diff options
Diffstat (limited to '14050-0.txt')
| -rw-r--r-- | 14050-0.txt | 3870 |
1 files changed, 3870 insertions, 0 deletions
diff --git a/14050-0.txt b/14050-0.txt new file mode 100644 index 0000000..43d513b --- /dev/null +++ b/14050-0.txt @@ -0,0 +1,3870 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14050 *** + +DANIEL HJORT + +Sorgespel i fem akter med fyra tablåer + + +Af + +Josef Julius Wecksell + + +Första gången uppfördt å Nya Teatern i Helsingfors den 26 november 1862 + + +K.E. Holms Förlag, Helsingfors, 1901. + + + +PERSONERNA: + +KARL, hertig af Södermanland, riksföreståndare. +ARVID STÅLARM, krigsöfverste i Finland. +JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock. +OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad. +ERICUS ERICI, biskop i Åbo. +JOACHIM SCHEEL, befälhafvare på hertigens flotta. +DANIEL HJORT. +EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming. +SIGRID, Stålarms dotter. +KATRI. +ERIK BRAHE | +LAURENTIUS PAULINUS | beskickning från Sverige. +Biskop PETRUS af Vexiö, | +Officerare på slottet i Åbo. +En parlamentär +Tvänne borgare i Åbo. +En soldat på slottet. +Tvänne soldater i Scheels läger. +En fångvaktare. +Gäster. Soldater. Menighet från Åbo. + +(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo slott och i dess närhet). + + + + +FÖRSTA AKTEN. + + +(Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvänne +pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppstäld, +omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt vänster den +Flemingska, +ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden +ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna: + + CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES; + HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS. + HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS! + NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS. + +En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På vänstra sidan en +bönstol med en Mariebild). + + +Första scenen. + + Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson. + Daniel Hjort. Senare Johan Fleming. + +DANIEL HJORT (inträdande). +Nu står därute hertigens beskickning. + +EBBA FLEMING (sorgklädd). +Om än min make, du Klaes Fleming lefvat, +de aldrig vågat hit i sådan tjänst! +Du svarta sorgdräkt, dig omkring sin själ +hvar ädling, som i Finland trogen blifvit +sin konung, efter Fleming evigt bäre! +Men är vår makt densamma ej som då! +Vår kung densamma är, vår sak densamma-- +och hertigen dödsfienden, som då. +Tar du emot dem, Stålarm! + +STÅLARM. + Låt oss höra; +jag fruktar lika litet ord som svärd. + +JOHAN FLEMING (inkommer från vänstra sidodörren med ett bref i handen). + +EBBA FLEMING. +God morgon, son! + +JOHAN FLEMING. + God morgon vänner alla! +Jag kommer för att afsked ta! Jag redan +har öfver sorgeåret vistats här; +mig Sigismund till Warschau återkallar. + + (Räcker brefvet åt Stålarm). + +Se här--och bjuder åt er dotter, Stålarm, +en plats hos drottningen. + +STÅLARM (ögnande i brefvet). + Och ännu mer: +på nytt landstiga ämnar han i Sverige +ännu i höst sin tron att återtaga. +Godt, godt, då kunna här vi vara lugna.-- +Du ämnar resa? + +JOHAN FLEMING. + Ja--och eder dotter? + +STÅLARM. +Därom vi tala må ett ord ännu. +Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot +beskickningen. De här må svalka sig. + +OLOF KLAESSON. +Hvad hin har farit i min käre broder? +Han knapt mig ser, är tvär som vore han +den adopterade, och jag, minsann, +den äkta pojken så till själ som moder. + + (Alla gå utom Daniel Hjort). + + +Andra scenen. + + Daniel Hjort. Beskickningen från Sverige, bestående af + Erik Brahe, Laurentius Paulinus och biskop Petrus af Vexiö. + +DANIEL HJORT. +I värde herrar! vänten här en stund; +snart Stålarm redo är att höra er. + +ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus). +Säg känner ni den unge mannen där? +Det bor en stolthet i hans blick och hållning, +som vore värd en Fleming. + +LAURENTIUS PAULINUS. + En student, +som tjänade bland juniorerne +i Wittenberg, den tid jag där tog graden. +Uppfostrad är han uti Memings hus, +ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks +som finska adelsöfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort). +Är det ej Daniel Hjort? Det tyckes mig +som förr vi sett hvarandra. + +DANIEL HJORT. + Så det varit. + +LAUR. PAULINUS. +Rätt mycket är förändradt, sen vi tjänte +tillsammans under ljusets fana. + +DANIEL HJORT. + Hoppas +ni med ert tal mig vinna för er sak, +ni tager miste. + +LAUR. PAULINUS. + Hvilken sällsam tanke! +Därtill er ställning altför ringa är. +Blott som en gammal vän jag talte här. + + +Tredje scenen. + + De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson. + +DANIEL HJORT (för sig). +Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, +min egen tanke vill mig själf förföra. (Af). + +STÅLARM. +Varen hälsade! Från hertigen I kommen. +Vi äro icke vana från det hållet +att höra något godt; dess mer tack skyldig +jag eder blir, om nu det fallet är. + +ERIK BRAHE. +På Svea-rikes vägnar komma vi +och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm! +Den vilda strid, som broder emot broder +och hat mot hat och död mot död har stält, +ej längre för en själfvisk konungs skull +vårt folk, vår fosterjord förstöra skall. +Du mins hur Sigismund, så snart han kronan +på pannan tryckt och tagit hyllningseden, +det land, som var hans fäders jord, uppfylde +med polska knektars vilda öfvermod +och jesuiters stämplingar och list, +och sökte så vår kyrkas rena tro +och svenska folkets frihet undergräfva.-- +Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad, +på allmän riksdag hela Sveriges folk +skilt honom från vanhälgad kungamakt, +och såsom föreståndare af riket +gett styrelsen åt hertig Karl; lägg därför +ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du +förrädiskt nu mot fosterlandet för, +och skilj ej Finland mer med fruktlöst motstånd +från glädjen af en dyrt beseglad fred. + +STÅLARM. +Jag känner ingen annan fred än den, +som sätter landets rätte konung åter +i frid uppå sin tron. Mig Sigismund +har utnämt till krigsöfverste i Finland, +jag skall mitt vapen lägga ner, när han +mig så befaller--ej då hertigen +befaller det, ej annorlunda skall +det fridens altar byggas, där jag tager +utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för +riksföreståndaren upp till Sveriges tron. + +LAUR. PAULINUS. +Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt, +vet ni, hvad med ett längre trots ni gör! +Som Fleming, eder företrädare, +vill ni förakta folkets makt och vilja +och ställer öfver det en själfvisk konung. +Hvad tror ni då väl, att en krona är? +Ett lån af Gud allén', som borgades +på folkets aktning; och när den är kränkt, +en skenbild blott af svunnen makt är kronan, +en hägring falsk, som intet fäste har +på himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm, +från orätt väg, än medan det är tid, +och sök förlåtelse för alt hvad här +du och Klaes Fleming brutit emot folket. + +STÅLARM. +Om svenska folket har förglömt sin trohet, +har Finland den ej glömt och skall ej glömma, +så länge här en ädling finnes qvar, +som heder har och svärd till dess försvar. +Det finska folket troget skall förbli +sin kung, sin ed--och folket det är vi! + +BISKOP PETRUS. +Ej samka ökad skuld med sådant tal +till Herrans vrede öfver detta arma +och ödelagda land. En trolös konung, +en kättersk kung är Sigismund, som velat +med påfvelärans mörker släcka ut +det rena ljuset af vår kyrkas tro. +Ej brottsligt uppror är, som störtat honom, +ej hertigen, ej folket. Själf han gjort det, +då de beslut, hvarmed Upsala-möte +slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka, +han falskt besvurit först och sedan brutit. +Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu, +och innan han ödmjukat sig för oss, +skall Sveriges rike sorgsen enka stå, +som glömt den brudgum, henne ej var värdig, +och i Guds helga ord den tröst uppsöka, +som läker alla sår, hur djupt de blöda. +Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår +förändra det som himmelen beslutit: +lägg därför ödmjukt ned ditt vapen nu, +att Herrans hand ej tung på dig må falla. + +STÅLARM. +Ers vördighet, jag är för litet bisp, +för att för det där kalfskinns-pergamentet, +som I Upsala präster skrefvo hop, +uppoffra öfvertygelse och ära. +Jag trodde på min Gud, förr'n det fans till, +och än jag hoppas, han mig skydda vill. +Den kung, han gifvit svärdet uti hand +jag strider för till lifvets sista rand. + +ERIK BRAHE. +Ett sista ord. + +STÅLARM. + Jag underhandlar ej. + +LAUR. PAULINUS. +Det svaret skall ni ångra än med sorg. +Mins hur ni redan en gäng blef besegrad +af hertigen och tvangs att honom hylla, +mins hur det löfte då ni honom gaf, +ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter. + (Pekande på verserna ofvanför balkongen). +Den versen där, han då i muren högg, +han hugga skall i blod på häfdens blad. + (Uppläsande den). + +"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror, +härifrån åter jag går, lämnar ej spar af min hämnd. +Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve! +Ingen försköning då fins undan min straffande hand". + +STÅLARM. +Vi den ej frukte. Orörd där den sitter +och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd. +Må detta bli det sista ord vi byta! + +BISKOP PETRUS. +Så fortfar då att anse mera värd +en brottslig konung, än er fosterjord. +Med sorg vi resa åter, snart med svärd +afgöras skall, hvad vi här bytt med ord. + + (Erik Brahe. Laur. Paulinus och biskop Petrus af Vexiö gå). + + +Fjerde scenen. + + Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson. + +OLOF KLAESSON. +God natt med er, I riddare af ordet, +god morgon strid och muntert lif igen. +god natt med kutter under jungfruburen, +god morgon trummors larm, kanoners brumbas, +god natt med middagslur och gäspning lång, +snart börja vi vårt glada näringsfång! + +JOHAN FLEMING. +Af rättvis harm mitt hjärta mot dem lågar. + +STÅLARM. +Till än' du från oss resa? + +JOHAN FLEMING. + Resa nu? +Förräda vore det min konungs land, +och fast mitt svärd i striden väger ringa, +jag för min kung skall veta det att svinga. + +STÅLARM. +Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son. +Nu till fru Ebba! I sitt bönerum +hon väntar oss. (Stålarm går). + + +Femte scenen. + + Johan Fleming. Olof Klaesson. + +JOHAN FLEMING. +Hör på ett ord, min bror! +Vi varit nu en tid ej riktigt goda +uppå hvarandra. + +OLOF KLAESSON. + Jag det märkt förval; +men kan ej därtill hitta på ett skäl. + +JOHAN FLEMING. +Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro +till dig, till mig, till alt mig fatta vill. +Hvarföre skulle Sigrid väl och mig +man för hvarann bestämma? Väcka så +uti min själ en fåfäng eld till lif! +Kall, sluten, bort hon drager sig för mig. +Om någon ann' hon älskar, är det dig. +Tag henne då, gör slut på mina tvifvel +och gif mig ro! Er lycka skall bli min. + +OLOF KLAESSON. +Är detta skälet till vår position? +Må hin all kärlek ta, som kastar så +ett själfviskt grand i vänskaps klara blick +och här oss bägge hållit nu till narrar! +Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore +en fri och munter borgartös, då kunde +jag väl ha vågat på en hemlig kyss. +Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra +och stolta flickan! Gå och säg åt henne +det ordet blott, hon skrattade dig ut +och gret på samma gång, att du ej bättre +förstår dig på ett litet blygsamt hjärta, +som troligen ej känner högre lott +än att få falla dig om halsen blott. + +JOHAN FLEMING. +Nej, nej. + +OLOF KLAESSON. + Det där, det duger ej, min själ; +hon måste än i denna dag bli din, +ty annars drunknar uti älskarn hjälten, +och sådant duger ej i tid som vår. + +JOHAN FLEMING. +Men om hon icke älskar mig? + +OLOF KLAESSON. + Åh prat! +En flicka bär sin tro ej fram på fat; +den gömmer hon--ja, bilden är fatal-- +som en rekryt sitt hopp att bli genral. + +JOHAN FLEMING. +Förlåt den misstro emot dig jag närt? + +OLOF KLAESSON. +Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit. +Ty som, näst hertigen, af alt på jorden +jag hatar sorgen mest, så har jag sökt +förnärmad vänskap vända bort i löje +och skratta ut dig ur min glada själ. +Men som det orätt var, låt det bli glömdt! +Och nu--ett ord ej om hvad föregått; +här har du gamla vännens hand tillbaka. + +JOHAN FLEMING. +Jag tager den med hjärtats tysta ånger, +jag trycker den vid minnet af den stund, +då, nyss till Finland kommen, första gången +jag till min faders grafvård gick och där +dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt. +Hvem kunde därpå känna glade Olof, +hvarom i Warschau jag så mycket hört. +Vi därför länge sprakade tillsamman +och kände ej hvarandra als igen, +till dess du hastigt mig om halsen for +och ropade mitt namn. Och det blef afton, +förrän vi skildes af, och himlens stjärnor +bevittnade vår vänskaps varma ed. + +OLOF KLAESSON. +Och troget ock skall denna eden hållas. +Snart komma storm och strid, då pröfvas den: +då vet du hvar du har en trofast vän. + +JOHAN FLEMING. +Nu låt oss följa Stålarm till min moder! + +OLOF KLAESSON. +Ännu i dag blir flickan din--jag håller! +Och om jag vadet tappar, eger du +min svarta frustande Arab. + +JOHAN FLEMING. + Din tok! +Du aldrig kärlek känt. + +OLOF KLAESSON. + Blott åtta gånger, +och hvar gång följd af små-förtret och ånger. + + (Båda gå genom vänstra sidodörren). + + +Sjette scenen. + + Daniel Hjort (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok). + +Jag kan ej säga som den stora talarn: +"I skrift och tanke fins min fröjd och tillflykt; +så gladt fins intet, som ej gladare +blir genom dem; så sorgligt intet fins, +som genom dem ej mindre sorgligt blir". +Jag pröfvat denna sats, men den är falsk. +När dig jag läser, gamle Livius, o, +ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest. +När jag på edra stora strider tänker, +hur ringa synes mig ej denna strid! +När jag ert tappra, stolta folk beundrar, +hvar ser ett sådant jag i denna tid? +När för min själ en Brutus, Marius stå, +då faller blytungt öfver mig mitt öde, +och, fängslad här af tacksamhetens skuld, +mig själf jag måst' besegra. O! att aldrig +jag skådat denna bok i Wittenberg, +att aldrig annat för min tanke kommit +än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst +på hvilken tiden, som en blodröd narr, +nu rider karnaval. Bort, sköna bok! +Jag vill dig bränna upp. En bättre sats, +än den jag nyss citerat, vill jag svära: +i dröm och kärlek finnes fröjd och tillflykt; +så gladt fins intet, som ej gladare +blir genom dem; så sorgligt intet fins, +som genom dem ej mindre sorgligt blir.