initial commit of ebook 10117HEADmain

1 files changed, 18940 insertions, 0 deletions

diff --git a/10117-0.txt b/10117-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..311366b
--- /dev/null
+++ b/10117-0.txt
@@ -0,0 +1,18940 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 10117 ***
+
+"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer
+Viktor Rydberg (1828-1895).  It was first published in the daily
+newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", starting in
+February 1859.  It also appeared as a book later the same year, with
+the fifth edition in 1892.  An English translation by W. W. Thomas Jr,
+"The last Athenian", appeared in 1869.  The 6th through 14th Swedish
+editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works
+("Skrifter", 14 volumes).  "Skrifter" also has a commentary by Swedish
+literature historian Karl Warburg (1852-1918).
+
+This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
+digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the
+author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914,
+available at http://runeberg.org/atenaren/
+
+This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
+(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/
+
+_________________________________________________________________
+
+                      Skrifter av Viktor Rydberg
+                               V och VI
+
+                          Den siste atenaren
+                                  av
+                            Viktor Rydberg
+
+                           Nionde upplagan
+
+                              Stockholm
+                        Albert Bonniers förlag
+
+                              Stockholm
+                    Alb. Bonniers Boktryckeri 1914
+
+_________________________________________________________________
+
+                    Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
+                        tillägnas detta arbete
+                             av hans vän
+                             Författaren.
+_________________________________________________________________
+
+
+
+Innehåll / Table of Contents
+
+Förord till de två första upplagorna
+
+Första Boken.
+1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan
+2. Möten på torget
+3. Delfi. Orakelspörjarne
+4. Krysanteus
+5. Hermiones natt i templet
+6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset
+7. Petros
+8. Pelarhelgonet
+9. Filosofens hem
+10. Filosofens hem (forts.)
+11. Rakel
+12. Början till ett sorgespel
+13. Sorgespelet
+14. En orgie
+15. En uppståndelse från de döda
+16. Under den nye kejsaren
+
+Andra Boken.
+1. Ett år därefter
+2. Petros och Baruk
+3. Teodoros
+4. Mötet
+5. Skeptikern
+6. Karmides och Rakel
+7. Klemens och Eusebia
+8. Krysanteus återfinner sin son
+9. Anden och Köttet
+10. Hos Myro
+11. Likhuset
+12. Bröllopet
+13. Dagen därefter
+14. I Sunion
+15. Kriget i Sunion
+16. Slutet
+
+Utgivarens tillägg och anmärkningar
+
+
+
+Förord till de två första upplagorna.[1]
+
+Broder Hedlund!
+
+Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet
+på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta
+karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i
+gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska.
+
+Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du
+förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros,
+Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan
+vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så
+tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din
+tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos,
+genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.
+
+Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag--lika
+litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det
+kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall
+det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig
+som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och
+mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i
+krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.
+
+Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en
+allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller
+den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är
+delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas
+ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras
+--en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva
+naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna
+oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn
+och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren.
+Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon
+skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen
+känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den
+tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid
+människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja
+lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande
+världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket
+civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel
+ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska
+intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene
+tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke
+guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare.
+Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten
+under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det
+förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga
+uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena
+i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse,
+»fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för
+Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade
+Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin
+diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även
+vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot
+upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten
+strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i
+statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan
+till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro
+formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda
+i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre
+makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets
+dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den
+hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens.
+Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan,
+föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet.
+Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det
+till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan
+detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat
+än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår
+varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.
+
+Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid,
+som i många hänseenden var lik vår egen--som hon, framställande en
+tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna
+desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.
+
+Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och
+kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då
+striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga
+området.
+
+De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning
+förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen,
+vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i
+kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren
+andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett
+bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet.
+
+Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel rädda,
+betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna världen i
+ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade avlelse, man
+upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som härflutit ur
+en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de
+protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran», om en
+»stark bekännelse», man vill skapa ett heligt prästerskap, ett
+medlareämbete mellan Gud och människan, och man försöker med
+hokus-pokus att uppfriska tron på djävulen.
+
+Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt
+att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat
+sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon
+ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta
+händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa,
+vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer,
+som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga
+revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt,
+en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför
+honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror,
+att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter
+i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till
+den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett
+lika svart tusch som jag.
+
+Göteborg den 8 september 1859.
+
+Din tillgivne vän
+
+Viktor Rydberg.
+
+[1] Detta företal, som jag skrivit calidus juventâ, men vars
+grundstämning aldrig försvunnit inom mig, har varit uteslutet ur
+följande upplagor, men meddelas med några få oväsentliga ändringar här
+på nytt, om ej för annat ändamål, så som bidrag till en själs inre
+historia.--Förf:s not till femte upplagan.
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan.
+
+
+- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son?
+
+- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska
+hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga?
+Ämnar du sysselsätta dig med mytologien?
+
+- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar jag
+åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en sådan
+son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära. Hans
+binamn har jag redan färdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ångerguden,
+den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, är han ännu icke född,
+denne bedrövlige gud, så torde han snart skåda dagsljuset, eller behagar
+det honom att, i likhet med sin fader, låta sig föda på nytt; ty mitt
+huvud, jag känner det, är havande med honom.
+
+- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför
+skulle då icke Olympiodoros....
+
+- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon,
+träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och
+hammaren i handen.
+
+- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska
+fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att
+inandas honom.
+
+- Ah!... Du har rätt. Morgonstunden är härlig--en naturhistorisk
+upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan?
+
+- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med
+vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande
+Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till
+Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is.
+
+- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå,
+Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan!
+Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter.
+
+- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade
+Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste
+honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen,
+Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min
+kappadokiske Akilleus.
+
+- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du
+drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad
+daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och
+strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln,
+falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som
+skuggor, vankande vid Letes strand.
+
+- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en
+märkvärdig man....
+
+- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen.
+
+- Jag menar nu icke den egenskapen....
+
+- Vann han även i natt?
+
+- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ[1]
+såsom han kallar dem.
+
+  [1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska rafflare.
+
+- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är
+beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande
+Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste
+snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan
+Karmides?)
+
+- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans
+förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan
+man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt
+på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned
+emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade
+slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga
+försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en
+kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som
+en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med
+majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid
+skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och
+fortsätta dryckeslaget....
+
+- Nåväl, och brevets innehåll?
+
+- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan,
+naturens gåta!
+
+- Jag förmodar, att Julianus....
+
+- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring.
+
+- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag
+utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din
+gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron.
+
+- Alldeles.
+
+- Men Myro och Praxinoa?
+
+- De följa med.
+
+- Härligt!
+
+- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme
+efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.
+
+- Gott!
+
+- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer
+att tillgå enkelt och lantligt.
+
+- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall
+med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur
+samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah,
+fördömde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i
+detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde--en
+ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i
+ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och
+ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris
+likaså; herde var
+
+  »Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde,
+  skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar:
+  herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene
+  steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar:
+  Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham
+  kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2]
+
+[2] Teokritos.
+
+- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till
+krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar,
+stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien?
+
+- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.
+
+- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda.
+Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du
+väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst.
+
+- Det kan du göra tryggt.
+
+- Jag hoppas det.
+
+De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av
+dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka
+staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan
+infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto
+därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält,
+njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och
+Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is,
+styrde de sin kosa till torget.
+
+Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som
+det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att
+timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och
+korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar
+och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst.
+Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor,
+utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de
+långa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska
+klippare, betade bakom dem--fängslade ögat med anblicken av
+citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar
+störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i
+hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes'
+kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar,
+utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner
+ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar
+voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt
+personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den
+fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med
+sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna
+förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln
+var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare
+mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än
+fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande
+människor--kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska
+rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från
+öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien,
+juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade
+välklädda avnämare av båda könen.
+
+Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade
+hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de
+unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så
+tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och
+tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående
+grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide,
+än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från
+olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag,
+från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De
+främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att
+skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige,
+livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med
+sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest
+bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han
+var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös
+yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda
+kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin
+ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet
+hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd
+svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för
+det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn;
+samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från
+Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik.
+
+Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget.
+Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon
+fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i
+plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen.
+
+- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.
+
+- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken,
+tills han försvunnit i vimlet.
+
+Svaren ljödo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. --
+Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.
+
+Det sista av dessa svar kom från en kristian.
+
+Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter
+därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den
+brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska
+gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis.
+Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att
+feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra,
+utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt
+uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé
+--och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många
+atenare, som älskade morgondrömmar--återvann såsom genom ett
+trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess
+minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.
+
+En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel
+eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget,
+skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och
+Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas
+matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster
+solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans
+bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot
+belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla
+skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek
+för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag,
+ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden
+grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av
+vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder,
+som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta
+högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo,
+med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid
+hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens
+väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva,
+drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den
+minnesrika platsen.
+
+Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos
+nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å
+torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos
+dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu
+beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
+utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som
+även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga
+världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred
+tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande,
+mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till
+Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i
+stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro
+romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten
+för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av
+Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för
+romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av
+tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
+Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en
+triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
+nedbrutits,--ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda
+staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av
+heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon
+äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt
+vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan
+gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3].
+Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes
+Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu,
+där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat
+henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar
+bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma
+pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av
+höga, övermänskliga skepnader befolkade!
+
+  [3] »Jag tror, emedan det är orimligt»--ett uttryck, som tillskrives
+  kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form
+  återfinnes i hans skrifter.
+
+Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen
+kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande
+ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot
+Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa
+aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon,
+jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom
+Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud,
+över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under
+hennes fötter.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Möten på torget.
+
+
+Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid
+marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och
+vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan.
+Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk,
+kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom
+förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid
+Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro
+kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren
+och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom
+samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista
+äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda
+villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade
+äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en
+klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
+Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens
+djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för
+det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
+sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor.
+Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen,
+av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att
+fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som
+verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel,
+byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns
+under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla
+religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande,
+genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse
+än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den
+mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda
+räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och
+historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av
+en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon
+försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla
+dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt
+liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för
+glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och
+lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände
+sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den
+brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
+övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga,
+sönderslitna tid.
+
+Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av
+gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes,
+skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol,
+överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens
+och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
+skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
+allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda
+i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser
+inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i
+asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts,
+blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i
+vilka förnäma kristinnor vilade--allt detta, skridande förbi ögat,
+medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.
+
+Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
+antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna
+stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än
+blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades
+byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller
+värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person
+än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro,
+hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar
+tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides,
+huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik
+kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad
+gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över
+den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken
+signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en
+sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
+kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
+pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han.
+Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna
+ingalunda uppbygglig anblick.
+
+- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn
+skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om
+jag måste se dessa olyckliga ansikten.
+
+Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga
+artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt,
+som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska
+övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i
+marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade
+själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig
+blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela
+hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar
+vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande,
+men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar.
+
+- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares
+betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln.
+
+- Var?
+
+- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med
+damen i densamma.
+
+- Riktigt. Jag ser honom.
+
+- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.
+
+- Aha!... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han
+på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll
+en av ynglingarne.
+
+- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.
+
+- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta
+varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina
+försök att omvända dig?
+
+- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är
+mycket ombytlig....
+
+- Och du är själva troheten!
+
+- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt
+i sikte.
+
+- Se här är Myro! Nå äntligen!... Välkommen, du fjärde bland
+Behagens gudinnor!
+
+- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!»
+deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som
+hotande kretsade i grannskapet av hans mun:
+
+  »Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
+  band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats
+  ömma trånad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid vår
+  sida!»[1]
+
+  [1] Sapfo.
+
+Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade
+upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror,
+och tåget satte sig i gång.
+
+Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru
+det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides'
+vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.
+
+Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och
+personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den förste i
+andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet
+att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla räknar filosofen
+Senekas bland sina yngre namn och styrker hans härkomst från en redan
+i republikens dagar ansedd släkt. Annæus Domitius' mantel är stickad
+med palmlöv och stjärnor; stövletterna, som utmärka hans
+rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos
+nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola antingen utmärka hans höga
+börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ovan månen, i
+grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom Annæus Domitius är kristian
+och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en
+hälsosam varning därom, att »under månen, den omväxlingsrike, bodde
+ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne finnas där, deras
+betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat
+med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd,
+samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om
+fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå
+varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad
+faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte uppbär godlynt
+överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och kloka. Rouéen,
+gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus Domitius, såvida
+icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna ännu nöjet av den
+sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier,
+eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om
+nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle omfatta teologien
+och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus' profil är kraftig,
+och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna liv
+och uttryck åt denna fettmassa.
+
+Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än
+oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med
+örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia
+är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de
+rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2]
+biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall
+predika. Hennes dräkt är botgörerskans--och vad den kläder henne
+väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den svarta klädningen,
+som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke
+ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som
+bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika
+junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten
+förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, då
+hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena,
+halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter,
+ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på
+nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en
+enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade
+sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och
+den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
+annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty
+blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av
+en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen,
+lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.
+
+  [2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna berättelse delad i
+  tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra: homousianernas
+  och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens skuld, att dessa
+  flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i, men det är under
+  sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han ber läsaren lägga
+  vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet, så att de icke,
+  till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag kunde
+  visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå de ha
+  segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men segerns
+  altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens skyldighet att
+  offra på dess spillror.
+
+- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick
+svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan
+(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen
+av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med
+teologien?
+
+- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles,
+bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:--Dessa
+statssaker jäkta mig till döds.
+
+Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin
+hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att
+svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina
+hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo
+sig hans uppmärksamhet.
+
+- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det
+rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du
+katekumen.
+
+- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid
+helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack,
+när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i
+vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så
+lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna,--ah, du anar icke vad
+som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.
+
+- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret
+vandrande ynglingen.
+
+Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke
+prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.
+
+- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och
+Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus,
+den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke
+fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade
+anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.
+
+- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin
+ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker
+oss emellan! Du minnes det?
+
+- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro
+homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av
+samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan
+like?
+
+- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde
+prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!
+
+Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.
+
+- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud,
+Atanasios, varit sedd i dessa nejder?
+
+- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka
+befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom?
+O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom.
+
+- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade
+sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från
+Konstantinopel?
+
+- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret på
+sin mun.
+
+Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes
+hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där
+prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad
+Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll.
+
+- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning.
+
+- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia!
+
+- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren?
+
+- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över till
+kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia, göm
+denna hemlighet i djupet av din själ!
+
+Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam
+blick till himmelen.
+
+Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste
+han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros.
+Meddelandet var också avpassat därefter.
+
+- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för
+att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen?
+
+- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men
+statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen!
+
+Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans
+grannskap.
+
+- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.
+
+- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för
+tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag
+redan biskopen och klerkerna.
+
+Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de
+präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen
+fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste
+sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och
+drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter
+gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång.
+
+Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans
+grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.
+
+- Var? frågade prokonsuln.
+
+- Mitt emellan Aten och Korintos.
+
+- Gå!
+
+Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt,
+och genomögnade hastigt överskriften.
+
+» ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern
+såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»
+
+Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna
+och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina
+präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken
+att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
+befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg
+och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva
+vägen.
+
+Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år, en
+bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i varje
+drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan
+anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp
+och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl
+danad, munnen stor, men skönt bildad.
+
+Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen
+till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln
+över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt,
+med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
+vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades,
+när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande
+självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar.
+
+- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet
+motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig
+under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid
+besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till
+fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne.
+Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar.
+
+Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och
+skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
+gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar
+satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln
+vandrade i motsatt riktning över torget.
+
+Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den långa
+gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
+skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro
+även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo
+det lättfärdiga tåget.
+
+- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en
+gammal utsvulten atlet.
+
+- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och
+fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
+händerna.
+
+- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med
+hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig
+till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen
+mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som förlade
+hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i sin
+nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst
+icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag tillfälligtvis
+har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen
+(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), så avstår
+jag det med nöje åt en ädel främling ...
+
+Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte
+rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens
+grannskap.
+
+- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
+det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides,
+min vän? Såg du honom?
+
+- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över
+Teseustemplet?
+
+- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar.
+
+- Så hör då!
+
+Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på två
+personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på ena
+armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre en
+kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande
+ord:
+
+- Du är Batyllos, olivhandlaren?
+
+- Ja.
+
+- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl aldrig.
+Varav kommer detta?
+
+- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som
+halta mellan ordets sanning och Arios' lögn.
+
+- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela
+Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag?
+
+- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han
+ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade
+sig.
+
+- Demofilos, ser du molnet nu?
+
+- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.
+
+- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.
+
+- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus....
+
+- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig
+omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig
+kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron,
+vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja
+sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas
+icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Delfi. Orakelspörjarne.
+
+
+Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor
+omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande
+--och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första
+gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
+eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle
+gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett
+varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade
+närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna
+högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar
+sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i
+skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.
+
+Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring
+genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne
+finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till
+orakeltemplet.
+
+En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen
+en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan
+inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för
+pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett
+maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi
+sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av
+blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för
+dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med
+häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot
+himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare
+höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De
+övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med
+bilder av en skräckfull natur.
+
+Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av
+offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom;
+myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av
+dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi,
+emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i
+Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne,
+men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras
+säkerhet.
+
+Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år,
+en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen
+gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma
+individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende
+bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig
+mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och--vad
+som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett
+märkvärdigt uttryck åt hans anlete--valken under ögonbrynens yttre
+bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
+pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner
+detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något
+glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad),
+mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt
+var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än
+hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den
+klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
+marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus
+och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle
+gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.
+
+- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som
+höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På
+henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade
+dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
+då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som
+kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt
+skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan,
+förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras
+toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan....
+
+Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder
+olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur
+ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana
+lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.
+
+Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.
+
+- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag
+vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat
+uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och
+himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.
+
+- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna
+ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till vänster,
+där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under
+namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter
+rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne,
+gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek
+likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla
+våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess
+gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och
+vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg.
+Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam
+odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det
+Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
+styrkans och skönhetens segrar.
+
+Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en
+under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
+pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat
+det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i
+underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda
+främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i
+slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.
+
+Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från
+orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
+branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad
+Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
+segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över
+bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till
+dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade
+kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under
+träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som
+gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en
+grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
+lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad,
+han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade
+sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm,
+ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång
+talat till folket i Aten.
+
+Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade
+igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom--tyst genom
+århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor
+sökte stöd emot dess fallna pelare.
+
+Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna
+berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan
+Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna
+glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt
+språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt
+lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande
+männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid
+namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i
+deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då
+den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor
+förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri
+anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten
+och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och
+oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager
+är symbolen för deras strider och segrar.
+
+De vitklädda vandrarne--fadern och hans dotter--stego på en
+förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen
+och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En
+ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess
+bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande
+på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat
+över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad
+genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor
+över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom
+med vördnad.
+
+- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten.
+Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt
+enda barn.
+
+- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert
+ärende att se helgedomen?
+
+- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än
+skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava
+kommit för att rådfråga oraklet.
+
+Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.--Vet du icke, sade
+han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa
+sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.
+
+- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast
+pytian är död, lever den siande guden evigt.
+
+- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en
+blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i
+dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon
+uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från
+självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
+enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick
+är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för
+världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på
+oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför
+förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just
+detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon--varur han förklarade det
+svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
+Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande
+genomträngd ton:
+
+- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
+Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?
+
+- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?
+
+- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret,
+icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill
+tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är
+icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre
+ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje
+jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens
+öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga.
+Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med
+majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet
+och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi
+hit, jag och min dotter.
+
+- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?
+
+- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som
+kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska
+tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led
+Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i
+templet!
+
+Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes
+faders samtal, sade nu:--Vördnadsvärde man, uppfyll min faders
+önskan!
+
+Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:
+
+- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på
+en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens
+mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter
+ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten
+besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din
+dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det
+likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna
+vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken,
+bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser
+och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten.
+Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser.
+Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa
+månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för
+mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig
+åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen
+mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.
+
+Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till
+ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den
+enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt
+Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord
+med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska
+blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle
+smycka sig.
+
+Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den
+närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det
+rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer
+därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de
+övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan
+ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag
+under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig
+här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
+honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket
+för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa
+rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan
+förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den
+fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista
+omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen
+hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte
+mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu
+tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort
+nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och
+ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp
+soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty
+hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde
+det aldrig.
+
+Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria
+njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en
+grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes
+grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom
+ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes
+skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring,
+murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en
+mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av
+Aten och hans dotter.
+
+Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu
+talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
+sitt namn?
+
+Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att
+besvara. Han genmälde:--Hören följande orakelspråk, givna en man,
+som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om
+Jesus:
+
+  Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
+  svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
+  själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.
+
+Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död,
+svarades genom pytian:
+
+  Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
+  lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.
+
+- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem
+i sin bok emot kristianerna.
+
+- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren?
+frågade Hermione.
+
+- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:
+
+  Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
+  gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
+  ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.
+
+- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare
+kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än
+med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna
+nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
+till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad,
+som den vise från Judalandet.
+
+- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det
+gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios
+berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i
+hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
+Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela
+traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig,
+att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och
+formlösas hav,--det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något
+stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i
+det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad
+han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i
+en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel
+ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar
+människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans
+förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder
+sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien,
+rotfast i världsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom.
+Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar
+han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets
+röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
+till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är
+en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som
+världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos
+alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
+fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.
+
+Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende
+lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt
+ordet och sade:
+
+- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen,
+när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna
+förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa
+bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring,
+omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
+och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter.
+Är det ej så, min fader?
+
+Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste
+hennes panna.
+
+Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning.
+Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan
+skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till
+den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och
+böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande,
+fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då
+skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska
+ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i
+templet, avvaktande uppenbarelse.
+
+När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på
+sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en
+förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.
+
+Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att
+den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt
+system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras
+undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme
+omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i
+vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade
+honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken
+på sitt övergivna tempel.
+
+Herakleon sade:
+
+- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en
+skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu
+leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock
+endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då
+skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även
+detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall
+varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och
+antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om
+den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast
+anföra följande: [1]
+
+  [1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.
+
+Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på
+ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då
+skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var
+kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu
+vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det
+tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
+egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv
+greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig,
+förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät
+förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så
+tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man
+överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av
+god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade
+vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När
+skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet
+lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern
+av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är
+död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med
+undran blandat suckande.
+
+I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne
+till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde
+en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och
+betydelse.
+
+En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
+Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta
+ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
+världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix
+ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från
+samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för
+sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3].  Ty små
+ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men
+vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri,
+att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel,
+långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga
+andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att
+tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och
+konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga
+olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande
+människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det
+skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det
+lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas,
+som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig
+över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den
+okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på
+en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och
+driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de
+icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför
+våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler
+plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter
+uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades
+genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket
+likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta.
+Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann
+i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur
+den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den
+obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu
+över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den
+företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor,
+magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana
+var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka;
+nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder
+vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos
+människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de
+tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en
+stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna
+förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt
+min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag
+hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för
+att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid
+den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne
+trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och
+ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i
+människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin
+motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras
+och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade.
+De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda--det
+säger själva myten--de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan
+är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda.
+Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa
+väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och
+glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade
+brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och
+odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons
+bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna,
+övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre
+jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet
+av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om
+konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
+nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former
+framställbara skönhet.
+
+  [2] Tacitus.
+  [3] Plutarkos.
+
+Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten.
+De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem
+gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller
+demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras
+egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i
+samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna
+verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava
+återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets
+källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare
+den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina
+böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka,
+voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga,
+därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav
+sinnlig form i denna utsaga av en najad:
+
+  Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
+  ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
+  Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
+  levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
+  vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.
+
+Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade
+ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med
+någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske
+fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle
+tarvade vila.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Krysanteus.
+
+
+Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en
+man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan
+handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer
+utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
+ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi,
+störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda
+tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista.
+Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
+icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
+yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid
+Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans
+tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen
+kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna
+biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som
+naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen
+kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en
+äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden
+härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i
+en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i
+prakt och vällevnad.
+
+Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg
+ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig?
+Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans
+skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans
+slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
+ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då
+klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man
+vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
+närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina
+inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet,
+och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor
+och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad
+och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu
+år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för
+nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina
+ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
+självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor
+del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina
+frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar
+vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det
+närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände
+visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga,
+där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den
+följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren
+icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var
+lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka
+till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga
+avgiften--»nässkatten»--steg under kejsar Konstantius' tid till 26
+guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott
+och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu
+bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland--en
+åttondedel av landskapet!--lågo öde till följd av de kejserliga
+ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke
+inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på
+torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
+trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan
+du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet
+sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och
+när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta
+honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro
+även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd.
+Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa
+--kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet--men han
+ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde,
+och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en
+avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett
+garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna
+penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det
+forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
+genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i
+Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter
+skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig
+själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på
+näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans
+aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning,
+så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den
+vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen
+födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
+förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en
+det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas'
+konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
+förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk,
+för vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och
+färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad,
+och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes
+utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller
+mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena.
+Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga:
+kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana
+förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket
+svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen
+antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa
+konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och
+frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de
+bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro
+allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där
+deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
+rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den
+atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han
+älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade
+världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne,
+utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och
+Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare
+lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla
+skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit
+emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
+sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning,
+som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
+ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för
+teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
+blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av
+Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat
+skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat
+körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta
+ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
+Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de
+forntida koragernas, och lagerkransen--förtjänte han verkligen så
+stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig
+stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för
+teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade
+stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus
+hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i
+hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att
+uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de
+harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot
+prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans
+lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i
+filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
+fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova
+drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
+bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
+högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
+författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
+stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
+från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
+postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
+biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
+Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
+Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
+om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
+båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av
+omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
+anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
+se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
+ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
+detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men
+det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en
+enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans
+skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela
+romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
+Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
+gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
+till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
+och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
+kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
+tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
+hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga
+nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
+lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
+övertygande vältalighet.
+
+I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör
+icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och
+de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den
+vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
+Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
+dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
+yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
+överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
+yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
+överraskas av den stränge vishetsläraren.
+
+När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
+förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
+i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
+filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
+människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
+finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
+utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
+måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
+Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
+betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
+förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
+fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
+studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
+förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
+Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
+önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
+uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
+förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
+faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
+tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
+spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
+helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
+sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
+segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
+mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
+slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
+maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
+ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
+hade skett för sexton år sedan.
+
+Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
+glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
+hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
+uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
+inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
+antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
+i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
+grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
+mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
+den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
+byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
+utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
+som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
+älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
+tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
+
+Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene
+länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i
+Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels
+atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans
+filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
+tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
+av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
+för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
+själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
+ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
+tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
+
+Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav
+aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och
+undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar
+--Julianus.
+
+Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
+undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
+Krysanteus:
+
+»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla
+min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin
+alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall
+uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke
+litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner
+huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av
+Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar,
+cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska
+helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen
+tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat
+än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar,
+kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska
+församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat
+göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och
+Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade
+han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty
+mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog
+bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras
+författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att
+Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast
+skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
+Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det
+erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar
+kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min
+faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
+avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
+formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
+Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
+än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
+är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
+dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
+mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
+alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
+och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
+verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
+Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
+republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
+och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
+fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill
+aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
+låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
+krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
+blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
+rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
+men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
+hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
+verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
+och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
+Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
+Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
+härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
+passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
+Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
+honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
+
+Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus
+nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
+av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
+var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska
+filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och
+glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade
+från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus
+och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de
+ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i
+hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga
+av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna
+religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara
+prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade
+till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i
+Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas,
+skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann
+han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en
+förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade,
+arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten
+och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro.
+Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
+riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika
+forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
+förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
+lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
+hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
+sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
+övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
+Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
+outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
+
+Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
+värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
+misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
+Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
+ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
+alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
+räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
+med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
+och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
+Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
+Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
+till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
+icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
+dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
+slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
+ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
+skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
+trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
+Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
+besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
+filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
+översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
+förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
+sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
+avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
+här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
+uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
+ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
+befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
+utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
+förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
+fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
+berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
+segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
+österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
+förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
+innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
+överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
+avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
+dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
+tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
+
+Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
+Julianus eller Konstantius segra?
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Hermiones natt i templet.
+
+
+En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända
+till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida
+skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen,
+som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina
+väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras
+väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda
+danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar
+för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där.
+En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av
+galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
+skatter.
+
+Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor
+mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans
+vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
+instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
+branterna.
+
+Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
+leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
+Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
+
+Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
+Låt oss återvända!
+
+Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända!
+
+Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad,
+varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då
+Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att
+vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla,
+som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i
+förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad
+rädsla. Hon svarade:
+
+- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du,
+min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
+morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
+jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
+
+De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
+sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
+doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
+svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
+inre.
+
+Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet,
+byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
+murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de
+religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda
+öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan
+försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej
+föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe,
+brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.
+
+Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar
+med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade,
+under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
+svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med
+den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
+Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione
+uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa,
+en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades
+av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes
+kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken
+samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad
+skönhet.
+
+Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
+marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
+verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
+bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
+skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
+profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
+Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
+huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
+fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
+kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
+möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
+upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
+ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
+beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
+sina ögon.
+
+Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon
+hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
+
+Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
+grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
+tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
+byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
+möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
+gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
+uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
+sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
+forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
+oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element,
+helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra
+satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas?
+Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville
+en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
+oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon
+finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens
+förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla
+begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden
+inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det
+gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck
+allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig
+egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från
+det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla,
+varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till
+åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då
+emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande
+och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen.
+Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan
+världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
+förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som
+magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft
+--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade
+nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara
+åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa
+den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det
+himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i
+fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
+gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.
+
+Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
+nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
+genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
+pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
+genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
+himmelsk längtan.
+
+Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
+hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
+vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
+avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
+människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
+svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
+skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
+
+Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
+ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
+andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans
+häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
+århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
+släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
+den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
+och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
+tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
+gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
+
+Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne
+broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan
+föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla
+sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet,
+skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig
+och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens
+brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
+ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken
+ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
+rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom
+hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens
+känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
+
+Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
+minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
+över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
+stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
+med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
+för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
+på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
+gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
+marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
+riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
+varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
+väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
+i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
+bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
+rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
+kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
+hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
+tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
+väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
+(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
+sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
+trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
+opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
+Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
+ögonen.
+
+Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
+segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
+byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
+fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
+Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
+världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
+troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
+för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar
+det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen,
+likasom någon gång i skendöden.
+
+  [1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.
+
+Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var
+en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
+järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
+underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
+kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
+sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
+färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
+genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
+Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
+ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
+dess gränser över en värld.
+
+Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen
+välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
+rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar.
+Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
+dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk
+genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av
+klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En
+yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione
+såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern.
+
+Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här
+varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville
+sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
+fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.
+
+Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.
+
+- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!
+
+Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna
+framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin
+faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden
+efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon
+nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red
+biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens
+värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att
+förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit
+vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan--hon såg ett gult
+sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med
+odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck
+förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
+halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på
+snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang
+över deras axlar.
+
+Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett
+buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne
+närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons
+bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens
+anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
+länge velat glömma.
+
+- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon
+öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från
+den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller,
+blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför?
+Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
+vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna,
+sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
+vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen
+fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
+sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde.
+Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.
+
+- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst
+bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.
+
+- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars
+ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i
+salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.
+
+- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en
+gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla
+vanor....
+
+- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!
+
+Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det
+röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.
+
+Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
+Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet
+framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och
+väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett
+svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han
+var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans
+ansikte och vapenskrud doldes av kappan.
+
+- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi
+vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på
+skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
+jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.
+
+- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
+trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
+Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner,
+alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu
+lever här?
+
+- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.
+
+- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu
+finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke
+glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta
+en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna
+porten till underjorden!
+
+Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres,
+lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan.
+
+- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din
+röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning.
+Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han
+död!
+
+- Herre, vad är din vilja?
+
+- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett
+härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid
+randen och ropa ned i helvetet: Apollon!
+
+- Du skämtar väl icke, herre?
+
+- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!
+
+Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga
+männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle.
+Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre,
+och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt
+präglade ansikte.
+
+Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon!
+
+- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?
+
+- Apollon!!
+
+Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad
+måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens
+innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det
+var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat
+till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde
+deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste
+tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
+visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars
+rand han stod.
+
+- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst,
+Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar
+och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg
+intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om
+förrädaren Julianus? Svara!
+
+Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras
+fötter.
+
+- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det
+gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar,
+denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig
+till prosan, skaldeguden, och nu--mummel!
+
+- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av
+de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska
+makterna.
+
+- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke
+skrattande.
+
+- Renaste attiska salt, o herre!
+
+- Förtjänar det icke fortsättas?
+
+- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.
+
+- Orakelboken, var är hon?
+
+- Förmodligen i något av sanktuarierna.
+
+- Fort dit! Följen mig!
+
+- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de
+väpnade till en annan.
+
+- Vem, vem?
+
+- Apollon ... bilden menar jag.
+
+- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där
+borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!
+
+Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande,
+låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
+
+De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort
+mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande
+vapendräkt.
+
+Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta
+romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan
+den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.
+
+- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet.
+Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en
+gång, I han plundrat skamlöst....
+
+- Herre, här är fyndet!
+
+- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
+hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen
+full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.
+
+Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd
+blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon,
+voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de
+sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
+kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter
+gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om
+deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska
+sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt
+skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.
+
+När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det
+flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de
+buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur
+sanktuariet rövade papperen.
+
+- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi
+skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm
+för Julianus.
+
+- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.
+
+- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i
+Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till
+det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så
+gör det nu!
+
+Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han
+mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i
+Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma
+ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre.
+
+Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda
+orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna
+--därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning
+betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan
+han öppnade sin mun och sade med matt röst:
+
+- Eusebius, din arm!
+
+Eusebius skyndade att stödja den vacklande.
+
+- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
+
+- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har
+medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus.
+Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt
+huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.
+
+Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus'
+son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven
+av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme
+därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare
+mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska
+gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne
+visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.
