diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:33:55 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:33:55 -0700 |
| commit | db24966f2c03417449d72d415b8363bc6c81f025 (patch) | |
| tree | 9af72e9649edce39ed9f1263c31a6141e81399dc | |
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 10117-0.txt | 18940 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/10117-8.txt | 19362 | ||||
| -rw-r--r-- | old/10117-8.zip | bin | 0 -> 385210 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/10117.txt | 19363 | ||||
| -rw-r--r-- | old/10117.zip | bin | 0 -> 384247 bytes |
8 files changed, 57681 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/10117-0.txt b/10117-0.txt new file mode 100644 index 0000000..311366b --- /dev/null +++ b/10117-0.txt @@ -0,0 +1,18940 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 10117 *** + +"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer +Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily +newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", starting in +February 1859. It also appeared as a book later the same year, with +the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, +"The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish +editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works +("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish +literature historian Karl Warburg (1852-1918). + +This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's +digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the +author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, +available at http://runeberg.org/atenaren/ + +This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set +(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut). + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ + +_________________________________________________________________ + + Skrifter av Viktor Rydberg + V och VI + + Den siste atenaren + av + Viktor Rydberg + + Nionde upplagan + + Stockholm + Albert Bonniers förlag + + Stockholm + Alb. Bonniers Boktryckeri 1914 + +_________________________________________________________________ + + Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund + tillägnas detta arbete + av hans vän + Författaren. +_________________________________________________________________ + + + +Innehåll / Table of Contents + +Förord till de två första upplagorna + +Första Boken. +1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan +2. Möten på torget +3. Delfi. Orakelspörjarne +4. Krysanteus +5. Hermiones natt i templet +6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset +7. Petros +8. Pelarhelgonet +9. Filosofens hem +10. Filosofens hem (forts.) +11. Rakel +12. Början till ett sorgespel +13. Sorgespelet +14. En orgie +15. En uppståndelse från de döda +16. Under den nye kejsaren + +Andra Boken. +1. Ett år därefter +2. Petros och Baruk +3. Teodoros +4. Mötet +5. Skeptikern +6. Karmides och Rakel +7. Klemens och Eusebia +8. Krysanteus återfinner sin son +9. Anden och Köttet +10. Hos Myro +11. Likhuset +12. Bröllopet +13. Dagen därefter +14. I Sunion +15. Kriget i Sunion +16. Slutet + +Utgivarens tillägg och anmärkningar + + + +Förord till de två första upplagorna.[1] + +Broder Hedlund! + +Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet +på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta +karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i +gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska. + +Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du +förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, +Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan +vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så +tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din +tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, +genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten. + +Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag--lika +litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det +kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall +det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig +som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och +mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i +krigarens lovliga uppsåt att såra och döda. + +Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en +allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller +den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är +delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas +ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras +--en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva +naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna +oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn +och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. +Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon +skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen +känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den +tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid +människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja +lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande +världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket +civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel +ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska +intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene +tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke +guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare. +Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten +under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det +förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga +uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena +i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse, +»fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för +Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade +Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin +diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även +vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot +upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten +strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i +statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan +till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro +formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda +i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre +makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets +dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den +hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. +Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, +föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. +Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det +till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan +detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat +än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår +varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar. + +Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid, +som i många hänseenden var lik vår egen--som hon, framställande en +tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna +desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika. + +Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och +kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då +striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga +området. + +De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning +förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen, +vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i +kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren +andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett +bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet. + +Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel rädda, +betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna världen i +ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade avlelse, man +upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som härflutit ur +en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de +protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran», om en +»stark bekännelse», man vill skapa ett heligt prästerskap, ett +medlareämbete mellan Gud och människan, och man försöker med +hokus-pokus att uppfriska tron på djävulen. + +Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt +att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat +sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon +ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta +händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, +vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer, +som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga +revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt, +en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför +honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror, +att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter +i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till +den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett +lika svart tusch som jag. + +Göteborg den 8 september 1859. + +Din tillgivne vän + +Viktor Rydberg. + +[1] Detta företal, som jag skrivit calidus juventâ, men vars +grundstämning aldrig försvunnit inom mig, har varit uteslutet ur +följande upplagor, men meddelas med några få oväsentliga ändringar här +på nytt, om ej för annat ändamål, så som bidrag till en själs inre +historia.--Förf:s not till femte upplagan. + + + + +FÖRSTA KAPITLET. + +I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan. + + +- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son? + +- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska +hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga? +Ämnar du sysselsätta dig med mytologien? + +- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar jag +åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en sådan +son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära. Hans +binamn har jag redan färdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ångerguden, +den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, är han ännu icke född, +denne bedrövlige gud, så torde han snart skåda dagsljuset, eller behagar +det honom att, i likhet med sin fader, låta sig föda på nytt; ty mitt +huvud, jag känner det, är havande med honom. + +- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför +skulle då icke Olympiodoros.... + +- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, +träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och +hammaren i handen. + +- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska +fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att +inandas honom. + +- Ah!... Du har rätt. Morgonstunden är härlig--en naturhistorisk +upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan? + +- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med +vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande +Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till +Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is. + +- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå, +Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan! +Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter. + +- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade +Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste +honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, +Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min +kappadokiske Akilleus. + +- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du +drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad +daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och +strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln, +falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som +skuggor, vankande vid Letes strand. + +- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en +märkvärdig man.... + +- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen. + +- Jag menar nu icke den egenskapen.... + +- Vann han även i natt? + +- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ[1] +såsom han kallar dem. + + [1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska rafflare. + +- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är +beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande +Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste +snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan +Karmides?) + +- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans +förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan +man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt +på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned +emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade +slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga +försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en +kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som +en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med +majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid +skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och +fortsätta dryckeslaget.... + +- Nåväl, och brevets innehåll? + +- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, +naturens gåta! + +- Jag förmodar, att Julianus.... + +- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring. + +- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag +utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din +gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron. + +- Alldeles. + +- Men Myro och Praxinoa? + +- De följa med. + +- Härligt! + +- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme +efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis. + +- Gott! + +- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer +att tillgå enkelt och lantligt. + +- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall +med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur +samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, +fördömde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i +detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde--en +ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i +ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och +ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris +likaså; herde var + + »Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde, + skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar: + herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene + steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar: + Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham + kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2] + +[2] Teokritos. + +- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till +krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, +stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien? + +- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar. + +- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda. +Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du +väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst. + +- Det kan du göra tryggt. + +- Jag hoppas det. + +De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av +dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka +staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan +infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto +därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält, +njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och +Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is, +styrde de sin kosa till torget. + +Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som +det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att +timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och +korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar +och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst. +Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor, +utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de +långa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska +klippare, betade bakom dem--fängslade ögat med anblicken av +citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar +störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i +hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes' +kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar, +utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner +ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar +voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt +personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den +fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med +sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna +förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln +var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare +mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än +fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande +människor--kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska +rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från +öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien, +juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade +välklädda avnämare av båda könen. + +Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade +hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de +unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så +tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och +tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående +grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide, +än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från +olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag, +från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De +främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att +skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, +livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med +sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest +bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han +var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös +yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda +kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin +ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet +hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd +svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för +det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn; +samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från +Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik. + +Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget. +Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon +fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i +plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen. + +- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade. + +- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, +tills han försvunnit i vimlet. + +Svaren ljödo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. -- +Filosofen Krysanteus, ärkehedningen. + +Det sista av dessa svar kom från en kristian. + +Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter +därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den +brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska +gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. +Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att +feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra, +utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt +uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé +--och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många +atenare, som älskade morgondrömmar--återvann såsom genom ett +trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess +minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad. + +En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel +eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, +skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och +Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas +matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster +solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans +bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot +belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla +skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek +för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag, +ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden +grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av +vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, +som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta +högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo, +med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid +hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens +väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva, +drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den +minnesrika platsen. + +Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos +nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å +torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos +dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu +beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits +utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som +även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga +världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred +tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande, +mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till +Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i +stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro +romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten +för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av +Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för +romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av +tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, +Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en +triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, +nedbrutits,--ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda +staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av +heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon +äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt +vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan +gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. +Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes +Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu, +där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat +henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar +bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma +pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av +höga, övermänskliga skepnader befolkade! + + [3] »Jag tror, emedan det är orimligt»--ett uttryck, som tillskrives + kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form + återfinnes i hans skrifter. + +Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen +kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande +ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot +Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa +aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon, +jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom +Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud, +över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under +hennes fötter. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Möten på torget. + + +Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid +marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och +vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan. +Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk, +kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom +förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid +Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro +kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren +och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom +samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista +äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda +villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade +äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en +klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed +Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens +djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för +det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna +sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor. +Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen, +av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att +fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som +verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel, +byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns +under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla +religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande, +genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse +än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den +mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda +räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och +historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av +en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon +försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla +dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt +liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för +glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och +lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände +sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den +brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt +övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga, +sönderslitna tid. + +Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av +gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes, +skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol, +överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens +och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas +skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en +allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda +i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser +inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i +asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts, +blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i +vilka förnäma kristinnor vilade--allt detta, skridande förbi ögat, +medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop. + +Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, +antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna +stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än +blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades +byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller +värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person +än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro, +hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar +tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides, +huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik +kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad +gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över +den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken +signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en +sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast +kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och +pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han. +Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna +ingalunda uppbygglig anblick. + +- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn +skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om +jag måste se dessa olyckliga ansikten. + +Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga +artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt, +som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska +övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i +marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade +själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig +blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela +hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar +vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande, +men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar. + +- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares +betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln. + +- Var? + +- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med +damen i densamma. + +- Riktigt. Jag ser honom. + +- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den. + +- Aha!... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han +på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll +en av ynglingarne. + +- Det vore icke underligt, anmärkte en annan. + +- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta +varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina +försök att omvända dig? + +- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är +mycket ombytlig.... + +- Och du är själva troheten! + +- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt +i sikte. + +- Se här är Myro! Nå äntligen!... Välkommen, du fjärde bland +Behagens gudinnor! + +- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!» +deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som +hotande kretsade i grannskapet av hans mun: + + »Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga + band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats + ömma trånad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid vår + sida!»[1] + + [1] Sapfo. + +Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade +upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror, +och tåget satte sig i gång. + +Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru +det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides' +vänner varit elak nog att framkasta en förmodan. + +Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och +personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den förste i +andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet +att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla räknar filosofen +Senekas bland sina yngre namn och styrker hans härkomst från en redan +i republikens dagar ansedd släkt. Annæus Domitius' mantel är stickad +med palmlöv och stjärnor; stövletterna, som utmärka hans +rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos +nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola antingen utmärka hans höga +börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ovan månen, i +grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom Annæus Domitius är kristian +och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en +hälsosam varning därom, att »under månen, den omväxlingsrike, bodde +ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne finnas där, deras +betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat +med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd, +samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om +fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå +varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad +faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte uppbär godlynt +överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och kloka. Rouéen, +gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus Domitius, såvida +icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna ännu nöjet av den +sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier, +eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om +nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle omfatta teologien +och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus' profil är kraftig, +och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna liv +och uttryck åt denna fettmassa. + +Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än +oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med +örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia +är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de +rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2] +biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall +predika. Hennes dräkt är botgörerskans--och vad den kläder henne +väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den svarta klädningen, +som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke +ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som +bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika +junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten +förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, då +hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena, +halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter, +ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på +nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en +enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade +sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och +den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind, +annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty +blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av +en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen, +lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa. + + [2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna berättelse delad i + tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra: homousianernas + och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens skuld, att dessa + flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i, men det är under + sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han ber läsaren lägga + vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet, så att de icke, + till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag kunde + visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå de ha + segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men segerns + altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens skyldighet att + offra på dess spillror. + +- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick +svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan +(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen +av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med +teologien? + +- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, +bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:--Dessa +statssaker jäkta mig till döds. + +Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin +hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att +svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina +hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo +sig hans uppmärksamhet. + +- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det +rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du +katekumen. + +- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid +helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack, +när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i +vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så +lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna,--ah, du anar icke vad +som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning. + +- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret +vandrande ynglingen. + +Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke +prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst. + +- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och +Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus, +den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke +fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade +anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver. + +- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin +ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker +oss emellan! Du minnes det? + +- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro +homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av +samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan +like? + +- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde +prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande! + +Prokonsuln fattade och kysste hennes hand. + +- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud, +Atanasios, varit sedd i dessa nejder? + +- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka +befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom? +O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom. + +- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade +sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från +Konstantinopel? + +- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret på +sin mun. + +Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes +hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där +prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad +Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll. + +- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning. + +- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia! + +- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren? + +- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över till +kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia, göm +denna hemlighet i djupet av din själ! + +Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam +blick till himmelen. + +Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste +han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros. +Meddelandet var också avpassat därefter. + +- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för +att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen? + +- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men +statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen! + +Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans +grannskap. + +- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig. + +- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för +tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag +redan biskopen och klerkerna. + +Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de +präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen +fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste +sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och +drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter +gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång. + +Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans +grannskap. Denne smög ett brev i hans hand. + +- Var? frågade prokonsuln. + +- Mitt emellan Aten och Korintos. + +- Gå! + +Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt, +och genomögnade hastigt överskriften. + +» ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern +såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!» + +Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna +och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina +präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken +att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna +befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg +och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva +vägen. + +Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år, en +bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i varje +drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan +anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp +och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl +danad, munnen stor, men skönt bildad. + +Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen +till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln +över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt, +med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga +vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades, +när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande +självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar. + +- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet +motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig +under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid +besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till +fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne. +Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar. + +Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och +skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens +gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar +satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln +vandrade i motsatt riktning över torget. + +Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den långa +gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de +skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro +även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo +det lättfärdiga tåget. + +- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en +gammal utsvulten atlet. + +- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och +fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade +händerna. + +- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med +hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig +till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen +mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som förlade +hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i sin +nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst +icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag tillfälligtvis +har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen +(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), så avstår +jag det med nöje åt en ädel främling ... + +Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte +rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens +grannskap. + +- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i +det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides, +min vän? Såg du honom? + +- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över +Teseustemplet? + +- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar. + +- Så hör då! + +Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på två +personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på ena +armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre en +kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande +ord: + +- Du är Batyllos, olivhandlaren? + +- Ja. + +- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl aldrig. +Varav kommer detta? + +- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som +halta mellan ordets sanning och Arios' lögn. + +- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela +Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag? + +- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han +ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade +sig. + +- Demofilos, ser du molnet nu? + +- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska. + +- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften. + +- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus.... + +- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig +omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig +kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron, +vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja +sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas +icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset! + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Delfi. Orakelspörjarne. + + +Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor +omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande +--och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första +gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig +eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle +gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett +varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade +närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna +högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar +sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i +skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan. + +Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring +genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne +finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till +orakeltemplet. + +En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen +en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan +inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för +pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett +maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi +sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av +blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för +dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med +häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot +himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare +höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De +övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med +bilder av en skräckfull natur. + +Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av +offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom; +myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av +dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi, +emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i +Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne, +men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras +säkerhet. + +Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år, +en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen +gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma +individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende +bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig +mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och--vad +som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett +märkvärdigt uttryck åt hans anlete--valken under ögonbrynens yttre +bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan +pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner +detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något +glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad), +mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt +var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än +hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den +klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en +marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus +och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle +gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet. + +- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som +höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På +henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade +dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro +då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som +kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt +skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan, +förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras +toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan.... + +Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder +olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur +ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana +lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna. + +Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar. + +- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag +vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat +uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och +himmelen är klar och ren kring hennes hjässa. + +- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna +ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till vänster, +där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under +namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter +rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne, +gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek +likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla +våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess +gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och +vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg. +Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam +odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det +Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, +styrkans och skönhetens segrar. + +Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en +under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska +pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat +det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i +underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda +främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i +slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång. + +Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från +orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens +branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad +Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska +segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över +bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till +dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade +kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under +träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som +gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en +grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes +lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad, +han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade +sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm, +ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång +talat till folket i Aten. + +Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade +igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom--tyst genom +århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor +sökte stöd emot dess fallna pelare. + +Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna +berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan +Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna +glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt +språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt +lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande +männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid +namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i +deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då +den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor +förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri +anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten +och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och +oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager +är symbolen för deras strider och segrar. + +De vitklädda vandrarne--fadern och hans dotter--stego på en +förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen +och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En +ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess +bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande +på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat +över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad +genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor +över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom +med vördnad. + +- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten. +Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt +enda barn. + +- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert +ärende att se helgedomen? + +- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än +skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava +kommit för att rådfråga oraklet. + +Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.--Vet du icke, sade +han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa +sinad? Den sista prästinnan är längesedan död. + +- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast +pytian är död, lever den siande guden evigt. + +- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en +blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i +dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon +uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från +självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en +enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick +är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för +världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på +oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför +förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just +detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon--varur han förklarade det +svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig. +Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande +genomträngd ton: + +- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som +Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm? + +- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade? + +- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret, +icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill +tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är +icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre +ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje +jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens +öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga. +Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med +majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet +och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi +hit, jag och min dotter. + +- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes? + +- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som +kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska +tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led +Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i +templet! + +Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes +faders samtal, sade nu:--Vördnadsvärde man, uppfyll min faders +önskan! + +Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade: + +- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på +en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens +mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter +ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten +besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din +dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det +likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna +vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken, +bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser +och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten. +Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser. +Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa +månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för +mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig +åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen +mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel. + +Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till +ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den +enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt +Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord +med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska +blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle +smycka sig. + +Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den +närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det +rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer +därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de +övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan +ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag +under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig +här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat +honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket +för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa +rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan +förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den +fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista +omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen +hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte +mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu +tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort +nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och +ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp +soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty +hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde +det aldrig. + +Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria +njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en +grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes +grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom +ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes +skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring, +murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en +mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av +Aten och hans dotter. + +Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu +talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit +sitt namn? + +Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att +besvara. Han genmälde:--Hören följande orakelspråk, givna en man, +som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om +Jesus: + + Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja + svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens + själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar. + +Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död, +svarades genom pytian: + + Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden: + lida är allas del, att himmelen vinna den frommes. + +- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem +i sin bok emot kristianerna. + +- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren? +frågade Hermione. + +- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid: + + Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt + gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt + ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt. + +- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare +kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än +med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna +nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg +till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad, +som den vise från Judalandet. + +- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det +gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios +berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i +hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden. +Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela +traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig, +att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och +formlösas hav,--det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något +stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i +det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad +han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i +en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel +ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar +människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans +förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder +sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien, +rotfast i världsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom. +Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar +han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets +röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden +till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är +en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som +världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos +alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika +fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé. + +Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende +lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt +ordet och sade: + +- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen, +när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna +förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa +bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring, +omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer +och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter. +Är det ej så, min fader? + +Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste +hennes panna. + +Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning. +Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan +skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till +den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och +böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande, +fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då +skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska +ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i +templet, avvaktande uppenbarelse. + +När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på +sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en +förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död. + +Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att +den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt +system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras +undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme +omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i +vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade +honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken +på sitt övergivna tempel. + +Herakleon sade: + +- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en +skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu +leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock +endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då +skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även +detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall +varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och +antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om +den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast +anföra följande: [1] + + [1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos. + +Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på +ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då +skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var +kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu +vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det +tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en +egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv +greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig, +förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät +förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så +tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man +överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av +god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade +vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När +skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet +lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern +av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är +död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med +undran blandat suckande. + +I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne +till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde +en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och +betydelse. + +En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern +Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta +ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring +världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix +ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från +samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för +sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3]. Ty små +ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men +vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri, +att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel, +långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga +andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att +tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och +konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga +olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande +människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det +skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det +lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas, +som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig +över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den +okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på +en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och +driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de +icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför +våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler +plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter +uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades +genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket +likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta. +Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann +i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur +den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den +obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu +över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den +företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor, +magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana +var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka; +nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder +vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos +människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de +tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en +stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna +förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt +min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag +hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för +att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid +den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne +trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och +ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i +människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin +motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras +och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade. +De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda--det +säger själva myten--de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan +är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda. +Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa +väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och +glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade +brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och +odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons +bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna, +övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre +jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet +av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om +konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det +nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former +framställbara skönhet. + + [2] Tacitus. + [3] Plutarkos. + +Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten. +De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem +gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller +demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras +egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i +samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna +verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava +återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets +källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare +den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina +böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka, +voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga, +därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav +sinnlig form i denna utsaga av en najad: + + Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan + ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten. + Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio + levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda, + vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar. + +Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade +ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med +någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske +fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle +tarvade vila. + + + + +FJÄRDE KAPITLET. + +Krysanteus. + + +Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en +man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan +handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer +utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus +ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi, +störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda +tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista. +Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid +icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det +yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid +Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans +tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen +kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna +biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som +naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen +kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en +äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden +härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i +en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i +prakt och vällevnad. + +Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg +ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig? +Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans +skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans +slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit +ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då +klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man +vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det +närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina +inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet, +och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor +och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad +och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu +år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för +nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina +ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens +självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor +del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina +frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar +vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det +närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände +visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga, +där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den +följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren +icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var +lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka +till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga +avgiften--»nässkatten»--steg under kejsar Konstantius' tid till 26 +guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott +och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu +bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland--en +åttondedel av landskapet!--lågo öde till följd av de kejserliga +ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke +inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på +torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en +trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan +du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet +sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och +när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta +honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro +även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd. +Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa +--kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet--men han +ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde, +och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en +avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett +garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna +penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det +forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide +genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i +Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter +skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig +själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på +näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans +aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning, +så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den +vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen +födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser +förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en +det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas' +konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu +förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk, +för vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och +färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad, +och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes +utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller +mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena. +Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga: +kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana +förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket +svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen +antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa +konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och +frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de +bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro +allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där +deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga +rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den +atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han +älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade +världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne, +utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och +Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare +lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla +skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit +emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av +sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning, +som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det +ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för +teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala, +blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av +Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat +skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat +körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta +ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod. +Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de +forntida koragernas, och lagerkransen--förtjänte han verkligen så +stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig +stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för +teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade +stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus +hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i +hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att +uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de +harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot +prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans +lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i +filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av +fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova +drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta +bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en +högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme +författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i +stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar, +från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande +postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros, +biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i +Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen +Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning +om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de +båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av +omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras +anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att +se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och +ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet, +detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men +det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en +enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans +skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela +romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar. +Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en +gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig +till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud +och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev +kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill +tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och +hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga +nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke, +lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios' +övertygande vältalighet. + +I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör +icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och +de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den +vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända +Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit +dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos' +yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här +överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången +yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där +överraskas av den stränge vishetsläraren. + +När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens +förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt +i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för +filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags +människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det +finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt, +utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det +måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att +Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för +betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora +förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios' +fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt +studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg +förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart. +Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste +önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen +uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde +förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en +faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv +tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans +spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den +helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det +sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon +segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta +mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet +slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad +maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års +ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta +hade skett för sexton år sedan. + +Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans +glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i +hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes +uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ +inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt, +antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula, +i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en +grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske +mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande +den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon +byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska +utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon, +som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter +älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens +tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens. + +Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene +länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i +Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels +atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans +filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska +tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd +av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande +för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus +själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han +ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig +tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud. + +Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav +aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och +undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar +--Julianus. + +Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans +undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till +Krysanteus: + +»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla +min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin +alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall +uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke +litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner +huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av +Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar, +cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska +helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen +tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat +än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar, +kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska +församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat +göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och +Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade +han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty +mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog +bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras +författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att +Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast +skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att +Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det +erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar +kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min +faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min +avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de +formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. +Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva +än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det +är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och +dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan +mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: +alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt +och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur +verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. +Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och +republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet +och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är +fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill +aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn +låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora +krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde +blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och +rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit, +men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med +hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt +verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig +och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga. +Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft? +Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras +härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag +passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i +Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar +honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.» + +Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus +nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades +av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios +var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska +filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och +glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade +från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus +och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de +ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i +hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga +av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna +religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara +prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade +till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i +Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas, +skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann +han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en +förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade, +arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten +och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro. +Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa +riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika +forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt +förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet, +lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens +hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det +sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville +övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader. +Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge +outplånliga känslor av vördnad och kärlek. + +Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått +värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda +misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat. +Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva +ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker +alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön +räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom +med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst +och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i +Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och +Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända +till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus +icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med +dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade +slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans +ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den +skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens +trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid +Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin +besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme +filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från +översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren +förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat +sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius' +avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans +här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo +uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt +ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens +befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och +utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon +förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje +fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår +berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men +segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar +österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som +förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det +innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har +överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt +avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i +dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två +tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand. + +Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall +Julianus eller Konstantius segra? + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Hermiones natt i templet. + + +En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända +till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida +skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen, +som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina +väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras +väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda +danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar +för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där. +En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av +galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade +skatter. + +Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor +mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans +vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och +instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan +branterna. + +Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier, +leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten. +Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt. + +Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:-- +Låt oss återvända! + +Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända! + +Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad, +varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då +Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att +vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla, +som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i +förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad +rädsla. Hon svarade: + +- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du, +min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första +morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När +jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn. + +De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid +sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med +doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett +svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens +inre. + +Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet, +byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av +murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de +religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda +öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan +försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej +föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe, +brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar. + +Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar +med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade, +under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians +svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med +den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. +Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione +uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa, +en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades +av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes +kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken +samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad +skönhet. + +Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en +marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades +verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians +bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon, +skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de +profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten. +Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes +huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon +fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den +kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen, +möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern +upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett +ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin +beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt +sina ögon. + +Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon +hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam. + +Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades +grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga +tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en +byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till +möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan, +gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet +uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och +sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga +forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett +oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element, +helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra +satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas? +Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville +en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig +oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon +finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens +förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla +begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden +inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det +gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck +allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig +egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från +det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla, +varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till +åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då +emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande +och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen. +Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan +världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess +förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som +magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft +--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade +nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara +åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa +den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det +himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i +fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det +gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar. + +Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom +nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen +genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa +pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med +genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av +himmelsk längtan. + +Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det +hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon, +vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ, +avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga +människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen, +svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup, +skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna. + +Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som +ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning, +andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans +häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton +århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och +släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men +den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse, +och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt +tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de +gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom! + +Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne +broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan +föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla +sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet, +skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig +och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens +brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione +ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken +ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande +rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom +hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens +känseltrådar och den härmande inbillningen domna. + +Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till +minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade +över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden +stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var +med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och +för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande +på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och +gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att +marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen +riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men +varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon, +väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon +i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens +bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, +rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin +kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade +hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom +tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade +väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne. +(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat +sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon +trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till +opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna. +Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo +ögonen. + +Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen +segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla +byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka +fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus. +Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre +världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som +troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget +för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar +det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen, +likasom någon gång i skendöden. + + [1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden. + +Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var +en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett +järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett +underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som +kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger +sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade +färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men +genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat. +Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan +ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades +dess gränser över en värld. + +Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen +välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var +rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar. +Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan +dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk +genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av +klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En +yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione +såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern. + +Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här +varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville +sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna +fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne. + +Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor. + +- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster! + +Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna +framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin +faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden +efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon +nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red +biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens +värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att +förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit +vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan--hon såg ett gult +sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med +odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck +förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira, +halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på +snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang +över deras axlar. + +Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett +buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne +närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons +bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens +anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione +länge velat glömma. + +- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon +öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från +den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller, +blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför? +Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som +vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna, +sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga +vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen +fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde +sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde. +Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm. + +- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst +bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen. + +- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars +ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i +salen, medan flera andra skockade sig vid dörren. + +- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en +gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla +vanor.... + +- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus! + +Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det +röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla. + +Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. +Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet +framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och +väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett +svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han +var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans +ansikte och vapenskrud doldes av kappan. + +- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi +vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på +skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar +jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes. + +- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians +trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! +Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner, +alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu +lever här? + +- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning. + +- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu +finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke +glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta +en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna +porten till underjorden! + +Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres, +lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan. + +- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din +röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning. +Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han +död! + +- Herre, vad är din vilja? + +- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett +härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid +randen och ropa ned i helvetet: Apollon! + +- Du skämtar väl icke, herre? + +- Ve dig, om jag skämtade! Skynda! + +Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga +männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle. +Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre, +och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt +präglade ansikte. + +Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon! + +- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst? + +- Apollon!! + +Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad +måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens +innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det +var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat +till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde +deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste +tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius +visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars +rand han stod. + +- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst, +Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar +och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg +intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om +förrädaren Julianus? Svara! + +Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras +fötter. + +- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det +gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar, +denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig +till prosan, skaldeguden, och nu--mummel! + +- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av +de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska +makterna. + +- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke +skrattande. + +- Renaste attiska salt, o herre! + +- Förtjänar det icke fortsättas? + +- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje. + +- Orakelboken, var är hon? + +- Förmodligen i något av sanktuarierna. + +- Fort dit! Följen mig! + +- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de +väpnade till en annan. + +- Vem, vem? + +- Apollon ... bilden menar jag. + +- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där +borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss! + +Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande, +låg nedsjunken bakom det skyddande altaret. + +De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort +mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande +vapendräkt. + +Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta +romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan +den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet. + +- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet. +Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en +gång, I han plundrat skamlöst.... + +- Herre, här är fyndet! + +- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har +hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen +full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa. + +Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd +blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon, +voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de +sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller +kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter +gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om +deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska +sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt +skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden. + +När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det +flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de +buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur +sanktuariet rövade papperen. + +- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi +skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm +för Julianus. + +- Anatema över hans namn! Mumlades i korus. + +- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i +Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till +det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så +gör det nu! + +Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han +mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i +Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma +ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre. + +Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda +orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna +--därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning +betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan +han öppnade sin mun och sade med matt röst: + +- Eusebius, din arm! + +Eusebius skyndade att stödja den vacklande. + +- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han. + +- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har +medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus. +Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt +huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar. + +Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' +son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven +av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme +därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare +mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska +gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne +visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats. + +När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den +första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande +på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka +lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över +marmorbleka kinder. + + + + +SJÄTTE KAPITLET. + +Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset. + + +- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke +tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke +sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga +slutledningar? + +Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis +hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det +guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt +atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och +kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma, +av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo +till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att +undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och +högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i +ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa +och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin +vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en +av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av +slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans +lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla +mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet. + +Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade +blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens +vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade +njutningen av sin kroppsliga tillvaro. + +Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och +fortfor: + +- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott +min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios' +vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor +blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad, +svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de +här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle +Annæus Domitius, eller hur? + +Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar. + +- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande +badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än +hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det +antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de +antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord? +Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten +säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma +ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag.... + +- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en +förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och +ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan, +ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad +livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du? + +- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar +omgiven soffa. + + Huat hanat haut + Ista pista sista + Domiabo elamnaustra. + +- Vad säger du, min Annæus? + +- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade +mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna +pratmakare. Det tål åtminstone att försöka. + +Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i +samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej, +att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs +avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt +för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med +högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann +därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom +sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ... +Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av +Samosata, o.s.v. + +Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas +ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej +funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt +allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst +filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt +förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad. +Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då +själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som +förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och +förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och +Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle +nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I +segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som +filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i +det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de +gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av +den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i +miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär +skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien +var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant, +var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar, +hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på +torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes +krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel +bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av +samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian +kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många +kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian. + +Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista +handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i +samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt +program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides +gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet +varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt +nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i +Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han +ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit +sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja. + +Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I +tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla +offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och +torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte +sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos +prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de +överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva +verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och +Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar: + +Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens +regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det +icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det +lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat, +som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru +länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från +krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. +Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän +Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det +första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan +miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det +mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart +föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig +i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt +namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens +årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt +minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo +Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat +antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt +berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu +mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga +regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå +är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga +rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå +befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan +överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en +avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle +intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra? + +Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar +över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset. + +Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen, +en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna +sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren. +Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och +genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången +närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels +hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran, +dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister +till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna +gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna +ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som +avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare +och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna +rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i +nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse, +som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel. +Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld +velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från +det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd +kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, +att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen +utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade +översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad +komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla. + +Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett +stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro +sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av +penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av +rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en +föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande +ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två +högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende: +den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den +hedniske filosofen. + +Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet +givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne +phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga +fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert +utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och +arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol. +Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, +är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet +med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen; +andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, +fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels +egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en +målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, +spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar +lyssna i trädet, varunder han sitter. + + [1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna + till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare. + +Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu +under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i +elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande +det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga +konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv; +hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och +grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket +ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall. + +I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av +detta en för tillfället öppen kassakista. + +De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina +sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt +deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton. +Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de +ville höra. + +- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till +Krysanteus. + +- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad +vill du mig? + +- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den +förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom. + +- Och det är du, som har att meddela mig det? + +- Ja. + +- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det +varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja. + +Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den +penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han. + +- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde +pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten. + +- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge +föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma +bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer. +Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid +vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde. + +Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt +namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det +var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken +biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men +bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat +av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens +ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller +demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes. + +Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast +över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig, +men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den +skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det +förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig +varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig +själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser. + +Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna +utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro +nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den +kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre +gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och +vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste +samhällsklassen. + +Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en +trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria +åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och +vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en +atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i +utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen +och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt +varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa +här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur +fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad +förvåning över salen och utbrast: + +- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du +måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne, +min förträfflige vän antikvarien. + +Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd +förtrolighet Krysanteus och lämnade salen. + +Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i +tonen: + +- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och +tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad? + +De tillfrågade bejakade frågan med bugningar. + +- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I +mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske +skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna +dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att +undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde +skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken. +Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem! + +Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta +samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar +var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke +krävde vidare omständigheter. + +- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till +korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga +själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen, +säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras +trängtan, driften som tvingar dem hit. + +- Jag önskar, att så vore. + +- Verkligen? + +- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i +skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig. + +- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att +förädla den. + +- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten. + +- Se här! + +Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till +arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans +anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade. + +Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en +smärta, som han ej vårdade sig att kväva. + +- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens +tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra +ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster +ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man +upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets +välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det +ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den +tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av +helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen. + +- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av +sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under +samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder +överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av +vrede, som redan svävade på hans läppar. + +Men Petros smålog och sade: + +- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke +kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi +endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och +avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat. + +- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett +namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som +vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska +minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt +det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat +det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd +främling, frånröva oss vår egendom? + +- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros. + +- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren. + +- Som icke skall höra er. + +- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans +panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta. + +- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta! + +Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram +smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt, +kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte +henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han: + +- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den +besynnerliga gåvan. + +- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner +henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer. +Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas +välde är brutet. + +Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke +brutet. Den sista striden återstod. + +Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade: +--Har du något vidare att säga mig? inföll han: + +- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem? + +Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så +starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som +griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall +slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt +nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet +varande och gick mot dörren. + +- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs +salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit +häftade på Krysanteus' anletsdrag. + +Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock +hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte +upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens' +ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt +dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick. + +Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där +väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid +fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över +Akaja. + +- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då +återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt +min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen! +Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är +kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja +löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i +tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår +heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och +jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia +vincit amor et nos cedamus amori! + +Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien +slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person. + +Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda +rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga +former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta +mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med +guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda +med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna +och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan +väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne. + +Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som +rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare +tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till +Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina +brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder. + +Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet. +Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser. +Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper, +över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga +voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde +besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi, +det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i +Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle +då prokonsuln göra? + +Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven +hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan +emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen +del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som +biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster, +tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus +Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna +vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen +person. + +Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett +brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats +till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina +enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade +en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat +följande: + +- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst +vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats, +under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius, +kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen +av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de +rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste +förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men +visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar, +som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars +var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de +gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han +förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne +djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste +majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka, +vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje +händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat +och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt +stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga +vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i +Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig. +----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad +han kan, medan tid är.» + +Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att +skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen. + +Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom +att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom +Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten. + +- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet, +upplyste Annæus Domitius. + +- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen. +Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian? + +- Ja. + +- Och trupperna för övrigt pålitliga? + +- Ja, min biskop. + +- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru? + +- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat. + +- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas +bland trupperna atanasianer? + +- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta, +äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper, +sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt +eller icke, är det en sanning. + +- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens +hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt +förfogande. + +- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton? + +- Nej. Det är tids nog till i morgon. + +- Vågar jag fråga dig om orsaken? + +- Du skall i god tid få veta den. + +- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande +över de kejserliga trupperna i Aten. + +Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i +sin gördel. + +Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod +och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande +händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari +regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom. + +Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga, +förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt. +Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan +hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet. +Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde +Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens +förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus' +hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person. +Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina +fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit +viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme +sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering +skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att +taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han +underlåtit det. + +Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros +samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i +viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade +hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att +taga huvudet av arkonten. + +Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och +lekte med sin halskedja. + +En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat +tillvaron av en sådan befallning. + +- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig +anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom. +Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna +och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor.... + +- Utan tvivel. + +- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl +ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i +morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte +åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra +dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig? + +Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets +eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina +fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty +hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått +den ifrågavarande slavens uppmärksamhet. + + [2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån. + +- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till +dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av +själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på +Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom +såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den +heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig +förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och +minnet. + +Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en +så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet +han hyste för biskopen av Aten. + +Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga +ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel +i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna +åtgärd krävde, var samtalet ändat. + +Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han +kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och +icke honom. + +- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos, +skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Petros. + + +Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen, +som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i +den övergivna aulan. + +Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika +fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som +stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med +en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen +bok. + +I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som +tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar. + +På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i +enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna +karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt +gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru +österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias, +Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med +varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt +helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien +och Britannien, med sin medelpunkt i Rom. + +Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som +spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den +nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens +skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som +kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han +hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna +enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet +skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan. + +Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad, +och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet +ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla +senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig +inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt. + +I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse +just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet. + +Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en +tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke +Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska +patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och +härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med +dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden +från skytiska stepperna till världshavet. + +Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus +hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna +församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop? + +Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken +han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren +sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar +för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en +medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens +enhet? + +Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till +kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att +förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus' +biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?» + +Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina +nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken +dessa frågor. Och han fortfor: + +- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar. +Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det +gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de +ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De +blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets +föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om +österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens +övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som +påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad +våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande». +Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste +nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de +våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom. +Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur +neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga +makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans +fötter? + +Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen +fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger +grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från +Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms +förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från +efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna +följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett +livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom +otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av +honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar, +och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från +hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är +han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han +utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och +frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på +återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens +kropp. + + Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet! + +Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till +ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon +människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något +jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte +för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt +sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola +knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till +ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva +tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam +och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna +till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta +när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern +förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig +från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en +brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor +slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för +slaven, frid råda över jorden ... + +Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas +slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt +skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den, +som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för +honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom +tändas helvetets eviga lågor. + +Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig. + +Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den +järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de +rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare, +den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den +biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då +man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att +gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man +efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer +sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända +här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i +Alexandria. + +Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid +gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han +har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog! + +Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios +annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv! + +Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol +och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan. + +Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med +summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som +ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två +missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion +fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan +till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom +romerska församlingen. + +Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var +Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske +mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk, +latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och +hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig +hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans +inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig +frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till +människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten, +varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde +honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade +i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska +bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga +medel, som tyngde den andra. + +Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången +sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv +än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste +hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den +ställning, som utgången anvisade honom. + +Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och +väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom +närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava +bidat detta tecken, inställde sig genast. + +Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad, +att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst +mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma +mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna +ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små +svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta +gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som +fromhetens och ödmjukhetens. + +Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios. + +Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock +aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var +hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol +och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga, +liksom räknade ord besvarade. + +- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen. + +- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd. + +- Hon dör välberedd? + +- Ja. + +- Och hennes testamente? + +- Är skrivet och undertecknat i laga form. + +- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne? + +- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke +ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon. + +- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon +emotser med lugn och glädje sin upplösning. + +- Ja, lovad vare Gud! + +- Och testamentet? + +- Det skall i morgon vara i dina händer. + +- Och dess innehåll? + +- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig, +hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon +har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva, +den dyrbaraste och värderikaste av alla.... + +Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste +en ljungande blick på presbytern. + +- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt. + +- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men +stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i +sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne +vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och +tacksamhet. + +Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr +ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter! + +- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid +Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord: +hela sin fasta egendom. + +- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt +vedergällas henne där ovan. Men fortsätt! + +- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar, +samt allt sitt guld och silver.... + +- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram +och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt! + +- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en +femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler, +bohag och en slavinna. + +- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det +han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande +ögonkast. + +Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns +ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet, +huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan +ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt--om av harm +eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade: + +- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin +ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna +dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag +genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till +kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman.... + +- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente? + +Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen: + +- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed +jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta +skatt--tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den +helige Polykarpos. + +- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde +tillbakahålla, spelade kring hans läppar. + +- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på +sina naglar. + +- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det +punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en +helig plikt. + +- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o +fader! Jag byter icke. + +- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan +han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på +förmiddagen uppsöka juden Baruk. + +- Jag fann honom hemma. + +- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta? + +- Ja, efter någon svårighet. + +- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt +ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom? + +Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen. +Denne genomögnade det och utbrast: + +- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge. + +- Jag sade detsamma till Baruk. + +- Med vad verkan? + +- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde +vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek. + +- Såå? + +- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt. + +- Du är förvissad därom? + +- Ja. + +- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den +där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap? + +- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava +varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat +Atenagoras' hus. + +- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom +landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men +skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada. +Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda +till gott. + +- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'.... + +- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina +stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av +de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling? + +- Obetydligt, min fader. + +- Låt höra! + +- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ... + +- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom. +Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen? + +- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam. +Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten. +Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av +någon annan än sin kammarslav. + +Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars +skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från +vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa. +De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne, +tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta +dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader. + +- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är +kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter? + +- Alkmene. + +- Du har i dag träffat henne? + +- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin +tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus. + +- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett +gott ändamål? + +- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv. + +- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig? + +- Föga. + +- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten? + +- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes +endast ha varit en förlustelseresa. + +- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som +är företrädesvis gynnad av Hermione? + +- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att +hon ville leva uteslutande för sin fader. + +- Och med hänseende till Karmides? + +- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel. + +- Det är en gammal historia.... + +- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn. + +- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett +gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen +älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig. +Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin +plats. + +- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och +förslagen. + +- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla +förtroende? + +- Jag skall giva henne nya förhållningsregler.... + +- Och just med hänseende till Karmides! + +- Ja, min fader. + +- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones +broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus? + +- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar +Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll +uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig +omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är +för henne en ljuvlig dröm. + +- Alkmene berättar detta? + +- Ja, det är hennes ord. + +Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros? + +- Nej, icke sedan jag bar maten till honom. + +- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas +dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den. + +- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader. + +- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit +honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida +besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren, +så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det, +om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son! + +- Amen! mumlade Eufemios. + +- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg +dessförinnan Klemens, att jag är färdig. + +- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader! + +Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen. + + + + +ÅTTONDE KAPITLET. + +Pelarhelgonet. + + +En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och +trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och +den unge föreläsaren. + +Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid +Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta +begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom +dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga +vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den +raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och +de platonska filosofernas lustgårdar. + +Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och +det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade +deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av +vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens +valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och +togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till +höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet. + +Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av +kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av +skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största +män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade +uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika +vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och +cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller +till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade. +Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor. + +Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande +ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de +stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas +tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen, +skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas +Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande +pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då +vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när +det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död. + +- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin +gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju +likväl mången, som sökte rätta stigar? + +- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven +i sina hjärtan. + +- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på +marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att +Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet? + +- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till +underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar. + +- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få +återvända till hans faderssköte. + +Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade: + +- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader, +den okände, som gav dig livet. + +- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt +testamente. + +- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill. + +- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från +Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier +bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du +upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden +utsatt barn. O, min arma, arma moder! + +Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände, +denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och +rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han +stannade och brast i gråt. + +Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda +över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke. +Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden. + +- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina +tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men +jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan +ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt +tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i +den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss +därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon +utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig. + +- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava +förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande. + +- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina +tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert +glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och +henne. + +Biskopen fortfor: + +- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att +din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är +arving till stora rikedomar? + +Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning. + +- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina +egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för +frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom +för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om +möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han +hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne. + +- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som +du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog. + +- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan +att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke +kallad att leva länge i denna värld. + +- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje. + +- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott +äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar +ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga +göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det +tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra +svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga. + +De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom +en port, motsatt den, genom vilken de inträtt. + +Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade +en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita +gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor +framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta +slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och +bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden +Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av +åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia. + +Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom +skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad. + +Det rörliga föremålet var i själva verket en människa--en gubbe med +kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över +djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet +till marken. + +Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor, +av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan +sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok, +varmed linans nedhängande ända var utrustad. + +- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett +bröd och.... + +- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska, +bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ... + +En ny knuff från den förra avbröt detta inpass. + +- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens, +som så ofta kommer till dig.... + +- Det är bara ett bröd och några droppar vin.... + +- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna +Anastasia ... Ur vägen med dig, orm!... + +- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande. +Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där? + +Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från +Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma +drogs i höjden. + +- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att +taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned +gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten +och hö till Megara. Har du icke, så säg! + +Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom +ned till hans ägarinna. + +- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och +skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars.... + +- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke +störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar +förfärliga ord. + +Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par +ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes. +Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin +ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att +undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde +nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka +Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst. + +För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort +därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa +en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket +ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där +åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig +skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno, +att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med +ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta +sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta +vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och +omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de +nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de, +kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för +att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke +komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare, +åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn +och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var +den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga +plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga +kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring +pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran, +avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån +middagssolen sände sina brännande strålar. + +Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var +människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade +gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart +försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen +stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och +fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer, +knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i +nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa +tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande +eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales +klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade +blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över +kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er! + +Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av +självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med +Indiens förintelselärande religioner--en bland dessa själar, som, +splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och +världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att +mörda sin natur--måhända en bland dem, som, medan de ville utrota +sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga +kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som +uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor, +att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den +beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet +om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det +tillkommande. + +Simon pelarhelgonet--så kallades han--var nu vida känd i den +kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att +se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria +ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en +bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen +under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån +han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen. + +Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens +kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring, +och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa +uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen +gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans +hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt +var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed +han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han +var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga +trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att +räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta +märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen, +sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju +blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de +sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot +knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det +hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare +dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det +företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande +avgud. + +De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade +dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som +i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i +Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma +ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin +trånga höjd. + +Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända +icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka +många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig +blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade +han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han +dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med +förvirrade ord och hemska hotelser. + +Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att +samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt +sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes +blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med +rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty +han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig +att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra +över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer. + +Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren, +medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att +spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades +från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor, +svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med +flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke +vågat sänka sig ned. + +- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din +kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min! + +Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande, +men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med +handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor. + +- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke +vrida halsen av dig. Så kom då, kom då! + +Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han +slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne +och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att +fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men +sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta +sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres +uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom +fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med +mycken glupskhet deltog i helgonets måltid. + +- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i +träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog +strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att +jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i +skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike! + +Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna +trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man +omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som +bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda, +liksom det fordom timade med Elias, den store profeten. + +Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt +långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre +korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos, +ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av +ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och +till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna +blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det +ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan +utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt. + +Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när +hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han +hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. +Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det +lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett +hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat +sig till hans axel. + +Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke +sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och +han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande: + +- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag! + +Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en +ton av gäckeri: + +- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst +vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst +.... + +Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade +straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare, +som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty +han avbröts av en välkänd röst, som ropade: + +- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer. + +- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah! + +- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig. + +- Vem är Klemens? + +- Du vet det, fader. + +- Klemens? Nej. + +- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig, +och som du önskade få se. + +- Ah! Nu vet jag. + +- Han kommer för att bedja om din välsignelse. + +Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste +sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka +kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade +huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt +till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla +väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv +kring ett av kapitälens utskjutande blad. + +Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte +sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den +halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en +myrtenbuske och stack huvudet under vingen. + +Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner, +och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig +en båt. + +I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig +ut från kapitälen och gled ned till marken. + +Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför +biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det +så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt +och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av +ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som +hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som +ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina +hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans. +Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig, +framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av +björnpälsen. + +Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid +i hans öra: + +- Fader, vakta din tunga! + +I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet +och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens. + +- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton. + +Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud +och sade: + +- Din välsignelse, gode fader! + +Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens +sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande +... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det +omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom +samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt +mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt +mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har +att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den +änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda, +vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför +honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna, +med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind. + +För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som +han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön. + +Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att +pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför +att avbryta det med följande ord: + +- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min +unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han +efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro. + +Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han +till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet. + +- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den +helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten. + +Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett +vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet. + +En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina +ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade +visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i +det han såg sig omkring: + +- Varför gick Filippos? + +- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen +kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår +ej vakta din tunga. + +- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När +jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och +brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta +mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre +Elpenikes son ... visst icke! + +... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i +bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med +sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike! + +Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling; +han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte, +sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår. + +- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets +upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt +på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe! + +Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en +livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada, +samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig +med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet. + +Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans, +ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände +en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne +till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet +upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack +huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen +ton: + +- De kunna icke hava sett mig, Petros. + +- Nej, du må vara lugn. + +- Petros, Filippos är kristian? + +- Ja visst. + +- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst? + +- Ja. + +- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste +ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden! +Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall +vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag +icke talar före solnedgången. + +- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin. + +- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig, +min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter +ringa klockorna i staden? + +- Krysanteus? Du menar honom? + +- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden? + +- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin +återkomme! + +- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest? + +- Vad har ingivit dig denna tro, min fader? + +- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och +utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes +psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom, +då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och +gravkamrar. Härliga tid! + +Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med +sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat +--sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada +tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten: + + Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, + han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. + Han krossar bågar, spjut och svärd, + de stolte digna till hans fot, + och bävande den hela värld + förstummas för hans vredes hot. + + Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, + och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och dött är stridstrumpetens ljud + och sänkt i dvala häst och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han +trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten. +Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare +upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart +han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt +han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade +honom vid stadsporten och natten var långt framskriden. + +Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad, +höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i +Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en +människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål +kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där +försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av +ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller +kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung +luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var +och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över +det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt, +att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den +slumrande staden. + +Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade +överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat, +och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin +ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada +lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga +och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång. + +Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans +sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna, +Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret. +Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö +eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande +dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och +halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios, +sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring +sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd, +syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till +pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg +i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället +för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen +stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda +månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala +böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i +rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en +blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta, +alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga +sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var, +och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande +mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, +den sköna natten med dess trolska ljus. + +Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en +varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta, +vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt +hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå +tillsammans över hennes huvud. + +Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan +stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, +talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som +sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta +hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och +scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa +där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ... + +När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten +cittrans toner, som ledsagade följande dityramb: + + Gossar och flickor! + härlig är livets + rosiga morgon. + Luftiga, ljuva, + mysande timmar + sväva i lätta, + flyktiga rader + över dess nejds e-- + lysiska vår. + Snabba, o snabba + äro de sköna + himmelska väsen, + flyende hän mot + strålande fjärran; + medan er egen + glättiga kor + föres av ödet + bort till ett motsatt + mörknande fjärran. + Skynden, o skynden, + flickor och gossar, + skynden att bryta + luftiga kedjan, + ilen att slå i + njutningens bojor + dessa olympiskt + leende, ljuva, + flyktiga barn! + Hän ur vår ena + dallrande vågskål + plockar beständigt + moiran, den grymma, + fröjdernas gyllne, + räknade vikter, + kastar i andra + sjunkande vågen + slappade sinnens, + mattade krafters, + mödors och sorgers + tyngande bly. + Hastigt som facklan + fångas och flyr från + hand och till hand i + panateneiska + nattliga festen, + måsten I lämna + ungdomens evigt + brinnande fackla + till de bakom er + ilande yngre + rosiga släkten, + medan I själva + sjunken i ålderns + svartnande skuggor, + sjunken i gravens + tigande natt. + Kindens som ängens + blommor förblekna. + Svallande lockar + glesna som lundars + höstliga kronor. + Strålande blickar + slockna som festers + tynande lampor. + Skynden, o skynden, + gossar och flickor, + flickor och gossar, + skynden att tömma + fröjdernas nektar! + Kransa pokalen, + slut till ditt ännu + svärmande hjärta, + flicka, din gosse, + + gosse, din mö! + + * * * * * + +Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge +föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt +sovrum i peristylen. + +Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den +förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av +vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som +låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa +märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin +frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet: + +»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att +blygas för.» + +»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.» + +»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är +omöjligt.» [1] + + [1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et + mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et + sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.» + +Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga +vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som +biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av +och an i rummet. + +Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det +under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver +och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll +en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och +därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst +skåpet. + +Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar. +Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios, +den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa +och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick +över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en +källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en +bänk, öppnade. + +Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och +biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma +bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med +munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade: + +- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån +hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge +honom vatten. Vad har han då gjort? + +- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och +gick ned för källartrappan. + + + + +NIONDE KAPITLET. + +Filosofens hem. + + +Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder +den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas +palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av +monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus, +uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej +genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom +hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för +ädla former än kolossalitet. + +Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av +korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad +fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak, +som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En +inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren +Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk +kortävlan. + +Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under +senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av +ett kapucinkloster--liknande där ett leende barndomsminne, som +fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat +honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med +färgbrytningar. + +Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus' +hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och +inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig +trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och +med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den +snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum +förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den +motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande +vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna +aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, +luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett +genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt +stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av +pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum, +gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan--den gent emot +ingången--upptogs av två större rum: konstkabinettet och +biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som +vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel +av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum +åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning, +varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess +vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till +trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga +träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod +eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn. + +Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt +det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att +portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den +gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, +att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig +dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina +ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig +familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin +herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och +för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, +om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens +portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för +alla, som buro skägg och filosofmantel--ty hans älskade herre, ehuru +han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som +nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig +och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt +skyndade således att öppna. + + [1] Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid, + tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i + Grekland. + +- Vem söker du? frågade han. + +- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten. + +- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma. + +- När hemväntas han? + +- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta +honom, så är du välkommen över hans tröskel. + +- Jag tackar dig. + +- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga +resande? + +- Så är det. + +- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av +välmening blottställde sig för att synas nyfiken. + +- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet. + +- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är +alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt +hus. + +Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat +främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga +in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis, +och återvände till sin portkammare. + +Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn +och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något +länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos', +skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han +ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om +han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan. + +Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de +sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och +slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick +därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid +gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och +krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i +trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart +med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke +vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet. +Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände, +mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig. + +När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit, +att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den +gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån, +med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån +Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och +mönstrade främlingen med skarpa blickar. + +Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt +därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var +en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras +iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt +fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus. + +Den ene av de båda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och +tillika spanare--som föregående dag hade anlänt till staden med brev +till prokonsuln. + +- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de +avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger; +jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är +Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att +hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu +kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man +behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för +att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som +med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal +trashank, som stryker genom deras by. + +- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan +att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig. + +- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen, +var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att +denne gubbe är en duvunge mot Atanasios. + +- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ... +föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man.... + +- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror +du mig vara? + +- Omkring femtio år, gissade Eufemios. + +- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag +kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio +år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en +sådan konst. + +- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd +att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig +någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har +alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han +gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst +aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel +och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de +hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den +märkvärdiga konsten, så.... + +- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty +bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du +tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra +dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva. + +Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen, +samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där +vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till +fruntimmersgården. + +Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder +smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett +vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med +praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät, +varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande +fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare +golvet--ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum +med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula +stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta, +fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av +kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi +Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor. + +Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka, +från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång +blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra +pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att +svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den +fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta +läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och +några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett +mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan +blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt +och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika +kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna, +som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar. + +Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den +spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av +unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla +dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en +tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken. + +Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de +förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin, +som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika +världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av +varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon, +fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa +överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och +nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen +kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över +de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida, +från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så +att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt +formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött +skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var +kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här +fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den +nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall. + +Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat, +som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt, +diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa +våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med +små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av +långa, glänsande böljor över hals och skuldror. + +Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men +buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var +saffran-, hos den andra ametistfärgad. + +Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia, +maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus +Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia +över sin tid. + +Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke +hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan +den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon +kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som +de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det +allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om +den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga +och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade +landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus, +och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen +till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra, +och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron, +gemensam kärlek till visdom och skönhet. + +Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner, +ännu, liksom hon, fria från Hymens band--Berenike en mörklockig +flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en +blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den +klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd +innesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken +livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga. + +- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det +hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande +soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört +henne förr? + +- Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker. +Jag sluter därav, att hon är mycket gammal. + +- Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides' +vinstock. + +- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene, +så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig +visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro +damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som +gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att +en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så +länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han +flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa, +Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt +straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det, +enfaldiga flicka? + +- Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya +stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius. +Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer +av samme skald.... + +- Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore +ditt modersmål, inföll Berenike. + +- Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke +alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom +härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten +sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den +stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke +själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju, +att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes +öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett +av era svåra helleniska ord. + +- Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene +och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta +tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets +rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt +uttalade ordet. + +- Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken +skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er +konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv. + +- Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros +straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan +älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande, +antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de +förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större +deltagande. + +- Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör +jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder. + +- Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än +den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför +hastigt, Ismene! + +- Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll +Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna +myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast +sköna, utan heliga. + +- Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som +framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga +sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige +guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten. +Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig +omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta +sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en +källa, som själen genomskimrar människogestalten. + +- Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra +saker för sig och andra? + +- Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia. + +- Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder. + +- De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro +hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat +deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa +samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla +judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se +symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från +Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i +daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för +något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk +konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att +kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers +och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon +symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska +berättelser. + +- Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade +Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna +symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas +ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som +diktat våra myter för att roa sig och andra.... + +- Ja, jag gjorde det--och nu skall du förklara mig den saken, +Hermione. + +- Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att +roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de, +och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även +när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på +skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att +sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de +former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod. +Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn, +hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som +bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag, +känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror, +att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti +ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är +återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en +högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag +i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse +av min faders vän, matematikern Diofantos.... + +- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene. + +- Ja, han. + +- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han +räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens +den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än +den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en +ordentlig tyrann mot stjärnorna. + +- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike. + +- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet +vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan +annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar +ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man +funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen, +samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst +både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus +äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar +för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma +sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej +fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu, +fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av +Ovidius. + +Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om +Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling, +som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i +biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga +kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som +stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför +dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger. + +Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu +uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den +mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om +hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i +det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp +till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i +hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och +kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade +hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var +nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland +klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom +facklans svavel + + Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden; + +men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av +en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast +kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon +de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till +godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med +smäktande röst samma kom!--men till honom. Som nämnt, det var +förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen, +höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så +att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke +synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var +endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias' +spådom. Hörom Ovidius! + +Silverklar och skinande ren där flödar en källa. Aldrig av +herdar hon än var grumlad, aldrig av getters fjällgräsmättade +flock eller andra hjordar, och aldrig rörd av en fågel, +ettskogens djur eller fallande grenar. Närmast hon kransas av +gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej +lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst +kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans +behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande +dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild +i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen +och skugga. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick +och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske +marmorn skådar ett stjärnepar--sina egna strålande ögon, +skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon, fjunfri +kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av +snö, som genomskimras av purpur. Narkissos var förtrollad av +sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke +lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne: + +Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek? +Vem? I veten I, som givit så många en fristad. +I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas, +fingen I vittna förr en sådan tärande längtan? +O, jag ser och är tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt öga, +finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad. +Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss +icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar, +endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag, +ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar, +lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina. +--------- +När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes: +ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar +skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar. +Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning, +viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra. +O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre. +Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner. +Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? +Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd. +Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet +många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar; +likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden. +O, att du älskade dock finge dröja längre i världen! +Nu i en enda själ vi dö förenade båda. + +De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med +tynande drag. Då + +Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla, +slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor. +Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg, +liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis +skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar +mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur. +När han nu detta ser i den åter klarnade vågen, +längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens +värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta +smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek. + +Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det +farväl, han säger till bilden i källan, innan +Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset, +lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring. +Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning, +speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar, +sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar. +Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko. +Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor; +då var svunnet hans lik--de finna en blomma i stället, +guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken. + +Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars +död gav henne tillvaro, narcisser. + +Efter några ögonblicks tystnad sade Julia: + +- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar, +som dikten väckt i din själ. + +- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt +utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar +om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag +kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek--icke ens till sig +själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog +klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt +visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg, +ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda, +olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke +slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem +åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och +slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene +bort emot aulan. + +- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade +händerna av förtjusning och fortfor: + +- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en +tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom +jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant +sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag +kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene +och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och +blicken på springbrunnens spelande strålar. + +- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av +Julias verser.... + +- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det? + +- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är +jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar, +att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös +och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag +på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och +lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan +skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är +hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller +blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda, +och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan, +det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava +varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare +vördnad för våra fäders lära. + +Hermione svarade: + +- Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast +aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på +vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång + +träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande +hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min +faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon +och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld +emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en +sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa +tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en +egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant +hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på +hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt. + +Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var +Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan +tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och +ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga. +Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast +i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även +Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade +människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade +kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont. +Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början +naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och +djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en +oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan +därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut. +Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och +älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av +lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar +inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta +henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla +elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre +tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under +strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse, +bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade +som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att +lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur +natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande +fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på +denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att +Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne, +kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla +nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till +människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord, +emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi +själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig +i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim +i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och +hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och +upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande, +det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos +nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld +uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande +grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga, +ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans +egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än +som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga, +är just den inre människan, som genom kamp och strider skall +utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig +smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är, +huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära, +men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill +kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska +trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det--hos +Gud. Han är borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att +klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av +hans återvunna oskuld. + +Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom +den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes +anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag +hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja, +länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna +stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens +hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och +göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de +rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro +lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den +omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt, +varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko. + +När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig, +fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som +vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova +filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna. + + + + +TIONDE KAPITLET. + +Filosofens hem. (Forts.) + + +De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga: + +- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens +dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i +aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens +svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min +djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den +avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas +gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar +sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna +rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att +upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal. + +- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu +filosofmanteln. Sitt ner i vår krets. + +- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med +åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar, +till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning +av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra +gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu +ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar +mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den +stackars ynglingens fader? + +- Jo. + +- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var +flyter han? + +- Här vid Aten.... + +- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är +välkommen dit ut, min filosof. + +- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att +Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare? + +- Jag medgiver det gärna. + +- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri +måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting +alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare +betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde +honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte; +jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske +för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg +och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid +varit Hellas' hjärta. + +- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen! + +- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ... + +- Han har åtminstone fordom varit det ... + +- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos +är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och +världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i +ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan. +Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd +sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga, +varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke +pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om +hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden +med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken +fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter, +dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa +perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot +min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner? + +- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra +anmärkningar. + +- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan. +Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus +Marcellinus' maka. + +Julia jakade till frågan. + +- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se, +huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är +den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska +krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes, +hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog +sin egendomliga prägel. Icke så? + +- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och +betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet. + +- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den +filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda +olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på +vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske +ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel? +Där stod: KÄNN DIG SJÄLV! + +- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ... + +- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom. + +- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en +lätt rysning genomilade henne. + +Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes +sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade +tvekande: + +- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke. + +- Efter förmåga vill jag villfara din önskan. + +Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och +älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt +ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst +ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna +blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande +satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje +grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden, +stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och +deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men +medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och +Salamis--lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en +okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden: +Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i +osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit +länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn +dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. +Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen +uppstått genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam +filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina +föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du +själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena +det, som är förnuftigt, är verkligt!»--Vart togo de nu vägen, +najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som +blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna +tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting +annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt, +plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den +yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen +i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror +onyttiga gudar--onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga, +oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och +filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade +hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! +Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt +bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt +nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över +honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten +från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden +till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl, +här är Jag--Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina +gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, +har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och +önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann +människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se +--Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt, +lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm +--och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn, +som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej! +Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde. +Jag är din fader, broder och förlossare! + +Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig +hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat +sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han +predikat för tusenden. + +- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den +himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är +fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en +bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom +förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning, +ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff +varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ... + +Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han +svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort +genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade +aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda +män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den +och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning. + +Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus +Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius. + +Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst +sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon +väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme. +Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan +altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna +flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara +tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan +denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var +länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande +konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara +bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar +uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare +tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen +i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren +till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att +de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art +eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till +stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på +himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla +skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men +hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre +öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat +gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös +fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens +fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar; +sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln, +förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar. +Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder--det +var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik. + +Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller +rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken +liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den +besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken +tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den +solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som +vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft +en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller +värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna +uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men +den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga +mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade +Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle +kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes' +nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna, +när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till +hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och +nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och +Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det. + +Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs +omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen +tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning +lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke +vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade +detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit +luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet +rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den +grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de +dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi +mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och +stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer, +tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens +mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss +hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt +den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns +självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire +och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska +filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar, +tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast +fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga +att segra eller falla för människoandens självständighet och +förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen +tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en +medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de +tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar +och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse +inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så +gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den +ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter, +om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge +med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor. + +I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av +Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte +ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare +till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och +visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon +hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av +en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin +barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus' +hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som +förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade +på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid +ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt +förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke +ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore +konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och +sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande. +Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras +störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna +ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv +ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin +satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans +själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom. +Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den +sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom +dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri, +försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med +att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade +hans anletsdrag. + +Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne +från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes +medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves +predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk +vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens +dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som +Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda +fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som +syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor +och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon +förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne +en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens +barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde +hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en +fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att +göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och +sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga. +Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje +välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett +intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon +kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för +denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den +värdig genom sin själs förädling. + +Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin +gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska +gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund--den +oförgätliga--då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda +fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i +lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och +skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den +första kärlekens ömsesidighet--från denna stund betraktade sig +Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt, +som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling, +åt vilken hon skänkt sitt hjärta. + +I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru +ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva, +som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den +ömsesidiga högaktningen--detta kalla ord, denna styva högtidsmantel, +vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera +och taga varandra i ägo--om sådant talade de aldrig; sympatien, +aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring +sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att +blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke, +hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det +lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra +logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande +med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig +en himmelsk, strålande ungmö! + +Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de +förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade +sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan, +från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att +undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö +redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och +lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat +stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande +lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck, +öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre--han hade +med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i +honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe, +sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets +frihet. + +Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var +inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus' +bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit +till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han +fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han +ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än +utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro +prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han +henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit +Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det +beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter +det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke; +men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse, +varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk +lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus +använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven +vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till +den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare. +Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare. +Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs +förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande +ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de +atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt. +Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne +frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar +all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade +med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett +nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra +medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus +upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde +kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett +omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens +salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig +upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina +känslor, trolovningsringen till Karmides. + +Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet. +Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats +drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom +förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då +två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes +sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och +villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som +hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje +människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad +med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med +en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv +genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig. + +Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, +hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de +djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig +med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv +givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade +mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att +utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt +sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en +sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade. +Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin +klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast +ackorderna klingade vemod. + +--------------------------- + +Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon +pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som +Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde +härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm. + +Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru +krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet. +Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man +ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning +soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt +sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga +kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare, +vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat, +förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till +vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med +uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde +pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud +tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars +hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat +nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp +åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus +ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att +skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren, +krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna +sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina +historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens +och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen +bredvid den mördade. + +Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i +portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis +avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda +natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm. + + + + +ELFTE KAPITLET. + +Rakel. + + +Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av +de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig +Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla +fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det +stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet +kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han +vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt +folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och +framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master +voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller +nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig +efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och +soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta +vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska +och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning, +rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från +Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och +Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot +andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar, +vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon, +en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han +förstod med kännarens blick att uppskatta värdet--penningvärdet--av +bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en +dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och +amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa +omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och +smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat +mellan hans fingrar. + +Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna, +mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1] +lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt +fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som +med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga +Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan. + + [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar. + + [2] Helvetet. + +-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen, +att den gamla Ester sade. + +- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju +alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan. + +- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle +Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde +av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag. + +Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka +med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa +och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det +fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus +inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en +gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den +rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de +fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare +person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung, +men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan +även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med +kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman +Filons djupsinniga verk. + +Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin +dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt +kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig +lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt +som rabbi Jonas. + +De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och +denne--o ve!