-- +Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer +uti mitt bröst, att där blir ljus och frid, +slå upp din blick och liviska Sigrids namn! +Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek +jag sett en ängel blomma helig upp. +O! jag ej orätt läst i hennes blickar, + (tar fram ur boken en biljett) +de skygga, drömmande. I skrifna ord, +åt henne yppen hvad jag ej kan säga. + (Gömmer biljetten vid Mariebilden). +Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas, +jag lägger omärkt den. När hit hon kommer +och ber sin bön, Guds moder bed för mig! +Man nalkas! det är hon och hennes far. + + (Går ut genom högra sidodörren). + + +Sjunde scenen. + + Arvid Stålarm. Sigrid (med en krans af hvita rosor i handen. + De inkomma bakom pelarena från vänster samtalande). + +STÅLARM. +Min dotter! Redan altför länge har +trolofningen med Johan tyst du afböjt. +Det går ej längre an. Jag själf ju ser, +hur dina kinders blommor blekna af. +Du älskar honom, hvarföre då längre?... + +SIGRID. +Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar +än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag +ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. +Till Warschau åter reser Johan Fleming. +Hvi vill du bort mig sända, att en främling +vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, +min gode fader! + +STÅLARM. + Barnsligheter Sigrid! +Dessutom reser Johan ej. Han blifver +i Finland qvar att dela här med oss +den fara, som från Sverige hotar. + +SIGRID. + Ah! + +STÅLARM. +Nåväl, betänker du dig än? + +SIGRID. + Låt mig +inför Guds moder hålla här min bön; +se'n skall jag svara dig. + +STÅLARM. + Farväl till dess! +(För sig) Som snäckans pärla gömmer sig för dagen +och blygsamt drömmer i sin egen glans, +hon sluter tyst sin kärlek i sin barm, +min goda dotter! (Går). + + +Åttonde scenen. + + Sigrid (på knä för Mariebilden). Katri (senare). + +SIGRID. + Heliga Guds moder! +Min mor jag tidigt miste. Du min tröst, +min moder blef; så hör min bön, som fordom! +Om andra dig förglömt, så hör dock mig! + +KATRI (smyger sig in bakom pelarena). +Hur länge skall jag sörja i min själ, +och ängslas dagliga uti mitt hjärta, +hur länge skall min ovän sig förhäfva? + +SIGRID. +Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var +engång mitt hjärta. Tyst det blöder nu, +du heliga Guds moder, gif det frid! + +KATRI. +En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan? +Tyst! Skrämmas skall hon, om hon mig blir varse. +Ej för att böner höra, hit jag smugit. + + (Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden). + +SIGRID. +Gif åt mitt hjärta himlens kraft att segra +uppå dess onda böjelser och tankar. + + (Fäster kransen under Mariebilden). + + +Nionde scenen. + + De förra. Daniel Hjort (från högra sidodörren). + +KATRI (för sig) +Där kommer han. O, att jag ensam vore +med honom här! När skall den stunden slå? + +DANIEL HJORT (blickande på Sigrid). +Skall jag till hennes fötter falla? Fråga +hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'? + +SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden). +Hvad? Detta papper?... + +DANIEL HJORT. + Ah, hon märker det! + +SIGRID (tager biljetten). +Till mig. Jag känner denna stil! O Gud! +Jag anar hvad den innehåller. + +DANIEL HJORT. + Sigrid! + +KATRI (för sig). +Han älskar henne. Blommar här hans lycka, +tyst, okänd som jag kom, jag går att dö. + +SIGRID (fattande sig). +Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst! +Hvad är som gifvit skäl till detta steg +af er mot Stålarms dotter? + +DANIEL HJORT. + Är det Sigrid, +som talar så? O, nej, det är ej möjligt! +Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder +af fridfull lek i Qvidjas gröna kinder? +Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla, +de forna, glada, ljufva samtal alla +vi höllo förr. Och är det hon, som talar? +Nej, hennes skenbild blott i dessa salar. + +SIGRID. +Ni lönar illa det förtroende, +min far bevisat er, och klandrar hårdt +den rena vänskap, som ett barn er skänkt. + (med bortvändt ansigte) +och om---- + +DANIEL HJORT. + Säg ut, jag redo är att höra. + +SIGRID. +Och om man finge känna denna djärfhet, +ni vet hvad er det kostade och mig. + +DANIEL HJORT. +Ah! + +SIGRID. + Här jag lägger brefvet, tag det åter. +En evig hemlighet emellan oss +skall detta bli, er ingen förebrå. + +DANIEL HJORT. +Ni älskar mig, ni älskar mig ändå! +O! säg blott det, och jag skall lugnt försaka. + +SIGRID. +Ni ärelysten är. Om ni mig älskat, +förvisst ni hade spart mig denna stund. +Jag er ej aktar. + +DANIEL HJORT + Ah--farväl! + +SIGRID + Blif qvar! + +KATRI (för sig). +Jag andas åter. Snart jag honom har. + + +Tionde scenen. + + De förra. Arvid Stålarm. Johan Fleming. + +STÅLARM. +Är nu den lilla blyga oron öfver? + +SIGRID. +Ja, jag bestämt mig. + +STÅLARM. + Och så allvarsam? + +SIGRID (med förstäld fröjd). +Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far, +det flyger ej med fjärilsflykt på tungan, +det tusen nycker, tusen skygga tankar +besegra måste, som så länge bry oss, +tils man tar mod och säger: här min hand! + + (Räcker handen åt Johan Fleming). + +JOHAN FLEMING. +Du ljufva hand! Hur har du icke låtit +mig vänta uppå dig! Än darrar den, +som om den bort sig ville från mig rycka. + (Kysser Sigrids hand). +Så tar jag denna pant uppå min lycka. +Nu finnes ingen sorg och saknad mer, +och kvällens fest, som ämnad var att fira +mitt afsked, du förvandlat i en fest, +där kärleken är värd och fröjden gäst. + +SIGRID. +Här är så kvaft i denna tunga sal! +Hvar är din moder? Låt oss gå till henne! + +JOHAN FLEMING. +Kom hällre ned i slottets trädgård då! + +SIGRID (undvikande). +Re'n börjar aftonrodnan västern måla, +och höstens blommor hälft förvissna stå. + +JOHAN FLEMING. +Ser du på dem, de vakna upp och stråla. + + (Sigrid och Johan Fleming gå). + + +Elfte scenen. + + Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort. + +STÅLARM. +Gå lätta ungdom med din lätta oro!-- +Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning! +De skola hän till alla väderstreck, +hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck. +Slut blir med frid och ro i slott som tjäll, +men gladt vi skola fira denna kväll. +Hör svenner! (Betjäning inkommer). + Tänden ljus, låt lampor glimma! +Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma. + + (Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning. + Musik höres utom scenen). + + +Tolfte scenen. + + Katri. Daniel Hjort. Fångvaktaren. + +FÅNGVAKTAREN. +Hvart nu så upprörd, mäster Daniel? + +DANIEL HJORT. + Du! +Så! någon fins, som märker också mig, +och denne är fångvaktarn, mannen från +de här i hvalfven lefvande begrafna. +En passlig man! Hvad vill du här? + +FÅNGVAKTAREN. + Jag skulle +blott säga till häruppe, att den siste +af fångarna har dött i natt. + +DANIEL HJORT. + Ha, ha! +Det var rätt lyckligt för den stackars karlen! +I dag är lyckan gäst på detta slott, +från Flemings son alt ner till Flemings fångar. +Gå! Isig graflukt hämtar du hit upp! +Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig. + +FÅNGVAKTAREN. +Säg, är det sant, att vi få krig igen? +Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt! + +DANIEL HJORT. +Får du ej någon annan dit, så skall +jag komma själf och bjuda mig åt dig. + +FÅNGVAKTAREN. +Utaf den där får intet klokt man höra. + + (Fångvaktaren går). + + +Trettonde scenen. + + Katri. Daniel Hjort. + +DANIEL HJORT +Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm! +Du blef det bittraste af alt det bittra +uti min lefnad! Hvarför blef just jag +en hemlös, vilsekommen gäst i världen, +ett hittebarn förutan namn och far? +Sin rot har minsta blomma, hafvets våg +ger upphof åt en annan, mossan har +en grafsten dock att växa på, den fånge, +som dog i natt, han hade dock engång +ett lif att lefva för. Hvad eger jag! + +KATRI (framträdande). +Mer, än du tror och mer, än här kan sägas. + +DANIEL HJORT. +Ha! Åter kvinna står du i min väg! +Så tala, säg en gång, hvad vill du mig? + +KATRI. +Jag har den fackla, som ditt dunkla öde +i blodrödt sken skall lysa upp och ge dig +tillbaka alt, hvad här du saknat har. +Möt mig i morgon kväll vid slaget nio +på Åbo torg: man kommer, gå, farväl! + + (Hon drager sig tillbaka bakom en pelare), + +DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming). + + +Fjortonde scenen. + + Katri. Ebba Fleming. + +EBBA FLEMING. +På nytt slår kriget vingen öfver norden;-- +och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden! +Ner öfver oss din starka ande sänd +och samma kraft i våra hjärtan tänd, +hvarmed du Finland höll med säker hand +på tidens vilda, stormupprörda vågor, +hur folket stod i uppror och i lågor, +vid svuren trohets säkra ankartand! +Ditt svärd var härar, och din kraft var spord +från Polens sol till norrskenet i nord, +och Sveriges krona hängde på ditt ord! +Och samma själ, hur blid, hur varm den var +i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar! +O! jag vid detta hjärta hvilat har. + +KATRI (som stigit fram och hört Ebba Flemings monolog gör en +hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, +som förskräckt studsar tillbaka). + +EBBA FLEMING (med ett anskri). +Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit? + +KATRI. +Ohörd som sorgens suck i glädjens sal, +omärkt som, bland de mäktige, föraktet. + +EBBA FLEMING. +Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom. + +KATRI. +Det är för långt tillbak's till Österbotten. +Var hälsad från dess grafvar och dess öknar! +Jag hälsar dig ifrån din makes verk. + + +Femtonde scenen. + + De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming. + Sigrid Stålarm. Gäster. + +(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat +sig i fonden). + +EBBA FLEMING. +Ah! Drifven henne bort! (Förenar sig med de andra). + +KATRI. + Kom mig ej när! +Bereden er på hvad som förestår. +I störtat folket i fördärf och död. +Men fast vår gård ni bränt och från oss röfvat +all kärleks kraft, så lefver hatet än! +Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven, +det håller råd med skuggorna i grafven, +lyss vid palatsets dörr, i kojan talar; +då brista vapensköldar, remna salar. +Så länge lefver det, tils hämndens dag +går ned i blod,--och detta hat är jag! + + (Aflägsnar sig skyndsamt). + +Slut på första akten. + + + + +ANDRA AKTEN. + + +(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod. +Något fram på scenen en schavott. Skymning). + + +Företa scenen. + + Tvänne borgare. + +FÖRSTA BORGAREN. +God afton, du, hur' står det till? + +ANDRA BORGAREN (vid boddörren). +Ingenting att säga därom i så oroliga tider, som dessa. + +FÖRSTA BORGAREN. +Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd. + +ANDRA BORGAREN. + +Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inkvartering, dryga +utskylder, +flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida +i luften, sjöfarten hindrad till Sverige.