS.
+Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
+vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
+Som Fleming, eder företrädare,
+vill ni förakta folkets makt och vilja
+och ställer öfver det en själfvisk konung.
+Hvad tror ni då väl, att en krona är?
+Ett lån af Gud allén', som borgades
+på folkets aktning; och när den är kränkt,
+en skenbild blott af svunnen makt är kronan,
+en hägring falsk, som intet fäste har
+på himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
+från orätt väg, än medan det är tid,
+och sök förlåtelse för alt hvad här
+du och Klaes Fleming brutit emot folket.
+
+STÃ…LARM.
+Om svenska folket har förglömt sin trohet,
+har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
+så länge här en ädling finnes qvar,
+som heder har och svärd till dess försvar.
+Det finska folket troget skall förbli
+sin kung, sin ed--och folket det är vi!
+
+BISKOP PETRUS.
+Ej samka ökad skuld med sådant tal
+till Herrans vrede öfver detta arma
+och ödelagda land. En trolös konung,
+en kättersk kung är Sigismund, som velat
+med påfvelärans mörker släcka ut
+det rena ljuset af vår kyrkas tro.
+Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
+ej hertigen, ej folket. Själf han gjort det,
+då de beslut, hvarmed Upsala-möte
+slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
+han falskt besvurit först och sedan brutit.
+Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
+och innan han ödmjukat sig för oss,
+skall Sveriges rike sorgsen enka stå,
+som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
+och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
+som läker alla sår, hur djupt de blöda.
+Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
+förändra det som himmelen beslutit:
+lägg därför ödmjukt ned ditt vapen nu,
+att Herrans hand ej tung på dig må falla.
+
+STÃ…LARM.
+Ers vördighet, jag är för litet bisp,
+för att för det där kalfskinns-pergamentet,
+som I Upsala präster skrefvo hop,
+uppoffra öfvertygelse och ära.
+Jag trodde på min Gud, förr'n det fans till,
+och än jag hoppas, han mig skydda vill.
+Den kung, han gifvit svärdet uti hand
+jag strider för till lifvets sista rand.
+
+ERIK BRAHE.
+Ett sista ord.
+
+STÃ…LARM.
+               Jag underhandlar ej.
+
+LAUR. PAULINUS.
+Det svaret skall ni ångra än med sorg.
+Mins hur ni redan en gäng blef besegrad
+af hertigen och tvangs att honom hylla,
+mins hur det löfte då ni honom gaf,
+ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
+    (Pekande på verserna ofvanför balkongen).
+Den versen där, han då i muren högg,
+han hugga skall i blod på häfdens blad.
+    (Uppläsande den).
+
+"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
+härifrån åter jag går, lämnar ej spar af min hämnd.
+Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
+Ingen försköning då fins undan min straffande hand".
+
+STÃ…LARM.
+Vi den ej frukte. Orörd där den sitter
+och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
+MÃ¥ detta bli det sista ord vi byta!
+
+BISKOP PETRUS.
+Så fortfar då att anse mera värd
+en brottslig konung, än er fosterjord.
+Med sorg vi resa åter, snart med svärd
+afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
+
+    (Erik Brahe. Laur. Paulinus och biskop Petrus af Vexiö gå).
+
+
+Fjerde scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.
+
+OLOF KLAESSON.
+God natt med er, I riddare af ordet,
+god morgon strid och muntert lif igen.
+god natt med kutter under jungfruburen,
+god morgon trummors larm, kanoners brumbas,
+god natt med middagslur och gäspning lång,
+snart börja vi vårt glada näringsfång!
+
+JOHAN FLEMING.
+Af rättvis harm mitt hjärta mot dem lågar.
+
+STÃ…LARM.
+Till än' du från oss resa?
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Resa nu?
+Förräda vore det min konungs land,
+och fast mitt svärd i striden väger ringa,
+jag för min kung skall veta det att svinga.
+
+STÃ…LARM.
+Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
+Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
+hon väntar oss. (Stålarm går).
+
+
+Femte scenen.
+
+    Johan Fleming. Olof Klaesson.
+
+JOHAN FLEMING.
+Hör på ett ord, min bror!
+Vi varit nu en tid ej riktigt goda
+uppå hvarandra.
+
+OLOF KLAESSON.
+                Jag det märkt förval;
+men kan ej därtill hitta på ett skäl.
+
+JOHAN FLEMING.
+Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro
+till dig, till mig, till alt mig fatta vill.
+Hvarföre skulle Sigrid väl och mig
+man för hvarann bestämma? Väcka så
+uti min själ en fåfäng eld till lif!
+Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.
+Om någon ann' hon älskar, är det dig.
+Tag henne då, gör slut på mina tvifvel
+och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
+
+OLOF KLAESSON.
+Är detta skälet till vår position?
+Må hin all kärlek ta, som kastar så
+ett själfviskt grand i vänskaps klara blick
+och här oss bägge hållit nu till narrar!
+Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore
+en fri och munter borgartös, då kunde
+jag väl ha vågat på en hemlig kyss.
+Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra
+och stolta flickan! Gå och säg åt henne
+det ordet blott, hon skrattade dig ut
+och gret på samma gång, att du ej bättre
+förstår dig på ett litet blygsamt hjärta,
+som troligen ej känner högre lott
+än att få falla dig om halsen blott.
+
+JOHAN FLEMING.
+Nej, nej.
+
+OLOF KLAESSON.
+          Det där, det duger ej, min själ;
+hon måste än i denna dag bli din,
+ty annars drunknar uti älskarn hjälten,
+och sådant duger ej i tid som vår.
+
+JOHAN FLEMING.
+Men om hon icke älskar mig?
+
+OLOF KLAESSON.
+                            Ã…h prat!
+En flicka bär sin tro ej fram på fat;
+den gömmer hon--ja, bilden är fatal--
+som en rekryt sitt hopp att bli genral.
+
+JOHAN FLEMING.
+Förlåt den misstro emot dig jag närt?
+
+OLOF KLAESSON.
+Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
+Ty som, näst hertigen, af alt på jorden
+jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
+förnärmad vänskap vända bort i löje
+och skratta ut dig ur min glada själ.
+Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
+Och nu--ett ord ej om hvad föregått;
+här har du gamla vännens hand tillbaka.
+
+JOHAN FLEMING.
+Jag tager den med hjärtats tysta ånger,
+jag trycker den vid minnet af den stund,
+då, nyss till Finland kommen, första gången
+jag till min faders grafvård gick och där
+dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt.
+Hvem kunde därpå känna glade Olof,
+hvarom i Warschau jag så mycket hört.
+Vi därför länge sprakade tillsamman
+och kände ej hvarandra als igen,
+till dess du hastigt mig om halsen for
+och ropade mitt namn. Och det blef afton,
+förrän vi skildes af, och himlens stjärnor
+bevittnade vår vänskaps varma ed.
+
+OLOF KLAESSON.
+Och troget ock skall denna eden hållas.
+Snart komma storm och strid, då pröfvas den:
+då vet du hvar du har en trofast vän.
+
+JOHAN FLEMING.
+Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
+
+OLOF KLAESSON.
+Ännu i dag blir flickan din--jag håller!
+Och om jag vadet tappar, eger du
+min svarta frustande Arab.
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Din tok!
+Du aldrig kärlek känt.
+
+OLOF KLAESSON.
+                       Blott åtta gånger,
+och hvar gång följd af små-förtret och ånger.
+
+    (Båda gå genom vänstra sidodörren).
+
+
+Sjette scenen.
+
+    Daniel Hjort (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
+
+Jag kan ej säga som den stora talarn:
+"I skrift och tanke fins min fröjd och tillflykt;
+så gladt fins intet, som ej gladare
+blir genom dem; så sorgligt intet fins,
+som genom dem ej mindre sorgligt blir".
+Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
+När dig jag läser, gamle Livius, o,
+ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
+När jag på edra stora strider tänker,
+hur ringa synes mig ej denna strid!
+När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
+hvar ser ett sådant jag i denna tid?
+När för min själ en Brutus, Marius stå,
+då faller blytungt öfver mig mitt öde,
+och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
+mig själf jag måst' besegra. O! att aldrig
+jag skådat denna bok i Wittenberg,
+att aldrig annat för min tanke kommit
+än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst
+på hvilken tiden, som en blodröd narr,
+nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
+Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
+än den jag nyss citerat, vill jag svära:
+i dröm och kärlek finnes fröjd och tillflykt;
+så gladt fins intet, som ej gladare
+blir genom dem; så sorgligt intet fins,
+som genom dem ej mindre sorgligt blir.--
+Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
+uti mitt bröst, att där blir ljus och frid,
+slå upp din blick och liviska Sigrids namn!
+Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
+jag sett en ängel blomma helig upp.
+O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
+    (tar fram ur boken en biljett)
+de skygga, drömmande. I skrifna ord,
+åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
+    (Gömmer biljetten vid Mariebilden).
+Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
+jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
+och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
+Man nalkas! det är hon och hennes far.
+
+    (Går ut genom högra sidodörren).
+
+
+Sjunde scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Sigrid (med en krans af hvita rosor i handen.
+    De inkomma bakom pelarena från vänster samtalande).
+
+STÃ…LARM.
+Min dotter! Redan altför länge har
+trolofningen med Johan tyst du afböjt.
+Det går ej längre an. Jag själf ju ser,
+hur dina kinders blommor blekna af.
+Du älskar honom, hvarföre då längre?...
+
+SIGRID.
+Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
+än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
+ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
+Till Warschau åter reser Johan Fleming.
+Hvi vill du bort mig sända, att en främling
+vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
+min gode fader!
+
+STÃ…LARM.
+                Barnsligheter Sigrid!
+Dessutom reser Johan ej. Han blifver
+i Finland qvar att dela här med oss
+den fara, som från Sverige hotar.
+
+SIGRID.
+                                  Ah!
+
+STÃ…LARM.
+Nåväl, betänker du dig än?
+
+SIGRID.
+                           LÃ¥t mig
+inför Guds moder hålla här min bön;
+se'n skall jag svara dig.
+
+STÃ…LARM.
+                          Farväl till dess!
+(För sig) Som snäckans pärla gömmer sig för dagen
+och blygsamt drömmer i sin egen glans,
+hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,
+min goda dotter! (GÃ¥r).
+
+
+Ã…ttonde scenen.
+
+    Sigrid (på knä för Mariebilden). Katri (senare).
+
+SIGRID.
+                 Heliga Guds moder!
+Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
+min moder blef; så hör min bön, som fordom!
+Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
+
+KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
+Hur länge skall jag sörja i min själ,
+och ängslas dagliga uti mitt hjärta,
+hur länge skall min ovän sig förhäfva?
+
+SIGRID.
+Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
+engång mitt hjärta. Tyst det blöder nu,
+du heliga Guds moder, gif det frid!
+
+KATRI.
+En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
+Tyst! Skrämmas skall hon, om hon mig blir varse.
+Ej för att böner höra, hit jag smugit.
+
+    (Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
+
+SIGRID.
+Gif åt mitt hjärta himlens kraft att segra
+uppå dess onda böjelser och tankar.
+
+    (Fäster kransen under Mariebilden).
+
+
+Nionde scenen.
+
+    De förra. Daniel Hjort (från högra sidodörren).
+
+KATRI (för sig)
+Där kommer han. O, att jag ensam vore
+med honom här! När skall den stunden slå?
+
+DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
+Skall jag till hennes fötter falla? Fråga
+hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
+
+SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
+Hvad? Detta papper?...
+
+DANIEL HJORT.
+                      Ah, hon märker det!
+
+SIGRID (tager biljetten).
+Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!
+Jag anar hvad den innehåller.
+
+DANIEL HJORT.
+                              Sigrid!
+
+KATRI (för sig).
+Han älskar henne. Blommar här hans lycka,
+tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
+
+SIGRID (fattande sig).
+Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
+Hvad är som gifvit skäl till detta steg
+af er mot Stålarms dotter?
+
+DANIEL HJORT.
+                           Är det Sigrid,
+som talar så? O, nej, det är ej möjligt!
+Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder
+af fridfull lek i Qvidjas gröna kinder?
+Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla,
+de forna, glada, ljufva samtal alla
+vi höllo förr. Och är det hon, som talar?
+Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
+
+SIGRID.
+Ni lönar illa det förtroende,
+min far bevisat er, och klandrar hårdt
+den rena vänskap, som ett barn er skänkt.
+    (med bortvändt ansigte)
+och om----
+
+DANIEL HJORT.
+          Säg ut, jag redo är att höra.
+
+SIGRID.
+Och om man finge känna denna djärfhet,
+ni vet hvad er det kostade och mig.
+
+DANIEL HJORT.
+Ah!
+
+SIGRID.
+    Här jag lägger brefvet, tag det åter.
+En evig hemlighet emellan oss
+skall detta bli, er ingen förebrå.
+
+DANIEL HJORT.
+Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
+O! säg blott det, och jag skall lugnt försaka.
+
+SIGRID.
+Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,
+förvisst ni hade spart mig denna stund.
+Jag er ej aktar.
+
+DANIEL HJORT
+                 Ah--farväl!
+
+SIGRID
+                             Blif qvar!
+
+KATRI (för sig).
+Jag andas åter. Snart jag honom har.
+
+
+Tionde scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm. Johan Fleming.
+
+STÃ…LARM.
+Är nu den lilla blyga oron öfver?
+
+SIGRID.
+Ja, jag bestämt mig.
+
+STÃ…LARM.
+                     Och så allvarsam?
+
+SIGRID (med förstäld fröjd).
+Du tycker det! NÃ¥ ja. Ett ja, min far,
+det flyger ej med fjärilsflykt på tungan,
+det tusen nycker, tusen skygga tankar
+besegra måste, som så länge bry oss,
+tils man tar mod och säger: här min hand!
+
+    (Räcker handen åt Johan Fleming).
+
+JOHAN FLEMING.
+Du ljufva hand! Hur har du icke låtit
+mig vänta uppå dig! Än darrar den,
+som om den bort sig ville från mig rycka.
+    (Kysser Sigrids hand).
+Så tar jag denna pant uppå min lycka.
+Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
+och kvällens fest, som ämnad var att fira
+mitt afsked, du förvandlat i en fest,
+där kärleken är värd och fröjden gäst.
+
+SIGRID.
+Här är så kvaft i denna tunga sal!
+Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
+
+JOHAN FLEMING.
+Kom hällre ned i slottets trädgård då!
+
+SIGRID (undvikande).
+Re'n börjar aftonrodnan västern måla,
+och höstens blommor hälft förvissna stå.
+
+JOHAN FLEMING.
+Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
+
+    (Sigrid och Johan Fleming gå).
+
+
+Elfte scenen.
+
+    Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort.
+
+STÃ…LARM.
+Gå lätta ungdom med din lätta oro!--
+Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
+De skola hän till alla väderstreck,
+hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck.
+Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
+men gladt vi skola fira denna kväll.
+Hör svenner! (Betjäning inkommer).
+             Tänden ljus, låt lampor glimma!
+Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
+
+    (Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
+    Musik höres utom scenen).
+
+
+Tolfte scenen.
+
+    Katri. Daniel Hjort. FÃ¥ngvaktaren.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
+
+DANIEL HJORT.
+                                    Du!
+Så! någon fins, som märker också mig,
+och denne är fångvaktarn, mannen från
+de här i hvalfven lefvande begrafna.
+En passlig man! Hvad vill du här?
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+                                  Jag skulle
+blott säga till häruppe, att den siste
+af fångarna har dött i natt.
+
+DANIEL HJORT.
+                             Ha, ha!
+Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
+I dag är lyckan gäst på detta slott,
+från Flemings son alt ner till Flemings fångar.
+Gå! Isig graflukt hämtar du hit upp!
+Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Säg, är det sant, att vi få krig igen?
+Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
+
+DANIEL HJORT.
+Får du ej någon annan dit, så skall
+jag komma själf och bjuda mig åt dig.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Utaf den där får intet klokt man höra.
+
+    (Fångvaktaren går).
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    Katri. Daniel Hjort.
+
+DANIEL HJORT
+Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!
+Du blef det bittraste af alt det bittra
+uti min lefnad! Hvarför blef just jag
+en hemlös, vilsekommen gäst i världen,
+ett hittebarn förutan namn och far?
+Sin rot har minsta blomma, hafvets våg
+ger upphof åt en annan, mossan har
+en grafsten dock att växa på, den fånge,
+som dog i natt, han hade dock engång
+ett lif att lefva för. Hvad eger jag!
+
+KATRI (framträdande).
+Mer, än du tror och mer, än här kan sägas.
+
+DANIEL HJORT.
+Ha! Åter kvinna står du i min väg!
+Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
+
+KATRI.
+Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
+i blodrödt sken skall lysa upp och ge dig
+tillbaka alt, hvad här du saknat har.
+Möt mig i morgon kväll vid slaget nio
+på Åbo torg: man kommer, gå, farväl!
+
+    (Hon drager sig tillbaka bakom en pelare),
+
+DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
+
+
+Fjortonde scenen.
+
+    Katri. Ebba Fleming.
+
+EBBA FLEMING.
+På nytt slår kriget vingen öfver norden;--
+och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
+Ner öfver oss din starka ande sänd
+och samma kraft i våra hjärtan tänd,
+hvarmed du Finland höll med säker hand
+på tidens vilda, stormupprörda vågor,
+hur folket stod i uppror och i lågor,
+vid svuren trohets säkra ankartand!
+Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
+från Polens sol till norrskenet i nord,
+och Sveriges krona hängde på ditt ord!
+Och samma själ, hur blid, hur varm den var
+i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
+O! jag vid detta hjärta hvilat har.
+
+KATRI (som stigit fram och hört Ebba Flemings monolog gör en
+hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming,
+som förskräckt studsar tillbaka).
+
+EBBA FLEMING (med ett anskri).
+Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
+
+KATRI.
+Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
+omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
+
+EBBA FLEMING.
+Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom.
+
+KATRI.
+Det är för långt tillbak's till Österbotten.
+Var hälsad från dess grafvar och dess öknar!
+Jag hälsar dig ifrån din makes verk.
+
+
+Femtonde scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
+    Sigrid Stålarm. Gäster.
+
+(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat
+sig i fonden).
+
+EBBA FLEMING.
+Ah! Drifven henne bort! (Förenar sig med de andra).
+
+KATRI.
+                        Kom mig ej när!
+Bereden er på hvad som förestår.
+I störtat folket i fördärf och död.
+Men fast vår gård ni bränt och från oss röfvat
+all kärleks kraft, så lefver hatet än!
+Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,
+det håller råd med skuggorna i grafven,
+lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;
+då brista vapensköldar, remna salar.
+Så länge lefver det, tils hämndens dag
+går ned i blod,--och detta hat är jag!
+
+    (Aflägsnar sig skyndsamt).
+
+Slut på första akten.
+
+
+
+
+ANDRA AKTEN.
+
+
+(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.
+Något fram på scenen en schavott. Skymning).
+
+
+Företa scenen.
+
+    Tvänne borgare.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+God afton, du, hur' står det till?
+
+ANDRA BORGAREN (vid boddörren).
+Ingenting att säga därom i så oroliga tider, som dessa.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.
+
+ANDRA BORGAREN.
+
+Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inkvartering, dryga
+utskylder,
+flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida
+i luften, sjöfarten hindrad till Sverige.--Usch! det fins en sorg på
+hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se
+slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att alt i
+världen
+skall vara upp och ned, utom vi två.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes
+det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss", sade far min i
+tiden, "dess bättre menar han det med oss". Det säger biskopen också.
+Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
+
+ANDRA BORGAREN.
+Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl,
+må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige, och snart skall han
+komma hit också.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Jo, jo, så säger man. Det fins många herrar i riket nu för tiden, och
+ju
+flere kockar dess sämre soppa, och vi äro soppan vi----
+
+ANDRA BORGAREN.
+Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker
+hiskeliga saker om natten, där omkring schavotten.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Huh! Det mörknar redan!
+
+ANDRA BORGAREN.
+Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar
+och tasslar det jämt härutanför och lämnar oss ingen ro i huset. I går
+natt, Jansson...
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Nå, i går natt...
+
+ANDRA BORGAREN (stängande boden).
+Så rang det liksom af domens klockor i luften, och häromkring
+schavotten
+sjöng en dödspsalm sig själf, utan att man visste, hvarifrån det kom.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!
+
+ANDRA BORGAREN.
+Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Tack, tack! I sådana här tider trifs man hälst hemma vid ljus hos
+hustru
+och barn sina. Måtte det bli bättre tider för dem engång. God natt, god
+natt!
+
+    (Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor
+    öfver scenen. Andra borgaren går in i sin bod, den han stänger
+    efter sig).
+
+
+Andra scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer).
+"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
+i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
+ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
+igenom sömnlös natt och dagens vimmel.
+Du öde, skall ditt dok du ändtligen
+för mig upplyfta! Fader, moder, hem!
+Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr.
+Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig!
+Min hela själ är väntan, mina sinnen
+försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
+ej steg, ej röster här!
+
+    (Tornuret slår nio).
+
+Ah, timman slår!
+
+
+Tredje scenen.
+
+    Daniel Hjort. Katri.
+
+KATRI.
+Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
+min fot har blödande på törnen trampat,
+hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
+uti hvars hand ett vapen jag förtror,
+som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt?
+
+DANIEL HJORT.
+Om mig du menar, är jag här.
+
+KATRI.
+                             Jag lofvat
+dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
+jag kan dig föra till din moders famn
+och till din faders--graf.
+
+DANIEL HJORT.
+                           Ve, om ditt hjärta
+en hopplös smärta känt och vågar dock
+min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
+
+KATRI.
+Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar.
+Dock, innan någonting jag yppar, svara,
+om du har mod att allting öfvergifva,
+som förr du vördat, och i evig glömska
+försänka alt, hvad förr din kärlek egt?
+
+DANIEL HJORT.
+Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
+där ingen strid i fråga komma kan.
+Du ser framför dig här ett hjärta blott,
+som ingen ömhet, ingen vänskap känt,
+som törstat, törstat hela lifvet efter
+en droppe kärlek och den aldrig nått,
+som likt en fågelunge, ensam lämnad
+uppå en öde klippa uti hafvet,
+i gränslös, evig ensamhet förtvinar.
+Du talte om min faders graf, hvar är den?
+Om under klippors hvalf och jordens grund
+han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
+det döda hjärtat med mitt lif till lif!
+
+KATRI.
+HÃ¥ll upp, att ej den sista kraft, jag spart
+för denna stund, trots år af sorg och vanvett,
+flyr bort.
+
+DANIEL HJORT.
+           Så fortfar, säg min faders namn,
+att i dess himmel jag får svalka mig!
+    (Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
+Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde!
+
+KATRI.
+Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
+1 himlens stjärnljus här jag för dig står.
+SÃ¥ sant, som Gud har detta hvalfvet bygt,
+så sant det öfver människornas synd,
+sjufalt förlåten, sjufalt remna skall,
+så sant det är, att dagens klara sanning
+jag till dig ropar med din faders namn;
+Bengt Ilkainen.
+
+DANIEL HJORT.
+                Det namnet förr jag hört.
+Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming;
+i slottets fängselhålor lät förgås
+till straff, för det de reste sig mot honom?
+Ha! själf jag varit med och domen skrifvit.
+
+KATRI.
+Din faders bror det var. Din fader föll,
+då än ett omedvetet barn du var.
+Långt upp i Österbotten stod hans gård,
+en grushög nu, där ulf och ormar smyga.
+Här finnes han, inunder galgen kastad
+och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
+
+DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
+Där!--Ha! Min fosterfar min faders bane!
+
+KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
+Din fader var en fri och mäktig bonde.
+I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
+var då krigsöfverste; med vilda knektar
+hvar gård han fylde, ty den stolte herrn
+oss bönder hatade, som honom vi.
+Så höll han krigets röda fackla hånfullt
+vid jämn och varsam eld, för att med den
+i våra gårdar nödens mordbrand tända.
+I denna jämrens tid din mor dig födde.
+Jag mins en kväll, som om i går det varit;
+din fader borta uti rian var,
+din moder satt med dig invid sitt bröst
+och såg för första gång det födselmärke,
+som du vid hjärtat bär, och undrade
+hvad denna ormgadd väl betyda skulle,
+då vildt en skara ut af Flemings knektar
+i rummet rusade, af blod bestänkta.
+De hade varit hos din far i rian
+och fordrat där, att med den rest af säd,
+som våld och krig uppå hans åker lämnat,
+han genast skulle deras säckar fylla.
+Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog;
+den fräckaste han lyfte upp och slog
+i blod till marken ned. De öfrige
+hans folk ur rian dref; en strid begynte,
+där knekten kom till korta. Flyende,
+förföljde af de våra, in de bröto
+uti din faders hus. Ej mer blott ord
+och armkraft gälde där, men spjut och pilar.
+Då lyfte en soldat dig på sin arm,
+gick fram med dig till fönstret ropande:
+"den första pil, I rikten emot oss,
+blir detta barnets död".
+Din moder dignade på golfvet ned,
+och när hon åter vaknade, då stod
+i lågor stugan, kvidande du låg
+på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
+igenom eld och rök--och gården hann--där vred sig
+din fader i sitt blod, och långt från fjärran
+ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
+
+DANIEL HJORT.
+Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
+och gården, skogen,--åkern bort till höger.
+Ha! minnet som en vådeld flammar upp
+i dunklet af den natt, där förr jag famlat.
+
+KATRI.
+Förstärkning hade Flemings knektar fått,
+de våra flytt, din fader sårad fallit,
+och de, som började med rån och våld,
+med mordbrand slutade sitt segerjubel.
+
+DANIEL HJORT.
+En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
+Emot en kvinnas axel tyst jag låg
+och lekte där med ett par svarta lockar.