+
+När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den
+första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande
+på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka
+lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över
+marmorbleka kinder.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset.
+
+
+- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke
+tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke
+sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga
+slutledningar?
+
+Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis
+hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det
+guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt
+atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och
+kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma,
+av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo
+till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att
+undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och
+högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i
+ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa
+och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin
+vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en
+av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av
+slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans
+lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla
+mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet.
+
+Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade
+blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens
+vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade
+njutningen av sin kroppsliga tillvaro.
+
+Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och
+fortfor:
+
+- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott
+min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios'
+vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor
+blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad,
+svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de
+här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle
+Annæus Domitius, eller hur?
+
+Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar.
+
+- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande
+badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än
+hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det
+antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de
+antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord?
+Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten
+säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma
+ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag....
+
+- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en
+förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och
+ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan,
+ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad
+livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du?
+
+- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar
+omgiven soffa.
+
+  Huat hanat haut
+  Ista pista sista
+  Domiabo elamnaustra.
+
+- Vad säger du, min Annæus?
+
+- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade
+mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna
+pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.
+
+Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i
+samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej,
+att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs
+avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt
+för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med
+högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann
+därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom
+sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ...
+Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av
+Samosata, o.s.v.
+
+Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas
+ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej
+funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt
+allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst
+filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt
+förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad.
+Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då
+själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som
+förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och
+förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och
+Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle
+nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I
+segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som
+filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i
+det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de
+gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av
+den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i
+miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär
+skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien
+var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant,
+var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar,
+hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på
+torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes
+krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel
+bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av
+samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian
+kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många
+kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.
+
+Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista
+handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i
+samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt
+program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides
+gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet
+varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt
+nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i
+Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han
+ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit
+sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja.
+
+Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I
+tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla
+offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och
+torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte
+sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos
+prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de
+överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva
+verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och
+Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar:
+
+Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens
+regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det
+icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det
+lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat,
+som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru
+länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från
+krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma.
+Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän
+Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det
+första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan
+miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det
+mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart
+föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig
+i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt
+namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens
+årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt
+minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo
+Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat
+antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt
+berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu
+mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga
+regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå
+är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga
+rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå
+befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan
+överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en
+avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle
+intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra?
+
+Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar
+över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.
+
+Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen,
+en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna
+sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren.
+Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och
+genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången
+närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels
+hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran,
+dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister
+till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna
+gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna
+ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som
+avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare
+och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna
+rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i
+nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse,
+som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel.
+Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld
+velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från
+det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd
+kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna,
+att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen
+utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade
+översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad
+komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla.
+
+Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett
+stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro
+sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av
+penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av
+rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en
+föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande
+ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två
+högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende:
+den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den
+hedniske filosofen.
+
+Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet
+givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne
+phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga
+fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert
+utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och
+arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol.
+Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas,
+är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet
+med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen;
+andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa,
+fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels
+egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en
+målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen,
+spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar
+lyssna i trädet, varunder han sitter.
+
+  [1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna
+  till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare.
+
+Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu
+under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i
+elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande
+det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga
+konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv;
+hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och
+grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket
+ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall.
+
+I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av
+detta en för tillfället öppen kassakista.
+
+De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina
+sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt
+deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton.
+Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de
+ville höra.
+
+- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till
+Krysanteus.
+
+- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad
+vill du mig?
+
+- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den
+förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom.
+
+- Och det är du, som har att meddela mig det?
+
+- Ja.
+
+- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det
+varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.
+
+Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den
+penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han.
+
+- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde
+pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.
+
+- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge
+föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma
+bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer.
+Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid
+vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde.
+
+Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt
+namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det
+var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken
+biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men
+bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat
+av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens
+ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller
+demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes.
+
+Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast
+över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig,
+men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den
+skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det
+förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig
+varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig
+själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.
+
+Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna
+utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro
+nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den
+kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre
+gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och
+vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste
+samhällsklassen.
+
+Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en
+trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria
+åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och
+vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en
+atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i
+utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen
+och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt
+varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa
+här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur
+fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad
+förvåning över salen och utbrast:
+
+- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du
+måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne,
+min förträfflige vän antikvarien.
+
+Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd
+förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
+
+Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i
+tonen:
+
+- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och
+tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?
+
+De tillfrågade bejakade frågan med bugningar.
+
+- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I
+mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske
+skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna
+dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att
+undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde
+skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken.
+Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem!
+
+Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta
+samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar
+var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke
+krävde vidare omständigheter.
+
+- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till
+korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga
+själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen,
+säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras
+trängtan, driften som tvingar dem hit.
+
+- Jag önskar, att så vore.
+
+- Verkligen?
+
+- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i
+skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.
+
+- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
+förädla den.
+
+- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.
+
+- Se här!
+
+Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till
+arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans
+anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.
+
+Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
+smärta, som han ej vårdade sig att kväva.
+
+- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens
+tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra
+ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster
+ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man
+upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets
+välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det
+ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den
+tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av
+helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.
+
+- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av
+sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
+samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder
+överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av
+vrede, som redan svävade på hans läppar.
+
+Men Petros smålog och sade:
+
+- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke
+kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
+endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och
+avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.
+
+- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett
+namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som
+vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska
+minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt
+det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat
+det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd
+främling, frånröva oss vår egendom?
+
+- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.
+
+- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.
+
+- Som icke skall höra er.
+
+- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans
+panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta.
+
+- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta!
+
+Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
+smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt,
+kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte
+henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han:
+
+- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den
+besynnerliga gåvan.
+
+- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
+henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
+Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas
+välde är brutet.
+
+Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke
+brutet. Den sista striden återstod.
+
+Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade:
+--Har du något vidare att säga mig? inföll han:
+
+- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem?
+
+Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så
+starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som
+griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall
+slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt
+nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet
+varande och gick mot dörren.
+
+- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs
+salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit
+häftade på Krysanteus' anletsdrag.
+
+Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock
+hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte
+upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
+ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt
+dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick.
+
+Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där
+väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid
+fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över
+Akaja.
+
+- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då
+återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt
+min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen!
+Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är
+kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja
+löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i
+tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår
+heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och
+jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia
+vincit amor et nos cedamus amori!
+
+Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien
+slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person.
+
+Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda
+rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga
+former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta
+mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med
+guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda
+med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna
+och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan
+väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne.
+
+Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som
+rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare
+tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till
+Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina
+brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder.
+
+Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet.
+Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser.
+Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper,
+över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga
+voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde
+besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi,
+det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i
+Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle
+då prokonsuln göra?
+
+Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven
+hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan
+emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen
+del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som
+biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster,
+tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus
+Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna
+vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen
+person.
+
+Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett
+brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats
+till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina
+enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade
+en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat
+följande:
+
+- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst
+vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats,
+under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius,
+kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen
+av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de
+rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste
+förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men
+visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar,
+som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars
+var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de
+gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han
+förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne
+djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste
+majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka,
+vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje
+händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat
+och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt
+stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga
+vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i
+Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig.
+----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad
+han kan, medan tid är.»
+
+Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att
+skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen.
+
+Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom
+att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom
+Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten.
+
+- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet,
+upplyste Annæus Domitius.
+
+- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen.
+Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian?
+
+- Ja.
+
+- Och trupperna för övrigt pålitliga?
+
+- Ja, min biskop.
+
+- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru?
+
+- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat.
+
+- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas
+bland trupperna atanasianer?
+
+- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta,
+äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper,
+sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt
+eller icke, är det en sanning.
+
+- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens
+hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt
+förfogande.
+
+- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?
+
+- Nej. Det är tids nog till i morgon.
+
+- Vågar jag fråga dig om orsaken?
+
+- Du skall i god tid få veta den.
+
+- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande
+över de kejserliga trupperna i Aten.
+
+Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i
+sin gördel.
+
+Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod
+och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande
+händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari
+regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom.
+
+Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga,
+förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt.
+Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan
+hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet.
+Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde
+Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens
+förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus'
+hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person.
+Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina
+fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit
+viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme
+sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering
+skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att
+taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han
+underlåtit det.
+
+Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros
+samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i
+viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade
+hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att
+taga huvudet av arkonten.
+
+Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och
+lekte med sin halskedja.
+
+En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
+tillvaron av en sådan befallning.
+
+- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
+anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
+Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna
+och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....
+
+- Utan tvivel.
+
+- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl
+ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i
+morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte
+åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra
+dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig?
+
+Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets
+eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina
+fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty
+hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått
+den ifrågavarande slavens uppmärksamhet.
+
+  [2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån.
+
+- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till
+dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av
+själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på
+Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom
+såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den
+heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig
+förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och
+minnet.
+
+Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
+så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet
+han hyste för biskopen av Aten.
+
+Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga
+ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel
+i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna
+åtgärd krävde, var samtalet ändat.
+
+Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han
+kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och
+icke honom.
+
+- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos,
+skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Petros.
+
+
+Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen,
+som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i
+den övergivna aulan.
+
+Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
+fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som
+stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med
+en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen
+bok.
+
+I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som
+tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.
+
+På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i
+enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna
+karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt
+gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru
+österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
+Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med
+varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt
+helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
+och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.
+
+Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som
+spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den
+nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens
+skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
+kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han
+hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna
+enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet
+skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
+
+Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad,
+och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet
+ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla
+senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig
+inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.
+
+I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse
+just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.
+
+Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en
+tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke
+Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska
+patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och
+härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med
+dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden
+från skytiska stepperna till världshavet.
+
+Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus
+hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna
+församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?
+
+Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken
+han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren
+sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar
+för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en
+medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens
+enhet?
+
+Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till
+kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att
+förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus'
+biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»
+
+Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina
+nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken
+dessa frågor. Och han fortfor:
+
+- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar.
+Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det
+gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de
+ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De
+blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets
+föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om
+österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens
+övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som
+påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad
+våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande».
+Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste
+nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de
+våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom.
+Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur
+neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga
+makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans
+fötter?
+
+Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen
+fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger
+grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från
+Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms
+förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från
+efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna
+följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett
+livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom
+otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av
+honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar,
+och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från
+hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är
+han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han
+utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och
+frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på
+återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens
+kropp.
+
+  Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!
+
+Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till
+ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon
+människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något
+jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte
+för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt
+sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola
+knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till
+ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva
+tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam
+och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna
+till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta
+när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern
+förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig
+från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en
+brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor
+slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för
+slaven, frid råda över jorden ...
+
+Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas
+slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt
+skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den,
+som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för
+honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom
+tändas helvetets eviga lågor.
+
+Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.
+
+Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den
+järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de
+rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare,
+den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
+biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då
+man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att
+gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man
+efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer
+sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända
+här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i
+Alexandria.
+
+Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid
+gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han
+har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!
+
+Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
+annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!
+
+Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol
+och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.
+
+Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med
+summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som
+ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två
+missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion
+fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan
+till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
+romerska församlingen.
+
+Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var
+Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske
+mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk,
+latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och
+hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig
+hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans
+inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig
+frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till
+människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten,
+varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
+honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade
+i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska
+bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga
+medel, som tyngde den andra.
+
+Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången
+sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv
+än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste
+hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den
+ställning, som utgången anvisade honom.
+
+Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och
+väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom
+närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava
+bidat detta tecken, inställde sig genast.
+
+Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad,
+att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst
+mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma
+mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna
+ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små
+svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta
+gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som
+fromhetens och ödmjukhetens.
+
+Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.
+
+Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
+aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var
+hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol
+och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga,
+liksom räknade ord besvarade.
+
+- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen.
+
+- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd.
+
+- Hon dör välberedd?
+
+- Ja.
+
+- Och hennes testamente?
+
+- Är skrivet och undertecknat i laga form.
+
+- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne?
+
+- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke
+ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon.
+
+- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon
+emotser med lugn och glädje sin upplösning.
+
+- Ja, lovad vare Gud!
+
+- Och testamentet?
+
+- Det skall i morgon vara i dina händer.
+
+- Och dess innehåll?
+
+- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig,
+hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon
+har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva,
+den dyrbaraste och värderikaste av alla....
+
+Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste
+en ljungande blick på presbytern.
+
+- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt.
+
+- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men
+stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i
+sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne
+vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och
+tacksamhet.
+
+Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr
+ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter!
+
+- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid
+Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord:
+hela sin fasta egendom.
+
+- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt
+vedergällas henne där ovan. Men fortsätt!
+
+- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar,
+samt allt sitt guld och silver....
+
+- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram
+och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt!
+
+- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en
+femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler,
+bohag och en slavinna.
+
+- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det
+han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande
+ögonkast.
+
+Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns
+ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet,
+huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan
+ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt--om av harm
+eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade:
+
+- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin
+ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna
+dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag
+genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till
+kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman....
+
+- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente?
+
+Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:
+
+- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed
+jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta
+skatt--tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den
+helige Polykarpos.
+
+- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde
+tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
+
+- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på
+sina naglar.
+
+- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det
+punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en
+helig plikt.
+
+- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o
+fader! Jag byter icke.
+
+- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan
+han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på
+förmiddagen uppsöka juden Baruk.
+
+- Jag fann honom hemma.
+
+- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?
+
+- Ja, efter någon svårighet.
+
+- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt
+ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom?
+
+Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen.
+Denne genomögnade det och utbrast:
+
+- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge.
+
+- Jag sade detsamma till Baruk.
+
+- Med vad verkan?
+
+- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde
+vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek.
+
+- Såå?
+
+- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt.
+
+- Du är förvissad därom?
+
+- Ja.
+
+- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den
+där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap?
+
+- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava
+varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat
+Atenagoras' hus.
+
+- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom
+landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men
+skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada.
+Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda
+till gott.
+
+- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'....
+
+- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina
+stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av
+de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling?
+
+- Obetydligt, min fader.
+
+- Låt höra!
+
+- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ...
+
+- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom.
+Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen?
+
+- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam.
+Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten.
+Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av
+någon annan än sin kammarslav.
+
+Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars
+skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från
+vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa.
+De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne,
+tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta
+dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader.
+
+- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är
+kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter?
+
+- Alkmene.
+
+- Du har i dag träffat henne?
+
+- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin
+tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.
+
+- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett
+gott ändamål?
+
+- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv.
+
+- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig?
+
+- Föga.
+
+- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten?
+
+- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes
+endast ha varit en förlustelseresa.
+
+- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som
+är företrädesvis gynnad av Hermione?
+
+- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att
+hon ville leva uteslutande för sin fader.
+
+- Och med hänseende till Karmides?
+
+- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel.
+
+- Det är en gammal historia....
+
+- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn.
+
+- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett
+gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen
+älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig.
+Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin
+plats.
+
+- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och
+förslagen.
+
+- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla
+förtroende?
+
+- Jag skall giva henne nya förhållningsregler....
+
+- Och just med hänseende till Karmides!
+
+- Ja, min fader.
+
+- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones
+broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus?
+
+- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar
+Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll
+uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig
+omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är
+för henne en ljuvlig dröm.
+
+- Alkmene berättar detta?
+
+- Ja, det är hennes ord.
+
+Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?
+
+- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.
+
+- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas
+dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den.
+
+- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader.
+
+- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit
+honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida
+besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren,
+så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det,
+om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son!
+
+- Amen! mumlade Eufemios.
+
+- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg
+dessförinnan Klemens, att jag är färdig.
+
+- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader!
+
+Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen.
+
+
+
+
+ÅTTONDE KAPITLET.
+
+Pelarhelgonet.
+
+
+En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och
+trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och
+den unge föreläsaren.
+
+Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid
+Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta
+begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom
+dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga
+vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den
+raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och
+de platonska filosofernas lustgårdar.
+
+Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och
+det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade
+deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av
+vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens
+valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och
+togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till
+höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet.
+
+Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av
+kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av
+skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största
+män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade
+uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika
+vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och
+cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller
+till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade.
+Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor.
+
+Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande
+ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de
+stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas
+tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen,
+skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas
+Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande
+pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då
+vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när
+det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död.
+
+- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin
+gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju
+likväl mången, som sökte rätta stigar?
+
+- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven
+i sina hjärtan.
+
+- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på
+marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att
+Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet?
+
+- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till
+underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar.
+
+- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få
+återvända till hans faderssköte.
+
+Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade:
+
+- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader,
+den okände, som gav dig livet.
+
+- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt
+testamente.
+
+- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill.
+
+- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från
+Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier
+bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du
+upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden
+utsatt barn. O, min arma, arma moder!
+
+Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände,
+denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och
+rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han
+stannade och brast i gråt.
+
+Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda
+över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke.
+Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden.
+
+- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina
+tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men
+jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan
+ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt
+tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i
+den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss
+därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon
+utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig.
+
+- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava
+förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.
+
+- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina
+tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert
+glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och
+henne.
+
+Biskopen fortfor:
+
+- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att
+din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är
+arving till stora rikedomar?
+
+Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning.
+
+- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina
+egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för
+frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom
+för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om
+möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han
+hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne.
+
+- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som
+du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog.
+
+- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan
+att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke
+kallad att leva länge i denna värld.
+
+- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje.
+
+- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott
+äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar
+ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga
+göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det
+tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra
+svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga.
+
+De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom
+en port, motsatt den, genom vilken de inträtt.
+
+Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade
+en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita
+gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor
+framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta
+slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och
+bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden
+Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av
+åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia.
+
+Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom
+skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad.
+
+Det rörliga föremålet var i själva verket en människa--en gubbe med
+kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över
+djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet
+till marken.
+
+Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor,
+av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan
+sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok,
+varmed linans nedhängande ända var utrustad.
+
+- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett
+bröd och....
+
+- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska,
+bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ...
+
+En ny knuff från den förra avbröt detta inpass.
+
+- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens,
+som så ofta kommer till dig....
+
+- Det är bara ett bröd och några droppar vin....
+
+- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna
+Anastasia ... Ur vägen med dig, orm!...
+
+- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande.
+Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där?
+
+Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från
+Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma
+drogs i höjden.
+
+- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att
+taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned
+gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten
+och hö till Megara. Har du icke, så säg!
+
+Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom
+ned till hans ägarinna.
+
+- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och
+skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars....
+
+- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke
+störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar
+förfärliga ord.
+
+Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par
+ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes.
+Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin
+ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att
+undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde
+nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka
+Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst.
+
+För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort
+därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa
+en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket
+ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där
+åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig
+skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno,
+att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med
+ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta
+sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta
+vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och
+omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de
+nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de,
+kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för
+att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke
+komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare,
+åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn
+och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var
+den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga
+plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga
+kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring
+pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran,
+avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån
+middagssolen sände sina brännande strålar.
+
+Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var
+människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade
+gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart
+försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen
+stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och
+fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer,
+knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i
+nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa
+tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande
+eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales
+klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade
+blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över
+kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er!
+
+Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av
+självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med
+Indiens förintelselärande religioner--en bland dessa själar, som,
+splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och
+världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att
+mörda sin natur--måhända en bland dem, som, medan de ville utrota
+sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga
+kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som
+uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor,
+att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den
+beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet
+om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det
+tillkommande.
+
+Simon pelarhelgonet--så kallades han--var nu vida känd i den
+kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att
+se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria
+ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en
+bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen
+under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån
+han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen.
+
+Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens
+kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring,
+och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa
+uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen
+gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans
+hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt
+var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed
+han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han
+var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga
+trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att
+räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta
+märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen,
+sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju
+blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de
+sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot
+knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det
+hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare
+dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det
+företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande
+avgud.
+
+De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade
+dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som
+i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i
+Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
+ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin
+trånga höjd.
+
+Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända
+icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka
+många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig
+blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade
+han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han
+dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med
+förvirrade ord och hemska hotelser.
+
+Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att
+samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt
+sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes
+blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med
+rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty
+han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig
+att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra
+över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer.
+
+Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren,
+medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att
+spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades
+från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor,
+svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med
+flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke
+vågat sänka sig ned.
+
+- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din
+kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!
+
+Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande,
+men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med
+handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor.
+
+- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke
+vrida halsen av dig. Så kom då, kom då!
+
+Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han
+slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne
+och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att
+fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men
+sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta
+sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres
+uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom
+fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med
+mycken glupskhet deltog i helgonets måltid.
+
+- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i
+träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog
+strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att
+jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i
+skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike!
+
+Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna
+trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man
+omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som
+bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda,
+liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.
+
+Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt
+långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre
+korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos,
+ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av
+ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och
+till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna
+blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det
+ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan
+utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.
+
+Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när
+hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han
+hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
+Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det
+lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett
+hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat
+sig till hans axel.
+
+Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke
+sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och
+han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:
+
+- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
+
+Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en
+ton av gäckeri:
+
+- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst
+vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst
+....
+
+Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade
+straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare,
+som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty
+han avbröts av en välkänd röst, som ropade:
+
+- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.
+
+- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!
+
+- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.
+
+- Vem är Klemens?
+
+- Du vet det, fader.
+
+- Klemens? Nej.
+
+- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig,
+och som du önskade få se.
+
+- Ah! Nu vet jag.
+
+- Han kommer för att bedja om din välsignelse.
+
+Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste
+sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka
+kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade
+huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt
+till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla
+väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv
+kring ett av kapitälens utskjutande blad.
+
+Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte
+sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den
+halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en
+myrtenbuske och stack huvudet under vingen.
+
+Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner,
+och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig
+en båt.
+
+I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig
+ut från kapitälen och gled ned till marken.
+
+Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför
+biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det
+så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt
+och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av
+ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som
+hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som
+ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina
+hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans.
+Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig,
+framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av
+björnpälsen.
+
+Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid
+i hans öra:
+
+- Fader, vakta din tunga!
+
+I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
+och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
+
+- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.
+
+Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud
+och sade:
+
+- Din välsignelse, gode fader!
+
+Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens
+sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande
+... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det
+omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom
+samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt
+mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt
+mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har
+att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den
+änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda,
+vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför
+honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna,
+med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
+
+För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som
+han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.
+
+Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att
+pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför
+att avbryta det med följande ord:
+
+- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min
+unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han
+efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.
+
+Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han
+till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet.
+
+- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den
+helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten.
+
+Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett
+vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet.
+
+En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina
+ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade
+visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i
+det han såg sig omkring:
+
+- Varför gick Filippos?
+
+- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
+kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår
+ej vakta din tunga.
+
+- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När
+jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och
+brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta
+mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre
+Elpenikes son ... visst icke!
+
+... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i
+bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med
+sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!
+
+Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling;
+han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte,
+sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår.
+
+- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets
+upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt
+på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!
+
+Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en
+livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada,
+samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig
+med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet.
+
+Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans,
+ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände
+en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne
+till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet
+upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack
+huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen
+ton:
+
+- De kunna icke hava sett mig, Petros.
+
+- Nej, du må vara lugn.
+
+- Petros, Filippos är kristian?
+
+- Ja visst.
+
+- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst?
+
+- Ja.
+
+- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste
+ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden!
+Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall
+vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag
+icke talar före solnedgången.
+
+- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.
+
+- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig,
+min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter
+ringa klockorna i staden?
+
+- Krysanteus? Du menar honom?
+
+- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?
+
+- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin
+återkomme!
+
+- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?
+
+- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?
+
+- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och
+utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes
+psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom,
+då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och
+gravkamrar. Härliga tid!
+
+Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med
+sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat
+--sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada
+tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:
+
+  Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
+  han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
+  Han krossar bågar, spjut och svärd,
+  de stolte digna till hans fot,
+  och bävande den hela värld
+  förstummas för hans vredes hot.
+
+  Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
+  och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
+  se vagnen stannar med sitt spann,
+  och dött är stridstrumpetens ljud
+  och sänkt i dvala häst och man
+  vid blott en vink av Jakobs Gud.
+
+Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han
+trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten.
+Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare
+upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart
+han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt
+han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade
+honom vid stadsporten och natten var långt framskriden.
+
+Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad,
+höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i
+Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en
+människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål
+kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där
+försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av
+ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller
+kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung
+luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var
+och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över
+det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt,
+att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den
+slumrande staden.
+
+Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade
+överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat,
+och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin
+ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
+lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga
+och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.
+
+Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans
+sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna,
+Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret.
+Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö
+eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande
+dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och
+halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios,
+sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring
+sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd,
+syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till
+pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg
+i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället
+för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen
+stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda
+månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
+böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i
+rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en
+blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta,
+alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga
+sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var,
+och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande
+mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
+den sköna natten med dess trolska ljus.
+
+Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en
+varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta,
+vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt
+hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå
+tillsammans över hennes huvud.
+
+Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan
+stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra,
+talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som
+sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta
+hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
+scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
+där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ...
+
+När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten
+cittrans toner, som ledsagade följande dityramb:
+
+  Gossar och flickor!
+  härlig är livets
+  rosiga morgon.
+  Luftiga, ljuva,
+  mysande timmar
+  sväva i lätta,
+  flyktiga rader
+  över dess nejds e--
+  lysiska vår.
+  Snabba, o snabba
+  äro de sköna
+  himmelska väsen,
+  flyende hän mot
+  strålande fjärran;
+  medan er egen
+  glättiga kor
+  föres av ödet
+  bort till ett motsatt
+  mörknande fjärran.
+  Skynden, o skynden,
+  flickor och gossar,
+  skynden att bryta
+  luftiga kedjan,
+  ilen att slå i
+  njutningens bojor
+  dessa olympiskt
+  leende, ljuva,
+  flyktiga barn!
+  Hän ur vår ena
+  dallrande vågskål
+  plockar beständigt
+  moiran, den grymma,
+  fröjdernas gyllne,
+  räknade vikter,
+  kastar i andra
+  sjunkande vågen
+  slappade sinnens,
+  mattade krafters,
+  mödors och sorgers
+  tyngande bly.
+  Hastigt som facklan
+  fångas och flyr från
+  hand och till hand i
+  panateneiska
+  nattliga festen,
+  måsten I lämna
+  ungdomens evigt
+  brinnande fackla
+  till de bakom er
+  ilande yngre
+  rosiga släkten,
+  medan I själva
+  sjunken i ålderns
+  svartnande skuggor,
+  sjunken i gravens
+  tigande natt.
+  Kindens som ängens
+  blommor förblekna.
+  Svallande lockar
+  glesna som lundars
+  höstliga kronor.
+  Strålande blickar
+  slockna som festers
+  tynande lampor.
+  Skynden, o skynden,
+  gossar och flickor,
+  flickor och gossar,
+  skynden att tömma
+  fröjdernas nektar!
+  Kransa pokalen,
+  slut till ditt ännu
+  svärmande hjärta,
+  flicka, din gosse,
+
+  gosse, din mö!
+
+       *       *       *       *       *
+
+Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge
+föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt
+sovrum i peristylen.
+
+Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
+förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av
+vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som
+låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa
+märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
+frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet:
+
+»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att
+blygas för.»
+
+»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.»
+
+»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är
+omöjligt.» [1]
+
+  [1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
+  mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
+  sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.»
+
+Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga
+vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som
+biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av
+och an i rummet.
+
+Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det
+under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver
+och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll
+en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och
+därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst
+skåpet.
+
+Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar.
+Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios,
+den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa
+och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
+över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en
+källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en
+bänk, öppnade.
+
+Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och
+biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma
+bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med
+munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:
+
+- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån
+hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge
+honom vatten. Vad har han då gjort?
+
+- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och
+gick ned för källartrappan.
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+Filosofens hem.
+
+
+Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder
+den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas
+palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av
+monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus,
+uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej
+genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom
+hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för
+ädla former än kolossalitet.
+
+Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av
+korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad
+fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak,
+som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En
+inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren
+Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk
+kortävlan.
+
+Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under
+senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av
+ett kapucinkloster--liknande där ett leende barndomsminne, som
+fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat
+honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med
+färgbrytningar.
+
+Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus'
+hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och
+inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig
+trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och
+med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den
+snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum
+förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den
+motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande
+vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna
+aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita,
+luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett
+genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt
+stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av
+pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum,
+gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan--den gent emot
+ingången--upptogs av två större rum: konstkabinettet och
+biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som
+vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel
+av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum
+åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning,
+varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess
+vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till
+trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga
+träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod
+eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.
+
+Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt
+det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att
+portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den
+gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte,
+att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig
+dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina
+ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig
+familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin
+herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och
+för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som,
+om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens
+portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för
+alla, som buro skägg och filosofmantel--ty hans älskade herre, ehuru
+han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som
+nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig
+och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt
+skyndade således att öppna.
+
+  [1] Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid,
+  tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i
+  Grekland.
+
+- Vem söker du? frågade han.
+
+- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.
+
+- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma.
+
+- När hemväntas han?
+
+- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta
+honom, så är du välkommen över hans tröskel.
+
+- Jag tackar dig.
+
+- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga
+resande?
+
+- Så är det.
+
+- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av
+välmening blottställde sig för att synas nyfiken.
+
+- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.
+
+- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är
+alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt
+hus.
+
+Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat
+främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga
+in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis,
+och återvände till sin portkammare.
+
+Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn
+och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något
+länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos',
+skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han
+ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om
+han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.
+
+Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de
+sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och
+slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick
+därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid
+gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och
+krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i
+trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart
+med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke
+vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet.
+Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände,
+mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.
+
+När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit,
+att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den
+gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån,
+med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån
+Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och
+mönstrade främlingen med skarpa blickar.
+
+Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt
+därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var
+en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras
+iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt
+fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.
+
+Den ene av de båda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och
+tillika spanare--som föregående dag hade anlänt till staden med brev
+till prokonsuln.
+
+- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de
+avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger;
+jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är
+Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att
+hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu
+kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man
+behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för
+att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som
+med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal
+trashank, som stryker genom deras by.
+
+- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan
+att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.
+
+- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen,
+var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att
+denne gubbe är en duvunge mot Atanasios.
+
+- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ...
+föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man....
+
+- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror
+du mig vara?
+
+- Omkring femtio år, gissade Eufemios.
+
+- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag
+kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio
+år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en
+sådan konst.
+
+- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd
+att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig
+någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har
+alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han
+gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst
+aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel
+och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de
+hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den
+märkvärdiga konsten, så....
+
+- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty
+bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du
+tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra
+dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva.
+
+Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen,
+samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där
+vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till
+fruntimmersgården.
+
+Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder
+smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett
+vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med
+praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät,
+varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande
+fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare
+golvet--ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum
+med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula
+stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta,
+fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av
+kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi
+Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor.
+
+Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka,
+från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång
+blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra
+pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att
+svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den
+fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta
+läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och
+några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett
+mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan
+blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt
+och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika
+kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna,
+som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar.
+
+Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den
+spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av
+unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla
+dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en
+tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken.
+
+Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de
+förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin,
+som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika
+världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av
+varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon,
+fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa
+överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och
+nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen
+kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över
+de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida,
+från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så
+att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt
+formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött
+skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var
+kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här
+fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den
+nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall.
+
+Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat,
+som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt,
+diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa
+våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med
+små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av
+långa, glänsande böljor över hals och skuldror.
+
+Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men
+buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var
+saffran-, hos den andra ametistfärgad.
+
+Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia,
+maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus
+Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia
+över sin tid.
+
+Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke
+hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan
+den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon
+kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som
+de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det
+allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om
+den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga
+och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade
+landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus,
+och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen
+till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra,
+och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron,
+gemensam kärlek till visdom och skönhet.
+
+Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner,
+ännu, liksom hon, fria från Hymens band--Berenike en mörklockig
+flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en
+blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den
+klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd
+innesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken
+livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga.
+
+- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det
+hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande
+soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört
+henne förr?
+
+- Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker.
+Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.
+
+- Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides'
+vinstock.
+
+- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene,
+så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig
+visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro
+damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som
+gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att
+en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så
+länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han
+flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa,
+Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt
+straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det,
+enfaldiga flicka?
+
+- Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya
+stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius.
+Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer
+av samme skald....
+
+- Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore
+ditt modersmål, inföll Berenike.
+
+- Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke
+alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom
+härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten
+sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den
+stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke
+själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju,
+att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes
+öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett
+av era svåra helleniska ord.
+
+- Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene
+och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta
+tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets
+rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt
+uttalade ordet.
+
+- Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken
+skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er
+konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv.
+
+- Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros
+straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan
+älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande,
+antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de
+förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större
+deltagande.
+
+- Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör
+jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder.
+
+- Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än
+den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför
+hastigt, Ismene!
+
+- Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll
+Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna
+myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast
+sköna, utan heliga.
+
+- Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som
+framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga
+sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige
+guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten.
+Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig
+omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta
+sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en
+källa, som själen genomskimrar människogestalten.
+
+- Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra
+saker för sig och andra?
+
+- Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia.
+
+- Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder.
+
+- De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro
+hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat
+deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa
+samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla
+judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se
+symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från
+Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i
+daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för
+något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk
+konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att
+kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers
+och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon
+symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska
+berättelser.
+
+- Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade
+Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna
+symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas
+ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som
+diktat våra myter för att roa sig och andra....
+
+- Ja, jag gjorde det--och nu skall du förklara mig den saken,
+Hermione.
+
+- Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att
+roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de,
+och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även
+när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på
+skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att
+sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de
+former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod.
+Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn,
+hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som
+bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag,
+känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror,
+att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti
+ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är
+återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en
+högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag
+i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse
+av min faders vän, matematikern Diofantos....
+
+- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene.
+
+- Ja, han.
+
+- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han
+räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens
+den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än
+den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en
+ordentlig tyrann mot stjärnorna.
+
+- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike.
+
+- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet
+vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan
+annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar
+ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man
+funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen,
+samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst
+både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus
+äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar
+för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma
+sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej
+fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu,
+fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av
+Ovidius.
+
+Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om
+Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling,
+som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i
+biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga
+kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som
+stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför
+dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger.