--Usch! det fins en sorg på +hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se +slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att alt i +världen +skall vara upp och ned, utom vi två. + +FÖRSTA BORGAREN. +Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes +det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss", sade far min i +tiden, "dess bättre menar han det med oss". Det säger biskopen också. +Ni var inte i kyrkan i sista söndags. + +ANDRA BORGAREN. +Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl, +må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige, och snart skall han +komma hit också. + +FÖRSTA BORGAREN. +Jo, jo, så säger man. Det fins många herrar i riket nu för tiden, och +ju +flere kockar dess sämre soppa, och vi äro soppan vi---- + +ANDRA BORGAREN. +Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker +hiskeliga saker om natten, där omkring schavotten. + +FÖRSTA BORGAREN. +Huh! Det mörknar redan! + +ANDRA BORGAREN. +Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar +och tasslar det jämt härutanför och lämnar oss ingen ro i huset. I går +natt, Jansson... + +FÖRSTA BORGAREN. +Nå, i går natt... + +ANDRA BORGAREN (stängande boden). +Så rang det liksom af domens klockor i luften, och häromkring +schavotten +sjöng en dödspsalm sig själf, utan att man visste, hvarifrån det kom. + +FÖRSTA BORGAREN. +Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror! + +ANDRA BORGAREN. +Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap? + +FÖRSTA BORGAREN. +Tack, tack! I sådana här tider trifs man hälst hemma vid ljus hos +hustru +och barn sina. Måtte det bli bättre tider för dem engång. God natt, god +natt! + + (Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor + öfver scenen. Andra borgaren går in i sin bod, den han stänger + efter sig). + + +Andra scenen. + +DANIEL HJORT (inkommer). +"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde +i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo +ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem +igenom sömnlös natt och dagens vimmel. +Du öde, skall ditt dok du ändtligen +för mig upplyfta! Fader, moder, hem! +Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr. +Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig! +Min hela själ är väntan, mina sinnen +försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag +ej steg, ej röster här! + + (Tornuret slår nio). + +Ah, timman slår! + + +Tredje scenen. + + Daniel Hjort. Katri. + +KATRI. +Hvar är du, för hvars skull i tjugu år +min fot har blödande på törnen trampat, +hvar är väl du, så känd och dock så okänd, +uti hvars hand ett vapen jag förtror, +som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt? + +DANIEL HJORT. +Om mig du menar, är jag här. + +KATRI. + Jag lofvat +dig säga, hvem du är. Jag kan än mer, +jag kan dig föra till din moders famn +och till din faders--graf. + +DANIEL HJORT. + Ve, om ditt hjärta +en hopplös smärta känt och vågar dock +min öde själ med falsk förhoppning gäcka! + +KATRI. +Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar. +Dock, innan någonting jag yppar, svara, +om du har mod att allting öfvergifva, +som förr du vördat, och i evig glömska +försänka alt, hvad förr din kärlek egt? + +DANIEL HJORT. +Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs, +där ingen strid i fråga komma kan. +Du ser framför dig här ett hjärta blott, +som ingen ömhet, ingen vänskap känt, +som törstat, törstat hela lifvet efter +en droppe kärlek och den aldrig nått, +som likt en fågelunge, ensam lämnad +uppå en öde klippa uti hafvet, +i gränslös, evig ensamhet förtvinar. +Du talte om min faders graf, hvar är den? +Om under klippors hvalf och jordens grund +han låg fördold, jag sprängde dem och värmde +det döda hjärtat med mitt lif till lif! + +KATRI. +Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart +för denna stund, trots år af sorg och vanvett, +flyr bort. + +DANIEL HJORT. + Så fortfar, säg min faders namn, +att i dess himmel jag får svalka mig! + (Griper i henne och skådar henne i ansigtet). +Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde! + +KATRI. +Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning. +1 himlens stjärnljus här jag för dig står. +Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt, +så sant det öfver människornas synd, +sjufalt förlåten, sjufalt remna skall, +så sant det är, att dagens klara sanning +jag till dig ropar med din faders namn; +Bengt Ilkainen. + +DANIEL HJORT. + Det namnet förr jag hört. +Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming; +i slottets fängselhålor lät förgås +till straff, för det de reste sig mot honom? +Ha! själf jag varit med och domen skrifvit. + +KATRI. +Din faders bror det var. Din fader föll, +då än ett omedvetet barn du var. +Långt upp i Österbotten stod hans gård, +en grushög nu, där ulf och ormar smyga. +Här finnes han, inunder galgen kastad +och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel. + +DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten). +Där!--Ha! Min fosterfar min faders bane! + +KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg). +Din fader var en fri och mäktig bonde. +I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming +var då krigsöfverste; med vilda knektar +hvar gård han fylde, ty den stolte herrn +oss bönder hatade, som honom vi. +Så höll han krigets röda fackla hånfullt +vid jämn och varsam eld, för att med den +i våra gårdar nödens mordbrand tända. +I denna jämrens tid din mor dig födde. +Jag mins en kväll, som om i går det varit; +din fader borta uti rian var, +din moder satt med dig invid sitt bröst +och såg för första gång det födselmärke, +som du vid hjärtat bär, och undrade +hvad denna ormgadd väl betyda skulle, +då vildt en skara ut af Flemings knektar +i rummet rusade, af blod bestänkta. +De hade varit hos din far i rian +och fordrat där, att med den rest af säd, +som våld och krig uppå hans åker lämnat, +han genast skulle deras säckar fylla. +Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog; +den fräckaste han lyfte upp och slog +i blod till marken ned. De öfrige +hans folk ur rian dref; en strid begynte, +där knekten kom till korta. Flyende, +förföljde af de våra, in de bröto +uti din faders hus. Ej mer blott ord +och armkraft gälde där, men spjut och pilar. +Då lyfte en soldat dig på sin arm, +gick fram med dig till fönstret ropande: +"den första pil, I rikten emot oss, +blir detta barnets död". +Din moder dignade på golfvet ned, +och när hon åter vaknade, då stod +i lågor stugan, kvidande du låg +på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög +igenom eld och rök--och gården hann--där vred sig +din fader i sitt blod, och långt från fjärran +ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel. + +DANIEL HJORT. +Jag hör det tydligt, som jag lågan ser +och gården, skogen,--åkern bort till höger. +Ha! minnet som en vådeld flammar upp +i dunklet af den natt, där förr jag famlat. + +KATRI. +Förstärkning hade Flemings knektar fått, +de våra flytt, din fader sårad fallit, +och de, som började med rån och våld, +med mordbrand slutade sitt segerjubel. + +DANIEL HJORT. +En skogsväg mins jag nu, en stormig natt. +Emot en kvinnas axel tyst jag låg +och lekte där med ett par svarta lockar. + +KATRI. +Det var din mor. Hon följde med din fader +till Åbo, dit han skickades att klaga +hos Fleming öfver knektarne. + +DANIEL HJORT. + Nåväl? + +KATRI. +Nåväl, för uppror och för mord beskyld, +emedan han sin egendom försvarat +mot Flemings knektar, dömdes han till bojor +och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag +på knä för Fleming bedjande om nåd. +Den grymme mannen såg mig kallt i ögat +och vände sig och--gick. Här är den plats, +där skuldlöst flöt din faders blod! +Här är den plats, der liflös ned din moder +af smärta dignat! +Här var det, som hon under nattens mörker +gret blek sin kind och sörjde håret grått. +Här har hon lyft dig faderlös mot skyn +och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming. +Här tappade hon bort förståndets ljus +och liknöjdt irrande i skog och mark +åt bark af träd och sina tårar drack. + + (Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar + sitt sken öfver dem). + +DANIEL HJORT. +Min mor, min mor, ja, det är du, är du! + +KATRI. +Kom mig ej när, ej än min son du är! +Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra. +Så satt jag en gång invid vägens rand; +förbi red Fleming med en guldsmidd skara, +och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta. +Mig tycktes då, att alla goda män'skor +på jorden voro döda. Gud var död +och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, +kring all den döda världen. Här allena +uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes +som i en dröm, att du var död, det gjorde +min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker +omgaf mitt hjärta som en läkedom. +Se'n vet jag icke hvad som hände mer. +Alt nog--du kved ej mera vid min barm; +och så kom jag tillbaks till Österbotten-- +Gud vet uppå hvad sätt. + +DANIEL HJORT. + Ah! det var då +mig Fleming tog från vägen upp. + Du öde! + +KATRI. +Där satt jag sedan på vår gårds ruiner +och vackra visor sjöng till foglars kvitter-- +så vackra visor! En jag minnes än: +"Min make föll i sitt röda blod, +bödeln som präst vid kistan stod, +på grafvarna giftört växer". + +DANIEL HJORT. +Hur bittert söndersliter denna syn +den sista flik af vördnad, som jag än' +för Fleming hyser. + +KATRI (med återvunnen fattning). + Fleming säger du! +Hans skuldregister än jag icke slutat. +Skrif upp på det att han din släkt utrotat, +då Österbotten som en enda man +sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu, +din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror, +för denna stupstock fallit, eller hungrat +ihjäl i slottets mörka fängselhålor. +Ej finnes kvar i hela Österbotten +en enda man, som var din faders vän. +På härjad åker rostar lämnad plog, +och floden suckar emot blodig strand, +på härden ligger elden svart och död, +och kyrkan står, en öde helgedom. +Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, +borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. +Och själfva gräset uppå grafven hviskar: +Hämnd öfver Flemings ätt i sista led! +Det ropet gaf mig åter min besinning, +mitt öga tändes, minnet vaknade +och dig jag mindes, mindes hur jag smög +ifrån dig, att du ej det skulle höra, +och hur jag såg dig se'n på Flemings arm +i vägens dam vid krökningen försvinna. +Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig. +Dock aldrig skall jag i en moders famn +den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt, +förrän sin äkthet han bevisat mig. + +DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst). +Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig +intill ditt hjärta! + +KATRI. + Gå tillbaks till slottet! + +DANIEL HJORT. +O moder! mer du hatar, än du älskar. + +KATRI. +Af kärlek hatar jag. Se här, min son! +Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, +då än en ung och fridsäll prins han var +din far på hand, då denne segrande +för folket en gång talte stolt på riksdag. +Den ringen följde honom in i döden, +den hör dig till som arf. + +DANIEL HJORT (sedan han försökt den). + Invid mitt hjärta +den hvila skall, nytt lif ingjuta där. +Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri). + +KATRI (vänder sig bort). + När du först bevisat, +att du är folkets son. Till dess farväl! + +DANIEL HJORT. +Ja, neka, moder, neka mig din famn, +så länge än jag håller detta namn, +så länge än jag denna klädnad bär, +som spunnen utaf Flemings silke är, +så länge än jag tjänar denna makt, +som folket uti natt och bojor bragt,-- +ja, neka till att skåda på din son, +så länge han är sina fäders hån, +så länge tils han slitit ur sin själ +alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl! + + (Han går). + + +Fjerde scenen. + +KATRI (ensam). +Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft, +min kraft mig öfverger. + (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt). + Där går han, o min son! +Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar, +och hög som natten växer hans gestalt. +Du älskade, du lif, du vår, du sol, +vänd åter i min famn!... Han hör ej mer. + + (Hon dignar ned på schavotten). + + +TABLÅ. + +(Studerrummet hos Ericus Erici). + + +Femte scenen. + + Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och några + andra böcker på bordet). Arvid Stålarm (inträder). + +STÅLARM. +Good afton, ers högvördighet! Jag stör? + +ERICUS ERICI. +För ingen del. Det är ett arbete, +som när som hälst jag åter kan ta vid. +Guds milda lära här jag tecknar upp +i enkla ord för folket, och så länge +Hans andes frid bor i min själ, förmår +all världens strid mig icke däri störa. + +STÅLARM. +Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig +ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager +ert snille bort från statens ärender, +som nu behöfva krafter mer än nå'nsin. + +ERICUS ERICI. +Hvar män'ska har sin gifna plats i lifvet, +jag tackar Gud för min och verkar där. +Om ni tillåter, skrifver jag till slut +den mening, som ni med er ankomst afbröt. + +STÅLARM (under det Ericus skrifver). +Ni är mig just en general, herr bisp. +Ert stridsfält är det hvita pergamentet, +där svarta bibelsprängda små soldater +marschera uppå ert kommando fram. +Bläckhornet är fältlägret och er själ +det mynthus, hvarur ni i guld betalar +den rika solden åt er trogna skara. +Så leker ni som barn med tennsoldater +och bryr er litet om, hur det ser ut +i statens stora, sönderfallna hushåll. +Men säg, herr general, hvem är väl då +motståndaren, som så upptar er omsorg, +att för alt annat blind ni är? + +ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet). + Det är +det onda, egenmäktiga och mörka, +hvari vi män'skor famla; och när det +en gång är kufvadt, då, krigsöfverste, +ha dessa droppar bläck dock mer förmått +än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit. + +STÅLARM. +Ni gamle svärmare, så vill ni ställa +er utom tiden, tils med oberäknadt vingslag +den slår er hämndfull ned i stoftet snart. + +ERICUS ERICI. +Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta? + +STÅLARM. +En ädel, fromsint man ni är, Erici. +Ej ni, som mången af vårt prästerskap, +sökt reta folket upp emot sin konung, +men manat det tvärtom till fridsamhet, +där så ni kunnat. Er förtjänst det är, +att finska kyrkan stått så lugn, så värdig +i alla tidens skiften. Ingen står +af rikets präster därför så i aktning +hos konungen som ni, och ingen hatas +af hertigen så mycket just som ni. + +ERICUS ERICI. +Tyvärr! Jag vet det senare. + +STÅLARM. + Nåväl, +till eder kunskap har väl också kommit +det rykte, som er hela hjord har skrämt +och spridt i hopar omkring torg och gator. + +ERICUS ERICI. +Det rykte menar ni, som åter vaknat, +att hertigen är hit på väg. Än se'n? + +STÅLARM. +Än se'n?