--var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en +droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i +de heliga rullarne. + +Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt +Krysanteus' hus. + +Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan. +Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar +därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas +utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin +trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret +hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar +och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens +sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o +Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj +vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och +deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade +tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då +förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas +läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han +älskar, Baruks dotter. + +Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är +fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt, +svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos +Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och +den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande +Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter +förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt. +Han är i sin älskades närvaro blyg--som en blyg älskare, och han +förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en +tölp. + + [3] Platon. + +Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla +andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att +skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i +hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina +lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en +hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans +rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han +bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar, +omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta +honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än +blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa +djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och +tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon +har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock +i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är +förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i +hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör +dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten. +Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre +uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om +icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen +vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas, +så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med +ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och +fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så +fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran +sprittande visor. + +Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en +gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål. +Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av +det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack +härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan +emellan honom och Rakel. + +Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma. + +Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes +älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en +vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut +mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan +dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned +till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från +synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan +således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko +sin unga härskarinna. + +Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är +försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han +går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast +öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar +strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides +kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en +trappa upp till altanen. + +Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är +klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes +hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första +hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom, +just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få +tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det +oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos +henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller +lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det +instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt +henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och +brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan +att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har +härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel +varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta +lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare +än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som +föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om +han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans +ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar +in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin +tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig +numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av +hans ögons makt. + +Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var +en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan +Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade +hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid +middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket +ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar +och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets +källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade +han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade +Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig, +som lät dem motse oroligheters utbrott i staden. + +Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över +staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa +skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och +fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om +Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det +glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände, +att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon +aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes +ängslan. + +Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig +en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till +Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det +tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans +lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad +och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke +ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu +från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig +sett honom vackrare än nu. + +- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med +systerlig hängivenhet kasta sig hans armar. + +- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får +träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor. +Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig. +Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn? + +- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som +Karmides givit henne. + +- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som +vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är +alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar +hem? + +- Ack, i afton dröjer det icke länge. + +- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han +fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid +sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon. + +- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig, +Karmides, du är ju även filosof? + +- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en +av de allra främste till och med. + +- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig? + +- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig +åtskiljas. + +- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa +och dygdiga hedningar, sådana som ... + +- Karmides? + +- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag, +att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de +aldrig ätit påskalammet. + +- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel. + +- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även +Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för +en dotter av Israel. + +- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en +underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga +och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt +annan smak än du. + +Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm. + +- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva +skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå +till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra +främlingar? + +- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med +en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, +som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du +ringen? + +- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin +barm. + +- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom, +fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig, +att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina +föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även +närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade +med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste +att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att +du var lärdare än han, + +- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara +tillsammans. + +- Tror du det? + +- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat, +och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över +dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din +faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i +väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens. +Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo, +jag och du. + +- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med +världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina +hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och +moder kvar här i Aten. + +- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga +förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit, +samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på +jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom? + +- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste +säga honom vad du ämnar göra. + +- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten. +Hör du det! + +- Nå, som du vill. + +Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som +bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten, +påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande, +och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor. + +I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att +det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides +topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast +avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn +eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället. + +Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga +ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr +och nalkades mer och mer. + +- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att +frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln, +i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med +bilddyrkare och kristianer? + +- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer +till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske +utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt? +Vad är det, som uppretar dem mot varandra? + +- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett +tempel och lagt beslag på tempelskatten ... + +- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel. + +- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja +ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som +kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner +jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga +dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de +icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro +män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon, +blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna +dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och +klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt +skådespel att vänta. + +- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig. + +- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan +eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras +höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i +staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det +undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i +grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt +under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, +tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och +släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en +präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ... +Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när +händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma +undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet, +men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem +till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland +deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej +att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig +homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra +de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar +ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill +nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i +korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet +förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se +dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn, +fruktar du här? + +Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt +bröst och lekte med hennes mörka lockar. + +- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju +och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett +sådant ögonblick. + +- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din +sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se +upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra, +barn? + +Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes +ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han +började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i +döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort. + +- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min +själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda, +eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka! + +Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på +hennes läppar en brännande kyss. + +Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han +var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel, +var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju +mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom. +Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade +romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk, +nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för +kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje. + +Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon +kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp +till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men +den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss. + +Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom +närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en +folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat, +tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads +trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi, +sväller ut och rycker med sig allt. + +Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande +och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det +sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande +hämnd. + +Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han +anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den +kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig +darrande intill honom. + +Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke +till föräldrarne. + +- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru +skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till +synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig. +Kom! + +I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp +över altantrappan. + +- De komma! ropade hon. + +- Vilka? Vilka? + +- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten. + +- Lovad vare Gud! De äro räddade. + +- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall +vara i ditt grannskap. + +Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den +tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att +förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det +fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över +den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade +ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi +Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten +invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid +deras järnhakar. + +Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta +unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan +stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk, +som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda, +bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång. + + + + +TOLFTE KAPITLET. + +Början till ett sorgespel. + + +- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu +strör rosor över jorden! + +Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som +sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han +tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en +skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig +härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad. + +Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop, +förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen +inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier +och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne. + +Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på +himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom +en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer +sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora +massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne, +försmälta till sublima individer. + +Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de +trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen. +Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av +gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar +höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur, +sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två +bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet +enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd +betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan +rytande av raseri. + +Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut +till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den +förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda, +ingen människa att se. + +Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande +folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess +böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av +dyster vrede. + +- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt +atanasianerna! + +Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han +misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat, +korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet. + +Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande +strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina +lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den +trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en +lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de +folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att +strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det +var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De +tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides +steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats +vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var +bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära +håll. + +Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och +Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda, +ursinniga ropen: + +- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne! + +Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av +människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd +av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten +över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på +skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när +de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg +åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt +lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska +hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans +huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga +anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av +facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster +med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna. +Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början +utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka +vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna +tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och +åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med +ökad styrka ropen: + +- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne! + +Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste +i eftertruppen. + +- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är +det som försätter folket i raseri? + +- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du +öron och förnimmer ej vad folket ropar? + +- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således +någon atanasian, som förgivit den helige? + +- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro +medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde +en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och +martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej +Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle +undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid +flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då +tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt +kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd! + +Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade +sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig +till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som +följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig +trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten, +»Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt +sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i +spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på +en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde +till det gamla gymnasiet Kynosarges. + +Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel. + +En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom +några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast +ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen +utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina +underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu +nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan +tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem +uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik. +Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men +dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och +trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför +templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått +rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen +som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess +föregångare, emedan det är mäktigt av ordning. + +Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst, +som ljöd över folket. + +- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin +härliga kraft! + +Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres +rop igenom massan. + +Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han +var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset +endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under +namnet Teodoros. + +En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen +begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att +läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga +lydnaden. + +»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din +djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars +fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har +ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din +vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares +skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara +en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så +varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har +jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig +själv.» + +Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke +spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av +detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade +despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård +nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den +blinda lydnaden en dygd. + +Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i +ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till +himmelsk renhet trängtande själ. + +När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte +där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började +genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver +läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De +betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även +denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras +egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden +borta, som nyss talade utur dem. + +Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra +Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom +sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott +inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta +stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan +och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning +för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara, +vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han +tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades +hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu +icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav +rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen +och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på +blossen, som kommo närmare. + +- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta +betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är +som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går! + +Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga +palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom! +Död åt giftblandarne, atanasianerna! + +Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens +igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och, +när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon. + +Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga +åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt +giftblandarne! + +Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren. +Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit +sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande +skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa? +Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som +lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa +kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore +en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i +ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen +ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i +virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid +hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan. +Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då +Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av +en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen: +giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som +föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det +blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot +icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med +vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde +honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan, +som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens +nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte, +att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro +fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi. + +Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri +ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka +grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets +bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt +förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill +källargluggens galler och frågade: + +- Vem är det som kommer? + +- Det är jag, Klemens. + +- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha +trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det? + +- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det. +Jag darrar själv. + +- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst +är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag. + +- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig +vatten. + +- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot +biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios. + +- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga. +Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast +övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros. + +- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i +himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe +vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig +att smaka den. Skynda dig, Klemens! + +- Jag vågar icke, sade Klemens suckande. + +- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga, +hårdnade hjärta! + +Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade, +som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren. + +Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den +unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina +kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han +icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog +nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten +och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg +ned för några trappor och stod framför en inre dörr. + +- Klemens, är det du? sade fången inifrån. + +- Ja, jag kommer med vatten. Här, här! + +- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere, +och dörren öppnar sig! + +Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma +ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför +honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande +antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i +långa, djupa drag. + +- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden. +Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna +dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har +överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan +hela min varelse. Huru gammal är du? + +- Aderton år. + +- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog +från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett +krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som +händer i staden. Vill du följa mig? + +- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, +minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly? + +- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin +väg uppför trappan. + +- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja +... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck +vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt! + +- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den +försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning.... + +- Men du gör mig olycklig. + +- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons +skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros' +vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall +kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min +Klemens, huru lätt jag övervinner dig. + +Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan. +Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter. + +- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore, +att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu +farväl, min broder! + +Teodoros gick utan att hindras av någon. + +Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare +till häst. + +- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de +mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den +vaktande legionärens rop: + +- Prokonsuln av Akaja. + +Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros +och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett +viktigt ärende kallats till Korintos. + +Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro +förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna +och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats, +nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras +dödsdom var undertecknad. + +När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför +hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns +kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste +vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse: + +»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar +i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber +dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande +kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått +ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din +bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade +Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och +Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme +Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans +prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.» + + + + +TRETTONDE KAPITLET. + +Sorgespelet. + + +Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna +och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen +genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta +medlemmarne av kättarekyrkan. + +Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid +morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och +Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma +dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett +av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop +sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat +sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka. + +Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida +mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta +kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som +slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av +folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med +stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig +tillbaka. + +Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna +skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade +endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett +fanatiskt slödder. + +Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de +stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! + +De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med +lögnkristianerna! + +Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse +sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön, +i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken. + +Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna +veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade +vildare efter varje lidet nederlag. + +Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var +blygrå, och det regnade med korta uppehåll. + +Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna +nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras +åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man +beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn +fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med +stenar. + +- Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad +mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av +gränderna. + +- Varför dröjen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem, +skreko kvinnorna. + +Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till +biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett +rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man +ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda +till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla +utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och +allemanner. + +När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp, +vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades +de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste +befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med +biskopens samtycke nedlagt sitt befäl. + +Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett +nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel +uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar, +lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de +kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med. + +Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp +till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom +palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden. +Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som +Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män, +kvinnor och barn sjöngo: + + Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, + och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och dött är stridstrumpetens ljud + och sänkt i dvala häst och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som +uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så +stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa +ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess +fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne +genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en +stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än +rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den +efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden. + +Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en +holme som översvämmas av den stigande sjön. + +Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet, +ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram. + +Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan +för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur. +Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna +fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem +emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några +sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen: +kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om +deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron. + +Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de +högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för +slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under +oväpnade händer. + +När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista +fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller +söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på +spjut och stänger. + +Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet: + +- Till Piræus! + +Ropet upprepades av tusen röster. + +Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade +massan ned för kullen och tog vägen till Piræus. + +Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt +högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans +hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior +soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade +huvudstyrka. + +Palatinerna skulle understödja detta angrepp. + +Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var +det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna +utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer, +tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina +lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle +en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var +samlad. + +Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett +utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller +föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma +raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes. + +Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och +bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste +de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta +sig den misshandel, som de ej kunde undvika. + +Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av +dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna, +och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande +huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i +avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början +i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån +morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska +delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och +hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte +gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda +atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda +detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se +den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor +voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar +ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att +något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i +Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna +sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från +hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans +kropp. + +Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande--den +andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som +icke insläppa andra än biskopens budbärare--tilldrager sig följande i +grannskapet av Akarnaniska porten. + +Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var +borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och +gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus +vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit +under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens +förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en +värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit +hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en +jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med +varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå +lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en +yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios +för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa. +De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens +tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland +männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom +samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med +varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som +nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste +således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda +i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han +själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten. +Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp +på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava +stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han +hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och +kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser +funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk +filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att +hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska +dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet. +När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i +grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som +vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan +som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten, +dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt +som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess +halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster +uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen, +när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som +strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills +häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande +viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt +skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen, +huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt +mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut +ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna, +stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat +honom och sig själv, Atanasios. + +Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade +visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De +tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans +många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i +staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i +ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig +med obestämd längtan. + +Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop +män och kvinnor. + +- Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst +i hopen. + +- Där är han! Där är han! + +Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle. + +- Olivhandlaren och giftblandaren! + +- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten. + +- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den +... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag +såg det själv. + +- Hören I? Anastasia har själv sett det! + +- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst. + +- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken! + +- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak! +Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är +just en lämplig motståndare för dem, den här. + +- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel. + +- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade +verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med +tummarne, när han fått nog! Hör ni det! + +- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig själv! Gapa +icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig. + + [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en + gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets + nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i + motsatt fall uppräckte de den. + +Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor. + +Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar, +som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram +ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den +ena i hand som vapen. + +- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig +jag vill åt, utan dina oliver. + +Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt +lönades med nya skrattsalvor. + +Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina +skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig +och gåvo väg åt orden: + +- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken +jag eller min hustru har förgivit Simon. + +- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv +akt! första hugget är mitt. + +- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt +honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid +Gud! + +- Vid Gud den Allsmäktige! + +- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ... + +- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär +det vid honom. + +Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm +av ursinniga rop i hopen: + +- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka! + +Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften +och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade +hans grå lockar och rann nedför hans panna. + +Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag +sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville +behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor +fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt +händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos' +bön för sina mördare. + +Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa, +med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat, +att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, +hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste +tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar, +lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom. + +Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska +prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man +igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros. + +- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade +på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I +viljen mörda denne man. Vad har han gjort? + +Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst, +som svarade ur hopen: + +- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare. +Han skall dö! + +- Ja, ja! skreks i korus. + +- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en +annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst. + +- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. +Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du +hindrar oss, så svara för dig själv! + +- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så +att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra +er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid +älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men +rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen? + +- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare. + +- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande +och vittnena? + +- Här! + +- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var +detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är +mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa. + +- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som +med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den +förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke +dömer ohördan. + +- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre +icke döma ohördan, det var så du sade? + +- Ja. + +- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod? + +- Ja. + +- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så? + +- Ja. + +- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga +prästen ... + +- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma. + +Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram. + +- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa +blick på Anastasia. + +- Ja. + +- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se +honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud! + +Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma. + +- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars +avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn? + +- Ja, jag har en son... + +- Som du älskar? Är det icke så? + +- Jo. + +- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till +Gud! + +- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med +svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor. + +- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som +straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.» +Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man +giftblandare? + +- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång +burit mat till Simon. + +- När såg du det sist? + +- I solnedgången dagen före Simons död. + +- Och du såg även, att maten var förgiftad? + +- Det kunde jag ju icke se. + +- Är detta allt vad du har att vittna? + +Anastasia teg. + +- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att +döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen, +som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på +min fråga! + +Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv. +Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och +fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita +offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt +medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre +motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur. + +- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att +han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ... +Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ... +och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt. + +Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor +voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de +blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra, +klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade +hans hand. + +Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa +ögonblicket för att vinna den. + +- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill +sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den +anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om +detta vittnesmål? + +- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt, +att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett +finger. + +Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en +mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra, +hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla +känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone +denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag +fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore +förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha +mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår. +Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore +för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort +har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens +enhet. + +Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De +ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke +börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade +gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt +bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande. + +Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros: + +- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv +dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio +atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan. +Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa. +Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad +kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är +nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss! + +- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst, +som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet +medlidande? + +- Han är kättare! + +- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare. +Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en +samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas +av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan +endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår, +som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ... + +- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst. +Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner. +Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen +där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen, +Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne +(Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå +var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af +kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring +sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I +såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga +kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som +ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn +avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de +oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo +kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter +stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar. +Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I +måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar, +eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som +förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen +för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens +enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda +allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen! + +Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade +fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som +skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade +emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som +han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som +voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot +en övermakt av människolika vilddjur. + +Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom +från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han +drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och +utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd. +Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket. +Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var +stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand. +Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan. +Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som, +medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående, +underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen +och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem. + +Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten. +Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste, +med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora +flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än +ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de +övrige åt samma håll. + +Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde +rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor, +som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet +vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan, +understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus +förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att +anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade +förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' +befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke +deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med +order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att +omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem +mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i +stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning +borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens +uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna. +Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett +avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och +ordnade styrka. + +Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden +strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på +aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med +avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i +spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade +fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess +hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över +oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne! + +Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början +höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i +styrka med de förra: + +- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne! + +- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus +har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen! + +Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya +elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började +plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor +vägen, uppbrötos och tömdes. + +Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen +himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder +syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är +stoft och stoftet spritt av himmelens vindar. + +De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde +ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de +nu annalkande mörka, oroliga vågorna. + +Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets +pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och +skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan +massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja, +på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som +kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av +egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta såg man kring en +gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna +till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska +böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig +själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn +och harmoni. + +Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde +Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom, +samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det +första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes +nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom. + +Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av +mångfaldiga rop, och bland dem:--Död åt avgudadyrkarne, hedningarne, +kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man +såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg +stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men +eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål +för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras +lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den +mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd +vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa. + +Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den +starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus. + +En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion, +avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till +Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter +satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten. + +Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till +Lysis' villa. + +Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus +Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' +skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans +skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna +dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt +öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla +från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke +kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid +och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg, +på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita. + +Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit +till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av +prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom +Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom +dubbelporten. + + + + +FJORTONDE KAPITLET. + +En orgie. + + +I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln +underkastat hans vänskap. + +Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus +och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den +bekymrade. + +Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda +genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin +dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade +njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom. +Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och +snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och +Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om +fordringsägare och självmord. + +Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste +verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna +av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade +på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till +dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade +beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i +badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva +parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva +en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad +under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater. +Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade +honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han +teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga +artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand, +lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon, +toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter +Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till +samlingsrummet. + +Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma +behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också +var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt +och glada röster. + +Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt +och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland +vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två +slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och +Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den +kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne +klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets +gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och +växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde +glättigheten, varifrån skulle de då komma? + +Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin +klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka +tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga +sken. + +Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i +sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full +dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de +ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade +bägarne. + +Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande. +Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en +orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och +morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas +kinder. + +Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för +sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte +med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra +människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne +unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en +faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på +tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och +framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en +naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den +tokigaste, mest otyglade munterhet. + +Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av +en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till +prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack +och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam +tanke på hans feta, skinande och leende ansikte. + +Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade, +berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan +vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar. + +Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och +övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en +mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara +framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta +sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om +de ägt den ringaste känsla av blygsamhet. + +Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa +ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och +smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska +slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp +och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga +rörelser med backantens vilda lust. + +De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke +motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln +och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans +vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som +atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus +Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en +yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot +Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för +att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han +rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han +förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan +till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste +munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt. +Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av +komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa, +torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare +njuta av dansens fortsättning. + +Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit +frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som +Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras +utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i +trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla +sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru +han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt. + +Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord: + +»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till +aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro +blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka +till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för +en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla +händelser skall ske.» + +Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han +fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och +för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer +och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen. +Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta +pöbelns raseri åt andra håll. + +Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat +en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten. +Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av +det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas +långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan +rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer. +Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde +Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, +att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; +man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle +giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu +ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över +sällskapets huvuden. + + [1] Mästerkock. + +Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den +visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid +bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och +benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade, +aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus, +benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de +svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde +bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka. + +Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och +gick. + +Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den +stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till +dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga +sig sällskapets öra. + +Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och +sade: + +- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet +var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd +främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från +edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är +katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre, +lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med +ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen +åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock +med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten, +medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla +och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma +ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn, +denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon +förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen +och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även +när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus, +rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än +att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min +katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att +återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa +gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag +löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads +forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens +plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro, +samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus, +min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt +över varje inkast--huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med +njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert. + +Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade +sig. + +- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett +vomitiv![2] utbrast Karmides. + + [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i + skick att förnya dryckeslaget. + +- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre. + +- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad +kiton, så anspelade han väl icke på din? + +- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du +förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära +dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du +hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en +katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse. + +- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans +konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att +dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och +låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne! + +- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt +mig nedskölja det i vin. + +- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden? + +- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna. +Det passar icke för oss odödliga gudar. + +Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar +den ej omskakas; av skurar ej sköljes; aldrig av snö den skyles; +beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter +dess hjässa ett skimmer. + +Där förlusta sig dag från dag lycksalige gudar.[3] + + [3] Homeros. + +- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss +komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till +slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke +göra oss lyckliga och odödliga? + +- Överenskommet! En skål för vår odödlighet! + +- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner. +Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i +Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen +ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna +från jorden! + +- Och taga våra fordringsägare med sig! + +- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i +atomer! Må hon försvinna under våra fötter! + +- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan +jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen +icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en +förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla +skiljaktigheter. Ut med lamporna! + +- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig +som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med +goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden, +aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag? + +- Det lider över midnatten. + +- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa? + +-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen +finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är +sömnig. Ut med lamporna! + +-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp +Kalabis, Kalabis! + +- Vem begär Kalabis? + +- Benrangelsmannen. + +- Giv mig en friskare krans! + +- Tag benrangelsmannens! + +- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis! + +- Fyll min bägare! + +- Tag benrangelsmannens! + +- Slavar, ut med lamporna! + +- Slavar, spelen upp Kalabis! + +- Ut med lamporna! + +- Kalabis, Kalabis! + +Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta +sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan +väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar +prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans +anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något +alldeles motsatt den nyss försvunne silenen. + +- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min +ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp +sköljer gatorna med blod ... + +- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av +gästerna. + +- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt +avgudadyrkarne! + +- Bah, låt dem ropa! + +- Låt Aten brinna! + +- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig? + +- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud! + +- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet! + +- Ut med lamporna! + +- Kalabis, Kalabis, I slavar! + +Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han +sprang upp från sin soffa och utbrast: + +- En häst och en mantel: jag följer dig till staden! + +- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över +Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden, +vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten, +vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster, +jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi +fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten +bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som +ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla, +evigt unga gudar! + +- Hör på katekumenen! + +- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes +skål! + +Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides +betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade +plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att +något utomordentligt hänt eller förestod. + +- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det +han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten, +tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus +Augustus! + +En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och +viskade: + +- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt? + +- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse! +Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade. + +Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade +varandra med förskräckta blickar. + +- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag +bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra +huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att +dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas, +dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ, +restitutor orbis! + +Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma +ögonblick öppnades dörren, en röst sade: + +- Din häst är framme. + +- Här ditt svärd och din regnkappa. + +Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans +skuldror. + +Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort. + +-------------------- + +På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln +höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande +ord: + +»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man +ropar, att Krysanteus smädat Kristus.» + +Annæus Domitius manade på sin häst. + +- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle +komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu +hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet +eller knäcka halsen på försöket. + +------------------ + +Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av +människor. + +Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det? +Hade han kommit för sent? + +Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande +åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras +feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus +stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade +Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett +plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd, +hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför. + +Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för +massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig +arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en +man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes +över hopen. Ryttaren var Pylades. + +- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna +folkskockning? Giv rum i kejsarens namn! + +Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla, +på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt +dekret eller en regeringsskrivelse. + +- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde +homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve +prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion! + +Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på +gatan: + +- Ut med kättarne! Död åt hedningarne! + +Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit +tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket +slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren +till Krysanteus' hus. + +- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte +honom. Han här? Vad betyder detta? + +Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som +prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning. + +Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste +omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan, +förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut +med kättarne! fortfor och vart starkare. + +- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, +vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot +Krysanteus? + +- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ... + +- Fort, svara mig, lever han? + +- Vår plan är i sista stunden fördröjd ... + +- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd? + +- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till +kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ... + +- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad +du säger. Lever han ännu, frågar jag! + +- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen +gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till +folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en +början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen +fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man +försvara arkontens liv ... + +- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus! + +- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ... + +- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd +röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har +hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa +lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät? + +- Lysande och ädle herre! + +- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt +biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att +upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista +hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens +myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller +sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens, +truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna? + +- Större delen i Piræus.... + +- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?... + +- Uppställda vid storkyrkan.... + +- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid +storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda +styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar +de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det +är i dag du grundlägger din framtid.... + +- Ah ... Jag anar.... + +- Tyst! + +- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning. + +- Och jag går att tala med arkonten av Aten.... + +Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta +ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick +sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast: + +- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som +du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som +fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att +frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och +laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig.... + +Prokonsuln avbröt honom tvärt. + +- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor.... + +- Ja; min högvördige fader biskopen har.... + +- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar? + +- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre. + +- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid +Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som +folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och +lagar, att packet följer dig. + +Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln! +Död åt hedningarne! + +Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius, +medan denne genom vestibulen gick in i aulan. + +Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under +sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot +det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap: +filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta +lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några +av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer. + +Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var +husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor +voro samlade på fruntimmersgården. + +Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer +det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes, +slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han +sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina +läppar. + +- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus. + +- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag +må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till +Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund. +Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i +händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna, +mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig, +Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den +fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som +annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond, +den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla +icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag +bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen +att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre, +Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel. +Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare +Julianus. + +Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka +läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De +ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även +här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet +- som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande +fara--som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka: +en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens +seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt +med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den +första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att +giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus +och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning; +andra omfamnade varandra, andra jublade högt. + +Prokonsuln sade till Krysanteus: + +- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande. +Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till +verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på +Akropolis? + +- Ja. Vill du, att vi väpna dem? + +- Du uttalade min tanke. + +- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava +oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och +Julianus. + +- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just +förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel +... + +- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag +står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp? + +- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade +prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel +över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i +Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar, +frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, +tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till +de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione. +Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till +Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna! + +Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus. + +Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför +porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog +för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för +att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera +övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans +soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande +hållning mot den väpnade styrkan. + +Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit +igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. +En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av +den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos. + +Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några +ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden +bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg +tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt +ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna +sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till +höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några +svettdroppar. + +Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på +Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt +av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över +massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de +första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo +gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i +portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen +av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige +prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till +mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan +och talade till soldaterna: + +- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder. +Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra +stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt +rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten, +folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, +omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket +folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus +Augustus! Dominus Julianus Augustus! + +Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna +följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter +linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus! + +De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom +ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en +klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste +troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort--för att, även +de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av +Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves. + +Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden +och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel, +funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den +nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några +skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för +den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra--och +de voro vida flera--förundrade sig över sig själva och förmådde +icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från +homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det +för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare +besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och +kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga--att klyftan mellan bägge +ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan +och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för +efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och +antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras +hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från +Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på +gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt +tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och +Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade +hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av +legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator, +funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa. + +Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav +han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till +storkyrkan. + + + + +FEMTONDE KAPITLET. + +En uppståndelse från de döda. + + +De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som +timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så +ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa +stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden. +Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna +homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat +under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde, +hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd. + +Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta +långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna +kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre +kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det +upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen, +där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två +stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för +predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag +av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över +katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade. + +Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo +helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol. + +Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna, +väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast +skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i +och för de heliga ceremonierna. + +Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de +kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och +kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras +armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem. + +Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem +predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se +framför sig honom, som de sades hava mördat. + +Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut. + +Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro +församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och +avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans +läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag +förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det +viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske +till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse +i den avgörande stunden. + +Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade. +Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett +messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter +hade biskopen trätt upp på predikstolen. + +Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades +av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall +hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade +hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska +gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen +skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets +förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg +till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med +ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin +rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då +han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika +hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad. +Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen +son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under +hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och +Adams barn förlossade. + +Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av +aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions +oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke +tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva, +när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst +och icke missbrukar det till försvar för andra meningar. + +Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för +envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron +tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre +världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som +fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och +han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans +rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus +återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över +rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket. + +I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari +han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans +mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden +måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig +hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar, +att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas +döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går +omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i +prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios. + +Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och +handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty +Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så +överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker +till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och +de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka, +skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för +de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk +stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i +skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade. + +Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans +tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som +varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig. + +Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han +uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse, +denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle +vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar. +Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart +var utrunnet--att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga +skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på +honom som de mördat--och vid hans ande, som nu med alla änglar, +helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och +homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda +saliggörande läran. + +Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:--Mod, +mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas! + +- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på +honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall +bevittna vår seger. + +Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt +varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande +predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet--Atanasios. När Petros +talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar +strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade +till honom. + +Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång +till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej. + +Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av +häpnad över deras hårdnackenhet. + +Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma: + +- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller +stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga, +naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet. +Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som +återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och +gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den +Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med böner +om ett under, att de förvillades själar må återföras från +förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda +verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han +räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt +hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så +visst som Elias, varda bönhörda! + +Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i +kyrkan. Även de livdömde bådo--bådo, att den döde måtte resa sig upp +för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning. + +När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen +att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt +vad komma skulle. + +Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och +tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste +presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter. +Biskopen hade tagit plats vid dess huvud. + +Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en +högtidlig, sakta tonande hymn. + +Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade +han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta, +upplyfte sina ögon mot höjden och sade: + +- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt +namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt +vår tro icke komma på skam! + +- Amen, amen! instämde församlingen. + +Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög +röst: + +- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva +denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer +jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av +honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag +dig, Simon--vakna! + +Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De +övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet +hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle. + +Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid +detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad +inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till +återvändande liv--en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen +under det långa över bröstet liggande skägget--men i nästa ögonblick +var villan borta. + +Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de +trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt +byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens +kraft, och skapelsens Herre syntes tveka. + +Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka +fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen, +livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket +till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom +spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad +blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt +genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över +kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en +stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av +Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans +huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till +sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig. + +Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens +jubelrop. + +Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till +hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina +skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt +rum. + +Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på +knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes: +jubelsången om Kristus' seger över döden. + +När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans +öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång +kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett +till jorden återkommet blodvittnes ande. + +Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:--Du +ljuger. Herren skall straffa dig. + +På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på +den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de +voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras +lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om +Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde +Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från +döda, som uppstigit ur graven. + +Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde, +som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin +tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju +martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så +mången med hänförelse kastat sig i dödens armar. + +Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter, +hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att +nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga +nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter +det homoiusianska ritualet. + +I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som +borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde +inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina +gäster. + +Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av +soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att +försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet +för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft +i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:--O +Guds lamm, som borttager världens synder! + +Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd +dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld +och trycka dem ned mot altarringen. + +När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar, +hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra +sitt heliga område mot yttre våld. + +Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan +flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel. + +Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och +hostian nedsköts deras svalg. + +Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt +befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta +hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet +och utbrast i jämmerrop. + +Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds +lamm, som borttager världens synder. + +Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man +såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i +trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret. +Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han +nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta. + +Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros +talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga +människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han +Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling +att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars +vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med +Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras +huvuden. + +Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans +tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne +talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en +hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade +altaret. + +I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja. + +Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt +förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte. + +- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst? +frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen. + +- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här +efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det? + +- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna +kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin +ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att +du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting +utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från +Konstantinopel eller Antiokia? + +- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara +stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden. + +- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter! + +- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen. +Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ... + +- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela +församlingen måste här ske genom min mun. + +- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och +teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta +en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en +allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop, +presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl +förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg +församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och +att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna, +emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag +säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv. + +- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun. +Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag +anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du +katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför +kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din +rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är +denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten +bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du +har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi +även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman +ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl +över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar, +vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden. + +- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att +handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand +ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig. + +Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats +av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de +händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid +sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret, +utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin +bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar, +som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den +största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig +fram för att höra vad som var å färde--vad prokonsulns ankomst och +uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med +djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla +menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och +massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av +förvirrade rop. + +Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av +koret och bjöd tystnad. + +Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen +nyfikenhet understödde honom. + +När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den +besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa +stormen. + +Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att +hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats +till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den +nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning, +med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att +varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros +skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn +vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i +bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan. + +Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från +de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka +majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och +missnöje. + +Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde +de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i +varandras armar och tackade Gud. + +- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du +deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren? + +Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till +följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till +församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och +Gud vad Gud tillhörer. + +Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande +omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper +och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta +mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och +tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en +hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast +hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud, +som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon. + +- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de +närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt +Simon helgonet ifrån de döda. + +Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte. + +Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det +biskopliga palatset. + +På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast +spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som +tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och +omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett +underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från +kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne. +Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel +fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på +galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda +uppträdande i storkyrkan. + +- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och +Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för +tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är +en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och +ingenting annat.[1] + + [1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien + tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern + Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans + tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade + det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna + för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet. + +Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till +tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom +hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han +ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men +synliga hyllning, som dessa ägnade honom. + +Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort +därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder +lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom +soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till +menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av +röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios. + + + + +SEXTONDE KAPITLET. + +Under den nye kejsaren. + +Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog +Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en +offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten. + +Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder, +kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra +kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket +under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik, +om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en +folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda; +Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till +stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna +förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den +nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes' +talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten. + +Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika +folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter, +som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus +hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och +bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan +åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en +hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och +för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den +hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans +rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och +filosofiens bålverk. + +När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja +den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet +som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter +uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och +retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare +tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade +folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin +lycka och göra henne varaktig. + +Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka +styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och +hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som +drogo ned från Pnyx. + +Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste +synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen +förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, +som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena +förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare +befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och +tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars +girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius +landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina +församlingars medgivande återtaga sina ämbeten. + +Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans +dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma +dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska +legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen +kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra +den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus' +atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade +uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens +fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne +helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt +med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn. +De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån, +ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den +gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets +fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska +Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa +legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde +glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem +med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet. +Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om +människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i +ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som +fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för +den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens +skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära +för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar. + +Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande +skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel. +Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna +meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att +övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred +och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster +av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld +och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, +novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att +förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas +fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde +lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska +filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko +varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade +varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger +förgäves: + +- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens +barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig! + +Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på +vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa +henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne +utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets +förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de +voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda +övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga +titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten +med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska +republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig +uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska +världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville +åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt +och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De +uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och +genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till +förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters +renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk +imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft, +klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna +vänta av honom? + +Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats +och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus, +att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som +sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme +av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de +rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar +gjort sig skyldiga. + +Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse +män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål +han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och +filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv +fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje +förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess +myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga +provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer +i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje +stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet, +väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige +genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både +kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga +det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga +dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra +överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas +eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat +fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas +filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn, +som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen +ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att +präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas. + +I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med +kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och +välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder +voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för +fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk +i enlighet med tidens krav. + +Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som +filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas +som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de +eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga +medborgare och slavar. + +Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de +helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde +tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller +laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans +anhängare. + +Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt +förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem +tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur +romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna +härlighet. + +Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot +trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga +i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans +företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland. + +-------------------------- + +På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det +gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle +återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han +hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade +nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i +dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst, +den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång +gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna +staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet--Hermione +fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat--varsnade de en +man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och +försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan, +men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn +kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det +rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att +härja i omgivningen. + +Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna +sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit +utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till +ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker +eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till +rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder +på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma +undan. + +Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa +från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med +rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog +härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de +parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och +dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och +torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda +levnadssätt. + +Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde +honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt. +Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av +vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde +icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men +välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem, +icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om +meningen med deras resa. + +Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar +Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man +tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran, +samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att +kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning, +som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade +misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas +till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade +medlemmar. + +Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot +stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem +naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat +med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot +vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även +många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor +förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i +trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och +gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa +av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban--alla donatisters +älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de +hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte +efter slagna legionärer. + +Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att +förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen, +samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de +ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång +tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen +av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i +religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna. + +Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade +Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets +underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att +de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg. + +Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste +tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt +emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan +de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat +sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att +följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem +vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände +till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig, +vilt blickande gubbe. + +Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade +underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt +plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka +sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis +myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och +tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva +lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen. + +I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. +Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens +ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till +Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd +genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och +lärare, Atens förste medborgare. + +Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens +reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla +krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den +gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare +tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena; +offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla +klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet +bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning, +själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några +få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till +gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes +båda, att en ny och bättre tid var kommen. + + + + +FÖRSTA KAPITLET. + +Ett år därefter. + + +- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort +och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför +juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta +brev och visa honom det. + +Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke +nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan +träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade +utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde +detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander +och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt +honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde +slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom +man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren? + +- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare +vin och gå sedan att sova! + +- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till +Baruk? + +- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må +du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är +fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. +Förstår du mig? + +Alexanders ansikte ljusnade. + +- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast +han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt? + +- Det är visst. + +Alexander fattade Karmides' hand och kysste den. + +- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du +glömmer bägaren. Skynda dig! + +- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag +förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ... + +- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides. + +Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men +på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den +fyllda bägaren i hand. + +Karmides tömde den. + +Alexander frågade tvekande: + +- Får jag icke följa dig på din resa? + +- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke. + +- Vart ämnar du? + +- Ingen nyfikenhet! Gå din väg! + +- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och +vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet +speglades i hans ansikte. + +- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan +han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig +något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon +är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det +kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var +fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du +skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din +natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt +att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består +just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att +du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än +icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala +med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides' +kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans +hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed +Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt +ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett +anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall +förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig +i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna +det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du +förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta +tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, +föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner +av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du +varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir +knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln +och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om +icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy, +inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg! + +En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till +det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar +stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter +vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och +öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar. + +- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för +att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på +henne. + +Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva: + +»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min +plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band, +som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves. +När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av +harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, +utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av +det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. +Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, +som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig +vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång +som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att +köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till +skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. +Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av +smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke +heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så +torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet, +som njutes där, med en tanke på dig.» + +- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat +göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att +lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en +lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag +förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än +alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka, +hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt +sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett +tålamod utan like. + +Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den +tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad +av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två +varelser! En tröst för människonaturen! + +Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det +är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och +mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone +något bakom mig! + +Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes +faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att +med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta +--en liten tid och mer av vana än av ungdomslust--hade därefter +hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro. + +Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag +avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka +nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för +överdriftens följder--och därför finna de icke vad de söka. De blanda +gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En +sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och +gick min bana utan att se till höger eller vänster. + +Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje +tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen. +Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att +femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.-- + +Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han +öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den +helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för +filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära. + +Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land, +dit han beslutit färdas. + +Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är +bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja +sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den +oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn--en +ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens +sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår +kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element--och han +undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför +det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje +ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental, +oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken +förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska +tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden, +när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör +framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega +och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så +otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav +författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar, +hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet +att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster, +av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar. + +Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden +likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida +icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser. +Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer +däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt +vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han +påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin +upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens +plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar +i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod, +som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den +vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör +finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt +tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt, +och att med denna återblick på det förflutna förmäla den +lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och +närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu +efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat? + +Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra +människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot +honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke +de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem +hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit +förintelsen framför förintelsetanken. + +Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att +resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades +antal. + +Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen. +Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan +för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken +på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller +helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina +händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval +komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag +nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många +människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för +det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett +tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg +och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke +förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i +sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade +ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till +förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av +förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i +en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några +atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar +förintelsen. + +Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade +under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre +tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han +kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som +väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till +samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna +bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, +ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin +rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en +neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för +hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den +hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i +hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona +sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som +ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det +hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen, +medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig, +att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig +ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde +anstå en Karmides! + +Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en +nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett +sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade +som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag +till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. +Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och +döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den +väntade honom efter en lång bana av förakt och elände. + +Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att +den nu stundande natten skulle varda den sista. + +Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad +han hitintills icke känt--tvekan. Människonaturens fasa för +förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände +författarens arbete, hade gripit även honom. + +Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som +genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln +över sig och skyndade ut. + +Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i +stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin +ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens +ansträngningar. + +I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick. +Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg +dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika +lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet. + +Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller +ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit. + +I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den +ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn. + +Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och +igenkände Petros, homoiusianernas biskop. + +- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig +till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma. + +Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon +helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo +bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer +beskådad och beundrad än förr. + +- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides. + +- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig. + +- Det är vad jag icke har ... + +- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa +och under vägen meddela, vad jag vill säga. + +- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång? + +- Det kunde då vara för sent ... + +- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå. + +- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala. +Vi hava ett sådant här i grannskapet. + +De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser. + +- Vad har du att säga? frågade Karmides. + +- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros. +Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill +inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt +nära... + +- Det är gott. Låt endast höra vad det är. + +- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och +då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala +med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror +du i allmänhet om drömmar? + +- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: +hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från +himmelen. Vad drömde du? + +- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en +avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti. + +- Och det var detta du ville förtälja mig? + +- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar. +Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om +sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig +till sitt redskap att rädda dig från ofärd. + +Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor: + +- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides? +Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som +skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava +hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt +annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle +icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta; +han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den +olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat +svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin +lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga +är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed +naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar, +sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den +dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens +bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då +självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen +återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta +ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var +mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i +armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur +farans grannskap. Sådan var min sista dröm. + +- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker +giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna +tro--jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som +hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes +tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du +villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är +nödvändigt. Har jag misstagit mig? + +- Förmodligen. + +- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ... + +- Bah! + +- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens +bägare äcklar dig ... + +- Däri har du rätt ... + +- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag +behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en +vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de +härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda, +böra bereda dig en framtid av lycka och ära ... + +- Du kommer mig att le ... + +- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det +liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan? + +- Än sedan? + +- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet +framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna +henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har +din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom +för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga +hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag +skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så +--och jag skulle lyckönska mig därtill--fastän du själv icke riktat +blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av +tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna +fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej +däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager +honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för +slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv +mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig. + +- Du? + +- Jag. + +- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar +mig med nästa uppgående sol? + +- Det är icke omöjligt. + +- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana +bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting. +Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även +i detta fall ... + +- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet! +Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ... + +- Petros, hur vet du detta? + +- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver +anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk +skall hava tålamod. + +- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar? + +- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det +förtroende du visar mig. + +- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina +bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara +vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och +räddar du mig så, som jag vill räddas ... + +- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ... + +- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ... +då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du +vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa +dig min tacksamhet med återtjänster. + +- Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta +förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka. +Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då +jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till +Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med +glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt, +störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som +vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu +att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett +fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall +kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon +vidare överlägga. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Petros och Baruk. + + +En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen +bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående +kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare. + +I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan +även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av +de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga +makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat. + +I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från +statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor. + +I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av +dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt +söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var +det större. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty även det +ägde nu rätt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av +Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka +det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel; +varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de, +utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat? + +Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från +deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på +homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall. + +Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet, +gjorde bördan dubbelt tryckande. + +Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska +menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken +församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra +biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och +inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog +outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin +församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person +träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter +hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen +av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel. +Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det. + +Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk. + +Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade +förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus' +tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna +huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av +ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke +allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat +judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att +på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den +nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och +Herodes den stores. + +En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och +det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under +deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu +syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som +Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga +bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, +de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets +öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för +att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid +företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till +synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att +gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under +hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i +outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke +ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset. + +Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel +aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var +avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta +bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att +åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik +övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de +profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge +varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna +synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets +snara förverkligande. + +Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade +en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, +även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava +framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för +lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp +uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en +mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga +landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke +längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring +templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid. + +Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den +fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken +omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara +och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som +låg framför honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas +försäkrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga +avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som +vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt, +att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således +ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var +fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den +fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade +kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av +ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i +Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han +ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att +deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra +honom ovärdig en sådan ära. + +Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i +Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse +Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid +tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter +återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud +skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna +Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel +skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem +ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de +skådat det med egna ögon. + +Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels +uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas, +hennes trolovade, skulle följa tåget. + +Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av +Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin +gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett +närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken +värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde, +att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej +endast vred, utan häpen och förskräckt. + +Han behövde några ögonblick för att samla sig. + +Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av +skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter +till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående +resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han +omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den +makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär. + +Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå +med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa +ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava. + +Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon +förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han +ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett +förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset. + +När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till +sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde +sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad +sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått, +och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att +vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att +synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade--hon hade icke mod +att bekänna allt. + +Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när +han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta +mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då +besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger +samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra +månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, +spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta. +Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke +kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att +även hon älskade honom. + +Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande, +rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna, +rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om +det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla +vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon +anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta. + +En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne +lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon +hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore +skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och +sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle +hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig +med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en +yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en +lastbar, fördärvad och samvetslös människa. + +Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt +på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en +avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu +ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne +med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för +honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna, +sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och +honom. + +Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks +resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för +Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel +ensam under den sjukliga Esters vård? + +Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han +överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över +tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol +och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot +krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag +vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade +vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig +dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke +hörde till regeln, när fordringsägaren var jude. + +Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod +hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd, +vars makt var bruten. + +Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros +började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande +för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och +hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver. + +- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder +för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ... + +- Alldeles. + +- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din +ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som +minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i +en fordringsägares ordbok. + +- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet +står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som +barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker. + +- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika +ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i +anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig +att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta +ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid. + +- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng +som möjligt. + +- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros, +men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än +du. + +- Vad menar du? + +- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår +du på långt när icke allt vad du lånat honom ... + +- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten +har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt +öde. + +- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig. + +- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill? +Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke +ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för +en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den +lutar. + +- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i +Aten? + +- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann +underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr, +de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en +gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet. + +- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål. + +- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift? +Är det så du menar? + +- Just så. + +- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han +ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade +han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan +vara, till vilken Karmides friar? + +- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon. + +- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår +dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl +förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå. + +- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens +dotter i Aten. + +- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du +måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione? + +- Ja. + +- Huru vet du det? + +- Jag kan endast upprepa vad jag sade. + +- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in +i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den +kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i +förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina +landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än +vidskepelsen bland kristianer och hedningar. + +- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av +osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men +hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet. +Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och +därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava +honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga +föredömen. + +- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom. + +- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra +sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett +undantag från sitt kön... + +- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit +tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första +ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen +upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon +älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om +detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu +helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse. + +- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt. +Men hennes fader skall aldrig samtycka ... + +- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största +svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans +uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas +återvinna Hermiones aktning. + +- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet! + +- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner +ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess +grundligare är ofta deras förändring till stadga. + +- Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller +mig omöjligt. + +- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan +förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar +ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets +avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, +gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt, +så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över +ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna +honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad. +Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill +denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som +måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds. +Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket +förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna +följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en +framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med +lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny +rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som +vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione +varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog, +att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som +skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om +ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike +Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge +till hela hans förmögenhet. + +Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den +gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och +upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt +uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides' +oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd; +så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han +hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en +slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad +beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda +räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en +stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa +en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra +förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid +varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina +landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja +omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans +ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora +på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett +längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han +gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och +oförsiktigast. + +Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva +sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd +till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters +trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel, +just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den +efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad +Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så +var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket +liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga +sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större +lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll. +Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens +anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig +syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles +förträffligt. + +Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt +tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott +ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel +munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina +planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när +underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade, +var trolovad med Hermione. + +På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt +beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp +icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att +försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig +säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.-- + +Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han +åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars +bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. +Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga +palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu +avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med +sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga +aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den +homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan, +öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin +kåpa. + +- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att +syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes' +uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste +vara trött, min Klemens. + +- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min +fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt +hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne! + +- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste. + +- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det +och hellre låta kejsaren döda oss. + +- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi +kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi +uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor. + +- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi +endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i +stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång, +när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända +snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra +omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle +att förskaffa honom till avgrunden. + +- Har Eufemios sagt det? + +- Ja. + +- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala +så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem. + +- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och +vill utrota församlingen från jorden? + +- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar +frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig, +ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man +ifrågasätter det heligaste. + +- Bevare mig Gud för detta! + +- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter +att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på +alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå +icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros? + +- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina +steg. + +- Nåväl? + +- Jag undviker honom. + +- Du får icke lyssna till vad han säger. + +- Jag har sagt honom det. + +- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med +ett enda ord. + +- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller +får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred. + +- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och +frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och +läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för +kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i +tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans +villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas +rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar +kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom +flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och +under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han +umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus. + +- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet, +sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ... + +- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom +denna korta fröjd! + +- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter. +Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader! + +- Du betraktade henne således noga? + +- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken +bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ... + +- Nåväl? + +- Men hon kom själv till mig och talade till mig ... + +En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort +rullen och reste sig upp. + +- Du stod således i hennes grannskap? inföll han. + +- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från +gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade +sin hand på min axel, när jag vände mig bort. + +- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt +dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är +ute? + +- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet! + +- Det är sant. Jag glömde det. + +- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi +försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast +min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett, +ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad +för arbetsföreståndaren ... + +- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon +dig? + +- Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ... + +- Ah! + +- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ... + +- Och du? Vad svarade du? + +- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader, +och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst. + +- Vidare! + +- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon +borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag +mig bort och gick ifrån henne. + +- Var detta allt? + +- Ja. + +- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter +vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens +deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios +i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du +skall sova och hämta krafter ... + +Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig. + +Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som, +då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst: + +- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den +homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med +denna fråga! + +Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert +utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus. + +- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du +är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt +var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera +gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men +icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller +dig. Huru väl, att jag träffade dig! + +- Vad vill du mig? + +- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en +sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande, +att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig +hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så +stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade +bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem +och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste +broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är +vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta +läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog +på din bön förlåta mig. + +Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han +hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med +den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes +bön. + +- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han. + +- Nej, gode broder. + +- Jag följer dig. + +- Jag blir dig evigt tacksam. + +Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd, +där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats. + +Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon +portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och +försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom +en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:-- +Här! Stig in! Min härskarinna är hemma. + +Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter +uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt +dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp +och åsåg honom med förvånade blickar. + +Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det +mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han +stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran +i sin ton frågade honom: + +- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme? + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Teodoros. + + +Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där +Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar. + +Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över +havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av +vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning +nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga +träd. + +I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes +vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter +gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats +varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om +barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes +första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans +Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade +flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken. + +Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna +hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda +Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga +verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med +fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego +från dalen på andra sidan kullen. + +Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet +genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna +prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig +Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke +var en främling på stället. + +- Teodoros, sade hon. Välkommen. + +- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och +styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden. +Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut +från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx, +där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det +står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just +i detta ögonblick segern. + +- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade +Hermione. + +- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull +sannolikt, att Krysanteus segrar. + +- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger? +Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender +bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom +tillgiven. + +- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom. + +- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han +uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han +uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru +han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män +vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. +Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke +av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade +fader! + +- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet +och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det +värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste +Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner. +Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla +idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty +alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen +mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig +och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till +något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och +ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som +icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det +sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och +Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han, +en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han +kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad, +om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja +återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom +avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket +aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för +främja människosläktets sanna väl? + +- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen +hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid +förbliva det. + +- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, +liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och +människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej +däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar +allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans +avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, +Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla +gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är +förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er +svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för +sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad +har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller +förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, +emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava +de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att +göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara +gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka +man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen +avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som +hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, +vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta +opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden. + +- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att +dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som +fördelat fullkomlighetens egenskaper på många. + +- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra +filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I +svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra +filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper +tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas +öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke +blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de +okunnigaste hjärtan i alla tider längtat. + +- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater; +I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; +om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta +skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv +förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke +omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra +deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er +funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville +befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt +skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som +sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur +fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden +lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise. +Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så +frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en +vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och +slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. +Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort +med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna +friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra +tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste +av alla skiljemurar mellan människor--skiljemuren mellan rättfärdiga +och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är +en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med +självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod +skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är +större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom +havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar, +som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad +mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda, +Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro +dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära? +Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta +namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud +var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft +uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra +myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det, +förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, +den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med +de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död, +varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne +Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den +kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du, +att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting! +Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till +djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning +för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat +mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker +och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara +dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt +med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus +sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en +högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på +mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes +heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska +filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds +människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat; +även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när +de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det +ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse +endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord +i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att +återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet. + +Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus +och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd, +som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än +frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv. +Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som, +insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess +natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy +och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt +till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen +filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas +ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även +för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds +vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din +tro till min, är således steget från tanken till den levande +verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och +uppenbarade. + +Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången +Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit +varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig +många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig +gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap, +som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar. +Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus, +när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus +och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke +fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart +ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och +nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som +kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna +och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där +han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke +till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till +försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med +åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes +tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia +gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans +lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad--ty här fann han sina +mästare i dialektiken--så återvände han den andra dagen med nya +bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och +tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga +akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en +kristen platoniker. + +Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl +aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först +i framtiden skulle uppspira. + +I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, +bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att +visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot +varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och +ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som +mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse. +Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket +hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och +försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men +bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans, +och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den +avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften, +som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst. + +Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de +skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de +grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel, +värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste +svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de +gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom. + +Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin +mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes' +evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke +fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De +skulle därefter vidare samtala om innehållet. + +Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att +den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att +kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga +och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande, +långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit +ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då +svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt +annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och +dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom +vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit, +emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på +tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats +härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare +framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för +kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna, +och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel +och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de +enskildes hjärtan. + +När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans +skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk, +svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i +människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos +kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en +mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar +för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon +fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata +konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar +sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den +nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i +vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra +blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av +skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du +då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller +mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel? +Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och +förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur +förstörelsen ett nytt och högre framgå. + +Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne. +Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från +staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en +god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången +av arkontvalet. + +Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida +sig i hamnstaden. + +- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har +förmodligen övervarit folkförsamlingen? + +- Ja. + +- Vem är den nye arkonten? + +- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset. + +- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat. + +- Ej heller jag. + +- På vem röstade du, min vän? + +- På Krysanteus. + +- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager +mig. + +- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har +mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över +det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill +denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i +staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan +ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en +himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke, +hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark. + +- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din +röst, säger du. + +- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag +säga, att valet fördenskull är lagligt. + +- Vad menar du? + +- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ... + +- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad. + +- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och +tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och +föreslog öppen omröstning i stället för hemlig. + +- Nåväl? + +- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog +naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började. +Du kall nu lätt föreställa dig utgången. + +- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd +som en hemlig? + +Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga. + +- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med +Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med +hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för +sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min +vän. + +- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är +eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år +sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om +han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt. + +- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade +Teodoros och fortsatte sin väg. + + * * * * * + +Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus +dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt +utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat +sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna +låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets +utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på +senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta +mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod +så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets +tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på +det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer +Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från +honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda +lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig +otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina +händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke +detsamma som nu. + +Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra +molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett +stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann +sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt +brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i +kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med +strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus' +bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den +romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens +föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna +hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till +sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det +vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta +hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens +ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de +modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro +återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av +de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden. +Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och +värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor +hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning, +belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev +Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i +alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under +murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna +slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska +gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep +till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara +grannskap. + +Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans +dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den +oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han +tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild. +Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av +fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade +fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar +mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser +framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med +sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden +och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i +grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera +liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej +kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom +underverk räddades. + +Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene +väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen +emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i +det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att +Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav +vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon +ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror +och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon +ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till +sitt ensliga älsklingsställe. + + + + +FJÄRDE KAPITLET. + +Mötet. + + +Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad +mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat +de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna +undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och +välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader. + +Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla, +vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo +den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring +henne och i hennes egen själ. + +Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin +store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa +makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande +även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen +genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och +lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och +goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en +dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken; +hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under, +och han segrar även genom sin död. + +Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar. +Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt +stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade +en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ, +syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets +ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men +kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar +sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de +blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat +genom min död. + +Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände +nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och +för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon +måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan +även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende +kärlek. + +Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade +från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats +förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och +dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade +varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot +sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och +frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild +hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt +köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod +det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen +med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne +en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden +fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och +Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud, +den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt +fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna +kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna, +harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska +filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt +mönster. + +Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en +helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv, +åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och +fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste +och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans +gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet, +och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat, +som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek. + +Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros +hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick, +sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och +tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han +kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom? +Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med +Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den +svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna +till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon +beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare +skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid. +Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla +de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade +skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin +egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta +Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen, +för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet. + +Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan +att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda +förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv. + +Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon +bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en +yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den +bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan +hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna +likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam. +Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes +senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon +redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter. + +Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen +och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det +betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade +Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen +av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att +Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon +icke övergiva den, huru osannolik den var. + +Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes +betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon +trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne. + +Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig +skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men +vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides. + +Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina +tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad, +som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och +vördnadsfullt, sade: + +- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit, +och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle +annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så +fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja +dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar? + +Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck, +som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde +henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans +kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i +denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom +sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en +långvarig sjukdom. + +Hermione besegrade sin förvirring och sade: + +- Jag vill höra dig, Karmides. + +Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides +syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det +hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din +ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke, +och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har +lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det +fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett +ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så +många barndomshändelser. Är det icke så? + +- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han +satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har +intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten +tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde +dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv, +men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala +fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger! +Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap. + +Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min +barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat +min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot +din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är, +som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana +frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet. +Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville +begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel +efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att +kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till +dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad, +så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en +upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle +blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och +fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det +endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag +älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde +mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min +levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro +skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen +ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek +blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är +egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste +bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en +kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet, +som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne +aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione, +utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig +värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror +för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det. +Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det +försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även +här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för +dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för +din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men +sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad +återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en +roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv +i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske +behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag +ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd +och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och +överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en +närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess +mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån +varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara +läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur +mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga +en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste +din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så +vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din +fosterbroder förlåtelse och glömska. + +Hermione svarade: + +- Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt +avstånd. Jag giver dig henne gärna. + +- Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din +förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det. + +- Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska? + +- Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt. +Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för +att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och +vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från +den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor +givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill +fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv, +till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor? + +Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre. +Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes +av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes +själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på +sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i +kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran, +som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu +hans första kärlek. + +Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon +hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om +någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände +kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides' +ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse. + +Hon svarade honom: + +- Bed gudarne om en sådan maka, Karmides. + +- Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke +skänka mig henne. + +- Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud +ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta, +skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar. + +- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och +hopp ännu givas för mig? + +Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än +infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de +överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var +i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade +avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för +njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat +sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken +uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu +icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig +själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu +hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen +av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag. + +Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans +panna. + +Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av +en fuktig glans. + +Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att +vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka, +skyndade han att fasthålla den. + +- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig. + +- Hermione! + +Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över +flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som +ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick +endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade +återföreningen. + +- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina +sorger och vara lycklig. + +- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione! + +- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt +hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och +olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om +denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides. + +- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra. + +- Jag vill omtala för min fader detta möte ... + +- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ... + +- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för +honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker +dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort. + +- När får jag återse dig? + +- Snart och hädanefter ofta, Karmides. + +- Kanske i morgon? + +- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång +mötas öppet för hans ansikte ... + +- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap. +Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det +kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens +vill höra talas om Karmides. + +- Han skall icke göra det. + +- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle +att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt +att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid. + +Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades, +smekte Hermiones öra. + +- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är +min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme. +Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen +stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som +väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att +uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och +dröm i natt dina barndomsdrömmar! + +Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en +vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand, +vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens +skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan +hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och +tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari +försoningen med hennes älskade nu var firad. + +Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga +kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot +nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon, +betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och +hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck. + +- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade +biskopen. + +Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än +vanligt med kammarflickan. + +- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och +sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så +kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene. + +- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon +löste diademet från Hermiones lockar. + +- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom +mycket. + +- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan. +Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad. + +- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din +låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke +så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att +Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den? + +- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga +honom. + +Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som +Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle +portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde +finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på +egen tröskel. + +Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en +glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande +än vanligt. + +Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes +ord. + +- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes +blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk +på dig, det vet jag. + +- Huru vet du det? + +- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid +veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och +när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor +äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din +kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska +klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de +första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne, +det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin +vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och +företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ... +här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv +hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig. + +- Jag minnes allt det där, Alkmene. + +- Det var idel högmod av henne, min härskarinna. + +- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska +sederna. Damerna bruka så i Rom. + +- Men det är ju fult och löjligt. + +- Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk. + +- Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och +Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna +göra det? + +- Även det bruket är övligt i Rom. + +- Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända +sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att +skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla +Ismene. + +- Jag har hört sägas det. + +- Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då +skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till +varandra: Ser du, våren är redan kommen. + +- De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl, +Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga +flicka. + +- Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna. + +- Jag önskar dig detsamma. + +Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de +glada drömmarnes rike. + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Skeptikern. + + +- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde +portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag +är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den +här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även, +att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava +någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål, +mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren, +Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag, +som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt +aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag +tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och +lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning, +aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud +låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår +du. + +Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en +gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade +mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och +egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne. + +Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med +filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så +att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett +vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti +och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot +funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit +sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska. + +Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons +framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med +stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat +honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det +endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var +även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning +över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och +krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln +och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att +vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk. + +Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin +visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks +ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han +ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om +lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i +matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda +gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han +ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt +tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken, +så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och +förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var +i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon. +Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra +tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade +fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten. + +Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i +samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla +fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket +hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å +andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga +epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid +dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att +tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och +upptåg. + +Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs +själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans +lugn, än mindre hans hunger och törst. + +Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och +pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag +hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i +grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av +ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak. +Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen +himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro +frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle +hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar +hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa +samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga +tjänster: offentliga religionstal. + +Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han +räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle +Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man +upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden. +Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en +fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno +villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av +pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin +omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade, +sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat +flera av slavarne och slavinnorna omkring honom. + +Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen +av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att +falla i strida strömmar. + +- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som +kalla sig tvivlare? + +- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon, +tuggande på en bit fågel. + +- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben, +eftersom de äro de klokaste. + +- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket +djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör +han icke. + +- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen? + +- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla. + +- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes. + +- Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade +Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva +verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig +den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig, +ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för +tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du +icke hade ögon? + +- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på +ålderdomen. + +- Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron? + +- Ja, det förstår jag även. + +- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall +du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar? + +- Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som +har gikt i vänstra benet. + +- Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen, +hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap +om att det finnes en värld omkring oss. + +- Hm, ja. + +- Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras +vittnesbörd? + +- Vad menar du? + +- Händer det icke ofta, att man ser orätt? + +- Jo. När man är skumögd, som jag, så ... + +- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe. +Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd. +De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter. +Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma +vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var, +aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en +gång fått ett litet försprång. + +- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med +vår okunnighet, min filosof? + +- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon, +i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena +vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan +en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets +slutledningar, som äro falska ... + +- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och +min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle +springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är +säkert, min filosof. + +- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare +för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s. +v.? + +- Ja, det vill jag medgiva. + +- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de +stundom vittna sant? + +- Javäl. + +- Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å +andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare, +så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt? + +- Hm, det vet jag icke. + +- Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt, +eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra +enda kunskapskällor. + +- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände +Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos, +om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna. + +- Vad är gikten, min vän? frågade Kimon. + +- Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så +att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn. + +- Vad är det då som sticker? + +- Vad det är som sticker, det vet jag icke. + +- Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad +jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta? + +- Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar +eller ej. + +- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så? + +- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den? + +- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att +tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän? + +- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig. +Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben! + +- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro +bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder +du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag +med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de +övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke, +att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara +överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen +äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par +ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först +bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar +dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den +förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena +men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare +frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles +falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår +att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i +vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition +på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så +återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i +verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter +bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige +Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och +oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han +genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl +möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man +väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes, +att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben; +men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och +tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär +denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar +dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar +gikten. Skål, min vän! + +Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom, +och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den +välsmakliga pastejen. + +- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en +underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt +i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej, +och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din +näsa. + +Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet +stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon +vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet. + +- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar +visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig +därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och +förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en +inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med +största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna, +om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre +en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger +heliga anspråk. + +Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den +skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin +angenäma villfarelse. + +Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes. + +- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen, +så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en +inbillning, det? + +- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett +inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna +inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än +inbillning. + +- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så, +som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör? + +- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt +vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man +måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän +osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något, +som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du +krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då +inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller +verkligt, dock avskys av varje förståndig människa. + +Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade, +om även Kimon avskydde döden. + +- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr +förintelsen. + +- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom +döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av +fruktan på den vise Kimons läppar. + +- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den +vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så +måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises +förmenande icke är annat än en fullständig förintelse. + +Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin +soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne. + +Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter, +började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på +en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för +att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem. + +Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av +slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under +portiken, där gruppen var samlad. + +- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga +fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon +en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes, +tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa. + +Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån +levnadsmätt. + +- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder +vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många +ynglingar rusa i graven före mig. + +- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade +Kimon. + +- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever. + +- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva. + +- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har +kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är +filosof. + +- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö? +Fruktar du den trehövdade hunden? + +- Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos +är jag icke rädd för. + +- Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att +gamle Karons båt nu lär vara läck och murken. + +- Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan +vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke +drunkna där nere. + +- Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och +underjorden? + +- Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det +nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit. + +- Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den +lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig? +Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus? + +- Nej, vad sade hon? + +- Homeros återgiver det på följande sätt: + +»Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång! +Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla +hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning, +än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»-- + +- Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och +evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten +medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då +att emotse förintelse. + +- Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i +underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på +förintelse ... + +- Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av +åhörarne. + +- För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre +om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar +icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han, +komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare +liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer +än dig. + +Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet. + +- Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan +för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva +honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med +många av hans likar och med de statskloke, som också vilja +upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på +den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad +han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar +sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men +utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit +från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat +den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl +det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som +druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på +odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden, +som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om +Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre +domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och +annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt. +Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en +skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig, +Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom +en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där +är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives +icke. + +- Ingen visshet, säger du? + +Alls ingen, hederlige Medes. + +-Ingenstädes någon visshet? + +Ingenstädes. + +- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl +någonstädes hava funnit en visshet. + +- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon. + +- Till kristianerna? Varför till dem? + +- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det +allra orimligaste. + +- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv? +frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi. + +-Det är för dem en småsak. + +- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att +höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke. + +Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande +skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan. + +Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det +började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att +bryta upp och återvända till staden. + +Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares +förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett +ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo +naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så +skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en +jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade: + +- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter +tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i +samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så +skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna +leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna, +har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då +man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man +icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas +världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I, +att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava +tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja, +hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall +uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla +som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles +onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton. +Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för +att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden, +oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till +trots. + +Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel, +tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att +vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis +hemligheter. + +Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes +kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning. + +Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars +tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst +för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där +han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade +på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den +trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som +kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt +uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse +de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara-- +icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till +en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är +förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest. + +Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete, +medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som +nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror +och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty +han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att +hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin +vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen, +under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon, +som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten. + +Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå +till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes +sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något +viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till +morgondagen. + +Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats +bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat +Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne +behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett +silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk. + +- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får +tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt. + +- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione. + +- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag +icke fattar. + +- Nåväl? sade Hermione. + +- Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta, +om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon +fortlever efter döden. + +- Huru? Tvivlar du därpå? + +- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton +... + +- Och varför i afton? + +Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal +han haft med denne. + +Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ, +och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione. + +Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders +visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit +honom. + +- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och +jag lovar dig att vederlägga dem. + +- Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så +har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade, +att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne +vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom +ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden? + +- Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din +uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ... + +- Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga +Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen +slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens +död ... det är ju så? + +- Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt +som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens +odödlighet. + +Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans +fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende +Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han +förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess +livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg +filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande +unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares +sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan +och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum +för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig +blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och +segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna +sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren +skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om +själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och +upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt +att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets +verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar +fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den +utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den +andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke +längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge +Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade +sjuklingar hade att ägna honom. + +Hermione tillade: + +- Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom +förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med +mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna +värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade +vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du +icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates +själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel. +Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som +ditt, min gamle vän. + +- Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade +de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans +ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där +Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu +begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord, +så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka, +som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med +det långa skägget. + +Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa +sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta +för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och +att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt. + +- Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på +sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen. + +Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av +grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på +Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och +Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis, +som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt, +att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt +och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt. +Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att +fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde +fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet. +Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste +hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som +om en gud uppenbarat sig och givit honom den. + +En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om +själens odödlighet är viss eller endast sannolik. + +- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så +förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne +behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna +sak är en manlig gärning. + +- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det, +som är nödvändigt för vår lycka? + +- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en +tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller +hopp om belöning? + +- Så göra nog de flesta tjänare, min herre. + +- Varför det? + +- Emedan de icke älska sina herrar. + +- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i +stället för av fruktan? + +- Visserligen. + +- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska? + +- Jo visst. + +- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek, +men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det +vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket +hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller +fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför +honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas +icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva +som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen +skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda, +emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för +gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma +handlingar av hopp eller fruktan. + +Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den +fullkomliga vissheten genom sin herre. + +- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag +en gång dör. + +Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon +sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva +fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att +söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras +mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon +pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av +tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men +slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid +första lägliga tillfälle uppsöka Petros. + +Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt +orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast +hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en +anhängare åt kristendomen. + +Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina +betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för +att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten, +efter vilken han längtade. + +Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore +oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för +odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död +bleve.» + +Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens +omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna +honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under +kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa +kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på +lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft. + +Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra +honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den +kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och +gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans. + +Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat +dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död +bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets +omogna frukter emot en sådan utsaga? + +Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas +bok. + +Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och +dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty +denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han +förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som +underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla +läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till +kristendomen. + +Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var +likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att +många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att +stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna +lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava +rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av +nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var +bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats. + +Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand. +Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen +under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren. +Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men +skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen +tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin +forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle +trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med +en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt +hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som +alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra +skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter +flyttningen var han icke mer bland de levandes antal. + +De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de +kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst +inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och +okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och +framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och +fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars +enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av +gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade +om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av +sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade +hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning, +skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens +självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen +utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en +religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och +statslivet. + + [1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar», + en varelse född av »gudomlig säd». + +Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en +försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga, +inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste +syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet +klarnade bilden av idealmänniskan. + +Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och +lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte +dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla +var emot Krysanteus. + +Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro +avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras +religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De +övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans +mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick +svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne +var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans +ögon. + +När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som +Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina +förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla +världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt +vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det +var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty +han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av +fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde +likväl allt! + +Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans +stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att +icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade +ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken +jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även +hon en dag övergiva honom? + +Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst, +uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen +föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne +son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader. + +Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin +faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda +oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom +denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan. + +En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites +tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så +småningom hans ödes trådar i sin hand. + +Detta anade han minst av allt. + + + + +SJÄTTE KAPITLET. + +Karmides och Rakel. + + +En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln +Annæus Domitius, i aulan till sitt hus. + +- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma +vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada +uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt +Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta +rummet? ... + +- Olympiodoros? + +- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig +... + +- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ... + +- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius; +jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger, +oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den +stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde +icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han +mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min +Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var +förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet, +att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver +icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde +sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där +övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag +till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller +hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har +svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de +talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides, +som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om +brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig? + +- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det. + +- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad +vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i +Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland +prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig, +som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga +... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt. +Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon +synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som +dagsländans. Men vart taga de vägen? + +- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av +tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken +anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och +vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina +medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En +sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var +hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom +leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de +sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet. +Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia? + +- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är +tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö, +om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros' +straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag +tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes +lycka. + +- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig +förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en +kristen kejsare.... + +- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar! + +- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över +Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna.... + +- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för +vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat? + +- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka. + +- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag +arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken +orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare. +Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste, +även jag, vinna lagerkransar och murkronor. + +- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus +och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret? + +- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna +behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska +barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig. +Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min +skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och +clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En +vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så +vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid +att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala +hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och +glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas +förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så +mycket ... + +- Du menar din katekumeniska övertygelse ... + +- Javäl. + +- Och dina teologiska studier ... + +- Alldeles ... + +- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har +näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i +romerska riket ... + +- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar! +De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket +smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och +skörda lagrar. + +- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på +vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är +legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket. + +- Vad menar du? + +- Du är rik, min Annæus ... + +- Åh, icke över hövan ... + +- Och frikostig ... + +- Du smickrar mig. + +- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten +understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper, +som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att +göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna +skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du +har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt +av hopen ... + +- Gott. Än vidare? + +- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland +patricier och plebejisk bland plebejer ... + +- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt. + +- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter +omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen, +allteftersom förhållandena bjuda ... + +- Karmides, du strör rosor för mina fötter ... + +- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig, +verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ... + +- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka +dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides! + +- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga. +Eller vad säger du själv? + +- Häri överensstämmer min övertygelse med din. + +- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över +din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden? + +- Vad menar du? + +- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod +i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av +illyriska bönder och arabiska rövare till del. + +- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger. + +- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar. + +- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en +gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars. + +- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så +emedan det döljer en skallig hjässa. + +- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig +högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela +okloka och narraktiga inför varandra! + +- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det +kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad. + +- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta +gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå +jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är +inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har +dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du +känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även +den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge +Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris? + +- Jag säljer honom icke. + +- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde +dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta +underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen? + +- Ja. + +- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones +trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven. +Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och +sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som +förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är +inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda +människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda. +Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren +äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen +över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa +honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag +studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och +våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan +gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång +träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i +botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av +vapenbrak och härtåg, med kejsaren? + +- Ja, min vän. + +- Dess bättre. + +Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var +färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln +misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt, +som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min, +förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade +om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig +att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en +supé av samma asketiska slag. + +Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en +ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i +sällskap med henne. + +När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och +lämnade sitt hus. + +Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja +hängde över synranden. + +Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom +ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av +bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält. + +- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar +icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det +artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar, +given detta en lycklig utgång för både mig och henne! + +Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid +bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring. + +- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och +allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller +förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej, +jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur +oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka +ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart. +Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste +brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn. + +I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och +upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden. + +Det var Rakel. + +Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade. + +- Har du väntat mig länge? frågade han. + +- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt +i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det +var min fader. + +- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig +svepa min mantel kring dig. + +- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt +och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att +jag snart skall dö? + +- Rakel, huru kan du fråga mig så? + +- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då +hårda och orättvisa? + +- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina +tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt +oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade, +tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig +här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt +varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår +du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt, +så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista +gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din +förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du +din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot +Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och +orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort +mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den +oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans +tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna +din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader; +han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag +begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande +sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta +ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen +över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives +ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda. +Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde +veta det. + +- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du +talar, övertygar mig bäst därom. + +- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget +uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi +skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt +kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda +stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar, +vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och +ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd +likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka +för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar. + +- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen +lycka mer att begära. + +- Säg icke så, Rakel! + +- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något, +varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har +givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag +äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För +mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en +förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att +det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du +ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig, +emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade +mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med +henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville +icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en +gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag +avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken +man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är +skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till +tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar +och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så +kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och +hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag +fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min +enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ... +åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under +denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina +nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på +altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång +i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag +nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas. +Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om +mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu +mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig, +Karmides. Se där! + +Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke +längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst. + +- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och +döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom +den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må +han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för +din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och +utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag +börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina +föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides? +Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma, +då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är +värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och +påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och +ljuvhet ... + +- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare, +och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror. +Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke +längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke +tala till ditt samvete. + +Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han +vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans +aning. Han teg och lät Rakel fortfara: + +- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl, +Karmides! Vårt sista möte är slutat. + +- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då +Rakel förblev där hon satt. + +- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan +jag återvänder till mitt hem. + +Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte. + +- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får +icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska +gatan. + +Rakel svarade honom icke. + +- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår +skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och +nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning! + +- Må Gud miskunda sig över oss båda! + +- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt +hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam +under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet +en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem? + +- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione +och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en +önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina +tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret. + +- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus? + +- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall +komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka +din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke. + +- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes +hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt +återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats +från sin bitterhet! + +- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka, +sade Rakel med rösten av en sierska. + +Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt +orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge +Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu +i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som +skilde den öde platsen från Piræiska gatan. + +Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som, +tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en +skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade +sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från +sitt huvud och strödde sand sitt hår. + +Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med +krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som +ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade +och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en +rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna +dagarne mer än en gång rönt samma känsla. + +Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken +och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav +henne. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Klemens och Eusebia. + + +Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia. +Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma +slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att +hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom +utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from +och kristlig husmoder. + +Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här +vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt, +Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av +sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket +opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och +framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt. + +Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog +åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme +vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan +tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till +morgondagen. + +Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon +fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och +utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande +betryck. + +Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll +på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det +ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga +i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra +klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om +ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att +bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av +Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje +och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst +alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess +föremål. + +Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia +minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu +i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men +vördnadsvärd man. + +Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes +fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och +han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och +icke av ont uppsåt gjort sig skyldig. + +Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för +hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna, +ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga +sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos +en så from, skön och välvillig kvinna. + +Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och +välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens. + +Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias +väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan +ochden sönderslagna asken! + +Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst +fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra +honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med +den lilla foten i golvet. + +Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att +taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen +husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste +straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till +varnagel. + +När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke +avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att +en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga +ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då +saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en +obetydlig toalettsak. + +Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och +föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet +att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl +ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av +kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende. + +Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon +riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga +rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke +emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop +Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast +ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse. + +Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en +gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen. +Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande +kejsarinna. + +Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i +medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall +biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så +skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för +Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och +kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck. + +Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja +människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda +minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det. + +Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av +vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina +slavinnor. + +Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt +leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och +började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet, +emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och +förbättra Eusebia. + +Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom. +Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom +var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet. +Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars +djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var +något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse. + +Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för +straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens +styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av +Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse +äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda +föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde +annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter +känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade +upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva +syndandet. + +När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som +han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma +känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans +förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas +lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu +slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen. + +Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans +hand och förde den till de tårdränkta ögonen. + +Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en +grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes +högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring. + +Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon +tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna +väckelse, vars medel han varit. + +Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon +ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av +sinnesrörelse nedsjönk där. + +- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse +måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som +övervinner ditt häftiga lynnes frestelser. + +- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia. + +Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm +och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta. + +Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen +därinom. + +Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod. +Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo +viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans +öra. + +När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt +våld att taga plats soffan vid hennes sida. + +Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och +orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och +tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om +förlåtelse. + +Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne +syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren. + +Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet. + +Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en +hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon +ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne +skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga +lynne och hårdhet mot slavinnorna. + +Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla +andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det +försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd, +som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda +till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära +något orätt och straffvärt. + +Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna +oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och +rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt +sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes +trogne vän. + +Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom +mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger, +som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände +dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke +lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes +led emot en god hamn. + +Han samtyckte blygsamt till hennes önskan. + +- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia. +Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu +kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv. +Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme +himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne +och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ. +Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit +i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens! + +Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och +utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens! + +Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar, +på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge +föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin +läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det +låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed +de yttrades. + +Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden. +Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en +andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade +den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen, +helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne +själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande +svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så +ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller +Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något +sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon +skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett +visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till +bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma +sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och +upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så +finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det +vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i +någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty +umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av +religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen. + +Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade +och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke +denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den +gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid +varandras sida! + +I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick +med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i +Klemens' stora, vemodiga ögon. + +Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han +själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han +önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika +hårt som förut till sitt hjärta. + +Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen, +icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla +sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte. +Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle +åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia +och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras +förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta, +ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och +förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så +vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia +överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport, +varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som +inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda +blickar. + +Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig, +öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting +tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara +nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han +i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring. + +Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de +folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det +nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det +heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan +gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville +han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för +tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det +sätt, varpå han tillbragt dessa timmar. + +Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och +huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om +upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig +synd och blotta tanken därpå en förbrytelse. + +Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut +att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i +beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och +umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande +omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin +fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som +under biktens insegel. + +När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade +presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse» +uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av +Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick +däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit +en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga +papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla +punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han +förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka +framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han +däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess +sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila. + +Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av +böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda +varit otålig över Klemens' dröjsmål. + +Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios +ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den +föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt +och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos +honom att deltaga däri. + +Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla +kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens +ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han +genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som +förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både +av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade +Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes +hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig! + +Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom +hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med +någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig +att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han +redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga +mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå +öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka +förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna, +ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han +icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia +krävde ju detta. + +Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade +honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda +till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga +hans befallningar. + +När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han +hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade +han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på +Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med +avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig +sysselsättning. + +Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att +aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon +gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en +genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika +gjorde den till en tillrättavisning. + +Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans +fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte +det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel +över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om +företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru +efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke +fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det +religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna +nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade +striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden +och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i +hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han +övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer +brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet +666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den +mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att +man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna +lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter. +Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men +biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig, +lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade +biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i +paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn, +som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala, +uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen +kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska +eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare +förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det +klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens +det som plikt. + +Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills +hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och +de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag. +Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde +det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser, +med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat +förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att +ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad +genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter, +måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom +mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga +sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den +förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser +tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för +sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka +skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana +förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för +att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det +efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han +försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till +varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa +ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner, +eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i +prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens +förstöring och yttersta domen. + +Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han +trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag +emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall +brytas och domen förkunnas över världen! + +Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för +draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar. +Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne. +Klemens drog kåpan över huvudet och gick. + +Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt +och utan alla äventyr Eusebias budoar. + +Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon, +när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen. + +Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över +hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann +inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog +honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för +deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem +varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som +företedde många rörande drag. + +Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl +prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas +medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda +barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt +hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott +som värnlös åt den onda världen. + +Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit +henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena +läran. + +Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När +Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn, +upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon +förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens' +lockar och smekte systerligt hans bleka kind. + +Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna +sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att +hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända +var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon +sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande +människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn. + +Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och +Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att +uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky +och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet +eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant +tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att +göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka +hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda +längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var +uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke +anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig +föreställt sig syskonkänslan så skön. + +Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans +hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt +vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte +den emellan sina. + +Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens +lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna. +Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en +förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de +heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade +det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande +skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande +till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något +sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att +biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka; +men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren +och oklanderlig. + +Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin +biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något +högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då +de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i +ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias +ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon +visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de +upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran +verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och +betraktade henne som en yngre syster. + +Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon +yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i +den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad +skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas +under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla +av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått +sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid +festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid +varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och +spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett +ord: han var fullständig hedning. + +Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till +prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter, +Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom +till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under +tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad +styrka, när han hörde detta. + +Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av +andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade +henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp +givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som +nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att +trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande +under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon +att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke +blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde +sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes +barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades +och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att +så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld, +vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans +egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än +den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara +de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig +anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton +av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och +likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om +språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt +fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den +varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad +in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de +gäster voro, som han emottog. + +Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens, +rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast +förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och +varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens +svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så +snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga +till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela +människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens +omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde +Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens +framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen +som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make +så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens +bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag +kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att +söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i +Gud? + +Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes +beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De +skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med +hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och +Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han +rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med +hans egen inbillning. + +- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla +människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett +människoöga skall skåda oss. + +- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en +öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes +första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och +ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen +välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi +skola gå till vila. + +- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor +och anlägga våra små trädgårdar. + +- Ja, och vi skola bo helt nära varandra. + +- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an, +Klemens. + +- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia +förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra +bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi +skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma. + +- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma +avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi +hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och +skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och +på samma ställe. + +- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det +ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ... + +- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja +att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja +den andre. + +Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri +stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med +gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett +svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus +och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid +sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras +läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda, +men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att +det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och +tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek. + +Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste +legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller +någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan +stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång +besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han +längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de +översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga +dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen. + +Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare +tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om +övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före +bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar, +förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara +systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en +lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke +lade tyglar. + +Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu +alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans +uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare +än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med +pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för +hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke +som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu +äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess +frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av +allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu +genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans +själ, varje bloddroppe i hans ådror. + +Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och +föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När +andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från +himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade +på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför, +ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga +sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma +återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne +mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett +annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens +ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett +nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan +tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning +--dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina +egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk +prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde +påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och +osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var +Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till +hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad +under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för +Klemens och vart till den heliga ungmön? + +Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro +Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans +blickar, kunde han icke framtrolla. + +Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke +större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats. +Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för +omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det +var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild. + + + + +ÅTTONDE KAPITLET. + +Krysanteus återfinner sin son. + + +Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia. + +Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel +fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med +praktfulla pelarrader i solens sken. + +Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen. +Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän, +som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men +kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i +den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för +Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade +skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog +av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne, +när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina +göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans +fordringar voro utan hov och mått. + +Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven +de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin +måltid. + +Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid +arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där +det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes +svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren, +och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden, +skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade +varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop. + +Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda +skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar. +Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått +underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade +världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den +ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem, +som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i +Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske +biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett +förestående val utan tvivel giva honom sina röster. + +Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas, +ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna +från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter +att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man, +och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk +kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel. +Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt +fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De +penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda +tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess +mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången. +Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när +han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina +händer. + +Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros +kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till +ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de +faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt +utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon +lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen +livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade +nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros +även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina +soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt +fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl +någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens +försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens +regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den +nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst. +Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas; +upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i +Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En +särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i +alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan. + +Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros +beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin +fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens' +händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna +tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra +förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så +få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde +användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle +omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart +sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom +någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt. + +Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i +anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans +levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den +svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de +avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål +med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som +ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa +att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och +kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den +hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas +som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman, +bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han +hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud, +som han ville avhugga. + +Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att +avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv +hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson. +Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas +som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som +då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde +och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom +upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände +Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga +glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än +något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna +upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och +intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga +böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros +skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens. + +Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som +bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son, +Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men +ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till +arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta? +Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga +vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans +fiender--att lämna det just i händerna på samma fiender för att +vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste +uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske +kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter, +som hitintills ensam ägt anspråk på arvet--som ägde sin faders hela +kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus +gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin +förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska +skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt +sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika +atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och +Krysanteus hade dess större skäl därtill, som han var hennes +stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes +lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den +gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För +honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus' +förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över +i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på +jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets +spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer. + +Sedan en så lycklig tronförändring timat--och hon måste enligt +Petros' åsikt tima--så vore utsikten till en för honom lycklig +lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till +sin arving eller icke--om blott han erkänt denne som sin son, så +skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna +hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller +senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo. + +Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag, +hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för +mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna +med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne +måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid +för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit +honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans +arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av +huvudstolen. + +Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke +fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd +varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var +det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han +själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon +särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den +tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande +upptäckt, att även hans dotters make vore kristian. + +Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans +dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen +emellan Karmides och Hermione var redan firad. + +Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket +Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans +dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra +deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång +knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides +funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att +återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning! + +Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja, +som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för +utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt. +Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant +äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas. + +I förra fallet--böjd till jorden, hopplös och lidande--skulle hon +icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett +sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet. +Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig. + +Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan. +Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett +träd med skalad bark och brutna grenar. + +I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma, +hastigt vissna och dö. + +I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus' +förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta. + +Petros hyste blott en enda farhåga--att Krysanteus skulle dö, innan +Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son. + +Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge +Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det +hedniska partiet. + +Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att +underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga +fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under +nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan +troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle, +i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och +barnatjuv. + +Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle +naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att +barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från +förtappelsen. + +Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en +annan och vida mindre ädel--om hon helt enkelt varit en beräkning på +Krysanteus' förmögenhet--hon likväl borde vara tillräcklig att +rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen, +utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel. + +Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den +dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död. + +Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i +tempelportiken. + +Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav +tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande +i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid +arbetet, när det behagade honom. + +Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en +tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som +nalkades stället. + +I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där +arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade +portiken för att se vad som var å färde. + +Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen +ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av +vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon +till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller +den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda +händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför +hans ansikte. + +Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin +ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet +och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot +kättarens huvud. + +- Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till +den unge prästen. + +Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen. + +- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån +... till Eufemios, och dölj dig hos honom. + +Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med +vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade +hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten, +skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd +bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var +Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens' +mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i +det han ropade: + +- Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen +är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska. + +Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons +tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av +sina lungor: + +- Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit! + +Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och +gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom +komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till +stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda +Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och +Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till +tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling. + +Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något +våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och +skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet. +Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom +hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig +avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne +gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan +icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av +brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade +den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt. +För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och, +om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen +endast ett gäckande sken. + +Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat. +Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var. + +Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig +underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter +det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att +besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian- +och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade +Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att +meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och +lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit +den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne +kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende +endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått +Petros till fosterfader. + +Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning. +i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och +meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros. + +Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans +dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för +att söka Klemens. + +De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske +biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma. + +De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda +eller endera av dem bland de kristianer, som användes till +byggnadsarbetet. + +Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat +uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och +frågade: + +- Är du saker till det, varför man anklagar dig? + +- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är +kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen. + +- Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du +borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en +självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst, +huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta +ögonblick stått för mina ögon som mördare. + +- Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det? +Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu +med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig. + +- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de +kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är +förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor +han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger. + +- Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I +tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra +arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på +Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som +misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den +heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han +visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars +skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död. +I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern +ligger i Herrens hand ... + +- Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens' +vilda ordsvall. + +- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon. + +- Ja. + +- Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av +mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet--han +var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är +icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå +en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver +för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken +skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För +övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina +vänner äro vittnen till hans uppförande. + +Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade: + +- Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en +överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det +skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför +domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa +min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och +min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att +kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall +fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans +ungdom, överlämnar honom i mina händer. + +- I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga +grundsatser? + +- Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje +ord, som lärjungen fäller ... + +- Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I +prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke +längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en +sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson +skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt +ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken +låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson. + +Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin +självbehärskning och sade lugnt: + +- Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens +och uppmanade honom följa sig. + +- Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte +en feberaktig spänning. + +- Till Krysanteus' hus. + +- Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har +jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel. + +- Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej +vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig, +och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser +för din barndoms vårdare. + +- Min fader, jag vill försöka vara lugn. + +Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och +styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som +förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta +uppträde. + +Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop +nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade +tilldragelsen. + +Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand: + +- Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag +menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är +jämförelsevis en obetydlighet ... + +- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ... + +- Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste +prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son! +Låt icke överväldiga dig! + +- Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad? +Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem? + +- Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett +ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en +fiende till din lycka ... + +- Det är omöjligt, fader. + +- Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i +stället för nederlag. + +När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på +sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av +samtalet. + +Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till +ett avskilt rum i husets övre våning. + +Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken +Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så +gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att +tvinga henne att övergå på Petros' sida. + +När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var +Petros den förste, som tog till ordet. + +- Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder +och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta +vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta, +att jag ej heller avkläder mig dem hos dig. + +- Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till +balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn, +som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens +klara ljus falla på ditt anlete. + +- Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager, +sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju +tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala. +Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du +hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag +känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig +allt vad jag vet. + +- Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som +biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett +hittebarn. Förhåller det sig så? + +- Ja. + +- Huru kom han i dina händer? + +- Genom den, som funnit och upptagit honom. + +- Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring +sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med +honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa +människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom. +Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson +alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och +det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder, +som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde. + +- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag +beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och +icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer. +Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett +honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig +uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den +tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de +ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig +övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder. + +- Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min +son ... + +- Detta är även min övertygelse. + +- Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser +familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter +åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning, +måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig +ingenting mindre än att han är min son. + +- Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke +längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra +dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra +däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det +fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss +aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen. + +- Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste +vårdare? + +- Han syntes vara omkring tre år gammal. + +- Vem var den man, av vilken du emottog honom? + +- En slav från Aten. + +- O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min +son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet +om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak +kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den +sannolikhet du givit mig. + +- Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den +ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens +åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under +biktens insegel, som icke får brytas. + +- Var vistades du då? + +- I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi. + +- Och mannen var en slav från Aten? + +- Ja. + +- Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett +hittebarn? + +- Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat +den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans +dy. + +- Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig? + +- Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de +förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig. + +- Nåväl? + +- Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan +bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som +ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne +och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas, +att din son ägde något sådant? + +- Var förvarar du detta täcke? + +- I mitt hem. + +- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista +tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första +aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades +över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma +moder, Elpenike. + +- Elpenike? Du säger att detta var hennes namn? + +- Ja. + +- Elpenike, Hermogenes' dotter? + +- Ja. + +- Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är +således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som +du så länge sörjt som förlorad. + +- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck. + +- Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste +jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det +uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med +dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan +att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat +Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt +vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro +av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att +den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han +oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle +anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt, +och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från +dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda +belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var +ett värnlöst barn, och denna skall du icke kunna vägra mig. + +- Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen +villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt +anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du, +min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna +levnadsomständigheter? + +- Varför icke? + +- Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född? + +- I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en +ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom +träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde +mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri +böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är: +biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min +levnadsteckning. + +Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn +och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o. +s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte +sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide, +för att se det märkvärdiga vaggtäcket. + +Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem. +Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde. + +När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog +den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det +skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när +Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla +barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i +duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag. + +- Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även +ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag +bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk +betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och +skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ... + +- Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en +alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min +släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne +yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga +dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han. +O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens, +fortfor Krysanteus,--ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan +du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son, +vilken jag länge sörjde som förlorad. + +Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig +ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna +gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt +bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och +tvivel uttryckta i sitt ansikte. + +Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg, +utbrast han: + +- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara +min fader? + +- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills +varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du +dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus, +över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må +således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje. + +- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är +ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är +fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det. +Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen! + +- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i +Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod +nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen +uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar. + +- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom +icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros, +är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder +jag har längtat och icke efter honom. + +--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första +överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra +sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han +är din son. + +- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till +denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och +mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig +till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag +förnekar dem. + +- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga +henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig. + +- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan. + +- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke? + +- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i +dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i +hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom +för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och +strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända +mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är +ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades +denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta +emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet +kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar? + +- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett +hittebarn. + +- Minnes du den.atenske slavens namn? + +- Nej. + +- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan +du kallade dig Petros? + +Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga. + +Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar: + +- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra +förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om +en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i +Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket, +och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens +skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första +gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig +själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något +skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att +du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias. + +- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan +givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i +Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar? + +- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt, +att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att +utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin +funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav, +liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig +böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra +honom på dårhuset. Lever denne din far ännu? + +- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är +ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje. + +- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och +barntjuv. + +- Du skall icke våga en sådan anklagelse. + +- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas. + +- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt, +isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag +väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel +över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den +omvårdnad jag ägnat din son. + +- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall +kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata +denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig +svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har +igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande. +Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna +slavar, och från fängelset inför domstolen. + +- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk +medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det +likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son, +och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du +aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag +redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är +envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet. +Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget +huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och +biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej +låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en +sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon +dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå +förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och +kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta +mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör +mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att +jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att +du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke +strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att +fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta +den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du +hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet +jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en +människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit +dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och +föra dig till en bättre fader himmelen. + +Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus: + +- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så +är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga +ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill +icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle +bevilja. + +- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne. +Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din +själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända, +att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda +svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en +undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt +förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet, +att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för +min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets +frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans +hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall +även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den +ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I +tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna +eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de +båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord, +förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på +deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags +tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke +utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden +för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor +livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt +det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak, +som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade +glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som +härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör +åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu! + + + + +NIONDE KAPITLET. + +Anden och Köttet. + + +Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade +honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om +sin tillgivenhet. + +Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo +båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och +vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som +stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida. + +Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus +tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade +Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han +besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser; +han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och +lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava +återfunnit honom. + +Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med +varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild. +Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga +och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade +förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans +fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden, +och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos +endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade +gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen. +Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om +kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar. + +Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat +i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och +varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig +åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg +och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom +till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens +fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya +hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet +måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa +omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom +otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset +till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst, +skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten +boksamling av kristna författare. + +I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en +vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och +hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge +föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i +honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och +visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare, +farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk +inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i +handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett +särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess +omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat +sig omkring honom och bildat en församling. + +Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke +pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma +denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig +kärlek och ovillkorlig lydnad. + +Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det +olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl +ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare +finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit +förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt +hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje +natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom, +biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade +Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro +honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den +farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med +undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade +honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av +faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom +och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han, +var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han +besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom +de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de +väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där: +det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och +portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens +lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den +som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också +drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig +sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och +andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier, +avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan +han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja, +svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till +självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den +sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan +han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och +denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett +föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle +riktat på sina fränder. + +De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om +sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde +den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus +hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och +undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros +förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens, +när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han +berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus +misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå, +då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick +till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans +beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja, +som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare; +den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt +de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya +ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för +alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens +föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas +hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett +för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något +himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess +odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i +hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske +vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille +Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och +återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått +sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke. +Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i +hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt, +det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga +faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen, +som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under +flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och +ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens +så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke +förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det +nödvändiga. + +Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när +Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån +att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom +gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste +välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet +mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem, +starkare tillknutet än någonsin. + +Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild +förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft. +Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och +infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och +emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns +hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och +för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne +äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med +punkteringskonsten. + +Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den +kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller +homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle +frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till +döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i +Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från +sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans +efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som +dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar. + +En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla +sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga +och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen +kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger +avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne +och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda +evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare +skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större +uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de +sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en +inbringande handel. + +Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som +kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig +vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att +fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med +betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en +dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet, +när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem +förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig +tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare +och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade +från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre +världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod +och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i +ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och +demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa +inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren +påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de +besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan +på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast +bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser +vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom +ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans +vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar +vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste +fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna +sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män +lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där +andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig +anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt +umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar +och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande, +hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till +henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man +minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets +och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva +bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det +dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende +härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och +stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga +ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans +enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till +världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han +nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett +verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot +människor och samhälle. + +Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit +vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att +avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t +Johannes' uppenbarelse. + +Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att +Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till +vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet +för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för +dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och +uppfyllda. + +Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem +och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i +läsning. + +Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel, +vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga +anakoreten. + +Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som +fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av +varje mening. + +Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla +arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande +dag börja avskrivningen. + +Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt +läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke +hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det +ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom +betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans +vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den +mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan +och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med +varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i +verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt +tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma +tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna +nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till +kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills +icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den +gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta +drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med +största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd, +att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting +för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna +område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra +eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar +prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i +vilken han den tiden var invaggad. + +Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke +med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills +skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen, +att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av +den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat +härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin +vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i +berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat +igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande +drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var +likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna +bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det +honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin +stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade +sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika +erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en +bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt +som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i +sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna +människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke +ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar +av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin +nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan +tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta +henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll, +vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska +avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon +består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen +beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i +treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett +väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika +åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket +viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud +beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man +medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda +detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan +sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra. + +Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är +det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin +förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och +gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en +egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen +således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens +inblandning i detta känsloliv? + +Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt +hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga +beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i +anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana +beståndsdelar--förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma +kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som +ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid +synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder? + +På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det +intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat +henne ifrån sig, innan han hunnit slutet. + +Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans +inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så +oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han +förtvivlade om att någonsin varda befriad. + +Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars +plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin +fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd. + +Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva +det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer, +som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom +förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika +Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete. + +Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel +otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att +ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av +prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han +ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de +små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma +förebråelser över hans uteblivande--men Petros hade befallt honom +avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att +detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås. + +Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde +frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade +mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än +någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest. +Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt +hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var +färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att +omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes +genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet. +Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade, +hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans +fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de +närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i +fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden +och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans +älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande +omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla, +varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet +knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland +dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste +vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan +bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna. +Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle +bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom +åtminstone några timmars ro. + +När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre, +som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han +hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de +måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt +förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än +vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån +hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt +ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad, +men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed +huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att +inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de +övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin +tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även +i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid, +som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av +djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast +i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av +vansinnets avgrund. + +Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte +honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken +och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var +Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog +kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan +varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende +och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att +påskynda färden. + +Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna +romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som +fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han +nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade +slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i +hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många, +och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den +märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av +ärkehedningens hus. + +Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik +en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna +orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett +grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade +förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet. +Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke +gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med +tankarne på religionen och sin själs frälsning. + +En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för +henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på +predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där +hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde +och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända +honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte. +Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna +till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med +denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in +i den minnesrika, glänsande handelsstaden. + +När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en +farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast +tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i +sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en +hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma +luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han +föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans +egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig +hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans +egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt +hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare. + +Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det +prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns +inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem +med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av +någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde +Korintos för hans syn. + +Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom +och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att +fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo +få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet, +varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var +han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke +plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma +sig honom och söka vinna hans förtroende. + +Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare +intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades +förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa +någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi +en gång sågo henne med sina väninnor--där springbrunnen sorlade, +fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig +klar och ren över dem. + +Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han +skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom +uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut +uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva +och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för +att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till +företaget. + +Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han +ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv +han pålade sig. + +Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att +undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen, +och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte +han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon +hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde +upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den +kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg, +att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade +honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra +motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han +kunde övervinna dem. + +Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver. +Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade +sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste +hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var +för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade +sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans +hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur. +Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna +Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros +förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva +hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för +Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte +ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta +allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man +borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad +den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och +uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara +vänner. + +Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och +förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade +henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i +religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för +alltid förlorad för sanningen och ljuset. + +Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda +ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra +själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter +gissla sig. + +Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid +överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina +böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till +ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens +armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det +visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa. +Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader, +när dennes påbud strede mot den kristna tron. + +Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter. +Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde +deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans +självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han +angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i +början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av +förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern +gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade +mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska +filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det +förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns. + +Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med +Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke. +Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för +hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade, +styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje +omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader. + +Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens +ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den +egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra +den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader +och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av +dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången. +Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma +kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se +honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets +helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen, +skulle intaga hans plats på pelaren. + +När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet, +utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge +präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att +betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han +ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad +att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya +levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen +blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar. +Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En +mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var +allt vad han tarvade. + +Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga +skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya +prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även +Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de +unga flickorna deltagande för den unge eremiten. + +Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon +pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit +sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter +solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren, +för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer +trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala +förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin +välsignelse. + +Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de +besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling, +Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort. + +Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han +trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess +fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka +Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne +om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets +vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika +skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars +emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i +ro. + + + + +TIONDE KAPITLET. + +Hos Myro. + + +Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit +från Jerusalem. + +Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som +under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem. + +Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var +död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När +Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans +fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes +hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring +skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas +om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av +förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som +bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter +utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det +ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det +stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han +märkte det. + +Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid +bortvisad från hans ögon. + +Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade +således gått i fullbordan. + +Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst +beryktade kvarter. + +Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta +torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa. +Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille +gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet. + +Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks +vackra och lyckliga dotter. Förtvivlan och modersglädje kämpa i hennes +tärda. infallna ansikte. De insjunkna ögonen lysa av en feberaktig +glans. + +Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren +ryckes upp, och en kvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton, +inträder gnolande på en visa. + +- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, bort nu med +alla bekymmer! Se här vad jag i afton har skördat! + +Hon kastade några silvermynt på bordet och fortfor: + +- Det här räcker för tre hela dagar åt dig och mig och din gosse. När +vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar. +Leve kärleken! + +- Tyst, viskade Rakel och pekade på det sovande barnet. + +Myro, som synbarligen var något rörd av druvans safter, nedstäm de +genast den högljudda tonen. + +- Ah, sover han? sade hon och lutade sig över den lille. Vad han är +vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser, +att han liknar Karmides, den förrädaren! Vad du bör vara lycklig, +Rakel, som äger en sådan skatt! Leve glömskan! Bort med alla minnen! +Den dag, som vi leva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper +honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ... +utan därför att jag tycker om honom och vill behålla honom. +Vidkommande det, så vill jag säga, att jag i dag har beställt en vagga +hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöver just en vagga ... +och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall +ge det en viss anstrykning av hygglighet och anständighet, en viss +fordran på aktning och erkännande. + +- Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att +tända kolen i ett fyrfat för att tillreda aftonmåltiden. Jag kan +aldrig vedergälla dina välgärningar. + +- Äh, det behövs icke heller. I dag äro vi rika som persiska +furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett bröd, som skall smaka +ypperligt, när jag rostat det. + +- När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade +omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor +Rakel med en djup suck. Och från den tiden har du varit för mig den +ömmaste syster. Mina fäders Gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig, +om du blir olycklig, möta ett lika barmhärtigt hjärta som ditt varit +emot mig. + +- Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina +förbannelser över karlarne. Den ene är så tämligen lik den andre. +Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner +dem båda, jag--jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att +göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den +sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att +jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än +någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den +avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade +furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem +tillika med sig själva åt förstkommande främling ... de håna mig, +emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är +stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde +varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ... +och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du +Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har, +klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till +det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava +utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ... + +Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen +av aftonmåltiden. + +»Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som älskar förgäves, + +vet, mig ur famnen slets hälften av livet: en vän! + +Trefalt lycklig den köl och trefalt säll är den havsvåg, + +fyrfalt salig den vind, vilken min älskade för! + +O, om jag vore delfin, på skuldran jag bure den hulde + +hän till den Rhodiska strand, glädjens och skönhetens ö.» + +Måltiden var snart färdig--några skivor rostat bröd, några frukter +och mitt på bordet ett lerkrus med rusgivande vin. + +- Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåvor, sade Myro. +Ett offer åt Dionysos och därefter en skål för våra trolösa älskare! +Måtte de evigt plågas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros, +när han nedträder i skuggornas värld, skall bestå den dom, som väntar +honom där. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de tre +stränga domarne. Vad skall han säga till sitt försvar, när jag yppar, +att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att +genmäla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte +Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade +blivit ful, att de eder han svor endast gällde den vackra Myro och +icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar +det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anpråk grundade sig endast på +min skönhet och förföllo med den. Men säg mig allvarligt, Rakel, är +jag verkligen så gruvligt ful, som man säger?... Hm, jag pratar hit +och dit, fortfor Myro, och du hör icke vad jag säger. Men skall du +icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna, +du som har två att föda. + +- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag är icke hungrig. + +- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla +en tår. Och däri gör du rätt. Det tjänar till intet att gråta. Tiden +är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han +helar gamla sår, slår han nya för att hava något att syssla med. Den +bästa balsam han äger är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och +glömska. Kom då och töm åtminstone en bägare. Det skall göra dig gott, +Rakel. + +- Nej, jag är icke törstig. Om en stund måhända ... + +- Man behöver icke vara törstig för att älska vinet. Se här, sade +Myro, i det hon lämnade bordet och räckte åt Rakel den fyllda bägaren. +Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig gott. + +Rakel drack något för att göra sin välmenta vän till viljes. Så mycket +flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lämnade samvetsgrant halva +måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon dess +oftare, som hon var ensam därom. Det hade på senare tider blivit +hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig +rusig. + +- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har även i dag sett +den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata +ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är av ditt folk. +I, Judar, han er egen prägel, och alla ären I, tycker jag, mycket lika +varandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske +att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt +hus eller åtminstone skicka dig någon hjälp. Om du icke så strängt +förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt: +du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne. + +- Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du +än en gång skulle möta honom. + +- Din far är en hjärtlös snålvarg, sade Myro, på vilken det omåttligt +förtärda vinet utövade en allt synbarare verkan. Att uppföra sig så +emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut ögonen på gamle Baruk. +Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig +lycklig, för att du skänkt honom en så hjärtans vacker dotterson! I +stället kör han dig på porten och lämnar dig att dö på gatan. Är det +icke förskräckligt? Är det, icke hjärtlöst? O, hjärtat kan smälta +bröstet, när man endast tänker därpå. + +Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam, +torkade sina ögon, som tårats. + +- Säg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst; +skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min +faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly för att +dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla +blodtårar över min brottslighet. Må Gud miskunda sig över mig! Min +börda är större, än att jag kan bära henne. + +- Bah, sade Myro, är du brottslig därför att du älskat och svikits? + +- Därför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag, +sade Rakel. Vår Gud är en mäktig hämnare, som straffar fäders och +mödrars missgärningar inpå barnen. Jag har genom min olydnad och mitt +lättsinne dödat min mor. Det är rysligt, Myro. Jag ser för mina ögon +den stund, då jag icke längre kunde dölja min belägenhet för henne. +Hon vart dödsblek och mållös av förskräckelse. Jag fick icke nalkas +hennes bädd, då hon låg sjuk. Hon dog omgiven av tjänarinnorna. Men +jag ser henne ständigt för mina ögon, om dagen och om natten. Jag +säger dig, Myro, att hon i natt har stått vid min säng, stum och blek +och hotande. Hon pekade på den lille för att påminna mig, att min +missgärning skall straffas på honom ... + +- Hu, det var förskräckligt, sade Myro. Men det är väl endast en +inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt +grannskap om natten, när din moder återkommer. Vi skola låta lampan +brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din +mor får ro i sin grav! Det måste då vara någonting gruvligt du har +gjort, efter ditt folks föreställning, fast jag för min del tycker, +att du endast älskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi +olja, Rakel? Tänk, om vi icke ha olja till lampan! + +- Jag vet icke. + +- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nästan nykter av sin +hastigt påkomna fruktan, steg upp från soffan, varpå hon nedkastat +sig. Hon började leta på en hylla, belamrad med krukor och flaskor, +hela och sönderslagna, men måtte icke funnit vad hon sökte, ty hon +slog ihop händerna och utbrast: + +- Barmhärtige gudar! Vad skall jag göra? Icke en oljedroppe kvar. + +- Myro, hon söker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud, +Gud, var finner jag frid och förlåtelse? Bland människor icke. Mitt +folk har förskjutit mig. Jag är utplånad ur Israel. Var barmhärtig, +Herre! Jag flyr från människorna till dig. Jag lägger mig och mitt +barn för dina fötter! Förskjut oss icke! Tag åtminstone den oskyldige +till nåd! + +- Oljan i lampan räcker ännu en timme, sade Myro till sig själv, +sedan hon undersökt lampan, varefter hon ånyo vände sig till vinkruset +för att ur detta hämta kraft att övervinna sin spökrädsla. Men, kära +Rakel, klaga icke så där! Det låter så hemskt, och jag känner vid +dessa ord någonting inom mig själv, liksom om jag också vore +brottslig. Prisade vare gudarne, det är jag likväl icke. Jag är +uppfostrad till hetär och har levat glatt och muntert, men aldrig +brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig förorsakat mina föräldrar +någon sorg, ty de känna icke mig och jag icke dem. Nog bör jag kunna +sova utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från +mina ögon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den här. + +- Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer. + +- Bara du icke klagar, så är det bra. Låt oss tala om någonting +trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig på sin soffa och bredde +kitonen över sig som täcke, lampan brinner ännu en timme, och sedan +skall jag försöka att sova ... Jo, jag vill säga dig, Rakel, att med +dig skall det snart vara bra igen. Ju häftigare sorg, dess kortare. Du +är ung, du, och har framtiden för dig. Jag tänker som oftast på din +framtid, jag, allt medan du klagar och sörjer över det närvarande. +Vänta blott, rosorna skola återkomma på dina kinder och elden i dina +ögon. Du skall åter varda vacker och väcka männens beundran. Det beror +av dig själv att göra din lycka. Tänk dig blott, att bo i präktiga +rum, att hava juveler och de skönaste kläder, att äga slavar och +slavinnor, vara eftersökt och avundad, att ila från nöje till nöje och +se de förnäma ynglingarne vid sina fötter! Du kan bliva den andra +Myro, den nya drottningen, som härskar med Lais' och Frynes spira. Det +kan du, endast du själv vill. Och med en sådan framtid för dina ögon, +huru kan du då vara dyster och förtvivlad? Lita på mig! Jag skall +förhjälpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina +medtävlarinnor. Jag känner alla de hemligheter, med vilka skönheten +förhöjes, och alla de konster, som göra henne oemotståndlig. Det är +något, som jag fått studera alltifrån barndomen, och som jag grundligt +innehade, när jag var fjorton år gammal. Och sedan dess må du tro, att +jag försökt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir +drottningen, och jag förbehåller mig att få vara drottningens +rådgivarinna. Det första vi skola göra, blir att flytta från detta +usla kyffe till någon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att +skaffa dig vackra kläder, att hyra en palankin och leja några tjänare. +Allt det vill jag åtaga mig. Jag behöver endast gå till en köpman, som +gör affärer av det slaget, visa dig för honom och upphöja dina +egenskaper ... det skall dun tro, att jag även förstår mig på sådant +... jag har hjälpt mer än en flicka fram i världen ... och han skall +förskjuta oss allt vad vi till en början ha nödigt. Jag gläder mig i +tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Leve +vinet och kärleken! + +Myro förde kruset till sin mun och putsade därefter lampan, som hon +ställt bredvid sin huvudgärd. + +Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt, och +var gång hade dennas ord ingivit henne förskräckelse och ökat den +känsla av förnedring, varunder hon dignade. + +Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga +intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men +hennes tankar voro på annat håll. + +Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan +de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt +sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar +mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de +ofattliga ljuden av ett främmande språk och frågade: + +- Vad är det du säger? Du talar för dig själv. Slå bort dina sorgliga +tankar, Rakel! De taga livet av dig, och då är det ute med alla våra +förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som +förorsakat din olycka. Och nu glömmer han dig och går att fira sitt +bröllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides? + +Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick +på Myro och frågade med matt röst: + +--Vad var det du sade om Karmides? + +- Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hava +ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. Må gudarne straffa den +trolöse uslingen! Han tyckes icke hava något samvete. Han såg så glad +och lycklig ut, där han gick vid sidan av Hermione. + +- Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan av Hermione? + +- Ja. + +- När skall deras bröllop firas? + +- Om några dagar. Hela staden talar därom. + +- Ser du dem ofta i varandras sällskap? + +- Nästan dagligen, sade Myro, när de vandra till eller ifrån den +vackra lantgården, som Krysanteus äger ovanför hamnen. + +- O, vad de måtte vara lyckliga! suckade Rakel. + +- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall räcka länge, inföll +Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta +känt stark lust att gå till Hermione och säga henne vem Karmides är, +ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom, +ty om han finge se, huru ful jag nu är ... o, det är förskräckligt att +hava förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides; +jag döljer mig, när jag på avstånd ser honom på gatan. Om han anade +vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville dö! De +avundsamma gudarne, som berövat mig det bästa jag ägde, det enda varpå +jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Av dem har jag intet +mer att hoppas eller frukta ... blott de avvända spökelser och sådant +från min bädd, ty sömnen är nu min bästa vän, och jag har alltid varit +rädd för spöken. Men varför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag +börjar nu bli sömnig. + +Sömnigheten hindrade icke Myro att än en stund fortsätta samtalet +eller rättare monologen. + +- Du är envis, Rakel. Annars skulle du länge sedan följt mitt råd, då +jag sade dig, att du skulle taga din gosse på armen och gå till +Hermione och säga henne, att han är Karmides' son. Hon skulle då +frågat dig om dina levnadsöden, och du hade omtalat allt vad du lidit. +Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad, +att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand. +Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och +däri gör du orätt. + +- De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina +ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt +råd. Men blygseln håller mig tillbaka. Jag kan det icke. + +- Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke +hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen +giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre. + +- Jag vet det, sade Rakel till sig själv. + +Myros av vinet livade tunga började äntligen förlamas. Sedan hon +pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes +andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn. + +Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen +vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid +sitt bröst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta slöjan, +som Baruk en gång skänkt sin dotter för att därmed lysa i synagogan, +gick mot dörren, stannade där, kastade än en blick omkring den usla +kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro: + +- Farväl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig för din välvilja +och ömhet. Måtte Gud för ditt hjärtas skull visa dig barmhärtighet! + +Med dessa ord lämnade Rakel kammaren och steg utför den trånga trappan +ned till en gata, som förde till hamnen. + +Det vidsträckta, av tempel, portiker och förrådshus omgivna hamntorget +låg tyst och folktomt under det stjärngnistrande himlavalvet. Man +hörde endast böljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen. + +Rakel lyssnade till dessa suckande och likväl friska toner. De +förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från +havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till +ro. + +Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde +hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de +breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned, +och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och +upplivande. + +Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta. +Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Därefter löste +hon slöjan, vari han var lindad, och knöt den kring sig själv och +honom för att de icke skulle skiljas i den vida grav, där hon sökte ro +för samvetskvalen, svartsjukan och förnedringen. + +Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm, +gick hon med slutna ögon mot randen av trappan. + +I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast +liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet. +Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något +rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan +överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet, +som han ägde på fjärran kust. + + + + +ELFTE KAPITLET. + +Likhuset. + + +Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare. + +Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon +olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen. + +Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten +metallspegel, en kam och två sminkburkar. + +Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var +så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den +sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska +hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och +Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var +uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista +fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes +innehåll--och Myro var mästarinna i toalettens konster--men hon +måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore +alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta +den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och +när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var +den bästa hon ägde, fällde hon tårar. + +Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och +det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka +för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän. + +- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren, +så lång dagen är! + +Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels +uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som +denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum +för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i +trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde +icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt +störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne, +snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han +visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat +sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville +skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon +upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade +hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då +han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes +ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe. + +Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände +till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra. + +Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin +olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad +varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa +henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös +och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som +Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till +sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon +ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av +det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet. + +Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta +någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet, +att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat +sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra +sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel +fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till +Krysanteus' lantgård utanför Piræus. + +Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården. +Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon +underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och +under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker +och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes +fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med +ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro +vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren +ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött. +Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att +återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs +havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den +solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av +förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta +årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den +ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras +sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den +glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets +lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra +känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga, +glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel? +Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det +finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste +ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara +förskräcklig, är den ende hugsvalaren. + +Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de +sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades +henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört +mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros. + +Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några +av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa +kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och +bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat +Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och +undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande +blick. + +Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett +henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren +av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke +mindre då än nu. + +Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han +hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte +upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med +henne ett samtal. + +Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor +och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade +hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro +såväl sin egen levnadshistoria som Rakels. + +När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros +för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem +och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men +dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig +hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars +namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros. + +Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren +var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes +frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige +snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon +ännu visste, var Rakel och hennes barn vore. + +Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus' +lantgård. + +- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade +snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det +likväl förut ... jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva +färdig, ty hon behövs icke mer. + +- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem? + +- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en +folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man +hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det +försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar +till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola +igenkännas av fränder eller vänner ... + +- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro +ångestfullt. + +- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två +andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid +ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot +henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon +hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så +hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla +sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att +irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin +bestämmelse och får lugn i underjorden. + +Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de +drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik +blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra +Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När +det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till +det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande +den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst. +Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda +omkring den sorgliga gruppen. + +Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas +bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig +smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin +klagan. + +- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden? +Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda? + +Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande. + +- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med +fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det. + +- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och +föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn. +Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden? +Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen. +Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som +förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus, +medan hon bar detta barn sitt sköte. + +Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men +upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de +närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av +medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes +olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern, +mot vilken deras vrede uttalade sig. + +- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka +honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så +skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och +det skall vara hans eviga straff. + +Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva +luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå +han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död. + +Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men +göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man +sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i +kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes +nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till +det på toppen av denna kulle belägna huset. + +Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge, +tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag +visade sig och sporde vad hon ville. + +- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in. + +Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände +vem hon var och såg hennes upprörda utseende. + +- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är +ditt ärende? Jag skall frambära det. + +- Nej, det vill jag själv göra. + +- Hon skall själv göra det ... Vi vilja själva göra det, upprepades +av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som +hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga +och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna, +och tjänarens röst hördes åter, sägande: + +- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen +väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på +gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det. + +- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga +manteln på, så skall han följa mig, sade Myro. + +- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans ... + +- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta, +förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed +honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning. +Säg honom det! + +Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig. + +Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där +utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med +portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig +man av dystert utseende. + +- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han +stigit ut på gatan. + +- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren +och icke med dig. + +- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi +Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig. + +- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man. + +- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne? + +- Du skall få se, sade Myro. + +- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det +med egna ögon ... + +- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan. + +- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I +talen, och vart viljen I föra mig? + +- Du skall snart få veta det. + +Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de +skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om +hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men +han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka. + +När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes +till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och +drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel; +nu gissade han vad som hänt. + +Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade: +kom, kom! + +Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför +de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom +från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes. + +Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en +lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden. +Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och +musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en +syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen +inbillning. + +Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning, +där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av +hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om +hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan, +tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa, +korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade +sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter. +Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen försvann +hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som +alstrar så många underbara bilder. + +Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han +haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att +med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de +gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo +småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var +det lyckliga, drömmande svärmeriets. + +Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande +på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla +beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade +Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides, +sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus' +förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den +ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans +lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga +bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över +broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga +själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han +icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde +penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder +och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan +dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr. + + +Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad. +Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka +och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande +minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione +kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga +kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan +Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade +sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han +kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt. +Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en +omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke +dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i +hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett +band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa, +men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket +hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse. + +Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet. +Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den +för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden +skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och +tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer. + +Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av +ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde +honom. + +En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens +lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus. + +Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans +ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes +glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt, +som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse. + +Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på +likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars +öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde. + +Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte, +som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av +hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta +bänkar skulle måhända kunna svara på frågan. + +Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga +stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning, +som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt +förde honom dit. + +Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans +ögon, det var liken av Rakel och hennes barn. + +Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom +denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne +krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg +tryckt till hennes bröst? + +- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste +åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans +dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig. + +I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat +henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och +avlägsna sig från dörren, när de inträdde. + +Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en +ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ. + +- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må +tala med honom om den dödas och hennes barns begravning? + +Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till +honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld, +som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen +skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides. + +- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig +åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna +eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din +son, din egen son, Karmides! + +Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna, +nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick, +då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges +tysta förbannelser. + +Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste +sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät. + +Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med +likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack +han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros +tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han +ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro, +som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en +förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i +hans ögon. + +- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden +hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista +dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels +trolovade. Behöver jag säga dig mer? + +Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille +svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon +bodde. + +Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan +bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig +även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat +till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt +emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så +mycken bitterhet över hans huvud. + +De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och +Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden. + +Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens, +det förnam Myro av en sympatisk ingivelse. + +När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något +svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten +--att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa +dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där +det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att +bryta mot sitt folks heliga lag. + +Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans +önskan. + +Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och +avlägsnade sig. + +Myro återvände till sin ensamma boning. + +Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin +lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son +gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen. +Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda +offer, som ägnades de båda dödas skuggor. + +Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte +att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det +hus, där hon skulle finna honom. + +Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer, +men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla. +Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att +höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och +förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap, +satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra +åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden +och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan +okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes +medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en +sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga. + +Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess +plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och +utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt +till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till +nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina +lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i +vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt +lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste +dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det +förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan +under nöjets larv. + +Myro tänkte på sig själv vid dessa ord. + +Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta +synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över +den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade +henne frälsning genom kärleken och tron. + +Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt +att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan +och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens +fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon. + +Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och +glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros. + +Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos' +prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en +ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga +bekantskap med det glada budskapet. + +Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg +över sin dotter. + +Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade +testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av +sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det +övriga till sina fattiga trosfränder i Aten. + +Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om +arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till +Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först +sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav. +Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som +ville känna dem, vilka slumrade därunder. + + + + +TOLFTE KAPITLET. + +Bröllopet. + + +Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan +började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen +mellan de båda älskande skulle fullkomnas. + +Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig +lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var +dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes +sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han +nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde +honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans +väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om +furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud. + +Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte +henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna +flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne +såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla +antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få +undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig +tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde +censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar. +Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid +dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de +summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem, +emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp. +Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg +sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras +medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte +sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat +och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna +funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med +förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans +armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej +blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade. +Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han +åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket +förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman +han var. + +Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens +ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat, +och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror, +som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för +att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka +någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes +jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det +inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att +rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros, +uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor +utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid +pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De +homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens». +Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med +sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han +oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med +världens verkligheter. + +Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya +tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen, +nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående +stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den +resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken +lyste nejden. + +Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som +hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne +skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin +herre. + +De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på +sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen +mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån +detta kunde komma. + +Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han +ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta. + +Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken +hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd. + +Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han +nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig, +var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans +välvilliga ord. + +I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta +begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet +synliga ljusskenet. + +Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta. + +Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten, +upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke +ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt +hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin +förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet. + +Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit +sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet +fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade +med hög och vredgad röst. + +- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner +dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag +fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta +dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma +på skam. + +- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord. +Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag +beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty +änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt +umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den +helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader, +och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av +ditt föredöme. + +- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som +öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån, +och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta +ställe. Vad har du här att sköta? + +- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre. + +- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade +fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt +hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava +glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger, +ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig, +Filippos! + +- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett +bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan. + +- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du +hört, att man kallar dig den helige? + +- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att +bära detta namn. + +- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att +aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu +icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina +klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola +klämma en strupe. Akta din egen! + +- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du, +att du har strypt? + +- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem +aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids +psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi +behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok. +Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna +honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex +dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och +kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens +salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag +gjorde det. + +Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men +jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk, +förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig +för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma! + +Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar, +och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals. + +Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men +förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke +sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor. + +- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag +stryper dig! + +Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet +avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att +kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han +förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta +uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga +skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända +honom. + +Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans +händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa +ögonblick föllo båda under brottningen till marken. + +Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och +grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att +strypa honom. Klemens förlorade medvetandet. + +Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa +ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades +han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt +rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina +genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans +intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor. + +Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig +brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en +vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos +av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta +striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans +från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern +var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans +ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats +att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige +fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud. + +Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter. + +Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus +med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han +ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till +grottan. + +Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i +hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt +skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och +vidunderliga former. + +Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet +utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe, +övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde +honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga +uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan +kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin +räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade +sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans +medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av +ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade +tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand. + +- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta +icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån! + +Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra +sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till +huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders +frågor vittnade om själsförvirring. + +Och tyvärr var denna icke av övergående slag. + +Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge +vacklande förstånd. Klemens var svagsint. + +Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han +så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om +morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt +ansikte bredvid stadsmuren. Han var död. + +Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i +grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna +kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen +brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade +järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att +uppväcka sin fader från de döda. + +Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast +genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som +mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin +pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet +krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat +pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam +kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan +bar tydliga spår. + +Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus +skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp. +Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat +deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans +handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som +dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska +prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det +blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes +kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda +hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid +Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket +Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen +uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax +därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans +händer. + +Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus +skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren +lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande +krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna +angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod +utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt, +och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet, +inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som +upproriska emot den kejserliga makten. + +Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken +Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop. + + * * * * * + +Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och +heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av +fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro +äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga +Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på +vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom +vederbörligt, dagen före bröllopet. + +På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan +och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från +Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till +Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och +blommor av brudparets unga vänner. + +Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar +förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller +brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en +vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna +flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och +Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till +större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller +tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer, +som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades +deltaga i högtidligheten. + +Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt +hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars +skulle röjt oro, lidande och dystra aningar. + +Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i +livliga, sprittande melodier. + +Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men +likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag. + +Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var +övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo +djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att +lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig +för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på +brudtärnorna. + +Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av +något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud. + +Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det +hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära. + +Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne +måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna +igenkände den helige siaren Johannes' ord: + +- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake +skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer +hörd vara i dig. Ve, ve över dig! + +Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av +bröllopsgästerna hade hört dem. + +När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och +några hans vänner. + +Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin +brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel. + +Därefter tog den egentliga festen sin början. + +Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas +förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket +man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan +gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende, +som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under +måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade +sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget. +Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt +den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna +uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det +dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka +icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan. + +Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med +henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna +avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, +som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära. + +Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som +plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl +av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans +allvarsammare broder Hymens. + +Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda +sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga +eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är +aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders +famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som +intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så +sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det +livliga omkvädet: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än +aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar. +Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge +önskat räckes givmilt av henne ... + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur +vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna +för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den +älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var +all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de +lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är +ett annat? + +- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna +att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig +frukta ... + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Flickorna fortforo:--Älskad av alla är blomman, som växer i den väl +omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller +den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar +henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon +och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman. + +Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes, +på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig +den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon +sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för +sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med +oss: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta: + +- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato, +ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er +trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men +glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna +... + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror +och cittror. + + * + +Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även +presbytern Eufemios och rabbinen Jonas. + +Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och +bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle +överlämnas till Krysanteus. + +Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus +och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras +förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn, +emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt +igenom döpelsens undfångna nåd. + +Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande +dagen. + +Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas. +Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd +till yttermera visso var förgiftad. + +Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina +landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan. +Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes +lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste +tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin. + +Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen +utanför Karmides' hus. + +Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port. +Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi +Jonas. + +Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta +varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den +nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland +de rike, skulle begåva sin unga hustru. + +Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom +Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann +beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till +utförande av sin avsikt. + +Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster +en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren +till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en +lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han +under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta +sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen +var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande +balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var +tillgänglig. + +Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till +denna gränsande rummen. + +Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så +voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten. + +Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar +prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen +av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna, +lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin +plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och +räknade dem, som avlägsnade sig. + +När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade +gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den +omtalade trappan. + +Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid +facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de +sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes +till brudbädden. + +Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för +att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta +dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång. + +Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels +och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans +läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var +i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval +Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en +gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen. + +Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De +gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna +från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen, +utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga +omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom. +Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala +om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man +iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som +förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana +tillfällen: »gudarne avvände olyckor!» + +Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han +längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra +sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan +de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga +källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed +att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot, +bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna. + +Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod +öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade +balkongen. + +Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt +buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller +husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen. + +Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava +kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne +utvändigt. + +Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket, +men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick +varit riktad åt detta håll. + +Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna +såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet +och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod. + +Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade, +rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus. + +Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk +andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med +tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon, +flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides. + +Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans +omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig. + +- Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här? + +Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden. + +- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen +med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera? + +- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här? +Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme? + +- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes +av flera. + +- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina +ögon ett ont uppsåt. + +- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och +elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack, +det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige +hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett +dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin +egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så +många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets +Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som +du förorsakat oss--mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om +jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka +dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är +ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i +ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och +icke Hermione. + +Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin +avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och +slå honom till golvet. + +Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk. + +- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under +plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs +utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat +skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall +ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och +stå bredvid och åse dina kval! + +Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende +talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han +sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln +gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra +dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I +styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle +Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur +hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans +inbillningskraft och höll honom på avstånd. + +I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när +de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den +blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen. + +Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana +Karmides att lyssna. + +Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle +tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt +fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för +att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett +anfallsvapen, innan det andra hunnit göras. + +Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät +icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som +här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen +stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst. + +Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta. + +Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts +med hans blod. + +Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa +ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo +en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt +anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta +dörren, som ledde till balkongen. + +Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till +kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta +henne. + +Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk +sanslös i sina framilande väninnors armar. + +Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till +stället. + +Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan +serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför +bröllopshuset. + +Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom +i bröllopsvisor: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + + + + +TRETTONDE KAPITLET. + +Dagen därefter. + + +Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att +sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun. + +Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava +stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt +förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl +knappast någon, till vars öra det icke nått. + +Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på +Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför +mycket att frukta av dess sanningsenlighet. + +Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna +ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare +i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han +förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades +av denne okände kämpes hand. + +Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade +till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig +kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen. + +Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides' +och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och +varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom +tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade +från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från +krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare +från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske +biskopen i Aten. + +Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför +fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i +närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus. + +Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye +kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något +tvivel. + +De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att +befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt. +Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att +återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans +frihet. + +Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna +för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon +pelarhelgonets död förorsakat. + +Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse, +som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya +kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus +hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla +vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge +varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt +österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare +förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få +försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna +fred för att vara lika nödvändig som vis. + +Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i +Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls +under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans +bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många +mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande +från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att +hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av +stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med +vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av +Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han +stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade +valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet. + +Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han +delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter, +sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han +emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll +en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av +atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från +Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och +redogjorde för hans sista stunder. + +Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig +drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och +elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade +Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett +kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern. +Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han +vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden. + +I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som +ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt +stämmande färger som han målat dem i sin historia. + +När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari +blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen. +Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var +dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han +emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om +Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till +filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen +återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig +gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant +lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de +band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en +tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av +gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en +levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag +hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke +tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en +sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men +unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande +och ärofullt sätt förflyttas från jorden.» + +Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av +sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin +bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit +sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat +i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes +ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att +de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste, +som snart skulle förenas med himmelen. + +Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och +Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till +inemot midnatten, då han uppgav sin ande. + +Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död. + +Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade +uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska +menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från +jorden--Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma +tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus' +död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och +detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen +till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av +sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har +övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under +de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav +den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin +otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död, +inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga +sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till +sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att +vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett, +huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor. + +Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala, +varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna. +En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade +kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem, +och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit +judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök. + +Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius +och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma. + +Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var +endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras +sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke +visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen +om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat +judarne fortsätta arbetet. + +Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom +Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av +den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade +dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne +präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av +sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den +dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik +folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det +jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och +övriga ceremonier. + +Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och +kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor +skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska +död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades +dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var +upphovsmannen till mordet på sin svärson--att sedan det på själva +bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han, +för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en +lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta +ögonblicket, då mordet kunde förövas. + +Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade +hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det +prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus +skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman. + +Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en +hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han +deltog med vild iver i deras skri. + +Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja +tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av +Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv +bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet. + +Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra +sitt samtycke. + +Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta +häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly. +I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som +insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros, +vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet, +infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att +tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina +vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus' +omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade +Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet +av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade +sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg +icke längre förmådde värna dem. + +Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna. +Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros +och trogna tjänare, Aten. + + + + +FJORTONDE KAPITLET. + +I Sunion. + +Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus' +dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska +nybyggarne. + +Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade +att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje +emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan +sina berg. + +Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem +hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i +grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina +fiskarbåtar. + +I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt +undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar +obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar +kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina +fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den +misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig +och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den +fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila. + +Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade +dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om +oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även +hunnit novatianernas öra. + +Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser, +som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon +pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans +vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke +heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära +Aten. + +De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions +bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade +sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat +vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål +hade förirrat sig till den avskilda landsdelen. + +Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen +underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i +Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta +tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser, +som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel +i rörelse. + +Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att +Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade +uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den +österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare. + +Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens +till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att +denne senare var herre över österlandet och Grekland. + +En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet, +flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland +dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort. +Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig +med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i +omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig +homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande +kristna församlingar. + +Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras +innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om +trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i +fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det +väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att +allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och +gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den +kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för +olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar. + +Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen +för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars +milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för +deras själar. + +Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn, +skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma +att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att +världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas +fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga +verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i +lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för +honom hade öppnat en tillflyktsort. + +Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva +på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin +faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens +sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne +förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke +kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan +att leva i Gud hade skapat inom dem. + +Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror, +som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan, +omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att +i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna +gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke +annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det. + +Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där +Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade +om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot +middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård, +vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av +växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro +smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget, +förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som +påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen +ditflyttats från Aten. + +Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid +mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en +grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan +lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar +beta. + +Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos +Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde +deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött +Teodoros. + +Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans, +kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk +och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos +filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på +det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i +graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta +genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon +kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin +födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur +hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en +hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den +älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och +faror--hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan +att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som +styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma +gåtor, för att vinna e lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället +för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen. + +I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i +jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid +dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess +djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus' +väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet, +fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för +henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat +återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne +var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium +att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos +vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro +verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna +blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta +krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och +därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till +detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke +med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga +tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje +barn av en kvinna bör och kan tillägna sig. + +Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället +kan överhopa oss--han har icke en egen tröskel och icke något, +varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen +--hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar +missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet +förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk +eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber +förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i +Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans +liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud +och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares +benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en +kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje +frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld, +följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi +oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans +mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja +honom. + +Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska, +utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade +kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt +och fullkomligad. + +Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen +av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under +de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte. +Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det +samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en +leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade +genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen, +riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan +mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda +ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han +trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt, +att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var +kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna +ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar +i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller +lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer +och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål. + +- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd. + +Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna +gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl +kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa +uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och +sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig +med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i +hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner +förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen +ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat +ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för +Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som +bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den +försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar. +Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen, +utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att +slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran. + +Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den +smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka +Krysanteus. + +Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt +tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde +Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek +tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade--och, +när de blivit avslöjade--endast bleka bilder av samma eviga +sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela +människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i +verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka +honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon +förmådde. + +Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en +tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione +och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en +kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den +man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann +för gott att framträda. + +Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar +en väldig stav i sin hand. + +Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en +obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt +berörd av detta möte. + +- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg +upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet +från Hermione. + +Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han +svarade: + +- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och +själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint +av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min +broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta; +de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag +funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och +genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag +nu träffade dig här. + +- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och +tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt +ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom, +sedan du förfriskat dig under mitt tak. + +Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans +boning. + +Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den +kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i +välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros' +och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt +ärende. + +Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att +till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros. +Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes +värden. + +Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten, +emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare +skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det +sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de +novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att +uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i +deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros +styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och +evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en +väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son +Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten. +Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet, +och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt +avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser. + +Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion. +Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens +säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även +missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt +tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka +vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst +icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga +däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt +slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas, +och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med +den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade. + +Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till +Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten. + +- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad +beslutar du? + +- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där +ingenting att göra. + +- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut, +suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika +djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd +skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i +hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke +skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något +stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig, +rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du +följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är +jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i +atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk +eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är +förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig--där +de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och +skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag +säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare +för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa +använda dina gåvor och förspilla din lycka. + +- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i +Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter. +Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min +broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig +till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra +nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du +ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon +övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist +för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda +slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar, +såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma +varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter +emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den +första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri +varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus. + +- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade +Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med +tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon +välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas +förkovran? + +- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för +slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar +kyrkan. + +- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot +himmelen. + +- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters +uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och +förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till +vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både +envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar. + +- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga +villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare? + +- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag +skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad. + +- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin +fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i +världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora +sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt +stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände +ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar +tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får? + +- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är +Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden +för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon +icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon, +om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra +satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda +medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga +sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras +övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då +våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är +kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon +fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom +bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende +må komma och skövla den! + +- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem +var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande? + +- En dotter till en av mina grannar. + +- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun +och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även +bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien? + +- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade +Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han +anvisade honom ett nattläger. + +Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros. + +Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till +Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa +sig för Eufemios' blickar. + + + + +FEMTONDE KAPITLET. + +Kriget i Sunion. + +- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius +till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt +tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt +läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för +Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i +krigskonsten, som han ej begrep. + +- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust, +sade Olympiodoros. + +- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad +att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min +trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var +emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har +sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig +fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att +förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om +sugfisken? Är han icke ypperlig? + +- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den +efesiska Artemis' forna tempel. + +- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk +gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva +egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste +kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle +Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit +oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra, +Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan +döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia, +som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i +sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det +vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen +och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän, +fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett +silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en +anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under +fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min +hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att +du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina +bragder? + +- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill, +dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig +historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d. +epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog +några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss +emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa +det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes +krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan +jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag! + +- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis +endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag +menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus. + +- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros. +Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan. +Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan +tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg +mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade. +Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla +himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina +truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen +återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och +fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och +ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra +och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en +härlig natt, min vän ... + +- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius. + +- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se +en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar +icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick +att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup. +Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina +dåd. + +- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor +icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade +jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och +planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till +kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken +alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och +Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens. + +- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack +papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än +vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss +de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom +männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på +höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till +tjugu centurior--två tusen man. + +- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en +historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst +femtio tusen man. Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än +hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer +mig med femtio tusen. + +- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens +gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall +tillskarva en orimlig lögnkrönika? + +- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara +nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man. + +- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom +endast ett ögonvittne förmår det. + +- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ... + +- Naturligtvis icke. + +- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och +vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius +leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare. + +- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, +man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har +på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den +ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon +verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga +sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva +verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig. + +- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som +genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag +skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus' +skicklighet och nästan ointagliga ställning. + +- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor +Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i +sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret, +fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar. +Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest +lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min +prokonsul. + +- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av +detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna +och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du +varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det +var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som +befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den +ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om +förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur +Homeros: + + Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare. + +Jag hoppas att från denna stund få ensam råda. + +- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de +upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän +Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid +Zeus, ödet leker med människorna. + +- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus +varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att +Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock +i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de +vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en +överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar +sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något +annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till +lägret ... + +- Skönt, min vän. + +- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning +till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O, +Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man +icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne! + +- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke +förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla +tider hans skugga! + +- Drickom även för hans sköna änka! + +- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon +blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle +fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans +änka och för din seger, som är förspelet till min egen! + +- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene +behag äro på väg att vinnas av en annan ... + +- Vad säger du? + +- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och +trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att +njuta dem ... + +- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus. +Vad menar du? Vem är friaren? + +- Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är +kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är! + +- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och +märkvärdigaste, som finnes på jorden. + +- Du menar antingen Olympos eller Atlas ... + +- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som +menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk +avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke +tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog +för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus. + +Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog +några order av sin befälhavare och avlägsnade sig. + +Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord: + +- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa +min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ... + +- Jag vet ... det svagsinta helgonet ... + +- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att +säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog +av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ... + +- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den +lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin +förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon +gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt +icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot +kristianernas elysium. + +- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att +Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ... + +- Och denne arving är? + +- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och +redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ... + +- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ... + +- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk +hade förmått staten att låta sina vila ... + +- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av +arvingar. + +- Kyrkan, Olympiodoros. + +- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan! + +- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman +och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ... + +- Biskopen? + +- Biskopen och fältherren. Densamme ... + +- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning. + +- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos, +uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår +den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med +uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet. +Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit +kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som +bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som +bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir +Krysanteus' arving. + +- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig +tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet +sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk +lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år +ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft +och aska! + +De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius +anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde +sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt +tält. + +Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och +ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på +förposterna och fiendens ställning. + +Biskop Petros följde honom. + +Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av +friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg +kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och +nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den +drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag +till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka +anordningar. + +Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han +skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med +alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i +morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina +underbefälhavare. + +Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och +omgjordad, även han, med svärdet. + +Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant +den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var +kylig, och kalla dimmor lågo över bergen. + +Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena +efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten. + +Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på +nybyggarne. + + * * * * * + +Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke +överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid +de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet +bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i +vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd +skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade +synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var +det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar +om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i +deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av +brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade +förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan +stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från +Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna +Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad +bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som +ånyo hade uppflammat över landet. + +Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom +plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande +herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten +var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem; +deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes +utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den +rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran +- hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde +med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de +ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som +tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan +att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna +händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand, +att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga +förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp +för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen. + +Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat +motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade +bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen. +Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad +genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till +strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den +förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända +byar och dödade fränder. + +Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv +måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att +hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var +bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och +svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida. + +Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan +de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som +utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo +ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga +legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i +fjärran och närmade sig Sunions berg. + +Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å +folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville +lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två +raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som +stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina +eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge +att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore +hans. + +Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt +i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan +deras sak vore även honom helig. + +Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste +hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under +vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och +övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de +många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att +stå i spetsen för motståndet. + + * * * * * + +Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full +ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man +lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap. + +Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare +bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop +Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de +tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de +omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och +andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt +att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända +i den rättrogna kyrkans armar. + +De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de +anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg +till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara +egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av +hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa +skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten. + +Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne +förkastat fredsvillkoren som oantagliga. + +Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade +lämnat detta svar. + +Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt, +ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i +trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den +försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione. + +Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln +Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den +lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å +de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och +stundom deltog i handgemänget. + +Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på +den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de +förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga +sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad +förstärkning hunnit ankomma. + +Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne +natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och +angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i +grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor. + +I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men +skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och +ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de +annars kunde varda avskurna. + +Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät +Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid +ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare +Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot +Sunion» förtälja: + +»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat +slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett +skyndsamt återtåg.» + + * * * * * + +Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där +emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor +voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats +ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat +Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde, +över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom +århundraden. Här tillbragte även Hermione natten. + +Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter +dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen +eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens +bröd. + +Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst +uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då +sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi. +Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga +sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej +överrumpling skulle äga rum. + +Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar +inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med +sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris +hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en +klok beräkning att spara de sinas liv. + +Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens +krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja, +byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade +ett naturligt bord och lystes av två facklor. + +Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och +redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det. + +Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden. + +Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke +--men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i +längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en +motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska +världsrikets tillgångar? + +Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat +på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet +bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst. +Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga +spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne, +det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt +sätt vittnat. + +- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke +vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem, +skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så +länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer? + +- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en +man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den +sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld. +Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och +icke låta vår ära till skam varda.» + +- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och +barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära +våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara +som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars +altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det +andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade +dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad +skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta! + +- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som +ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog +att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss, +sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke +vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de +skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig +från klipporna i havet. Jag känner de mina. + +- Ske Guds vilja! sade novatianen. + +- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår +anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne. + +- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar +i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en +gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus +och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore +vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du? + +Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu: + +- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår +utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än +den att tillintetgöras under fiendens svärd. + +- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för +mina ögon. + +- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man +krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren +vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen. + +- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den +starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon +tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den +för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete. +Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra +kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare +fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa +vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss +några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid +kunna försvara oss i den ställning vi innehava. + +- Och sedan? sade den gamle David. + +- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna +detta land. + +- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de +närvarande. + +- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro +bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som +böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa +flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola +med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga +vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som +uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa. +Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta +med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning +se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa. + +- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra +om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt +många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare +bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av +dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det. + +- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle +donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det +står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore +att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att +flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar +jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än +dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida +och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara +sagt. + +De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord. + +Krysanteus fortfor: + +- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som +råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av +peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna +skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd +över havet till Afrika. + +Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo +till vila, andra till sina anförtrodda poster. + +Teodoros kvarstannade hos Krysanteus. + +- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här +framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du +skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å +egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör +du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga +ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man. +Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad +därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och +fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du +skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och +hava frihet att återvända till Aten. + +- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones +skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna +riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus +Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat +mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom +verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon +skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens +odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor, +Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är +övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om +världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste +trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma, +som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta +ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra +Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och +levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga +Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat +rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta +dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter +någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort +starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig +harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen +hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den +andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista +hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att +bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på +den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta, +sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är +heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till +formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den +oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra +åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten +skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din +mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till +rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en +smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn +och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om +en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit, +att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta +sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas +i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej +tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som +kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var +fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt +oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min +Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och +kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit +över våra gravar. + +Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars +vila. + +Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna, +att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar +närmade sig lägret. + +Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom +morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade +det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin +bestämda plats. + + * * * * * + +När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i +varandras åsyn. + +Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning, +som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor. + +Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken +en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de +kejserliga trupperna utbredde sig. + +På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den +novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras +stridsmakt samlad. + +Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade +på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man. + +För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne +ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte +sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen, +lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri +kunde göra utfall. + +Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga +buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor, +andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga +bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det +hade hjälmar och harnesk. + +På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i +talrika skaror. + +De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den +någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden. + +När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över +Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens +strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda +örnar och fladdrande fanor höjde sig. + +Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i +djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de +kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo +trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning +efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan +om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde +till dälden, voro besatta. + +Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne +uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland +dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under +sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro. + +Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången: + + Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, + han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. + Han krossar bågar, spjut och svärd, + de stolte digna till hans fot, + och bävande den hela värld + förstummas för hans vredes hot. + + Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, + och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och dött är stridstrumpetens ljud + och sänkt i dvala häst och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig +dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i +dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes +överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och +av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i +nybyggarnes krigsråd. + +- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något +avstånd. + +- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros. + +- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat +ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att +säga oss. + +- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en +underordnad, förklarade Petros. + +- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och +då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom. + +- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått +ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och +det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i +gång. + +Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna. + +- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda +din död. + +- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I +föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i +vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att +tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna +sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att +leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som +kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro +endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare +och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig +genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi +äro här två mot en. + +Novatianen släppte hästens tyglar och sade: + +- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och +sägen er befälhavare detta. + +- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer +svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och +den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad. + +Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke +nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en +stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom +fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben +sin röst och ropade: + +- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar, +så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med +svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit, +och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en +grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en +basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt +överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på +berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika +och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans +kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig +Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den +styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta +åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar +om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem, +till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige +gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av +brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva +de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de +fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig +genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en +gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar +eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans +smälek komma över mitt eget huvud. + +Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en +underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna +till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga +slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i +rörelse. + +- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe, +den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett +präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger. +Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och +i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige +gubben med Heraklesklubban. + +Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från +sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt +förde dem till härens olika avdelningar. + +Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och +tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta +sina järnsmidda ryttareskaror. + +Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus +Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte +en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas. +Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste +det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre. + +När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för +att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket +oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel, +kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i +denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av +förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets +ställning. + +I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under +stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta +bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp. + +Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden +på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de +hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av +nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd, +och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan +nedkastade i dälden. + +De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare, +och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför +bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade, +vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne. + +Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte +från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda, +samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom +själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till +ett ihärdigare och tungt vägande anfall. + +Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga +försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller +svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno +av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att +understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu +anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när +de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp, +med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår +manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de +anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren, +under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons +svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man. + +Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de +kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno +randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och +klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de +ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som +förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare, +som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men +stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en +fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som +insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek +från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala +bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från +legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart +genombruten. + +Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de +kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes +avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu +börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus +var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta +och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars +uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i +fara att genombrytas. + +Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar +och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David. + +Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det +ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen. + +- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram, +I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon +och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att +icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel! + +Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden +med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur +legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar +krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den +del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg +trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig +nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga +kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda +inskriften: »Romerska Senaten och Folket». + +Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där +nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens +bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans +röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och +deras stridsraseri med ord sådana som dessa: + +- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo, +såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona +dem icke! + +Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus +Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att +angripa de upproriskes flank. + +Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen, +och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i +ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen. + +Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i +bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills +osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken +av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes +vanmäktigt. + +Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de +gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna +tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta +svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från +topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare» +--så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större +förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner +eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta +fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och +för århundraden förlora den. + +I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden. + +De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver +endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte +intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i +oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över +förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo +sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de +sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar +voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de +på alla sidor funno sig omgivna. + +Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han +väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma, +hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en +skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes» +egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i +spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än +denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av +hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät +han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet +nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt, +och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front +kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin +förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela +linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och +donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke +förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan +deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem +höljd med slagna legionärer. + +Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två +centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda +besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för +rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning +gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall. + +De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock +behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida +icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade +flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med +större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten. + +Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar, +huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara. + +David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu +genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på +högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta +legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen +icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många +soldater lagt sig på marken för att vila. + +David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han +bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank +stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över +densamma. + +Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin +anförare. + +Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen +snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den +oförberedde fienden. + +Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några +minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida. + +Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att +mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande +sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det +palatinerna gjorde upprepade försök att taga den. + +Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte, +huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat +sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior +omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas +slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint +raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända +hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras +väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som +genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra +sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop +företagit sig. + +Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som +prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder +framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna +öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur +av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa +murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till +sista man. + +- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss +igenom. + +Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon +överforo de fientliga skarorna. + +- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade +han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden. +Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola +slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram! + +Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde +den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om +möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett +angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka +ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till +hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var +David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion +hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde +kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en +götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David +till envig, följde han ett bruk hos sitt folk. + +- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och +giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd, +har du händer ännu att föra ett vapen? + +- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri, +att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han. +Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en +myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra +landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull +romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta +henne. Du är i dag och för alltid dödens man. + +David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt +hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar +hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban +träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk. + +Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det +sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De +bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av +raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig +kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort +knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid +centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då +framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara +grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin +anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll +själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den +gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina +herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom +stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt +inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare, +medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar +föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik. + +Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna +var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre +lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till +sin ställning på andra sidan dälden. + +Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De +män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till +större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus' +befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde +dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper +tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer +kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud +och kejsaren. + +Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring +förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade +gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden +fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper +i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit +av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I +och omkring förhuggningen lågo högar av lik. + +Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade, +sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i +striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och +uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater +undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt +avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen. + +Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an. + +Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig +om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som +stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes» +angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av +nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa +ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes +i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som +försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades +snart av fallna män och hästar. + +Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus' +befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess +tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan +försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga +den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop. + +- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och +frambär till Hermione min hälsning och välsignelse! + +Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa +striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla +återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius' +hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten +översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra +av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i +enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en +ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på +samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade. +Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit +under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över +fältet. + +Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på +marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet +från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt +nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios, +hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens +bröst och sade: + +- Så trampar kyrkan hedendomens hydra. + + + + +SEXTONDE KAPITLET. + +Slutet. + + +En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios +hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med +ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan +bevittnat ett samtal dem emellan. + +Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och +Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren. + +Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul +strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty +fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid +framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av +ögonhåren. + +Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av +segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande +förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära +han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att +åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska +homoiusianers läppar. + +När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i +Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet, +rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt +utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde, +Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en +avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den +sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i +Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på +slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera, +men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats +av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran, +somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter, +som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa +voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett +en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och +mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes +nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen +hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och +bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk. + +Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom +lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han +förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade +tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos. + +Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit +till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma +Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska +palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne +sades ådagalägga en systers varma deltagande. + +I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten. +Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans +bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till +kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära +den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända +genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från +barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även +varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och +föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens. + +Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes +allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad +med kristna kyrkan. + +Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av +andäktiga åskådare. + +Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus' +hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som +förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt +Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones +person. + +Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet. + +Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av +de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor, +som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde +han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det +fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till +Aten. + +Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med +honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det +var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska +prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade +mycket att leva för. + +Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få +tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en +äventyrlig fotresa, vars mål var Italien. + +Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets +kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans +nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den +förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande. + +Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för +mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens' +ädlare broder. + +Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios +samtalande. + +- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i +det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan. + +- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk +ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione +det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju +indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan. + +- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är +det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti, +särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin +röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet +understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra +kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna +homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma +till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare, +tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga +i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och +nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet. +Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor +som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När +fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos, +framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att +kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av +nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts +efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna +vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens +avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här +mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att +begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med +broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att +genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet. + +- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas, +att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare, +för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides, +med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld? + +- Utan tvivel är detta deras beräkning. + +- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios. + +- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den +omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför +den kristna församlingens gemenskap. + +- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios. + +- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor +undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr +av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika +mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull, +att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna +till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt. + +- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för +att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan? + +- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty +hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga +att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall +krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att +Hermione är mogen för nådens anammande. + +- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen. + +- Jag vet det. + +- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ... + +- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras +omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras +anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga +kräva detta. + +- Du har rätt, min fader. + +- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia, +som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min +olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon +skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger +förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall +bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas +till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde +återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas +honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern +lätt. + +- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar +äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas +icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr +kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne +Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens +nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar. +Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och +döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör +underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt +densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr. + +- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag +överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår +framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar, +att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ... + +- Min fader ... + +- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas. + +- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ... + +- Så skall döpelseakten likväl äga rum. + +- Ah! + +- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans +väl. + +- Du har rätt. + +- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes +son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt, +Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten. + +- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är +således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna +din hjord? + +- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå +till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem. + +- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din +välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och +kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd! + +Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren. + +- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad +ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och +för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till +biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus +själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad. + +- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken +orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför +sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi +bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan +du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min +ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i +dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är +nu slutat. Gå att sköta dina plikter! + +Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig. + +Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män, +som nyss anlänt från Rom. + +Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare +till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att +samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den +ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand. + +Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten, +vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom. +Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens +prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat. +Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon +från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över +världen. + +De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med +Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde +rum efter solnedgången. + +Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader +biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus' +efterträdare på den romerska biskopsstolen. + +Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej +blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats +i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen, +som omöjligen kunde göra ett ypperligare val. + +Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla +kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån +var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för +romerska församlingens fördomsfulla ringaktning. + +- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian +skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som +strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser? + +- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta. + +- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna +svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i +själva verket undanröjd. + +- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske? + +- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda +är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är +isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig +trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han +bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta +tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta +rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon +pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i +världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att +han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka +homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska +bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar. + +- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade +Eufemios. + +- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett +andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes +till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros +är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster +tillfalla honom. + +- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios. + +- Visserligen ... + +- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus +själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa +hovets vink. + +- Du misstager dig, sade främlingen. + +Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång +ingalunda tryggad. + +- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är +ju förvånande! + +- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat, +att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som +osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan. + +- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande. + +- Är penningen. + +- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det. + +Han tillade högt: + +- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i +stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna +anhängare och röster ... + +- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och +orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom +köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför +icke bespotta det! + +- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios. + +- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes? + +- Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant, +att Petros gjort ett sådant köp. + +- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade +främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa +brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt +påstående. + +De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet +av porten brinnande fackla. + +Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars +handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste +hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne +utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart +Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en +betydlig penningsumma. + +- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster, +som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar +tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt +ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det +vunna ändamålet skall återgälda det med ränta. + +- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande +grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros +vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han +för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade +ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal. + +- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis, +ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och +förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans +egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans +efterträdare ... + +- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling. + +- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl +mycket sägande blick på mannen. + +- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har +ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom. + +- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den +tillfrågade. + +- Du? + +- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också +endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig. +Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara +utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din +bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs! + +Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande +händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad, +som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre. + +Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat +sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos. + +Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna +det, men främlingen sade: + +- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom +ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig. +Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med +frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus. + +Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga +pergamentet och stoppade det i sin gördel. + +- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du +gör din skyldighet ... + +- Jag har lärt att lyda. + +- Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser +om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet. + +- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios. + +- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den +atenska församlingens gemensamma fördel ... + +Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor: + +- Och när du insett det, att du handlar därefter. + +- Detta är min skyldighet. + +- Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet? + +- Så långt som mina krafter. + +- Och huru långt dina krafter? + +- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina +släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på +lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen +av den lydnadsed han som präst hade svurit. + +- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det +rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga, +när du svarar! + +- Att han själv låtit utsprida det. + +- Betvivlar du dess sanningsenlighet? + +- Jag vet icke, vad jag skall svara. + +- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till +nicæanerna? + +- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders +helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke +blott homoiusion, utan Kristus själv. + +- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av +Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han +skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin +vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol. +Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon +finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava +två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. +Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop! + +- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall +nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke. + +- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf, +fortfor den utskickade. + +- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot +himmelens sky, tillade Eufemios. + +- Det blir en olycka av oberäkneliga följder. + +- Tyvärr, du har rätt. + +- Vi måste fördenskull förekomma henne. + +- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru? + +- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med +fullt förtroende till ditt nit och din lydnad. + +Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden. + +- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den +utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed! + +- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som +kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ... +han har bevisat mig otaliga välgärningar. + +- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke +vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att +glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta +annars oundvikliga skamliga avfall. + +Eufemios teg och suckade ånyo. + +- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör +ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste +son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ... + +- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som +beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist +erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets. + +- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets +vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av +sin helgonglans. + +- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda. + +- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig +mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett +nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn. + +- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios. + +- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig. + +- Ske Guds vilja! + +- Det nödvändiga måste ske snart. + +- Jag inser det. + +- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att +säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att +tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin +förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften. + +Eufemios teg. + +- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon? + +- Ja. + +De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga +palatset. + +Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom. +Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora +världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående +viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i +Konstantinopel och Rom. + + * * * * * + +En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde +sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt +och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför +porten väntande vagn och köra därifrån. + +Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar +fallande regnet nästan folktomma. + +En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess +port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det +fallande regnet, smögo därifrån. + +En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma +steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava +igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt +och stämplat av djup oro. + +När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom, +frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren +under hans frånvaro besökt biskopen. + +Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens +studerkammare. + +Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid +och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som +tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att +övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen +skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt. + +När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i +en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke. + +Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, +som var närvarande, att avlägsna sig. + +Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig +nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga +förrättningen i storkyrkan. + +Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick +ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen +hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros' +ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans +ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett +uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans, +ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken. + +- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i +orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över +sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik. + +- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det +är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans +iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort. +Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor +biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du +illamående? + +Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst: + +- Döpelseakten! Huru har den avlupit? + +- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag +tvekar att till dig framföra ... + +- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat +misstankar och vägrat infinna sig? + +- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i +sällskap med den ädla Eusebia ... + +- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten? +Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna +vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle +underkasta sig dopet. + +- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två +vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade +knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ... + +- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt. + +Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och +tydlighet! + +- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur +buro inga frukter ... + +- Jag vet det. + +- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade +därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade +menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en +ceremoni. + +- Jag vet det. + +- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud, +att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning +för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av +Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom +Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur +djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst +var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med +filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk +både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne +en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende, +ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom +av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn +och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som +kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans +evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den +helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag +kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att +draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla +Eusebias systerliga kärlek? + +- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken! + +- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta +ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den +sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av +våra bemödanden ... + +- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt +askgrå ansikte. + +- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har +hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga +förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det +dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen. +Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att +övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde +liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla, +och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione +att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då +tillika kunde förrätta sin bön. + +- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom +stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med +kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade: + +- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i +händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för +bägaren till min mun! + +Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade +märkbart. + +- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst. + +- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din +berättelse! + +- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia +och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din +befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det +vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi +uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att +Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat +öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka, +som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket +mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde +henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att +lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin +vägran ... + +- Och sedan? + +- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi +förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin +början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss +däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne +med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen +skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige +Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han +givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville +befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne +något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min +fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i +Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde +ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den +döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord! + +- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur +soffan, men sjönk tillbaka. + +- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då +Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem, +som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i +sin barm. + +- Ah! + +- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo +häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och +skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta. +Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal. + +Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen +försjunken i oroande tankar. + +- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt +uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min +skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den +i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra. +Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den +klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall +sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du +skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda +syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till +vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet +utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka +självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna +uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även, +att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga +rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under +dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt +härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att +icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken +det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i +morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter +avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv! + +Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros' +ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått +uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade +sig. + +En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så +betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros +kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar. +Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar. +Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och +ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var +Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för +handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela +världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt, +att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt +genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven, +som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen. + +Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig +med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av +samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon, +kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan +medelst ett glödgat järn halp honom till livet. + +Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle +endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans +mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon. + +Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det, +att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna +underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte +livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror. +Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till +emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle +vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när +det ankommit till biskopliga palatset. + +En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som +utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla +i lysande ämbetsdräkter. + +Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess +ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det +ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade +korat honom. + +Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade +honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att +ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan +medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel. + +Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till +studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos +honom. + +Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda +fönster. + +Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava +vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom +värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som +Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina +medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro +oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader. + +Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade +Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för +den dödskyla, av vilken hans läppar möttes. + +Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu +var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans +hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han +hade en aning. + +Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg +medlen och målet klart för sina ögon. + +Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft +brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad, +okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin +ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre. + +Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande +tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en +gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med +stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart +försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville +utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade +elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och, +byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka +sin spira över alla tider! + +I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en +stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande +tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen +med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande, +lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid +det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan +mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro +förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde +honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en +viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade +att efterkomma befallningen. + +Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln +och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy +skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände +sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de +nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte +kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja +--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek +av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet. + +Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne +efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny +prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på +hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens +beskaffenhet och utgång. + +Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i +sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade +numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning +till mötes. + +Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för +att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i +en sådan stund. + +I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och +tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att +denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig +till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop. + +Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen, +vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den +sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville +det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga. +De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom +Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De +samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem, +att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som +voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade +knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga +dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom, +men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över +tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet, +försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han +slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans +hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var +verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans +oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en +verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till +Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i +henne. + +Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften +framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han +hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och +förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på +medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet +av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och +slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade +honom död. + +Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans +ögon. + +Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars +gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den +följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat +ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny +uppståndelse ifrån de döda. + +Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som +genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om +att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och +förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under +namnet den helige Petros av Aten. + +Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas +som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och +verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de +enda rena. + +Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en +kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös +lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv +genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han +förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och +svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse. + +Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit. +Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en +nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö. + +Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga +prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse, +men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans +och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i +Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den +kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som +kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora +striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan. + +Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan +över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och +Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag +har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras +sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för +vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska, +religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke +längre förtvivlat utan med segervisshet. + + + + +Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1] + + +Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs +ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och +Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet +av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag. + +Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles +framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga +ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I +detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs +teologiska strider under det nästa årtiondet. + +Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte +upplagan. + +Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte +1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de +senare upplagorna retuscherade. + +Romanen är översatt i följande tolkningar: + +The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869. + +Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874. + +Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen +von Emil J. Jonas. Leipzig 1875. + +Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886. + +Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg +för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O. +A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman. + + KARL WARBURG. +[1] Till sjätte upplagan 1898. + + +End of file. + + + + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 10117 *** diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..6c55f37 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #10117 (https://www.gutenberg.org/ebooks/10117) diff --git a/old/10117-8.txt b/old/10117-8.txt new file mode 100644 index 0000000..a665692 --- /dev/null +++ b/old/10117-8.txt @@ -0,0 +1,19362 @@ +The Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Den siste atenaren + +Author: Viktor Rydberg + +Release Date: November 18, 2003 [EBook #10117] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO 8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN *** + + + + +Produced by This e-text was produced for Project Gutenberg from Project +Runeberg's digital facsimile edition + + + + + +"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer +Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily +newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", starting in +February 1859. It also appeared as a book later the same year, with +the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, +"The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish +editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works +("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish +literature historian Karl Warburg (1852-1918). + +This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's +digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the +author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, +available at http://runeberg.org/atenaren/ + +This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set +(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut). + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ + +_________________________________________________________________ + + Skrifter av Viktor Rydberg + V och VI + + Den siste atenaren + av + Viktor Rydberg + + Nionde upplagan + + Stockholm + Albert Bonniers förlag + + Stockholm + Alb. Bonniers Boktryckeri 1914 + +_________________________________________________________________ + + Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund + tillägnas detta arbete + av hans vän + Författaren. +_________________________________________________________________ + + + +Innehåll / Table of Contents + +Förord till de två första upplagorna + +Första Boken. +1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan +2. Möten på torget +3. Delfi. Orakelspörjarne +4. Krysanteus +5. Hermiones natt i templet +6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset +7. Petros +8. Pelarhelgonet +9. Filosofens hem +10. Filosofens hem (forts.) +11. Rakel +12. Början till ett sorgespel +13. Sorgespelet +14. En orgie +15. En uppståndelse från de döda +16. Under den nye kejsaren + +Andra Boken. +1. Ett år därefter +2. Petros och Baruk +3. Teodoros +4. Mötet +5. Skeptikern +6. Karmides och Rakel +7. Klemens och Eusebia +8. Krysanteus återfinner sin son +9. Anden och Köttet +10. Hos Myro +11. Likhuset +12. Bröllopet +13. Dagen därefter +14. I Sunion +15. Kriget i Sunion +16. Slutet + +Utgivarens tillägg och anmärkningar + + + +Förord till de två första upplagorna.[1] + +Broder Hedlund! + +Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet +på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta +karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i +gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska. + +Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du +förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, +Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan +vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så +tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din +tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, +genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten. + +Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag--lika +litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det +kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall +det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig +som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och +mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i +krigarens lovliga uppsåt att såra och döda. + +Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en +allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller +den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är +delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas +ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras +--en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva +naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna +oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn +och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. +Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon +skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen +känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den +tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid +människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja +lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande +världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket +civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel +ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska +intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene +tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke +guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare. +Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten +under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det +förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga +uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena +i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse, +»fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för +Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade +Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin +diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även +vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot +upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten +strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i +statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan +till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro +formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda +i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre +makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets +dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den +hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. +Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, +föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. +Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det +till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan +detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat +än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår +varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar. + +Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid, +som i många hänseenden var lik vår egen--som hon, framställande en +tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna +desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika. + +Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och +kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då +striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga +området. + +De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning +förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen, +vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i +kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren +andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett +bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet. + +Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel rädda, +betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna världen i +ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade avlelse, man +upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som härflutit ur +en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de +protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran», om en +»stark bekännelse», man vill skapa ett heligt prästerskap, ett +medlareämbete mellan Gud och människan, och man försöker med +hokus-pokus att uppfriska tron på djävulen. + +Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt +att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat +sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon +ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta +händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, +vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer, +som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga +revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt, +en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför +honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror, +att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter +i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till +den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett +lika svart tusch som jag. + +Göteborg den 8 september 1859. + +Din tillgivne vän + +Viktor Rydberg. + +[1] Detta företal, som jag skrivit calidus juventâ, men vars +grundstämning aldrig försvunnit inom mig, har varit uteslutet ur +följande upplagor, men meddelas med några få oväsentliga ändringar här +på nytt, om ej för annat ändamål, så som bidrag till en själs inre +historia.--Förf:s not till femte upplagan. + + + + +FÖRSTA KAPITLET. + +I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan. + + +- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son? + +- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska +hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga? +Ämnar du sysselsätta dig med mytologien? + +- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar jag +åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en sådan +son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära. Hans +binamn har jag redan färdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ångerguden, +den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, är han ännu icke född, +denne bedrövlige gud, så torde han snart skåda dagsljuset, eller behagar +det honom att, i likhet med sin fader, låta sig föda på nytt; ty mitt +huvud, jag känner det, är havande med honom. + +- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför +skulle då icke Olympiodoros.... + +- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, +träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och +hammaren i handen. + +- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska +fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att +inandas honom. + +- Ah!... Du har rätt. Morgonstunden är härlig--en naturhistorisk +upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan? + +- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med +vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande +Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till +Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is. + +- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå, +Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan! +Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter. + +- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade +Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste +honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, +Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min +kappadokiske Akilleus. + +- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du +drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad +daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och +strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln, +falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som +skuggor, vankande vid Letes strand. + +- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en +märkvärdig man.... + +- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen. + +- Jag menar nu icke den egenskapen.... + +- Vann han även i natt? + +- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ[1] +såsom han kallar dem. + + [1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska rafflare. + +- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är +beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande +Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste +snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan +Karmides?) + +- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans +förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan +man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt +på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned +emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade +slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga +försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en +kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som +en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med +majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid +skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och +fortsätta dryckeslaget.... + +- Nåväl, och brevets innehåll? + +- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, +naturens gåta! + +- Jag förmodar, att Julianus.... + +- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring. + +- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag +utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din +gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron. + +- Alldeles. + +- Men Myro och Praxinoa? + +- De följa med. + +- Härligt! + +- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme +efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis. + +- Gott! + +- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer +att tillgå enkelt och lantligt. + +- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall +med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur +samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, +fördömde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i +detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde--en +ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i +ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och +ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris +likaså; herde var + + »Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde, + skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar: + herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene + steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar: + Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham + kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2] + +[2] Teokritos. + +- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till +krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, +stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien? + +- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar. + +- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda. +Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du +väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst. + +- Det kan du göra tryggt. + +- Jag hoppas det. + +De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av +dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka +staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan +infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto +därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält, +njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och +Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is, +styrde de sin kosa till torget. + +Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som +det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att +timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och +korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar +och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst. +Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor, +utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de +långa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska +klippare, betade bakom dem--fängslade ögat med anblicken av +citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar +störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i +hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes' +kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar, +utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner +ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar +voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt +personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den +fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med +sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna +förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln +var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare +mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än +fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande +människor--kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska +rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från +öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien, +juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade +välklädda avnämare av båda könen. + +Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade +hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de +unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så +tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och +tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående +grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide, +än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från +olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag, +från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De +främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att +skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, +livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med +sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest +bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han +var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös +yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda +kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin +ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet +hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd +svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för +det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn; +samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från +Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik. + +Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget. +Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon +fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i +plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen. + +- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade. + +- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, +tills han försvunnit i vimlet. + +Svaren ljödo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. -- +Filosofen Krysanteus, ärkehedningen. + +Det sista av dessa svar kom från en kristian. + +Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter +därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den +brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska +gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. +Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att +feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra, +utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt +uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé +--och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många +atenare, som älskade morgondrömmar--återvann såsom genom ett +trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess +minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad. + +En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel +eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, +skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och +Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas +matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster +solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans +bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot +belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla +skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek +för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag, +ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden +grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av +vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, +som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta +högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo, +med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid +hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens +väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva, +drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den +minnesrika platsen. + +Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos +nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å +torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos +dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu +beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits +utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som +även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga +världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred +tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande, +mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till +Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i +stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro +romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten +för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av +Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för +romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av +tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, +Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en +triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, +nedbrutits,--ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda +staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av +heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon +äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt +vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan +gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. +Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes +Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu, +där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat +henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar +bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma +pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av +höga, övermänskliga skepnader befolkade! + + [3] »Jag tror, emedan det är orimligt»--ett uttryck, som tillskrives + kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form + återfinnes i hans skrifter. + +Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen +kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande +ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot +Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa +aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon, +jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom +Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud, +över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under +hennes fötter. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Möten på torget. + + +Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid +marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och +vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan. +Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk, +kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom +förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid +Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro +kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren +och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom +samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista +äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda +villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade +äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en +klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed +Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens +djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för +det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna +sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor. +Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen, +av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att +fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som +verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel, +byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns +under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla +religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande, +genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse +än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den +mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda +räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och +historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av +en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon +försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla +dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt +liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för +glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och +lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände +sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den +brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt +övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga, +sönderslitna tid. + +Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av +gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes, +skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol, +överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens +och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas +skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en +allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda +i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser +inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i +asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts, +blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i +vilka förnäma kristinnor vilade--allt detta, skridande förbi ögat, +medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop. + +Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, +antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna +stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än +blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades +byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller +värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person +än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro, +hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar +tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides, +huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik +kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad +gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över +den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken +signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en +sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast +kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och +pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han. +Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna +ingalunda uppbygglig anblick. + +- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn +skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om +jag måste se dessa olyckliga ansikten. + +Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga +artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt, +som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska +övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i +marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade +själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig +blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela +hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar +vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande, +men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar. + +- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares +betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln. + +- Var? + +- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med +damen i densamma. + +- Riktigt. Jag ser honom. + +- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den. + +- Aha!... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han +på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll +en av ynglingarne. + +- Det vore icke underligt, anmärkte en annan. + +- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta +varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina +försök att omvända dig? + +- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är +mycket ombytlig.... + +- Och du är själva troheten! + +- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt +i sikte. + +- Se här är Myro! Nå äntligen!... Välkommen, du fjärde bland +Behagens gudinnor! + +- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!» +deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som +hotande kretsade i grannskapet av hans mun: + + »Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga + band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats + ömma trånad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid vår + sida!»[1] + + [1] Sapfo. + +Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade +upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror, +och tåget satte sig i gång. + +Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru +det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides' +vänner varit elak nog att framkasta en förmodan. + +Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och +personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den förste i +andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet +att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla räknar filosofen +Senekas bland sina yngre namn och styrker hans härkomst från en redan +i republikens dagar ansedd släkt. Annæus Domitius' mantel är stickad +med palmlöv och stjärnor; stövletterna, som utmärka hans +rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos +nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola antingen utmärka hans höga +börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ovan månen, i +grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom Annæus Domitius är kristian +och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en +hälsosam varning därom, att »under månen, den omväxlingsrike, bodde +ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne finnas där, deras +betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat +med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd, +samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om +fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå +varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad +faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte uppbär godlynt +överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och kloka. Rouéen, +gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus Domitius, såvida +icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna ännu nöjet av den +sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier, +eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om +nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle omfatta teologien +och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus' profil är kraftig, +och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna liv +och uttryck åt denna fettmassa. + +Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än +oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med +örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia +är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de +rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2] +biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall +predika. Hennes dräkt är botgörerskans--och vad den kläder henne +väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den svarta klädningen, +som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke +ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som +bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika +junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten +förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, då +hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena, +halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter, +ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på +nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en +enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade +sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och +den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind, +annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty +blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av +en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen, +lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa. + + [2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna berättelse delad i + tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra: homousianernas + och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens skuld, att dessa + flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i, men det är under + sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han ber läsaren lägga + vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet, så att de icke, + till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag kunde + visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå de ha + segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men segerns + altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens skyldighet att + offra på dess spillror. + +- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick +svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan +(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen +av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med +teologien? + +- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, +bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:--Dessa +statssaker jäkta mig till döds. + +Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin +hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att +svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina +hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo +sig hans uppmärksamhet. + +- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det +rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du +katekumen. + +- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid +helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack, +när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i +vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så +lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna,--ah, du anar icke vad +som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning. + +- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret +vandrande ynglingen. + +Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke +prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst. + +- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och +Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus, +den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke +fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade +anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver. + +- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin +ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker +oss emellan! Du minnes det? + +- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro +homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av +samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan +like? + +- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde +prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande! + +Prokonsuln fattade och kysste hennes hand. + +- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud, +Atanasios, varit sedd i dessa nejder? + +- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka +befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom? +O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom. + +- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade +sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från +Konstantinopel? + +- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret på +sin mun. + +Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes +hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där +prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad +Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll. + +- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning. + +- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia! + +- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren? + +- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över till +kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia, göm +denna hemlighet i djupet av din själ! + +Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam +blick till himmelen. + +Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste +han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros. +Meddelandet var också avpassat därefter. + +- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för +att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen? + +- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men +statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen! + +Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans +grannskap. + +- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig. + +- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för +tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag +redan biskopen och klerkerna. + +Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de +präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen +fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste +sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och +drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter +gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång. + +Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans +grannskap. Denne smög ett brev i hans hand. + +- Var? frågade prokonsuln. + +- Mitt emellan Aten och Korintos. + +- Gå! + +Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt, +och genomögnade hastigt överskriften. + +» ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern +såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!» + +Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna +och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina +präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken +att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna +befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg +och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva +vägen. + +Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år, en +bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i varje +drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan +anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp +och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl +danad, munnen stor, men skönt bildad. + +Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen +till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln +över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt, +med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga +vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades, +när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande +självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar. + +- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet +motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig +under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid +besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till +fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne. +Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar. + +Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och +skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens +gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar +satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln +vandrade i motsatt riktning över torget. + +Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den långa +gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de +skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro +även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo +det lättfärdiga tåget. + +- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en +gammal utsvulten atlet. + +- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och +fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade +händerna. + +- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med +hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig +till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen +mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som förlade +hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i sin +nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst +icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag tillfälligtvis +har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen +(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), så avstår +jag det med nöje åt en ädel främling ... + +Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte +rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens +grannskap. + +- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i +det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides, +min vän? Såg du honom? + +- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över +Teseustemplet? + +- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar. + +- Så hör då! + +Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på två +personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på ena +armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre en +kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande +ord: + +- Du är Batyllos, olivhandlaren? + +- Ja. + +- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl aldrig. +Varav kommer detta? + +- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som +halta mellan ordets sanning och Arios' lögn. + +- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela +Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag? + +- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han +ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade +sig. + +- Demofilos, ser du molnet nu? + +- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska. + +- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften. + +- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus.... + +- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig +omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig +kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron, +vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja +sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas +icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset! + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Delfi. Orakelspörjarne. + + +Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor +omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande +--och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första +gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig +eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle +gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett +varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade +närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna +högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar +sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i +skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan. + +Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring +genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne +finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till +orakeltemplet. + +En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen +en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan +inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för +pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett +maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi +sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av +blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för +dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med +häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot +himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare +höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De +övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med +bilder av en skräckfull natur. + +Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av +offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom; +myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av +dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi, +emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i +Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne, +men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras +säkerhet. + +Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år, +en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen +gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma +individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende +bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig +mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och--vad +som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett +märkvärdigt uttryck åt hans anlete--valken under ögonbrynens yttre +bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan +pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner +detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något +glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad), +mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt +var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än +hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den +klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en +marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus +och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle +gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet. + +- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som +höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På +henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade +dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro +då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som +kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt +skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan, +förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras +toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan.... + +Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder +olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur +ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana +lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna. + +Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar. + +- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag +vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat +uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och +himmelen är klar och ren kring hennes hjässa. + +- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna +ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till vänster, +där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under +namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter +rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne, +gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek +likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla +våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess +gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och +vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg. +Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam +odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det +Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, +styrkans och skönhetens segrar. + +Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en +under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska +pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat +det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i +underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda +främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i +slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång. + +Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från +orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens +branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad +Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska +segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över +bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till +dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade +kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under +träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som +gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en +grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes +lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad, +han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade +sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm, +ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång +talat till folket i Aten. + +Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade +igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom--tyst genom +århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor +sökte stöd emot dess fallna pelare. + +Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna +berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan +Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna +glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt +språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt +lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande +männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid +namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i +deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då +den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor +förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri +anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten +och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och +oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager +är symbolen för deras strider och segrar. + +De vitklädda vandrarne--fadern och hans dotter--stego på en +förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen +och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En +ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess +bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande +på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat +över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad +genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor +över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom +med vördnad. + +- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten. +Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt +enda barn. + +- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert +ärende att se helgedomen? + +- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än +skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava +kommit för att rådfråga oraklet. + +Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.--Vet du icke, sade +han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa +sinad? Den sista prästinnan är längesedan död. + +- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast +pytian är död, lever den siande guden evigt. + +- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en +blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i +dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon +uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från +självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en +enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick +är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för +världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på +oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför +förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just +detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon--varur han förklarade det +svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig. +Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande +genomträngd ton: + +- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som +Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm? + +- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade? + +- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret, +icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill +tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är +icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre +ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje +jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens +öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga. +Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med +majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet +och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi +hit, jag och min dotter. + +- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes? + +- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som +kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska +tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led +Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i +templet! + +Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes +faders samtal, sade nu:--Vördnadsvärde man, uppfyll min faders +önskan! + +Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade: + +- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på +en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens +mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter +ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten +besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din +dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det +likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna +vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken, +bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser +och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten. +Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser. +Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa +månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för +mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig +åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen +mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel. + +Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till +ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den +enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt +Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord +med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska +blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle +smycka sig. + +Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den +närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det +rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer +därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de +övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan +ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag +under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig +här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat +honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket +för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa +rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan +förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den +fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista +omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen +hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte +mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu +tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort +nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och +ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp +soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty +hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde +det aldrig. + +Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria +njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en +grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes +grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom +ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes +skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring, +murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en +mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av +Aten och hans dotter. + +Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu +talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit +sitt namn? + +Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att +besvara. Han genmälde:--Hören följande orakelspråk, givna en man, +som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om +Jesus: + + Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja + svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens + själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar. + +Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död, +svarades genom pytian: + + Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden: + lida är allas del, att himmelen vinna den frommes. + +- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem +i sin bok emot kristianerna. + +- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren? +frågade Hermione. + +- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid: + + Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt + gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt + ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt. + +- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare +kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än +med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna +nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg +till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad, +som den vise från Judalandet. + +- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det +gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios +berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i +hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden. +Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela +traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig, +att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och +formlösas hav,--det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något +stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i +det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad +han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i +en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel +ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar +människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans +förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder +sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien, +rotfast i världsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom. +Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar +han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets +röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden +till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är +en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som +världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos +alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika +fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé. + +Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende +lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt +ordet och sade: + +- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen, +när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna +förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa +bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring, +omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer +och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter. +Är det ej så, min fader? + +Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste +hennes panna. + +Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning. +Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan +skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till +den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och +böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande, +fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då +skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska +ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i +templet, avvaktande uppenbarelse. + +När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på +sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en +förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död. + +Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att +den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt +system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras +undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme +omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i +vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade +honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken +på sitt övergivna tempel. + +Herakleon sade: + +- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en +skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu +leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock +endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då +skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även +detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall +varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och +antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om +den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast +anföra följande: [1] + + [1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos. + +Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på +ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då +skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var +kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu +vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det +tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en +egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv +greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig, +förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät +förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så +tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man +överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av +god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade +vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När +skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet +lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern +av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är +död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med +undran blandat suckande. + +I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne +till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde +en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och +betydelse. + +En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern +Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta +ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring +världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix +ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från +samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för +sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3]. Ty små +ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men +vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri, +att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel, +långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga +andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att +tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och +konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga +olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande +människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det +skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det +lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas, +som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig +över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den +okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på +en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och +driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de +icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför +våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler +plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter +uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades +genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket +likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta. +Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann +i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur +den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den +obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu +över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den +företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor, +magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana +var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka; +nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder +vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos +människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de +tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en +stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna +förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt +min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag +hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för +att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid +den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne +trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och +ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i +människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin +motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras +och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade. +De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda--det +säger själva myten--de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan +är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda. +Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa +väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och +glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade +brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och +odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons +bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna, +övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre +jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet +av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om +konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det +nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former +framställbara skönhet. + + [2] Tacitus. + [3] Plutarkos. + +Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten. +De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem +gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller +demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras +egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i +samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna +verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava +återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets +källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare +den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina +böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka, +voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga, +därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav +sinnlig form i denna utsaga av en najad: + + Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan + ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten. + Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio + levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda, + vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar. + +Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade +ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med +någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske +fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle +tarvade vila. + + + + +FJÄRDE KAPITLET. + +Krysanteus. + + +Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en +man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan +handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer +utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus +ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi, +störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda +tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista. +Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid +icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det +yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid +Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans +tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen +kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna +biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som +naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen +kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en +äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden +härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i +en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i +prakt och vällevnad. + +Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg +ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig? +Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans +skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans +slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit +ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då +klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man +vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det +närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina +inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet, +och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor +och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad +och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu +år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för +nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina +ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens +självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor +del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina +frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar +vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det +närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände +visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga, +där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den +följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren +icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var +lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka +till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga +avgiften--»nässkatten»--steg under kejsar Konstantius' tid till 26 +guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott +och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu +bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland--en +åttondedel av landskapet!--lågo öde till följd av de kejserliga +ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke +inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på +torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en +trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan +du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet +sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och +när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta +honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro +även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd. +Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa +--kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet--men han +ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde, +och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en +avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett +garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna +penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det +forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide +genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i +Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter +skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig +själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på +näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans +aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning, +så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den +vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen +födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser +förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en +det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas' +konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu +förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk, +för vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och +färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad, +och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes +utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller +mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena. +Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga: +kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana +förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket +svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen +antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa +konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och +frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de +bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro +allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där +deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga +rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den +atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han +älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade +världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne, +utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och +Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare +lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla +skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit +emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av +sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning, +som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det +ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för +teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala, +blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av +Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat +skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat +körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta +ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod. +Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de +forntida koragernas, och lagerkransen--förtjänte han verkligen så +stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig +stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för +teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade +stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus +hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i +hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att +uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de +harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot +prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans +lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i +filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av +fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova +drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta +bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en +högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme +författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i +stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar, +från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande +postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros, +biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i +Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen +Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning +om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de +båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av +omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras +anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att +se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och +ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet, +detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men +det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en +enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans +skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela +romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar. +Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en +gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig +till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud +och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev +kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill +tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och +hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga +nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke, +lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios' +övertygande vältalighet. + +I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör +icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och +de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den +vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända +Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit +dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos' +yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här +överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången +yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där +överraskas av den stränge vishetsläraren. + +När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens +förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt +i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för +filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags +människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det +finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt, +utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det +måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att +Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för +betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora +förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios' +fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt +studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg +förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart. +Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste +önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen +uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde +förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en +faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv +tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans +spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den +helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det +sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon +segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta +mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet +slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad +maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års +ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta +hade skett för sexton år sedan. + +Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans +glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i +hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes +uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ +inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt, +antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula, +i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en +grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske +mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande +den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon +byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska +utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon, +som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter +älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens +tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens. + +Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene +länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i +Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels +atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans +filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska +tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd +av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande +för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus +själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han +ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig +tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud. + +Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav +aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och +undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar +--Julianus. + +Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans +undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till +Krysanteus: + +»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla +min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin +alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall +uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke +litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner +huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av +Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar, +cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska +helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen +tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat +än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar, +kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska +församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat +göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och +Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade +han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty +mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog +bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras +författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att +Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast +skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att +Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det +erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar +kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min +faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min +avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de +formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. +Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva +än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det +är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och +dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan +mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: +alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt +och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur +verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. +Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och +republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet +och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är +fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill +aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn +låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora +krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde +blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och +rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit, +men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med +hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt +verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig +och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga. +Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft? +Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras +härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag +passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i +Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar +honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.» + +Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus +nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades +av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios +var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska +filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och +glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade +från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus +och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de +ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i +hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga +av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna +religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara +prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade +till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i +Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas, +skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann +han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en +förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade, +arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten +och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro. +Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa +riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika +forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt +förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet, +lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens +hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det +sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville +övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader. +Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge +outplånliga känslor av vördnad och kärlek. + +Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått +värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda +misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat. +Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva +ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker +alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön +räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom +med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst +och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i +Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och +Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända +till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus +icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med +dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade +slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans +ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den +skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens +trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid +Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin +besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme +filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från +översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren +förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat +sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius' +avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans +här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo +uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt +ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens +befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och +utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon +förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje +fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår +berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men +segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar +österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som +förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det +innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har +överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt +avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i +dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två +tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand. + +Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall +Julianus eller Konstantius segra? + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Hermiones natt i templet. + + +En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända +till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida +skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen, +som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina +väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras +väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda +danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar +för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där. +En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av +galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade +skatter. + +Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor +mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans +vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och +instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan +branterna. + +Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier, +leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten. +Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt. + +Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:-- +Låt oss återvända! + +Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända! + +Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad, +varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då +Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att +vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla, +som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i +förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad +rädsla. Hon svarade: + +- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du, +min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första +morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När +jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn. + +De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid +sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med +doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett +svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens +inre. + +Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet, +byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av +murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de +religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda +öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan +försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej +föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe, +brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar. + +Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar +med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade, +under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians +svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med +den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. +Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione +uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa, +en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades +av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes +kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken +samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad +skönhet. + +Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en +marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades +verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians +bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon, +skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de +profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten. +Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes +huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon +fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den +kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen, +möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern +upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett +ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin +beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt +sina ögon. + +Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon +hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam. + +Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades +grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga +tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en +byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till +möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan, +gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet +uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och +sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga +forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett +oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element, +helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra +satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas? +Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville +en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig +oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon +finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens +förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla +begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden +inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det +gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck +allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig +egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från +det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla, +varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till +åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då +emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande +och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen. +Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan +världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess +förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som +magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft +--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade +nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara +åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa +den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det +himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i +fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det +gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar. + +Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom +nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen +genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa +pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med +genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av +himmelsk längtan. + +Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det +hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon, +vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ, +avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga +människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen, +svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup, +skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna. + +Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som +ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning, +andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans +häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton +århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och +släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men +den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse, +och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt +tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de +gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom! + +Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne +broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan +föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla +sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet, +skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig +och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens +brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione +ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken +ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande +rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom +hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens +känseltrådar och den härmande inbillningen domna. + +Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till +minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade +över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden +stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var +med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och +för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande +på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och +gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att +marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen +riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men +varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon, +väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon +i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens +bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, +rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin +kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade +hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom +tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade +väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne. +(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat +sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon +trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till +opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna. +Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo +ögonen. + +Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen +segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla +byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka +fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus. +Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre +världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som +troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget +för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar +det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen, +likasom någon gång i skendöden. + + [1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden. + +Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var +en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett +järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett +underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som +kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger +sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade +färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men +genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat. +Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan +ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades +dess gränser över en värld. + +Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen +välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var +rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar. +Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan +dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk +genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av +klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En +yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione +såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern. + +Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här +varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville +sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna +fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne. + +Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor. + +- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster! + +Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna +framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin +faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden +efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon +nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red +biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens +värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att +förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit +vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan--hon såg ett gult +sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med +odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck +förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira, +halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på +snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang +över deras axlar. + +Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett +buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne +närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons +bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens +anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione +länge velat glömma. + +- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon +öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från +den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller, +blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför? +Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som +vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna, +sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga +vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen +fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde +sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde. +Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm. + +- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst +bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen. + +- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars +ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i +salen, medan flera andra skockade sig vid dörren. + +- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en +gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla +vanor.... + +- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus! + +Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det +röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla. + +Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. +Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet +framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och +väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett +svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han +var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans +ansikte och vapenskrud doldes av kappan. + +- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi +vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på +skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar +jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes. + +- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians +trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! +Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner, +alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu +lever här? + +- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning. + +- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu +finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke +glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta +en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna +porten till underjorden! + +Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres, +lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan. + +- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din +röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning. +Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han +död! + +- Herre, vad är din vilja? + +- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett +härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid +randen och ropa ned i helvetet: Apollon! + +- Du skämtar väl icke, herre? + +- Ve dig, om jag skämtade! Skynda! + +Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga +männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle. +Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre, +och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt +präglade ansikte. + +Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon! + +- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst? + +- Apollon!! + +Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad +måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens +innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det +var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat +till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde +deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste +tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius +visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars +rand han stod. + +- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst, +Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar +och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg +intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om +förrädaren Julianus? Svara! + +Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras +fötter. + +- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det +gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar, +denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig +till prosan, skaldeguden, och nu--mummel! + +- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av +de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska +makterna. + +- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke +skrattande. + +- Renaste attiska salt, o herre! + +- Förtjänar det icke fortsättas? + +- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje. + +- Orakelboken, var är hon? + +- Förmodligen i något av sanktuarierna. + +- Fort dit! Följen mig! + +- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de +väpnade till en annan. + +- Vem, vem? + +- Apollon ... bilden menar jag. + +- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där +borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss! + +Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande, +låg nedsjunken bakom det skyddande altaret. + +De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort +mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande +vapendräkt. + +Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta +romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan +den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet. + +- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet. +Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en +gång, I han plundrat skamlöst.... + +- Herre, här är fyndet! + +- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har +hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen +full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa. + +Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd +blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon, +voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de +sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller +kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter +gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om +deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska +sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt +skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden. + +När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det +flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de +buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur +sanktuariet rövade papperen. + +- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi +skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm +för Julianus. + +- Anatema över hans namn! Mumlades i korus. + +- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i +Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till +det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så +gör det nu! + +Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han +mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i +Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma +ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre. + +Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda +orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna +--därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning +betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan +han öppnade sin mun och sade med matt röst: + +- Eusebius, din arm! + +Eusebius skyndade att stödja den vacklande. + +- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han. + +- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har +medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus. +Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt +huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar. + +Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' +son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven +av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme +därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare +mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska +gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne +visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats. + +När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den +första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande +på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka +lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över +marmorbleka kinder. + + + + +SJÄTTE KAPITLET. + +Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset. + + +- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke +tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke +sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga +slutledningar? + +Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis +hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det +guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt +atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och +kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma, +av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo +till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att +undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och +högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i +ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa +och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin +vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en +av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av +slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans +lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla +mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet. + +Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade +blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens +vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade +njutningen av sin kroppsliga tillvaro. + +Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och +fortfor: + +- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott +min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios' +vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor +blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad, +svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de +här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle +Annæus Domitius, eller hur? + +Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar. + +- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande +badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än +hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det +antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de +antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord? +Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten +säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma +ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag.... + +- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en +förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och +ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan, +ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad +livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du? + +- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar +omgiven soffa. + + Huat hanat haut + Ista pista sista + Domiabo elamnaustra. + +- Vad säger du, min Annæus? + +- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade +mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna +pratmakare. Det tål åtminstone att försöka. + +Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i +samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej, +att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs +avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt +för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med +högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann +därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom +sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ... +Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av +Samosata, o.s.v. + +Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas +ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej +funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt +allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst +filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt +förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad. +Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då +själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som +förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och +förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och +Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle +nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I +segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som +filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i +det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de +gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av +den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i +miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär +skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien +var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant, +var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar, +hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på +torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes +krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel +bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av +samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian +kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många +kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian. + +Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista +handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i +samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt +program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides +gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet +varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt +nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i +Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han +ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit +sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja. + +Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I +tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla +offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och +torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte +sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos +prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de +överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva +verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och +Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar: + +Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens +regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det +icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det +lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat, +som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru +länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från +krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. +Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän +Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det +första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan +miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det +mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart +föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig +i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt +namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens +årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt +minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo +Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat +antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt +berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu +mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga +regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå +är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga +rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå +befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan +överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en +avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle +intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra? + +Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar +över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset. + +Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen, +en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna +sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren. +Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och +genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången +närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels +hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran, +dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister +till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna +gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna +ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som +avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare +och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna +rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i +nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse, +som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel. +Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld +velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från +det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd +kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, +att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen +utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade +översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad +komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla. + +Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett +stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro +sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av +penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av +rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en +föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande +ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två +högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende: +den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den +hedniske filosofen. + +Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet +givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne +phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga +fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert +utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och +arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol. +Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, +är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet +med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen; +andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, +fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels +egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en +målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, +spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar +lyssna i trädet, varunder han sitter. + + [1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna + till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare. + +Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu +under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i +elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande +det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga +konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv; +hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och +grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket +ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall. + +I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av +detta en för tillfället öppen kassakista. + +De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina +sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt +deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton. +Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de +ville höra. + +- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till +Krysanteus. + +- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad +vill du mig? + +- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den +förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom. + +- Och det är du, som har att meddela mig det? + +- Ja. + +- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det +varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja. + +Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den +penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han. + +- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde +pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten. + +- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge +föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma +bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer. +Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid +vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde. + +Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt +namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det +var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken +biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men +bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat +av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens +ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller +demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes. + +Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast +över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig, +men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den +skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det +förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig +varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig +själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser. + +Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna +utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro +nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den +kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre +gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och +vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste +samhällsklassen. + +Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en +trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria +åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och +vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en +atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i +utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen +och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt +varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa +här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur +fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad +förvåning över salen och utbrast: + +- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du +måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne, +min förträfflige vän antikvarien. + +Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd +förtrolighet Krysanteus och lämnade salen. + +Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i +tonen: + +- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och +tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad? + +De tillfrågade bejakade frågan med bugningar. + +- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I +mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske +skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna +dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att +undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde +skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken. +Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem! + +Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta +samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar +var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke +krävde vidare omständigheter. + +- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till +korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga +själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen, +säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras +trängtan, driften som tvingar dem hit. + +- Jag önskar, att så vore. + +- Verkligen? + +- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i +skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig. + +- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att +förädla den. + +- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten. + +- Se här! + +Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till +arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans +anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade. + +Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en +smärta, som han ej vårdade sig att kväva. + +- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens +tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra +ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster +ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man +upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets +välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det +ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den +tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av +helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen. + +- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av +sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under +samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder +överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av +vrede, som redan svävade på hans läppar. + +Men Petros smålog och sade: + +- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke +kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi +endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och +avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat. + +- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett +namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som +vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska +minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt +det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat +det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd +främling, frånröva oss vår egendom? + +- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros. + +- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren. + +- Som icke skall höra er. + +- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans +panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta. + +- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta! + +Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram +smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt, +kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte +henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han: + +- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den +besynnerliga gåvan. + +- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner +henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer. +Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas +välde är brutet. + +Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke +brutet. Den sista striden återstod. + +Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade: +--Har du något vidare att säga mig? inföll han: + +- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem? + +Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så +starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som +griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall +slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt +nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet +varande och gick mot dörren. + +- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs +salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit +häftade på Krysanteus' anletsdrag. + +Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock +hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte +upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens' +ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt +dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick. + +Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där +väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid +fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över +Akaja. + +- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då +återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt +min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen! +Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är +kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja +löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i +tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår +heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och +jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia +vincit amor et nos cedamus amori! + +Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien +slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person. + +Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda +rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga +former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta +mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med +guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda +med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna +och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan +väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne. + +Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som +rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare +tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till +Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina +brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder. + +Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet. +Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser. +Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper, +över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga +voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde +besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi, +det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i +Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle +då prokonsuln göra? + +Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven +hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan +emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen +del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som +biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster, +tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus +Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna +vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen +person. + +Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett +brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats +till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina +enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade +en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat +följande: + +- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst +vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats, +under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius, +kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen +av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de +rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste +förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men +visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar, +som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars +var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de +gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han +förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne +djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste +majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka, +vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje +händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat +och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt +stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga +vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i +Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig. +----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad +han kan, medan tid är.» + +Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att +skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen. + +Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom +att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom +Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten. + +- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet, +upplyste Annæus Domitius. + +- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen. +Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian? + +- Ja. + +- Och trupperna för övrigt pålitliga? + +- Ja, min biskop. + +- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru? + +- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat. + +- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas +bland trupperna atanasianer? + +- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta, +äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper, +sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt +eller icke, är det en sanning. + +- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens +hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt +förfogande. + +- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton? + +- Nej. Det är tids nog till i morgon. + +- Vågar jag fråga dig om orsaken? + +- Du skall i god tid få veta den. + +- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande +över de kejserliga trupperna i Aten. + +Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i +sin gördel. + +Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod +och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande +händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari +regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom. + +Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga, +förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt. +Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan +hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet. +Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde +Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens +förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus' +hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person. +Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina +fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit +viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme +sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering +skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att +taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han +underlåtit det. + +Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros +samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i +viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade +hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att +taga huvudet av arkonten. + +Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och +lekte med sin halskedja. + +En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat +tillvaron av en sådan befallning. + +- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig +anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom. +Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna +och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor.... + +- Utan tvivel. + +- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl +ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i +morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte +åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra +dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig? + +Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets +eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina +fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty +hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått +den ifrågavarande slavens uppmärksamhet. + + [2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån. + +- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till +dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av +själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på +Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom +såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den +heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig +förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och +minnet. + +Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en +så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet +han hyste för biskopen av Aten. + +Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga +ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel +i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna +åtgärd krävde, var samtalet ändat. + +Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han +kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och +icke honom. + +- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos, +skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Petros. + + +Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen, +som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i +den övergivna aulan. + +Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika +fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som +stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med +en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen +bok. + +I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som +tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar. + +På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i +enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna +karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt +gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru +österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias, +Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med +varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt +helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien +och Britannien, med sin medelpunkt i Rom. + +Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som +spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den +nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens +skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som +kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han +hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna +enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet +skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan. + +Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad, +och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet +ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla +senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig +inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt. + +I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse +just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet. + +Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en +tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke +Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska +patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och +härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med +dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden +från skytiska stepperna till världshavet. + +Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus +hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna +församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop? + +Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken +han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren +sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar +för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en +medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens +enhet? + +Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till +kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att +förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus' +biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?» + +Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina +nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken +dessa frågor. Och han fortfor: + +- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar. +Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det +gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de +ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De +blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets +föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om +österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens +övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som +påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad +våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande». +Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste +nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de +våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom. +Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur +neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga +makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans +fötter? + +Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen +fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger +grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från +Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms +förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från +efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna +följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett +livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom +otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av +honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar, +och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från +hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är +han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han +utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och +frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på +återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens +kropp. + + Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet! + +Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till +ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon +människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något +jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte +för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt +sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola +knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till +ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva +tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam +och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna +till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta +när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern +förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig +från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en +brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor +slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för +slaven, frid råda över jorden ... + +Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas +slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt +skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den, +som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för +honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom +tändas helvetets eviga lågor. + +Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig. + +Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den +järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de +rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare, +den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den +biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då +man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att +gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man +efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer +sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända +här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i +Alexandria. + +Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid +gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han +har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog! + +Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios +annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv! + +Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol +och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan. + +Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med +summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som +ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två +missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion +fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan +till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom +romerska församlingen. + +Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var +Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske +mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk, +latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och +hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig +hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans +inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig +frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till +människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten, +varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde +honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade +i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska +bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga +medel, som tyngde den andra. + +Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången +sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv +än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste +hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den +ställning, som utgången anvisade honom. + +Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och +väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom +närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava +bidat detta tecken, inställde sig genast. + +Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad, +att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst +mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma +mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna +ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små +svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta +gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som +fromhetens och ödmjukhetens. + +Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios. + +Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock +aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var +hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol +och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga, +liksom räknade ord besvarade. + +- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen. + +- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd. + +- Hon dör välberedd? + +- Ja. + +- Och hennes testamente? + +- Är skrivet och undertecknat i laga form. + +- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne? + +- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke +ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon. + +- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon +emotser med lugn och glädje sin upplösning. + +- Ja, lovad vare Gud! + +- Och testamentet? + +- Det skall i morgon vara i dina händer. + +- Och dess innehåll? + +- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig, +hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon +har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva, +den dyrbaraste och värderikaste av alla.... + +Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste +en ljungande blick på presbytern. + +- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt. + +- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men +stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i +sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne +vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och +tacksamhet. + +Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr +ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter! + +- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid +Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord: +hela sin fasta egendom. + +- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt +vedergällas henne där ovan. Men fortsätt! + +- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar, +samt allt sitt guld och silver.... + +- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram +och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt! + +- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en +femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler, +bohag och en slavinna. + +- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det +han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande +ögonkast. + +Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns +ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet, +huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan +ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt--om av harm +eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade: + +- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin +ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna +dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag +genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till +kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman.... + +- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente? + +Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen: + +- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed +jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta +skatt--tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den +helige Polykarpos. + +- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde +tillbakahålla, spelade kring hans läppar. + +- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på +sina naglar. + +- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det +punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en +helig plikt. + +- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o +fader! Jag byter icke. + +- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan +han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på +förmiddagen uppsöka juden Baruk. + +- Jag fann honom hemma. + +- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta? + +- Ja, efter någon svårighet. + +- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt +ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom? + +Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen. +Denne genomögnade det och utbrast: + +- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge. + +- Jag sade detsamma till Baruk. + +- Med vad verkan? + +- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde +vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek. + +- Såå? + +- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt. + +- Du är förvissad därom? + +- Ja. + +- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den +där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap? + +- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava +varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat +Atenagoras' hus. + +- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom +landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men +skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada. +Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda +till gott. + +- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'.... + +- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina +stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av +de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling? + +- Obetydligt, min fader. + +- Låt höra! + +- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ... + +- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom. +Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen? + +- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam. +Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten. +Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av +någon annan än sin kammarslav. + +Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars +skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från +vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa. +De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne, +tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta +dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader. + +- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är +kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter? + +- Alkmene. + +- Du har i dag träffat henne? + +- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin +tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus. + +- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett +gott ändamål? + +- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv. + +- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig? + +- Föga. + +- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten? + +- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes +endast ha varit en förlustelseresa. + +- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som +är företrädesvis gynnad av Hermione? + +- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att +hon ville leva uteslutande för sin fader. + +- Och med hänseende till Karmides? + +- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel. + +- Det är en gammal historia.... + +- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn. + +- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett +gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen +älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig. +Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin +plats. + +- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och +förslagen. + +- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla +förtroende? + +- Jag skall giva henne nya förhållningsregler.... + +- Och just med hänseende till Karmides! + +- Ja, min fader. + +- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones +broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus? + +- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar +Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll +uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig +omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är +för henne en ljuvlig dröm. + +- Alkmene berättar detta? + +- Ja, det är hennes ord. + +Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros? + +- Nej, icke sedan jag bar maten till honom. + +- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas +dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den. + +- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader. + +- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit +honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida +besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren, +så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det, +om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son! + +- Amen! mumlade Eufemios. + +- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg +dessförinnan Klemens, att jag är färdig. + +- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader! + +Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen. + + + + +ÅTTONDE KAPITLET. + +Pelarhelgonet. + + +En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och +trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och +den unge föreläsaren. + +Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid +Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta +begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom +dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga +vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den +raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och +de platonska filosofernas lustgårdar. + +Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och +det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade +deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av +vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens +valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och +togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till +höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet. + +Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av +kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av +skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största +män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade +uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika +vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och +cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller +till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade. +Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor. + +Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande +ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de +stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas +tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen, +skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas +Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande +pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då +vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när +det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död. + +- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin +gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju +likväl mången, som sökte rätta stigar? + +- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven +i sina hjärtan. + +- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på +marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att +Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet? + +- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till +underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar. + +- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få +återvända till hans faderssköte. + +Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade: + +- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader, +den okände, som gav dig livet. + +- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt +testamente. + +- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill. + +- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från +Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier +bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du +upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden +utsatt barn. O, min arma, arma moder! + +Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände, +denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och +rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han +stannade och brast i gråt. + +Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda +över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke. +Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden. + +- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina +tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men +jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan +ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt +tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i +den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss +därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon +utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig. + +- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava +förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande. + +- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina +tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert +glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och +henne. + +Biskopen fortfor: + +- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att +din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är +arving till stora rikedomar? + +Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning. + +- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina +egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för +frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom +för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om +möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han +hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne. + +- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som +du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog. + +- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan +att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke +kallad att leva länge i denna värld. + +- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje. + +- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott +äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar +ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga +göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det +tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra +svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga. + +De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom +en port, motsatt den, genom vilken de inträtt. + +Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade +en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita +gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor +framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta +slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och +bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden +Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av +åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia. + +Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom +skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad. + +Det rörliga föremålet var i själva verket en människa--en gubbe med +kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över +djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet +till marken. + +Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor, +av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan +sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok, +varmed linans nedhängande ända var utrustad. + +- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett +bröd och.... + +- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska, +bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ... + +En ny knuff från den förra avbröt detta inpass. + +- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens, +som så ofta kommer till dig.... + +- Det är bara ett bröd och några droppar vin.... + +- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna +Anastasia ... Ur vägen med dig, orm!... + +- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande. +Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där? + +Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från +Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma +drogs i höjden. + +- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att +taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned +gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten +och hö till Megara. Har du icke, så säg! + +Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom +ned till hans ägarinna. + +- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och +skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars.... + +- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke +störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar +förfärliga ord. + +Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par +ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes. +Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin +ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att +undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde +nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka +Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst. + +För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort +därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa +en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket +ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där +åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig +skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno, +att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med +ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta +sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta +vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och +omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de +nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de, +kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för +att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke +komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare, +åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn +och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var +den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga +plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga +kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring +pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran, +avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån +middagssolen sände sina brännande strålar. + +Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var +människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade +gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart +försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen +stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och +fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer, +knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i +nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa +tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande +eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales +klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade +blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över +kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er! + +Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av +självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med +Indiens förintelselärande religioner--en bland dessa själar, som, +splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och +världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att +mörda sin natur--måhända en bland dem, som, medan de ville utrota +sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga +kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som +uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor, +att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den +beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet +om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det +tillkommande. + +Simon pelarhelgonet--så kallades han--var nu vida känd i den +kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att +se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria +ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en +bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen +under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån +han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen. + +Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens +kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring, +och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa +uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen +gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans +hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt +var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed +han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han +var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga +trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att +räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta +märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen, +sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju +blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de +sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot +knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det +hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare +dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det +företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande +avgud. + +De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade +dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som +i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i +Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma +ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin +trånga höjd. + +Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända +icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka +många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig +blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade +han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han +dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med +förvirrade ord och hemska hotelser. + +Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att +samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt +sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes +blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med +rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty +han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig +att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra +över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer. + +Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren, +medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att +spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades +från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor, +svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med +flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke +vågat sänka sig ned. + +- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din +kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min! + +Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande, +men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med +handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor. + +- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke +vrida halsen av dig. Så kom då, kom då! + +Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han +slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne +och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att +fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men +sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta +sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres +uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom +fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med +mycken glupskhet deltog i helgonets måltid. + +- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i +träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog +strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att +jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i +skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike! + +Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna +trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man +omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som +bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda, +liksom det fordom timade med Elias, den store profeten. + +Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt +långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre +korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos, +ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av +ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och +till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna +blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det +ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan +utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt. + +Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när +hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han +hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. +Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det +lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett +hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat +sig till hans axel. + +Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke +sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och +han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande: + +- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag! + +Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en +ton av gäckeri: + +- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst +vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst +.... + +Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade +straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare, +som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty +han avbröts av en välkänd röst, som ropade: + +- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer. + +- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah! + +- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig. + +- Vem är Klemens? + +- Du vet det, fader. + +- Klemens? Nej. + +- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig, +och som du önskade få se. + +- Ah! Nu vet jag. + +- Han kommer för att bedja om din välsignelse. + +Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste +sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka +kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade +huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt +till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla +väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv +kring ett av kapitälens utskjutande blad. + +Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte +sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den +halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en +myrtenbuske och stack huvudet under vingen. + +Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner, +och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig +en båt. + +I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig +ut från kapitälen och gled ned till marken. + +Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför +biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det +så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt +och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av +ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som +hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som +ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina +hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans. +Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig, +framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av +björnpälsen. + +Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid +i hans öra: + +- Fader, vakta din tunga! + +I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet +och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens. + +- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton. + +Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud +och sade: + +- Din välsignelse, gode fader! + +Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens +sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande +... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det +omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom +samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt +mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt +mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har +att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den +änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda, +vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför +honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna, +med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind. + +För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som +han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön. + +Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att +pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför +att avbryta det med följande ord: + +- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min +unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han +efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro. + +Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han +till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet. + +- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den +helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten. + +Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett +vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet. + +En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina +ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade +visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i +det han såg sig omkring: + +- Varför gick Filippos? + +- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen +kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår +ej vakta din tunga. + +- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När +jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och +brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta +mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre +Elpenikes son ... visst icke! + +... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i +bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med +sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike! + +Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling; +han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte, +sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår. + +- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets +upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt +på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe! + +Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en +livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada, +samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig +med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet. + +Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans, +ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände +en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne +till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet +upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack +huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen +ton: + +- De kunna icke hava sett mig, Petros. + +- Nej, du må vara lugn. + +- Petros, Filippos är kristian? + +- Ja visst. + +- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst? + +- Ja. + +- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste +ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden! +Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall +vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag +icke talar före solnedgången. + +- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin. + +- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig, +min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter +ringa klockorna i staden? + +- Krysanteus? Du menar honom? + +- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden? + +- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin +återkomme! + +- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest? + +- Vad har ingivit dig denna tro, min fader? + +- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och +utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes +psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom, +då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och +gravkamrar. Härliga tid! + +Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med +sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat +--sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada +tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten: + + Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, + han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. + Han krossar bågar, spjut och svärd, + de stolte digna till hans fot, + och bävande den hela värld + förstummas för hans vredes hot. + + Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, + och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och dött är stridstrumpetens ljud + och sänkt i dvala häst och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han +trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten. +Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare +upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart +han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt +han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade +honom vid stadsporten och natten var långt framskriden. + +Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad, +höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i +Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en +människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål +kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där +försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av +ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller +kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung +luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var +och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över +det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt, +att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den +slumrande staden. + +Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade +överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat, +och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin +ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada +lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga +och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång. + +Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans +sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna, +Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret. +Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö +eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande +dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och +halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios, +sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring +sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd, +syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till +pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg +i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället +för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen +stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda +månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala +böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i +rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en +blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta, +alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga +sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var, +och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande +mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, +den sköna natten med dess trolska ljus. + +Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en +varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta, +vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt +hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå +tillsammans över hennes huvud. + +Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan +stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, +talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som +sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta +hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och +scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa +där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ... + +När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten +cittrans toner, som ledsagade följande dityramb: + + Gossar och flickor! + härlig är livets + rosiga morgon. + Luftiga, ljuva, + mysande timmar + sväva i lätta, + flyktiga rader + över dess nejds e-- + lysiska vår. + Snabba, o snabba + äro de sköna + himmelska väsen, + flyende hän mot + strålande fjärran; + medan er egen + glättiga kor + föres av ödet + bort till ett motsatt + mörknande fjärran. + Skynden, o skynden, + flickor och gossar, + skynden att bryta + luftiga kedjan, + ilen att slå i + njutningens bojor + dessa olympiskt + leende, ljuva, + flyktiga barn! + Hän ur vår ena + dallrande vågskål + plockar beständigt + moiran, den grymma, + fröjdernas gyllne, + räknade vikter, + kastar i andra + sjunkande vågen + slappade sinnens, + mattade krafters, + mödors och sorgers + tyngande bly. + Hastigt som facklan + fångas och flyr från + hand och till hand i + panateneiska + nattliga festen, + måsten I lämna + ungdomens evigt + brinnande fackla + till de bakom er + ilande yngre + rosiga släkten, + medan I själva + sjunken i ålderns + svartnande skuggor, + sjunken i gravens + tigande natt. + Kindens som ängens + blommor förblekna. + Svallande lockar + glesna som lundars + höstliga kronor. + Strålande blickar + slockna som festers + tynande lampor. + Skynden, o skynden, + gossar och flickor, + flickor och gossar, + skynden att tömma + fröjdernas nektar! + Kransa pokalen, + slut till ditt ännu + svärmande hjärta, + flicka, din gosse, + + gosse, din mö! + + * * * * * + +Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge +föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt +sovrum i peristylen. + +Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den +förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av +vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som +låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa +märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin +frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet: + +»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att +blygas för.» + +»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.» + +»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är +omöjligt.» [1] + + [1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et + mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et + sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.» + +Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga +vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som +biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av +och an i rummet. + +Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det +under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver +och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll +en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och +därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst +skåpet. + +Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar. +Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios, +den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa +och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick +över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en +källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en +bänk, öppnade. + +Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och +biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma +bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med +munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade: + +- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån +hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge +honom vatten. Vad har han då gjort? + +- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och +gick ned för källartrappan. + + + + +NIONDE KAPITLET. + +Filosofens hem. + + +Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder +den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas +palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av +monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus, +uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej +genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom +hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för +ädla former än kolossalitet. + +Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av +korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad +fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak, +som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En +inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren +Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk +kortävlan. + +Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under +senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av +ett kapucinkloster--liknande där ett leende barndomsminne, som +fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat +honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med +färgbrytningar. + +Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus' +hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och +inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig +trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och +med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den +snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum +förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den +motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande +vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna +aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, +luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett +genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt +stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av +pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum, +gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan--den gent emot +ingången--upptogs av två större rum: konstkabinettet och +biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som +vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel +av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum +åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning, +varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess +vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till +trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga +träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod +eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn. + +Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt +det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att +portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den +gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, +att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig +dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina +ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig +familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin +herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och +för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, +om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens +portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för +alla, som buro skägg och filosofmantel--ty hans älskade herre, ehuru +han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som +nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig +och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt +skyndade således att öppna. + + [1] Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid, + tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i + Grekland. + +- Vem söker du? frågade han. + +- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten. + +- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma. + +- När hemväntas han? + +- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta +honom, så är du välkommen över hans tröskel. + +- Jag tackar dig. + +- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga +resande? + +- Så är det. + +- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av +välmening blottställde sig för att synas nyfiken. + +- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet. + +- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är +alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt +hus. + +Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat +främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga +in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis, +och återvände till sin portkammare. + +Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn +och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något +länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos', +skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han +ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om +han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan. + +Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de +sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och +slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick +därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid +gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och +krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i +trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart +med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke +vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet. +Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände, +mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig. + +När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit, +att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den +gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån, +med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån +Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och +mönstrade främlingen med skarpa blickar. + +Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt +därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var +en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras +iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt +fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus. + +Den ene av de båda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och +tillika spanare--som föregående dag hade anlänt till staden med brev +till prokonsuln. + +- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de +avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger; +jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är +Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att +hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu +kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man +behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för +att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som +med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal +trashank, som stryker genom deras by. + +- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan +att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig. + +- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen, +var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att +denne gubbe är en duvunge mot Atanasios. + +- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ... +föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man.... + +- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror +du mig vara? + +- Omkring femtio år, gissade Eufemios. + +- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag +kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio +år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en +sådan konst. + +- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd +att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig +någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har +alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han +gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst +aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel +och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de +hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den +märkvärdiga konsten, så.... + +- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty +bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du +tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra +dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva. + +Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen, +samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där +vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till +fruntimmersgården. + +Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder +smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett +vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med +praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät, +varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande +fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare +golvet--ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum +med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula +stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta, +fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av +kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi +Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor. + +Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka, +från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång +blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra +pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att +svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den +fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta +läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och +några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett +mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan +blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt +och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika +kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna, +som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar. + +Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den +spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av +unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla +dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en +tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken. + +Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de +förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin, +som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika +världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av +varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon, +fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa +överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och +nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen +kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över +de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida, +från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så +att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt +formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött +skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var +kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här +fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den +nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall. + +Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat, +som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt, +diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa +våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med +små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av +långa, glänsande böljor över hals och skuldror. + +Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men +buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var +saffran-, hos den andra ametistfärgad. + +Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia, +maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus +Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia +över sin tid. + +Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke +hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan +den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon +kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som +de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det +allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om +den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga +och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade +landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus, +och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen +till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra, +och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron, +gemensam kärlek till visdom och skönhet. + +Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner, +ännu, liksom hon, fria från Hymens band--Berenike en mörklockig +flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en +blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den +klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd +innesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken +livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga. + +- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det +hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande +soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört +henne förr? + +- Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker. +Jag sluter därav, att hon är mycket gammal. + +- Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides' +vinstock. + +- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene, +så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig +visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro +damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som +gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att +en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så +länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han +flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa, +Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt +straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det, +enfaldiga flicka? + +- Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya +stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius. +Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer +av samme skald.... + +- Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore +ditt modersmål, inföll Berenike. + +- Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke +alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom +härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten +sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den +stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke +själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju, +att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes +öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett +av era svåra helleniska ord. + +- Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene +och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta +tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets +rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt +uttalade ordet. + +- Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken +skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er +konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv. + +- Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros +straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan +älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande, +antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de +förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större +deltagande. + +- Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör +jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder. + +- Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än +den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför +hastigt, Ismene! + +- Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll +Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna +myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast +sköna, utan heliga. + +- Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som +framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga +sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige +guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten. +Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig +omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta +sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en +källa, som själen genomskimrar människogestalten. + +- Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra +saker för sig och andra? + +- Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia. + +- Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder. + +- De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro +hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat +deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa +samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla +judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se +symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från +Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i +daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för +något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk +konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att +kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers +och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon +symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska +berättelser. + +- Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade +Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna +symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas +ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som +diktat våra myter för att roa sig och andra.... + +- Ja, jag gjorde det--och nu skall du förklara mig den saken, +Hermione. + +- Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att +roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de, +och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även +när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på +skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att +sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de +former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod. +Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn, +hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som +bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag, +känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror, +att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti +ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är +återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en +högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag +i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse +av min faders vän, matematikern Diofantos.... + +- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene. + +- Ja, han. + +- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han +räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens +den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än +den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en +ordentlig tyrann mot stjärnorna. + +- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike. + +- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet +vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan +annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar +ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man +funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen, +samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst +både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus +äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar +för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma +sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej +fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu, +fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av +Ovidius. + +Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om +Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling, +som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i +biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga +kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som +stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför +dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger. + +Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu +uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den +mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om +hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i +det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp +till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i +hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och +kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade +hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var +nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland +klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom +facklans svavel + + Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden; + +men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av +en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast +kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon +de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till +godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med +smäktande röst samma kom!