+
+Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu
+uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den
+mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om
+hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i
+det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp
+till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i
+hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och
+kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade
+hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var
+nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland
+klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom
+facklans svavel
+
+          Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden;
+
+men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av
+en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast
+kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon
+de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till
+godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med
+smäktande röst samma kom!--men till honom. Som nämnt, det var
+förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen,
+höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så
+att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke
+synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var
+endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias'
+spådom. Hörom Ovidius!
+
+Silverklar och skinande ren där flödar en källa. Aldrig av
+herdar hon än var grumlad, aldrig av getters fjällgräsmättade
+flock eller andra hjordar, och aldrig rörd av en fågel,
+ettskogens djur eller fallande grenar. Närmast hon kransas av
+gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej
+lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst
+kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans
+behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande
+dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild
+i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen
+och skugga. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick
+och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske
+marmorn skådar ett stjärnepar--sina egna strålande ögon,
+skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon, fjunfri
+kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av
+snö, som genomskimras av purpur.  Narkissos var förtrollad av
+sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke
+lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne:
+
+Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek?
+Vem? I veten I, som givit så många en fristad.
+I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
+fingen I vittna förr en sådan tärande längtan?
+O, jag ser och är tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt öga,
+finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad.
+Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss
+icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar,
+endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag,
+ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar,
+lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina.
+---------
+När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes:
+ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar
+skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar.
+Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning,
+viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra.
+O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre.
+Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner.
+Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
+Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd.
+Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet
+många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar;
+likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden.
+O, att du älskade dock finge dröja längre i världen!
+Nu i en enda själ vi dö förenade båda.
+
+De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med
+tynande drag. Då
+
+Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla,
+slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor.
+Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg,
+liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis
+skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar
+mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur.
+När han nu detta ser i den åter klarnade vågen,
+längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens
+värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
+smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.
+
+Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det
+farväl, han säger till bilden i källan, innan
+Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset,
+lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring.
+Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning,
+speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar,
+sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar.
+Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
+Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor;
+då var svunnet hans lik--de finna en blomma i stället,
+guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.
+
+Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars
+död gav henne tillvaro, narcisser.
+
+Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:
+
+- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar,
+som dikten väckt i din själ.
+
+- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt
+utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar
+om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag
+kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek--icke ens till sig
+själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog
+klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt
+visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg,
+ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda,
+olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke
+slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem
+åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och
+slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene
+bort emot aulan.
+
+- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade
+händerna av förtjusning och fortfor:
+
+- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en
+tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom
+jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant
+sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag
+kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene
+och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och
+blicken på springbrunnens spelande strålar.
+
+- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av
+Julias verser....
+
+- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?
+
+- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är
+jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar,
+att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös
+och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag
+på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och
+lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan
+skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är
+hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller
+blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda,
+och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan,
+det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava
+varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare
+vördnad för våra fäders lära.
+
+Hermione svarade:
+
+- Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast
+aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på
+vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång
+
+träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande
+hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min
+faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon
+och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld
+emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en
+sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa
+tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en
+egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant
+hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på
+hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.
+
+Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var
+Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan
+tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och
+ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga.
+Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast
+i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även
+Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade
+människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade
+kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont.
+Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början
+naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och
+djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en
+oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan
+därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut.
+Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och
+älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av
+lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar
+inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta
+henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla
+elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre
+tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under
+strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse,
+bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade
+som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att
+lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur
+natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande
+fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på
+denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att
+Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne,
+kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla
+nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till
+människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord,
+emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi
+själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig
+i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim
+i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och
+hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och
+upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande,
+det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos
+nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld
+uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande
+grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga,
+ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans
+egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än
+som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga,
+är just den inre människan, som genom kamp och strider skall
+utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig
+smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är,
+huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära,
+men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill
+kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska
+trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det--hos
+Gud. Han är borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att
+klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av
+hans återvunna oskuld.
+
+Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom
+den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes
+anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag
+hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja,
+länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna
+stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens
+hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och
+göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de
+rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro
+lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den
+omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt,
+varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko.
+
+När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig,
+fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som
+vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova
+filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna.
+
+
+
+
+TIONDE KAPITLET.
+
+Filosofens hem. (Forts.)
+
+
+De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga:
+
+- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens
+dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i
+aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens
+svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min
+djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den
+avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas
+gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar
+sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna
+rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att
+upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal.
+
+- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu
+filosofmanteln. Sitt ner i vår krets.
+
+- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med
+åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar,
+till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning
+av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra
+gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu
+ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar
+mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den
+stackars ynglingens fader?
+
+- Jo.
+
+- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var
+flyter han?
+
+- Här vid Aten....
+
+- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är
+välkommen dit ut, min filosof.
+
+- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att
+Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
+
+- Jag medgiver det gärna.
+
+- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri
+måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting
+alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare
+betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde
+honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte;
+jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske
+för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg
+och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid
+varit Hellas' hjärta.
+
+- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen!
+
+- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...
+
+- Han har åtminstone fordom varit det ...
+
+- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos
+är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och
+världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i
+ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan.
+Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd
+sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga,
+varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke
+pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om
+hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden
+med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken
+fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter,
+dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa
+perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot
+min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner?
+
+- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra
+anmärkningar.
+
+- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan.
+Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus
+Marcellinus' maka.
+
+Julia jakade till frågan.
+
+- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se,
+huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är
+den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska
+krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes,
+hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog
+sin egendomliga prägel. Icke så?
+
+- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och
+betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.
+
+- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den
+filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda
+olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på
+vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske
+ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel?
+Där stod: KÄNN DIG SJÄLV!
+
+- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ...
+
+- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.
+
+- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en
+lätt rysning genomilade henne.
+
+Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes
+sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade
+tvekande:
+
+- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.
+
+- Efter förmåga vill jag villfara din önskan.
+
+Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och
+älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt
+ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst
+ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna
+blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande
+satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje
+grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden,
+stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och
+deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men
+medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och
+Salamis--lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en
+okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden:
+Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i
+osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit
+länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn
+dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates.
+Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen
+uppstått genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam
+filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina
+föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du
+själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena
+det, som är förnuftigt, är verkligt!»--Vart togo de nu vägen,
+najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som
+blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna
+tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting
+annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt,
+plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den
+yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen
+i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror
+onyttiga gudar--onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga,
+oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och
+filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade
+hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej!
+Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt
+bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt
+nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över
+honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten
+från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden
+till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl,
+här är Jag--Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina
+gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige,
+har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och
+önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann
+människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se
+--Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt,
+lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm
+--och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn,
+som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej!
+Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde.
+Jag är din fader, broder och förlossare!
+
+Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig
+hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat
+sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han
+predikat för tusenden.
+
+- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den
+himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är
+fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en
+bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom
+förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning,
+ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff
+varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...
+
+Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han
+svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort
+genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade
+aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda
+män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den
+och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
+
+Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus
+Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.
+
+Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst
+sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon
+väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme.
+Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan
+altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna
+flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara
+tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan
+denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var
+länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande
+konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara
+bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar
+uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare
+tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen
+i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren
+till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att
+de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art
+eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till
+stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på
+himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla
+skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men
+hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre
+öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat
+gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös
+fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens
+fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar;
+sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln,
+förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar.
+Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder--det
+var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik.
+
+Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller
+rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken
+liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den
+besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken
+tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den
+solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som
+vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft
+en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller
+värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna
+uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men
+den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga
+mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade
+Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle
+kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes'
+nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna,
+när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till
+hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och
+nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och
+Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.
+
+Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs
+omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen
+tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning
+lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke
+vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade
+detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit
+luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet
+rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den
+grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de
+dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi
+mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och
+stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer,
+tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens
+mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss
+hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt
+den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns
+självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire
+och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska
+filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar,
+tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast
+fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga
+att segra eller falla för människoandens självständighet och
+förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen
+tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en
+medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de
+tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar
+och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse
+inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så
+gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den
+ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter,
+om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge
+med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor.
+
+I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av
+Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte
+ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare
+till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och
+visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon
+hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av
+en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin
+barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus'
+hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som
+förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade
+på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid
+ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt
+förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke
+ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore
+konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och
+sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande.
+Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras
+störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna
+ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv
+ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin
+satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans
+själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom.
+Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den
+sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom
+dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri,
+försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med
+att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade
+hans anletsdrag.
+
+Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne
+från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes
+medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves
+predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk
+vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens
+dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som
+Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda
+fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som
+syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor
+och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon
+förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne
+en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens
+barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde
+hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en
+fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att
+göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och
+sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga.
+Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje
+välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett
+intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon
+kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för
+denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den
+värdig genom sin själs förädling.
+
+Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin
+gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska
+gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund--den
+oförgätliga--då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda
+fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i
+lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och
+skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den
+första kärlekens ömsesidighet--från denna stund betraktade sig
+Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt,
+som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling,
+åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
+
+I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru
+ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva,
+som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den
+ömsesidiga högaktningen--detta kalla ord, denna styva högtidsmantel,
+vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera
+och taga varandra i ägo--om sådant talade de aldrig; sympatien,
+aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring
+sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att
+blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke,
+hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det
+lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra
+logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande
+med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig
+en himmelsk, strålande ungmö!
+
+Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de
+förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade
+sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan,
+från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att
+undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö
+redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och
+lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat
+stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande
+lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck,
+öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre--han hade
+med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i
+honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe,
+sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets
+frihet.
+
+Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var
+inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus'
+bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit
+till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han
+fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han
+ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än
+utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro
+prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han
+henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit
+Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det
+beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter
+det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke;
+men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse,
+varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk
+lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus
+använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven
+vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till
+den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare.
+Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare.
+Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs
+förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande
+ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de
+atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt.
+Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne
+frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar
+all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade
+med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett
+nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra
+medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus
+upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde
+kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett
+omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens
+salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig
+upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina
+känslor, trolovningsringen till Karmides.
+
+Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet.
+Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats
+drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom
+förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då
+två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes
+sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och
+villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som
+hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje
+människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad
+med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med
+en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv
+genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.
+
+Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom,
+hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de
+djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig
+med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv
+givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade
+mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att
+utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt
+sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en
+sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade.
+Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin
+klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast
+ackorderna klingade vemod.
+
+---------------------------
+
+Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon
+pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som
+Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde
+härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.
+
+Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru
+krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet.
+Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man
+ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning
+soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt
+sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga
+kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare,
+vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat,
+förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till
+vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med
+uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde
+pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud
+tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars
+hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat
+nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp
+åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus
+ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att
+skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren,
+krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna
+sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina
+historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens
+och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen
+bredvid den mördade.
+
+Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i
+portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis
+avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda
+natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.
+
+
+
+
+ELFTE KAPITLET.
+
+Rakel.
+
+
+Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av
+de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig
+Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla
+fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det
+stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet
+kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han
+vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt
+folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och
+framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master
+voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller
+nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig
+efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och
+soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta
+vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska
+och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning,
+rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från
+Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och
+Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot
+andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar,
+vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon,
+en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han
+förstod med kännarens blick att uppskatta värdet--penningvärdet--av
+bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en
+dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och
+amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa
+omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och
+smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat
+mellan hans fingrar.
+
+Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna,
+mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1]
+lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt
+fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som
+med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga
+Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.
+
+  [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar.
+
+  [2] Helvetet.
+
+-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen,
+att den gamla Ester sade.
+
+- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju
+alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan.
+
+- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle
+Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde
+av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag.
+
+Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka
+med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa
+och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det
+fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus
+inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en
+gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den
+rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de
+fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare
+person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung,
+men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan
+även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med
+kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman
+Filons djupsinniga verk.
+
+Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin
+dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt
+kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig
+lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt
+som rabbi Jonas.
+
+De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och
+denne--o ve!--var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en
+droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i
+de heliga rullarne.
+
+Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt
+Krysanteus' hus.
+
+Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan.
+Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar
+därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas
+utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin
+trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret
+hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar
+och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens
+sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o
+Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj
+vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och
+deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade
+tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då
+förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas
+läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han
+älskar, Baruks dotter.
+
+Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är
+fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt,
+svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos
+Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och
+den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande
+Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter
+förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt.
+Han är i sin älskades närvaro blyg--som en blyg älskare, och han
+förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en
+tölp.
+
+  [3] Platon.
+
+Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla
+andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att
+skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i
+hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina
+lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en
+hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans
+rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han
+bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar,
+omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta
+honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än
+blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa
+djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och
+tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon
+har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock
+i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är
+förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i
+hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör
+dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten.
+Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre
+uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om
+icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen
+vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas,
+så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med
+ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och
+fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så
+fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran
+sprittande visor.
+
+Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en
+gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål.
+Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av
+det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack
+härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan
+emellan honom och Rakel.
+
+Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma.
+
+Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes
+älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en
+vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut
+mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan
+dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned
+till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från
+synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan
+således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko
+sin unga härskarinna.
+
+Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är
+försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han
+går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast
+öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar
+strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides
+kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en
+trappa upp till altanen.
+
+Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är
+klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes
+hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första
+hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom,
+just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få
+tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det
+oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos
+henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller
+lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det
+instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt
+henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och
+brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan
+att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har
+härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel
+varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta
+lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare
+än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som
+föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om
+han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans
+ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar
+in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin
+tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig
+numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av
+hans ögons makt.
+
+Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var
+en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan
+Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade
+hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid
+middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket
+ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar
+och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets
+källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade
+han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade
+Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig,
+som lät dem motse oroligheters utbrott i staden.
+
+Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över
+staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa
+skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och
+fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om
+Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det
+glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände,
+att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon
+aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes
+ängslan.
+
+Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig
+en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till
+Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det
+tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans
+lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad
+och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke
+ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu
+från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig
+sett honom vackrare än nu.
+
+- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med
+systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.
+
+- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får
+träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor.
+Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig.
+Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?
+
+- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som
+Karmides givit henne.
+
+- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som
+vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är
+alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar
+hem?
+
+- Ack, i afton dröjer det icke länge.
+
+- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han
+fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid
+sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.
+
+- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig,
+Karmides, du är ju även filosof?
+
+- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en
+av de allra främste till och med.
+
+- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?
+
+- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig
+åtskiljas.
+
+- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa
+och dygdiga hedningar, sådana som ...
+
+- Karmides?
+
+- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag,
+att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de
+aldrig ätit påskalammet.
+
+- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.
+
+- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även
+Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för
+en dotter av Israel.
+
+- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en
+underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga
+och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt
+annan smak än du.
+
+Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
+
+- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva
+skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå
+till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra
+främlingar?
+
+- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med
+en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen,
+som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du
+ringen?
+
+- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin
+barm.
+
+- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom,
+fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig,
+att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina
+föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även
+närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade
+med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste
+att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att
+du var lärdare än han,
+
+- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara
+tillsammans.
+
+- Tror du det?
+
+- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat,
+och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över
+dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din
+faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i
+väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens.
+Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo,
+jag och du.
+
+- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med
+världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina
+hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och
+moder kvar här i Aten.
+
+- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga
+förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit,
+samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på
+jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom?
+
+- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste
+säga honom vad du ämnar göra.
+
+- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten.
+Hör du det!
+
+- Nå, som du vill.
+
+Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som
+bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten,
+påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande,
+och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.
+
+I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att
+det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides
+topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast
+avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn
+eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.
+
+Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga
+ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr
+och nalkades mer och mer.
+
+- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att
+frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln,
+i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med
+bilddyrkare och kristianer?
+
+- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer
+till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske
+utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt?
+Vad är det, som uppretar dem mot varandra?
+
+- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett
+tempel och lagt beslag på tempelskatten ...
+
+- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.
+
+- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja
+ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som
+kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner
+jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga
+dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de
+icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro
+män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon,
+blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna
+dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och
+klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt
+skådespel att vänta.
+
+- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.
+
+- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan
+eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras
+höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i
+staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det
+undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i
+grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt
+under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka,
+tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och
+släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en
+präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ...
+Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när
+händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma
+undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet,
+men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem
+till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland
+deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej
+att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig
+homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra
+de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar
+ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill
+nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i
+korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet
+förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se
+dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn,
+fruktar du här?
+
+Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt
+bröst och lekte med hennes mörka lockar.
+
+- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju
+och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett
+sådant ögonblick.
+
+- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din
+sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se
+upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra,
+barn?
+
+Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes
+ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
+började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i
+döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort.
+
+- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min
+själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda,
+eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka!
+
+Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på
+hennes läppar en brännande kyss.
+
+Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han
+var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel,
+var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju
+mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom.
+Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade
+romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk,
+nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för
+kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje.
+
+Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon
+kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp
+till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men
+den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.
+
+Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom
+närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en
+folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat,
+tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads
+trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi,
+sväller ut och rycker med sig allt.
+
+Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande
+och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det
+sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande
+hämnd.
+
+Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han
+anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den
+kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig
+darrande intill honom.
+
+Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke
+till föräldrarne.
+
+- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru
+skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till
+synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig.
+Kom!
+
+I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp
+över altantrappan.
+
+- De komma! ropade hon.
+
+- Vilka? Vilka?
+
+- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten.
+
+- Lovad vare Gud! De äro räddade.
+
+- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall
+vara i ditt grannskap.
+
+Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den
+tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att
+förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det
+fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över
+den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade
+ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi
+Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten
+invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid
+deras järnhakar.
+
+Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta
+unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan
+stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk,
+som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda,
+bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång.
+
+
+
+
+TOLFTE KAPITLET.
+
+Början till ett sorgespel.
+
+
+- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu
+strör rosor över jorden!
+
+Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som
+sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
+tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en
+skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig
+härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.
+
+Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop,
+förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen
+inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier
+och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.
+
+Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på
+himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom
+en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer
+sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora
+massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne,
+försmälta till sublima individer.
+
+Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de
+trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen.
+Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
+gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
+höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur,
+sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två
+bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet
+enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd
+betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
+rytande av raseri.
+
+Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut
+till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den
+förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda,
+ingen människa att se.
+
+Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande
+folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
+böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av
+dyster vrede.
+
+- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt
+atanasianerna!
+
+Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han
+misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat,
+korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.
+
+Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande
+strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina
+lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den
+trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en
+lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de
+folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att
+strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det
+var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
+tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides
+steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats
+vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var
+bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära
+håll.
+
+Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och
+Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda,
+ursinniga ropen:
+
+- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!
+
+Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
+människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd
+av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten
+över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på
+skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när
+de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg
+åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt
+lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
+hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans
+huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga
+anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av
+facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster
+med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna.
+Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början
+utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka
+vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna
+tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och
+åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med
+ökad styrka ropen:
+
+- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!
+
+Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste
+i eftertruppen.
+
+- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är
+det som försätter folket i raseri?
+
+- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du
+öron och förnimmer ej vad folket ropar?
+
+- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således
+någon atanasian, som förgivit den helige?
+
+- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro
+medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde
+en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och
+martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej
+Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle
+undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
+flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då
+tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt
+kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!
+
+Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade
+sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig
+till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som
+följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig
+trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten,
+»Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt
+sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i
+spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på
+en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde
+till det gamla gymnasiet Kynosarges.
+
+Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.
+
+En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom
+några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast
+ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen
+utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina
+underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu
+nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan
+tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem
+uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik.
+Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men
+dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och
+trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför
+templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått
+rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen
+som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess
+föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.
+
+Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst,
+som ljöd över folket.
+
+- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin
+härliga kraft!
+
+Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres
+rop igenom massan.
+
+Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han
+var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset
+endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under
+namnet Teodoros.
+
+En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen
+begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att
+läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga
+lydnaden.
+
+»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din
+djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars
+fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har
+ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din
+vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares
+skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara
+en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så
+varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har
+jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig
+själv.»
+
+Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke
+spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av
+detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade
+despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård
+nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den
+blinda lydnaden en dygd.
+
+Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i
+ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till
+himmelsk renhet trängtande själ.
+
+När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte
+där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började
+genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver
+läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De
+betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även
+denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras
+egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden
+borta, som nyss talade utur dem.
+
+Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra
+Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom
+sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott
+inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta
+stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan
+och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning
+för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara,
+vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han
+tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades
+hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu
+icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav
+rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen
+och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på
+blossen, som kommo närmare.
+
+- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta
+betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är
+som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går!
+
+Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga
+palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom!
+Död åt giftblandarne, atanasianerna!
+
+Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens
+igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och,
+när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon.
+
+Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga
+åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt
+giftblandarne!
+
+Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren.
+Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit
+sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande
+skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa?
+Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som
+lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa
+kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore
+en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i
+ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen
+ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i
+virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid
+hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan.
+Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då
+Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av
+en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen:
+giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som
+föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det
+blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot
+icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med
+vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde
+honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan,
+som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens
+nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte,
+att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro
+fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi.
+
+Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri
+ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka
+grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets
+bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt
+förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill
+källargluggens galler och frågade:
+
+- Vem är det som kommer?
+
+- Det är jag, Klemens.
+
+- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha
+trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det?
+
+- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det.
+Jag darrar själv.
+
+- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst
+är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.
+
+- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig
+vatten.
+
+- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot
+biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.
+
+- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga.
+Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast
+övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros.
+
+- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i
+himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe
+vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig
+att smaka den. Skynda dig, Klemens!
+
+- Jag vågar icke, sade Klemens suckande.
+
+- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga,
+hårdnade hjärta!
+
+Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade,
+som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.
+
+Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den
+unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina
+kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han
+icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog
+nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten
+och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg
+ned för några trappor och stod framför en inre dörr.
+
+- Klemens, är det du? sade fången inifrån.
+
+- Ja, jag kommer med vatten. Här, här!
+
+- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere,
+och dörren öppnar sig!
+
+Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma
+ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför
+honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande
+antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i
+långa, djupa drag.
+
+- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden.
+Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna
+dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har
+överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan
+hela min varelse. Huru gammal är du?
+
+- Aderton år.
+
+- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog
+från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett
+krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som
+händer i staden. Vill du följa mig?
+
+- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder,
+minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?
+
+- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin
+väg uppför trappan.
+
+- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja
+... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck
+vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt!
+
+- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den
+försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning....
+
+- Men du gör mig olycklig.
+
+- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons
+skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros'
+vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall
+kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min
+Klemens, huru lätt jag övervinner dig.
+
+Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan.
+Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.
+
+- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore,
+att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu
+farväl, min broder!
+
+Teodoros gick utan att hindras av någon.
+
+Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare
+till häst.
+
+- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de
+mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den
+vaktande legionärens rop:
+
+- Prokonsuln av Akaja.
+
+Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros
+och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett
+viktigt ärende kallats till Korintos.
+
+Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro
+förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna
+och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats,
+nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras
+dödsdom var undertecknad.
+
+När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför
+hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns
+kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste
+vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse:
+
+»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar
+i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber
+dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande
+kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått
+ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din
+bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade
+Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och
+Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme
+Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans
+prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.»
+
+
+
+
+TRETTONDE KAPITLET.
+
+Sorgespelet.
+
+
+Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna
+och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen
+genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta
+medlemmarne av kättarekyrkan.
+
+Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid
+morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och
+Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma
+dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett
+av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop
+sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat
+sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka.
+
+Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida
+mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta
+kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som
+slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av
+folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med
+stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig
+tillbaka.
+
+Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna
+skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade
+endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett
+fanatiskt slödder.
+
+Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de
+stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne!
+
+De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med
+lögnkristianerna!
+
+Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse
+sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön,
+i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken.
+
+Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna
+veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade
+vildare efter varje lidet nederlag.
+
+Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var
+blygrå, och det regnade med korta uppehåll.
+
+Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna
+nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras
+åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man
+beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn
+fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med
+stenar.
+
+- Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad
+mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av
+gränderna.
+
+- Varför dröjen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem,
+skreko kvinnorna.
+
+Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till
+biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett
+rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man
+ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda
+till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla
+utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och
+allemanner.
+
+När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp,
+vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades
+de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste
+befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med
+biskopens samtycke nedlagt sitt befäl.
+
+Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett
+nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel
+uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar,
+lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de
+kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med.
+
+Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp
+till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom
+palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden.
+Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som
+Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män,
+kvinnor och barn sjöngo:
+
+  Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
+  och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
+  se vagnen stannar med sitt spann,
+  och dött är stridstrumpetens ljud
+  och sänkt i dvala häst och man
+  vid blott en vink av Jakobs Gud.
+
+Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som
+uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så
+stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa
+ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess
+fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne
+genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en
+stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än
+rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den
+efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden.
+
+Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en
+holme som översvämmas av den stigande sjön.
+
+Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet,
+ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.
+
+Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan
+för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur.
+Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna
+fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem
+emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några
+sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen:
+kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om
+deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron.
+
+Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de
+högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för
+slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under
+oväpnade händer.
+
+När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista
+fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller
+söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på
+spjut och stänger.
+
+Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet:
+
+- Till Piræus!
+
+Ropet upprepades av tusen röster.
+
+Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade
+massan ned för kullen och tog vägen till Piræus.
+
+Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt
+högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans
+hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior
+soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade
+huvudstyrka.
+
+Palatinerna skulle understödja detta angrepp.
+
+Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var
+det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna
+utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer,
+tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina
+lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle
+en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var
+samlad.
+
+Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett
+utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller
+föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma
+raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes.
+
+Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och
+bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste
+de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta
+sig den misshandel, som de ej kunde undvika.
+
+Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av
+dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna,
+och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande
+huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i
+avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början
+i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån
+morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska
+delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och
+hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte
+gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda
+atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda
+detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se
+den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor
+voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar
+ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att
+något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i
+Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna
+sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från
+hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans
+kropp.
+
+Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande--den
+andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som
+icke insläppa andra än biskopens budbärare--tilldrager sig följande i
+grannskapet av Akarnaniska porten.
+
+Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var
+borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och
+gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus
+vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit
+under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens
+förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en
+värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit
+hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en
+jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med
+varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå
+lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en
+yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios
+för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa.
+De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens
+tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland
+männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom
+samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med
+varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som
+nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste
+således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda
+i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han
+själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten.
+Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp
+på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava
+stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han
+hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och
+kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser
+funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk
+filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att
+hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska
+dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet.
+När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i
+grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som
+vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan
+som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten,
+dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt
+som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess
+halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster
+uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen,
+när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som
+strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills
+häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande
+viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt
+skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen,
+huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt
+mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut
+ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna,
+stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat
+honom och sig själv, Atanasios.
+
+Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade
+visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De
+tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans
+många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i
+staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i
+ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig
+med obestämd längtan.
+
+Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop
+män och kvinnor.
+
+- Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst
+i hopen.
+
+- Där är han! Där är han!
+
+Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle.
+
+- Olivhandlaren och giftblandaren!
+
+- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.
+
+- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den
+... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag
+såg det själv.
+
+- Hören I? Anastasia har själv sett det!
+
+- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst.
+
+- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!
+
+- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak!
+Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är
+just en lämplig motståndare för dem, den här.
+
+- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel.
+
+- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade
+verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med
+tummarne, när han fått nog! Hör ni det!
+
+- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig själv! Gapa
+icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.
+
+  [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en
+  gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets
+  nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i
+  motsatt fall uppräckte de den.
+
+Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.
+
+Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar,
+som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram
+ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den
+ena i hand som vapen.
+
+- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig
+jag vill åt, utan dina oliver.
+
+Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt
+lönades med nya skrattsalvor.
+
+Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina
+skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig
+och gåvo väg åt orden:
+
+- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken
+jag eller min hustru har förgivit Simon.
+
+- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv
+akt! första hugget är mitt.
+
+- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt
+honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid
+Gud!
+
+- Vid Gud den Allsmäktige!
+
+- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ...
+
+- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär
+det vid honom.
+
+Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm
+av ursinniga rop i hopen:
+
+- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!
+
+Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften
+och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade
+hans grå lockar och rann nedför hans panna.
+
+Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag
+sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville
+behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor
+fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt
+händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos'
+bön för sina mördare.
+
+Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa,
+med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat,
+att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne,
+hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste
+tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar,
+lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.
+
+Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska
+prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man
+igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.
+
+- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade
+på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I
+viljen mörda denne man. Vad har han gjort?
+
+Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst,
+som svarade ur hopen:
+
+- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare.
+Han skall dö!
+
+- Ja, ja! skreks i korus.
+
+- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en
+annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.
+
+- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen.
+Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du
+hindrar oss, så svara för dig själv!
+
+- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så
+att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra
+er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid
+älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men
+rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?
+
+- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.
+
+- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande
+och vittnena?
+
+- Här!
+
+- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var
+detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är
+mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.
+
+- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som
+med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den
+förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke
+dömer ohördan.
+
+- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre
+icke döma ohördan, det var så du sade?
+
+- Ja.
+
+- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod?
+
+- Ja.
+
+- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så?
+
+- Ja.
+
+- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga
+prästen ...
+
+- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma.
+
+Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram.
+
+- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa
+blick på Anastasia.
+
+- Ja.
+
+- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se
+honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud!
+
+Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma.
+
+- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars
+avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?
+
+- Ja, jag har en son...
+
+- Som du älskar? Är det icke så?
+
+- Jo.
+
+- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till
+Gud!
+
+- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med
+svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor.
+
+- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som
+straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.»
+Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man
+giftblandare?
+
+- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång
+burit mat till Simon.
+
+- När såg du det sist?
+
+- I solnedgången dagen före Simons död.
+
+- Och du såg även, att maten var förgiftad?
+
+- Det kunde jag ju icke se.
+
+- Är detta allt vad du har att vittna?
+
+Anastasia teg.
+
+- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att
+döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen,
+som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på
+min fråga!
+
+Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv.
+Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och
+fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita
+offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt
+medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre
+motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.
+
+- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att
+han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ...
+Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ...
+och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.
+
+Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor
+voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de
+blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra,
+klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade
+hans hand.
+
+Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa
+ögonblicket för att vinna den.
+
+- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill
+sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den
+anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om
+detta vittnesmål?
+
+- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt,
+att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett
+finger.
+
+Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en
+mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra,
+hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla
+känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone
+denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag
+fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore
+förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha
+mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår.
+Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore
+för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort
+har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens
+enhet.
+
+Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De
+ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke
+börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade
+gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt
+bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande.
+
+Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros:
+
+- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv
+dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio
+atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan.
+Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa.
+Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad
+kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är
+nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss!
+
+- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst,
+som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet
+medlidande?
+
+- Han är kättare!
+
+- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare.
+Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en
+samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas
+av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan
+endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår,
+som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ...
+
+- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst.
+Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner.
+Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen
+där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen,
+Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne
+(Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå
+var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af
+kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring
+sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I
+såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga
+kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som
+ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn
+avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de
+oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo
+kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter
+stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar.
+Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I
+måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar,
+eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som
+förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen
+för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens
+enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda
+allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen!
+
+Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade
+fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som
+skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade
+emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som
+han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som
+voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot
+en övermakt av människolika vilddjur.
+
+Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom
+från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han
+drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och
+utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd.
+Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket.
+Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var
+stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand.
+Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan.
+Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som,
+medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående,
+underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen
+och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem.
+
+Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten.
+Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste,
+med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora
+flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än
+ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de
+övrige åt samma håll.
+
+Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde
+rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor,
+som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet
+vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan,
+understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus
+förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att
+anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade
+förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades'
+befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke
+deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med
+order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att
+omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem
+mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i
+stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning
+borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens
+uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna.
+Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett
+avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och
+ordnade styrka.
+
+Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden
+strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på
+aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med
+avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i
+spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade
+fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess
+hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över
+oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne!
+
+Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början
+höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i
+styrka med de förra:
+
+- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!
+
+- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus
+har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen!
+
+Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya
+elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började
+plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor
+vägen, uppbrötos och tömdes.
+
+Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen
+himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder
+syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är
+stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.
+
+De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde
+ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de
+nu annalkande mörka, oroliga vågorna.
+
+Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets
+pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och
+skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan
+massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja,
+på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som
+kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av
+egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta såg man kring en
+gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna
+till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska
+böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig
+själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn
+och harmoni.
+
+Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde
+Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom,
+samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det
+första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes
+nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.
+
+Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av
+mångfaldiga rop, och bland dem:--Död åt avgudadyrkarne, hedningarne,
+kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man
+såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg
+stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men
+eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål
+för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras
+lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den
+mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd
+vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.
+
+Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den
+starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.
+
+En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion,
+avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till
+Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter
+satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.
+
+Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till
+Lysis' villa.
+
+Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus
+Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus'
+skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans
+skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna
+dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt
+öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla
+från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke
+kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid
+och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg,
+på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
+
+Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit
+till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av
+prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom
+Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom
+dubbelporten.
+
+
+
+
+FJORTONDE KAPITLET.
+
+En orgie.
+
+
+I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln
+underkastat hans vänskap.
+
+Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus
+och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den
+bekymrade.
+
+Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda
+genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin
+dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade
+njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom.
+Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och
+snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och
+Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om
+fordringsägare och självmord.
+
+Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste
+verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna
+av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade
+på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till
+dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade
+beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i
+badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva
+parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva
+en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad
+under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater.
+Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade
+honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
+teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga
+artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand,
+lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon,
+toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter
+Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till
+samlingsrummet.
+
+Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma
+behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också
+var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt
+och glada röster.
+
+Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt
+och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland
+vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två
+slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och
+Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den
+kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
+klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
+gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och
+växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde
+glättigheten, varifrån skulle de då komma?
+
+Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin
+klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka
+tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga
+sken.
+
+Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i
+sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full
+dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de
+ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
+bägarne.
+
+Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
+Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en
+orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och
+morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas
+kinder.
+
+Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för
+sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte
+med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra
+människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne
+unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
+faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på
+tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och
+framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en
+naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den
+tokigaste, mest otyglade munterhet.
+
+Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av
+en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till
+prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack
+och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam
+tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.
+
+Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade,
+berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan
+vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.
+
+Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och
+övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
+mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara
+framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta
+sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om
+de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.
+
+Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa
+ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och
+smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
+slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
+och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga
+rörelser med backantens vilda lust.