--Jag kommit att en tillflyktsort +er bjuda inom slottet. + +ERICUS ERICI. + Jag er tackar, +men tror mig ej behöfva den. Mitt rum, +det är min borg, min värnlöshet mitt vapen. + +STÅLARM. +Ni vill då hällre ensam stå? + +ERICUS ERICI. + Ej ensam; +med min församling och mitt hopp på Gud. +Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig +på edra strider, all min uppgift är +vår kyrka skydda lika mot de anfall, +som Sigismund med påfvelärans villor +försökt mot den, och lika mot det sätt, +hvarpå vår ärelystna hertig söker +att den begagna som en stege upp +till Sveriges tron. Ni ser således, jag har +ej något ondt af hertigen att frukta, +om han ock fruktar mig, då ondt han gör. +Jag önskar ingen gunst af Sigismund, +om han den ock mig ger, då rätt jag handlar. +"Förliter ej på förstar", är mitt valspråk, +följ Herrans stämma i ditt samvets dom! + +STÅLARM (stiger upp). +Och huru lyder då ert samvets dom? + +ERICUS ERICI. +Den passar ej för edra öron, Stålarm! + +STÅLARM. +Låt höra dock, jag har ett godt humör. + +ERICUS ERICI. +Välan om ni så vill! Som Abels blod +nr jorden ropade uppå en broder, +så ropar folkets blod ock öfver er. +Jag själf har utgått från det ringa folket +och lidit med det, tröstat, där jag kunnat; +men kunde slottets fängselhålor tala, +och hade landets hundra galgar tungor, +de skulle hviska oerhörda ord +om huru ni herrar här er makt begagnat;-- +vill än ni höra på mitt samvets dom? + +STÅLARM. +Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där. +Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti, +och jag ock önskar mycket vore ogjordt. +Men som det är, ni glömmer dock en sak, +att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat, +och där vi straffat, ha vi straffat brott, +om våldsamt uppror ej ni nämner dygd. +Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst: +den, som i leken går, får leken tåla. + (Kanonskott i fjärran). +Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet. + + +Sjette scenen. + + De förra. Olof Klaesson (rustad till strid). + +OLOF KLAESSON. +Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått +så kom ett ilbud ifrån Kastelholm; +det taget är af hertigens galejor, +vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången. +Knapt hade budet återhemtat sig, +så dök ur fjärdens vatten flottan upp. + +STÅLARM. +Ar hertigen på flottan själf? + +OLOF KLAESSON. + Han har +landstigit med en här vid Helsingfors. +Jag skyndar till vår krigshär att den föra +mot honom ut. Farväl om ej vi råkas +igen, tryck Johans hand på mina vägnar! + + (Olof Klaesson går) + +STÅLARM. +Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda. + + (Stålarm går). + + +Sjunde scenen. + +ERICUS ERICI (ordnande sina papper). +Den, som i leken gått, får leken tåla, +den, som har gripit svärd, med svärd förgås; +Gud styre alt!--Hvar var jag nu igen? + + (Han börjar skrifva). + +Slut på andra akten. + + + + +TREDJE AKTEN. + + +(Scenen är närmast murarne på slottet. Till vänster en kanonglugg, +bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen +en tom kanonlavett). + + +Första scenen. + + Daniel Hjort. En knekt. + +DANIEL HJORT. +Nå, hvarför skjuter du ej? + +KNEKTEN. + Dum jag vore, +om jag ej väntade. Så ädel vara +som krut har bättre mål än luft. + +DANIEL HJORT. + Ja, visst! + +KNEKTEN. +Ser ni den där galejan där. Den kommer +alt närmare. Snart vänder stäfven till. +Då,--fyr! ej förr!--Ni skall få se, hur masten, +skall braka ner och rorman mista knoppen. + +DANIEL HJORT. +Hvad har du då mot honom? + +KNEKTEN. + Lustig fråga! +Han är ju knekt som jag. + +DANIEL HJORT. + Och därför skjuter +du honom ner. + +KNEKTEN. + Han gör så han med mig. + +DANIEL HJORT. +Och hvarför? + +KNEKTEN. + Hm! Därför att jag med honom +gör just på samma sätt. + +DANIEL HJORT. + Och varför? + +KNEKTEN. + Fan vet hvarför! +DANIEL HJORT. +Nå vill du veta't, så vet jag hvarför. + +KNEKTEN. +Jag också, för att ordern lyder: skjut! + +DANIEL HJORT. +Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt +att krossa här ditt hufvud emot muren, +du skakade på hufvu't först ändå. +Nej, men han skjuter, han, för hertigen, +som är så vänlig mot det arma folket, +det du som folkets son i grund föraktar. +Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, +du med att det försvara himlen vinna. +Han hatar jesuiterna och adeln, +och du, du älskar båda uti grund, +och därför gör du ganska rätt uti +att slaktas här för dem och slakta. + +KNEKTEN (betänksamt). +Hvad pratar ni? + +DANIEL HJORT. + Hör på, hvem var din far? + +KNEKTEN. +Det angår icke er. + +DANIEL HJORT. + Visst ej en bonde, +ty bondehertigen föraktar du +och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven. +Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar +en herre, som på lumpet småfolk tänker. + +KNEKTEN. +Skjut själf, här har ni luntan. + +DANIEL HJORT. + Nej, min gosse! +Om ock en knekt jag vore såsom du, +jag icke för din lilla sold det gjorde, +två gånger mindre än den knektarna +hos hertigen med skuldfritt samvet njuta. + + (Drager sig undan.) + +KNEKTEN. +Hvad mente han? Bor satan eller Gud +i den där svarta rocken. All min kraft +han pratat bort. Nå gudskelof, det är +för sent att skjuta.--Tvänne gånger mindre +än solden, hvilken hertigen består!-- +Hvad rör det mig? Om icke bort han gått, +jag huggit honom ner.--Ett sällsamt tal! +Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud +rätt underliga tankar vakna upp, +är bäst med en god vän att därom språka. + + (Han går.) + + +Andra scenen. + +DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar + efter knekten.) +Det var det första--skall det bli det sista? + + +Tredje scenen. + + Daniel Hjort. Sigrid Stålarm. + +DANIEL HJORT (för sig). +Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är, +den lilla ängeln slokar sina vingar, +som om hon vandrat öfver lik och blod, +som om hon varit ner i fängselhvalfven +och sjungit Johan Flemings kärleksvisor +till kedjors rassel. Det var god idé! +(Högt). God morgon, fröken Stålarm! + (För sig). Sa' jag Blodarm! + +SIGRID +Hur mår du Daniel? + +DANIEL HJORT. + Tackar, ganska bra, +om blott jag undantar en ryslig dröm +i går på aftonkvisten. + +SIGRID. + Tälj den då! +Du drömde kanske, att du sug ett altar, +dit tyst en flicka kom och lade ner +ett offer, och det offret det var hjärtat. +Oroligt var det, ville icke hållas +på altaret, men himlens änglar kommo +och vaggade det in i sömn till slut +och sade se'n till dig, som stod där när: +väck ej det hjärtat upp med dina suckar, +låt det ha frid och ljus. + +DANIEL HJORT. + En vacker dröm! +Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar, +jag drömde, att jag såg en blodig stupstock ... +men det förstår ni ej, och det kan vara +det bästa, om det ej det sämsta vore, +att ni en gäng dock måste det förstå. + +SIGRID. +Förvirradt talar du. + +DANIEL HJORT. + Förvirring är +ju tidens lösen, och förvirring är +den enda lösningen på lifvets gåta. + +SIGRID. +O, nej! försoning, frid. + +DANIEL HJORT. + Det är en gåta, +att fast man vet, hur man skall lösa gåtan, +så vill man hällre den alt mer förvirra. +Se det är knuten. + + +Fjerde scenen. + + De förra. Johan Fleming. + +SIGRID. + Johan! + +JOHAN FLEMING. + Du, min Sigrid! +Här midt bland storm och död! Gå in i slottet! + +SIGRID. +Så härlig morgon genom fönstret sken, +så fridfull vågen log, så tyst stod skogen, +att ut jag lockades. + +DANIEL HJORT (för sig). + Det är lockfågeln, +som skall mig narra i sitt nät. Få se, +om ej de sätta gillret ut tillsamman. + +SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming). + Då såg jag här +den stackars Daniel Hjort. Du känner alt; +gör honom till din vän, var god mot honom, +lär honom glömma... + +DANIEL HJORT (som lyssnat). + Sa' jag inte det? +Det här blir bra. Olycklig kärlek så +den stackars Daniel Hjort förvirrat har; +och är han inom eller utom muren, +hvem fäster sig därvid; det hör till turen. + +SIGRID. +Jag lämnar eder nu. (Hon går). + + +Femte scenen. + + Johan Fleming. Daniel Hjort. + +JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid). + En himmel är +den ljufva flickans själ, så klar och ren, +att minsta vårmolns skugga märks därpå. +Hjort, du mår icke väl?-- + +DANIEL HJORT. + Vill ni mig hjälpa? + +JOHAN FLEMING. +Du saknar sysselsättning, och din själ +blir trött af bara intet, tanken mattas +och lynnet bittert blir. + +DANIEL HJORT (för sig). + Han bort bli präst, +så kunde han ha aflat sig förvärfvat +för fädrens synder. + +JOHAN FLEMING. + Vill du, skall jag tala +med Stålarm, att han lämnar dig ett svärd +och gifver dig en plats. Du ser mig ut +att kunna föra svärd såväl som penna. + +DANIEL HJORT. +Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd? +Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten. + +JOHAN FLEMING (betydelsefullt). +Kan kärleken så bittert plåga kärlek? + +DANIEL HJORT. +Är tisteln blomma och är korpen hvit? + +JOHAN FLEMING. +Hvad menar du med det? + +DANIEL HJORT. + Alt, alt beror +på, hvarifrån man ser. + +JOHAN FLEMING. + Omanligt är +att sörja så. Om lyckan är vår ovän, +är lycklig du, ty smärtan är din vän. +Upp, tag dess kraft uti din andes tjänst +och lär dig glömma! + +DANIEL HJORT. + Lär mig glömma,--hvad? + +JOHAN FLEMING. +En fåfäng känsla. + +DANIEL HJORT. + Ack, hvad ni är god! +Ha, ha, hvad det är lätt att vara god. + + (Stiger upp och går). + +JOHAN FLEMING. +Det ligger något sällsamt, onaturligt +i hans förändring, som jag ej förstår. +Där speglas något brustet i hans blick, +och ännu mera hörs det i hans tal. +Dock hvarför skall jag tänka uppå honom, +slog han ej af min vänlighet med hånfullt +och bittert löje. Bäst är att ej märka +på honom. Egenkärlek är hans sot +och andras liknöjdhet dess bästa bot. + + +Sjette scenen. + + Johan Fleming. Arvid Stålarm. En officer (vandrande + på muren). Senare en parlamentär. + +OFFICEREN. +Den slup, som nyss med underhandlingstecken +mot slottet lade, nu helt nära står: +nu lägga de vid muren till. + + (Stiger ner från muren). + +JOHAN FLEMING + Hvad vill man? + +STÅLARM. +Ett bud från flottan att med litet prat +oss roa, medan krigsorkestern stämmer +till ett fortissimo. + +PARLAMENTAREN (uppstigande från sjösidan på muren med + en hvit fana i handen). + Jag hälsar dig +från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar +att eder landthär är vid Helsingfors +af hertig Karl fördrifven och besegrad. +Godvilligt öppna därför detta slott +och afsvärj Sigismund för sista gången, +om nåd du hoppas vill skall gå för rätt. + +JOHAN FLEMING. +Hvad säger han? Styr blinda lyckan världen? + +STÅLARM. +Tillbaka hälsa till din amiral +och säg, att hertig Karl vid Helsingfors +är af vår landthär slagen och fördrifven, +och att han därför må ta sig i akt, +om han vill hoppas att sin flotta rädda. +Säg det åt honom, han på mig skall tro +med lika mycket skäl, som jag på honom. + +PARLAMENTÄREN. +Det svar var väntadt af ert öfvermod; +hör därför hvad till sist jag nu er säger. +Om längre med ert trots ni retar oss, +skall amiralen de af edra vänner, +som följa oss från Kastelholm som fångar, +halshugga låta och till er varnagel +fastspika deras hufvuden på pålar +midt i er egen åsyn, för att så +från blodig talarstol för er predika +med skräckfull död er egen framtids dom. +Betänken er! Det gäller deras lif. + +JOHAN FLEMING. +Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas! +Din hvita fana rodnar utaf blygd +för sådant tal: vanhelgadt är dess skygd. + +STÅLARM. +När rättigheter, vuxna ur vårt hjärta, +med makt och ära stå på slumpens spel, +ett mänskolif en småsak blir, ett öre +på tidens raffelbord. Jag offrar dem +som mig de offrat, om på dem det galt. +Fäll ner din hvita fana, skynda dig +tillbaka, om du döden undgå vill. +Det enda svar, vi ha på sådant tal, +är ärligt motstånd uppå lif och död. + +PARLAMENTÄREN. +Bestraffas skall du, trotsiga befäl; +ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl! + + (Stiger ner bakom muren). + +JOHAN FLEMING. +Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från +vi kunna skåda bort till andra stranden. +Vid dagens ljus! de skola det ej våga, +ej så våldföra sig på fångne män! + + (Stålarm och Johan Fleming gå). + + +Sjunde scenen. + +DANIEL HJORT (inkommer). +När svärdomgjordad Kain slog herden Abel +ihjäl och, plågad af sitt brodermord, +af Gud sig öfvergifven kände, gjorde +han sig ett beläte, för hvilket han +sitt offer tände--och det nämde Äran. +O, hvilken härlig afgud! härlig är +med herre släkt, och Kain han var på jorden +den förste herrn. Det var en snillrik karl! +Så konstigt skapade han denna afgud, +att just i den man dyrkade sig själf, +som om den varit bräckligt spegelglas, +och dock står den ännu. För dig, o, ära! +jag lefver, dör!