+
+KATRI.
+Det var din mor. Hon följde med din fader
+till Ã…bo, dit han skickades att klaga
+hos Fleming öfver knektarne.
+
+DANIEL HJORT.
+                             Nåväl?
+
+KATRI.
+Nåväl, för uppror och för mord beskyld,
+emedan han sin egendom försvarat
+mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
+och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
+på knä för Fleming bedjande om nåd.
+Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
+och vände sig och--gick. Här är den plats,
+där skuldlöst flöt din faders blod!
+Här är den plats, der liflös ned din moder
+af smärta dignat!
+Här var det, som hon under nattens mörker
+gret blek sin kind och sörjde håret grått.
+Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
+och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
+Här tappade hon bort förståndets ljus
+och liknöjdt irrande i skog och mark
+åt bark af träd och sina tårar drack.
+
+    (Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar
+    sitt sken öfver dem).
+
+DANIEL HJORT.
+Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
+
+KATRI.
+Kom mig ej när, ej än min son du är!
+Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
+Så satt jag en gång invid vägens rand;
+förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
+och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta.
+Mig tycktes då, att alla goda män'skor
+på jorden voro döda. Gud var död
+och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
+kring all den döda världen. Här allena
+uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes
+som i en dröm, att du var död, det gjorde
+min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
+omgaf mitt hjärta som en läkedom.
+Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
+Alt nog--du kved ej mera vid min barm;
+och så kom jag tillbaks till Österbotten--
+Gud vet uppå hvad sätt.
+
+DANIEL HJORT.
+                        Ah! det var då
+mig Fleming tog från vägen upp.
+                                Du öde!
+
+KATRI.
+Där satt jag sedan på vår gårds ruiner
+och vackra visor sjöng till foglars kvitter--
+så vackra visor! En jag minnes än:
+"Min make föll i sitt röda blod,
+bödeln som präst vid kistan stod,
+på grafvarna giftört växer".
+
+DANIEL HJORT.
+Hur bittert söndersliter denna syn
+den sista flik af vördnad, som jag än'
+för Fleming hyser.
+
+KATRI (med återvunnen fattning).
+                   Fleming säger du!
+Hans skuldregister än jag icke slutat.
+Skrif upp på det att han din släkt utrotat,
+då Österbotten som en enda man
+sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu,
+din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror,
+för denna stupstock fallit, eller hungrat
+ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
+Ej finnes kvar i hela Österbotten
+en enda man, som var din faders vän.
+På härjad åker rostar lämnad plog,
+och floden suckar emot blodig strand,
+på härden ligger elden svart och död,
+och kyrkan står, en öde helgedom.
+Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
+borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
+Och själfva gräset uppå grafven hviskar:
+Hämnd öfver Flemings ätt i sista led!
+Det ropet gaf mig åter min besinning,
+mitt öga tändes, minnet vaknade
+och dig jag mindes, mindes hur jag smög
+ifrån dig, att du ej det skulle höra,
+och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
+i vägens dam vid krökningen försvinna.
+Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
+Dock aldrig skall jag i en moders famn
+den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
+förrän sin äkthet han bevisat mig.
+
+DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
+Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig
+intill ditt hjärta!
+
+KATRI.
+                    GÃ¥ tillbaks till slottet!
+
+DANIEL HJORT.
+O moder! mer du hatar, än du älskar.
+
+KATRI.
+Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
+Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
+då än en ung och fridsäll prins han var
+din far på hand, då denne segrande
+för folket en gång talte stolt på riksdag.
+Den ringen följde honom in i döden,
+den hör dig till som arf.
+
+DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
+                          Invid mitt hjärta
+den hvila skall, nytt lif ingjuta där.
+Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri).
+
+KATRI (vänder sig bort).
+                  När du först bevisat,
+att du är folkets son. Till dess farväl!
+
+DANIEL HJORT.
+Ja, neka, moder, neka mig din famn,
+så länge än jag håller detta namn,
+så länge än jag denna klädnad bär,
+som spunnen utaf Flemings silke är,
+så länge än jag tjänar denna makt,
+som folket uti natt och bojor bragt,--
+ja, neka till att skåda på din son,
+så länge han är sina fäders hån,
+så länge tils han slitit ur sin själ
+alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl!
+
+    (Han går).
+
+
+Fjerde scenen.
+
+KATRI (ensam).
+Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
+min kraft mig öfverger.
+    (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
+                        Där går han, o min son!
+Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar,
+och hög som natten växer hans gestalt.
+Du älskade, du lif, du vår, du sol,
+vänd åter i min famn!... Han hör ej mer.
+
+    (Hon dignar ned på schavotten).
+
+
+TABLÃ….
+
+(Studerrummet hos Ericus Erici).
+
+
+Femte scenen.
+
+    Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och några
+    andra böcker på bordet). Arvid Stålarm (inträder).
+
+STÃ…LARM.
+Good afton, ers högvördighet! Jag stör?
+
+ERICUS ERICI.
+För ingen del. Det är ett arbete,
+som när som hälst jag åter kan ta vid.
+Guds milda lära här jag tecknar upp
+i enkla ord för folket, och så länge
+Hans andes frid bor i min själ, förmår
+all världens strid mig icke däri störa.
+
+STÃ…LARM.
+Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig
+ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
+ert snille bort från statens ärender,
+som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
+
+ERICUS ERICI.
+Hvar män'ska har sin gifna plats i lifvet,
+jag tackar Gud för min och verkar där.
+Om ni tillåter, skrifver jag till slut
+den mening, som ni med er ankomst afbröt.
+
+STÃ…LARM (under det Ericus skrifver).
+Ni är mig just en general, herr bisp.
+Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
+där svarta bibelsprängda små soldater
+marschera uppå ert kommando fram.
+Bläckhornet är fältlägret och er själ
+det mynthus, hvarur ni i guld betalar
+den rika solden åt er trogna skara.
+SÃ¥ leker ni som barn med tennsoldater
+och bryr er litet om, hur det ser ut
+i statens stora, sönderfallna hushåll.
+Men säg, herr general, hvem är väl då
+motståndaren, som så upptar er omsorg,
+att för alt annat blind ni är?
+
+ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
+                               Det är
+det onda, egenmäktiga och mörka,
+hvari vi män'skor famla; och när det
+en gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
+ha dessa droppar bläck dock mer förmått
+än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
+
+STÃ…LARM.
+Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
+er utom tiden, tils med oberäknadt vingslag
+den slår er hämndfull ned i stoftet snart.
+
+ERICUS ERICI.
+Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
+
+STÃ…LARM.
+En ädel, fromsint man ni är, Erici.
+Ej ni, som mången af vårt prästerskap,
+sökt reta folket upp emot sin konung,
+men manat det tvärtom till fridsamhet,
+där så ni kunnat. Er förtjänst det är,
+att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
+i alla tidens skiften. Ingen står
+af rikets präster därför så i aktning
+hos konungen som ni, och ingen hatas
+af hertigen så mycket just som ni.
+
+ERICUS ERICI.
+Tyvärr! Jag vet det senare.
+
+STÃ…LARM.
+                            Nåväl,
+till eder kunskap har väl också kommit
+det rykte, som er hela hjord har skrämt
+och spridt i hopar omkring torg och gator.
+
+ERICUS ERICI.
+Det rykte menar ni, som åter vaknat,
+att hertigen är hit på väg. Än se'n?
+
+STÃ…LARM.
+Än se'n?--Jag kommit att en tillflyktsort
+er bjuda inom slottet.
+
+ERICUS ERICI.
+                       Jag er tackar,
+men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
+det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
+
+STÃ…LARM.
+Ni vill då hällre ensam stå?
+
+ERICUS ERICI.
+                             Ej ensam;
+med min församling och mitt hopp på Gud.
+Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
+på edra strider, all min uppgift är
+vår kyrka skydda lika mot de anfall,
+som Sigismund med påfvelärans villor
+försökt mot den, och lika mot det sätt,
+hvarpå vår ärelystna hertig söker
+att den begagna som en stege upp
+till Sveriges tron. Ni ser således, jag har
+ej något ondt af hertigen att frukta,
+om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
+Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
+om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
+"Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
+följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
+
+STÃ…LARM (stiger upp).
+Och huru lyder då ert samvets dom?
+
+ERICUS ERICI.
+Den passar ej för edra öron, Stålarm!
+
+STÃ…LARM.
+Låt höra dock, jag har ett godt humör.
+
+ERICUS ERICI.
+Välan om ni så vill! Som Abels blod
+nr jorden ropade uppå en broder,
+så ropar folkets blod ock öfver er.
+Jag själf har utgått från det ringa folket
+och lidit med det, tröstat, där jag kunnat;
+men kunde slottets fängselhålor tala,
+och hade landets hundra galgar tungor,
+de skulle hviska oerhörda ord
+om huru ni herrar här er makt begagnat;--
+vill än ni höra på mitt samvets dom?
+
+STÃ…LARM.
+Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där.
+Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
+och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
+Men som det är, ni glömmer dock en sak,
+att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
+och där vi straffat, ha vi straffat brott,
+om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
+Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
+den, som i leken går, får leken tåla.
+    (Kanonskott i fjärran).
+Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
+
+
+Sjette scenen.
+
+    De förra. Olof Klaesson (rustad till strid).
+
+OLOF KLAESSON.
+Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått
+så kom ett ilbud ifrån Kastelholm;
+det taget är af hertigens galejor,
+vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången.
+Knapt hade budet återhemtat sig,
+så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
+
+STÃ…LARM.
+Ar hertigen på flottan själf?
+
+OLOF KLAESSON.
+                              Han har
+landstigit med en här vid Helsingfors.
+Jag skyndar till vår krigshär att den föra
+mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
+igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
+
+    (Olof Klaesson går)
+
+STÃ…LARM.
+Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
+
+    (Stålarm går).
+
+
+Sjunde scenen.
+
+ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
+Den, som i leken gått, får leken tåla,
+den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
+Gud styre alt!--Hvar var jag nu igen?
+
+    (Han börjar skrifva).
+
+Slut på andra akten.
+
+
+
+
+TREDJE AKTEN.
+
+
+(Scenen är närmast murarne på slottet. Till vänster en kanonglugg,
+bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen
+en tom kanonlavett).
+
+
+Första scenen.
+
+    Daniel Hjort. En knekt.
+
+DANIEL HJORT.
+Nå, hvarför skjuter du ej?
+
+KNEKTEN.
+                           Dum jag vore,
+om jag ej väntade. Så ädel vara
+som krut har bättre mål än luft.
+
+DANIEL HJORT.
+                                 Ja, visst!
+
+KNEKTEN.
+Ser ni den där galejan där. Den kommer
+alt närmare. Snart vänder stäfven till.
+Då,--fyr! ej förr!--Ni skall få se, hur masten,
+skall braka ner och rorman mista knoppen.
+
+DANIEL HJORT.
+Hvad har du då mot honom?
+
+KNEKTEN.
+                          Lustig fråga!
+Han är ju knekt som jag.
+
+DANIEL HJORT.
+                         Och därför skjuter
+du honom ner.
+
+KNEKTEN.
+              Han gör så han med mig.
+
+DANIEL HJORT.
+Och hvarför?
+
+KNEKTEN.
+             Hm! Därför att jag med honom
+gör just på samma sätt.
+
+DANIEL HJORT.
+                        Och varför?
+
+KNEKTEN.
+                                    Fan vet hvarför!
+DANIEL HJORT.
+Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
+
+KNEKTEN.
+Jag också, för att ordern lyder: skjut!
+
+DANIEL HJORT.
+Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt
+att krossa här ditt hufvud emot muren,
+du skakade på hufvu't först ändå.
+Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
+som är så vänlig mot det arma folket,
+det du som folkets son i grund föraktar.
+Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
+du med att det försvara himlen vinna.
+Han hatar jesuiterna och adeln,
+och du, du älskar båda uti grund,
+och därför gör du ganska rätt uti
+att slaktas här för dem och slakta.
+
+KNEKTEN (betänksamt).
+Hvad pratar ni?
+
+DANIEL HJORT.
+                Hör på, hvem var din far?
+
+KNEKTEN.
+Det angår icke er.
+
+DANIEL HJORT.
+                   Visst ej en bonde,
+ty bondehertigen föraktar du
+och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
+Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar
+en herre, som på lumpet småfolk tänker.
+
+KNEKTEN.
+Skjut själf, här har ni luntan.
+
+DANIEL HJORT.
+                                Nej, min gosse!
+Om ock en knekt jag vore såsom du,
+jag icke för din lilla sold det gjorde,
+två gånger mindre än den knektarna
+hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
+
+    (Drager sig undan.)
+
+KNEKTEN.
+Hvad mente han? Bor satan eller Gud
+i den där svarta rocken. All min kraft
+han pratat bort. Nå gudskelof, det är
+för sent att skjuta.--Tvänne gånger mindre
+än solden, hvilken hertigen består!--
+Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
+jag huggit honom ner.--Ett sällsamt tal!
+Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
+rätt underliga tankar vakna upp,
+är bäst med en god vän att därom språka.
+
+    (Han går.)
+
+
+Andra scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar
+  efter knekten.)
+Det var det första--skall det bli det sista?
+
+
+Tredje scenen.
+
+    Daniel Hjort. Sigrid Stålarm.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
+den lilla ängeln slokar sina vingar,
+som om hon vandrat öfver lik och blod,
+som om hon varit ner i fängselhvalfven
+och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
+till kedjors rassel. Det var god idé!
+(Högt). God morgon, fröken Stålarm!
+                         (För sig). Sa' jag Blodarm!
+
+SIGRID
+Hur mår du Daniel?
+
+DANIEL HJORT.
+                   Tackar, ganska bra,
+om blott jag undantar en ryslig dröm
+i går på aftonkvisten.
+
+SIGRID.
+                       Tälj den då!
+Du drömde kanske, att du sug ett altar,
+dit tyst en flicka kom och lade ner
+ett offer, och det offret det var hjärtat.
+Oroligt var det, ville icke hållas
+på altaret, men himlens änglar kommo
+och vaggade det in i sömn till slut
+och sade se'n till dig, som stod där när:
+väck ej det hjärtat upp med dina suckar,
+låt det ha frid och ljus.
+
+DANIEL HJORT.
+                          En vacker dröm!
+Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
+jag drömde, att jag såg en blodig stupstock ...
+men det förstår ni ej, och det kan vara
+det bästa, om det ej det sämsta vore,
+att ni en gäng dock måste det förstå.
+
+SIGRID.
+Förvirradt talar du.
+
+DANIEL HJORT.
+                     Förvirring är
+ju tidens lösen, och förvirring är
+den enda lösningen på lifvets gåta.
+
+SIGRID.
+O, nej! försoning, frid.
+
+DANIEL HJORT.
+                         Det är en gåta,
+att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
+så vill man hällre den alt mer förvirra.
+Se det är knuten.
+
+
+Fjerde scenen.
+
+    De förra. Johan Fleming.
+
+SIGRID.
+                 Johan!
+
+JOHAN FLEMING.
+                        Du, min Sigrid!
+Här midt bland storm och död! Gå in i slottet!
+
+SIGRID.
+Så härlig morgon genom fönstret sken,
+så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
+att ut jag lockades.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+                     Det är lockfågeln,
+som skall mig narra i sitt nät. Få se,
+om ej de sätta gillret ut tillsamman.
+
+SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
+                                      Då såg jag här
+den stackars Daniel Hjort. Du känner alt;
+gör honom till din vän, var god mot honom,
+lär honom glömma...
+
+DANIEL HJORT (som lyssnat).
+                    Sa' jag inte det?
+Det här blir bra. Olycklig kärlek så
+den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
+och är han inom eller utom muren,
+hvem fäster sig därvid; det hör till turen.
+
+SIGRID.
+Jag lämnar eder nu. (Hon går).
+
+
+Femte scenen.
+
+    Johan Fleming. Daniel Hjort.
+
+JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
+                    En himmel är
+den ljufva flickans själ, så klar och ren,
+att minsta vårmolns skugga märks därpå.
+Hjort, du mår icke väl?--
+
+DANIEL HJORT.
+                         Vill ni mig hjälpa?
+
+JOHAN FLEMING.
+Du saknar sysselsättning, och din själ
+blir trött af bara intet, tanken mattas
+och lynnet bittert blir.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+                         Han bort bli präst,
+så kunde han ha aflat sig förvärfvat
+för fädrens synder.
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Vill du, skall jag tala
+med Stålarm, att han lämnar dig ett svärd
+och gifver dig en plats. Du ser mig ut
+att kunna föra svärd såväl som penna.
+
+DANIEL HJORT.
+Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
+Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
+
+JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
+Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
+
+DANIEL HJORT.
+Är tisteln blomma och är korpen hvit?
+
+JOHAN FLEMING.
+Hvad menar du med det?
+
+DANIEL HJORT.
+                       Alt, alt beror
+på, hvarifrån man ser.
+
+JOHAN FLEMING.
+                       Omanligt är
+att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
+är lycklig du, ty smärtan är din vän.
+Upp, tag dess kraft uti din andes tjänst
+och lär dig glömma!
+
+DANIEL HJORT.
+                    Lär mig glömma,--hvad?
+
+JOHAN FLEMING.
+En fåfäng känsla.
+
+DANIEL HJORT.
+                  Ack, hvad ni är god!
+Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
+
+    (Stiger upp och går).
+
+JOHAN FLEMING.
+Det ligger något sällsamt, onaturligt
+i hans förändring, som jag ej förstår.
+Där speglas något brustet i hans blick,
+och ännu mera hörs det i hans tal.
+Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
+slog han ej af min vänlighet med hånfullt
+och bittert löje. Bäst är att ej märka
+på honom. Egenkärlek är hans sot
+och andras liknöjdhet dess bästa bot.
+
+
+Sjette scenen.
+
+    Johan Fleming. Arvid Stålarm. En officer (vandrande
+    på muren). Senare en parlamentär.
+
+OFFICEREN.
+Den slup, som nyss med underhandlingstecken
+mot slottet lade, nu helt nära står:
+nu lägga de vid muren till.
+
+    (Stiger ner från muren).
+
+JOHAN FLEMING
+                            Hvad vill man?
+
+STÃ…LARM.
+Ett bud från flottan att med litet prat
+oss roa, medan krigsorkestern stämmer
+till ett fortissimo.
+
+PARLAMENTAREN (uppstigande från sjösidan på muren med
+  en hvit fana i handen).
+                     Jag hälsar dig
+från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
+att eder landthär är vid Helsingfors
+af hertig Karl fördrifven och besegrad.
+Godvilligt öppna därför detta slott
+och afsvärj Sigismund för sista gången,
+om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
+
+JOHAN FLEMING.
+Hvad säger han? Styr blinda lyckan världen?
+
+STÃ…LARM.
+Tillbaka hälsa till din amiral
+och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
+är af vår landthär slagen och fördrifven,
+och att han därför må ta sig i akt,
+om han vill hoppas att sin flotta rädda.
+Säg det åt honom, han på mig skall tro
+med lika mycket skäl, som jag på honom.
+
+PARLAMENTÄREN.
+Det svar var väntadt af ert öfvermod;
+hör därför hvad till sist jag nu er säger.
+Om längre med ert trots ni retar oss,
+skall amiralen de af edra vänner,
+som följa oss från Kastelholm som fångar,
+halshugga låta och till er varnagel
+fastspika deras hufvuden på pålar
+midt i er egen åsyn, för att så
+från blodig talarstol för er predika
+med skräckfull död er egen framtids dom.
+Betänken er! Det gäller deras lif.
+
+JOHAN FLEMING.
+Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
+Din hvita fana rodnar utaf blygd
+för sådant tal: vanhelgadt är dess skygd.
+
+STÃ…LARM.
+När rättigheter, vuxna ur vårt hjärta,
+med makt och ära stå på slumpens spel,
+ett mänskolif en småsak blir, ett öre
+på tidens raffelbord. Jag offrar dem
+som mig de offrat, om på dem det galt.
+Fäll ner din hvita fana, skynda dig
+tillbaka, om du döden undgå vill.
+Det enda svar, vi ha på sådant tal,
+är ärligt motstånd uppå lif och död.
+
+PARLAMENTÄREN.
+Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
+ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
+
+    (Stiger ner bakom muren).
+
+JOHAN FLEMING.
+Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
+vi kunna skåda bort till andra stranden.
+Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
+ej så våldföra sig på fångne män!
+
+    (Stålarm och Johan Fleming gå).
+
+
+Sjunde scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer).
+När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
+ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
+af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
+han sig ett beläte, för hvilket han
+sitt offer tände--och det nämde Äran.
+O, hvilken härlig afgud! härlig är
+med herre släkt, och Kain han var på jorden
+den förste herrn. Det var en snillrik karl!
+SÃ¥ konstigt skapade han denna afgud,
+att just i den man dyrkade sig själf,
+som om den varit bräckligt spegelglas,
+och dock står den ännu. För dig, o, ära!
+jag lefver, dör!--"För dig, o, ära! slår jag
+min bror ihjäl!"--"Jag tackar er så mycket,
+er äran är!"--Ha, en ironisk Gud!--
+Och världen har han bunden uti kedjor.
+En broder hade Abel, Seth vid namn,
+hvarföre hämnades han ej på Kain?--
+Det var en stackare! Hvarföre smög han
+ej in i Kains palatser och sin knif
+högg genom ryggen in alt till hans lefver?
+Han ämnade det kanske, smög sig in,
+såg Kains afgudabild, förtrollades
+och föll i stoftet neder, ångerfull.
+Det var en stackare! Ej sant, I skuggor,
+I blodiga? Ej sant, I alla andar,
+som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
+där edra ben, ombundna än af kedjor,
+i mörkret lysa!--Hämnd! Hämnd!--
+Tyst jag kommer:
+och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
+Vår nästa natt skall bli min första dag!
+
+    (GÃ¥r).
+
+
+Ã¥ttonde scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming.
+
+EBBA FLEMING.
+Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
+man ser på andra stranden hemska värktyg
+uppresta...
+
+STÃ…LARM.
+            Se ej dit, man vill förskräcka
+vårt mod: det skall blott högre egga det.
+Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
+ge härlig dödssalut och följesvenner
+på färden till en bättre värld. Upp, knektar!
+Till luntorna! I kretsar utaf eld
+må alla murar flamma högt af vrede! (Går).
+
+    (Kanonskott, scenen starkt upplyst).
+
+JOHAN FLEMING.
+Är detta ärans glans, är det den lager,
+jag drömde hjälten ge en evig dager?
+Fins intet ridderskap i Sverige kvar?
+VÃ¥rt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar?
+Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
+en sådan blodig handling på sitt samvet?
+Säg att den det ej har, och jag skall ega
+ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
+en blixt uppå hvar egg!--
+
+EBBA FLEMING.
+                         Till striden, son!
+
+JOHAN FLEMING.
+Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
+Bort kärlek, ömhet!--Arma fosterland!
+
+    (Går. Ebba följer honom).
+
+
+TABLÃ….
+
+(Amiral Scheels högkvarter gent emot Åbo slott. Ett boningshus
+till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
+
+
+Nionde scenen.
+
+    Tvänne af hertigens soldater (gående på vakt utanför boningshuset).
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Nå, du säger ingenting.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Jag tänker.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Hvad tänker du dä?
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Jag tänker uppå en visa.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Och jag tänker på fästningen ... den håller i som en sköldpadda. Vet
+du hvad sköldpadda är, du?--Det är en sorts stockfiskar, som ha ett
+ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de
+krypa ut därifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi
+hålla dem i eld från både land och vatten.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Hur tror du det ser ut där innanför? Finnarne kunna trolla, du.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Må de använda hvad makt som hälst, utan folkets kärlek stå herrarne
+utan rötter. Puh! kommer ovädret, och där ligga de som stormfallen
+skog.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Jag undrar hur de ha det där hemma hos oss bortom älfvarna i dalen.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var
+bondedräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap,
+min flicka och min frihet.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
+
+
+Tionde scenen.
+
+    De förra. Daniel Hjort.
+
+DANIEL HJORT.
+Hvar är er amiral? För mig till honom!
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Pass, min gosse, hvad vill du honom?
+
+DANIEL HJORT.
+Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
+mig genom hjärtat. Det mig kvittar lika.
+
+
+Elfte scenen.
+
+    De förra. Amiral Scheel (träder ur boningshuset.)
+
+SCHEEL.
+Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
+er genom vakterna och stör min hvila?
+
+DANIEL HJORT.
+Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
+frän slottet, fast jag kommer därifrån.
+Jag har ej namn, fast jag har tvänne namn.
+Dagsgammal är jag, fast en man till år,
+och mer än tusen lif jag gäller dock
+för eder, hertigens och folkets sak.
+
+SCHEEL.
+Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
+blott fatta kan, att ni från slottet är,
+det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
+
+DANIEL HJORT (upptager sin ring).
+Du ring, blif du min förespråkare!
+O, stod här hertigen för mig som ni,
+och denna ring jag lämnade åt honom,
+som nu åt er, han visste hvad den gälde.
+
+SCHEEL (betraktar ringen).
+Det är min hertigs vapen.
+
+DANIEL HJORT.
+                          Denna ring
+han åt min far en gång som minne gaf;
+som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
+hans sak, hans hämnd.
+
+SCHEEL.
+                      Kom, följ med mig, så få
+vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
+
+    (Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
+
+
+Tolfte scenen.
+
+ANDRA SOLDATEN (ensam).
+Det där betydde något. Har den där icke något ondt i sinnet mot oss,
+så har han det mot någon annan.--Huh, det är så hemskt och dödstyst
+i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger).
+
+    (Mel. O, Wärmeland, du sköna, du m. m.)
+
+    I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
+    för sakna'n så häftigt väfven lider.