+
+De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke
+motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
+och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans
+vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
+atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus
+Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en
+yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot
+Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för
+att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han
+rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han
+förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan
+till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste
+munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt.
+Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av
+komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa,
+torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare
+njuta av dansens fortsättning.
+
+Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit
+frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som
+Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras
+utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i
+trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla
+sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru
+han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.
+
+Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:
+
+»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till
+aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro
+blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka
+till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för
+en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
+händelser skall ske.»
+
+Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han
+fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och
+för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer
+och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen.
+Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta
+pöbelns raseri åt andra håll.
+
+Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
+en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten.
+Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av
+det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas
+långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan
+rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer.
+Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde
+Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
+att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse;
+man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle
+giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu
+ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över
+sällskapets huvuden.
+
+  [1] Mästerkock.
+
+Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den
+visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid
+bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och
+benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade,
+aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus,
+benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de
+svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde
+bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.
+
+Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och
+gick.
+
+Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den
+stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till
+dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga
+sig sällskapets öra.
+
+Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och
+sade:
+
+- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet
+var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd
+främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från
+edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är
+katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre,
+lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med
+ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen
+åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock
+med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten,
+medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla
+och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma
+ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn,
+denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon
+förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen
+och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även
+när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus,
+rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än
+att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min
+katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att
+återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa
+gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag
+löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads
+forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens
+plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro,
+samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus,
+min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt
+över varje inkast--huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med
+njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert.
+
+Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade
+sig.
+
+- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett
+vomitiv![2] utbrast Karmides.
+
+  [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i
+  skick att förnya dryckeslaget.
+
+- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.
+
+- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad
+kiton, så anspelade han väl icke på din?
+
+- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du
+förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära
+dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du
+hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en
+katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse.
+
+- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans
+konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att
+dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och
+låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne!
+
+- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt
+mig nedskölja det i vin.
+
+- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden?
+
+- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna.
+Det passar icke för oss odödliga gudar.
+
+Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar
+den ej omskakas; av skurar ej sköljes; aldrig av snö den skyles;
+beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter
+dess hjässa ett skimmer.
+
+Där förlusta sig dag från dag lycksalige gudar.[3]
+
+  [3] Homeros.
+
+- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss
+komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till
+slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke
+göra oss lyckliga och odödliga?
+
+- Överenskommet! En skål för vår odödlighet!
+
+- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner.
+Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i
+Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen
+ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna
+från jorden!
+
+- Och taga våra fordringsägare med sig!
+
+- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i
+atomer! Må hon försvinna under våra fötter!
+
+- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan
+jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen
+icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en
+förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla
+skiljaktigheter. Ut med lamporna!
+
+- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig
+som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med
+goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden,
+aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag?
+
+- Det lider över midnatten.
+
+- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa?
+
+-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen
+finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är
+sömnig. Ut med lamporna!
+
+-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp
+Kalabis, Kalabis!
+
+- Vem begär Kalabis?
+
+- Benrangelsmannen.
+
+- Giv mig en friskare krans!
+
+- Tag benrangelsmannens!
+
+- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!
+
+- Fyll min bägare!
+
+- Tag benrangelsmannens!
+
+- Slavar, ut med lamporna!
+
+- Slavar, spelen upp Kalabis!
+
+- Ut med lamporna!
+
+- Kalabis, Kalabis!
+
+Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta
+sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan
+väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar
+prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans
+anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något
+alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.
+
+- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min
+ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp
+sköljer gatorna med blod ...
+
+- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av
+gästerna.
+
+- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt
+avgudadyrkarne!
+
+- Bah, låt dem ropa!
+
+- Låt Aten brinna!
+
+- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig?
+
+- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud!
+
+- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet!
+
+- Ut med lamporna!
+
+- Kalabis, Kalabis, I slavar!
+
+Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han
+sprang upp från sin soffa och utbrast:
+
+- En häst och en mantel: jag följer dig till staden!
+
+- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över
+Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden,
+vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten,
+vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster,
+jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi
+fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten
+bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som
+ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla,
+evigt unga gudar!
+
+- Hör på katekumenen!
+
+- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes
+skål!
+
+Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides
+betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade
+plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att
+något utomordentligt hänt eller förestod.
+
+- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det
+han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten,
+tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus
+Augustus!
+
+En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och
+viskade:
+
+- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?
+
+- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse!
+Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade.
+
+Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade
+varandra med förskräckta blickar.
+
+- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag
+bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra
+huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att
+dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas,
+dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ,
+restitutor orbis!
+
+Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma
+ögonblick öppnades dörren, en röst sade:
+
+- Din häst är framme.
+
+- Här ditt svärd och din regnkappa.
+
+Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans
+skuldror.
+
+Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.
+
+--------------------
+
+På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln
+höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande
+ord:
+
+»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man
+ropar, att Krysanteus smädat Kristus.»
+
+Annæus Domitius manade på sin häst.
+
+- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle
+komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu
+hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet
+eller knäcka halsen på försöket.
+
+------------------
+
+Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av
+människor.
+
+Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det?
+Hade han kommit för sent?
+
+Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande
+åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras
+feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus
+stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade
+Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett
+plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd,
+hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför.
+
+Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för
+massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig
+arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en
+man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes
+över hopen. Ryttaren var Pylades.
+
+- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna
+folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!
+
+Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla,
+på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt
+dekret eller en regeringsskrivelse.
+
+- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde
+homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve
+prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!
+
+Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på
+gatan:
+
+- Ut med kättarne! Död åt hedningarne!
+
+Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit
+tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket
+slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren
+till Krysanteus' hus.
+
+- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte
+honom. Han här? Vad betyder detta?
+
+Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som
+prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.
+
+Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste
+omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan,
+förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut
+med kättarne! fortfor och vart starkare.
+
+- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm,
+vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot
+Krysanteus?
+
+- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ...
+
+- Fort, svara mig, lever han?
+
+- Vår plan är i sista stunden fördröjd ...
+
+- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd?
+
+- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till
+kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ...
+
+- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad
+du säger. Lever han ännu, frågar jag!
+
+- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen
+gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till
+folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en
+början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen
+fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man
+försvara arkontens liv ...
+
+- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus!
+
+- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ...
+
+- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd
+röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har
+hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa
+lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät?
+
+- Lysande och ädle herre!
+
+- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt
+biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att
+upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista
+hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens
+myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller
+sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens,
+truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna?
+
+- Större delen i Piræus....
+
+- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?...
+
+- Uppställda vid storkyrkan....
+
+- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid
+storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda
+styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar
+de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det
+är i dag du grundlägger din framtid....
+
+- Ah ... Jag anar....
+
+- Tyst!
+
+- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning.
+
+- Och jag går att tala med arkonten av Aten....
+
+Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta
+ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick
+sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast:
+
+- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som
+du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som
+fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att
+frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och
+laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig....
+
+Prokonsuln avbröt honom tvärt.
+
+- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor....
+
+- Ja; min högvördige fader biskopen har....
+
+- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar?
+
+- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre.
+
+- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid
+Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som
+folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och
+lagar, att packet följer dig.
+
+Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln!
+Död åt hedningarne!
+
+Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius,
+medan denne genom vestibulen gick in i aulan.
+
+Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under
+sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot
+det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap:
+filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta
+lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några
+av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer.
+
+Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var
+husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor
+voro samlade på fruntimmersgården.
+
+Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer
+det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes,
+slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han
+sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina
+läppar.
+
+- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus.
+
+- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag
+må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till
+Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund.
+Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i
+händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna,
+mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig,
+Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den
+fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som
+annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond,
+den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla
+icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag
+bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen
+att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre,
+Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel.
+Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare
+Julianus.
+
+Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka
+läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De
+ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även
+här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet
+- som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande
+fara--som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka:
+en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens
+seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt
+med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den
+första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att
+giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus
+och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning;
+andra omfamnade varandra, andra jublade högt.
+
+Prokonsuln sade till Krysanteus:
+
+- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande.
+Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till
+verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på
+Akropolis?
+
+- Ja. Vill du, att vi väpna dem?
+
+- Du uttalade min tanke.
+
+- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava
+oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och
+Julianus.
+
+- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just
+förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel
+...
+
+- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag
+står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp?
+
+- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade
+prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel
+över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i
+Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar,
+frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke,
+tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till
+de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione.
+Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till
+Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna!
+
+Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.
+
+Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför
+porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog
+för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för
+att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera
+övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans
+soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande
+hållning mot den väpnade styrkan.
+
+Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit
+igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse.
+En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av
+den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos.
+
+Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några
+ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden
+bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg
+tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt
+ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna
+sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till
+höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några
+svettdroppar.
+
+Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på
+Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt
+av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över
+massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de
+första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo
+gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i
+portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen
+av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige
+prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till
+mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan
+och talade till soldaterna:
+
+- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder.
+Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra
+stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt
+rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten,
+folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad,
+omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket
+folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus
+Augustus! Dominus Julianus Augustus!
+
+Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna
+följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter
+linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!
+
+De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom
+ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en
+klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste
+troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort--för att, även
+de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av
+Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves.
+
+Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden
+och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel,
+funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den
+nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några
+skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för
+den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra--och
+de voro vida flera--förundrade sig över sig själva och förmådde
+icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från
+homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det
+för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare
+besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och
+kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga--att klyftan mellan bägge
+ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan
+och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för
+efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och
+antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras
+hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från
+Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på
+gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt
+tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och
+Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade
+hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av
+legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator,
+funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa.
+
+Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav
+han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till
+storkyrkan.
+
+
+
+
+FEMTONDE KAPITLET.
+
+En uppståndelse från de döda.
+
+
+De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som
+timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så
+ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa
+stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden.
+Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna
+homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat
+under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde,
+hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd.
+
+Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta
+långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna
+kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre
+kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det
+upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen,
+där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två
+stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för
+predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag
+av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över
+katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade.
+
+Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo
+helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol.
+
+Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna,
+väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast
+skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i
+och för de heliga ceremonierna.
+
+Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de
+kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och
+kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras
+armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.
+
+Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem
+predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se
+framför sig honom, som de sades hava mördat.
+
+Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut.
+
+Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro
+församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och
+avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans
+läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag
+förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det
+viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske
+till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse
+i den avgörande stunden.
+
+Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade.
+Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett
+messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter
+hade biskopen trätt upp på predikstolen.
+
+Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades
+av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall
+hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade
+hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska
+gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen
+skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets
+förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg
+till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med
+ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin
+rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då
+han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika
+hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad.
+Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen
+son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under
+hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och
+Adams barn förlossade.
+
+Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av
+aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions
+oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke
+tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva,
+när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst
+och icke missbrukar det till försvar för andra meningar.
+
+Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för
+envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron
+tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre
+världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som
+fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och
+han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans
+rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus
+återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över
+rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.
+
+I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari
+han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans
+mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden
+måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig
+hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar,
+att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas
+döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går
+omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i
+prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.
+
+Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och
+handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty
+Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så
+överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker
+till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och
+de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka,
+skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för
+de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk
+stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i
+skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade.
+
+Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans
+tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som
+varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig.
+
+Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han
+uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse,
+denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle
+vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar.
+Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart
+var utrunnet--att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga
+skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på
+honom som de mördat--och vid hans ande, som nu med alla änglar,
+helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och
+homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda
+saliggörande läran.
+
+Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:--Mod,
+mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!
+
+- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på
+honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall
+bevittna vår seger.
+
+Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt
+varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande
+predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet--Atanasios. När Petros
+talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar
+strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade
+till honom.
+
+Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång
+till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej.
+
+Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av
+häpnad över deras hårdnackenhet.
+
+Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:
+
+- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller
+stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga,
+naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet.
+Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som
+återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och
+gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den
+Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med böner
+om ett under, att de förvillades själar må återföras från
+förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda
+verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han
+räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt
+hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så
+visst som Elias, varda bönhörda!
+
+Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i
+kyrkan. Även de livdömde bådo--bådo, att den döde måtte resa sig upp
+för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning.
+
+När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen
+att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt
+vad komma skulle.
+
+Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och
+tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste
+presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter.
+Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.
+
+Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en
+högtidlig, sakta tonande hymn.
+
+Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade
+han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta,
+upplyfte sina ögon mot höjden och sade:
+
+- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt
+namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt
+vår tro icke komma på skam!
+
+- Amen, amen! instämde församlingen.
+
+Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög
+röst:
+
+- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva
+denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer
+jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av
+honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag
+dig, Simon--vakna!
+
+Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De
+övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet
+hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle.
+
+Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid
+detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad
+inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till
+återvändande liv--en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen
+under det långa över bröstet liggande skägget--men i nästa ögonblick
+var villan borta.
+
+Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de
+trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt
+byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens
+kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.
+
+Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka
+fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen,
+livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket
+till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom
+spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad
+blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt
+genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över
+kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en
+stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av
+Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans
+huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till
+sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig.
+
+Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens
+jubelrop.
+
+Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till
+hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina
+skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt
+rum.
+
+Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på
+knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes:
+jubelsången om Kristus' seger över döden.
+
+När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans
+öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång
+kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett
+till jorden återkommet blodvittnes ande.
+
+Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:--Du
+ljuger. Herren skall straffa dig.
+
+På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på
+den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de
+voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras
+lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om
+Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde
+Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från
+döda, som uppstigit ur graven.
+
+Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde,
+som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin
+tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju
+martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så
+mången med hänförelse kastat sig i dödens armar.
+
+Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter,
+hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att
+nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga
+nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter
+det homoiusianska ritualet.
+
+I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som
+borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde
+inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina
+gäster.
+
+Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av
+soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att
+försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet
+för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft
+i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:--O
+Guds lamm, som borttager världens synder!
+
+Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd
+dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld
+och trycka dem ned mot altarringen.
+
+När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar,
+hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra
+sitt heliga område mot yttre våld.
+
+Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan
+flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.
+
+Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och
+hostian nedsköts deras svalg.
+
+Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt
+befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta
+hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet
+och utbrast i jämmerrop.
+
+Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds
+lamm, som borttager världens synder.
+
+Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man
+såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i
+trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret.
+Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han
+nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.
+
+Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros
+talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga
+människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han
+Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling
+att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars
+vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med
+Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras
+huvuden.
+
+Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans
+tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne
+talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en
+hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade
+altaret.
+
+I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja.
+
+Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt
+förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte.
+
+- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst?
+frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen.
+
+- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här
+efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det?
+
+- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna
+kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin
+ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att
+du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting
+utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från
+Konstantinopel eller Antiokia?
+
+- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara
+stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden.
+
+- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter!
+
+- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen.
+Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ...
+
+- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela
+församlingen måste här ske genom min mun.
+
+- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och
+teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta
+en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en
+allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop,
+presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl
+förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg
+församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och
+att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna,
+emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag
+säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv.
+
+- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun.
+Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag
+anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du
+katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför
+kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din
+rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är
+denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten
+bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du
+har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi
+även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman
+ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl
+över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar,
+vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden.
+
+- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att
+handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand
+ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig.
+
+Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats
+av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de
+händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid
+sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret,
+utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin
+bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar,
+som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den
+största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig
+fram för att höra vad som var å färde--vad prokonsulns ankomst och
+uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med
+djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla
+menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och
+massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av
+förvirrade rop.
+
+Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av
+koret och bjöd tystnad.
+
+Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen
+nyfikenhet understödde honom.
+
+När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den
+besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa
+stormen.
+
+Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att
+hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats
+till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den
+nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning,
+med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att
+varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros
+skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn
+vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i
+bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan.
+
+Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från
+de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka
+majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och
+missnöje.
+
+Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde
+de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i
+varandras armar och tackade Gud.
+
+- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du
+deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren?
+
+Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till
+följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till
+församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och
+Gud vad Gud tillhörer.
+
+Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande
+omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper
+och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta
+mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och
+tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en
+hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast
+hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud,
+som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon.
+
+- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de
+närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt
+Simon helgonet ifrån de döda.
+
+Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte.
+
+Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det
+biskopliga palatset.
+
+På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast
+spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som
+tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och
+omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett
+underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från
+kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne.
+Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel
+fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på
+galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda
+uppträdande i storkyrkan.
+
+- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och
+Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för
+tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är
+en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och
+ingenting annat.[1]
+
+  [1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien
+  tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern
+  Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans
+  tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade
+  det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna
+  för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet.
+
+Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till
+tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom
+hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han
+ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men
+synliga hyllning, som dessa ägnade honom.
+
+Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort
+därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder
+lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom
+soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till
+menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av
+röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.
+
+
+
+
+SEXTONDE KAPITLET.
+
+Under den nye kejsaren.
+
+Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog
+Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en
+offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.
+
+Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder,
+kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra
+kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket
+under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik,
+om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en
+folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda;
+Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till
+stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna
+förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den
+nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes'
+talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.
+
+Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika
+folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter,
+som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus
+hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och
+bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan
+åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en
+hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och
+för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den
+hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans
+rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och
+filosofiens bålverk.
+
+När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja
+den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet
+som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter
+uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och
+retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare
+tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade
+folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin
+lycka och göra henne varaktig.
+
+Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka
+styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och
+hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som
+drogo ned från Pnyx.
+
+Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste
+synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen
+förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de,
+som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena
+förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare
+befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och
+tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars
+girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius
+landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina
+församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.
+
+Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans
+dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma
+dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska
+legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen
+kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra
+den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus'
+atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade
+uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens
+fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne
+helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt
+med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn.
+De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån,
+ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den
+gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets
+fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska
+Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa
+legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde
+glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem
+med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet.
+Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om
+människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i
+ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som
+fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för
+den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens
+skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära
+för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.
+
+Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande
+skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel.
+Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna
+meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att
+övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred
+och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster
+av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld
+och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska,
+novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att
+förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas
+fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde
+lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska
+filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko
+varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade
+varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger
+förgäves:
+
+- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens
+barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!
+
+Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på
+vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa
+henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne
+utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets
+förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de
+voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda
+övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga
+titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten
+med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska
+republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig
+uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska
+världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville
+åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt
+och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De
+uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och
+genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till
+förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters
+renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk
+imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft,
+klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna
+vänta av honom?
+
+Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats
+och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus,
+att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som
+sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme
+av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de
+rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar
+gjort sig skyldiga.
+
+Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse
+män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål
+han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och
+filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv
+fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje
+förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess
+myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga
+provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer
+i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje
+stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet,
+väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige
+genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både
+kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga
+det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga
+dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra
+överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas
+eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat
+fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas
+filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn,
+som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen
+ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att
+präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.
+
+I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med
+kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och
+välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder
+voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för
+fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk
+i enlighet med tidens krav.
+
+Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som
+filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas
+som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de
+eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga
+medborgare och slavar.
+
+Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de
+helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde
+tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller
+laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans
+anhängare.
+
+Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt
+förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem
+tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur
+romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna
+härlighet.
+
+Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot
+trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga
+i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans
+företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.
+
+--------------------------
+
+På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det
+gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle
+återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han
+hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade
+nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i
+dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst,
+den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång
+gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna
+staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet--Hermione
+fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat--varsnade de en
+man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och
+försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan,
+men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn
+kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det
+rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att
+härja i omgivningen.
+
+Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna
+sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit
+utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till
+ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker
+eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till
+rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder
+på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma
+undan.
+
+Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa
+från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med
+rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog
+härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de
+parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och
+dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och
+torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda
+levnadssätt.
+
+Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde
+honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt.
+Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av
+vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde
+icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men
+välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem,
+icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om
+meningen med deras resa.
+
+Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar
+Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man
+tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran,
+samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att
+kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning,
+som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade
+misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas
+till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade
+medlemmar.
+
+Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot
+stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem
+naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat
+med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot
+vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även
+många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor
+förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i
+trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och
+gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa
+av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban--alla donatisters
+älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de
+hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte
+efter slagna legionärer.
+
+Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att
+förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen,
+samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de
+ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång
+tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen
+av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i
+religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.
+
+Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade
+Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets
+underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att
+de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.
+
+Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste
+tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt
+emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan
+de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat
+sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att
+följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem
+vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände
+till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig,
+vilt blickande gubbe.
+
+Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade
+underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt
+plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka
+sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis
+myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och
+tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva
+lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.
+
+I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter.
+Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens
+ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till
+Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd
+genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och
+lärare, Atens förste medborgare.
+
+Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens
+reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla
+krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den
+gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare
+tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena;
+offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla
+klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet
+bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning,
+själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några
+få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till
+gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes
+båda, att en ny och bättre tid var kommen.
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Ett år därefter.
+
+
+- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort
+och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför
+juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta
+brev och visa honom det.
+
+Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke
+nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan
+träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade
+utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde
+detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander
+och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt
+honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde
+slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom
+man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?
+
+- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare
+vin och gå sedan att sova!
+
+- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till
+Baruk?
+
+- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må
+du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är
+fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre.
+Förstår du mig?
+
+Alexanders ansikte ljusnade.
+
+- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast
+han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?
+
+- Det är visst.
+
+Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.
+
+- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du
+glömmer bägaren. Skynda dig!
+
+- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag
+förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...
+
+- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.
+
+Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men
+på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den
+fyllda bägaren i hand.
+
+Karmides tömde den.
+
+Alexander frågade tvekande:
+
+- Får jag icke följa dig på din resa?
+
+- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.
+
+- Vart ämnar du?
+
+- Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
+
+- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och
+vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet
+speglades i hans ansikte.
+
+- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan
+han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig
+något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon
+är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det
+kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var
+fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du
+skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din
+natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt
+att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består
+just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att
+du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än
+icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala
+med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides'
+kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans
+hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed
+Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt
+ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett
+anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall
+förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig
+i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna
+det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du
+förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta
+tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge,
+föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner
+av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du
+varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir
+knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln
+och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om
+icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy,
+inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!
+
+En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till
+det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar
+stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter
+vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och
+öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.
+
+- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för
+att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på
+henne.
+
+Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:
+
+»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min
+plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band,
+som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves.
+När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av
+harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige,
+utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av
+det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det.
+Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur,
+som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig
+vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång
+som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att
+köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till
+skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort.
+Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av
+smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke
+heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så
+torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet,
+som njutes där, med en tanke på dig.»
+
+- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat
+göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att
+lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en
+lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag
+förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än
+alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka,
+hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt
+sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett
+tålamod utan like.
+
+Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den
+tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad
+av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två
+varelser! En tröst för människonaturen!
+
+Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det
+är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och
+mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone
+något bakom mig!
+
+Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes
+faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att
+med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta
+--en liten tid och mer av vana än av ungdomslust--hade därefter
+hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.
+
+Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag
+avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka
+nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för
+överdriftens följder--och därför finna de icke vad de söka. De blanda
+gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En
+sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och
+gick min bana utan att se till höger eller vänster.
+
+Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje
+tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen.
+Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att
+femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--
+
+Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han
+öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den
+helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för
+filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.
+
+Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land,
+dit han beslutit färdas.
+
+Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är
+bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja
+sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den
+oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn--en
+ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens
+sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår
+kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element--och han
+undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför
+det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje
+ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental,
+oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken
+förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska
+tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden,
+när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör
+framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega
+och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så
+otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav
+författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar,
+hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet
+att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster,
+av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.
+
+Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden
+likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida
+icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser.
+Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer
+däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt
+vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han
+påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin
+upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens
+plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar
+i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod,
+som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den
+vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör
+finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt
+tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt,
+och att med denna återblick på det förflutna förmäla den
+lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och
+närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu
+efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?
+
+Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra
+människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot
+honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke
+de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem
+hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit
+förintelsen framför förintelsetanken.
+
+Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att
+resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades
+antal.
+
+Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen.
+Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan
+för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken
+på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller
+helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina
+händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval
+komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag
+nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många
+människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för
+det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett
+tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg
+och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke
+förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i
+sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade
+ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till
+förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av
+förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i
+en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några
+atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar
+förintelsen.
+
+Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade
+under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre
+tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han
+kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som
+väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till
+samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna
+bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel,
+ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin
+rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en
+neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för
+hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den
+hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i
+hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona
+sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som
+ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det
+hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen,
+medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig,
+att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig
+ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde
+anstå en Karmides!
+
+Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en
+nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett
+sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade
+som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag
+till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne.
+Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och
+döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den
+väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.
+
+Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att
+den nu stundande natten skulle varda den sista.
+
+Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad
+han hitintills icke känt--tvekan. Människonaturens fasa för
+förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände
+författarens arbete, hade gripit även honom.
+
+Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som
+genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln
+över sig och skyndade ut.
+
+Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i
+stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin
+ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens
+ansträngningar.
+
+I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick.
+Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg
+dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika
+lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.
+
+Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller
+ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.
+
+I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den
+ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.
+
+Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och
+igenkände Petros, homoiusianernas biskop.
+
+- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig
+till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.
+
+Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon
+helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo
+bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer
+beskådad och beundrad än förr.
+
+- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.
+
+- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.
+
+- Det är vad jag icke har ...
+
+- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa
+och under vägen meddela, vad jag vill säga.
+
+- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?
+
+- Det kunde då vara för sent ...
+
+- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.
+
+- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala.
+Vi hava ett sådant här i grannskapet.
+
+De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.
+
+- Vad har du att säga? frågade Karmides.
+
+- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros.
+Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill
+inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt
+nära...
+
+- Det är gott. Låt endast höra vad det är.
+
+- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och
+då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala
+med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror
+du i allmänhet om drömmar?
+
+- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt:
+hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från
+himmelen. Vad drömde du?
+
+- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en
+avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.
+
+- Och det var detta du ville förtälja mig?
+
+- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar.
+Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om
+sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig
+till sitt redskap att rädda dig från ofärd.
+
+Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:
+
+- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides?
+Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som
+skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava
+hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt
+annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle
+icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta;
+han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den
+olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat
+svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin
+lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga
+är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed
+naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar,
+sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den
+dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens
+bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då
+självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen
+återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta
+ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var
+mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i
+armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur
+farans grannskap. Sådan var min sista dröm.
+
+- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker
+giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna
+tro--jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som
+hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes
+tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du
+villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är
+nödvändigt. Har jag misstagit mig?
+
+- Förmodligen.
+
+- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ...
+
+- Bah!
+
+- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens
+bägare äcklar dig ...
+
+- Däri har du rätt ...
+
+- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag
+behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en
+vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de
+härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda,
+böra bereda dig en framtid av lycka och ära ...
+
+- Du kommer mig att le ...
+
+- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det
+liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?
+
+- Än sedan?
+
+- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet
+framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna
+henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har
+din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom
+för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga
+hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag
+skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så
+--och jag skulle lyckönska mig därtill--fastän du själv icke riktat
+blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av
+tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna
+fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej
+däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager
+honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för
+slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv
+mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.
+
+- Du?
+
+- Jag.
+
+- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar
+mig med nästa uppgående sol?
+
+- Det är icke omöjligt.
+
+- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana
+bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting.
+Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även
+i detta fall ...
+
+- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet!
+Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ...
+
+- Petros, hur vet du detta?
+
+- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver
+anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk
+skall hava tålamod.
+
+- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
+
+- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det
+förtroende du visar mig.
+
+- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina
+bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara
+vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och
+räddar du mig så, som jag vill räddas ...
+
+- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ...
+
+- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ...
+då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du
+vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa
+dig min tacksamhet med återtjänster.
+
+- Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta
+förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka.
+Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då
+jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till
+Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med
+glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt,
+störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som
+vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu
+att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett
+fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall
+kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon
+vidare överlägga.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Petros och Baruk.
+
+
+En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen
+bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående
+kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare.
+
+I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan
+även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av
+de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga
+makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat.
+
+I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från
+statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor.
+
+I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av
+dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt
+söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var
+det större. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty även det
+ägde nu rätt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av
+Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka
+det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel;
+varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de,
+utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat?
+
+Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från
+deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på
+homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.
+
+Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet,
+gjorde bördan dubbelt tryckande.
+
+Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska
+menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken
+församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra
+biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och
+inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog
+outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin
+församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person
+träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter
+hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen
+av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel.
+Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det.
+
+Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.
+
+Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade
+förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus'
+tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna
+huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av
+ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke
+allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat
+judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att
+på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den
+nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och
+Herodes den stores.
+
+En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och
+det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under
+deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu
+syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som
+Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga
+bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar,
+de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets
+öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för
+att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid
+företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till
+synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att
+gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under
+hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i
+outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke
+ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.
+
+Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel
+aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var
+avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta
+bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att
+åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik
+övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de
+profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge
+varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna
+synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets
+snara förverkligande.
+
+Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade
+en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville,
+även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava
+framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för
+lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp
+uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en
+mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga
+landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke
+längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring
+templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.
+
+Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den
+fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken
+omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara
+och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som
+låg framför honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas
+försäkrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga
+avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som
+vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt,
+att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således
+ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var
+fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den
+fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade
+kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av
+ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i
+Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han
+ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att
+deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra
+honom ovärdig en sådan ära.
+
+Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i
+Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse
+Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid
+tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter
+återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud
+skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna
+Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel
+skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem
+ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de
+skådat det med egna ögon.
+
+Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels
+uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas,
+hennes trolovade, skulle följa tåget.
+
+Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av
+Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin
+gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett
+närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken
+värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde,
+att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej
+endast vred, utan häpen och förskräckt.
+
+Han behövde några ögonblick för att samla sig.
+
+Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av
+skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter
+till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående
+resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han
+omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den
+makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.
+
+Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå
+med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa
+ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.
+
+Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon
+förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han
+ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett
+förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.
+
+När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till
+sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde
+sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad
+sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått,
+och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att
+vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att
+synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade--hon hade icke mod
+att bekänna allt.
+
+Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när
+han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta
+mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då
+besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger
+samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra
+månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra,
+spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta.
+Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke
+kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att
+även hon älskade honom.
+
+Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande,
+rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna,
+rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om
+det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla
+vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon
+anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.
+
+En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne
+lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon
+hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore
+skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och
+sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle
+hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig
+med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en
+yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en
+lastbar, fördärvad och samvetslös människa.
+
+Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt
+på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en
+avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu
+ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne
+med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för
+honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna,
+sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och
+honom.
+
+Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks
+resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för
+Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel
+ensam under den sjukliga Esters vård?
+
+Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han
+överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över
+tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol
+och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot
+krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag
+vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade
+vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig
+dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke
+hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.
+
+Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod
+hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd,
+vars makt var bruten.
+
+Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros
+började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande
+för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och
+hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.
+
+- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder
+för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ...
+
+- Alldeles.
+
+- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din
+ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som
+minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i
+en fordringsägares ordbok.
+
+- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet
+står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som
+barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.
+
+- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika
+ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i
+anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig
+att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta
+ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.
+
+- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng
+som möjligt.
+
+- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros,
+men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än
+du.
+
+- Vad menar du?
+
+- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår
+du på långt när icke allt vad du lånat honom ...
+
+- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten
+har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt
+öde.
+
+- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig.
+
+- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill?
+Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke
+ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för
+en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den
+lutar.
+
+- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i
+Aten?
+
+- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann
+underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr,
+de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en
+gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet.
+
+- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål.
+
+- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift?
+Är det så du menar?
+
+- Just så.
+
+- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han
+ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade
+han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan
+vara, till vilken Karmides friar?
+
+- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon.
+
+- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår
+dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl
+förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå.
+
+- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens
+dotter i Aten.
+
+- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du
+måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?
+
+- Ja.
+
+- Huru vet du det?
+
+- Jag kan endast upprepa vad jag sade.
+
+- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in
+i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den
+kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i
+förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina
+landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än
+vidskepelsen bland kristianer och hedningar.
+
+- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av
+osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men
+hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet.
+Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och
+därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava
+honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga
+föredömen.
+
+- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom.
+
+- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra
+sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett
+undantag från sitt kön...
+
+- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit
+tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första
+ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen
+upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon
+älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om
+detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu
+helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse.
+
+- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt.
+Men hennes fader skall aldrig samtycka ...
+
+- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största
+svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans
+uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas
+återvinna Hermiones aktning.
+
+- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet!
+
+- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner
+ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess
+grundligare är ofta deras förändring till stadga.
+
+- Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller
+mig omöjligt.
+
+- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan
+förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar
+ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets
+avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se,
+gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt,
+så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över
+ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna
+honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad.
+Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill
+denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som
+måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds.
+Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket
+förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna
+följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en
+framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med
+lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny
+rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som
+vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione
+varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog,
+att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som
+skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om
+ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike
+Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge
+till hela hans förmögenhet.
+
+Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den
+gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och
+upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt
+uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides'
+oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd;
+så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han
+hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en
+slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad
+beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda
+räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en
+stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa
+en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra
+förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid
+varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina
+landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja
+omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans
+ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora
+på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett
+längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han
+gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och
+oförsiktigast.
+
+Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva
+sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd
+till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters
+trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel,
+just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den
+efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad
+Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så
+var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket
+liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga
+sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större
+lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll.
+Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens
+anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig
+syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles
+förträffligt.
+
+Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt
+tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott
+ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel
+munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina
+planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när
+underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade,
+var trolovad med Hermione.
+
+På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt
+beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp
+icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att
+försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig
+säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.--
+
+Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han
+åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars
+bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa.
+Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga
+palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu
+avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med
+sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga
+aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den
+homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan,
+öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin
+kåpa.
+
+- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att
+syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes'
+uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste
+vara trött, min Klemens.
+
+- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min
+fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt
+hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne!
+
+- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste.
+
+- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det
+och hellre låta kejsaren döda oss.
+
+- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi
+kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi
+uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor.
+
+- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi
+endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i
+stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång,
+när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända
+snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra
+omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle
+att förskaffa honom till avgrunden.
+
+- Har Eufemios sagt det?
+
+- Ja.
+
+- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala
+så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem.
+
+- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och
+vill utrota församlingen från jorden?