--"För dig, o, ära! slår jag +min bror ihjäl!"--"Jag tackar er så mycket, +er äran är!"--Ha, en ironisk Gud!-- +Och världen har han bunden uti kedjor. +En broder hade Abel, Seth vid namn, +hvarföre hämnades han ej på Kain?-- +Det var en stackare! Hvarföre smög han +ej in i Kains palatser och sin knif +högg genom ryggen in alt till hans lefver? +Han ämnade det kanske, smög sig in, +såg Kains afgudabild, förtrollades +och föll i stoftet neder, ångerfull. +Det var en stackare! Ej sant, I skuggor, +I blodiga? Ej sant, I alla andar, +som ej fån ro i dessa hemska hvalf, +där edra ben, ombundna än af kedjor, +i mörkret lysa!--Hämnd! Hämnd!-- +Tyst jag kommer: +och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag! +Vår nästa natt skall bli min första dag! + + (Går). + + +åttonde scenen. + + Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming. + +EBBA FLEMING. +Här händer något rysligt. Ifrån fönstren +man ser på andra stranden hemska värktyg +uppresta... + +STÅLARM. + Se ej dit, man vill förskräcka +vårt mod: det skall blott högre egga det. +Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer +ge härlig dödssalut och följesvenner +på färden till en bättre värld. Upp, knektar! +Till luntorna! I kretsar utaf eld +må alla murar flamma högt af vrede! (Går). + + (Kanonskott, scenen starkt upplyst). + +JOHAN FLEMING. +Är detta ärans glans, är det den lager, +jag drömde hjälten ge en evig dager? +Fins intet ridderskap i Sverige kvar? +Vårt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar? +Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak +en sådan blodig handling på sitt samvet? +Säg att den det ej har, och jag skall ega +ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger, +en blixt uppå hvar egg!-- + +EBBA FLEMING. + Till striden, son! + +JOHAN FLEMING. +Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand! +Bort kärlek, ömhet!--Arma fosterland! + + (Går. Ebba följer honom). + + +TABLÅ. + +(Amiral Scheels högkvarter gent emot Åbo slott. Ett boningshus +till höger i förgrunden. Afton. Månsken.) + + +Nionde scenen. + + Tvänne af hertigens soldater (gående på vakt utanför boningshuset). + +FÖRSTA SOLDATEN. +Nå, du säger ingenting. + +ANDRA SOLDATEN. +Jag tänker. + +FÖRSTA SOLDATEN. +Hvad tänker du dä? + +ANDRA SOLDATEN. +Jag tänker uppå en visa. + +FÖRSTA SOLDATEN. +Och jag tänker på fästningen ... den håller i som en sköldpadda. Vet +du hvad sköldpadda är, du?--Det är en sorts stockfiskar, som ha ett +ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de +krypa ut därifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi +hålla dem i eld från både land och vatten. + +ANDRA SOLDATEN. +Hur tror du det ser ut där innanför? Finnarne kunna trolla, du. + +FÖRSTA SOLDATEN. +Må de använda hvad makt som hälst, utan folkets kärlek stå herrarne +utan rötter. Puh! kommer ovädret, och där ligga de som stormfallen +skog. + +ANDRA SOLDATEN. +Jag undrar hur de ha det där hemma hos oss bortom älfvarna i dalen. + +FÖRSTA SOLDATEN. +Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var +bondedräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap, +min flicka och min frihet. + +ANDRA SOLDATEN. +Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa? + +FÖRSTA SOLDATEN. +Nå sjung den då, men bussig skall den vara. + + +Tionde scenen. + + De förra. Daniel Hjort. + +DANIEL HJORT. +Hvar är er amiral? För mig till honom! + +FÖRSTA SOLDATEN. +Pass, min gosse, hvad vill du honom? + +DANIEL HJORT. +Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut +mig genom hjärtat. Det mig kvittar lika. + + +Elfte scenen. + + De förra. Amiral Scheel (träder ur boningshuset.) + +SCHEEL. +Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger +er genom vakterna och stör min hvila? + +DANIEL HJORT. +Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej +frän slottet, fast jag kommer därifrån. +Jag har ej namn, fast jag har tvänne namn. +Dagsgammal är jag, fast en man till år, +och mer än tusen lif jag gäller dock +för eder, hertigens och folkets sak. + +SCHEEL. +Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man +blott fatta kan, att ni från slottet är, +det tidens dårhus. Och hur vill ni tros? + +DANIEL HJORT (upptager sin ring). +Du ring, blif du min förespråkare! +O, stod här hertigen för mig som ni, +och denna ring jag lämnade åt honom, +som nu åt er, han visste hvad den gälde. + +SCHEEL (betraktar ringen). +Det är min hertigs vapen. + +DANIEL HJORT. + Denna ring +han åt min far en gång som minne gaf; +som den jag ärft, med den jag ärft hans blod, +hans sak, hans hämnd. + +SCHEEL. + Kom, följ med mig, så få +vi talas närmre vid. Följ med, soldat! + + (Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.) + + +Tolfte scenen. + +ANDRA SOLDATEN (ensam). +Det där betydde något. Har den där icke något ondt i sinnet mot oss, +så har han det mot någon annan.--Huh, det är så hemskt och dödstyst +i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger). + + (Mel. O, Wärmeland, du sköna, du m. m.) + + I stugan väfver vännen, jag håller så kär, + för sakna'n så häftigt väfven lider. + Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, + det är ifrån konung Göstas tider. + Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän, + och när jag blir gammal, min son får det igen, + det får han, om jag lefver så länge. + + Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, + Gud gifve att rik vore säden! + Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: + godt sofver man, när man dör med heder. + Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, + när det med tro och frihet i landet illa står. + Gud skydde vår hertig och Sverige!-- + + +Trettonde scenen. + + Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer från + boningshuset) Senare Scheel. + +DANIEL HJORT. +Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva +mig in med ord och guld hos hvarje knekt, +och slottets kraft just i dess kraft förlama. +Skryt se'n med äran än! + +SCHEEL (kommer ut ur boningshuset). + Ni glömde guldet; +här är det. Lycka till! Var säker att +ej hertigen skall glömma er. God natt! + + (Går in i boningshuset.) + +DANIEL HJORT. +God natt, mitt forna lif. Nu tysta månsken, +du nattens onda, bleka samvete, +gengångare i jordens midnattsdröm, +tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf, +ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. (Går). + +ANDRA SOLDATEN +(sjunger om sista versen i sin sång). + + Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, + Gud gifve, att rik vore säden! + Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: + godt sofver man, när man dör med heder. + Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, + när det med tro och frihet i landet illa står. + Gud skydde vår hertig och Sverige!-- + +Slut på tredje akten. + + + + +FJÄRDE AKTEN. + + +(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom +fönstren och belyser föremålen i början af akten). + + +Första scenen. + + Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa + till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt). + +EBBA FLEMING. +Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten, +den långa natten efter rastlös strid +i fyra dar; men ack! Hur går den upp! +Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig! +I veklig klagan sjunker jag,--och där, +därute, obevekligt såsom förr +fiendtlig flotta står, och intet segel +till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf, +och intet bud om våra vänners öde +framtränga kan till oss.--Tyst! Upp han vaknar. + +JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp). +Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig +så styrkt, så glad! + +EBBA FLEMING. + Du drömt? + +JOHAN FLEMING. + Och idel ljus +och frid och lycka! Jag på Qvidja var. +Till mig kom kungen dit uppå besök, +då fridens första skörd på gyllne fält +jag in med folket bärgade tillsammans. +Alt var förändradt: rika parker, där +nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr +och bytt i åkerfält. Mig kungen tog +inunder armen, och så gingo vi +igenom folkets högtidsklädda leder, +och blommor ströddes rikt uppå vår väg, +och mössor svängdes vid hurra i luften, +och suckande såg Sigismund på mig +och sade: byt ditt rike emot mitt!-- +Så man sig själf kan smickra uti drömmen +och glömma bort i denna lifvets afbild +all strid och omsorg.--Moder, ingen visshet +om landthärns öde än? + + +Andra scenen. + + De förra. Arvid Stålarm (som inträdt). Senare Olof Klaesson. + +STÅLARM. + Ett bud har kommit +i denna natt; igenom sorglös vakt +det lyckats smyga hit. + +JOHAN FLEMING. + Och detta bud? + +STÅLARM (pekande på Olof, som inkommer) +Här är det. + +EBBA och JOHAN FLEMING. + Olof Klaesson! + +OLOF KLAESSON. + Ja tyvärr! + +EBBA FLEMING. +Och krigshärns öde? + +OLOF KLAESSON. + Spridd är den och slagen, +och jag hardt när att bli tillfångatagen. +Förgäfves jag de lejda skaror ropar +och söker samla deras spridda hopar: +om ej jag några falska hjärtan stungit, +de själf i band till hertigen mig tvungit. +Mod vänner! Om jag icke hoppats än, +jag hit till eder kommit ej igen. +Vi skola hålla oss till sista man, +oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka! + +STÅLARM. +Visst står vårt slott, det än ej störtat samman, +ehur' det snart får skäl: besättningen +gör myteri, står trotsig vid kanonen +och skjuter ej: förräderi kringsmyger, +insnärjer oss. + +EBBA FLEMING. + Och ingen hjälp från Polen. + +JOHAN FLEMING. +O, Sigismund! + +OLOF KLAESSON. + Så återstå dock vi. + +STÅLARM. +Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi, +vi, öfvergifne och förgätne här! +Ha, Sigismund, är detta lönen då +för all den trohet, vi emot dig visat! +O! att vi aldrig känt den lumpna känsla, +som svaga mödrar närt oss med som spenbarn, +som drifver barnet att sin fader hylla, +att såsom yngling vörda än hans svaghet +i gråa hår och skydda dem för skymf; +den svaga känsla, hvilken högst i dårskap +dock stiger, då den böjer undersåten +för kungen ned att honom dårligt dyrka +som landets fader och sin äras borgen! +O! att vi kväst den, såsom hertigen, +som alla andra, och vår egennytta +sått ner i upprorsandans feta jordmån +och skördat där vid packets jubel nu;-- +då hade vi ej öfvergifna stått +med bruten lit och ensam, sviken tro! + +EBBA FLEMING. +Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar, +det finska ridderskapets pelare, +vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands +själfständiga och fasta svärd! + +STÅLARM. + Tack Ebba! +Jag har ej sofvit uppå tvänne nätter. +Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig! +Upp, trötta tanke, eftervärlden manar; +natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson). + Hur var det? +Vår krigshär slagen är. Då hvilar alt +på oss allén'. Dock, ännu låt oss hoppas +på hjälp från Polen. (Officerare inkomma). + Här befälet kommer, +som hit till sista råd jag sammankallat. + + +Tredje scenen. + + De förra. Officerare. Daniel Hjort. + +STÅLARM. +Ha'n I med veteranerne besatt +slottsportarna och uppstält knektarne +här utanföre? + + (Sorl bakom scenen). + +FÖRSTA OFFICEREN. + De er svara själfva. + +DANIEL HJORT (for sig) +Hör, det är min orkester det, och stycket, +som spelas upp, det eder dödspsalm är. + +ANDRA OFFICEREN. +Doft växer deras knöt, med möda fick jag +dem ordnade. Till hertigen har redan +en del i nattens mörker öfverflytt, +och af de öfrige är svårt att säga +hvem är att lita på. + +STÅLARM. + Välan, vi skola +snart få rent spel i saken, och från hvetet +alt ogräs själft må skilja sig! + (Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt) + Soldater! +Man sagt mig att bland eder---- + (Sorlet tillväxer). +Tyst! falske uslingar, edsbrytare, +I pliktförgätne, som med fega tankar +förkväfven modet i de bättres bröst, +I dåliga kamrater, tron I väl +att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt, +som önskar det, gå hän. Slå slottets portar +på gafvel upp, att sådan giftig luft +må strömma ut och ej oss här fördärfva! + + (Går hastigt från balkongen). + +JOHAN FLEMING. +Jag kan, jag vill ej tro det-- + +STÅLARM. + Skåda själf! + +JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret). +De bölja om hvarandra. Täta massor +mot porten störta sig. Förgäfves söka +de gråa veteraner häjda dem. + +STÅLARM. +Må ingen häjda dem. + +OLOF KLAESSON. + Du vågar mycket. + +STÅLARM. +Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars +också till hjärtat kunnat sprida sig. +Nu må värt råd begynna. + +OLOF KLAESSON. + Värre makter +än missmod värkat det.