--men till honom. Som nämnt, det var +förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen, +höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så +att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke +synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var +endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias' +spådom. Hörom Ovidius! + +Silverklar och skinande ren där flödar en källa. Aldrig av +herdar hon än var grumlad, aldrig av getters fjällgräsmättade +flock eller andra hjordar, och aldrig rörd av en fågel, +ettskogens djur eller fallande grenar. Närmast hon kransas av +gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej +lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst +kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans +behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande +dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild +i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen +och skugga. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick +och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske +marmorn skådar ett stjärnepar--sina egna strålande ögon, +skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon, fjunfri +kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av +snö, som genomskimras av purpur. Narkissos var förtrollad av +sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke +lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne: + +Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek? +Vem? I veten I, som givit så många en fristad. +I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas, +fingen I vittna förr en sådan tärande längtan? +O, jag ser och är tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt öga, +finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad. +Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss +icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar, +endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag, +ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar, +lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina. +--------- +När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes: +ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar +skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar. +Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning, +viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra. +O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre. +Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner. +Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? +Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd. +Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet +många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar; +likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden. +O, att du älskade dock finge dröja längre i världen! +Nu i en enda själ vi dö förenade båda. + +De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med +tynande drag. Då + +Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla, +slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor. +Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg, +liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis +skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar +mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur. +När han nu detta ser i den åter klarnade vågen, +längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens +värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta +smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek. + +Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det +farväl, han säger till bilden i källan, innan +Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset, +lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring. +Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning, +speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar, +sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar. +Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko. +Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor; +då var svunnet hans lik--de finna en blomma i stället, +guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken. + +Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars +död gav henne tillvaro, narcisser. + +Efter några ögonblicks tystnad sade Julia: + +- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar, +som dikten väckt i din själ. + +- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt +utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar +om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag +kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek--icke ens till sig +själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog +klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt +visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg, +ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda, +olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke +slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem +åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och +slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene +bort emot aulan. + +- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade +händerna av förtjusning och fortfor: + +- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en +tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom +jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant +sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag +kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene +och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och +blicken på springbrunnens spelande strålar. + +- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av +Julias verser.... + +- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det? + +- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är +jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar, +att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös +och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag +på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och +lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan +skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är +hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller +blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda, +och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan, +det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava +varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare +vördnad för våra fäders lära. + +Hermione svarade: + +- Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast +aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på +vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång + +träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande +hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min +faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon +och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld +emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en +sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa +tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en +egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant +hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på +hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt. + +Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var +Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan +tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och +ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga. +Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast +i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även +Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade +människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade +kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont. +Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början +naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och +djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en +oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan +därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut. +Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och +älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av +lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar +inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta +henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla +elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre +tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under +strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse, +bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade +som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att +lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur +natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande +fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på +denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att +Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne, +kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla +nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till +människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord, +emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi +själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig +i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim +i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och +hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och +upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande, +det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos +nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld +uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande +grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga, +ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans +egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än +som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga, +är just den inre människan, som genom kamp och strider skall +utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig +smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är, +huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära, +men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill +kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska +trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det--hos +Gud. Han är borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att +klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av +hans återvunna oskuld. + +Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom +den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes +anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag +hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja, +länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna +stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens +hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och +göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de +rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro +lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den +omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt, +varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko. + +När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig, +fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som +vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova +filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna. + + + + +TIONDE KAPITLET. + +Filosofens hem. (Forts.) + + +De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga: + +- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens +dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i +aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens +svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min +djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den +avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas +gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar +sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna +rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att +upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal. + +- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu +filosofmanteln. Sitt ner i vår krets. + +- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med +åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar, +till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning +av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra +gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu +ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar +mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den +stackars ynglingens fader? + +- Jo. + +- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var +flyter han? + +- Här vid Aten.... + +- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är +välkommen dit ut, min filosof. + +- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att +Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare? + +- Jag medgiver det gärna. + +- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri +måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting +alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare +betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde +honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte; +jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske +för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg +och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid +varit Hellas' hjärta. + +- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen! + +- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ... + +- Han har åtminstone fordom varit det ... + +- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos +är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och +världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i +ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan. +Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd +sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga, +varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke +pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om +hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden +med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken +fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter, +dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa +perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot +min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner? + +- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra +anmärkningar. + +- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan. +Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus +Marcellinus' maka. + +Julia jakade till frågan. + +- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se, +huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är +den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska +krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes, +hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog +sin egendomliga prägel. Icke så? + +- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och +betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet. + +- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den +filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda +olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på +vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske +ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel? +Där stod: KÄNN DIG SJÄLV! + +- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ... + +- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom. + +- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en +lätt rysning genomilade henne. + +Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes +sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade +tvekande: + +- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke. + +- Efter förmåga vill jag villfara din önskan. + +Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och +älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt +ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst +ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna +blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande +satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje +grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden, +stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och +deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men +medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och +Salamis--lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en +okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden: +Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i +osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit +länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn +dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. +Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen +uppstått genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam +filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina +föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du +själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena +det, som är förnuftigt, är verkligt!»--Vart togo de nu vägen, +najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som +blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna +tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting +annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt, +plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den +yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen +i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror +onyttiga gudar--onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga, +oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och +filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade +hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! +Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt +bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt +nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över +honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten +från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden +till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl, +här är Jag--Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina +gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, +har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och +önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann +människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se +--Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt, +lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm +--och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn, +som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej! +Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde. +Jag är din fader, broder och förlossare! + +Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig +hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat +sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han +predikat för tusenden. + +- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den +himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är +fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en +bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom +förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning, +ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff +varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ... + +Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han +svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort +genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade +aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda +män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den +och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning. + +Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus +Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius. + +Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst +sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon +väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme. +Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan +altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna +flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara +tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan +denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var +länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande +konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara +bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar +uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare +tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen +i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren +till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att +de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art +eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till +stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på +himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla +skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men +hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre +öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat +gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös +fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens +fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar; +sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln, +förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar. +Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder--det +var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik. + +Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller +rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken +liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den +besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken +tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den +solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som +vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft +en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller +värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna +uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men +den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga +mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade +Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle +kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes' +nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna, +när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till +hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och +nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och +Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det. + +Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs +omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen +tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning +lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke +vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade +detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit +luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet +rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den +grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de +dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi +mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och +stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer, +tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens +mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss +hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt +den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns +självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire +och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska +filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar, +tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast +fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga +att segra eller falla för människoandens självständighet och +förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen +tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en +medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de +tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar +och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse +inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så +gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den +ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter, +om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge +med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor. + +I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av +Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte +ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare +till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och +visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon +hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av +en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin +barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus' +hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som +förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade +på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid +ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt +förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke +ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore +konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och +sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande. +Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras +störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna +ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv +ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin +satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans +själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom. +Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den +sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom +dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri, +försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med +att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade +hans anletsdrag. + +Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne +från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes +medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves +predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk +vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens +dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som +Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda +fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som +syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor +och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon +förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne +en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens +barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde +hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en +fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att +göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och +sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga. +Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje +välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett +intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon +kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för +denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den +värdig genom sin själs förädling. + +Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin +gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska +gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund--den +oförgätliga--då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda +fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i +lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och +skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den +första kärlekens ömsesidighet--från denna stund betraktade sig +Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt, +som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling, +åt vilken hon skänkt sitt hjärta. + +I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru +ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva, +som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den +ömsesidiga högaktningen--detta kalla ord, denna styva högtidsmantel, +vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera +och taga varandra i ägo--om sådant talade de aldrig; sympatien, +aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring +sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att +blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke, +hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det +lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra +logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande +med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig +en himmelsk, strålande ungmö! + +Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de +förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade +sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan, +från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att +undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö +redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och +lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat +stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande +lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck, +öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre--han hade +med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i +honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe, +sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets +frihet. + +Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var +inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus' +bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit +till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han +fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han +ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än +utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro +prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han +henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit +Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det +beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter +det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke; +men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse, +varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk +lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus +använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven +vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till +den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare. +Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare. +Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs +förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande +ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de +atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt. +Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne +frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar +all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade +med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett +nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra +medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus +upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde +kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett +omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens +salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig +upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina +känslor, trolovningsringen till Karmides. + +Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet. +Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats +drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom +förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då +två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes +sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och +villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som +hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje +människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad +med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med +en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv +genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig. + +Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, +hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de +djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig +med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv +givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade +mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att +utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt +sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en +sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade. +Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin +klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast +ackorderna klingade vemod. + +--------------------------- + +Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon +pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som +Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde +härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm. + +Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru +krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet. +Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man +ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning +soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt +sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga +kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare, +vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat, +förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till +vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med +uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde +pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud +tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars +hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat +nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp +åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus +ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att +skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren, +krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna +sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina +historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens +och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen +bredvid den mördade. + +Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i +portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis +avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda +natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm. + + + + +ELFTE KAPITLET. + +Rakel. + + +Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av +de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig +Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla +fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det +stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet +kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han +vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt +folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och +framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master +voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller +nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig +efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och +soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta +vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska +och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning, +rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från +Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och +Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot +andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar, +vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon, +en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han +förstod med kännarens blick att uppskatta värdet--penningvärdet--av +bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en +dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och +amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa +omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och +smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat +mellan hans fingrar. + +Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna, +mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1] +lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt +fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som +med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga +Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan. + + [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar. + + [2] Helvetet. + +-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen, +att den gamla Ester sade. + +- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju +alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan. + +- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle +Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde +av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag. + +Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka +med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa +och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det +fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus +inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en +gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den +rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de +fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare +person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung, +men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan +även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med +kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman +Filons djupsinniga verk. + +Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin +dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt +kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig +lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt +som rabbi Jonas. + +De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och +denne--o ve!--var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en +droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i +de heliga rullarne. + +Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt +Krysanteus' hus. + +Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan. +Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar +därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas +utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin +trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret +hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar +och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens +sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o +Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj +vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och +deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade +tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då +förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas +läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han +älskar, Baruks dotter. + +Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är +fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt, +svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos +Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och +den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande +Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter +förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt. +Han är i sin älskades närvaro blyg--som en blyg älskare, och han +förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en +tölp. + + [3] Platon. + +Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla +andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att +skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i +hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina +lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en +hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans +rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han +bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar, +omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta +honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än +blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa +djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och +tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon +har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock +i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är +förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i +hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör +dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten. +Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre +uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om +icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen +vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas, +så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med +ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och +fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så +fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran +sprittande visor. + +Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en +gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål. +Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av +det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack +härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan +emellan honom och Rakel. + +Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma. + +Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes +älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en +vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut +mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan +dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned +till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från +synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan +således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko +sin unga härskarinna. + +Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är +försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han +går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast +öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar +strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides +kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en +trappa upp till altanen. + +Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är +klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes +hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första +hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom, +just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få +tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det +oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos +henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller +lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det +instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt +henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och +brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan +att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har +härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel +varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta +lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare +än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som +föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om +han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans +ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar +in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin +tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig +numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av +hans ögons makt. + +Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var +en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan +Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade +hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid +middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket +ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar +och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets +källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade +han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade +Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig, +som lät dem motse oroligheters utbrott i staden. + +Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över +staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa +skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och +fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om +Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det +glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände, +att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon +aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes +ängslan. + +Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig +en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till +Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det +tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans +lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad +och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke +ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu +från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig +sett honom vackrare än nu. + +- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med +systerlig hängivenhet kasta sig hans armar. + +- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får +träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor. +Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig. +Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn? + +- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som +Karmides givit henne. + +- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som +vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är +alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar +hem? + +- Ack, i afton dröjer det icke länge. + +- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han +fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid +sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon. + +- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig, +Karmides, du är ju även filosof? + +- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en +av de allra främste till och med. + +- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig? + +- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig +åtskiljas. + +- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa +och dygdiga hedningar, sådana som ... + +- Karmides? + +- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag, +att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de +aldrig ätit påskalammet. + +- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel. + +- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även +Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för +en dotter av Israel. + +- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en +underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga +och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt +annan smak än du. + +Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm. + +- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva +skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå +till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra +främlingar? + +- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med +en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, +som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du +ringen? + +- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin +barm. + +- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom, +fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig, +att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina +föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även +närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade +med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste +att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att +du var lärdare än han, + +- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara +tillsammans. + +- Tror du det? + +- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat, +och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över +dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din +faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i +väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens. +Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo, +jag och du. + +- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med +världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina +hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och +moder kvar här i Aten. + +- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga +förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit, +samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på +jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom? + +- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste +säga honom vad du ämnar göra. + +- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten. +Hör du det! + +- Nå, som du vill. + +Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som +bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten, +påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande, +och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor. + +I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att +det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides +topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast +avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn +eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället. + +Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga +ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr +och nalkades mer och mer. + +- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att +frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln, +i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med +bilddyrkare och kristianer? + +- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer +till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske +utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt? +Vad är det, som uppretar dem mot varandra? + +- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett +tempel och lagt beslag på tempelskatten ... + +- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel. + +- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja +ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som +kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner +jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga +dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de +icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro +män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon, +blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna +dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och +klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt +skådespel att vänta. + +- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig. + +- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan +eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras +höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i +staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det +undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i +grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt +under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, +tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och +släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en +präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ... +Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när +händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma +undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet, +men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem +till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland +deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej +att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig +homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra +de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar +ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill +nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i +korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet +förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se +dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn, +fruktar du här? + +Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt +bröst och lekte med hennes mörka lockar. + +- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju +och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett +sådant ögonblick. + +- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din +sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se +upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra, +barn? + +Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes +ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han +började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i +döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort. + +- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min +själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda, +eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka! + +Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på +hennes läppar en brännande kyss. + +Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han +var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel, +var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju +mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom. +Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade +romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk, +nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för +kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje. + +Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon +kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp +till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men +den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss. + +Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom +närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en +folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat, +tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads +trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi, +sväller ut och rycker med sig allt. + +Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande +och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det +sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande +hämnd. + +Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han +anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den +kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig +darrande intill honom. + +Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke +till föräldrarne. + +- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru +skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till +synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig. +Kom! + +I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp +över altantrappan. + +- De komma! ropade hon. + +- Vilka? Vilka? + +- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten. + +- Lovad vare Gud! De äro räddade. + +- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall +vara i ditt grannskap. + +Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den +tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att +förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det +fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över +den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade +ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi +Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten +invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid +deras järnhakar. + +Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta +unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan +stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk, +som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda, +bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång. + + + + +TOLFTE KAPITLET. + +Början till ett sorgespel. + + +- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu +strör rosor över jorden! + +Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som +sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han +tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en +skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig +härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad. + +Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop, +förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen +inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier +och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne. + +Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på +himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom +en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer +sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora +massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne, +försmälta till sublima individer. + +Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de +trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen. +Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av +gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar +höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur, +sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två +bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet +enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd +betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan +rytande av raseri. + +Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut +till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den +förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda, +ingen människa att se. + +Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande +folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess +böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av +dyster vrede. + +- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt +atanasianerna! + +Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han +misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat, +korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet. + +Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande +strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina +lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den +trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en +lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de +folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att +strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det +var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De +tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides +steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats +vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var +bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära +håll. + +Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och +Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda, +ursinniga ropen: + +- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne! + +Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av +människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd +av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten +över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på +skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när +de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg +åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt +lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska +hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans +huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga +anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av +facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster +med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna. +Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början +utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka +vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna +tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och +åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med +ökad styrka ropen: + +- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne! + +Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste +i eftertruppen. + +- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är +det som försätter folket i raseri? + +- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du +öron och förnimmer ej vad folket ropar? + +- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således +någon atanasian, som förgivit den helige? + +- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro +medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde +en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och +martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej +Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle +undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid +flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då +tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt +kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd! + +Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade +sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig +till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som +följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig +trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten, +»Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt +sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i +spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på +en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde +till det gamla gymnasiet Kynosarges. + +Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel. + +En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom +några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast +ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen +utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina +underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu +nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan +tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem +uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik. +Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men +dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och +trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför +templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått +rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen +som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess +föregångare, emedan det är mäktigt av ordning. + +Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst, +som ljöd över folket. + +- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin +härliga kraft! + +Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres +rop igenom massan. + +Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han +var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset +endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under +namnet Teodoros. + +En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen +begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att +läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga +lydnaden. + +»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din +djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars +fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har +ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din +vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares +skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara +en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så +varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har +jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig +själv.» + +Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke +spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av +detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade +despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård +nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den +blinda lydnaden en dygd. + +Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i +ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till +himmelsk renhet trängtande själ. + +När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte +där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började +genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver +läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De +betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även +denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras +egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden +borta, som nyss talade utur dem. + +Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra +Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom +sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott +inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta +stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan +och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning +för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara, +vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han +tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades +hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu +icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav +rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen +och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på +blossen, som kommo närmare. + +- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta +betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är +som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går! + +Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga +palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom! +Död åt giftblandarne, atanasianerna! + +Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens +igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och, +när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon. + +Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga +åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt +giftblandarne! + +Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren. +Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit +sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande +skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa? +Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som +lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa +kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore +en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i +ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen +ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i +virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid +hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan. +Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då +Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av +en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen: +giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som +föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det +blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot +icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med +vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde +honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan, +som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens +nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte, +att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro +fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi. + +Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri +ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka +grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets +bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt +förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill +källargluggens galler och frågade: + +- Vem är det som kommer? + +- Det är jag, Klemens. + +- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha +trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det? + +- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det. +Jag darrar själv. + +- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst +är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag. + +- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig +vatten. + +- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot +biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios. + +- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga. +Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast +övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros. + +- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i +himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe +vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig +att smaka den. Skynda dig, Klemens! + +- Jag vågar icke, sade Klemens suckande. + +- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga, +hårdnade hjärta! + +Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade, +som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren. + +Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den +unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina +kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han +icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog +nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten +och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg +ned för några trappor och stod framför en inre dörr. + +- Klemens, är det du? sade fången inifrån. + +- Ja, jag kommer med vatten. Här, här! + +- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere, +och dörren öppnar sig! + +Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma +ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför +honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande +antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i +långa, djupa drag. + +- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden. +Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna +dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har +överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan +hela min varelse. Huru gammal är du? + +- Aderton år. + +- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog +från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett +krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som +händer i staden. Vill du följa mig? + +- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, +minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly? + +- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin +väg uppför trappan. + +- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja +... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck +vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt! + +- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den +försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning.... + +- Men du gör mig olycklig. + +- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons +skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros' +vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall +kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min +Klemens, huru lätt jag övervinner dig. + +Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan. +Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter. + +- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore, +att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu +farväl, min broder! + +Teodoros gick utan att hindras av någon. + +Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare +till häst. + +- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de +mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den +vaktande legionärens rop: + +- Prokonsuln av Akaja. + +Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros +och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett +viktigt ärende kallats till Korintos. + +Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro +förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna +och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats, +nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras +dödsdom var undertecknad. + +När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför +hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns +kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste +vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse: + +»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar +i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber +dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande +kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått +ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din +bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade +Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och +Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme +Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans +prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.» + + + + +TRETTONDE KAPITLET. + +Sorgespelet. + + +Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna +och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen +genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta +medlemmarne av kättarekyrkan. + +Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid +morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och +Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma +dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett +av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop +sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat +sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka. + +Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida +mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta +kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som +slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av +folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med +stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig +tillbaka. + +Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna +skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade +endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett +fanatiskt slödder. + +Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de +stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! + +De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med +lögnkristianerna! + +Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse +sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön, +i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken. + +Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna +veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade +vildare efter varje lidet nederlag. + +Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var +blygrå, och det regnade med korta uppehåll. + +Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna +nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras +åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man +beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn +fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med +stenar. + +- Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad +mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av +gränderna. + +- Varför dröjen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem, +skreko kvinnorna. + +Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till +biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett +rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man +ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda +till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla +utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och +allemanner. + +När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp, +vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades +de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste +befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med +biskopens samtycke nedlagt sitt befäl. + +Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett +nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel +uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar, +lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de +kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med. + +Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp +till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom +palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden. +Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som +Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män, +kvinnor och barn sjöngo: + + Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, + och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och dött är stridstrumpetens ljud + och sänkt i dvala häst och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som +uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så +stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa +ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess +fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne +genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en +stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än +rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den +efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden. + +Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en +holme som översvämmas av den stigande sjön. + +Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet, +ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram. + +Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan +för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur. +Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna +fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem +emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några +sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen: +kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om +deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron. + +Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de +högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för +slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under +oväpnade händer. + +När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista +fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller +söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på +spjut och stänger. + +Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet: + +- Till Piræus! + +Ropet upprepades av tusen röster. + +Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade +massan ned för kullen och tog vägen till Piræus. + +Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt +högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans +hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior +soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade +huvudstyrka. + +Palatinerna skulle understödja detta angrepp. + +Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var +det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna +utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer, +tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina +lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle +en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var +samlad. + +Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett +utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller +föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma +raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes. + +Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och +bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste +de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta +sig den misshandel, som de ej kunde undvika. + +Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av +dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna, +och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande +huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i +avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början +i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån +morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska +delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och +hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte +gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda +atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda +detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se +den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor +voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar +ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att +något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i +Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna +sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från +hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans +kropp. + +Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande--den +andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som +icke insläppa andra än biskopens budbärare--tilldrager sig följande i +grannskapet av Akarnaniska porten. + +Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var +borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och +gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus +vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit +under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens +förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en +värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit +hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en +jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med +varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå +lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en +yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios +för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa. +De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens +tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland +männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom +samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med +varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som +nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste +således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda +i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han +själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten. +Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp +på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava +stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han +hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och +kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser +funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk +filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att +hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska +dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet. +När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i +grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som +vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan +som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten, +dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt +som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess +halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster +uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen, +när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som +strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills +häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande +viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt +skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen, +huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt +mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut +ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna, +stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat +honom och sig själv, Atanasios. + +Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade +visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De +tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans +många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i +staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i +ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig +med obestämd längtan. + +Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop +män och kvinnor. + +- Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst +i hopen. + +- Där är han! Där är han! + +Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle. + +- Olivhandlaren och giftblandaren! + +- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten. + +- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den +... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag +såg det själv. + +- Hören I? Anastasia har själv sett det! + +- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst. + +- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken! + +- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak! +Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är +just en lämplig motståndare för dem, den här. + +- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel. + +- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade +verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med +tummarne, när han fått nog! Hör ni det! + +- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig själv! Gapa +icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig. + + [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en + gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets + nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i + motsatt fall uppräckte de den. + +Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor. + +Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar, +som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram +ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den +ena i hand som vapen. + +- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig +jag vill åt, utan dina oliver. + +Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt +lönades med nya skrattsalvor. + +Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina +skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig +och gåvo väg åt orden: + +- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken +jag eller min hustru har förgivit Simon. + +- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv +akt! första hugget är mitt. + +- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt +honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid +Gud! + +- Vid Gud den Allsmäktige! + +- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ... + +- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär +det vid honom. + +Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm +av ursinniga rop i hopen: + +- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka! + +Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften +och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade +hans grå lockar och rann nedför hans panna. + +Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag +sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville +behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor +fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt +händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos' +bön för sina mördare. + +Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa, +med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat, +att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, +hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste +tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar, +lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom. + +Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska +prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man +igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros. + +- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade +på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I +viljen mörda denne man. Vad har han gjort? + +Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst, +som svarade ur hopen: + +- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare. +Han skall dö! + +- Ja, ja! skreks i korus. + +- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en +annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst. + +- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. +Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du +hindrar oss, så svara för dig själv! + +- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så +att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra +er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid +älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men +rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen? + +- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare. + +- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande +och vittnena? + +- Här! + +- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var +detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är +mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa. + +- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som +med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den +förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke +dömer ohördan. + +- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre +icke döma ohördan, det var så du sade? + +- Ja. + +- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod? + +- Ja. + +- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så? + +- Ja. + +- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga +prästen ... + +- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma. + +Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram. + +- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa +blick på Anastasia. + +- Ja. + +- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se +honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud! + +Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma. + +- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars +avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn? + +- Ja, jag har en son... + +- Som du älskar? Är det icke så? + +- Jo. + +- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till +Gud! + +- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med +svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor. + +- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som +straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.» +Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man +giftblandare? + +- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång +burit mat till Simon. + +- När såg du det sist? + +- I solnedgången dagen före Simons död. + +- Och du såg även, att maten var förgiftad? + +- Det kunde jag ju icke se. + +- Är detta allt vad du har att vittna? + +Anastasia teg. + +- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att +döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen, +som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på +min fråga! + +Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv. +Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och +fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita +offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt +medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre +motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur. + +- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att +han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ... +Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ... +och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt. + +Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor +voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de +blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra, +klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade +hans hand. + +Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa +ögonblicket för att vinna den. + +- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill +sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den +anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om +detta vittnesmål? + +- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt, +att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett +finger. + +Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en +mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra, +hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla +känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone +denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag +fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore +förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha +mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår. +Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore +för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort +har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens +enhet. + +Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De +ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke +börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade +gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt +bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande. + +Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros: + +- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv +dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio +atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan. +Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa. +Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad +kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är +nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss! + +- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst, +som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet +medlidande? + +- Han är kättare! + +- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare. +Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en +samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas +av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan +endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår, +som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ... + +- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst. +Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner. +Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen +där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen, +Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne +(Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå +var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af +kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring +sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I +såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga +kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som +ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn +avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de +oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo +kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter +stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar. +Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I +måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar, +eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som +förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen +för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens +enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda +allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen! + +Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade +fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som +skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade +emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som +han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som +voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot +en övermakt av människolika vilddjur. + +Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom +från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han +drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och +utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd. +Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket. +Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var +stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand. +Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan. +Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som, +medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående, +underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen +och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem. + +Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten. +Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste, +med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora +flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än +ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de +övrige åt samma håll. + +Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde +rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor, +som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet +vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan, +understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus +förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att +anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade +förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' +befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke +deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med +order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att +omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem +mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i +stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning +borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens +uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna. +Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett +avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och +ordnade styrka. + +Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden +strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på +aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med +avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i +spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade +fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess +hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över +oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne! + +Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början +höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i +styrka med de förra: + +- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne! + +- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus +har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen! + +Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya +elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började +plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor +vägen, uppbrötos och tömdes. + +Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen +himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder +syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är +stoft och stoftet spritt av himmelens vindar. + +De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde +ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de +nu annalkande mörka, oroliga vågorna. + +Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets +pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och +skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan +massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja, +på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som +kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av +egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta såg man kring en +gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna +till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska +böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig +själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn +och harmoni. + +Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde +Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom, +samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det +första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes +nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom. + +Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av +mångfaldiga rop, och bland dem:--Död åt avgudadyrkarne, hedningarne, +kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man +såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg +stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men +eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål +för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras +lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den +mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd +vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa. + +Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den +starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus. + +En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion, +avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till +Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter +satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten. + +Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till +Lysis' villa. + +Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus +Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' +skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans +skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna +dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt +öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla +från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke +kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid +och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg, +på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita. + +Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit +till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av +prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom +Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom +dubbelporten. + + + + +FJORTONDE KAPITLET. + +En orgie. + + +I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln +underkastat hans vänskap. + +Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus +och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den +bekymrade. + +Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda +genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin +dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade +njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom. +Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och +snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och +Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om +fordringsägare och självmord. + +Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste +verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna +av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade +på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till +dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade +beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i +badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva +parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva +en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad +under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater. +Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade +honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han +teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga +artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand, +lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon, +toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter +Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till +samlingsrummet. + +Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma +behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också +var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt +och glada röster. + +Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt +och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland +vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två +slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och +Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den +kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne +klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets +gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och +växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde +glättigheten, varifrån skulle de då komma? + +Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin +klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka +tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga +sken. + +Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i +sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full +dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de +ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade +bägarne. + +Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande. +Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en +orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och +morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas +kinder. + +Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för +sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte +med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra +människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne +unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en +faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på +tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och +framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en +naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den +tokigaste, mest otyglade munterhet. + +Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av +en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till +prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack +och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam +tanke på hans feta, skinande och leende ansikte. + +Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade, +berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan +vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar. + +Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och +övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en +mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara +framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta +sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om +de ägt den ringaste känsla av blygsamhet. + +Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa +ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och +smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska +slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp +och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga +rörelser med backantens vilda lust. + +De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke +motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln +och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans +vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som +atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus +Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en +yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot +Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för +att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han +rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han +förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan +till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste +munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt. +Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av +komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa, +torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare +njuta av dansens fortsättning. + +Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit +frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som +Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras +utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i +trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla +sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru +han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt. + +Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord: + +»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till +aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro +blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka +till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för +en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla +händelser skall ske.» + +Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han +fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och +för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer +och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen. +Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta +pöbelns raseri åt andra håll. + +Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat +en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten. +Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av +det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas +långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan +rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer. +Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde +Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, +att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; +man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle +giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu +ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över +sällskapets huvuden. + + [1] Mästerkock. + +Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den +visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid +bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och +benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade, +aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus, +benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de +svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde +bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka. + +Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och +gick. + +Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den +stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till +dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga +sig sällskapets öra. + +Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och +sade: + +- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet +var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd +främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från +edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är +katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre, +lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med +ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen +åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock +med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten, +medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla +och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma +ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn, +denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon +förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen +och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även +när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus, +rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än +att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min +katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att +återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa +gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag +löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads +forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens +plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro, +samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus, +min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt +över varje inkast--huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med +njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert. + +Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade +sig. + +- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett +vomitiv![2] utbrast Karmides. + + [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i + skick att förnya dryckeslaget. + +- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre. + +- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad +kiton, så anspelade han väl icke på din? + +- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du +förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära +dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du +hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en +katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse. + +- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans +konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att +dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och +låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne! + +- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt +mig nedskölja det i vin. + +- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden? + +- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna. +Det passar icke för oss odödliga gudar. + +Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar +den ej omskakas; av skurar ej sköljes; aldrig av snö den skyles; +beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter +dess hjässa ett skimmer. + +Där förlusta sig dag från dag lycksalige gudar.[3] + + [3] Homeros. + +- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss +komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till +slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke +göra oss lyckliga och odödliga? + +- Överenskommet! En skål för vår odödlighet! + +- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner. +Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i +Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen +ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna +från jorden! + +- Och taga våra fordringsägare med sig! + +- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i +atomer! Må hon försvinna under våra fötter! + +- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan +jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen +icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en +förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla +skiljaktigheter. Ut med lamporna! + +- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig +som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med +goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden, +aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag? + +- Det lider över midnatten. + +- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa? + +-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen +finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är +sömnig. Ut med lamporna! + +-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp +Kalabis, Kalabis! + +- Vem begär Kalabis? + +- Benrangelsmannen. + +- Giv mig en friskare krans! + +- Tag benrangelsmannens! + +- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis! + +- Fyll min bägare! + +- Tag benrangelsmannens! + +- Slavar, ut med lamporna! + +- Slavar, spelen upp Kalabis! + +- Ut med lamporna! + +- Kalabis, Kalabis! + +Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta +sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan +väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar +prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans +anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något +alldeles motsatt den nyss försvunne silenen. + +- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min +ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp +sköljer gatorna med blod ... + +- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av +gästerna. + +- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt +avgudadyrkarne! + +- Bah, låt dem ropa! + +- Låt Aten brinna! + +- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig? + +- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud! + +- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet! + +- Ut med lamporna! + +- Kalabis, Kalabis, I slavar! + +Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han +sprang upp från sin soffa och utbrast: + +- En häst och en mantel: jag följer dig till staden! + +- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över +Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden, +vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten, +vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster, +jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi +fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten +bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som +ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla, +evigt unga gudar! + +- Hör på katekumenen! + +- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes +skål! + +Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides +betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade +plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att +något utomordentligt hänt eller förestod. + +- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det +han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten, +tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus +Augustus! + +En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och +viskade: + +- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt? + +- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse! +Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade. + +Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade +varandra med förskräckta blickar. + +- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag +bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra +huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att +dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas, +dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ, +restitutor orbis! + +Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma +ögonblick öppnades dörren, en röst sade: + +- Din häst är framme. + +- Här ditt svärd och din regnkappa. + +Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans +skuldror. + +Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort. + +-------------------- + +På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln +höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande +ord: + +»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man +ropar, att Krysanteus smädat Kristus.» + +Annæus Domitius manade på sin häst. + +- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle +komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu +hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet +eller knäcka halsen på försöket. + +------------------ + +Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av +människor. + +Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det? +Hade han kommit för sent? + +Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande +åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras +feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus +stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade +Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett +plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd, +hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför. + +Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för +massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig +arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en +man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes +över hopen. Ryttaren var Pylades. + +- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna +folkskockning? Giv rum i kejsarens namn! + +Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla, +på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt +dekret eller en regeringsskrivelse. + +- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde +homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve +prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion! + +Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på +gatan: + +- Ut med kättarne! Död åt hedningarne! + +Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit +tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket +slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren +till Krysanteus' hus. + +- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte +honom. Han här? Vad betyder detta? + +Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som +prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning. + +Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste +omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan, +förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut +med kättarne! fortfor och vart starkare. + +- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, +vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot +Krysanteus? + +- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ... + +- Fort, svara mig, lever han? + +- Vår plan är i sista stunden fördröjd ... + +- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd? + +- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till +kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ... + +- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad +du säger. Lever han ännu, frågar jag! + +- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen +gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till +folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en +början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen +fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man +försvara arkontens liv ... + +- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus! + +- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ... + +- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd +röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har +hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa +lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät? + +- Lysande och ädle herre! + +- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt +biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att +upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista +hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens +myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller +sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens, +truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna? + +- Större delen i Piræus.... + +- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?... + +- Uppställda vid storkyrkan.... + +- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid +storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda +styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar +de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det +är i dag du grundlägger din framtid.... + +- Ah ... Jag anar.... + +- Tyst! + +- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning. + +- Och jag går att tala med arkonten av Aten.... + +Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta +ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick +sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast: + +- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som +du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som +fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att +frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och +laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig.... + +Prokonsuln avbröt honom tvärt. + +- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor.... + +- Ja; min högvördige fader biskopen har.... + +- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar? + +- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre. + +- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid +Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som +folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och +lagar, att packet följer dig. + +Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln! +Död åt hedningarne! + +Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius, +medan denne genom vestibulen gick in i aulan. + +Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under +sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot +det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap: +filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta +lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några +av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer. + +Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var +husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor +voro samlade på fruntimmersgården. + +Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer +det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes, +slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han +sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina +läppar. + +- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus. + +- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag +må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till +Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund. +Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i +händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna, +mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig, +Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den +fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som +annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond, +den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla +icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag +bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen +att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre, +Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel. +Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare +Julianus. + +Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka +läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De +ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även +här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet +- som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande +fara--som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka: +en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens +seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt +med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den +första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att +giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus +och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning; +andra omfamnade varandra, andra jublade högt. + +Prokonsuln sade till Krysanteus: + +- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande. +Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till +verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på +Akropolis? + +- Ja. Vill du, att vi väpna dem? + +- Du uttalade min tanke. + +- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava +oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och +Julianus. + +- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just +förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel +... + +- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag +står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp? + +- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade +prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel +över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i +Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar, +frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, +tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till +de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione. +Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till +Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna! + +Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus. + +Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför +porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog +för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för +att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera +övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans +soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande +hållning mot den väpnade styrkan. + +Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit +igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. +En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av +den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos. + +Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några +ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden +bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg +tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt +ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna +sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till +höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några +svettdroppar. + +Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på +Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt +av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över +massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de +första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo +gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i +portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen +av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige +prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till +mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan +och talade till soldaterna: + +- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder. +Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra +stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt +rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten, +folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, +omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket +folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus +Augustus! Dominus Julianus Augustus! + +Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna +följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter +linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus! + +De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom +ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en +klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste +troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort--för att, även +de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av +Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves. + +Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden +och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel, +funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den +nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några +skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för +den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra--och +de voro vida flera--förundrade sig över sig själva och förmådde +icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från +homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det +för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare +besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och +kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga--att klyftan mellan bägge +ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan +och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för +efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och +antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras +hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från +Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på +gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt +tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och +Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade +hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av +legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator, +funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa. + +Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav +han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till +storkyrkan. + + + + +FEMTONDE KAPITLET. + +En uppståndelse från de döda. + + +De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som +timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så +ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa +stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden. +Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna +homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat +under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde, +hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd. + +Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta +långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna +kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre +kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det +upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen, +där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två +stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för +predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag +av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över +katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade. + +Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo +helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol. + +Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna, +väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast +skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i +och för de heliga ceremonierna. + +Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de +kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och +kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras +armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem. + +Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem +predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se +framför sig honom, som de sades hava mördat. + +Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut. + +Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro +församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och +avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans +läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag +förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det +viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske +till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse +i den avgörande stunden. + +Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade. +Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett +messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter +hade biskopen trätt upp på predikstolen. + +Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades +av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall +hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade +hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska +gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen +skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets +förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg +till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med +ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin +rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då +han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika +hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad. +Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen +son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under +hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och +Adams barn förlossade. + +Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av +aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions +oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke +tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva, +när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst +och icke missbrukar det till försvar för andra meningar. + +Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för +envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron +tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre +världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som +fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och +han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans +rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus +återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över +rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket. + +I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari +han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans +mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden +måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig +hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar, +att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas +döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går +omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i +prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios. + +Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och +handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty +Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så +överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker +till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och +de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka, +skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för +de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk +stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i +skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade. + +Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans +tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som +varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig. + +Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han +uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse, +denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle +vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar. +Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart +var utrunnet--att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga +skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på +honom som de mördat--och vid hans ande, som nu med alla änglar, +helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och +homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda +saliggörande läran. + +Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:--Mod, +mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas! + +- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på +honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall +bevittna vår seger. + +Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt +varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande +predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet--Atanasios. När Petros +talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar +strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade +till honom. + +Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång +till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej. + +Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av +häpnad över deras hårdnackenhet. + +Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma: + +- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller +stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga, +naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet. +Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som +återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och +gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den +Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med böner +om ett under, att de förvillades själar må återföras från +förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda +verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han +räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt +hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så +visst som Elias, varda bönhörda! + +Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i +kyrkan. Även de livdömde bådo--bådo, att den döde måtte resa sig upp +för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning. + +När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen +att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt +vad komma skulle. + +Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och +tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste +presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter. +Biskopen hade tagit plats vid dess huvud. + +Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en +högtidlig, sakta tonande hymn. + +Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade +han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta, +upplyfte sina ögon mot höjden och sade: + +- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt +namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt +vår tro icke komma på skam! + +- Amen, amen! instämde församlingen. + +Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög +röst: + +- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva +denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer +jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av +honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag +dig, Simon--vakna! + +Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De +övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet +hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle. + +Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid +detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad +inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till +återvändande liv--en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen +under det långa över bröstet liggande skägget--men i nästa ögonblick +var villan borta. + +Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de +trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt +byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens +kraft, och skapelsens Herre syntes tveka. + +Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka +fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen, +livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket +till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom +spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad +blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt +genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över +kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en +stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av +Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans +huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till +sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig. + +Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens +jubelrop. + +Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till +hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina +skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt +rum. + +Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på +knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes: +jubelsången om Kristus' seger över döden. + +När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans +öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång +kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett +till jorden återkommet blodvittnes ande. + +Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:--Du +ljuger. Herren skall straffa dig. + +På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på +den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de +voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras +lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om +Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde +Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från +döda, som uppstigit ur graven. + +Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde, +som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin +tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju +martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så +mången med hänförelse kastat sig i dödens armar. + +Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter, +hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att +nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga +nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter +det homoiusianska ritualet. + +I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som +borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde +inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina +gäster. + +Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av +soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att +försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet +för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft +i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:--O +Guds lamm, som borttager världens synder! + +Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd +dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld +och trycka dem ned mot altarringen. + +När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar, +hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra +sitt heliga område mot yttre våld. + +Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan +flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel. + +Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och +hostian nedsköts deras svalg. + +Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt +befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta +hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet +och utbrast i jämmerrop. + +Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds +lamm, som borttager världens synder. + +Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man +såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i +trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret. +Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han +nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta. + +Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros +talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga +människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han +Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling +att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars +vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med +Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras +huvuden. + +Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans +tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne +talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en +hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade +altaret. + +I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja. + +Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt +förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte. + +- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst? +frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen. + +- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här +efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det? + +- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna +kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin +ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att +du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting +utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från +Konstantinopel eller Antiokia? + +- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara +stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden. + +- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter! + +- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen. +Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ... + +- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela +församlingen måste här ske genom min mun. + +- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och +teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta +en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en +allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop, +presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl +förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg +församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och +att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna, +emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag +säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv. + +- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun. +Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag +anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du +katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför +kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din +rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är +denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten +bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du +har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi +även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman +ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl +över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar, +vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden. + +- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att +handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand +ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig. + +Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats +av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de +händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid +sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret, +utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin +bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar, +som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den +största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig +fram för att höra vad som var å färde--vad prokonsulns ankomst och +uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med +djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla +menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och +massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av +förvirrade rop. + +Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av +koret och bjöd tystnad. + +Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen +nyfikenhet understödde honom. + +När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den +besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa +stormen. + +Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att +hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats +till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den +nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning, +med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att +varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros +skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn +vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i +bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan. + +Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från +de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka +majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och +missnöje. + +Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde +de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i +varandras armar och tackade Gud. + +- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du +deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren? + +Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till +följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till +församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och +Gud vad Gud tillhörer. + +Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande +omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper +och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta +mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och +tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en +hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast +hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud, +som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon. + +- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de +närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt +Simon helgonet ifrån de döda. + +Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte. + +Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det +biskopliga palatset. + +På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast +spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som +tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och +omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett +underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från +kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne. +Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel +fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på +galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda +uppträdande i storkyrkan. + +- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och +Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för +tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är +en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och +ingenting annat.[1] + + [1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien + tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern + Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans + tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade + det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna + för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet. + +Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till +tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom +hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han +ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men +synliga hyllning, som dessa ägnade honom. + +Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort +därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder +lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom +soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till +menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av +röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios. + + + + +SEXTONDE KAPITLET. + +Under den nye kejsaren. + +Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog +Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en +offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten. + +Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder, +kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra +kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket +under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik, +om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en +folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda; +Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till +stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna +förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den +nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes' +talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten. + +Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika +folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter, +som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus +hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och +bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan +åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en +hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och +för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den +hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans +rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och +filosofiens bålverk. + +När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja +den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet +som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter +uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och +retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare +tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade +folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin +lycka och göra henne varaktig. + +Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka +styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och +hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som +drogo ned från Pnyx. + +Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste +synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen +förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, +som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena +förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare +befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och +tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars +girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius +landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina +församlingars medgivande återtaga sina ämbeten. + +Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans +dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma +dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska +legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen +kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra +den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus' +atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade +uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens +fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne +helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt +med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn. +De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån, +ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den +gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets +fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska +Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa +legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde +glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem +med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet. +Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om +människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i +ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som +fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för +den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens +skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära +för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar. + +Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande +skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel. +Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna +meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att +övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred +och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster +av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld +och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, +novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att +förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas +fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde +lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska +filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko +varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade +varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger +förgäves: + +- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens +barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig! + +Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på +vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa +henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne +utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets +förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de +voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda +övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga +titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten +med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska +republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig +uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska +världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville +åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt +och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De +uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och +genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till +förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters +renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk +imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft, +klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna +vänta av honom? + +Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats +och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus, +att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som +sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme +av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de +rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar +gjort sig skyldiga. + +Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse +män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål +han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och +filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv +fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje +förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess +myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga +provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer +i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje +stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet, +väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige +genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både +kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga +det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga +dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra +överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas +eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat +fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas +filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn, +som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen +ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att +präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas. + +I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med +kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och +välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder +voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för +fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk +i enlighet med tidens krav. + +Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som +filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas +som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de +eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga +medborgare och slavar. + +Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de +helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde +tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller +laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans +anhängare. + +Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt +förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem +tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur +romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna +härlighet. + +Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot +trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga +i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans +företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland. + +-------------------------- + +På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det +gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle +återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han +hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade +nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i +dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst, +den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång +gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna +staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet--Hermione +fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat--varsnade de en +man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och +försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan, +men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn +kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det +rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att +härja i omgivningen. + +Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna +sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit +utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till +ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker +eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till +rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder +på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma +undan. + +Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa +från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med +rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog +härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de +parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och +dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och +torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda +levnadssätt. + +Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde +honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt. +Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av +vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde +icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men +välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem, +icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om +meningen med deras resa. + +Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar +Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man +tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran, +samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att +kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning, +som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade +misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas +till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade +medlemmar. + +Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot +stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem +naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat +med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot +vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även +många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor +förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i +trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och +gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa +av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban--alla donatisters +älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de +hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte +efter slagna legionärer. + +Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att +förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen, +samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de +ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång +tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen +av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i +religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna. + +Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade +Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets +underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att +de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg. + +Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste +tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt +emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan +de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat +sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att +följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem +vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände +till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig, +vilt blickande gubbe. + +Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade +underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt +plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka +sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis +myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och +tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva +lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen. + +I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. +Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens +ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till +Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd +genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och +lärare, Atens förste medborgare. + +Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens +reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla +krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den +gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare +tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena; +offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla +klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet +bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning, +själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några +få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till +gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes +båda, att en ny och bättre tid var kommen. + + + + +FÖRSTA KAPITLET. + +Ett år därefter. + + +- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort +och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför +juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta +brev och visa honom det. + +Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke +nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan +träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade +utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde +detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander +och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt +honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde +slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom +man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren? + +- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare +vin och gå sedan att sova! + +- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till +Baruk? + +- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må +du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är +fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. +Förstår du mig? + +Alexanders ansikte ljusnade. + +- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast +han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt? + +- Det är visst. + +Alexander fattade Karmides' hand och kysste den. + +- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du +glömmer bägaren. Skynda dig! + +- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag +förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ... + +- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides. + +Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men +på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den +fyllda bägaren i hand. + +Karmides tömde den. + +Alexander frågade tvekande: + +- Får jag icke följa dig på din resa? + +- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke. + +- Vart ämnar du? + +- Ingen nyfikenhet! Gå din väg! + +- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och +vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet +speglades i hans ansikte. + +- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan +han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig +något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon +är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det +kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var +fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du +skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din +natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt +att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består +just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att +du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än +icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala +med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides' +kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans +hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed +Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt +ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett +anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall +förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig +i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna +det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du +förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta +tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, +föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner +av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du +varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir +knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln +och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om +icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy, +inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg! + +En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till +det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar +stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter +vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och +öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar. + +- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för +att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på +henne. + +Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva: + +»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min +plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band, +som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves. +När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av +harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, +utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av +det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. +Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, +som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig +vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång +som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att +köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till +skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. +Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av +smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke +heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så +torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet, +som njutes där, med en tanke på dig.» + +- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat +göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att +lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en +lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag +förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än +alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka, +hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt +sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett +tålamod utan like. + +Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den +tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad +av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två +varelser! En tröst för människonaturen! + +Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det +är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och +mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone +något bakom mig! + +Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes +faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att +med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta +--en liten tid och mer av vana än av ungdomslust--hade därefter +hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro. + +Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag +avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka +nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för +överdriftens följder--och därför finna de icke vad de söka. De blanda +gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En +sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och +gick min bana utan att se till höger eller vänster. + +Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje +tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen. +Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att +femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.-- + +Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han +öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den +helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för +filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära. + +Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land, +dit han beslutit färdas. + +Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är +bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja +sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den +oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn--en +ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens +sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår +kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element--och han +undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför +det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje +ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental, +oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken +förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska +tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden, +när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör +framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega +och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så +otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav +författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar, +hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet +att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster, +av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar. + +Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden +likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida +icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser. +Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer +däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt +vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han +påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin +upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens +plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar +i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod, +som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den +vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör +finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt +tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt, +och att med denna återblick på det förflutna förmäla den +lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och +närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu +efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat? + +Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra +människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot +honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke +de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem +hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit +förintelsen framför förintelsetanken. + +Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att +resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades +antal. + +Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen. +Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan +för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken +på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller +helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina +händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval +komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag +nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många +människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för +det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett +tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg +och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke +förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i +sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade +ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till +förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av +förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i +en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några +atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar +förintelsen. + +Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade +under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre +tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han +kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som +väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till +samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna +bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, +ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin +rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en +neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för +hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den +hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i +hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona +sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som +ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det +hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen, +medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig, +att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig +ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde +anstå en Karmides! + +Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en +nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett +sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade +som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag +till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. +Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och +döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den +väntade honom efter en lång bana av förakt och elände. + +Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att +den nu stundande natten skulle varda den sista. + +Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad +han hitintills icke känt--tvekan. Människonaturens fasa för +förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände +författarens arbete, hade gripit även honom. + +Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som +genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln +över sig och skyndade ut. + +Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i +stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin +ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens +ansträngningar. + +I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick. +Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg +dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika +lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet. + +Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller +ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit. + +I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den +ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn. + +Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och +igenkände Petros, homoiusianernas biskop. + +- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig +till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma. + +Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon +helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo +bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer +beskådad och beundrad än förr. + +- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides. + +- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig. + +- Det är vad jag icke har ... + +- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa +och under vägen meddela, vad jag vill säga. + +- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång? + +- Det kunde då vara för sent ... + +- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå. + +- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala. +Vi hava ett sådant här i grannskapet. + +De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser. + +- Vad har du att säga? frågade Karmides. + +- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros. +Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill +inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt +nära... + +- Det är gott. Låt endast höra vad det är. + +- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och +då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala +med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror +du i allmänhet om drömmar? + +- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: +hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från +himmelen. Vad drömde du? + +- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en +avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti. + +- Och det var detta du ville förtälja mig? + +- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar. +Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om +sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig +till sitt redskap att rädda dig från ofärd. + +Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor: + +- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides? +Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som +skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava +hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt +annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle +icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta; +han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den +olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat +svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin +lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga +är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed +naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar, +sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den +dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens +bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då +självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen +återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta +ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var +mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i +armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur +farans grannskap. Sådan var min sista dröm. + +- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker +giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna +tro--jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som +hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes +tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du +villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är +nödvändigt. Har jag misstagit mig? + +- Förmodligen. + +- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ... + +- Bah! + +- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens +bägare äcklar dig ... + +- Däri har du rätt ... + +- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag +behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en +vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de +härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda, +böra bereda dig en framtid av lycka och ära ... + +- Du kommer mig att le ... + +- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det +liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan? + +- Än sedan? + +- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet +framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna +henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har +din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom +för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga +hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag +skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så +--och jag skulle lyckönska mig därtill--fastän du själv icke riktat +blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av +tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna +fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej +däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager +honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för +slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv +mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig. + +- Du? + +- Jag. + +- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar +mig med nästa uppgående sol? + +- Det är icke omöjligt. + +- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana +bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting. +Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även +i detta fall ... + +- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet! +Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ... + +- Petros, hur vet du detta? + +- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver +anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk +skall hava tålamod. + +- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar? + +- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det +förtroende du visar mig. + +- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina +bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara +vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och +räddar du mig så, som jag vill räddas ... + +- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ... + +- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ... +då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du +vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa +dig min tacksamhet med återtjänster. + +- Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta +förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka. +Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då +jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till +Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med +glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt, +störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som +vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu +att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett +fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall +kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon +vidare överlägga. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Petros och Baruk. + + +En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen +bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående +kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare. + +I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan +även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av +de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga +makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat. + +I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från +statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor. + +I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av +dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt +söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var +det större. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty även det +ägde nu rätt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av +Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka +det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel; +varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de, +utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat? + +Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från +deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på +homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall. + +Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet, +gjorde bördan dubbelt tryckande. + +Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska +menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken +församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra +biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och +inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog +outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin +församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person +träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter +hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen +av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel. +Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det. + +Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk. + +Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade +förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus' +tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna +huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av +ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke +allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat +judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att +på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den +nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och +Herodes den stores. + +En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och +det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under +deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu +syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som +Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga +bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, +de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets +öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för +att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid +företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till +synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att +gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under +hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i +outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke +ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset. + +Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel +aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var +avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta +bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att +åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik +övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de +profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge +varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna +synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets +snara förverkligande. + +Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade +en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, +även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava +framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för +lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp +uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en +mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga +landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke +längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring +templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid. + +Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den +fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken +omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara +och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som +låg framför honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas +försäkrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga +avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som +vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt, +att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således +ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var +fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den +fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade +kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av +ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i +Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han +ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att +deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra +honom ovärdig en sådan ära. + +Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i +Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse +Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid +tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter +återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud +skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna +Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel +skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem +ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de +skådat det med egna ögon. + +Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels +uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas, +hennes trolovade, skulle följa tåget. + +Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av +Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin +gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett +närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken +värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde, +att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej +endast vred, utan häpen och förskräckt. + +Han behövde några ögonblick för att samla sig. + +Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av +skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter +till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående +resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han +omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den +makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär. + +Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå +med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa +ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava. + +Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon +förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han +ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett +förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset. + +När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till +sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde +sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad +sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått, +och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att +vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att +synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade--hon hade icke mod +att bekänna allt. + +Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när +han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta +mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då +besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger +samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra +månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, +spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta. +Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke +kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att +även hon älskade honom. + +Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande, +rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna, +rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om +det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla +vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon +anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta. + +En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne +lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon +hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore +skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och +sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle +hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig +med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en +yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en +lastbar, fördärvad och samvetslös människa. + +Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt +på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en +avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu +ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne +med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för +honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna, +sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och +honom. + +Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks +resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för +Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel +ensam under den sjukliga Esters vård? + +Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han +överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över +tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol +och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot +krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag +vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade +vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig +dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke +hörde till regeln, när fordringsägaren var jude. + +Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod +hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd, +vars makt var bruten. + +Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros +började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande +för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och +hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver. + +- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder +för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ... + +- Alldeles. + +- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din +ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som +minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i +en fordringsägares ordbok. + +- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet +står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som +barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker. + +- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika +ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i +anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig +att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta +ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid. + +- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng +som möjligt. + +- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros, +men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än +du. + +- Vad menar du? + +- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår +du på långt när icke allt vad du lånat honom ... + +- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten +har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt +öde. + +- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig. + +- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill? +Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke +ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för +en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den +lutar. + +- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i +Aten? + +- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann +underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr, +de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en +gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet. + +- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål. + +- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift? +Är det så du menar? + +- Just så. + +- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han +ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade +han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan +vara, till vilken Karmides friar? + +- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon. + +- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår +dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl +förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå. + +- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens +dotter i Aten. + +- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du +måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione? + +- Ja. + +- Huru vet du det? + +- Jag kan endast upprepa vad jag sade. + +- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in +i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den +kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i +förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina +landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än +vidskepelsen bland kristianer och hedningar. + +- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av +osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men +hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet. +Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och +därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava +honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga +föredömen. + +- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom. + +- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra +sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett +undantag från sitt kön... + +- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit +tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första +ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen +upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon +älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om +detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu +helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse. + +- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt. +Men hennes fader skall aldrig samtycka ... + +- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största +svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans +uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas +återvinna Hermiones aktning. + +- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet! + +- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner +ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess +grundligare är ofta deras förändring till stadga. + +- Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller +mig omöjligt. + +- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan +förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar +ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets +avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, +gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt, +så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över +ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna +honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad. +Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill +denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som +måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds. +Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket +förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna +följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en +framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med +lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny +rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som +vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione +varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog, +att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som +skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om +ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike +Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge +till hela hans förmögenhet. + +Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den +gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och +upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt +uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides' +oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd; +så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han +hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en +slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad +beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda +räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en +stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa +en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra +förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid +varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina +landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja +omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans +ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora +på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett +längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han +gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och +oförsiktigast. + +Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva +sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd +till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters +trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel, +just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den +efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad +Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så +var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket +liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga +sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större +lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll. +Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens +anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig +syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles +förträffligt. + +Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt +tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott +ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel +munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina +planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när +underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade, +var trolovad med Hermione. + +På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt +beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp +icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att +försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig +säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.-- + +Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han +åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars +bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. +Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga +palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu +avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med +sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga +aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den +homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan, +öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin +kåpa. + +- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att +syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes' +uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste +vara trött, min Klemens. + +- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min +fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt +hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne! + +- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste. + +- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det +och hellre låta kejsaren döda oss. + +- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi +kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi +uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor. + +- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi +endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i +stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång, +när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända +snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra +omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle +att förskaffa honom till avgrunden. + +- Har Eufemios sagt det? + +- Ja. + +- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala +så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem. + +- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och +vill utrota församlingen från jorden? + +- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar +frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig, +ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man +ifrågasätter det heligaste. + +- Bevare mig Gud för detta! + +- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter +att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på +alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå +icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros? + +- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina +steg. + +- Nåväl? + +- Jag undviker honom. + +- Du får icke lyssna till vad han säger. + +- Jag har sagt honom det. + +- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med +ett enda ord. + +- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller +får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred. + +- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och +frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och +läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för +kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i +tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans +villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas +rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar +kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom +flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och +under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han +umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus. + +- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet, +sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ... + +- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom +denna korta fröjd! + +- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter. +Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader! + +- Du betraktade henne således noga? + +- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken +bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ... + +- Nåväl? + +- Men hon kom själv till mig och talade till mig ... + +En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort +rullen och reste sig upp. + +- Du stod således i hennes grannskap? inföll han. + +- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från +gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade +sin hand på min axel, när jag vände mig bort. + +- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt +dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är +ute? + +- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet! + +- Det är sant. Jag glömde det. + +- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi +försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast +min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett, +ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad +för arbetsföreståndaren ... + +- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon +dig? + +- Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ... + +- Ah! + +- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ... + +- Och du? Vad svarade du? + +- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader, +och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst. + +- Vidare! + +- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon +borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag +mig bort och gick ifrån henne. + +- Var detta allt? + +- Ja. + +- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter +vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens +deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios +i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du +skall sova och hämta krafter ... + +Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig. + +Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som, +då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst: + +- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den +homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med +denna fråga! + +Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert +utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus. + +- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du +är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt +var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera +gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men +icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller +dig. Huru väl, att jag träffade dig! + +- Vad vill du mig? + +- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en +sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande, +att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig +hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så +stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade +bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem +och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste +broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är +vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta +läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog +på din bön förlåta mig. + +Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han +hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med +den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes +bön. + +- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han. + +- Nej, gode broder. + +- Jag följer dig. + +- Jag blir dig evigt tacksam. + +Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd, +där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats. + +Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon +portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och +försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom +en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:-- +Här! Stig in! Min härskarinna är hemma. + +Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter +uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt +dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp +och åsåg honom med förvånade blickar. + +Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det +mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han +stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran +i sin ton frågade honom: + +- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme? + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Teodoros. + + +Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där +Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar. + +Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över +havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av +vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning +nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga +träd. + +I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes +vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter +gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats +varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om +barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes +första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans +Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade +flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken. + +Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna +hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda +Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga +verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med +fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego +från dalen på andra sidan kullen. + +Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet +genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna +prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig +Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke +var en främling på stället. + +- Teodoros, sade hon. Välkommen. + +- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och +styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden. +Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut +från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx, +där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det +står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just +i detta ögonblick segern. + +- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade +Hermione. + +- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull +sannolikt, att Krysanteus segrar. + +- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger? +Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender +bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom +tillgiven. + +- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom. + +- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han +uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han +uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru +han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män +vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. +Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke +av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade +fader! + +- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet +och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det +värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste +Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner. +Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla +idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty +alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen +mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig +och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till +något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och +ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som +icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det +sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och +Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han, +en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han +kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad, +om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja +återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom +avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket +aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för +främja människosläktets sanna väl? + +- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen +hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid +förbliva det. + +- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, +liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och +människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej +däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar +allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans +avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, +Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla +gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är +förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er +svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för +sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad +har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller +förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, +emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava +de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att +göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara +gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka +man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen +avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som +hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, +vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta +opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden. + +- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att +dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som +fördelat fullkomlighetens egenskaper på många. + +- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra +filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I +svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra +filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper +tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas +öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke +blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de +okunnigaste hjärtan i alla tider längtat. + +- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater; +I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; +om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta +skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv +förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke +omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra +deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er +funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville +befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt +skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som +sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur +fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden +lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise. +Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så +frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en +vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och +slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. +Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort +med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna +friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra +tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste +av alla skiljemurar mellan människor--skiljemuren mellan rättfärdiga +och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är +en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med +självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod +skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är +större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom +havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar, +som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad +mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda, +Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro +dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära? +Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta +namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud +var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft +uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra +myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det, +förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, +den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med +de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död, +varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne +Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den +kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du, +att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting! +Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till +djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning +för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat +mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker +och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara +dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt +med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus +sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en +högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på +mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes +heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska +filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds +människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat; +även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när +de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det +ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse +endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord +i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att +återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet. + +Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus +och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd, +som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än +frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv. +Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som, +insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess +natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy +och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt +till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen +filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas +ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även +för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds +vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din +tro till min, är således steget från tanken till den levande +verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och +uppenbarade. + +Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången +Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit +varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig +många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig +gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap, +som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar. +Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus, +när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus +och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke +fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart +ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och +nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som +kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna +och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där +han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke +till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till +försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med +åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes +tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia +gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans +lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad--ty här fann han sina +mästare i dialektiken--så återvände han den andra dagen med nya +bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och +tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga +akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en +kristen platoniker. + +Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl +aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först +i framtiden skulle uppspira. + +I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, +bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att +visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot +varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och +ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som +mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse. +Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket +hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och +försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men +bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans, +och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den +avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften, +som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst. + +Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de +skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de +grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel, +värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste +svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de +gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom. + +Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin +mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes' +evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke +fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De +skulle därefter vidare samtala om innehållet. + +Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att +den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att +kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga +och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande, +långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit +ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då +svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt +annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och +dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom +vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit, +emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på +tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats +härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare +framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för +kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna, +och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel +och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de +enskildes hjärtan. + +När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans +skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk, +svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i +människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos +kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en +mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar +för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon +fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata +konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar +sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den +nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i +vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra +blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av +skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du +då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller +mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel? +Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och +förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur +förstörelsen ett nytt och högre framgå. + +Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne. +Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från +staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en +god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången +av arkontvalet. + +Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida +sig i hamnstaden. + +- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har +förmodligen övervarit folkförsamlingen? + +- Ja. + +- Vem är den nye arkonten? + +- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset. + +- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat. + +- Ej heller jag. + +- På vem röstade du, min vän? + +- På Krysanteus. + +- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager +mig. + +- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har +mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över +det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill +denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i +staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan +ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en +himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke, +hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark. + +- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din +röst, säger du. + +- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag +säga, att valet fördenskull är lagligt. + +- Vad menar du? + +- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ... + +- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad. + +- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och +tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och +föreslog öppen omröstning i stället för hemlig. + +- Nåväl? + +- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog +naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började. +Du kall nu lätt föreställa dig utgången. + +- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd +som en hemlig? + +Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga. + +- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med +Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med +hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för +sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min +vän. + +- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är +eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år +sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om +han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt. + +- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade +Teodoros och fortsatte sin väg. + + * * * * * + +Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus +dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt +utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat +sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna +låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets +utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på +senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta +mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod +så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets +tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på +det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer +Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från +honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda +lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig +otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina +händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke +detsamma som nu. + +Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra +molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett +stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann +sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt +brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i +kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med +strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus' +bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den +romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens +föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna +hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till +sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det +vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta +hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens +ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de +modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro +återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av +de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden. +Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och +värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor +hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning, +belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev +Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i +alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under +murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna +slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska +gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep +till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara +grannskap. + +Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans +dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den +oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han +tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild. +Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av +fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade +fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar +mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser +framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med +sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden +och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i +grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera +liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej +kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom +underverk räddades. + +Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene +väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen +emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i +det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att +Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav +vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon +ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror +och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon +ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till +sitt ensliga älsklingsställe. + + + + +FJÄRDE KAPITLET. + +Mötet. + + +Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad +mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat +de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna +undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och +välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader. + +Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla, +vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo +den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring +henne och i hennes egen själ. + +Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin +store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa +makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande +även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen +genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och +lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och +goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en +dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken; +hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under, +och han segrar även genom sin död. + +Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar. +Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt +stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade +en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ, +syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets +ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men +kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar +sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de +blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat +genom min död. + +Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände +nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och +för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon +måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan +även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende +kärlek. + +Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade +från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats +förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och +dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade +varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot +sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och +frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild +hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt +köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod +det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen +med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne +en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden +fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och +Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud, +den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt +fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna +kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna, +harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska +filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt +mönster. + +Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en +helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv, +åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och +fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste +och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans +gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet, +och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat, +som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek. + +Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros +hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick, +sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och +tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han +kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom? +Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med +Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den +svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna +till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon +beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare +skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid. +Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla +de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade +skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin +egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta +Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen, +för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet. + +Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan +att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda +förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv. + +Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon +bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en +yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den +bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan +hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna +likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam. +Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes +senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon +redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter. + +Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen +och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det +betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade +Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen +av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att +Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon +icke övergiva den, huru osannolik den var. + +Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes +betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon +trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne. + +Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig +skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men +vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides. + +Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina +tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad, +som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och +vördnadsfullt, sade: + +- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit, +och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle +annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så +fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja +dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar? + +Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck, +som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde +henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans +kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i +denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom +sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en +långvarig sjukdom. + +Hermione besegrade sin förvirring och sade: + +- Jag vill höra dig, Karmides. + +Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides +syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det +hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din +ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke, +och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har +lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det +fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett +ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så +många barndomshändelser. Är det icke så? + +- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han +satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har +intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten +tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde +dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv, +men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala +fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger! +Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap. + +Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min +barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat +min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot +din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är, +som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana +frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet. +Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville +begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel +efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att +kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till +dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad, +så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en +upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle +blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och +fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det +endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag +älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde +mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min +levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro +skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen +ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek +blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är +egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste +bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en +kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet, +som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne +aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione, +utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig +värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror +för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det. +Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det +försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även +här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för +dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för +din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men +sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad +återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en +roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv +i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske +behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag +ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd +och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och +överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en +närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess +mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån +varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara +läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur +mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga +en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste +din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så +vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din +fosterbroder förlåtelse och glömska. + +Hermione svarade: + +- Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt +avstånd. Jag giver dig henne gärna. + +- Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din +förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det. + +- Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska? + +- Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt. +Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för +att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och +vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från +den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor +givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill +fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv, +till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor? + +Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre. +Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes +av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes +själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på +sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i +kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran, +som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu +hans första kärlek. + +Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon +hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om +någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände +kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides' +ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse. + +Hon svarade honom: + +- Bed gudarne om en sådan maka, Karmides. + +- Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke +skänka mig henne. + +- Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud +ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta, +skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar. + +- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och +hopp ännu givas för mig? + +Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än +infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de +överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var +i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade +avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för +njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat +sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken +uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu +icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig +själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu +hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen +av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag. + +Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans +panna. + +Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av +en fuktig glans. + +Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att +vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka, +skyndade han att fasthålla den. + +- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig. + +- Hermione! + +Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över +flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som +ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick +endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade +återföreningen. + +- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina +sorger och vara lycklig. + +- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione! + +- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt +hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och +olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om +denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides. + +- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra. + +- Jag vill omtala för min fader detta möte ... + +- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ... + +- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för +honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker +dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort. + +- När får jag återse dig? + +- Snart och hädanefter ofta, Karmides. + +- Kanske i morgon? + +- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång +mötas öppet för hans ansikte ... + +- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap. +Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det +kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens +vill höra talas om Karmides. + +- Han skall icke göra det. + +- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle +att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt +att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid. + +Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades, +smekte Hermiones öra. + +- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är +min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme. +Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen +stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som +väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att +uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och +dröm i natt dina barndomsdrömmar! + +Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en +vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand, +vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens +skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan +hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och +tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari +försoningen med hennes älskade nu var firad. + +Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga +kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot +nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon, +betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och +hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck. + +- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade +biskopen. + +Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än +vanligt med kammarflickan. + +- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och +sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så +kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene. + +- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon +löste diademet från Hermiones lockar. + +- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom +mycket. + +- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan. +Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad. + +- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din +låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke +så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att +Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den? + +- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga +honom. + +Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som +Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle +portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde +finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på +egen tröskel. + +Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en +glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande +än vanligt. + +Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes +ord. + +- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes +blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk +på dig, det vet jag. + +- Huru vet du det? + +- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid +veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och +när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor +äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din +kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska +klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de +första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne, +det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin +vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och +företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ... +här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv +hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig. + +- Jag minnes allt det där, Alkmene. + +- Det var idel högmod av henne, min härskarinna. + +- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska +sederna. Damerna bruka så i Rom. + +- Men det är ju fult och löjligt. + +- Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk. + +- Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och +Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna +göra det? + +- Även det bruket är övligt i Rom. + +- Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända +sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att +skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla +Ismene. + +- Jag har hört sägas det. + +- Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då +skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till +varandra: Ser du, våren är redan kommen. + +- De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl, +Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga +flicka. + +- Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna. + +- Jag önskar dig detsamma. + +Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de +glada drömmarnes rike. + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Skeptikern. + + +- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde +portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag +är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den +här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även, +att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava +någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål, +mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren, +Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag, +som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt +aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag +tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och +lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning, +aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud +låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår +du. + +Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en +gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade +mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och +egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne. + +Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med +filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så +att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett +vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti +och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot +funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit +sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska. + +Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons +framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med +stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat +honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det +endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var +även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning +över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och +krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln +och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att +vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk. + +Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin +visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks +ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han +ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om +lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i +matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda +gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han +ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt +tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken, +så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och +förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var +i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon. +Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra +tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade +fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten. + +Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i +samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla +fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket +hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å +andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga +epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid +dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att +tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och +upptåg. + +Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs +själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans +lugn, än mindre hans hunger och törst. + +Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och +pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag +hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i +grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av +ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak. +Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen +himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro +frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle +hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar +hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa +samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga +tjänster: offentliga religionstal. + +Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han +räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle +Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man +upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden. +Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en +fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno +villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av +pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin +omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade, +sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat +flera av slavarne och slavinnorna omkring honom. + +Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen +av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att +falla i strida strömmar. + +- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som +kalla sig tvivlare? + +- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon, +tuggande på en bit fågel. + +- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben, +eftersom de äro de klokaste. + +- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket +djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör +han icke. + +- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen? + +- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla. + +- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes. + +- Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade +Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva +verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig +den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig, +ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för +tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du +icke hade ögon? + +- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på +ålderdomen. + +- Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron? + +- Ja, det förstår jag även. + +- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall +du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar? + +- Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som +har gikt i vänstra benet. + +- Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen, +hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap +om att det finnes en värld omkring oss. + +- Hm, ja. + +- Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras +vittnesbörd? + +- Vad menar du? + +- Händer det icke ofta, att man ser orätt? + +- Jo. När man är skumögd, som jag, så ... + +- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe. +Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd. +De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter. +Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma +vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var, +aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en +gång fått ett litet försprång. + +- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med +vår okunnighet, min filosof? + +- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon, +i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena +vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan +en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets +slutledningar, som äro falska ... + +- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och +min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle +springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är +säkert, min filosof. + +- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare +för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s. +v.? + +- Ja, det vill jag medgiva. + +- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de +stundom vittna sant? + +- Javäl. + +- Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å +andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare, +så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt? + +- Hm, det vet jag icke. + +- Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt, +eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra +enda kunskapskällor. + +- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände +Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos, +om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna. + +- Vad är gikten, min vän? frågade Kimon. + +- Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så +att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn. + +- Vad är det då som sticker? + +- Vad det är som sticker, det vet jag icke. + +- Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad +jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta? + +- Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar +eller ej. + +- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så? + +- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den? + +- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att +tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän? + +- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig. +Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben! + +- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro +bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder +du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag +med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de +övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke, +att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara +överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen +äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par +ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först +bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar +dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den +förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena +men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare +frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles +falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår +att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i +vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition +på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så +återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i +verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter +bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige +Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och +oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han +genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl +möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man +väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes, +att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben; +men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och +tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär +denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar +dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar +gikten. Skål, min vän! + +Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom, +och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den +välsmakliga pastejen. + +- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en +underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt +i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej, +och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din +näsa. + +Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet +stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon +vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet. + +- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar +visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig +därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och +förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en +inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med +största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna, +om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre +en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger +heliga anspråk. + +Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den +skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin +angenäma villfarelse. + +Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes. + +- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen, +så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en +inbillning, det? + +- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett +inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna +inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än +inbillning. + +- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så, +som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör? + +- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt +vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man +måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän +osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något, +som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du +krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då +inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller +verkligt, dock avskys av varje förståndig människa. + +Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade, +om även Kimon avskydde döden. + +- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr +förintelsen. + +- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom +döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av +fruktan på den vise Kimons läppar. + +- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den +vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så +måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises +förmenande icke är annat än en fullständig förintelse. + +Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin +soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne. + +Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter, +började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på +en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för +att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem. + +Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av +slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under +portiken, där gruppen var samlad. + +- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga +fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon +en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes, +tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa. + +Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån +levnadsmätt. + +- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder +vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många +ynglingar rusa i graven före mig. + +- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade +Kimon. + +- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever. + +- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva. + +- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har +kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är +filosof. + +- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö? +Fruktar du den trehövdade hunden? + +- Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos +är jag icke rädd för. + +- Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att +gamle Karons båt nu lär vara läck och murken. + +- Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan +vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke +drunkna där nere. + +- Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och +underjorden? + +- Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det +nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit. + +- Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den +lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig? +Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus? + +- Nej, vad sade hon? + +- Homeros återgiver det på följande sätt: + +»Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång! +Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla +hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning, +än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»-- + +- Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och +evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten +medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då +att emotse förintelse. + +- Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i +underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på +förintelse ... + +- Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av +åhörarne. + +- För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre +om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar +icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han, +komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare +liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer +än dig. + +Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet. + +- Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan +för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva +honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med +många av hans likar och med de statskloke, som också vilja +upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på +den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad +han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar +sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men +utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit +från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat +den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl +det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som +druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på +odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden, +som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om +Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre +domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och +annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt. +Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en +skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig, +Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom +en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där +är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives +icke. + +- Ingen visshet, säger du? + +Alls ingen, hederlige Medes. + +-Ingenstädes någon visshet? + +Ingenstädes. + +- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl +någonstädes hava funnit en visshet. + +- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon. + +- Till kristianerna? Varför till dem? + +- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det +allra orimligaste. + +- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv? +frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi. + +-Det är för dem en småsak. + +- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att +höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke. + +Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande +skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan. + +Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det +började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att +bryta upp och återvända till staden. + +Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares +förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett +ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo +naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så +skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en +jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade: + +- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter +tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i +samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så +skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna +leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna, +har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då +man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man +icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas +världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I, +att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava +tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja, +hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall +uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla +som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles +onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton. +Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för +att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden, +oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till +trots. + +Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel, +tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att +vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis +hemligheter. + +Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes +kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning. + +Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars +tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst +för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där +han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade +på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den +trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som +kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt +uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse +de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara-- +icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till +en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är +förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest. + +Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete, +medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som +nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror +och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty +han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att +hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin +vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen, +under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon, +som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten. + +Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå +till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes +sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något +viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till +morgondagen. + +Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats +bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat +Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne +behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett +silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk. + +- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får +tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt. + +- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione. + +- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag +icke fattar. + +- Nåväl? sade Hermione. + +- Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta, +om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon +fortlever efter döden. + +- Huru? Tvivlar du därpå? + +- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton +... + +- Och varför i afton? + +Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal +han haft med denne. + +Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ, +och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione. + +Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders +visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit +honom. + +- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och +jag lovar dig att vederlägga dem. + +- Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så +har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade, +att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne +vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom +ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden? + +- Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din +uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ... + +- Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga +Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen +slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens +död ... det är ju så? + +- Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt +som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens +odödlighet. + +Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans +fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende +Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han +förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess +livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg +filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande +unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares +sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan +och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum +för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig +blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och +segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna +sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren +skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om +själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och +upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt +att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets +verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar +fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den +utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den +andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke +längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge +Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade +sjuklingar hade att ägna honom. + +Hermione tillade: + +- Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom +förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med +mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna +värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade +vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du +icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates +själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel. +Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som +ditt, min gamle vän. + +- Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade +de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans +ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där +Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu +begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord, +så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka, +som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med +det långa skägget. + +Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa +sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta +för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och +att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt. + +- Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på +sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen. + +Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av +grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på +Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och +Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis, +som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt, +att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt +och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt. +Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att +fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde +fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet. +Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste +hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som +om en gud uppenbarat sig och givit honom den. + +En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om +själens odödlighet är viss eller endast sannolik. + +- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så +förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne +behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna +sak är en manlig gärning. + +- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det, +som är nödvändigt för vår lycka? + +- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en +tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller +hopp om belöning? + +- Så göra nog de flesta tjänare, min herre. + +- Varför det? + +- Emedan de icke älska sina herrar. + +- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i +stället för av fruktan? + +- Visserligen. + +- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska? + +- Jo visst. + +- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek, +men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det +vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket +hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller +fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför +honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas +icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva +som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen +skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda, +emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för +gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma +handlingar av hopp eller fruktan. + +Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den +fullkomliga vissheten genom sin herre. + +- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag +en gång dör. + +Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon +sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva +fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att +söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras +mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon +pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av +tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men +slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid +första lägliga tillfälle uppsöka Petros. + +Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt +orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast +hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en +anhängare åt kristendomen. + +Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina +betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för +att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten, +efter vilken han längtade. + +Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore +oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för +odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död +bleve.» + +Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens +omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna +honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under +kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa +kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på +lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft. + +Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra +honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den +kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och +gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans. + +Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat +dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död +bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets +omogna frukter emot en sådan utsaga? + +Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas +bok. + +Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och +dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty +denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han +förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som +underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla +läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till +kristendomen. + +Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var +likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att +många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att +stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna +lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava +rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av +nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var +bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats. + +Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand. +Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen +under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren. +Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men +skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen +tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin +forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle +trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med +en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt +hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som +alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra +skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter +flyttningen var han icke mer bland de levandes antal. + +De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de +kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst +inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och +okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och +framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och +fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars +enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av +gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade +om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av +sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade +hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning, +skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens +självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen +utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en +religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och +statslivet. + + [1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar», + en varelse född av »gudomlig säd». + +Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en +försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga, +inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste +syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet +klarnade bilden av idealmänniskan. + +Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och +lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte +dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla +var emot Krysanteus. + +Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro +avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras +religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De +övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans +mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick +svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne +var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans +ögon. + +När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som +Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina +förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla +världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt +vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det +var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty +han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av +fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde +likväl allt! + +Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans +stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att +icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade +ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken +jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även +hon en dag övergiva honom? + +Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst, +uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen +föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne +son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader. + +Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin +faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda +oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom +denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan. + +En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites +tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så +småningom hans ödes trådar i sin hand. + +Detta anade han minst av allt. + + + + +SJÄTTE KAPITLET. + +Karmides och Rakel. + + +En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln +Annæus Domitius, i aulan till sitt hus. + +- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma +vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada +uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt +Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta +rummet? ... + +- Olympiodoros? + +- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig +... + +- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ... + +- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius; +jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger, +oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den +stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde +icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han +mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min +Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var +förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet, +att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver +icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde +sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där +övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag +till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller +hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har +svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de +talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides, +som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om +brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig? + +- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det. + +- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad +vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i +Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland +prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig, +som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga +... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt. +Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon +synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som +dagsländans. Men vart taga de vägen? + +- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av +tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken +anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och +vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina +medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En +sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var +hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom +leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de +sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet. +Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia? + +- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är +tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö, +om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros' +straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag +tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes +lycka. + +- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig +förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en +kristen kejsare.... + +- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar! + +- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över +Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna.... + +- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för +vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat? + +- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka. + +- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag +arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken +orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare. +Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste, +även jag, vinna lagerkransar och murkronor. + +- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus +och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret? + +- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna +behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska +barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig. +Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min +skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och +clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En +vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så +vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid +att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala +hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och +glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas +förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så +mycket ... + +- Du menar din katekumeniska övertygelse ... + +- Javäl. + +- Och dina teologiska studier ... + +- Alldeles ... + +- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har +näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i +romerska riket ... + +- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar! +De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket +smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och +skörda lagrar. + +- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på +vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är +legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket. + +- Vad menar du? + +- Du är rik, min Annæus ... + +- Åh, icke över hövan ... + +- Och frikostig ... + +- Du smickrar mig. + +- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten +understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper, +som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att +göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna +skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du +har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt +av hopen ... + +- Gott. Än vidare? + +- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland +patricier och plebejisk bland plebejer ... + +- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt. + +- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter +omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen, +allteftersom förhållandena bjuda ... + +- Karmides, du strör rosor för mina fötter ... + +- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig, +verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ... + +- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka +dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides! + +- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga. +Eller vad säger du själv? + +- Häri överensstämmer min övertygelse med din. + +- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över +din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden? + +- Vad menar du? + +- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod +i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av +illyriska bönder och arabiska rövare till del. + +- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger. + +- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar. + +- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en +gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars. + +- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så +emedan det döljer en skallig hjässa. + +- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig +högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela +okloka och narraktiga inför varandra! + +- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det +kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad. + +- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta +gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå +jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är +inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har +dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du +känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även +den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge +Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris? + +- Jag säljer honom icke. + +- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde +dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta +underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen? + +- Ja. + +- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones +trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven. +Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och +sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som +förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är +inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda +människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda. +Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren +äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen +över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa +honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag +studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och +våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan +gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång +träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i +botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av +vapenbrak och härtåg, med kejsaren? + +- Ja, min vän. + +- Dess bättre. + +Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var +färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln +misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt, +som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min, +förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade +om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig +att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en +supé av samma asketiska slag. + +Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en +ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i +sällskap med henne. + +När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och +lämnade sitt hus. + +Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja +hängde över synranden. + +Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom +ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av +bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält. + +- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar +icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det +artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar, +given detta en lycklig utgång för både mig och henne! + +Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid +bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring. + +- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och +allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller +förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej, +jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur +oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka +ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart. +Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste +brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn. + +I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och +upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden. + +Det var Rakel. + +Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade. + +- Har du väntat mig länge? frågade han. + +- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt +i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det +var min fader. + +- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig +svepa min mantel kring dig. + +- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt +och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att +jag snart skall dö? + +- Rakel, huru kan du fråga mig så? + +- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då +hårda och orättvisa? + +- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina +tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt +oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade, +tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig +här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt +varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår +du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt, +så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista +gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din +förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du +din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot +Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och +orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort +mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den +oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans +tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna +din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader; +han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag +begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande +sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta +ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen +över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives +ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda. +Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde +veta det. + +- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du +talar, övertygar mig bäst därom. + +- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget +uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi +skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt +kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda +stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar, +vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och +ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd +likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka +för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar. + +- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen +lycka mer att begära. + +- Säg icke så, Rakel! + +- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något, +varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har +givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag +äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För +mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en +förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att +det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du +ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig, +emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade +mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med +henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville +icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en +gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag +avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken +man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är +skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till +tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar +och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så +kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och +hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag +fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min +enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ... +åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under +denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina +nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på +altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång +i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag +nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas. +Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om +mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu +mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig, +Karmides. Se där! + +Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke +längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst. + +- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och +döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom +den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må +han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för +din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och +utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag +börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina +föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides? +Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma, +då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är +värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och +påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och +ljuvhet ... + +- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare, +och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror. +Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke +längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke +tala till ditt samvete. + +Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han +vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans +aning. Han teg och lät Rakel fortfara: + +- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl, +Karmides! Vårt sista möte är slutat. + +- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då +Rakel förblev där hon satt. + +- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan +jag återvänder till mitt hem. + +Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte. + +- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får +icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska +gatan. + +Rakel svarade honom icke. + +- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår +skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och +nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning! + +- Må Gud miskunda sig över oss båda! + +- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt +hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam +under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet +en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem? + +- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione +och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en +önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina +tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret. + +- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus? + +- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall +komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka +din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke. + +- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes +hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt +återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats +från sin bitterhet! + +- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka, +sade Rakel med rösten av en sierska. + +Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt +orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge +Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu +i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som +skilde den öde platsen från Piræiska gatan. + +Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som, +tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en +skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade +sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från +sitt huvud och strödde sand sitt hår. + +Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med +krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som +ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade +och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en +rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna +dagarne mer än en gång rönt samma känsla. + +Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken +och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav +henne. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Klemens och Eusebia. + + +Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia. +Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma +slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att +hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom +utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from +och kristlig husmoder. + +Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här +vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt, +Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av +sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket +opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och +framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt. + +Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog +åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme +vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan +tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till +morgondagen. + +Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon +fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och +utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande +betryck. + +Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll +på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det +ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga +i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra +klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om +ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att +bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av +Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje +och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst +alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess +föremål. + +Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia +minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu +i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men +vördnadsvärd man. + +Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes +fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och +han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och +icke av ont uppsåt gjort sig skyldig. + +Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för +hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna, +ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga +sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos +en så from, skön och välvillig kvinna. + +Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och +välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens. + +Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias +väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan +ochden sönderslagna asken! + +Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst +fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra +honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med +den lilla foten i golvet. + +Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att +taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen +husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste +straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till +varnagel. + +När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke +avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att +en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga +ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då +saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en +obetydlig toalettsak. + +Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och +föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet +att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl +ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av +kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende. + +Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon +riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga +rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke +emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop +Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast +ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse. + +Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en +gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen. +Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande +kejsarinna. + +Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i +medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall +biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så +skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för +Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och +kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck. + +Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja +människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda +minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det. + +Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av +vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina +slavinnor. + +Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt +leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och +började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet, +emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och +förbättra Eusebia. + +Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom. +Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom +var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet. +Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars +djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var +något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse. + +Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för +straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens +styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av +Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse +äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda +föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde +annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter +känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade +upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva +syndandet. + +När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som +han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma +känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans +förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas +lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu +slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen. + +Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans +hand och förde den till de tårdränkta ögonen. + +Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en +grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes +högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring. + +Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon +tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna +väckelse, vars medel han varit. + +Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon +ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av +sinnesrörelse nedsjönk där. + +- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse +måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som +övervinner ditt häftiga lynnes frestelser. + +- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia. + +Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm +och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta. + +Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen +därinom. + +Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod. +Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo +viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans +öra. + +När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt +våld att taga plats soffan vid hennes sida. + +Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och +orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och +tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om +förlåtelse. + +Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne +syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren. + +Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet. + +Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en +hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon +ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne +skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga +lynne och hårdhet mot slavinnorna. + +Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla +andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det +försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd, +som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda +till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära +något orätt och straffvärt. + +Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna +oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och +rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt +sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes +trogne vän. + +Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom +mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger, +som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände +dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke +lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes +led emot en god hamn. + +Han samtyckte blygsamt till hennes önskan. + +- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia. +Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu +kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv. +Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme +himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne +och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ. +Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit +i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens! + +Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och +utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens! + +Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar, +på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge +föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin +läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det +låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed +de yttrades. + +Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden. +Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en +andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade +den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen, +helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne +själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande +svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så +ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller +Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något +sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon +skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett +visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till +bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma +sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och +upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så +finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det +vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i +någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty +umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av +religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen. + +Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade +och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke +denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den +gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid +varandras sida! + +I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick +med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i +Klemens' stora, vemodiga ögon. + +Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han +själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han +önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika +hårt som förut till sitt hjärta. + +Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen, +icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla +sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte. +Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle +åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia +och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras +förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta, +ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och +förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så +vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia +överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport, +varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som +inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda +blickar. + +Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig, +öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting +tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara +nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han +i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring. + +Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de +folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det +nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det +heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan +gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville +han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för +tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det +sätt, varpå han tillbragt dessa timmar. + +Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och +huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om +upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig +synd och blotta tanken därpå en förbrytelse. + +Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut +att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i +beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och +umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande +omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin +fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som +under biktens insegel. + +När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade +presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse» +uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av +Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick +däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit +en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga +papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla +punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han +förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka +framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han +däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess +sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila. + +Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av +böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda +varit otålig över Klemens' dröjsmål. + +Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios +ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den +föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt +och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos +honom att deltaga däri. + +Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla +kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens +ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han +genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som +förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både +av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade +Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes +hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig! + +Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom +hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med +någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig +att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han +redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga +mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå +öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka +förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna, +ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han +icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia +krävde ju detta. + +Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade +honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda +till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga +hans befallningar. + +När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han +hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade +han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på +Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med +avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig +sysselsättning. + +Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att +aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon +gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en +genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika +gjorde den till en tillrättavisning. + +Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans +fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte +det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel +över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om +företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru +efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke +fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det +religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna +nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade +striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden +och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i +hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han +övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer +brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet +666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den +mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att +man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna +lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter. +Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men +biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig, +lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade +biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i +paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn, +som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala, +uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen +kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska +eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare +förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det +klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens +det som plikt. + +Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills +hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och +de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag. +Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde +det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser, +med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat +förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att +ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad +genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter, +måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom +mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga +sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den +förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser +tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för +sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka +skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana +förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för +att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det +efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han +försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till +varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa +ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner, +eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i +prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens +förstöring och yttersta domen. + +Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han +trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag +emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall +brytas och domen förkunnas över världen! + +Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för +draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar. +Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne. +Klemens drog kåpan över huvudet och gick. + +Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt +och utan alla äventyr Eusebias budoar. + +Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon, +när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen. + +Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över +hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann +inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog +honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för +deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem +varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som +företedde många rörande drag. + +Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl +prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas +medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda +barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt +hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott +som värnlös åt den onda världen. + +Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit +henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena +läran. + +Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När +Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn, +upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon +förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens' +lockar och smekte systerligt hans bleka kind. + +Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna +sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att +hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända +var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon +sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande +människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn. + +Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och +Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att +uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky +och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet +eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant +tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att +göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka +hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda +längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var +uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke +anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig +föreställt sig syskonkänslan så skön. + +Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans +hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt +vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte +den emellan sina. + +Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens +lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna. +Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en +förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de +heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade +det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande +skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande +till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något +sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att +biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka; +men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren +och oklanderlig. + +Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin +biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något +högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då +de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i +ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias +ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon +visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de +upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran +verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och +betraktade henne som en yngre syster. + +Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon +yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i +den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad +skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas +under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla +av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått +sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid +festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid +varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och +spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett +ord: han var fullständig hedning. + +Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till +prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter, +Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom +till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under +tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad +styrka, när han hörde detta. + +Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av +andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade +henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp +givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som +nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att +trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande +under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon +att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke +blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde +sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes +barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades +och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att +så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld, +vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans +egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än +den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara +de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig +anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton +av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och +likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om +språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt +fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den +varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad +in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de +gäster voro, som han emottog. + +Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens, +rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast +förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och +varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens +svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så +snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga +till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela +människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens +omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde +Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens +framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen +som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make +så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens +bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag +kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att +söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i +Gud? + +Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes +beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De +skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med +hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och +Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han +rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med +hans egen inbillning. + +- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla +människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett +människoöga skall skåda oss. + +- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en +öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes +första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och +ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen +välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi +skola gå till vila. + +- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor +och anlägga våra små trädgårdar. + +- Ja, och vi skola bo helt nära varandra. + +- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an, +Klemens. + +- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia +förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra +bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi +skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma. + +- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma +avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi +hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och +skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och +på samma ställe. + +- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det +ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ... + +- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja +att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja +den andre. + +Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri +stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med +gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett +svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus +och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid +sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras +läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda, +men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att +det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och +tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek. + +Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste +legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller +någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan +stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång +besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han +längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de +översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga +dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen. + +Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare +tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om +övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före +bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar, +förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara +systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en +lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke +lade tyglar. + +Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu +alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans +uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare +än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med +pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för +hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke +som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu +äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess +frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av +allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu +genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans +själ, varje bloddroppe i hans ådror. + +Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och +föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När +andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från +himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade +på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför, +ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga +sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma +återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne +mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett +annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens +ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett +nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan +tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning +--dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina +egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk +prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde +påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och +osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var +Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till +hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad +under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för +Klemens och vart till den heliga ungmön? + +Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro +Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans +blickar, kunde han icke framtrolla. + +Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke +större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats. +Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för +omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det +var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild. + + + + +ÅTTONDE KAPITLET. + +Krysanteus återfinner sin son. + + +Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia. + +Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel +fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med +praktfulla pelarrader i solens sken. + +Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen. +Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän, +som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men +kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i +den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för +Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade +skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog +av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne, +när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina +göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans +fordringar voro utan hov och mått. + +Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven +de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin +måltid. + +Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid +arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där +det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes +svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren, +och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden, +skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade +varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop. + +Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda +skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar. +Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått +underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade +världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den +ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem, +som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i +Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske +biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett +förestående val utan tvivel giva honom sina röster. + +Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas, +ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna +från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter +att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man, +och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk +kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel. +Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt +fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De +penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda +tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess +mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången. +Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när +han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina +händer. + +Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros +kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till +ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de +faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt +utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon +lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen +livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade +nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros +även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina +soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt +fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl +någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens +försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens +regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den +nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst. +Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas; +upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i +Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En +särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i +alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan. + +Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros +beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin +fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens' +händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna +tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra +förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så +få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde +användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle +omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart +sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom +någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt. + +Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i +anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans +levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den +svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de +avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål +med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som +ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa +att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och +kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den +hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas +som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman, +bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han +hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud, +som han ville avhugga. + +Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att +avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv +hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson. +Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas +som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som +då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde +och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom +upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände +Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga +glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än +något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna +upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och +intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga +böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros +skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens. + +Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som +bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son, +Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men +ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till +arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta? +Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga +vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans +fiender--att lämna det just i händerna på samma fiender för att +vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste +uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske +kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter, +som hitintills ensam ägt anspråk på arvet--som ägde sin faders hela +kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus +gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin +förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska +skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt +sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika +atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och +Krysanteus hade dess större skäl därtill, som han var hennes +stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes +lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den +gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För +honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus' +förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över +i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på +jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets +spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer. + +Sedan en så lycklig tronförändring timat--och hon måste enligt +Petros' åsikt tima--så vore utsikten till en för honom lycklig +lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till +sin arving eller icke--om blott han erkänt denne som sin son, så +skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna +hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller +senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo. + +Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag, +hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för +mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna +med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne +måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid +för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit +honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans +arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av +huvudstolen. + +Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke +fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd +varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var +det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han +själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon +särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den +tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande +upptäckt, att även hans dotters make vore kristian. + +Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans +dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen +emellan Karmides och Hermione var redan firad. + +Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket +Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans +dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra +deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång +knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides +funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att +återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning! + +Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja, +som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för +utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt. +Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant +äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas. + +I förra fallet--böjd till jorden, hopplös och lidande--skulle hon +icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett +sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet. +Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig. + +Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan. +Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett +träd med skalad bark och brutna grenar. + +I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma, +hastigt vissna och dö. + +I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus' +förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta. + +Petros hyste blott en enda farhåga--att Krysanteus skulle dö, innan +Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son. + +Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge +Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det +hedniska partiet. + +Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att +underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga +fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under +nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan +troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle, +i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och +barnatjuv. + +Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle +naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att +barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från +förtappelsen. + +Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en +annan och vida mindre ädel--om hon helt enkelt varit en beräkning på +Krysanteus' förmögenhet--hon likväl borde vara tillräcklig att +rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen, +utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel. + +Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den +dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död. + +Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i +tempelportiken. + +Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav +tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande +i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid +arbetet, när det behagade honom. + +Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en +tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som +nalkades stället. + +I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där +arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade +portiken för att se vad som var å färde. + +Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen +ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av +vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon +till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller +den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda +händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför +hans ansikte. + +Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin +ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet +och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot +kättarens huvud. + +- Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till +den unge prästen. + +Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen. + +- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån +... till Eufemios, och dölj dig hos honom. + +Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med +vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade +hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten, +skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd +bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var +Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens' +mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i +det han ropade: + +- Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen +är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska. + +Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons +tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av +sina lungor: + +- Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit! + +Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och +gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom +komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till +stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda +Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och +Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till +tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling. + +Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något +våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och +skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet. +Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom +hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig +avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne +gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan +icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av +brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade +den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt. +För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och, +om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen +endast ett gäckande sken. + +Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat. +Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var. + +Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig +underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter +det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att +besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian- +och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade +Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att +meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och +lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit +den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne +kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende +endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått +Petros till fosterfader. + +Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning. +i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och +meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros. + +Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans +dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för +att söka Klemens. + +De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske +biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma. + +De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda +eller endera av dem bland de kristianer, som användes till +byggnadsarbetet. + +Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat +uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och +frågade: + +- Är du saker till det, varför man anklagar dig? + +- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är +kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen. + +- Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du +borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en +självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst, +huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta +ögonblick stått för mina ögon som mördare. + +- Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det? +Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu +med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig. + +- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de +kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är +förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor +han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger. + +- Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I +tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra +arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på +Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som +misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den +heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han +visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars +skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död. +I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern +ligger i Herrens hand ... + +- Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens' +vilda ordsvall. + +- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon. + +- Ja. + +- Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av +mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet--han +var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är +icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå +en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver +för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken +skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För +övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina +vänner äro vittnen till hans uppförande. + +Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade: + +- Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en +överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det +skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför +domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa +min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och +min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att +kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall +fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans +ungdom, överlämnar honom i mina händer. + +- I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga +grundsatser? + +- Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje +ord, som lärjungen fäller ... + +- Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I +prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke +längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en +sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson +skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt +ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken +låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson. + +Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin +självbehärskning och sade lugnt: + +- Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens +och uppmanade honom följa sig. + +- Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte +en feberaktig spänning. + +- Till Krysanteus' hus. + +- Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har +jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel. + +- Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej +vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig, +och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser +för din barndoms vårdare. + +- Min fader, jag vill försöka vara lugn. + +Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och +styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som +förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta +uppträde. + +Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop +nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade +tilldragelsen. + +Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand: + +- Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag +menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är +jämförelsevis en obetydlighet ... + +- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ... + +- Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste +prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son! +Låt icke överväldiga dig! + +- Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad? +Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem? + +- Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett +ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en +fiende till din lycka ... + +- Det är omöjligt, fader. + +- Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i +stället för nederlag. + +När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på +sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av +samtalet. + +Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till +ett avskilt rum i husets övre våning. + +Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken +Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så +gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att +tvinga henne att övergå på Petros' sida. + +När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var +Petros den förste, som tog till ordet. + +- Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder +och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta +vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta, +att jag ej heller avkläder mig dem hos dig. + +- Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till +balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn, +som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens +klara ljus falla på ditt anlete. + +- Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager, +sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju +tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala. +Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du +hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag +känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig +allt vad jag vet. + +- Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som +biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett +hittebarn. Förhåller det sig så? + +- Ja. + +- Huru kom han i dina händer? + +- Genom den, som funnit och upptagit honom. + +- Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring +sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med +honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa +människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom. +Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson +alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och +det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder, +som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde. + +- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag +beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och +icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer. +Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett +honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig +uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den +tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de +ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig +övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder. + +- Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min +son ... + +- Detta är även min övertygelse. + +- Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser +familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter +åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning, +måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig +ingenting mindre än att han är min son. + +- Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke +längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra +dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra +däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det +fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss +aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen. + +- Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste +vårdare? + +- Han syntes vara omkring tre år gammal. + +- Vem var den man, av vilken du emottog honom? + +- En slav från Aten. + +- O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min +son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet +om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak +kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den +sannolikhet du givit mig. + +- Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den +ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens +åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under +biktens insegel, som icke får brytas. + +- Var vistades du då? + +- I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi. + +- Och mannen var en slav från Aten? + +- Ja. + +- Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett +hittebarn? + +- Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat +den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans +dy. + +- Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig? + +- Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de +förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig. + +- Nåväl? + +- Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan +bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som +ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne +och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas, +att din son ägde något sådant? + +- Var förvarar du detta täcke? + +- I mitt hem. + +- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista +tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första +aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades +över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma +moder, Elpenike. + +- Elpenike? Du säger att detta var hennes namn? + +- Ja. + +- Elpenike, Hermogenes' dotter? + +- Ja. + +- Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är +således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som +du så länge sörjt som förlorad. + +- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck. + +- Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste +jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det +uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med +dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan +att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat +Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt +vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro +av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att +den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han +oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle +anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt, +och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från +dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda +belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var +ett värnlöst barn, och denna skall du icke kunna vägra mig. + +- Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen +villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt +anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du, +min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna +levnadsomständigheter? + +- Varför icke? + +- Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född? + +- I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en +ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom +träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde +mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri +böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är: +biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min +levnadsteckning. + +Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn +och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o. +s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte +sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide, +för att se det märkvärdiga vaggtäcket. + +Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem. +Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde. + +När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog +den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det +skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när +Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla +barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i +duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag. + +- Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även +ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag +bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk +betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och +skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ... + +- Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en +alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min +släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne +yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga +dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han. +O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens, +fortfor Krysanteus,--ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan +du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son, +vilken jag länge sörjde som förlorad. + +Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig +ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna +gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt +bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och +tvivel uttryckta i sitt ansikte. + +Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg, +utbrast han: + +- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara +min fader? + +- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills +varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du +dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus, +över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må +således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje. + +- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är +ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är +fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det. +Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen! + +- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i +Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod +nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen +uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar. + +- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom +icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros, +är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder +jag har längtat och icke efter honom. + +--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första +överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra +sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han +är din son. + +- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till +denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och +mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig +till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag +förnekar dem. + +- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga +henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig. + +- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan. + +- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke? + +- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i +dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i +hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom +för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och +strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända +mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är +ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades +denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta +emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet +kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar? + +- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett +hittebarn. + +- Minnes du den.atenske slavens namn? + +- Nej. + +- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan +du kallade dig Petros? + +Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga. + +Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar: + +- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra +förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om +en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i +Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket, +och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens +skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första +gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig +själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något +skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att +du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias. + +- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan +givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i +Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar? + +- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt, +att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att +utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin +funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav, +liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig +böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra +honom på dårhuset. Lever denne din far ännu? + +- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är +ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje. + +- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och +barntjuv. + +- Du skall icke våga en sådan anklagelse. + +- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas. + +- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt, +isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag +väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel +över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den +omvårdnad jag ägnat din son. + +- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall +kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata +denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig +svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har +igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande. +Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna +slavar, och från fängelset inför domstolen. + +- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk +medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det +likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son, +och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du +aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag +redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är +envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet. +Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget +huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och +biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej +låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en +sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon +dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå +förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och +kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta +mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör +mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att +jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att +du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke +strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att +fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta +den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du +hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet +jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en +människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit +dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och +föra dig till en bättre fader himmelen. + +Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus: + +- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så +är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga +ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill +icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle +bevilja. + +- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne. +Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din +själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända, +att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda +svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en +undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt +förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet, +att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för +min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets +frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans +hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall +även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den +ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I +tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna +eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de +båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord, +förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på +deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags +tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke +utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden +för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor +livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt +det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak, +som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade +glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som +härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör +åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu! + + + + +NIONDE KAPITLET. + +Anden och Köttet. + + +Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade +honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om +sin tillgivenhet. + +Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo +båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och +vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som +stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida. + +Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus +tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade +Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han +besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser; +han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och +lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava +återfunnit honom. + +Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med +varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild. +Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga +och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade +förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans +fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden, +och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos +endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade +gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen. +Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om +kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar. + +Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat +i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och +varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig +åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg +och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom +till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens +fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya +hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet +måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa +omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom +otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset +till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst, +skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten +boksamling av kristna författare. + +I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en +vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och +hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge +föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i +honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och +visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare, +farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk +inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i +handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett +särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess +omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat +sig omkring honom och bildat en församling. + +Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke +pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma +denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig +kärlek och ovillkorlig lydnad. + +Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det +olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl +ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare +finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit +förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt +hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje +natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom, +biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade +Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro +honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den +farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med +undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade +honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av +faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom +och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han, +var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han +besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom +de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de +väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där: +det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och +portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens +lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den +som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också +drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig +sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och +andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier, +avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan +han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja, +svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till +självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den +sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan +han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och +denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett +föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle +riktat på sina fränder. + +De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om +sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde +den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus +hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och +undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros +förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens, +när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han +berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus +misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå, +då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick +till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans +beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja, +som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare; +den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt +de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya +ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för +alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens +föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas +hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett +för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något +himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess +odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i +hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske +vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille +Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och +återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått +sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke. +Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i +hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt, +det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga +faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen, +som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under +flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och +ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens +så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke +förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det +nödvändiga. + +Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när +Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån +att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom +gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste +välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet +mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem, +starkare tillknutet än någonsin. + +Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild +förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft. +Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och +infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och +emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns +hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och +för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne +äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med +punkteringskonsten. + +Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den +kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller +homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle +frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till +döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i +Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från +sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans +efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som +dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar. + +En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla +sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga +och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen +kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger +avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne +och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda +evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare +skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större +uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de +sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en +inbringande handel. + +Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som +kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig +vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att +fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med +betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en +dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet, +när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem +förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig +tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare +och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade +från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre +världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod +och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i +ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och +demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa +inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren +påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de +besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan +på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast +bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser +vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom +ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans +vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar +vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste +fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna +sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män +lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där +andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig +anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt +umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar +och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande, +hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till +henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man +minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets +och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva +bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det +dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende +härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och +stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga +ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans +enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till +världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han +nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett +verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot +människor och samhälle. + +Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit +vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att +avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t +Johannes' uppenbarelse. + +Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att +Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till +vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet +för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för +dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och +uppfyllda. + +Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem +och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i +läsning. + +Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel, +vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga +anakoreten. + +Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som +fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av +varje mening. + +Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla +arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande +dag börja avskrivningen. + +Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt +läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke +hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det +ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom +betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans +vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den +mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan +och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med +varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i +verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt +tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma +tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna +nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till +kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills +icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den +gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta +drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med +största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd, +att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting +för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna +område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra +eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar +prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i +vilken han den tiden var invaggad. + +Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke +med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills +skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen, +att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av +den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat +härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin +vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i +berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat +igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande +drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var +likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna +bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det +honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin +stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade +sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika +erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en +bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt +som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i +sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna +människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke +ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar +av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin +nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan +tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta +henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll, +vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska +avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon +består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen +beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i +treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett +väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika +åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket +viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud +beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man +medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda +detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan +sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra. + +Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är +det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin +förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och +gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en +egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen +således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens +inblandning i detta känsloliv? + +Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt +hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga +beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i +anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana +beståndsdelar--förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma +kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som +ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid +synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder? + +På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det +intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat +henne ifrån sig, innan han hunnit slutet. + +Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans +inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så +oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han +förtvivlade om att någonsin varda befriad. + +Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars +plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin +fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd. + +Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva +det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer, +som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom +förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika +Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete. + +Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel +otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att +ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av +prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han +ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de +små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma +förebråelser över hans uteblivande--men Petros hade befallt honom +avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att +detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås. + +Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde +frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade +mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än +någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest. +Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt +hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var +färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att +omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes +genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet. +Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade, +hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans +fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de +närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i +fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden +och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans +älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande +omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla, +varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet +knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland +dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste +vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan +bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna. +Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle +bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom +åtminstone några timmars ro. + +När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre, +som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han +hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de +måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt +förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än +vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån +hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt +ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad, +men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed +huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att +inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de +övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin +tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även +i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid, +som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av +djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast +i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av +vansinnets avgrund. + +Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte +honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken +och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var +Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog +kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan +varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende +och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att +påskynda färden. + +Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna +romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som +fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han +nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade +slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i +hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många, +och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den +märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av +ärkehedningens hus. + +Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik +en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna +orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett +grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade +förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet. +Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke +gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med +tankarne på religionen och sin själs frälsning. + +En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för +henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på +predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där +hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde +och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända +honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte. +Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna +till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med +denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in +i den minnesrika, glänsande handelsstaden. + +När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en +farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast +tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i +sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en +hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma +luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han +föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans +egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig +hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans +egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt +hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare. + +Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det +prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns +inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem +med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av +någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde +Korintos för hans syn. + +Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom +och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att +fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo +få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet, +varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var +han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke +plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma +sig honom och söka vinna hans förtroende. + +Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare +intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades +förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa +någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi +en gång sågo henne med sina väninnor--där springbrunnen sorlade, +fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig +klar och ren över dem. + +Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han +skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom +uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut +uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva +och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för +att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till +företaget. + +Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han +ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv +han pålade sig. + +Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att +undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen, +och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte +han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon +hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde +upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den +kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg, +att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade +honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra +motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han +kunde övervinna dem. + +Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver. +Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade +sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste +hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var +för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade +sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans +hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur. +Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna +Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros +förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva +hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för +Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte +ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta +allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man +borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad +den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och +uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara +vänner. + +Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och +förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade +henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i +religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för +alltid förlorad för sanningen och ljuset. + +Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda +ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra +själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter +gissla sig. + +Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid +överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina +böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till +ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens +armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det +visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa. +Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader, +när dennes påbud strede mot den kristna tron. + +Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter. +Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde +deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans +självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han +angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i +början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av +förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern +gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade +mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska +filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det +förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns. + +Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med +Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke. +Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för +hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade, +styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje +omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader. + +Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens +ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den +egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra +den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader +och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av +dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången. +Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma +kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se +honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets +helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen, +skulle intaga hans plats på pelaren. + +När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet, +utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge +präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att +betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han +ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad +att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya +levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen +blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar. +Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En +mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var +allt vad han tarvade. + +Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga +skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya +prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även +Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de +unga flickorna deltagande för den unge eremiten. + +Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon +pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit +sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter +solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren, +för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer +trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala +förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin +välsignelse. + +Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de +besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling, +Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort. + +Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han +trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess +fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka +Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne +om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets +vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika +skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars +emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i +ro. + + + + +TIONDE KAPITLET. + +Hos Myro. + + +Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit +från Jerusalem. + +Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som +under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem. + +Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var +död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När +Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans +fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes +hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring +skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas +om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av +förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som +bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter +utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det +ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det +stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han +märkte det. + +Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid +bortvisad från hans ögon. + +Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade +således gått i fullbordan. + +Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst +beryktade kvarter. + +Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta +torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa. +Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille +gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet. + +Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks +vackra och lyckliga dotter. Förtvivlan och modersglädje kämpa i hennes +tärda. infallna ansikte. De insjunkna ögonen lysa av en feberaktig +glans. + +Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren +ryckes upp, och en kvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton, +inträder gnolande på en visa. + +- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, bort nu med +alla bekymmer! Se här vad jag i afton har skördat! + +Hon kastade några silvermynt på bordet och fortfor: + +- Det här räcker för tre hela dagar åt dig och mig och din gosse. När +vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar. +Leve kärleken! + +- Tyst, viskade Rakel och pekade på det sovande barnet. + +Myro, som synbarligen var något rörd av druvans safter, nedstäm de +genast den högljudda tonen. + +- Ah, sover han? sade hon och lutade sig över den lille. Vad han är +vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser, +att han liknar Karmides, den förrädaren! Vad du bör vara lycklig, +Rakel, som äger en sådan skatt! Leve glömskan! Bort med alla minnen! +Den dag, som vi leva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper +honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ... +utan därför att jag tycker om honom och vill behålla honom. +Vidkommande det, så vill jag säga, att jag i dag har beställt en vagga +hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöver just en vagga ... +och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall +ge det en viss anstrykning av hygglighet och anständighet, en viss +fordran på aktning och erkännande. + +- Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att +tända kolen i ett fyrfat för att tillreda aftonmåltiden. Jag kan +aldrig vedergälla dina välgärningar. + +- Äh, det behövs icke heller. I dag äro vi rika som persiska +furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett bröd, som skall smaka +ypperligt, när jag rostat det. + +- När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade +omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor +Rakel med en djup suck. Och från den tiden har du varit för mig den +ömmaste syster. Mina fäders Gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig, +om du blir olycklig, möta ett lika barmhärtigt hjärta som ditt varit +emot mig. + +- Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina +förbannelser över karlarne. Den ene är så tämligen lik den andre. +Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner +dem båda, jag--jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att +göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den +sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att +jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än +någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den +avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade +furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem +tillika med sig själva åt förstkommande främling ... de håna mig, +emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är +stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde +varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ... +och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du +Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har, +klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till +det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava +utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ... + +Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen +av aftonmåltiden. + +»Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som älskar förgäves, + +vet, mig ur famnen slets hälften av livet: en vän! + +Trefalt lycklig den köl och trefalt säll är den havsvåg, + +fyrfalt salig den vind, vilken min älskade för! + +O, om jag vore delfin, på skuldran jag bure den hulde + +hän till den Rhodiska strand, glädjens och skönhetens ö.» + +Måltiden var snart färdig--några skivor rostat bröd, några frukter +och mitt på bordet ett lerkrus med rusgivande vin. + +- Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåvor, sade Myro. +Ett offer åt Dionysos och därefter en skål för våra trolösa älskare! +Måtte de evigt plågas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros, +när han nedträder i skuggornas värld, skall bestå den dom, som väntar +honom där. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de tre +stränga domarne. Vad skall han säga till sitt försvar, när jag yppar, +att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att +genmäla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte +Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade +blivit ful, att de eder han svor endast gällde den vackra Myro och +icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar +det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anpråk grundade sig endast på +min skönhet och förföllo med den. Men säg mig allvarligt, Rakel, är +jag verkligen så gruvligt ful, som man säger?... Hm, jag pratar hit +och dit, fortfor Myro, och du hör icke vad jag säger. Men skall du +icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna, +du som har två att föda. + +- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag är icke hungrig. + +- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla +en tår. Och däri gör du rätt. Det tjänar till intet att gråta. Tiden +är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han +helar gamla sår, slår han nya för att hava något att syssla med. Den +bästa balsam han äger är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och +glömska. Kom då och töm åtminstone en bägare. Det skall göra dig gott, +Rakel. + +- Nej, jag är icke törstig. Om en stund måhända ... + +- Man behöver icke vara törstig för att älska vinet. Se här, sade +Myro, i det hon lämnade bordet och räckte åt Rakel den fyllda bägaren. +Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig gott. + +Rakel drack något för att göra sin välmenta vän till viljes. Så mycket +flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lämnade samvetsgrant halva +måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon dess +oftare, som hon var ensam därom. Det hade på senare tider blivit +hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig +rusig. + +- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har även i dag sett +den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata +ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är av ditt folk. +I, Judar, han er egen prägel, och alla ären I, tycker jag, mycket lika +varandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske +att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt +hus eller åtminstone skicka dig någon hjälp. Om du icke så strängt +förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt: +du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne. + +- Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du +än en gång skulle möta honom. + +- Din far är en hjärtlös snålvarg, sade Myro, på vilken det omåttligt +förtärda vinet utövade en allt synbarare verkan. Att uppföra sig så +emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut ögonen på gamle Baruk. +Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig +lycklig, för att du skänkt honom en så hjärtans vacker dotterson! I +stället kör han dig på porten och lämnar dig att dö på gatan. Är det +icke förskräckligt? Är det, icke hjärtlöst? O, hjärtat kan smälta +bröstet, när man endast tänker därpå. + +Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam, +torkade sina ögon, som tårats. + +- Säg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst; +skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min +faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly för att +dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla +blodtårar över min brottslighet. Må Gud miskunda sig över mig! Min +börda är större, än att jag kan bära henne. + +- Bah, sade Myro, är du brottslig därför att du älskat och svikits? + +- Därför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag, +sade Rakel. Vår Gud är en mäktig hämnare, som straffar fäders och +mödrars missgärningar inpå barnen. Jag har genom min olydnad och mitt +lättsinne dödat min mor. Det är rysligt, Myro. Jag ser för mina ögon +den stund, då jag icke längre kunde dölja min belägenhet för henne. +Hon vart dödsblek och mållös av förskräckelse. Jag fick icke nalkas +hennes bädd, då hon låg sjuk. Hon dog omgiven av tjänarinnorna. Men +jag ser henne ständigt för mina ögon, om dagen och om natten. Jag +säger dig, Myro, att hon i natt har stått vid min säng, stum och blek +och hotande. Hon pekade på den lille för att påminna mig, att min +missgärning skall straffas på honom ... + +- Hu, det var förskräckligt, sade Myro. Men det är väl endast en +inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt +grannskap om natten, när din moder återkommer. Vi skola låta lampan +brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din +mor får ro i sin grav! Det måste då vara någonting gruvligt du har +gjort, efter ditt folks föreställning, fast jag för min del tycker, +att du endast älskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi +olja, Rakel? Tänk, om vi icke ha olja till lampan! + +- Jag vet icke. + +- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nästan nykter av sin +hastigt påkomna fruktan, steg upp från soffan, varpå hon nedkastat +sig. Hon började leta på en hylla, belamrad med krukor och flaskor, +hela och sönderslagna, men måtte icke funnit vad hon sökte, ty hon +slog ihop händerna och utbrast: + +- Barmhärtige gudar! Vad skall jag göra? Icke en oljedroppe kvar. + +- Myro, hon söker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud, +Gud, var finner jag frid och förlåtelse? Bland människor icke. Mitt +folk har förskjutit mig. Jag är utplånad ur Israel. Var barmhärtig, +Herre! Jag flyr från människorna till dig. Jag lägger mig och mitt +barn för dina fötter! Förskjut oss icke! Tag åtminstone den oskyldige +till nåd! + +- Oljan i lampan räcker ännu en timme, sade Myro till sig själv, +sedan hon undersökt lampan, varefter hon ånyo vände sig till vinkruset +för att ur detta hämta kraft att övervinna sin spökrädsla. Men, kära +Rakel, klaga icke så där! Det låter så hemskt, och jag känner vid +dessa ord någonting inom mig själv, liksom om jag också vore +brottslig. Prisade vare gudarne, det är jag likväl icke. Jag är +uppfostrad till hetär och har levat glatt och muntert, men aldrig +brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig förorsakat mina föräldrar +någon sorg, ty de känna icke mig och jag icke dem. Nog bör jag kunna +sova utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från +mina ögon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den här. + +- Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer. + +- Bara du icke klagar, så är det bra. Låt oss tala om någonting +trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig på sin soffa och bredde +kitonen över sig som täcke, lampan brinner ännu en timme, och sedan +skall jag försöka att sova ... Jo, jag vill säga dig, Rakel, att med +dig skall det snart vara bra igen. Ju häftigare sorg, dess kortare. Du +är ung, du, och har framtiden för dig. Jag tänker som oftast på din +framtid, jag, allt medan du klagar och sörjer över det närvarande. +Vänta blott, rosorna skola återkomma på dina kinder och elden i dina +ögon. Du skall åter varda vacker och väcka männens beundran. Det beror +av dig själv att göra din lycka. Tänk dig blott, att bo i präktiga +rum, att hava juveler och de skönaste kläder, att äga slavar och +slavinnor, vara eftersökt och avundad, att ila från nöje till nöje och +se de förnäma ynglingarne vid sina fötter! Du kan bliva den andra +Myro, den nya drottningen, som härskar med Lais' och Frynes spira. Det +kan du, endast du själv vill. Och med en sådan framtid för dina ögon, +huru kan du då vara dyster och förtvivlad? Lita på mig! Jag skall +förhjälpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina +medtävlarinnor. Jag känner alla de hemligheter, med vilka skönheten +förhöjes, och alla de konster, som göra henne oemotståndlig. Det är +något, som jag fått studera alltifrån barndomen, och som jag grundligt +innehade, när jag var fjorton år gammal. Och sedan dess må du tro, att +jag försökt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir +drottningen, och jag förbehåller mig att få vara drottningens +rådgivarinna. Det första vi skola göra, blir att flytta från detta +usla kyffe till någon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att +skaffa dig vackra kläder, att hyra en palankin och leja några tjänare. +Allt det vill jag åtaga mig. Jag behöver endast gå till en köpman, som +gör affärer av det slaget, visa dig för honom och upphöja dina +egenskaper ... det skall dun tro, att jag även förstår mig på sådant +... jag har hjälpt mer än en flicka fram i världen ... och han skall +förskjuta oss allt vad vi till en början ha nödigt. Jag gläder mig i +tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Leve +vinet och kärleken! + +Myro förde kruset till sin mun och putsade därefter lampan, som hon +ställt bredvid sin huvudgärd. + +Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt, och +var gång hade dennas ord ingivit henne förskräckelse och ökat den +känsla av förnedring, varunder hon dignade. + +Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga +intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men +hennes tankar voro på annat håll. + +Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan +de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt +sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar +mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de +ofattliga ljuden av ett främmande språk och frågade: + +- Vad är det du säger? Du talar för dig själv. Slå bort dina sorgliga +tankar, Rakel! De taga livet av dig, och då är det ute med alla våra +förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som +förorsakat din olycka. Och nu glömmer han dig och går att fira sitt +bröllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides? + +Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick +på Myro och frågade med matt röst: + +--Vad var det du sade om Karmides? + +- Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hava +ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. Må gudarne straffa den +trolöse uslingen! Han tyckes icke hava något samvete. Han såg så glad +och lycklig ut, där han gick vid sidan av Hermione. + +- Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan av Hermione? + +- Ja. + +- När skall deras bröllop firas? + +- Om några dagar. Hela staden talar därom. + +- Ser du dem ofta i varandras sällskap? + +- Nästan dagligen, sade Myro, när de vandra till eller ifrån den +vackra lantgården, som Krysanteus äger ovanför hamnen. + +- O, vad de måtte vara lyckliga! suckade Rakel. + +- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall räcka länge, inföll +Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta +känt stark lust att gå till Hermione och säga henne vem Karmides är, +ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom, +ty om han finge se, huru ful jag nu är ... o, det är förskräckligt att +hava förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides; +jag döljer mig, när jag på avstånd ser honom på gatan. Om han anade +vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville dö! De +avundsamma gudarne, som berövat mig det bästa jag ägde, det enda varpå +jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Av dem har jag intet +mer att hoppas eller frukta ... blott de avvända spökelser och sådant +från min bädd, ty sömnen är nu min bästa vän, och jag har alltid varit +rädd för spöken. Men varför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag +börjar nu bli sömnig. + +Sömnigheten hindrade icke Myro att än en stund fortsätta samtalet +eller rättare monologen. + +- Du är envis, Rakel. Annars skulle du länge sedan följt mitt råd, då +jag sade dig, att du skulle taga din gosse på armen och gå till +Hermione och säga henne, att han är Karmides' son. Hon skulle då +frågat dig om dina levnadsöden, och du hade omtalat allt vad du lidit. +Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad, +att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand. +Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och +däri gör du orätt. + +- De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina +ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt +råd. Men blygseln håller mig tillbaka. Jag kan det icke. + +- Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke +hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen +giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre. + +- Jag vet det, sade Rakel till sig själv. + +Myros av vinet livade tunga började äntligen förlamas. Sedan hon +pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes +andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn. + +Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen +vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid +sitt bröst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta slöjan, +som Baruk en gång skänkt sin dotter för att därmed lysa i synagogan, +gick mot dörren, stannade där, kastade än en blick omkring den usla +kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro: + +- Farväl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig för din välvilja +och ömhet. Måtte Gud för ditt hjärtas skull visa dig barmhärtighet! + +Med dessa ord lämnade Rakel kammaren och steg utför den trånga trappan +ned till en gata, som förde till hamnen. + +Det vidsträckta, av tempel, portiker och förrådshus omgivna hamntorget +låg tyst och folktomt under det stjärngnistrande himlavalvet. Man +hörde endast böljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen. + +Rakel lyssnade till dessa suckande och likväl friska toner. De +förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från +havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till +ro. + +Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde +hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de +breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned, +och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och +upplivande. + +Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta. +Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Därefter löste +hon slöjan, vari han var lindad, och knöt den kring sig själv och +honom för att de icke skulle skiljas i den vida grav, där hon sökte ro +för samvetskvalen, svartsjukan och förnedringen. + +Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm, +gick hon med slutna ögon mot randen av trappan. + +I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast +liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet. +Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något +rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan +överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet, +som han ägde på fjärran kust. + + + + +ELFTE KAPITLET. + +Likhuset. + + +Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare. + +Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon +olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen. + +Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten +metallspegel, en kam och två sminkburkar. + +Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var +så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den +sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska +hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och +Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var +uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista +fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes +innehåll--och Myro var mästarinna i toalettens konster--men hon +måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore +alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta +den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och +när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var +den bästa hon ägde, fällde hon tårar. + +Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och +det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka +för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän. + +- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren, +så lång dagen är! + +Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels +uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som +denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum +för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i +trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde +icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt +störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne, +snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han +visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat +sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville +skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon +upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade +hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då +han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes +ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe. + +Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände +till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra. + +Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin +olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad +varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa +henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös +och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som +Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till +sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon +ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av +det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet. + +Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta +någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet, +att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat +sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra +sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel +fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till +Krysanteus' lantgård utanför Piræus. + +Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården. +Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon +underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och +under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker +och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes +fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med +ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro +vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren +ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött. +Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att +återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs +havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den +solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av +förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta +årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den +ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras +sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den +glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets +lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra +känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga, +glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel? +Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det +finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste +ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara +förskräcklig, är den ende hugsvalaren. + +Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de +sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades +henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört +mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros. + +Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några +av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa +kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och +bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat +Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och +undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande +blick. + +Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett +henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren +av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke +mindre då än nu. + +Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han +hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte +upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med +henne ett samtal. + +Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor +och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade +hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro +såväl sin egen levnadshistoria som Rakels. + +När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros +för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem +och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men +dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig +hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars +namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros. + +Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren +var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes +frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige +snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon +ännu visste, var Rakel och hennes barn vore. + +Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus' +lantgård. + +- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade +snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det +likväl förut ... jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva +färdig, ty hon behövs icke mer. + +- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem? + +- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en +folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man +hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det +försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar +till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola +igenkännas av fränder eller vänner ... + +- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro +ångestfullt. + +- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två +andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid +ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot +henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon +hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så +hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla +sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att +irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin +bestämmelse och får lugn i underjorden. + +Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de +drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik +blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra +Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När +det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till +det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande +den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst. +Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda +omkring den sorgliga gruppen. + +Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas +bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig +smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin +klagan. + +- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden? +Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda? + +Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande. + +- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med +fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det. + +- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och +föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn. +Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden? +Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen. +Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som +förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus, +medan hon bar detta barn sitt sköte. + +Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men +upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de +närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av +medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes +olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern, +mot vilken deras vrede uttalade sig. + +- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka +honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så +skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och +det skall vara hans eviga straff. + +Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva +luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå +han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död. + +Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men +göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man +sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i +kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes +nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till +det på toppen av denna kulle belägna huset. + +Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge, +tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag +visade sig och sporde vad hon ville. + +- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in. + +Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände +vem hon var och såg hennes upprörda utseende. + +- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är +ditt ärende? Jag skall frambära det. + +- Nej, det vill jag själv göra. + +- Hon skall själv göra det ... Vi vilja själva göra det, upprepades +av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som +hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga +och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna, +och tjänarens röst hördes åter, sägande: + +- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen +väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på +gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det. + +- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga +manteln på, så skall han följa mig, sade Myro. + +- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans ... + +- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta, +förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed +honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning. +Säg honom det! + +Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig. + +Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där +utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med +portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig +man av dystert utseende. + +- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han +stigit ut på gatan. + +- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren +och icke med dig. + +- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi +Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig. + +- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man. + +- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne? + +- Du skall få se, sade Myro. + +- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det +med egna ögon ... + +- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan. + +- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I +talen, och vart viljen I föra mig? + +- Du skall snart få veta det. + +Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de +skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om +hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men +han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka. + +När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes +till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och +drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel; +nu gissade han vad som hänt. + +Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade: +kom, kom! + +Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför +de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom +från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes. + +Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en +lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden. +Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och +musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en +syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen +inbillning. + +Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning, +där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av +hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om +hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan, +tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa, +korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade +sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter. +Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen försvann +hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som +alstrar så många underbara bilder. + +Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han +haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att +med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de +gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo +småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var +det lyckliga, drömmande svärmeriets. + +Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande +på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla +beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade +Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides, +sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus' +förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den +ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans +lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga +bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över +broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga +själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han +icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde +penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder +och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan +dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr. + + +Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad. +Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka +och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande +minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione +kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga +kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan +Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade +sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han +kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt. +Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en +omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke +dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i +hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett +band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa, +men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket +hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse. + +Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet. +Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den +för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden +skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och +tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer. + +Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av +ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde +honom. + +En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens +lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus. + +Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans +ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes +glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt, +som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse. + +Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på +likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars +öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde. + +Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte, +som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av +hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta +bänkar skulle måhända kunna svara på frågan. + +Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga +stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning, +som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt +förde honom dit. + +Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans +ögon, det var liken av Rakel och hennes barn. + +Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom +denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne +krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg +tryckt till hennes bröst? + +- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste +åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans +dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig. + +I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat +henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och +avlägsna sig från dörren, när de inträdde. + +Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en +ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ. + +- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må +tala med honom om den dödas och hennes barns begravning? + +Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till +honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld, +som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen +skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides. + +- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig +åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna +eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din +son, din egen son, Karmides! + +Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna, +nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick, +då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges +tysta förbannelser. + +Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste +sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät. + +Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med +likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack +han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros +tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han +ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro, +som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en +förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i +hans ögon. + +- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden +hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista +dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels +trolovade. Behöver jag säga dig mer? + +Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille +svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon +bodde. + +Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan +bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig +även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat +till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt +emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så +mycken bitterhet över hans huvud. + +De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och +Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden. + +Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens, +det förnam Myro av en sympatisk ingivelse. + +När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något +svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten +--att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa +dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där +det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att +bryta mot sitt folks heliga lag. + +Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans +önskan. + +Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och +avlägsnade sig. + +Myro återvände till sin ensamma boning. + +Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin +lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son +gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen. +Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda +offer, som ägnades de båda dödas skuggor. + +Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte +att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det +hus, där hon skulle finna honom. + +Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer, +men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla. +Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att +höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och +förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap, +satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra +åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden +och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan +okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes +medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en +sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga. + +Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess +plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och +utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt +till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till +nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina +lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i +vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt +lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste +dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det +förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan +under nöjets larv. + +Myro tänkte på sig själv vid dessa ord. + +Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta +synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över +den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade +henne frälsning genom kärleken och tron. + +Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt +att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan +och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens +fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon. + +Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och +glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros. + +Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos' +prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en +ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga +bekantskap med det glada budskapet. + +Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg +över sin dotter. + +Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade +testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av +sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det +övriga till sina fattiga trosfränder i Aten. + +Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om +arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till +Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först +sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav. +Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som +ville känna dem, vilka slumrade därunder. + + + + +TOLFTE KAPITLET. + +Bröllopet. + + +Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan +började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen +mellan de båda älskande skulle fullkomnas. + +Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig +lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var +dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes +sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han +nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde +honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans +väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om +furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud. + +Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte +henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna +flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne +såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla +antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få +undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig +tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde +censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar. +Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid +dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de +summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem, +emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp. +Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg +sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras +medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte +sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat +och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna +funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med +förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans +armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej +blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade. +Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han +åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket +förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman +han var. + +Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens +ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat, +och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror, +som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för +att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka +någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes +jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det +inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att +rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros, +uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor +utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid +pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De +homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens». +Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med +sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han +oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med +världens verkligheter. + +Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya +tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen, +nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående +stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den +resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken +lyste nejden. + +Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som +hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne +skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin +herre. + +De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på +sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen +mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån +detta kunde komma. + +Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han +ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta. + +Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken +hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd. + +Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han +nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig, +var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans +välvilliga ord. + +I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta +begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet +synliga ljusskenet. + +Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta. + +Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten, +upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke +ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt +hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin +förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet. + +Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit +sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet +fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade +med hög och vredgad röst. + +- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner +dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag +fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta +dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma +på skam. + +- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord. +Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag +beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty +änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt +umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den +helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader, +och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av +ditt föredöme. + +- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som +öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån, +och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta +ställe. Vad har du här att sköta? + +- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre. + +- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade +fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt +hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava +glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger, +ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig, +Filippos! + +- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett +bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan. + +- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du +hört, att man kallar dig den helige? + +- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att +bära detta namn. + +- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att +aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu +icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina +klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola +klämma en strupe. Akta din egen! + +- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du, +att du har strypt? + +- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem +aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids +psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi +behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok. +Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna +honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex +dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och +kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens +salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag +gjorde det. + +Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men +jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk, +förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig +för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma! + +Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar, +och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals. + +Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men +förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke +sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor. + +- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag +stryper dig! + +Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet +avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att +kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han +förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta +uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga +skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända +honom. + +Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans +händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa +ögonblick föllo båda under brottningen till marken. + +Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och +grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att +strypa honom. Klemens förlorade medvetandet. + +Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa +ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades +han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt +rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina +genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans +intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor. + +Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig +brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en +vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos +av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta +striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans +från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern +var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans +ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats +att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige +fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud. + +Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter. + +Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus +med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han +ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till +grottan. + +Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i +hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt +skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och +vidunderliga former. + +Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet +utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe, +övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde +honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga +uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan +kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin +räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade +sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans +medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av +ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade +tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand. + +- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta +icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån! + +Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra +sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till +huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders +frågor vittnade om själsförvirring. + +Och tyvärr var denna icke av övergående slag. + +Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge +vacklande förstånd. Klemens var svagsint. + +Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han +så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om +morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt +ansikte bredvid stadsmuren. Han var död. + +Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i +grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna +kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen +brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade +järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att +uppväcka sin fader från de döda. + +Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast +genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som +mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin +pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet +krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat +pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam +kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan +bar tydliga spår. + +Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus +skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp. +Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat +deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans +handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som +dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska +prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det +blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes +kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda +hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid +Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket +Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen +uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax +därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans +händer. + +Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus +skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren +lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande +krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna +angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod +utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt, +och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet, +inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som +upproriska emot den kejserliga makten. + +Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken +Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop. + + * * * * * + +Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och +heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av +fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro +äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga +Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på +vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom +vederbörligt, dagen före bröllopet. + +På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan +och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från +Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till +Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och +blommor av brudparets unga vänner. + +Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar +förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller +brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en +vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna +flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och +Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till +större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller +tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer, +som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades +deltaga i högtidligheten. + +Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt +hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars +skulle röjt oro, lidande och dystra aningar. + +Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i +livliga, sprittande melodier. + +Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men +likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag. + +Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var +övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo +djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att +lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig +för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på +brudtärnorna. + +Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av +något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud. + +Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det +hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära. + +Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne +måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna +igenkände den helige siaren Johannes' ord: + +- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake +skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer +hörd vara i dig. Ve, ve över dig! + +Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av +bröllopsgästerna hade hört dem. + +När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och +några hans vänner. + +Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin +brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel. + +Därefter tog den egentliga festen sin början. + +Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas +förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket +man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan +gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende, +som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under +måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade +sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget. +Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt +den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna +uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det +dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka +icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan. + +Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med +henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna +avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, +som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära. + +Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som +plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl +av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans +allvarsammare broder Hymens. + +Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda +sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga +eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är +aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders +famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som +intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så +sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det +livliga omkvädet: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än +aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar. +Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge +önskat räckes givmilt av henne ... + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur +vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna +för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den +älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var +all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de +lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är +ett annat? + +- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna +att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig +frukta ... + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Flickorna fortforo:--Älskad av alla är blomman, som växer i den väl +omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller +den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar +henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon +och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman. + +Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes, +på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig +den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon +sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för +sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med +oss: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta: + +- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato, +ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er +trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men +glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna +... + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + +Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror +och cittror. + + * + +Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även +presbytern Eufemios och rabbinen Jonas. + +Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och +bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle +överlämnas till Krysanteus. + +Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus +och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras +förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn, +emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt +igenom döpelsens undfångna nåd. + +Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande +dagen. + +Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas. +Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd +till yttermera visso var förgiftad. + +Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina +landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan. +Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes +lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste +tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin. + +Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen +utanför Karmides' hus. + +Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port. +Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi +Jonas. + +Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta +varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den +nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland +de rike, skulle begåva sin unga hustru. + +Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom +Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann +beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till +utförande av sin avsikt. + +Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster +en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren +till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en +lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han +under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta +sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen +var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande +balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var +tillgänglig. + +Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till +denna gränsande rummen. + +Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så +voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten. + +Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar +prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen +av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna, +lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin +plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och +räknade dem, som avlägsnade sig. + +När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade +gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den +omtalade trappan. + +Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid +facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de +sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes +till brudbädden. + +Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för +att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta +dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång. + +Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels +och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans +läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var +i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval +Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en +gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen. + +Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De +gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna +från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen, +utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga +omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom. +Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala +om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man +iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som +förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana +tillfällen: »gudarne avvände olyckor!» + +Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han +längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra +sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan +de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga +källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed +att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot, +bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna. + +Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod +öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade +balkongen. + +Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt +buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller +husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen. + +Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava +kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne +utvändigt. + +Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket, +men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick +varit riktad åt detta håll. + +Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna +såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet +och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod. + +Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade, +rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus. + +Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk +andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med +tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon, +flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides. + +Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans +omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig. + +- Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här? + +Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden. + +- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen +med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera? + +- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här? +Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme? + +- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes +av flera. + +- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina +ögon ett ont uppsåt. + +- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och +elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack, +det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige +hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett +dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin +egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så +många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets +Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som +du förorsakat oss--mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om +jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka +dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är +ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i +ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och +icke Hermione. + +Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin +avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och +slå honom till golvet. + +Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk. + +- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under +plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs +utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat +skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall +ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och +stå bredvid och åse dina kval! + +Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende +talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han +sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln +gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra +dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I +styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle +Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur +hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans +inbillningskraft och höll honom på avstånd. + +I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när +de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den +blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen. + +Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana +Karmides att lyssna. + +Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle +tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt +fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för +att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett +anfallsvapen, innan det andra hunnit göras. + +Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät +icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som +här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen +stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst. + +Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta. + +Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts +med hans blod. + +Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa +ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo +en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt +anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta +dörren, som ledde till balkongen. + +Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till +kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta +henne. + +Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk +sanslös i sina framilande väninnors armar. + +Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till +stället. + +Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan +serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför +bröllopshuset. + +Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom +i bröllopsvisor: + +Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos! + + + + +TRETTONDE KAPITLET. + +Dagen därefter. + + +Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att +sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun. + +Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava +stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt +förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl +knappast någon, till vars öra det icke nått. + +Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på +Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför +mycket att frukta av dess sanningsenlighet. + +Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna +ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare +i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han +förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades +av denne okände kämpes hand. + +Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade +till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig +kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen. + +Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides' +och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och +varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom +tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade +från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från +krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare +från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske +biskopen i Aten. + +Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför +fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i +närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus. + +Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye +kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något +tvivel. + +De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att +befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt. +Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att +återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans +frihet. + +Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna +för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon +pelarhelgonets död förorsakat. + +Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse, +som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya +kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus +hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla +vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge +varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt +österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare +förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få +försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna +fred för att vara lika nödvändig som vis. + +Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i +Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls +under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans +bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många +mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande +från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att +hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av +stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med +vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av +Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han +stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade +valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet. + +Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han +delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter, +sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han +emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll +en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av +atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från +Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och +redogjorde för hans sista stunder. + +Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig +drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och +elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade +Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett +kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern. +Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han +vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden. + +I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som +ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt +stämmande färger som han målat dem i sin historia. + +När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari +blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen. +Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var +dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han +emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om +Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till +filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen +återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig +gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant +lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de +band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en +tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av +gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en +levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag +hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke +tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en +sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men +unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande +och ärofullt sätt förflyttas från jorden.» + +Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av +sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin +bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit +sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat +i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes +ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att +de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste, +som snart skulle förenas med himmelen. + +Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och +Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till +inemot midnatten, då han uppgav sin ande. + +Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död. + +Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade +uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska +menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från +jorden--Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma +tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus' +död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och +detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen +till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av +sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har +övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under +de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav +den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin +otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död, +inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga +sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till +sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att +vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett, +huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor. + +Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala, +varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna. +En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade +kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem, +och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit +judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök. + +Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius +och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma. + +Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var +endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras +sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke +visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen +om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat +judarne fortsätta arbetet. + +Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom +Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av +den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade +dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne +präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av +sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den +dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik +folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det +jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och +övriga ceremonier. + +Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och +kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor +skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska +död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades +dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var +upphovsmannen till mordet på sin svärson--att sedan det på själva +bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han, +för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en +lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta +ögonblicket, då mordet kunde förövas. + +Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade +hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det +prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus +skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman. + +Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en +hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han +deltog med vild iver i deras skri. + +Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja +tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av +Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv +bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet. + +Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra +sitt samtycke. + +Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta +häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly. +I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som +insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros, +vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet, +infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att +tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina +vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus' +omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade +Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet +av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade +sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg +icke längre förmådde värna dem. + +Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna. +Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros +och trogna tjänare, Aten. + + + + +FJORTONDE KAPITLET. + +I Sunion. + +Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus' +dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska +nybyggarne. + +Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade +att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje +emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan +sina berg. + +Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem +hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i +grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina +fiskarbåtar. + +I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt +undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar +obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar +kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina +fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den +misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig +och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den +fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila. + +Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade +dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om +oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även +hunnit novatianernas öra. + +Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser, +som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon +pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans +vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke +heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära +Aten. + +De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions +bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade +sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat +vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål +hade förirrat sig till den avskilda landsdelen. + +Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen +underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i +Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta +tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser, +som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel +i rörelse. + +Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att +Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade +uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den +österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare. + +Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens +till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att +denne senare var herre över österlandet och Grekland. + +En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet, +flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland +dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort. +Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig +med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i +omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig +homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande +kristna församlingar. + +Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras +innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om +trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i +fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det +väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att +allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och +gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den +kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för +olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar. + +Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen +för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars +milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för +deras själar. + +Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn, +skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma +att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att +världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas +fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga +verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i +lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för +honom hade öppnat en tillflyktsort. + +Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva +på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin +faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens +sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne +förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke +kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan +att leva i Gud hade skapat inom dem. + +Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror, +som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan, +omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att +i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna +gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke +annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det. + +Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där +Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade +om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot +middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård, +vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av +växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro +smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget, +förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som +påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen +ditflyttats från Aten. + +Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid +mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en +grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan +lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar +beta. + +Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos +Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde +deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött +Teodoros. + +Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans, +kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk +och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos +filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på +det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i +graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta +genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon +kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin +födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur +hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en +hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den +älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och +faror--hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan +att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som +styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma +gåtor, för att vinna e lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället +för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen. + +I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i +jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid +dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess +djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus' +väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet, +fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för +henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat +återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne +var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium +att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos +vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro +verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna +blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta +krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och +därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till +detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke +med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga +tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje +barn av en kvinna bör och kan tillägna sig. + +Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället +kan överhopa oss--han har icke en egen tröskel och icke något, +varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen +--hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar +missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet +förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk +eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber +förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i +Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans +liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud +och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares +benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en +kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje +frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld, +följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi +oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans +mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja +honom. + +Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska, +utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade +kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt +och fullkomligad. + +Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen +av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under +de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte. +Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det +samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en +leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade +genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen, +riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan +mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda +ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han +trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt, +att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var +kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna +ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar +i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller +lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer +och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål. + +- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd. + +Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna +gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl +kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa +uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och +sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig +med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i +hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner +förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen +ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat +ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för +Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som +bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den +försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar. +Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen, +utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att +slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran. + +Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den +smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka +Krysanteus. + +Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt +tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde +Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek +tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade--och, +när de blivit avslöjade--endast bleka bilder av samma eviga +sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela +människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i +verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka +honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon +förmådde. + +Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en +tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione +och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en +kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den +man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann +för gott att framträda. + +Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar +en väldig stav i sin hand. + +Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en +obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt +berörd av detta möte. + +- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg +upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet +från Hermione. + +Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han +svarade: + +- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och +själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint +av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min +broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta; +de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag +funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och +genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag +nu träffade dig här. + +- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och +tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt +ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom, +sedan du förfriskat dig under mitt tak. + +Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans +boning. + +Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den +kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i +välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros' +och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt +ärende. + +Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att +till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros. +Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes +värden. + +Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten, +emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare +skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det +sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de +novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att +uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i +deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros +styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och +evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en +väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son +Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten. +Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet, +och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt +avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser. + +Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion. +Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens +säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även +missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt +tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka +vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst +icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga +däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt +slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas, +och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med +den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade. + +Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till +Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten. + +- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad +beslutar du? + +- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där +ingenting att göra. + +- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut, +suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika +djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd +skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i +hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke +skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något +stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig, +rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du +följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är +jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i +atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk +eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är +förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig--där +de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och +skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag +säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare +för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa +använda dina gåvor och förspilla din lycka. + +- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i +Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter. +Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min +broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig +till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra +nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du +ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon +övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist +för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda +slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar, +såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma +varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter +emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den +första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri +varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus. + +- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade +Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med +tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon +välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas +förkovran? + +- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för +slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar +kyrkan. + +- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot +himmelen. + +- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters +uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och +förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till +vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både +envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar. + +- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga +villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare? + +- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag +skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad. + +- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin +fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i +världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora +sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt +stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände +ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar +tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får? + +- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är +Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden +för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon +icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon, +om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra +satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda +medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga +sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras +övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då +våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är +kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon +fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom +bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende +må komma och skövla den! + +- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem +var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande? + +- En dotter till en av mina grannar. + +- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun +och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även +bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien? + +- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade +Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han +anvisade honom ett nattläger. + +Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros. + +Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till +Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa +sig för Eufemios' blickar. + + + + +FEMTONDE KAPITLET. + +Kriget i Sunion. + +- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius +till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt +tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt +läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för +Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i +krigskonsten, som han ej begrep. + +- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust, +sade Olympiodoros. + +- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad +att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min +trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var +emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har +sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig +fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att +förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om +sugfisken? Är han icke ypperlig? + +- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den +efesiska Artemis' forna tempel. + +- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk +gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva +egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste +kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle +Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit +oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra, +Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan +döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia, +som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i +sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det +vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen +och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän, +fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett +silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en +anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under +fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min +hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att +du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina +bragder? + +- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill, +dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig +historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d. +epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog +några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss +emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa +det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes +krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan +jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag! + +- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis +endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag +menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus. + +- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros. +Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan. +Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan +tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg +mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade. +Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla +himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina +truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen +återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och +fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och +ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra +och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en +härlig natt, min vän ... + +- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius. + +- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se +en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar +icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick +att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup. +Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina +dåd. + +- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor +icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade +jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och +planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till +kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken +alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och +Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens. + +- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack +papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än +vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss +de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom +männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på +höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till +tjugu centurior--två tusen man. + +- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en +historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst +femtio tusen man. Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än +hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer +mig med femtio tusen. + +- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens +gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall +tillskarva en orimlig lögnkrönika? + +- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara +nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man. + +- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom +endast ett ögonvittne förmår det. + +- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ... + +- Naturligtvis icke. + +- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och +vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius +leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare. + +- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, +man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har +på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den +ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon +verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga +sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva +verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig. + +- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som +genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag +skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus' +skicklighet och nästan ointagliga ställning. + +- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor +Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i +sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret, +fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar. +Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest +lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min +prokonsul. + +- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av +detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna +och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du +varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det +var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som +befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den +ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om +förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur +Homeros: + + Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare. + +Jag hoppas att från denna stund få ensam råda. + +- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de +upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän +Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid +Zeus, ödet leker med människorna. + +- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus +varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att +Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock +i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de +vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en +överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar +sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något +annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till +lägret ... + +- Skönt, min vän. + +- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning +till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O, +Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man +icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne! + +- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke +förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla +tider hans skugga! + +- Drickom även för hans sköna änka! + +- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon +blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle +fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans +änka och för din seger, som är förspelet till min egen! + +- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene +behag äro på väg att vinnas av en annan ... + +- Vad säger du? + +- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och +trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att +njuta dem ... + +- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus. +Vad menar du? Vem är friaren? + +- Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är +kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är! + +- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och +märkvärdigaste, som finnes på jorden. + +- Du menar antingen Olympos eller Atlas ... + +- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som +menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk +avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke +tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog +för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus. + +Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog +några order av sin befälhavare och avlägsnade sig. + +Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord: + +- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa +min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ... + +- Jag vet ... det svagsinta helgonet ... + +- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att +säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog +av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ... + +- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den +lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin +förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon +gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt +icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot +kristianernas elysium. + +- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att +Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ... + +- Och denne arving är? + +- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och +redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ... + +- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ... + +- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk +hade förmått staten att låta sina vila ... + +- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av +arvingar. + +- Kyrkan, Olympiodoros. + +- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan! + +- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman +och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ... + +- Biskopen? + +- Biskopen och fältherren. Densamme ... + +- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning. + +- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos, +uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår +den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med +uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet. +Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit +kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som +bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som +bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir +Krysanteus' arving. + +- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig +tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet +sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk +lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år +ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft +och aska! + +De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius +anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde +sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt +tält. + +Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och +ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på +förposterna och fiendens ställning. + +Biskop Petros följde honom. + +Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av +friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg +kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och +nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den +drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag +till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka +anordningar. + +Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han +skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med +alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i +morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina +underbefälhavare. + +Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och +omgjordad, även han, med svärdet. + +Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant +den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var +kylig, och kalla dimmor lågo över bergen. + +Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena +efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten. + +Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på +nybyggarne. + + * * * * * + +Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke +överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid +de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet +bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i +vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd +skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade +synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var +det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar +om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i +deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av +brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade +förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan +stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från +Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna +Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad +bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som +ånyo hade uppflammat över landet. + +Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom +plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande +herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten +var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem; +deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes +utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den +rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran +- hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde +med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de +ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som +tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan +att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna +händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand, +att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga +förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp +för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen. + +Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat +motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade +bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen. +Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad +genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till +strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den +förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända +byar och dödade fränder. + +Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv +måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att +hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var +bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och +svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida. + +Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan +de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som +utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo +ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga +legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i +fjärran och närmade sig Sunions berg. + +Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å +folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville +lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två +raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som +stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina +eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge +att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore +hans. + +Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt +i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan +deras sak vore även honom helig. + +Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste +hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under +vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och +övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de +många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att +stå i spetsen för motståndet. + + * * * * * + +Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full +ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man +lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap. + +Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare +bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop +Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de +tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de +omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och +andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt +att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända +i den rättrogna kyrkans armar. + +De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de +anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg +till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara +egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av +hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa +skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten. + +Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne +förkastat fredsvillkoren som oantagliga. + +Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade +lämnat detta svar. + +Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt, +ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i +trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den +försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione. + +Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln +Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den +lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å +de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och +stundom deltog i handgemänget. + +Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på +den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de +förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga +sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad +förstärkning hunnit ankomma. + +Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne +natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och +angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i +grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor. + +I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men +skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och +ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de +annars kunde varda avskurna. + +Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät +Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid +ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare +Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot +Sunion» förtälja: + +»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat +slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett +skyndsamt återtåg.» + + * * * * * + +Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där +emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor +voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats +ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat +Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde, +över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom +århundraden. Här tillbragte även Hermione natten. + +Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter +dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen +eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens +bröd. + +Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst +uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då +sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi. +Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga +sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej +överrumpling skulle äga rum. + +Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar +inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med +sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris +hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en +klok beräkning att spara de sinas liv. + +Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens +krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja, +byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade +ett naturligt bord och lystes av två facklor. + +Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och +redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det. + +Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden. + +Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke +--men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i +längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en +motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska +världsrikets tillgångar? + +Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat +på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet +bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst. +Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga +spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne, +det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt +sätt vittnat. + +- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke +vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem, +skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så +länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer? + +- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en +man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den +sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld. +Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och +icke låta vår ära till skam varda.» + +- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och +barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära +våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara +som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars +altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det +andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade +dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad +skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta! + +- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som +ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog +att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss, +sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke +vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de +skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig +från klipporna i havet. Jag känner de mina. + +- Ske Guds vilja! sade novatianen. + +- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår +anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne. + +- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar +i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en +gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus +och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore +vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du? + +Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu: + +- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår +utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än +den att tillintetgöras under fiendens svärd. + +- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för +mina ögon. + +- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man +krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren +vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen. + +- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den +starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon +tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den +för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete. +Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra +kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare +fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa +vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss +några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid +kunna försvara oss i den ställning vi innehava. + +- Och sedan? sade den gamle David. + +- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna +detta land. + +- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de +närvarande. + +- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro +bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som +böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa +flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola +med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga +vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som +uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa. +Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta +med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning +se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa. + +- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra +om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt +många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare +bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av +dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det. + +- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle +donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det +står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore +att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att +flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar +jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än +dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida +och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara +sagt. + +De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord. + +Krysanteus fortfor: + +- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som +råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av +peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna +skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd +över havet till Afrika. + +Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo +till vila, andra till sina anförtrodda poster. + +Teodoros kvarstannade hos Krysanteus. + +- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här +framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du +skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å +egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör +du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga +ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man. +Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad +därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och +fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du +skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och +hava frihet att återvända till Aten. + +- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones +skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna +riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus +Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat +mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom +verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon +skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens +odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor, +Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är +övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om +världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste +trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma, +som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta +ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra +Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och +levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga +Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat +rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta +dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter +någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort +starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig +harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen +hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den +andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista +hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att +bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på +den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta, +sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är +heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till +formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den +oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra +åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten +skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din +mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till +rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en +smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn +och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om +en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit, +att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta +sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas +i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej +tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som +kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var +fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt +oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min +Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och +kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit +över våra gravar. + +Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars +vila. + +Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna, +att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar +närmade sig lägret. + +Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom +morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade +det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin +bestämda plats. + + * * * * * + +När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i +varandras åsyn. + +Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning, +som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor. + +Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken +en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de +kejserliga trupperna utbredde sig. + +På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den +novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras +stridsmakt samlad. + +Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade +på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man. + +För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne +ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte +sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen, +lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri +kunde göra utfall. + +Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga +buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor, +andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga +bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det +hade hjälmar och harnesk. + +På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i +talrika skaror. + +De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den +någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden. + +När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över +Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens +strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda +örnar och fladdrande fanor höjde sig. + +Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i +djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de +kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo +trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning +efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan +om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde +till dälden, voro besatta. + +Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne +uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland +dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under +sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro. + +Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången: + + Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, + han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll. + Han krossar bågar, spjut och svärd, + de stolte digna till hans fot, + och bävande den hela värld + förstummas för hans vredes hot. + + Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink, + och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och dött är stridstrumpetens ljud + och sänkt i dvala häst och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig +dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i +dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes +överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och +av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i +nybyggarnes krigsråd. + +- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något +avstånd. + +- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros. + +- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat +ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att +säga oss. + +- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en +underordnad, förklarade Petros. + +- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och +då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom. + +- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått +ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och +det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i +gång. + +Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna. + +- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda +din död. + +- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I +föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i +vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att +tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna +sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att +leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som +kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro +endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare +och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig +genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi +äro här två mot en. + +Novatianen släppte hästens tyglar och sade: + +- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och +sägen er befälhavare detta. + +- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer +svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och +den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad. + +Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke +nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en +stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom +fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben +sin röst och ropade: + +- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar, +så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med +svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit, +och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en +grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en +basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt +överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på +berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika +och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans +kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig +Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den +styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta +åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar +om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem, +till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige +gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av +brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva +de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de +fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig +genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en +gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar +eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans +smälek komma över mitt eget huvud. + +Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en +underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna +till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga +slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i +rörelse. + +- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe, +den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett +präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger. +Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och +i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige +gubben med Heraklesklubban. + +Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från +sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt +förde dem till härens olika avdelningar. + +Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och +tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta +sina järnsmidda ryttareskaror. + +Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus +Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte +en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas. +Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste +det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre. + +När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för +att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket +oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel, +kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i +denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av +förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets +ställning. + +I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under +stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta +bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp. + +Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden +på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de +hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av +nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd, +och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan +nedkastade i dälden. + +De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare, +och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför +bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade, +vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne. + +Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte +från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda, +samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom +själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till +ett ihärdigare och tungt vägande anfall. + +Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga +försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller +svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno +av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att +understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu +anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när +de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp, +med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår +manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de +anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren, +under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons +svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man. + +Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de +kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno +randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och +klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de +ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som +förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare, +som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men +stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en +fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som +insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek +från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala +bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från +legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart +genombruten. + +Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de +kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes +avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu +börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus +var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta +och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars +uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i +fara att genombrytas. + +Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar +och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David. + +Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det +ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen. + +- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram, +I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon +och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att +icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel! + +Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden +med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur +legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar +krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den +del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg +trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig +nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga +kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda +inskriften: »Romerska Senaten och Folket». + +Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där +nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens +bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans +röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och +deras stridsraseri med ord sådana som dessa: + +- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo, +såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona +dem icke! + +Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus +Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att +angripa de upproriskes flank. + +Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen, +och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i +ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen. + +Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i +bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills +osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken +av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes +vanmäktigt. + +Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de +gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna +tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta +svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från +topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare» +--så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större +förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner +eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta +fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och +för århundraden förlora den. + +I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden. + +De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver +endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte +intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i +oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över +förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo +sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de +sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar +voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de +på alla sidor funno sig omgivna. + +Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han +väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma, +hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en +skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes» +egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i +spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än +denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av +hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät +han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet +nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt, +och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front +kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin +förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela +linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och +donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke +förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan +deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem +höljd med slagna legionärer. + +Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två +centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda +besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för +rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning +gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall. + +De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock +behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida +icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade +flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med +större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten. + +Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar, +huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara. + +David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu +genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på +högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta +legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen +icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många +soldater lagt sig på marken för att vila. + +David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han +bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank +stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över +densamma. + +Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin +anförare. + +Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen +snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den +oförberedde fienden. + +Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några +minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida. + +Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att +mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande +sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det +palatinerna gjorde upprepade försök att taga den. + +Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte, +huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat +sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior +omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas +slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint +raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända +hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras +väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som +genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra +sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop +företagit sig. + +Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som +prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder +framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna +öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur +av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa +murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till +sista man. + +- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss +igenom. + +Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon +överforo de fientliga skarorna. + +- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade +han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden. +Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola +slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram! + +Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde +den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om +möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett +angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka +ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till +hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var +David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion +hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde +kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en +götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David +till envig, följde han ett bruk hos sitt folk. + +- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och +giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd, +har du händer ännu att föra ett vapen? + +- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri, +att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han. +Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en +myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra +landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull +romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta +henne. Du är i dag och för alltid dödens man. + +David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt +hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar +hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban +träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk. + +Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det +sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De +bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av +raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig +kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort +knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid +centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då +framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara +grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin +anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll +själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den +gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina +herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom +stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt +inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare, +medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar +föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik. + +Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna +var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre +lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till +sin ställning på andra sidan dälden. + +Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De +män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till +större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus' +befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde +dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper +tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer +kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud +och kejsaren. + +Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring +förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade +gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden +fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper +i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit +av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I +och omkring förhuggningen lågo högar av lik. + +Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade, +sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i +striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och +uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater +undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt +avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen. + +Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an. + +Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig +om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som +stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes» +angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av +nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen. Men nästa +ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan. De möttes +i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som +försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades +snart av fallna män och hästar. + +Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus' +befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess +tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan +försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga +den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop. + +- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och +frambär till Hermione min hälsning och välsignelse! + +Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa +striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla +återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius' +hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten +översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra +av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i +enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en +ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på +samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade. +Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit +under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över +fältet. + +Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på +marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet +från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt +nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios, +hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens +bröst och sade: + +- Så trampar kyrkan hedendomens hydra. + + + + +SEXTONDE KAPITLET. + +Slutet. + + +En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios +hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med +ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan +bevittnat ett samtal dem emellan. + +Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och +Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren. + +Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul +strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty +fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid +framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av +ögonhåren. + +Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av +segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande +förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära +han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att +åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska +homoiusianers läppar. + +När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i +Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet, +rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt +utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde, +Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en +avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den +sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i +Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på +slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera, +men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats +av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran, +somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter, +som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa +voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett +en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och +mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes +nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen +hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och +bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk. + +Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom +lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han +förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade +tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos. + +Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit +till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma +Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska +palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne +sades ådagalägga en systers varma deltagande. + +I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten. +Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans +bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till +kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära +den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända +genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från +barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även +varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och +föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens. + +Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes +allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad +med kristna kyrkan. + +Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av +andäktiga åskådare. + +Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus' +hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som +förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt +Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones +person. + +Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet. + +Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av +de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor, +som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde +han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det +fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till +Aten. + +Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med +honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det +var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska +prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade +mycket att leva för. + +Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få +tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en +äventyrlig fotresa, vars mål var Italien. + +Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets +kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans +nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den +förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande. + +Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för +mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens' +ädlare broder. + +Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios +samtalande. + +- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i +det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan. + +- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk +ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione +det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju +indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan. + +- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är +det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti, +särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin +röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet +understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra +kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna +homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma +till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare, +tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga +i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och +nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet. +Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor +som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När +fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos, +framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att +kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av +nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts +efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna +vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens +avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här +mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att +begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med +broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att +genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet. + +- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas, +att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare, +för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides, +med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld? + +- Utan tvivel är detta deras beräkning. + +- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios. + +- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den +omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför +den kristna församlingens gemenskap. + +- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios. + +- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor +undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr +av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika +mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull, +att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna +till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt. + +- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för +att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan? + +- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty +hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga +att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall +krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att +Hermione är mogen för nådens anammande. + +- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen. + +- Jag vet det. + +- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ... + +- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras +omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras +anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga +kräva detta. + +- Du har rätt, min fader. + +- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia, +som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min +olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon +skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger +förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall +bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas +till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde +återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas +honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern +lätt. + +- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar +äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas +icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr +kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne +Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens +nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar. +Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och +döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör +underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt +densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr. + +- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag +överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår +framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar, +att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ... + +- Min fader ... + +- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas. + +- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ... + +- Så skall döpelseakten likväl äga rum. + +- Ah! + +- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans +väl. + +- Du har rätt. + +- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes +son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt, +Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten. + +- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är +således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna +din hjord? + +- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå +till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem. + +- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din +välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och +kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd! + +Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren. + +- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad +ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och +för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till +biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus +själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad. + +- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken +orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför +sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi +bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan +du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min +ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i +dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är +nu slutat. Gå att sköta dina plikter! + +Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig. + +Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män, +som nyss anlänt från Rom. + +Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare +till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att +samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den +ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand. + +Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten, +vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom. +Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens +prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat. +Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon +från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över +världen. + +De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med +Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde +rum efter solnedgången. + +Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader +biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus' +efterträdare på den romerska biskopsstolen. + +Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej +blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats +i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen, +som omöjligen kunde göra ett ypperligare val. + +Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla +kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån +var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för +romerska församlingens fördomsfulla ringaktning. + +- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian +skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som +strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser? + +- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta. + +- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna +svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i +själva verket undanröjd. + +- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske? + +- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda +är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är +isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig +trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han +bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta +tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta +rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon +pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i +världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att +han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka +homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska +bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar. + +- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade +Eufemios. + +- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett +andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes +till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros +är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster +tillfalla honom. + +- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios. + +- Visserligen ... + +- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus +själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa +hovets vink. + +- Du misstager dig, sade främlingen. + +Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång +ingalunda tryggad. + +- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är +ju förvånande! + +- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat, +att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som +osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan. + +- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande. + +- Är penningen. + +- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det. + +Han tillade högt: + +- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i +stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna +anhängare och röster ... + +- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och +orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom +köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför +icke bespotta det! + +- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios. + +- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes? + +- Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant, +att Petros gjort ett sådant köp. + +- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade +främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa +brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt +påstående. + +De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet +av porten brinnande fackla. + +Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars +handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste +hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne +utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart +Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en +betydlig penningsumma. + +- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster, +som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar +tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt +ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det +vunna ändamålet skall återgälda det med ränta. + +- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande +grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros +vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han +för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade +ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal. + +- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis, +ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och +förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans +egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans +efterträdare ... + +- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling. + +- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl +mycket sägande blick på mannen. + +- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har +ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom. + +- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den +tillfrågade. + +- Du? + +- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också +endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig. +Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara +utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din +bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs! + +Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande +händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad, +som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre. + +Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat +sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos. + +Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna +det, men främlingen sade: + +- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom +ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig. +Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med +frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus. + +Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga +pergamentet och stoppade det i sin gördel. + +- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du +gör din skyldighet ... + +- Jag har lärt att lyda. + +- Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser +om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet. + +- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios. + +- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den +atenska församlingens gemensamma fördel ... + +Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor: + +- Och när du insett det, att du handlar därefter. + +- Detta är min skyldighet. + +- Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet? + +- Så långt som mina krafter. + +- Och huru långt dina krafter? + +- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina +släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på +lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen +av den lydnadsed han som präst hade svurit. + +- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det +rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga, +när du svarar! + +- Att han själv låtit utsprida det. + +- Betvivlar du dess sanningsenlighet? + +- Jag vet icke, vad jag skall svara. + +- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till +nicæanerna? + +- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders +helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke +blott homoiusion, utan Kristus själv. + +- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av +Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han +skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin +vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol. +Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon +finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava +två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. +Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop! + +- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall +nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke. + +- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf, +fortfor den utskickade. + +- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot +himmelens sky, tillade Eufemios. + +- Det blir en olycka av oberäkneliga följder. + +- Tyvärr, du har rätt. + +- Vi måste fördenskull förekomma henne. + +- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru? + +- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med +fullt förtroende till ditt nit och din lydnad. + +Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden. + +- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den +utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed! + +- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som +kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ... +han har bevisat mig otaliga välgärningar. + +- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke +vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att +glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta +annars oundvikliga skamliga avfall. + +Eufemios teg och suckade ånyo. + +- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör +ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste +son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ... + +- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som +beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist +erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets. + +- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets +vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av +sin helgonglans. + +- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda. + +- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig +mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett +nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn. + +- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios. + +- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig. + +- Ske Guds vilja! + +- Det nödvändiga måste ske snart. + +- Jag inser det. + +- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att +säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att +tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin +förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften. + +Eufemios teg. + +- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon? + +- Ja. + +De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga +palatset. + +Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom. +Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora +världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående +viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i +Konstantinopel och Rom. + + * * * * * + +En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde +sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt +och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför +porten väntande vagn och köra därifrån. + +Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar +fallande regnet nästan folktomma. + +En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess +port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det +fallande regnet, smögo därifrån. + +En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma +steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava +igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt +och stämplat av djup oro. + +När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom, +frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren +under hans frånvaro besökt biskopen. + +Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens +studerkammare. + +Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid +och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som +tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att +övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen +skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt. + +När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i +en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke. + +Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, +som var närvarande, att avlägsna sig. + +Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig +nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga +förrättningen i storkyrkan. + +Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick +ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen +hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros' +ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans +ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett +uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans, +ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken. + +- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i +orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över +sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik. + +- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det +är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans +iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort. +Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor +biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du +illamående? + +Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst: + +- Döpelseakten! Huru har den avlupit? + +- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag +tvekar att till dig framföra ... + +- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat +misstankar och vägrat infinna sig? + +- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i +sällskap med den ädla Eusebia ... + +- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten? +Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna +vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle +underkasta sig dopet. + +- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två +vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade +knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ... + +- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt. + +Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och +tydlighet! + +- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur +buro inga frukter ... + +- Jag vet det. + +- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade +därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade +menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en +ceremoni. + +- Jag vet det. + +- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud, +att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning +för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av +Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom +Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur +djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst +var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med +filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk +både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne +en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende, +ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom +av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn +och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som +kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans +evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den +helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag +kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att +draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla +Eusebias systerliga kärlek? + +- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken! + +- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta +ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den +sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av +våra bemödanden ... + +- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt +askgrå ansikte. + +- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har +hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga +förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det +dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen. +Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att +övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde +liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla, +och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione +att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då +tillika kunde förrätta sin bön. + +- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom +stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med +kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade: + +- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i +händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för +bägaren till min mun! + +Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade +märkbart. + +- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst. + +- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din +berättelse! + +- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia +och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din +befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det +vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi +uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att +Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat +öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka, +som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket +mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde +henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att +lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin +vägran ... + +- Och sedan? + +- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi +förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin +början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss +däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne +med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen +skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige +Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han +givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville +befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne +något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min +fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i +Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde +ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den +döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord! + +- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur +soffan, men sjönk tillbaka. + +- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då +Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem, +som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i +sin barm. + +- Ah! + +- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo +häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och +skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta. +Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal. + +Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen +försjunken i oroande tankar. + +- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt +uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min +skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den +i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra. +Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den +klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall +sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du +skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda +syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till +vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet +utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka +självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna +uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även, +att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga +rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under +dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt +härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att +icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken +det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i +morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter +avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv! + +Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros' +ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått +uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade +sig. + +En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så +betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros +kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar. +Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar. +Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och +ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var +Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för +handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela +världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt, +att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt +genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven, +som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen. + +Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig +med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av +samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon, +kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan +medelst ett glödgat järn halp honom till livet. + +Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle +endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans +mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon. + +Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det, +att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna +underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte +livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror. +Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till +emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle +vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när +det ankommit till biskopliga palatset. + +En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som +utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla +i lysande ämbetsdräkter. + +Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess +ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det +ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade +korat honom. + +Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade +honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att +ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan +medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel. + +Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till +studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos +honom. + +Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda +fönster. + +Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava +vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom +värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som +Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina +medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro +oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader. + +Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade +Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för +den dödskyla, av vilken hans läppar möttes. + +Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu +var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans +hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han +hade en aning. + +Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg +medlen och målet klart för sina ögon. + +Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft +brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad, +okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin +ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre. + +Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande +tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en +gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med +stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart +försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville +utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade +elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och, +byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka +sin spira över alla tider! + +I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en +stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande +tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen +med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande, +lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid +det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan +mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro +förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde +honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en +viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade +att efterkomma befallningen. + +Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln +och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy +skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände +sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de +nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte +kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja +--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek +av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet. + +Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne +efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny +prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på +hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens +beskaffenhet och utgång. + +Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i +sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade +numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning +till mötes. + +Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för +att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i +en sådan stund. + +I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och +tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att +denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig +till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop. + +Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen, +vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den +sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville +det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga. +De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom +Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De +samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem, +att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som +voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade +knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga +dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom, +men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över +tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet, +försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han +slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans +hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var +verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans +oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en +verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till +Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i +henne. + +Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften +framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han +hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och +förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på +medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet +av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och +slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade +honom död. + +Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans +ögon. + +Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars +gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den +följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat +ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny +uppståndelse ifrån de döda. + +Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som +genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om +att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och +förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under +namnet den helige Petros av Aten. + +Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas +som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och +verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de +enda rena. + +Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en +kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös +lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv +genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han +förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och +svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse. + +Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit. +Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en +nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö. + +Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga +prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse, +men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans +och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i +Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den +kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som +kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora +striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan. + +Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan +över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och +Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag +har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras +sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för +vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska, +religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke +längre förtvivlat utan med segervisshet. + + + + +Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1] + + +Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs +ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och +Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet +av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag. + +Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles +framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga +ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I +detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs +teologiska strider under det nästa årtiondet. + +Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte +upplagan. + +Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte +1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de +senare upplagorna retuscherade. + +Romanen är översatt i följande tolkningar: + +The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869. + +Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874. + +Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen +von Emil J. Jonas. Leipzig 1875. + +Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886. + +Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg +för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O. +A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman. + + KARL WARBURG. +[1] Till sjätte upplagan 1898. + + +End of file. + + + + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN *** + +***** This file should be named 10117-8.txt or 10117-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/0/1/1/10117/ + +Produced by This e-text was produced for Project Gutenberg from Project +Runeberg's digital facsimile edition + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS," WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + +Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's +eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII, +compressed (zipped), HTML and others. + +Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over +the old filename and etext number. The replaced older file is renamed. +VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving +new filenames and etext numbers. + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + +EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000, +are filed in directories based on their release date. If you want to +download any of these eBooks directly, rather than using the regular +search system you may utilize the following addresses and just +download by the etext year. + + http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext06 + + (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99, + 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90) + +EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are +filed in a different way. The year of a release date is no longer part +of the directory path. The path is based on the etext number (which is +identical to the filename). The path to the file is made up of single +digits corresponding to all but the last digit in the filename. For +example an eBook of filename 10234 would be found at: + + https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234 + +or filename 24689 would be found at: + https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689 + +An alternative method of locating eBooks: + https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL + + diff --git a/old/10117-8.zip b/old/10117-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..8a9c472 --- /dev/null +++ b/old/10117-8.zip diff --git a/old/10117.txt b/old/10117.txt new file mode 100644 index 0000000..e3cbe44 --- /dev/null +++ b/old/10117.txt @@ -0,0 +1,19363 @@ +The Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Den siste atenaren + +Author: Viktor Rydberg + +Release Date: November 18, 2003 [EBook #10117] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ASCII + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN *** + + + + +This e-text was produced for Project Gutenberg from Project +Runeberg's digital facsimile edition + + + + + +"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer +Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily +newspaper "Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning", starting in +February 1859. It also appeared as a book later the same year, with +the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, +"The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish +editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works +("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish +literature historian Karl Warburg (1852-1918). + +This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's +digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the +author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, +available at http://runeberg.org/atenaren/ + +This is a plain text ASCII file converted mechanically from the +ISO-8859-1 (Latin-1) character set. For the correct text with +accents, please see 10117-8.txt. + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ + +_________________________________________________________________ + + Skrifter av Viktor Rydberg + V och VI + + Den siste atenaren + av + Viktor Rydberg + + Nionde upplagan + + Stockholm + Albert Bonniers foerlag + + Stockholm + Alb. Bonniers Boktryckeri 1914 + +_________________________________________________________________ + + Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund + tillaegnas detta arbete + av hans vaen + Foerfattaren. +_________________________________________________________________ + + + +Innehall / Table of Contents + +Foerord till de tva foersta upplagorna + +Foersta Boken. +1. I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan +2. Moeten pa torget +3. Delfi. Orakelspoerjarne +4. Krysanteus +5. Hermiones natt i templet +6. Prokonsuln i foerlaegenhet. I biskopliga palatset +7. Petros +8. Pelarhelgonet +9. Filosofens hem +10. Filosofens hem (forts.) +11. Rakel +12. Boerjan till ett sorgespel +13. Sorgespelet +14. En orgie +15. En uppstandelse fran de doeda +16. Under den nye kejsaren + +Andra Boken. +1. Ett ar daerefter +2. Petros och Baruk +3. Teodoros +4. Moetet +5. Skeptikern +6. Karmides och Rakel +7. Klemens och Eusebia +8. Krysanteus aterfinner sin son +9. Anden och Koettet +10. Hos Myro +11. Likhuset +12. Broellopet +13. Dagen daerefter +14. I Sunion +15. Kriget i Sunion +16. Slutet + +Utgivarens tillaegg och anmaerkningar + + + +Foerord till de tva foersta upplagorna.[1] + +Broder Hedlund! + +Da jag aegnar efterfoeljande arbete at dig, sa pryder jag det med namnet +pa en riddare "sans peur et sans reproche", en man, vars kaernfasta +karaktaer, klara huvud och varma hjaerta jag under flerarigt umgaenge i +gemensamma publicistiska straevanden laert kaenna, akta och aelska. + +Det aer foer oevrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du +foerutsag, att de langa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, +Annaeus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer aero uppkallade, redan +vid foersta anblicken skulle foerskraecka de foeljetonglaesande damerna, sa +tvekade du ej att giva "Den siste atenaren" plats under linjen i din +tidning, och det aer ytterligare du, som astadkommit den metamorfos, +genom vilken samme "Atenare" nu i bokform oeverlaemnas at allmaenheten. + +Jag foerutspar, att du icke skall skoerda guld pa detta foeretag--lika +litet som jag foerfattarerykte. Mitt opus aer icke av den art, att det +kan vinna manga laesare. Och bland dem, som det lyckas erhalla, skall +det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag kaent mig +som stridsman under de ideers fana, foer vilka jag lever och andas, och +mitt arbete aer ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i +krigarens lovliga uppsat att sara och doeda. + +Man kan icke baera en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en +allmaen fraga utan att medvetet eller omedvetet kaempa foer den ena eller +den andra av de vaerldsaskadningar, i vilka den civiliserade vaerlden aer +delad, och vilken strid utgoer den vaerldshistoriska processen. Finnas +ej tva grundtyper, till vilka alla maenskliga varelser kunna haenfoeras +--en orientalisk och en vaesterlaendsk? Jag foerestaeller mig, att sjaelva +naturen bestaemmer fanan, under vilken vi staella oss i denna +ofoersonliga kamp. Naturen, den goda modern, soerjer lika foer sina barn +och saender med straeng opartiskhet foerstaerkningar till baegge laegren. +Hon fyller lika gaerna jesuiternas seminarier med laerjungar, som hon +skaenker kaempar at barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen +kaenna sig naturligt dragna till det reaktionaera laegret, den +tillbakaskadande vaerldsasikten, vars paradis blomstrade vid +maenniskoslaektets vagga; de av den hellenisk-vaesterlaendska typen vaelja +lika ovillkorligt det progressistiska laegret, den framatskadande +vaerldsasikten, vars paradis aer ett tillkommande Guds rike, foer vilket +civilisationen skall roedja rent. En neutral massa av obestaemd praegel +staeller sig slutligen pa den plats, till vilken de sjaelviska +intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene +tronerna och de glittrande tiarerna, ty ideerna aero nakna, hava icke +guld till att koepa en klaedning och aen mindre att koepa anhaengare. +Grunddraget i den orientaliska typen aer den fromma undergivenheten +under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den vaerld, det +foerefinner utom sig, vilken det uppfattar som det ofoeraenderliga +uttrycket av den gudomliga viljan. Stoepta i samma form vandra slaektena +i en aendloes rad mot graven och hava uppfyllt sin bestaemmelse, +"fullgjort lagen", naer de under vaegen offrat i templen och knaeboejt foer +Herrans smorda. Uttroettad av ett sa enformigt skadespel, nedlade +Hindostans Klio foer mer aen tre tusen ar sedan foer alltid sin +diamantgriffel. Men orientaler foedas icke blott vid Ganges, utan aeven +vid Seine och Maelaren. Den hellenisk-vaesterlaendska andan har daeremot +upptaeckt, att religionen och raetten och sanningen och skoenheten +stroemma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i +statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter traeda maenniskan +till moete, aero koett av hennes koett och anda av hennes anda, aero +formade efter de oklara, men klarnande moensterbilder, som aero nedlagda +i subjektet sjaelvt och utgoera dess ideer; att saledes dessa yttre +makter aero behaeftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets +dom och aemne foer dess omgestaltningsfoermaga. Den +hellenisk-vaesterlaendska vaerldsaskadningen aer saledes utvecklingens. +Fran det minnesvaerda 1789, da hellenismen framtraedde oeppet pa arenan, +foeres kampen a oemse sidor fullt medvetet om avsikterna och malet. +Reaktionen vill lyckliggoera maenniskoslaektet genom att aterfoera det +till en omyndig barndom. Hellenismen vill goera slaektet myndigt, emedan +detta aer dess bestaemmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat +aen uppfyllandet av denna bestaemmelse. Vi leva, andas och hava var +varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar. + +Det arbete, jag tillaegnat dig, min vaen H., aer en aterblick pa en tid, +som i manga haenseenden var lik var egen--som hon, framstaellande en +tragisk kamp mellan tvenne vaerldsaskadningar, vilka vi igenkaenna +desamma som nutidens, om aen till vapendraekt och loesen dem olika. + +Jag foerestaellde mig, att en aterblick pa antikens undergang och +kyrkans foersta stora triumf skulle kunna varda laerorik i en tid, da +striden mellan de stora partierna aer icke minst livlig pa det kyrkliga +omradet. + +De tecken, som daer foer vara blickar uppenbara sig, aero i sanning +foertjaenta av all uppmaerksamhet. A ena sidan den subjektiva riktningen, +vilken aer densamma som den hellenisk-vaesterlaendska, foereteende sig i +kampen mot auktoritet och samvetstvang; i ett straevande till ren +andlighet, vilket avskyr formelvaesendet som en avgudatjaenst; i ett +bemoedande att foerverkliga i levernet det religioesa idealet. + +A andra sidan ett foertvivlat foersoek att med foertvivlade medel raedda, +betrygga och staerka kyrkans myndighet. Man slar den otrogna vaerlden i +ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obeflaeckade avlelse, man +upphoejer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som haerflutit ur +en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de +protestantiska landen med oekad tonvikt om "den rena laeran", om en +"stark bekaennelse", man vill skapa ett heligt praesterskap, ett +medlareaembete mellan Gud och maenniskan, och man foersoeker med +hokus-pokus att uppfriska tron pa djaevulen. + +Alla nya ideer foedas med smaerta till vaerlden, och det vore lika oraett +att foerebra ideen detta, som att foerebra barnet de plagor det kostat +sin moder. Man ma saledes icke foerdoema kyrkan, om man far se, att hon +ofta segrat genom avskyvaerda medel, att hon vaermt sina blodbestaenkta +haender vid kaettarebal, och att hennes malsmaen ofta varit samvetsloesa, +vederstyggliga personligheter. Men man ma ej heller foerebra de ideer, +som genom franska revolutionen blivit vaerldsmakter, vad atskilliga +revolutionens heroer brutit. Sjaelve Marat aer dock en plastisk gestalt, +en pa den besegrade Pyton hanfullt trampande Apollon, naer man jaemfoer +honom med atskilliga av kyrkans helgon. Om nagon av mina laesare tror, +att jag efterfoeljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter +i nog moerk faergton, sa vet du, att jag tryggt kan haenvisa honom till +den opartiska vaerldshistorien, som i fraga om dessa aemnen begagnat ett +lika svart tusch som jag. + +Goeteborg den 8 september 1859. + +Din tillgivne vaen + +Viktor Rydberg. + +[1] Detta foeretal, som jag skrivit calidus juventa, men vars +grundstaemning aldrig foersvunnit inom mig, har varit uteslutet ur +foeljande upplagor, men meddelas med nagra fa ovaesentliga aendringar haer +pa nytt, om ej foer annat aendamal, sa som bidrag till en sjaels inre +historia.--Foerf:s not till femte upplagan. + + + + +FOeRSTA KAPITLET. + +I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan. + + +- Hur aer det, Karmides: har druvans gud nagon son? + +- I sanning, Olympiodoros, det aer laettare att utreda de atenska +hundarnes aettartavlor aen de olympiska gudarnes. Varfoer da denna fraga? +Aemnar du sysselsaetta dig med mytologien? + +- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det oeverlaemnar jag +at Krysanteus och hans skoena dotter. Jag menar blott, att om en sadan +son gives, skall jag aennu i dag dikta en sang. till hans aera. Hans +binamn har jag redan faerdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och angerguden, +den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, aer han aennu icke foedd, +denne bedroevlige gud, sa torde han snart skada dagsljuset, eller behagar +det honom att, i likhet med sin fader, lata sig foeda pa nytt; ty mitt +huvud, jag kaenner det, aer havande med honom. + +- Vael moejligt. Zeus foedde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varfoer +skulle da icke Olympiodoros.... + +- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, +traeder fullrustad ut och oeverraskar vaerlden med staedet under armen och +hammaren i handen. + +- Troesta dig, min vaen! Morgonluften skall foerjaga dessa mytologiska +fantasier. Hur frisk vinden blaser fran havet! Det aer ljuvligt att +inandas honom. + +- Ah!... Du har raett. Morgonstunden aer haerlig--en naturhistorisk +upptaeckt, som jag skall meddela mina vaenner. Huru lang aer skuggan? + +- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med +vant oega maette solens hoejd oever det avlaegsna, stelt uppstigande +Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vaegen ga in till +Lysis och toemma en baegare lesbiskt med is. + +- Ett gott infall. Det skall lindra mina foedslovandor. Halla, +Karmides! Stroe da ditt guld i nagon Danaes skoete hellre aen pa gatan! +Daer tappade du en ring. Han ligger vid dina foetter. + +- Ah! Rakels ring! Underpanten pa min lilla judinnas flamma! sade +Karmides till sig sjaelv, i det han fran gatan upptog ringen och faeste +honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, +Olympiodoros! Jag ville icke foerlorat denna klenod foer min +kappadokiske Akilleus. + +- Jag foerstar dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vaen! Du +drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet aer foer dig vad +daggdroppen aer foer rosen: du haelsar din morgon dess mera frisk och +stralande. Hur var det? Foell icke var gode vaerd, prokonsuln, +falernsaecken, slutligen under bordet? Mina minnen fran i natt aero som +skuggor, vankande vid Letes strand. + +- Du minnes raett vael. Men smaeda icke var Annaeus Domitius! Han aer en +maerkvaerdig man.... + +- Ja, han har en maerkvaerdig lycka med taerningen. + +- Jag menar nu icke den egenskapen.... + +- Vann han aeven i natt? + +- En obetydlighet. Min speljakt stroek segel foer nagra caniculae[1] +sasom han kallar dem. + + [1] Laegsta taerningkastet kallades sa av romerska rafflare. + +- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din sjaelsstyrka aer +beundransvaerd, min Karmides; men sa har du ocksa en guldfoerande +Paktolos att oesa ur. (Olympiodoros tillade foer sig: Guldfloden maste +snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag naesta ar finna en annan +Karmides?) + +- Vad jag hos var prokonsul beundrar, fortfor Karmides, aer hans +foermaga av sjaelvbehaerskning. De bojor, som vinguden palaegger en sadan +man, aero blomsterkedjor, dem han sliter, naer han vill. Han lag i natt +pa sin soffa, baegaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned +emot hans naesa, hans oegon voro halvslutna och hans tunga lallade +slappt efter tonerna av den lydiska floejten under de mest loejliga +foersoek att foelja dess loepningar, da doerrvaktaren laet anmaela, att en +kejserlig brevbaerare vaentade honom. Var Annaeus Domitius sprang upp som +en fjaeder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med +majestaetiska steg ut i aulan, daer han emottog brevet, laeste det vid +skenet av altarlampan och avfaerdade budbaeraren foer att atervaenda och +fortsaetta dryckeslaget.... + +- Navael, och brevets innehall? + +- Bah, vilken fraga! Ga till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, +naturens gata! + +- Jag foermodar, att Julianus.... + +- Tyst! Naemn icke det namnet! infoell Karmides och sag sig omkring. + +- Foerdoemde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: aer jag ej i dag +utbjuden till din lantgard? Det foeresvaevar mig nagra ord ur din +gudomliga mun om groena traed och britanniska ostron. + +- Alldeles. + +- Men Myro och Praxinoa? + +- De foelja med. + +- Haerligt! + +- Och med nagra andra av dina vaenner har jag staemt moete, en timme +efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis. + +- Gott! + +- Du far ej bereda dig pa nagot oeverdrivet, Olympiodoros. Allt kommer +att tillga enkelt och lantligt. + +- Foertraeffligt! jag laengtar just efter natur och oskuld. Jag skall +med noeje valla dina oxar och klippa dina far och dricka vatten ur +samma kaella som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, +foerdoemde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptaecker i +detta oegonblick min sanna bestaemmelse. Jag skall varda en herde--en +ny Dafnis. Du maste lata nagon Testylis eller Amaryllis inviga mig i +ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag foeraktar kulturen och +ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris +likasa; herde var + + "Gossen, som Kypris sjaelv i de frygiske skogarne foeljde, + skogen sag hennes froejd, och skogen sag hennes tarar: + herde Endymion var, och hos hjorden han sov, da Selene + steg fran himmelen ned att kyssa hans rosiga laeppar: + Rhea begrater en herde, och Ljungarn sjaelv har i oernham + kretsande flugit kring Idas topp foer en vallande gosse!"[2] + +[2] Teokritos. + +- Varfoer skulle da icke Olympiodoros kunna nedlata sig till +krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, +stridstuppar och raffellador i ditt Arkadien? + +- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar. + +- Vet du, vid naesta kapploepning later jag min Bellerofon upptraeda. +Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du +vael? Jag vagar honom mot prokonsulns trakiske hingst. + +- Det kan du goera tryggt. + +- Jag hoppas det. + +De bada ynglingarne befunno sig nu utanfoer Lysis' samtalssal, ett av +dessa foer atenarne sa kaera, med malningar smyckade tillhall, av vilka +staden aegde flera aen aret har dagar. En maengd kunder hade redan +infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto +daerutanfoer, i skuggan av ett fran bjaelklaget nedfaellt soltaelt, +njutande sin frukost: broed doppat i vin. Sedan Karmides och +Olympiodoros foerfriskat sig med en baegare lesbiskt, kylt med is, +styrde de sin kosa till torget. + +Haer radde livlig traengsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som +det tempelprydda Akropolis kastade, paminde koepare och saeljare, att +timmen nalkades, da de maste utrymma torget. Fiskare i roeda moessor och +korta tuniker upphavade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar +och paminde med hoega rop, att det nu var fullmane och deras vara baest. +Smahandlare lupo omkring med prov pa sina varor; unga flickor, +utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de +langa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska +klippare, betade bakom dem--faengslade oegat med anblicken av +citroner, persikor, fikon, loek och groensaker. Fran andra vagnar +stoertade i stralar de pressade vinsaeckarnes innehall i +haemtningskaerlen. Ett stycke daerifran, just omkring Torg-Hermes' +kolossala bildstod, saledes pa samma plats som i Aristofanes' dagar, +utbjoedo koett- och korvmanglarne sina i form av pelare och festoner +ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar +voro mest hoegljudda, ty haer om nagonstaedes bestaemde pungens vikt +personens. Under det slaven efter slutat koep avlaegsnade sig med den +fulla korgen pa huvudet, smoeg daeremot den fattige borgaren undan med +sin njuggt tillmaetta bit under manteln, lycklig, om ej ett hal i denna +foerradde en fullblodig atenares foernedring. Laengre bort, daer traengseln +var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare +mellan lederna av sina ofta konstnaerligt fullaendade arbeten; och aen +fjaermare fran det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande +maenniskor--kring aereporten, som skulle paminna om kassanderska +rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger fran +oearna och Asien, roekverk och salvor fran Arabien och Indien, +juvelerarearbeten och oeverfloedsvaror av allehanda slag lockade +vaelklaedda avnaemare av bada koenen. + +Karmides och Olympiodoros, som, innan vi traeffade dem, redan hade +hunnit besoeka baden och harfrisoeren, gingo nu att oeka antalet av de +unga spraettar, som genom nagon maerkvaerdig oedets skickelse kommit ut sa +tidigt pa foermiddagen och utan annat aerende aen att oeka traengseln och +tillfredsstaella sin nyfikenhet armbagade sig genom de koepslaende +grupperna, aen nickande at nagon fager taerna fran kvarteret Skambonide, +aen granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit fran +olika land, laeto oegat fritt skada alla skiftningar av kvinnliga behag, +fran den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De +fraemmande koepmaennen foertjaente aeven, atminstone av det ovana oegat, att +skadas: man sag bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, +livlige alexandrinen, som, ehuru foedd ej langt fran pyramiderna, med +sin gammalhelleniska draekt ville haevda ursprunget fran jordens mest +bildade folk och som, tillfragad om sin boerd, skulle svarat, att han +var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspraksloes +yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria boerd vittnande roeda +kanten; mannen fran det persiska graenslandet, igenkaennlig pa sin +ludna, kaegelformiga moessa, sin blommiga rock och de vid smalbenet +hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjaerta mantel (vaevd +svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmaens tycke foer +det prunkande; den langskaeggige juden i moerk kaftan, fodrad med skinn; +samt, foer att aentligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen fran +Asien med parfymerade lockar, guldringar i oeronen och fotsid tunik. + +Kommande fran Piraeiska gatan syntes en man taga sin vaeg oever torget. +Folkmassan oeppnade sig villigt foer honom, och alla naerstaendes oegon +faestes pa hans hoega, majestaetiska skepnad, kring vilken manteln foell i +plastiska veck, under det han skred foerbi, haelsad av manga i hopen. + +- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte moerknade. + +- Vem aer han? viskade fraemlingarne och foeljde honom med blicken, +tills han foersvunnit i vimlet. + +Svaren ljoedo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. -- +Filosofen Krysanteus, aerkehedningen. + +Det sista av dessa svar kom fran en kristian. + +Nu ljoed torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och fa minuter +daerefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar foerspaenda, och den +brokiga maengden uppslukades efter hand i mynningarna av Piraeiska +gatan, Kerameikos och de gator, som gingo at oemse sidor om Akropolis. +Straxt daerefter voro ett antal stadsslavars armar i roerelse, foer att +feja torgets stenlaeggning, och vattenkaerror korsade varandra, +utdelande, foer att laegga dammet, ett fint duggregn, som hastigt +uppsoegs av de friska flaektarna fran havet. Torget, nyss i deshabille +--och idenna draekt sa gott som okaent och oigenkaennligt foer de manga +atenare, som aelskade morgondroemmar--atervann sasom genom ett +trollslag sitt vanliga utseende, som baettre oeverensstaemde med dess +minnen och vaerdighet av hjaerta i vishetsgudinnans stad. + +En askadare, som valt sin standpunkt framfoer Zeus Eleuterios' tempel +eller den kungliga pelarhallen, vilka at soeder begraensade torget, +skulle da till hoeger sett radhuset, Raettvisans tempel, Metroon och +Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas +matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vaenster +solen lyste pa malningsgalleriets blavita pelare och i tavlans +bakgrund goet sin stralflod oever Areopagens kulle och det vid hans fot +belaegna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens aedla +skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek +foer den doriskas majestaet och detta foer den joniskas luftiga behag, +ingav det vidstraeckta, nu naestan tomma, av en djupbla, vid synranden +groenskimrande himmel oevervaelvda torget en obeskrivlig kaensla av +vemodsfull storhet, maektigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, +som efter maenniskomassans foersvinnande ensamma befolkade och i tysta +hoegtidliga linjer, fotstaell vid fotstaell, omgavo det. Daer de nu stodo, +med anletsdragen staemplade av olympiskt lugn, genomandat (sasom alltid +hos antikerna) av en vemodsflaekt, syntes dessa valnader av forntidens +vaeldiga andar, hoejda oever tidens vaexlingar och saliga i sig sjaelva, +droemmande ase solstralarnes lek och skuggans sparloesa skridande pa den +minnesrika platsen. + +Smaningom livades denna tavla. Fran den statliga gatan Kerameikos +nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plaegade samlas a +torget foer att tala om dagens nyheter och stadens aerenden; och hos +dessa atenare kunde fraemlingen, om han hade oega foer sadant, aennu +beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits +utanfoer Atens murar, den smakfulla och flaerdloesa enkelhet i draekt, som +aeven hade funnits annorstaedes, men nu var uttraengd fran den oevriga +vaerlden av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertag skred +tyst och obemaerkt, sa obemaerkt, att det kunde ingiva medlidande, +mellan dessa grupper haen emot marmortrapporna, som foerde upp till +Propyleerna. I malningsgalleriets pelargang samlade en maestare i +stoiska filosofien ett antal ahoerare, som till stoerre delen voro +romerska senatorssoener och andra foernaema ynglingar, komna till Aten +foer att inhaemta hellenisk visdom. Ty denna stad var aennu, vid sidan av +Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet foer +romerska vaerldsriket, och oeverglaenste sin medtaevlarinna med minnena av +tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, +Zenon, Epikuros. Aennu, sedan kristna kyrkan laenge varit en +triumferande, sedan i sjaelva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, +nedbrutits,--aennu laenge efter detta brann i den stilla, undangoemda +staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av +heliga minnen, naerd av forskningens sista olja, till dess hon +aentligen, faerdig att slockna av sig sjaelv, slaecktes av ett nytt +vinddrag fran despotismen, och den fromma vaerlden lydigt, utan +gensaegelse av en enda roest, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. +Dessfoerinnan och vid tidpunkten foer denna beraettelse foerelaestes +Epikuros' laera aennu i hans ryktbara traedgardar; utlades Platons aennu, +daer han sjaelv, "den gudomlige", sju arhundraden foerut hade foerkunnat +henne: under Akademias popplar; lustvandrade aennu Zenons laerjungar +bland maesterverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma +pelargang, som fran boerjan gav namn at deras skola, den glest, men av +hoega, oevermaenskliga skepnader befolkade! + + [3] "Jag tror, emedan det aer orimligt"--ett uttryck, som tillskrives + kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form + aterfinnes i hans skrifter. + +Fran nordoestra delen av staden boerjade klockorna ringa i en kristen +kyrka. Luften, ren och spaenstig, fortplantade de maektiga, dallrande +ljuden vida oever nejden. De genljoedo i portikerna, broetos mot +Akropolis' kalkbranter och foernummos, studsande fran dessa, som djupa +aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, daer hon, +jaettestor, skinande i solen och skoenjbar foer seglaren langt bortom +Sunions udde, reste sig fran klippans spets och med hjaelmtaeckt huvud, +oever Partenons gavel, nedblickade pa sin skyddsling, staden under +hennes foetter. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Moeten pa torget. + + +Klockorna ringde aennu, da Karmides och hans vaenner voro samlade vid +marmortrappan till Propyleerna. Dagen var kristianernas glaedje- och +vilodag; man sag dem familjevis skrida oever torget pa vaeg till kyrkan. +Skaran var talrik: hon laet ana, att sjaelva Aten, hedendomens balverk, +kanske snart skulle tillhoera en fiende, som uppvaext inom +foerskansningen, ej intraengt utifran. I Rom vid Tibern och Rom vid +Bosporen, i alla det stora vaerldsrikets folkvimlande staeder voro +kristianerna redan de till antalet oeverlaegsne; daer hade, med kejsaren +och hovet till foeredoeme, flertalet av de rike och foernaeme smaningom +samlat sig omkring korset; daer hade envar, som kaende en gnista +aeregirighet i sin barm, skyndat att bekaenna en laera, som var enda +villkoret foer en av despotismen mindre fjaettrad verksamhet; daer hade +aentligen oraekneliga noedens barn ej foermatt tillbakavisa gavan av en +klaedning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed +Konstantinus, en ny maenniskofiskare, uppdrog sjaelar ur hedendomens +djup. I Aten var foerhallandet ett annat. Aten lag utanfoer omradet foer +det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna +sin moderjord de starkaste roetterna och bar aen i denna stund blommor. +Atenaren var bunden vid sina faeders tro av aerofulla historiska minnen, +av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hart att +foerdoema Perikles och Aristeides, att taenka sig Sokrates och Platon som +verktyg foer onda demoner: han ville ogaerna nedbryta sina tempel, +byggnadskonstens maesterverk, och soendersla sina bildstoder, mejselns +under. Daerfoer var maengden av bildade atenare aennu tillgiven den gamla +religionen, sadan hon laenge varit: foeraedlad av klarare gudsmedvetande, +genomtraengd av filosofien. Manga bekaende henne med stoerre haenfoerelse +aen nagonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sago den +maenskliga vaerdighetens, tankefrihetens, den undergaende kulturens enda +raeddning. Men alla de, foer vilka forskning, konstnjutning och +historiska minnen voro sasom icke tillvarande, alla de, som taerdes av +en hemlig smaerta, av anger oever synder, foer vilka de ej sago nagon +foersoning, av grymma samvetsagg eller fruktan foer foerintelsen, alla +dessa oraekneliga hade skyndat att mot vissheten om foersoning och evigt +liv utbyta en laera, som endast laempade sig foer de sjaelsstore, foer +glada, lyckliga och harmoniska eller foer mycket tankloesa och +laettsinniga maenniskor, men erbjoed foega troest at de svage, som kaende +sig duka under i livets strid, at de fattige och elaendige, den +brottslige och angerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt +oevervaegande delen av maenniskoslaektet i denna harda, olyckliga, +soenderslitna tid. + +Vi atervaenda till torget, som i denna stund foeretedde en tavla av +gripande motsatser. Templens haerliga kolonnader, gudarnes, taenkarnes, +skaldernas, hjaeltarnes bildstoder, bestralade av en mild sol, +oeverspaenda av en leende himmel, och inom denna ram, flaetad av naturens +och konstens glada skoenhet, de till kyrkan vandrande kristianernas +skara, som nedstroemmade fran stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en +allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna osloejade, de flesta maennen hoeljda +i grova mantlar, fraemmande foer sin omgivning, med skriande motsatser +inom sig sjaelv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga aembetsmaennen i +asiatiskt prunkande draekter; bredvid svaermare, hoeljda av smuts, +bloedande ur sjaelvslagna sar, de lysande av slavar burna palankiner, i +vilka foernaema kristinnor vilade--allt detta, skridande foerbi oegat, +medan luften skaelvde av den vigda malmens manande rop. + +Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, +antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikureerna +stodo skaemtande kring en baerstol, mellan vars gardiner man varsnade aen +blott en flik av det koiska tyg, som foer sin genomskinlighet kallades +byssosdimma, aen en mjaellvit guldsmyckad arm, aen och i baesta eller +vaersta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhoerde ingen mindre person +aen Praxinoa, Atens taeckaste hetaer. Medan man aennu vaentade pa Myro, +hennes vaeninna eller kanske medtaevlarinna, framleddes av slavar +tessaliska gangare, smyckade med lysande taecken. Karmides, +huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knaeet raeckande, veckrik +kiton, kring livet sammanhallen av en med gyllene meandrar stickad +goerdel, och oever livrocken en vid tyrisk mantel, vardsloest kastad oever +den ena skuldran. Kring halsen haengde en guldkedja, vid vilken +signetringen var faestad. Benen, blottade fran knaeet till den av en +sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast +kroppsoevningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och +pimsten kunna astadkomma. Karmides' vaenner voro klaedda naestan som han. +Det hela erbjoed en lysande, men foer de foerbiskridande kristianerna +ingalunda uppbygglig anblick. + +- Hu, dessa maenniskor, sade Praxinoa om kristianerna, deras asyn +skraemmer mig. Vackre Karmides, drag foer gardinen. Jag blir sjuk, om +jag maste se dessa olyckliga ansikten. + +Da Praxinoa kallade Karmides vacker, sa var denna foer oevrigt vanliga +artighet haer oeverensstaemmande med verkliga foerhallandet. Hans gestalt, +som aegde den grekiska typens naturliga aedelhet, var genom gymniska +oevningar utbildad till en formfullaendning, vaerdig att mejslas i +marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln haemmade +sjaelslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig +blandning av laettsinne med beslutsamhet, hardhet och hoegmod, och hela +hans varelse, fran oegats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar +vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, langsamt troettnande, +men aennu segerrik, bekaempar verkningarna av ihaerdiga utsvaevningar. + +- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gangares +betseltyg och kastade en blick oever torget, daer ha vi ju prokonsuln. + +- Var? + +- Vid Torg-Hermes bild. Han star bredvid en baerstol och samtalar med +damen i densamma. + +- Riktigt. Jag ser honom. + +- Det aer Eusebias baerstol, sade Karmides. Jag igenkaenner den. + +- Aha!... Men se pa var Annaeus Domitius! Jag tror, vid Here, att han +pa oeppet torg emottager en sparlakanslaexa av sin skoena hustru, infoell +en av ynglingarne. + +- Det vore icke underligt, anmaerkte en annan. + +- Jag inbillar mig likvael, att de oemsesidigt hava skael att foerlata +varandra. Eller huru, Karmides? Fortsaetter den fromma Eusebia sina +foersoek att omvaenda dig? + +- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade baegge pa foersoeket. Eusebia aer +mycket ombytlig.... + +- Och du aer sjaelva troheten! + +- Och hon har foermodligen, tillade Karmides, en aelskvaerdare proselyt +i sikte. + +- Se haer aer Myro! Na aentligen!... Vaelkommen, du fjaerde bland +Behagens gudinnor! + +- "Vaelkommen, dagens strale, som aldrig lyste klarare foer var stad!" +deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjaeder, som +hotande kretsade i grannskapet av hans mun: + + "Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga + band oss loes! Fullkomna den boen, som hjaertats + oemma tranad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid var + sida!"[1] + + [1] Sapfo. + +Sedan nu Myro anlaent, var saellskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade +upp pa sina haestar, slavarne lyfte Praxinoas baerstol pa sina skuldror, +och taget satte sig i gang. + +Vi laemna det och begiva oss till Annaeus Domitius foer att hoera, huru +det foerhoell sig med sparlakanslaexan, om vilken nagon av Karmides' +vaenner varit elak nog att framkasta en foermodan. + +Vi nalkas Annaeus Domitius med den aktning hans samhaellsstaellning och +personlighet boera ingiva. Han aer prokonsul oever Akaja och den foerste i +andra rangklassen av romerska rikets storvaerdighetsmaen, med raettighet +att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla raeknar filosofen +Senekas bland sina yngre namn och styrker hans haerkomst fran en redan +i republikens dagar ansedd slaekt. Annaeus Domitius' mantel aer stickad +med palmloev och stjaernor; stoevletterna, som utmaerka hans +radsherrevaerdighet, lysa i purpurglans och prydas, sasom bruket aer hos +nobiles, av gyllene halvmanar, vilka skola antingen utmaerka hans hoega +boerd, som beraettigar hans ande efter doeden till en plats ovan manen, i +grannskapet av stjaernorna, eller (eftersom Annaeus Domitius aer kristian +och dylika foerestaellningar honom ovaerdiga) snarare innebaera en +haelsosam varning daerom, att "under manen, den omvaexlingsrike, bodde +ingen fri fran oedets kast". Nog av, halvmanarne finnas daer, deras +betydelse ma vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat +med roekelse i prokonsulns spar, sta nu pa voerdnadsfullt avstand, +samtalande med Eusebias palankinbaerare. Annaeus Domitius aer en man om +fyratio ar, lagom lang, men mer aen lagom fet. Hans mage skulle ansta +varken Hermes eller Apollon, men daeremot icke misspryda en bedagad +faun. Prokonsulns hjaessa aer kal, hans ansikte uppbaer godlynt +oeverfloedet av en dubbelhaka, oegonen aero livliga och kloka. Roueen, +gurmanden, den beraeknande vaerldsmannen, se daer Annaeus Domitius, savida +icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna aennu noejet av den +sista lukulliska supeen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier, +eller (om man far tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om +nattliga studier (vilka enligt samma kaella skulle omfatta teologien +och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annaeus' profil aer kraftig, +och oegonen, vi naemnde dem nyss, aero ensamma i stand att foerlaena liv +och uttryck at denna fettmassa. + +Men nu ett oegonkast pa hans gemal, Eusebia, kallad den skoena, aen +oftare den fromma. Hon aer romarinna, mahaenda 27 ar gammal, med +oernnaesa, stora moerka oegon och rubinroeda sma svaellande laeppar. Eusebia +aer pa vaeg till kyrkan, som hon aldrig foersummar, naer Petros, de +raettrognes, det vill vid denna tidpunkt saega homoiusianernas[2] +biskop, den hjaertgripande foermanaren, den ljungande bestraffaren skall +predika. Hennes draekt aer botgoererskans--och vad den klaeder henne +vael, ehuru den icke bestar av en trad mer aen den svarta klaedningen, +som ogoerdlad och fotsid faller sa mjukt om de yppiga formerna! Icke +ens en linnetunik under denna klaedning! Dess faerg brytes, som +bartaeckets pa en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika +junoniska armarnes alabaster, foer att nu icke tala om en sadan liten +foertjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, da +hon vaender sig pa baerstolens kuddar. Diademet, oeronhaengena, +halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fafaengliga grannlater, +aenda till den juvelprydda solfjaedern, aero laemnade hemma pa +nattduksbordet. Eusebias moerka lockar svalla, utan att haemmas av en +enda harnal, i fria vagor kring axlarne, och hennes fingrar, beroevade +sina diamanter, hava ingen annan prydnad aen sin naturliga skoenhet och +den laetta rosenfaerg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind, +annars livligt faergad av haelsa och ungdom, aer i dag nagot blek, ty +blekhet klaeder botgoererskan. Konsten har haer, med nagra laetta drag av +en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en oenskan, som naturen, +laemnad at sig sjaelv, foer oegonblicket icke kunde tillfredsstaella. + + [2] Kristna kyrkan aer vid tidpunkten foer denna beraettelse delad i + tvenne huvudsakliga partier, som bekaempa varandra: homousianernas + och homoiusianernas. Det aer icke romanfoerfattarens skuld, att dessa + flockar foer oegat endast skiljas genom ett litet i, men det aer under + sadana foerhallanden en ursaektlig pedantism, om han ber laesaren laegga + vikt pa denna annars laett foerbigangna skiljaktighet, sa att de icke, + till harm foer dem baegge, foerblandas med varandra. Jag kunde + visserligen kallat de foerre de raettrogne, ett namn, varpa de ha + segrarens ansprak, och da naemnt de senare halv-arianer. Men segerns + altare aer till all lycka nedbrutet, och det aer ingens skyldighet att + offra pa dess spillror. + +- Annaeus, saeger Eusebia i milt foerebraende ton, och hennes blick +svaevar mellan baerstolens gardiner haen mot gruppen vid marmortrappan +(som da aennu vaentade pa Myro), du var saledes aeven denna natt upptagen +av viktiga sysselsaettningar. Var det med statssaker eller med +teologien? + +- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, +bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt foertvivlad ton:--Dessa +statssaker jaekta mig till doeds. + +Prokonsuln uppdrog ur goerdeln en purpurkantad duk och torkade sin +hjaessa, liksom om blotta tanken pa dessa anstraengningar kom honom att +svettas. Under tiden skickade han ett foerstulet oegonkast till sina +hedniska vaenner, epikureerna, daer saerskilt de bada baerstolarne adrogo +sig hans uppmaerksamhet. + +- Annaeus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har aennu det +rysliga oskicket att svaera vid de hedniska gudarne, och likvael aer du +katekumen. + +- O, foerlat mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid +helgonens relikskrin, haedanefter vakta min tunga foer denna synd. Ack, +naer fa vi atervaenda till vart Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i +vilket kejsarens vilja kvarhaller mig, denna stad, som skenbart aer sa +lugn, sa stilla, sa avlaegsen fran haendelserna,--ah, du anar icke vad +som jaeser i hans barm. Min sjael aer i oupphoerlig spaenning. + +- Stackars Annaeus! ... Han aer dock aennu vacker, den arme i moerkret +vandrande ynglingen. + +Dessa sista ord, som Eusebia endast taenkte, icke uttalade, gaellde icke +prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till haest. + +- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla raettrogna, och +Petros tvekar ej att uttala det pa predikstolen. Det aer Krysanteus, +den hedniske arkonten, som aer den ena roten till det onda. Att du icke +faengslar Krysanteus, som dock aer den rebelliske Julianus' foerklarade +anhaengare. Vi alla i foersamlingen undra daeroever. + +- Ah, min vackra maka, infoell Annaeus Domitius leende och hotade i sin +ordning med fingret. Nu bryter du var oeverenskommelse. Inga statssaker +oss emellan! Du minnes det? + +- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, aero +homousianerna, dessa foerskraeckliga kaettare, som pasta, att Sonen aer av +samma eviga gudomsvaesende med Fadern. Aer det icke en blindhet utan +like? + +- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett laettsinne sedan! instaemde +prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag aer foertjusande! + +Prokonsuln fattade och kysste hennes hand. + +- Annaeus, fortfor Eusebia, aer det sant, att kaetteriets huvud, +Atanasios, varit sedd i dessa nejder? + +- Vad vet jag mer aen ryktet? Vad kan jag goera mer aen skicka +befallning till alla aembetsmaen i Akaja att efterspana och gripa honom? +O, dessa statssaker, de utmaergla mig ... smaningom. + +- Arme, arme Annaeus! ... Men saeg dock, viskade Eusebia och lutade +sitt huvud naermare hans, har du i natt emottagit nagot budskap fran +Konstantinopel? + +- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret pa +sin mun. + +Eusebia visste det foerut, ty budbaeraren hade soekt prokonsuln i dennes +hem, innan han genom en foertrogen kammarslav visades till det hus, daer +prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetaererna. Men vad +Eusebia icke visste och noedvaendigt ville kaenna, var brevets innehall. + +- Navael? fragade hon i yttersta spaenning. + +- Julianus ... Men tyst foer himlens skull, Eusebia! + +- Na, skynda dig! Hur aer det med den gudloese troninkraektaren? + +- Uppror inom hans trupper! Tva galliska legioner hava gatt oever till +kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvaer dig, Eusebia, goem +denna hemlighet i djupet av din sjael! + +Den skoena botgoererskan sammanknaeppte haenderna och hoejde en tacksam +blick till himmelen. + +Da prokonsuln gav sin maka foertroende av denna underraettelse, visste +han, att den inom nagra timmar skulle vara biktad foer biskop Petros. +Meddelandet var ocksa avpassat daerefter. + +- Och nu, min Annaeus, foermodar jag, att du aer pa vaeg till kyrkan, foer +att lova Herran och bedja om fortsatt framgang foer kejsarens vapen? + +- Eusebia, jag kaenner detta bade som plikt och laengtan. Men +statsgoeromalen, ve mig, statsgoeromalen! + +Prokonsuln sag sig om och gav ett tecken at en man, som stannat i hans +grannskap. + +- Stackars Annaeus! Jag vill icke uppehalla dig. + +- Skoena! Din asyn aer min lycka, men det aer sant, att jag foer +tillfaellet har brattom ... och aeven du boer skynda, ty daer ser jag +redan biskopen och klerkerna. + +Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon soekte nagon i skaran av de +praester, som i hoegtidligt tag foeljde biskopen till kyrkan. Foermodligen +fann hon aeven den hon soekte, ty blixten i hennes moerka oega upploeste +sig ploetsligt i tranfullt skimmer, hennes barm haevdes av en suck, och +droemmande sjoenk hon ned pa baerstolens kuddar. Ett oegonblick daerefter +gav hennes ringklocka tecknet till baerarne att saetta sig i gang. + +Sa snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som vaentade i hans +grannskap. Denne smoeg ett brev i hans hand. + +- Var? fragade prokonsuln. + +- Mitt emellan Aten och Korintos. + +- Ga! + +Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpa sigillet var tryckt, +och genomoegnade hastigt oeverskriften. + +" ... till Petros, biskop i Aten, broderlig haelsning och frid av Fadern +sasom ock av Sonen, av lika men ej samma vaesende som Fadern!" + +Daerefter stack han brevet i goerdeln under sin mantel, ordnade denna +och aemnade ga, da biskop Petros, som red pa en mula i spetsen foer sina +praester, nickade och hoejde korset, som han bar i handen, till tecken +att han oenskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna +befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spaenstiga steg +och de baegge roekelsebraennarne i fjaeten att moeta prelaten pa halva +vaegen. + +Petros, den homoiusianske biskopen, var aennu i sina kraftigaste ar, en +bredskuldrad, mager och muskuloes man med hoegburet huvud, som i varje +drag bar viljestyrka praeglad. Stridshaesten hade baettre aen mulan +anstatt en sadan gestalt. Petros' panna var lag och rak, blicken skarp +och letande, oegonbrynen langa och starkt vaelvda, naesan kroekt och vael +danad, munnen stor, men skoent bildad. + +Vilken motsats mellan denne man, ur folkets laegsta klass uppstigen +till sin vaerdighet, och den patriciske Annaeus Domitius! Prokonsuln +oever Akaja syntes liten och loejlig, daer han i sin praliga statsdraekt, +med kal hjaessa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga +vador stod framfoer Petros, biskop av Aten. Men foerhallandet jaemnades, +naer man iakttog romarens lugna vaerldsmannahallning, hans spelande +sjaelvmedvetna blick, det fina leendet pa hans laeppar. + +- Lysande och aedle herre, sade Petros i en ton, vars oeverlaegsenhet +motvaegde ordalagens oedmjukhet, far jag den aeran att i morgon se dig +under mitt tak, eller tillater du din ringe tjaenare att vid samma tid +besoeka dig? Tiderna aero onda. Julianus' ursinniga foeretag har till +fruktansvaerd hoejd stegrat modet hos kaettarne likasom hos hedningarne. +Haer finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma oeverlaeggningar. + +Prokonsuln medgav detta under en betaenklig skakning pa huvudet och +skyndade foersaekra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens +gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta haelsningar +satte Petros ater sin mula i gang, foeljd av klerkerna. Prokonsuln +vandrade i motsatt riktning oever torget. + +Epikureerna, som vi nyss laemnat, haelsades pa sin faerd genom den langa +gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de +skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men manga voro +aeven de, som korsade sig och valde en annan gata, naer de varseblevo +det laettfaerdiga taget. + +- Idel aekta atenare! Det goer mitt hjaerta gott att se dem, sade en +gammal utsvulten atlet. + +- Jag kaenner dem! Hellener av gamla stammen, som aelska konsten och +faedernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade +haenderna. + +- Den daer pa gra skymmeln, han, som skrattar sa gott och skaemtar med +hetaeren, gissa vem han aer! sade en bokhandlare, i det han vaende sig +till en romersk yngling, som tillfaelligtvis var hans granne. Jo, ingen +mindre aen Olympiodoros, den odoedlige skalden. Det var jag, som foerlade +hans foersta epigram. De hade dalig avsaettning, ty vaerlden aer i sin +nedgang och litteraturen foeraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst +icke. Aennu finna muserna hoega gynnare ... Och som jag tillfaelligtvis +har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen +(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), sa avstar +jag det med noeje at en aedel fraemling ... + +Romaren sade intet, men vinkade at en slav, som mottog och betalte +rullen, varefter han avlaegsnade sig ur den naergangne pratmakarens +grannskap. + +- De praektiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i +det hon lyfte pa sloejan och blickade efter ryttarne, sag du Karmides, +min vaen? Sag du honom? + +- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet oever +Teseustemplet? + +- Jag ser intet moln, min vaen. Himmelen aer ju alldeles klar. + +- Sa hoer da! + +Med en boejning av huvudet faeste borgaren sin vaens uppmaerksamhet pa tva +personer i deras naerhet. Den ene var en gubbe, som med en korg pa ena +armen hade satt sig att vila pa trappan till portiken, den andre en +kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den foerre med foeljande +ord: + +- Du aer Batyllos, olivhandlaren? + +- Ja. + +- Du gaeller foer en from man, men i kyrkan sag jag dig likvael aldrig. +Varav kommer detta? + +- Jag aer en raettrogen. Guds hus vanhelgas sedan laenge av dem, som +halta mellan ordets sanning och Arios' loegn. + +- Du aer da en av dem, som splittra den enda kyrkan och soenderdela +Herrans lemmar. Foerutsen I icke vedergaellningens dag? + +- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben sa hoegljutt, att han +adrog sig alla omkringstaendes uppmaerksamhet. Homoiusianen avlaegsnade +sig. + +- Demofilos, ser du molnet nu? + +- Ja. Det aer kvalmigt i luften. Det liknar sig till aska. + +- O, hon aer vaelkommen, om hon blott rensar luften. + +- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet gar, att Julianus.... + +- Tyst, maenniska! avbroet honom Klinias i samma ton och sag sig +omkring med en aengslig blick. Naemn ej hans namn, om huvudet aer dig +kaert. Kejsaren underhaller hundra tusen spejare. Murarna hava oeron, +vassen skvallra, likasom pa Midas' tid, sjaelva manen later nedbesvaerja +sig foer att yppa vad han laeser genom dina oegon. Tala icke, hoppas +icke, taenk icke, sa framt du aennu aelskar det rosiga ljuset! + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Delfi. Orakelspoerjarne. + + +Apollons ryktbara orakeltempel var belaeget i en dal, pa tre sidor +omsluten av berget Parnassos. Nejden aer vild och skraeckinjagande +--och maste varit det aen mer foer en pilgrim, som betraedde henne foersta +gangen, baevande i kaenslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig +eller demonisk makt och oviss, hur angan ur den pytiska halan skulle +gestalta hans framtid. Till en sadan fraemling var sjaelva naturen ett +varnande rop att icke laettsinnigt soeka utleta de oeden, som bidade +naermare hans grav. Oeppen mot soeder smalnar dalen, varda klipporna +hoegre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man naermar +sig den punkt, daer dalvaeggarna i spetsig vinkel sammanstoeta. Haer, i +skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre kaelladror ur klippan. + +Denna mangbesjungna kaella fostrar en baeck, som efter enslig vandring +genom dalen foerenar sitt oede med an Pleistos och samfaellt med henne +finner sin grav i Korintiska viken. Laengs denna baeck gick vaegen till +orakeltemplet. + +En hoestafton, aret 361 efter var tidraekning, vandrade pa tempelvaegen +en aeldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan +inat dalen. Bada voro vitklaedda, och man kunde ansett dem foer +pilgrimer, om ej oraklet mer aen trettio ar foerut hade tystnat vid ett +maktsprak av den foerste kristne kejsaren och vallfaerderna till Delfi +sedan dess upphoert. Fraemlingar voro de aenda i denna nejd, att doema av +blickar och atboerder, som roejde, att foeremalen de haer moette voro foer +dem nya eller atminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med +haepnad de moerka klipporna, som a oemse sidor upptornade sig emot +himmelen, och ryste mahaenda foer den djupa tystnaden, som snarare +hoejdes aen stoerdes av baeckens sorl och cikadans klagande sang. De +oevriga sinnena voro doemda till vila, medan oegat maettade sjaelen med +bilder av en skraeckfull natur. + +Vaegen, som fordom vimlat av saendebud fran staeder och konungar, av +offertag och pilgrimer, huru oedslig nu! Graes och mossa taeckte honom; +myrten spirade i raemnor emellan hans stenar. Han skyddes aeven av +dalens invanare; de valde hellre en annan, naermare staden Delfi, +emedan nejden vid denna tid oroades av roevare, som hade tillhall i +Parnassens otillgaengliga klyftor. Detta visste de bada fraemlingarne, +men de voro upptagna med tankar, som uttraengde farhagan foer deras +saekerhet. + +Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i ar, +en pafallande yttre likhet. Foer baegge var den grekiska profilen +gemensam, och hos baegge mildrades han, ehuru i olika man, av samma +individuella avvikelser. Det var svart att av mannens utseende +bestaemma hans alder. Hans lemmar tecknades aennu av en haerlig +mannakraft, men kindernas linjer voro foerdjupade av aren och--vad +som tydligast roejde den oeverskridna medelaldern, men tillika gav ett +maerkvaerdigt uttryck at hans anlete--valken under oegonbrynens yttre +bagdel framtraedde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan +pannans allvar och det naestan svaermiska i blicken. Man aterfinner +detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans har var nagot +glesnat oever pannan; hans skaegg (vid denna tid en saellsynt prydnad), +moerkbrunt och krusigt som haret, omgav laeppar och kinder. Hans gestalt +var hoeg och full av vaerdighet. Flickans ansikte var regelbundnare aen +hans, regelbundet aenda till typisk straenghet, och denna oekades av den +klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en +marmorbild; men marmorn vaermdes av de stora moerkbla oegonens milda ljus +och livades av munnens ljuvt boejda linjer, som foer en Lavater skulle +gaellt som osvikligt tecken foer hjaertats godhet. + +- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som +hoejer sig daerborta, iklaedd avstandets bla mantel, aer Lykoreia. Pa +henne och hennes syskonhoejder lustvandrade, innan tvivlet foerjagade +dem, Apollon och sanggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro +da farkoster fran Lycksalighetens oear, landsaettande saella andar, som +kommo att i de olympiskes sanger hoera och i deras danser symboliskt +skada vaerldsalltets mysterier. Dessa sanger, sa beraettar sagan, +foernummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och pa deras +toner saenkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjaertan.... + +Och nu, sade mannen foer sig sjaelv, kringdriva pa samma hoejder +olyckliga maenniskobarn, blodsmaen och kristianska svaermare, utstoetta ur +ett religionssamfund, som aer dem vaerdigt. Roevare pa Parnassen! Sadana +laera funnits daer foere dessa, men de plundrade endast skalderna. + +Ett leende spelade vid denna tanke pa mannens laeppar. + +- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle foerskraecka mig, om jag +vandrade ensam. De aero sa hoega och gruvligt soendersplittrade. Men oegat +uppfriskas av Lykoreia, ty pa henne gjuter solen sitt sken, och +himmelen aer klar och ren kring hennes hjaessa. + +- Sa aer det. Naer var omgivning aer moerk och dyster, soeker oegat gaerna +ett ljusare fjaerran ... Hermione, fortfor han och pekade till vaenster, +daer nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under +namnet Pyto. Nu aero dess tusental av stoder soenderslagna, dess skatter +roevade, dess glans foersvunnen. Teatern, stadiet, laerosalarne, +gymnasierna sta tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens hoega lek +likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skoevla +vara tempel, om oedmjukhet och trampa vara nackar. Fordom genljoedo dess +gator av paeaner, vimlade de av hoegtidsklaedda fraemlingar och +vitmantlade offerpraester. Nu vandrar ett tungsint folk oever dess torg. +Det faelt, du ser daerborta, med tvinande groenska, tecken av sparsam +odling, till vars fullfoeljande saknas armar och hag, detta faelt aer det +Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, +styrkans och skoenhetens segrar. + +Hammarslag ljoedo fran staden. Man broet sten ur en pelarhall till en +under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska +pelarhallen, pa vars vaeggar Polygnotos, penselns Homeros, hade malat +det vapentagna Troja, grekernas avfaerd och Odysseus' besoek i +underjorden. Foerstoerelsen kunde ses fran den punkt, pa vilken de bada +fraemlingarne befunno sig. De sago det: flickan hoeljde sitt ansikte i +sloejan; mannen fattade hennes hand och paskyndade sin gang. + +Sa intraedde de i en lund av aldriga lagrar, som skilde staden fran +orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens +branter och oekade med sin moerka groenska skymningen. Han var helgad +Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska +segervinnarne hade laemnats av honom. Hans aldriga stammar lutade oever +baecken, samlade sig till viskande flockar, flaetade sina kronor till +dunkla valv, i vilkas skuggor man anade hoega minnen. Och konsten hade +kommit aningen till moetes. Daer en strale av dagen nedskoet under +traeden, daer lyste han stundom pa marmorpannan av en Homeros, som +gripen av ingivelsen slog upp de tomma oegonen mot hoejden, eller pa en +grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes +lunden av mangen som en hednisk demons tillhall, och de friska blad, +han arligen skoet, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade +sina oljade kaempar, och daer ingivelsen aennu vidgade en skaldebarm, +ljoedo hymner till Honom, "den okaende Guden", om vilken Paulus en gang +talat till folket i Aten. + +Daer var sa tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade +igenom honom. Daer var tyst, sedan de oevergivit honom--tyst genom +arhundraden, medan Delfi sakta haentvinade och byn Kastris lerhyddor +soekte stoed emot dess fallna pelare. + +Men en dag, tolv hundra ar oss naermare aen tidpunkten foer denna +beraettelse, sago Kastris kvinnor, medan de skoeljde klaeder i kaellan +Kastalia, nagra fraemlingar i den glesnade lunden. Vad soekte de i denna +gloemda vra emellan bergen? De sade pa ett foer kvinnorna obegripligt +sprak, att Kastalia var vanhelgad, och broeto fran ett gammalt +lagertraed nagra kvistar, kysste dem och vandrade bort. De fraemmande +maennen voro fran Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid +namn Tasso skulle lagerkroenas pa Kapitolium, och fastaen lager vaexte i +deras egna lundar, foeredrogo de att haemta den fran Parnassos. Var da +den brutna kedjan mellan foerr och nu aterknuten? Ja, en stor +foeraendring hade intraett, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri +anade intet daerav. Hellas var ateruppstandet i frihetsanden, konsten +och vetenskapen. Vetenskapen och konsten aero av naturen hellener och +oomvaendeliga hedningar. De voerda Golgatas oliv, men Parnassens lager +aer symbolen foer deras strider och segrar. + +De vitklaedda vandrarne--fadern och hans dotter--stego pa en +foerfallen stentrappa uppfoer en klippa vid foten av den ena dalvaeggen +och sago nu orakeltemplet vilande under de moerka fjaellbranterna. En +alderstigen Apollonpraest, den ende oevervordne av hundra, bevakade dess +bleknade prakt. Han traeffades, vilande under en cypress och stirrande +pa det hemlighetsfulla E, som nagon av forntidens maen hade tecknat +oever ingangen till templet. Det haendoeende livets aftonrodnad +genomskimrade hans infallna kinder, och skaegget foell i vita boeljor +oever hans broest. Pilgrimerna, ty sadana voro de likvael, haelsade honom +med voerdnad. + +- Jag heter Krysanteus, sade fraemlingen, och aer en man fran Aten. +Denna flicka aer min dotter Hermione och sedan sexton ar tillbaka mitt +enda barn. + +- Jag haelsar er vaelkomna, sade Apollonpraesten Herakleon. Aer edert +aerende att se helgedomen? + +- Nej, svarade Krysanteus, vart aerende aer ett annat aen +skadelystnadens, som endast skulle maetta oss med graemelse. Vi hava +kommit foer att radfraga oraklet. + +Den gamle praestens ansikte uttryckte foervaning.--Vet du icke, sade +han, att pytians roest aer foerstummad och de profetiska angornas kaella +sinad? Den sista praestinnan aer laengesedan doed. + +- Tyvaerr, jag vet det alltfoer vael, svarade Krysanteus. Men fast +pytian aer doed, lever den siande guden evigt. + +- Apollon aer doed! genmaelde Herakleon och faeste pa Krysanteus en +blick, vars mystiska uttryck hoejde det ovaentade och besynnerliga i +dessa med oevertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens oegon +uppenbarade en sjael, som helst dvaeljes i sig sjaelv, men naer hon fran +sjaelvbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en +enda bild aen faester sig vid de saerskilda foereteelserna. En sadan blick +aer egen foer teosofer och mystici; han har nagot hemskt och andligt foer +vaerldens barn: han siar om doeden och noedgar till tro pa +ofoergaengligheten. Han uppenbarar tillika ett nagot, som ligger utanfoer +foerstandets krets, pa graensen till vanvettet. Mahaenda var det just +detta, som Krysanteus fann i gubbens oegon--varur han foerklarade det +svar, som denne givit. Arkonten av Aten kaende en rysning genomila sig. +Han teg ett oegonblick och sade daerefter i en mild, av medlidande +genomtraengd ton: + +- Jag laemnar din tro pa sina grunder. Men manne ej vi alla, som +Sokrates, baera ett orakel i var egen barm? + +- Om sa aer, vi kom du hit att radfraga det foerstummade? + +- Den som vill droemma soeker ju tystnaden, ensamheten och moerkret, +icke bullret, maenniskovimlet och dagsljuset. Sa aeven den, som vill +tala med Gud i boenen och foernimma hans svar i ingivelsen. Honom aer +icke tystnaden foer det yttre oerat nog, icke moerkret foer det yttre +oegat. Varje jordiskt ljud maste hava foertonat i kaenslan, och varje +jordisk bild utplanats i fantasien, ty kaenslan aer ju sasom sjaelens +oera, och fantasien som hennes oega, varmed hon foernimmer det gudomliga. +Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar kaenslan med +majestaetet av tusenarig helgd och griper fantasien med sin enslighet +och den hoega symboliken i sin natur? Se daerfoer, Herakleon, kommo vi +hit, jag och min dotter. + +- Navael, vari kan jag nu ga din oenskan till moetes? + +- Min dotter aer en from ungmoe. Lat henne underga reningar, som +kroppsligt stoedja sjaelens anstraengning att frigoera sig fran jordiska +tankar och varda emottaglig foer himmelska! Och sedan detta skett, led +Hermione till den heliga trefoten och lat henne en natt foerbliva i +templet! + +Hermione, som uppmaerksamt lyssnat till Apollonpraestens och hennes +faders samtal, sade nu:--Voerdnadsvaerde man, uppfyll min faders +oenskan! + +Apollonpraesten besinnade sig ett oegonblick och svarade: + +- Om det aer ditt uppsat, atenare, att din dotter sjaelv skall vara pa +en gang den fragande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens +mening uppfattande, sa aer mitt aembete haer oeverfloedigt, och jag bryter +ej mot kejsarens pabud, om jag foer er, likasom foer varje skadelysten +besoekare, oeppnar tempeldoerren. Du sjaelv, Krysanteus, ma leda din +dotter till trefoten. Foer det orakel, som du vill tillfraga, aer det +likgiltigt vem som foerraettar en sadan handling. Och vad reningarna +vidkommer, ma din dotter, om hon vill foelja de foereskrivna bruken, +bada i kaellan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser +och, naer hon kommit till trefoten, dricka en skal av Kastlias vatten. +Min tjaenarinna skall undervisa och hjaelpa henne i dessa foerberedelser. +Men under tiden skolen I vara mina gaester. Jag har ej under langa +manader skadat ett fraemmande ansikte: jag lever haer som i en vaerld foer +mig och bidar doeden i skuggan av mitt tempel. Men dess kaerare aer mig +asynen av en man, som du, och en ungmoe, sadan som din dotter. Foeljen +mig! Jag vill haelsa er vaelkomna oever min troeskel. + +Den gamle Herakleon raeckte Hermione handen och foerde sina gaester till +ett rum i en byggnad naera templet. Hans alderstigna tjaenarinna, den +enda maenniska, som delade hans enslighet, baeddade vilosoffor at +Krysanteus och Hermione, tvaettade deras foetter och dukade dem ett bord +med broed, mjoelk, frukt och druvor. Hon gloemde ej heller att av friska +blommor flaeta kransar, varmed gaesterna till den enkla maltiden skulle +smycka sig. + +Det boerjade redan skymma i kammaren, vars enda foenster vette at den +naerstaende klippvaeggen. Samtalet kom under maltiden att falla pa det +roevarband, som oroade trakten. Den gamle praesten visste icke mer +daerom, aen att dessa roevare voro kristianer av nagon viss, utav de +oevriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infoedingar, utan +ditkommit, man visste icke huru eller varifran, samt att de en dag +under den sistfoerflutna varen hade till betydligt antal infunnit sig +haer och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat +honom och hans tjaenarinna nagot ont som skadat nagot i templet, vilket +foer oevrigt icke aegde nagonting mer, som kunde tillfredsstaella +rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall laengesedan +foerekommit dem, i det han latit bortfoera de sista dyrbarheter den +fordom omaetligt rika helgedomen aegde. Gubben vidroerde denna sista +omstaendighet i en ton, som ej foerradde nagon bitterhet. Alderdomen +hade kanske iskylt hans hjaerta. Men den atenske mannens ansikte +moerknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjaenarinnan, som nu +tog till ordet och foertalde, att roevarbandet hade flera ganger gjort +nattliga infall i den naerlaegna staden Delfi, plundrat mycket och +ihjaelslagit manga maenniskor. Men nu hade fran Korintos anlaent en trupp +soldater till Delfis haegn. Detta visste tjaenarinnan att beraetta, ty +hon plaegade besoeka staden i hushallsaerenden, men hennes herre gjorde +det aldrig. + +Sedan maltiden var intagen, laemnade man kammaren, foer att i det fria +njuta kvaellens bleknande skoenhet. Herakleon foerde sina gaester till en +grotta, som fanns ett stycke fran templet. Baecken sorlade i hennes +grannskap. Hon var oeppen mot vaester, och aftonsolen, som lyste genom +ett trangt pass daer mitt emot, goet sitt rosenskimmer i hennes +skymning. Cypresser, myrten och rosenhaeckar vaexte runt omkring, +murgroen och kaprifolium slingrade sig kring hennes vaeggar. Haer pa en +mossbaenk vid grottans ingang satte sig Apollonpraesten, arkonten av +Aten och hans dotter. + +Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, naer det aennu +talade, nagonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit +sitt namn? + +Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fraga varit honom kaer att +besvara. Han genmaelde:--Hoeren foeljande orakelsprak, givna en man, +som foer mer aen hundra ar sedan anlaende hit och fragade oraklet just om +Jesus: + + Kaent av de vise aer, att ur kroppens foergaengliga boja + svingar sig ofoergaenglig den maensklige anden, men ingens + sjael i olympisk flykt sig lyft pa vitare vingar. + +Da spoerjaren undrade, att en sa aedel man maste lida missdadarens doed, +svarades genom pytian: + + Icke av kroppsligt ve beflaeckas odoedlige anden: + lida aer allas del, att himmelen vinna den frommes. + +- Jag kaenner dessa orakelsprak, sade Krysanteus, Porfyrios anfoer dem +i sin bok emot kristianerna. + +- Aer detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetslaeraren? +fragade Hermione. + +- Nej, vi hava aeven en utsaga fran en mycket senare tid: + + Stunget av mask, av sol foertorkat eller i frostnatt + gulnat eller alltren i knoppen danat till vanvaext + ser jag pa vaerldens traed vart blad; men ett aer fullkomligt. + +- Apollon, fortfor Herakleon, var skoen till dragen, men sasom siare +kallades han likvael den snedmunte, emedan han hade sina skael att aen +med allmaenna, aen med tvetydiga ordalag tillbakavisa den naergangna +nyfikenheten. Sa mycket aer dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg +till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit sa prisad, +som den vise fran Judalandet. + +- Han var, sade Krysanteus, en religioes ande, genomvaermd av det +gudomliga, en praktisk vishetslaerare och en stor teurg. Porfyrios +beraettar om sin maestare Plotinos, att denne har fyra ganger, i +haenfoerelsens tillstand, skadat ur-enheten, den ende och sanne Guden. +Detta skedde pa hans alderdom emot slutet av en levnad, vars hela +traktan var sjaelens rening och ideernas vaerld. Jag foerestaeller mig, +att vad Plotinos uppnadde genom att saenka sin ande i det begrepps- och +formloesas hav,--det aegde Josefs son mer av naturen, och sasom nagot +stadigvarande, sa att han kunde vandra bland maenniskorna och verka i +det yttre, utan att hans skadning i det gudomliga vart grumlad. Vad +han aegde i hoegsta man, det aega vi alla, atminstone till moejligheten, i +en laegre. Lotosblomman synes gunga fritt pa vagen, men hennes staengel +ringlar genom djupet och aer rotfast i dess botten. Sa svaevar +maenniskoanden med begraensad frihet pa vaerldsflodens yta, och hans +foernuft aer som blomsterkalken, vilken oeppnar sig foer solen och vaender +sig efter henne, men han aer med tvenne roetter, kaenslan och fantasien, +rotfast i vaerldsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom. +Genom dem intraenger Gud oss; genom dem, som genom ett sprakroer, talar +han i vara sjaelar och later sig foernimma i manga former: som samvetets +roest, som konstnaerens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden +till dessa foernimmelser ej aer i den enskilda maenniskan sjaelv, utan aer +en allmaen och gemensam, naemligen Gud i sin uppenbarelse som +vaerldsande, det skoenjes daerav att grunddragen i samvetets lag aero hos +alla folk och maenniskor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika +fullkomlighet och fran olika sidor, spegla samma ide. + +Da Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som smaleende +lyssnat, ej syntes benaegen att genmaela nagot, tog Hermione blygsamt +ordet och sade: + +- Det roejer sig ock av den himmelska vaerme, som sprider sig i sjaelen, +naer hon fattas av nagot skoent, sant och gott. Men olikheterna kunna +foerklaras av maenniskornas olika sjaelsanlag. Tva blommor, som vaexa +bredvid varandra i samma jordman och ur honom haemta samma naering, +omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer +och avyttra henne sasom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vaellukter. +Aer det ej sa, min fader? + +Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste +hennes panna. + +Da solen gatt ned, atervaende Herakleon med gaesterna till sin boning. +Haer laemnade dem Hermione och foeljde den gamla tjaenarinnan, ty flickan +skulle samma kvaell bada i Kassotis och goera andra foerberedelser till +den foerestaende natten, som borde tillbringas under betraktelser och +boener. Den foeljande dagen skulle vidare aegnas at fortsatt badande, +fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Da +skulle Hermione ledas av sin fader till pytians oever de profetiska +angornas hala staende trefot och foerbliva under natten ensam i +templet, avvaktande uppenbarelse. + +Naer maennen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande pa +sina soffor, med den taenda lampan emellan sig, aeskade Krysanteus en +foerklaring av de besynnerliga ord hans vaerd yttrat om Apollons doed. + +Herakleon var villig att giva foerklaringen, och det visade sig nu, att +den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt +system, i vilket han fann den troest han behoevde foer den laeras +undergang, som han fran sin barndom hade tjaenat och med religioes vaerme +omfattat. Han aelskade sina minnen, voerdade den fallna storheten, i +vars tjaenst han verkat, och kunde likvael, emedan denna laera foersonade +honom med oedet, doe noejd och lugn, den siste Apollonpraesten med blicken +pa sitt oevergivna tempel. + +Herakleon sade: + +- I andevaerlden, av vilken den synliga, sasom Platon saeger, aer en +skugga, har redan laengesedan, naemligen vid tidpunkten foer Jesu +leverne, en stor foeraendring timat. Om denna foeraendring veta vi dock +endast foega, ty naer det skuggande foeremalet lider en omvaexling, da +skiftar vael aeven skuggan, men hon atergiver dock endast, och aeven +detta ofullkomligt, foeremalets utlinjer. Det, varpa jag syftar, skall +varda dig klarare av vad jag nu vill beraetta. Jag har uppsparat och +antecknat manga hemlighetsfulla tilldragelser, som baera vittnesboerd om +den i andevaerlden timade foeraendringen, men skall bland dem endast +anfoera foeljande: [1] + + [1] Beraettelsen aterfinnes hos Plutarkos. + +Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gang till Italien pa +ett skepp, som hade manga resande och mycket handelsgods ombord. Da +skeppet hunnit utanfoer Ekinadiska oearna, uppstod vindstilla. Det var +kvaell, men de fleste av skeppsbesaettningen och de resande voro aennu +vakna, da ploetsligen alla foernummo en roest, kommande, sasom det +tycktes, fran Paxaeoearna och ropande styrmannens namn. (Han var en +egyptier och hette Tasus.) En allmaen undran uppstod, och Tasus sjaelv +greps av skraeck. Foerst sedan roesten tre ganger latit hoera sig, +foermadde han svara, varefter den ropande med aen hoegre roest laet +foernimma foeljande befallning: Naer du hunnit till orten Palodes, sa +tillkaennagiv, att den store Pan aer doed! Allas undran oekades och man +oeverlade, vad som vore att goera. Tasus sjaelv besloet att i haendelse av +god vind utan vidare atgoeranden segla foerbi Palodes, men intraeffade +vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hoert. Naer +skeppet nu anlaent utanfoer Palodes, var det ater vindstilla och havet +lugnt, varfoer Tasus, i enlighet med sin foeresats, ropade, fran aktern +av sitt fartyg och vaend mot land, de ord han hoert: Den store Pan aer +doed! Knappt voro dessa ord uttalade, foerraen luften fylldes av ett med +undran blandat suckande. + +I Rom vart denna haendelse snart kaend genom de manga, som varit vittne +till henne, och kejsar Tiberius laet kalla Tasus till sig och anstaellde +en naermare undersoekning av haendelsens foerlopp, moejliga grunder och +betydelse. + +En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern +Demetrios pa sin upptaecktsresa kring de britanniska oearna. Med detta +staeller jag i foerbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring +vaerlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att naemligen fageln Fenix +anyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omstaendighet, att fran +samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel kraevt foer +sitt arliga underhall ett mindre matt av olja aen fordom[3]. Ty sma +ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor foeraendring. Men +vittnesboerd, aen klarare aen dessa, finnas ju aeven. Sadana ser jag daeri, +att den profetiska kraften mer och mer foersvann fran detta orakel, +langt innan kristianerna vordo en maektig sekt, och att alla de otaliga +andra oraklen efter hand foerstummades av sig sjaelva; vidare daeri, att +tron pa gudarne slocknat i allt flera hjaertan, att skalder och +konstnaerer icke undfa den ingivelse som fordom, och att rysliga +olyckor, foeljande varandra taett i sparen, ga oever vaerlden, minskande +maenniskoslaektet. Hela vart Hellas kan nu, sasom jag finner det +skrivet, icke uppstaella sa manga tungt vaepnade krigare, som fordom det +lilla Megara skickade emot perserna. Maerker du ej, att nagot saknas, +som fordom varit, att nagon hand, som fordom var oeppen, nu knutit sig +oever vaerlden? Kan du saega, vilka de murar voro, som fordom hoello den +okaenda oesterns skaror inom sina landamaeren, och varfoer dessa murar pa +en gang fallit? Varifran den tranad, som fattat oeknens soener och +driver dem, vag pa vag, att krossas mot vara legioners jaern? Skola de +icke slutligen bryta hindret och oeversvaemma oss? Kan du saega, varfoer +vara skogar och kaellor icke susa som fordom, varfoer naturens symboler +ploetsligt stelnat till andeloesa tecken, i vilka inga gudakrafter +uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades +genom tingen, detta nagot, som vi kallade den store Pan, vilket +likasom med floejters ljud livade naturens enslighet, detta aer borta. +Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt hoegre och foersvann +i rymden. Jag har sparat dess vaeg. Naer det oevergav Gaea, vart roesten ur +den pytiska halan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den +obeskrivliga kraften hade laemnat jordens djup och likasom svaevade nu +oever jordytan, intraengande i maenniskoandarne. Daerav foerklarar jag den +foereteelse, att vaerlden pa en gang uppfylldes av spamaen, sibyllor, +magi, teurger, goeter och undergoerare, bland vilka Apollonios av Tyana +var den stoerste. De voro foerut sa gott som okaenda, men alltid enstaka; +nu oeversvaemmade de landen. Fran Ktesifon till Herakles' stoder +vittnade folken deras undergaerningar, tills slutligen aeven hos +maenniskorna den obeskrivliga kraften var foersvunnen. Dessa aero de +tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en +stor foeraendring hos det skuggande. Men varuti bestar nu denna +foeraendring och varifran har hon uppkommit? Denna fraga har sysselsatt +min sjael under de langa ar jag tillbragt haer i ensamheten. Och naer jag +hade forskat i tio ar, i tjugu ar och foersoekt manga olika vaegar foer +att intraenga i denna hemlighet, sa maste jag dock slutligen stanna vid +den foermodan, som i foersta oegonblicket av mitt taenkande i detta aemne +traengde sig pa mig, men vilken jag da foerkastade sasom lag och +ofilosofisk. De naturlagar (sa aer min tanke), vilka rada i +maenniskovaerlden, aero skuggor av andevaerldens och finna i dem sin +motsvarighet. Den lag, som bjuder, att maenniskan skall foedas, aldras +och doe, aer en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade. +De hava, dock i hoegre mening aen de maensklige, blivit foedda--det +saeger sjaelva myten--de hava aldrats, och de aero doeda. Den store Pan +aer doed, Apollon aer doed, de vaesen, som vara faeder dyrkade, aero doeda. +Haepna ej, Krysanteus, oever mina ord! De innehalla intet haediskt. Dessa +vaesen, goda och dyrkansvaerda, som uppfyllde vaerlden med skoenhet och +glaedje, som aelskade de dygdige, vaernade samhaellena och straffade +brottslingar, voro doedliga som maenniskan, deras skyddsling, och +odoedliga som hon. O, lag jag ej redan som yngling framfoer min Apollons +bild och skadade hela timmar i hans anlete, haenfoerd av hans lugna, +oevermaenskliga skoenhet! Och likvael stroemmade mina tarar, ty ju laengre +jag betraktade honom, dess mer smaeltande genomskimrades hans skoenhet +av ett vemod, olympiskt och oevermaenskligt som hon, och jag undrade, om +konstnaern medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det +noedvaendigt, utan konstnaerens uppsat, atfoeljer den hoegsta, i former +framstaellbara skoenhet. + + [2] Tacitus. + [3] Plutarkos. + +Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av doedligheten. +De olympiske voro ett slaekte hoegre aen vart: vara faeder kallade dem +gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller +demoner. Som maenniskans foersta uppfostran styrdes av dem, sa var deras +egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vart slaekte i +samhaellen, laera dem det raetta och vaecka dem foer det skoena. Fran denna +verksamhet aero de bortkallade; de finnas ej mer foer oss, ty de hava +atervaent i det skoete, som foedde dem: i mangfaldens enhet, alltets +kaella, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare +den tanke, att de gudar, i vilkas knaen vara fromma faeder nedlade sina +boener, som de akallade i sin bedroevelse och lovsjoengo i sin lycka, +voro tomma foster av deras foerestaellningar! Men att de voro doedliga, +daerom fanns redan i den gra forntiden en aning, varat Hesiodos gav +sinnlig form i denna utsaga av en najad: + + Nio slaekten av kraftige maen mangpratande krakan + ser foerblomma; men tre ganger fler snabbfotade hjorten. + Tre hjortaldrar aer korpens liv; korpaldrarne nio + levas av Fenix, som braend vi tio ganger fa skada, + vi, den egisskakande Zeus' skoenlockiga doettrar. + +Sa talade Apollonpraesten, medan lampans sken flaemtade pa hans vissnade +ansikte. Hans gaest hade lyssnat med uppmaerksamhet, men ville nu ej med +nagon framstaelld anmaerkning mot hans asikt foerlaenga samtalet, kanske +foerdenskull att natten redan var langt framskriden och den gamle +tarvade vila. + + + + +FJAeRDE KAPITLET. + +Krysanteus. + + +Laesaren torde fran foersta kapitlet av denna beraettelse paminna sig en +man, som en vacker morgonstund gick oever torget i Aten, medan +handelsvimlet daer var som livligast, och som da av olika personer +utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus +aerkehedningen. Det aer samme man, som laesaren nu ser upptraeda i Delfi, +stoerande den siste Apollonpraestens ensamhet. De tre ovannaemnda +tillaeggen till hans namn voro alla beraettigade, icke minst det sista. +Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid +icke sa mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det +yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtaevlarinna vid +Bosporen och daer utvecklat ett levnadssaett, oeverensstaemmande med hans +tillgangar och tidens skick, skulle han i sloesande yppighet svarligen +kunnat foerdunklas av andra aen kejsarens gunstlingar och de kristna +biskoparne, ty vi tala ej om hovet sjaelv och dess kolossala prakt, som +naturligtvis stod oever jaemfoerelse med vad en enskild man i den vaegen +kunde astadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgaenglig foer en +aeregirighet av sadant slag. Han foerblev i sitt Aten, och grunden +haerfoer lag icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den foerste i +en by aen den andre i Rom. I sjaelva Aten oeverglaenste honom mangen i +prakt och vaellevnad. + +Men vartill anvaende da Krysanteus sin rikedom, da man i hans hus sag +ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens foermoegne omgavo sig? +Varje atenare kunde besvara denna fraga. De visste, att hans +skarpsinne hade utletat tusen andra saett att foerstoera penningar. Hans +sloeseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit +ryktbart foer sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro da +klaedda med skogar av detta haerliga och nyttiga traed, helgat, som man +vet, at Pallas Atena. Pa Krysanteus' tid voro dessa skogar i det +naermaste foersvunna, och Attika hade foerlorat den foernaemsta av sina +inkomstkaellor. Krysanteus ville komma henne att floeda med ny ymnighet, +och han kaempade, utan att troettna, en jaettekamp mot natur, maenniskor +och tidsfoerhallanden foer att aterskaenka de nakna bergen deras prydnad +och deras elaendiga bebyggare vaelmaga. Striden hade nu fortgatt i tjugu +ar och Krysanteus aennu icke slappats, uppmuntrad, i staellet foer +nedslagen, av den jaemfoerelsevis obetydliga framgangen av sina +anstraengningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens +sjaelvstaendiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lago de till stor +del oede. Krysanteus koepte sadana oedeliggande faelt, insatte sina +frigivna slavar till foerpaktare och hade den glaedjen att se skoerdar +vaja, daer foerr knappt fanns farbete. Men denna glaedje var i det +naermaste hans enda jordraenta, ty prokonsuln Annaeus Domitius kaende +visserligen a ena sidan den sanningen, att "daer ingenting aer att taga, +daer har kejsaren foerlorat sin raett", men drog a andra sidan haerav den +foeljdriktiga slutsats, att daer nagonting aer att taga, daer har kejsaren +icke foerlorat sin raett. Den praktiska tillaempning han gav haerat var +lika foeljdriktig som slutsatsen sjaelv och ledde i en cirkel tillbaka +till premissen: den foerstnaemnda sanningen. Endast den personliga +avgiften--"naesskatten"--steg under kejsar Konstantius' tid till 26 +guldstycken. Vad skulle da Krysanteus goera? Han fann sig i sin lott +och troestade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten aennu +bar skoerdar, medan i det haerliga Kampanien 400,000 tunnland--en +attondedel av landskapet!--lago oede till foeljd av de kejserliga +aembetsmaennens utpressningar. Men Krysanteus' sloeseri hade icke +inskraenkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han pa +torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en +trasig mantel, anhoell han denne dagdrivare med fragan: vad nyttigt kan +du goera? Nu fanns i Aten en hel maengd trashankar, vilkas aedla stolthet +sarades av denna fraga, fast hon var given i vaenligaste avsikt, och +naer de pa langt hall sago Krysanteus, smoego de, hellre aen att moeta +honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men manga voro +aeven de, vilka ett uppriktigt svar pa hans fraga hade skaenkt vaelstand. +Krysanteus gav inga allmosor, utan at alderstigna och orkesloesa +--kristianerna tadlade den rike mannen foer denna hjaertloeshet--men han +aegde en beundransvaerd foermaga att upptaecka, vartill maenniskor dugde, +och anvaenda dem pa deras raetta plats. Kanske var det ena dagen en +avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stand att driva ett +garveri; kanske andra dagen en aettling av Hyperbolos, som fick lana +penningar att inraetta en lampfabrik. Nog av att yrken, foer vilka det +forna Aten var frejdat, anyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide +genljoed anyo av staedens klang i vapen- och metallverkstaeder, i +Kolyttos tillverkades ater klaeden och tyger, i Piraeus byggdes ater +skepp. Sedan Krysanteus givit foersta stoeten, fortfor roerelsen av sig +sjaelv och tillvaexte utan hans atgoeranden. De summor, han nedlagt pa +naeringsflitens uppmuntran, stroemmade tillbaka i kassakistan i hans +aula. Om framgangen saledes oeverskylde hans sloeseri i denna riktning, +sa framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lang tid den +vurmen att vilja se de skoena konsterna aterlivade i deras egen +foedelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser +foervandlat konstnaern i folkets oegon fran en vanlig hantverkare till en +det skoenas praest, ingiven av Apollon, helig som sadan. Men Hellas' +konst hade gatt under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu +foerde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna ansprak, +foer vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och +faergstrykare. Felet lag hos dem sjaelva, som gjorde konsten foeraktad, +och hos tiden, som laet foerleda sig att foerakta konsten och hennes +utoevare. En yngling av aedel boerd kunde icke laengre taga penseln eller +mejseln i hand, om aen den raecktes honom av sjaelva Pallas Atena. +Hedningarne foergudade sina gamla konstnaerer och missaktade sina unga: +kristianerna hatade bade de gamla och de unga. Under sadana +foerhallanden var den uppgift, Krysanteus haer ville loesa, en mycket +svar. Ocksa misslyckades foersoeket alldeles, savida man naemligen +antager, att malet icke var att foerstoera penningar, utan att upphjaelpa +konsten. De malningar, Krysanteus koept av unga konstnaerer och +frikostigt gaeldat, prydde nu vaeggarna hos hans foerpaktare; de +bildstoder, vilka samma vurm foermatt honom tillaegna sig, voro +allesammans foerda till hans lanthus och uppstaellda i en lund, daer +deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga +rosenbuskar. Tyvaerr hava vi aennu icke slutat foerteckningen pa den +atenske arkontens penningoedande darskaper. Vi noedgas tillaegga, att han +aelskade litteraturen. Sjaelv aegde han en bokfabrik, som oeversvaemmade +vaerlden med skrifter, icke blott av de gamla klassiska foerfattarne, +utan aeven av atskilliga nya, sadana som Hierokles, Porfyrios och +Jamblikos. Han hade icke laenge sedan i sin egenskap av bokhandlare +lidit en ansenlig foerlust genom kejsar Konstantius' pabud, att alla +skrifter av Porfyrios skulle braennas. Porfyrios hade naemligen skrivit +emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av +sadana boecker var ensam tillraecklig grund foer det namn av aerkehedning, +som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det +ringaste sarad. Fraende med hans kaerlek till litteraturen var den foer +teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala, +blott foer att lata atenarne aen en gang skada ett sorgespel av +Sofokles, uppfoert med samma glans som fordom. Han sjaelv hade avloenat +skadespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han sjaelv inoevat +koererna, till vilka Aten pa hans uppmaning laemnat sin foernaemsta +ungdom. Ocksa beloenade honom staden med en lagerkrans och en bildstod. +Men den senare var som konstverk ovaerdig en plats vid sidan av de +forntida koragernas, och lagerkransen--foertjaente han verkligen sa +stora offer? Vi laemna denna fraga daerhaen och fortsaetta med oblidkelig +straenghet var foerteckning oever arkontens svagheter. Hans kaerlek foer +teatern hoell sig icke straengt inom sorgespelets graenser: den lade +stundom bort koturnen och stroevade in pa komediens omrade. Krysanteus +hade funnit en ung komedifoerfattare, den ende talangfulle konstnaer i +hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stand att +uppfoera sina komedier. De vunno askadare i tusental. I boerjan voro de +harmloesa eller gjorde pa sin hoejd maskerade, tokroliga utfall mot +prokonsuln Annaeus Domitius. Men foerfattarens djaervhet vaexte med hans +lycka. Krysanteus var i Pergamos som gaest hos sin gamle laerare i +filosofien, Aedesios, da hans skyddsling, under stormande bifallsrop av +fem tusen atenare, laet ett lustspel ga oever tiljan, vilket i grova +drag foerloejligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta +bemoedanden att loeskoepa sjaelar ur hedendomen, till ett pris av en +hoegtidsklaedning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme +foerfattare ett annat, som framhoell, huru de kristianska biskoparne i +stora skaror rastloest kringflackade Europas och Asiens landsvaegar, +fran det ena sa kallade kyrkomoetet till det andra, oedelaeggande +postverket, medan de reste efter den enda saliggoerande tron. Petros, +biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i +Konstantinopel underraettelse om vad som skett, utpekande filosofen +Krysanteus sasom det djaerva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning +om hela ovaesendet, foerraen han aterkom till Aten, och han ogillade de +bada lustspelen, sa snart han laert kaenna deras innehall--icke av +omtanke foer egen saekerhet eller med haenseende till deras +anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att +se foerhallanden, som ingavo honom smaerta, handfarna med loeje och +ytligt laettsinne. I hans vaesen lag mycket av den romerska vaerdighet, +detta honestum och decorum, som ej vill saenka sig till gycklet; men +det foermaeldes hos Krysanteus med helleniskt behag och haerfloet ur en +envaeldigt radande kaensla foer det andligt skoena. Foeljden av hans +skyddslings, komedifoerfattarens, laettsinne vart kaennbar foer hela +romerska vaerlden i formen av ett edikt, som staengde alla teatrar. +Krysanteus sjaelv oeverraskades med ett handbrev fran kejsaren, pa en +gang en varning och ett nadevedermaele. Dominus Augustus nedlaet sig +till att infoer den atenske medborgaren raettfaerdiga sitt straenga pabud +och inbjoed honom till sitt hov i Konstantinopel. "Makedonios," skrev +kejsaren bland annat, "brinner av otalighet att se dig. Han vill +tvista med dig, sasom den ene filosofen tvistar med den andre, och +hoppas kunna omvaenda dig."--Krysanteus besvarade det kejserliga +nadebeviset i uttryck av djup, men kylig voerdnad, och kom icke, +laemnande fritt att tyda uteblivandet som raedsla foer Makedonios' +oevertygande vaeltalighet. + +I redogoerelsen foer det saett, varpa Krysanteus anvaende sin rikedom, boer +icke gloemmas den frikostighet, varmed han soerjde foer offrens prakt och +de oevriga bruk, som tillhoerde den gamla folkreligionen, ej heller den +vard han aegnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var mahaenda +Krysanteus' foertjaenst, att ungdomen aennu icke alldeles hade oevergivit +dessa senare. Hans blotta asyn, naer han genomvandrade Herodes Attikos' +yppiga termer, var en levande foerebraelse till ungdomen, som haer +oeverlaemnade sig at de varma badens slappande njutning, och mangen +yngling, som roent hans vaelvilja, fann det obehagligt att daer +oeverraskas av den straenge vishetslaeraren. + +Naer vi nu till allt detta laegga hans verksamhet som en av stadens +foernaemsta aembetsmaen, sa maste det synas, att en man som han, foersaenkt +i sa mangfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne foer +filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags +maenniskor, som alltid hava ont om tid och aldrig utraetta nagot. Det +finns ett annat slags maenniskor, vilkas tid aer tillraecklig till allt, +utan att de nagonsin bradska. Till dessa senare hoerde Krysanteus. Det +maste, sedan vi nu kaenna hans yttre verksamhet, foerundra, att +Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inatvaend, foer +betraktelser danad, ja, svaermiskt staemd ande. Han aervde sin stora +foermoegenhet som yngling, aennu sittande vid nyplatonikern Aedesios' +foetter under Akademias popplar. Med motvilja inskraenkte han da sina at +studier aegnade timmar, foer att uppfylla de nya plikter han ansag +foerbundna med sin nya staellning. Men denna motvilja upphoerde snart. +Han fann, att mycket gott och stort, manga av hans varmaste +oenskningsmal, da han redan som gosse fick oegonen oeppna foer och sjaelen +uppfylld av den smaertsamma jaemfoerelsen mellan foerr och nu, kunde +foerverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en +faktor i hans andes samklang. Hon skaenkte honom mangen ljuv +tillfredsstaellelse och gav genom omvaexlingen oekad spaenstighet at hans +spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den +helgande dagern av ett praesterligt kall, med syfte att foerverkliga det +skoena i maenniskolivet, och som ett sjaelens proevningsmedel, som, om hon +segrade i proevningen, laete henne luttrad framga till sitt yttersta +mal: vilan i Gud. Hon bidrog aeven i sin man att laeka de sar, som oedet +slog hans husliga lycka, naer det genom doeden avhaende honom en aelskad +maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid tva ars +alder foersvunnit tillika med tva kristianer av hans husfolk. Detta +hade skett foer sexton ar sedan. + +Hans enda barn var nu den tjuguariga dottern Hermione. Hon var hans +glaedje och stolthet, medhjaelparinnan i hans arbeten, troestarinnan i +hans moerka oegonblick. Han hade sjaelv med foerkaerlek aegnat sig at hennes +uppfostran, och mahaenda var det detta, som i flickans jungfruliga sjael +inlade det drag av manligt allvar, som hon aegde. En syn av lugnt, +antikt behag skulle det varit, om nagon vid intraedet i arkontens aula, +i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en +grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestaetiske +mannen, lutad oever flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande +den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till nagon +byggnad, nagon plantering, eller lyssnande till den allegoriska +utlaeggning, som hon gjort av nagon bland de heliga myterna. Ty hon, +som han, var svaermiskt tillgiven faedernas tro, och filosofens dotter +aelskade tankelekar, som till filosofien foerhoello sig som skaldens +tolkning av en blommas natur foerhaller sig till vetenskapsmannens. + +Efter Aedesios, som tidigt laemnade Aten, vart Krysanteus den "gyllene +laenken i platonismens kedja". Krysanteus foerelaeste naestan dagligen i +Akademias traedgard foer ett aennu taemligen talrikt antal laerjungar, dels +atenare, dels fraemlingar fran skilda delar av vaerlden. Hans +filosofiska system, som avsoendrat mycket av Jamblikos' teurgiska +tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknoet till en tankefoeljd +av denne en riktning pa den yttre vaerlden, som annars var fraemmande +foer nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus +sjaelv tycktes erkaenna denna stridighet genom ett yttrande, som han +ofta faellde:--Naer jag blir sextio ar gammal, vill jag draga mig +tillbaka inom mig sjaelv och foersaenka mig i askadningen av Gud. + +Krysanteus' filosofiska system aterfinnes ej i nagon bok, ty han utgav +aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans laera och +undervisning bar en vaerldshistorisk frukt i en av hans laerjungar +--Julianus. + +Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv atnjutit hans +undervisning. Den gamle filosofen Aedesios skrev en dag till +Krysanteus: + +"Laemna ditt Aten och kom till mig! Intet far hindra dig att uppfylla +min boen! Jag aer sjaelv foer gammal, och min jord har foerlorat sin +alstringskraft, men i din vill jag nedlaegga ett aedelt froe, som skall +uppspira till ett traed och oeverskygga jorden. Jag vart i dag icke +litet foervanad, naer den unge Julianus steg oever min troeskel. Du kaenner +huru han blivit uppfostrad av sin faders moerdare. Biskopen Eusebios av +Nikomedia har velat goera honom och hans broder icke till furstar, +cesarer och hjaeltar, icke heller till maenniskor, utan till kristianska +helgon. Macillums faestningsmurar, inom vilka de stackars barnen +tillbragt sitt liv, understoedde hans bemoedanden. Och vem anade annat +aen att de lyckades? Julianus savael som Gallus knaeboejde ju foer munkar, +kysste eremiters trasor och foerelaeste evangeliet infoer den kristianska +foersamlingen i Nikomedias storkyrka! Navael, Gallus aer sadan man velat +goera honom. Han aer kristian--av samma halt som Konstantius och +Konstantinus. Men da Julianus i dag intraedde under mitt tak, omfamnade +han mig med tarar i oegonen och sade, att han laengtat efter mig, ty +mitt namn hade genom Macillums murar traengt till hans oera. Han framtog +bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med haenfoerelse deras +foerfattares namn. Jag foerstod honom icke i boerjan. Du vet, att +Eusebios understoedde kejsaren, naer denne utrotade sin slaekt, endast +skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att +Eusebios' brottslighet var foer Julianus okaend. Sa var det icke. Det +erfor jag, naer Julianus fattade min hand och sade: "Jag hatar +kristianerna. Han, som undervisade mig i deras laera, ryker av min +faders blod. Jag kastar nu till dina foetter den mask, som dolt min +avsky foer honom och dem alla. Han ville intvinga min sjael i de +formler, som han och hans likar panoedga vaerlden. Nu aer jag fri. +Aedesios, jag kaenner dessa praester, som pa sina kyrkomoeten foereskriva +aen pa det ena, aen pa det andra saettet, vad kristianerna skola tro. Det +aer en graeslig samling av blodsmaen, raenksmidare, hycklare och +dumhuvuden. De soenderslita vaerlden och varandra i tvister om ord utan +mening, men det vari de alla oeverensstaemma aer det jag mest avskyr: +alla bannlysa de foernuftets frihet, alla laera de, att haerskarens makt +och folkets traeldom aero av Gud. Friheten aer foersvunnen ur +verkligheten, men dessa maenniskor foerneka henne aeven i tanken. +Aedesios, nu aer jag herre oever min tid. Jag aelskar mina faeders tro och +republikens aerofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet +och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag aer +fader- och moderloes?"--Sa talade Julianus. Han stannade intill +aftonen i mitt hus. Han aer en eldsjael, men hans eld brinner med jaemn +laga, som lovar varaktighet. Han aer en yngling, uppfylld av stora +krafter. Hans natur aer mild, aelskvaerd och glad, men av hans oede +blandad med fraemmande bestandsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och +rena hans sjael fran hat och bitterhet! Laer honom gloemma vad han lidit, +men aelska med foerstand och hjaerta, vad han nu endast aelskar med +hjaertat! Jag passar icke foer honom. Jag kunde foerdaerva ett sa haerligt +verk, om jag fattade det med mina darrande haender. Min tunga aer kylig +och vanmaektig av alder. Men till honom maste man tala med en eldtunga. +Boer icke han, som aelskar sanningen, hoera henne i hennes segerkraft? +Boera icke dessa minnen, som han aelskar, upplivas foer honom i deras +haerlighet? Ve, om min alders koeld skulle daempa hans laga! Nej, jag +passar ej mer foer honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i +Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag oeverlaemnar +honom at dig, och vi vaenta bada, att du skall komma." + +Krysanteus hoersammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, daer Julianus +nu pa kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades +av spejare. Kejsaren hoell kunskapare i hans omgivning, och Eusebios +var man, att hans laerjunge icke skulle raka i umgaenge med nyplatonska +filosofer. Tva sadana--de mest fruktade foer sin vaeltalighet och +glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro foervisade +fran Efesos. Endast loenligen och nattetid kunde foerdenskull Julianus +och Krysanteus halla sina moeten. Men dess oemotstandligare lockade de +ynglingen. Han jaemfoerde Eusebios, Konstantius' onde ande, sjaelen i +hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand droep av blod och vars tunga +av hyckleriets salvelse, han jaemfoerde denne sin laerare i kristna +religionen med den hedniske filosofen, vars vaesen bar den klara +praegeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt straevade +till skoenhetens och sanningens urkaella. Den luft, han andades i +Krysanteus' naerhet, var en rusande: det var de hoega minnenas, +skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar aterfann +han haer, men icke som enstaka tankar, utan noedvaendiga lemmar i en +foernuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstaellet, varpa de vilade, +arkitraven, som de buro. Krysanteus laerde ynglingen foerakta vaellusten +och glaedjas oever sin doedlighet som villkoret foer en hoegre tillvaro. +Julianus var pa en gang skarpsinnig och svaermisk. Bada dessa +riktningar voro aeven nyplatonska filosofiens--den antika +forskningens sista titaniska anstraengning att storma himmelen. Allt +foerenade sig att oeka Julianus' haenfoerelse: laerarens personlighet, +laerans skaplynne, som ur dialektikens klarhet foerde genom mystikens +haenfoerande halvdager in i teurgiens aningsfulla moerker, ja aeven det +saett, varpa hon framstaelldes, da hon endast med sin kraft ville +oevertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre manader. +Daerefter atervaende Krysanteus till Aten, kvarlaemnande hos sin laerjunge +outplanliga kaenslor av voerdnad och kaerlek. + +Tva ar daerefter timade, att Gallus, som av Konstantius fatt +vaerdigheten av Cesar, foell offer foer sin gynnares vilda +misstaenksamhet, oekande hekatomben av fraender, som denne slaktat. +Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid foer att hinna foervaerva +ett rykte vaerdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den foer statssaker +alldeles fraemmande Julianus, vart endast pa Konstantius' gemals foerboen +raeddad och skickad fran hovet till Aten. Han hoerde sin foervisningsdom +med hemlig glaedje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gaest +och foer andra gangen hans laerjunge. Sex manader, de lyckligaste i +Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och +Akademias lund, da en kejserlig befallning noedgade honom atervaenda +till hovet, som da vistades i Milano. Fran den tiden hade Krysanteus +icke atersett sin aelskade laerjunge, men vaerlden uppfylldes snart med +danet av hans bragder. Julianus i spetsen foer Galliens legioner hade +slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans +aera hade vaeckt Konstantius' avund. Hovet gycklade foergaeves oever "den +skaeggiga apan, som laert krigskonsten av Krysanteus i Atens +traedgardar". Hanet foerstummades av nya stordad. Pa slagfaeltet vid +Strassburg knaeboejde sju germaniska konungar och tio furstar foer sin +besegrare, den skaeggige filosofen. Nagra dagar daerefter slog samme +filosof frankernas konungar och raeddade Gallien foer denna gang fran +oeversvaemningen av deras vilda skaror. Under de tva foeljande aren +foertalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkaempat +sig i hjaertat av barbarernas eget land. Nu var mattet av Konstantius' +avund och farhagor ragat. Han besloet att avhaenda den unge hjaelten hans +haer och Gallien dess foersvarare. Julianus' legioner fingo +uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljoed av ett samfaellt +angestrop, ty barbarerna stormade ater mot dess graenser, och kejsarens +befallning bortryckte dess haegn och vaern. Legionerna gjorde uppror och +utropade sin aelskade faeltherre till kejsare. Historien, da hon +foertaeljer dessa dagars tilldragelser, laemnar Julianus fri fran varje +flaeck. Konstantius tillbakavisade varje boen om foersoning. Da var +beraettelse boerjar, aer Julianus i spetsen foer sina fataliga, men +segervana trupper pa tag emot Konstantinopel. Konstantius samlar +oesterlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som +foerestar, aer ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det +innebaer langt mer. Vaerlden skaelver av hopp och fruktan. Julianus har +oeverlaemnat sig "i de odoedliga gudarnes haegn". Han har offentligt +avsagt sig kristendomen. Den saed, Krysanteus sadde, har skjutit upp i +dagen. Kriget star mellan den antika bildningen och kristendomen. Tva +tidsaldrar skola sammanstoeta med vapen i hand. + +Och fragan, som Krysanteus vill foerelaegga oraklet, aer denna: Skall +Julianus eller Konstantius segra? + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Hermiones natt i templet. + + +En kulen dag foeljde pa den, som sett atenaren och hans dotter anlaenda +till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvaellen foell regn i strida +skurar, och fran Korintiska viken blaste en haeftig sunnan in i dalen, +som oeppen mot soeder fangade och i allt smalare svaengrum mellan sina +vaeggar inpressade vindstoetarne, tills ett lodraett fjaell staengde deras +vaeg och tvang dem till kamp mot sina patraengande efterfoeljare. Salunda +danad till tummelplats foer vindarne, aer den delfiska nejden ryktbar +foer de stormar, som icke saellan under hoest- och vintertiden rasa daer. +En sadan storm, foertaelja haevderna, tillintetgjorde en gang en svaerm av +galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade +skatter. + +Orakeltemplet vilade pa en fjaelltrappa, som skyddades av hoega klippor +mot sunnanvinden. Utanfoer stridens vaersta tummel hoerde man daer hans +vilda dan, naer vindarne brottades emellan de staengande bergen och +instormade i de tranga skrevor, som oeppnade dem en utflykt mellan +branterna. + +Sadan var kvaellen, da Hermione, efter fullaendade reningsceremonier, +leddes av sin fader till Apollons tempel att daer tillbringa natten. +Hon var lagerkransad och iklaedd en pytisk praestinnas draekt. + +Krysanteus kaende hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:-- +Lat oss atervaenda! + +Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Lat oss atervaenda! + +Hermione sag upp mot templets, av kvaellens moerker omlaegrade kolonnad, +varoever de jagande molnens jaetteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men da +Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en roerelse foer att +vaenda om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla kaensla, +som dagens botoevningar och boener laemnat i hennes barm, och segrade, i +foerening med tanken pa deras aerende, oever en aennu icke fullrustad +raedsla. Hon svarade: + +- Den gudamakt vi nalkas aer ljusets, som aelskar maenniskorna. Och du, +min fader, vakar ju i natt, taenker pa mig och kommer vid foersta +morgongryningen att haemta mig? Nej, ma det ske vad vi beslutit! Naer +jag oevervunnit intrycket av det ovanliga, aer jag lugn. + +De fortsatte sin vaeg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid +sin faders hand steg upp foer tempeltrappan och genomskred den med +doriska pelarrader smyckade foersalen. Haer skimrade dem till moetes ett +svagt ljus genom den halvoeppna doerren, som foerde till helgedomens +inre. + +Ett helleniskt tempels naos--det inom foersalen belaegna rummet, +byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av +murar utan foenster, och i de flesta fall oevertaeckt, i synnerhet daer de +religioesa bruken sasom haer buro en hemlighetsfull praegel. Rummets enda +oeppning var saledes doerren, som alltid vette mot oester, foer att mellan +foersalens pelare inslaeppa den uppgaende solens stralar. Daer man ej +foeredrog den mystiska skymning, som maste rada pa ett sadant staelle, +brunno kandelabrar dag och natt pa gudens eller gudinnans altar. + +Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i tva delar +med ett gyllene galler, framfoer vilket de fragande, naer de, kransade, +under trumpeters klang intraedde i helgedomen, skulle avvakta pytians +svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska halan med +den oever henne staellda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. +Nu var gallret laengesedan borttaget av roylystna haender. Naer Hermione +uppslog sin blick, sag hon, i det matta skenet fran en enda taklampa, +en pelarsal, vars bakgrund foerlorade sig i moerkret. Skymningen oekades +av vaelluktande dimmor, som uppstego ur roekelsekar mot pelarnes +kapitaeler och svaevade som ljusbla skyar under taket. Lampans sken +samlade sig pa Apollons drag och visade dem i en mild, foerklarad +skoenhet. + +Krysanteus foerde Hermione till trefoten. Halan taecktes av en +marmorhaell, i vars mitt var en oeppning. Flickan ryste, ty hon nalkades +verkstaden foer en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians +bild, profetiskt rasande, med skaelvande lemmar, rullande oegon, +skummande laeppar. I detta oegonblick troestade det Hermione, att de +profetiska angornas kaella var foersinad. Hon satte sig pa trefoten. +Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotstaell hennes +huvud dignade tillbaka. Krysanteus raeckte henne skalen, som Herakleon +fyllt med Kastalias vatten och staellt pa altaret. Hon drack den +kyliga, ingivelsebringande drycken. Naer Krysanteus emottog skalen, +moettes deras blickar. Hermiones var matt och glansloes. Fadern +upprepade: Lat oss atervaenda! Men flickans laeppar krusades av ett +anstraengt smaleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin +beslutsamhet. Daerefter lade hon armarne korsvis i sitt skoete och sloet +sina oegon. + +Hon hoerde faderns steg, da han avlaegsnade sig oever marmorgolvet. Hon +hoerde doerren staengas och nyckeln omvridas i laset. Hon var ensam. + +Da Ideen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons sjael, lades +grunden till en maektig och genomgripande omvaelvning i den maenskliga +tankevaerlden. Maenniskan upphoerde att vara stoft och vaerlden blott en +byggnad av atomer. Materien foervisades ur verkligheten till +moejlighetens skuggrike. Allt foerandligades: naturen, maenniskan, +gudarne. Allt dallrade som etervagor kring den foer medvetandet +uppgangna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och +sinnevaerlden, var snarare en siaretanke aen frukten av den straenga +forskningen. Ideernas vaerld, den sanna, fastaen funnen, lag i ett +oupphinneligt fjaerran--och tvivlet, forskningens negativa element, +helt naera. Huru varda foervissade om var kunskaps sanning? Aero vara +satser sanna, sa var finnes proevostenen, varmed det kan adagalaeggas? +Tvivlet foedde oro, oron en laengtan att frigoera sig daerifran. Man ville +en sanning, oatkomlig foer tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig +oupphinnelig foer den blotta foerstandskunskapens slutledningar. Hon +finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevaerldens +foervirrande sken, ovan foerstandskunskapen, ovan foernuftet och alla +begreppsbestaemningar, i det begrepps- och formloesa, daer vaerldsanden +instroemmar i den enskilde maenniskoanden. Vill du tillaegna dig det +gudomliga, vill du skada sanningen anlete mot anlete, sa undertryck +allt vad som aer sinnligt, allt vad som aer ditt egna och foer dig +egendomliga, allt vad som goer dig till ett enskilt vaesen, skilt fran +det ena och allmaenna, utplana ur din sjael varje tanke, varje kaensla, +varje bild, varje viljeyttring! Da, endast da kommer du till +askadningen av det ena, oeversinnliga, obegripliga. Intet star da +emellan den skadande sjaelen och det skadade gudomliga. Den skadande +och det skadade aero ett. Sanningsletaren aer vorden ett med sanningen. +Detta tillstand, vari sjaelen icke laengre lever sitt eget liv, utan +vaerldsandens, vaerldsfoernuftets, och i sig upptager dess vishet, dess +foerutseende, dess obundenhet av tid och rum, pa samma saett som +magneten genomstroemmas icke av egen, utan en allmaen kosmisk kraft +--detta tillstand aer ett av hoegsta haenfoerelse: extasens. Extasen, sade +nyplatonikerna, aer formen foer det hoegsta vetandet: den omedelbara +askadningen. Musiken, boenen och kaerleken aero krafter, som foerhjaelpa +den sannings- och renhetsaelskande sjaelen till grannskapet av det +himmelska; det oevriga maste hon sjaelv goera genom att foersaenka sig i +fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det +gudomliga rent och omaengt av maensklig sinnlighet instroemmar. + +Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom +nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen +genom medeltidens byggmaestare. Platons tanketempel med dess ljusa +pelargangar vart genom en kedja av foervandlingar till en byggnad med +genombrutna foenster, malade av mystiken, och spetsbagar, spaenda av +himmelsk laengtan. + +Da under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det +hemlighetsfulla templet, nedsjunken pa pytians trefot, sloet sina oegon, +vilande armarne i sitt skoete och huvudet mot siaregudens fotstaell, +avvaktade hon det profetiska mattet av extasen, det laegre, foer vanliga +maenniskor upphinneliga haenfoerelsens tillstand, i vilket sjaelen, +svaevande oever det medvetsloesas hav, men aennu ej foersaenkt i dess djup, +skadar med vaerldsharmoniens foerutseende oega det hon vill roena. + +Man skall en gang kunna redogoera foer de lekamliga foereteelser, som +ledsaga det extatiska tillstandet: foer vissa nervflaetors oeverretning, +andras foerslappning. Men extasen sjaelv--vem foerklarar honom och hans +haepnadsvaeckande andliga fenomener? Huru maerkvaerdigt! Femton +arhundraden hava vandrat oever den siste helleniske filosofens grav och +slaektets forskande ande har haerunder kaempat mangen vaeldig strid, men +den dag, som i dag aer, star taenkaren ater framfoer samma foereteelse, +och nittonde arhundradets teistiske filosof, mannen pa hoejden av sitt +tidevarvs vetande, noedgas i extasens vaesen se naestan detsamma, som de +gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus foere honom! + +Skall Julianus eller Konstantius segra? Var aer Filippos, min foersvunne +broder? Inom dessa fragor--den senare av flickans hjaerta, utan +foeregangen oeverlaeggning, saellad till den foerra--soekte Hermione samla +sitt medvetande. Om nagon i denna stund intraett i orakeltemplet, +skulle han vid foten av Apollons bild skadat en annan, blek, oroerlig +och skoen som han. Vinden suckade mellan foersalens pelare. Stormens +brus foernams som en daempad klagan genom de tjocka murarne. Hermione +ville icke hoera det. Hon bjoed sitt oeras nerver doe. Hon sag i tanken +aennu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande +roekelsen, och lampskenet smoeg som ett matt, moerkroett skimmer genom +hennes oegonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjoed synens +kaenseltradar och den haermande inbillningen domna. + +Sa under viljans kamp med sinnena samlade sig oraeknad minut till +minut. Da genomfloeg henne bradsnabb en tanke pa ansiktet, som skadade +oever hennes, Apollons ansikte, detta ofoeraenderliga, som i arhundraden +stirrat sasom nu. I denna tanke kom nagot rysligt, foerenad som han var +med minnet av staellets demoniska natur och ensamhetens kaensla. I och +foer sig kan ensamheten, djupt och ploetsligt kaend, verka oevervaeldigande +pa maenniskan. Hermione floeg upp fran pytians trefot. Hon darrade och +goemde oegonen i sina haender. Fantasien foeregycklade henne, att +marmorbilden laemnat sitt fotstaell och stod med de oroerliga oegonen +riktade mot hennes. Hon vagade ej se. Tystnaden skraemde henne, men +varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Sa stod hon, +vaentande pa styrka att kaempa mot sin raedsla. Och denna styrka vann hon +i tanken pa sin far. Hon oeppnade oegonen. Allt var ju som foerr: gudens +bild hade ej laemnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, +roekelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter foerebradde sig sin +kvinnliga raeddhaga. Foer att haerda sig mot dess aterkomst betraktade +hon laenge Apollons drag och vandrade daerefter med fasta steg igenom +tempelsalen. Hon besag de votivtavlor och trofeer, som aennu smyckade +vaeggarna, de altaren och trefoetter, som aennu stodo mellan pelarne. +(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade naemligen hittills skonat +sadana templets tillhoerigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon +trevade pa doerrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till +opistodomen och de sma sanktuarierna pa var sin sida om denna. +Daerefter atervaende hon lugnad, satte sig pa trefoten och sloet anyo +oegonen. + +Timmar foerfloeto, medan Hermiones vilja kaempade en ny, aentligen +segerrik strid med sinnena. Stormen ven som foerut kring den gamla +byggnaden, men hon hoerde det icke mer. Oegonlocken med sina moerka +fransar lago stelnade, blavita och ogenomskinliga oever sina ljus. +Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen doed foer den yttre +vaerlden. Men inom det foerstenade skalet levde ett medvetande, som +troget och eftertaenksamt foeljde skiftena inom sig sjaelv. Detta aer eget +foer det tillstand, som foeregar extasen, sasom Jamblikos[1] skildrar +det och sadant det uppenbarar sig i den naerskylda magnetiska soemnen, +likasom nagon gang i skendoeden. + + [1] I ett verk, bevarat at eftervaerlden. + +Den foersta kaensla, som efter viljans slutliga seger instaellde sig, var +en smaertsam. Hermione kaende sitt huvud sammantryckt som med ett +jaernband. Men smaertan upphoerde oegonblickligt och eftertraeddes av ett +underbart faergspel. Hjaernan var foervandlad till en eldfontaen, som +kastade stjaernkaskader av blaendande prakt, i vilka alla faerger +sammanfloedade eller blixtsnabbt avloeste varandra. Smaningom bleknade +faergspelet och efterlaemnade aengslande moerker. Detta varade laenge, men +genomskimrades slutligen av ett milt sken fran trakten under hjaertat. +Tankar och kaenslor stroemmade ur den foermoerkade, dovt arbetande hjaernan +ned till denna punkt, och sedan medvetandet daer samlat sig, utvidgades +dess graenser oever en vaerld. + +Hermione tyckte sig svaeva pa en dimma genom oaendliga rymder. Himmelen +vaelvde bla och ren omkring henne, luften, som hon andades, var +rusande. Dimman saenkte sig och laemnade Hermione pa smaragdgroena aengar. +Klippor, pa vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan +dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestaetisk +genomfloet dalen. Alla foeremal, aeven de mest avlaegsna, begraensades av +klara linjer. Pa floden svaevade en bat, som hastigt nalkades. En +yngling satt lutad oever relingen och blickade ned i vattnet. Hermione +sag hans anletsdrag, och hennes hjaerta igenkaende den aelskade brodern. + +Hon ville ropa honom, men roesten bortdog klangloes, som om luften haer +varit foer eterisk att baera tyngden av ett maenskligt ord. Hon ville +straecka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna +fruktloesa anstraengning inverkat pa tavlan omkring henne. + +Faergerna bleknade, foeremalen upploestes i dirnmor. + +- Filippos, var aer du? O, kom, kom till din fader och syster! + +Var det denna boen som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna +framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var foerflyttad utanfoer sin +faders hus. Gatan vimlade av maenniskor. Hermione spanade i folkmaengden +efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Da sag hon +nalkas ett tag av kristianska praester. I spetsen pa en mula red +biskopen av Aten. Denne man gjorde i droemmens som i verklighetens +vaerld ett obehagligt intryck pa Krysanteus' dotter, och hellre aen att +foerlaenga det, vaende hon sig om och gick in. Men da hon genomskridit +vestibulen, stod hon icke i den vaelbekanta aulan--hon sag ett gult +sandfaelt, som utstraeckte sig till synranden. Solen gloedde daeroever med +odraeglig hetta. Helt naera flickan lag en purpurmantel, vars veck +foerradde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira, +halvt jordad i sanden. Pa avstand spraengde en skara ryttare bort pa +snabba haestar. De buro hoega moessor och ringbrynjor, och bagen hang +oever deras axlar. + +Aeven denna tavla upploestes i dimmor. Hermione foernam genom dem ett +buller och sorl av roester, som foerskraeckte henne och aterkallade henne +naermare verkligheten. Hon sag sig ater pa pytians trefot. Apollons +bild lutade sig ned och omsloet henne med sina kalla armar. Men bildens +anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione +laenge velat gloemma. + +- Karmides! ropade hon och floeg upp fran stolen. Hennes oegon +oeppnades. Allt var i sitt foerra skick. Men var det ett genljud fran +den vaerld hon laemnat?--utanfoer tempelporten hoerdes ett buller, +blandat med maenniskoroester. Var det stormen, som brusade daerutanfoer? +Nej, doerren skakades av tunga, avmaetta slag, roesterna talade som +vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen oever sin panna, +sina lockar, sin draekt. Hon sag lagerkransen, som smyckat henne, ligga +vid sin fot. Hon oevertygade sig, att hon icke droemde. Foerskraeckelsen +fattade beslut foer henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde +sig bakom ett altar. Doerren oeppnades, flera skepnader intraedde. +Hermione sag det och pressade haenderna mot sin skaelvande barm. + +- Fort, maenniska! In! Ha, jag tror du aer moerkraedd, hoerdes en roest +bakom den foerste, som tveksamt intraedde med en lykta i handen. + +- Haer brinner en lampa, haer brinner roekelse, fortfor samma roest, vars +aegare vid sidan av en bland foeljeslagarne tog nagra steg framat i +salen, medan flera andra skockade sig vid doerren. + +- Tillat mig upplysa, svarade denne, att haer aennu laer finnas en +gammal praest. Det aer foermodligen han, som med iakttagande av gamla +vanor.... + +- Navael. Taend en fackla! Det aer skumt i djaevlanaestet. Mer ljus! + +Kort efter att denna befallning var given, oekades belysningen med det +roeda, roekiga och flaemtande skenet fran en hartsfackla. + +Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. +Flickans blick var med obeskrivlig angest fastnaglad vid upptraedet +framfoer henne. De fraemmande maennen voro alla hoeljda i kapuschonger och +vaepnade. Naer en mantel foell tillbaka, broets fackelskenet mot ett +svaerdfaeste. Han, som nyss talat, var synbarligen den foernaemste. Han +var av medelmattig hoejd, hans roerelser haeftiga och befallande. Hans +ansikte och vapenskrud doldes av kappan. + +- Ha, ha! skrattade han, och hans roest ljoed ihalig och ohygglig, vi +vilja se, hur det foerhaller sig. Apodemius och Eusebius, I han pa +skaendligt saett plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar +jag. Han sjaelv! Vi skola se, om han finnes. + +- Rask gaerning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians +trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! +Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de aero loegner, +alla dessa saegner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en praest aennu +lever haer? + +- Ja, domine, svarade den tillfragade med en djup bugning. + +- Vi skola vid tillfaelle laegga honom pa straeckbaenk. Haer maste aennu +finnas goemda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, sa att vi icke +gloemma honom! ... Vad? Aeren I foerlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta +en sa usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjaelp dem att oeppna +porten till underjorden! + +Sedan mannen, som naemndes Osius, foerenat sina krafter med de andres, +lyckades de skjuta at sidan den haell, som taeckte den pytiska halan. + +- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du aer en Stentor och din +roest en rycktrad genom tio tusen palatiner, uppstaellda i slagordning. +Navael, vaeck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller aer han +doed! + +- Herre, vad aer din vilja? + +- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det aer ett infall? Ett +haerligt infall, vid alla aenglar! Sa, bort till halan, laegg dig vid +randen och ropa ned i helvetet: Apollon! + +- Du skaemtar vael icke, herre? + +- Ve dig, om jag skaemtade! Skynda! + +Osius nalkades ater halan, som nu gapade med bredare svalg. De oevriga +maennen makade sig mot doerren, likasom raedda foer vad komma skulle. +Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske foer att hoera baettre, +och laet fackelskenet fritt falla pa sitt dystra, gulbleka, skarpt +praeglade ansikte. + +Osius sag ned i det svarta djupet och sade snarare aen ropade: Apollon! + +- Hoegre! roet den gulbleke. Skurk, var aer din roest? + +- Apollon!! + +Ropet, som denna gang gjorde heder at den nye Stentor, vart, vad +mahaenda ingen av de naervarande vaentat--besvarat. Ur jordens +innandoemen uppstego ljud, dova som bullret av en avlaegsen aska. Det +var som om en haer av demoner, bundna i grottorna daer nere, hade vaknat +till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som stoerde +deras vila. Naer det underjordiska bullret upphoert, radde djupaste +tystnad i templet. Skepnaderna stodo som foerstenade. Endast Osius +visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka fran djupet, vid vars +rand han stod. + +- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din roest, +Osius, och ingenting annat. Man saeger, att det finns milslanga gangar +och salar daer nere. Den roesten siar icke. Halla, fortfor han och steg +intill halan, halla, du daer nere, vem aen du aer, vad saeger du om +foerraedaren Julianus? Svara! + +Samma dova, underjordiska buller rullade aen en gang under deras +foetter. + +- I hoeren! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, aeven da det +gaeller avgrundens baeste vaen. Foerst talade han floedande hexametrar, +denne Apollon, sa vordo hans verser nagot knaggliga, sa nedlaet han sig +till prosan, skaldeguden, och nu--mummel! + +- Hur hans tunga floedar av haedelse, taenkte Osius och kanske flera av +de naervarande. Vi aero kristianer, men boera dock icke reta de hedniska +makterna. + +- Apodemius, vad synes dig om det haer skaemtet? fragade den gulbleke +skrattande. + +- Renaste attiska salt, o herre! + +- Foertjaenar det icke fortsaettas? + +- Din nad bereder oss ett graensloest noeje. + +- Orakelboken, var aer hon? + +- Foermodligen i nagot av sanktuarierna. + +- Fort dit! Foeljen mig! + +- Vid Gud, han roerde oegonen och vinkade med handen, viskade en av de +vaepnade till en annan. + +- Vem, vem? + +- Apollon ... bilden menar jag. + +- Ah! Detta aendar icke vael. Och jag ... jag sag nagot vitt skymta daer +borta vid pelaren. Ma Gud och hans aenglaskaror bevara oss! + +Han nickade at den punkt, daer Krysanteus' dotter, mer doed aen levande, +lag nedsjunken bakom det skyddande altaret. + +De maen, som viskande foert detta samtal, medan de foeljde de oevrige bort +mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande +vapendraekt. + +Man stod framfoer det ena sanktuariet. Med tillhjaelp av sitt korta +romerska svaerd lyckades det Osius baenda upp den murkna doerren, innan +den gulbleke hunnit mer aen en gang stampa i golvet av otalighet. + +- Naermare med facklan! ljoed den bjudande roesten inifran sanktuariet. +Skatter finnas haer inga. Eusebius och Apodemius, jag saeger er aen en +gang, I han plundrat skamloest.... + +- Herre, haer aer fyndet! + +- Ha, lat se! Idel loesa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har +hunnit hopa flera loegner aen jag trodde pa sitt samvete. Tag handen +full, Eusebius. Det aer nog foer det skaemt vi vilja anstaella. + +Maennen uttraedde ater ur sanktuariet. En av dem bar i handen en maengd +blad, pa vilka forntida orakelsprak, givna av den delfiske Apollon, +voro upptecknade. Man hade foervarat dem med samma omsorg som de +sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller +kodexform. I oeverensstaemmelse med ett uraldrigt, foer heliga skrifter +gaellande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle paminna om +deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske aeven om de mytiska +sibyllornas sed att skriva sina spadomar pa loev, som de enligt +skaldernas skildring kastade i floden eller spredo foer vinden. + +Naer gruppen ater stod under lampan, vars sken var stadigare aen det +flaemtande blossets, avtogo pa befallning tva av maennen de hjaelmar, de +buro under kapuschongen, och framraeckte dem att fyllas med de ur +sanktuariet roevade papperen. + +- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihaligt skratt. Vi +skola fuska i klaeromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjaelm +foer Julianus. + +- Anatema oever hans namn! Mumlades i korus. + +- Och jag drager ur Osius' foer mig sjaelv. Apollon, varhelst du aer, i +Olympen eller helvetet, sa manar jag dig nu att styra vara haender till +det raetta! Har du nagonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt skoete, sa +goer det nu! + +Den gulblekes ton foerradde i detta oegonblick allt annat aen skaemt. Han +mumlade mellan taenderna en besvaerjelseformel, stack daerefter handen i +Osius' hjaelm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma +ur Marcellus' och raeckte det pa slump fangade papperet at sin herre. + +Den gulbleke genomoegnade foerst det foer Julianus av lottningen bestaemda +orakelspraket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna +--daerefter det, som skulle gaella foer honom sjaelv. Hans omgivning +betraktade honom med yttersta oro. Det droejde nagra oegonblick, innan +han oeppnade sin mun och sade med matt roest: + +- Eusebius, din arm! + +Eusebius skyndade att stoedja den vacklande. + +- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han. + +- Det aer ingenting. En ploetslig matthet. Den haeftiga ritten har +medtagit mina krafter. Vaenner, lat oss ga, tillade han efter en paus. +Ingen doedlig ma veta, att jag varit haer! Innan jag nedlaegger mitt +huvud, skall detta djaevlanaeste vara rivet till sina grundvalar. + +Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' +son, laemnade templet, stoedd pa sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven +av sin svit. I Apollons lund vaentade deras haestar. En halv timme +daerefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Nagra dagar senare +moenstrade han i Antiokia den haer, med vilken han dragit fran persiska +graensen foer att moeta Julianus. Med undantag av hans naermaste foertrogne +visste ingen, att han under dessa dagar laemnat sitt palats. + +Naer Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade upptraede, i den +foersta morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande +pa trappan till foersalen, med huvudet lutat mot en pelare och de moerka +lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande oever +marmorbleka kinder. + + + + +SJAeTTE KAPITLET. + +Prokonsuln i foerlaegenhet. I biskopliga palatset. + + +- Klart som dagen, eller huru, lysande och aedle herre? Har jag icke +tydligt adagalagt, att Atanasios aer sofist eller snarare alldeles icke +sofist, utan saemre aen en sofist, ty sofisten goer dock skenbart riktiga +slutledningar? + +Denna fraga utgjorde en av laenkarne i ett samtal eller en samtalsvis +hallen foerelaesning, som en vacker afton aegde rum i tepidariet till det +guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skaenkt +atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, vaeggmalningar och +kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vaellustigt varma, +av vaellukter maettade luft badgaesterna uppehoello sig, innan de gingo +till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan atervaende foer att +underga de mangfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och +hoegsta njutning. Personen, vars fraga vi haer atergivit, stod insvept i +ett lakan och demonstrerade--aen med hoegra pekfingret vid sin langa +och tunna naesa, aen ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin +vaenstra hand--framfoer en liten tjock figur, som avklaedd vilade pa en +av salens med svaellande kuddar foersedda bronssoffor, omgiven av +slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster oevergoeto hans +lemmar med oljor och parfymer samt foertrogna med frotteringens alla +mysterier fullgjorde dessa med stoersta iver och ordentlighet. + +Den tillfragade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade +blott med ett stankande ljud, som uttryckte pa en gang stundens +vaellust och hans otalighet oever att stoeras i den fulla, odelade +njutningen av sin kroppsliga tillvaro. + +Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och +fortfor: + +- Att Origenes i vissa stycken hyste kaetterska meningar aer icke blott +min enskilda asikt, utan kan jag i detta fall aberopa Epifanios' +vittnesboerd och flera andras. Atanasios rentvar honom foergaeves. En mor +blir icke vit, om han ocksa nio ganger om dagen toge kallbad, varmbad, +svettbad och laete gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de +haer vaelsignade termerna. Moren aer och foerblir svart, lysande och aedle +Annaeus Domitius, eller hur? + +Ett nytt stankande och ett otaligt grin till svar. + +- Men foer att nu aterkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande +badgaesten, sa finns vael ingenting loejligare och tillika oblygare aen +hans pastaende att kyrkomoetet i Nicaea, bedroevligt i aminnelse, naer det +antog ordet homousios, oeverensstaemde med och bekraeftade de +antiokeniska faedernas beslut, som foerkastade just samma kaetterska ord? +Vad goer nu Atanasios foer att reda sig ur denna klaemma? Den sofisten +saeger, att de bada moetena menade samma sak, naer det ena antog samma +ord, som det andra foerkastade. Nu fragar jag.... + +- Nej, nej, nej, fraga mig icke, utbrast Annaeus Domitius med en +foertvivlad anstraengning. Jag gillar i foervaeg allt vad du yttrat och +aemnar yttra. Du goer mig en tjaenst, om du flyttar dig nagot at sidan, +ty du ser, att du hindrar mina slavar deras foerraettning ... Ack, vad +livet aer uppfyllt av besvaer!... Karmides, min oegonfaegnad, var aer du? + +- Haer, min aelsklige prokonsul! svarades fran en annan av slavar +omgiven soffa. + + Huat hanat haut + Ista pista sista + Domiabo elamnaustra. + +- Vad saeger du, min Annaeus? + +- Ack, jag laeser en besvaerjelseformel, som min gamla amma nyttjade +mot gikt och ledvrickning, men som kanske aeven hjaelper mot naergangna +pratmakare. Det tal atminstone att foersoeka. + +Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stoett oever denna vaendning i +samtalet.--Prokonsuln umgas med utsvaevande hedningar, men tal ej, +att hans fattiga broeder i foersamlingen nalkas honom pa tio stegs +avstand. Han aer en halv hedning ... och foer oevrigt alltfoer inskraenkt +foer att begripa teologien, mumlade han till sig sjaelv, i det han med +hoegtidliga steg vandrade fram och ater i tepidariet. Han foersvann +daerefter genom doerren till avklaedningsrummet, varifran man snart genom +sorlet av roester hoerde hans staemma i de spridda orden: Nicaea ... +Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av +Samosata, o.s.v. + +Att teologisera var i denna tid bade mod och behov. Kyrkomoetenas +ordtvister skulle icke hava skakat vaerlden sa som de gjorde, om de ej +funnit genljud i de oraekneliga folkmassorna. Despotismen hade kvaevt +allt deltagande foer statssaker; den nya statsreligionen bannlyst +filosofien; litteratur och konst voro doeende; hagen foer timligt +foervaerv kolnad genom de inboerdes krigen och styrelsens rovlystnad. +Varje kristian maste vaelja sin plats bland de stridande flockarne, da +sjaelve hedningen ej kunde undga att spoerja efter de orsaker, som +foervandlade de stora staedernas kyrkor till blodstaenkta slaktarhus och +foerde brandfacklan till de mest avlaegsna byar i Paflagonien och +Afrika. Endast teologien besvarade denna fraga. Och teologien skulle +nu besvara alla fragor, som den forskande anden uppstaellt. I +segerfroejden oever att aentligen hava vunnit den foersta grundval, som +filosofien foergaeves soekt i foernuftet sjaelv, uppgingo alla straevanden i +det enda att med facklan, taend vid uppenbarelsens ljus, belysa de +gudomliga och maenskliga mysterierna. Icke underligt. Troestloesheten av +den foerintelse, vari filosofien upploest den gamla folktron, hade i +miljoner maenniskosjaelar varit alltfoer djup, foer att icke detta begaer +skulle framtraeda med oerhoerd styrka. Att sysselsaetta sig med teologien +var saledes ett behov foer tiden, och daer det icke kaendes som sadant, +var det en modsak. Allt var faergat av teologien: kejsarens droemmar, +hovets kabaler, skolornas skrivoevningar, kvinnornas glam, samtalen pa +torg och gator, larmet pa cirkus, de enskilda tvisterna, de inboerdes +krigen. Kunde Annaeus Domitius med sin gammalromerska trollformel +bortmana figuren i badlakanet, sa aterstodo honom otaliga andra av +samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anstaendig kristian +kunde saetta sin fot. Och dit hoerde aeven badhusen, ehuru manga +kristianer foervisade renlighetens hedniska dygd till litanian. + +Sedan Annaeus Domitius och Karmides genomgatt badslavarnes sista +handlaeggning och nu voro iklaedda de draekter, som deras egna i +samlingssalen vaentande slavar hallit redo, uppgjorde de ett gemensamt +program foer den naestkommande dagens noejen och skildes at. Karmides +gick med nagra andra vaenner till det i grannskapet av tepidariet +varande biblioteket, daer Olympiodoros vaentade dem foer att upplaesa sitt +nyaste skaldestycke: en laettsinnig skildring av vardagslivet i +Olympen. Annaeus Domitius var nu som alltid jaektad av statssaker. Han +ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit +sin oenskan att samma afton fa tala med prokonsuln oever Akaja. + +Skymningen var redan inne, da Annaeus Domitius laemnade termerna. I +tempelportikerna voro lamporna taenda: facklor braende vid alla +offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och +torg voro oeversallade av fotgaengares lyktor. Annaeus Domitius svepte +sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos +prokonsuln upptaeckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, naer de +oeverlade om baesta saettet att doeda morgondagen. Prokonsuln var i sjaelva +verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och +Men sleto hans hjaerna. Se haer hans tankar: + +Foerdoemda skrivelse! Naer emottog jag nagonsin en sadan? Kejsarens +regering ger mig raett att taga Krysanteus' huvud, men alaegger mig det +icke. Brevet skaenker mig en gava, som jag ej vill ha, och naer det +laegger filosofens huvud i mitt knae, hoejer det svaerdet oever ett annat, +som aer mig oaendligt dyrbarare, naemligen mitt eget. Vem kan veta, huru +laenge den naervarande styrelsen skall sta? Underraettelserna fran +krigsskadeplatsen aero foer Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. +Antag, att Julianus segrar! Hur gar det mig da, om jag tagit min vaen +Krysanteus' huvud? Julianus aer hans laerjunge, vaen och beundrare. Det +foersta huvud, den nye kejsaren later avsla, aer da mitt. Han skall utan +miskund offra Senekas aettelaegg at platonikerns skugga. Hur gar det +mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart +foeremal foer min nye kejsares omaetliga tacksamhet. Han skall linda mig +i oemma omsorger. Han goer mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt +namn gar till odoedligheten i evig foerening med en av laenkarne i tidens +arskedja. Aennu om tusen ar haerefter maste skolgossarne inpraegla i sitt +minne, att den eller den maerkvaerdiga haendelsen intraeffade aret Annaeo +Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvaerr, haer moeter nu ett annat +antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig da mitt oede, om jag tytt +beraettigandet foer vad det aer: en varsamt given befallning? De aennu +maektiga hedningarne skola fattas av foerbittring, och kejserliga +regeringen skynda att vaelva hela skulden pa dadets verkstaellare. Daerpa +aer skrivelsens bokstavslydelse just beraeknad. Foerdoemda vare de listiga +raevarne i kejsarens omgivning! Om jag daeremot har latsat missfoersta +befallningen, sa tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan +oeverdriven straenghet som misstroende till kejsarens lycka, som en +avsikt att raedda mig sjaelv foer den haendelse, att rebellen skulle +intaga tronen. O ve, vad skall jag nu goera? + +Medan Annaeus Domitius oemsevis svaer vid helgonen och vid Olympens gudar +oever sin olycka, ila vi honom i foervaeg till det biskopliga palatset. + +Utanfoer porten till detta star, som vanligt vid denna tid pa aftonen, +en hop tiggare, som vaenta pa allmoseutdelningen och under tiden ordna +sina lumpor, sa att de icke ma skyla de sjaelvslagna, ohyggliga saren. +Har man lyckligt funnit en vaeg genom denna vedervaerdiga skara och +genom foerstugan inkommit i aulan, skoenjer man i den skumma pelargangen +naermast vestibulen en samling maenniskor, som vaenta pa audiens: dels +hedningar, som vilja anmaela sitt beslut att oeverga till kristna laeran, +dels raettsoekande kristianer, som foeredragit att haenskjuta sina tvister +till Petros i staellet foer den vaerldsliga domstolen. Pa den oeppna +garden och i pelargangarne naermast intill det i bakgrunden belaegna +aembetsrummet synas, vid skenet av tva facklor, grupper av praester, som +avvakta sin foermans befallningar: presbyterer, diakoner, besvaerjare +och foerelaesare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna +roerande avfaellingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i +nejden av Aten, och framfoer allt om den hoegst viktiga underraettelse, +som just samma afton kommit biskopen tillhanda fran Konstantinopel. +Homousianerna daerstaedes ha blivit graesligt tuktade, naer de med vald +velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor fran +det foerfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd +kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, +att enligt vad biskop Petros sjaelv beraettat honom, hade brunnen +utanfoer denna kyrka blivit fylld med kaettarlik, och kaettarblod hade +oeversvaemmat raennstenarna i stadsdelen daeromkring. Ett foerebud till vad +komma maste aeven i Aten--sa taenkte inom sig alla. + +Vi intraeda i aembetsrummet, en avlang sal, i mitten upptagen av ett +stort bord, vid vilket tva praester, biskopens sekreterare, aero +sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med raekning av +penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av +rummet star en yngling, knappt hunnen ur gossaren, iklaedd en +foerelaesares praesterliga skrud. De, pa vilka hans stora, feberglaensande +oegon aero faesta, och vilkas samtal han uppmaerksamt foeljer, aero tva +hoegvuxna, voerdnadsbjudande maen av foer oevrigt mycket olika utseende: +den ene aer Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den +hedniske filosofen. + +Den nya smaken, den kristianska, har at det biskopliga aembetsrummet +givit en prydlighet, vaerdig dess bestaemmelse. Det upplyses av tvenne +phari: skalformiga, pa gjutna pelare vilande lampor, men det tranga +foenstrets hoejd oever golvet ger det aeven vid lampskenet ett dystert +utseende. Vaeggarna, malade med azurblatt, aero genom meandrar och +arabesker delade i faelt, som innehalla vart sin kristliga symbol. +Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmaerken saellan saknas, +aer malad i guld oever doerrfaeltet.[1] I de oevriga faelten ser man Lammet +med korset; evangelisternas tecken: Aengeln, Lejonet, Oxen och Oernen; +andens Duva, foersynens Oega, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, +fridens Oljeblad, segerns Palm, uppstandelsens Fenix, med flera dels +egna, dels fran antiken haemtade symboler. I bakgrunden haenger en +malning: Kristus som Orfeus, med frygisk moessa och lyra pa armen, +spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga faglar +lyssna i traedet, varunder han sitter. + + [1] Pa grekiska spraket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstaeverna + till de saerskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Fraelsare. + +Under tavlan, pa det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu +under samtalet med Krysanteus stoeder sin knutna hand, star en i +elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande +det aterfunna lammet. Tunikan aer oeverhoeljd med aedelstenar. Den unga +konst, som alstrat dessa bada verk, aer aennu bunden vid antika motiv; +hennes hela egendomlighet ligger i teknikens rahet och +grannlatsstraevandet. Oroerd av en ny folkande aer hon i sjaelva verket +aennu den gamla konsten, men i allra djupaste foerfall. + +I motsatta aendan av salen star ett gyllene kors och i grannskapet av +detta en foer tillfaellet oeppen kassakista. + +De bada vid arbetsbordet sittande praesterna laeto icke stoera sig i sina +sysselsaettningar. Tukten foerbjoed dem att med ett oegonkast yppa sitt +deltagande foer samtalet, som hoells i en saerdeles avmaett och kylig ton. +Men deras oeron voro spaenda, och de foerlorade icke ett ord av vad de +ville hoera. + +- Du har nagra dagar varit borta fran Aten, sade biskopen till +Krysanteus. + +- Ja ... Och du har tillkaennagivit, att du oenskade ett samtal. Vad +vill du mig? + +- Du aterkom just i raett tid foer att fa del av ett edikt, varom den +foerste bland stadens valda aembetsmaen aer skyldig att taga kaennedom. + +- Och det aer du, som har att meddela mig det? + +- Ja. + +- Du matte da goera det a prokonsulns vaegnar, ty hitintills har det +varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja. + +Petros besvarade icke denna anmaerkning, utan vaende sig till den +penningraeknande presbytern.--Aer raekningen slutad? fragade han. + +- Slutad, hoegaerevoerdige fader, svarade denne, i det han tillsnoerde +pungen, i vilken han nedlagt de raeknade silvermynten. + +- Klemens, min aelskade son, fortfor biskopen vaend till den unge +foerelaesaren, tag denna summa och utdela henne till de vaentande arma +broederna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina haender. +Tillsaeg pa samma gang de raettsoekande, att de atervaenda i morgon vid +vanlig tid, och de nadesoekande, att de nu hava foeretraede. + +Gossen i praestdraekt spratt till som ur djupa tankar, da han hoerde sitt +namn. Hans blick hade oavvaent varit riktad pa Krysanteus' ansikte. Det +var foersta gangen han sag den atenske aerkehedningen, om vilken +biskopen sa ofta, aen med harm, aen med oemkan, talat till honom. Men +bilden, som Klemens, pa grund av biskopens ord, hade i fantasien malat +av den bekante filosofen, oeverensstaemde icke med verkligheten. Klemens +ville tvinga sig upptaecka nagot hart, oevermodigt och sjaelvkaert eller +demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stoerdes. + +Da Petros vaende sig bort fran Krysanteus, hade denne vid ett oegonkast +oever salen varsnat den unge praesten. Klemens var blek och spenslig, +men hans anletsdrag stralade av serafisk renhet, som traengde till den +skoenhetsaelskande atenarens hjaerta och fyllde det med deltagande. Det +foerekom honom som en grym lek av oedet, att en sa spaed och aelsklig +varelse redan var iklaedd en draekt, som doemde honom att avsaega sig +sjaelens sjaelvstaendighet och hjaertats naturligaste boejelser. + +Klemens hade nyss avlaegsnat sig genom doerren till aulan, naer denna +utifran oeppnades av vaektaren foer en liten hop maen och kvinnor. De voro +nadesoekande, det vill saega hedningar, som aeskade upptagas i den +kristna foersamlingens gemenskap. Det var svart att av deras yttre +gissa, vilka bland dessa maenniskor drivits hit av hjaertats behov och +vilka av vaerldsliga skael. De syntes alla tillhoera den olyckligaste +samhaellsklassen. + +Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel oever sin tunika, en +trasig mantel, men som talade om baettre dagar. Hans laetta, fria +atboerder skilde honom ytterligare fran de andre, som tysta och +voerdnadsfulla stannade vid doerren. Denne man var siste aettlingen av en +atensk slaekt, som raeknade sina anor fran Ifikrates. Han hade i +utsvaevningar foerstoert sitt faedernearv. Han tog tva steg framat i salen +och aemnade just med vanlig oblyghet omtala sitt aerende, da han hastigt +varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla vaentat att traeffa +haer. Moetet var honom mycket obehagligt och naera att bringa honom ur +fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av latsad +foervaning oever salen och utbrast: + +- Vid Zeus! detta var ett loejligt misstag, en Odysse i smatt! Du +maste ursaekta mig, min biskop, jag soeker icke dig, utan din granne, +min foertraefflige vaen antikvarien. + +Med dessa ord svaengde han om pa haelen, haelsade med ofoerskaemd +foertrolighet Krysanteus och laemnade salen. + +Petros vaende sig nu till de nadesoekande och sade med eftertryck i +tonen: + +- Barn, I haven hitkommit foer att raeddas ur det hedniska moerkret och +tillfangataga ert foernuft under Kristi lydnad? + +De tillfragade bejakade fragan med bugningar. + +- Vael, uppgiven edra namn och bostaeder foer denne broder presbyter. I +mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade foer prokonsulariske +skattmaestaren, foerskaffa eder nya hoegtidsklaedningar. Iklaedda denna +draekt infinnen I eder naesta Guds vilodag i var storkyrka, foer att +undfa handpalaeggningen till nytt liv, varefter I aegen att hos naemnde +skattmaestare pa samma intyg uppbaera var och en tio guldstycken. +Presbyter Gregorius, laemna dem intygen och inskaerp vad jag sade dem! + +Med dessa ord vaende sig Petros fran de nadesoekande foer att fortsaetta +samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfaerda avfaelliga hedningar +var foer biskoparne vid denna tid en alldaglig foerraettning, som icke +kraevde vidare omstaendigheter. + +- Du ser, sade Petros, som nu, sa stroemma dagligen nya hopar till +korsets fana. Din och de dinas vishet foermar ej svalka toerstiga +sjaelar, som traengta till en brunn med levande vatten. Maenniskonaturen, +saeger Tertullianus, aer av naturen kristen: se daer upphovet till deras +traengtan, driften som tvingar dem hit. + +- Jag oenskar, att sa vore. + +- Verkligen? + +- Emedan det skulle utplana det foeraktliga, om aen icke det sorgliga i +skadespelet, vartill du synes hava inbjudit mig. + +- Vi bryta den raa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att +foeraedla den. + +- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten. + +- Se haer! + +Petros tog en pa bordet liggande elfenbenstavla och raeckte henne till +arkonten. Medan denne laeste, voro biskopens oegon faesta pa hans +anletsdrag och iakttogo den smaertsamma haepnad, som de uppenbarade. + +Krysanteus aterlaemnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en +smaerta, som han ej vardade sig att kvaeva. + +- Ediktet, sade han, skulle saledes skaenka er, kristianer, krigsgudens +tempel, ett av de skoenaste i Aten, uppfyllt av minnen fran vara +aerofulla tider. Dock, det aer ej foersta gangen sadant haender. Utfaester +ej kejsaren beloening at sadana staeder, som riva de byggnader, man +upprest at de gudomliga makterna, at heroerna och maenniskoslaektets +vaelgoerare? Och vad som skaenkes eder, det foerstoeren I, foer att av det +aerligas spillror hopsaetta ett lappverk, vaerdigt, det aer sant, den +tyggelse, som I daer innesluten--dessa benrangel och koettslarvor av +helgon, dessa doedens vaemjeliga laemningar, dem I kyssen och tillbedjen. + +- Herre, miskunda dig! Vilken haedelse! suckade den ene av +sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under +samtalet atervaent, reste sig upp ur sin lutande staellning, hans kinder +oeverdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med moeda ett ord av +vrede, som redan svaevade pa hans laeppar. + +Men Petros smalog och sade: + +- Om det kan laenda dig till troest, ma du veta, att detta tempel icke +kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi +endast skrapat och roekt dess vaeggar, staenkt murarne med vigvatten och +avlaegsnat allt, som paminner om den onde ande, I daer han dyrkat. + +- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet sag jag ett +namn, som jag ej aer skyldig hoersamhet. Vem aer denne Makedonios, som +vagar bortgiva vad han icke aeger? Templet med sina skatter, historiska +minnesmaerken och konstverk tillhoer staden Aten. Vara faeder hava byggt +det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vardat +det. Huru vill da en av edra praester, en foer Aten alldeles okaend +fraemling, franroeva oss var egendom? + +- I morgon taga vi det i aego, svarade Petros. + +- Det aterstar oss da endast att klaga hos kejsaren. + +- Som icke skall hoera er. + +- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och adrorna i hans +panna svaellde av blodet fran hans sammanpressade hjaerta. + +- Och foer oevrigt, fortfor Petros, laes detta! + +Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram +smyckades av raa basreliefer, foerestaellande kapploepningar och dylikt, +kring namnen pa arets konsuler, Taurus och Fulgentius, och raeckte +henne till Krysanteus. Sedan denne genomoegnat tavlan, sade han: + +- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd at den +besynnerliga gavan. + +- Och, som naemnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner +henne besynnerlig. Det aer i din mun ett milt uttryck. Du menar mer. +Men du och de dina, I han icke makt att goera motstand. Filisteernas +vaelde aer brutet. + +Krysanteus' tanke floeg till Julianus. Filisteernas vaelde var aennu icke +brutet. Den sista striden aterstod. + +Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty da Krysanteus fragade: +--Har du nagot vidare att saega mig? infoell han: + +- Jag har i dag fatt nyheter om Julianus. Vill du hoera dem? + +Han ledsagade denna fraga med en segerblick, som kom den annars sa +starke mannen att rysa av hemlig foerskraeckelse. Samma kaensla som +griper vandraren, da han, i vila vid vaegkanten, kaenner en kall +slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmaessigt +nej. Han ordnade sin mantel, haelsade biskopen och de oevrige i rummet +varande och gick mot doerren. + +- Farvael, filosof! Taenk pa din ringhet infoer Gud och din sjaels +salighet! utbrast nu den unge foerelaesaren, vars oegon under tiden varit +haeftade pa Krysanteus' anletsdrag. + +Denne stannade och moenstrade ynglingen med en straeng blick, som dock +hastigt vart mild och vaenlig, naer han i foerelaesarens vackra ansikte +upptaeckte icke han, icke oevermod, utan nitets uppriktighet. Klemens' +oegon voro sa klara och allvarliga.