+
+- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar
+frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig,
+ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man
+ifrågasätter det heligaste.
+
+- Bevare mig Gud för detta!
+
+- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter
+att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på
+alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå
+icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?
+
+- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina
+steg.
+
+- Nåväl?
+
+- Jag undviker honom.
+
+- Du får icke lyssna till vad han säger.
+
+- Jag har sagt honom det.
+
+- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med
+ett enda ord.
+
+- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller
+får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred.
+
+- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och
+frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och
+läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för
+kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i
+tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans
+villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas
+rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar
+kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom
+flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och
+under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han
+umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus.
+
+- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet,
+sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ...
+
+- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom
+denna korta fröjd!
+
+- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter.
+Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!
+
+- Du betraktade henne således noga?
+
+- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken
+bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ...
+
+- Nåväl?
+
+- Men hon kom själv till mig och talade till mig ...
+
+En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort
+rullen och reste sig upp.
+
+- Du stod således i hennes grannskap? inföll han.
+
+- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från
+gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade
+sin hand på min axel, när jag vände mig bort.
+
+- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt
+dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är
+ute?
+
+- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!
+
+- Det är sant. Jag glömde det.
+
+- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi
+försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast
+min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett,
+ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad
+för arbetsföreståndaren ...
+
+- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon
+dig?
+
+- Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ...
+
+- Ah!
+
+- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ...
+
+- Och du? Vad svarade du?
+
+- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader,
+och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst.
+
+- Vidare!
+
+- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon
+borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag
+mig bort och gick ifrån henne.
+
+- Var detta allt?
+
+- Ja.
+
+- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter
+vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens
+deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios
+i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du
+skall sova och hämta krafter ...
+
+Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig.
+
+Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som,
+då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst:
+
+- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den
+homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med
+denna fråga!
+
+Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert
+utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.
+
+- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du
+är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt
+var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera
+gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men
+icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller
+dig. Huru väl, att jag träffade dig!
+
+- Vad vill du mig?
+
+- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en
+sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande,
+att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig
+hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så
+stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade
+bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem
+och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste
+broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är
+vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta
+läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog
+på din bön förlåta mig.
+
+Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han
+hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med
+den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes
+bön.
+
+- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.
+
+- Nej, gode broder.
+
+- Jag följer dig.
+
+- Jag blir dig evigt tacksam.
+
+Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd,
+där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats.
+
+Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon
+portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och
+försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom
+en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:--
+Här! Stig in! Min härskarinna är hemma.
+
+Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter
+uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt
+dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp
+och åsåg honom med förvånade blickar.
+
+Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det
+mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han
+stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran
+i sin ton frågade honom:
+
+- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme?
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Teodoros.
+
+
+Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där
+Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.
+
+Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över
+havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av
+vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning
+nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga
+träd.
+
+I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes
+vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter
+gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats
+varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om
+barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes
+första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans
+Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade
+flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.
+
+Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna
+hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda
+Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga
+verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med
+fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego
+från dalen på andra sidan kullen.
+
+Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet
+genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna
+prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig
+Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke
+var en främling på stället.
+
+- Teodoros, sade hon. Välkommen.
+
+- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och
+styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden.
+Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut
+från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx,
+där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det
+står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just
+i detta ögonblick segern.
+
+- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade
+Hermione.
+
+- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull
+sannolikt, att Krysanteus segrar.
+
+- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger?
+Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender
+bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom
+tillgiven.
+
+- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.
+
+- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han
+uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han
+uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru
+han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män
+vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom.
+Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke
+av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade
+fader!
+
+- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet
+och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det
+värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste
+Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner.
+Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla
+idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty
+alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen
+mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig
+och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till
+något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och
+ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som
+icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det
+sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och
+Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han,
+en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han
+kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad,
+om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja
+återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom
+avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket
+aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för
+främja människosläktets sanna väl?
+
+- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen
+hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid
+förbliva det.
+
+- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du,
+liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och
+människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej
+däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar
+allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans
+avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst,
+Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla
+gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är
+förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er
+svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för
+sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad
+har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller
+förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan,
+emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava
+de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att
+göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara
+gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka
+man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen
+avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som
+hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag,
+vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta
+opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.
+
+- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att
+dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som
+fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.
+
+- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra
+filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I
+svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra
+filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper
+tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas
+öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke
+blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de
+okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.
+
+- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater;
+I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga;
+om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta
+skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv
+förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke
+omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra
+deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er
+funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville
+befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt
+skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som
+sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur
+fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden
+lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise.
+Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så
+frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en
+vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och
+slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel.
+Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort
+med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna
+friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra
+tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste
+av alla skiljemurar mellan människor--skiljemuren mellan rättfärdiga
+och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är
+en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med
+självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod
+skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är
+större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom
+havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar,
+som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad
+mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda,
+Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro
+dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära?
+Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta
+namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud
+var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft
+uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra
+myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det,
+förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus,
+den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med
+de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död,
+varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne
+Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den
+kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du,
+att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting!
+Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till
+djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning
+för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat
+mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker
+och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara
+dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt
+med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus
+sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en
+högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på
+mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes
+heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska
+filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds
+människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat;
+även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när
+de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det
+ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse
+endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord
+i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att
+återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.
+
+Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus
+och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd,
+som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än
+frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv.
+Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som,
+insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess
+natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy
+och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt
+till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen
+filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas
+ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även
+för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds
+vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din
+tro till min, är således steget från tanken till den levande
+verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och
+uppenbarade.
+
+Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången
+Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit
+varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig
+många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig
+gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap,
+som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar.
+Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus,
+när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus
+och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke
+fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart
+ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och
+nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som
+kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna
+och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där
+han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke
+till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till
+försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med
+åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes
+tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia
+gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans
+lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad--ty här fann han sina
+mästare i dialektiken--så återvände han den andra dagen med nya
+bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och
+tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga
+akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en
+kristen platoniker.
+
+Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl
+aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först
+i framtiden skulle uppspira.
+
+I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione,
+bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att
+visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot
+varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och
+ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som
+mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse.
+Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket
+hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och
+försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men
+bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans,
+och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den
+avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften,
+som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.
+
+Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de
+skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de
+grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel,
+värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste
+svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de
+gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.
+
+Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin
+mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes'
+evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke
+fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De
+skulle därefter vidare samtala om innehållet.
+
+Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att
+den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att
+kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga
+och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande,
+långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit
+ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då
+svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt
+annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och
+dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom
+vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit,
+emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på
+tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats
+härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare
+framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för
+kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna,
+och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel
+och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de
+enskildes hjärtan.
+
+När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans
+skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk,
+svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i
+människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos
+kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
+mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar
+för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon
+fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
+konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar
+sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den
+nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i
+vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra
+blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av
+skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du
+då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller
+mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel?
+Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och
+förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
+förstörelsen ett nytt och högre framgå.
+
+Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
+Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från
+staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en
+god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången
+av arkontvalet.
+
+Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida
+sig i hamnstaden.
+
+- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har
+förmodligen övervarit folkförsamlingen?
+
+- Ja.
+
+- Vem är den nye arkonten?
+
+- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.
+
+- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.
+
+- Ej heller jag.
+
+- På vem röstade du, min vän?
+
+- På Krysanteus.
+
+- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager
+mig.
+
+- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har
+mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över
+det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill
+denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i
+staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan
+ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en
+himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke,
+hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.
+
+- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din
+röst, säger du.
+
+- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag
+säga, att valet fördenskull är lagligt.
+
+- Vad menar du?
+
+- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ...
+
+- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.
+
+- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och
+tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och
+föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.
+
+- Nåväl?
+
+- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog
+naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började.
+Du kall nu lätt föreställa dig utgången.
+
+- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd
+som en hemlig?
+
+Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.
+
+- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med
+Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med
+hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för
+sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min
+vän.
+
+- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är
+eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år
+sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om
+han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.
+
+- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade
+Teodoros och fortsatte sin väg.
+
+       *       *      *       *       *
+
+Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus
+dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt
+utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat
+sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna
+låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets
+utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på
+senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta
+mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod
+så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
+tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på
+det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer
+Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från
+honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda
+lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
+otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina
+händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
+detsamma som nu.
+
+Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra
+molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett
+stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann
+sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt
+brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i
+kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med
+strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus'
+bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den
+romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens
+föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna
+hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
+sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det
+vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta
+hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens
+ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de
+modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
+återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
+de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden.
+Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och
+värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
+hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning,
+belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev
+Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i
+alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under
+murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna
+slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
+gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep
+till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara
+grannskap.
+
+Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
+dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den
+oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han
+tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
+Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
+fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade
+fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
+mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser
+framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med
+sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden
+och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
+grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera
+liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej
+kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom
+underverk räddades.
+
+Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene
+väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen
+emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i
+det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att
+Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav
+vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon
+ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror
+och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
+ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till
+sitt ensliga älsklingsställe.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Mötet.
+
+
+Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad
+mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
+de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna
+undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och
+välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
+
+Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
+vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo
+den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring
+henne och i hennes egen själ.
+
+Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin
+store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa
+makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande
+även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen
+genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och
+lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och
+goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en
+dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken;
+hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under,
+och han segrar även genom sin död.
+
+Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
+Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt
+stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade
+en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ,
+syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets
+ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
+kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar
+sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de
+blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat
+genom min död.
+
+Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände
+nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och
+för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon
+måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan
+även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende
+kärlek.
+
+Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade
+från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats
+förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och
+dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
+varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot
+sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och
+frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild
+hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt
+köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod
+det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen
+med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne
+en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden
+fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och
+Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud,
+den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt
+fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna
+kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna,
+harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska
+filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt
+mönster.
+
+Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en
+helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv,
+åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och
+fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste
+och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans
+gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet,
+och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat,
+som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.
+
+Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros
+hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick,
+sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och
+tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han
+kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom?
+Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med
+Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den
+svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna
+till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon
+beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare
+skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid.
+Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla
+de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade
+skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin
+egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta
+Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen,
+för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.
+
+Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan
+att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda
+förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.
+
+Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon
+bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en
+yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den
+bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan
+hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna
+likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam.
+Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes
+senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon
+redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.
+
+Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen
+och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det
+betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade
+Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen
+av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att
+Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon
+icke övergiva den, huru osannolik den var.
+
+Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes
+betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon
+trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.
+
+Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig
+skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men
+vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.
+
+Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina
+tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad,
+som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
+vördnadsfullt, sade:
+
+- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit,
+och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle
+annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så
+fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja
+dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?
+
+Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck,
+som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde
+henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans
+kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i
+denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom
+sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en
+långvarig sjukdom.
+
+Hermione besegrade sin förvirring och sade:
+
+- Jag vill höra dig, Karmides.
+
+Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
+syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det
+hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
+ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke,
+och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har
+lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det
+fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
+ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så
+många barndomshändelser. Är det icke så?
+
+- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han
+satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
+intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten
+tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde
+dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv,
+men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala
+fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger!
+Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap.
+
+Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min
+barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat
+min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot
+din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är,
+som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana
+frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet.
+Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville
+begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel
+efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att
+kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till
+dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad,
+så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en
+upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle
+blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och
+fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det
+endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag
+älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde
+mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min
+levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro
+skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen
+ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek
+blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är
+egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste
+bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en
+kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet,
+som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne
+aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione,
+utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig
+värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror
+för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det.
+Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det
+försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även
+här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för
+dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för
+din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men
+sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad
+återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en
+roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv
+i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske
+behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag
+ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd
+och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och
+överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en
+närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess
+mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån
+varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara
+läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur
+mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga
+en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste
+din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så
+vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din
+fosterbroder förlåtelse och glömska.
+
+Hermione svarade:
+
+- Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt
+avstånd. Jag giver dig henne gärna.
+
+- Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
+förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det.
+
+- Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska?
+
+- Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt.
+Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för
+att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och
+vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från
+den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor
+givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill
+fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv,
+till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor?
+
+Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre.
+Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
+av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes
+själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på
+sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i
+kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran,
+som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu
+hans första kärlek.
+
+Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon
+hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om
+någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände
+kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides'
+ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse.
+
+Hon svarade honom:
+
+- Bed gudarne om en sådan maka, Karmides.
+
+- Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke
+skänka mig henne.
+
+- Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud
+ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta,
+skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar.
+
+- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och
+hopp ännu givas för mig?
+
+Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än
+infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de
+överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var
+i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade
+avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för
+njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat
+sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken
+uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu
+icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig
+själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu
+hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen
+av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag.
+
+Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans
+panna.
+
+Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av
+en fuktig glans.
+
+Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att
+vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka,
+skyndade han att fasthålla den.
+
+- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig.
+
+- Hermione!
+
+Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över
+flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som
+ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick
+endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade
+återföreningen.
+
+- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina
+sorger och vara lycklig.
+
+- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione!
+
+- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt
+hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och
+olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om
+denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides.
+
+- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra.
+
+- Jag vill omtala för min fader detta möte ...
+
+- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ...
+
+- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för
+honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker
+dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort.
+
+- När får jag återse dig?
+
+- Snart och hädanefter ofta, Karmides.
+
+- Kanske i morgon?
+
+- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång
+mötas öppet för hans ansikte ...
+
+- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap.
+Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det
+kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens
+vill höra talas om Karmides.
+
+- Han skall icke göra det.
+
+- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle
+att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt
+att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid.
+
+Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
+smekte Hermiones öra.
+
+- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är
+min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme.
+Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen
+stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
+väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att
+uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och
+dröm i natt dina barndomsdrömmar!
+
+Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en
+vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand,
+vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens
+skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan
+hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och
+tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari
+försoningen med hennes älskade nu var firad.
+
+Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga
+kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot
+nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon,
+betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och
+hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck.
+
+- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade
+biskopen.
+
+Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än
+vanligt med kammarflickan.
+
+- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och
+sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så
+kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene.
+
+- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
+löste diademet från Hermiones lockar.
+
+- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom
+mycket.
+
+- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan.
+Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.
+
+- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din
+låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke
+så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att
+Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den?
+
+- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga
+honom.
+
+Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som
+Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle
+portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde
+finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på
+egen tröskel.
+
+Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en
+glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande
+än vanligt.
+
+Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes
+ord.
+
+- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes
+blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk
+på dig, det vet jag.
+
+- Huru vet du det?
+
+- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid
+veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och
+när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor
+äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din
+kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska
+klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de
+första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne,
+det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin
+vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och
+företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ...
+här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv
+hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig.
+
+- Jag minnes allt det där, Alkmene.
+
+- Det var idel högmod av henne, min härskarinna.
+
+- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska
+sederna. Damerna bruka så i Rom.
+
+- Men det är ju fult och löjligt.
+
+- Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk.
+
+- Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och
+Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna
+göra det?
+
+- Även det bruket är övligt i Rom.
+
+- Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända
+sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att
+skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla
+Ismene.
+
+- Jag har hört sägas det.
+
+- Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då
+skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till
+varandra: Ser du, våren är redan kommen.
+
+- De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl,
+Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga
+flicka.
+
+- Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna.
+
+- Jag önskar dig detsamma.
+
+Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de
+glada drömmarnes rike.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Skeptikern.
+
+
+- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde
+portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
+är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
+här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även,
+att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
+någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål,
+mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren,
+Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag,
+som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt
+aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag
+tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och
+lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning,
+aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud
+låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår
+du.
+
+Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
+gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade
+mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och
+egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne.
+
+Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
+filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så
+att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett
+vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
+och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot
+funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
+sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska.
+
+Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons
+framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med
+stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat
+honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det
+endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var
+även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning
+över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och
+krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln
+och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att
+vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk.
+
+Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin
+visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks
+ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han
+ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om
+lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
+matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda
+gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han
+ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt
+tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken,
+så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och
+förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var
+i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon.
+Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
+tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade
+fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten.
+
+Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i
+samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla
+fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket
+hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å
+andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga
+epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid
+dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att
+tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och
+upptåg.
+
+Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs
+själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans
+lugn, än mindre hans hunger och törst.
+
+Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och
+pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag
+hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i
+grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av
+ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak.
+Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen
+himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro
+frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle
+hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar
+hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa
+samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga
+tjänster: offentliga religionstal.
+
+Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han
+räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle
+Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man
+upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden.
+Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en
+fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno
+villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av
+pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin
+omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade,
+sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat
+flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.
+
+Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen
+av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att
+falla i strida strömmar.
+
+- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som
+kalla sig tvivlare?
+
+- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon,
+tuggande på en bit fågel.
+
+- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben,
+eftersom de äro de klokaste.
+
+- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket
+djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör
+han icke.
+
+- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen?
+
+- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla.
+
+- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.
+
+- Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade
+Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva
+verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig
+den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig,
+ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för
+tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du
+icke hade ögon?
+
+- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på
+ålderdomen.
+
+- Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron?
+
+- Ja, det förstår jag även.
+
+- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall
+du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar?
+
+- Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som
+har gikt i vänstra benet.
+
+- Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen,
+hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap
+om att det finnes en värld omkring oss.
+
+- Hm, ja.
+
+- Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras
+vittnesbörd?
+
+- Vad menar du?
+
+- Händer det icke ofta, att man ser orätt?
+
+- Jo. När man är skumögd, som jag, så ...
+
+- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe.
+Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd.
+De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter.
+Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma
+vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var,
+aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en
+gång fått ett litet försprång.
+
+- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med
+vår okunnighet, min filosof?
+
+- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon,
+i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena
+vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan
+en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets
+slutledningar, som äro falska ...
+
+- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och
+min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle
+springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är
+säkert, min filosof.
+
+- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare
+för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s.
+v.?
+
+- Ja, det vill jag medgiva.
+
+- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de
+stundom vittna sant?
+
+- Javäl.
+
+- Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å
+andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare,
+så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt?
+
+- Hm, det vet jag icke.
+
+- Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt,
+eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra
+enda kunskapskällor.
+
+- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände
+Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos,
+om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna.
+
+- Vad är gikten, min vän? frågade Kimon.
+
+- Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så
+att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn.
+
+- Vad är det då som sticker?
+
+- Vad det är som sticker, det vet jag icke.
+
+- Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad
+jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta?
+
+- Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar
+eller ej.
+
+- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så?
+
+- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den?
+
+- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att
+tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän?
+
+- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig.
+Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!
+
+- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro
+bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder
+du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag
+med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de
+övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke,
+att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara
+överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen
+äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par
+ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först
+bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar
+dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den
+förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena
+men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare
+frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles
+falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår
+att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i
+vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
+på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så
+återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i
+verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter
+bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige
+Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och
+oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han
+genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl
+möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man
+väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes,
+att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben;
+men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och
+tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär
+denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar
+dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar
+gikten. Skål, min vän!
+
+Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom,
+och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den
+välsmakliga pastejen.
+
+- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en
+underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt
+i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej,
+och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din
+näsa.
+
+Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
+stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon
+vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet.
+
+- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar
+visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig
+därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och
+förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en
+inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med
+största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna,
+om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre
+en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger
+heliga anspråk.
+
+Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den
+skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin
+angenäma villfarelse.
+
+Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes.
+
+- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen,
+så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en
+inbillning, det?
+
+- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett
+inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna
+inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än
+inbillning.
+
+- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så,
+som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?
+
+- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt
+vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
+måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän
+osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något,
+som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du
+krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då
+inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller
+verkligt, dock avskys av varje förståndig människa.
+
+Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade,
+om även Kimon avskydde döden.
+
+- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr
+förintelsen.
+
+- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom
+döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av
+fruktan på den vise Kimons läppar.
+
+- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den
+vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så
+måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises
+förmenande icke är annat än en fullständig förintelse.
+
+Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin
+soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.
+
+Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter,
+började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på
+en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för
+att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.
+
+Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
+slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under
+portiken, där gruppen var samlad.
+
+- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga
+fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon
+en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes,
+tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.
+
+Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån
+levnadsmätt.
+
+- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder
+vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många
+ynglingar rusa i graven före mig.
+
+- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade
+Kimon.
+
+- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever.
+
+- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva.
+
+- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
+kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är
+filosof.
+
+- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö?
+Fruktar du den trehövdade hunden?
+
+- Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos
+är jag icke rädd för.
+
+- Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att
+gamle Karons båt nu lär vara läck och murken.
+
+- Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan
+vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke
+drunkna där nere.
+
+- Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och
+underjorden?
+
+- Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det
+nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit.
+
+- Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den
+lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig?
+Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?
+
+- Nej, vad sade hon?
+
+- Homeros återgiver det på följande sätt:
+
+»Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång!
+Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla
+hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning,
+än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»--
+
+- Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och
+evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten
+medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då
+att emotse förintelse.
+
+- Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i
+underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på
+förintelse ...
+
+- Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av
+åhörarne.
+
+- För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre
+om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar
+icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han,
+komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare
+liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer
+än dig.
+
+Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet.
+
+- Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan
+för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva
+honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med
+många av hans likar och med de statskloke, som också vilja
+upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på
+den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad
+han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar
+sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men
+utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit
+från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat
+den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl
+det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som
+druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på
+odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden,
+som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om
+Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre
+domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och
+annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt.
+Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en
+skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig,
+Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom
+en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där
+är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives
+icke.
+
+- Ingen visshet, säger du?
+
+Alls ingen, hederlige Medes.
+
+-Ingenstädes någon visshet?
+
+Ingenstädes.
+
+- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl
+någonstädes hava funnit en visshet.
+
+- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon.
+
+- Till kristianerna? Varför till dem?
+
+- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det
+allra orimligaste.
+
+- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv?
+frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.
+
+-Det är för dem en småsak.
+
+- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att
+höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke.
+
+Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande
+skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan.
+
+Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det
+började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att
+bryta upp och återvända till staden.
+
+Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares
+förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett
+ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo
+naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så
+skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en
+jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade:
+
+- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter
+tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i
+samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så
+skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna
+leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna,
+har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då
+man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man
+icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas
+världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I,
+att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava
+tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja,
+hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall
+uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla
+som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles
+onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton.
+Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för
+att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden,
+oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till
+trots.
+
+Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel,
+tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att
+vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis
+hemligheter.
+
+Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes
+kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.
+
+Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars
+tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst
+för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där
+han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade
+på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den
+trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som
+kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt
+uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse
+de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara--
+icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till
+en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är
+förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest.
+
+Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete,
+medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som
+nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror
+och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty
+han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att
+hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin
+vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen,
+under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon,
+som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten.
+
+Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå
+till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes
+sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något
+viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till
+morgondagen.
+
+Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats
+bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat
+Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne
+behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett
+silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk.
+
+- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får
+tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt.
+
+- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione.
+
+- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag
+icke fattar.
+
+- Nåväl? sade Hermione.
+
+- Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta,
+om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon
+fortlever efter döden.
+
+- Huru? Tvivlar du därpå?
+
+- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton
+...
+
+- Och varför i afton?
+
+Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal
+han haft med denne.
+
+Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ,
+och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione.
+
+Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders
+visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit
+honom.
+
+- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och
+jag lovar dig att vederlägga dem.
+
+- Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så
+har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade,
+att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne
+vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom
+ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden?
+
+- Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din
+uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ...
+
+- Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga
+Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen
+slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens
+död ... det är ju så?
+
+- Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt
+som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens
+odödlighet.
+
+Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans
+fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende
+Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han
+förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess
+livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg
+filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande
+unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares
+sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan
+och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum
+för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig
+blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och
+segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna
+sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren
+skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om
+själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och
+upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt
+att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets
+verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar
+fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den
+utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den
+andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke
+längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge
+Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade
+sjuklingar hade att ägna honom.
+
+Hermione tillade:
+
+- Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom
+förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med
+mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna
+värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade
+vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du
+icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates
+själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel.
+Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som
+ditt, min gamle vän.
+
+- Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade
+de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans
+ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där
+Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu
+begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord,
+så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka,
+som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med
+det långa skägget.
+
+Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa
+sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta
+för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och
+att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt.
+
+- Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på
+sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen.
+
+Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av
+grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på
+Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och
+Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis,
+som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt,
+att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt
+och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt.
+Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att
+fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde
+fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet.
+Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste
+hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som
+om en gud uppenbarat sig och givit honom den.
+
+En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om
+själens odödlighet är viss eller endast sannolik.
+
+- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så
+förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne
+behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna
+sak är en manlig gärning.
+
+- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det,
+som är nödvändigt för vår lycka?
+
+- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en
+tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller
+hopp om belöning?
+
+- Så göra nog de flesta tjänare, min herre.
+
+- Varför det?
+
+- Emedan de icke älska sina herrar.
+
+- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i
+stället för av fruktan?
+
+- Visserligen.
+
+- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska?
+
+- Jo visst.
+
+- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek,
+men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det
+vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket
+hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller
+fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför
+honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas
+icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva
+som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen
+skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda,
+emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för
+gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma
+handlingar av hopp eller fruktan.
+
+Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den
+fullkomliga vissheten genom sin herre.
+
+- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag
+en gång dör.
+
+Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon
+sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva
+fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att
+söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras
+mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon
+pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av
+tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men
+slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid
+första lägliga tillfälle uppsöka Petros.
+
+Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt
+orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast
+hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en
+anhängare åt kristendomen.
+
+Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina
+betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för
+att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten,
+efter vilken han längtade.
+
+Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore
+oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för
+odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
+bleve.»
+
+Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens
+omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna
+honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under
+kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa
+kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på
+lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft.
+
+Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra
+honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den
+kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och
+gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans.
+
+Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat
+dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
+bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets
+omogna frukter emot en sådan utsaga?
+
+Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas
+bok.
+
+Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och
+dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty
+denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han
+förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som
+underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla
+läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till
+kristendomen.
+
+Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var
+likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att
+många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att
+stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna
+lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava
+rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av
+nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var
+bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats.
+
+Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand.
+Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen
+under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren.
+Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men
+skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen
+tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin
+forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle
+trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med
+en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt
+hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som
+alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra
+skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter
+flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.
+
+De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de
+kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst
+inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och
+okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och
+framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och
+fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars
+enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av
+gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade
+om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av
+sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade
+hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning,
+skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens
+självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen
+utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en
+religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och
+statslivet.
+
+  [1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar»,
+  en varelse född av »gudomlig säd».
+
+Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en
+försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga,
+inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste
+syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet
+klarnade bilden av idealmänniskan.
+
+Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och
+lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte
+dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla
+var emot Krysanteus.
+
+Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro
+avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras
+religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De
+övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans
+mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick
+svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne
+var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans
+ögon.
+
+När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som
+Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina
+förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla
+världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt
+vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det
+var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty
+han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av
+fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde
+likväl allt!
+
+Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans
+stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att
+icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade
+ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken
+jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även
+hon en dag övergiva honom?
+
+Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst,
+uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen
+föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne
+son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader.
+
+Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin
+faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda
+oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom
+denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan.
+
+En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites
+tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så
+småningom hans ödes trådar i sin hand.
+
+Detta anade han minst av allt.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Karmides och Rakel.
+
+
+En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
+Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.
+
+- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma
+vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada
+uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt
+Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta
+rummet? ...
+
+- Olympiodoros?
+
+- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig
+...
+
+- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ...
+
+- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius;
+jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger,
+oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den
+stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde
+icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han
+mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min
+Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var
+förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet,
+att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver
+icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde
+sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där
+övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag
+till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller
+hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har
+svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de
+talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides,
+som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om
+brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig?
+
+- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det.
+
+- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad
+vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i
+Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland
+prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig,
+som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga
+... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt.
+Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon
+synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som
+dagsländans. Men vart taga de vägen?
+
+- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av
+tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken
+anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och
+vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina
+medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En
+sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var
+hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom
+leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de
+sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet.
+Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia?
+
+- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är
+tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö,
+om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros'
+straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag
+tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes
+lycka.
+
+- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig
+förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en
+kristen kejsare....
+
+- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar!
+
+- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över
+Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna....
+
+- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för
+vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat?
+
+- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka.
+
+- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag
+arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken
+orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare.
+Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste,
+även jag, vinna lagerkransar och murkronor.
+
+- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus
+och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret?
+
+- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna
+behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska
+barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig.
+Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min
+skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och
+clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En
+vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så
+vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid
+att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala
+hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och
+glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas
+förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så
+mycket ...
+
+- Du menar din katekumeniska övertygelse ...
+
+- Javäl.
+
+- Och dina teologiska studier ...
+
+- Alldeles ...
+
+- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har
+näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i
+romerska riket ...
+
+- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar!
+De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket
+smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och
+skörda lagrar.
+
+- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på
+vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är
+legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket.
+
+- Vad menar du?
+
+- Du är rik, min Annæus ...
+
+- Åh, icke över hövan ...
+
+- Och frikostig ...
+
+- Du smickrar mig.
+
+- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten
+understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper,
+som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att
+göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna
+skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du
+har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt
+av hopen ...
+
+- Gott. Än vidare?
+
+- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland
+patricier och plebejisk bland plebejer ...
+
+- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt.
+
+- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter
+omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen,
+allteftersom förhållandena bjuda ...
+
+- Karmides, du strör rosor för mina fötter ...
+
+- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig,
+verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ...
+
+- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka
+dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides!
+
+- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga.
+Eller vad säger du själv?
+
+- Häri överensstämmer min övertygelse med din.
+
+- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över
+din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden?
+
+- Vad menar du?
+
+- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod
+i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av
+illyriska bönder och arabiska rövare till del.
+
+- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger.
+
+- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.
+
+- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en
+gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.
+
+- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så
+emedan det döljer en skallig hjässa.
+
+- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig
+högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela
+okloka och narraktiga inför varandra!
+
+- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det
+kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad.
+
+- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta
+gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå
+jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är
+inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har
+dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du
+känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även
+den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge
+Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris?
+
+- Jag säljer honom icke.
+
+- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde
+dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta
+underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen?
+
+- Ja.
+
+- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones
+trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven.
+Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och
+sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som
+förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är
+inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda
+människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda.
+Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren
+äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen
+över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa
+honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag
+studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och
+våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan
+gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång
+träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i
+botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av
+vapenbrak och härtåg, med kejsaren?
+
+- Ja, min vän.
+
+- Dess bättre.
+
+Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var
+färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln
+misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt,
+som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min,
+förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade
+om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig
+att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en
+supé av samma asketiska slag.
+
+Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en
+ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i
+sällskap med henne.
+
+När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och
+lämnade sitt hus.
+
+Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja
+hängde över synranden.
+
+Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom
+ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av
+bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.
+
+- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar
+icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det
+artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar,
+given detta en lycklig utgång för både mig och henne!
+
+Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid
+bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.
+
+- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och
+allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller
+förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej,
+jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur
+oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka
+ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart.
+Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste
+brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.
+
+I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och
+upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden.
+
+Det var Rakel.
+
+Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade.
+
+- Har du väntat mig länge? frågade han.
+
+- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt
+i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det
+var min fader.
+
+- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig
+svepa min mantel kring dig.
+
+- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt
+och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att
+jag snart skall dö?
+
+- Rakel, huru kan du fråga mig så?
+
+- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då
+hårda och orättvisa?
+
+- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina
+tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt
+oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade,
+tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig
+här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt
+varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår
+du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt,
+så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista
+gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din
+förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du
+din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot
+Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och
+orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort
+mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den
+oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
+tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna
+din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader;
+han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag
+begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande
+sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta
+ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen
+över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives
+ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda.
+Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
+veta det.
+
+- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du
+talar, övertygar mig bäst därom.
+
+- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget
+uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
+skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt
+kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda
+stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar,
+vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och
+ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd
+likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka
+för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar.
+
+- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
+lycka mer att begära.
+
+- Säg icke så, Rakel!
+
+- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något,
+varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har
+givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag
+äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För
+mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en
+förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att
+det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du
+ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
+emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
+mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med
+henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville
+icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
+gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag
+avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken
+man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är
+skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
+tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar
+och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så
+kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och
+hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag
+fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min
+enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ...
+åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under
+denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina
+nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på
+altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång
+i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag
+nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas.
+Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om
+mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu
+mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig,
+Karmides. Se där!
+
+Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke
+längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst.
+
+- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och
+döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom
+den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må
+han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för
+din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och
+utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag
+börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
+föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides?
+Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma,
+då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är
+värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och
+påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och
+ljuvhet ...
+
+- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare,
+och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror.
+Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke
+längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke
+tala till ditt samvete.
+
+Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
+vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans
+aning. Han teg och lät Rakel fortfara:
+
+- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl,
+Karmides! Vårt sista möte är slutat.
+
+- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då
+Rakel förblev där hon satt.
+
+- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
+jag återvänder till mitt hem.
+
+Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.
+
+- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får
+icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska
+gatan.
+
+Rakel svarade honom icke.
+
+- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår
+skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och
+nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning!
+
+- Må Gud miskunda sig över oss båda!
+
+- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
+hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam
+under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet
+en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem?
+
+- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
+och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en
+önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina
+tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.
+
+- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?
+
+- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall
+komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka
+din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.
+
+- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
+hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt
+återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats
+från sin bitterhet!
+
+- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka,
+sade Rakel med rösten av en sierska.
+
+Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt
+orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge
+Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu
+i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som
+skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
+
+Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som,
+tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
+skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade
+sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från
+sitt huvud och strödde sand sitt hår.
+
+Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med
+krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som
+ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
+och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en
+rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna
+dagarne mer än en gång rönt samma känsla.
+
+Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken
+och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav
+henne.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Klemens och Eusebia.
+
+
+Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia.
+Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma
+slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att
+hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom
+utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from
+och kristlig husmoder.
+
+Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här
+vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt,
+Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av
+sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket
+opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och
+framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.
+
+Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog
+åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme
+vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan
+tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till
+morgondagen.
+
+Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon
+fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och
+utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande
+betryck.
+
+Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll
+på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det
+ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
+i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra
+klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
+ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att
+bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av
+Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje
+och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst
+alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess
+föremål.