--Om jag tror orätt, + (med en blick på Hjort) +så visar detta bleka anlet galet. + +STÅLARM. +Kamrater! Finnes någon ibland eder, +som önskar öfvergå till hertigen, +han fritt det säge, fritt det göra må; +ty intet annat återstår för den, +som blifver kvar, än att med ära falla. + (Tystnad). +Fins någon ibland er, som något har +att hoppas på af hertigen och röstar +för underhandling? + +FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen). + Non illo parcet +Tempore dextra reis. + +STÅLARM. + Välan då, vänner: +fast svikna i vår lit på Sigismund, +fast öfvergifne af vårt eget folk, +vi skola visa hertigen i döden, +att än vår konung och hvarandra trogna +vi till hans planer ropa enigt: nej! +Och när på tröskeln här den siste fallit +och hertigen instörtar jublande +i dessa salar, blott en man, en fackla +behöfs, och slottet störtar öfver segrarn. +Och i ruinerna af dessa hvalf +vi honom och vårt nederlag begrafva-- +och Sveriges tron och Sigismund är räddad. + +TREDJE OFFICERN. +Hurra för Sigismund! Vi följa dig. + +DE ÖFRIGE. +Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm! + +STÅLARM. +Så svärjen det vid edra dragna svärd, +vid fädrens skuggor och vid ärans glans! + +ALLA (draga svärden). +Vi svärja det. + +STÅLARM. + Så återstår oss blott +att kasta lott om platsen ner i hvalfvet. + +JOHAN FLEMING. +Behöfves ej. Min arm mig nekar strida, +dock är den stark nog att en fackla föra. +Förtro det värfvet mig. + +STÅLARM. + Må gå. Åt dig +vår ära vi förtro med detta.--Nu +må hvar och en i tysthet sig bereda +för evigheten. Sedan samloms här +med klara samveten och glada hjärtan, +att tömma före stridens sista brand +den sista guldpokaln för kung och land. + +ALLA. +Hurra för Stålarm! + + (Officerarne aflägsna sig småningom). + +EBBA FLEMING (omfamnar Johan). + O, min son! (Stålarm går). + +JOHAN FLEMING. + Min moder, +Vi måste rädda Sigrid. + +EBBA FLEMING. + Det är sant! + +JOHAN FLEMING. +Följ henne du, blif hennes moder. + +EBBA FLEMING. + Johan! +En bättre tröstarinna finner hon +i hvarje kvinna än i mig.--Nej här, +lik Indiens stolta enkor vill jag dö +och ila utur offerbålets lågor +till ärans himmel i min makes famn! (Går). + + +Fjärde scenen. + + Johan Fleming. Sigrid Stålarm (inkommer förklädd till bondflicka) + +SIGRID. +Hvad föregår här, Johan? Mig min fader +befalt att kläda mig i denna dräkt +och sagt att bort jag måste härifrån, +hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar +och slutna anleten. Hvad är det, Johan? +Hvarföre vill min far mig sända bort? + +JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt). +Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag. + +SIGRID (ödmjukt). +Och därför---- + +JOHAN FLEMING. + Ämna vi dig från oss sända. +I denna dräkt man dig ej känna skall, +till dess du hunnit fram till våra vänner, +och färden går helt lätt här öfver viken, +dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer. + +SIGRID. +O, att den hunne mig!--Och du ej frågar +om jag det ville... + +JOHAN FLEMING. + Svara, Sigrid, mig, +säg öppet--då du gaf din hand åt mig, +gaf du af kärlek den?-- + +SIGRID. + Har jag dig gifvit +ett skäl till tvifvel om min tro? + +JOHAN FLEMING. + Ah nej! +Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl. +Jag vet ej, men----nu, Sigrid, säg mig--kan +du älska? + +SIGRID. + Ej så innerligt, som du. + +JOHAN FLEMING. +Låt mig få se i dina vackra ögon. +Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva +tillsamman här och dö med mig--ej sant, +de skulle icke stråla rätt af fröjd? +Du svarade mig ja kanske, men sedan +du lade till: "i denna tunga sal +här är så kvaft"... Mins du? + +SIGRID. + Nej! + +JOHAN FLEMING. + Jo, du mins det +Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade, +hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade +du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle +ej plågat dig så länge, som jag nu +fast omedveten gjort det. + +SIGRID. + O, min Gud! + +JOHAN FLEMING. +Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf +jag förebrår. Farväl, farväl, min syster! +Blif lycklig en gång, när en själ du finner, +som är dig värd, och mins mig som en vän! + +SIGRID. +Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock +jag ej är värd att dö med dig, jag önskar +dock intet annat än få dö. + +JOHAN FLEMING. + Och hvarför? +Rår du väl för, att ej jag dig var kär +i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta, +hur kan så hårdt och dock så vekt det vara. +Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle +ej göra det. + +SIGRID (för sig). + O, om jag hade mod +att säga honom alt! + +JOHAN FLEMING. + Jag går att ställa +i ordning slupen till din affärd nu. +Farväl så länge! (Går). + +SIGRID. + Gå ej, Johan! Ah! +Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud! + (Betäcker sitt ansigte med händerna). +Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat +mig i det onda hjärtats våld!--Se där +den hvita kransen på Mariebilden! +Är jag lik den, som kransen fordom band? +Ja, som den brutna rosen är den friska. + + +Femte scenen. + + Sigrid. Daniel Hjort. + +SIGRID (blir varse Daniel Hjort). +Han! + +DANIEL HJORT. + Hvem har spökat er så vidrigt ut? + +SIGRID. +Om icke denna dräkt behagar er, +jag aldrig häller frågat om ert tycke. + +DANIEL HJORT. +Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?-- +Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg +på hårda, konstigt brutna ädelstenar? +Har ni sett lammets ull på vargens yngel? +Har ni sett solsken i hvitmenad graf?-- +Hvar är er spegel, fröken? + +SIGRID. + Sista gången +vi talas vid, och ni kan tala så? + +DANIEL HJORT. +Nåväl, så kan jag säga något annat. +Hvem är ni, sköna mask? + +SIGRID. + Om ondt jag gjort er, +var det min mening ej. + +DANIEL HJORT. + När satan frestar, +så frestar han i änglaskrud. + +SIGRID (aflägsnande sig). + O, Gud! + +DANIEL HJORT. +Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed +och nytja ej till annat edert hjärta, +att det ert namn ej hånar. Nytja ord, +som vingar ha från himmel alt till jord, +och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig, +åtminstone så nådig, som rättrådig. + + (Sigrid går). + + +Sjette scenen. + +DANIEL HJORT (ensam). +Skall jag er låta dö och dö med er, +med hertigen och alt i samma lågor? +Så vore striden slut och allting slut, +så finge jorden frid och döden bredde +det tjocka täckelset, som hålla skall +till domedag, uppå min hemlighet, +och alla dessa synder, fienders +som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd, +som hänger öfver tusen hufvuden, +på spindeltråden af min svaga vilja! +Nej, nej! Därför blef jag ej född, därför +ej forsar de förtrycktes blod med storm +från hjärtat upp till hjärnan genom mig. +I af grunden har himlen dykat ned +ny kraft att hämta upp till brustet världsskick. +Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande, +att intet annat utom dig den vet, +håll vilda hat, håll fast vid hjärtats rot +och lär det endast slå på din befallning! + + +Sjunde scenen. + + Daniel Hjort. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming. + En veteran (inhämtande vinbägare). Officerare. Senare Sigrid. + +STÅLARM (i samtal med en officer). +När jag var barn, en tvillingsbror jag hade, +som dog helt späd ännu. Jag minnes hur +jag bad uppå hans graf, att bli förskonad +ifrån att komma i den svarta jorden. +Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt, +som barn vi önskat, ofta se'n besannas: +ty nu vi resa genom luften rakt +en genväg öfver jorden bort från lifvet. +Räck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater, +för hedern, lifvets vin och ärans pärla +i botten uppå lifvets bägare! + (Alla dricka). +Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa! + +OLOF KLAESSON. +Ha alla sina bägare? Se här! + + (Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den). + + Sång. + + Sankt Göran det var en riddare god + vid glas som svärd. + Med glädje han drack och med fröjd göt sitt blod, + stolt var hans färd. + Mot draken han kom med svärdet i hand + och en munter sång, + och fallen låg draken i purpurröd sand + på samma gång. + Hurra för mod och fröjd! + + KÖR. + Hurra för mod och fröjd! + +OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort). +Hvad nu? Din bägare är full till randen. +Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut! + + (Sjunger). + + Sankt Göran han för prinsessan som fru + till egen härd. + Och kungen han sade: "den bäste är du, + en krona värd!"-- + --"Nej kronan behåll, åt sonen din gif, + den är mig för tung. + Men låt för dess ära mig offra mitt lif, + min dyre kung!"-- + Hurra för tro och fröjd! + + KÖR. + Hurra för tro och fröjd! + +(Ett kanonskott höres). + +OLOF KLAESSON. +De börja redan, än en vers är kvar. + + (Sjunger). + + Mot fiender hundra ensam han stred, + hans kung vardt blek. + Han högg och han segrade, dignade ned, + gladt som på lek. + Och kungen höll in på segrande färd + och med blick i brand. + O! finge jag byta fast tusende svärd + emot din hand! + Hurra för fröjd och död! + + KÖR + Hurra för fröjd och död! + +(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer) + +OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå). +Hvart skall du, Daniel Hjort? + +DANIEL HJORT. + Hvad rör det er? + +OLOF KLAESSON (håller kvar honom). +Förrädare!--Se hur han bleknar vid +det namnet, vänner! + +DANIEL HJORT. + Bort till murarne +förr'n hertigen är här! + +OLOF KLAESSON. + Bekänn, din skurk! + +DANIEL HJORT. +Bevis! Emot min oskuld återstudsar +uti er egen hals det namnet: skurk! + +SIGRID (inkommer). + +OLOF KLAESSON. +Bevis?--Hvad gjorde du i mörka natten +i amiralens läger? + +DANIEL HJORT. + Hvad jag gjorde?-- +Säg, efter ni det. + +OLOF KLAESSON. + Aha! Så har du +dock varit där.----Om jag ej upptäkt honom, +han än förrådt... + +OFFICERARNE (draga värjorna). + Ned med förrädaren! + +SIGRID (störtar sig emellan). +Det är ej möjligt! Hören, hören honom! + +DANIEL HJORT. +Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!-- +Javäl, jag er förrådt, förrädare! + +SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar). + +DANIEL HJORT (fortsättande). +Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft +som blad förspridt; just jag är den, som bringat +er uppå fall--och det min stolthet är! + +FÖRSTE OFFICERN. +Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker +värjan af en officer och försvarar sig). + +OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand). + Nej, bättre skall han straffas! + +STÅLARM. +Du, svarta otack--som jag så har trott. +I lifvet blir det bittra aldrig slut. +Med honom handla, Olof, som du vill, +jag skyndar ner. Re'n striden börjad är. + + (Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson + med Daniel Hjort). + + +Åttonde scenen. + + Sigrid. Johan Fleming. + +JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar). +Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår! +Och den föraktlige! Sof, evigt sof!-- + + (Nedlägger henne på soffan). + + +TABLÅ. + +(Kruthvalfvet afdeladt genom tvänne pelare. Daniel Hjort fastkedjad +vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mörker). + + +Nionde scenen. + +DANIEL HJORT. +Vid pelaren de nitat mig i kedjor +i slottets kruthvalf här. Jag måste dö +med dem i samma död, jag måste se, +hur facklan väcker upp förstörelsen, +som slumrar här kring mig och dödstyst hotar +riksföreståndarn, folket, fosterlandet +med undergång. 0, afgrundsmakt af hån! +O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan +för den förbannelse, jag slungar ut +mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! +Du håller kedja! Lumpna, usla järn, +du är mer stark, mer evig än min ande! +Ha, ha, ha, ha!--Hör, huru hvalfven skratta +åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! +Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig, +men rädda, rädda hertigen och folket! + +Ej svar, ej tröst!--Blott som ur annan värld +kanonen doft igenom hvalfven suckar. +Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar. +Frid, frid! + + (Faller i vanmakt mot pelaren). + + +Tionde scenen. + + Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm. + (med en brinnande fackla) + +STÅLARM. +Här har du facklan. Redan man från borggår'n +oss trängt till slottets dörrar. Hertigen +själf stormar fram. På borggår'n står han redan. +Så snart du hör i hvalfgången signalen, +tänd an de där. Farväl! (Går). + + +Elfte scenen. + + Daniel Hjort. Johan Fleming. + +JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort). + I vanmakt fallen! +Naturn är altför god. + +DANIEL HJORT (uppvaknar). +(De fixera hvarandra med en lång, stum blick) + +JOHAN FLEMING. +Förmätne, djärfs du än uppå mig se! + +DANIEL HJORT. +Min blick dig följer som ett samvete. + +JOHAN FLEMING. +Be bort till Gud och gör din sista bön! + +DANIEL HJORT. +Din hand förvissne! Jag har bedt min bön. + +JOHAN FLEMING. +Fins ingen Gud, då så en usling dör. + +DANIEL HJORT. +Ej för ett sådant värf, du här utför. + +JOHAN FLEMING. +Ljud snart, signal! Du räddar kung och tron! + +DANIEL HJORT. +Dö bort, signal! Fördärfvets, mörkrets ton! + +JOHAN FLEMING. +Du fram den kallat och med den du dör. + +DANIEL HJORT. +Men er med mig i afgrunden jag för. + + +Tolfte scenen. + + De förra. Sigrid. + +SIGRID. +Det är en lögn, en nattsvart lögn, hopspunnen +att oss fördärfva alla. Nej, han har, +han har det icke gjort. + +JOHAN FLEMING (kallt). + Du, Sigrid, här? +Hvad vill du här? + +SIGRID. + Få visshet och få dö. + +JOHAN FLEMING. +Olyckliga, vanära icke dig, +ditt namn, din far! Med brottslig känsla tig! + +SIGRID. +Hvad är mig far och namn och alt mot honom, +i lifvet falskt, i dödens stund ändå, +engång, vill hjärtat fritt och öppet slå! +Jag älskade dig en gång, Daniel Hjort: +o, säg du ej det hemska brottet gjort. +Du det ej gjort? Ett svar!