+    Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
+    det är ifrån konung Göstas tider.
+    Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
+    och när jag blir gammal, min son får det igen,
+    det får han, om jag lefver så länge.
+
+    Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng,
+    Gud gifve att rik vore säden!
+    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng:
+    godt sofver man, när man dör med heder.
+    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
+    när det med tro och frihet i landet illa står.
+    Gud skydde vår hertig och Sverige!--
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer från
+    boningshuset) Senare Scheel.
+
+DANIEL HJORT.
+Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
+mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
+och slottets kraft just i dess kraft förlama.
+Skryt se'n med äran än!
+
+SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
+                        Ni glömde guldet;
+här är det. Lycka till! Var säker att
+ej hertigen skall glömma er. God natt!
+
+    (GÃ¥r in i boningshuset.)
+
+DANIEL HJORT.
+God natt, mitt forna lif. Nu tysta månsken,
+du nattens onda, bleka samvete,
+gengångare i jordens midnattsdröm,
+tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf,
+ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. (Går).
+
+ANDRA SOLDATEN
+(sjunger om sista versen i sin sång).
+
+    Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng,
+    Gud gifve, att rik vore säden!
+    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng:
+    godt sofver man, när man dör med heder.
+    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
+    när det med tro och frihet i landet illa står.
+    Gud skydde vår hertig och Sverige!--
+
+Slut på tredje akten.
+
+
+
+
+FJÄRDE AKTEN.
+
+
+(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom
+fönstren och belyser föremålen i början af akten).
+
+
+Första scenen.
+
+    Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
+    till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt).
+
+EBBA FLEMING.
+Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
+den långa natten efter rastlös strid
+i fyra dar; men ack! Hur går den upp!
+Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig!
+I veklig klagan sjunker jag,--och där,
+därute, obevekligt såsom förr
+fiendtlig flotta står, och intet segel
+till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
+och intet bud om våra vänners öde
+framtränga kan till oss.--Tyst! Upp han vaknar.
+
+JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
+Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig
+så styrkt, så glad!
+
+EBBA FLEMING.
+                    Du drömt?
+
+JOHAN FLEMING.
+                              Och idel ljus
+och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
+Till mig kom kungen dit uppå besök,
+då fridens första skörd på gyllne fält
+jag in med folket bärgade tillsammans.
+Alt var förändradt: rika parker, där
+nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
+och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
+inunder armen, och så gingo vi
+igenom folkets högtidsklädda leder,
+och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
+och mössor svängdes vid hurra i luften,
+och suckande såg Sigismund på mig
+och sade: byt ditt rike emot mitt!--
+Så man sig själf kan smickra uti drömmen
+och glömma bort i denna lifvets afbild
+all strid och omsorg.--Moder, ingen visshet
+om landthärns öde än?
+
+
+Andra scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm (som inträdt). Senare Olof Klaesson.
+
+STÃ…LARM.
+                      Ett bud har kommit
+i denna natt; igenom sorglös vakt
+det lyckats smyga hit.
+
+JOHAN FLEMING.
+                       Och detta bud?
+
+STÅLARM (pekande på Olof, som inkommer)
+Här är det.
+
+EBBA och JOHAN FLEMING.
+            Olof Klaesson!
+
+OLOF KLAESSON.
+                           Ja tyvärr!
+
+EBBA FLEMING.
+Och krigshärns öde?
+
+OLOF KLAESSON.
+                    Spridd är den och slagen,
+och jag hardt när att bli tillfångatagen.
+Förgäfves jag de lejda skaror ropar
+och söker samla deras spridda hopar:
+om ej jag några falska hjärtan stungit,
+de själf i band till hertigen mig tvungit.
+Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
+jag hit till eder kommit ej igen.
+Vi skola hålla oss till sista man,
+oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
+
+STÃ…LARM.
+Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
+ehur' det snart får skäl: besättningen
+gör myteri, står trotsig vid kanonen
+och skjuter ej: förräderi kringsmyger,
+insnärjer oss.
+
+EBBA FLEMING.
+               Och ingen hjälp från Polen.
+
+JOHAN FLEMING.
+O, Sigismund!
+
+OLOF KLAESSON.
+              Så återstå dock vi.
+
+STÃ…LARM.
+Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
+vi, öfvergifne och förgätne här!
+Ha, Sigismund, är detta lönen då
+för all den trohet, vi emot dig visat!
+O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
+som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
+som drifver barnet att sin fader hylla,
+att såsom yngling vörda än hans svaghet
+i gråa hår och skydda dem för skymf;
+den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
+dock stiger, då den böjer undersåten
+för kungen ned att honom dårligt dyrka
+som landets fader och sin äras borgen!
+O! att vi kväst den, såsom hertigen,
+som alla andra, och vår egennytta
+sått ner i upprorsandans feta jordmån
+och skördat där vid packets jubel nu;--
+då hade vi ej öfvergifna stått
+med bruten lit och ensam, sviken tro!
+
+EBBA FLEMING.
+Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
+det finska ridderskapets pelare,
+vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
+själfständiga och fasta svärd!
+
+STÃ…LARM.
+                               Tack Ebba!
+Jag har ej sofvit uppå tvänne nätter.
+Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
+Upp, trötta tanke, eftervärlden manar;
+natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson).
+                            Hur var det?
+Vår krigshär slagen är. Då hvilar alt
+på oss allén'. Dock, ännu låt oss hoppas
+på hjälp från Polen. (Officerare inkomma).
+                     Här befälet kommer,
+som hit till sista råd jag sammankallat.
+
+
+Tredje scenen.
+
+    De förra. Officerare. Daniel Hjort.
+
+STÃ…LARM.
+Ha'n I med veteranerne besatt
+slottsportarna och uppstält knektarne
+här utanföre?
+
+    (Sorl bakom scenen).
+
+FÖRSTA OFFICEREN.
+              De er svara själfva.
+
+DANIEL HJORT (for sig)
+Hör, det är min orkester det, och stycket,
+som spelas upp, det eder dödspsalm är.
+
+ANDRA OFFICEREN.
+Doft växer deras knöt, med möda fick jag
+dem ordnade. Till hertigen har redan
+en del i nattens mörker öfverflytt,
+och af de öfrige är svårt att säga
+hvem är att lita på.
+
+STÃ…LARM.
+                     Välan, vi skola
+snart få rent spel i saken, och från hvetet
+alt ogräs själft må skilja sig!
+    (Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt)
+                                Soldater!
+Man sagt mig att bland eder----
+    (Sorlet tillväxer).
+Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
+I pliktförgätne, som med fega tankar
+förkväfven modet i de bättres bröst,
+I dåliga kamrater, tron I väl
+att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
+som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
+på gafvel upp, att sådan giftig luft
+må strömma ut och ej oss här fördärfva!
+
+    (Går hastigt från balkongen).
+
+JOHAN FLEMING.
+Jag kan, jag vill ej tro det--
+
+STÃ…LARM.
+                               Skåda själf!
+
+JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
+De bölja om hvarandra. Täta massor
+mot porten störta sig. Förgäfves söka
+de gråa veteraner häjda dem.
+
+STÃ…LARM.
+Må ingen häjda dem.
+
+OLOF KLAESSON.
+                    Du vågar mycket.
+
+STÃ…LARM.
+Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
+också till hjärtat kunnat sprida sig.
+Nu må värt råd begynna.
+
+OLOF KLAESSON.
+                        Värre makter
+än missmod värkat det.--Om jag tror orätt,
+    (med en blick på Hjort)
+så visar detta bleka anlet galet.
+
+STÃ…LARM.
+Kamrater! Finnes någon ibland eder,
+som önskar öfvergå till hertigen,
+han fritt det säge, fritt det göra må;
+ty intet annat återstår för den,
+som blifver kvar, än att med ära falla.
+    (Tystnad).
+Fins någon ibland er, som något har
+att hoppas på af hertigen och röstar
+för underhandling?
+
+FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
+                   Non illo parcet
+Tempore dextra reis.
+
+STÃ…LARM.
+                     Välan då, vänner:
+fast svikna i vår lit på Sigismund,
+fast öfvergifne af vårt eget folk,
+vi skola visa hertigen i döden,
+att än vår konung och hvarandra trogna
+vi till hans planer ropa enigt: nej!
+Och när på tröskeln här den siste fallit
+och hertigen instörtar jublande
+i dessa salar, blott en man, en fackla
+behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
+Och i ruinerna af dessa hvalf
+vi honom och vårt nederlag begrafva--
+och Sveriges tron och Sigismund är räddad.
+
+TREDJE OFFICERN.
+Hurra för Sigismund! Vi följa dig.
+
+DE ÖFRIGE.
+Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm!
+
+STÃ…LARM.
+Så svärjen det vid edra dragna svärd,
+vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
+
+ALLA (draga svärden).
+Vi svärja det.
+
+STÃ…LARM.
+               Så återstår oss blott
+att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
+
+JOHAN FLEMING.
+Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
+dock är den stark nog att en fackla föra.
+Förtro det värfvet mig.
+
+STÃ…LARM.
+                        Må gå. Åt dig
+vår ära vi förtro med detta.--Nu
+må hvar och en i tysthet sig bereda
+för evigheten. Sedan samloms här
+med klara samveten och glada hjärtan,
+att tömma före stridens sista brand
+den sista guldpokaln för kung och land.
+
+ALLA.
+Hurra för Stålarm!
+
+    (Officerarne aflägsna sig småningom).
+
+EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
+                   O, min son! (Stålarm går).
+
+JOHAN FLEMING.
+                               Min moder,
+Vi måste rädda Sigrid.
+
+EBBA FLEMING.
+                       Det är sant!
+
+JOHAN FLEMING.
+Följ henne du, blif hennes moder.
+
+EBBA FLEMING.
+                                  Johan!
+En bättre tröstarinna finner hon
+i hvarje kvinna än i mig.--Nej här,
+lik Indiens stolta enkor vill jag dö
+och ila utur offerbålets lågor
+till ärans himmel i min makes famn! (Går).
+
+
+Fjärde scenen.
+
+    Johan Fleming. Sigrid Stålarm (inkommer förklädd till bondflicka)
+
+SIGRID.
+Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
+befalt att kläda mig i denna dräkt
+och sagt att bort jag måste härifrån,
+hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
+och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
+Hvarföre vill min far mig sända bort?
+
+JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
+Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag.
+
+SIGRID (ödmjukt).
+Och därför----
+
+JOHAN FLEMING.
+              Ämna vi dig från oss sända.
+I denna dräkt man dig ej känna skall,
+till dess du hunnit fram till våra vänner,
+och färden går helt lätt här öfver viken,
+dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer.
+
+SIGRID.
+O, att den hunne mig!--Och du ej frågar
+om jag det ville...
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Svara, Sigrid, mig,
+säg öppet--då du gaf din hand åt mig,
+gaf du af kärlek den?--
+
+SIGRID.
+                       Har jag dig gifvit
+ett skäl till tvifvel om min tro?
+
+JOHAN FLEMING.
+                                  Ah nej!
+Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl.
+Jag vet ej, men----nu, Sigrid, säg mig--kan
+du älska?
+
+SIGRID.
+          Ej så innerligt, som du.
+
+JOHAN FLEMING.
+Låt mig få se i dina vackra ögon.
+Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
+tillsamman här och dö med mig--ej sant,
+de skulle icke stråla rätt af fröjd?
+Du svarade mig ja kanske, men sedan
+du lade till: "i denna tunga sal
+här är så kvaft"... Mins du?
+
+SIGRID.
+                             Nej!
+
+JOHAN FLEMING.
+                                  Jo, du mins det
+Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
+hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
+du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle
+ej plågat dig så länge, som jag nu
+fast omedveten gjort det.
+
+SIGRID.
+                          O, min Gud!
+
+JOHAN FLEMING.
+Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf
+jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
+Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
+som är dig värd, och mins mig som en vän!
+
+SIGRID.
+Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
+jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
+dock intet annat än få dö.
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Och hvarför?
+Rår du väl för, att ej jag dig var kär
+i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta,
+hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
+Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
+ej göra det.
+
+SIGRID (för sig).
+             O, om jag hade mod
+att säga honom alt!
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Jag går att ställa
+i ordning slupen till din affärd nu.
+Farväl så länge! (Går).
+
+SIGRID.
+                 GÃ¥ ej, Johan! Ah!
+Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
+    (Betäcker sitt ansigte med händerna).
+Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat
+mig i det onda hjärtats våld!--Se där
+den hvita kransen på Mariebilden!
+Är jag lik den, som kransen fordom band?
+Ja, som den brutna rosen är den friska.
+
+
+Femte scenen.
+
+    Sigrid. Daniel Hjort.
+
+SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
+Han!
+
+DANIEL HJORT.
+     Hvem har spökat er så vidrigt ut?
+
+SIGRID.
+Om icke denna dräkt behagar er,
+jag aldrig häller frågat om ert tycke.
+
+DANIEL HJORT.
+Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?--
+Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
+på hårda, konstigt brutna ädelstenar?
+Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
+Har ni sett solsken i hvitmenad graf?--
+Hvar är er spegel, fröken?
+
+SIGRID.
+                           Sista gången
+vi talas vid, och ni kan tala så?
+
+DANIEL HJORT.
+Nåväl, så kan jag säga något annat.
+Hvem är ni, sköna mask?
+
+SIGRID.
+                        Om ondt jag gjort er,
+var det min mening ej.
+
+DANIEL HJORT.
+                       När satan frestar,
+så frestar han i änglaskrud.
+
+SIGRID (aflägsnande sig).
+                             O, Gud!
+
+DANIEL HJORT.
+Bed, bed! Det passar er. GÃ¥ bort och bed
+och nytja ej till annat edert hjärta,
+att det ert namn ej hånar. Nytja ord,
+som vingar ha från himmel alt till jord,
+och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
+åtminstone så nådig, som rättrådig.
+
+    (Sigrid går).
+
+
+Sjette scenen.
+
+DANIEL HJORT (ensam).
+Skall jag er låta dö och dö med er,
+med hertigen och alt i samma lågor?
+SÃ¥ vore striden slut och allting slut,
+så finge jorden frid och döden bredde
+det tjocka täckelset, som hålla skall
+till domedag, uppå min hemlighet,
+och alla dessa synder, fienders
+som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
+som hänger öfver tusen hufvuden,
+på spindeltråden af min svaga vilja!
+Nej, nej! Därför blef jag ej född, därför
+ej forsar de förtrycktes blod med storm
+från hjärtat upp till hjärnan genom mig.
+I af grunden har himlen dykat ned
+ny kraft att hämta upp till brustet världsskick.
+Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
+att intet annat utom dig den vet,
+håll vilda hat, håll fast vid hjärtats rot
+och lär det endast slå på din befallning!
+
+
+Sjunde scenen.
+
+    Daniel Hjort. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
+    En veteran (inhämtande vinbägare). Officerare. Senare Sigrid.
+
+STÃ…LARM (i samtal med en officer).
+När jag var barn, en tvillingsbror jag hade,
+som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
+jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
+ifrån att komma i den svarta jorden.
+Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
+som barn vi önskat, ofta se'n besannas:
+ty nu vi resa genom luften rakt
+en genväg öfver jorden bort från lifvet.
+Räck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
+för hedern, lifvets vin och ärans pärla
+i botten uppå lifvets bägare!
+    (Alla dricka).
+Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
+
+OLOF KLAESSON.
+Ha alla sina bägare? Se här!
+
+    (Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
+
+    SÃ¥ng.
+
+    Sankt Göran det var en riddare god
+    vid glas som svärd.
+    Med glädje han drack och med fröjd göt sitt blod,
+    stolt var hans färd.
+    Mot draken han kom med svärdet i hand
+    och en munter sång,
+    och fallen låg draken i purpurröd sand
+    på samma gång.
+    Hurra för mod och fröjd!
+
+    KÖR.
+    Hurra för mod och fröjd!
+
+OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
+Hvad nu? Din bägare är full till randen.
+Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
+
+    (Sjunger).
+
+    Sankt Göran han för prinsessan som fru
+    till egen härd.
+    Och kungen han sade: "den bäste är du,
+    en krona värd!"--
+    --"Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
+    den är mig för tung.
+    Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
+    min dyre kung!"--
+    Hurra för tro och fröjd!
+
+    KÖR.
+    Hurra för tro och fröjd!
+
+(Ett kanonskott höres).
+
+OLOF KLAESSON.
+De börja redan, än en vers är kvar.
+
+    (Sjunger).
+
+    Mot fiender hundra ensam han stred,
+    hans kung vardt blek.
+    Han högg och han segrade, dignade ned,
+    gladt som på lek.
+    Och kungen höll in på segrande färd
+    och med blick i brand.
+    O! finge jag byta fast tusende svärd
+    emot din hand!
+    Hurra för fröjd och död!
+
+    KÖR
+    Hurra för fröjd och död!
+
+(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)
+
+OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
+Hvart skall du, Daniel Hjort?
+
+DANIEL HJORT.
+                              Hvad rör det er?
+
+OLOF KLAESSON (håller kvar honom).
+Förrädare!--Se hur han bleknar vid
+det namnet, vänner!
+
+DANIEL HJORT.
+                    Bort till murarne
+förr'n hertigen är här!
+
+OLOF KLAESSON.
+                        Bekänn, din skurk!
+
+DANIEL HJORT.
+Bevis! Emot min oskuld återstudsar
+uti er egen hals det namnet: skurk!
+
+SIGRID (inkommer).
+
+OLOF KLAESSON.
+Bevis?--Hvad gjorde du i mörka natten
+i amiralens läger?
+
+DANIEL HJORT.
+                   Hvad jag gjorde?--
+Säg, efter ni det.
+
+OLOF KLAESSON.
+                  Aha! SÃ¥ har du
+dock varit där.----Om jag ej upptäkt honom,
+han än förrådt...
+
+OFFICERARNE (draga värjorna).
+                  Ned med förrädaren!
+
+SIGRID (störtar sig emellan).
+Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
+
+DANIEL HJORT.
+Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!--
+Javäl, jag er förrådt, förrädare!
+
+SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
+
+DANIEL HJORT (fortsättande).
+Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
+som blad förspridt; just jag är den, som bringat
+er uppå fall--och det min stolthet är!
+
+FÖRSTE OFFICERN.
+Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker
+värjan af en officer och försvarar sig).
+
+OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
+                Nej, bättre skall han straffas!
+
+STÃ…LARM.
+Du, svarta otack--som jag så har trott.
+I lifvet blir det bittra aldrig slut.
+Med honom handla, Olof, som du vill,
+jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
+
+    (Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson
+    med Daniel Hjort).
+
+
+Ã…ttonde scenen.
+
+    Sigrid. Johan Fleming.
+
+JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
+Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår!
+Och den föraktlige! Sof, evigt sof!--
+
+    (Nedlägger henne på soffan).
+
+
+TABLÃ….
+
+(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad
+vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
+
+
+Nionde scenen.
+
+DANIEL HJORT.
+Vid pelaren de nitat mig i kedjor
+i slottets kruthvalf här. Jag måste dö
+med dem i samma död, jag måste se,
+hur facklan väcker upp förstörelsen,
+som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
+riksföreståndarn, folket, fosterlandet
+med undergång. 0, afgrundsmakt af hån!
+O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan
+för den förbannelse, jag slungar ut
+mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
+Du håller kedja! Lumpna, usla järn,
+du är mer stark, mer evig än min ande!
+Ha, ha, ha, ha!--Hör, huru hvalfven skratta
+åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
+Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig,
+men rädda, rädda hertigen och folket!
+
+Ej svar, ej tröst!--Blott som ur annan värld
+kanonen doft igenom hvalfven suckar.
+Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
+Frid, frid!
+
+    (Faller i vanmakt mot pelaren).
+
+
+Tionde scenen.
+
+    Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm.
+    (med en brinnande fackla)
+
+STÃ…LARM.
+Här har du facklan. Redan man från borggår'n
+oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
+själf stormar fram. På borggår'n står han redan.
+Så snart du hör i hvalfgången signalen,
+tänd an de där. Farväl! (Går).
+
+
+Elfte scenen.
+
+    Daniel Hjort. Johan Fleming.
+
+JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
+                        I vanmakt fallen!
+Naturn är altför god.
+
+DANIEL HJORT (uppvaknar).
+(De fixera hvarandra med en lång, stum blick)
+
+JOHAN FLEMING.
+Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
+
+DANIEL HJORT.
+Min blick dig följer som ett samvete.
+
+JOHAN FLEMING.
+Be bort till Gud och gör din sista bön!
+
+DANIEL HJORT.
+Din hand förvissne! Jag har bedt min bön.
+
+JOHAN FLEMING.
+Fins ingen Gud, då så en usling dör.
+
+DANIEL HJORT.
+Ej för ett sådant värf, du här utför.
+
+JOHAN FLEMING.
+Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron!
+
+DANIEL HJORT.
+Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton!
+
+JOHAN FLEMING.
+Du fram den kallat och med den du dör.
+
+DANIEL HJORT.
+Men er med mig i afgrunden jag för.
+
+
+Tolfte scenen.
+
+    De förra. Sigrid.
+
+SIGRID.
+Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
+att oss fördärfva alla. Nej, han har,
+han har det icke gjort.
+
+JOHAN FLEMING (kallt).
+                        Du, Sigrid, här?
+Hvad vill du här?
+
+SIGRID.
+                  Få visshet och få dö.
+
+JOHAN FLEMING.
+Olyckliga, vanära icke dig,
+ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
+
+SIGRID.
+Hvad är mig far och namn och alt mot honom,
+i lifvet falskt, i dödens stund ändå,
+engång, vill hjärtat fritt och öppet slå!
+Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort:
+o, säg du ej det hemska brottet gjort.
+Du det ej gjort? Ett svar!--Du tiger ... tiger?
+
+DANIEL HJORT.
+Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm:
+jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
+
+SIGRID.
+Du har det gjort?
+
+JOHAN FLEMING.
+                  Betviflar du det än?
+
+SIGRID.
+Att dessa dystra hvalf snart remna finge
+och bort med dessa brustna hjärtan ginge!
+Gif, Johan, mig din arm.--(Till Daniel Hjort).
+                          Beklagansvärde!
+I denna stund du mig förakta lärde.
+
+JOHAN FLEMING.
+Min klinga törstar, men den är för god
+att sölas i en fängslad uslings blod.
+
+DANIEL HJORT.
+Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
+så hören ock den djupt föraktade--
+den djupt föraktade, hvars fostran till
+en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
+man trodde sig fullbordat och försäkrat.
+Man därför tog mig, därföre man kväfde
+min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
+höll svärd på afstånd, nytjade min hand
+till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst.
+Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet
+man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
+sa långt man fått mig, solade man stolt
+sin äras glans emot min ringhets natt.--
+Då kom till mig en oförväntad gäst.
+Ni mins den gamla kvinnan på er fest:
+sin son hon sökte där, den siste af
+det folk, som gått igenom er i kvaf.
+Med henne vid sin faders graf han stått,
+och denna graf var en schavott.
+Hed eder har han gått i gyllne sal,
+när uti fängelsernas grymma kval
+hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
+för det de för sin rätt, sin frihet stridit.
+Mot er i döden än sitt trots han bär,
+och denne son,--i kedjor står han här!
+
+JOHAN FLEMING.
+Hör upp!
+
+SIGRID.
+         Du öde!
+
+JOHAN FLEMING.
+                 Lögn!
+
+SIGRID.
+                       Nej, honom hör!
+
+DANIEL HJORT.
+Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
+sin hämnd till min förtviflan öfver er.
+Och det försmådda hjärtat, det fick ro,
+och tviflet flög och tanken fick en tro.
+Jag hade intet svärd, jag hade ord,
+jag hade ingen makt, jag hade list,
+och se, jag bragt er dock till fallets rand!
+Och fast ni bundit mig i kedjors band,
+I kunnen icke kedja sanningen;
+och fast mitt brott mig för i afgrunden,
+Guds dom i samma eld er rycka skall;
+och fast I bringen hertigen till fall,
+I kunnen ej förgöra lif och ljus.
+Ja, störta slottet, er och oss i grus!--
+Ersättning en gång eftervärlden tar!
+
+    (Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgången.
+    Svärdsgny och röster).
+
+JOHAN FLEMING.
+VÃ¥rt svar!--Signaln det var--till domen far!--
+
+RÖSTER I HVALFVET.
+Hell! Hertigens är segren!
+
+DANIEL HJORT.
+                           HÃ¥ll!
+
+SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
+kastar den blixtsnabt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk.
+Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter)
+
+DANIEL HJORT.
+                                 Min kedja lös!
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    De förra. En officer och knektar af hertigens parti
+    (inrusa med facklor och dragna svärd).
+
+JOHAN FLEMING (griper en fackla).
+Hit facklan!
+
+DANIEL HJORT.
+             Grip honom!
+
+    (NÃ¥gra af knektarne gripa Johan Fleming).
+
+JOHAN FLEMING.
+              Alt för sent!
+
+DANIEL HJORT.
+                            Kom lös min kedja!
+    (Knektarne befria honom från kedjorna).
+Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft!
+Luft! Frihet! (Störtar ut).
+
+SIGRID (uppvaknande).
+              O, min Gud, hvad har jag gjort!
+
+    (Faller ånyo i vanmakt).
+
+Slut på fjärde akten.
+
+
+
+
+FEMTE AKTEN.
+
+
+(En fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till vänster ingången,
+till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
+sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
+åt höger i fonden).
+
+
+Första scenen.
+
+    FÃ¥ngvaktaren (ensam).
+
+När jag var ung i världen, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var
+det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet
+genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng
+med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så
+kom där ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och
+hertigen kom bak lås och bom. Knapt skrek min första gosse i vaggan, så
+kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef
+själf konung. Så fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort
+sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka
+sin bror med en ärtsoppa till andra världen. Besynnerligt, att min
+hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om
+det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten.
+Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gälde det
+kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag
+om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls där icke
+länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast därvid. Från den
+tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af
+Sigismunds--och nu?--så går det, så går det! Jag skulle säga, som det
+står i psalmen:
+
+    Alt hvad vi på jorden äge,
+    det är alt förgänglighet.
+    Hvad vi timligt öfverväge,
+    är ostadig stadighet.
+
+om jag icke själf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror
+jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min plikt och
+har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten
+till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
+
+
+Andra scenen.
+
+    Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer förklädd från vänster).
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Ni, herr Olof Klaesson?--Ni lefver?
+
+OLOF KLAESSON.
+Tyst! Låt mig träffa min bror.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Men'
+
+OLOF KLAESSON
+Var lugn för din tjänst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han
+utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag är ett, liksom ni och ert
+svärd. Jag är en hård järndörr, bara en hård järndörr och sätter ingen
+in, ej häller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle
+jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men
+hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom
+samvetet, har aldrig gjort det förr.
+
+OLOF KLAESSON.
+En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller
+ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf
+i stället.
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Gud bevare mig för det. Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom,
+men gör det kort, ty hertigen är här i rappet!--Kom ut, herr Johan,
+här är en, som vill råka er.
+
+    (Öppnar dörren till höger i fonden).
+
+
+Tredje scenen.
+
+    De förre. Johan Fleming.
+
+JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
+Min bror, du lefver, du är fri!
+
+OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
+                                HÃ¥ll Johan!
+Vår ära vi förtrodde i din hand.--
+Hur har du fylt ditt värf?
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Anklaga mig!
+Mitt svar...
+
+OLOF KLAESSON.
+Fort! För det svaret trotsar här
+jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
+i går ännu en gång ur oväns hand
+med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
+fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
+Nåväl----
+
+JOHAN FLEMING.
+         Begär få tala med en annan;
+min sorg mitt ord förkväfver.
+
+OLOF KLAESSON.
+                              Usla feghet!
+Och denne är min bror!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                       Du miste tar.
+Vid Gud! Jag var ej feg!
+
+OLOF KLAESSON.
+                         SÃ¥ svara mig.
+Jag önskar intet högre, än att du
+den tanken döda må.
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Nåväl, så hör!
+Om du, liksom de andra af de våra,
+ej lös dig slitit, skulle du ha sett
+min falska brud invid sin faders fötter,
+vansinnig öfver hvad hon gjort.
+
+OLOF KLAESSON.
+                                Hvad då?
+
+JOHAN FLEMING.
+Af brottslig kärlek till förrädaren...
+
+OLOF KLAESSON.
+Ej möjligt!
+
+JOHAN FLEMING.
+            Slog hon facklan ur min hand.
+Signalen oss förrådde, hertigens
+soldater trängde in, jag mins ej mer.
+
+OLOF KLAESSON.
+Så har då alt mot oss sig sammansvurit!
+Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
+
+JOHAN FLEMING.
+SÃ¥g henne du?
+
+OLOF KLAESSON.
+              Det måste varit hon.
+Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt,
+där muren högst sig reser upp ur fjärden.
+så luftig som en dimma vandra fram.
+På mörka lockar skeno gyllne smycken,
+tillsammanvirade som till en krona.
+Hon sjöng en sång till vågornas musik
+och gick som en sömngångerska så säker
+på murens sista, silfverglänsta rand.--
+Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
+Hon var försvunnen, och när fram jag hann--
+blott stjärnorna i vattnet dallrade----
+
+JOHAN FLEMING.
+O, måtte hon det varit!--Såg du ej?...
+
+FÅNGVAKTAREN (vid ingången)
+Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
+
+OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfästet, blickande åt ingången).
+Långt borta är han än. Hör Johan! Han
+ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
+Du är den siste grenen af vår ätt.
+Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt.
+Du smyger bort.
+
+JOHAN FLEMING.
+                Nej aldrig, Olof, aldrig!
+
+OLOF KLAESSON.
+Du måste. Mins vårt namn!
+
+JOHAN FLEMING.
+                          Lef du för det!
+
+    (Går in i sitt fängelse).
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Vi äro dödens, om ni längre dröjer!--
+Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor
+er ingen ser.
+
+OLOF KLAESSON (gömmande sig).
+              Välan, du blinda slump,
+var än min vän! Än är ej tid att dö!
+
+
+Fjärde scenen.
+
+    FÃ¥ngvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer.
+
+HERTIGEN.
+Det är således här du låtit sätta
+in Daniel Hjort?
+
+SCHEEL.
+                 Det var hans egen önskan.
+Så snart vi honom löst ur kedjorna,
+han störtade ur hvalfvet upp och ville,
+knapt hörande de ord jag lugnande
+till honom stälde, bort frän slottet fly,
+till dess han slutligen gick in uppå
+att hit i tysthet draga sig tillbaka.
+Uti det ljusaste af rummen här
+han väntar nu att få Ers Nåde se.
+
+HERTIGEN.
+En sällsam sägen har du mig förtäljt
+om honom och dock sannolik. Den väcker
+stolt fröjd uti min själ, på samma gång
+jag borde förebrå dig, att du så
+beräknande begagnat denne yngling.
+
+SCHEEL.
+Ers NÃ¥de!
+
+HERTIGEN.
+          Nog, jag vet hvad du vill säga.
+Gif hit den ring, du emottog af honom
+och som jag fordom skall hans fader skänkt.
+
+SCHEEL (ger hertigen ringen).
+Här är den.
+
+HERTIGEN (emottager den).
+            Ja, jag känner den igen.
+Alt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
+Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
+När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
+och icke drömde då jag om den lott,
+jag var bestämd till. Djärfva tankar bodde
+dock redan då hos mig, varm kärlek till
+min faders stolta verk, vår svenska frihet,
+den friska plantan, knapt till knoppning hunnen,
+och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
+då mina äldre bröders vankelmod
+och lejda präster och hersklysten adel
+det stora verket skakade till fall.--
+Det kom min tid. Den kom som stormen kommer,
+och såsom stormen skall jag rensa norden
+från alt det kvalm, som ligger i dess luft,
+från alt det grus, som samlats på dess jord.
+Min segren är, och den skall så begagnas,
+att ingen arm skall mer mig den bestrida.
+Min domen är, och den skall fällas så,
+att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
+Mitt Sverige är, och kronan skall bli min,
+se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
+    (Vändande sig till Scheel).
+Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
+uppsatt anklagelsen och domen re'n?
+
+SCHEEL (räcker honom tvänne papper).
+Här äro båda.
+
+HERTIGEN (ögnande i dem).
+              Riksförrädare och dödsdom.
+    (Ã…terger honom skriften).
+Godt!--det vill säga rätt--och rätt skall ske!
+
+EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till hertigen).
+Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
+som hade detta bref till Arvid Stålarm.
+
+HERTIGEN (emottager brefvet).
+Från Sigismund! Nu kan han gärna få det.
+    (Officern går).
+Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
+och gif åt honom detta.
+    (Lämnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel).
+                       Kom, vi draga
+tillbaka oss.
+
+    (Drager sig tillbaka med Scheel afsides).
+
+
+Femte scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm (från dörren till vänster).
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+              Herr öfverste, kom ut.
+Jag har ett bref till er. (Lämnar det).
+
+STÃ…LARM.
+                          Från Sigismund!
+Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm...
+Vi tacke dig för ... gärna ville vi ...
+har icke kunnat sända någon hjälp...
+Vi tvifle om ... mitt öga sömnlöst är
+för alt det blod, som fåfängt blifvit gjutit ...
+farväl, mitt Sverige!... Hällre håller jag
+den sanna läran och förlorar kronan ...
+förr'n för min skull norden sönderremnar ...
+jag i min oväns hand det lämnar ...
+må Gud omvända det ... kom hit till mig
+en tacksam kung i Polen väntar dig."...
+Det var det sista. Krossad såsom fader,
+med ära fläckad af mitt eget barn,
+besegrad, fången:--Detta måttet rågat.
+
+    (Betäcker sina ögon med brefvet och börjar vacklande
+    återgå till sitt fängelse).
+
+HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
+Här är en skrift, som också gäller er--
+ej från en kung, men från er fosterjord.
+
+STÃ…LARM.
+Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
+jag känner den, behöfver den ej se,
+och svarar detta blott: jag lydt min konung.
+
+HERTIGEN.
+I sista ögonblicket har du stått
+mig efter lif och ära,--läs din död!
+
+STÃ…LARM.
+Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
+ert Finland är och Sigismund oss lämnat.
+Då är det bäst, att jag till döden går.
+    (Böjer ett knä).
+Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
+som återstår af dem, min fana följt.
+Min ordern var, men modet det var deras.
+Och om ni önskar fosterlandets väl,
+dess ädla söner för dess framtid spara.
+
+HERTIGEN.
+Det var en gång jag gaf er nåd, då sade
+jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
+jag återkommer, och då fins ej skoning.--
+Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
+
+STÃ…LARM.
+Dränk i vårt blod ert namn för eftervärlden:
+och, att den ingen misskund må er ge,
+dränk det också i Johan Flemings blod!
+
+HERTIGEN.
+Du djärfve! Döden snart skall tysta dig!
+För honom in i fängelset tillbaka.--
+
+STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset)
+
+HERTIGEN.
+Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
+
+SCHEEL.
+Hvad jag om honom hört, besanna tycks
+att stränga män få milda, fromma söner.
+Ung, skuldlös, ädel kom han hit uti
+arfsangelägenheter ifrån Warschau
+och deltog nu i striden först. Ej han
+har som de andre, då de slottet stängde
+för oss, mot Eder brutit gamla löften.
+
+HERTIGEN.
+Dock var det han som skulle minan tända.
+
+SCHEEL.
+Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld--
+
+HERTIGEN.
+Nåväl, för honom hit: jag pröfva vill
+hvad godt som kan en Fleming höra till.
+
+
+Sjätte scenen.
+
+    Hertigen. Scheel. Fångvaktaren (för ut) Johan Fleming,
+    (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden)
+
+JOHAN FLEMING (for sig).
+Det är då han;--så mycket lik min konung,
+som äregirigheten liknar äran
+och våldet makten.
+
+HERTIGEN (for sig).
+                   Detta sonen är
+då till Klaes Fleming, han den ende, som
+med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
+och hård som jag,--min ovän bortom döden.
+
+JOHAN FLEMING (för sig).
+I lyckans dag fann jag så lätt att dö.
+Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat,
+hur kan där hoppet ännu hviska: lef!
+Om åter till min dyre kung jag länder,
+det är ej den, som for, som återvänder.
+
+HERTIGEN.
+Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
+till domen mindre skyldig än de andra.
+Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
+vill ingå i min tjänst och öfvergifva
+er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
+så tag på tillgift och försoning här
+min hand emot.
+
+JOHAN FLEMING.
+               Ers Fursteliga NÃ¥de!
+Så högt jag skattar edert ädla anbud,
+så högt ni säkert ock den känsla skattar,
+som här vid dödens rand mitt svar dikterar.
+Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
+jag skulle öfverge min käre konung
+och bryta otacksamt min tro mot honom.
+    (Böjer ett knä)
+Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
+begära här en fri och högsint nåd.
+
+HERTIGEN (dystert leende).
+Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
+för att af dig, lifdömde domare,
+min nåd mot dig bedömas må som högsint?
+
+JOHAN FLEMING.
+Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
+sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
+Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
+men konung, tro och ära gälla mer.
+
+HERTIGEN.
+Hvi vördar du mig ej med tvänne knän?
+
+JOHAN FLEMING (stiger upp).
+Så har jag vördat ingen ann' än Gud
+och den, som han sin makt på jorden gifvit.
+Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
+
+HERTIGEN.
+Du nogsamt mig tillkännager, att du
+din fars natur och stora mod har ärft,
+och varnar oss för det, som utaf dig
+att vänta vore, om du lefva finge.
+
+JOHAN FLEMING.
+Ers Nåd, jag svär...
+
+HERTIGEN.
+                     Du svär med halfva själen,
+hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd
+du har försmått. Jag litar ej på löften.
+Invid schavotten råkas vi. Farväl!--
+Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
+
+    (Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden,
+    hvilken öppnas af fångvaktaren).
+
+JOHAN FLEMING.
+Således döden!--Blott en flyktig dröm
+min lefnad var, och intet spår på jorden
+jag lämnar efter mig. O, det är tungt,
+det är dock tungt att i sin ungdom dö!
+
+
+Sjunde scenen.
+
+    Johan Fleming. FÃ¥ngvaktaren. Olof Klaesson (inkommer).
+
+OLOF KLAESSON.
+Jag måste bort. Har något värf du kvar,
+som fullborda jag kan?
+
+JOHAN FLEMING.
+                       Min moder hälsa
+och skaffa Sigrid en välsignad graf.
+Farväl!--
+
+OLOF KLAESSON.
+         Farväl!
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+                 Om längre här ni dröjer,
+jag svarar icke för hvad sker.
+
+JOHAN FLEMING.
+                               Farväl!
+
+    (Går in i sitt fängelse).
+
+FÃ…NGVAKTAREN.
+Hör ni, de komma re'n!
+
+OLOF KLAESSON.
+                       Var lugn!
+
+    (Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson
+    döljer sig bakom den).
+
+
+Ã…ttonde scenen.
+
+    De förra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort.
+   (Inträda genom den uppslagna dörren).
+
+DANIEL HJORT.
+                        Hvad ämnar
+han ställa till med mig? Jag ser på honom,
+att han föraktar mig.
+
+SCHEEL (till Daniel Hjort).
+                      Ni blir efter.
+Vill ni bli kvar!
+
+DANIEL HJORT.
+                  Jag kommer.--Må de ämna
+mig hvad som hälst, jag trotsar dem och alt.
+
+    (Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till vänster).
+
+OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem)
+Än finnes jag, som följer edra spår,
+ett värf i lifvet än mig återstår!
+
+    (GÃ¥r hastigt efter de andra).
+
+
+TABLÃ….
+
+(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
+Till höger en kulle).
+
+
+Nionde scenen.
+
+    Ebba Fleming (ledd af) Ericus Erici. Hertig Karl (mötande dem).
+
+HERTIGEN.
+Man får då ändtligen er se, herr bisp!
+    (Med en blick på Ebba Fleming).
+Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
+ej må mitt sinne vända till er fördel.
+
+ERICUS ERICI.
+Ej därför häller är jag här. Mitt kall
+är sorgen trösta och de stolta varna.
+
+HERTIGEN.
+Om ni det senare förut här gjort,
+det förra nu ni hade kunnat spara,--
+då mindre blod, som mindre tårar nu
+erfordrats för att här jag skulle stå.
+
+EBBA FLEMING.
+Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
+om ej med svek I farit.
+
+HERTIGEN.
+                        Rättvis hämnd,
+som ur er egen våldsmakt har växt upp.
+
+EBBA FLEMING.
+En fördelaktig dikt för Eders Nåde.
+
+    (Klockringning).
+
+HERTIGEN.
+I stolta fru, var nöjd att ni är kvinna!
+Er annars gälde dessa klockor ock. (Går).
+
+EBBA FLEMING.
+Dödsringningen! Nåd!... Nej, han skall ej lägga
+till sin triumf en krossad moders tår.
+
+ERICUS ERICI.
+Så gjut den då i skötet af den vän,
+som huru hårdt Han ock oss mänskor dömer,
+ett ödmjukt hjärtas bön dock aldrig glömmer.
+
+EBBA FLEMING.
+Led mig till kullen där.--Tack, här i frid
+mig lämna åt mig själf. Gå, jag det önskar!
+
+ERICUS ERICI.
+Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
+behöfva mig, så är jag i er närhet. (Går).
+
+
+Tionde scenen.
+
+    Ebba Fleming (ensam på kullen. Menighet frän Åbo vandrar
+    då och då öfver scenen i fonden).
+
+EBBA FLEMING.
+Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
+i högtidskläder. Ingen hör oss mer.
+Blott klockorna de höras. Dödens ringning
+det är för alt jag hade kvar på jorden.
+Nu dör den sista glansen af vår ära,
+nu bryts den sista spillran af vår makt,
+nu går den siste af vårt namn till döden,
+och denne siste är min ende son;
+och griften, där vår vapensköld skall krossas,
+är en schavott!--Och ingen hör oss mer.
+Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
+ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
+
+    (Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte).
+
+
+Elfte scenen.
+
+    Ebba Fleming. Katri.
+
+KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
+Så kom en gång dock hämndens dag. Se där!
+
+EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
+Hvem talar här?--Kan ni en bön mig lära,
+som himlen når?
+
+KATRI
+                Se opp!
+
+EBBA FLEMING (ser upp)
+                        Ah! samma syn!
+
+KATRI.
+Stig högre upp, kom, skåda hur din son
+till döden går!
+
+EBBA FLEMING.
+               Hvad har jag gjort dig, att
+du mig förkrossa vill?
+
+KATRI.
+                       Hvad gjorde jag,
+att ni mig krossade?
+
+EBBA FLEMING.
+                     Ar du en moder,
+så gå!--
+
+KATRI.
+        Jag var en gång, hvad nu du är,
+nu är jag, hvad du varit förr.
+
+EBBA FLEMING.
+                               Erici!
+
+KATRI.
+Din make tog min fars, min makes hufvud.
+
+EBBA FLEMING.
+Erici!
+
+    (Klockringningen upphör).
+
+
+Tolfte scenen.
+
+    De förra. Ericus Erici (inkommer).
+
+KATRI.
+       Och din son han är ej mer.
+
+EBBA FLEMING.
+Gud!
+
+KATRI.
+     Och min son var den, som störtat er!
+
+ERICUS ERICI.
+Hör upp, hvem än du är, och mins att hämnden
+ej människan tillhör.
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    De förra. Hertigen. Scheel. Herrar i hertigens svit.
+    Menighet från Åbo. Knektar. Daniel Hjort.
+
+HERTIGEN.
+                      Slut är vårt värf.
+Men innan vi gå bort från denna plats,
+där med så mycket blod vi rikets frid
+ha tvungits köpa och besegla, har
+jag ännu en förrättning kvar. Träd fram
+intill min sida, Daniel Hjort! Om du
+för guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
+fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
+jag med din handling lämnade dig ensam:
+men då jag väger upp din lefnadssaga,
+din stams förtryckta rätt, mot det du gjort,--
+jag hade aldrig älskat detta folk,
+jag suttit falsk och språkat i dess kojor,
+om jag fördöma kunde.--Därför tag
+din faders ring tillbaka af min hand,
+och för att intet minne af det flydda
+må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
+och för att ingen må dig våga skymfa,
+se här ett svärd. För så det i min tjänst,
+att jag får heder af Bengt Ilkas son!
+
+DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten. För sig).
+Hur blicka de på mig|!
+
+KATRI.
+                       Min son!
+
+DANIEL HJORT.
+                                Min moder!
+Nu tryck mig till ditt hjärta, göm mitt hufvud,
+att ingen ser mig, göm det vid din barm.
+och älska, älska mig!
+
+EBBA FLEMING.
+                      Han--hennes son!
+Det var dock sant. Om himlen rättvis är,
+hvi faller blott på mig dess hand!
+
+    (Sorl och rörelse bland menigheten).
+
+
+Fjortonde scenen.
+
+    De förra. Bärare (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger
+    i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som
+    snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). Olof Klaesson
+    (framträder bland menigheten).
+
+EN BÄRARE (i det han inkommer).
+                                   Gif rum!
+
+HERTIGEN.
+En drunknad flicka!
+
+SCHEEL.
+                    Arvid Stålarms dotter!
+
+DANIEL HJORT.
+Ah! Det är hon! (Paus). Blef det till slut ditt öde!
+(Vildt). Bort! För de döde till döde!
+
+    (Bärarena bortföra båren).
+
+DANIEL HJORT (till sin moder).
+                                      Nu,
+min mor, blif åter lugn och lycklig du!
+Bort med all bitterhet ifrån ditt hjärta,
+bort med hvart minne från de dunkla dar!
+Se hertigen! Se dagen ljus och klar!
+Flydd är all strid, all hämnd, alt hat, all smärta!
+Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,
+det som har varit, jaga undan, döda.
+För ädla värf mitt hjärta blott skall glöda.
+
+KATRI (afbrytande)
+Min son, jag gjort dig ondt?
+
+DANIEL HJORT.
+                             Tänk ej på mig!
+Tänk på den tid, som ändteligen randas,
+uppå det folk, som nu befriadt andas!
+Mig--ondt?--Nej! Lifvets höjder vinka mig,
+och att dem hinna står jag redobogen.
+
+OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
+När högst är säden, är till skörd den mogen.
+
+DANIEL HJORT (till Katri).
+Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
+kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
+Och högt för världen jag mitt hufvud bär!
+
+OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjärtat, att han faller).
+Tag här--din handlings rätta lön, förrädare!
+
+DANIEL HJORT.
+Ah!----! Ve! (Dör).
+
+KATRI.
+             Min son!
+
+HERTIGEN.
+                      Hvem var det?
+
+OLOF KLAESSON.
+                                    Klaesson Fleming.
+
+HERTIGEN.
+Det blir på denna jord din sista bragd!
+
+    (Gör ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson).
+
+OLOF KLAESSON.
+Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
+
+    (GÃ¥r med knektarne).
+
+KATRI.
+Uppvakna son!
+
+EBBA FLEMING (för sig).
+             Han står för himlens dom!
+
+KATRI.
+Det var min skuld!--Död!--Krossad är jag här.
+Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
+
+HERTIGEN.
+Så ville jag ej ändra dina öden.
+Ett trappsteg blef du fallne yngling där,
+som lyfte herskarns fot och föll i sär.--
+    (Fanfarer höras).
+Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,
+till makten mig, till frid och framtid alla!
+
+ERICUS ERICI.
+Du evige! Behöfves då, att alt,
+på hvilket världen hvilar, kärlek, trohet
+och plikt och ära, svikta skall som rö
+och tusen hjärtan brista, för att världen
+skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
+
+
+SLUT.
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Daniel Hjort, by Josef Julius Wecksell
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14050 ***
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..42ddd51
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #14050 (https://www.gutenberg.org/ebooks/14050)
diff --git a/old/14050-8.txt b/old/14050-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..84d96fa
--- /dev/null
+++ b/old/14050-8.txt
@@ -0,0 +1,4255 @@
+The Project Gutenberg EBook of Daniel Hjort, by Josef Julius Wecksell
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Daniel Hjort
+
+Author: Josef Julius Wecksell
+
+Release Date: November 15, 2004 [EBook #14050]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DANIEL HJORT ***
+
+
+
+
+Produced by Tapio Riikonen
+
+
+
+
+
+DANIEL HJORT
+
+Sorgespel i fem akter med fyra tablåer
+
+
+Af
+
+Josef Julius Wecksell
+
+
+Första gången uppfördt å Nya Teatern i Helsingfors den 26 november 1862
+
+
+K.E. Holms Förlag, Helsingfors, 1901.
+
+
+
+PERSONERNA:
+
+KARL, hertig af Södermanland, riksföreståndare.
+ARVID STÅLARM, krigsöfverste i Finland.
+JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
+OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
+ERICUS ERICI, biskop i Åbo.
+JOACHIM SCHEEL, befälhafvare på hertigens flotta.
+DANIEL HJORT.
+EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
+SIGRID, Stålarms dotter.
+KATRI.
+ERIK BRAHE               |
+LAURENTIUS PAULINUS      | beskickning från Sverige.
+Biskop PETRUS af Vexiö,  |
+Officerare på slottet i Åbo.
+En parlamentär
+Tvänne borgare i Åbo.
+En soldat på slottet.
+Tvänne soldater i Scheels läger.
+En fångvaktare.
+Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.
+
+(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo slott och i dess närhet).
+
+
+
+
+FÖRSTA AKTEN.
+
+
+(Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvänne
+pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppstäld,
+omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt vänster den
+Flemingska,
+ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden
+ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna:
+
+    CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES;
+    HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS.
+    HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS!
+    NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS.
+
+En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På vänstra sidan en
+bönstol med en Mariebild).
+
+
+Första scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson.
+    Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.
+
+DANIEL HJORT (inträdande).
+Nu står därute hertigens beskickning.
+
+EBBA FLEMING (sorgklädd).
+Om än min make, du Klaes Fleming lefvat,
+de aldrig vågat hit i sådan tjänst!
+Du svarta sorgdräkt, dig omkring sin själ
+hvar ädling, som i Finland trogen blifvit
+sin konung, efter Fleming evigt bäre!
+Men är vår makt densamma ej som då!
+Vår kung densamma är, vår sak densamma--
+och hertigen dödsfienden, som då.
+Tar du emot dem, Stålarm!
+
+STÅLARM.
+                          Låt oss höra;
+jag fruktar lika litet ord som svärd.
+
+JOHAN FLEMING (inkommer från vänstra sidodörren med ett bref i handen).
+
+EBBA FLEMING.
+God morgon, son!
+
+JOHAN FLEMING.
+                 God morgon vänner alla!
+Jag kommer för att afsked ta! Jag redan
+har öfver sorgeåret vistats här;
+mig Sigismund till Warschau återkallar.
+
+    (Räcker brefvet åt Stålarm).
+
+Se här--och bjuder åt er dotter, Stålarm,
+en plats hos drottningen.
+
+STÅLARM (ögnande i brefvet).
+                          Och ännu mer:
+på nytt landstiga ämnar han i Sverige
+ännu i höst sin tron att återtaga.
+Godt, godt, då kunna här vi vara lugna.--
+Du ämnar resa?
+
+JOHAN FLEMING.
+               Ja--och eder dotter?
+
+STÅLARM.