+
+Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia
+minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu
+i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men
+vördnadsvärd man.
+
+Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes
+fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och
+han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
+icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.
+
+Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för
+hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna,
+ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga
+sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos
+en så from, skön och välvillig kvinna.
+
+Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
+välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.
+
+Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias
+väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan
+ochden sönderslagna asken!
+
+Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst
+fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra
+honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med
+den lilla foten i golvet.
+
+Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att
+taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen
+husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste
+straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till
+varnagel.
+
+När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke
+avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att
+en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga
+ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då
+saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en
+obetydlig toalettsak.
+
+Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och
+föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet
+att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl
+ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av
+kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende.
+
+Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon
+riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga
+rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke
+emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop
+Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast
+ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.
+
+Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en
+gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen.
+Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande
+kejsarinna.
+
+Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
+medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall
+biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så
+skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för
+Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
+kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.
+
+Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja
+människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
+minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.
+
+Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av
+vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
+slavinnor.
+
+Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt
+leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och
+började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet,
+emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och
+förbättra Eusebia.
+
+Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom.
+Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom
+var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet.
+Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars
+djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var
+något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.
+
+Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för
+straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens
+styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av
+Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse
+äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda
+föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde
+annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
+känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade
+upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva
+syndandet.
+
+När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som
+han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma
+känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans
+förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas
+lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu
+slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.
+
+Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans
+hand och förde den till de tårdränkta ögonen.
+
+Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en
+grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes
+högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.
+
+Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon
+tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna
+väckelse, vars medel han varit.
+
+Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon
+ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av
+sinnesrörelse nedsjönk där.
+
+- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse
+måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som
+övervinner ditt häftiga lynnes frestelser.
+
+- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia.
+
+Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm
+och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.
+
+Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen
+därinom.
+
+Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod.
+Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo
+viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans
+öra.
+
+När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt
+våld att taga plats soffan vid hennes sida.
+
+Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och
+orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och
+tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om
+förlåtelse.
+
+Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne
+syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren.
+
+Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.
+
+Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en
+hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon
+ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne
+skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga
+lynne och hårdhet mot slavinnorna.
+
+Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla
+andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det
+försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd,
+som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda
+till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära
+något orätt och straffvärt.
+
+Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna
+oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och
+rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt
+sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes
+trogne vän.
+
+Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom
+mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
+som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände
+dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke
+lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes
+led emot en god hamn.
+
+Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.
+
+- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia.
+Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu
+kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv.
+Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
+himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne
+och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ.
+Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit
+i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!
+
+Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och
+utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!
+
+Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar,
+på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
+föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin
+läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det
+låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed
+de yttrades.
+
+Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden.
+Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
+andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade
+den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen,
+helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne
+själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande
+svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så
+ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller
+Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något
+sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon
+skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett
+visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
+bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma
+sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och
+upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så
+finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det
+vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i
+någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty
+umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av
+religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.
+
+Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade
+och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke
+denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den
+gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid
+varandras sida!
+
+I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick
+med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i
+Klemens' stora, vemodiga ögon.
+
+Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han
+själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han
+önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
+hårt som förut till sitt hjärta.
+
+Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen,
+icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla
+sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte.
+Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle
+åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia
+och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras
+förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta,
+ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och
+förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så
+vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia
+överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
+varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som
+inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda
+blickar.
+
+Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig,
+öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting
+tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara
+nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han
+i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.
+
+Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de
+folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det
+nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det
+heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan
+gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville
+han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för
+tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det
+sätt, varpå han tillbragt dessa timmar.
+
+Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och
+huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om
+upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig
+synd och blotta tanken därpå en förbrytelse.
+
+Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut
+att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i
+beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och
+umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande
+omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
+fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som
+under biktens insegel.
+
+När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade
+presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse»
+uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av
+Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick
+däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit
+en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga
+papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla
+punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han
+förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka
+framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han
+däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
+sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila.
+
+Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av
+böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda
+varit otålig över Klemens' dröjsmål.
+
+Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios
+ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den
+föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt
+och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
+honom att deltaga däri.
+
+Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
+kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens
+ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han
+genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som
+förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både
+av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade
+Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes
+hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig!
+
+Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
+hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
+någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig
+att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han
+redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga
+mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå
+öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka
+förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna,
+ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han
+icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
+krävde ju detta.
+
+Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade
+honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda
+till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga
+hans befallningar.
+
+När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han
+hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade
+han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på
+Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
+avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig
+sysselsättning.
+
+Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att
+aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon
+gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en
+genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika
+gjorde den till en tillrättavisning.
+
+Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans
+fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte
+det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel
+över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om
+företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru
+efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke
+fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det
+religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
+nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
+striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden
+och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i
+hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han
+övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer
+brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet
+666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den
+mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att
+man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna
+lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter.
+Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men
+biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
+lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
+biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i
+paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn,
+som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
+uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen
+kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska
+eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare
+förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det
+klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens
+det som plikt.
+
+Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills
+hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och
+de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
+Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
+det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser,
+med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat
+förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att
+ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
+genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter,
+måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom
+mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga
+sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den
+förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser
+tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för
+sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka
+skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana
+förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för
+att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det
+efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han
+försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till
+varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa
+ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner,
+eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i
+prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens
+förstöring och yttersta domen.
+
+Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han
+trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag
+emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall
+brytas och domen förkunnas över världen!
+
+Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för
+draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar.
+Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
+Klemens drog kåpan över huvudet och gick.
+
+Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt
+och utan alla äventyr Eusebias budoar.
+
+Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon,
+när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.
+
+Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över
+hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann
+inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog
+honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för
+deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem
+varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som
+företedde många rörande drag.
+
+Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl
+prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas
+medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda
+barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt
+hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott
+som värnlös åt den onda världen.
+
+Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit
+henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena
+läran.
+
+Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När
+Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn,
+upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon
+förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
+lockar och smekte systerligt hans bleka kind.
+
+Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna
+sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
+hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända
+var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon
+sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande
+människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.
+
+Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och
+Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att
+uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky
+och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet
+eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant
+tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
+göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka
+hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda
+längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var
+uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke
+anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
+föreställt sig syskonkänslan så skön.
+
+Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans
+hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt
+vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
+den emellan sina.
+
+Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens
+lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna.
+Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en
+förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de
+heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade
+det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande
+skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande
+till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något
+sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att
+biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka;
+men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
+och oklanderlig.
+
+Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin
+biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något
+högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då
+de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i
+ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
+ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon
+visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de
+upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran
+verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och
+betraktade henne som en yngre syster.
+
+Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon
+yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i
+den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad
+skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas
+under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla
+av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått
+sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid
+festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid
+varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och
+spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
+ord: han var fullständig hedning.
+
+Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
+prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter,
+Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom
+till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
+tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad
+styrka, när han hörde detta.
+
+Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av
+andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade
+henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp
+givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som
+nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att
+trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande
+under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon
+att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke
+blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde
+sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes
+barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades
+och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att
+så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld,
+vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans
+egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än
+den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara
+de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig
+anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton
+av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och
+likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om
+språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt
+fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den
+varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad
+in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
+gäster voro, som han emottog.
+
+Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens,
+rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast
+förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och
+varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
+svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så
+snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga
+till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela
+människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens
+omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde
+Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens
+framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen
+som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make
+så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens
+bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag
+kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att
+söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i
+Gud?
+
+Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes
+beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De
+skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med
+hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och
+Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han
+rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med
+hans egen inbillning.
+
+- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla
+människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett
+människoöga skall skåda oss.
+
+- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en
+öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes
+första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och
+ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen
+välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi
+skola gå till vila.
+
+- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor
+och anlägga våra små trädgårdar.
+
+- Ja, och vi skola bo helt nära varandra.
+
+- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an,
+Klemens.
+
+- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia
+förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra
+bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi
+skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.
+
+- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma
+avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi
+hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och
+skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och
+på samma ställe.
+
+- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det
+ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ...
+
+- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja
+att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja
+den andre.
+
+Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri
+stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med
+gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
+svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus
+och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid
+sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras
+läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda,
+men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att
+det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och
+tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.
+
+Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste
+legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
+någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan
+stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång
+besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han
+längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de
+översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga
+dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.
+
+Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
+tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om
+övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före
+bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
+förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara
+systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en
+lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke
+lade tyglar.
+
+Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu
+alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans
+uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare
+än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med
+pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för
+hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
+som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu
+äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess
+frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av
+allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu
+genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans
+själ, varje bloddroppe i hans ådror.
+
+Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och
+föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När
+andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från
+himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade
+på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför,
+ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga
+sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma
+återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne
+mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett
+annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens
+ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett
+nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan
+tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning
+--dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina
+egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk
+prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde
+påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och
+osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var
+Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till
+hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad
+under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för
+Klemens och vart till den heliga ungmön?
+
+Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro
+Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans
+blickar, kunde han icke framtrolla.
+
+Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke
+större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats.
+Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för
+omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det
+var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.
+
+
+
+
+ÅTTONDE KAPITLET.
+
+Krysanteus återfinner sin son.
+
+
+Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia.
+
+Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel
+fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med
+praktfulla pelarrader i solens sken.
+
+Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen.
+Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän,
+som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men
+kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i
+den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för
+Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade
+skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog
+av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne,
+när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina
+göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans
+fordringar voro utan hov och mått.
+
+Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven
+de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin
+måltid.
+
+Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid
+arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där
+det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes
+svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren,
+och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden,
+skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade
+varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.
+
+Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda
+skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar.
+Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått
+underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade
+världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den
+ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem,
+som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i
+Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske
+biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett
+förestående val utan tvivel giva honom sina röster.
+
+Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas,
+ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna
+från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter
+att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man,
+och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk
+kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel.
+Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt
+fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De
+penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda
+tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess
+mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången.
+Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när
+han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina
+händer.
+
+Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros
+kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till
+ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de
+faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt
+utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon
+lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen
+livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade
+nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros
+även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina
+soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt
+fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl
+någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens
+försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens
+regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den
+nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst.
+Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas;
+upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i
+Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En
+särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i
+alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.
+
+Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros
+beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin
+fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens'
+händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna
+tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra
+förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så
+få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde
+användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle
+omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart
+sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom
+någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.
+
+Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i
+anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans
+levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den
+svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de
+avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål
+med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som
+ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa
+att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och
+kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den
+hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas
+som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman,
+bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han
+hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud,
+som han ville avhugga.
+
+Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att
+avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv
+hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson.
+Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas
+som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som
+då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde
+och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom
+upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände
+Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga
+glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än
+något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna
+upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och
+intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga
+böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros
+skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens.
+
+Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som
+bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son,
+Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men
+ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till
+arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta?
+Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga
+vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans
+fiender--att lämna det just i händerna på samma fiender för att
+vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste
+uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske
+kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter,
+som hitintills ensam ägt anspråk på arvet--som ägde sin faders hela
+kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus
+gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin
+förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska
+skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt
+sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika
+atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och
+Krysanteus hade dess större skäl  därtill, som han var hennes
+stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes
+lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den
+gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För
+honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus'
+förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över
+i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på
+jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets
+spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer.
+
+Sedan en så lycklig tronförändring timat--och hon måste enligt
+Petros' åsikt tima--så vore utsikten till en för honom lycklig
+lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till
+sin arving eller icke--om blott han erkänt denne som sin son, så
+skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna
+hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller
+senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo.
+
+Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag,
+hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för
+mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna
+med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne
+måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid
+för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit
+honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans
+arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av
+huvudstolen.
+
+Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke
+fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd
+varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var
+det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han
+själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon
+särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den
+tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande
+upptäckt, att även hans dotters make vore kristian.
+
+Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans
+dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen
+emellan Karmides och Hermione var redan firad.
+
+Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket
+Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans
+dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra
+deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång
+knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides
+funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att
+återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning!
+
+Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja,
+som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för
+utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt.
+Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant
+äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas.
+
+I förra fallet--böjd till jorden, hopplös och lidande--skulle hon
+icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett
+sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet.
+Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig.
+
+Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan.
+Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett
+träd med skalad bark och brutna grenar.
+
+I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma,
+hastigt vissna och dö.
+
+I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus'
+förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta.
+
+Petros hyste blott en enda farhåga--att Krysanteus skulle dö, innan
+Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son.
+
+Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge
+Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det
+hedniska partiet.
+
+Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att
+underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga
+fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under
+nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan
+troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle,
+i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och
+barnatjuv.
+
+Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle
+naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att
+barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från
+förtappelsen.
+
+Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en
+annan och vida mindre ädel--om hon helt enkelt varit en beräkning på
+Krysanteus' förmögenhet--hon likväl borde vara tillräcklig att
+rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen,
+utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel.
+
+Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den
+dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död.
+
+Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i
+tempelportiken.
+
+Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav
+tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande
+i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid
+arbetet, när det behagade honom.
+
+Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en
+tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som
+nalkades stället.
+
+I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där
+arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade
+portiken för att se vad som var å färde.
+
+Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen
+ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av
+vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon
+till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller
+den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda
+händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför
+hans ansikte.
+
+Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin
+ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet
+och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot
+kättarens huvud.
+
+- Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till
+den unge prästen.
+
+Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen.
+
+- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån
+... till Eufemios, och dölj dig hos honom.
+
+Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med
+vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade
+hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten,
+skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd
+bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var
+Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens'
+mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i
+det han ropade:
+
+- Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen
+är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska.
+
+Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons
+tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av
+sina lungor:
+
+- Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit!
+
+Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och
+gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom
+komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till
+stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda
+Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och
+Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till
+tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling.
+
+Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något
+våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och
+skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet.
+Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom
+hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig
+avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne
+gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan
+icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av
+brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade
+den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt.
+För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och,
+om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen
+endast ett gäckande sken.
+
+Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat.
+Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var.
+
+Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig
+underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter
+det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att
+besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian-
+och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade
+Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att
+meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och
+lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit
+den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne
+kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende
+endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått
+Petros till fosterfader.
+
+Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning.
+i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och
+meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros.
+
+Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans
+dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för
+att söka Klemens.
+
+De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske
+biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.
+
+De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda
+eller endera av dem bland de kristianer, som användes till
+byggnadsarbetet.
+
+Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat
+uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och
+frågade:
+
+- Är du saker till det, varför man anklagar dig?
+
+- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är
+kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen.
+
+- Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du
+borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en
+självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst,
+huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta
+ögonblick stått för mina ögon som mördare.
+
+- Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det?
+Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu
+med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig.
+
+- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de
+kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är
+förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor
+han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger.
+
+- Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I
+tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra
+arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på
+Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som
+misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den
+heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han
+visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars
+skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död.
+I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern
+ligger i Herrens hand ...
+
+- Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens'
+vilda ordsvall.
+
+- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon.
+
+- Ja.
+
+- Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av
+mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet--han
+var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är
+icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå
+en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver
+för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken
+skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För
+övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina
+vänner äro vittnen till hans uppförande.
+
+Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade:
+
+- Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en
+överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det
+skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför
+domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa
+min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och
+min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att
+kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall
+fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans
+ungdom, överlämnar honom i mina händer.
+
+- I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga
+grundsatser?
+
+- Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje
+ord, som lärjungen fäller ...
+
+- Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I
+prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke
+längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en
+sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson
+skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt
+ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken
+låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson.
+
+Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin
+självbehärskning och sade lugnt:
+
+- Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens
+och uppmanade honom följa sig.
+
+- Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte
+en feberaktig spänning.
+
+- Till Krysanteus' hus.
+
+- Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har
+jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel.
+
+- Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej
+vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig,
+och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser
+för din barndoms vårdare.
+
+- Min fader, jag vill försöka vara lugn.
+
+Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och
+styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som
+förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta
+uppträde.
+
+Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop
+nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade
+tilldragelsen.
+
+Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand:
+
+- Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag
+menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är
+jämförelsevis en obetydlighet ...
+
+- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ...
+
+- Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste
+prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son!
+Låt icke överväldiga dig!
+
+- Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad?
+Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem?
+
+- Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett
+ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en
+fiende till din lycka ...
+
+- Det är omöjligt, fader.
+
+- Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i
+stället för nederlag.
+
+När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på
+sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av
+samtalet.
+
+Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till
+ett avskilt rum i husets övre våning.
+
+Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken
+Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så
+gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att
+tvinga henne att övergå på Petros' sida.
+
+När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var
+Petros den förste, som tog till ordet.
+
+- Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder
+och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta
+vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta,
+att jag ej heller avkläder mig dem hos dig.
+
+- Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till
+balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn,
+som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens
+klara ljus falla på ditt anlete.
+
+- Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager,
+sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju
+tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala.
+Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du
+hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag
+känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig
+allt vad jag vet.
+
+- Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som
+biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett
+hittebarn. Förhåller det sig så?
+
+- Ja.
+
+- Huru kom han i dina händer?
+
+- Genom den, som funnit och upptagit honom.
+
+- Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring
+sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med
+honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa
+människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom.
+Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson
+alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och
+det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder,
+som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde.
+
+- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag
+beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och
+icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer.
+Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett
+honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig
+uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den
+tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de
+ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig
+övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder.
+
+- Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min
+son ...
+
+- Detta är även min övertygelse.
+
+- Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser
+familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter
+åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning,
+måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig
+ingenting mindre än att han är min son.
+
+- Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke
+längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra
+dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra
+däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det
+fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss
+aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen.
+
+- Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste
+vårdare?
+
+- Han syntes vara omkring tre år gammal.
+
+- Vem var den man, av vilken du emottog honom?
+
+- En slav från Aten.
+
+- O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min
+son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet
+om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak
+kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den
+sannolikhet du givit mig.
+
+- Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den
+ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens
+åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under
+biktens insegel, som icke får brytas.
+
+- Var vistades du då?
+
+- I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi.
+
+- Och mannen var en slav från Aten?
+
+- Ja.
+
+- Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett
+hittebarn?
+
+- Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat
+den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans
+dy.
+
+- Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig?
+
+- Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de
+förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig.
+
+- Nåväl?
+
+- Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan
+bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som
+ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne
+och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas,
+att din son ägde något sådant?
+
+- Var förvarar du detta täcke?
+
+- I mitt hem.
+
+- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista
+tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första
+aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades
+över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma
+moder, Elpenike.
+
+- Elpenike? Du säger att detta var hennes namn?
+
+- Ja.
+
+- Elpenike, Hermogenes' dotter?
+
+- Ja.
+
+- Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är
+således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som
+du så länge sörjt som förlorad.
+
+- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.
+
+- Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste
+jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det
+uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med
+dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan
+att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat
+Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt
+vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro
+av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att
+den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han
+oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle
+anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt,
+och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från
+dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda
+belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var
+ett värnlöst barn, och denna skall du icke kunna vägra mig.
+
+- Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen
+villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt
+anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du,
+min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna
+levnadsomständigheter?
+
+- Varför icke?
+
+- Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född?
+
+- I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en
+ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom
+träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde
+mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri
+böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är:
+biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min
+levnadsteckning.
+
+Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn
+och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o.
+s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte
+sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide,
+för att se det märkvärdiga vaggtäcket.
+
+Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem.
+Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde.
+
+När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog
+den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det
+skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när
+Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla
+barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i
+duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag.
+
+- Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även
+ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag
+bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk
+betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och
+skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ...
+
+- Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en
+alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min
+släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne
+yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga
+dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han.
+O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens,
+fortfor Krysanteus,--ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan
+du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son,
+vilken jag länge sörjde som förlorad.
+
+Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig
+ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna
+gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt
+bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och
+tvivel uttryckta i sitt ansikte.
+
+Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg,
+utbrast han:
+
+- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara
+min fader?
+
+- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills
+varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du
+dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus,
+över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må
+således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje.
+
+- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är
+ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är
+fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det.
+Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen!
+
+- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i
+Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod
+nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen
+uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar.
+
+- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom
+icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros,
+är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder
+jag har längtat och icke efter honom.
+
+--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första
+överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra
+sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han
+är din son.
+
+- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till
+denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och
+mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig
+till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag
+förnekar dem.
+
+- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga
+henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.
+
+- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.
+
+- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?
+
+- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i
+dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i
+hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom
+för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och
+strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända
+mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är
+ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades
+denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta
+emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet
+kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?
+
+- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett
+hittebarn.
+
+- Minnes du den.atenske slavens namn?
+
+- Nej.
+
+- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan
+du kallade dig Petros?
+
+Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga.
+
+Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:
+
+- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra
+förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om
+en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i
+Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket,
+och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens
+skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första
+gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig
+själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något
+skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att
+du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias.
+
+- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan
+givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i
+Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar?
+
+- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt,
+att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att
+utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin
+funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav,
+liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig
+böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra
+honom på dårhuset. Lever denne din far ännu?
+
+- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är
+ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje.
+
+- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och
+barntjuv.
+
+- Du skall icke våga en sådan anklagelse.
+
+- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas.
+
+- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt,
+isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag
+väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel
+över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den
+omvårdnad jag ägnat din son.
+
+- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall
+kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata
+denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig
+svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har
+igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande.
+Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna
+slavar, och från fängelset inför domstolen.
+
+- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk
+medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det
+likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son,
+och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du
+aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag
+redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är
+envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet.
+Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget
+huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och
+biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej
+låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en
+sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon
+dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå
+förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och
+kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta
+mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör
+mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att
+jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att
+du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke
+strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att
+fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta
+den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du
+hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet
+jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en
+människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit
+dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och
+föra dig till en bättre fader himmelen.
+
+Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:
+
+- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så
+är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga
+ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill
+icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle
+bevilja.
+
+- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne.
+Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din
+själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända,
+att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda
+svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en
+undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt
+förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet,
+att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för
+min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets
+frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans
+hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall
+även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den
+ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I
+tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna
+eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de
+båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord,
+förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på
+deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags
+tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke
+utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden
+för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor
+livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt
+det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak,
+som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade
+glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som
+härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör
+åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu!
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+Anden och Köttet.
+
+
+Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade
+honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om
+sin tillgivenhet.
+
+Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo
+båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och
+vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som
+stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.
+
+Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
+tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
+Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han
+besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser;
+han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och
+lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava
+återfunnit honom.
+
+Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med
+varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
+Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga
+och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade
+förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans
+fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden,
+och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos
+endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade
+gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen.
+Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om
+kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.
+
+Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat
+i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och
+varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig
+åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg
+och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom
+till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
+fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya
+hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
+måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa
+omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom
+otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset
+till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst,
+skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten
+boksamling av kristna författare.
+
+I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en
+vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och
+hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge
+föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i
+honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och
+visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare,
+farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk
+inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i
+handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett
+särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess
+omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat
+sig omkring honom och bildat en församling.
+
+Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke
+pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
+denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
+kärlek och ovillkorlig lydnad.
+
+Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det
+olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl
+ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare
+finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit
+förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
+hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje
+natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
+biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade
+Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro
+honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den
+farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med
+undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade
+honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av
+faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom
+och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han,
+var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han
+besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom
+de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de
+väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där:
+det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och
+portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens
+lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den
+som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också
+drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig
+sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och
+andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier,
+avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan
+han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja,
+svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till
+självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den
+sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan
+han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och
+denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett
+föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle
+riktat på sina fränder.
+
+De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om
+sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde
+den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus
+hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och
+undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros
+förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens,
+när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han
+berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus
+misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå,
+då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick
+till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans
+beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja,
+som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare;
+den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt
+de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya
+ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för
+alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
+föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas
+hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett
+för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något
+himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess
+odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i
+hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske
+vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille
+Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och
+återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått
+sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke.
+Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i
+hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt,
+det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga
+faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen,
+som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under
+flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
+ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens
+så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke
+förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det
+nödvändiga.
+
+Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när
+Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån
+att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom
+gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste
+välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet
+mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem,
+starkare tillknutet än någonsin.
+
+Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild
+förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft.
+Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och
+infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och
+emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns
+hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och
+för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne
+äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med
+punkteringskonsten.
+
+Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den
+kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller
+homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle
+frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till
+döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i
+Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från
+sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans
+efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som
+dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.
+
+En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla
+sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga
+och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen
+kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger
+avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne
+och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda
+evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare
+skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större
+uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de
+sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en
+inbringande handel.
+
+Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som
+kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig
+vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att
+fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med
+betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en
+dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet,
+när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem
+förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig
+tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare
+och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade
+från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre
+världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod
+och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i
+ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och
+demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa
+inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren
+påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de
+besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan
+på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast
+bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser
+vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom
+ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans
+vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar
+vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste
+fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna
+sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män
+lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där
+andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig
+anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
+umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar
+och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande,
+hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till
+henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man
+minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets
+och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva
+bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det
+dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende
+härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och
+stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga
+ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans
+enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till
+världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han
+nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett
+verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot
+människor och samhälle.
+
+Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit
+vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att
+avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t
+Johannes' uppenbarelse.
+
+Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att
+Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till
+vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet
+för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för
+dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och
+uppfyllda.
+
+Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
+och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i
+läsning.
+
+Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
+vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga
+anakoreten.
+
+Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
+fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
+varje mening.
+
+Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla
+arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande
+dag börja avskrivningen.
+
+Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt
+läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke
+hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det
+ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom
+betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans
+vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den
+mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan
+och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med
+varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i
+verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt
+tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma
+tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna
+nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till
+kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills
+icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den
+gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta
+drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med
+största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd,
+att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting
+för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna
+område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra
+eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
+prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i
+vilken han den tiden var invaggad.
+
+Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke
+med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills
+skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen,
+att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
+den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat
+härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
+vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i
+berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
+igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande
+drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
+likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna
+bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
+honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin
+stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade
+sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika
+erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en
+bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt
+som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
+sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna
+människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke
+ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
+av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin
+nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan
+tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta
+henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll,
+vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska
+avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon
+består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen
+beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i
+treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett
+väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika
+åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket
+viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud
+beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man
+medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda
+detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan
+sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra.
+
+Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är
+det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin
+förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och
+gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en
+egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen
+således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens
+inblandning i detta känsloliv?
+
+Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt
+hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga
+beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i
+anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana
+beståndsdelar--förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma
+kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som
+ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid
+synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder?
+
+På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det
+intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat
+henne ifrån sig, innan han hunnit slutet.
+
+Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans
+inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så
+oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han
+förtvivlade om att någonsin varda befriad.
+
+Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars
+plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin
+fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.
+
+Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva
+det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer,
+som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom
+förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika
+Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete.
+
+Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel
+otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att
+ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av
+prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han
+ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de
+små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma
+förebråelser över hans uteblivande--men Petros hade befallt honom
+avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att
+detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås.
+
+Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde
+frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade
+mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än
+någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest.
+Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt
+hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var
+färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att
+omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes
+genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet.
+Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade,
+hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans
+fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de
+närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i
+fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden
+och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans
+älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande
+omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla,
+varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet
+knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland
+dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste
+vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan
+bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna.
+Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle
+bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom
+åtminstone några timmars ro.
+
+När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre,
+som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han
+hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de
+måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt
+förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än
+vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån
+hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt
+ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad,
+men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed
+huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att
+inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de
+övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin
+tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även
+i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid,
+som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av
+djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast
+i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av
+vansinnets avgrund.
+
+Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte
+honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken
+och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var
+Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog
+kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan
+varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende
+och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att
+påskynda färden.
+
+Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna
+romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som
+fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han
+nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade
+slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i
+hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många,
+och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den
+märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av
+ärkehedningens hus.
+
+Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik
+en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna
+orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett
+grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade
+förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet.
+Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke
+gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med
+tankarne på religionen och sin själs frälsning.
+
+En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för
+henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på
+predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där
+hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde
+och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända
+honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte.
+Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna
+till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med
+denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in
+i den minnesrika, glänsande handelsstaden.
+
+När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en
+farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast
+tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i
+sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en
+hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma
+luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han
+föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans
+egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig
+hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans
+egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt
+hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.
+
+Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det
+prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns
+inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem
+med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av
+någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde
+Korintos för hans syn.
+
+Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom
+och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att
+fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo
+få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet,
+varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var
+han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke
+plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma
+sig honom och söka vinna hans förtroende.
+
+Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare
+intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades
+förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa
+någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi
+en gång sågo henne med sina väninnor--där springbrunnen sorlade,
+fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig
+klar och ren över dem.
+
+Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han
+skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom
+uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut
+uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva
+och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för
+att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till
+företaget.
+
+Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han
+ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv
+han pålade sig.
+
+Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att
+undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen,
+och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte
+han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon
+hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde
+upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den
+kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg,
+att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade
+honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra
+motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han
+kunde övervinna dem.
+
+Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver.
+Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade
+sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste
+hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var
+för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade
+sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans
+hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur.
+Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna
+Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros
+förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva
+hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för
+Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte
+ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta
+allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man
+borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad
+den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och
+uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara
+vänner.
+
+Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och
+förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade
+henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i
+religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för
+alltid förlorad för sanningen och ljuset.
+
+Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda
+ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra
+själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter
+gissla sig.
+
+Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid
+överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina
+böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till
+ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens
+armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det
+visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa.
+Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader,
+när dennes påbud strede mot den kristna tron.
+
+Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter.
+Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde
+deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans
+självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han
+angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i
+början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av
+förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern
+gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade
+mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska
+filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det
+förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns.
+
+Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med
+Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke.
+Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för
+hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade,
+styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje
+omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader.
+
+Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens
+ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den
+egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra
+den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader
+och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av
+dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången.
+Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma
+kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se
+honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets
+helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen,
+skulle intaga hans plats på pelaren.
+
+När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet,
+utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge
+präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att
+betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han
+ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad
+att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya
+levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen
+blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar.
+Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En
+mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var
+allt vad han tarvade.
+
+Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga
+skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya
+prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även
+Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de
+unga flickorna deltagande för den unge eremiten.
+
+Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon
+pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit
+sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter
+solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren,
+för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer
+trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala
+förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin
+välsignelse.
+
+Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de
+besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling,
+Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort.
+
+Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han
+trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess
+fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka
+Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne
+om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets
+vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika
+skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars
+emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i
+ro.
+
+
+
+
+TIONDE KAPITLET.
+
+Hos Myro.
+
+
+Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit
+från Jerusalem.
+
+Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som
+under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem.
+
+Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var
+död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När
+Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans
+fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes
+hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring
+skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas
+om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av
+förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som
+bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter
+utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det
+ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det
+stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han
+märkte det.
+
+Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid
+bortvisad från hans ögon.
+
+Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade
+således gått i fullbordan.
+
+Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst
+beryktade kvarter.
+
+Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta
+torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa.
+Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille
+gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet.
+
+Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks
+vackra och lyckliga dotter. Förtvivlan och modersglädje kämpa i hennes
+tärda. infallna ansikte. De insjunkna ögonen lysa av en feberaktig
+glans.
+
+Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren
+ryckes upp, och en kvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton,
+inträder gnolande på en visa.
+
+- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, bort nu med
+alla bekymmer! Se här vad jag i afton har skördat!
+
+Hon kastade några silvermynt på bordet och fortfor:
+
+- Det här räcker för tre hela dagar åt dig och mig och din gosse. När
+vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar.
+Leve kärleken!
+
+- Tyst, viskade Rakel och pekade på det sovande barnet.
+
+Myro, som synbarligen var något rörd av druvans safter, nedstäm de
+genast den högljudda tonen.
+
+- Ah, sover han? sade hon och lutade sig över den lille. Vad han är
+vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser,
+att han liknar Karmides, den förrädaren! Vad du bör vara lycklig,
+Rakel, som äger en sådan skatt! Leve glömskan! Bort med alla minnen!
+Den dag, som vi leva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper
+honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ...
+utan därför att jag tycker om honom och vill behålla honom.
+Vidkommande det, så vill jag säga, att jag i dag har beställt en vagga
+hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöver just en vagga ...
+och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall
+ge det en viss anstrykning av hygglighet och anständighet, en viss
+fordran på aktning och erkännande.
+
+- Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att
+tända kolen i ett fyrfat för att tillreda aftonmåltiden. Jag kan
+aldrig vedergälla dina välgärningar.
+
+- Äh, det behövs icke heller. I dag äro vi rika som persiska
+furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett bröd, som skall smaka
+ypperligt, när jag rostat det.
+
+- När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade
+omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor
+Rakel med en djup suck. Och från den tiden har du varit för mig den
+ömmaste syster. Mina fäders Gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig,
+om du blir olycklig, möta ett lika barmhärtigt hjärta som ditt varit
+emot mig.
+
+- Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina
+förbannelser över karlarne. Den ene är så tämligen lik den andre.
+Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner
+dem båda, jag--jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att
+göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den
+sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att
+jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än
+någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den
+avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade
+furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem
+tillika med sig själva åt förstkommande främling ... de håna mig,
+emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är
+stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde
+varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ...
+och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du
+Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har,
+klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till
+det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava
+utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ...
+
+Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen
+av aftonmåltiden.
+
+»Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som älskar förgäves,
+
+vet, mig ur famnen slets hälften av livet: en vän!
+
+Trefalt lycklig den köl och trefalt säll är den havsvåg,
+
+fyrfalt salig den vind, vilken min älskade för!
+
+O, om jag vore delfin, på skuldran jag bure den hulde
+
+hän till den Rhodiska strand, glädjens och skönhetens ö.»
+
+Måltiden var snart färdig--några skivor rostat bröd, några frukter
+och mitt på bordet ett lerkrus med rusgivande vin.
+
+- Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåvor, sade Myro.
+Ett offer åt Dionysos och därefter en skål för våra trolösa älskare!
+Måtte de evigt plågas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros,
+när han nedträder i skuggornas värld, skall bestå den dom, som väntar
+honom där. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de tre
+stränga domarne. Vad skall han säga till sitt försvar, när jag yppar,
+att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att
+genmäla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte
+Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade
+blivit ful, att de eder han svor endast gällde den vackra Myro och
+icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar
+det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anpråk grundade sig endast på
+min skönhet och förföllo med den. Men säg mig allvarligt, Rakel, är
+jag verkligen så gruvligt ful, som man säger?... Hm, jag pratar hit
+och dit, fortfor Myro, och du hör icke vad jag säger. Men skall du
+icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna,
+du som har två att föda.