--Du tiger ... tiger? + +DANIEL HJORT. +Jag älskade dig en gång, Sigrid Stålarm: +jag tiger, ty jag dig ej krossa vill. + +SIGRID. +Du har det gjort? + +JOHAN FLEMING. + Betviflar du det än? + +SIGRID. +Att dessa dystra hvalf snart remna finge +och bort med dessa brustna hjärtan ginge! +Gif, Johan, mig din arm.--(Till Daniel Hjort). + Beklagansvärde! +I denna stund du mig förakta lärde. + +JOHAN FLEMING. +Min klinga törstar, men den är för god +att sölas i en fängslad uslings blod. + +DANIEL HJORT. +Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning; +så hören ock den djupt föraktade-- +den djupt föraktade, hvars fostran till +en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar +man trodde sig fullbordat och försäkrat. +Man därför tog mig, därföre man kväfde +min kraft bland böcker, gjorde svag min arm, +höll svärd på afstånd, nytjade min hand +till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst. +Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet +man närde mig; och när försmådd, förbisedd, +sa långt man fått mig, solade man stolt +sin äras glans emot min ringhets natt.-- +Då kom till mig en oförväntad gäst. +Ni mins den gamla kvinnan på er fest: +sin son hon sökte där, den siste af +det folk, som gått igenom er i kvaf. +Med henne vid sin faders graf han stått, +och denna graf var en schavott. +Hed eder har han gått i gyllne sal, +när uti fängelsernas grymma kval +hans bröder, gömde och förgätne, lidit, +för det de för sin rätt, sin frihet stridit. +Mot er i döden än sitt trots han bär, +och denne son,--i kedjor står han här! + +JOHAN FLEMING. +Hör upp! + +SIGRID. + Du öde! + +JOHAN FLEMING. + Lögn! + +SIGRID. + Nej, honom hör! + +DANIEL HJORT. +Sitt hat hon lade till mitt hat mot er, +sin hämnd till min förtviflan öfver er. +Och det försmådda hjärtat, det fick ro, +och tviflet flög och tanken fick en tro. +Jag hade intet svärd, jag hade ord, +jag hade ingen makt, jag hade list, +och se, jag bragt er dock till fallets rand! +Och fast ni bundit mig i kedjors band, +I kunnen icke kedja sanningen; +och fast mitt brott mig för i afgrunden, +Guds dom i samma eld er rycka skall; +och fast I bringen hertigen till fall, +I kunnen ej förgöra lif och ljus. +Ja, störta slottet, er och oss i grus!-- +Ersättning en gång eftervärlden tar! + + (Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgången. + Svärdsgny och röster). + +JOHAN FLEMING. +Vårt svar!--Signaln det var--till domen far!-- + +RÖSTER I HVALFVET. +Hell! Hertigens är segren! + +DANIEL HJORT. + Håll! + +SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och +kastar den blixtsnabt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. +Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter) + +DANIEL HJORT. + Min kedja lös! + + +Trettonde scenen. + + De förra. En officer och knektar af hertigens parti + (inrusa med facklor och dragna svärd). + +JOHAN FLEMING (griper en fackla). +Hit facklan! + +DANIEL HJORT. + Grip honom! + + (Några af knektarne gripa Johan Fleming). + +JOHAN FLEMING. + Alt för sent! + +DANIEL HJORT. + Kom lös min kedja! + (Knektarne befria honom från kedjorna). +Bort, hvalfven remna, hjärtan brista! Luft! +Luft! Frihet! (Störtar ut). + +SIGRID (uppvaknande). + O, min Gud, hvad har jag gjort! + + (Faller ånyo i vanmakt). + +Slut på fjärde akten. + + + + +FEMTE AKTEN. + + +(En fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till vänster ingången, +till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en +sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning +åt höger i fonden). + + +Första scenen. + + Fångvaktaren (ensam). + +När jag var ung i världen, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var +det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet +genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng +med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så +kom där ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och +hertigen kom bak lås och bom. Knapt skrek min första gosse i vaggan, så +kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef +själf konung. Så fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort +sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka +sin bror med en ärtsoppa till andra världen. Besynnerligt, att min +hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om +det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten. +Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gälde det +kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag +om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls där icke +länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast därvid. Från den +tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af +Sigismunds--och nu?--så går det, så går det! Jag skulle säga, som det +står i psalmen: + + Alt hvad vi på jorden äge, + det är alt förgänglighet. + Hvad vi timligt öfverväge, + är ostadig stadighet. + +om jag icke själf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror +jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min plikt och +har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten +till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning. + + +Andra scenen. + + Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer förklädd från vänster). + +FÅNGVAKTAREN. +Ni, herr Olof Klaesson?--Ni lefver? + +OLOF KLAESSON. +Tyst! Låt mig träffa min bror. + +FÅNGVAKTAREN. +Men' + +OLOF KLAESSON +Var lugn för din tjänst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han +utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren. + +FÅNGVAKTAREN. +Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag är ett, liksom ni och ert +svärd. Jag är en hård järndörr, bara en hård järndörr och sätter ingen +in, ej häller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle +jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men +hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom +samvetet, har aldrig gjort det förr. + +OLOF KLAESSON. +En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller +ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf +i stället. + +FÅNGVAKTAREN. +Gud bevare mig för det. Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom, +men gör det kort, ty hertigen är här i rappet!--Kom ut, herr Johan, +här är en, som vill råka er. + + (Öppnar dörren till höger i fonden). + + +Tredje scenen. + + De förre. Johan Fleming. + +JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson). +Min bror, du lefver, du är fri! + +OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka). + Håll Johan! +Vår ära vi förtrodde i din hand.-- +Hur har du fylt ditt värf? + +JOHAN FLEMING. + Anklaga mig! +Mitt svar... + +OLOF KLAESSON. +Fort! För det svaret trotsar här +jag döden nu. För den skull lös jag slet mig +i går ännu en gång ur oväns hand +med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves +fullbordandet utaf ditt värf förbidde. +Nåväl---- + +JOHAN FLEMING. + Begär få tala med en annan; +min sorg mitt ord förkväfver. + +OLOF KLAESSON. + Usla feghet! +Och denne är min bror! + +JOHAN FLEMING. + + Du miste tar. +Vid Gud! Jag var ej feg! + +OLOF KLAESSON. + Så svara mig. +Jag önskar intet högre, än att du +den tanken döda må. + +JOHAN FLEMING. + Nåväl, så hör! +Om du, liksom de andra af de våra, +ej lös dig slitit, skulle du ha sett +min falska brud invid sin faders fötter, +vansinnig öfver hvad hon gjort. + +OLOF KLAESSON. + Hvad då? + +JOHAN FLEMING. +Af brottslig kärlek till förrädaren... + +OLOF KLAESSON. +Ej möjligt! + +JOHAN FLEMING. + Slog hon facklan ur min hand. +Signalen oss förrådde, hertigens +soldater trängde in, jag mins ej mer. + +OLOF KLAESSON. +Så har då alt mot oss sig sammansvurit! +Nu jag förstår den syn, jag såg i natt. + +JOHAN FLEMING. +Såg henne du? + +OLOF KLAESSON. + Det måste varit hon. +Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt, +där muren högst sig reser upp ur fjärden. +så luftig som en dimma vandra fram. +På mörka lockar skeno gyllne smycken, +tillsammanvirade som till en krona. +Hon sjöng en sång till vågornas musik +och gick som en sömngångerska så säker +på murens sista, silfverglänsta rand.-- +Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren. +Hon var försvunnen, och när fram jag hann-- +blott stjärnorna i vattnet dallrade---- + +JOHAN FLEMING. +O, måtte hon det varit!--Såg du ej?... + +FÅNGVAKTAREN (vid ingången) +Hertigen hitåt nalkas. Skynda er! + +OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfästet, blickande åt ingången). +Långt borta är han än. Hör Johan! Han +ditt lif skall taga. Än han dig ej sett. +Du är den siste grenen af vår ätt. +Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. +Du smyger bort. + +JOHAN FLEMING. + Nej aldrig, Olof, aldrig! + +OLOF KLAESSON. +Du måste. Mins vårt namn! + +JOHAN FLEMING. + Lef du för det! + + (Går in i sitt fängelse). + +FÅNGVAKTAREN. +Vi äro dödens, om ni längre dröjer!-- +Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor +er ingen ser. + +OLOF KLAESSON (gömmande sig). + Välan, du blinda slump, +var än min vän! Än är ej tid att dö! + + +Fjärde scenen. + + Fångvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer. + +HERTIGEN. +Det är således här du låtit sätta +in Daniel Hjort? + +SCHEEL. + Det var hans egen önskan. +Så snart vi honom löst ur kedjorna, +han störtade ur hvalfvet upp och ville, +knapt hörande de ord jag lugnande +till honom stälde, bort frän slottet fly, +till dess han slutligen gick in uppå +att hit i tysthet draga sig tillbaka. +Uti det ljusaste af rummen här +han väntar nu att få Ers Nåde se. + +HERTIGEN. +En sällsam sägen har du mig förtäljt +om honom och dock sannolik. Den väcker +stolt fröjd uti min själ, på samma gång +jag borde förebrå dig, att du så +beräknande begagnat denne yngling. + +SCHEEL. +Ers Nåde! + +HERTIGEN. + Nog, jag vet hvad du vill säga. +Gif hit den ring, du emottog af honom +och som jag fordom skall hans fader skänkt. + +SCHEEL (ger hertigen ringen). +Här är den. + +HERTIGEN (emottager den). + Ja, jag känner den igen. +Alt tvifvel om hans sägens sanning flyr. +Hvad minnen väcker denna ring ej opp! +När den jag gaf, jag var ännu helt ung, +och icke drömde då jag om den lott, +jag var bestämd till. Djärfva tankar bodde +dock redan då hos mig, varm kärlek till +min faders stolta verk, vår svenska frihet, +den friska plantan, knapt till knoppning hunnen, +och ofta knöt jag maktlös vredes hand, +då mina äldre bröders vankelmod +och lejda präster och hersklysten adel +det stora verket skakade till fall.-- +Det kom min tid. Den kom som stormen kommer, +och såsom stormen skall jag rensa norden +från alt det kvalm, som ligger i dess luft, +från alt det grus, som samlats på dess jord. +Min segren är, och den skall så begagnas, +att ingen arm skall mer mig den bestrida. +Min domen är, och den skall fällas så, +att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma. +Mitt Sverige är, och kronan skall bli min, +se'n jag med frid och välstånd landet krönt. + (Vändande sig till Scheel). +Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen +uppsatt anklagelsen och domen re'n? + +SCHEEL (räcker honom tvänne papper). +Här äro båda. + +HERTIGEN (ögnande i dem). + Riksförrädare och dödsdom. + (Återger honom skriften). +Godt!--det vill säga rätt--och rätt skall ske! + +EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till hertigen). +Ett sändebud från Polen upp vi snappat, +som hade detta bref till Arvid Stålarm. + +HERTIGEN (emottager brefvet). +Från Sigismund! Nu kan han gärna få det. + (Officern går). +Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm +och gif åt honom detta. + (Lämnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel). + Kom, vi draga +tillbaka oss. + + (Drager sig tillbaka med Scheel afsides). + + +Femte scenen. + + De förra. Arvid Stålarm (från dörren till vänster). + +FÅNGVAKTAREN. + Herr öfverste, kom ut. +Jag har ett bref till er. (Lämnar det). + +STÅLARM. + Från Sigismund! +Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm... +Vi tacke dig för ... gärna ville vi ... +har icke kunnat sända någon hjälp... +Vi tvifle om ... mitt öga sömnlöst är +för alt det blod, som fåfängt blifvit gjutit ... +farväl, mitt Sverige!... Hällre håller jag +den sanna läran och förlorar kronan ... +förr'n för min skull norden sönderremnar ... +jag i min oväns hand det lämnar ... +må Gud omvända det ... kom hit till mig +en tacksam kung i Polen väntar dig."