+Därom vi tala må ett ord ännu.
+Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
+beskickningen. De här må svalka sig.
+
+OLOF KLAESSON.
+Hvad hin har farit i min käre broder?
+Han knapt mig ser, är tvär som vore han
+den adopterade, och jag, minsann,
+den äkta pojken så till själ som moder.
+
+    (Alla gå utom Daniel Hjort).
+
+
+Andra scenen.
+
+    Daniel Hjort. Beskickningen från Sverige, bestående af
+    Erik Brahe, Laurentius Paulinus och biskop Petrus af Vexiö.
+
+DANIEL HJORT.
+I värde herrar! vänten här en stund;
+snart Stålarm redo är att höra er.
+
+ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
+Säg känner ni den unge mannen där?
+Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
+som vore värd en Fleming.
+
+LAURENTIUS PAULINUS.
+                          En student,
+som tjänade bland juniorerne
+i Wittenberg, den tid jag där tog graden.
+Uppfostrad är han uti Memings hus,
+ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks
+som finska adelsöfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort).
+Är det ej Daniel Hjort? Det tyckes mig
+som förr vi sett hvarandra.
+
+DANIEL HJORT.
+                            Så det varit.
+
+LAUR. PAULINUS.
+Rätt mycket är förändradt, sen vi tjänte
+tillsammans under ljusets fana.
+
+DANIEL HJORT.
+                                Hoppas
+ni med ert tal mig vinna för er sak,
+ni tager miste.
+
+LAUR. PAULINUS.
+                Hvilken sällsam tanke!
+Därtill er ställning altför ringa är.
+Blott som en gammal vän jag talte här.
+
+
+Tredje scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
+min egen tanke vill mig själf förföra. (Af).
+
+STÅLARM.
+Varen hälsade! Från hertigen I kommen.
+Vi äro icke vana från det hållet
+att höra något godt; dess mer tack skyldig
+jag eder blir, om nu det fallet är.
+
+ERIK BRAHE.
+På Svea-rikes vägnar komma vi
+och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
+Den vilda strid, som broder emot broder
+och hat mot hat och död mot död har stält,
+ej längre för en själfvisk konungs skull
+vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
+Du mins hur Sigismund, så snart han kronan
+på pannan tryckt och tagit hyllningseden,
+det land, som var hans fäders jord, uppfylde
+med polska knektars vilda öfvermod
+och jesuiters stämplingar och list,
+och sökte så vår kyrkas rena tro
+och svenska folkets frihet undergräfva.--
+Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
+på allmän riksdag hela Sveriges folk
+skilt honom från vanhälgad kungamakt,
+och såsom föreståndare af riket
+gett styrelsen åt hertig Karl; lägg därför
+ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
+förrädiskt nu mot fosterlandet för,
+och skilj ej Finland mer med fruktlöst motstånd
+från glädjen af en dyrt beseglad fred.
+
+STÅLARM.
+Jag känner ingen annan fred än den,
+som sätter landets rätte konung åter
+i frid uppå sin tron. Mig Sigismund
+har utnämt till krigsöfverste i Finland,
+jag skall mitt vapen lägga ner, när han
+mig så befaller--ej då hertigen
+befaller det, ej annorlunda skall
+det fridens altar byggas, där jag tager
+utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
+riksföreståndaren upp till Sveriges tron.
+
+LAUR. PAULINUS.
+Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
+vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
+Som Fleming, eder företrädare,
+vill ni förakta folkets makt och vilja
+och ställer öfver det en själfvisk konung.
+Hvad tror ni då väl, att en krona är?
+Ett lån af Gud allén', som borgades
+på folkets aktning; och när den är kränkt,
+en skenbild blott af svunnen makt är kronan,
+en hägring falsk, som intet fäste har
+på himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
+från orätt väg, än medan det är tid,
+och sök förlåtelse för alt hvad här
+du och Klaes Fleming brutit emot folket.
+
+STÅLARM.
+Om svenska folket har förglömt sin trohet,
+har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
+så länge här en ädling finnes qvar,
+som heder har och svärd till dess försvar.
+Det finska folket troget skall förbli
+sin kung, sin ed--och folket det är vi!
+
+BISKOP PETRUS.
+Ej samka ökad skuld med sådant tal
+till Herrans vrede öfver detta arma
+och ödelagda land. En trolös konung,
+en kättersk kung är Sigismund, som velat
+med påfvelärans mörker släcka ut
+det rena ljuset af vår kyrkas tro.
+Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
+ej hertigen, ej folket. Själf han gjort det,
+då de beslut, hvarmed Upsala-möte
+slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
+han falskt besvurit först och sedan brutit.
+Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
+och innan han ödmjukat sig för oss,
+skall Sveriges rike sorgsen enka stå,
+som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
+och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
+som läker alla sår, hur djupt de blöda.
+Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
+förändra det som himmelen beslutit:
+lägg därför ödmjukt ned ditt vapen nu,
+att Herrans hand ej tung på dig må falla.
+
+STÅLARM.
+Ers vördighet, jag är för litet bisp,
+för att för det där kalfskinns-pergamentet,
+som I Upsala präster skrefvo hop,
+uppoffra öfvertygelse och ära.
+Jag trodde på min Gud, förr'n det fans till,
+och än jag hoppas, han mig skydda vill.
+Den kung, han gifvit svärdet uti hand
+jag strider för till lifvets sista rand.
+
+ERIK BRAHE.
+Ett sista ord.
+
+STÅLARM.
+               Jag underhandlar ej.
+
+LAUR. PAULINUS.
+Det svaret skall ni ångra än med sorg.
+Mins hur ni redan en gäng blef besegrad
+af hertigen och tvangs att honom hylla,
+mins hur det löfte då ni honom gaf,
+ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
+    (Pekande på verserna ofvanför balkongen).
+Den versen där, han då i muren högg,
+han hugga skall i blod på häfdens blad.
+    (Uppläsande den).
+
+"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
+härifrån åter jag går, lämnar ej spar af min hämnd.
+Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
+Ingen försköning då fins undan min straffande hand".
+
+STÅLARM.
+Vi den ej frukte. Orörd där den sitter
+och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
+Må detta bli det sista ord vi byta!
+
+BISKOP PETRUS.
+Så fortfar då att anse mera värd
+en brottslig konung, än er fosterjord.
+Med sorg vi resa åter, snart med svärd
+afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
+
+    (Erik Brahe. Laur. Paulinus och biskop Petrus af Vexiö gå).
+
+
+Fjerde scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.
+
+OLOF KLAESSON.
+God natt med er, I riddare af ordet,
+god morgon strid och muntert lif igen.
+god natt med kutter under jungfruburen,
+god morgon trummors larm, kanoners brumbas,
+god natt med middagslur och gäspning lång,
+snart börja vi vårt glada näringsfång!
+
+JOHAN FLEMING.
+Af rättvis harm mitt hjärta mot dem lågar.
+
+STÅLARM.
+Till än' du från oss resa?
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Resa nu?
+Förräda vore det min konungs land,
+och fast mitt svärd i striden väger ringa,
+jag för min kung skall veta det att svinga.
+
+STÅLARM.
+Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
+Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
+hon väntar oss. (Stålarm går).
+
+
+Femte scenen.
+
+    Johan Fleming. Olof Klaesson.
+
+JOHAN FLEMING.
+Hör på ett ord, min bror!
+Vi varit nu en tid ej riktigt goda
+uppå hvarandra.
+
+OLOF KLAESSON.
+                Jag det märkt förval;
+men kan ej därtill hitta på ett skäl.
+
+JOHAN FLEMING.
+Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro
+till dig, till mig, till alt mig fatta vill.
+Hvarföre skulle Sigrid väl och mig
+man för hvarann bestämma? Väcka så
+uti min själ en fåfäng eld till lif!
+Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.
+Om någon ann' hon älskar, är det dig.
+Tag henne då, gör slut på mina tvifvel
+och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
+
+OLOF KLAESSON.
+Är detta skälet till vår position?
+Må hin all kärlek ta, som kastar så
+ett själfviskt grand i vänskaps klara blick
+och här oss bägge hållit nu till narrar!
+Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore
+en fri och munter borgartös, då kunde
+jag väl ha vågat på en hemlig kyss.
+Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra
+och stolta flickan! Gå och säg åt henne
+det ordet blott, hon skrattade dig ut
+och gret på samma gång, att du ej bättre
+förstår dig på ett litet blygsamt hjärta,
+som troligen ej känner högre lott
+än att få falla dig om halsen blott.
+
+JOHAN FLEMING.
+Nej, nej.
+
+OLOF KLAESSON.
+          Det där, det duger ej, min själ;
+hon måste än i denna dag bli din,
+ty annars drunknar uti älskarn hjälten,
+och sådant duger ej i tid som vår.
+
+JOHAN FLEMING.
+Men om hon icke älskar mig?
+
+OLOF KLAESSON.
+                            Åh prat!
+En flicka bär sin tro ej fram på fat;
+den gömmer hon--ja, bilden är fatal--
+som en rekryt sitt hopp att bli genral.
+
+JOHAN FLEMING.
+Förlåt den misstro emot dig jag närt?
+
+OLOF KLAESSON.
+Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
+Ty som, näst hertigen, af alt på jorden
+jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
+förnärmad vänskap vända bort i löje
+och skratta ut dig ur min glada själ.
+Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
+Och nu--ett ord ej om hvad föregått;
+här har du gamla vännens hand tillbaka.
+
+JOHAN FLEMING.
+Jag tager den med hjärtats tysta ånger,
+jag trycker den vid minnet af den stund,
+då, nyss till Finland kommen, första gången
+jag till min faders grafvård gick och där
+dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt.
+Hvem kunde därpå känna glade Olof,
+hvarom i Warschau jag så mycket hört.
+Vi därför länge sprakade tillsamman
+och kände ej hvarandra als igen,
+till dess du hastigt mig om halsen for
+och ropade mitt namn. Och det blef afton,
+förrän vi skildes af, och himlens stjärnor
+bevittnade vår vänskaps varma ed.
+
+OLOF KLAESSON.
+Och troget ock skall denna eden hållas.
+Snart komma storm och strid, då pröfvas den:
+då vet du hvar du har en trofast vän.
+
+JOHAN FLEMING.
+Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
+
+OLOF KLAESSON.
+Ännu i dag blir flickan din--jag håller!
+Och om jag vadet tappar, eger du
+min svarta frustande Arab.
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Din tok!
+Du aldrig kärlek känt.
+
+OLOF KLAESSON.
+                       Blott åtta gånger,
+och hvar gång följd af små-förtret och ånger.
+
+    (Båda gå genom vänstra sidodörren).
+
+
+Sjette scenen.
+
+    Daniel Hjort (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
+
+Jag kan ej säga som den stora talarn:
+"I skrift och tanke fins min fröjd och tillflykt;
+så gladt fins intet, som ej gladare
+blir genom dem; så sorgligt intet fins,
+som genom dem ej mindre sorgligt blir".
+Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
+När dig jag läser, gamle Livius, o,
+ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
+När jag på edra stora strider tänker,
+hur ringa synes mig ej denna strid!
+När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
+hvar ser ett sådant jag i denna tid?
+När för min själ en Brutus, Marius stå,
+då faller blytungt öfver mig mitt öde,
+och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
+mig själf jag måst' besegra. O! att aldrig
+jag skådat denna bok i Wittenberg,
+att aldrig annat för min tanke kommit
+än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst
+på hvilken tiden, som en blodröd narr,
+nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
+Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
+än den jag nyss citerat, vill jag svära:
+i dröm och kärlek finnes fröjd och tillflykt;
+så gladt fins intet, som ej gladare
+blir genom dem; så sorgligt intet fins,
+som genom dem ej mindre sorgligt blir.--
+Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
+uti mitt bröst, att där blir ljus och frid,
+slå upp din blick och liviska Sigrids namn!
+Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
+jag sett en ängel blomma helig upp.
+O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
+    (tar fram ur boken en biljett)
+de skygga, drömmande. I skrifna ord,
+åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
+    (Gömmer biljetten vid Mariebilden).
+Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
+jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
+och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
+Man nalkas! det är hon och hennes far.
+
+    (Går ut genom högra sidodörren).
+
+
+Sjunde scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Sigrid (med en krans af hvita rosor i handen.
+    De inkomma bakom pelarena från vänster samtalande).
+
+STÅLARM.
+Min dotter! Redan altför länge har
+trolofningen med Johan tyst du afböjt.
+Det går ej längre an. Jag själf ju ser,
+hur dina kinders blommor blekna af.
+Du älskar honom, hvarföre då längre?...
+
+SIGRID.
+Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
+än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
+ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
+Till Warschau åter reser Johan Fleming.
+Hvi vill du bort mig sända, att en främling
+vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
+min gode fader!
+
+STÅLARM.
+                Barnsligheter Sigrid!
+Dessutom reser Johan ej. Han blifver
+i Finland qvar att dela här med oss
+den fara, som från Sverige hotar.
+
+SIGRID.
+                                  Ah!
+
+STÅLARM.
+Nåväl, betänker du dig än?
+
+SIGRID.
+                           Låt mig
+inför Guds moder hålla här min bön;
+se'n skall jag svara dig.
+
+STÅLARM.
+                          Farväl till dess!
+(För sig) Som snäckans pärla gömmer sig för dagen
+och blygsamt drömmer i sin egen glans,
+hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,
+min goda dotter! (Går).
+
+
+Åttonde scenen.
+
+    Sigrid (på knä för Mariebilden). Katri (senare).
+
+SIGRID.
+                 Heliga Guds moder!
+Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
+min moder blef; så hör min bön, som fordom!
+Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
+
+KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
+Hur länge skall jag sörja i min själ,
+och ängslas dagliga uti mitt hjärta,
+hur länge skall min ovän sig förhäfva?
+
+SIGRID.
+Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
+engång mitt hjärta. Tyst det blöder nu,
+du heliga Guds moder, gif det frid!
+
+KATRI.
+En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
+Tyst! Skrämmas skall hon, om hon mig blir varse.
+Ej för att böner höra, hit jag smugit.
+
+    (Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
+
+SIGRID.
+Gif åt mitt hjärta himlens kraft att segra
+uppå dess onda böjelser och tankar.
+
+    (Fäster kransen under Mariebilden).
+
+
+Nionde scenen.
+
+    De förra. Daniel Hjort (från högra sidodörren).
+
+KATRI (för sig)
+Där kommer han. O, att jag ensam vore
+med honom här! När skall den stunden slå?
+
+DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
+Skall jag till hennes fötter falla? Fråga
+hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
+
+SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
+Hvad? Detta papper?...
+
+DANIEL HJORT.
+                      Ah, hon märker det!
+
+SIGRID (tager biljetten).
+Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!
+Jag anar hvad den innehåller.
+
+DANIEL HJORT.
+                              Sigrid!
+
+KATRI (för sig).
+Han älskar henne. Blommar här hans lycka,
+tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
+
+SIGRID (fattande sig).
+Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
+Hvad är som gifvit skäl till detta steg
+af er mot Stålarms dotter?
+
+DANIEL HJORT.
+                           Är det Sigrid,
+som talar så? O, nej, det är ej möjligt!
+Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder
+af fridfull lek i Qvidjas gröna kinder?
+Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla,
+de forna, glada, ljufva samtal alla
+vi höllo förr. Och är det hon, som talar?
+Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
+
+SIGRID.
+Ni lönar illa det förtroende,
+min far bevisat er, och klandrar hårdt
+den rena vänskap, som ett barn er skänkt.
+    (med bortvändt ansigte)
+och om----
+
+DANIEL HJORT.
+          Säg ut, jag redo är att höra.
+
+SIGRID.
+Och om man finge känna denna djärfhet,
+ni vet hvad er det kostade och mig.
+
+DANIEL HJORT.
+Ah!
+
+SIGRID.
+    Här jag lägger brefvet, tag det åter.
+En evig hemlighet emellan oss
+skall detta bli, er ingen förebrå.
+
+DANIEL HJORT.
+Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
+O! säg blott det, och jag skall lugnt försaka.
+
+SIGRID.
+Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,
+förvisst ni hade spart mig denna stund.
+Jag er ej aktar.
+
+DANIEL HJORT
+                 Ah--farväl!
+
+SIGRID
+                             Blif qvar!
+
+KATRI (för sig).
+Jag andas åter. Snart jag honom har.
+
+
+Tionde scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm. Johan Fleming.
+
+STÅLARM.
+Är nu den lilla blyga oron öfver?
+
+SIGRID.
+Ja, jag bestämt mig.
+
+STÅLARM.
+                     Och så allvarsam?
+
+SIGRID (med förstäld fröjd).
+Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far,
+det flyger ej med fjärilsflykt på tungan,
+det tusen nycker, tusen skygga tankar
+besegra måste, som så länge bry oss,
+tils man tar mod och säger: här min hand!
+
+    (Räcker handen åt Johan Fleming).
+
+JOHAN FLEMING.
+Du ljufva hand! Hur har du icke låtit
+mig vänta uppå dig! Än darrar den,
+som om den bort sig ville från mig rycka.
+    (Kysser Sigrids hand).
+Så tar jag denna pant uppå min lycka.
+Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
+och kvällens fest, som ämnad var att fira
+mitt afsked, du förvandlat i en fest,
+där kärleken är värd och fröjden gäst.
+
+SIGRID.
+Här är så kvaft i denna tunga sal!
+Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
+
+JOHAN FLEMING.
+Kom hällre ned i slottets trädgård då!
+
+SIGRID (undvikande).
+Re'n börjar aftonrodnan västern måla,
+och höstens blommor hälft förvissna stå.
+
+JOHAN FLEMING.
+Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
+
+    (Sigrid och Johan Fleming gå).
+
+
+Elfte scenen.
+
+    Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort.
+
+STÅLARM.
+Gå lätta ungdom med din lätta oro!--
+Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
+De skola hän till alla väderstreck,
+hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck.
+Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
+men gladt vi skola fira denna kväll.
+Hör svenner! (Betjäning inkommer).
+             Tänden ljus, låt lampor glimma!
+Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
+
+    (Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
+    Musik höres utom scenen).
+
+
+Tolfte scenen.
+
+    Katri. Daniel Hjort. Fångvaktaren.
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
+
+DANIEL HJORT.
+                                    Du!
+Så! någon fins, som märker också mig,
+och denne är fångvaktarn, mannen från
+de här i hvalfven lefvande begrafna.
+En passlig man! Hvad vill du här?
+
+FÅNGVAKTAREN.
+                                  Jag skulle
+blott säga till häruppe, att den siste
+af fångarna har dött i natt.
+
+DANIEL HJORT.
+                             Ha, ha!
+Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
+I dag är lyckan gäst på detta slott,
+från Flemings son alt ner till Flemings fångar.
+Gå! Isig graflukt hämtar du hit upp!
+Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Säg, är det sant, att vi få krig igen?
+Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
+
+DANIEL HJORT.
+Får du ej någon annan dit, så skall
+jag komma själf och bjuda mig åt dig.
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Utaf den där får intet klokt man höra.
+
+    (Fångvaktaren går).
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    Katri. Daniel Hjort.
+
+DANIEL HJORT
+Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!
+Du blef det bittraste af alt det bittra
+uti min lefnad! Hvarför blef just jag
+en hemlös, vilsekommen gäst i världen,
+ett hittebarn förutan namn och far?
+Sin rot har minsta blomma, hafvets våg
+ger upphof åt en annan, mossan har
+en grafsten dock att växa på, den fånge,
+som dog i natt, han hade dock engång
+ett lif att lefva för. Hvad eger jag!
+
+KATRI (framträdande).
+Mer, än du tror och mer, än här kan sägas.
+
+DANIEL HJORT.
+Ha! Åter kvinna står du i min väg!
+Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
+
+KATRI.
+Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
+i blodrödt sken skall lysa upp och ge dig
+tillbaka alt, hvad här du saknat har.
+Möt mig i morgon kväll vid slaget nio
+på Åbo torg: man kommer, gå, farväl!
+
+    (Hon drager sig tillbaka bakom en pelare),
+
+DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
+
+
+Fjortonde scenen.
+
+    Katri. Ebba Fleming.
+
+EBBA FLEMING.
+På nytt slår kriget vingen öfver norden;--
+och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
+Ner öfver oss din starka ande sänd
+och samma kraft i våra hjärtan tänd,
+hvarmed du Finland höll med säker hand
+på tidens vilda, stormupprörda vågor,
+hur folket stod i uppror och i lågor,
+vid svuren trohets säkra ankartand!
+Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
+från Polens sol till norrskenet i nord,
+och Sveriges krona hängde på ditt ord!
+Och samma själ, hur blid, hur varm den var
+i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
+O! jag vid detta hjärta hvilat har.
+
+KATRI (som stigit fram och hört Ebba Flemings monolog gör en
+hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming,
+som förskräckt studsar tillbaka).
+
+EBBA FLEMING (med ett anskri).
+Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
+
+KATRI.
+Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
+omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
+
+EBBA FLEMING.
+Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom.
+
+KATRI.
+Det är för långt tillbak's till Österbotten.
+Var hälsad från dess grafvar och dess öknar!
+Jag hälsar dig ifrån din makes verk.
+
+
+Femtonde scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
+    Sigrid Stålarm. Gäster.
+
+(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat
+sig i fonden).
+
+EBBA FLEMING.
+Ah! Drifven henne bort! (Förenar sig med de andra).
+
+KATRI.
+                        Kom mig ej när!
+Bereden er på hvad som förestår.
+I störtat folket i fördärf och död.
+Men fast vår gård ni bränt och från oss röfvat
+all kärleks kraft, så lefver hatet än!
+Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,
+det håller råd med skuggorna i grafven,
+lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;
+då brista vapensköldar, remna salar.
+Så länge lefver det, tils hämndens dag
+går ned i blod,--och detta hat är jag!
+
+    (Aflägsnar sig skyndsamt).
+
+Slut på första akten.
+
+
+
+
+ANDRA AKTEN.
+
+
+(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.
+Något fram på scenen en schavott. Skymning).
+
+
+Företa scenen.
+
+    Tvänne borgare.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+God afton, du, hur' står det till?
+
+ANDRA BORGAREN (vid boddörren).
+Ingenting att säga därom i så oroliga tider, som dessa.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.
+
+ANDRA BORGAREN.
+
+Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inkvartering, dryga
+utskylder,
+flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida
+i luften, sjöfarten hindrad till Sverige.--Usch! det fins en sorg på
+hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se
+slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att alt i
+världen
+skall vara upp och ned, utom vi två.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes
+det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss", sade far min i
+tiden, "dess bättre menar han det med oss". Det säger biskopen också.
+Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
+
+ANDRA BORGAREN.
+Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl,
+må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige, och snart skall han
+komma hit också.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Jo, jo, så säger man. Det fins många herrar i riket nu för tiden, och
+ju
+flere kockar dess sämre soppa, och vi äro soppan vi----
+
+ANDRA BORGAREN.
+Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker
+hiskeliga saker om natten, där omkring schavotten.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Huh! Det mörknar redan!
+
+ANDRA BORGAREN.
+Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar
+och tasslar det jämt härutanför och lämnar oss ingen ro i huset. I går
+natt, Jansson...
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Nå, i går natt...
+
+ANDRA BORGAREN (stängande boden).
+Så rang det liksom af domens klockor i luften, och häromkring
+schavotten
+sjöng en dödspsalm sig själf, utan att man visste, hvarifrån det kom.
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!
+
+ANDRA BORGAREN.
+Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
+
+FÖRSTA BORGAREN.
+Tack, tack! I sådana här tider trifs man hälst hemma vid ljus hos
+hustru
+och barn sina. Måtte det bli bättre tider för dem engång. God natt, god
+natt!
+
+    (Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor
+    öfver scenen. Andra borgaren går in i sin bod, den han stänger
+    efter sig).
+
+
+Andra scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer).
+"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
+i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
+ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
+igenom sömnlös natt och dagens vimmel.
+Du öde, skall ditt dok du ändtligen
+för mig upplyfta! Fader, moder, hem!
+Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr.
+Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig!
+Min hela själ är väntan, mina sinnen
+försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
+ej steg, ej röster här!
+
+    (Tornuret slår nio).
+
+Ah, timman slår!
+
+
+Tredje scenen.
+
+    Daniel Hjort. Katri.
+
+KATRI.
+Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
+min fot har blödande på törnen trampat,
+hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
+uti hvars hand ett vapen jag förtror,
+som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt?
+
+DANIEL HJORT.
+Om mig du menar, är jag här.
+
+KATRI.
+                             Jag lofvat
+dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
+jag kan dig föra till din moders famn
+och till din faders--graf.
+
+DANIEL HJORT.
+                           Ve, om ditt hjärta
+en hopplös smärta känt och vågar dock
+min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
+
+KATRI.
+Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar.
+Dock, innan någonting jag yppar, svara,
+om du har mod att allting öfvergifva,
+som förr du vördat, och i evig glömska
+försänka alt, hvad förr din kärlek egt?
+
+DANIEL HJORT.
+Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
+där ingen strid i fråga komma kan.
+Du ser framför dig här ett hjärta blott,
+som ingen ömhet, ingen vänskap känt,
+som törstat, törstat hela lifvet efter
+en droppe kärlek och den aldrig nått,
+som likt en fågelunge, ensam lämnad
+uppå en öde klippa uti hafvet,
+i gränslös, evig ensamhet förtvinar.
+Du talte om min faders graf, hvar är den?
+Om under klippors hvalf och jordens grund
+han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
+det döda hjärtat med mitt lif till lif!
+
+KATRI.
+Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart
+för denna stund, trots år af sorg och vanvett,
+flyr bort.
+
+DANIEL HJORT.
+           Så fortfar, säg min faders namn,
+att i dess himmel jag får svalka mig!