+
+- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag är icke hungrig.
+
+- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla
+en tår. Och däri gör du rätt. Det tjänar till intet att gråta. Tiden
+är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han
+helar gamla sår, slår han nya för att hava något att syssla med. Den
+bästa balsam han äger är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och
+glömska. Kom då och töm åtminstone en bägare. Det skall göra dig gott,
+Rakel.
+
+- Nej, jag är icke törstig. Om en stund måhända ...
+
+- Man behöver icke vara törstig för att älska vinet. Se här, sade
+Myro, i det hon lämnade bordet och räckte åt Rakel den fyllda bägaren.
+Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig gott.
+
+Rakel drack något för att göra sin välmenta vän till viljes. Så mycket
+flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lämnade samvetsgrant halva
+måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon dess
+oftare, som hon var ensam därom. Det hade på senare tider blivit
+hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig
+rusig.
+
+- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har även i dag sett
+den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata
+ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är av ditt folk.
+I, Judar, han er egen prägel, och alla ären I, tycker jag, mycket lika
+varandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske
+att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt
+hus eller åtminstone skicka dig någon hjälp. Om du icke så strängt
+förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt:
+du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne.
+
+- Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du
+än en gång skulle möta honom.
+
+- Din far är en hjärtlös snålvarg, sade Myro, på vilken det omåttligt
+förtärda vinet utövade en allt synbarare verkan. Att uppföra sig så
+emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut ögonen på gamle Baruk.
+Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig
+lycklig, för att du skänkt honom en så hjärtans vacker dotterson! I
+stället kör han dig på porten och lämnar dig att dö på gatan. Är det
+icke förskräckligt? Är det, icke hjärtlöst? O, hjärtat kan smälta
+bröstet, när man endast tänker därpå.
+
+Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam,
+torkade sina ögon, som tårats.
+
+- Säg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst;
+skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min
+faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly för att
+dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla
+blodtårar över min brottslighet. Må Gud miskunda sig över mig! Min
+börda är större, än att jag kan bära henne.
+
+- Bah, sade Myro, är du brottslig därför att du älskat och svikits?
+
+- Därför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag,
+sade Rakel. Vår Gud är en mäktig hämnare, som straffar fäders och
+mödrars missgärningar inpå barnen. Jag har genom min olydnad och mitt
+lättsinne dödat min mor. Det är rysligt, Myro. Jag ser för mina ögon
+den stund, då jag icke längre kunde dölja min belägenhet för henne.
+Hon vart dödsblek och mållös av förskräckelse. Jag fick icke nalkas
+hennes bädd, då hon låg sjuk. Hon dog omgiven av tjänarinnorna. Men
+jag ser henne ständigt för mina ögon, om dagen och om natten. Jag
+säger dig, Myro, att hon i natt har stått vid min säng, stum och blek
+och hotande. Hon pekade på den lille för att påminna mig, att min
+missgärning skall straffas på honom ...
+
+- Hu, det var förskräckligt, sade Myro. Men det är väl endast en
+inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt
+grannskap om natten, när din moder återkommer. Vi skola låta lampan
+brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din
+mor får ro i sin grav! Det måste då vara någonting gruvligt du har
+gjort, efter ditt folks föreställning, fast jag för min del tycker,
+att du endast älskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi
+olja, Rakel? Tänk, om vi icke ha olja till lampan!
+
+- Jag vet icke.
+
+- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nästan nykter av sin
+hastigt påkomna fruktan, steg upp från soffan, varpå hon nedkastat
+sig. Hon började leta på en hylla, belamrad med krukor och flaskor,
+hela och sönderslagna, men måtte icke funnit vad hon sökte, ty hon
+slog ihop händerna och utbrast:
+
+- Barmhärtige gudar! Vad skall jag göra? Icke en oljedroppe kvar.
+
+- Myro, hon söker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud,
+Gud, var finner jag frid och förlåtelse? Bland människor icke. Mitt
+folk har förskjutit mig. Jag är utplånad ur Israel. Var barmhärtig,
+Herre! Jag flyr från människorna till dig. Jag lägger mig och mitt
+barn för dina fötter! Förskjut oss icke! Tag åtminstone den oskyldige
+till nåd!
+
+- Oljan i lampan räcker ännu en timme, sade Myro till sig själv,
+sedan hon undersökt lampan, varefter hon ånyo vände sig till vinkruset
+för att ur detta hämta kraft att övervinna sin spökrädsla. Men, kära
+Rakel, klaga icke så där! Det låter så hemskt, och jag känner vid
+dessa ord någonting inom mig själv, liksom om jag också vore
+brottslig. Prisade vare gudarne, det är jag likväl icke. Jag är
+uppfostrad till hetär och har levat glatt och muntert, men aldrig
+brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig förorsakat mina föräldrar
+någon sorg, ty de känna icke mig och jag icke dem. Nog bör jag kunna
+sova utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från
+mina ögon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den här.
+
+- Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer.
+
+- Bara du icke klagar, så är det bra. Låt oss tala om någonting
+trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig på sin soffa och bredde
+kitonen över sig som täcke, lampan brinner ännu en timme, och sedan
+skall jag försöka att sova ... Jo, jag vill säga dig, Rakel, att med
+dig skall det snart vara bra igen. Ju häftigare sorg, dess kortare. Du
+är ung, du, och har framtiden för dig. Jag tänker som oftast på din
+framtid, jag, allt medan du klagar och sörjer över det närvarande.
+Vänta blott, rosorna skola återkomma på dina kinder och elden i dina
+ögon. Du skall åter varda vacker och väcka männens beundran. Det beror
+av dig själv att göra din lycka. Tänk dig blott, att bo i präktiga
+rum, att hava juveler och de skönaste kläder, att äga slavar och
+slavinnor, vara eftersökt och avundad, att ila från nöje till nöje och
+se de förnäma ynglingarne vid sina fötter! Du kan bliva den andra
+Myro, den nya drottningen, som härskar med Lais' och Frynes spira. Det
+kan du, endast du själv vill. Och med en sådan framtid för dina ögon,
+huru kan du då vara dyster och förtvivlad? Lita på mig! Jag skall
+förhjälpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina
+medtävlarinnor. Jag känner alla de hemligheter, med vilka skönheten
+förhöjes, och alla de konster, som göra henne oemotståndlig. Det är
+något, som jag fått studera alltifrån barndomen, och som jag grundligt
+innehade, när jag var fjorton år gammal. Och sedan dess må du tro, att
+jag försökt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir
+drottningen, och jag förbehåller mig att få vara drottningens
+rådgivarinna. Det första vi skola göra, blir att flytta från detta
+usla kyffe till någon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att
+skaffa dig vackra kläder, att hyra en palankin och leja några tjänare.
+Allt det vill jag åtaga mig. Jag behöver endast gå till en köpman, som
+gör affärer av det slaget, visa dig för honom och upphöja dina
+egenskaper ... det skall dun tro, att jag även förstår mig på sådant
+... jag har hjälpt mer än en flicka fram i världen ... och han skall
+förskjuta oss allt vad vi till en början ha nödigt. Jag gläder mig i
+tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Leve
+vinet och kärleken!
+
+Myro förde kruset till sin mun och putsade därefter lampan, som hon
+ställt bredvid sin huvudgärd.
+
+Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt, och
+var gång hade dennas ord ingivit henne förskräckelse och ökat den
+känsla av förnedring, varunder hon dignade.
+
+Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga
+intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men
+hennes tankar voro på annat håll.
+
+Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan
+de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt
+sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar
+mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de
+ofattliga ljuden av ett främmande språk och frågade:
+
+- Vad är det du säger? Du talar för dig själv. Slå bort dina sorgliga
+tankar, Rakel! De taga livet av dig, och då är det ute med alla våra
+förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som
+förorsakat din olycka. Och nu glömmer han dig och går att fira sitt
+bröllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides?
+
+Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick
+på Myro och frågade med matt röst:
+
+--Vad var det du sade om Karmides?
+
+- Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hava
+ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. Må gudarne straffa den
+trolöse uslingen! Han tyckes icke hava något samvete. Han såg så glad
+och lycklig ut, där han gick vid sidan av Hermione.
+
+- Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan av Hermione?
+
+- Ja.
+
+- När skall deras bröllop firas?
+
+- Om några dagar. Hela staden talar därom.
+
+- Ser du dem ofta i varandras sällskap?
+
+- Nästan dagligen, sade Myro, när de vandra till eller ifrån den
+vackra lantgården, som Krysanteus äger ovanför hamnen.
+
+- O, vad de måtte vara lyckliga! suckade Rakel.
+
+- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall räcka länge, inföll
+Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta
+känt stark lust att gå till Hermione och säga henne vem Karmides är,
+ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom,
+ty om han finge se, huru ful jag nu är ... o, det är förskräckligt att
+hava förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides;
+jag döljer mig, när jag på avstånd ser honom på gatan. Om han anade
+vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville dö! De
+avundsamma gudarne, som berövat mig det bästa jag ägde, det enda varpå
+jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Av dem har jag intet
+mer att hoppas eller frukta ... blott de avvända spökelser och sådant
+från min bädd, ty sömnen är nu min bästa vän, och jag har alltid varit
+rädd för spöken. Men varför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag
+börjar nu bli sömnig.
+
+Sömnigheten hindrade icke Myro att än en stund fortsätta samtalet
+eller rättare monologen.
+
+- Du är envis, Rakel. Annars skulle du länge sedan följt mitt råd, då
+jag sade dig, att du skulle taga din gosse på armen och gå till
+Hermione och säga henne, att han är Karmides' son. Hon skulle då
+frågat dig om dina levnadsöden, och du hade omtalat allt vad du lidit.
+Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad,
+att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand.
+Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och
+däri gör du orätt.
+
+- De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina
+ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt
+råd. Men blygseln håller mig tillbaka. Jag kan det icke.
+
+- Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke
+hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen
+giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre.
+
+- Jag vet det, sade Rakel till sig själv.
+
+Myros av vinet livade tunga började äntligen förlamas. Sedan hon
+pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes
+andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn.
+
+Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen
+vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid
+sitt bröst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta slöjan,
+som Baruk en gång skänkt sin dotter för att därmed lysa i synagogan,
+gick mot dörren, stannade där, kastade än en blick omkring den usla
+kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro:
+
+- Farväl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig för din välvilja
+och ömhet. Måtte Gud för ditt hjärtas skull visa dig barmhärtighet!
+
+Med dessa ord lämnade Rakel kammaren och steg utför den trånga trappan
+ned till en gata, som förde till hamnen.
+
+Det vidsträckta, av tempel, portiker och förrådshus omgivna hamntorget
+låg tyst och folktomt under det stjärngnistrande himlavalvet. Man
+hörde endast böljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen.
+
+Rakel lyssnade till dessa suckande och likväl friska toner. De
+förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från
+havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till
+ro.
+
+Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde
+hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de
+breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned,
+och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och
+upplivande.
+
+Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta.
+Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Därefter löste
+hon slöjan, vari han var lindad, och knöt den kring sig själv och
+honom för att de icke skulle skiljas i den vida grav, där hon sökte ro
+för samvetskvalen, svartsjukan och förnedringen.
+
+Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm,
+gick hon med slutna ögon mot randen av trappan.
+
+I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast
+liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet.
+Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något
+rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan
+överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet,
+som han ägde på fjärran kust.
+
+
+
+
+ELFTE KAPITLET.
+
+Likhuset.
+
+
+Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.
+
+Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon
+olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen.
+
+Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten
+metallspegel, en kam och två sminkburkar.
+
+Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var
+så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den
+sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska
+hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och
+Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var
+uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista
+fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes
+innehåll--och Myro var mästarinna i toalettens konster--men hon
+måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore
+alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta
+den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och
+när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var
+den bästa hon ägde, fällde hon tårar.
+
+Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och
+det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka
+för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.
+
+- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren,
+så lång dagen är!
+
+Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels
+uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som
+denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum
+för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i
+trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde
+icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt
+störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne,
+snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han
+visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat
+sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville
+skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon
+upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade
+hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då
+han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes
+ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe.
+
+Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände
+till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra.
+
+Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin
+olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad
+varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa
+henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös
+och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som
+Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till
+sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon
+ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av
+det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet.
+
+Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta
+någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet,
+att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat
+sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra
+sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel
+fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till
+Krysanteus' lantgård utanför Piræus.
+
+Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården.
+Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon
+underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och
+under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker
+och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes
+fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med
+ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro
+vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren
+ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött.
+Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att
+återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs
+havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den
+solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av
+förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta
+årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den
+ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras
+sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den
+glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets
+lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra
+känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga,
+glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel?
+Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det
+finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste
+ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara
+förskräcklig, är den ende hugsvalaren.
+
+Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de
+sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades
+henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört
+mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros.
+
+Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några
+av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa
+kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och
+bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat
+Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och
+undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande
+blick.
+
+Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett
+henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren
+av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke
+mindre då än nu.
+
+Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han
+hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte
+upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med
+henne ett samtal.
+
+Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor
+och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade
+hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro
+såväl sin egen levnadshistoria som Rakels.
+
+När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros
+för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem
+och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men
+dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig
+hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars
+namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros.
+
+Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren
+var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes
+frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige
+snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon
+ännu visste, var Rakel och hennes barn vore.
+
+Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus'
+lantgård.
+
+- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade
+snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det
+likväl förut ... jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva
+färdig, ty hon behövs icke mer.
+
+- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem?
+
+- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en
+folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man
+hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det
+försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar
+till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola
+igenkännas av fränder eller vänner ...
+
+- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro
+ångestfullt.
+
+- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två
+andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid
+ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot
+henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon
+hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så
+hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla
+sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att
+irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin
+bestämmelse och får lugn i underjorden.
+
+Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de
+drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik
+blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra
+Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När
+det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till
+det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande
+den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst.
+Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda
+omkring den sorgliga gruppen.
+
+Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas
+bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig
+smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin
+klagan.
+
+- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden?
+Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda?
+
+Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande.
+
+- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med
+fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det.
+
+- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och
+föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn.
+Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden?
+Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen.
+Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som
+förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus,
+medan hon bar detta barn sitt sköte.
+
+Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men
+upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de
+närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av
+medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes
+olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern,
+mot vilken deras vrede uttalade sig.
+
+- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka
+honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så
+skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och
+det skall vara hans eviga straff.
+
+Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva
+luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå
+han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död.
+
+Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men
+göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man
+sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i
+kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes
+nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till
+det på toppen av denna kulle belägna huset.
+
+Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge,
+tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag
+visade sig och sporde vad hon ville.
+
+- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in.
+
+Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände
+vem hon var och såg hennes upprörda utseende.
+
+- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är
+ditt ärende? Jag skall frambära det.
+
+- Nej, det vill jag själv göra.
+
+- Hon skall själv göra det ... Vi vilja själva göra det, upprepades
+av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som
+hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga
+och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna,
+och tjänarens röst hördes åter, sägande:
+
+- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen
+väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på
+gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det.
+
+- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga
+manteln på, så skall han följa mig, sade Myro.
+
+- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans ...
+
+- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta,
+förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed
+honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning.
+Säg honom det!
+
+Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig.
+
+Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där
+utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med
+portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig
+man av dystert utseende.
+
+- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han
+stigit ut på gatan.
+
+- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren
+och icke med dig.
+
+- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi
+Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig.
+
+- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man.
+
+- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne?
+
+- Du skall få se, sade Myro.
+
+- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det
+med egna ögon ...
+
+- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan.
+
+- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I
+talen, och vart viljen I föra mig?
+
+- Du skall snart få veta det.
+
+Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de
+skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om
+hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men
+han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.
+
+När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes
+till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och
+drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel;
+nu gissade han vad som hänt.
+
+Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade:
+kom, kom!
+
+Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför
+de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom
+från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes.
+
+Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en
+lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden.
+Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och
+musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en
+syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen
+inbillning.
+
+Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning,
+där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av
+hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om
+hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan,
+tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa,
+korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade
+sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter.
+Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen försvann
+hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som
+alstrar så många underbara bilder.
+
+Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han
+haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att
+med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de
+gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo
+småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var
+det lyckliga, drömmande svärmeriets.
+
+Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande
+på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla
+beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade
+Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides,
+sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus'
+förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den
+ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans
+lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga
+bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över
+broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga
+själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han
+icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde
+penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder
+och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan
+dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.
+
+
+Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad.
+Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka
+och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande
+minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione
+kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga
+kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan
+Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade
+sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han
+kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt.
+Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en
+omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke
+dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i
+hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett
+band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa,
+men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket
+hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.
+
+Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet.
+Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den
+för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden
+skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och
+tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.
+
+Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av
+ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde
+honom.
+
+En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens
+lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.
+
+Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans
+ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes
+glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt,
+som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.
+
+Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på
+likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
+öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.
+
+Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
+som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av
+hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
+bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.
+
+Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga
+stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
+som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
+förde honom dit.
+
+Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans
+ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.
+
+Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom
+denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne
+krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg
+tryckt till hennes bröst?
+
+- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste
+åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans
+dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.
+
+I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
+henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och
+avlägsna sig från dörren, när de inträdde.
+
+Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
+ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.
+
+- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må
+tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?
+
+Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till
+honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld,
+som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen
+skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.
+
+- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig
+åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
+eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din
+son, din egen son, Karmides!
+
+Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna,
+nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick,
+då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges
+tysta förbannelser.
+
+Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste
+sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.
+
+Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med
+likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack
+han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros
+tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han
+ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro,
+som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en
+förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i
+hans ögon.
+
+- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden
+hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
+dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels
+trolovade. Behöver jag säga dig mer?
+
+Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille
+svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon
+bodde.
+
+Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan
+bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig
+även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat
+till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt
+emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så
+mycken bitterhet över hans huvud.
+
+De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
+Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
+
+Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens,
+det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
+
+När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något
+svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten
+--att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa
+dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där
+det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att
+bryta mot sitt folks heliga lag.
+
+Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans
+önskan.
+
+Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och
+avlägsnade sig.
+
+Myro återvände till sin ensamma boning.
+
+Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin
+lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son
+gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
+Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda
+offer, som ägnades de båda dödas skuggor.
+
+Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte
+att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det
+hus, där hon skulle finna honom.
+
+Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer,
+men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla.
+Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att
+höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
+förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap,
+satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra
+åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden
+och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan
+okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes
+medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en
+sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.
+
+Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess
+plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och
+utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt
+till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till
+nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina
+lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i
+vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt
+lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste
+dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det
+förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan
+under nöjets larv.
+
+Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.
+
+Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta
+synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över
+den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade
+henne frälsning genom kärleken och tron.
+
+Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt
+att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan
+och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens
+fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.
+
+Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och
+glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.
+
+Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos'
+prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en
+ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga
+bekantskap med det glada budskapet.
+
+Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg
+över sin dotter.
+
+Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade
+testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av
+sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
+övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.
+
+Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om
+arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till
+Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först
+sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav.
+Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
+ville känna dem, vilka slumrade därunder.
+
+
+
+
+TOLFTE KAPITLET.
+
+Bröllopet.
+
+
+Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan
+började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen
+mellan de båda älskande skulle fullkomnas.
+
+Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig
+lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var
+dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
+sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han
+nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde
+honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans
+väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om
+furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.
+
+Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
+henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna
+flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne
+såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla
+antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få
+undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig
+tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde
+censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar.
+Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid
+dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de
+summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
+emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
+Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg
+sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras
+medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte
+sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat
+och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna
+funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med
+förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans
+armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej
+blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade.
+Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han
+åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket
+förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman
+han var.
+
+Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens
+ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat,
+och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror,
+som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för
+att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka
+någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes
+jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det
+inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att
+rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros,
+uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor
+utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid
+pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De
+homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens».
+Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med
+sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han
+oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med
+världens verkligheter.
+
+Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya
+tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen,
+nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående
+stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den
+resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken
+lyste nejden.
+
+Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som
+hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne
+skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin
+herre.
+
+De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på
+sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen
+mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån
+detta kunde komma.
+
+Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han
+ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.
+
+Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken
+hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.
+
+Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han
+nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig,
+var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans
+välvilliga ord.
+
+I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta
+begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet
+synliga ljusskenet.
+
+Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.
+
+Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten,
+upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke
+ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt
+hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
+förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.
+
+Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit
+sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet
+fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade
+med hög och vredgad röst.
+
+- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner
+dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag
+fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta
+dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma
+på skam.
+
+- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord.
+Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag
+beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty
+änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt
+umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den
+helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader,
+och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av
+ditt föredöme.
+
+- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som
+öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån,
+och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta
+ställe. Vad har du här att sköta?
+
+- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.
+
+- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade
+fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt
+hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava
+glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
+ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig,
+Filippos!
+
+- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett
+bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.
+
+- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du
+hört, att man kallar dig den helige?
+
+- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att
+bära detta namn.
+
+- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att
+aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu
+icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina
+klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
+klämma en strupe. Akta din egen!
+
+- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du,
+att du har strypt?
+
+- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem
+aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids
+psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi
+behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok.
+Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna
+honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex
+dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och
+kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens
+salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag
+gjorde det.
+
+Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men
+jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk,
+förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig
+för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!
+
+Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar,
+och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.
+
+Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men
+förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke
+sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.
+
+- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag
+stryper dig!
+
+Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet
+avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att
+kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han
+förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta
+uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga
+skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända
+honom.
+
+Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans
+händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa
+ögonblick föllo båda under brottningen till marken.
+
+Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och
+grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att
+strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.
+
+Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa
+ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades
+han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt
+rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina
+genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans
+intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.
+
+Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig
+brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en
+vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos
+av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta
+striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans
+från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern
+var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans
+ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats
+att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige
+fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.
+
+Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.
+
+Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus
+med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han
+ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till
+grottan.
+
+Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i
+hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt
+skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och
+vidunderliga former.
+
+Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
+utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe,
+övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde
+honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga
+uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan
+kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin
+räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade
+sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
+medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av
+ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
+tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.
+
+- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta
+icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!
+
+Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra
+sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till
+huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders
+frågor vittnade om själsförvirring.
+
+Och tyvärr var denna icke av övergående slag.
+
+Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge
+vacklande förstånd. Klemens var svagsint.
+
+Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han
+så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om
+morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt
+ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.
+
+Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i
+grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna
+kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen
+brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade
+järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att
+uppväcka sin fader från de döda.
+
+Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast
+genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som
+mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin
+pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet
+krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat
+pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam
+kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan
+bar tydliga spår.
+
+Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus
+skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp.
+Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat
+deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans
+handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som
+dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska
+prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det
+blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes
+kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda
+hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid
+Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket
+Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen
+uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax
+därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans
+händer.
+
+Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus
+skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren
+lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande
+krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna
+angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod
+utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt,
+och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet,
+inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som
+upproriska emot den kejserliga makten.
+
+Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken
+Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och
+heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av
+fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro
+äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga
+Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på
+vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom
+vederbörligt, dagen före bröllopet.
+
+På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan
+och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från
+Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till
+Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och
+blommor av brudparets unga vänner.
+
+Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar
+förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller
+brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en
+vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna
+flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och
+Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till
+större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller
+tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer,
+som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades
+deltaga i högtidligheten.
+
+Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt
+hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars
+skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.
+
+Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i
+livliga, sprittande melodier.
+
+Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men
+likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.
+
+Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var
+övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo
+djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att
+lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig
+för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på
+brudtärnorna.
+
+Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av
+något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.
+
+Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det
+hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.
+
+Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne
+måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna
+igenkände den helige siaren Johannes' ord:
+
+- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake
+skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer
+hörd vara i dig. Ve, ve över dig!
+
+Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av
+bröllopsgästerna hade hört dem.
+
+När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och
+några hans vänner.
+
+Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin
+brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.
+
+Därefter tog den egentliga festen sin början.
+
+Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas
+förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket
+man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan
+gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende,
+som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under
+måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade
+sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget.
+Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt
+den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna
+uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det
+dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka
+icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.
+
+Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med
+henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna
+avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors,
+som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.
+
+Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som
+plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl
+av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans
+allvarsammare broder Hymens.
+
+Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda
+sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade:
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga
+eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är
+aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders
+famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som
+intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så
+sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det
+livliga omkvädet:
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än
+aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar.
+Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge
+önskat räckes givmilt av henne ...
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur
+vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna
+för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den
+älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var
+all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de
+lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är
+ett annat?
+
+- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna
+att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig
+frukta ...
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+Flickorna fortforo:--Älskad av alla är blomman, som växer i den väl
+omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller
+den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar
+henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon
+och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman.
+
+Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes,
+på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig
+den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon
+sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för
+sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med
+oss:
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta:
+
+- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato,
+ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er
+trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men
+glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna
+...
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror
+och cittror.
+
+                                  *
+
+Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även
+presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.
+
+Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och
+bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle
+överlämnas till Krysanteus.
+
+Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus
+och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras
+förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn,
+emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt
+igenom döpelsens undfångna nåd.
+
+Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande
+dagen.
+
+Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas.
+Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd
+till yttermera visso var förgiftad.
+
+Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina
+landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan.
+Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes
+lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste
+tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin.
+
+Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen
+utanför Karmides' hus.
+
+Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port.
+Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi
+Jonas.
+
+Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta
+varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den
+nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland
+de rike, skulle begåva sin unga hustru.
+
+Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom
+Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann
+beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till
+utförande av sin avsikt.
+
+Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster
+en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren
+till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en
+lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han
+under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta
+sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen
+var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande
+balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var
+tillgänglig.
+
+Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till
+denna gränsande rummen.
+
+Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så
+voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten.
+
+Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar
+prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen
+av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna,
+lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin
+plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och
+räknade dem, som avlägsnade sig.
+
+När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade
+gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den
+omtalade trappan.
+
+Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid
+facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de
+sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes
+till brudbädden.
+
+Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för
+att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta
+dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång.
+
+Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels
+och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans
+läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var
+i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval
+Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en
+gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen.
+
+Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De
+gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna
+från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen,
+utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga
+omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom.
+Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala
+om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man
+iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som
+förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana
+tillfällen: »gudarne avvände olyckor!»
+
+Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han
+längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra
+sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan
+de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga
+källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed
+att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot,
+bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna.
+
+Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod
+öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade
+balkongen.
+
+Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt
+buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller
+husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen.
+
+Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava
+kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne
+utvändigt.
+
+Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket,
+men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick
+varit riktad åt detta håll.
+
+Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna
+såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet
+och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod.
+
+Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade,
+rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.
+
+Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk
+andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med
+tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon,
+flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.
+
+Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans
+omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.
+
+- Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här?
+
+Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.
+
+- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen
+med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?
+
+- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här?
+Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
+
+- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes
+av flera.
+
+- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina
+ögon ett ont uppsåt.
+
+- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och
+elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack,
+det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige
+hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett
+dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin
+egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så
+många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets
+Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som
+du förorsakat oss--mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om
+jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka
+dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är
+ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i
+ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och
+icke Hermione.
+
+Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin
+avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och
+slå honom till golvet.
+
+Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.
+
+- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under
+plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs
+utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat
+skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall
+ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och
+stå bredvid och åse dina kval!
+
+Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende
+talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han
+sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln
+gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra
+dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I
+styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle
+Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur
+hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans
+inbillningskraft och höll honom på avstånd.
+
+I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när
+de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den
+blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen.
+
+Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana
+Karmides att lyssna.
+
+Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle
+tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt
+fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för
+att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett
+anfallsvapen, innan det andra hunnit göras.
+
+Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät
+icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som
+här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen
+stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst.
+
+Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta.
+
+Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts
+med hans blod.
+
+Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa
+ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo
+en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt
+anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta
+dörren, som ledde till balkongen.
+
+Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till
+kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta
+henne.
+
+Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk
+sanslös i sina framilande väninnors armar.
+
+Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till
+stället.
+
+Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan
+serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför
+bröllopshuset.
+
+Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom
+i bröllopsvisor:
+
+Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
+
+
+
+
+TRETTONDE KAPITLET.
+
+Dagen därefter.
+
+
+Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att
+sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun.
+
+Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava
+stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt
+förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl
+knappast någon, till vars öra det icke nått.
+
+Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på
+Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför
+mycket att frukta av dess sanningsenlighet.
+
+Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna
+ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare
+i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han
+förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades
+av denne okände kämpes hand.
+
+Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade
+till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig
+kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen.
+
+Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides'
+och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och
+varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom
+tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade
+från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från
+krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare
+från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske
+biskopen i Aten.
+
+Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför
+fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i
+närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus.
+
+Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye
+kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något
+tvivel.
+
+De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att
+befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt.
+Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att
+återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans
+frihet.
+
+Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna
+för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon
+pelarhelgonets död förorsakat.
+
+Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse,
+som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya
+kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus
+hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla
+vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge
+varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt
+österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare
+förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få
+försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna
+fred för att vara lika nödvändig som vis.
+
+Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i
+Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls
+under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans
+bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många
+mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande
+från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att
+hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av
+stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med
+vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av
+Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han
+stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade
+valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet.
+
+Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han
+delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter,
+sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han
+emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll
+en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av
+atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från
+Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och
+redogjorde för hans sista stunder.
+
+Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig
+drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och
+elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade
+Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett
+kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern.
+Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han
+vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden.
+
+I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
+ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt
+stämmande färger som han målat dem i sin historia.
+
+När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari
+blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen.
+Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var
+dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han
+emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om
+Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till
+filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen
+återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig
+gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant
+lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de
+band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en
+tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av
+gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en
+levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag
+hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke
+tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en
+sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men
+unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande
+och ärofullt sätt förflyttas från jorden.»
+
+Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av
+sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin
+bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit
+sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat
+i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes
+ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att
+de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste,
+som snart skulle förenas med himmelen.
+
+Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och
+Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till
+inemot midnatten, då han uppgav sin ande.
+
+Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död.
+
+Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade
+uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska
+menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från
+jorden--Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma
+tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus'
+död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och
+detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen
+till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av
+sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har
+övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under
+de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav
+den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin
+otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död,
+inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga
+sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till
+sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att
+vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett,
+huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor.
+
+Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala,
+varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna.
+En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade
+kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem,
+och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit
+judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök.
+
+Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius
+och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma.
+
+Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var
+endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras
+sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke
+visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen
+om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat
+judarne fortsätta arbetet.
+
+Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom
+Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av
+den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade
+dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne
+präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av
+sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den
+dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik
+folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det
+jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och
+övriga ceremonier.
+
+Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och
+kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor
+skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska
+död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades
+dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var
+upphovsmannen till mordet på sin svärson--att sedan det på själva
+bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han,
+för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en
+lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta
+ögonblicket, då mordet kunde förövas.
+
+Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade
+hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det
+prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus
+skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.
+
+Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en
+hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han
+deltog med vild iver i deras skri.
+
+Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja
+tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av
+Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv
+bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet.
+
+Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra
+sitt samtycke.
+
+Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta
+häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly.
+I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som
+insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros,
+vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet,
+infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att
+tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina
+vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus'
+omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade
+Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet
+av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade
+sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg
+icke längre förmådde värna dem.
+
+Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna.
+Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros
+och trogna tjänare, Aten.
+
+
+
+
+FJORTONDE KAPITLET.
+
+I Sunion.
+
+Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus'
+dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska
+nybyggarne.
+
+Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade
+att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje
+emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan
+sina berg.
+
+Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem
+hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i
+grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina
+fiskarbåtar.
+
+I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt
+undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar
+obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar
+kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina
+fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den
+misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig
+och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den
+fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.
+
+Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade
+dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om
+oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även
+hunnit novatianernas öra.
+
+Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser,
+som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon
+pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans
+vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke
+heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära
+Aten.
+
+De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions
+bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade
+sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat
+vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål
+hade förirrat sig till den avskilda landsdelen.
+
+Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen
+underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i
+Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta
+tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser,
+som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel
+i rörelse.
+
+Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att
+Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade
+uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den
+österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare.
+
+Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens
+till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att
+denne senare var herre över österlandet och Grekland.
+
+En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet,
+flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland
+dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort.
+Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig
+med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i
+omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig
+homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande
+kristna församlingar.
+
+Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras
+innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om
+trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i
+fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det
+väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att
+allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och
+gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den
+kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för
+olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar.
+
+Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen
+för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars
+milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för
+deras själar.
+
+Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn,
+skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma
+att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att
+världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas
+fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga
+verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i
+lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för
+honom hade öppnat en tillflyktsort.
+
+Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva
+på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin
+faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens
+sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne
+förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke
+kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan
+att leva i Gud hade skapat inom dem.
+
+Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror,
+som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan,
+omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att
+i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna
+gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke
+annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det.
+
+Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där
+Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade
+om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot
+middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård,
+vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av
+växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro
+smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget,
+förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som
+påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen
+ditflyttats från Aten.
+
+Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid
+mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en
+grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan
+lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar
+beta.
+
+Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos
+Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde
+deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött
+Teodoros.
+
+Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans,
+kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk
+och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos
+filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på
+det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i
+graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta
+genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon
+kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin
+födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur
+hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en
+hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den
+älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och
+faror--hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan
+att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som
+styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma
+gåtor, för att vinna e  lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället
+för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.
+
+I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i
+jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid
+dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess
+djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus'
+väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet,
+fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för
+henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat
+återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne
+var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium
+att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos
+vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro
+verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna
+blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta
+krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och
+därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till
+detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke
+med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga
+tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje
+barn av en kvinna bör och kan tillägna sig.
+
+Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället
+kan överhopa oss--han har icke en egen tröskel och icke något,
+varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen
+--hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar
+missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet
+förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk
+eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber
+förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i
+Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans
+liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud
+och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares
+benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en
+kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje
+frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld,
+följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi
+oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans
+mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja
+honom.
+
+Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska,
+utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade
+kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt
+och fullkomligad.
+
+Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen
+av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under
+de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte.
+Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det
+samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en
+leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade
+genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen,
+riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan
+mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda
+ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han
+trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt,
+att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var
+kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna
+ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar
+i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller
+lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer
+och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål.
+
+- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd.