... +Det var det sista. Krossad såsom fader, +med ära fläckad af mitt eget barn, +besegrad, fången:--Detta måttet rågat. + + (Betäcker sina ögon med brefvet och börjar vacklande + återgå till sitt fängelse). + +HERTIGEN (med dödsdomen i handen). +Här är en skrift, som också gäller er-- +ej från en kung, men från er fosterjord. + +STÅLARM. +Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger, +jag känner den, behöfver den ej se, +och svarar detta blott: jag lydt min konung. + +HERTIGEN. +I sista ögonblicket har du stått +mig efter lif och ära,--läs din död! + +STÅLARM. +Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut, +ert Finland är och Sigismund oss lämnat. +Då är det bäst, att jag till döden går. + (Böjer ett knä). +Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara, +som återstår af dem, min fana följt. +Min ordern var, men modet det var deras. +Och om ni önskar fosterlandets väl, +dess ädla söner för dess framtid spara. + +HERTIGEN. +Det var en gång jag gaf er nåd, då sade +jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd, +jag återkommer, och då fins ej skoning.-- +Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan! + +STÅLARM. +Dränk i vårt blod ert namn för eftervärlden: +och, att den ingen misskund må er ge, +dränk det också i Johan Flemings blod! + +HERTIGEN. +Du djärfve! Döden snart skall tysta dig! +För honom in i fängelset tillbaka.-- + +STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset) + +HERTIGEN. +Scheel! Känner du den unge Johan Fleming? + +SCHEEL. +Hvad jag om honom hört, besanna tycks +att stränga män få milda, fromma söner. +Ung, skuldlös, ädel kom han hit uti +arfsangelägenheter ifrån Warschau +och deltog nu i striden först. Ej han +har som de andre, då de slottet stängde +för oss, mot Eder brutit gamla löften. + +HERTIGEN. +Dock var det han som skulle minan tända. + +SCHEEL. +Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld-- + +HERTIGEN. +Nåväl, för honom hit: jag pröfva vill +hvad godt som kan en Fleming höra till. + + +Sjätte scenen. + + Hertigen. Scheel. Fångvaktaren (för ut) Johan Fleming, + (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden) + +JOHAN FLEMING (for sig). +Det är då han;--så mycket lik min konung, +som äregirigheten liknar äran +och våldet makten. + +HERTIGEN (for sig). + Detta sonen är +då till Klaes Fleming, han den ende, som +med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam +och hård som jag,--min ovän bortom döden. + +JOHAN FLEMING (för sig). +I lyckans dag fann jag så lätt att dö. +Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat, +hur kan där hoppet ännu hviska: lef! +Om åter till min dyre kung jag länder, +det är ej den, som for, som återvänder. + +HERTIGEN. +Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är +till domen mindre skyldig än de andra. +Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad, +vill ingå i min tjänst och öfvergifva +er plats i Warschaus hof hos Sigismund, +så tag på tillgift och försoning här +min hand emot. + +JOHAN FLEMING. + Ers Fursteliga Nåde! +Så högt jag skattar edert ädla anbud, +så högt ni säkert ock den känsla skattar, +som här vid dödens rand mitt svar dikterar. +Jag har ej någon skälig orsak, hvarför +jag skulle öfverge min käre konung +och bryta otacksamt min tro mot honom. + (Böjer ett knä) +Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt +begära här en fri och högsint nåd. + +HERTIGEN (dystert leende). +Och hvilka vilkor vill du föreskrifva, +för att af dig, lifdömde domare, +min nåd mot dig bedömas må som högsint? + +JOHAN FLEMING. +Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden; +sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden. +Det är mitt halfva lif, jag så er ger, +men konung, tro och ära gälla mer. + +HERTIGEN. +Hvi vördar du mig ej med tvänne knän? + +JOHAN FLEMING (stiger upp). +Så har jag vördat ingen ann' än Gud +och den, som han sin makt på jorden gifvit. +Den hedern spar jag åt min Gud och konung. + +HERTIGEN. +Du nogsamt mig tillkännager, att du +din fars natur och stora mod har ärft, +och varnar oss för det, som utaf dig +att vänta vore, om du lefva finge. + +JOHAN FLEMING. +Ers Nåd, jag svär... + +HERTIGEN. + Du svär med halfva själen, +hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd +du har försmått. Jag litar ej på löften. +Invid schavotten råkas vi. Farväl!-- +Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel! + + (Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, + hvilken öppnas af fångvaktaren). + +JOHAN FLEMING. +Således döden!--Blott en flyktig dröm +min lefnad var, och intet spår på jorden +jag lämnar efter mig. O, det är tungt, +det är dock tungt att i sin ungdom dö! + + +Sjunde scenen. + + Johan Fleming. Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer). + +OLOF KLAESSON. +Jag måste bort. Har något värf du kvar, +som fullborda jag kan? + +JOHAN FLEMING. + Min moder hälsa +och skaffa Sigrid en välsignad graf. +Farväl!-- + +OLOF KLAESSON. + Farväl! + +FÅNGVAKTAREN. + Om längre här ni dröjer, +jag svarar icke för hvad sker. + +JOHAN FLEMING. + Farväl! + + (Går in i sitt fängelse). + +FÅNGVAKTAREN. +Hör ni, de komma re'n! + +OLOF KLAESSON. + Var lugn! + + (Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson + döljer sig bakom den). + + +Åttonde scenen. + + De förra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort. + (Inträda genom den uppslagna dörren). + +DANIEL HJORT. + Hvad ämnar +han ställa till med mig? Jag ser på honom, +att han föraktar mig. + +SCHEEL (till Daniel Hjort). + Ni blir efter. +Vill ni bli kvar! + +DANIEL HJORT. + Jag kommer.--Må de ämna +mig hvad som hälst, jag trotsar dem och alt. + + (Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till vänster). + +OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem) +Än finnes jag, som följer edra spår, +ett värf i lifvet än mig återstår! + + (Går hastigt efter de andra). + + +TABLÅ. + +(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden. +Till höger en kulle). + + +Nionde scenen. + + Ebba Fleming (ledd af) Ericus Erici. Hertig Karl (mötande dem). + +HERTIGEN. +Man får då ändtligen er se, herr bisp! + (Med en blick på Ebba Fleming). +Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte +ej må mitt sinne vända till er fördel. + +ERICUS ERICI. +Ej därför häller är jag här. Mitt kall +är sorgen trösta och de stolta varna. + +HERTIGEN. +Om ni det senare förut här gjort, +det förra nu ni hade kunnat spara,-- +då mindre blod, som mindre tårar nu +erfordrats för att här jag skulle stå. + +EBBA FLEMING. +Och skulle aldrig här ers Nåde stått, +om ej med svek I farit. + +HERTIGEN. + Rättvis hämnd, +som ur er egen våldsmakt har växt upp. + +EBBA FLEMING. +En fördelaktig dikt för Eders Nåde. + + (Klockringning). + +HERTIGEN. +I stolta fru, var nöjd att ni är kvinna! +Er annars gälde dessa klockor ock. (Går). + +EBBA FLEMING. +Dödsringningen! Nåd!... Nej, han skall ej lägga +till sin triumf en krossad moders tår. + +ERICUS ERICI. +Så gjut den då i skötet af den vän, +som huru hårdt Han ock oss mänskor dömer, +ett ödmjukt hjärtas bön dock aldrig glömmer. + +EBBA FLEMING. +Led mig till kullen där.--Tack, här i frid +mig lämna åt mig själf. Gå, jag det önskar! + +ERICUS ERICI. +Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle +behöfva mig, så är jag i er närhet. (Går). + + +Tionde scenen. + + Ebba Fleming (ensam på kullen. Menighet frän Åbo vandrar + då och då öfver scenen i fonden). + +EBBA FLEMING. +Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra +i högtidskläder. Ingen hör oss mer. +Blott klockorna de höras. Dödens ringning +det är för alt jag hade kvar på jorden. +Nu dör den sista glansen af vår ära, +nu bryts den sista spillran af vår makt, +nu går den siste af vårt namn till döden, +och denne siste är min ende son; +och griften, där vår vapensköld skall krossas, +är en schavott!--Och ingen hör oss mer. +Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen +ej når. Böjd emot jorden stapplar den. + + (Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte). + + +Elfte scenen. + + Ebba Fleming. Katri. + +KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming). +Så kom en gång dock hämndens dag. Se där! + +EBBA FLEMING (i samma ställning som förut). +Hvem talar här?--Kan ni en bön mig lära, +som himlen når? + +KATRI + Se opp! + +EBBA FLEMING (ser upp) + Ah! samma syn! + +KATRI. +Stig högre upp, kom, skåda hur din son +till döden går! + +EBBA FLEMING. + Hvad har jag gjort dig, att +du mig förkrossa vill? + +KATRI. + Hvad gjorde jag, +att ni mig krossade? + +EBBA FLEMING. + Ar du en moder, +så gå!-- + +KATRI. + Jag var en gång, hvad nu du är, +nu är jag, hvad du varit förr. + +EBBA FLEMING. + Erici! + +KATRI. +Din make tog min fars, min makes hufvud. + +EBBA FLEMING. +Erici! + + (Klockringningen upphör). + + +Tolfte scenen. + + De förra. Ericus Erici (inkommer). + +KATRI. + Och din son han är ej mer. + +EBBA FLEMING. +Gud! + +KATRI. + Och min son var den, som störtat er! + +ERICUS ERICI. +Hör upp, hvem än du är, och mins att hämnden +ej människan tillhör. + + +Trettonde scenen. + + De förra. Hertigen. Scheel. Herrar i hertigens svit. + Menighet från Åbo. Knektar. Daniel Hjort. + +HERTIGEN. + Slut är vårt värf. +Men innan vi gå bort från denna plats, +där med så mycket blod vi rikets frid +ha tvungits köpa och besegla, har +jag ännu en förrättning kvar. Träd fram +intill min sida, Daniel Hjort! Om du +för guld, för gunstbegär ditt värf utfört, +fast detta värf mitt lif och slottet räddat, +jag med din handling lämnade dig ensam: +men då jag väger upp din lefnadssaga, +din stams förtryckta rätt, mot det du gjort,-- +jag hade aldrig älskat detta folk, +jag suttit falsk och språkat i dess kojor, +om jag fördöma kunde.--Därför tag +din faders ring tillbaka af min hand, +och för att intet minne af det flydda +må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt, +och för att ingen må dig våga skymfa, +se här ett svärd. För så det i min tjänst, +att jag får heder af Bengt Ilkas son! + +DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten. För sig). +Hur blicka de på mig|! + +KATRI. + Min son! + +DANIEL HJORT. + Min moder! +Nu tryck mig till ditt hjärta, göm mitt hufvud, +att ingen ser mig, göm det vid din barm. +och älska, älska mig! + +EBBA FLEMING. + Han--hennes son! +Det var dock sant. Om himlen rättvis är, +hvi faller blott på mig dess hand! + + (Sorl och rörelse bland menigheten). + + +Fjortonde scenen. + + De förra. Bärare (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger + i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som + snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). Olof Klaesson + (framträder bland menigheten). + +EN BÄRARE (i det han inkommer). + Gif rum! + +HERTIGEN. +En drunknad flicka! + +SCHEEL. + Arvid Stålarms dotter! + +DANIEL HJORT. +Ah! Det är hon! (Paus). Blef det till slut ditt öde! +(Vildt). Bort! För de döde till döde! + + (Bärarena bortföra båren). + +DANIEL HJORT (till sin moder). + Nu, +min mor, blif åter lugn och lycklig du! +Bort med all bitterhet ifrån ditt hjärta, +bort med hvart minne från de dunkla dar! +Se hertigen! Se dagen ljus och klar! +Flydd är all strid, all hämnd, alt hat, all smärta! +Nu vill jag lefva upp på nytt för dig, +det som har varit, jaga undan, döda. +För ädla värf mitt hjärta blott skall glöda. + +KATRI (afbrytande) +Min son, jag gjort dig ondt? + +DANIEL HJORT. + Tänk ej på mig! +Tänk på den tid, som ändteligen randas, +uppå det folk, som nu befriadt andas! +Mig--ondt?--Nej! Lifvets höjder vinka mig, +och att dem hinna står jag redobogen. + +OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet). +När högst är säden, är till skörd den mogen. + +DANIEL HJORT (till Katri). +Du skall mig trotsig, stolt och verksam se, +kraft har jag än. Än jag ej bruten är. +Och högt för världen jag mitt hufvud bär! + +OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjärtat, att han faller). +Tag här--din handlings rätta lön, förrädare! + +DANIEL HJORT. +Ah!----! Ve! (Dör). + +KATRI. + Min son! + +HERTIGEN. + Hvem var det? + +OLOF KLAESSON. + Klaesson Fleming. + +HERTIGEN. +Det blir på denna jord din sista bragd! + + (Gör ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson). + +OLOF KLAESSON. +Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd! + + (Går med knektarne). + +KATRI. +Uppvakna son! + +EBBA FLEMING (för sig). + Han står för himlens dom! + +KATRI. +Det var min skuld!--Död!--Krossad är jag här. +Min son! O, tag mig, tag mig med i döden! + +HERTIGEN. +Så ville jag ej ändra dina öden. +Ett trappsteg blef du fallne yngling där, +som lyfte herskarns fot och föll i sär.-- + (Fanfarer höras). +Hör menighet! Fanfarerna oss kalla, +till makten mig, till frid och framtid alla! + +ERICUS ERICI. +Du evige! Behöfves då, att alt, +på hvilket världen hvilar, kärlek, trohet +och plikt och ära, svikta skall som rö +och tusen hjärtan brista, för att världen +skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg! + + +SLUT. + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Daniel Hjort, by Josef Julius Wecksell + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 14050 *** |