+    (Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
+Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde!
+
+KATRI.
+Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
+1 himlens stjärnljus här jag för dig står.
+Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt,
+så sant det öfver människornas synd,
+sjufalt förlåten, sjufalt remna skall,
+så sant det är, att dagens klara sanning
+jag till dig ropar med din faders namn;
+Bengt Ilkainen.
+
+DANIEL HJORT.
+                Det namnet förr jag hört.
+Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming;
+i slottets fängselhålor lät förgås
+till straff, för det de reste sig mot honom?
+Ha! själf jag varit med och domen skrifvit.
+
+KATRI.
+Din faders bror det var. Din fader föll,
+då än ett omedvetet barn du var.
+Långt upp i Österbotten stod hans gård,
+en grushög nu, där ulf och ormar smyga.
+Här finnes han, inunder galgen kastad
+och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
+
+DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
+Där!--Ha! Min fosterfar min faders bane!
+
+KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
+Din fader var en fri och mäktig bonde.
+I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
+var då krigsöfverste; med vilda knektar
+hvar gård han fylde, ty den stolte herrn
+oss bönder hatade, som honom vi.
+Så höll han krigets röda fackla hånfullt
+vid jämn och varsam eld, för att med den
+i våra gårdar nödens mordbrand tända.
+I denna jämrens tid din mor dig födde.
+Jag mins en kväll, som om i går det varit;
+din fader borta uti rian var,
+din moder satt med dig invid sitt bröst
+och såg för första gång det födselmärke,
+som du vid hjärtat bär, och undrade
+hvad denna ormgadd väl betyda skulle,
+då vildt en skara ut af Flemings knektar
+i rummet rusade, af blod bestänkta.
+De hade varit hos din far i rian
+och fordrat där, att med den rest af säd,
+som våld och krig uppå hans åker lämnat,
+han genast skulle deras säckar fylla.
+Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog;
+den fräckaste han lyfte upp och slog
+i blod till marken ned. De öfrige
+hans folk ur rian dref; en strid begynte,
+där knekten kom till korta. Flyende,
+förföljde af de våra, in de bröto
+uti din faders hus. Ej mer blott ord
+och armkraft gälde där, men spjut och pilar.
+Då lyfte en soldat dig på sin arm,
+gick fram med dig till fönstret ropande:
+"den första pil, I rikten emot oss,
+blir detta barnets död".
+Din moder dignade på golfvet ned,
+och när hon åter vaknade, då stod
+i lågor stugan, kvidande du låg
+på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
+igenom eld och rök--och gården hann--där vred sig
+din fader i sitt blod, och långt från fjärran
+ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
+
+DANIEL HJORT.
+Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
+och gården, skogen,--åkern bort till höger.
+Ha! minnet som en vådeld flammar upp
+i dunklet af den natt, där förr jag famlat.
+
+KATRI.
+Förstärkning hade Flemings knektar fått,
+de våra flytt, din fader sårad fallit,
+och de, som började med rån och våld,
+med mordbrand slutade sitt segerjubel.
+
+DANIEL HJORT.
+En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
+Emot en kvinnas axel tyst jag låg
+och lekte där med ett par svarta lockar.
+
+KATRI.
+Det var din mor. Hon följde med din fader
+till Åbo, dit han skickades att klaga
+hos Fleming öfver knektarne.
+
+DANIEL HJORT.
+                             Nåväl?
+
+KATRI.
+Nåväl, för uppror och för mord beskyld,
+emedan han sin egendom försvarat
+mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
+och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
+på knä för Fleming bedjande om nåd.
+Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
+och vände sig och--gick. Här är den plats,
+där skuldlöst flöt din faders blod!
+Här är den plats, der liflös ned din moder
+af smärta dignat!
+Här var det, som hon under nattens mörker
+gret blek sin kind och sörjde håret grått.
+Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
+och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
+Här tappade hon bort förståndets ljus
+och liknöjdt irrande i skog och mark
+åt bark af träd och sina tårar drack.
+
+    (Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar
+    sitt sken öfver dem).
+
+DANIEL HJORT.
+Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
+
+KATRI.
+Kom mig ej när, ej än min son du är!
+Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
+Så satt jag en gång invid vägens rand;
+förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
+och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta.
+Mig tycktes då, att alla goda män'skor
+på jorden voro döda. Gud var död
+och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
+kring all den döda världen. Här allena
+uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes
+som i en dröm, att du var död, det gjorde
+min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
+omgaf mitt hjärta som en läkedom.
+Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
+Alt nog--du kved ej mera vid min barm;
+och så kom jag tillbaks till Österbotten--
+Gud vet uppå hvad sätt.
+
+DANIEL HJORT.
+                        Ah! det var då
+mig Fleming tog från vägen upp.
+                                Du öde!
+
+KATRI.
+Där satt jag sedan på vår gårds ruiner
+och vackra visor sjöng till foglars kvitter--
+så vackra visor! En jag minnes än:
+"Min make föll i sitt röda blod,
+bödeln som präst vid kistan stod,
+på grafvarna giftört växer".
+
+DANIEL HJORT.
+Hur bittert söndersliter denna syn
+den sista flik af vördnad, som jag än'
+för Fleming hyser.
+
+KATRI (med återvunnen fattning).
+                   Fleming säger du!
+Hans skuldregister än jag icke slutat.
+Skrif upp på det att han din släkt utrotat,
+då Österbotten som en enda man
+sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu,
+din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror,
+för denna stupstock fallit, eller hungrat
+ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
+Ej finnes kvar i hela Österbotten
+en enda man, som var din faders vän.
+På härjad åker rostar lämnad plog,
+och floden suckar emot blodig strand,
+på härden ligger elden svart och död,
+och kyrkan står, en öde helgedom.
+Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
+borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
+Och själfva gräset uppå grafven hviskar:
+Hämnd öfver Flemings ätt i sista led!
+Det ropet gaf mig åter min besinning,
+mitt öga tändes, minnet vaknade
+och dig jag mindes, mindes hur jag smög
+ifrån dig, att du ej det skulle höra,
+och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
+i vägens dam vid krökningen försvinna.
+Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
+Dock aldrig skall jag i en moders famn
+den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
+förrän sin äkthet han bevisat mig.
+
+DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
+Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig
+intill ditt hjärta!
+
+KATRI.
+                    Gå tillbaks till slottet!
+
+DANIEL HJORT.
+O moder! mer du hatar, än du älskar.
+
+KATRI.
+Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
+Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
+då än en ung och fridsäll prins han var
+din far på hand, då denne segrande
+för folket en gång talte stolt på riksdag.
+Den ringen följde honom in i döden,
+den hör dig till som arf.
+
+DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
+                          Invid mitt hjärta
+den hvila skall, nytt lif ingjuta där.
+Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri).
+
+KATRI (vänder sig bort).
+                  När du först bevisat,
+att du är folkets son. Till dess farväl!
+
+DANIEL HJORT.
+Ja, neka, moder, neka mig din famn,
+så länge än jag håller detta namn,
+så länge än jag denna klädnad bär,
+som spunnen utaf Flemings silke är,
+så länge än jag tjänar denna makt,
+som folket uti natt och bojor bragt,--
+ja, neka till att skåda på din son,
+så länge han är sina fäders hån,
+så länge tils han slitit ur sin själ
+alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl!
+
+    (Han går).
+
+
+Fjerde scenen.
+
+KATRI (ensam).
+Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
+min kraft mig öfverger.
+    (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
+                        Där går han, o min son!
+Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar,
+och hög som natten växer hans gestalt.
+Du älskade, du lif, du vår, du sol,
+vänd åter i min famn!... Han hör ej mer.
+
+    (Hon dignar ned på schavotten).
+
+
+TABLÅ.
+
+(Studerrummet hos Ericus Erici).
+
+
+Femte scenen.
+
+    Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och några
+    andra böcker på bordet). Arvid Stålarm (inträder).
+
+STÅLARM.
+Good afton, ers högvördighet! Jag stör?
+
+ERICUS ERICI.
+För ingen del. Det är ett arbete,
+som när som hälst jag åter kan ta vid.
+Guds milda lära här jag tecknar upp
+i enkla ord för folket, och så länge
+Hans andes frid bor i min själ, förmår
+all världens strid mig icke däri störa.
+
+STÅLARM.
+Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig
+ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
+ert snille bort från statens ärender,
+som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
+
+ERICUS ERICI.
+Hvar män'ska har sin gifna plats i lifvet,
+jag tackar Gud för min och verkar där.
+Om ni tillåter, skrifver jag till slut
+den mening, som ni med er ankomst afbröt.
+
+STÅLARM (under det Ericus skrifver).
+Ni är mig just en general, herr bisp.
+Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
+där svarta bibelsprängda små soldater
+marschera uppå ert kommando fram.
+Bläckhornet är fältlägret och er själ
+det mynthus, hvarur ni i guld betalar
+den rika solden åt er trogna skara.
+Så leker ni som barn med tennsoldater
+och bryr er litet om, hur det ser ut
+i statens stora, sönderfallna hushåll.
+Men säg, herr general, hvem är väl då
+motståndaren, som så upptar er omsorg,
+att för alt annat blind ni är?
+
+ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
+                               Det är
+det onda, egenmäktiga och mörka,
+hvari vi män'skor famla; och när det
+en gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
+ha dessa droppar bläck dock mer förmått
+än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
+
+STÅLARM.
+Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
+er utom tiden, tils med oberäknadt vingslag
+den slår er hämndfull ned i stoftet snart.
+
+ERICUS ERICI.
+Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
+
+STÅLARM.
+En ädel, fromsint man ni är, Erici.
+Ej ni, som mången af vårt prästerskap,
+sökt reta folket upp emot sin konung,
+men manat det tvärtom till fridsamhet,
+där så ni kunnat. Er förtjänst det är,
+att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
+i alla tidens skiften. Ingen står
+af rikets präster därför så i aktning
+hos konungen som ni, och ingen hatas
+af hertigen så mycket just som ni.
+
+ERICUS ERICI.
+Tyvärr! Jag vet det senare.
+
+STÅLARM.
+                            Nåväl,
+till eder kunskap har väl också kommit
+det rykte, som er hela hjord har skrämt
+och spridt i hopar omkring torg och gator.
+
+ERICUS ERICI.
+Det rykte menar ni, som åter vaknat,
+att hertigen är hit på väg. Än se'n?
+
+STÅLARM.
+Än se'n?--Jag kommit att en tillflyktsort
+er bjuda inom slottet.
+
+ERICUS ERICI.
+                       Jag er tackar,
+men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
+det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
+
+STÅLARM.
+Ni vill då hällre ensam stå?
+
+ERICUS ERICI.
+                             Ej ensam;
+med min församling och mitt hopp på Gud.
+Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
+på edra strider, all min uppgift är
+vår kyrka skydda lika mot de anfall,
+som Sigismund med påfvelärans villor
+försökt mot den, och lika mot det sätt,
+hvarpå vår ärelystna hertig söker
+att den begagna som en stege upp
+till Sveriges tron. Ni ser således, jag har
+ej något ondt af hertigen att frukta,
+om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
+Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
+om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
+"Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
+följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
+
+STÅLARM (stiger upp).
+Och huru lyder då ert samvets dom?
+
+ERICUS ERICI.
+Den passar ej för edra öron, Stålarm!
+
+STÅLARM.
+Låt höra dock, jag har ett godt humör.
+
+ERICUS ERICI.
+Välan om ni så vill! Som Abels blod
+nr jorden ropade uppå en broder,
+så ropar folkets blod ock öfver er.
+Jag själf har utgått från det ringa folket
+och lidit med det, tröstat, där jag kunnat;
+men kunde slottets fängselhålor tala,
+och hade landets hundra galgar tungor,
+de skulle hviska oerhörda ord
+om huru ni herrar här er makt begagnat;--
+vill än ni höra på mitt samvets dom?
+
+STÅLARM.
+Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där.
+Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
+och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
+Men som det är, ni glömmer dock en sak,
+att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
+och där vi straffat, ha vi straffat brott,
+om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
+Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
+den, som i leken går, får leken tåla.
+    (Kanonskott i fjärran).
+Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
+
+
+Sjette scenen.
+
+    De förra. Olof Klaesson (rustad till strid).
+
+OLOF KLAESSON.
+Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått
+så kom ett ilbud ifrån Kastelholm;
+det taget är af hertigens galejor,
+vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången.
+Knapt hade budet återhemtat sig,
+så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
+
+STÅLARM.
+Ar hertigen på flottan själf?
+
+OLOF KLAESSON.
+                              Han har
+landstigit med en här vid Helsingfors.
+Jag skyndar till vår krigshär att den föra
+mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
+igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
+
+    (Olof Klaesson går)
+
+STÅLARM.
+Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
+
+    (Stålarm går).
+
+
+Sjunde scenen.
+
+ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
+Den, som i leken gått, får leken tåla,
+den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
+Gud styre alt!--Hvar var jag nu igen?
+
+    (Han börjar skrifva).
+
+Slut på andra akten.
+
+
+
+
+TREDJE AKTEN.
+
+
+(Scenen är närmast murarne på slottet. Till vänster en kanonglugg,
+bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen
+en tom kanonlavett).
+
+
+Första scenen.
+
+    Daniel Hjort. En knekt.
+
+DANIEL HJORT.
+Nå, hvarför skjuter du ej?
+
+KNEKTEN.
+                           Dum jag vore,
+om jag ej väntade. Så ädel vara
+som krut har bättre mål än luft.
+
+DANIEL HJORT.
+                                 Ja, visst!
+
+KNEKTEN.
+Ser ni den där galejan där. Den kommer
+alt närmare. Snart vänder stäfven till.
+Då,--fyr! ej förr!--Ni skall få se, hur masten,
+skall braka ner och rorman mista knoppen.
+
+DANIEL HJORT.
+Hvad har du då mot honom?
+
+KNEKTEN.
+                          Lustig fråga!
+Han är ju knekt som jag.
+
+DANIEL HJORT.
+                         Och därför skjuter
+du honom ner.
+
+KNEKTEN.
+              Han gör så han med mig.
+
+DANIEL HJORT.
+Och hvarför?
+
+KNEKTEN.
+             Hm! Därför att jag med honom
+gör just på samma sätt.
+
+DANIEL HJORT.
+                        Och varför?
+
+KNEKTEN.
+                                    Fan vet hvarför!
+DANIEL HJORT.
+Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
+
+KNEKTEN.
+Jag också, för att ordern lyder: skjut!
+
+DANIEL HJORT.
+Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt
+att krossa här ditt hufvud emot muren,
+du skakade på hufvu't först ändå.
+Nej, men han skjuter, han, för hertigen,
+som är så vänlig mot det arma folket,
+det du som folkets son i grund föraktar.
+Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk,
+du med att det försvara himlen vinna.
+Han hatar jesuiterna och adeln,
+och du, du älskar båda uti grund,
+och därför gör du ganska rätt uti
+att slaktas här för dem och slakta.
+
+KNEKTEN (betänksamt).
+Hvad pratar ni?
+
+DANIEL HJORT.
+                Hör på, hvem var din far?
+
+KNEKTEN.
+Det angår icke er.
+
+DANIEL HJORT.
+                   Visst ej en bonde,
+ty bondehertigen föraktar du
+och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven.
+Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar
+en herre, som på lumpet småfolk tänker.
+
+KNEKTEN.
+Skjut själf, här har ni luntan.
+
+DANIEL HJORT.
+                                Nej, min gosse!
+Om ock en knekt jag vore såsom du,
+jag icke för din lilla sold det gjorde,
+två gånger mindre än den knektarna
+hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
+
+    (Drager sig undan.)
+
+KNEKTEN.
+Hvad mente han? Bor satan eller Gud
+i den där svarta rocken. All min kraft
+han pratat bort. Nå gudskelof, det är
+för sent att skjuta.--Tvänne gånger mindre
+än solden, hvilken hertigen består!--
+Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
+jag huggit honom ner.--Ett sällsamt tal!
+Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
+rätt underliga tankar vakna upp,
+är bäst med en god vän att därom språka.
+
+    (Han går.)
+
+
+Andra scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar
+  efter knekten.)
+Det var det första--skall det bli det sista?
+
+
+Tredje scenen.
+
+    Daniel Hjort. Sigrid Stålarm.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
+den lilla ängeln slokar sina vingar,
+som om hon vandrat öfver lik och blod,
+som om hon varit ner i fängselhvalfven
+och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
+till kedjors rassel. Det var god idé!
+(Högt). God morgon, fröken Stålarm!
+                         (För sig). Sa' jag Blodarm!
+
+SIGRID
+Hur mår du Daniel?
+
+DANIEL HJORT.
+                   Tackar, ganska bra,
+om blott jag undantar en ryslig dröm
+i går på aftonkvisten.
+
+SIGRID.
+                       Tälj den då!
+Du drömde kanske, att du sug ett altar,
+dit tyst en flicka kom och lade ner
+ett offer, och det offret det var hjärtat.
+Oroligt var det, ville icke hållas
+på altaret, men himlens änglar kommo
+och vaggade det in i sömn till slut
+och sade se'n till dig, som stod där när:
+väck ej det hjärtat upp med dina suckar,
+låt det ha frid och ljus.
+
+DANIEL HJORT.
+                          En vacker dröm!
+Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar,
+jag drömde, att jag såg en blodig stupstock ...
+men det förstår ni ej, och det kan vara
+det bästa, om det ej det sämsta vore,
+att ni en gäng dock måste det förstå.
+
+SIGRID.
+Förvirradt talar du.
+
+DANIEL HJORT.
+                     Förvirring är
+ju tidens lösen, och förvirring är
+den enda lösningen på lifvets gåta.
+
+SIGRID.
+O, nej! försoning, frid.
+
+DANIEL HJORT.
+                         Det är en gåta,
+att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
+så vill man hällre den alt mer förvirra.
+Se det är knuten.
+
+
+Fjerde scenen.
+
+    De förra. Johan Fleming.
+
+SIGRID.
+                 Johan!
+
+JOHAN FLEMING.
+                        Du, min Sigrid!
+Här midt bland storm och död! Gå in i slottet!
+
+SIGRID.
+Så härlig morgon genom fönstret sken,
+så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
+att ut jag lockades.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+                     Det är lockfågeln,
+som skall mig narra i sitt nät. Få se,
+om ej de sätta gillret ut tillsamman.
+
+SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
+                                      Då såg jag här
+den stackars Daniel Hjort. Du känner alt;
+gör honom till din vän, var god mot honom,
+lär honom glömma...
+
+DANIEL HJORT (som lyssnat).
+                    Sa' jag inte det?
+Det här blir bra. Olycklig kärlek så
+den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
+och är han inom eller utom muren,
+hvem fäster sig därvid; det hör till turen.
+
+SIGRID.
+Jag lämnar eder nu. (Hon går).
+
+
+Femte scenen.
+
+    Johan Fleming. Daniel Hjort.
+
+JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
+                    En himmel är
+den ljufva flickans själ, så klar och ren,
+att minsta vårmolns skugga märks därpå.
+Hjort, du mår icke väl?--
+
+DANIEL HJORT.
+                         Vill ni mig hjälpa?
+
+JOHAN FLEMING.
+Du saknar sysselsättning, och din själ
+blir trött af bara intet, tanken mattas
+och lynnet bittert blir.
+
+DANIEL HJORT (för sig).
+                         Han bort bli präst,
+så kunde han ha aflat sig förvärfvat
+för fädrens synder.
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Vill du, skall jag tala
+med Stålarm, att han lämnar dig ett svärd
+och gifver dig en plats. Du ser mig ut
+att kunna föra svärd såväl som penna.
+
+DANIEL HJORT.
+Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
+Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
+
+JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
+Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
+
+DANIEL HJORT.
+Är tisteln blomma och är korpen hvit?
+
+JOHAN FLEMING.
+Hvad menar du med det?
+
+DANIEL HJORT.
+                       Alt, alt beror
+på, hvarifrån man ser.
+
+JOHAN FLEMING.
+                       Omanligt är
+att sörja så. Om lyckan är vår ovän,
+är lycklig du, ty smärtan är din vän.
+Upp, tag dess kraft uti din andes tjänst
+och lär dig glömma!
+
+DANIEL HJORT.
+                    Lär mig glömma,--hvad?
+
+JOHAN FLEMING.
+En fåfäng känsla.
+
+DANIEL HJORT.
+                  Ack, hvad ni är god!
+Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
+
+    (Stiger upp och går).
+
+JOHAN FLEMING.
+Det ligger något sällsamt, onaturligt
+i hans förändring, som jag ej förstår.
+Där speglas något brustet i hans blick,
+och ännu mera hörs det i hans tal.
+Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
+slog han ej af min vänlighet med hånfullt
+och bittert löje. Bäst är att ej märka
+på honom. Egenkärlek är hans sot
+och andras liknöjdhet dess bästa bot.
+
+
+Sjette scenen.
+
+    Johan Fleming. Arvid Stålarm. En officer (vandrande
+    på muren). Senare en parlamentär.
+
+OFFICEREN.
+Den slup, som nyss med underhandlingstecken
+mot slottet lade, nu helt nära står:
+nu lägga de vid muren till.
+
+    (Stiger ner från muren).
+
+JOHAN FLEMING
+                            Hvad vill man?
+
+STÅLARM.
+Ett bud från flottan att med litet prat
+oss roa, medan krigsorkestern stämmer
+till ett fortissimo.
+
+PARLAMENTAREN (uppstigande från sjösidan på muren med
+  en hvit fana i handen).
+                     Jag hälsar dig
+från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
+att eder landthär är vid Helsingfors
+af hertig Karl fördrifven och besegrad.
+Godvilligt öppna därför detta slott
+och afsvärj Sigismund för sista gången,
+om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
+
+JOHAN FLEMING.
+Hvad säger han? Styr blinda lyckan världen?
+
+STÅLARM.
+Tillbaka hälsa till din amiral
+och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
+är af vår landthär slagen och fördrifven,
+och att han därför må ta sig i akt,
+om han vill hoppas att sin flotta rädda.
+Säg det åt honom, han på mig skall tro
+med lika mycket skäl, som jag på honom.
+
+PARLAMENTÄREN.
+Det svar var väntadt af ert öfvermod;
+hör därför hvad till sist jag nu er säger.
+Om längre med ert trots ni retar oss,
+skall amiralen de af edra vänner,
+som följa oss från Kastelholm som fångar,
+halshugga låta och till er varnagel
+fastspika deras hufvuden på pålar
+midt i er egen åsyn, för att så
+från blodig talarstol för er predika
+med skräckfull död er egen framtids dom.
+Betänken er! Det gäller deras lif.
+
+JOHAN FLEMING.
+Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
+Din hvita fana rodnar utaf blygd
+för sådant tal: vanhelgadt är dess skygd.
+
+STÅLARM.
+När rättigheter, vuxna ur vårt hjärta,
+med makt och ära stå på slumpens spel,
+ett mänskolif en småsak blir, ett öre
+på tidens raffelbord. Jag offrar dem
+som mig de offrat, om på dem det galt.
+Fäll ner din hvita fana, skynda dig
+tillbaka, om du döden undgå vill.
+Det enda svar, vi ha på sådant tal,
+är ärligt motstånd uppå lif och död.
+
+PARLAMENTÄREN.
+Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
+ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
+
+    (Stiger ner bakom muren).
+
+JOHAN FLEMING.
+Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
+vi kunna skåda bort till andra stranden.
+Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
+ej så våldföra sig på fångne män!
+
+    (Stålarm och Johan Fleming gå).
+
+
+Sjunde scenen.
+
+DANIEL HJORT (inkommer).
+När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
+ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
+af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
+han sig ett beläte, för hvilket han
+sitt offer tände--och det nämde Äran.
+O, hvilken härlig afgud! härlig är
+med herre släkt, och Kain han var på jorden
+den förste herrn. Det var en snillrik karl!
+Så konstigt skapade han denna afgud,
+att just i den man dyrkade sig själf,
+som om den varit bräckligt spegelglas,
+och dock står den ännu. För dig, o, ära!
+jag lefver, dör!--"För dig, o, ära! slår jag
+min bror ihjäl!"--"Jag tackar er så mycket,
+er äran är!"--Ha, en ironisk Gud!--
+Och världen har han bunden uti kedjor.
+En broder hade Abel, Seth vid namn,
+hvarföre hämnades han ej på Kain?--
+Det var en stackare! Hvarföre smög han
+ej in i Kains palatser och sin knif
+högg genom ryggen in alt till hans lefver?
+Han ämnade det kanske, smög sig in,
+såg Kains afgudabild, förtrollades
+och föll i stoftet neder, ångerfull.
+Det var en stackare! Ej sant, I skuggor,
+I blodiga? Ej sant, I alla andar,
+som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
+där edra ben, ombundna än af kedjor,
+i mörkret lysa!--Hämnd! Hämnd!--
+Tyst jag kommer:
+och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
+Vår nästa natt skall bli min första dag!
+
+    (Går).
+
+
+åttonde scenen.
+
+    Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming.
+
+EBBA FLEMING.
+Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
+man ser på andra stranden hemska värktyg
+uppresta...
+
+STÅLARM.
+            Se ej dit, man vill förskräcka
+vårt mod: det skall blott högre egga det.
+Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
+ge härlig dödssalut och följesvenner
+på färden till en bättre värld. Upp, knektar!
+Till luntorna! I kretsar utaf eld
+må alla murar flamma högt af vrede! (Går).
+
+    (Kanonskott, scenen starkt upplyst).
+
+JOHAN FLEMING.
+Är detta ärans glans, är det den lager,
+jag drömde hjälten ge en evig dager?
+Fins intet ridderskap i Sverige kvar?
+Vårt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar?
+Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
+en sådan blodig handling på sitt samvet?