+
+Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna
+gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl
+kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa
+uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och
+sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig
+med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i
+hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner
+förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen
+ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat
+ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för
+Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som
+bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den
+försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar.
+Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen,
+utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att
+slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran.
+
+Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den
+smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka
+Krysanteus.
+
+Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt
+tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde
+Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek
+tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade--och,
+när de blivit avslöjade--endast bleka bilder av samma eviga
+sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela
+människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i
+verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka
+honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon
+förmådde.
+
+Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en
+tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione
+och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en
+kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den
+man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann
+för gott att framträda.
+
+Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar
+en väldig stav i sin hand.
+
+Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en
+obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt
+berörd av detta möte.
+
+- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg
+upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet
+från Hermione.
+
+Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han
+svarade:
+
+- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och
+själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint
+av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min
+broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta;
+de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag
+funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och
+genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag
+nu träffade dig här.
+
+- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och
+tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt
+ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom,
+sedan du förfriskat dig under mitt tak.
+
+Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans
+boning.
+
+Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den
+kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i
+välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros'
+och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt
+ärende.
+
+Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att
+till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros.
+Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes
+värden.
+
+Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten,
+emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare
+skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det
+sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de
+novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att
+uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i
+deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros
+styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och
+evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en
+väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son
+Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten.
+Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet,
+och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt
+avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser.
+
+Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion.
+Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens
+säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även
+missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt
+tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka
+vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst
+icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga
+däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt
+slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas,
+och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med
+den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade.
+
+Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till
+Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten.
+
+- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad
+beslutar du?
+
+- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där
+ingenting att göra.
+
+- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut,
+suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika
+djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd
+skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i
+hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke
+skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något
+stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig,
+rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du
+följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är
+jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i
+atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk
+eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är
+förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig--där
+de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och
+skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag
+säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare
+för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa
+använda dina gåvor och förspilla din lycka.
+
+- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i
+Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter.
+Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min
+broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig
+till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra
+nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du
+ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon
+övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist
+för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda
+slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar,
+såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma
+varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter
+emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den
+första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri
+varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus.
+
+- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade
+Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med
+tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon
+välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas
+förkovran?
+
+- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för
+slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar
+kyrkan.
+
+- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot
+himmelen.
+
+- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters
+uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och
+förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till
+vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både
+envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar.
+
+- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga
+villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare?
+
+- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag
+skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad.
+
+- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin
+fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i
+världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora
+sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt
+stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände
+ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar
+tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får?
+
+- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är
+Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden
+för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon
+icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon,
+om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra
+satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda
+medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga
+sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras
+övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då
+våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är
+kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon
+fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom
+bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende
+må komma och skövla den!
+
+- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem
+var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande?
+
+- En dotter till en av mina grannar.
+
+- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun
+och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även
+bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien?
+
+- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade
+Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han
+anvisade honom ett nattläger.
+
+Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros.
+
+Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till
+Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa
+sig för Eufemios' blickar.
+
+
+
+
+FEMTONDE KAPITLET.
+
+Kriget i Sunion.
+
+- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius
+till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt
+tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt
+läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för
+Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i
+krigskonsten, som han ej begrep.
+
+- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust,
+sade Olympiodoros.
+
+- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad
+att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min
+trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var
+emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har
+sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig
+fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att
+förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om
+sugfisken? Är han icke ypperlig?
+
+- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den
+efesiska Artemis' forna tempel.
+
+- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk
+gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva
+egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste
+kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle
+Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit
+oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra,
+Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan
+döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia,
+som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i
+sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
+vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen
+och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän,
+fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett
+silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en
+anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under
+fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min
+hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
+du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina
+bragder?
+
+- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
+dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig
+historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d.
+epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog
+några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss
+emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa
+det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes
+krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan
+jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!
+
+- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis
+endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
+menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.
+
+- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros.
+Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan.
+Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan
+tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg
+mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade.
+Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla
+himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina
+truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen
+återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och
+fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och
+ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra
+och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en
+härlig natt, min vän ...
+
+- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius.
+
+- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se
+en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar
+icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick
+att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup.
+Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina
+dåd.
+
+- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor
+icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade
+jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och
+planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till
+kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken
+alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och
+Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens.
+
+- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack
+papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än
+vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss
+de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom
+männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på
+höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till
+tjugu centurior--två tusen man.
+
+- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en
+historieskrivare?  Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst
+femtio tusen man.  Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än
+hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer
+mig med femtio tusen.
+
+- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens
+gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall
+tillskarva en orimlig lögnkrönika?
+
+- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara
+nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man.
+
+- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom
+endast ett ögonvittne förmår det.
+
+- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ...
+
+- Naturligtvis icke.
+
+- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
+vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius
+leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
+
+- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren,
+man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har
+på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den
+ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
+verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga
+sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva
+verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig.
+
+- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som
+genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag
+skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
+skicklighet och nästan ointagliga ställning.
+
+- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
+Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i
+sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret,
+fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar.
+Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
+lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min
+prokonsul.
+
+- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av
+detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna
+och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du
+varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det
+var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som
+befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den
+ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om
+förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur
+Homeros:
+
+  Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare.
+
+Jag hoppas att från denna stund få ensam råda.
+
+- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de
+upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän
+Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid
+Zeus, ödet leker med människorna.
+
+- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
+varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att
+Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock
+i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de
+vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en
+överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar
+sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något
+annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till
+lägret ...
+
+- Skönt, min vän.
+
+- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning
+till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O,
+Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man
+icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne!
+
+- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke
+förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla
+tider hans skugga!
+
+- Drickom även för hans sköna änka!
+
+- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon
+blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle
+fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans
+änka och för din seger, som är förspelet till min egen!
+
+- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene
+behag äro på väg att vinnas av en annan ...
+
+- Vad säger du?
+
+- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och
+trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att
+njuta dem ...
+
+- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.
+Vad menar du? Vem är friaren?
+
+- Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är
+kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!
+
+- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och
+märkvärdigaste, som finnes på jorden.
+
+- Du menar antingen Olympos eller Atlas ...
+
+- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som
+menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk
+avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke
+tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog
+för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus.
+
+Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog
+några order av sin befälhavare och avlägsnade sig.
+
+Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord:
+
+- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa
+min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ...
+
+- Jag vet ... det svagsinta helgonet ...
+
+- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att
+säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog
+av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ...
+
+- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den
+lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin
+förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon
+gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt
+icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot
+kristianernas elysium.
+
+- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att
+Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ...
+
+- Och denne arving är?
+
+- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och
+redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ...
+
+- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ...
+
+- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk
+hade förmått staten att låta sina vila ...
+
+- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av
+arvingar.
+
+- Kyrkan, Olympiodoros.
+
+- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan!
+
+- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman
+och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ...
+
+- Biskopen?
+
+- Biskopen och fältherren. Densamme ...
+
+- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning.
+
+- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos,
+uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår
+den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med
+uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet.
+Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit
+kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som
+bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som
+bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir
+Krysanteus' arving.
+
+- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig
+tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet
+sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk
+lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år
+ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft
+och aska!
+
+De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius
+anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde
+sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt
+tält.
+
+Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och
+ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på
+förposterna och fiendens ställning.
+
+Biskop Petros följde honom.
+
+Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av
+friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg
+kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och
+nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den
+drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag
+till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka
+anordningar.
+
+Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han
+skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med
+alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i
+morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina
+underbefälhavare.
+
+Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och
+omgjordad, även han, med svärdet.
+
+Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant
+den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var
+kylig, och kalla dimmor lågo över bergen.
+
+Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena
+efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten.
+
+Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på
+nybyggarne.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke
+överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid
+de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet
+bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i
+vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd
+skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade
+synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var
+det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar
+om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i
+deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av
+brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade
+förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan
+stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från
+Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna
+Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad
+bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som
+ånyo hade uppflammat över landet.
+
+Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom
+plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande
+herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten
+var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem;
+deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes
+utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den
+rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran
+- hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde
+med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de
+ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som
+tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan
+att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna
+händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand,
+att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga
+förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp
+för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.
+
+Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat
+motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade
+bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen.
+Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad
+genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till
+strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den
+förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända
+byar och dödade fränder.
+
+Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv
+måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att
+hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var
+bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och
+svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida.
+
+Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan
+de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som
+utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo
+ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga
+legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i
+fjärran och närmade sig Sunions berg.
+
+Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å
+folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville
+lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två
+raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som
+stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina
+eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge
+att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore
+hans.
+
+Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt
+i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan
+deras sak vore även honom helig.
+
+Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste
+hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under
+vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och
+övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de
+många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att
+stå i spetsen för motståndet.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full
+ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man
+lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap.
+
+Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare
+bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop
+Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de
+tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de
+omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och
+andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt
+att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända
+i den rättrogna kyrkans armar.
+
+De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de
+anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg
+till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara
+egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av
+hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa
+skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten.
+
+Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne
+förkastat fredsvillkoren som oantagliga.
+
+Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade
+lämnat detta svar.
+
+Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt,
+ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i
+trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den
+försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione.
+
+Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln
+Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den
+lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å
+de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och
+stundom deltog i handgemänget.
+
+Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på
+den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de
+förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga
+sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad
+förstärkning hunnit ankomma.
+
+Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne
+natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och
+angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i
+grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor.
+
+I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men
+skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och
+ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de
+annars kunde varda avskurna.
+
+Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät
+Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid
+ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare
+Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot
+Sunion» förtälja:
+
+»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat
+slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett
+skyndsamt återtåg.»
+
+       *       *       *       *       *
+
+Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där
+emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor
+voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats
+ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat
+Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde,
+över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom
+århundraden. Här tillbragte även Hermione natten.
+
+Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
+dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
+eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens
+bröd.
+
+Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst
+uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då
+sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi.
+Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga
+sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej
+överrumpling skulle äga rum.
+
+Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
+inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med
+sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris
+hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
+klok beräkning att spara de sinas liv.
+
+Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens
+krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
+byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade
+ett naturligt bord och lystes av två facklor.
+
+Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och
+redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det.
+
+Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden.
+
+Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke
+--men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i
+längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en
+motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska
+världsrikets tillgångar?
+
+Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat
+på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet
+bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst.
+Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga
+spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne,
+det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt
+sätt vittnat.
+
+- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke
+vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem,
+skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så
+länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer?
+
+- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en
+man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den
+sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld.
+Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och
+icke låta vår ära till skam varda.»
+
+- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och
+barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära
+våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara
+som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars
+altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det
+andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade
+dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad
+skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta!
+
+- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som
+ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog
+att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss,
+sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke
+vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de
+skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig
+från klipporna i havet. Jag känner de mina.
+
+- Ske Guds vilja! sade novatianen.
+
+- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår
+anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne.
+
+- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar
+i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en
+gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus
+och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore
+vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du?
+
+Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu:
+
+- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår
+utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än
+den att tillintetgöras under fiendens svärd.
+
+- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för
+mina ögon.
+
+- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man
+krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren
+vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen.
+
+- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den
+starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon
+tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den
+för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete.
+Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra
+kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare
+fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa
+vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss
+några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid
+kunna försvara oss i den ställning vi innehava.
+
+- Och sedan? sade den gamle David.
+
+- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna
+detta land.
+
+- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de
+närvarande.
+
+- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro
+bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som
+böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa
+flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola
+med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga
+vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som
+uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa.
+Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta
+med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning
+se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.
+
+- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra
+om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt
+många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare
+bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av
+dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.
+
+- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle
+donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det
+står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore
+att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att
+flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar
+jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än
+dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida
+och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara
+sagt.
+
+De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.
+
+Krysanteus fortfor:
+
+- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som
+råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av
+peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna
+skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd
+över havet till Afrika.
+
+Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo
+till vila, andra till sina anförtrodda poster.
+
+Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.
+
+- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här
+framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du
+skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å
+egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör
+du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga
+ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man.
+Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad
+därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och
+fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du
+skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och
+hava frihet att återvända till Aten.
+
+- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones
+skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna
+riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus
+Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat
+mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom
+verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon
+skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens
+odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor,
+Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är
+övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om
+världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste
+trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma,
+som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta
+ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra
+Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och
+levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga
+Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat
+rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta
+dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter
+någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort
+starkt intryck på Hermione.  Frukta ej, att detta ingivit mig
+harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
+hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den
+andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
+hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att
+bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på
+den väg, som du för henne utstakat.  Jag skall se det utan smärta,
+sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är
+heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till
+formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den
+oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra
+åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten
+skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din
+mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till
+rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en
+smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
+och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om
+en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
+att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta
+sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas
+i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej
+tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som
+kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var
+fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt
+oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min
+Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och
+kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit
+över våra gravar.
+
+Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars
+vila.
+
+Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna,
+att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar
+närmade sig lägret.
+
+Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom
+morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade
+det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin
+bestämda plats.
+
+       *       *       *       *       *
+
+När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i
+varandras åsyn.
+
+Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning,
+som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.
+
+Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken
+en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de
+kejserliga trupperna utbredde sig.
+
+På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den
+novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras
+stridsmakt samlad.
+
+Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade
+på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.
+
+För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne
+ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte
+sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen,
+lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri
+kunde göra utfall.
+
+Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga
+buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor,
+andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga
+bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det
+hade hjälmar och harnesk.
+
+På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i
+talrika skaror.
+
+De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den
+någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.
+
+När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över
+Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens
+strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda
+örnar och fladdrande fanor höjde sig.
+
+Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i
+djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de
+kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo
+trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning
+efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan
+om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde
+till dälden, voro besatta.
+
+Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne
+uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland
+dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under
+sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.
+
+Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:
+
+  Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
+  han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
+  Han krossar bågar, spjut och svärd,
+  de stolte digna till hans fot,
+  och bävande den hela värld
+  förstummas för hans vredes hot.
+
+  Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
+  och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
+  se vagnen stannar med sitt spann,
+  och dött är stridstrumpetens ljud
+  och sänkt i dvala häst och man
+  vid blott en vink av Jakobs Gud.
+
+Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig
+dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i
+dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes
+överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och
+av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i
+nybyggarnes krigsråd.
+
+- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något
+avstånd.
+
+- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.
+
+- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat
+ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att
+säga oss.
+
+- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en
+underordnad, förklarade Petros.
+
+- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och
+då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.
+
+- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått
+ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och
+det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i
+gång.
+
+Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.
+
+- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda
+din död.
+
+- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I
+föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i
+vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att
+tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna
+sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att
+leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som
+kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro
+endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare
+och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig
+genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi
+äro här två mot en.
+
+Novatianen släppte hästens tyglar och sade:
+
+- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och
+sägen er befälhavare detta.
+
+- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer
+svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och
+den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.
+
+Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke
+nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en
+stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom
+fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben
+sin röst och ropade:
+
+- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar,
+så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med
+svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit,
+och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en
+grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en
+basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt
+överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på
+berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika
+och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans
+kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig
+Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den
+styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta
+åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar
+om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem,
+till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige
+gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av
+brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva
+de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de
+fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig
+genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en
+gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar
+eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans
+smälek komma över mitt eget huvud.
+
+Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en
+underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna
+till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga
+slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i
+rörelse.
+
+- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe,
+den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett
+präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger.
+Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och
+i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige
+gubben med Heraklesklubban.
+
+Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från
+sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt
+förde dem till härens olika avdelningar.
+
+Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och
+tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta
+sina järnsmidda ryttareskaror.
+
+Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus
+Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte
+en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas.
+Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste
+det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.
+
+När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för
+att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket
+oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel,
+kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i
+denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av
+förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets
+ställning.
+
+I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under
+stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta
+bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.
+
+Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden
+på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de
+hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av
+nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd,
+och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan
+nedkastade i dälden.
+
+De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare,
+och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför
+bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade,
+vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.
+
+Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte
+från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda,
+samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom
+själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till
+ett ihärdigare och tungt vägande anfall.
+
+Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga
+försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller
+svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno
+av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att
+understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu
+anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när
+de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp,
+med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår
+manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de
+anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren,
+under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons
+svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.
+
+Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de
+kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno
+randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och
+klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de
+ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som
+förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare,
+som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men
+stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en
+fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som
+insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek
+från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala
+bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från
+legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart
+genombruten.
+
+Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de
+kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes
+avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu
+börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus
+var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta
+och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars
+uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
+fara att genombrytas.
+
+Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar
+och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.
+
+Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det
+ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.
+
+- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram,
+I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon
+och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att
+icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!
+
+Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden
+med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur
+legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar
+krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den
+del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg
+trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig
+nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga
+kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda
+inskriften: »Romerska Senaten och Folket».
+
+Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där
+nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens
+bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans
+röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och
+deras stridsraseri med ord sådana som dessa:
+
+- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo,
+såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona
+dem icke!
+
+Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus
+Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att
+angripa de upproriskes flank.
+
+Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen,
+och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i
+ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.
+
+Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i
+bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills
+osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken
+av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
+vanmäktigt.
+
+Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de
+gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna
+tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta
+svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från
+topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare»
+--så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större
+förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner
+eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
+fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och
+för århundraden förlora den.
+
+I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.
+
+De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver
+endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte
+intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i
+oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över
+förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo
+sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de
+sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
+voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
+på alla sidor funno sig omgivna.
+
+Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han
+väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma,
+hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en
+skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes»
+egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i
+spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än
+denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av
+hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät
+han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet
+nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt,
+och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front
+kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin
+förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela
+linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och
+donatisternas segerrop.  Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke
+förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan
+deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem
+höljd med slagna legionärer.
+
+Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två
+centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda
+besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för
+rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning
+gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.
+
+De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock
+behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida
+icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade
+flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med
+större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.
+
+Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar,
+huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.
+
+David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu
+genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på
+högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta
+legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen
+icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många
+soldater lagt sig på marken för att vila.
+
+David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han
+bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank
+stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över
+densamma.
+
+Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin
+anförare.
+
+Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen
+snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den
+oförberedde fienden.
+
+Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några
+minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.
+
+Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att
+mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande
+sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det
+palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.
+
+Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte,
+huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat
+sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior
+omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas
+slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint
+raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända
+hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras
+väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som
+genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra
+sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop
+företagit sig.
+
+Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som
+prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder
+framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna
+öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur
+av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa
+murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till
+sista man.
+
+- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss
+igenom.
+
+Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon
+överforo de fientliga skarorna.
+
+- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade
+han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden.
+Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola
+slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!
+
+Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde
+den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om
+möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett
+angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka
+ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till
+hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var
+David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion
+hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde
+kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en
+götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David
+till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.
+
+- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och
+giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd,
+har du händer ännu att föra ett vapen?
+
+- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri,
+att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
+Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en
+myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra
+landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull
+romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta
+henne. Du är i dag och för alltid dödens man.
+
+David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt
+hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar
+hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban
+träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.
+
+Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det
+sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De
+bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av
+raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig
+kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort
+knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid
+centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då
+framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara
+grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
+anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll
+själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den
+gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina
+herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom
+stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt
+inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare,
+medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
+föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.
+
+Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
+var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre
+lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till
+sin ställning på andra sidan dälden.
+
+Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De
+män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till
+större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus'
+befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde
+dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper
+tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer
+kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud
+och kejsaren.
+
+Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring
+förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade
+gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden
+fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper
+i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit
+av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I
+och omkring förhuggningen lågo högar av lik.
+
+Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade,
+sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i
+striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och
+uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater
+undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt
+avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.
+
+Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.
+
+Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig
+om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som
+stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes»
+angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av
+nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen.  Men nästa
+ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan.  De möttes
+i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som
+försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades
+snart av fallna män och hästar.
+
+Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus'
+befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess
+tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan
+försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga
+den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.
+
+- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och
+frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!
+
+Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa
+striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla
+återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius'
+hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten
+översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra
+av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i
+enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en
+ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på
+samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade.
+Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit
+under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över
+fältet.
+
+Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på
+marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet
+från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt
+nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
+hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens
+bröst och sade:
+
+- Så trampar kyrkan hedendomens hydra.
+
+
+
+
+SEXTONDE KAPITLET.
+
+Slutet.
+
+
+En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios
+hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med
+ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan
+bevittnat ett samtal dem emellan.
+
+Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
+Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.
+
+Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul
+strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty
+fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
+framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av
+ögonhåren.
+
+Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av
+segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande
+förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära
+han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att
+åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska
+homoiusianers läppar.
+
+När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i
+Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet,
+rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt
+utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde,
+Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en
+avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den
+sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i
+Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på
+slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera,
+men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats
+av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran,
+somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter,
+som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa
+voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett
+en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och
+mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes
+nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen
+hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och
+bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.
+
+Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom
+lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han
+förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade
+tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.
+
+Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit
+till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma
+Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska
+palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne
+sades ådagalägga en systers varma deltagande.
+
+I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten.
+Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans
+bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till
+kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära
+den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända
+genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från
+barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även
+varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och
+föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.
+
+Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes
+allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad
+med kristna kyrkan.
+
+Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av
+andäktiga åskådare.
+
+Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus'
+hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som
+förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt
+Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones
+person.
+
+Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.
+
+Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av
+de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor,
+som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde
+han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det
+fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till
+Aten.
+
+Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med
+honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det
+var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska
+prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade
+mycket att leva för.
+
+Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få
+tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en
+äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.
+
+Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets
+kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans
+nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den
+förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.
+
+Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för
+mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens'
+ädlare broder.
+
+Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios
+samtalande.
+
+- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i
+det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.
+
+- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk
+ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione
+det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju
+indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.
+
+- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är
+det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti,
+särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin
+röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet
+understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra
+kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna
+homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma
+till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare,
+tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga
+i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och
+nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet.
+Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor
+som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När
+fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos,
+framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att
+kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av
+nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts
+efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna
+vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens
+avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här
+mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att
+begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med
+broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att
+genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.
+
+- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas,
+att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare,
+för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides,
+med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?
+
+- Utan tvivel är detta deras beräkning.
+
+- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.
+
+- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den
+omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför
+den kristna församlingens gemenskap.
+
+- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.
+
+- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor
+undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr
+av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika
+mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull,
+att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna
+till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.
+
+- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för
+att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?
+
+- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty
+hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga
+att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall
+krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att
+Hermione är mogen för nådens anammande.
+
+- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.
+
+- Jag vet det.
+
+- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...
+
+- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras
+omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras
+anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga
+kräva detta.
+
+- Du har rätt, min fader.
+
+- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia,
+som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min
+olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon
+skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger
+förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall
+bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas
+till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde
+återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas
+honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern
+lätt.
+
+- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar
+äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas
+icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr
+kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne
+Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens
+nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar.
+Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och
+döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör
+underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt
+densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.
+
+- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag
+överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår
+framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar,
+att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...
+
+- Min fader ...
+
+- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.
+
+- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...
+
+- Så skall döpelseakten likväl äga rum.
+
+- Ah!
+
+- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans
+väl.
+
+- Du har rätt.
+
+- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes
+son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt,
+Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.
+
+- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är
+således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna
+din hjord?
+
+- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå
+till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.
+
+- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din
+välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och
+kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!
+
+Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.
+
+- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad
+ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och
+för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till
+biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus
+själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.
+
+- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken
+orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför
+sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi
+bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan
+du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min
+ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i
+dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är
+nu slutat. Gå att sköta dina plikter!
+
+Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.
+
+Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män,
+som nyss anlänt från Rom.
+
+Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare
+till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att
+samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den
+ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.
+
+Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten,
+vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
+Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
+prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat.
+Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon
+från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över
+världen.
+
+De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med
+Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde
+rum efter solnedgången.
+
+Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader
+biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
+efterträdare på den romerska biskopsstolen.
+
+Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej
+blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats
+i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen,
+som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.
+
+Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla
+kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån
+var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för
+romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.
+
+- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian
+skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som
+strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?
+
+- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
+
+- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna
+svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i
+själva verket undanröjd.
+
+- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?
+
+- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
+är den stränge homoiusian, som man förmenar.  Detta rykte är
+isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
+trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han
+bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta
+tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta
+rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon
+pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i
+världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att
+han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka
+homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska
+bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.
+
+- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
+Eufemios.
+
+- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett
+andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes
+till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros
+är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster
+tillfalla honom.
+
+- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.
+
+- Visserligen ...
+
+- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus
+själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa
+hovets vink.
+
+- Du misstager dig, sade främlingen.
+
+Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång
+ingalunda tryggad.
+
+- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är
+ju förvånande!
+
+- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat,
+att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som
+osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.
+
+- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.
+
+- Är penningen.
+
+- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.
+
+Han tillade högt:
+
+- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i
+stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna
+anhängare och röster ...
+
+- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och
+orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom
+köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför
+icke bespotta det!
+
+- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.
+
+- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?
+
+- Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant,
+att Petros gjort ett sådant köp.
+
+- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade
+främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa
+brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt
+påstående.
+
+De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet
+av porten brinnande fackla.
+
+Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars
+handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste
+hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne
+utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart
+Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en
+betydlig penningsumma.
+
+- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster,
+som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar
+tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt
+ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det
+vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.
+
+- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande
+grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros
+vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han
+för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade
+ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.
+
+- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis,
+ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och
+förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans
+egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans
+efterträdare ...
+
+- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.
+
+- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl
+mycket sägande blick på mannen.
+
+- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har
+ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.
+
+- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den
+tillfrågade.
+
+- Du?
+
+- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också
+endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig.
+Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara
+utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din
+bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!
+
+Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande
+händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad,
+som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.
+
+Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat
+sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.
+
+Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna
+det, men främlingen sade:
+
+- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom
+ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig.
+Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med
+frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.
+
+Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
+pergamentet och stoppade det i sin gördel.
+
+- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du
+gör din skyldighet ...
+
+- Jag har lärt att lyda.
+
+- Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser
+om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.
+
+- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.
+
+- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den
+atenska församlingens gemensamma fördel ...
+
+Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:
+
+- Och när du insett det, att du handlar därefter.
+
+- Detta är min skyldighet.
+
+- Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet?
+
+- Så långt som mina krafter.
+
+- Och huru långt dina krafter?
+
+- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina
+släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på
+lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen
+av den lydnadsed han som präst hade svurit.
+
+- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det
+rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga,
+när du svarar!
+
+- Att han själv låtit utsprida det.
+
+- Betvivlar du dess sanningsenlighet?
+
+- Jag vet icke, vad jag skall svara.
+
+- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till
+nicæanerna?
+
+- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders
+helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke
+blott homoiusion, utan Kristus själv.
+
+- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av
+Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han
+skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin
+vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol.
+Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon
+finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
+två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom.
+Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!
+
+- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall
+nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.
+
+- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf,
+fortfor den utskickade.
+
+- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot
+himmelens sky, tillade Eufemios.
+
+- Det blir en olycka av oberäkneliga följder.
+
+- Tyvärr, du har rätt.
+
+- Vi måste fördenskull förekomma henne.
+
+- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?
+
+- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med
+fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.
+
+Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.
+
+- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den
+utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!
+
+- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som
+kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ...
+han har bevisat mig otaliga välgärningar.
+
+- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke
+vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att
+glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta
+annars oundvikliga skamliga avfall.
+
+Eufemios teg och suckade ånyo.
+
+- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör
+ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste
+son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ...
+
+- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som
+beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist
+erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.
+
+- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets
+vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av
+sin helgonglans.
+
+- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.
+
+- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig
+mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett
+nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.
+
+- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.
+
+- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.
+
+- Ske Guds vilja!
+
+- Det nödvändiga måste ske snart.
+
+- Jag inser det.
+
+- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att
+säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att
+tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin
+förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.
+
+Eufemios teg.
+
+- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?
+
+- Ja.
+
+De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
+palatset.
+
+Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom.
+Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora
+världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående
+viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i
+Konstantinopel och Rom.
+
+       *       *       *       *       *
+
+En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde
+sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
+och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför
+porten väntande vagn och köra därifrån.
+
+Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar
+fallande regnet nästan folktomma.
+
+En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess
+port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det
+fallande regnet, smögo därifrån.
+
+En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma
+steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava
+igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt
+och stämplat av djup oro.
+
+När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom,
+frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren
+under hans frånvaro besökt biskopen.
+
+Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens
+studerkammare.
+
+Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid
+och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som
+tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att
+övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen
+skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
+
+När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
+en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
+
+Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder,
+som var närvarande, att avlägsna sig.
+
+Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig
+nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga
+förrättningen i storkyrkan.
+
+Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
+ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen
+hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros'
+ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans
+ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett
+uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans,
+ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
+
+- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i
+orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över
+sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
+
+- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det
+är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans
+iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort.
+Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor
+biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du
+illamående?
+
+Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
+
+- Döpelseakten! Huru har den avlupit?
+
+- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag
+tvekar att till dig framföra ...
+
+- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
+misstankar och vägrat infinna sig?
+
+- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i
+sällskap med den ädla Eusebia ...
+
+- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten?
+Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna
+vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
+underkasta sig dopet.
+
+- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två
+vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade
+knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...
+
+- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
+
+Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och
+tydlighet!
+
+- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur
+buro inga frukter ...
+
+- Jag vet det.
+
+- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade
+därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade
+menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en
+ceremoni.
+
+- Jag vet det.
+
+- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud,
+att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning
+för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av
+Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom
+Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur
+djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst
+var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med
+filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk
+både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
+en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende,
+ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom
+av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn
+och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som
+kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans
+evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den
+helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag
+kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att
+draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla
+Eusebias systerliga kärlek?
+
+- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
+
+- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta
+ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den
+sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av
+våra bemödanden ...
+
+- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt
+askgrå ansikte.
+
+- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har
+hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga
+förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
+dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen.
+Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att
+övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde
+liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla,
+och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione
+att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då
+tillika kunde förrätta sin bön.
+
+- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
+stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med
+kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:
+
+- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i
+händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för
+bägaren till min mun!
+
+Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
+märkbart.
+
+- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.
+
+- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din
+berättelse!
+
+- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia
+och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din
+befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det
+vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi
+uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
+Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat
+öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka,
+som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket
+mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde
+henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
+lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin
+vägran ...
+
+- Och sedan?
+
+- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
+förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin
+början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
+däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne
+med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen
+skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige
+Klemens hade stört den.  I sitt förvirrade själstillstånd hade han
+givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville
+befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
+något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min
+fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i
+Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
+ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den
+döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!
+
+- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
+soffan, men sjönk tillbaka.
+
+- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då
+Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem,
+som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i
+sin barm.
+
+- Ah!
+
+- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo
+häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och
+skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
+Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
+
+Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen
+försjunken i oroande tankar.
+
+- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt
+uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
+skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den
+i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra.
+Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den
+klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall
+sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
+skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda
+syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till
+vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet
+utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka
+självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna
+uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även,
+att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga
+rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under
+dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt
+härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att
+icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken
+det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i
+morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter
+avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
+
+Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros'
+ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått
+uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade
+sig.
+
+En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så
+betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros
+kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
+Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar.
+Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och
+ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
+Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för
+handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela
+världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt,
+att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
+genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven,
+som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
+
+Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig
+med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av
+samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon,
+kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan
+medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
+
+Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
+endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
+mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
+
+Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det,
+att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna
+underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte
+livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror.
+Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till
+emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle
+vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när
+det ankommit till biskopliga palatset.
+
+En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som
+utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla
+i lysande ämbetsdräkter.
+
+Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess
+ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
+ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade
+korat honom.
+
+Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade
+honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att
+ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan
+medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.
+
+Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till
+studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos
+honom.
+
+Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
+fönster.
+
+Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava
+vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
+värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som
+Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina
+medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro
+oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.
+
+Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade
+Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för
+den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
+
+Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu
+var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans
+hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han
+hade en aning.
+
+Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg
+medlen och målet klart för sina ögon.
+
+Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
+brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad,
+okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin
+ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
+
+Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande
+tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en
+gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med
+stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart
+försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville
+utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade
+elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och,
+byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka
+sin spira över alla tider!
+
+I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en
+stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande
+tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen
+med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande,
+lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid
+det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan
+mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
+förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde
+honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en
+viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
+att efterkomma befallningen.
+
+Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
+och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy
+skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände
+sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de
+nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte
+kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja
+--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek
+av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
+
+Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne
+efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny
+prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på
+hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens
+beskaffenhet och utgång.
+
+Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
+sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade
+numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning
+till mötes.
+
+Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för
+att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i
+en sådan stund.
+
+I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
+tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att
+denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
+till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
+
+Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen,
+vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den
+sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville
+det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga.
+De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom
+Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De
+samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem,
+att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som
+voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade
+knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga
+dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom,
+men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över
+tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet,
+försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han
+slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans
+hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var
+verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans
+oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en
+verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till
+Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i
+henne.
+
+Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften
+framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
+hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och
+förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på
+medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
+av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och
+slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade
+honom död.
+
+Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans
+ögon.
+
+Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars
+gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den
+följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
+ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny
+uppståndelse ifrån de döda.
+
+Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som
+genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om
+att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och
+förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under
+namnet den helige Petros av Aten.
+
+Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas
+som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och
+verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de
+enda rena.
+
+Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en
+kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös
+lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv
+genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han
+förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och
+svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.
+
+Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit.
+Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en
+nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.
+
+Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga
+prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse,
+men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans
+och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i
+Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den
+kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som
+kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora
+striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.
+
+Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan
+över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och
+Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag
+har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras
+sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för
+vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska,
+religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke
+längre förtvivlat utan med segervisshet.
+
+
+
+
+Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
+
+
+Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs
+ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och
+Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet
+av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.
+
+Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles
+framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga
+ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I
+detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs
+teologiska strider under det nästa årtiondet.
+
+Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte
+upplagan.
+
+Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte
+1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de
+senare upplagorna retuscherade.
+
+Romanen är översatt i följande tolkningar:
+
+The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.
+
+Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.
+
+Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen
+von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.
+
+Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.
+
+Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg
+för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O.
+A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman.
+
+                                                         KARL WARBURG.
+[1] Till sjätte upplagan 1898.
+
+
+End of file.
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 10117 ***