+Säg att den det ej har, och jag skall ega
+ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
+en blixt uppå hvar egg!--
+
+EBBA FLEMING.
+                         Till striden, son!
+
+JOHAN FLEMING.
+Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
+Bort kärlek, ömhet!--Arma fosterland!
+
+    (Går. Ebba följer honom).
+
+
+TABLÅ.
+
+(Amiral Scheels högkvarter gent emot Åbo slott. Ett boningshus
+till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
+
+
+Nionde scenen.
+
+    Tvänne af hertigens soldater (gående på vakt utanför boningshuset).
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Nå, du säger ingenting.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Jag tänker.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Hvad tänker du dä?
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Jag tänker uppå en visa.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Och jag tänker på fästningen ... den håller i som en sköldpadda. Vet
+du hvad sköldpadda är, du?--Det är en sorts stockfiskar, som ha ett
+ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de
+krypa ut därifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi
+hålla dem i eld från både land och vatten.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Hur tror du det ser ut där innanför? Finnarne kunna trolla, du.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Må de använda hvad makt som hälst, utan folkets kärlek stå herrarne
+utan rötter. Puh! kommer ovädret, och där ligga de som stormfallen
+skog.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Jag undrar hur de ha det där hemma hos oss bortom älfvarna i dalen.
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var
+bondedräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap,
+min flicka och min frihet.
+
+ANDRA SOLDATEN.
+Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
+
+
+Tionde scenen.
+
+    De förra. Daniel Hjort.
+
+DANIEL HJORT.
+Hvar är er amiral? För mig till honom!
+
+FÖRSTA SOLDATEN.
+Pass, min gosse, hvad vill du honom?
+
+DANIEL HJORT.
+Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut
+mig genom hjärtat. Det mig kvittar lika.
+
+
+Elfte scenen.
+
+    De förra. Amiral Scheel (träder ur boningshuset.)
+
+SCHEEL.
+Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger
+er genom vakterna och stör min hvila?
+
+DANIEL HJORT.
+Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej
+frän slottet, fast jag kommer därifrån.
+Jag har ej namn, fast jag har tvänne namn.
+Dagsgammal är jag, fast en man till år,
+och mer än tusen lif jag gäller dock
+för eder, hertigens och folkets sak.
+
+SCHEEL.
+Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man
+blott fatta kan, att ni från slottet är,
+det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
+
+DANIEL HJORT (upptager sin ring).
+Du ring, blif du min förespråkare!
+O, stod här hertigen för mig som ni,
+och denna ring jag lämnade åt honom,
+som nu åt er, han visste hvad den gälde.
+
+SCHEEL (betraktar ringen).
+Det är min hertigs vapen.
+
+DANIEL HJORT.
+                          Denna ring
+han åt min far en gång som minne gaf;
+som den jag ärft, med den jag ärft hans blod,
+hans sak, hans hämnd.
+
+SCHEEL.
+                      Kom, följ med mig, så få
+vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
+
+    (Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
+
+
+Tolfte scenen.
+
+ANDRA SOLDATEN (ensam).
+Det där betydde något. Har den där icke något ondt i sinnet mot oss,
+så har han det mot någon annan.--Huh, det är så hemskt och dödstyst
+i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger).
+
+    (Mel. O, Wärmeland, du sköna, du m. m.)
+
+    I stugan väfver vännen, jag håller så kär,
+    för sakna'n så häftigt väfven lider.
+    Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär,
+    det är ifrån konung Göstas tider.
+    Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän,
+    och när jag blir gammal, min son får det igen,
+    det får han, om jag lefver så länge.
+
+    Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng,
+    Gud gifve att rik vore säden!
+    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng:
+    godt sofver man, när man dör med heder.
+    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
+    när det med tro och frihet i landet illa står.
+    Gud skydde vår hertig och Sverige!--
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer från
+    boningshuset) Senare Scheel.
+
+DANIEL HJORT.
+Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva
+mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
+och slottets kraft just i dess kraft förlama.
+Skryt se'n med äran än!
+
+SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
+                        Ni glömde guldet;
+här är det. Lycka till! Var säker att
+ej hertigen skall glömma er. God natt!
+
+    (Går in i boningshuset.)
+
+DANIEL HJORT.
+God natt, mitt forna lif. Nu tysta månsken,
+du nattens onda, bleka samvete,
+gengångare i jordens midnattsdröm,
+tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf,
+ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. (Går).
+
+ANDRA SOLDATEN
+(sjunger om sista versen i sin sång).
+
+    Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng,
+    Gud gifve, att rik vore säden!
+    Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng:
+    godt sofver man, när man dör med heder.
+    Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
+    när det med tro och frihet i landet illa står.
+    Gud skydde vår hertig och Sverige!--
+
+Slut på tredje akten.
+
+
+
+
+FJÄRDE AKTEN.
+
+
+(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom
+fönstren och belyser föremålen i början af akten).
+
+
+Första scenen.
+
+    Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
+    till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt).
+
+EBBA FLEMING.
+Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
+den långa natten efter rastlös strid
+i fyra dar; men ack! Hur går den upp!
+Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig!
+I veklig klagan sjunker jag,--och där,
+därute, obevekligt såsom förr
+fiendtlig flotta står, och intet segel
+till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
+och intet bud om våra vänners öde
+framtränga kan till oss.--Tyst! Upp han vaknar.
+
+JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
+Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig
+så styrkt, så glad!
+
+EBBA FLEMING.
+                    Du drömt?
+
+JOHAN FLEMING.
+                              Och idel ljus
+och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
+Till mig kom kungen dit uppå besök,
+då fridens första skörd på gyllne fält
+jag in med folket bärgade tillsammans.
+Alt var förändradt: rika parker, där
+nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
+och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
+inunder armen, och så gingo vi
+igenom folkets högtidsklädda leder,
+och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
+och mössor svängdes vid hurra i luften,
+och suckande såg Sigismund på mig
+och sade: byt ditt rike emot mitt!--
+Så man sig själf kan smickra uti drömmen
+och glömma bort i denna lifvets afbild
+all strid och omsorg.--Moder, ingen visshet
+om landthärns öde än?
+
+
+Andra scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm (som inträdt). Senare Olof Klaesson.
+
+STÅLARM.
+                      Ett bud har kommit
+i denna natt; igenom sorglös vakt
+det lyckats smyga hit.
+
+JOHAN FLEMING.
+                       Och detta bud?
+
+STÅLARM (pekande på Olof, som inkommer)
+Här är det.
+
+EBBA och JOHAN FLEMING.
+            Olof Klaesson!
+
+OLOF KLAESSON.
+                           Ja tyvärr!
+
+EBBA FLEMING.
+Och krigshärns öde?
+
+OLOF KLAESSON.
+                    Spridd är den och slagen,
+och jag hardt när att bli tillfångatagen.
+Förgäfves jag de lejda skaror ropar
+och söker samla deras spridda hopar:
+om ej jag några falska hjärtan stungit,
+de själf i band till hertigen mig tvungit.
+Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
+jag hit till eder kommit ej igen.
+Vi skola hålla oss till sista man,
+oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
+
+STÅLARM.
+Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
+ehur' det snart får skäl: besättningen
+gör myteri, står trotsig vid kanonen
+och skjuter ej: förräderi kringsmyger,
+insnärjer oss.
+
+EBBA FLEMING.
+               Och ingen hjälp från Polen.
+
+JOHAN FLEMING.
+O, Sigismund!
+
+OLOF KLAESSON.
+              Så återstå dock vi.
+
+STÅLARM.
+Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
+vi, öfvergifne och förgätne här!
+Ha, Sigismund, är detta lönen då
+för all den trohet, vi emot dig visat!
+O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
+som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
+som drifver barnet att sin fader hylla,
+att såsom yngling vörda än hans svaghet
+i gråa hår och skydda dem för skymf;
+den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
+dock stiger, då den böjer undersåten
+för kungen ned att honom dårligt dyrka
+som landets fader och sin äras borgen!
+O! att vi kväst den, såsom hertigen,
+som alla andra, och vår egennytta
+sått ner i upprorsandans feta jordmån
+och skördat där vid packets jubel nu;--
+då hade vi ej öfvergifna stått
+med bruten lit och ensam, sviken tro!
+
+EBBA FLEMING.
+Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
+det finska ridderskapets pelare,
+vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
+själfständiga och fasta svärd!
+
+STÅLARM.
+                               Tack Ebba!
+Jag har ej sofvit uppå tvänne nätter.
+Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
+Upp, trötta tanke, eftervärlden manar;
+natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson).
+                            Hur var det?
+Vår krigshär slagen är. Då hvilar alt
+på oss allén'. Dock, ännu låt oss hoppas
+på hjälp från Polen. (Officerare inkomma).
+                     Här befälet kommer,
+som hit till sista råd jag sammankallat.
+
+
+Tredje scenen.
+
+    De förra. Officerare. Daniel Hjort.
+
+STÅLARM.
+Ha'n I med veteranerne besatt
+slottsportarna och uppstält knektarne
+här utanföre?
+
+    (Sorl bakom scenen).
+
+FÖRSTA OFFICEREN.
+              De er svara själfva.
+
+DANIEL HJORT (for sig)
+Hör, det är min orkester det, och stycket,
+som spelas upp, det eder dödspsalm är.
+
+ANDRA OFFICEREN.
+Doft växer deras knöt, med möda fick jag
+dem ordnade. Till hertigen har redan
+en del i nattens mörker öfverflytt,
+och af de öfrige är svårt att säga
+hvem är att lita på.
+
+STÅLARM.
+                     Välan, vi skola
+snart få rent spel i saken, och från hvetet
+alt ogräs själft må skilja sig!
+    (Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt)
+                                Soldater!
+Man sagt mig att bland eder----
+    (Sorlet tillväxer).
+Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
+I pliktförgätne, som med fega tankar
+förkväfven modet i de bättres bröst,
+I dåliga kamrater, tron I väl
+att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
+som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
+på gafvel upp, att sådan giftig luft
+må strömma ut och ej oss här fördärfva!
+
+    (Går hastigt från balkongen).
+
+JOHAN FLEMING.
+Jag kan, jag vill ej tro det--
+
+STÅLARM.
+                               Skåda själf!
+
+JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
+De bölja om hvarandra. Täta massor
+mot porten störta sig. Förgäfves söka
+de gråa veteraner häjda dem.
+
+STÅLARM.
+Må ingen häjda dem.
+
+OLOF KLAESSON.
+                    Du vågar mycket.
+
+STÅLARM.
+Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
+också till hjärtat kunnat sprida sig.
+Nu må värt råd begynna.
+
+OLOF KLAESSON.
+                        Värre makter
+än missmod värkat det.--Om jag tror orätt,
+    (med en blick på Hjort)
+så visar detta bleka anlet galet.
+
+STÅLARM.
+Kamrater! Finnes någon ibland eder,
+som önskar öfvergå till hertigen,
+han fritt det säge, fritt det göra må;
+ty intet annat återstår för den,
+som blifver kvar, än att med ära falla.
+    (Tystnad).
+Fins någon ibland er, som något har
+att hoppas på af hertigen och röstar
+för underhandling?
+
+FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
+                   Non illo parcet
+Tempore dextra reis.
+
+STÅLARM.
+                     Välan då, vänner:
+fast svikna i vår lit på Sigismund,
+fast öfvergifne af vårt eget folk,
+vi skola visa hertigen i döden,
+att än vår konung och hvarandra trogna
+vi till hans planer ropa enigt: nej!
+Och när på tröskeln här den siste fallit
+och hertigen instörtar jublande
+i dessa salar, blott en man, en fackla
+behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
+Och i ruinerna af dessa hvalf
+vi honom och vårt nederlag begrafva--
+och Sveriges tron och Sigismund är räddad.
+
+TREDJE OFFICERN.
+Hurra för Sigismund! Vi följa dig.
+
+DE ÖFRIGE.
+Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm!
+
+STÅLARM.
+Så svärjen det vid edra dragna svärd,
+vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
+
+ALLA (draga svärden).
+Vi svärja det.
+
+STÅLARM.
+               Så återstår oss blott
+att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
+
+JOHAN FLEMING.
+Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
+dock är den stark nog att en fackla föra.
+Förtro det värfvet mig.
+
+STÅLARM.
+                        Må gå. Åt dig
+vår ära vi förtro med detta.--Nu
+må hvar och en i tysthet sig bereda
+för evigheten. Sedan samloms här
+med klara samveten och glada hjärtan,
+att tömma före stridens sista brand
+den sista guldpokaln för kung och land.
+
+ALLA.
+Hurra för Stålarm!
+
+    (Officerarne aflägsna sig småningom).
+
+EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
+                   O, min son! (Stålarm går).
+
+JOHAN FLEMING.
+                               Min moder,
+Vi måste rädda Sigrid.
+
+EBBA FLEMING.
+                       Det är sant!
+
+JOHAN FLEMING.
+Följ henne du, blif hennes moder.
+
+EBBA FLEMING.
+                                  Johan!
+En bättre tröstarinna finner hon
+i hvarje kvinna än i mig.--Nej här,
+lik Indiens stolta enkor vill jag dö
+och ila utur offerbålets lågor
+till ärans himmel i min makes famn! (Går).
+
+
+Fjärde scenen.
+
+    Johan Fleming. Sigrid Stålarm (inkommer förklädd till bondflicka)
+
+SIGRID.
+Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
+befalt att kläda mig i denna dräkt
+och sagt att bort jag måste härifrån,
+hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
+och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
+Hvarföre vill min far mig sända bort?
+
+JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
+Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag.
+
+SIGRID (ödmjukt).
+Och därför----
+
+JOHAN FLEMING.
+              Ämna vi dig från oss sända.
+I denna dräkt man dig ej känna skall,
+till dess du hunnit fram till våra vänner,
+och färden går helt lätt här öfver viken,
+dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer.
+
+SIGRID.
+O, att den hunne mig!--Och du ej frågar
+om jag det ville...
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Svara, Sigrid, mig,
+säg öppet--då du gaf din hand åt mig,
+gaf du af kärlek den?--
+
+SIGRID.
+                       Har jag dig gifvit
+ett skäl till tvifvel om min tro?
+
+JOHAN FLEMING.
+                                  Ah nej!
+Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl.
+Jag vet ej, men----nu, Sigrid, säg mig--kan
+du älska?
+
+SIGRID.
+          Ej så innerligt, som du.
+
+JOHAN FLEMING.
+Låt mig få se i dina vackra ögon.
+Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
+tillsamman här och dö med mig--ej sant,
+de skulle icke stråla rätt af fröjd?
+Du svarade mig ja kanske, men sedan
+du lade till: "i denna tunga sal
+här är så kvaft"... Mins du?
+
+SIGRID.
+                             Nej!
+
+JOHAN FLEMING.
+                                  Jo, du mins det
+Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
+hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
+du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle
+ej plågat dig så länge, som jag nu
+fast omedveten gjort det.
+
+SIGRID.
+                          O, min Gud!
+
+JOHAN FLEMING.
+Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf
+jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
+Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
+som är dig värd, och mins mig som en vän!
+
+SIGRID.
+Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
+jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
+dock intet annat än få dö.
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Och hvarför?
+Rår du väl för, att ej jag dig var kär
+i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta,
+hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
+Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
+ej göra det.
+
+SIGRID (för sig).
+             O, om jag hade mod
+att säga honom alt!
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Jag går att ställa
+i ordning slupen till din affärd nu.
+Farväl så länge! (Går).
+
+SIGRID.
+                 Gå ej, Johan! Ah!
+Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
+    (Betäcker sitt ansigte med händerna).
+Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat
+mig i det onda hjärtats våld!--Se där
+den hvita kransen på Mariebilden!
+Är jag lik den, som kransen fordom band?
+Ja, som den brutna rosen är den friska.
+
+
+Femte scenen.
+
+    Sigrid. Daniel Hjort.
+
+SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
+Han!
+
+DANIEL HJORT.
+     Hvem har spökat er så vidrigt ut?
+
+SIGRID.
+Om icke denna dräkt behagar er,
+jag aldrig häller frågat om ert tycke.
+
+DANIEL HJORT.
+Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?--
+Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
+på hårda, konstigt brutna ädelstenar?
+Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
+Har ni sett solsken i hvitmenad graf?--
+Hvar är er spegel, fröken?
+
+SIGRID.
+                           Sista gången
+vi talas vid, och ni kan tala så?
+
+DANIEL HJORT.
+Nåväl, så kan jag säga något annat.
+Hvem är ni, sköna mask?
+
+SIGRID.
+                        Om ondt jag gjort er,
+var det min mening ej.
+
+DANIEL HJORT.
+                       När satan frestar,
+så frestar han i änglaskrud.
+
+SIGRID (aflägsnande sig).
+                             O, Gud!
+
+DANIEL HJORT.
+Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
+och nytja ej till annat edert hjärta,
+att det ert namn ej hånar. Nytja ord,
+som vingar ha från himmel alt till jord,
+och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
+åtminstone så nådig, som rättrådig.
+
+    (Sigrid går).
+
+
+Sjette scenen.
+
+DANIEL HJORT (ensam).
+Skall jag er låta dö och dö med er,
+med hertigen och alt i samma lågor?
+Så vore striden slut och allting slut,
+så finge jorden frid och döden bredde
+det tjocka täckelset, som hålla skall
+till domedag, uppå min hemlighet,
+och alla dessa synder, fienders
+som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
+som hänger öfver tusen hufvuden,
+på spindeltråden af min svaga vilja!
+Nej, nej! Därför blef jag ej född, därför
+ej forsar de förtrycktes blod med storm
+från hjärtat upp till hjärnan genom mig.
+I af grunden har himlen dykat ned
+ny kraft att hämta upp till brustet världsskick.
+Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
+att intet annat utom dig den vet,
+håll vilda hat, håll fast vid hjärtats rot
+och lär det endast slå på din befallning!
+
+
+Sjunde scenen.
+
+    Daniel Hjort. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
+    En veteran (inhämtande vinbägare). Officerare. Senare Sigrid.
+
+STÅLARM (i samtal med en officer).
+När jag var barn, en tvillingsbror jag hade,
+som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
+jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
+ifrån att komma i den svarta jorden.
+Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
+som barn vi önskat, ofta se'n besannas:
+ty nu vi resa genom luften rakt
+en genväg öfver jorden bort från lifvet.
+Räck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
+för hedern, lifvets vin och ärans pärla
+i botten uppå lifvets bägare!
+    (Alla dricka).
+Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
+
+OLOF KLAESSON.
+Ha alla sina bägare? Se här!
+
+    (Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
+
+    Sång.
+
+    Sankt Göran det var en riddare god
+    vid glas som svärd.
+    Med glädje han drack och med fröjd göt sitt blod,
+    stolt var hans färd.
+    Mot draken han kom med svärdet i hand
+    och en munter sång,
+    och fallen låg draken i purpurröd sand
+    på samma gång.
+    Hurra för mod och fröjd!
+
+    KÖR.
+    Hurra för mod och fröjd!
+
+OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
+Hvad nu? Din bägare är full till randen.
+Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
+
+    (Sjunger).
+
+    Sankt Göran han för prinsessan som fru
+    till egen härd.
+    Och kungen han sade: "den bäste är du,
+    en krona värd!"--
+    --"Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
+    den är mig för tung.
+    Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
+    min dyre kung!"--
+    Hurra för tro och fröjd!
+
+    KÖR.
+    Hurra för tro och fröjd!
+
+(Ett kanonskott höres).
+
+OLOF KLAESSON.
+De börja redan, än en vers är kvar.
+
+    (Sjunger).
+
+    Mot fiender hundra ensam han stred,
+    hans kung vardt blek.
+    Han högg och han segrade, dignade ned,
+    gladt som på lek.
+    Och kungen höll in på segrande färd
+    och med blick i brand.
+    O! finge jag byta fast tusende svärd
+    emot din hand!
+    Hurra för fröjd och död!
+
+    KÖR
+    Hurra för fröjd och död!
+
+(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)
+
+OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
+Hvart skall du, Daniel Hjort?
+
+DANIEL HJORT.
+                              Hvad rör det er?
+
+OLOF KLAESSON (håller kvar honom).
+Förrädare!--Se hur han bleknar vid
+det namnet, vänner!
+
+DANIEL HJORT.
+                    Bort till murarne
+förr'n hertigen är här!
+
+OLOF KLAESSON.
+                        Bekänn, din skurk!
+
+DANIEL HJORT.
+Bevis! Emot min oskuld återstudsar
+uti er egen hals det namnet: skurk!
+
+SIGRID (inkommer).
+
+OLOF KLAESSON.
+Bevis?--Hvad gjorde du i mörka natten
+i amiralens läger?
+
+DANIEL HJORT.
+                   Hvad jag gjorde?--
+Säg, efter ni det.
+
+OLOF KLAESSON.
+                  Aha! Så har du
+dock varit där.----Om jag ej upptäkt honom,
+han än förrådt...
+
+OFFICERARNE (draga värjorna).
+                  Ned med förrädaren!
+
+SIGRID (störtar sig emellan).
+Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
+
+DANIEL HJORT.
+Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!--
+Javäl, jag er förrådt, förrädare!
+
+SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
+
+DANIEL HJORT (fortsättande).
+Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
+som blad förspridt; just jag är den, som bringat
+er uppå fall--och det min stolthet är!
+
+FÖRSTE OFFICERN.
+Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker
+värjan af en officer och försvarar sig).
+
+OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
+                Nej, bättre skall han straffas!
+
+STÅLARM.
+Du, svarta otack--som jag så har trott.
+I lifvet blir det bittra aldrig slut.
+Med honom handla, Olof, som du vill,
+jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
+
+    (Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson
+    med Daniel Hjort).
+
+
+Åttonde scenen.
+
+    Sigrid. Johan Fleming.
+
+JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
+Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår!
+Och den föraktlige! Sof, evigt sof!--
+
+    (Nedlägger henne på soffan).
+
+
+TABLÅ.
+
+(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad
+vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker).
+
+
+Nionde scenen.
+
+DANIEL HJORT.
+Vid pelaren de nitat mig i kedjor
+i slottets kruthvalf här. Jag måste dö
+med dem i samma död, jag måste se,
+hur facklan väcker upp förstörelsen,
+som slumrar här kring mig och dödstyst hotar
+riksföreståndarn, folket, fosterlandet
+med undergång. 0, afgrundsmakt af hån!
+O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan
+för den förbannelse, jag slungar ut
+mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner!
+Du håller kedja! Lumpna, usla järn,
+du är mer stark, mer evig än min ande!
+Ha, ha, ha, ha!--Hör, huru hvalfven skratta
+åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif!
+Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig,
+men rädda, rädda hertigen och folket!
+
+Ej svar, ej tröst!--Blott som ur annan värld
+kanonen doft igenom hvalfven suckar.
+Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
+Frid, frid!
+
+    (Faller i vanmakt mot pelaren).
+
+
+Tionde scenen.
+
+    Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm.
+    (med en brinnande fackla)
+
+STÅLARM.
+Här har du facklan. Redan man från borggår'n
+oss trängt till slottets dörrar. Hertigen
+själf stormar fram. På borggår'n står han redan.
+Så snart du hör i hvalfgången signalen,
+tänd an de där. Farväl! (Går).
+
+
+Elfte scenen.
+
+    Daniel Hjort. Johan Fleming.
+
+JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
+                        I vanmakt fallen!
+Naturn är altför god.
+
+DANIEL HJORT (uppvaknar).
+(De fixera hvarandra med en lång, stum blick)
+
+JOHAN FLEMING.
+Förmätne, djärfs du än uppå mig se!
+
+DANIEL HJORT.
+Min blick dig följer som ett samvete.
+
+JOHAN FLEMING.
+Be bort till Gud och gör din sista bön!
+
+DANIEL HJORT.
+Din hand förvissne! Jag har bedt min bön.
+
+JOHAN FLEMING.
+Fins ingen Gud, då så en usling dör.
+
+DANIEL HJORT.
+Ej för ett sådant värf, du här utför.
+
+JOHAN FLEMING.
+Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron!
+
+DANIEL HJORT.
+Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton!
+
+JOHAN FLEMING.
+Du fram den kallat och med den du dör.
+
+DANIEL HJORT.
+Men er med mig i afgrunden jag för.
+
+
+Tolfte scenen.
+
+    De förra. Sigrid.
+
+SIGRID.
+Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen
+att oss fördärfva alla. Nej, han har,
+han har det icke gjort.
+
+JOHAN FLEMING (kallt).
+                        Du, Sigrid, här?
+Hvad vill du här?
+
+SIGRID.
+                  Få visshet och få dö.
+
+JOHAN FLEMING.
+Olyckliga, vanära icke dig,
+ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig!
+
+SIGRID.
+Hvad är mig far och namn och alt mot honom,
+i lifvet falskt, i dödens stund ändå,
+engång, vill hjärtat fritt och öppet slå!
+Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort:
+o, säg du ej det hemska brottet gjort.
+Du det ej gjort? Ett svar!--Du tiger ... tiger?
+
+DANIEL HJORT.
+Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm:
+jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.
+
+SIGRID.
+Du har det gjort?
+
+JOHAN FLEMING.
+                  Betviflar du det än?
+
+SIGRID.
+Att dessa dystra hvalf snart remna finge
+och bort med dessa brustna hjärtan ginge!
+Gif, Johan, mig din arm.--(Till Daniel Hjort).
+                          Beklagansvärde!
+I denna stund du mig förakta lärde.
+
+JOHAN FLEMING.
+Min klinga törstar, men den är för god
+att sölas i en fängslad uslings blod.
+
+DANIEL HJORT.
+Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
+så hören ock den djupt föraktade--
+den djupt föraktade, hvars fostran till
+en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
+man trodde sig fullbordat och försäkrat.
+Man därför tog mig, därföre man kväfde
+min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
+höll svärd på afstånd, nytjade min hand
+till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst.
+Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet
+man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
+sa långt man fått mig, solade man stolt
+sin äras glans emot min ringhets natt.--
+Då kom till mig en oförväntad gäst.
+Ni mins den gamla kvinnan på er fest:
+sin son hon sökte där, den siste af
+det folk, som gått igenom er i kvaf.
+Med henne vid sin faders graf han stått,
+och denna graf var en schavott.
+Hed eder har han gått i gyllne sal,
+när uti fängelsernas grymma kval
+hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
+för det de för sin rätt, sin frihet stridit.
+Mot er i döden än sitt trots han bär,
+och denne son,--i kedjor står han här!
+
+JOHAN FLEMING.
+Hör upp!
+
+SIGRID.
+         Du öde!
+
+JOHAN FLEMING.
+                 Lögn!
+
+SIGRID.
+                       Nej, honom hör!
+
+DANIEL HJORT.
+Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
+sin hämnd till min förtviflan öfver er.
+Och det försmådda hjärtat, det fick ro,
+och tviflet flög och tanken fick en tro.
+Jag hade intet svärd, jag hade ord,
+jag hade ingen makt, jag hade list,
+och se, jag bragt er dock till fallets rand!
+Och fast ni bundit mig i kedjors band,
+I kunnen icke kedja sanningen;
+och fast mitt brott mig för i afgrunden,
+Guds dom i samma eld er rycka skall;
+och fast I bringen hertigen till fall,
+I kunnen ej förgöra lif och ljus.
+Ja, störta slottet, er och oss i grus!--
+Ersättning en gång eftervärlden tar!
+
+    (Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgången.
+    Svärdsgny och röster).
+
+JOHAN FLEMING.
+Vårt svar!--Signaln det var--till domen far!--
+
+RÖSTER I HVALFVET.
+Hell! Hertigens är segren!
+
+DANIEL HJORT.
+                           Håll!
+
+SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
+kastar den blixtsnabt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk.
+Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter)
+
+DANIEL HJORT.
+                                 Min kedja lös!
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    De förra. En officer och knektar af hertigens parti
+    (inrusa med facklor och dragna svärd).
+
+JOHAN FLEMING (griper en fackla).
+Hit facklan!
+
+DANIEL HJORT.
+             Grip honom!
+
+    (Några af knektarne gripa Johan Fleming).
+
+JOHAN FLEMING.
+              Alt för sent!
+
+DANIEL HJORT.
+                            Kom lös min kedja!
+    (Knektarne befria honom från kedjorna).
+Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft!
+Luft! Frihet! (Störtar ut).
+
+SIGRID (uppvaknande).
+              O, min Gud, hvad har jag gjort!
+
+    (Faller ånyo i vanmakt).
+
+Slut på fjärde akten.
+
+
+
+
+FEMTE AKTEN.
+
+
+(En fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till vänster ingången,
+till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
+sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
+åt höger i fonden).
+
+
+Första scenen.
+
+    Fångvaktaren (ensam).
+
+När jag var ung i världen, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var
+det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet
+genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng
+med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så
+kom där ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och
+hertigen kom bak lås och bom. Knapt skrek min första gosse i vaggan, så
+kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef
+själf konung. Så fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort
+sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka
+sin bror med en ärtsoppa till andra världen. Besynnerligt, att min
+hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om
+det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten.
+Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gälde det
+kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag
+om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls där icke
+länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast därvid. Från den
+tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af
+Sigismunds--och nu?--så går det, så går det! Jag skulle säga, som det
+står i psalmen:
+
+    Alt hvad vi på jorden äge,
+    det är alt förgänglighet.
+    Hvad vi timligt öfverväge,
+    är ostadig stadighet.
+
+om jag icke själf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror
+jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min plikt och
+har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten
+till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
+
+
+Andra scenen.
+
+    Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer förklädd från vänster).
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Ni, herr Olof Klaesson?--Ni lefver?
+
+OLOF KLAESSON.
+Tyst! Låt mig träffa min bror.
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Men'
+
+OLOF KLAESSON
+Var lugn för din tjänst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han
+utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag är ett, liksom ni och ert
+svärd. Jag är en hård järndörr, bara en hård järndörr och sätter ingen
+in, ej häller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle
+jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men
+hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom
+samvetet, har aldrig gjort det förr.
+
+OLOF KLAESSON.
+En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller
+ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf
+i stället.
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Gud bevare mig för det. Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom,
+men gör det kort, ty hertigen är här i rappet!--Kom ut, herr Johan,
+här är en, som vill råka er.
+
+    (Öppnar dörren till höger i fonden).
+
+
+Tredje scenen.
+
+    De förre. Johan Fleming.
+
+JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
+Min bror, du lefver, du är fri!
+
+OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
+                                Håll Johan!
+Vår ära vi förtrodde i din hand.--
+Hur har du fylt ditt värf?
+
+JOHAN FLEMING.
+                           Anklaga mig!
+Mitt svar...
+
+OLOF KLAESSON.
+Fort! För det svaret trotsar här
+jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
+i går ännu en gång ur oväns hand
+med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
+fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
+Nåväl----
+
+JOHAN FLEMING.
+         Begär få tala med en annan;
+min sorg mitt ord förkväfver.
+
+OLOF KLAESSON.
+                              Usla feghet!
+Och denne är min bror!
+
+JOHAN FLEMING.
+
+                       Du miste tar.
+Vid Gud! Jag var ej feg!
+
+OLOF KLAESSON.
+                         Så svara mig.
+Jag önskar intet högre, än att du
+den tanken döda må.
+
+JOHAN FLEMING.
+                    Nåväl, så hör!
+Om du, liksom de andra af de våra,
+ej lös dig slitit, skulle du ha sett
+min falska brud invid sin faders fötter,
+vansinnig öfver hvad hon gjort.
+
+OLOF KLAESSON.
+                                Hvad då?
+
+JOHAN FLEMING.
+Af brottslig kärlek till förrädaren...
+
+OLOF KLAESSON.
+Ej möjligt!
+
+JOHAN FLEMING.
+            Slog hon facklan ur min hand.
+Signalen oss förrådde, hertigens
+soldater trängde in, jag mins ej mer.
+
+OLOF KLAESSON.
+Så har då alt mot oss sig sammansvurit!
+Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
+
+JOHAN FLEMING.
+Såg henne du?
+
+OLOF KLAESSON.
+              Det måste varit hon.
+Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt,
+där muren högst sig reser upp ur fjärden.
+så luftig som en dimma vandra fram.
+På mörka lockar skeno gyllne smycken,
+tillsammanvirade som till en krona.
+Hon sjöng en sång till vågornas musik
+och gick som en sömngångerska så säker
+på murens sista, silfverglänsta rand.--
+Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
+Hon var försvunnen, och när fram jag hann--
+blott stjärnorna i vattnet dallrade----
+
+JOHAN FLEMING.
+O, måtte hon det varit!--Såg du ej?...
+
+FÅNGVAKTAREN (vid ingången)
+Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
+
+OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfästet, blickande åt ingången).
+Långt borta är han än. Hör Johan! Han
+ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
+Du är den siste grenen af vår ätt.
+Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt.
+Du smyger bort.
+
+JOHAN FLEMING.
+                Nej aldrig, Olof, aldrig!
+
+OLOF KLAESSON.
+Du måste. Mins vårt namn!
+
+JOHAN FLEMING.
+                          Lef du för det!
+
+    (Går in i sitt fängelse).
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Vi äro dödens, om ni längre dröjer!--
+Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor
+er ingen ser.
+
+OLOF KLAESSON (gömmande sig).
+              Välan, du blinda slump,
+var än min vän! Än är ej tid att dö!
+
+
+Fjärde scenen.
+
+    Fångvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer.
+
+HERTIGEN.
+Det är således här du låtit sätta
+in Daniel Hjort?
+
+SCHEEL.
+                 Det var hans egen önskan.
+Så snart vi honom löst ur kedjorna,
+han störtade ur hvalfvet upp och ville,
+knapt hörande de ord jag lugnande
+till honom stälde, bort frän slottet fly,
+till dess han slutligen gick in uppå
+att hit i tysthet draga sig tillbaka.
+Uti det ljusaste af rummen här
+han väntar nu att få Ers Nåde se.
+
+HERTIGEN.
+En sällsam sägen har du mig förtäljt
+om honom och dock sannolik. Den väcker
+stolt fröjd uti min själ, på samma gång
+jag borde förebrå dig, att du så
+beräknande begagnat denne yngling.
+
+SCHEEL.
+Ers Nåde!
+
+HERTIGEN.
+          Nog, jag vet hvad du vill säga.
+Gif hit den ring, du emottog af honom
+och som jag fordom skall hans fader skänkt.
+
+SCHEEL (ger hertigen ringen).
+Här är den.
+
+HERTIGEN (emottager den).
+            Ja, jag känner den igen.
+Alt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
+Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
+När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
+och icke drömde då jag om den lott,
+jag var bestämd till. Djärfva tankar bodde
+dock redan då hos mig, varm kärlek till
+min faders stolta verk, vår svenska frihet,
+den friska plantan, knapt till knoppning hunnen,
+och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
+då mina äldre bröders vankelmod
+och lejda präster och hersklysten adel
+det stora verket skakade till fall.--
+Det kom min tid. Den kom som stormen kommer,
+och såsom stormen skall jag rensa norden
+från alt det kvalm, som ligger i dess luft,
+från alt det grus, som samlats på dess jord.
+Min segren är, och den skall så begagnas,
+att ingen arm skall mer mig den bestrida.
+Min domen är, och den skall fällas så,
+att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
+Mitt Sverige är, och kronan skall bli min,
+se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
+    (Vändande sig till Scheel).
+Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
+uppsatt anklagelsen och domen re'n?
+
+SCHEEL (räcker honom tvänne papper).
+Här äro båda.
+
+HERTIGEN (ögnande i dem).
+              Riksförrädare och dödsdom.
+    (Återger honom skriften).
+Godt!--det vill säga rätt--och rätt skall ske!
+
+EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till hertigen).
+Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
+som hade detta bref till Arvid Stålarm.
+
+HERTIGEN (emottager brefvet).
+Från Sigismund! Nu kan han gärna få det.
+    (Officern går).
+Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
+och gif åt honom detta.
+    (Lämnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel).
+                       Kom, vi draga
+tillbaka oss.
+
+    (Drager sig tillbaka med Scheel afsides).
+
+
+Femte scenen.
+
+    De förra. Arvid Stålarm (från dörren till vänster).
+
+FÅNGVAKTAREN.
+              Herr öfverste, kom ut.
+Jag har ett bref till er. (Lämnar det).
+
+STÅLARM.
+                          Från Sigismund!
+Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm...
+Vi tacke dig för ... gärna ville vi ...
+har icke kunnat sända någon hjälp...
+Vi tvifle om ... mitt öga sömnlöst är
+för alt det blod, som fåfängt blifvit gjutit ...
+farväl, mitt Sverige!... Hällre håller jag
+den sanna läran och förlorar kronan ...
+förr'n för min skull norden sönderremnar ...
+jag i min oväns hand det lämnar ...
+må Gud omvända det ... kom hit till mig
+en tacksam kung i Polen väntar dig."...
+Det var det sista. Krossad såsom fader,
+med ära fläckad af mitt eget barn,
+besegrad, fången:--Detta måttet rågat.
+
+    (Betäcker sina ögon med brefvet och börjar vacklande
+    återgå till sitt fängelse).
+
+HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
+Här är en skrift, som också gäller er--
+ej från en kung, men från er fosterjord.
+
+STÅLARM.
+Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
+jag känner den, behöfver den ej se,
+och svarar detta blott: jag lydt min konung.
+
+HERTIGEN.
+I sista ögonblicket har du stått
+mig efter lif och ära,--läs din död!
+
+STÅLARM.
+Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
+ert Finland är och Sigismund oss lämnat.
+Då är det bäst, att jag till döden går.
+    (Böjer ett knä).
+Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
+som återstår af dem, min fana följt.
+Min ordern var, men modet det var deras.
+Och om ni önskar fosterlandets väl,
+dess ädla söner för dess framtid spara.
+
+HERTIGEN.
+Det var en gång jag gaf er nåd, då sade
+jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
+jag återkommer, och då fins ej skoning.--
+Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
+
+STÅLARM.
+Dränk i vårt blod ert namn för eftervärlden:
+och, att den ingen misskund må er ge,
+dränk det också i Johan Flemings blod!
+
+HERTIGEN.
+Du djärfve! Döden snart skall tysta dig!
+För honom in i fängelset tillbaka.--
+
+STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset)
+
+HERTIGEN.
+Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
+
+SCHEEL.
+Hvad jag om honom hört, besanna tycks
+att stränga män få milda, fromma söner.
+Ung, skuldlös, ädel kom han hit uti
+arfsangelägenheter ifrån Warschau
+och deltog nu i striden först. Ej han
+har som de andre, då de slottet stängde
+för oss, mot Eder brutit gamla löften.
+
+HERTIGEN.
+Dock var det han som skulle minan tända.
+
+SCHEEL.
+Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld--
+
+HERTIGEN.
+Nåväl, för honom hit: jag pröfva vill
+hvad godt som kan en Fleming höra till.
+
+
+Sjätte scenen.
+
+    Hertigen. Scheel. Fångvaktaren (för ut) Johan Fleming,
+    (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden)
+
+JOHAN FLEMING (for sig).
+Det är då han;--så mycket lik min konung,
+som äregirigheten liknar äran
+och våldet makten.
+
+HERTIGEN (for sig).
+                   Detta sonen är
+då till Klaes Fleming, han den ende, som
+med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
+och hård som jag,--min ovän bortom döden.
+
+JOHAN FLEMING (för sig).
+I lyckans dag fann jag så lätt att dö.
+Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat,
+hur kan där hoppet ännu hviska: lef!
+Om åter till min dyre kung jag länder,
+det är ej den, som for, som återvänder.
+
+HERTIGEN.
+Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
+till domen mindre skyldig än de andra.
+Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
+vill ingå i min tjänst och öfvergifva
+er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
+så tag på tillgift och försoning här
+min hand emot.
+
+JOHAN FLEMING.
+               Ers Fursteliga Nåde!
+Så högt jag skattar edert ädla anbud,
+så högt ni säkert ock den känsla skattar,
+som här vid dödens rand mitt svar dikterar.
+Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
+jag skulle öfverge min käre konung
+och bryta otacksamt min tro mot honom.
+    (Böjer ett knä)
+Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
+begära här en fri och högsint nåd.
+
+HERTIGEN (dystert leende).
+Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
+för att af dig, lifdömde domare,
+min nåd mot dig bedömas må som högsint?
+
+JOHAN FLEMING.
+Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
+sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
+Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
+men konung, tro och ära gälla mer.
+
+HERTIGEN.
+Hvi vördar du mig ej med tvänne knän?
+
+JOHAN FLEMING (stiger upp).
+Så har jag vördat ingen ann' än Gud
+och den, som han sin makt på jorden gifvit.
+Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
+
+HERTIGEN.
+Du nogsamt mig tillkännager, att du
+din fars natur och stora mod har ärft,
+och varnar oss för det, som utaf dig
+att vänta vore, om du lefva finge.
+
+JOHAN FLEMING.
+Ers Nåd, jag svär...
+
+HERTIGEN.
+                     Du svär med halfva själen,
+hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd
+du har försmått. Jag litar ej på löften.
+Invid schavotten råkas vi. Farväl!--
+Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
+
+    (Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden,
+    hvilken öppnas af fångvaktaren).
+
+JOHAN FLEMING.
+Således döden!--Blott en flyktig dröm
+min lefnad var, och intet spår på jorden
+jag lämnar efter mig. O, det är tungt,
+det är dock tungt att i sin ungdom dö!
+
+
+Sjunde scenen.
+
+    Johan Fleming. Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer).
+
+OLOF KLAESSON.
+Jag måste bort. Har något värf du kvar,
+som fullborda jag kan?
+
+JOHAN FLEMING.
+                       Min moder hälsa
+och skaffa Sigrid en välsignad graf.
+Farväl!--
+
+OLOF KLAESSON.
+         Farväl!
+
+FÅNGVAKTAREN.
+                 Om längre här ni dröjer,
+jag svarar icke för hvad sker.
+
+JOHAN FLEMING.
+                               Farväl!
+
+    (Går in i sitt fängelse).
+
+FÅNGVAKTAREN.
+Hör ni, de komma re'n!
+
+OLOF KLAESSON.
+                       Var lugn!
+
+    (Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson
+    döljer sig bakom den).
+
+
+Åttonde scenen.
+
+    De förra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort.
+   (Inträda genom den uppslagna dörren).
+
+DANIEL HJORT.
+                        Hvad ämnar
+han ställa till med mig? Jag ser på honom,
+att han föraktar mig.
+
+SCHEEL (till Daniel Hjort).
+                      Ni blir efter.
+Vill ni bli kvar!
+
+DANIEL HJORT.
+                  Jag kommer.--Må de ämna
+mig hvad som hälst, jag trotsar dem och alt.
+
+    (Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till vänster).
+
+OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem)
+Än finnes jag, som följer edra spår,
+ett värf i lifvet än mig återstår!
+
+    (Går hastigt efter de andra).
+
+
+TABLÅ.
+
+(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
+Till höger en kulle).
+
+
+Nionde scenen.
+
+    Ebba Fleming (ledd af) Ericus Erici. Hertig Karl (mötande dem).
+
+HERTIGEN.
+Man får då ändtligen er se, herr bisp!
+    (Med en blick på Ebba Fleming).
+Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
+ej må mitt sinne vända till er fördel.
+
+ERICUS ERICI.
+Ej därför häller är jag här. Mitt kall
+är sorgen trösta och de stolta varna.
+
+HERTIGEN.
+Om ni det senare förut här gjort,
+det förra nu ni hade kunnat spara,--
+då mindre blod, som mindre tårar nu
+erfordrats för att här jag skulle stå.
+
+EBBA FLEMING.
+Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
+om ej med svek I farit.
+
+HERTIGEN.
+                        Rättvis hämnd,
+som ur er egen våldsmakt har växt upp.
+
+EBBA FLEMING.
+En fördelaktig dikt för Eders Nåde.
+
+    (Klockringning).
+
+HERTIGEN.
+I stolta fru, var nöjd att ni är kvinna!
+Er annars gälde dessa klockor ock. (Går).
+
+EBBA FLEMING.
+Dödsringningen! Nåd!... Nej, han skall ej lägga
+till sin triumf en krossad moders tår.
+
+ERICUS ERICI.
+Så gjut den då i skötet af den vän,
+som huru hårdt Han ock oss mänskor dömer,
+ett ödmjukt hjärtas bön dock aldrig glömmer.
+
+EBBA FLEMING.
+Led mig till kullen där.--Tack, här i frid
+mig lämna åt mig själf. Gå, jag det önskar!
+
+ERICUS ERICI.
+Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
+behöfva mig, så är jag i er närhet. (Går).
+
+
+Tionde scenen.
+
+    Ebba Fleming (ensam på kullen. Menighet frän Åbo vandrar
+    då och då öfver scenen i fonden).
+
+EBBA FLEMING.
+Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
+i högtidskläder. Ingen hör oss mer.
+Blott klockorna de höras. Dödens ringning
+det är för alt jag hade kvar på jorden.
+Nu dör den sista glansen af vår ära,
+nu bryts den sista spillran af vår makt,
+nu går den siste af vårt namn till döden,
+och denne siste är min ende son;
+och griften, där vår vapensköld skall krossas,
+är en schavott!--Och ingen hör oss mer.
+Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
+ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
+
+    (Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte).
+
+
+Elfte scenen.
+
+    Ebba Fleming. Katri.
+
+KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
+Så kom en gång dock hämndens dag. Se där!
+
+EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
+Hvem talar här?--Kan ni en bön mig lära,
+som himlen når?
+
+KATRI
+                Se opp!
+
+EBBA FLEMING (ser upp)
+                        Ah! samma syn!
+
+KATRI.
+Stig högre upp, kom, skåda hur din son
+till döden går!
+
+EBBA FLEMING.
+               Hvad har jag gjort dig, att
+du mig förkrossa vill?
+
+KATRI.
+                       Hvad gjorde jag,
+att ni mig krossade?
+
+EBBA FLEMING.
+                     Ar du en moder,
+så gå!--
+
+KATRI.
+        Jag var en gång, hvad nu du är,
+nu är jag, hvad du varit förr.
+
+EBBA FLEMING.
+                               Erici!
+
+KATRI.
+Din make tog min fars, min makes hufvud.
+
+EBBA FLEMING.
+Erici!
+
+    (Klockringningen upphör).
+
+
+Tolfte scenen.
+
+    De förra. Ericus Erici (inkommer).
+
+KATRI.
+       Och din son han är ej mer.
+
+EBBA FLEMING.
+Gud!
+
+KATRI.
+     Och min son var den, som störtat er!
+
+ERICUS ERICI.
+Hör upp, hvem än du är, och mins att hämnden
+ej människan tillhör.
+
+
+Trettonde scenen.
+
+    De förra. Hertigen. Scheel. Herrar i hertigens svit.
+    Menighet från Åbo. Knektar. Daniel Hjort.
+
+HERTIGEN.
+                      Slut är vårt värf.
+Men innan vi gå bort från denna plats,
+där med så mycket blod vi rikets frid
+ha tvungits köpa och besegla, har
+jag ännu en förrättning kvar. Träd fram
+intill min sida, Daniel Hjort! Om du
+för guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
+fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
+jag med din handling lämnade dig ensam:
+men då jag väger upp din lefnadssaga,
+din stams förtryckta rätt, mot det du gjort,--
+jag hade aldrig älskat detta folk,
+jag suttit falsk och språkat i dess kojor,
+om jag fördöma kunde.--Därför tag
+din faders ring tillbaka af min hand,
+och för att intet minne af det flydda
+må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
+och för att ingen må dig våga skymfa,
+se här ett svärd. För så det i min tjänst,
+att jag får heder af Bengt Ilkas son!
+
+DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten. För sig).
+Hur blicka de på mig|!
+
+KATRI.
+                       Min son!
+
+DANIEL HJORT.
+                                Min moder!
+Nu tryck mig till ditt hjärta, göm mitt hufvud,
+att ingen ser mig, göm det vid din barm.
+och älska, älska mig!
+
+EBBA FLEMING.
+                      Han--hennes son!
+Det var dock sant. Om himlen rättvis är,
+hvi faller blott på mig dess hand!
+
+    (Sorl och rörelse bland menigheten).
+
+
+Fjortonde scenen.
+
+    De förra. Bärare (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger
+    i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som
+    snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). Olof Klaesson
+    (framträder bland menigheten).
+
+EN BÄRARE (i det han inkommer).
+                                   Gif rum!
+
+HERTIGEN.
+En drunknad flicka!
+
+SCHEEL.
+                    Arvid Stålarms dotter!
+
+DANIEL HJORT.
+Ah! Det är hon! (Paus). Blef det till slut ditt öde!
+(Vildt). Bort! För de döde till döde!
+
+    (Bärarena bortföra båren).
+
+DANIEL HJORT (till sin moder).
+                                      Nu,
+min mor, blif åter lugn och lycklig du!
+Bort med all bitterhet ifrån ditt hjärta,
+bort med hvart minne från de dunkla dar!
+Se hertigen! Se dagen ljus och klar!
+Flydd är all strid, all hämnd, alt hat, all smärta!
+Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,
+det som har varit, jaga undan, döda.
+För ädla värf mitt hjärta blott skall glöda.
+
+KATRI (afbrytande)
+Min son, jag gjort dig ondt?
+
+DANIEL HJORT.
+                             Tänk ej på mig!
+Tänk på den tid, som ändteligen randas,
+uppå det folk, som nu befriadt andas!
+Mig--ondt?--Nej! Lifvets höjder vinka mig,
+och att dem hinna står jag redobogen.
+
+OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
+När högst är säden, är till skörd den mogen.
+
+DANIEL HJORT (till Katri).
+Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
+kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
+Och högt för världen jag mitt hufvud bär!
+
+OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjärtat, att han faller).
+Tag här--din handlings rätta lön, förrädare!
+
+DANIEL HJORT.
+Ah!----! Ve! (Dör).
+
+KATRI.
+             Min son!
+
+HERTIGEN.
+                      Hvem var det?
+
+OLOF KLAESSON.
+                                    Klaesson Fleming.
+
+HERTIGEN.
+Det blir på denna jord din sista bragd!
+
+    (Gör ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson).
+
+OLOF KLAESSON.
+Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
+
+    (Går med knektarne).
+
+KATRI.
+Uppvakna son!
+
+EBBA FLEMING (för sig).
+             Han står för himlens dom!
+
+KATRI.
+Det var min skuld!--Död!--Krossad är jag här.
+Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
+
+HERTIGEN.
+Så ville jag ej ändra dina öden.
+Ett trappsteg blef du fallne yngling där,
+som lyfte herskarns fot och föll i sär.--
+    (Fanfarer höras).
+Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,
+till makten mig, till frid och framtid alla!
+
+ERICUS ERICI.
+Du evige! Behöfves då, att alt,
+på hvilket världen hvilar, kärlek, trohet
+och plikt och ära, svikta skall som rö
+och tusen hjärtan brista, för att världen
+skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
+
+
+SLUT.
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Daniel Hjort, by Josef Julius Wecksell
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DANIEL HJORT ***
+
+***** This file should be named 14050-8.txt or 14050-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/1/4/0/5/14050/
+
+Produced by Tapio Riikonen
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/old/14050-8.zip b/old/14050-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..4cd69ce
--- /dev/null
+++ b/old/14050-8.zip