--Vaelmeningen ger vaerdighet at +dina unga laeppar, sade Krysanteus, da han gick. + +Utkommen i aulan och tagande sin vaeg emellan praesterna, som daer +vaentade, kaende han sig hastigt omfamnad av nagon, som han vid +fackelskenet igenkaende vara ingen mindre person aen prokonsuln oever +Akaja. + +- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har da +aterkommit till vart goda Aten! Jag har i dessa dagar allestaedes soekt +min arkont och ingenstaedes funnit honom. Vaelkommen! Trefalt vaelkommen! +Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Aeven jag aer +kallad till honom. Kallad--du foerstar mig? Prokonsuln oever Akaja +loeper pa order av en praest. Men varfoer icke finna sig i +tidsomstaendigheterna, naer kejsaren vill sa ha det? Kaerleken till var +heliga kyrka goer underverk, min vaen ... men det foerstar du icke, och +jag foerlater dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia +vincit amor et nos cedamus amori! + +Och prokonsuln svaevade haen mot doerren till aembetsrummet, som ostiarien +slog upp pa vid gavel foer hans lysande och aedla person. + +Biskopen drog sig med sin hoege gaest tillbaka till ett av sina enskilda +rum, vars sloesande prakt ville likasom raettfaerdiga sig med de heliga +former hon iklaett sig: golvets av skimrande stenar sammansatta +mosaikverk foerestaellde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med +guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda +med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna +och kandelabrarne voro idel aenglar och tabernakel, faelten emellan +vaeggpilastrarne pralade med bilder av apostlarne. + +Samtalet boerjade daermed, att biskopen klagade oever den osaekerhet, som +radde pa landsvaegarna i Akaja. Det hade naemligen under den senare +tiden ofta haent, att budbaerare, skickade fran honom till +Konstantinopel och Korint, hade oeverfallits pa vaegen och beroevats sina +brev. Detta, antydde biskopen, laende Akajas styresman till foega heder. + +Annaeus Domitius ursaektade sig med tidernas allmaenna osaekerhet. +Tillstandet i Akaja vore dock baettre aen i de flesta andra provinser. +Till foeljd av Julianus' uppror hade ju stoerre delen av de trupper, +oever vilka prokonsuln foerfogat, dragits till Konstantinopel. De oevriga +voro foerdelade pa sadana punkter, som ovillkorligt kraevde +besaettningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast aeven Delfi, +det arma Delfi, som hemsoektes av de daer till Hellas vaederdrivna, i +Parnassens otillgaengliga klyftor innaestlade donatistbanden. Vad skulle +da prokonsuln goera? + +Annaeus Domitius foerteg, att de till biskopen skickade, foerkomna breven +hamnat i hans, Annaeus', foervar. De skrivelser, han tid efter annan +emottog fran kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, foer ingen +del, vad palitlighet vidkom, maeta sig med de foertroliga brev, som +biskoparne med sina egna budbaerare, vanligtvis underordnade praester, +tillsaende varandra. I breven fran Makedonios till Petros fick Annaeus +Domitius de baesta underraettelserna om upprorets staellning, om raenkerna +vid hovet och de staemplingar, som daer gjordes foer och mot hans egen +person. + +Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats fa i sitt vald ett +brev fran samme Makedonios, vilket just samma dag hade oeverlaemnats +till Petros. Detta brev innehoell atskilligt, som prokonsuln genom sina +enskilda kaellor redan kaende, men ocksa atskilligt, varom han icke hade +en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat +foeljande: + +- "Kejsarens haelsa, sa skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst +vacklande. Sedan han flera dagar hallit sig innestaengd i sitt palats, +under vilken tid han endast laet sig se av Apodemius och Eusebius, +kammarherren, men till och med vaegrade emottaga var Eusebios, biskopen +av Nikomedia--vilket, i foerbigaende sagt, vaeckte yttersta oro hos de +raettrogne och ingav de staendigt lurande atanasianerna de djaervaste +foerhoppningar--aer han nu aentligen tillgaenglig foer sina vaenner, men +visar sig, till deras haepnad, plagad av foerskraeckliga syner och talar, +som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars sjael annars +var foersaenkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersoekningar i de +gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig foerestaellning, att han +foerfoeljes av den delfiske Apollon. Eusebios har soekt besvaerja denne +djaevul, men tyvaerr utan framgang. Ma Herren bevara det allra heligaste +majestaetets dyrbara liv! Hans bortgang kan varda en foerfaerlig olycka, +var och sanningens undergang, om vi ej traeffa atgaerder att foer varje +haendelse trygga var staellning. ----Atanasios' anhaengare gloeda av hat +och raseri; med otalighet avbida de oegonblicket, da Konstantius, vart +stoed, skall falla bort.----Aennu, om ocksa blott foer nagra dagar, aega +vi maktens svaerd i vara haender.----Du vet, vad som skett haer i +Konstantinopel.----Denna tuktan var straeng, men icke tillraecklig. +----Ett allmaent bud utgar till de vara att var i sin stad ma goera vad +han kan, medan tid aer." + +Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var hoegmalsbrott att +skriva om kejsarens haelsa, om man skildrade henne som klen. + +Medan prokonsuln klagade oever den brist pa trupper, som hindrade honom +att med tillboerlig kraft uppraetthalla ordningen i Akaja, fragade honom +Petros, huru stor besaettningen foer oegonblicket vore i Aten. + +- Sju hundra man legionaerer och femtio man av jovianska gardet, +upplyste Annaeus Domitius. + +- En obetydlig styrka foer en sadan stad, anmaerkte biskopen. +Legionaerernas befaelhavare, Pylades, aer ju raettrogen kristian? + +- Ja. + +- Och trupperna foer oevrigt palitliga? + +- Ja, min biskop. + +- Anfoeraren foer jovianerna aer emellertid hedning, eller huru? + +- Ja. Ammianus Marcellinus aer ohjaelplig hedning, men praektig soldat. + +- Gott. Det betyder foer naervarande mindre, att han aer hedning. Finnas +bland trupperna atanasianer? + +- Atminstone icke inom befaelet. De homousianer, som tillhoerde detta, +aero avlaegsnade. Foer oevrigt, min Petros, hava vael tuktade trupper, +sadana som dessa, ingen annan tro aen sin befaelhavares. Beklagansvaert +eller icke, aer det en sanning. + +- Omstaendigheterna noedga mig mahaenda att kraeva den vaerldsliga maktens +hjaelp. Jag oenskar, att samtliga trupperna staellas till mitt +foerfogande. + +- Du har raettighet att fordra det. Skall det ske redan i afton? + +- Nej. Det aer tids nog till i morgon. + +- Vagar jag fraga dig om orsaken? + +- Du skall i god tid fa veta den. + +- Jag oenskar da blott ett skriftligt intyg, att du begaert foerfogande +oever de kejserliga trupperna i Aten. + +Petros skrev detta intyg genast, och Annaeus Domitius stoppade det i +sin goerdel. + +Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glaedje. Han anade vad som foerestod +och hade fatt en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande +haendelserna skulle oskadd slippa ur den klaemma, vari +regeringsskrivelsen med avseende pa Krysanteus hade foersatt honom. + +Staden maste inom nagra dagar varda skadeplatsen foer blodiga, +foerskraeckliga upptraeden. Under sadana kan mycket tima omaerkt. +Prokonsuln insag, att det gaellde atanasianerna, men en och annan +hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet aeven raka med i spelet. +Vid sadana tillfaellen loesslaeppas ju alla lidelser. Allra minst kunde +Annaeus Domitius, sedan han staellt hela besaettningen till biskopens +foerfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus' +hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person. +Annaeus Domitius aemnade foer oevrigt i god tid skudda stoftet av sina +foetter och foerflytta sig med sin skoena Eusebia till Korint, dit +viktiga, ouppskjutliga statsfragor naturligtvis kallade honom. Komme +sedan vad komma ville, sa visste Annaeus Domitius, att ingen regering +skulle misstycka, om han foersummade att begagna sig av raettigheten att +taga en doed mans huvud, om ocksa ingen skulle beloena honom foer att han +underlatit det. + +Medan Annaeus Domitius vaelvde dessa tankar, oeverflyttade Petros +samtalet just pa den person, som var deras foeremal. Han fragade i +viskande ton, ty han kaende sina presbyterers och diakoners uppoevade +hoersel--han fragade, om prokonsuln fatt befallning fran hovet att +taga huvudet av arkonten. + +Annaeus Domitius svarade pa denna fraga med nej, i det han smalog och +lekte med sin halskedja. + +En suck laettade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat +tillvaron av en sadan befallning. + +- Dess baettre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig +anhaengare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom. +Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans foerman hos eusebierna +och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor.... + +- Utan tvivel. + +- Och mahaenda ha mina foerestaellningar burit frukt. Men det aer likvael +ovisst, om icke en sadan befallning kan anlaenda aennu i afton, i +morgon, naer som man minst vaentar den. Oss emellan sagt (Petros saenkte +ater sin roest till viskning), det aer farligt att vara rik i vara +dagar. Hovets eunucker ... du foerstar mig? + +Annaeus smalog och nickade bifall. Han taenkte ej blott pa hovets +eunucker, utan ock pa dess biskopar. Daerefter betraktade han sina +fylliga vador och svor i tysthet en ed oever sin alipilarius[2], ty +hans skarpa oega upptaeckte pa hoegra skenbenet ett harstra, som undgatt +den ifragavarande slavens uppmaerksamhet. + + [2] Slav, vars goera var att utrycka harstran. + +- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, aer en boen till +dig, min lysande och aedle herre, och tillika en uppmaning, given av +sjaelaherden till ett av faren i hans hjord. Innan du kroeker ett har pa +Krysanteus' huvud, niaste du daerom underraetta mig. Jag ber dig daerom +sasom ett hoegsta prov pa din vaenskap, besvaer dig daerom i namn av den +heliga allmaenneliga kyrkan, som skulle lida en svar, en oersaettlig +foerlust, om du foergaeter den boen jag haermed laegger dig pa hjaertat och +minnet. + +Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en +sa ringa sak kunde adagalaegga den oaendliga voerdnad och tillgivenhet +han hyste foer biskopen av Aten. + +Sedan Petros daerefter foerevisat den skrivelse fran kejserliga +ministrarne, som beraettigade kristianerna att taga krigsgudens tempel +i sin aego, och prokonsuln lovat att traeffa alla anordningar, som denna +atgaerd kraevde, var samtalet aendat. + +Annaeus Domitius avlaegsnade sig, lyckligt doeljande den djupa harm han +kaende oever att en sadan skrivelse meddelats biskopen i foersta hand och +icke honom. + +- Dessa praester, taenkte han, i det han traedde ut pa gatan Kerameikos, +skola slutligen vaexa sjaelve kejsaren oever huvudet. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Petros. + + +Sekreteraren och de uppvaktande praesterna hade avlaegsnat sig. Manen, +som gatt upp oever Lykabettos, goet sin glans pa den vaestra pelarraden i +den oevergivna aulan. + +Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika +foenster manljuset instroemmade, i kamp med skenet fran en lampa, som +stod pa ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars stralar med +en skaerm voro sa riktade, att de foello pa en daer bredvid uppslagen +bok. + +I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skap, som +tjaenade till underlag at ett bokfack med nagra band och papyrusrullar. + +Pa vaeggen mitt emot bokfacket haengde en karta oever jorden, ritad i +enlighet med Ptolemaeos' asikt om landens och havens laege. Pa denna +karta hade biskopen med fina, men tydliga blaeckstreck utmaerkt +graenserna foer de kristna moderkyrkornas omraden: man sag, huru +oesterlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias, +Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa traengdes med +varandra pa sin sida av jorden, medan aterstoden bildade ett ofantligt +helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien +och Britannien, med sin medelpunkt i Rom. + +Roms blotta namn var aennu en makt. Skygg foer de frihetsminnen, som +spoekade daer, hade den foerste kristne kejsaren flyttat hovet till den +nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade sloesat vaerldens +skatter foer att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som +kunde taevla med, om moejligt oevertraeffa den gamla Tiberstadens. Han +hade avhaent tusen staeder deras konstverk, foer att daermed smycka denna +enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, foer att det nya med namnet +skulle aerva det gamlas majestaet och dyrkan. + +Men i folkets oegon var och foerblev det gamla Rom vaerldens huvudstad, +och i trots av Konstantinus' anstraengningar vilade det nyas vaerdighet +ytterst pa intet annat aen den loesa saegen, att haelften av de gamla +senatorliga och patriciska slaekterna hade ditflyttat och bosatt sig +inom dess murar. Sa stor aer minnets, namnets och vanans makt. + +I sin egenskap av biskopssaete oekades foer oevrigt det gamlas betydelse +just av imperatorns franvaro och hovets avlaegsenhet. + +Da Petros framfoer kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en +tanke, som laenge varit klar foer hans medvetande: att icke +Konstantinopel, icke Alexandria eller nagot annat av de oesterlaendska +patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgangspunkten och +haerskarsaetet foer det praestvaelde, som nu, likt en ofantlig polyp, med +dagligen mangfaldigade, allt laengre vaexande armar grep omkring jorden +fran skytiska stepperna till vaerldshavet. + +Troddes det icke allmaent, att de stora apostlarne Petrus och Paulus +hade lidit martyrdoeden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna +foersamlingen daer, och betraktades han ej som hennes foerste biskop? + +Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, pa vilken +han skulle bygga sin foersamling? Var det ej han, till vilken maestaren +sagt: "Foed mina far!" och at vilken ensam han gav himmelrikets nycklar +foer att visa, huru kyrkan och praestadoemet skulle finna en +medelpunkt--foer att askadliggoera kyrkans och biskopliga maktens +enhet? + +Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till +kristenheten framstaellt den oedesdigra fraga: "Vem kan aennu mena att +foerbliva en lem i Kristus' kyrka, om han loesrycker sig fran Petrus' +biskopsdoeme, pa vilket kyrkan aer byggd?" + +Biskopen av Aten stannade nu, sasom hundra ganger foerr under sina +nattliga betraktelser, framfoer Ptolemaeos' karta och upprepade i tanken +dessa fragor. Och han fortfor: + +- Redan Irenaeus erkaenner Roms foeretraede framfoer andra biskopstolar. +Den stolte Viktor, den djaerve Stefanus hava laengesedan soekt goera det +gaellande. Och vad mer aer: det har ingatt i foerestaellningssaettet hos de +ofantliga maenniskomassor, som bygga i det stora vaesterlandet. De +blicka redan med helig voerdnad till Roms biskop. Pa folkets +foerestaellningssaett vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om +oesterlandet, det splittrade, foerslavade, foernekar romerske biskopens +oevervaelde? Tyvaerr, vi hava en uslare herre, en vaerldslig furste, som +patvingar oss sina vaexlande meningar och staemplar till oeppen loegn vad +vara kyrkomoeten skriva under sina pabud: "Ingivna av den Helige Ande". +Tyvaerr, de hava laenge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi maste +noeja oss med den troest, att det atminstone i vissa fall aer en av de +vara, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar pa honom. +Men var, om ej i Rom, kan uppvaexa den makt, som skall raedda kyrkan ur +neslig traeldom under en jordisk furste och laegga den vaerldsliga +makten, daer hon boer vara--om hon ens boer finnas--: vid kyrkans +foetter? + +Vi erkaenna, att den Helige Andes kraft aer genom handpalaeggningen +fortplantad inom kyrkan intill vara dagar. I denna laera ligger +grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas fran +Kristus' aembete, som med himmelrikets nycklar oeverlaemnats till Roms +foerste biskop och genom honom med handpalaeggningen oeverflyttats fran +eftertraedare till eftertraedare. De romerska biskoparnes oavbrutna +foeljd bildar da pulsadern, varifran den Helige Andes kraft som ett +livande blod instroemmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom +otaliga kanaler och foergreningar: fran Roms kyrkofurste till de av +honom vigda biskoparne, fran dem till praesterskapets laegre ordningar, +och fran dem till folkens massor. Sa vandrar denna magiska stroem fran +hand till huvud foer att vattna de yttersta aengder. Och foerdenskull aer +han, som skiljer sig fran kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han +utesluter sig fran delaktigheten i det gudomliga livet och +fraelsningens nad. Han kan icke tillaegna sig denna nad genom tron pa +aterloesaren. Naden vinnes genom foereningen med kyrkan, Treenighetens +kropp. + + Sublima laera om kyrkan och bekaennelsens enhet! + +Du uppvaexer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till +ett vaeldigt traed, som skall skugga jorden. Du aer djaervare aen nagon +maenniskotanke, och ingen maensklig klokhet har maektat uppfinna nagot +jaemfoerligt. De medel, som de listigaste av maenniskors barn upptaeckte +foer att skapa ett vaelde oever sina likar, aero mot dig intet. I ditt +skoete baer du en vaeldighet, foer vilken jordens folk och konungar skola +knaeboeja. Den makt, du kan foerlaena, skall straecka sig ej endast till +aegodelar, liv och kroppar, utan till sjaelarna. Du skall klippa sjaelva +tankens vingar och foervandla den fria oernen till en struts, som tam +och betslad ledes pa den vaeg, han far vandra. Du skall fatta tradarna +till maenniskornas allra egnaste kaenslor--skraemma naer du vill, troesta +naer du vill. Pa din vink skall broder vaepna sig mot broder, modern +foerneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvaenda sig +fran varandra och doelja sin smaertas tarar sasom pressade av en +brottslig kaensla. Pa din vink skola krigets och hatets flammor +slockna, fiende foersona sig med fiende, haerskaren oedmjuka sig foer +slaven, frid rada oever jorden ... + +Din tankefoeljd aer bildad av diamantlaenkar, mot vilka filosofernas +slutledningar aero spindelvaev. Med noedvaendighetens oemotstandliga makt +skall du tvinga dig pa vaerlden och laegga henne i din kedja. Och den, +som skakar kedjan, han aer doedens, han skall utplanas ur Israel, foer +honom staenges det maenskliga samfundets och salighetens port, foer honom +taendas helvetets eviga lagor. + +Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig. + +Jag kaenner tva, som skulle kunna det. Den ene aer Atanasios, den +jaernharde, oboejlige, underbare, sluge, foerfaerlige gubben, de +raettrognes doedsfiende och kaetteriets ende, men oomkullstoetlige pelare, +den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den +biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare foerfoeljde, som upptraeder, da +man minst anar det, och foersvinner, innan man sansat sig nog foer att +gripa honom, som lurar Konstantinopel utanfoer kejsarens doerr, da man +efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han doeljer +sig bland munkarne i Egyptens oedemarker, och uppenbarar sig mahaenda +haer Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han goemmer sig i +Alexandria. + +Lyckligtvis har Atanasios aldrig faest sin blick pa Rom. Hans strid +gaeller det biskopsdoeme, som han sa ofta aegt och mist: Alexandria. Han +har ej fatt oegonen oeppnade foer Roms betydelse. Besynnerligt nog! + +Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios +annars skulle fa en oevermaektig medtaevlare, aer jag sjaelv! + +Petros laemnade sin staellning framfoer kartan, kastade sig i en karmstol +och foersjoenk i tankar pa sin storslagna framtidsplan. + +Han hade aeven denna dag tagit ett steg emot sitt djaerva mal. Med +summor, foerstraeckta av kejserliga skattkammaren i och foer det nu som +ivrigast drivna omvaendelseverket bland goeterna, hade han utrustat tva +missionaerer, tva till blind lydnad uppfostrade, foer homoiusion +fantiserade unga praester, och saent dem, icke till barbarerna, utan +till Rom foer att foerkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom +romerska foersamlingen. + +Den bok, som uppslagen pa hans bord lystes av lampan, var +Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han laeste henne, kanske +mindre av vetgirighet, aen foer att inhaemta vaesterlaendska kyrkans sprak, +latinet, och av denne maestare i en hard, naestan vild, men kraftig och +haenfoerande framstaellning laera raetta saettet att begagna en noedvaendig +haevstang foer den plan, vilken retade hans aerelystnad och berusade hans +inbillning, men tillika framstod foer honom som en gudomlig +fraelsningstanke, som han vore kallad att i sin man verkliggoera till +maenniskoslaektets raeddning ur timlig och evig noed. Uppriktigheten, +varmed han trodde pa denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde +honom, vore de vikter, som han i sjaelvrannsakelsens oegonblick kastade +i den ena vagskalen och vilka da syntes mer aen uppvaega de sjaelviska +bevekelsegrunder och de endast ur aendamalets synpunkt ursaektliga +medel, som tyngde den andra. + +Denna inre sofistik hade i foerflutna tider kostat Petros mangen +soemnloes natt. Ihaerdigare och haeftigare hade han kaempat med sig sjaelv +aen mahaenda de fleste goera. Men fastare och oryggligare aen de fleste +hade han ock efter kampens slut intagit och foerskansat sig i den +staellning, som utgangen anvisade honom. + +Manljuset, som instroemmade genom foenstret, foell nu pa hans ansikte och +vaeckte honom till tankar pa aerenden, som till tiden lago honom +naermare. Han ringde, och en man i praesterlig draekt, som tycktes hava +bidat detta tecken, instaellde sig genast. + +Den intraedande var en undersaetsig, bredaxlad karl, men sa korthalsad, +att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart faest +mellan skuldrorna. Den mycket laga pannan bildade en vitgul strimma +mellan tva jaemnloepande linjer: harfaestet och de breda, sammanvuxna +oegonbrynen. Som mannen bar huvudet nagot framlutat, voro hans sma +svarta oegon riktade uppat, naer han maste se pa en samtalande. Detta +gav hans anlete ett uttryck, som en vaelvillig granskare kunde tyda som +fromhetens och oedmjukhetens. + +Mannen var Petros' naermaste foertrogne, presbytern Eufemios. + +Foertroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock +aldrig Eufemios, den aeldste presbytern, att gloemma, att Petros var +hans foerman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat pa en stol +och framstaellt en fraga, som han da i oedmjuk ton, med korta, tydliga, +liksom raeknade ord besvarade. + +- Du har i dag varit hos aenkan Apollonia? fragade biskopen. + +- Jag kom foer en halv timme sedan fran hennes sjukbaedd. + +- Hon doer vaelberedd? + +- Ja. + +- Och hennes testamente? + +- Aer skrivet och undertecknat i laga form. + +- Och du har nu laemnat henne ensam med arvingarne? + +- Gregorios avloeste mig och sitter vid hennes saeng. Hon skall icke +ett oegonblick vara ensam ... Foermodligen slocknar hon i morgon. + +- Gud vare hennes sjael nadig! Hon var alltid en from kvinna. Hon +emotser med lugn och glaedje sin upploesning. + +- Ja, lovad vare Gud! + +- Och testamentet? + +- Det skall i morgon vara i dina haender. + +- Och dess innehall? + +- Ack, hoegaerevoerdige fader, hon har varken foergaetit kyrkan eller dig, +hennes biktfader, ej heller sina slaektingars naturliga ansprak. Hon +har till och med ihagkommit mig, den fromma aedla kvinnan, med en gava, +den dyrbaraste och vaerderikaste av alla.... + +Biskopen stannade. En moerk skugga for oever hans panna, och han faeste +en ljungande blick pa presbytern. + +- Dig? sade han med daempad roest. Navael, jag lyckoenskar dig hjaertligt. + +- Ja, svarade Eufemios oedmjukt, och hans oegon blickade fromt, men +stadigt, under de breda oegonbrynen, i biskopens ansikte. Jag aer i +sanning icke vaerdig en sadan lycka, men da Herren latit mig henne +vederfaras, sa emottager jag henne med innerligaste glaedje och +tacksamhet. + +Biskopens blick var fortfarande riktad pa presbytern, da han i torr +ton sade:--Redogoer foer testamentets enskilda punkter! + +- Apollonia skaenker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid +Piraeiska gatan och sin lantgard utanfoer Melitiska porten, i fa ord: +hela sin fasta egendom. + +- Den fromma, foertraeffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt +vedergaellas henne daer ovan. Men fortsaett! + +- Till dig, sin herde och biktfader, skaenker hon sina reda penningar, +samt allt sitt guld och silver.... + +- Jag aer ovaerdig en sadan godhet, sade biskopen, medan han gick fram +och ater oever golvet,--men foerbiga detta och fortsaett! + +- Slaektingarne, som aero en gammal syster, en ogift brordotter och en +femarig brorson, aero ihagkomna med hennes oevriga loesegendom: moebler, +bohag och en slavinna. + +- Och du sjaelv? infoell biskopen icke utan otalighet i tonen, i det +han anyo stannade framfoer Eufemios och maette honom med ett granskande +oegonkast. + +Det vore omoejligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns +ansikte, daer han i detta oegonblick satt med armarne lagda i skoetet, +huvudet saenkt och de besynnerliga oegonen uppatriktade, mellan +oegonharen faesta pa Petros. Dessa oegon skoeto en blixt--om av harm +eller glaedje aer svart att saega. Han suckade och svarade: + +- Ack, min aelskade biskop, din ringe tjaenare blyges oever sin +ovaerdighet. Jag kunde icke ana en sadan lycka. Men jag skulle kaenna +dig illa, om jag kunde tro dig vara i stand att misstaenka, det jag +genom oevertalning eller andra medel tubbat den goda aenkan att till +kyrkans eller ditt foerfang, men till min egen foerman.... + +- Gott, gott! infoell biskopen;--vad skaenker dig aenkans testamente? + +Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned oegonen: + +- Den aedla Apollonia har foer de ringa, men hjaertliga omsorger, varmed +jag omgivit hennes sjukbaedd, gjort mig till aegare av hennes yppersta +skatt--tre i en kristallflaska foervarade skaeggstran av martyren, den +helige Polykarpos. + +- Avundsvaerde! utbrast biskopen, medan ett loeje, som han ej kunde +tillbakahalla, spelade kring hans laeppar. + +- Ja, jag aer i sanning avundsvaerd, instaemde Eufemios och tuggade pa +sina naglar. + +- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det +punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en +helig plikt. + +- Nej, nej, jag byter icke. Du far ej fordra foer mycket av mig, o +fader! Jag byter icke. + +- Men nu till nagot annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan +han gick upp och ned i det tranga avlanga rummet. Du skulle i dag pa +foermiddagen uppsoeka juden Baruk. + +- Jag fann honom hemma. + +- Och du foermadde honom meddela, vad vi vilja veta? + +- Ja, efter nagon svarighet. + +- Jag inskaerpte, huru du skulle ga till vaega, och kaenner foer oevrigt +ditt skarpsinne. Huru mycket aer Karmides skyldig honom? + +Eufemios framtog under sin kapa ett papper, som han raeckte biskopen. +Denne genomoegnade det och utbrast: + +- Han aer en foerfaerlig sloesare. Detta kan icke fortfara laenge. + +- Jag sade detsamma till Baruk. + +- Med vad verkan? + +- Da jag papekade moejligheten, att de saekerheter, han erhallit, torde +vara otillraeckliga att trygga honom emot foerluster, vart han likblek. + +- Saa? + +- Han kommer att ansaetta Karmides mycket hart. + +- Du aer foervissad daerom? + +- Ja. + +- Foertraeffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den +daer resande vaellustfilosofen Atenagoras' saellskap? + +- Ja, han och nagra andra av Atens foertappade unga hedningar hava +varit sedda, naer de nattetid eller fram emot morgonen laemnat +Atenagoras' hus. + +- Det aer gott. Denne Atenagoras aer en saningsman och hans vaeg igenom +landen en fara, i vilken foertvivlan och samvetskval uppvaexa. Men +skoerden, sa vill Gud, ger ofta den renaste saed i kristendomens lada. +Ma han foerdenskull fortsaetta sin verksamhet! Herren vaender det onda +till gott. + +- Tyvaerr har aeven prokonsuln varit synlig i Atenagoras'.... + +- Vi laemna prokonsuln asido, min son. Han har sina fel, likasom sina +stora foertjaenster. Aetervaendom till Karmides! Har du inhaemtat flera av +de underraettelser, jag aeskat om denne olycklige yngling? + +- Obetydligt, min fader. + +- Lat hoera! + +- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han koepte ... + +- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat daerom. +Men vidare! Vad har Alkmene fatt veta av gossen? + +- Endast det att hans herre aer foerfaerligt dyster, naer han aer ensam. +Han dricker da rusande viner och foeraktar att blanda dem med vatten. +Det aer dagar, pa vilka han staenger sig inne och ej later sig ses av +nagon annan aen sin kammarslav. + +Han ruvar da pa sorgliga tankar och dricker oupphoerligt. Men annars +skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda saellskap, fran +vilka han vanligen hemfoer de vanfrejdade taernorna Myro och Praxinoa. +De styra och staella som haerskarinnor i hans hus, befalla slavarne, +tillstaella fester, vaenda upp och ned pa allt och bega de vaersta +darskaper. Jag ryser vid blotta tanken pa ett sadant liv, min fader. + +- Du ma vael goera det ... Du naemnde nyss den unga flickan, som aer +kammartjaenarinna hos Krysanteus' dotter. Vad aer det hon heter? + +- Alkmene. + +- Du har i dag traeffat henne? + +- Ja. Hon yttrade samvetsbetaenkligheter oever att hon maste doelja sin +tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus. + +- Du lugnade henne med den foersaekran, att hon uppoffrar sig foer ett +gott aendamal? + +- Ja, och jag lovade henne absolution av dig sjaelv. + +- Hon skall fa den. Vad hade hon denna gang att saega dig? + +- Foega. + +- Ingenting om deras hemlighetsfulla franvaro fran Aten? + +- Alkmene har soekt utfraga sin haerskarinna om denna sak. Det synes +endast ha varit en foerlustelseresa. + +- Bland de gaester, som besoeka Krysanteus' hus, finns aennu ingen, som +aer foeretraedesvis gynnad av Hermione? + +- Nej. Hermione synes mena allvar, da hon anfoertrodde Alkmene, att +hon ville leva uteslutande foer sin fader. + +- Och med haenseende till Karmides? + +- Krysanteus har foerbjudit honom sin troeskel. + +- Det aer en gammal historia.... + +- Och Hermione har foerbjudit Alkmene att naemna hans namn. + +- Det betyder mer, mumlade biskopen, men aer, om jag doemer raett, ett +gott tecken. En sadan kvinna gloemmer icke laett. De hava fran barndomen +aelskat varandra ... och Karmides, om han vill, aer oemotstandlig. +Eufemios, tillade han hoegt, denna Alkmene synes vara oduglig foer sin +plats. + +- Nej, infoell Eufemios med bestaemdhet, hon aer ovanligt klok och +foerslagen. + +- Och har likvael icke foermatt att vinna sin haerskarinnas fulla +foertroende? + +- Jag skall giva henne nya foerhallningsregler.... + +- Och just med haenseende till Karmides! + +- Ja, min fader. + +- Ha de aldrig upptaeckt nagot spar efter den spaede gossen, Hermiones +broder, som foer sexton ar sedan foersvann ur deras hus? + +- Foermodligen icke. Krysanteus soerjer honom aennu. Han aer, beraettar +Alkmene, foeremal foer de boener, som fader och dotter varje kvaell +uppsaenda till sina vanmaektiga gudar, och Hermione gloemmer aldrig +omtala foer Alkmene, naer hon om natten droemt om sin broder. Ty det aer +foer henne en ljuvlig droem. + +- Alkmene beraettar detta? + +- Ja, det aer hennes ord. + +Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros? + +- Nej, icke sedan jag bar maten till honom. + +- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas +dock, att det medel, vi nu anvaenda, skall bryta den. + +- Han var aennu i morse full av haedelse, min fader. + +- Sedan dess hava femton timmar foerflutit. De timmarne hava varit +honom langa. Han torde hava besinnat sig. Naer du i morgon bittida +besoeker honom i faengelset, sa staell vattenkrukan utanfoer gallerdoerren, +sa att han kan se henne utan att na henne. Gud goere mig det och det, +om jag ej skall kvaesa upprorsanden i denne vanartige son! + +- Amen! mumlade Eufemios. + +- Kvaellen aer langt framskriden. Ga till vila, min vaen. Men tillsaeg +dessfoerinnan Klemens, att jag aer faerdig. + +- Skall ske. Jag oenskar dig en god natt, min fader! + +Den korthalsade foersvann genom en doerr, som foerde ut till peristylen. + + + + +ATTONDE KAPITLET. + +Pelarhelgonet. + + +En stund daerefter skredo tva skepnader, hoeljda i kapor, oever aulan och +traedde genom vestibulen ut pa gatan Kerameikos. De voro biskopen och +den unge foerelaesaren. + +Den langa gatan utmynnade i soeder till torget och aendade i norr vid +Dipylon eller dubbelporten, utanfoer vilken den foernaemsta +begravningsplatsen, Atens Pere-Lachaise, var belaegen. Genom +dubbelportens vaenstra valv traedde man ut pa den sa kallade heliga +vaegen, som foerde till Eleusis; genom det hoegra valvet sag man den +raka, av almar och plataner skuggade vaeg, som foerde till Akademia och +de platonska filosofernas lustgardar. + +Gatan livades aennu av vandrare, som utlockats av den milda luften och +det haerliga manskenet. Foerst pa andra sidan om Teseustemplet glesnade +deras vimmel, och laengre bort stoerdes nattens tystnad blott av +vapenklangen och stegen av en foerbigaende patrull. Petros och Klemens +valde det hoegra portvalvet, gingo foerbi den vaktande legionaeren och +togo, sedan de vandrat ett stycke av den moerka alleen, sin vaeg till +hoeger genom en gallerport av jaern, som foerde in till gravfaeltet. + +Klemens korsade sig och laeste en boen, naer han trampade detta av +kristianerna skydda staelle. Det var dock en haerlig ort, full av +skoenhet och hoega minnen. Haer vilade Hellas' och maensklighetens stoersta +maen och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade +uppammat i skoenhet och glaedje till en tidig hjaeltedoed. Tempellika +vardar och avbrutna pelare reste sig oever lagertraedens och +cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller +till haelften dolde tysta grottor, daer urnor och bildstoder skymtade. +Kerameikos' likfaelt var Atens historia, mejslad marmor. + +Dess nuvarande foerfall, dess ovardade skick, det oever gangarne vaexande +ograeset, de lutande vardarne med sina utplanade inskrifter, de +stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med haevdernas +tunga. Bakom stadsmuren, som pa ena sidan graensade till platsen, +skadade fran fjaerran ned pa gravfaeltet det hoega Akropolis med Pallas +Atenas jaettestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande +pelarrader, foersilvrade av manen. Levde i dem en ande, han foernam da +vad ett maenniskohjaerta kan kaenna vid aterblicken pa det foerflutna, naer +det soerjer en skoenhet, som gatt foerlorad, en kraft, som aer doed. + +- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros paskyndade sin +gang, de doede, som vila haer, voro hedningar, men bland dem fanns ju +likvael mangen, som soekte raetta stigar? + +- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven +i sina hjaertan. + +- Och tror du ej, fragade Klemens och kastade en vemodig blick pa +marmorvardarne, som skymtade mellan loevmassor, tror du ej, att +Foersonarens doed skall raeknas aeven dem till raettfaerdighet? + +- Jag tror det, svarade biskopen. Da Kristus efter doeden nedsteg till +underjorden, predikade han daer foerlossning foer hedningarnes sjaelar. + +- O Guds godhet! Han foerskjuter intet av sina barn. De foertappade fa +atervaenda till hans fadersskoete. + +Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade: + +- Min son, du taenker mahaenda i detta oegonblick pa din jordiske fader, +den okaende, som gav dig livet. + +- Ja, du sjaelv vaeckte den tanken, naer du i afton laet mig skriva mitt +testamente. + +- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig daertill. + +- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma haender fran +Antiokia, daer din faderliga godhet oeppnade mig utvaeg att genom studier +bereda mig till mitt heliga kall. Det jag aeger har jag ju av dig. Du +upptog mig, naer jag var ett hjaelploest, oevergivet, at hungersnoeden +utsatt barn. O, min arma, arma moder! + +Klemens oevervaeldigades av tanken pa denna moder, som han icke kaende, +denna kvinna, som varit i stand att bega det onaturligaste och +rysligaste brott: att foerskjuta sitt spaeda, hjaelploesa barn. Han +stannade och brast i grat. + +Biskopen fattade hans hand och sade: Min aelskade Klemens, soek att rada +oever dina kaenslor! Taenk ej mer pa henne! Hon foertjaenar det icke. +Sjaelva tigrinnan aelskar sin avfoeda och foersvarar den i doeden. + +- Tala icke sa, min fader, bad den unge foerelaesaren och uppslog sina +tarfulla oegon. Jag kaenner icke vaerlden och maenniskornas hjaertan, men +jag foerstar likvael, att min moder maste varit mycket olycklig, innan +ett sa rysligt beslut fick rot i hennes sjael. Tror du ej, att hon goet +tarar, da hon laemnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var foervildad i +den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag aer viss +daerom, att hon sedan, snart nog, atervaende till det rum, daer hon +utsatt mig, och foertvivlade, naer hon icke aterfann mig. + +- Tro det, Klemens! Du goer raett daeri. Det torde verkligen hava +foerhallit sig sa, anmaerkte biskopen troestande. + +- O, att jag finge aterse henne, taenkte Klemens och avtorkade sina +tarar, jag skulle icke foerebra henne, nej! Men hon skulle saekert +glaedja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig oever honom och +henne. + +Biskopen fortfor: + +- Jag laet dig uppsaetta detta testamente, emedan det aer moejligt, att +din boerd uppdagas. Guds vaegar aero underbara. Vem vet, om du ej aer +arving till stora rikedomar? + +Klemens smalog sorgset oever denna djaerva gissning. + +- Taenk dig denna moejlighet! Testamentet aer och skall foerbliva i dina +egna haender. Du aeger att tillintetgoera det, ifall du ger vika foer +frestelserna av en ovaentad rikedom och angrar att hava staellt honom +foer kyrkans baesta till mitt foerfogande. Jag talar nu endast om +moejligheter, min son; men den som brinner av kaerlek till kyrkan, han +hoppas aeven pa det omoejliga och har syn foer allt, som kan gagna henne. + +- Ack, varfoer redogoera foer dina bevekelsegrunder? Du aer lika god, som +du aer klok och foerutseende. Detta vet jag, och det aer nog. + +- Och jag taenkte, fortfor biskopen milt, jag taenkte pa din laengtan +att skiljas haedan. Din kroppshydda aer svag, aelskade barn. Du aer icke +kallad att leva laenge i denna vaerld. + +- Jag hoppas det och taenker daerpa med glaedje. + +- Vael den, som far saetta sig vid Herrens foetter, medan de andres lott +aero hushallssorgerna! Men aeven dessa aero noedvaendiga. Kyrkan tarvar +ordnare och foersvarare. Jag trar som du fran dessa mangfaldiga +goeromal, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det +taliga bidandet. Men striden aer mitt kall, sa laenge min arm kan foera +svaerdet, ty sanningens fiender aero manga och farliga. + +De hade under samtalet fortsatt sin gang. De laemnade gravfaeltet genom +en port, motsatt den, genom vilken de intraett. + +Framfoer dem lag nu i manens klara sken en slaett, som till hoeger hade +en rad kullar, oever vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gravita +goerdel. Bakgrunden staengdes av olivklaedda hoejder, och ur deras skuggor +framtraedde en a, som kom fran andra sidan om Lykabettos, sakta +slingrade emellan hoega vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och +bruten aterkastade manens bild, tills hon pa sin vaeg till floden +Kefissos dolde sig bakom den langa, moerka, i fjaerran svinnande rad av +aldriga traed, som tecknade vaegen till Akademia. + +Fran mitten av detta faelt reste sig en ensam pelare. Ovanpa honom +skoenjdes ett roerligt foeremal, likt en maenniskoskepnad. + +Det roerliga foeremalet var i sjaelva verket en maenniska--en gubbe med +kal hjaessa och gratt, boeljande skaegg. Han lutade med boejda knaen oever +djupet och hoell i handen en lina, likasom ville han maeta avstandet +till marken. + +Det var likvael icke hans uppsat. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor, +av vilka de tva foersoekte undanskuffa varandra, medan bada i taevlan +straeckte upp korgarne, som de buro, foer att faesta dem vid en jaernkrok, +varmed linans nedhaengande aenda var utrustad. + +- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det aer endast ett +broed och.... + +- Ur vaegen med dig, utbrast den andra; att du, som aer en kaetterska, +bara vagar bjuda den helige, raettrogne Simon ... + +En ny knuff fran den foerra avbroet detta inpass. + +- Gode Simon, det aer jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens, +som sa ofta kommer till dig.... + +- Det aer bara ett broed och nagra droppar vin.... + +- Det aer gift, hon bjuder dig, Simon! Jag aer Anastasia, den raettrogna +Anastasia ... Ur vaegen med dig, orm!... + +- Lama ragschu gojim! hoerdes gubbens roest, vresig och mullrande. +Foerdoemda pladdrerskor! Vad goeren I daer? + +Nu kom den tredje kvinnan sin vaen till hjaelp och ryckte korgen fran +Tabita. Anastasia fick tid att faesta sin vid linan, som i detsamma +drogs i hoejden. + +- Se sa, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att +taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned +graeset, se sa, vad fick du foer din moeda? Du har burit ugglor till Aten +och hoe till Megara. Har du icke, sa saeg! + +Gubben uppe pa pelaren toemde den upphissade korgen och kastade honom +ned till hans aegarinna. + +- Flygen haerifran, I snattrande skator, ropade han med arg och +skrovlig roest ned till de graelande kvinnorna, annars ... annars.... + +- Kom, sade Anastasias vaeninna och fattade hennes arm; vi skola icke +stoera honom laengre. Han vredgas, och du vet, att han da talar +foerfaerliga ord. + +Gubbens hotelse verkade sa mycket, att de stridande efter ett par +ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser atskildes. +Anastasia tog sin tomma korg pa armen och atervaende med sin +ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lang omvaeg, foer att +undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde +nedslagen sina steg mot olivkullarne i slaettens bakgrund, mellan vilka +Batyllos', hennes mans, torftiga boning var faest. + +Foer omkring fyra ar tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort +daerefter hade han fran ett hedniskt tempel latit bortfoera och uppresa +en pelare pa ett faelt utanfoer stadsmuren, man visste ej foer vilket +aendamal. Men tva ynglingar, som vandrade ut till Akademia foer att daer +ahoera Krysanteus, oeverraskades en morgon vid asynen av en roerlig +skepnad pa den ensamma pelaren. Foervanade gingo de naermare och funno, +att det var en gubbe, som knaeboejde, reste sig och knaeboejde ater, med +ansiktet vaent emot den nyss uppgangna solen. Han fortfor pa detta +saett, sa laenge de betraktade honom. I staellet foer att fortsaetta +vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och +omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de +nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen stroemmade de, +kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten foer +att taga den nya foereteelsen i skaerskadande. Man traengdes foer att icke +komma foer sent; slaetten fylldes av en brokig blandning fotvandrare, +akande, ryttare och baerstolar, av borgare, fraemlingar, soldater, barn +och kvinnor. Men bradskan var oeverfloedig. Aennu vid middagstiden var +den langskaeggiga, hiskligt fula, okaenda varelsen pa sin besynnerliga +plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga +kroppsroerelser. Han tycktes ej ha oega foer de tusen, som vimlade kring +pelaren och asago honom med blandade kaenslor av nyfikenhet, beundran, +avsky och raedsla. Men hans ansikte var nu vaent mot soeder, varifran +middagssolen saende sina braennande stralar. + +Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var +maenniska; de togo honom foer ett foerfaerligt jaertecken, som badade +graesliga olyckor, en skengestalt, som visade sig foer att snart +foersvinna. Men nyckeln till gatan vart snart funnen, da emot aftonen +stadens kristianska praesterskap, anfoert av biskopen, med kors och +fanor tagade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjoeng psalmer, +knaefoell och i korus bad om den okaendes vaelsignelse. Solen var da i +nedgaende, och gubbens anlete vaent emot vaester; hans kala hjaessa +tycktes aega heliotropens laengtan och toersta efter det sjunkande +eldklotets sista strale. Foerst naer det var foersvunnet bakom Aegales +klippor, sag han ned pa de foersamlade. Hans oegon stirrade +blodspraengda, hans skaegg foell ned som en lang, tovig haengmossa oever +kapitaelen. Han utstraeckte sina armar och mumlade: Jag vaelsignar er! + +Mannen pa pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av +sjaelvplageri, som en missfoerstadd kristendom alstrat i taevlan med +Indiens foerintelselaerande religioner--en bland dessa sjaelar, som, +splittrade in i hjaertroten av motsatsen emellan det andligas och +vaerldsligas krav, straevade att vinna andens fullkomlighet genom att +moerda sin natur--mahaenda en bland dem, som, medan de ville utrota +sina sinnliga boejelser, tillika funno sin enda raeddning i kroppsliga +kval emot ett skuldtyngt samvetes foertaerande flammor, och som +uppmuntrades att fortga pa denna bana, att mangfaldiga sina plagor, +att uppfinna det otaenkbara foer att oeka dem, emedan de haenfoerdes av den +beundrande maengdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet +om hoegre salighet, om onaemnbara froejder och ofattlig vaellust i det +tillkommande. + +Simon pelarhelgonet--sa kallades han--var nu vida kaend i den +kristna vaerlden. Man vallfaerdade fran oester- och vaesterlandet foer att +se honom och undfa hans vaelsignelse. Glansen av hans helgongloria +oekades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en +bekaennare, en av de fa aennu levande, som vid den sista foerfoeljelsen +under kejsar Maximinus hade hjaeltemodigt lidit foer sin tro. Varifran +han kommit visste foer oevrigt ingen, om icke biskopen. + +Men fyra ar, det visste alla, hade Simon tillbragt daeruppe pa pelarens +kapitael, a ett rum av nagra fots omkrets, med braddjup runt omkring, +och dagligen, fran solens uppgang till dess nedgang, med vissa +uppehall foernyat sina knaeboejningar. Det sades, att han knaeboejde tusen +ganger om dagen. Fyra somrars sol hade daer toemt sin eld pa hans +hjaessa, fyra vintrars snoestormar daer rasat omkring honom. Hans draekt +var en bjoernpaels och ett rep som goerdel; hans enda bohag linan, varmed +han upphissade den foeda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han +var den kristianska befolkningens stolthet; de bada stora fientliga +trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om aeran att +raekna honom i sina leder; bada betraktade honom som Atens yppersta +maerkvaerdighet och prydnad. Hedningarne daeremot avskydde pelarmannen, +sedan han upphoert vara foeremal foer deras nyfikenhet. De offrade ju +blommor och roekverk at livets och glaedjens gudamakter och kransade de +skoena bilder, som konsten skaenkt av dessa. Kristianerna daeremot +knaeboejde foer sina helgons benrangel. Foerdenskull foerefoell det +hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle aegna en varmare +dyrkan at denne smutsige, fule, foerryckte gubbe, som likvael hade det +foeretraede framfoer benranglen och mumierna, att han var en levande +avgud. + +De hedningar, vilkas religioesa kaensla och skoenhetssinne icke noedgade +dem avsky honom, asago honom med samma likgiltighet som tritonen, som +i arhundraden svaengt sin vaederfana pa Vindarnes torn vid torget i +Aten. De tycktes bada, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma +aemne, lika kaensloloesa foer solgloed och stormar, lika rotfasta pa sin +tranga hoejd. + +Men om Simon var kaensloloes foer naturens krafter, var han det mahaenda +icke foer den dyrkan, som aegnades honom, ty sadana dagar, pa vilka +manga fraemlingar infunnit sig foer att begapa honom, visade han sig +blid emot de fromma kvinnor, som kommo med broed, vin och vatten; hade +han daeremot under dagens lopp varit foega uppmaerksammad, undfaegnade han +dem om aftonen, efter solens nedgang, ty foerst da talade han, med +foervirrade ord och hemska hotelser. + +Natten foerbehoell Simon at sig sjaelv. Han tarvade dess timmar foer att +samla styrka till den foeljande dagens moedor. Sedan han naermare midnatt +sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes +blygas oever sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila vaexla med +roerelse, soemn med vaka. Men sov han, sa var det fagelns laetta soemn, ty +han vaecktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid faerdig +att slunga rysliga foerutsaegelser efter honom. Att om natten vandra +oever pelarfaeltet skydde daerfoer bade hedningar och kristianer. + +Sedan de tre kvinnorna avlaegsnat sig, hoerde biskopen och foerelaesaren, +medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att +spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades +fran en liten lund pa andra sidan an. I naesta oegonblick sags en stor, +svart fagel hoeja sig oever lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med +flaxande vingar svaeva daeromkring, likasom hade han velat, men icke +vagat saenka sig ned. + +- Kom da, korpen min! hoerdes helgonets skrovliga roest. Kom och aet din +kvaellsvard! Sa kom da, kom da, korpen min, korpen min! + +Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstaenksamt kraxande, +men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet foeljde honom med +handen, i vilken han foermodligen lagt nagra broedsmulor. + +- Var da icke raedd! Jag aer icke ond pa dig laengre. Jag skall icke +vrida halsen av dig. Sa kom da, kom da! + +Tonen, vari dessa foersaekringar gavos, tycktes inverka pa korpen. Han +slog ned pa kanten av kapitaelen, men hoppade baklaenges, roerde vingarne +och uppstaemde nagra hesa ljud, da Simon utstraeckte handen foer att +fanga honom. Hans misstankar voro aennu icke alldeles oevervunna. Men +sedan Simon avstatt fran foersoeket och vaent sig bort, foer att fortsaetta +sin maltid, atervann fageln smaningom foertroende till sin herres +uppsat. Han kom naermare, hoppade slutligen i Simons knae och laet honom +fritt stryka sig oever den kolsvarta, glaensande ryggen, medan han med +mycken glupskhet deltog i helgonets maltid. + +- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen daer borta i +traeden, sade Simon i vaenligt foerebraende ton. Jag agade dig nog +straengt i gar, det gjorde jag, men sa aer du sa dum och olaeraktig, att +jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Tva langa ar i +skolan, och aennu har du icke laert dig namnet Elpenike! + +Simons korp var naestan lika ryktbar som helgonet sjaelv. Kristianerna +trodde sig veta, att han var mer aen hundra ar gammal, och man +omtalade, att en dag, da Simon foergaetits av de fromma kvinnorna, som +bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfoert honom foeda, +liksom det fordom timade med Elias, den store profeten. + +Kanske var han verkligen en gammal enstoering, en Metusalem i sitt +langlivade slaekte, som oeverlevat de sina och fraemmande foer den yngre +korpvaerlden tillbragt aren i klipporna och lundarne vid Kefissos, +ensam och soerjande, till dess han slutligen fann en ny saellskapare av +ett annat slaekte, fann en vaen, som i mycket liknade honom sjaelv, och +till vilken han smaningom drogs genom detta medkaenslans band, denna +blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjaerta, aeven det +ensammaste, kyligaste och mest foertorkade, ett foeremal, varpa det kan +utgjuta den oemhet, varav det aennu aer maektigt. + +Det foertroliga samsprak pelarmannen foerde med sin korp avbroets, naer +hans skarpa oera uppfangade ljudet av nalkandes steg pa graesmattan. Han +hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. +Nu vaende han sig om och lade sig pa magen, och hans kala huvud med det +lurviga skaegget stack fram emellan kapitaelens loevverk, som ett +hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnar. Korpen hade flyttat +sig till hans axel. + +Simon var harmsen oever att stoeras i sin maltid. Han hade vael aennu icke +sjungit sin aftonpsalm, men det boerjade lida langt in pa natten, och +han ville vara ensam. Daerfoer roet han redan pa avstand mot de kommande: + +- Gan bort, gan bort! Gan, saeger jag! + +Men naer de likvael nalkades, gnistrade hans oegon, och han boerjade i en +ton av gaeckeri: + +- Kommen, mina barn! Kommen och hoeren! Varfoer skall oerat vara faest +vid huvudet? Slit av oerat, dumma maenniska, och spika det pa ditt broest +.... + +Dessa ord utgjorde inledningen till en av de foervirrade +straffpredikningar, med vilka han plaegade skraemma ensliga vandrare, +som nalkades pelaren i olaemplig tid. Men Simon hann ej fortsaetta, ty +han avbroets av en vaelkaend roest, som ropade: + +- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det aer jag, Petros, som kommer. + +- Ah, det aer du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah! + +- Jag har uppfyllt din oenskan och foer min unge Klemens till dig. + +- Vem aer Klemens? + +- Du vet det, fader. + +- Klemens? Nej. + +- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gang talade med dig, +och som du oenskade fa se. + +- Ah! Nu vet jag. + +- Han kommer foer att bedja om din vaelsignelse. + +Pelarmannen lag kvar en stund i den staellning, han intagit, och faeste +sin blick pa biskopens unge foeljeslage, som nu hade dragit tillbaka +kapan och visade blottat sitt av langa, ljusbruna lockar omsvallade +huvud. Daerefter reste sig Simon pa knae, foerde handen eftertaenksamt +till sitt skaegg, sag sig omkring med spejande blickar i alla +vaederstreck och fattade sin lina, vars ena aenda han lade flera varv +kring ett av kapitaelens utskjutande blad. + +Korpen, som nu var soemnig, oroades av denna roerelse, flaxade, lyfte +sig och floeg med tunga vingslag till naermaste punkten av den +halvfoerfallna stadsmuren, daer han satte sig i skuggan av en +myrtenbuske och stack huvudet under vingen. + +Vid den tystnad, som radde, foernummos fran avstand melodiska toner, +och pa an, som lyste i manens sken likt smaeltande silver, naermade sig +en bat. + +I naesta oegonblick fattade helgonet med baegge haenderna linan, skoet sig +ut fran kapitaelen och gled ned till marken. + +Han stod, eller raettare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framfoer +biskopen och foerelaesaren, vars voerdnad foer helgonet, naer han sag det +sa naera foer sina oegon, borde hava blandats med fasa. Solen hade braent +och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, oeverdraget av +ett svartbrunt skinn, daer adrorna lago som straengar och roerde sig som +hopsnodda maskar, medan de genomstroemmades av den ringa blodmassa, som +aennu spred liv i de ohyggliga formerna. Oegonen lago djupt i sina +halor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunroed glans. +Helgonet satt i en halvt knaeboejande staellning, med benen under sig, +framlutad, stoedd pa de langa harvuxna armarne, som laemnades bara av +bjoernpaelsen. + +Petros vidroerde voerdnadsfullt hans skaegg och knaen, samt viskade daervid +i hans oera: + +- Fader, vakta din tunga! + +I Simons oegon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet +och hemligt foerstand. Han nickade och riktade sin blick pa Klemens. + +- Kom till mig! Raeds icke! sade han med omisskaennlig oemhet i sin ton. + +Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste voerdnad, boejde sitt huvud +och sade: + +- Din vaelsignelse, gode fader! + +Manen lyste i denna stund pa tva varandra naermade anleten: ynglingens +skoena och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skraeckinjagande +... de naermade sig varandra, liksom foer att tydligare visa det +omaetliga avstand, som kan finnas mellan individuella daningar inom +samma slaekte, ty de voro sa skilda, sa motsatta, som det typiskt +maenskliga skiljer sig fran det urartade, det som i foerlusten av sitt +maenskliga varder foerskraeckligare aen det rysligaste, djurvaerlden har +att uppvisa ... och likvael--vem skulle ana detta?--var det den +aenglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga laengtan att varda, +vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framfoer +honom och lade sin ena hand pa hans lockar, medan den andras skrumpna, +med langa naglar vaepnade fingrar foro oever hans kind. + +Foer Klemens foersvann det rysliga i uppenbarelsen foer det heliga, som +han inlade i henne. Foer honom var denne gubbe skoen. + +Under detta upptraede kaende sig Petros orolig. Han fruktade, att +pelarmannen skulle saega nagot, som han icke borde. Han skyndade daerfoer +att avbryta det med foeljande ord: + +- Fromme fader, jag har nu tillfredsstaellt din oenskan att se min +unge, hoegt aelskade son. Och han har aeven undfatt vad han +efterlaengtade: din vaelsignelse. Det aer tid att laemna dig i ro. + +Pelarmannen stoedde sig med ena handen mot marken; den andra foerde han +till sina oegon, likasom hade han blaendats av manens klarhet. + +- Klemens, sade biskopen, jag har nagra foertroliga ord att saega den +helige. Ga foerut och vaenta mig vid stadsporten. + +Van att lyda, haelsade den unge praesten det gamla helgonet ett +voerdnadsfullt farvael och avlaegsnade sig oever faeltet. + +En stund foerfloet under tystnad, medan Simon foerde handen oever sina +oegon. Han avlaegsnade fran dem en fraemling, som sedan laenge icke hade +visat sig daer--en tar, pressad av oemma kaenslor. Daerefter sade han, i +det han sag sig omkring: + +- Varfoer gick Filippos? + +- Naemn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen +kunde hoera dem. Jag vagade icke lata honom stanna kvar, ty du foermar +ej vakta din tunga. + +- Du har raett, sade gubben och lade bada haenderna pa sin hjaessa. Naer +jag har knaeboejt laenge, blir jag sa besynnerlig haer uppe. Det susar och +brusar i min hjaerna. Men lat mig fa aterse honom! Jag skall nog akta +mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han aer icke laengre +Elpenikes son ... visst icke! + +... O, fortfor han till sig sjaelv, vad han liknar henne! Elpenike i +broellopsskrud med myrtenkrans pa sina lockar! Elpenike i gravskrud med +sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike! + +Simons jaernbroest hoejdes av en djup suck, som liknade en doedsrossling; +han vaende sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte, +sin braennande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tar. + +- Lugna dig, fader! sade Petros, som foerst nu varsnade helgonets +upproerda tillstand. Hoer du ej? Haer nalkas maenniskor. Det kommer en bat +pa an. Lat ingen se, att du har laemnat ditt tillhall daer uppe! + +Petros' paminnelser understoeddes av en cittras toner, som ledsagade en +livlig, klar, melodisk sang, stundom avbruten av skratt och glada, +samtalande roester. Baten, varifran dessa ljud foernummos, naermade sig +med sakta och jaemna arslag i det silvrade vattnet. + +Biskopens ord voro fullkomligt aegnade att aterkalla Simon till sans, +ty de talade till hans asketiska aerelystnad. Han raetade sig upp, saende +en skarp och hastig blick bort emot an, fattade linan, jaemkade henne +till den skuggade sidan av pelaren och klaettrade med en apas vighet +upp till kapitaelen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga laege, stack +huvudet ut mellan kapitaelens loevverk och sade i foertrolig, angelaegen +ton: + +- De kunna icke hava sett mig, Petros. + +- Nej, du ma vara lugn. + +- Petros, Filippos aer kristian? + +- Ja visst. + +- Filippos aer ju doept? Filippos aer ju praest? + +- Ja. + +- Haerligt, haerligt! Sa ville jag hava det. Lilla lamm, som vi fraelste +ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den raette herden! +Petros, lat mig fa aterse det lilla lammet! Var icke raedd! Jag skall +vakta min tunga. Lat honom komma foere solnedgangen; du vet, att jag +icke talar foere solnedgangen. + +- Jag skall varje afton hitsaenda Klemens med broed och vin. + +- Petros, du aer en god son. Min tusenfaldiga vaelsignelse oever dig, +min gode Petros! Men hur aer det? Aer det den foerhatlige, som later +ringa klockorna i staden? + +- Krysanteus? Du menar honom? + +- Ja. Aero icke han och hedningarne anyo herrar i staden? + +- Vad saeger du? Den hoegste hindre, att en sadan tid nagonsin +aterkomme! + +- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest? + +- Vad har ingivit dig denna tro, min fader? + +- Han I ej i de tva sista naetterna samlats daer borta? sade Simon och +utstraeckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hoert de trognes +psalmer ljuda, sasom komme de ur jordens skoete? Det aer ju som fordom, +da vi foerfoeljdes foer var tro och firade Herrens fest i kulor och +gravkamrar. Haerliga tid! + +Och pelarhelgonet boerjade sjunga en av dessa psalmer--i boerjan med +sakta roest, som om han velat haerma de ljud, om vilka han talat +--sedan med allt starkare staemma, som om han velat oeverroesta de glada +tonerna fran den allt mer och mer sig naermande baten: + + Guds namn aer kaent i Judaland, foerhaerligat i Israel, + han Sion till sin borg har valt, i Salem star hans helga tjaell. + Han krossar bagar, spjut och svaerd, + de stolte digna till hans fot, + och baevande den hela vaerld + foerstummas foer hans vredes hot. + + Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink, + och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och doett aer stridstrumpetens ljud + och saenkt i dvala haest och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Petros' ansikte uttryckte den stoersta spaenning vid den upptaeckt, han +trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjaensten. +Men som han visste, att det skulle bata till intet att aeska vidare +upplysningar av Simon, och da han dessutom kaende, att denne, sa snart +han foerdjupat sig i sina aelsklingspsalmer, icke ville stoeras, besloet +han att i tysthet avlaegsna sig, sa mycket mer som Klemens vaentade +honom vid stadsporten och natten var langt framskriden. + +Han vandrade med langsamma steg oever slaetten, pa vilken hans skepnad, +hoeljd i den vida kapan, kastade en fantastisk jaetteskugga. Det gick i +Aten en saegen, att nagon hade sett en skugga pa marken sasom av en +maenniska--men utan att en sadan eller nagot annat roerligt foeremal +kunde upptaeckas--langsamt oever faelten naerma sig dubbelporten och daer +foersvinna. Mahaenda hade beraettarens inbillning skapat denna syn av +ingenting annat aen skuggan fran ett foerbi manen seglande moln; eller +kanske hade den dova, obestaemda, tryckande fruktan, som lik en tung +luft vilade pa befolkningen, givit sig uttryck i denna saegen. Men var +och en, som i detta oegonblick sett den enslige vandraren skrida oever +det skydda pelarfaeltet, kunde gripits av en liknande aning och kaent, +att en olycksande, lekamliggjord i detta vaesen, naermade sig den +slumrande staden. + +Sangen, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss foernummits, hade +oeverroestats av Simons starka, andaktsfulla sang och ploetsligt tystnat, +och endast de jaemna arslagen hoerdes, medan baten gled fram pa sin +ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada +lag, som var samlat inom relingen, hade upphoert att skratta och sjunga +och lyssnade nu foer omvaexlings skull till pelarmannens sang. + +Batens foerstaev var prydd med rosor, blomsterkedjor haengde kring hans +sidor; tva gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, foerde arorna, +Praxinoa, den foertjusande hetaeren, satt som haerskarinna oever rodret. +Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnessloe +eftervaerld foergaetne skalden, lag vardsloest utstraeckt pa svaellande +dynor med huvudet i Praxinoas knae och svaermade, smaleende, lycklig och +halvrusig, bland manen, stjaernorna och de vita stroemolnen. Palladios, +sangaren, som nyss hade tystnat, satt daer bredvid med ena armen kring +sin cittra och den andra kring livet pa en femtonarig, svartoegd, +syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk foertjusning till +pelarhelgonets straeva sang. Karmides, insvept i en veckrik mantel, lag +i samma behagliga staellning som hans vaen Olympiodoros, men i staellet +foer att vaelja ett lika hult oerngott i Myros knae, hade han med armbagen +stoedd emot relingen lutat sig oever vattnet och roade sig med att skada +manens bild daer nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala +boeljan. Myro hade tagit kransen fran hans huvud foer att flaeta violer i +rosorna och kastade allt emellanat, liksom det oevriga saellskapet, en +blick bort till pelaren och smaskrattade eller foersoekte smaskratta, +alldeles som det oevriga saellskapet, at den underliga, skrovliga +sangen, som likvael skar igenom maerg och ben, allvarlig som han var, +och i de kaenslor, de tankar, han vaeckte och uttalade, sa avbrytande +mot den sorgloesa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, +den skoena natten med dess trolska ljus. + +Ty Simon sjoeng om nagot, som aer jaemmerfullt och foerkrossat, om en +varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smaekta, +vars lemmar brinna av syndmedvetandets taerande eld, som ryter i sitt +hjaertas angest, seende att synderna likt stormande vagor sla +tillsammans oever hennes huvud. + +Simon sjoeng om en straeng och foerskraecklig Gud, vars vrede ingen kan +stilla, som foersaetter bergen, roer jorden, sa att hennes pelare darra, +talar till solen, att hon ej gar upp, och foerseglar stjaernorna; som +saender sina aenglar med vredens skalar oever vaerlden att omstoerta +hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och +scharlakan skinande, sa att ljus och ljusstake icke mer skall lysa +daer, bruds och brudgums roest aldrig mer varda hoerd daerinne ... + +Naer denna sang tystnat, ljoed anyo fran den blomsterprydda baten +cittrans toner, som ledsagade foeljande dityramb: + + Gossar och flickor! + haerlig aer livets + rosiga morgon. + Luftiga, ljuva, + mysande timmar + svaeva i laetta, + flyktiga rader + oever dess nejds e-- + lysiska var. + Snabba, o snabba + aero de skoena + himmelska vaesen, + flyende haen mot + stralande fjaerran; + medan er egen + glaettiga kor + foeres av oedet + bort till ett motsatt + moerknande fjaerran. + Skynden, o skynden, + flickor och gossar, + skynden att bryta + luftiga kedjan, + ilen att sla i + njutningens bojor + dessa olympiskt + leende, ljuva, + flyktiga barn! + Haen ur var ena + dallrande vagskal + plockar bestaendigt + moiran, den grymma, + froejdernas gyllne, + raeknade vikter, + kastar i andra + sjunkande vagen + slappade sinnens, + mattade krafters, + moedors och sorgers + tyngande bly. + Hastigt som facklan + fangas och flyr fran + hand och till hand i + panateneiska + nattliga festen, + masten I laemna + ungdomens evigt + brinnande fackla + till de bakom er + ilande yngre + rosiga slaekten, + medan I sjaelva + sjunken i alderns + svartnande skuggor, + sjunken i gravens + tigande natt. + Kindens som aengens + blommor foerblekna. + Svallande lockar + glesna som lundars + hoestliga kronor. + Stralande blickar + slockna som festers + tynande lampor. + Skynden, o skynden, + gossar och flickor, + flickor och gossar, + skynden att toemma + froejdernas nektar! + Kransa pokalen, + slut till ditt aennu + svaermande hjaerta, + flicka, din gosse, + + gosse, din moe! + + * * * * * + +Petros hade atervaent till sitt palats och oenskat god natt at den unge +foerelaesaren, som vaentat honom vid stadsporten och nu gatt till sitt +sovrum i peristylen. + +Petros var ater ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den +foerflutna dagen varit i straeng verksamhet, kaende han icke behov av +vila. Han soekte faengsla sin uppmaerksamhet vid Tertullianus' bok, som +lag uppslagen pa bordet, och hans blick foell pa foeljande ord, dessa +maerkvaerdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin +frihets- och sjaelvstaendighetsfoerklaring mot Vetandet: + +"Guds Son aer korsfaest. Det aer skymfligt och daerfoer ingenting att +blygas foer." + +"Guds Son aer doed. Det aer orimligt och just foerdenskull troligt." + +"Och begraven stod han upp ifran de doede. Det aer visst, emedan det aer +omoejligt." [1] + + [1] "Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et + mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et + sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est." + +Men de enade krafterna av den laesandes vilja och den laestes eldiga +vaeltalighet voro icke i stand att tillbakatraenga de tankar, som +biskopen hemfoert i sin sjael. Han laemnade boken och vandrade laenge av +och an i rummet. + +Innan han aentligen gick till sin saengkammare, hade han oeppnat det +under bokfacket staende skapet, framtagit en liten flaska av silver +och en stoerre av glas, gjutit nagra droppar av den foerra, som innehoell +en dvaldryck, i den senare, som innehoell ett laett, oskyldigt vin, och +daerefter staellt de bada flaskorna tillbaka pa sin plats och laest +skapet. + +Efter tre till fyra timmars soemn var han ater vaken foer sina tankar. +Han laemnade baedden i morgongryningen, just vid den tid, da Eufemios, +den korthalsade presbytern, krokig och hoeljd i sin kapa, med en lampa +och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick +oever en liten moerk gard bakom peristylen och stannade framfoer en +kaellardoerr, som han med en stor nyckel, sedan han staellt lampan pa en +baenk, oeppnade. + +Palatsets gamle nattvaektare, som pa en gang var kyrkobetjaent och +biskoplig tjaenare, satt insvept till naesan i en grov kappa pa samma +baenk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han doek med +munnen upp ur kappan, vaende sig till Eufemios och sade: + +- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hoert daer nedifran +hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svart att icke ge +honom vatten. Vad har han da gjort? + +- Han foernekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han atertog lampan och +gick ned foer kaellartrappan. + + + + +NIONDE KAPITLET. + +Filosofens hem. + + +Nedanfoer Akropolis' oestra sluttning straeckte sig fran norr till soeder +den vackra Tripodgatan, vars vaestra husrad, boerjande vid Prytanernas +palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av +monumentala byggnader, medan den oestra utgjordes av enskilda hus, +uppfoerda i laett stil och endast en eller tva vaningar hoega, foer att ej +genom sin storlek minska intrycket av de foerra, vilka, liksom +hellenernas offentliga byggnader i allmaenhet, utmaerkte sig mer foer +aedla former aen kolossalitet. + +Av Tripodgatans praktverk aterstar aen i dag en rund, tornartad, av +korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjaelklag, mejslad +fris, som framstaeller Dionysos' aeventyr med roevare, samt vaelvt tak, +som oeverst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En +inskrift upplyser, att byggnaden skall foereviga aeran av atenaren +Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk +kortaevlan. + +Denna smakfulla minnesvard av en seger i skoenhetens vaerld har under +senare arhundraden statt inklaemd mellan de dystra, smutsiga murarne av +ett kapucinkloster--liknande daer ett leende barndomsminne, som +fortlever i en grubblande, moerk och sluten sjael. Munkarne hava nyttjat +honom till gisselrum och faengelse. Oedet leker, som en konstnaer, med +faergbrytningar. + +Mitt emot denna minnesvard, vid andra sidan av gatan, lag Krysanteus' +hus. Endast tva vaningar hoegt, hade det stor utstraeckning och +innesloet, utom aulan och fruntimmersgarden, en icke obetydlig +traedgard. Fattade man den foergyllda bronsring, som prydde porten, och +med en knackning tillkaennagav sin oenskan att slippa in, oeppnades den +snart av en gammal fryntlig tjaenare, och man intraedde i en lang, skum +foerstugugang, som dag och natt upplystes av en lampa. Naer den +motsatta, vanligen staengda doerren oeppnades, tedde sig en oeverraskande +vacker, av himmelens klarhet oevergjuten tavla. Man stod da i den oeppna +aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, +luftiga rader mot en bakgrund i klar, moerkroed faergton och uppburo ett +genombrutet, kring oevre vaningen gaende galleri. Aulan, i vars mitt +stod ett altar med staendigt brinnande roekverk, omgavs pa tre sidor av +pelargangen. Bakom den foerde doerrar till rum av olika slag: besoekrum, +gaestrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjaerde sidan--den gent emot +ingangen--upptogs av tva stoerre rum: konstkabinettet och +biblioteket, bada staengda endast med violettfaergade taeckelser, som +vanligen voro tillbakadragna, sa att man sag deras i harmoniskt spel +av klara faerger hallna vaeggmalningar och mosaikgolv. Dessa rum +atskildes av en bred, mitt emot foerstugudoerren belaegen oeppning, +varigenom utsikten foerlaengdes oever fruntimmersgarden, med dess +vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och oeppnade sig till +traedgarden, daer genomblicken aendade med en skuggig gang av lummiga +traed, glesare haer och daer, foer att lata solskenet falla pa en bildstod +eller bryta sig i paerlregnet fran en sorlande springbrunn. + +Dagen efter den, pa vilken Klemens i biskopens saellskap hade besoekt +det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] haende, att +portklappen pa Krysanteus' hus skramlade med ovanlig haeftighet. Den +gamle portvakten sag ut genom sin lilla foensterglugg och upptaeckte, +att den, som foerorsakade bullret, var en alderstigen man i tarvlig +draekt. Portvakten i Krysanteus' hus var i manga stycken olik sina +aembetsbroeder. Foerst och fraemst var han icke eunuck, utan lycklig +familjefader med hustru och manga barn; foer det andra var han av sin +herre foermanad att visa sig lika hoevlig mot alla slags besoekande, och +foer det tredje hade han icke lynne att antaga det snaesiga skick, som, +om vi fa tro de gamla komedierna, var ett staende drag hos den tidens +portvaktare. Men saerdeles foerkaerlek och ytterlig voerdnad hyste han foer +alla, som buro skaegg och filosofmantel--ty hans aelskade herre, ehuru +han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som +nu hoell i portklappen, var just foerhallandet, att han var bade skaeggig +och filosofmantlad, ehuru manteln var av groevsta slaget. Var portvakt +skyndade saledes att oeppna. + + [1] Omkring kl. 5 efter romerska raeknesaettet, som vid denna tid, + tillika med manga andra romerska bruk, gjort sig gaellande i + Grekland. + +- Vem soeker du? fragade han. + +- Gar jag raett? Jag soeker Krysanteus, arkonten. + +- Detta aer Krysanteus' hus. Men han aer icke hemma. + +- Naer hemvaentas han? + +- Daerpa kan jag icke giva dig saekert svar. Men har du tid att invaenta +honom, sa aer du vaelkommen oever hans troeskel. + +- Jag tackar dig. + +- Jag tycker mig se, att du aer fraemling i staden ... kanske langvaega +resande? + +- Sa aer det. + +- Mahaenda gammal vaen till min herre? fortfor portvakten, som av +vaelmening blottstaellde sig foer att synas nyfiken. + +- Nej, svarade fraemlingen. Jag kaenner honom endast av ryktet. + +- Ja, vem goer icke det? sade portvakten med stolthet. Men du aer +alltid vaelkommen. Min herre aer glad att se fraemmande filosofer i sitt +hus. + +Under samtalet hade portvakten staengt doerren till gatan och ledsagat +fraemlingen till motsatta doerren. Han oeppnade denna, bjoed gaesten stiga +in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjaenstgjorde som atriensis, +och atervaende till sin portkammare. + +Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn +och staedat skick, underraettade fraemlingen, att det torde droeja nagot +laenge, innan hans herre hemkomme; det vore daerfoer hans, Okos', +skyldighet att visa gaesten, var han skulle finna badrummet, om han +ville bada, biblioteket, om han ville laesa, ett avskilt gaestrum, om +han vore troett och foeredroge ett sadant framfoer vilosofforna i aulan. + +Fraemlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de +skoena malningarna, skakade daervid pa huvudet, tog en pappersrulle och +slog sig ned i en bekvaem vilosoffa foer att laesa. Nagra oegonblick +daerefter intraedde en gosse, Okos' yngre bror, och staellde bredvid +gaesten ett litet runt bord med frukter, konfityrer och +krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss haemtat i +traedgardskaellan. Sedan detta skett, gick gossen, men atervaende snart +med friska, vaelluktande blommor, som han utbytte mot andra, aennu icke +vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingangen till rummet. +Sedan han pa sadant, i detta hus vanligt saett soerjt foer den okaende, +mycket tarvlige fraemlingens trevnad, avlaegsnade han sig. + +Naer portvaktaren oeppnade foer den obekante, hade han icke iakttagit, +att denne, medan han knackade, utbytte en foertrolig blick med den +gamle olivhandlaren Batyllos, som stod pa gatan ett stycke daerifran, +med haepnad tydligen malad i sitt ansikte, och att icke langt ifran +Batyllos stodo tva maen, den ene praest, som viskade sinsemellan och +moenstrade fraemlingen med skarpa blickar. + +Dessa bada hade utanfoer Prytanernas palats rakat moeta fraemlingen samt +daerefter vaent om och foeljt honom pa kort avstand. Fraemlingen, som var +en skarpsynt man, hade maerkt, att han var foeremal foer deras +iakttagelser, men utan att visa nagot tecken till oro helt lugnt +fortsatt sin vaeg, till dess han stannade utanfoer Krysanteus' hus. + +Den ene av de bada var en kejserlig agent--ett slags brevpost och +tillika spanare--som foeregaende dag hade anlaent till staden med brev +till prokonsuln. + +- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med praestmannen, i det de +avlaegsnade sig nedat gatan, du saeger, att du sett honom tva ganger; +jag saeger, att jag sett honom hundra ganger. Om denne gubbe aer +Atanasios, sa far du skaera naesan av mig, till raettvist straff foer att +hon vaedrat sa galet. Det aer foer loejligt! Till vilken stad jag nu +kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man +behoever bara vara okaend pa staellet och ha nagra skrynklor i synen foer +att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det aer med honom som +med Jerusalems skomakare, som boenderna pasta sig se i var gammal +trashank, som stryker genom deras by. + +- Na na, anmaerkte Eufemios, jag sade icke, att han aer Atanasios, utan +att han aer snarlik honom. Det skadar icke att ha oegonen med sig. + +- Oegonen? Ja, dem gloemmer jag aldrig hemma, lika litet som oeronen, +var viss daerom, aerevoerdige presbyter! Och mina oegon sade mig, att +denne gubbe aer en duvunge mot Atanasios. + +- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna foerstaella ... +foeryngra utseendet. Man faergar haret med lixivium, man.... + +- Hoer pa! infoell agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror +du mig vara? + +- Omkring femtio ar, gissade Eufemios. + +- Min vaen, jag aer i dag verkligen femtio ar gammal. I morgon aer jag +kanske sjuttio, i oevermorgon tjugu. Men annars aer jag foedd foer trettio +ar sedan. Du baer hoe till Megara, om du vill laera mig, att det finns en +sadan konst. + +- Vid aenglaskarorna! Du foervanar mig, min vaen. Den konsten vore vaerd +att inhaemta. Min baeste vaen, jag slaepper dig icke, foerraen du ger mig +nagon undervisning daeri. Foer oevrigt tvivlar jag icke, att du har +alldeles raett i avseende pa gubben. Det sloet jag strax daerav, att han +gick in i aerkehedningens hus. Daertill skulle dock Atanasios visst +aldrig foerma sig, om aen han icke tvekar att goemma sig i filosofmantel +och lata skaegget vaexa. Mannen aer utan tvivel filosof, en av de +hundske, att doema av den grova manteln. Men nu vidkommande den +maerkvaerdiga konsten, sa.... + +- Aer hon foer dig alldeles oeverfloedig, anmaerkte agenten skrattande, ty +bara du ej gloemmer att taga halsen med dig, naer du gar ut, aer du +tillraeckligt oigenkaennlig. Ha ha ha! Foerlat mig! Jag vill icke sara +dig. Naer man av naturen aer kvick, komma sadana infall av sig sjaelva. + +Vi oevergiva de bada samtalande, praesten och den hemlige atanasianen, +samt atervaenda till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, daer +vi laemnade den hemlighetsfulle fraemlingen, utan fortsaetta var vaeg till +fruntimmersgarden. + +Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder +smyckad altan, till vilken man uttraedde fran oevre vaningen. Oavsett +vissa mellanrum foer fri foerbindelse, var altanen uppfylld med +praktvaexter och oeverdragen med ett fint, fran garden omaerkligt naet, +varinom fladdrade sangfaglar och andra, pa vilkas metallglaensande +fjaedrar naturen sloesat sina bjaertaste faerger. Marken eller raettare +golvet--ty dessa gardar voro under arets flesta manader boningsrum +med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula +stenar, utom i mitten, daer springbrunnen, omgiven av en graesmatta, +faellde sina stralar i en marmorbassaeng bland lekande flockar av +kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi +Krysanteus' dotter, Hermione, och nagra hennes vaeninnor. + +Aftonen aer vacker. Himmelen vaelver hoeg och skyfri oever denna taecka, +fran stadsbullret avskilda vra, daer blommor dofta och fagelsang +blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner aennu pa den oestra +pelarraden och vattenkonstens hoegsta kroekning: vaermen aer sadan, att +svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man atrar den +fulla skugga, som den vaestra pelargangen bjuder. Ett bord med de laetta +laeckerheter, pa vilka grekiska koekskonsten var sa uppfinningsrik, och +nagra langa divanlika soffor, med bolstrar oeverdragna av ett +moerkgroent, sammetslikt, silverbroderat tyg, aero staellda mellan +blomstervaserna naera bassaengen. Haer vila de unga kvinnorna under glatt +och foertroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika +kammarflicka, svaevar mellan blommorna och vattnar dem fran en urna, +som hon alltemellanat fyller under springbrunnens stralar. + +Den rena himmelen, den aedla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den +spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av +unga kvinnor, klaedda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla +draekter, som nagonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en +tavla av klara linjer, lugn skoenhet, ideal poesi, egen foer antiken. + +Den gammalhelleniska draekten hade anyo kommit i bruk bland de +foernaemare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kaerare aen nagonsin, +som vanligt i tider, da en loesslaeppt ofoersonlig kamp emellan olika +vaerldsaskadningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av +varandra. Hermione var klaedd i en snoevit kiton av egyptiskt sindon, +faest med en agraff oever vaenstra skuldran och foersedd med langa +oeverstycken, som fran halsen nedfoello oever barmen och ryggen och +naestan dolde det ljusbla, guldstickade baelte, som hopdrog kitonen +kring midjan, varifran han fotsid, i rika naturliga veck nedfoell oever +de sandalprydda foetterna. Aermarna pa denna klaedning voro mycket vida, +fran axlarna uppskurna och glest sammanhallna med sma guldspaennen, sa +att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de aedelt +formade armarne med deras marmorfasta, blaendande, i blekt rosenroett +skiftande hull vart synlig. Foer oekad bekvaemlighet vid iklaedandet var +kitonen uppskuren aeven under vaenstra aermen ned till midjan, men haer +faest med en taet rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den +nedersta fallen och hoejde intrycket av veckens plastiska fall. + +Hermiones rika, moerkbruna har var icke benat, utan naturligt ordnat, +som pa ett lockigt gossehuvud, och sammanhallet av ett enkelt, +diademlikt band, men delade sig under detta mitt oever pannan i langa +vaglinjer, som nalkades de fint penslade oegonbrynen och slutade med +sma skruvformiga lockar, medan haret baktill nedfoell i ett svall av +langa, glaensande boeljor oever hals och skuldror. + +Av de oevriga naervarande damerna voro de tva klaedda som Hermione, men +buro oever den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var +saffran-, hos den andra ametistfaergad. + +Den tredje var en vacker brunett i romersk klaedsel: den unga Julia, +maka till Krysanteus' vaen, jovianske gardestribunen Ammianus +Marcellinus, som gjort sitt namn odoedligt genom en vaerdefull historia +oever sin tid. + +Julia var foedd i Galliens huvudstad Parisii, vars namn da aennu icke +hade sa vaerldshistorisk klang som nu. Hon hade vistats daer, aennu sedan +den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspraksloesa hov. Hon +kunde foertaelja och gjorde det gaerna om den isande foerskraeckelse, som +de allemanniska barbarernas anstormande hade vaeckt i Gallien; om det +allmaenna jublet oever landets raeddning genom Julianus' hjaeltemod, om +den vaelmaga, trevnad och trygd, som nu under hans raettvisa, kraftiga +och vaelvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss sa lidande, utarmade +landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus, +och denna beundran var emellan henne och Hermione den foersta vaeckelsen +till en vaenskap, som vart innerligare, ju mer de laerde kaenna varandra, +och ytterligare staerktes av gemensam voerdnad foer den gamla tron, +gemensam kaerlek till visdom och skoenhet. + +Ismene och Berenike voro infoedda atenskor och Hermiones barndomsvaenner, +aennu, liksom hon, fria fran Hymens band--Berenike en moerklockig +flicka med sjaelfulla drag och lugn vaerdighet i sina later, Ismene en +blond, leende och sjaelvsvaldig sextonaring, vars ansikte var den +klaraste spegel foer en glaettig, kaenslig och av nycker styrd +innesstaemning, och vars hallning och atboerder foerenade med mycken +livlighet mycken taeckhet och oskyldig hag att behaga. + +- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? fragade Ismene, i det +hon lade bort lyran och lyfte sina sma foetter upp i den svaellande +soffan, mot vars groena grund sandalernas paerlor glittrade. Har du hoert +henne foerr? + +- Nej, svarade Julia; hennes melodi aer enkel, men ofoergaetligt vacker. +Jag sluter daerav, att hon aer mycket gammal. + +- Du doemer riktigt, sade Hermione, hon aer ett skott ur Simonides' +vinstock. + +- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, infoell Ismene, +sa skulle man utskrattat mig foer att jag kunde tycka om en sa urmodig +visa. Ser du, i min mormors mormors tid, da hade vaerlden smak! Da buro +damerna en harklaedsel hoeg som Vindarnes torn, och maennen muscher, som +gjorde dem alldeles oemotstandliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att +en fjaeril sitter i den daer blomman? Tror du, att en blomma toerstar, sa +laenge hon kysses av en sa vacker liten beundrare? Vaenta, tills han +flugit! Han flyger snart, ty fjaerilar aero ombytliga och troloesa, +Alkmene, men att draenka dem foerdenskull vore alla fall ett foer hart +straff. Det aer deras natur att vara troloesa ... begriper du icke det, +enfaldiga flicka? + +- Julia, sade Hermione, nu aer ordningen hos dig att foerelaesa det nya +stycke, som du oeversatt till vart sprak, av din romerske Ovidius. +Sangen om Pyramus och Tisbe var sa vacker, att vi laengta att hoera mer +av samme skald.... + +- Och dina verser aero sa felfria och lediga, som om helleniskan vore +ditt modersmal, infoell Berenike. + +- Jag ville endast oevertyga er, sade Julia, att vi romare icke +alldeles gagnloest gatt i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom +haerma er raett vael. Se haer, fortfor Julia och laemnade Hermione en liten +sirlig handskrift, haer aer mitt foersoek. Denna gang roer sangen den +stackars Narkissos. Du skall upplaesa den, Hermione; jag vagar det icke +sjaelv, ty da jag sist upplaeste sangen om Pyramus och Tisbe, haende ju, +att Ismene, just da hennes oegon tarades oever de olyckliga aelskandes +oede, slog till ett skratt, naer jag med romersk brytning uttalade ett +av era svara helleniska ord. + +- Ack, goda Julia, foerlat mig, men det ljoed sa loejligt, sade Ismene +och boerjade anyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta +tillfaelle. Motsatsen hade varit sa lustig mellan skaldestyckets +roerande innehall och Julias sjaelfulla foeredrag samt det felaktigt +uttalade ordet. + +- Den egenkaere Narkissos! fortfor Ismene. Denna gang skall jag varken +skratta eller grata. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er +konst kunna avlocka mig tarar oever en narr, som vart kaer i sig sjaelv. + +- Saeg icke sa, sade Berenike, det var ju en foervillelse, varmed Eros +straffade honom foer hans hardhet mot den stackars Eko. Men vem kan +aelska den, som man icke kan aelska? Alla olyckliga foertjaena medlidande, +antingen de sjaelva vallat sitt oede eller icke. Ja, jag tror, att de +foerre aero olyckligare och foerdenskull foertjaenta av aen stoerre +deltagande. + +- Du har raett, goda Berenike ... men grata oever Narkissos, se det goer +jag aldrig, sade Ismene, flaektande med sin solfjaeder. + +- Mahaenda, sade Julia, ligger aeven i denna myt en djupare mening aen +den att endast framstaella egenkaerleken. Doem icke Narkissos alltfoer +hastigt, Ismene! + +- Kanske finner han i Hermione en vaeltalig sakfoerare, infoell +Berenike. Jag aer mycket nyfiken att hoera din foerklaring oever denna +myt, min Hermione. Naer du tolkar vara sagor, aero de mig icke allenast +skoena, utan heliga. + +- Ack, mina tolkningar aero endast foersoek, svarade Hermione, som +framkallas av min oevertygelse, att dessa sagor aero skrudar kring hoega +sanningar, pa samma saett som vara gudabilder foersinnliga den osynlige +guden och hans krafter. Dessa bilder aero icke endast trae och sten. +Myten om Eros och Psyke aer icke en vanlig kaerlekshistoria. Det aer mig +omoejligt att laesa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta +sanningar. De genomskimra dem, som paerlan skimrar fran bottnen av en +kaella, som sjaelen genomskimrar maenniskogestalten. + +- Men, sade Ismene, aer det icke skalderna, som diktat dessa vackra +saker foer sig och andra? + +- Detsamma saega kristianerna, anmaerkte Julia. + +- Kristianerna? utbrast Ismene, flaektande ater med sin solfjaeder. + +- De saega det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de aero +hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat +deras skrifter, beraettar mig, att de sjaelva icke tveka att tillgripa +samma symboliska uppfattningssaett som vi, naer de vilja bringa de gamla +judiska saegner, som de tillaegnat sig, i sammanhang med sin laera. De se +symboler, som skulle hava avseende pa dem, i hebreernas uttag fran +Egypten, i en kopparorm, som hebreerna uppsatte pa ett kors i oeknen, i +daggdroppar, som foello pa ett farskinn, som en hebreisk krigare foer +nagot aendamal hade utbrett pa marken, ja aeven i en sang, som en judisk +konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden aer den, att +kristianernas tolkningssaett aer mycket godtyckligare aen vara filosofers +och Hermiones, och att de judiska saegnerna alls icke baera nagon +symbolisk praegel, sasom vara, utan vilja vara rena historiska +beraettelser. + +- Men aeven kristianernas tolkningssaett kan vara giltigt, sade +Hermione, ty jag foerestaeller mig, att de gudomliga sanningarna +symbolisera sig i historiska haendelser, likasom i skaldernas +ingivelser. Du, Ismene, fragade nyss, om det ej aer skalderna, som +diktat vara myter foer att roa sig och andra.... + +- Ja, jag gjorde det--och nu skall du foerklara mig den saken, +Hermione. + +- Jag tror, att manga av vara skalder haft ett hoegre syftemal aen att +roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna aero aeldre aen de, +och att de endast givit dem klarare linjer, livligare faerger. Men aeven +naer skalden skrivit endast foer att roa, endast med avseende pa +skoenheten, icke pa sanningen, utesluter detta icke moejligheten, att +sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de +former han skapat, sasom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod. +Skalden foerhaller sig da till sitt verk som en moder till det barn, +hon givit livet. Modern aer barnets upphov, men det aer icke hon som +bildat tankelagarne foer dess sjael; hon aer omedveten om dess anlag, +kaenner icke arten av den ande, som lever i den spaede. Ja, jag tror, +att det aer omoejligt att bilda nagot skoent, utan att daeruti +ovillkorligt doeljer sig som kaerne nagot sant, varav det skoena aer +aterskenet. Den sanne konstnaerens hand foeres ej av honom, utan av en +hoegre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, aer en lag +i den gudomliga naturen. Daerom pamindes jag i gar genom en beraettelse +av min faders vaen, matematikern Diofantos.... + +- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? infoell Ismene. + +- Ja, han. + +- Det laer vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De saega, att han +raeknar ut, huru solen, manen och stjaernorna skola ga, och att icke ens +den minsta lilla stjaerna kan smyga sig till att ga pa annat saett, aen +den daer flintskallige gubben foereskriver henne. Han laer vara en +ordentlig tyrann mot stjaernorna. + +- Vad sade Diofantos? fragade Julia och Berenike. + +- Han omtalade, att han maett kapitaelvolutans snaecklinjer pa templet +vid Ilissos. Denna voluta aer av sin konstnaer tecknad pa fri hand utan +annat moenster aen det hans inbillningskraft skapat. Navael, hon liknar +aenda till fullkomlighet den skoenaste av alla havssnaeckor, som man +funnit vid kuster fjaerran fran vara. Samma svaengning av kroklinjen, +samma avstand mellan svaengarna. Diofantos, som anvaender sin raeknekonst +bade pa himmelens och havsdjupets under, beraettade, att alla snaeckhus +aero bildade efter tva olika matematiska lagar, av vilka den ena danar +foer maenniskooegat vackrare linjer aen den andra. Han foertalde om samma +sak mycket annat, som oekar dess maerkvaerdighet, men som jag ej +fullstaendigt uppfattade, emedan det var sa matematiskt ... Men nu, +fortfor Hermione, aer det tid att komma till Julias oeversaettning av +Ovidius. + +Medan Hermione pa okonstlat och intagande saett upplaeste myten om +Narkissos i Ovidius' skaldeverk "Foervandlingarna", hade den fraemling, +som i avvaktan pa Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i +biblioteket, intraengt i fruntimmersgarden och naermat sig de unga +kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som +stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framfoer +dessa och syntes med vaelbehag njuta av deras doft och faerger. + +Inledningen till den myt, som Julia hade oeversatt och Hermione nu +upplaeste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den +moerklockiga nymfen Leriope, och att spamannen Teiresias, tillfragad om +hans framtid, hade foerutsagt, att han skulle uppna hoeg alder endast i +det fall, att han aldrig laerde kaenna sig sjaelv. Narkissos vaexte upp +till en sa vacker yngling, att alla, som sago honom, foeraelskade sig i +hans skoenhet, men sjaelv hade han endast sinne foer jaktens noejen och +kringsvaermade dagligen i de aoniska skogarne pa spar efter grenhornade +hjortar. Bland andra, som brunno foer den likgiltige jaegaren, var +nymfen Eko. Loenligen smoeg hon efter honom, varhelst han gick bland +klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes laga, likasom +facklans svavel + + Fattar med oemotstandligt begaer den naermade elden; + +men tyvaerr, hon foermadde icke ens meddela honom vad hon kaende, ty av +en foertoernad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast +kunde eftersaega de sista orden av vad andra talat. Foergaeves grep hon +de tillfaellen, da aeven denna ringa foermaga kunnat laenda henne till +godo. Ropade Narkissos till sin jaktvaen: kom! upprepade hon med +smaektande roest samma kom!--men till honom. Som naemnt, det var +foergaeves. Moett med foerakt, smoeg hon till de grottuppfyllda bergen, +hoeljde sig med traedens loev och tvinade, taerd av sin kaerlek, bort, sa +att endast roesten aterstod av hennes vaesen. Sedan dess aer hon icke +synlig mer, men hoerd av alla. Haemnden vaentade Narkissos. Han var +endast sexton ar, naer den haendelse timade, som sannade Teiresias' +spadom. Hoerom Ovidius! + +Silverklar och skinande ren daer floedar en kaella. Aldrig av +herdar hon aen var grumlad, aldrig av getters fjaellgraesmaettade +flock eller andra hjordar, och aldrig roerd av en fagel, +ettskogens djur eller fallande grenar. Naermast hon kransas av +graes, som naeres av smekande boelja, haegnas av traen, som ej +lida en glimt av ljummande solgloed. Matt av hetta och toerst +kom gossen att vila pa staellet, lockad av aengdens och kaellans +behag och troettad av jakten. Men da han soeker en svalkande +dryck, han finner en annan braennande toerst, foerfoerd av sin bild +i speglande kaella, kaer i ett livloest hopp, foervaexlande vaesen +och skugga. Tjust han beundrar sig sjaelv: foerstenad i blick +och i hallning vilar han daer och liknar en bild av pariske +marmorn skadar ett stjaernepar--sina egna stralande oegon, +skadar ett har, dionysiskt rikt och vaerdigt Apollon, fjunfri +kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av +snoe, som genomskimras av purpur. Narkissos var foertrollad av +sin egen spegelbild. Hungerns, soemnens krav foermadde icke +loesslita honom fran denna syn. Han klagar foer skogarne: + +Skogar, o saegen mig, vem har drahbbats av grymmare kaerlek? +Vem? I veten I, som givit sa manga en fristad. +I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas, +fingen I vittna foerr en sadan taerande laengtan? +O, jag ser och aer tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt oega, +finner jag aldrig aenda: sa hart aer aelskaren darad. +Och, foer att oeka min gloed, ej havets vidder ha skilt oss +icke stigar och fjaell, ej murar med bommade portar, +endast det tunnaste bryn! Sjaelv traengtar gossen till famntag, +ty sa ofta jag raeckt mot boeljan kyssande laeppar, +lika ofta jag sett hur hans laeppar trana till mina. +--------- +Naer jag dig oeppnar min famn, din raecker du villigt till moetes: +ler jag, ler du som jag, och jag maerkte nog aeven, att tarar +skymde din blick, da jag graet, och att vinkar du gaeldat med vinkar. +Och sa vitt jag foerstatt av de aelskliga laepparnes dragning, +viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt oera. +O, jag vet: jag aer han! Min bild ej gaeckar mig laengre. +Taend av begaer till mig sjaelv jag pa en gang brinner och braenner. +Vad, aer det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja? +Det jag vill aega aer mitt; mina skatter goera mig noedstaelld. +Smaertan taerer min kraft. Jag kaenner, ej aero av livet +manga stunder igen, i alderns morgon jag slocknar; +likvael aer doeden ej tung, ty kvalen stillas av doeden. +O, att du aelskade dock finge droeja laengre i vaerlden! +Nu i en enda sjael vi doe foerenade bada. + +De tarar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med +tynande drag. Da + +Under sin vanda han lossar sin draekt och later den falla, +slar sitt blottade broest med haender vita som marmor. +Rodnande matt hans skakade barm da hoejer sin livfaerg, +liknande traedets frukt, som delvis rodnar och delvis +skiftar i glaensande vitt, eller liknande druvan, som bidar +mognadens tid och staenkes alltmer av skimrande purpur. +Naer han nu detta ser i den ater klarnade vagen, +laengre han haerdar ej ut; lik rimfrost, moetande solens +vaermande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta +smaelter vid lindrig eld, sa tynar han bort i sin kaerlek. + +Eko, den foeraktade, soerjer honom dock. Hon upprepar sorgset det +farvael, han saeger till bilden i kaellan, innan +Troett han lutar sitt huvud ned i det saftiga graeset, +lycker de oegon till, som tjusats av aegarens faegring. +Aennu sedan sitt rum han fatt i skuggornas boning, +speglar han sig i den stygiska vag. Najader, hans systrar, +soerja och klaga hans doed och offra hans skoerdade lockar. +Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko. +Bal de nu reda och komma med har och skakade facklor; +da var svunnet hans lik--de finna en blomma i staellet, +guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken. + +Aettlingarne av denna blomma kallas aen i dag efter den yngling, vars +doed gav henne tillvaro, narcisser. + +Efter nagra oegonblicks tystnad sade Julia: + +- Navael, Ismene, nu aer ordningen foerst hos dig att yppa de tankar, +som dikten vaeckt i din sjael. + +- Mina tankar? genmaelde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt +utseende. Jo, vet du, jag har vaelvt manga, raett aktningsvaerda tankar +om just den stackars Narkissos. Foerst och fraemst angrar jag, att jag +kallat honom narr, ty en narr doer ej av kaerlek--icke ens till sig +sjaelv. Foer det andra beklagar jag Ekos sorgliga oede. Hon gentog +klagoropen kring den doede, som foerskjutit henne; hon gentog dem helt +visst med smaertsammare ton aen hon foernummit dem. Hon kaende intet agg, +ingen bitterhet, endast kaerlek, kaerlek in i sista stunden, den goda, +olyckliga Eko. Men foer det tredje boer detta laera en flicka att icke +sloesa sina kaenslor pa ett kallt och likgiltigt foeremal, utan spara dem +at ett tacksammare, som kaenner sin skyldighet att med suckar och +slavtjaenst soeka vinna dem ... Eko, aer det icke sant? ropade Ismene +bort emot aulan. + +- Sant! upprepade genljudet fran aulans pelargang. Ismene klappade +haenderna av foertjusning och fortfor: + +- Foer det fjaerde uppstod hela olyckan daerav, att Narkissos levde i en +tid, som icke aegde andra speglar aen kaellornas. Hade Narkissos, liksom +jag, speglat sig dagligen alltifran barnskorna, sa hade han nog vant +sig vid en smaningom tilltagande hygglighet och aelskvaerdhet ... Jag +kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene +och intog ett bekvaemt laege i divanen med bada armarne oever huvudet och +blicken pa springbrunnens spelande stralar. + +- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre aen fyra tankar vaeckta av +Julias verser.... + +- Ja, infoell Ismene, var icke det mycket det? + +- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i fraemsta rummet aer +jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillraeckligt klar, +att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag maste vara mycket tankloes +och inskraenkt, ty naer jag hoer en beraettelse, som denna, sa lever jag +pa hennes yta, faester mig sa vid gestalterna, deras gaerningar och +lidanden, lever sa i faergspelet, roerelserna, formerna, att jag ej kan +skada andemeningen, ehuru jag kaenner, att en sadan finnes, att det aer +hon, som inifran gjuter liv i foereteelserna, sprider rodnad eller +blekhet pa deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de upptraeda, +och leder dem med noedvaendighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan, +det foermar du, min Hermione. Dina foerklaringar oever vara myter hava +varit mig ljuvliga drycker, aelskade vaen, i vilka jag insupit djupare +voerdnad foer vara faeders laera. + +Hermione svarade: + +- Mina utlaeggningar aero kanske ofta villfarande; det aer endast +aningen om det hoegre och andligas naervaro i de sinnliga formerna, pa +vilken jag icke sjaelv tvivlar. Och om jag nagon gang + +traeffar en sanning, aer hon lik den naermast under skalet liggande +hylsan, varifran det aennu aer langt till kaernen. O, I skullen hoera min +faders foerelaesningar i Akademia, fortfor Hermione med glaensande oegon +och lyft panna. Honom skullen I hoera! Vad aer kvinnan i tankens vaerld +emot mannen? Det kan vara henne moejligt att med en brad aning finna en +sanning, till vilken han kan hinna endast med svara moedor, djupa +tankeslut; men genom dessa moedor, endast genom dem, aer det vunna en +egendom at vetandet, en bevisad sanning, i staellet foer ett sant +hugskott. Mina tankar aero hugskott, ingenting annat. Jag aer rik pa +hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt. + +Narkissos, sa tyder jag denna myt, aer maenniskoanden. En flodgud var +Narkissos' fader, och en kaellnymf hans moder. Floden och kaellan +tillhoera jorden, men spegla himmelen. Sa aer maenniskoanden foedd och +ammad i naturens skoete, men tillika ett atersken av det gudomliga. +Spamannen Teiresias foerutsade Narkissos en lang och lugn levnad endast +i det fall, att han icke laerde kaenna sig sjaelv. Sa foerkunnade aeven +Gud, enligt en av hebreernas heliga saegner, det nyskapade +maenniskoslaektet, att det skulle foerlora sitt elysium, om det smakade +kunskapens frukt och laerde skillnaden mellan gott och ont. +Maenniskoanden, sa antyda myterna, sa laera filosoferna, levde i boerjan +naturdriftens oskyldiga liv; maenniskan var fullkomlig som planta och +djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvard, som i en +oupphoerlig krets ledde henne till noejet, naer hon kaende laengtan +daerefter, till vilan, naer hon njutit, till behovet, naer hon vilat ut. +Myten syftar haerpa, naer hon saeger, att Narkissos vaexte upp skoen och +aelskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstand av +lycksalighet. Men maenniskan var danad till en annan aen den. Hon bar +inom sig en kraft, som en gang skulle goera henne myndig och foerflytta +henne ur oskuldens naturliv, den laegre fullkomlighetens fridfulla +elysium, ur okunnighetens och traeldomens lugn, till ett hoegre +tillstand, fullt av ofullkomlighet, moedor och sorger, pa det att under +strid med sig och vaerlden hon skulle, sasom fri och foernuftig varelse, +bana sig vaeg tillbaka till det oskuldens tillstand, vilket hon laemnade +som ett ofritt naturting, ett hoegt begavat djur. Hon aer kallad att +lyda sedelagen, sasom hon foerut lydde driften. Hon aer foerjagad ur +natur-oskuldens elysium, foer att oever toerniga aengder med bloedande +foetter na himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar pa +denna i maenniskan groende, oroliga frihetskraft, naer det heter, att +Narkissos, sedan han vaext upp, vart en jaegare och stroevade i skogarne, +kall foer naturgudomligheterna, som aelskade honom. Framfoer dem alla +naemner myten nymfen Eko, emedan naturen i foerhallande till +maenniskoanden aer osjaelvstaendig; hon liksom upprepar vara sista ord, +emedan hon faergas av vart eget lynnes art: synes oss ljus, naer vi +sjaelva aero lyckliga, mulen, naer vart eget sinne aer skumt, foerskraecklig +i sin aska, sina stormar, sina dystra nejder, naer vi raedas dem, sublim +i samma foereteelser, naer vi beundra dem, oregelbunden och +hemlighetsfull, naer vi icke laera oss foersta henne, regelbunden och +upplysande, naer vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos toerstande, +det aer maenniskoandens traengtan efter kunskap och ljus. Narkissos +nedlutad oever kaellan, det aer maenniskan, i vars sjael ideernas vaerld +uppenbaras. Kaellan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande +grenar grumla, aer visheten. Spegelbilden aer idealet i sin gudomliga, +ovanskliga skoenhet, uppenbarat foer den doedliges blick. Det baer hans +egna drag, emedan det gudomliga icke kan foersinnligas annorlunda aen +som maenskligt ... emedan det gudomliga aer inneboende i det maenskliga, +aer just den inre maenniskan, som genom kamp och strider skall +utvecklas. Anden ser sig sjaelv, skadar sig och gripes av oaendlig +smaerta och oaendlig glaedje, ty han upptaecker huru hoegt hans mal aer, +huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet aer honom sa naera, +men aenda ofattligt; han moeter verklighetens kalla boelja, naer han vill +kyssa och famna det. Han finner det icke, foerraen den himmelska +tranaden foertaert allt jordiskt i hans vaesen. Da aeger han det--hos +Gud. Han aer borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att +klaga kring den doede, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av +hans atervunna oskuld. + +Hermiones roest var boejlig och vaelklingande; intrycket foerhoejdes genom +den saellsynta, ljuvliga harmonien av lugn och vaerme. Tankarnes +anstormande maengd, fantasiens oekade kraft, hjaertats livligare slag +hade icke paskyndat ordens gang; de utvecklades som en gyllene kedja, +laenk vid laenk, infoer de lyssnande vaennerna. Hon var haenfoerande i denna +stund, filosofens dotter; allvaret vilade pa hennes panna, sjaelens +haenfoerelse taende en hoegre, andligare glans i de tankfulla oegonen och +goet en purpur, lik aftonrodnadens atersken pa ett isfaelt, oever de +rundade, men bleka kinderna; hennes mun smalog, hennes atboerder voro +lugna som hennes ord, den aedlaste blygsamhet foermaelde sig med den +omedvetna hoegheten och vaerdigheten i hennes haerligt formade vaext, +varav den antika draekt hon bar var ett kyskt, foerklingande eko. + +Naer hon slutat var det tyst oever garden. Alkmene hade avlaegsnat sig, +faglarne hade upphoert att sjunga, endast springbrunnen sorlade som +vanligt. Men tystnaden broets av en okaend roest. Fraemlingen i den grova +filosofmanteln stod framfoer de unga kvinnorna. + + + + +TIONDE KAPITLET. + +Filosofens hem. (Forts.) + + +De sago hans aldriga, farade anlete och hoerde honom saega: + +- Foerlaten min djaervhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens +dotter, som jag igenkaent pa dina ord. Jag aer en fraemling, som nyss i +aulan vaentade pa din fader, men frestades sa mycket av springbrunnens +svalka och de skoena blommorna, att jag vagade intraenga hit ... Min +djaervhet oekades, da jag sag, att aeven haer aer han nu borta, den +avundsjuka porten, som foer ej sa laengesedan oeverallt skilde kvinnornas +gard fran maennens. Foerhallandet mellan de starke och de taecka artar +sig friare, hjaertligare, jaemlikare, savitt jag far doema av mina egna +roen ... och uppmuntrad haerav vagar jag det aennu djaervare steget att +upplysa er, att jag lyssnat och gaerna vill inblanda mig i ert samtal. + +- Du foerekommer da var oenskan. Atens kvinnor voerda aennu +filosofmanteln. Sitt ner i var krets. + +- Gubbar aero pratsjuka. Haven undseende med dem! Det foeljer med +aldern, fortfor den okaende skaemtande. Men nu, utan langa inledningar, +till saken. Jag vill tala om Narkissos, aeven jag. Hermiones tolkning +av myten om honom har oeverraskat mig. Jag har laest den myten hundra +ganger, utan att ana en sadan mening. Men samma tolkning har nu +ingivit mig sjaelv en annan naerliggande, som, aerligt sagt, oeverraskar +mig aen mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den +stackars ynglingens fader? + +- Jo. + +- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos sjaelv ... var +flyter han? + +- Haer vid Aten.... + +- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, infoell Ismene. Du aer +vaelkommen dit ut, min filosof. + +- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver saledes, Hermione, att +Narkissos pa saett och vis kan kallas atenare? + +- Jag medgiver det gaerna. + +- Naer myten med sadan tydlighet angiver hans foedelseort, ligger daeri +mahaenda en vink, att vi ej boera se i honom en symbol foer nagonting +alltfoer vidstraeckt och allmaent. Att giva honom en inskraenktare +betydelse kan atminstone vara skael att foersoeka. Du, Hermione, gjorde +honom till maenniskan i allmaenhet, till maerkesmannen foer vart slaekte; +jag ater gjorde honom helt enkelt till atenare. Det foerra var kanske +foer mycket; det senare aer bestaemt foer litet. Lat oss ga en medelvaeg +och goera honom till hellen! Vi ha raett daertill, ty Aten har alltid +varit Hellas' hjaerta. + +- Antaget! sade Hermione. Narkissos foerestaeller hellenen! + +- Gott. Hellenen aer, liksom Narkissos, naturens aelsklingsbarn ... + +- Han har atminstone fordom varit det ... + +- Lika mycket! Fortsaettom nu, da vi aero fullkomligt ense! Narkissos +aer den hellenska anden, den hellenska askadningen av livet och +vaerlden. Eko aer, som du sjaelv tydde det, naturen. Eko har rakat i +ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullstaendiga talfoermagan. +Detta betyder, att naturen aer en fallen, en foerdaervad natur, avhaend +sin ursprungliga elyseiska skoenhet ... ty skoenhet aer naturens tunga, +varmed hon talar till maenniskooegat. Ekos aelskling later henne icke +palaegga sig nagra fjaettrar; han aer hard emot henne, bryr sig ej om +hennes suckar, tarar och vrede. Sa hoejde sig aeven den hellenska anden +med segerkraft ur den traeldom, vari naturen hoell de andra folken +fangna: dessa fenicier, som offrade sina barn at vreda naturmakter, +dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa +perser, som aennu knaeboeja foer elden. Har du aennu nagot att anmaerka mot +min tolkning? Hermione, du eller nagon av dina vaenner? + +- Fortsaett, bad Hermione. Vi skola sedan framstaella vara +anmaerkningar. + +- Navael. Narkissos var sexton ar, naer han tranade bort vid kaellan. +Saeger icke myten sa, du unga skaldinna? fragade gubben Ammianus +Marcellinus' maka. + +Julia jakade till fragan. + +- Antagom, att dessa sexton ar betyda sexton arhundraden, och lat se, +huru detta staemmer ... Javael, det passar foervanande vael, ty sa lang aer +den tid, som foerflutit fran trojanska kriget intill nu. Trojanska +krigets tidevarv kan med skael kallas det, i vilket Hellas foeddes, +hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog +sin egendomliga praegel. Icke sa? + +- Dina sammanstaellningar aero skarpsinniga, sade Hermione och +betraktade den gamle med oekad uppmaerksamhet. + +- Den blinde och dock sa fjaerrskadande Teiresias, fortfor den +filosofmantlade fraemlingen, hade foerutsagt, att Narkissos skulle varda +olycklig och doe, om han laerde kaenna sig sjaelv. Huru tilllaempa detta pa +var Narkissos? Paminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske +aennu star att laesa oever ingangen till den delfiske Apollons tempel? +Daer stod: KAeNN DIG SJAeLV! + +- Den inskriften finnes daer aennu, upplyste Hermione ... + +- Och den inskriften, infoell gubben, var saledes Hellas' doedsdom. + +- Slutsatsen aer fran din utgangspunkt riktig, sade Hermione, och en +laett rysning genomilade henne. + +Julia, Berenike, sjaelva Ismene undgingo icke intrycket av den okaendes +sist anfoerda ord. De oegnade honom med foervaning, och Berenike sade +tvekande: + +- Jag ber dig foerklara ditt pastaende, ty jag fattar det icke. + +- Efter foermaga vill jag villfara din oenskan. + +Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och +aelskliga barn, som, utan att oroas av nagot tvivel, oeverlaemnade sig at +ett foerestaellningssaett, som gav liv och personlighet at varje livloest +ting i naturen. Foer dem voro bergen stelnade titaner, havsvagorna +blasloejade moer, de moerka skogarne hemvist foer Pan och floejtblasande +satyrer, varje kaella hade sin najad, varje traed sin dryad, varje +grotta var nymfernas boning; blomman pa marken, fageln i lunden, +stjaernan pa himmelen hade sin saga, som de viskande foertalde, och +deras oeden voro ju maenskliga oeden, i vilka hjaertat maste deltaga. Men +medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och +Salamis--lekte i sin skoena vaerld och trodde henne evig, hade en +okaend hand laengesedan skrivit domen oever henne i de delfiska orden: +Kaenn dig sjaelv! liksom redan pa det nyfoedda barnets aenne star i +osynlig skrift den lagen: du skall doe! Den glada leken hade fortfarit +laenge, da det pa Atens gator hoerdes en roest, som upprepade detta: Kaenn +dig sjaelv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. +Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om vaerlden +uppstatt genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam +filosofi ropade till de lyssnande barnen: "Lat ej gaecka dig av dina +foerestaellningar! Laer kaenna dig sjaelv! Undersoek din tankes lagar! Du +sjaelv aer vaerldens matt. Allena det, som oeverensstaemmer med dem, allena +det, som aer foernuftigt, aer verkligt!"--Vart togo de nu vaegen, +najaderna, som haellt sin urna oever dalen, dryaderna, som +blomsterstroett honom? De flydde, och blommorna och stjaernorna +tystnade, bergen voro berg, vagorna ett oroligt vatten, ingenting +annat. Aen mer: det man voerdade som raett vart befunnet oraett, +plaegsedens heliga band vart en dumhet, en foerrostad olidlig boja, den +yttre lagens diamantskrift utplanad, ty den enskilde hade funnit lagen +i sig, och sjaelva Olympen instoertade, begravande under sina spillror +onyttiga gudar--onyttiga, ty foernuftet hade funnit dem loejliga, +oheliga, overkliga. Allt var foersvunnet, utom maenniskan sjaelv och +filosofiens kaella, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade +hellenen vid denna kaella, askadande sin maensklighet, men lycklig? Nej! +Olycklig, tranande, foertvivlad! Han vilar daer aennu, slaende sitt +broest, famnande den kalla boeljan, blickande nedat, nedat, staendigt +nedat, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, oever +honom oeppnats en annan, evig, stralande Olymp, och han hoer ej roesten +fran himmelen, som manar honom: Blicka uppat, uppat! Fran skenbilden +till den verklige! Du aelskar den skoena, fullkomliga maenniskan. Vael, +haer aer Jag--Jag Sjaelv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina +gudar till likhet med maenniskan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, +har nedstigit till jorden i en maenniskas skepelse. Vad du anat och +oenskat aer ju uppfyllt. Kom till mitt broest! Jag aer sann Gud och sann +maenniska. Jag aer Vaerldens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se +--Jag aer aeven din broder, din aelskade broder. Jag har burit ett doedligt, +lidande hjaerta, som maett med klappning tidens slag, i min eviga barm +--och detta foer att goera dig foertrolig med din Gud, hemvand i hans famn, +som barnet i sin faders. Kom, min aelskling och foerstfoedde! Raeds ej! +Dina skulder aero avtvagna med mitt blod. Jag aer icke ett rysligt Oede. +Jag aer din fader, broder och foerlossare! + +Den okaende filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig +haenfoerelse, stigit upp, hans gestalt, annars boejd av aren, hade raetat +sig och hans roest ljoed, honom omedvetet, stark och vaeldig, som om han +predikat foer tusenden. + +- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos aer doev foer den +himmelska roesten, han aer foertrollad av en ljugande bild, han aer +faengslad av en loegn. Ve den foerhaerdade, som icke lyssnar till en +bedjande Gud! Snart aer hans sista stund kommen, och hans dom +foerkunnad. Myten saeger, att han, nedfoerd i de underjordiskas boning, +aennu speglar sig i den stygiska vagen. Myten saeger sant. Hans straff +varder evigt. Evig tranad, evig smaerta. Ve, ve den olycklige! ... + +Den okaende hade knappt uttalat denna foerskraeckliga varning, foerraen han +svepte manteln omkring sig, laemnade de haepna kvinnorna och gick bort +genom aulan. I det oegonblick han skred genom ingangen, som foerenade +aulan med fruntimmersgarden, intraedde tva i lysande draekter klaedda +maen, som naermade sig gruppen vid springbrunnen, saellade sig till den +och gavo det foerstummade samtalet en ny riktning. + +Den ene av dessa besoekande var Julias make, gardestribunen Ammianus +Marcellinus, den andre prokonsuln oever Akaja, Annaeus Domitius. + +Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upploest +sig och laemnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon +vaentade sin faders hemkomst. Emellertid foerfloet timme efter timme. +Himmelens stjaernor blickade, medan de skredo foerbi, mellan +altandoerrens gardiner in till den i vemodigt droemmande foersjunkna +flickan. Det finns en kaenslostaemning, som icke laemnar rum at klara +tankar, men vari sjaelen kaenner sig sjaelv mer hel och hallen, emedan +denna staemning aer foerorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var +laenge foersaenkt i en sadan. Maenniskosjaelen aer en aldrig vilande +konstnaer: stunder som denna aero hennes musik; naer hon alstrar klara +bilder, foer hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestaemda droemmar +uppsteg slutligen minnet av en haendelse, som av allt vad hon pa senare +tiden roent hade kvarlaemnat det djupaste intrycket, naemligen vistelsen +i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna doerren +till sanktuariet och de pa golvet spridda papperen hade vittnat, att +de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art +eller foster av inbillningskraften. Hermione skadade upp till +stjaernorna och enade tanken pa deras klarhet och ofoeraenderlighet, pa +himmelens lugna hoeghet, med tanken pa det skiftande, oroliga, gatfulla +skugglivet i jordens dalar. Hon taenkte vidare pa de skimrande, men +hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat foer hennes inre +oega. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skadat +gungande pa aelven, som var tidens aelv, som foerde honom med rastloes +fart, med noedvaendighetens oemotstandliga stroemdrag till evighetens +fjaerran. Sadan hon sag honom da, hade hon sett honom i sina droemmar; +sadan sag hon honom i sin moders anletsdrag, som, raeddade av penseln, +foerskoenade det rum, daer Hermione nu oeverlaemnade sig at sina tankar. +Filippos hade ilat foere sin fader och syster att finna sin moder--det +var den tydning Krysanteus funnit foer denna tavlas symbolik. + +Svaret pa den andra fraga, som Krysanteus foerelagt oraklet, eller +raettare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en pa marken +liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den +besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens vaerld, foer vilken +tempeldoerren inslogs, sa hade mahaenda en vindstoet, svepande oever den +solbraenda oeknen, bortfoert manteln och visat dragen av den slagne, som +vilade under honom, eller hade Hermione sjaelv med darrande hand lyft +en flik foer att se Konstantius' foer henne obekanta anlete, eller +vaersta fall de vaelkaenda, aelskade dragen av Julianus. Nu var denna +uppenbarelse foega mindre gatfull aen framtiden, som skulle belysas. Men +den heta sandoeknen, de i fjaerran bortspraengande ryttarne med sina hoega +moessor och oever skuldran haengande bagar? Dessa ryttare, hade +Krysanteus sagt, liknade inga andra aen Persiens krigare. Oeknen skulle +kanske aterfinnas i det haerjade graenslandet mellan Roms och Xerxes' +nyuppstandna rike. Konstantius var just stadd pa haerfaerd mot perserna, +naer underraettelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till +hans trons raeddning. Skulle da ej denna syn, som tydde pa doed och +nederlag, snarast vara en tillaempning pa Konstantius? Krysanteus och +Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det. + +Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin sjaels +omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvaegen +tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spaenning +lyssnat till Hermiones redogoerelse foer dem. Det var icke +vidskeplighet, utan foeljdriktighet i hans saett att taenka, som verkade +detta. Det ma synas underligt foer oss, soener av faeder, som givit +luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska naetet +rum bland himmelens stjaernbilder. Vi frukta vidskepelsen till den +grad, att vi uppfyllas av foerdom emot allt, som ligger utanfoer de +dagliga roenens graens, och vi skulle kalla den klaraste filosofi +mystik, om hon med allvar ledde oss in i det oeversinnligas vaerld och +staengde porten efter sig. I allmaenhet noeja vi oss med nagra maximer, +tjaenliga, det aer sant, att fraelsa oss fran ett aterfall i andens +moerker, men odugliga att foera oss fram pa ljusets vaeg. Vi anse oss +hava gjort nog foer var sjaelvstaendighet, naer vi icke saelja var sjael at +den tro, som raeckes oss i barndomen. Men det aer pendelns +sjaelvstaendighet, som svaenger mellan tva ytterligheter, mellan Voltaire +och Cagliostro. Vi aero langt ifran att likna dessa hellenska +filosofer, vilka oevade sitt taenkande, som atleten sina lemmar, +tryggade sig till foernuftet, som han till sina muskler, och med fast +fot, med kraftsvaellande armar och cestusomlindade haender stodo faerdiga +att segra eller falla foer maenniskoandens sjaelvstaendighet och +foernuftets raett. Funno de i denna sjaelvstaendighet ingen +tillfredsstaellelse foer sin religioesa kaensla, raecktes dem da av en +medlidsam hand en fangrustning, foer att tjaena som harnesk, de +tillbakastoette henne, foeredrogo att hopploest strida med fria lemmar +och foello som hjaeltar. Funno de daeremot en sadan tillfredsstaellelse +inom sig sjaelva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, sa +gingo de daerin med barnets genius, froejdade sig at haerligheterna i den +ljusa salen, talade med andarne andarnes sprak och fragade ej efter, +om vaerlden daerutanfoer begrepe dem eller icke eller toge deras umgaenge +med de osynlige som en gaeckande lek med tomma skuggor. + +I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av +Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej haeroever, ty hon taenkte +ofta mot sin vilja pa denne yngling. Kaerlek till honom eller raettare +till den Karmides, som icke mer fanns, den ofoerdaervade, till dygd och +visdom straevande, lag aennu i hennes hjaerta. Kvaeva den hade hon +hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Aettling av +en foermoegen, med Krysanteus naerskyld familj, hade Karmides redan i sin +barndom foerlorat sina foeraeldrar och daerefter upptagits i Krysanteus' +hus. Hermione och han hade uppvaext tillsammans. Krysanteus, som +foerlorat sin ende son, haelsade i sin spaede fraende en ny, oeverflyttade +pa honom en faders hela oemhet och faeste de stoersta foerhoppningar vid +ett barn, som naturen sa rikt begavat med skoenhet och livligt +foerstand. Det var foer dessa hellener en ofattlig motsaegelse, om icke +ett skoent yttre skulle hoelja rika sjaelsanlag, som det endast vore +konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skoenhet och +sanning, ville icke veta av nagon klyfta mellan natur och ande. +Platon, deras fraemste taenkare, var en idealt skoen man; Sofokles, deras +stoerste tragoed, likaledes. Deras filosofer omgavo sig helst med skoena +ynglingar och bedrogo sig saellan i valet. Sokrates, ehuru sjaelv +ytterligt ful, hyllade samma asikt och medgav med haenvisning pa sin +satyrnaesa, att naturen hade nedlagt froen till manga laster i hans +sjael. Men han tillade, att filosofien hade foerbaettrat honom. +Hellenerna medgavo anden haerskareraetten oever naturen; de sago, att den +skoene kunde foerfulas genom lasten, att den fule kunde foerskoenas genom +dygden. Foer Sokrates' laerjungar, som aelskade honom till svaermeri, +foersvann hans satyrnaesa, naer han talade om dygden, och de slutade med +att finna honom skoen, emedan nagonting gudomligt sa ofta genomskimrade +hans anletsdrag. + +Hermione var en hellenisk kvinna, och varje foeremal, som omgivit henne +fran barndomen, sjaelva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes +medfoedda kaerlek till det skoena i alla dess uppenbarelser. Foergaeves +predikade ej blott kristianerna, utan aeven mangen hellenisk +vishetslaerare de dagarne om naturens foerdaerv och sinnlighetens +doedande; hon lyssnade vael till dessa laeror, och ideernas vaerld, som +Krysanteus oeppnat foer sin dotters oegon, var aeven foer henne den enda +fullkomliga och efterstraevansvaerda; men att fatta denna andra som +syndig och foeraktlig foermadde hon icke. Hon aelskade himmelens stjaernor +och skyar, jordens berg, kaellor och skogar, blommor och faglar; hon +foertjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaoega var henne +en klar vederlaeggning av den sats, att maenniskosjaelen vore ett vredens +barn och fran foerstone platt foerdaervad. Ett ytterligare bevis kravde +hon icke, men aegde manga sadana i de vise, hvilkas levnad varit en +fortgaende foerkovring i dygden, i de kaerleksfulle, som lidit foer att +goera andra lyckliga, i de hjaeltar, som offrat sig foer det skoena och +sanna. I allt detta sag hon det gudomliga uppenbarat i det synliga. +Hon sag det gudomliga i varje aedelt bildad form, hoerde det i varje +vaelljudande roest. Spegeln hade laert henne, att hon sjaelv hade ett +intagande yttre. Varfoer doelja detta foer sig sjaelv eller andra? Hon +kunde det icke, aeven om hon velat det. Hon var glad och tacksam foer +denna Guds och naturens gava och fann i dess aego en vink att varda den +vaerdig genom sin sjaels foeraedling. + +Att missvarda denna skoenhet, avklippa sina rika lockar eller hoelja sin +gestalt i en vanprydande draekt, som mangen kristiansk svaermerska +gjorde, skulle foer henne varit en haedelse. Och fran den stund--den +ofoergaetliga--da kaerleken vart medveten i hennes barm, da de bada +fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan foerlaegenhet, i +lydnad foer sina oskyldiga hjaertans maning, yppade sin blyga laga och +skaenkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den +foersta kaerlekens oemsesidighet--fran denna stund betraktade sig +Hermione icke laengre som ensam aegare av sin faegring; den var en skatt, +som hon foervarade at dess raette herre, den aedle och dygdige yngling, +at vilken hon skaenkt sitt hjaerta. + +I de foersta dagarne, det foersta aret av denna kaerleks tillvaro, huru +ofta uttalade de icke foer varandra sin glaedje oever skoenhetens gava, +som de oemsesidigt funno hos varandra! Om sjaelarnas samklang, om den +oemsesidiga hoegaktningen--detta kalla ord, denna styva hoegtidsmantel, +vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, foer att komplimentera +och taga varandra i aego--om sadant talade de aldrig; sympatien, +aktningen fanns hos bada, men de tarvade dem ej till taeckelse kring +sin oegonlust, sin skoenhetskaensla, ty i dessa funno de ingenting att +blygas foer. Och hur skulle Hermione hava kommit pa en sadan tanke, +hon, som icke kunde hoera ett vaelklingande ord, utan att se det +lekamliggjort i skoena former, hon, foer vilken till och med den torra +logikens slutledningar foervandlade sig till vingade piltar, lekande +med blomsterkedjor, och som aldrig hoerde ordet Ide, utan att taenka sig +en himmelsk, stralande ungmoe! + +Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kaerlek och de +foerhoppningar, som hennes fader faest vid honom. Liksom hon vardade +sina blommor, ansade dem, flyttade dem fran solskenet till skuggan, +fran skuggan till solskenet, sa hade Krysanteus bemoedat sig att +undanroedja alla hinder foer utvecklingen av en natur, som i sitt froe +redan lovade mycket. Han hade oevat sin skyddslings tankekraft och +lemmar, hade soekt elda honom genom hoega foeredoemen, hade velat +stalsaetta hans sjael mot kommande lidanden, liksom emot kommande +lockelser, men goera henne mjuk och kaenslig foer alla goda intryck, +oeppen som ett sprakroer foer den gudomliga roesten i det inre--han hade +med Karmides foerknippat tanken pa den platonska laerans framtid, i +honom hoppats en eftertraedare pa Akademias laerostol, en ny kaempe, +sedan han sjaelv gatt bort, foer skoenhetens religion och foernuftets +frihet. + +Karmides hade i boerjan motsvarat hoppet. Naer hans myndighetsar var +inne, trolovade han Hermione och foeretog daerefter med Krysanteus' +bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. Naer han aterkommit +till Aten, syntes han till lynne och boejelse alldeles foeraendrad. Han +fann sig icke vael i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han +ombytlig och underlig; aen visade han sig dyster och hemlighetsfull; aen +utbrast han i kaerleksbetygelser, som foerskraeckte henne, emedan de buro +praegeln av vildhet och onaturlighet; aen, och detta oftast, moette han +henne med ett slags galanteri, som mahaenda skulle ha foerefallit +Neapels skoenheter behagligt, men som foeroedmjukade Hermione. Det +bestaellsamma ryktet frambar till hennes oera det ena aeventyret efter +det andra, vari Karmides spelat hjaelten. I boerjan trodde hon dem icke; +men han sjaelv gjorde allt foer att taga henne ur den villfarelse, +varmed hon aennu soekte fasthalla sin droem om ren kaerlek och jordisk +lycka, sin tro pa Karmides' aedla natur och hoega kallelse. Krysanteus +anvaende foergaeves sin maenniskokaennedom och en av oemhet ingiven +vaeltalighet foer att aterfoera fostersonen, den foerre laerjungen, till +den vaeg han laemnat. Foerhallandet mellan dem vart allt kyligare. +Hermione sag sin faders smaerta och kaende sin egen djupare. +Kristianerna pekade pa Karmides som ett prov pa en hednisk filosofs +foermaga att uppfostra maenniskor. Han omgav sig med de mest utsvaevande +ynglingar i Aten, var foeremal foer sina liktaenkande vaenners och de +atenska hetaerernas beundran eller beraekningar, men alla andras foerakt. +Den sista gangen han visade sig i Krysanteus' hus, var denne +franvarande. Han fann Hermione ensam. Hon foerebradde honom under tarar +all den smaerta, han foerorsakade henne och hennes fader. Han svarade +med skaemt och laemnade henne. Kort daerefter inlaet sig Karmides i ett +nytt aeventyr, som omtalades mer aen hans foeregaende, emedan den andra +medspelande var den skoena Eusebia, Annaeus Domitius' maka. Annaeus +upptog saken med ett lugn, sa orubbligt, att det verkligen understoedde +kristianernas vaelvilliga tydning, att allt inskraenkte sig till ett +omvaendelsefoersoek, som den fromma Eusebia i sin aengslan foer ynglingens +salighet hade foeretagit sig. Men naer ryktet i en mindre foermanlig +upplaga hann till Hermione, atersaende hon, doedligt sarad i sina +kaenslor, trolovningsringen till Karmides. + +Att kunna aelska mer aen en gang foerefoell Hermione som en orimlighet. +Aeven nu, da hon ville gloemma Karmides, var hon oevertygad, att hjaertats +drift och den foersta kaerleken aldrig kunna svika. Hon gav honom +foerlorad endast foer livet. Hon trodde pa ett framtida tillstand, da +tva sjaelar, som fran boerjan varit ett, naer de vilade i Guds tankes +skoete, anyo skola foerena sig, sedan de renats fran de fel och +villfarelser, som pa jorden stoette dem fran varandra. Denna tro, som +hon naerde med laesningen av Platons skrifter och som kanske varje +maenniska en gang i livet har omfattat, gav henne troest, fast blandad +med vemod, da hon lyssnade till sin naturliga laengtan att foerenas med +en aelskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon sjaelv +genom en mans och en kvinnas kaerlek blivit delaktig. + +Skoen och aelskvaerd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, +hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermalsanbud, som de +djaervare vagat framstaella, hade hon tillbakavisat. Hon foerlikte sig +med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som laekte de sar, han sjaelv +givit, aer kaerleken ensam i stand att laeka kaerlekens sar. Hermione hade +mycket att aelska. Hon aelskade naturen och filosofien; hon aelskade att +utbreda saellhet till alla i sitt grannskap; hon aelskade framfoerallt +sin fader, vars straevanden och ensamma staellning som kaempe foer en +sjunkande bildning, en undertryckt religion hon foerstod och delade. +Badande i de friska vagorna av denna kaerlek, bibehoell hennes sjael sin +klarhet, kraft och haelsa; hon var i harmoni med sig sjaelv, fast +ackorderna klingade vemod. + +--------------------------- + +Kort foere skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon +pelarhelgonet med ett broed och en flaska vin. Flaskan var den, som +Petros foeregaende afton sa omsorgsfullt inlaest. Den natt, som foeljde +haerpa, sjoeng Simon ej sin aftonpsalm. + +Krysanteus atervaende foerst vid midnattstiden. Han hade da sett, huru +krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska praesterskapet. +Petros hade funnit foer gott att uppskjuta detta till en timme, da man +ej hade att vaenta onoedigt uppseende och folkskockning. En avdelning +soldater, foerd av tribunen Pylades, hade foeljt praesterna och uppstaellt +sig framfoer templet. En aembetsman laeste fran trappan den kejserliga +kungoerelse, som skaenkte templet till kristianerna; nagra nattvandrare, +vilkas vaeg tillfaelligtvis foert dem oever torget och som stannat, +foervanade oever upptraedet, fingo foerestaella det atenska folket, till +vilket kungoerelsen var riktad. Laesningen aendade som vanligt med +uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instaemde +pliktskyldigst, praesterna hjaertligt, atenska folkets tillfaelliga ombud +tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars +hjaerta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat +nedstucken. Den gamle mannen hade gatt ut foer att skaffa laekarehjaelp +at en insjuknad dotter. Han hann, foerraen han dog, anfoertro Krysanteus +ej blott sitt aerende, utan ock sitt broedloesa hem; denne ilade bort att +skaffa hjaelp. Daerefter uppspikades kungoerelsen pa tempeldoerren, +krigsgudens bild och altare omstoertades och utkastades, malningarna +soenderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina +historiska arsboecker uppbraendes, varefter det heliga korset, fridens +och foersoningens symbol, staelldes framfoer ingangen, just i blodpoelen +bredvid den moerdade. + +Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro taenda i +portikerna och kring torgets bildstoder. Daeruppe pa Akropolis +avtecknade sig vishetsgudinnans jaettestod mot den stjaernstroedda +natthimmelen. Kanske hov sig i detta oegonblick hennes kopparbarm. + + + + +ELFTE KAPITLET. + +Rakel. + + +Aten med sin livliga hamnstad Piraeus hade lockat en ansenlig maengd av +de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig +Israels barn. De hade redan laengesedan foerlorat sitt lilla +faedernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det +stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet +kallade. Bland hebreerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han +vandrade ostraffligt efter faedernas stadgar, var miskundsam mot sitt +folks fattige och icke saellan aeven mot gojims arma barn, och +framfoerallt: han var rik, mycket rik. Han aegde skepp, vilkas master +voro cedrar fran Libanon, vilkas roder voro av ek fran Basan eller +nejden daeromkring, och han skulle gaerna, foer att i allo raetta sig +efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och +soltaelt, faergade med purpur fran Elisaoearna, om ej han funnit detta +vara ett foer langt drivet sloeseri. Med dessa skepp infoerde han indiska +och egyptiska musliner, som voro de atenska hetaerernas foertjusning, +roekelser fran Saba och Rema, faergade ylletyger och spannmal fran +Syrien, tenn och bly fran vaestern, slavar ej blott fran Tuba och +Mosoch, titan fran vaerldens alla nejder. Varorna utbytte han mot +andra, som han med samma skepp utfoerde: oliver, fikon, vax, haestar, +vapen, boecker och konstsaker. Baruk visste pa pricken, hvad en Platon, +en Homeros i handskrift var vaerd, ehuru han aldrig hade laest dem; han +foerstod med kaennarens blick att uppskatta vaerdet--penningvaerdet--av +bildstoder och malningar, med vilka han skulle betraktat som en +doedssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och +amuletter rullade genom hans haender; men han tvaettade dessa +omsorgsfullt, sedan han vidroert sadana ting, laeste sina boener och +smalog at de oskyldiga guldkorn, som den oheliga stroemmen kvarlaemnat +mellan hans fingrar. + +Han drev dessutom en indraektig handel med penningar och lanade gaerna, +mot goda saekerheter och ej saerdeles omaensklig raenta, at Javans [1] +laettsinniga soener, de daer foerdoemt vackra och skamloest glada, at +foerdaervets Gehinom[2] oundvikligt bestaemda atenska ynglingarne, som +med sa ofoerskaemda blickar foerfoeljde hans dotter, den svartlockiga +Rakel, naer hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan. + + [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar. + + [2] Helvetet. + +-Rakel, lyft da icke pa sloejan sa daer! haende vid sadana tillfaellen, +att den gamla Ester sade. + +- Kaera moder, haende det, att Rakel svarade, den haer sloejan vill ju +alldeles kvaeva mig. Jag kan knappt draga andan. + +- Jag skall goera ett lufthal i henne med foersta baesta kniv, sade gamle +Baruk. Hon aer av tyg fran Damaskus och har, vaenner emellan, ett vaerde +av 50 guldstycken, men halet skall dit aenda, det lovar jag. + +Rakel hade aennu icke fyllt sitt sjuttonde ar. Hon var en vacker flicka +med fylliga former, svarta lockar, en nagot stor, men vaelformad naesa +och de eldigaste oegon, som nagonsin taents under orientens sol. Det +fanns vael knappt en yngling av Abrahams slaekte i hela Aten, Piraeus +inraeknat, som icke svaermade foer Rakel och det ansenliga arv, som en +gang skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke vaerdig den +rike Baruks vackra dotter. Det visste savael Baruk som Ester. Naer de +foerdenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare +person aen rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en aennu ung, +men mycket laerd man, som ej blott kunde lagens boecker utantill, utan +aeven hade studerat den helleniska filosofien och skrivit langa med +kabbalistiska funderingar spaeckade kommentarier till sin landsman +Filons djupsinniga verk. + +Foeraeldrarne hade vid detta val icke gjort sig moedan att radfraga sin +dotters tycke. Sadant var icke brukligt hos deras folk, och foer oevrigt +kunde vael Rakel ej vara annat aen noejd med en man av sa utomordentlig +laerdom, sa stor vaeltalighet i synagogan och daertill av sa ansedd slaekt +som rabbi Jonas. + +De anade icke, att Rakels hjaerta redan var fangat av en annan, och +denne--o ve!--var en av Javans oomskurna soener, som icke hade en +droppe av Abrahams blod i sina adror och icke kunde laesa en bokstav i +de heliga rullarne. + +Det aer aftonen efter den, pa vilken den okaende filosofen besoekt +Krysanteus' hus. + +Dagen aer hebreernas sabbat. Baruk och Ester ha gatt till synagogan. +Rakel hade foereburit nagot skael foer att fa stanna hemma. Hon foersakar +daermed noejet och uppbyggelsen att hoera, huru sinnrikt rabbi Jonas +utlaegger profeten Daniel. Hon foersakar tillfaellet att se sin +trolovade, just i det oegonblick naer han aer vacker: naer framfoer altaret +hans moerka, vemodiga oegon livas, hans av studier farade panna klarnar +och hans av samma ihaerdiga studier kroekta skepnad raetar sig vid korens +sang: "Hur skoena aero dina tjaell, o Jakob, och dina boningar, o +Israel!" och vid den foersamlade menighetens rop: "Hoer, Israel! Adonaj +var Gud aer den ende Gud!" Da genomstroemmas han av faedernas anda och +deras bragders minnen; da uppbygger han i tanken Jerusalems grusade +tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Da +foergaeter sig hans blick, som annars gaerna irrar upp till kvinnornas +laektare foer att bakom en av sloejorna ana dragen av flickan, som han +aelskar, Baruks dotter. + +Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke aer +fult. Han har ett skaegg, likt manen pa en kappadokisk haest, langt, +svart och glaensande, som Rakel finner avskyvaert. Han sitter ofta hos +Baruk och talar sa djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och +den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande +Platon, att Baruk stryker sitt gra skaegg och sin kaftan av lutter +foervaning; men Rakel gaespar vid detta tal och finner det odraegligt. +Han aer i sin aelskades naervaro blyg--som en blyg aelskare, och han +foervirras av hennes stralande oegon. Daerfoer tycker Rakel, att han aer en +toelp. + + [3] Platon. + +Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jaemfoerelse med vilket alla +andra maen foerefalla henne som misslyckade foersoek av Var Herre att +skapa nagonting draegligt i karlvaeg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i +hennes oera, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina +lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit pa en +haestrygg; daerfoer aer hans egen rygg kroekt, hans gang tung, hans +roerelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides daeremot! Han +baer osynliga Hermesvingar pa sina foetter, hans spaenstiga lemmar, +omsvaevade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta +honom fran jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad aer den, om den aen +blickade i evighet, emot ett enda oegonkast av Karmides, ett av dessa +djaerva, stolta oegonkast, som pa en gang skraemma en eldig flicka och +tjusa henne? Rakel har hoert av sin fader, att Karmides aer sloesare; hon +har sett honom manga ganger ej blott pa vaegen till synagogan, utan ock +i sin faders hus, dit han kommit foer att lana penningar. Rakel aer +foertjust oever hans sloeseri, som goer honom tusenfaldigt aelskligare i +hennes oegon. Hon aer van att se varje litet mynt vaent tva ganger, hoer +dagligen aenda till leda upprepas Syraks taenkesprak om sparsamheten. +Karmides, som leende stroer omkring sig denna metall, som de andre +uppgraeva med sina fingrar ur modden, vad mande denne Karmides vara, om +icke ett ovanligt, ett oevermaenskligt vaesen? Och vad nu laerdomen +vidkommer, foer vilken Baruk och Ester sa ytterligt voerda rabbi Jonas, +sa aer ju Karmides ofantligt mycket laerdare! Det har Karmides sjaelv med +aedel uppriktighet foersaekrat henne. Skulle hon da icke tro det? Och +fastaen han aer sa utomordentligt laerd, aer han likvael glad, talar sa +fullkomligt fattliga, foertjusande saker och sjunger till lyran +sprittande visor. + +Skulle Rakel i nagot oegonblick gloemma Karmides, finnes i Baruks hus en +gammal tjaenarinna, som gaerna aterfoer hennes tankar till detta foeremal. +Aeven hon, tjaenarinnan, har sina skael att beundra Karmides' sloeseri. Av +det guld, han sar, har nagot aeven fallit i hennes hand, och till tack +haerfoer har hon atagit sig att vara budbaerarinnan och foermedlerskan +emellan honom och Rakel. + +Det aer en vink av henne, som foermatt Rakel att i afton stanna hemma. + +Rakel har stigit upp pa altanen av sin faders hus. Daer aer hennes +aelsklingsstaelle under sa vackra aftnar som denna. Man har daerifran en +vidstraeckt utsikt oever den oestra och norra delen av staden. Vaesterut +moetes daeremot oegat av de naerlaegna husens tak och murar, men emellan +dessa skymta delar av den branta gata, som fran Skambonide leder ned +till Kerameikos. Det aer den gatan, som man vandrar till och fran +synagogan. En sa uppmaerksam utkik som Baruks gamla tjaenarinna kan +saledes se det voerdnadsvaerda paret, naer det nalkas, och i tid varsko +sin unga haerskarinna. + +Huset har tva ingangar. Den ena stoerre, som vetter at gatan, aer +foersedd med en jaernbeslagen port, som Baruk varsamt staenger, naer han +gar ut. Den andra aer en liten doerr i baksidan av huset. Den kan endast +oeppnas inifran, och den leder ut till en sluttande, med klipphaellar +stroedd, graesvuxen plats, som utgoer hoegsta punkten av Skambonides +kulle. Denna doerr aer av tjaenarinnan oeppnad, och daerifran leder en +trappa upp till altanen. + +Rakel lutar sig mot broestvaernet och ser ut oever staden. Himmelen aer +klar, och friska flaektar komma fran havet. Rakel aer orolig, hennes +hjaerta klappar naestan lika haeftigt, som da hon bidade det foersta +hemliga moetet med Karmides. Sedan dess har hon ofta traeffat honom, +just haeruppe, under manljusa naetter, sedan foeraeldrarne och husets fa +tjaenare gatt till vila; och genom vanan och oevertygelsen om det +oskyldiga i sadana moeten har varje fruktan, varje betaenklighet hos +henne foersvunnit. Karmides har kommit foer att med skaemt och joller +laetta hennes sinne, naer det aer tyngt av hemmets enformighet och det +instaengda liv, hon maste foera; han har staemt hennes cittra och laert +henne att framlocka sma melodier daerur; han har talat om det glada och +brokiga livet daernere i staden, dit hon aldrig far styra sin kosa utan +att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har +haermat rabbi Jonas' gang, atboerder och saett att tala, sa att Rakel +varit faerdig att kikna av skratt; han har lindat hennes langa, svarta +lockar kring sina fingrar och kallat dem de skoenaste ringar, dyrbarare +aen de gyllene, med diamanter sirade. Han har foersaekrat, vad som +foerefoell Rakel i boerjan alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om +han ej emellanat finge se och tala med henne. Hon maste dock tro hans +ord, ty han var ju sa utomordentligt vis, hade kastat sa djupa blickar +in i naturen och kaende baest sjaelv de hemliga villkoren foer sin +tillvaro. Nu kaende aeven Rakel nagonting liknande, ty hon fann sig +numera aldrig raett lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av +hans oegons makt. + +Den fruktan, som nu kom Rakels hjaerta att klappa med oroliga slag, var +en, som spreds med luften oever de tusen husen och templen mellan +Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade +hela dagen synbarligen plagats av en aengslig sinnesstaemning. Vid +middagstiden hade han under nagon foerevaendning avlaegsnat tjaenstefolket +ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar +och viktiga papper till ett loenligt foervaringsrum under husets +kaellare. Pa flickans fragor om orsaken till detta varsamhetsmatt hade +han soekt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjaenstefolket hade +Rakel sport, att under den foerflutna natten atskilligt tilldragit sig, +som laet dem motse oroligheters utbrott i staden. + +Daer Rakel nu stod, lutad emot altanens broestvarn, seende ut oever +staden, som bestralades av den nedgaende solen eller vilade i de langa +skuggor, som kastades av kullarne, laengtade hon efter Karmides och +fruktade naestan, att han ej skulle komma. Det foerefoell henne, som om +Karmides maste hava laemnat staden, eftersom den icke laengre var det +glada, livliga Aten, utan genombaevades av raedda aningar. Hon kaende, +att hans naervaro, asynen av hans glada anlete, pa vars panna hon +aldrig upptaeckt en skugga, vore det enda, som kunde foerjaga hennes +aengslan. + +Hur glad vart hon daerfoer icke, da pa toppen av Skambonide visade sig +en gestalt, som var hans! Han sag upp till altanen och vinkade till +Rakel. I bakdoerren stod den gamla tjaenarinnan och gav honom det +tecken, som laet foersta, att marken var fri. Strax daerefter hoerdes hans +laetta steg i trappan. Rakel vaende sig om; han stod framfoer henne, glad +och leende, och raeckte henne en bukett av de utsoektaste blommor. Icke +ett spar av bekymmer kunde upptaeckas i hans vaesen. Han kom just nu +fran badet och syntes stralande av haelsa och ungdom. Rakel hade aldrig +sett honom vackrare aen nu. + +- Du kom da aentligen, utbrast hon och kaende sig faerdig att med +systerlig haengivenhet kasta sig hans armar. + +- Jag foersummar icke ett enda av de saellsynta oegonblick, da jag far +traeffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel aero mina gudinnor. +Jag offrar at den ena de stunder, som den andra icke kan foerunna mig. +Aero dina foeraeldrar i synagogan, mitt barn? + +- Ja, svarade Rakel och synade foertjust de vackra blommorna, som +Karmides givit henne. + +- Synagogan aer en ypperlig inraettning. Jag tycker om maenniskor, som +voerda sin Gud. Men jag kan med skael anmaerka, att er gudstjaenst aer +alltfoer kort. Den borde raecka hela natten. Naer komma dina foeraeldrar +hem? + +- Ack, i afton droejer det icke laenge. + +- Begagna da oegonblicken foer var gudstjaenst, sade Karmides. Han +fattade flickans hand och drog henne med laett vald ned pa en soffa vid +sin sida. Mina andaktsstunder aero de, naer jag skadar i dina oegon. + +- Fy, du talar som en hedning, vilket du ocksa aer ... Men saeg mig, +Karmides, du aer ju aeven filosof? + +- Vilken fraga! sade Karmides skrattande. Visst aer jag filosof, och en +av de allra fraemste till och med. + +- Ja, du aer mycket laerd, det vet jag, men aer du ocksa mycket dygdig? + +- Naturligtvis. Laerdom och dygd aero tvillingbarn, som aldrig +atskiljas. + +- Det glaeder mig hoera, ty i gar sade Jonas till min fader, att visa +och dygdiga hedningar, sadana som ... + +- Karmides? + +- Nej, det sade han icke, utan sadana som ... som ... Platon tror jag, +att han hette ... vael kunna raeknas till det utvalda folket, fast de +aldrig aetit paskalammet. + +- Daeri hade den lustige Jonas raett, min Rakel. + +- Och vad jag var glad daeroever, ty jag taenkte genast: da boer aeven +Karmides raeknas till mitt folk, och han aer icke laengre en fraemling foer +en dotter av Israel. + +- Hoer blott pa! Du filosoferar ju foertraeffligt, aeven du. Det vore en +underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklaedda, langskaeggiga +och kroknaesiga maeklare, som kalla sig judar. Han skulle da ha en helt +annan smak aen du. + +Rakel rodnade. Karmides tog buketten och faeste den vid hennes barm. + +- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade pa solen, vars halva +skiva redan saenkt sig i havet, samma sol foer vara oegon, samma atra +till saellhet i vara hjaertan, huru kunna vi da kalla varandra +fraemlingar? + +- Samma himmel och daer uppe oever stjaernorna samme Gud, sade Rakel med +en djup blick pa Karmides. Den kvaell, jag gav dig den lilla ringen, +som ... som du icke baer pa ditt finger ... Karmides, var har du +ringen? + +- Haer, pa mitt hjaerta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin +barm. + +- Ack, foerlat mig! Jag ville oevertyga mig, att du hade foervarat honom, +fortfor flickan med glaedjestralande ansikte. Men jag ville saega dig, +att samma kvaell droemde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina +foeraeldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var aeven +naervarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade +med dig om den daer Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste +att svara honom pa allt vad han ville veta. Det maerktes tydligt, att +du var laerdare aen han, + +- Din droem skall sannas. Det kommer en tid, da vi alltid skola vara +tillsammans. + +- Tror du det? + +- Beror det ej av oss sjaelva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfaergat, +och guldkantade skyar spegla sig daeri. Laengtar du icke att svaeva oever +dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare aen nagot av din +faders? Jag skall foera dig till en oe, som jag upptaeckt daer borta i +vaester, langt, langt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens. +Hon aer en laemning av det i havet sjunkna Paradiset. Daer skola vi bo, +jag och du. + +- O, vad saeger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med +vaerlden gav Karmides tillfaelle att obesvaerat giva luft at sina +hugskott. Men, tillade Rakel betaenksamt, icke kan jag laemna fader och +moder kvar haer i Aten. + +- De skola foelja oss, Rakel. Pa Lycksalighetens oe finnas omaetliga +foerrad av den gula metall, som aer din faders lust. Han foeljer oss dit, +samlar en skeppslast guld och atervaender som den rikaste maenniska pa +jorden foer att ateruppbygga ert tempel. Vad saeger du haerom? + +- Ack, det aer ju haerligt! Jag maste underraetta min fader ... jag maste +saega honom vad du aemnar goera. + +- Nej, nej, icke nu. Min plan maste hemlighallas, liksom vara moeten. +Hoer du det! + +- Na, som du vill. + +Rakel hade i sin aelsklings naervaro alldeles foergaetit den fruktan, som +bemaektigat sig henne. Foerst nu, da talet foell pa att laemna Aten, +paminde hon sig, att staden i naervarande stund hade nagot orovaeckande, +och hon anfoertrodde Karmides sina obestaemda farhagor. + +I sjaelva verket var denna afton besynnerlig aeven i det avseende, att +det vaeldiga sorl, som annars uppsteg nedifran staden mot Skambonides +topp, var sa gott som foerstummat. Det radde en ovanlig tystnad, endast +avbruten genom bullret av nagon genom gatorna rullande ensam vagn +eller ett och annat hammarslag fran verkstaederna i grannhaellet. + +Ett skarpt oera skulle likvael just i detta oegonblick kunnat uppfanga +ett genom avstandet naestan foertonat sorl av roester, som kom fran norr +och nalkades mer och mer. + +- Bah, sade Karmides till svar pa Rakels fragor, vad har du att +frukta? I hebreer kunnen, liksom de olympiska gudarne fran sina moln, +i god ro foerlusta er at de andres strider. Vad han I att goera med +bilddyrkare och kristianer? + +- Men det aer ju foerskraeckligt! Du tror da verkligen, att det kommer +till strid, till blodsutgjutelse ... och haer, haer i Aten, kanske +utanfoer min faders port? fragade Rakel bleknande. Men vad har da haent? +Vad aer det, som uppretar dem mot varandra? + +- Kristianerna ha i natt franstulit den gamla laerans anhaengare ett +tempel och lagt beslag pa tempelskatten ... + +- Men varfoer, varfoer goera de sa illa? utbrast Rakel. + +- Varfoer? Alla kunna icke vara maeklare haer i vaerlden, men alla vilja +ha guld. De som ej bli maeklare som judarne, varda roevare som +kristianerna. Det aer foerklaringen. Ma packet slass! De mina kaenner +jag. De aero foer fega att vaga sina liv. Kristianerna kunna frantaga +dem allt, till och med livet, men av omtanke foer sitt liv skulle de +icke vaga foersvara det. Men kristianerna sjaelva, min Rakel, de aero +maen! Eller raettare: de aero vilddjur ... modigare aen lejon, +blodtoerstigare aen tigrar. Amfiteaterns spel aero foerbjudna. Vi sakna +dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats pa askadarebaenken och +klappa haenderna, naer de soenderslita varandra. Vi ha ett praektigt +skadespel att vaenta. + +- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag naestan foerskraeckes foer dig. + +- Lugna dig, flicka! Jag aer icke farlig. Naer jag ej kan avvaenda askan +eller naepsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag froejdas at deras +hoeghet. Men hoer vidare vad som haent i natt, som utbreder foerfaeran i +staden! Det radande kristianska partiet har upptaeckt, att det +undertryckta hallit hemlig gudstjaenst i ett kalkstensbrott i +grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons faelt. De oeverraskades mitt +under sina boener, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, +tillfangatogo sa manga, som ej kunde smyga undan, bundo dem och +slaepade dem i faengelse. Man saeger, att de undertrycktes kaempe, en +praest med ett av de daer langa namnen, som kristianerna pahittat ... +Atanasios heter han ... var naervarande och just predikade, naer +haendelsen timade, men att han i moerkret och villervallan lyckats komma +undan. De faengslade voro vid pass femtio: de fleste tillhoera packet, +men atskilliga aero ansedda maen och medborgare av Aten. Lagen doemer dem +till doeden. Du kan begripa, vilken uppstandelse detta vaeckt bland +deras trosbroeder, vaenner och fraender. Foerskoning ha de faengslade ej +att vaenta. Sorg, haepnad och raseri hos de mang tusen, som kalla sig +homousianer. Man tror, att de skola vaepna sig foer att med vald frigoera +de fangne. Det radande partiets anfoerare, biskopen av Aten, oenskar +ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt foerfogande och vill +nyttja tillfaellet foer att krossa motstandarne med ett slag. Se daer i +korthet mina nyheter, du min svartoegda flicka. Vad din blekhet +foerskoenar dig! Jag frestas att skraemma dig alltid foer att alltid se +dig sadan. Men var lugn! Karmides aer ju hos dig. Haer, haer i min famn, +fruktar du haer? + +Karmides hade utan motstand tryckt den darrande flickan till sitt +broest och lekte med hennes moerka lockar. + +- Jag skulle icke vara raedd, om du alltid vore haer. Men du kommer ju +och gar. Du aer borta, da kanske ... Nej, jag toers ej taenka pa ett +sadant oegonblick. + +- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig matto sta vid din +sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om raedsla och fara! Se +upp mot himmelen! Daer boerja stjaernorna taendas. Var aer din cittra, +barn? + +Cittran lag pa en baenk. Han tog och staemde henne och sjoeng till hennes +ackorder en taeck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han +boerjade i annan tonart en sang om kaerlek, kaerlekssmaerta, trohet i +doeden. Rakels blick var tarad, naer han lade cittran bort. + +- Vad? Tarar? Aelskade lilla toka! sade han. Dina oegon hava vaermt min +sjael, men tararne goera dem till solar, som foerbraenna henne. Blunda, +eller du blaendar mig! Blunda, oesterlaendska flicka! + +Och naer Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte pa +hennes laeppar en braennande kyss. + +Det var den foersta. Karmides gick stundom langsamt mot sitt mal. Han +var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sadan som Rakel, +var foer hans oevermaettade sinnen dock aennu en retelse, dess stoerre, ju +mer hennes enfald avbroet mot hans vanliga vaeninnors vaerldskaennedom. +Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade +romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk, +nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro bada foer +kloka att bannlysa en mask, av vilken bada hade samma noeje. + +Rakel aelskade honom. Han var allt foer henne. Vem undrar da, att hon +kaende saellhet i denna kyss? Men hon oeppnade oegonen och rodnade upp +till pannan. Hennes blick bad om foerskoning fran foernyad saellhet; men +den djaerve var obeveklig. Han roevade kyss efter kyss. + +Rakel hoerde ej, huru det avlaegsna sorl, som foernams fran norr, kom +naermare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en +folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sadant manghoevdat, +tusenfotat vidunder astadkommer, naer det framtraenger genom en stads +tranga gator och vid varje graend, varje oeppning det stryker foerbi, +svaeller ut och rycker med sig allt. + +Men slutligen urskildes i detta foervirrade larm rop, genomtraengande +och vilda, vittnande, att det manghoevdade vidundret var retat, att det +soekte fiender, och att dessa fiender maste darra foer en annalkande +haemnd. + +Nu slaeppte Karmides Rakels hand. Ropen hade traengt till hans oera. Han +anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Aeven Rakel hoerde den +kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig +darrande intill honom. + +Under den foerskraeckelse, som fattade henne, floeg hennes foersta tanke +till foeraeldrarne. + +- O Gud, mina arma foeraeldrar! De aero ute. Vad kan icke haenda dem! Huru +skall jag raedda dem ur faran? Jag maste ut. Jag vill skynda till +synagogan. Karmides, foelj mig! Jag aer icke raedd, naer du foeljer mig. +Kom! + +I detta oegonblick doek den gamla tjaenarinnans foerfaerade ansikte upp +oever altantrappan. + +- De komma! ropade hon. + +- Vilka? Vilka? + +- Dina foeraeldrar. De aero redan utanfoer porten. + +- Lovad vare Gud! De aero raeddade. + +- Farvael, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall +vara i ditt grannskap. + +Rakel hade knappt mod att slaeppa Karmides' hand. Man hoerde, huru den +tunga porten till gatan gnisslade pa gangjaernen. Ingen tid var att +foerlora. Karmides ilade ned foer trappan och genom bakdoerren ut i det +fria. Rakels blick foeljde honom, da han med skyndsamma steg gick oever +den haellstroedda toppen av kullen och foersvann daer bakom. Hon skyndade +ned att moeta sina foeraeldrar. Hon sag den gamla Ester stoedd pa rabbi +Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten +invaendigt var foersedd, lade dem i kors oever varandra och faeste dem vid +deras jaernhakar. + +Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller atta +unga, kraftiga israeliter foeljde dem foer att stanna i huset, medan +stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besaettning. Baruk, +som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det staengda, +bommade huset ville de med svaerd i hand avvakta haendelsernas gang. + + + + +TOLFTE KAPITLET. + +Boerjan till ett sorgespel. + + +- Fran det ena noejet till det andra! Prisad vare Olympen, som aennu +stroer rosor oever jorden! + +Sa taenkte Karmides, da han vandrade ned foer den del av Skambonide, som +sluttade at Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han +tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill saega en +skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han noejde sig +haermed, ty han hade laengesedan givit verkligheten foerlorad. + +Han soekte nu en annan foerstroeelse. Fran Kerameikos skallade vilda rop, +foernummos tusentals larmande roester. Det var foermodligen +inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides aelskade tragedier +och skyndade att foervissa sig om rum bland askadarne. + +Som vi veta, var skymningen inne och stjaernorna boerjade taenda sig pa +himmelen. En sadan halvdager aer gynnsam foer sadana skadespel, liksom +en mulen himmel oekar intrycket av ett goetiskt tempel. Han doeljer +sadana sma enskildheter som de sma maenniskorna, och later de stora +massorna, som aero de pa denna bana upptraedande skadespelarne, +foersmaelta till sublima individer. + +Karmides stannade ett oegonblick, innan han hunnit den punkt, daer de +tranga graender vidtogo, som pa denna sida klaettrade upp emot kullen. +Utsikten haerifran behaerskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av +gatan Kerameikos aenda haen emot Areopagens kulle. Alla dessa delar +hoeljdes av en boeljande massa, som tycktes vara ett enda jaettedjur, +sakta, moedosamt och krampartat slingrande fram likt en sarad orm. Tva +bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets oegon. Men liksom ryktet +enligt skaldernas skildring, sa var denna jaettekropp i hela sin laengd +betaeckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan +rytande av raseri. + +Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trang graend, som mynnade ut +till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett oevermatt av liv, var den +foerra oedslig, som utdoed. Portarne bommade, foensterluckorna staengda, +ingen maenniska att se. + +Karmides sag sig nu vid sjaelva randen av den foerbivaeltrande, svaellande +folkstroemmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess +boeljor. Han sag ansikten dyka upp och foersvinna, ansikten foervridna av +dyster vrede. + +- Haemnd, haemnd! Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne! Doed at +atanasianerna! + +Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans oeron. Han +misstog sig saledes icke. Foerhaenget hade fallit, korsangen boerjat, +korsangen, som inledde det laenge vaentade och foerberedda sorgespelet. + +Karmides hade ingen lust att lata sig bortrycka av den virvlande +stroemmen. Man uppoffrar ogaerna sin vilja och det fria bruket av sina +lemmar, naer man ej genomtraenges av den ande, som sammansmaelter den +traengande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville vaelja en +laempligare askadareplats. Han laemnade Kerameikos och vandrade de +folktomma sidogatorna haen till torget, sedan han oevertygat sig, att +stroemmen brusade at det hallet. Han anlaende foere den till torget. Det +var tomt och oevergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De +tycktes liksom med hemsk fruktan vaenta den annalkande skaran. Karmides +steg upp pa malningsgalleriets marmortrappa och intog en bekvaem plats +vid hoernpelaren. Taett foerbi den maste taget stryka fram; den var +bestaemd till vagbrytare mot floden. Karmides kunde se allt pa naera +hall. + +Facklorna, som lyste i spetsen, naermade sig. Rymden mellan Pnyx och +Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargangar aterkastade de vilda, +ursinniga ropen: + +- Doed at kaettarne, atanasianerna, giftblandarne! + +Folkstroemmens foersta boeljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av +maenniskor upp pa malningsgalleriets trappa, daer Karmides stod i skydd +av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett oeversvaemmande vatten +oever torget. Facklornas roeda sken lyste pa en bar, som vilade icke pa +skuldrorna, utan pa de uppstraeckta armarne av ivriga baerare, som, naer +de troettnade, oegonblickligt ersattes av andra. Sa laemnar pa havet vag +at vag att baera det seglande skeppet. Pa baren lag en varelse, knappt +lik en maenniska, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska +hydda. Kroppen var naken. Bjoernpaelsen lag sammanrullad under hans +huvud, som var vaent emot den foeljande hopen, sa att de rysliga +anletsdragen, de slutna oegonen i lodraet riktning kunde lysas av +facklorna och ses av maengden. Naermast kring baren gingo nagra praester +med nedfaellda kapor och blottade huvuden. Tva av dem buro facklorna. +Bredvid den ene sags Eufemios. De tego, ty den loesen de fran boerjan +utdelat aterskallade nu i de vilda ropen, som genom sjaelva sin styrka +vunno oevertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Praesterna +tego, men naermade facklorna intill den doedes ansikte foer att ater och +ater visa det sa tydligt som moejligt. Och foer var gang skallade med +oekad styrka ropen: + +- Doed at atanasianerna! Giftblandarne! Kaettarne! + +Massan hade aentligen hunnit foerbi. Karmides saellade sig till de siste +i eftertruppen. + +- Medborgare, vad har haent? fragade han sin naermaste granne. Vad aer +det som foersaetter folket i raseri? + +- De ha moerdat Simon bekaennaren och helgonet, svarade mannen. Har du +oeron och foernimmer ej vad folket ropar? + +- Jag hoer, att det ropar giftblandare och kaettare. Det aer saledes +nagon atanasian, som foergivit den helige? + +- Nagon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer aero +medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tala, att de raettrogne aegde +en broder sa helig som Simon. De fruktade hans foerboener hos Gud och +martyrerna. Homousianerna aero giftblandare av gammalt. Gavo ej +Atanasios och hans vaenner gift at Arios samma morgon, da han skulle +undfa den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid +flera tillfaellen foergiftat nattvardsvinet foer de raettrogne? Kan du da +tvivla, att det aer samma kaettare, som moerdat var Simon? Doed at +kaettarne! Doed at giftblandarne! Haemnd, haemnd! + +Mannen instaemde i de outroettligt skallande ropen. Karmides avlaegsnade +sig foer att ej bortfoeras av de nya hopar, som oupphoerligt sloeto sig +till massan. Taget gick tvaers oever torget, vaeltrade in pa en gata, som +foeljde Akropolis' soedra sluttning, och banade sig under foerfaerlig +traengsel vaeg genom porten, som utmaerkte graensen mellan det gamla Aten, +"Teseus' stad", och det nya, "Hadrianus' stad". Sedan det foerstaerkt +sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i +sparen av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belaegen pa +en oeppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och foerde +till det gamla gymnasiet Kynosarges. + +Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna pa vid gavel. + +En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom +nagra oegonblick oeverfull av maenniskor. Men dessa utgjorde dock endast +ett fatal av den vaeldiga maengden. Den oevriga delen uppfyllde platsen +utanfoer och de tillgraensande gatorna. Biskop Petros i spetsen foer sina +underordnade praester hade vid huvuddoerren emottagit baren, som nu +nedsattes i det av mangarmade kandelabrar upplysta koret, medan +tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem +uppstaemdes en psalm av praesterna, som knaeboejde kring helgonets lik. +Den fromma sangen kunde endast foernimmas av de naermast staende. Men +dessa instaemde, och han utbredde sig mer och mer, vaexte i styrka och +traengde aentligen, buren av tusen roester, till maengden daer utanfoer +templet. Och nu foerenade sig alla roester i sangen. Raseriet hade fatt +rytm och melodi. Det oevergar da laett till lugn, men, vid tillfaellen +som detta, till ett lugn av foerfaerlig art, vadligare aen dess +foeregangare, emedan det aer maektigt av ordning. + +Ocksa lyssnade alla, naer psalmen slutat, till Petros' kraftiga roest, +som ljoed oever folket. + +- Gan hem i frid och avvakten morgondagen, da Herren skall bevisa sin +haerliga kraft! + +Maningen upprepades av praesterna i hopen och gick som en faeltherres +rop igenom massan. + +Klemens hade denna afton icke fatt ledsaga biskopen till kyrkan; han +var alagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset +endast portvaktaren och en fange, densamme, om vilken aer talat under +namnet Teodoros. + +En timme foere det ovan skildrade upptraedets boerjan hade biskopen +begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att +laesa en bok, som hans fosterfar foeraerat honom, om den kristliga +lydnaden. + +"Du maste till alla delar foersaka dig sjaelv. Din egen vilja aer din +djaevul. Det var den egna viljan, som astadkom vara foersta foeraeldrars +fall och gjorde vart slaekte till ett syndigt, foerdaervat slaekte. Du har +ingen vaerre fiende aen dig sjaelv. Laer dig da lyda, laer dig offra din +vilja under en annans. Da Gud den Allsmaektige tog en tjaenares +skepelse, kan du da icke underkasta dig att tjaena en maenniska och vara +en maenniskas trael? Laer oedmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, sa +varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke aer din egen, utan har +jordiska herrar, ty det aer dig tryggare att lyda aen ansvara foer dig +sjaelv." + +Sa talade boken till den unge foerelaesaren. Och haer var saeden icke +spilld pa haelleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en laera av +detta slag? De vanslaektade soenerna av antikens republikaner betraktade +despotismen som en olycka och hoersamheten mot fursten som en hard +noedvaendighet; kristianerna sago i despotismen en helig sak och i den +blinda lydnaden en dygd. + +Vad den unge foerelaesaren vidkommer, framstodo foer honom dessa satser i +ett hoegre ljus, som kom icke fran dem, utan fran hans egen till +himmelsk renhet traengtande sjael. + +Naer det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte +daer sin ivriga, andaktsfulla laesning. Men naer stjaernorna boerjade +genomskimra etern, maste han laegga pergamentet bort, ty dess bokstaever +laeto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med maenniskorna. De +betydde foega, om icke i foerening med varandra, men naer de miste aeven +denna sjaelvstaendighet, naer skymningen kom, som foerflyktigade deras +egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, da var aeven anden +borta, som nyss talade utur dem. + +Foerst nu kom Klemens ihag, att tiden var inne, da han skulle tillfoera +Simon pelarhelgonet ett broed och ett matt vin, ty detta var honom +sedan gardagen alagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott +inne; den kaera laesningen hade kommit honom att foergaeta den raetta +stunden. Ledsen oever sin ofrivilliga foersummelse iklaedde han sig kapan +och gick att haemta korgen, som palatsets koeksmaestare staellt i ordning +foer hans raekning. Det var i detta oegonblick larmet fran den folkskara, +vars tag vi skildrat, nadde hans oera. Klemens aktade ej daerpa; han +taenkte allena pa att uppfylla sitt aliggande. Men larmet nalkades +hastigt, ty Simons bar, som nyss skridit genom dubbelporten, hade aennu +icke hunnit samla kring sig en stoerre hop, aen den breda Kerameikos gav +rymlig vaeg. Portvaktaren hade emellertid oeppnat doerren till vestibulen +och stod nu utanfoer troeskeln, lyssnande foerundrad och stirrande pa +blossen, som kommo naermare. + +- Vaenta, sade han till Klemens, vaenta, tills vi fa se, vad detta +betyder. Det later som ett upplopp. Hoer de foerskraeckliga ropen! Det aer +som ett annalkande ovaeder. Lat det stryka foerbi, innan du gar! + +Taget framtraengde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga +palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha moerdat honom! +Doed at giftblandarne, atanasianerna! + +Ett par minuter daerefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens +igenkaende i fackelbaerarne tva aeldre aembetsbroeder; han sag baren och, +naer den hunnit foerbi, varelsen, som lag daerpa. Han igenkaende Simon. + +Onoedigt att spoerja vad som haent. Klemens sag maengdens ursinniga +atboerder och hoerde deras vilda rop: Kaettarne ha moerdat honom! Doed at +giftblandarne! + +Klemens kaende sig frestad att saella sig till praesterna kring baren. +Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle foergaetit +sin plikt under inflytelsen av det pa en gang rysliga och eggande +skadespelet. Delade han ej de kaenslor, som genombaevade denna massa? +Simon den helige, foer vilken han hyste en avgudisk voerdnad, Simon, som +lagt sin hand pa hans huvud och vaelsignat honom, Simon moerdad av dessa +kaettare, dessa Guds, kejsarens och de raettrognes fiender, som det vore +en plikt och en aera att utrota fran jorden! Blodet boerjade koka i +ynglingens adror, han oevermannades av den allmaenna jaesningen, ropen +ljoedo som oemotstandliga maningar, han ville varda en droppe i +virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss statt vid +hans sida, hade gripits av svindeln och foersvunnit i massan. +Foerstaerkningar tillstroemmade fran alla portar och graender. Men da +Klemens nedsatt korgen foer att blanda sig med hopen, fattades han av +en tanke, som foerlamade hans beslut. Vid de foernyade ropen: +giftblandare, kom han att taenka, att det var han, Klemens, som +foeregaende afton burit foeda och dryck till Simon. Foer Simon fanns det +blott en maltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste daeremot +icke, att Simon, uttoemd av det oupphoerliga knaeboejandet, da spisade med +vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillfoerde +honom. Den foergiftade maten kunde saledes vara raeckt av nagon annan, +som infunnit sig efter Klemens. Men av en sadan foermodan var Klemens +nu icke maektig. Han var rov foer en hemsk, isande aning. Han tyckte, +att de hotande ropen gaellde honom, att otaliga, blodtoerstiga oegon voro +faesta pa honom. Han stod som foerstenad, tills hopen hunnit foerbi. + +Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Sa laenge hopens skri +aennu nadde hans oera, foermadde han ej samla sina tankar foer att soeka +grunder mot raedslan. Orolig gick han vidare och kom in pa palatsets +bakgard. Fangen, som foersmaektade daer i en kaellare, hade knappt +foernummit ljuden av hans steg, foerraen han lade ansiktet intill +kaellargluggens galler och fragade: + +- Vem aer det som kommer? + +- Det aer jag, Klemens. + +- Klemens, saeg mig, vad som foeregar i staden? Rop av tusen roester ha +traengt hit ned. Jag hoer dem aennu. Vad betyder det? + +- Teodoros, det har haent nagot gruvligt. Jag kan knappt foertaelja det. +Jag darrar sjaelv. + +- Medan du lugnar dig, sa haemta mig nagot vatten, Klemens. Min toerst +aer starkare aen min nyfikenhet. Man har alldeles gloemt bort mig i dag. + +- Teodoros, jag toers icke. Petros har foerbjudit oss att giva dig +vatten. + +- Jag fick dock nagra droppar av Eufemios gar afton. Broet han mot +biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag kaenner Eufemios. + +- Nej, biskopen har bestaemt ett dagligt matt foer att laeska din tunga. +Du skall icke tro, att han vill lata dig doe av toerst. Han vill endast +oevervinna din hardnackenhet. Han soerjer oever ditt avfall, Teodoros. + +- Du hoer ju, att Eufemios har foergaetit mig. Vid Gud, som lever i +himmelen, man har under denna langa dag icke givit mig en droppe +vatten. Och maten, som raeckes mig, aer salt. Hungern har tvungit mig +att smaka den. Skynda dig, Klemens! + +- Jag vagar icke, sade Klemens suckande. + +- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skaerselden. Ve ditt unga, +hardnade hjaerta! + +Teodoros laemnade gluggen. Han kastade sig pa sin halmbaedd och lade, +som foerut, sin foertorkade tunga intill den kalla kaellarmuren. + +Tystnaden, som foeljde pa fangens ord, verkade oevervaeldigande pa den +unge foerelaesaren. Teodoros hade stillatigande oeverlaemnat sig at sina +kval. Klemens hoerde en suck, som de avnoedgade honom. Mer foermadde han +icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog +nyckelknippan och kruset, som han fann daerinne, fyllde det med vatten +och ilade tillbaka till faengelset. Han oeppnade den yttre doerren, steg +ned foer nagra trappor och stod framfoer en inre doerr. + +- Klemens, aer det du? sade fangen inifran. + +- Ja, jag kommer med vatten. Haer, haer! + +- Lovad vare Gud, som roerde ditt hjaerta! Tryck pa en rigel daer nere, +och doerren oeppnar sig! + +Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma +oegonblick gick doerren upp, och fangen skoenjdes i moerkret framfoer +honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkaerlet, som den toerstande +antilopen vaedrar en kaella i oeknen. Klemens hoerde, hur han drack i +langa, djupa drag. + +- Haerliga Guds gava! Jag anar nu, vad livsens vatten aer foer anden. +Broder Klemens, jag skall aldrig gloemma honom, som raeckte mig denna +dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har +oeverskridit det stadgade mattet och laeskat ej min tunga allena, utan +hela min varelse. Huru gammal aer du? + +- Aderton ar. + +- Jag vill icke se dig, naer du aer sa gammal som Eufemios. Du var nog +fran boerjan en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett +krokigt traed. Men haer aer kolmoerkt ... lat oss ga upp och se, vad som +haender i staden. Vill du foelja mig? + +- Vad goer du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, +minns du ej, att du aer fange? Vill du laemna faengelset? Vill du fly? + +- Om fangen vill fly? Vilken fraga! sade Teodoros och fortsatte sin +vaeg uppfoer trappan. + +- I himlens namn ... broder ... kom ihag, att det aer Petros' vilja +... kom ihag, att du goer mig olycklig ... jag ville raecka dig en dryck +vatten ... och du vedergaeller mig pa detta saett! + +- Du misstager dig, Klemens. Naer du hastade efter vatten till den +foersmaektande, var det icke i hopp om vedergaellning.... + +- Men du goer mig olycklig. + +- Bah, jag skulle misskaenna dig, om du aer olycklig foer denna aftons +skull, naer vi ett ar haerefter moetas. Slaepp min arm, broder! Petros' +vilja aer starkare aen dina muskler, men det aer min vilja, som skall +kaempa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min +Klemens, huru laett jag oevervinner dig. + +Teodoros lyfte Klemens pa sina armar och bar honom uppfoer trappan. +Daerefter staellde han sin boerda ater pa egna foetter. + +- Jag skulle vilja baera dig vidare, langt haerifran; men baettre vore, +att du foeljde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville goera det! Nu +farvael, min broder! + +Teodoros gick utan att hindras av nagon. + +Utkommen pa gatan moette honom en vagn, ledsagad av tva fackelbaerare +till haest. + +- Plats foer prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbaerarne till de +moetande hoparne. Naer vagnen hunnit dubbelporten, svarades pa den +vaktande legionaerens rop: + +- Prokonsuln av Akaja. + +Folket fick saledes veta, att prokonsuln laemnat staden. Biskop Petros +och Krysanteus arkonten hade saerskilt underraettats, att han av ett +viktigt aerende kallats till Korintos. + +Innan prokonsuln laemnade Aten, hade han emellertid i biskopens naervaro +foerhoert de i kalkstensbrottet vid pelarfaeltet fangade atanasianerna +och funnit dem skyldiga till det brott, foer vilket de atalats, +naemligen hemlig gudstjaenst i enlighet med deras bruk och laera. Deras +doedsdom var undertecknad. + +Naer Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, vaentade utanfoer +hans doerr en slav, som hoell vid tygeln en ridhaest, prokonsulns +kappadokiske Akilleus. Slaven raeckte Karmides ett brev, som han laeste +vid skenet fran vestibulens lampa. Det hade foeljande lydelse: + +"Annaeus till Karmides. Matte det blida oedet foga, att detta brev rakar +i sin aegares hand och vaenligt emottages av honom! Den gode Lysis ber +dig vara vaelkommen till sin villa. Din saeng star baeddad med svaellande +kuddar. De skoenaste droemmar, som nagonsin genom elfenbensporten gatt +ut att froejda en sovande vaerld, aero kallade att infinna sig vid din +baedd. Naer morgonstjaernan slar upp oegat, skall hon finna samlade +Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och +Praxinoa, alla friska, stralande och glada, samlade kring den arme +Annaeus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka pa hans +prokonsulariska insignier och anse sig hava raett att suga hans blod." + + + + +TRETTONDE KAPITLET. + +Sorgespelet. + + +Den homoiusianska befolkningen hade under natten svaermat kring gatorna +och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som aennu mot morgonen +genomstroevade stadsdelarne foer att uppsoeka och faengsla de foernaemsta +medlemmarne av kaettarekyrkan. + +Manga bland dessa hade emellertid redan laemnat sina hus, och vid +morgongryningen stodo mer aen tusen anhaengare av nicaenska moetet och +Atanasios under vapen i foerstaden Piraeus. Sa manga som kunnat undkomma +dit hade samlat sig daer med kvinnor och barn. De befaeste sig nu i ett +av de olaendigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop +sjoemaen fran de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade foerenat +sig med dem. Haer var atanasianernas huvudstyrka. + +Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida +mindre skara samlat sig pa toppen av den kulle, som givit detta +kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av tranga gator, som +slingrade mellan hoega, ruskiga hus. De trupper, som, foerstaerkta av +folkhopar, under natten intraengt i denna stadsdel, hade emottagits med +stenkast fran tak och foenster och med ofoerraettat aerende dragit sig +tillbaka. + +Vid morgongryningen foernyade homoiusianerna sitt angrepp pa denna +skara. Petros hade saent hundra legionaerer emot den; dessa bildade +endast kaernan av anfallsmakten, som foer oevrigt utgjordes av ett +fanatiskt sloedder. + +Samma rop, som hoerts den foeregaende kvaellen, var aeven haer de +stormandes haerskri. Doed at kaettarne! Doed at giftblandarne! + +De angripne svarade med ropen: Doed at kaettarne! Ned med +loegnkristianerna! + +A oemse sidor kaempade kvinnor och barn vid sidan av maennen. A oemse +sidor vordo de fangar, som gjordes, utan skillnad till alder och koen, +i ordets egentliga bemaerkelse slitna i stycken. + +Atanasianernas foertvivlan uppvog deras underlaegsna antal. Legionaererna +veko gang efter annan. Men den homoiusianska poebeln framstormade +vildare efter varje lidet nederlag. + +Solen gick upp foer att snart doelja sig bakom moln. Morgonhimmelen var +blygra, och det regnade med korta uppehall. + +Vid denna timme hade en stillhet intraett i striden. Homoiusianerna +nedburo sina doede och sarade och foerde dem genom huvudgatorna. Deras +asyn goet ny olja pa raseriet. De graesligaste haemndeskri skallade. Man +beredde sig till nytt angrepp. Gatlaeggningen upprevs; kvinnor och barn +fyllde korgar eller, i brist av sadana, sina kitoner och mantlar med +stenar. + +- Fram! ljoed massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad +mot spjuten eller foerbindande sina sar, stod i mynningen till en av +graenderna. + +- Varfoer droejen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem, +skreko kvinnorna. + +Soldaterna avvaktade foerstaerkning. En centurion hade ilat till +biskopen foer att begaera friskt manskap. Snart utbredde sig ocksa ett +rykte, att palatinerna voro i antagande. Hopen lugnade sig nu. Man +ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro foerlagda +till Aten, utgjorde vael endast en handfull maen, men de voro gamla +utvalda soldater, till stoersta delen hoegvaexta barbarer: goeter och +allemanner. + +Naer de aentligen visade sig, framryckande fran torget i sluten trupp, +vars spjut och hjaelmar syntes hoegt oever de omgivande hoparne, haelsades +de med vaeldiga bifallsrop. De foerdes av en centurion. Deras hoegste +befaelhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade foer dagen med +biskopens samtycke nedlagt sitt befael. + +Under tiden hade de belaegrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett +nytt angrepp. Kring kullens topp voro hoegar av sten och tegel +uppstaplade; de hitintills vapenloese voro foersedda med jaernstoerar, +loesbrutna fran portarne, med stakar, koeksknivar och vad helst de +kunnat oeverkomma, dugligt att kasta, sla eller sticka med. + +Solen blickade fram mellan molnen, medan alla graender, som ledde upp +till kullen, fylldes av de moerka, boeljande massor, som bakom +palatinerna och legionaererna skyndade att foernya striden. +Atanasianerna hade uppstaemt en av sina krigspsalmer, densamma som +Simon en gang hoerde fran kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Maen, +kvinnor och barn sjoengo: + + Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink, + och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och doett aer stridstrumpetens ljud + och saenkt i dvala haest och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Psalmens sista toner foerklingade under det allmaenna haerskri, som +uppgavs av de stormande. Anfallet skedde fran alla sidor av ett tal sa +stort, att ett oega oeverfarande massan maste vaenta att i naesta +oegonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvaevd under dess +foetter. Och likvael hejdades foer en stund de framvaeltrande hoparne +genom det moerdande stenregn, varmed de mottogos. Men blott foer en +stund, ty om de fraemste tvekade, aterstod dem likvael intet annat aen +rusa fram eller kasta sig ned och lata trampa sig under den +efterfoeljande, oemotstandligt patraengande maengden. + +Kretsen, som omgav de belaegrade, vart daerfoer allt traengre, likt en +holme som oeversvaemmas av den stigande sjoen. + +Palatinerna, som icke ett oegonblick latit hejda sig av stenregnet, +ehuru det foersatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram. + +Allt motstand var hopploest. Atanasianerna sago doeden och martyrkronan +foer oegonen. Foeraeldrarne omfamnade sina barn, maennen sina hustrur. +Somliga skyndade emot angriparne foer att doe i kamp mellan slagna +fiender. De andre kvarstannade bland de sina foer att gemensamt med dem +emottaga doeden. Barnen goemde sina ansikten i moedrarnas skoete. Nagra +sammanknaeppte haenderna till boen; andra hanade sina fiender med ropen: +kaettare, loegnkristianer! En gubbe uppstaemde sangen om martyrkronan, om +deras haerlighet, som aero kallade att vittna vid lammets tron. + +Striden aendade med homoiusianernas fullstaendiga seger. Men manga av de +hoegvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklaedsel, foello foer +slagen av pakar och jaernstoerar eller dogo en harmligare doed under +ovaepnade haender. + +Naer striden var lyktad, fortfor moerdandet, sa laenge en livsgnista +fanns att slaecka hos de oevervunne. Deras kroppar krossades eller +soendersletos. Deras huvuden avskuros och faestes som segertecken pa +spjut och staenger. + +Daerefter ljoed i den blod- och segerdruckna hopen ropet: + +- Till Piraeus! + +Ropet upprepades av tusen roester. + +Sjungande och skralande, med de ohyggliga trofeerna i spetsen, tagade +massan ned foer kullen och tog vaegen till Piraeus. + +Petros, som med det homoiusianska praesterskapet hade valt sitt +hoegkvarter i storkyrkan, emottog underraettelsen om den seger, som hans +hjord tillkaempat sig pa Kolyttos, just medan han saende tva centurior +soldater till Piraeus att oeppna angreppet pa kaettarnes daer samlade +huvudstyrka. + +Palatinerna skulle understoedja detta angrepp. + +Ehuru orkanen salunda avlaegsnade sig fran den egentliga staden, var +det dock langt ifran att gatorna daer hade sitt vanliga, lugna +utseende. De genomstroevades av hopar, mellan vilka man sag familjer, +tillhoerande den foermoegnare befolkningen, som laemnade staden foer sina +lantgardar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, pa vars kulle +en ansenlig hop av den gamla laerans vaenner vid middagstiden var +samlad. + +Hedningarnes laege var fruktansvaert vid sadana tillfaellen. De voro ett +utanfoer staende, men av de bada kristianska flockarne lika hatat eller +foeraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma +raseri, varmed kristianerna soendersleto varandra inboerdes. + +Medan de nu soekte sin vaeg bland de kringsvaermande hoparne och +bevittnade de blodiga upptraeden, vari dessa voro skadespelarne, maste +de vara doeva foer de hanande rop, som foeljde dem, och taligt underkasta +sig den misshandel, som de ej kunde undvika. + +Ropet: till Piraeus! fortplantades emellertid fran gata till gata av +dem, som hemburo de pa Kolyttos fallna eller sarade homoiusianerna, +och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtagande +huvudstyrkan. Andra fortforo att kringstroeva i den egentliga staden, i +avvaktan pa klockringningen, som skulle foerkunna gudstjaenstens boerjan +i storkyrkan. Pa den oeppna platsen framfoer henne hade alltifran +morgongryningen statt en sammanpackad skara, som foer den krigiska +delen av skadespelet icke hade foergaetit den andra uppbyggligare, och +hellre ville foersaka den foerra aen ga miste om den senare. Ett rykte +gick, att de i kalkstensbrottet fangade, till doeden doemda +atanasianerna skulle foeras till den heliga nattvarden. Man ville skada +detta, man ville hoera Petros, och framfoerallt man ville aen en gang se +den helige, den av kaettarne moerdade Simon. Hans jordiska kvarlevor +voro nedsatta framfoer altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar +ville vidroera dem, foer att atervinna sin haelsa; andra vaentade, att +nagot underverk genom dem skulle ske, sasom skett hade mangenstaedes i +Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillaegna +sig en relik av den helige: nagra stran av hans skaegg, en nagel fran +hans haender, ett stycke av den bjoernhud, som i livstiden skylt hans +kropp. + +Medan denna skara vaentar pa den stora kyrkoportens oeppnande--den +andra porten har hela natten varit oeppen, men vaktas av soldater, som +icke inslaeppa andra aen biskopens budbaerare--tilldrager sig foeljande i +grannskapet av Akarnaniska porten. + +Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var +borta fran hyddan foer att mjoelka getterna, tagit sin korg pa armen och +gatt in till staden. Gubben var i dag foersaenkt i ett slags sjaelsrus +vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit +under hans tak. Alexandrias raettmaetige biskop, den trampade sanningens +foerkaempe, den foertryckta kyrkans hjaelte, han som foerfoeljdes av en +vaerld, Atanasios hade gaestat hans hus, suttit vid hans bord, brutit +hans broed, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en +jaemlike, och de bada grahuvudena hade funnit sig vara arsbarn med +varandra. Men vilken skillnad likvael i krafter! I trots av de gra +lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en +yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios +foer sitt stora verk och genomstroemmade honom med liv ur livets kaella. +De hade vid lampan samtalat om den foerfoeljda raettroende foersamlingens +tillstand i Aten. Batyllos hade fatt uppraekna de fastare i tron bland +maennen, Tabita dem bland kvinnorna, och foertaelja huru de i loendom +samlades foer att hoera det ofoerfalskade ordet, huru de levde med +varandra i endraekt och foerdragsamhet. Vid manga av de namn, som +naemndes, hade Atanasios visat, att han kaende deras aegare; han maste +saledes hava ett minne, som omfattade hundratusentals vaenner, spridda +i alla staeder oever jorden. Daerefter hade Atanasios foertalt, vad han +sjaelv upplevat under de tva dagar, han vistats i det frejdade Aten. +Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, foerraen han hunnit upp +pa Pnyx' kulle och just till den plats, daer aposteln Paulus maste hava +statt, naer han talade till Perikles' folk om den okaende guden; han +hade genom stroevat alla gator och graender, besoekt bade hedningar och +kristianer i deras hus. Han hade bland malningar, blommor och vaser +funnit en skoen filosofinna och givit henne en vink om nasarensk +filosofi. Och oaktat allt var han likvael icke troett. Han visste, att +hans broeder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville oeverraska +dem med sin naervaro, tala till dem och mana dem till standaktighet. +Naer tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gatt till de i +grannskapet samlade broederna och systrarna. Kalkstensbrottet lag, som +vi veta, naera Batyllos' boning. Vad sedan haent foerekom Batyllos naestan +som en droem. Han hade alltid kaent sig underbart fattad av dessa moeten, +dessa foerbjudna, livsfarliga, loenliga, nattliga, men aldrig sa djupt +som den gangen. Han paminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess +halvmoerker som skuggor skymtande maenniskorna, de med daempade roester +uppstaemda psalmerna, det sorl av foervaning, som ledsagade fraemlingen, +naer han visade sig pa talarens rum, den himmelska vaeltalighet, som +stroemmade fran hans laeppar och kom sorlet att foerstummas, tills +haepnaden och aningen gavo sig luft i den fran mun till mun flygande +viskningen: Atanasios! Han paminde sig, huru denna tavla hastigt +skiftade, huru maen med svaerd och hjaelmar intraengde i foersamlingen, +huru lamporna slaecktes och oekade foervirringen med ogenomtraengligt +moerker, huru i traengseln en hand fattade hans arm och foerde honom ut +ur valvet, tills han stod bland sina egna olivtraed under den oeppna, +stjaernstroedda himmelen, upptaeckande i den man, som sa underbart raeddat +honom och sig sjaelv, Atanasios. + +Det foerekom Batyllos som en foersynens skickelse, att Atanasios hade +visat sig bland de trogne i Aten, just da foerfoeljelsen brast loes. De +tarvade att troestas, styrkas, uppeldas foer att uthaerda henne. Hans +manga vaenners faengslande, pelarhelgonets doed, upploppet, som rasade i +staden, saellade sina intryck till de foerra i gubbens sjael. Han var i +ett droemlikt tillstand, vari haenfoerelse, lugn och vaerme blandade sig +med obestaemd laengtan. + +Kommen ett stycke innanfoer den Akarnaniska porten, moette honom en hop +maen och kvinnor. + +- Daer aer Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hoerdes en roest +i hopen. + +- Daer aer han! Daer aer han! + +Hopen uppgav ett vilt glaedjeskri vid asynen av den gamle. + +- Olivhandlaren och giftblandaren! + +- Det var han, som raeckte Simon den foergiftade maten. + +- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den +... men det var Tabita, hans hustru, som laemnade den till Simon. Jag +sag det sjaelv. + +- Hoeren I? Anastasia har sjaelv sett det! + +- Jag sag det sjaelv, saeger jag, skrek samma kvinnliga roest. + +- Doed at kaettaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken! + +- Hall, gott folk, hoerdes en karlroest, lat det vara kvinnornas ensak! +Lat kvinnorna ocksa goera nagot till Guds och homoiusions aera! Det aer +just en laemplig motstandare foer dem, den haer. + +- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skadespel. + +- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare pa morgonen hade +verksamt deltagit i striden pa Kolyttos. En kan goera't. Men ned med +tummarne, naer han fatt nog! Hoer ni det! + +- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig sjaelv! Gapa +icke, ty han kan slunga en foergiftad oliv i halsen pa dig. + + [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en + gladiator, som dukat under, med uppstraeckt pekfinger bad om folkets + nad. Ville askadarne, att han skulle skonas, nedhoello de tummen; i + motsatt fall uppraeckte de den. + +Det plumpa skaemtet haelsades med skrattsalvor. + +Furien, som hade uppvecklat sin tunik, foer att visa sina magra armar, +som hon faergat i blodet av de fallna kaettarne pa Kolyttos, steg fram +ur hopen, slaengde av foetterna sina spikslagna traesandaler och tog den +ena i hand som vapen. + +- Giv akt! skrek hon, i det hon naermade sig Batyllos. Det aer icke dig +jag vill at, utan dina oliver. + +Denna anspelning pa ett bland kaempande gladiatorer haevdvunnet skaemt +loenades med nya skrattsalvor. + +Batyllos hade nedsatt korgen vid sina foetter. Han stirrade med sina +skumma oegon pa hopen, som slagit ring om honom, hans laeppar roerde sig +och gavo vaeg at orden: + +- Broeder i Kristo! Jag aer oskyldig i det brott, varom I talen. Varken +jag eller min hustru har foergivit Simon. + +- Nu star du icke pa talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv +akt! foersta hugget aer mitt. + +- Hall! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Lat +honom tala ut! Du har icke foergivit den helige, saeger du. Svaer det vid +Gud! + +- Vid Gud den Allsmaektige! + +- Och vid den enfoedde Sonen, av lika vaesen med Fadern ... + +- Nej, nej, vid Sonen, som aer av samma eviga gudomsvaesen. Jag svaer +det vid honom. + +Dessa ord, det foerfoeljda kristianska partiets loesen, vaeckte en storm +av ursinniga rop i hopen: + +- Daer hoer ni det: Sla ner kaettaren! Sla ner honom, Kyriaka! + +Kyriaka, sa kallade sig furien, svaengde den tunga sandalen i luften +och traeffade i naesta oegonblick Batyllos' huvud, sa att blodet faergade +hans gra lockar och rann nedfoer hans panna. + +Batyllos vacklade mot trappan till naermaste hus. Ett nytt slag +straeckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville +behalla bytet foer sig, rusade nu hopen, som sett blod, fran alla sidor +fram foer att soenderslita den anfallne, som, daer han lag, hade knaeppt +haenderna oever broestet och med foersvinnande medvetande bad Stefanos' +boen foer sina moerdare. + +Under upptraedet hade en man, som var klaedd i kristianernas praestkapa, +med hastande steg naermat sig. Han hade hoert de vilda skriken och anat, +att nagot gruvligt foerehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, +hans staemma ljoed oever sorlet, hans armar stoette de ursinnigaste +tillbaka. Hans brada, kraftiga upptraedande och draekten, som han bar, +lyckades verkligen att vaenda hopens oegon fran offret pa honom. + +Skaran igenkaende i den nykomne en medlem av det homoiusianska +praesterskapet, medtaevlaren till Petros i kraftig vaeltalighet. Man +igenkaende, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros. + +- Jag ser, vad som aer a faerde, sade han, i det han upplyfte den sarade +pa trappan, avkastade sin kapa och lade henne under hans huvud. I +viljen moerda denne man. Vad har han gjort? + +Den oegonblickliga tystnad, som foeljde pa spoersmalet, broets av en roest, +som svarade ur hopen: + +- Han har foergivit den helige Simon. Han aer kaettare och giftblandare. +Han skall doe! + +- Ja, ja! skreks i korus. + +- Du vill vael icke foersvara en kaettare och giftblandare, hoerdes en +annan roest. Det vore underligt av en raettrogen praest. + +- Haer skipa vi endast raettvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. +Vi ha beslutit, att han skall doe. Dig vilja vi intet ont, men om du +hindrar oss, sa svara foer dig sjaelv! + +- Hindra er? infoell Teodoros och staellde sig framfoer den sarade, sa +att han skyddade honom mot den patraengande hopen. Icke vill jag hindra +er, da I endast viljen utoeva raettvisa. Langt daerifran! Jag har alltid +aelskat raettvisan och deltager gaerna i allt, som pabjudes av henne. Men +raettvisan kraever ordning. Ingen far doemas ohoerd. Var aer nu domstolen? + +- Haer, svarades i hopen. Haer aero vi sjaelva domare. + +- Gott. Domarne aero haer, den anklagade daer. Men var aero den kaerande +och vittnena? + +- Haer! + +- Vad saegen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var +detta eder raettvisa? Nej, mina vaenner, sadant aer icke raettvisa; det aer +mord, och Guds lag saeger: du skall icke draepa. + +- Bah, vi ha nog vittnen, infoell en av maennen. Var aer Anastasia, som +med egna oegon sag, naer den giftblandarens hustru raeckte Simon den +foergiftade foedan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke +doemer ohoerdan. + +- Raett, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre +icke doema ohoerdan, det var sa du sade? + +- Ja. + +- Att I icke viljen flaecka edra haender med oskyldigt blod? + +- Ja. + +- Att I aeren kristna och icke vilddjur ... det aer ju sa? + +- Ja. + +- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Oevertyga +praesten ... + +- Sa att det blir slut med pratet, infoell Kyriaka med gaell staemma. + +Anastasia, aenkan fran Dipylon, steg tvekande fram. + +- Du aer saledes vittnet? fragade Teodoros, i det han faeste sin skarpa +blick pa Anastasia. + +- Ja. + +- Vad sag du da? Tala sanning, ty pa dina ord vilar den armes liv! Se +honom och saeg, om du vill ha hans blod oever ditt huvud! + +Batyllos hade oeppnat oegonen. Hans medvetande boerjade aterkomma. + +- Och innan du saeger nagot, sa aen en fraga, fortfor Teodoros, pa vars +avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn? + +- Ja, jag har en son... + +- Som du aelskar? Aer det icke sa? + +- Jo. + +- Foer vars lycka atminstone nagon gang ditt modershjaerta bett till +Gud! + +- Ja, jag beder varje afton foer mitt barn, svarade Anastasia med +svaevande roest, som yppade ett vaknande av oemmare kaenslor. + +- Minns da, vad den Evige saeger: "Jag aer en stark haemnare, som +straffar faedernas missgaerning pa barnen intill tredje och fjaerde led." +Tala nu! Vad har du sett, som ger dig raett att kalla denne man +giftblandare? + +- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru nagon gang +burit mat till Simon. + +- Naer sag du det sist? + +- I solnedgangen dagen foere Simons doed. + +- Och du sag aeven, att maten var foergiftad? + +- Det kunde jag ju icke se. + +- Aer detta allt vad du har att vittna? + +Anastasia teg. + +- Saeger ditt samvete, att detta vittnesboerd aer tillraeckligt foer att +doema den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den aldrige mannen, +som vaentar liv eller doed av dina ord! Taenk pa din son och svara nu pa +min fraga! + +Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kaempade med sig sjaelv. +Men naer hon i hopen bakom sig foernam nya, otaliga, hotande rop och +fruktade, att det blodtoerstiga packet skulle rusa fram och soenderslita +offret ... naer hon sag mordlystnadens foeremal, som med halvt +medvetsloes blick stirrade i hennes ansikte, da kunde hon icke laengre +motsta intrycket av Teodoros' ord och sin egen baettre natur. + +- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod pa mitt samvete. Jag tror, att +han aer oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han aer oskyldig ... +Jag tror det ... hoeren, I vaenner, jag tror, att han aer oskyldig ... +och ingen far taga hans liv, innan han tagit mitt. + +Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga kaenslor +voro vaeckta. Svindeln, som drivit henne att foerena sig med de +blodtoerstiga hoparne, var svunnen. Hon sag nu allt som med andra, +klarare oegon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sarade och fattade +hans hand. + +Segern boerjade luta till Teodoros' sida. Det gaellde att gripa +oegonblicket foer att vinna den. + +- Artemon, sade han, du, som icke vill doema nagon ohoerdan, som ej vill +sudla samvete och haender med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den +anklagades hand och vill med sitt liv vaerna hans. Vad saeger du om +detta vittnesmal? + +- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det aer nog moejligt, +att Batyllos aer oskyldig. Ocksa har jag icke roert honom med ett +finger. + +Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en +maenskligare sinnesstaemning boerjade fa intraede. Men daer funnos andra, +hos vilka foerfoeljelseraseriets svindel draenkte alla tankar, alla +kaenslor i blodtoerstens, och ater andra, som voro maektiga av atminstone +denna tankegang: Det aer omoejligt, att de blodsdomar, som vi i dag +fullbordat, skulle vara oraettfaerdiga; det aer omoejligt, ty det vore +foerskraeckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till sa manga grymheter; vi ha +moerdat barn i deras moedrars famn; vi ha icke skonat alderns gra har. +Om samvetet en gang skulle tillraekna oss allt detta ... nej, det vore +foer mycket ... vi maste ha handlat raettfaerdigt ... och vad vi gjort +har ju skett i Herrens namn, foer den rena laeran, foer bekaennelsens +enhet. + +Det var dessa, som i Teodoros boerjade raedas sitt eget samvete. De +ville tysta honom, och om de sjaelve, sedan detta matt av eftertanke +boerjat vakna, icke laengre skulle maektat baera hand pa den sarade +gubben, sa funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt +bloddop styrka raettfaerdigheten av deras foerehavande. + +Foerdenskull invaende de, i det de traengde in pa Teodoros: + +- Men han aer kaettare. Det aer nog foer att foertjaena doeden. Lagen sjaelv +doemer kaettare till doeden, naer de sammantraeda till gudstjaenst. Femtio +atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom doe under bilan. +Skarpraettaren foer sig och vi foer oss. I dag skipar folket raettvisa. +Haer aero vi alla vittnen. Han aer kaend av alla som en hardnackad +kaettare. Han svor nyss, att Sonen aer av samma vaesen med Fadern. Det aer +nog. Ga undan, praest! Svara foer dig sjaelv, ifall du hindrar oss! + +- I haven da beslutit, att han skall doe? sade Teodoros med en roest, +som darrade av roerelse. I som bekaennen Kristi namn, I haven da intet +medlidande? + +- Han aer kaettare! + +- Se, han liknar en, som ligger pa vaegen, slagen av roevare. +Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en +samaritan, en hedning matte vandra haer foerbi! Hans oegon skola skymmas +av tarar, han skall icke fraga om den olycklige aer en kaettare, utan +endast se, att han aer en noedstaelld broder; han skall foerbinda de sar, +som I slagit, och baera den arme pa skuldrorna till sitt hus ... + +- Praesten pratar omkull er, karlar, infoell Kyriaka med skarp roest. +Hoeren I? Han pastar, att vi aero saemre aen hedningar och samaritaner. +Skola vi tala sadant? Han pastar, att blodet, som du har pa handen +daer, Timoteos, aer oskyldigt blod; att blodet, som staenkt dig i synen, +Alexios, aer oskyldigt blod; att blodet, som faergat de haer armarne +(Kyriaka straeckte sina armar i luften), aer oskyldigt blod. Och aenda +var det pa Kolyttos, vaenner, daer hundratals raettrogne ihjaelslogos af +kaettarne! Sen I, vaenner, sen haer ... (Kyriaka drog ned tuniken kring +sin knotiga hals) ... sen I, att jag aer blodig pa min hals? Sen I +saren daer? Det aer maerken fran Kolyttos, det aer maerken av oskyldiga +kaettaretaender, av en liten foerdjaevlat oskyldig kaettarunges taender, som +ville bita halsen av mig, naer jag i Guds och homoiusions namn +avfaerdade hans kaetterska till mor. Pa Kolyttos, vaenner, ha de +oskyldiga kaettarne moerdat edra faeder och soener. Pa Kolyttos stredo +kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kaettarne och bortburo efter +stridens slut de oskyldiga kaettarehuvudena pa kejsarens egna lansar. +Kejsaren matte vara en stor brottsling, som foerfoeljer oskyldiga, och I +matten vara idel uslingar, saemre aen samaritaner, hedningar och hundar, +eller ocksa aer denne praest en loegnpraest, en hemlig atanasian, som +foertjaenar doeden. Aeren I fega, karlar? Skola kaeringarna fram i spetsen +foer er? Bort med honom! Sla ned honom! Han foernekar bekaennelsens +enhet, ty han foersvarar kaettarne! Bekaennelsens enhet, den enda +allmaenneliga kyrkan, vaenner! Bort med praesten, sla ned loegnpraesten! + +Hennes ord hade atertaent fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade +fram foer att kasta sig oever sitt offer. De fattade i Anastasia, som +skylde gubben med sin kropp, och soekte rycka henne bort. Andra rusade +emot Teodoros och stoette honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som +han var, atervann han gang efter annan sin post, avvaerjde de slag, som +voro mattade at Batyllos, och kaempade som foer sitt eget liv, ensam mot +en oevermakt av maenniskolika vilddjur. + +Nu spraengde en ryttare, klaedd som kejserlig kurir, oever gatan. Han kom +fran Akarnaniska porten. Folket hoerde icke hans rop att giva rum. Han +drev pa haesten in i massan. Haesten stegrade sig. Ryttaren svor och +utdelade slag till hoeger och vaenster med faestet av sitt svaerd. +Uppmaerksamheten riktades pa honom. Teodoros nyttjade oegonblicket. +Doerren till det hus, vid vars trappa detta upptraede foerefallit, var +staengd, men icke laest. Hon sprang upp foer en stoet av hans hand. +Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i foerstugan. +Anastasias passiva motstand och Artemons tvetydiga uppfoerande, som, +medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de naerstaende, +underlaettade denna handling. Naer ryttaren kommit foerbi, voro praesten +och kaettaren foersvunna och doerren bommad bakom dem. + +Klockorna i storkyrkan boerjade ringa. De kallade till gudstjaensten. +Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att vaelja. De vildaste, +med Kyriaka i spetsen, foersoekte bryta upp doerren, medan det stora +flertalet skingrade sig och ilade bort foer att icke komma foer sent. Aen +ett gagnloest lopp mot doerren, och med nagra foerbannelser skyndade de +oevrige at samma hall. + +Gudstjaensten foerenade sa manga homoiusianer, som storkyrkan kunde +rymma. Men det var endast ett ringa antal i jaemfoerelse med de massor, +som voro i roerelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade upptraedet +vid Akarnaniska porten aegde rum, hade den regelbundna vaepnade styrkan, +understoedd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp pa de i Piraeus +foerskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs sa kraftigt, att +anfoeraren, foer att med utsikt pa framgang vaga ett nytt, aeskade +foerstaerkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' +befael voro uppstaellda i grannskapet av storkyrkan och aennu icke +deltagit i striden. Pylades avsaende den begaerda centurian, men med +order att icke foernya angreppet. Man borde inskraenka sig till att +omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, foer att hindra dem +mottaga foerstaerkningar, som kunde goera dem vadliga och saetta dem i +stand att ifran foersvar ga oever till anfall. Denna avvaktande hallning +borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var naemligen biskopens +uppsat att ordna homoiusianernas massor och vaepna dem ur arsenalerna. +Han ville i egen person och foeljd av sitt praesterskap foeretaga ett +avgoerande angrepp pa kaettarne med de raettrognes hela samlade och +ordnade styrka. + +Till foeljd av denna order vart den stridslystna massa, som fran staden +stroemmade till Piraeus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt pa +aftonens bardalekar, atervaende hon till staden, foerstaerkt med +avskummet i Piraeus, och med sina rysliga trofeer fran Kolyttos i +spetsen. Det var en vridrig asyn skaran foeretedde, daer hon vaeltrade +fram emellan de gamla, halvfoerfallna murar, som foerenade Aten med dess +hamnstad. Psalmer och slagdaengor skralades om varandra, och hoegt oever +ovaesendet ljoedo de outtroettliga ropen: Doed at giftblandarne! + +Men bland dessa rop foernummos nu foer foersta gangen andra, i boerjan +hoejda av nagra fa roester, daerefter av flera, slutligen taevlande i +styrka med de foerra: + +- Doed at de hedniska hundarne, avgudadyrkarne! + +- Ned med kristendomens fiender! Haemnd pa aerkehedningen! Krysanteus +har smaedat Kristus! Haemnd pa aerkehedningen! + +Upptraeden, som foerefoello under taget till staden, laeto ana, att nya +elementer hade foerenat sig med de foerut verksamma. Massan boerjade +plundra. Koepmansbodarna, som funnos i de langa portikerna a oemse sidor +vaegen, uppbroetos och toemdes. + +Piraeiska gatan utmynnade till torget. I dag lag en tung och mulen +himmel oever denna skoena, minnesrika plats. Pelarrader och stoder +syntes laengta efter den foerintelse, som aer fullstaendig, naer formen aer +stoft och stoftet spritt av himmelens vindar. + +De voro nu ingenting annat aen spoeken fran en foergangen tid och aegde +ingenting gemensamt med maenniskovarelser liknande dem, som bildade de +nu annalkande moerka, oroliga vagorna. + +Zenons laerjungar hade, som vanligt, samlats i malningsgalleriets +pelargang. Mitt under de stormar, som brusade genom vaerlden och +skakade hennes hoernstenar, under den foerskraeckliga kampen mellan +massor, som offrat maensklighetens gudagivna gavor, foernuft och vilja, +pa altaret at den avgud, som naemndes Tron, den doepte Molok, som +kallades Bekaennelsen, foer att sedan viljeloesa drivas hit och dit av +egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta sag man kring en +gammal Stoas filosof nagra maen och ynglingar samlade foer att lyssna +till ord om sedlig sjaelvbestaemmelse, om viljans seger oever jordiska +boejelser och jordisk fruktan, om maenniskosjaelens kraft att genom sig +sjaelv foeraedlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn +och harmoni. + +Det var denna laera, som flaektade storhet genom hedendomen, som fyllde +Plutarkos' hjaeltegalleri med en rikedom av haerliga maen, en rikedom, +samlad endast fran tvaenne Medelhavslaender, och likvael sadan, att det +foersta artusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes +naestan som ett missvaextar pa stora maenniskor i jaemfoerelse med honom. + +Medan det homoiusianska packet drog foerbi, genljoed torget av +mangfaldiga rop, och bland dem:--Doed at avgudadyrkarne, hedningarne, +kristendomens fiender! Torgets stoder oeverhoeljdes med stenregn; man +sag haer och daer de moerka hoparne kraela upp pa fotstaellen, sag +stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och staenger; men +eget nog, de hedniska maennen i malningsgalleriet vordo icke foeremal +foer raseriet, man atnoejde sig med att slunga skymford till dem. Deras +lugn kunde vael icke vara maektigt nog att goera intryck pa den +mordlystna skaran; men det fanns till och med hos poebeln en aervd +voerdnad, en skygg aktning foer jaernmaennen i Stoa. + +Hoparne delade sig at alla de gator, som ledde fran torget. Den +starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus. + +En man, som laenge vandrat av och an utanfoer Perikles' Odeion, +avlaegsnade sig daerifran vid hopens annalkande. Han hastade till +Pylades och underraettade honom om vad han sett och hoert. Kort daerefter +satt samme man till haest och spraengde bort genom dubbelporten. + +Han var minst det tionde budet, som Pylades denna foermiddag saent till +Lysis' villa. + +Pylades hade boerjat sin bana som frigiven son till en av Annaeus +Domitius' slavar. Sedan han valt krigarstandet, hade han under Annaeus' +skydd stigit taemligen hastigt till den vaerdighet han nu innehade. Hans +skaplynne, som laempade sig foer tidsfoerhallandena och foerstod begagna +dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid foerknippat sitt +oede med Annaeus Domitius', tills det som ett moget aepple skulle falla +fran moderstraedet, som utvecklat det. Mognadstiden var aennu icke +kommen. Pylades hyste djaerva foerhoppningar om Annaeus Domitius' framtid +och naestan omaetliga om sin egen. Foer naervarande var han ett verktyg, +pa vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita. + +Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit +till Annaeus Domitius' palats, men lika hastigt laemnat det, ledsagad av +prokonsulns foertrogne kammarslav till haest. Han hade inkommit genom +Akarnaniska porten och laemnade nagra minuter daerefter Aten genom +dubbelporten. + + + + +FJORTONDE KAPITLET. + +En orgie. + + +I noeden proevas vaennen. Karmides hade bestatt det prov, som prokonsuln +underkastat hans vaenskap. + +Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp pa kappadokiern Akilleus +och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa foer att hugsvala den +bekymrade. + +Vid framkomsten radde i villan den djupaste tystnad. Soemnens hulda +genius foerde daer sin vallmospira. Gaesterna slumrade, envar inom sin +doerr, i den langa aulans pelargang. Till och med den djupt bekymrade +njoet en efterlaengtad ro. Det hade varit grymt att stoera honom. +Karmides laet visa sig till den foer honom bestaemda saengkammaren, och +snart var aeven han foersaenkt i droemmar. Han droemde om Rakel och +Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga taerningkast, om +fordringsaegare och sjaelvmord. + +Morgonstjaernan slog upp oegat, och i koeksvaerlden radde den livligaste +verksamhet. Vid pass tva timmar daerefter vaknade Karmides vid tonerna +av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas staemma; hon graelade +pa slavinnan, som friserade hennes har. Medan Karmides lyssnade till +dessa ljud och foerbannade de usla droemmar Annaeus Domitius hade +bestaellt foer sin gaests raekning, infunno sig slavar, som buro honom i +badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och maengt med ljuva +parfymer, frottoererna maestare i sitt slag, som borde kunnat atergiva +en gubbes lemmar ungdomens spaenstighet. Karmides kaende sig foeryngrad +under deras haender och maektig av alla moejliga epikureiska vapendater. +Fran badet bars han till ett rum, daer konstnaerer av olika slag vaentade +honom, konstnaerer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han +teg och foertrodde sig lugnt at sitt oedes blida makter. Samtliga +artisterna utfoerde sin sak vael. Rakkniven foerdes av den laettaste hand, +lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades a la Foibos Apollon, +toalettpenseln gjorde strecket, som hoejer oegats glans, varefter +Karmides ifoerdes kitonen och sandalerna och visades till +samlingsrummet. + +Haer vaentades han av de andra gaesterna, som var foer sig undergatt samma +behandling. De kunde saledes icke vara annat aen morgonfriska. Ocksa +var hugsvalelsen redan i full gang. Karmides hoerde pa avstand skratt +och glada roester. + +Ett samkvaem, som boerjade sa tidigt pa morgonen, var nagonting ovanligt +och retande. Samtliga de naervarande upptraedde i morgontoaletter, bland +vilka damernas utmaerkte sig foer genomskinlighet. Damerna voro av tva +slag: de staendiga och de tillfaelliga. De staendiga voro Myro och +Praxinoa; de tillfaelliga voro tva unga syriska slavar, som den +kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne +klaedde vael. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets +gang intet spar till avundsjuka, men manga av stark dragningskraft och +vaexande foertrolighet. Och naer inga missljud fran detta hall stoerde +glaettigheten, varifran skulle de da komma? + +Vi veta, att dagen var mulen, men aeven om morgonsolen skinit med sin +klaraste glans, skulle svarligen en strale funnit vaeg genom de tjocka +tapeterna foer salens foenster. Rummet upplystes av lampors festliga +sken. + +Ej heller fanns, sedan tva till tre timmar foerflutit, nagon i +saellskapet, om icke Annaeus Domitius, som paminde sig, att det var full +dager daerute. Daertill bidrogo ej endast lamporna, utan aen mer de +ljuva, foerraediska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade +baegarne. + +Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande. +Karmides hade oeppnat det med en gaespning, det sista sparet av en +orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse oever morgonen och +morgonrodnaden, foeretraedesvis den, som stralade pa de fyra damernas +kinder. + +Annaeus Domitius, den av statsgoeromalen nedboejde, var icke otacksam foer +sina gaesters bemoedande att foerstroe hans sinne. Hans glaettighet vaexte +med de oevriges. Vi vilja anmaerka, att Annaeus Domitius bland nyktra +maenniskor var prokonsul, patricier och romare; sjaelve hans foertrogne +unge vaen Karmides paminde sig blott ur dimman av grundliga rus en +faunartad Annaeus Domitius. Men en sadan fanns och vaentade blott pa +tjaenligt tillfaelle och laemplig omgivning foer att avkasta masken och +framtraeda i hela sin befaengdhet. Under hovmannen dolde sig en +naturmaenniska, som, naer hon slaepptes loes, gav sig luft i den +tokigaste, mest otyglade munterhet. + +Emellertid voro de bud, som Pylades avsaende till villan, emottagna av +en slav, och chiffertavlorna, de medfoerde, oeverlaemnade till +prokonsuln, som laeste dem, utplanade det skrivna med sin stylus, drack +och skaemtade, utan att deras innehall syntes kvarlaemna en allvarsam +tanke pa hans feta, skinande och leende ansikte. + +Han drack, kredensade pokalerna at Myro och Praxinoa, skrattade, +beraettade kaerlekshistorier och skaemtade plumpare, ju stoerre verkan +vinet och munterheten visade sig ha utoevat pa hans gaesters livsandar. + +Rodnaden, som faergade hans kinder, steg smaningom oever hans panna och +oevergoet den kala hjaessan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en +mogen, svaellande druva. Men detta foerebud till faunens snara +framtraedande roejde sig icke, innan de andra gaesterna boerjat tillata +sig friheter i ord och gaerning, foer vilka lamporna borde slocknat, om +de aegt den ringaste kaensla av blygsamhet. + +Musiken, som utfoerdes av osynliga konstnaerer, tycktes foelja +ingivelserna fran den ande, som livade saellskapet. I boerjan ljuv och +smaektande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska +slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp +och kringsvaevade varandra i dansar, som foermaelde bajadaerens luftiga +roerelser med backantens vilda lust. + +De unga maennen, som vilade pa sina soffor och asago dansen, kunde icke +motsta begaeret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln +och festens osynliga tjaensteandar kaende, var musiken beroende av hans +vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som +atenarne saellan dansade, utom vid tillfaellen sadana som detta. Annaeus +Domitius, som avkastat rosenkransen fran sin kala hjaessa och pasatt en +yvig murgroenskrans, foerenade sig med de oevrige. Han figurerade mot +Praxinoa. Silenen var faerdig. Hans vaeldiga mage syntes, i staellet foer +att vara en boerda, tjaenstgoera som en luftfylld blasa hos simmaren. Han +roerde sig pa haelarne och var outtoemlig pa barocka atboerder, som han +foerstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en straevan +till behagfulla roerelser, som i sin helhet vaeckte den ursinnigaste +munterhet och upploeste det hela i ett samfaellt skallande skratt. +Dansen kom ett oegonblick att stanna. Annaeus Domitius patog en min av +komisk foerargelse; han latsade vara stoett, kastade sig i en soffa, +torkade sin svettiga hjaessa och inskraenkte sig till att som askadare +njuta av dansens fortsaettning. + +Under allt detta hade hans tankar endast tillfaelligtvis varit +franvarande fran Aten och de haendelser, som daer foerefoello. De bud, som +Pylades skickade, satte honom i stand att steg foer steg foelja deras +utveckling. Ju laengre det led pa foermiddagen, dess moedosammare, i +trots av vinet och saellskapet, vart det foer Annaeus Domitius att tygla +sin otalighet, som boerjade oeverga till verklig oro, och detta ehuru +han visste, att Pylades staellt allt pa baesta moejliga saett. + +Emellertid hade Pylades' sista brev innehallit dessa lugnande ord: + +"Biskopen har gillat mitt foerslag att lata vapnen vila i Piraeus till +aftonen. Poebeln star saledes till vart foerfogande. De vara aero +blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tagar tillbaka +till staden. Krysanteus aer i sitt hus, som han oeppnat till fristad foer +en maengd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla +haendelser skall ske." + +Dessa ord voro, som naemnt, lugnande foer Annaeus Domitius. Men han +fruktade aennu, att det foerberedda slaget skulle mattas foer sent, och +foer sent vore det, naer Petros efter gudstjaensten finge lediga haender +och kunde utskicka sina praester som sjaelvskrivna ledare av hopen. +Dessa skulle otvivelaktigt avvaerja faran fran Krysanteus och rikta +poebelns raseri at andra hall. + +Efter dansens noejen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat +en foermaga, som bidrog att halla saellskapets staemning pa hoejdpunkten. +Sjaelva taerningarna, som under desserten framhades, slogos ur braedet av +det ystra glammet. Gaesterna betjaenades av utvalda slavgossar, vilkas +langa lockar Olympiodoros foeredrog framfoer servetten, naer han mellan +raetterna torkade sina med parfymerat vatten oevergjutna haender. +Konversationen var icke blott yster utan gudloes. Foergaeves paminde +Annaeus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, +att man borde skona hans religioesa kaensla och teologiska oevertygelse; +man skrattade at kristianernas trehoevdade gud, liksom at den gamle +giktbrutne Zeus. Det var ett han utan graenser, och hade Olympen aennu +aegt en ljungeld, maste de vilda haedelserna nedkallat honom oever +saellskapets huvuden. + + [1] Maesterkock. + +Man grinade at den dumma tron pa sjaelens odoedlighet och prisade den +visa laera, som bjuder att leva, sa laenge man lever. Man var nio vid +bordet; man ropade pa den tionde, pa benrangelsmannen. Och +benrangelsmannen, som var redo, emedan han, daer gaesterna sa fordrade, +aldrig borde saknas i ett vaelfoersett och gaestfritt hus, +benrangelsmannen infoerdes och fick saete mellan gaesterna, pa en av de +svaellande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man foerde +baegaren till hans mun och hanade honom, emedan han icke kunde dricka. + +Haerunder intraedde taffeltaeckaren, viskade nagot i sin herres oera och +gick. + +Annaeus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den +stora, mitt pa bordet bland dessertens laeckerheter staende balen, till +dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga +sig saellskapets oera. + +Han lade bort murgroenskransen, tog en min av allvar och vaerdighet och +sade: + +- Barn, jag naemnde nyss ett ord om teologisk oevertygelse. Det ordet +var allvarligt, alltfoer allvarligt foer att ej varda en foerbisedd +fraemling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra fran +edra laeppar. Jag aelskar glaedjen, mina barn, men gloemmen ej, att jag aer +katekumen! Sjaelv paminnes jag haerom genom ankomsten av denne magre, +lugne, tigande, hoegtidlige gaest, vars koettloesa panna I kransat med +aengens rosor, till vars mun, som doeden foerseglat och foerruttnelsen +ater oeppnat, I foert den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock +med tveggehanda tungomal. Till er, vaerldens barn, saeger han: njuten, +medan tid aer, ty I skolen en gang vara lika haloegda, koettloesa, kalla +och stumma som jag. Till mig aer hans sprak ett annat. De tomma +oegongroparna hava blickar, som fraga mig: vad goer du haer? Mina barn, +denna fraga, riktad till en katekumen, aer foerebraende och hotande. Hon +foerskraecker mig vael icke, men hon noedgar mig ga. Jag voerdar glaedjen +och erkaenner noejets konungsliga raettigheter. Jag erkaenner dem, aeven +naer det rasar som tyrann. Jag erkaenner dem, men laemnar, lik Petus, +radkammaren, tills det ater foer sin spira med sansad hand. Hellre aen +att goera uppror avlaegsnar jag mig. Daermed fredar jag tillika min +katekumeniska kaensla och min teologiska oevertygelse. Jag gar foer att +atervaenda, naer samtalet, som nu synes mig male praecinctum, illa +goerdlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det aer pa detta saett jag +loeser det stora problem, som jag gjort till uppgift foer en levnads +forskning, huru naemligen foerena levnadsglaedjen med katekumenens +plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som alaeggas mig av min tro, +samma tro, som det hoega och heliga majestaetet, Konstantius Augustus, +min kejsare och herre, sa varmt bekaenner, och som daerfoer boer sta hoegt +oever varje inkast--huru, saeger jag, foerena dessa skyldigheter med +njutningen av ett sadant foertjusande umgaenge som edert. + +Annaus Domitius hade talat ut. Han toemde sin baegare och avlaegsnade +sig. + +- Vid Dionysos, en haerlig foerevaendning foer att ga och intaga ett +vomitiv![2] utbrast Karmides. + + [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i + skick att foernya dryckeslaget. + +- Daer ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre. + +- Aelskliga Myro, fortfor Karmides, naer han talade om en illa goerdlad +kiton, sa anspelade han vael icke pa din? + +- Nej, han anspelade pa Praxinoas, infoell Olympiodoros; Praxinoa, du +foerstar alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast laera +dig bade de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, sa att du +haedanefter kan skilja mellan bada slagen samt undga att sara savael en +katekumenisk kaensla som en teologisk oevertygelse. + +- Praxinoa, infoell Karmides, tag icke Olympiodoros till laerare! Hans +konst att ordna en kiton aer foermodligen icke stoerre aen hans konst att +dikta ett epigram. Haeng en kiton oever var vaen, benrangelsmannen, och +lat honom foerevisa de mer och mindre blygsamma vecken pa denne! + +- Hu, vilket skaemt! utbrast Myro. Palladios, giv mig baegaren och lat +mig nedskoelja det i vin. + +- Se haer! Din skal, vaeninna! Karmides, vad lider tiden? + +- Tiden? Vem talar om tiden haer? Oeverlaemna det ordet at maenniskorna. +Det passar icke foer oss odoedliga gudar. + +Fast star evigt Olympen, daer gudarne aega sin lugna hemborg. Av stormar +den ej omskakas; av skurar ej skoeljes; aldrig av snoe den skyles; +bestaendigt en ljusare luftkrets vaelver omkring den, och klart omflyter +dess hjaessa ett skimmer. + +Daer foerlusta sig dag fran dag lycksalige gudar.[3] + + [3] Homeros. + +- Mina vaenner, fortfor Karmides, straeckande sig i sin soffa, lat oss +komma oeverens daerom, att vi aero gudar och lyckligare aen gudar. Till +slut beror alltsammans pa oeverenskommelse. Varfoer skulle vi da icke +goera oss lyckliga och odoedliga? + +- Oeverenskommet! En skal foer var odoedlighet! + +- I var egenskap av gudar aero vi ingalunda nyfikna, mina vaenner. +Annars skulle vi mahaenda fraga: huru ser det ut vid denna timme i +Aten? Men jag foermodar, att ingen av oss faller sa platt ifran Olympen +ned pa den usla jorden. Saledes: en skal foer Aten! Ma det foersvinna +fran jorden! + +- Och taga vara fordringsaegare med sig! + +- Aten! Vad aer Aten? En skal foer jorden! Ma hon sedan soenderfalla i +atomer! Ma hon foersvinna under vara foetter! + +- Myro, haer aer plats pa soffan vid min sida! Laegg dig haer, medan +jorden foersvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, aer det egentligen +icke du, som jag oenskar i min famn, naer jag nu svaevar etern oever en +foerintad vaerld. Men det betyder foega: i moerkret foersvinna alla +skiljaktigheter. Ut med lamporna! + +- Jag fragar aen en gang, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig +som de andre, ty da jag nu aer gud, vill jag vara en ordentlig gud med +goda borgerliga husvanor, som slaecker min lampa vid midnattstiden, +aldrig foerr och saellan senare. Vad lider tiden, fragar jag? + +- Det lider oever midnatten. + +- Navael, ut med lamporna! Var aer Praxinoa? + +-Inga naergangna fragor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen +finns pa sin plats, Palladios. Midnattstiden aer foerliden. Jag aer +soemnig. Ut med lamporna! + +-Nej, nej, vi skola dansa. Varfoer har musiken tystnat? Spela upp +Kalabis, Kalabis! + +- Vem begaer Kalabis? + +- Benrangelsmannen. + +- Giv mig en friskare krans! + +- Tag benrangelsmannens! + +- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis! + +- Fyll min baegare! + +- Tag benrangelsmannens! + +- Slavar, ut med lamporna! + +- Slavar, spelen upp Kalabis! + +- Ut med lamporna! + +- Kalabis, Kalabis! + +Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgatt en stund pa detta +saett, atervaende Annaeus Domitius till sina gaester. Han hade i aulan +vaentats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfoert, bar +prokonsuln av Akaja nu i sin goerdel. Det lag i detta oegonblick i hans +anlete och vaesen nagot, som foerut icke varit synligt daer, nagot +alldeles motsatt den nyss foersvunne silenen. + +- Mina vaenner, sade han, oedet var starkare aen min skyddsvakt. Min +aembetsplikt kallar mig till Aten, daer ett foerskraeckligt upplopp +skoeljer gatorna med blod ... + +- Bah, lat kristianerna soenderslita varandra! avbroet honom en av +gaesterna. + +- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: doed at +avgudadyrkarne! + +- Bah, lat dem ropa! + +- Lat Aten brinna! + +- Lat dem i fred sla ihjael vara fordringsaegare! Vad vidkommer det dig? + +- De ropa vael aeven: doed at judarne, som korsfaest var Gud! + +- Doed at judarne! Doed at hela maenniskoslaektet! + +- Ut med lamporna! + +- Kalabis, Kalabis, I slavar! + +Den ende i saellskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han +sprang upp fran sin soffa och utbrast: + +- En haest och en mantel: jag foeljer dig till staden! + +- Vaenner, ropade Annaeus Domitius oever sorlet, foer prokonsuln oever +Akaja gar det icke an att lata Aten brinna, om han kan slaecka branden, +vore det aeven med sitt blod. Aten, det haerliga, minnesrika! Aten, +vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens oegonsten! Mina gaester, +jag maste laemna er ... kommen efter till staden ... daer skola vi +fortsaetta festen. Haer atersta endast tva skalar. Upp och fatten +baegaren! Upp, du sloea, likgiltiga, foerdaervade ungdom! Upp envar, som +aennu aelskar faedernas minnen! Baegarne, baegarne! En skal foer de gamla, +evigt unga gudar! + +- Hoer pa katekumenen! + +- Tyst, haer finns ingen katekumen! ropade Annaeus Domitius. Gudarnes +skal! + +Han toemde sin baegare. De rusiga gaesterna foeljde foeredoemet. Karmides +betraktade Annaeus Domitius med foervaning. Han kaende denne och anade +ploetsligt av hans uppfoerande, hans hallning, tonen i hans roest, att +nagot utomordentligt haent eller foerestod. + +- Sista skalen, men den fraemsta av alla! ropade Annaeus Domitius, i det +han fattade den vaeldiga, mitt pa bordet staende balen. I botten, +toemmen den i botten foer vaerldens herre, Roms kejsare, Julianus +Augustus! + +En doedstystnad uppstod. Karmides fattade Annaeus Domitius i armen och +viskade: + +- Vet du, vad du saeger? Eller vad har haent? + +- Tyst, tyst! Han aer rusig. Han talar huvudet av oss! Foerbannelse! +Slavarne ha hoert hans rop. Vi aero foerlorade. + +Gaesterna hade ploetsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade +varandra med foerskraeckta blickar. + +- Vad? utbrast Annaeus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Star jag +bland rebeller? Jag svaer vid Julianus' namn att laegga samtliga edra +huvuden foer mina foetter, och det foere solnedgangen, om I neken att +dricka skalen foer var raettmaetige kejsare, sanctissima majestas, +dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriae, +restitutor orbis! + +Han foerde balen till sina laeppar och slaengde den i golvet. I samma +oegonblick oeppnades doerren, en roest sade: + +- Din haest aer framme. + +- Haer ditt svaerd och din regnkappa. + +Kammarslaven faeste svaerdet vid sin herres goerdel och manteln oever hans +skuldror. + +Annaeus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort. + +-------------------- + +Pa vaegen moette honom det sista bud, som Pylades avsaent. Prokonsuln +hoell in sin haest och genomoegnade brevtavlan, som innehoell foeljande +ord: + +"En talrik folkmassa naermar sig Tripodgatan, da jag skriver detta. Man +ropar, att Krysanteus smaedat Kristus." + +Annaeus Domitius manade pa sin haest. + +- Foerbannelse oever Pylades! Tio tusen lansar i poebeln! Om jag skulle +komma foer sent foer att raedda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu +hade vingar! Min foerdoemda fetma! Haer gaeller rida till sig konsulatet +eller knaecka halsen pa foersoeket. + +------------------ + +Da Annaeus Domitius red in pa Tripodgatan, var hon uppfylld av +maenniskor. + +Men dessa iakttogo en stillhet, som foervanade honom. Vad betydde det? +Hade han kommit foer sent? + +Daeruppe pa oeversta sluttningen av Akropolis stod en skara baevande +askadare, Krysanteus' trosvaenner. Annaeus Domitius foerbannade deras +feghet; de hade mahaenda, utan att roera sig fran staellet, sett hans hus +stormat, honom sjaelv och hans dotter, den av hedningarne aelskade +Hermione, soenderslitna av fanatiska kristianer. Och aenda skulle ett +ploetsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande fran denna hoejd, +hava krossat den sammanpackade hopen pa gatan daer nedanfoer. + +Prokonsuln hade dragit kapan tillbaka foer att vara igenkaennlig foer +massan. Naer han banat sig vaeg ett stycke genom hopen och naermat sig +arkontens hus, daer traengseln var starkast, sag han framfoer porten en +man till haest, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjaelmar syntes +oever hopen. Ryttaren var Pylades. + +- Giv rum foer prokonsuln av Akaja! Vad aer a faerde? Vad betyder denna +folkskockning? Giv rum i kejsarens namn! + +Annaeus Domitius ropade detta och lyfte oever sitt huvud en brevtavla, +pa vars skulpterade och foergyllda ram man igenkaende ett kejserligt +dekret eller en regeringsskrivelse. + +- Leve Annaeus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln foerestaellde +homoiusian och hade alltid bemoedat sig om maengdens gunst. Leve +prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion! + +Dessa rop eftertraeddes omedelbart av andra, som hoejdes laengre bort pa +gatan: + +- Ut med kaettarne! Doed at hedningarne! + +Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit +tillfaellig. Man hade lyssnat till en praest, som just i det oegonblicket +slutat att tala till folket. Praesten hade nu foersvunnit genom doerren +till Krysanteus' hus. + +- Annaeus Domitius! mumlade Pylades, naer han pa avstand upptaeckte +honom. Han haer? Vad betyder detta? + +Men naer tribunen strax daerefter tillika upptaeckte vad det var, som +prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning. + +Han red prokonsuln till moetes genom hopen, som i dennes naermaste +omgivning hade tystnat vid asynen av den voerdnadsbjudande tavlan, +foerkunnaren av Guds smordes vilja, medan pa laengre avstand ropet: ut +med kaettarne! fortfor och vart starkare. + +- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, +vad har haent? Kommer jag foer sent? Vad har man foeretagit mot +Krysanteus? + +- Lysande och aedle herre, ni kommer tvaertom foer bittida ... + +- Fort, svara mig, lever han? + +- Var plan aer i sista stunden foerdroejd ... + +- Foerdroejd? Vilken plan aer foerdroejd? + +- Ammianus Marcellinus hoer massans rop, foerstar dess uppsat, ilar till +kyrkan, underraettar genom en diakon Petros ... + +- Foerbannelse oever dina langa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad +du saeger. Lever han aennu, fragar jag! + +- Petros saende mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen +goer min av att storma det, en praest ledsagar mig, praesten talar till +folket och lyckas avaegabringa underhandlingar, folket fordrar till en +boerjan de i huset varande kaettarnes utlaemnande, underhandlingen +fortgar i detta oegonblick ... och vi aero haer foer att till sista man +foersvara arkontens liv ... + +- Prisad vare min lyckliga stjaerna! Den aedle Krysanteus! + +- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag boerjar foersta ... + +- Underhandlingarna aero slutade, fortfor Annaeus Domitius med hoejd +roest. Vad betyder detta ovaesen, dessa rop, denna folksamling? Vad har +haent under min franvaro? Aer ett upplopp a faerde? Vagar man stoera +lugnet, kraenka lagarne, foerakta kejsarens majestaet? + +- Lysande och aedle herre! + +- Jag oeverlaemnade, daertill pliktig, foerfogandet oever trupperna at +biskopen av Aten. Har han brukat dem till att stoera i staellet foer att +uppraetthalla ordningen? Navael, det aer prokonsuln av Akaja, som i sista +hand aer ansvarig foer lagarnes helgd och uppraetthallandet av kejsarens +myndighet. Jag atertager mitt befael. Hopen skall avlaegsna sig eller +spraengas med vald. Ordningen skall aterstaellas med aembetsmaennens, +truppernas och alla goda medborgares bistand. Var aero trupperna? + +- Stoerre delen i Piraeus.... + +- Vad djaevulen goera de i Piraeus? Och de oevrige?... + +- Uppstaellda vid storkyrkan.... + +- Vad djaevulen goera de vid storkyrkan? Icke en enda man behoevs vid +storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppstaellda +styrkan, du tystar ropen, paminner folket om upprorslagen och tuktar +de uppstudsige. Pylades, fortfor Annaeus Domitius med saenkt roest, det +aer i dag du grundlaegger din framtid.... + +- Ah ... Jag anar.... + +- Tyst! + +- Jag avsaender genast en centurion foer att hitkalla foerstaerkning. + +- Och jag gar att tala med arkonten av Aten.... + +Prokonsuln steg av sin haest och laemnade tyglarne at en soldat. I detta +oegonblick visade sig praesten. Han tycktes bekymrad. Sa snart han fick +sikte pa prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast: + +- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans aengel, aedle herre! Som +du hoer, fordra de raettrogne, att arkonten skall utlaemna kaettarne, som +fatt tillflykt i hans hus. Det svar han givit aer mig svart att +frambaera. Han vill utlaemna kaettarne, men endast till vaerldslig och +laga myndighet, och sedan folket avlaegsnat sig.... + +Prokonsuln avbroet honom tvaert. + +- Aer du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa maenniskor.... + +- Ja; min hoegvoerdige fader biskopen har.... + +- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar? + +- Mellan honom och de raettrogne, min lysande herre. + +- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svaer vid +Gud och kejsaren, att du skall haengas med foersta baesta rep som +folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager haedan och +lagar, att packet foeljer dig. + +Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kaettarne! Leve prokonsuln! +Doed at hedningarne! + +Praesten stod slagen med haepnad och foeljde med oegonen Annaeus Domitius, +medan denne genom vestibulen gick in i aulan. + +Aulan foeretedde ingalunda den anblick av foervirring, som man under +sadana omstaendigheter kunnat vaenta. Under portiken, som skyddade mot +det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt saellskap: +filosofer och retorer, som tillhoerde hoegskolan i Aten, de flesta +laerjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och nagra +av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer. + +At de foerfoeljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var +husets oevre vaning upplaten. Husets samtliga tjaenare och tjaenarinnor +voro samlade pa fruntimmersgarden. + +Annaeus Domitius' ankomst vaeckte stor och angenaem oeverraskning. Aen mer +det saett, varpa han upptraedde. Krysanteus, som gatt honom till moetes, +sloet han med hjaertlighet i sina armar. Daerefter haelsade han +saellskapet, skyndade till Hermione och foerde hennes hand till sina +laeppar. + +- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus. + +- Mina aedla vaenner, jag skulle ocksa varit daer, om ej en aning ... jag +ma vael saega: en ingivelse fran gudarna ... kallat mig tillbaka till +Aten. Jag kommer i en olycklig, eller raettare, i en lycklig stund. +Vart annars sa lugna, glada och skoena Aten aer, som jag funnit, i +haenderna pa brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna, +mina vaenner! Inom en timme skall ordningen vara aterstaelld. Till dig, +Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambaera min tacksamhet foer den +fristad, du oeppnat at sadana medborgare och kejsarens undersatar, som +annars skulle fallit offer foer det teologiska raseriet. Tiden aer ond, +den teologiska smittan gar som en farsot genom vaerlden; men vi akalla +icke de gudomliga maktema foergaeves om hjaelp i noeden. Mina vaenner, jag +baer till eder en underraettelse av stor vikt. Det har behagat Foersynen +att haedankalla det heliga majestaetet, var kejsare och herre, +Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel. +Faederneslandet har en ny fader. I dag aer Roms och vaerldens haerskare +Julianus. + +Allmaen tystnad foeljde dessa ord. Yttrade nagon timme foerut, av vilka +laeppar som helst, skulle de varit hoegfoerraediska och medfoert doeden. De +ljoedo djaerva, foerfaerliga aeven nu, fran Annaeus Domitius' laeppar, aeven +haer bland maenniskor, at vilkas innersta oenskningar de gavo verklighet +- som av dem hade att vaenta liv och raeddning undan en oeverhaengande +fara--som i den haendelse, de foerkunnade, sago mer aen sin egen lycka: +en borgen foer romerska rikets fred, maensklighetens vaelgang, sanningens +seger. Det var, som om varje enskilt hjaerta i denna foersamling kaent +med hjaertat i haevdernas barm betydelsen av detta skifte. Men naer den +foersta haepnaden var oeverstanden, skyndade man, envar pa sitt saett, att +giva luft at en kaensla, som ej foermadde uttrycka sig i ord. Krysanteus +och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning; +andra omfamnade varandra, andra jublade hoegt. + +Prokonsuln sade till Krysanteus: + +- Jag aeskar nu ditt verksamma bitraede till ordningens aterstaellande. +Du aer icke foergaeves atenarnes arkont. Lat oss genast skrida till +verket! Dina trosbroeder aero ju till betydligt antal samlade pa +Akropolis? + +- Ja. Vill du, att vi vaepna dem? + +- Du uttalade min tanke. + +- Jag ansvarar foer deras vaerdiga och sansade uppfoerande. De hava +ofoerraetter att haemnas, men skola oeverlaemna haemnden at gudarne och +Julianus. + +- De skola foelja dig, sin ledare ... det aer nog. Det passar just +foertraeffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel +... + +- Och att jag har nyckeln till opistodomen, daer vapnen foervaras. Jag +star till ditt foerfogande. Skall jag genast ga dit upp? + +- Vi foelja varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade +prokonsuln leende och med en anspelning pa Konstantius' hovmaens gyckel +oever Julianus, ty det aer ju du, som laert var kejsare krigskonsten i +Akademias traedgardar. Du har heder av din laerjunge. Germaniens skogar, +frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, +tillade han till Hermione, som hoell sin faders hand och lyssnade till +de aennu fortfarande ropen daerutanfoer, frukta icke, min aedla Hermione. +Vi ga att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, foelj oss till +Akropolis, innan du atertager befaelet oever palatinerna! + +Annaeus Domitius laemnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus. + +Maengden traengdes, skuffades och ropade, aennu som foerut, utanfoer +porten. Hennes otalighet vaexte. Man tyckte, att underhandlingen drog +foer mycket ut pa tiden. Praesten, som hitintills lett den, hade, foer +att helskinnad komma ur leken, foersaekrat att prokonsuln numera +oevertagit saken, samt hade daerefter smugit bort. Pylades och hans +soldater vaktade porten, och poebeln hade aennu icke antagit en hotande +hallning mot den vaepnade styrkan. + +Emellertid foerstaerktes massan varje oegonblick av nya hopar, som dragit +igenom de naergraensande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. +En, som foergaeves soekt inkomma i den oeverfyllda storkyrkan, anfoerdes av +den ohyggliga Kyriaka, furien fran Kolyttos. + +Asynen av Krysanteus vid Annaeus Domitius' sida verkade nagra +oegonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden +bytte prokonsuln nagra ord med Pylades. Soldaterna oeppnade dem vaeg +tvaers oever gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: doed at +aerkehedningen! Man hade icke manga steg att ga foer att hinna +sluttningen av Akropolis. Pa denna sida ledde en brant stig till +hoejden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast nagra +svettdroppar. + +Nagra minuter daerefter hoerde homoiusianerna, som traengdes pa +Tripodgatan, ett jubel fran Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, haevt +av tusen roester, maens, kvinnors och barns, foell med blytyngd oever +massan daernere. I samma oegonblick visade sig i gatans mynning de +foersta leden av de fran storkyrkan anryckande legionaererna. De upptogo +gatans hela bredd. Folkmassan traengdes tillbaka eller upp i +portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lang linje. Pa sluttningen +av Akropolis sagos vaepnade skaror rycka ned. Den outtroettlige +prokonsuln visade sig ater, besteg sin kappadokiska haest, red till +mitten av fronten, utstraeckte sin hand med den kejserliga brevtavlan +och talade till soldaterna: + +- Romare! Var herre och kejsare Konstantius har gatt till sina faeder. +Hans ende oeverlevande fraende, den hoege, bragdrike Julianus, som vara +stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, aer vart +rikes ende raettmaetige haerskare, enhaelligt hyllad av romerska senaten, +folket och legionerna. Han star i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, +omgiven av vaesterlandets alla haerskaror, omgiven av ett glaedjedrucket +folk. Stridsmaen, instaemmen i vaerldens allmaenna jubel! Hyllen Julianus +Augustus! Dominus Julianus Augustus! + +Pylades steg av sin haest och boejde knae. Centurionerna och soldaterna +foeljde hans foeredoeme. Man hoejde svaerd och skoeldar i luften. Utefter +linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus! + +De fran Akropolis nedtagande skarorna instaemde jublande. Daerefter kom +ordningen till kristianerna. De behoevde endast sansa sig nagot, fa en +klar uppfattning av staellningen och siktas fran de vildaste +troskaemparne och blodsmaennen, som sjaelvmant smoego bort--foer att, aeven +de, av alla krafter foerena sig i hyllningsropet. All oeverhet aer ju av +Gud, och oeverheten baer icke svaerdet foergaeves. + +Toersten efter kaettareblod hade med ens foersvunnit. Skoevlingslystnaden +och det enskilda hatet, klaedda i den raettrogna teologiens mantel, +funno foer gott att smyga undan och goemma sig, varhelst de kunde. Den +nyss sa ursinniga hopen var skingrad som agnar foer vinden. Nagra +skyndade till sina hem, instaengde sig i sina rum och bado till Gud foer +den raetta laeran, som nu hotades av en foerskraecklig framtid. Andra--och +de voro vida flera--foerundrade sig oever sig sjaelva och foermadde +icke begripa, att det lilla "i", som skiljer homoiusion fran +homousion, nyss kunnat foerefalla dem sa stort och viktigt. Nu var det +foer deras oegon minskat till en omaerklig prick; ja, vid naermare +besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla laeran och +kristendomen ingalunda vore sa skiljaktiga--att klyftan mellan baegge +ingalunda vore bredare, aen att man kunde ha en fot pa vardera sidan +och i denna staellning avvakta framtiden. Men de fleste baevade foer +efterraekningar. De moerdade atanasianernas blod ropade ur jorden, och +antingen deras trosfraender eller den kejserliga makten bleve deras +haemnare, maste haemnden varda foerskraecklig. De blodiga trofeerna fran +Kolyttos hade fallit ur segrarnes haender och lago nu stroedda pa +gatorna. De som faergat haenderna i kaettarblod skyndade att omsorgsfullt +tvaetta dem. Allteftersom underraettelsen om Konstantius' doed och +Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig oever staden, bortsopade +hon de kringstroevande homoiusianska hoparna; och de patruller av +legionaerer eller vaepnade medborgare, som snart genomtagade alla gator, +funno intet motstand, inga oordningar att daempa. + +Sa snart Annaeus Domitius ordnat truppfoerdelningen oever staden, begav +han sig, foeljd av Pylades i spetsen foer en centuria soldater, till +storkyrkan. + + + + +FEMTONDE KAPITLET. + +En uppstandelse fran de doeda. + + +De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som +timat i staden. Haendelser kunna intraeffa, sa oedesdigra och likvael sa +oegonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i naesta +stund aer utanfoer hans omkrets och star utlevat bland nya foerhallanden. +Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andaektiga eller nyfikna +homoiusianer, och de kaenslor, som foert dem dit, hade ingalunda svalnat +under tempelvalvet. Vad man sett och hoert, vad man aennu sag och hoerde, +hade tvaertom uppdrivit kaenslorna till svindlande hoejd. + +Da man intraett genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta +langskeppet, som bildades av vaeldiga, fran antika tempel tagna +kolonner, foerenade av valvbagar och stigande mot ett tak av tre +kupoler. Oever sidoskeppen voro kvinnornas laektare. I bakgrunden det +upphoejda koret med altaret. Framfoer detta under den mellersta kupolen, +daer mittskeppet och tvaerskeppet korsade varandra, ett skrank med tva +stolar, den ena foer foerelaesaren av evangeliet, den andra foer +predikanten. Skymning radde i hela det vidstraeckta rummet med undantag +av koret, genom vars hoega foenster en ljusmassa stroemmade oever +katafalken, varpa Simon pelarhelgonet vilade. + +Kring katafalken uppstego vaelluktande skyar ur roekelsekar och omgavo +helgonet, medan de sakta hoejde sig mot korets kupol. + +Skeppens mosaikgolv, laektarne, pelarnes baser, foensterfoerdjupningarna, +vaeggutsprangen upptogos av maenniskor. Endast koret och rummet naermast +skranket voro fria fran traengsel. De voro foerbehallna praesterskapet i +och foer de heliga ceremonierna. + +Ej langt fran skranket, mitt emot predikstolen, hade man staellt de +kaettare, som voro livdoemda foer hemlig gudstjaenst. Daer voro maen och +kvinnor, gamla och unga, foermoegna medborgare och fattiga slavar. Deras +armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem. + +Man hade at kaettarne utsett denna plats, emedan det var till dem +predikanten aemnade rikta sitt tal, och foer att de staendigt skulle se +framfoer sig honom, som de sades hava moerdat. + +Deras avraettning skulle aega rum efter gudstjaenstens slut. + +Mellan denna grupp och det pa katafalken vilande liket voro +foersamlingens blickar delade. Naer roekelseskyarna glesnade och +avsloejade Simons bleka ansikte, foerekom det de raettrogne, som om hans +laeppar ville oeppna sig foer att styrka anklagelsen, som om hans drag +foervrede sig foer att skraemma moerdarne. Man vaentade ett underverk. Det +viskades, att Petros ville akalla himmelen, att ett sadant matte ske +till vittnesboerd om homoiusions sanning och till kaettarnes omvaendelse +i den avgoerande stunden. + +Hymnen och boenerna, med vilka gudstjaensten oeppnats, voro slutade. +Klemens, den unge foerelaesaren, hade med darrande roest upplaest ett +messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Daerefter +hade biskopen traett upp pa predikstolen. + +Han avhandlade foerst foersoningslaeran, sadan hon den tiden uppfattades +av bada de stora kristna laegren. Genom vara foersta foeraeldrars fall +hade doeden och djaevulen fatt makt oever vaerlden. Maenniskoslaektet hade +hemfallit under satan och hans aenglar och dyrkade dem i de hedniska +gudarne. Gud i sin vishet hade foerutsett detta, innan vaerlden +skapades, och i sin barmhaertighet utsett en maenniskoslaektets +foerlossare. Detta Guds rad var foer djaevulen okaent. Kristus nedsteg +till jorden i en tjaenares skepelse, underkastade sig doeden foer att med +ett blodoffer foersona Gud, underkastade sig djaevulen foer att med sin +raettfaerdiga och syndfria sjael loeskoepa de syndiga maenniskorna. Men da +han nedsteg till underjorden, var det endast foer att predika +hedningarnes sjaelar foerlossning. Djaevulen fann sig sviken, oeverlistad. +Han hade foergripit sig pa en fullkomligt raettfaerdig ande, pa Guds egen +son. Haerigenom fick Jesus makt oever honom och kunde atertaga de under +hans vaelde staende maenniskorna. Djaevulen var daermed oevervunnen och +Adams barn foerlossade. + +Biskopen oevergick till en framstaellning av Kristus' person. Av +aposteln Paulus' brev haemtade han bevis foer homoiusions +oomkullstoetliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke +tvekade att bruka slutledningskonsten, enaer foerstandet aer en god gava, +naer man blott anvaender det i den foer tillfaellet radande laerans tjaenst +och icke missbrukar det till foersvar foer andra meningar. + +Den tillvaegabragta foersoningen, foerkunnade Petros vidare, aer oeppen foer +envar, men blott i den raettrogna kyrkans famn, foer den som genom tron +tillaegnar sig Guds sons raettfaerdighet. Djaevulen aer icke laengre +vaerldens envaeldige furste, men han aer aennu en maektig konung, som +fortfarande kaempar mot den i kyrkan foerkroppsligade treenigheten. Och +han strider med framgang. De heliga skrifterna vittna klart, att hans +rike mot tidens fullbordan anyo skall vara det starkare, tills Kristus +aterkommer, stoertar det, haller domen oever onda och goda, oever +raettrogna och kaettare, samt grundlaegger det tusenariga riket. + +I denna kamp vaepnar sig djaevulen med det maenskliga foerstandet, vari +han inblaser en villoande, som lockar maenniskan att uttraeda ur kyrkans +maektiga trollkrets. Utanfoer denna hemfaller hon at honom. Och tiden +matte vara naera sin fullbordan, ty kaetteriet utbreder sig med graeslig +hast oever jorden. Antikrist aer redan kommen. Skapelseboken vittnar, +att de fallna Guds soener, de onda andarne, naermat sig maenniskornas +doettrar. Antikrist aer son av djaevulen med en jordisk kvinna. Han gar +omkring pa jorden, infinner sig vid kyrkomoetena, klaeder sig i +praesterlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios. + +Predikanten avbroets i boerjan ofta av brusande bifallsrop och +handklappningar. Men dessa foerstummades under talets fortsaettning, ty +Petros' roest vart sa genomtraengande, hans vaeltalighet sa +oevervaeldigande, som om han lanat ljungeldens sken och gravens moerker +till den tavla, han malade foer menigheten av antikrists framfart och +de yttersta tidernas foervillelser. Ahoerarne baevade. Tusen bleka, +skraemda anleten voro vaenda mot talaren. Hans mun var braennpunkten foer +de tusendes blickar. Vid de uppehall han gjorde radde en hemsk +stumhet, som i naturen efter ett askslag, och maenniskorna daer nere i +skeppens, daer uppe i galleriernas halvskymning syntes foerstenade. + +Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig pa knae. Hans +tarfyllda oegon voro faesta pa de bundna atanasianerna, med blickar, som +varkunnade sig oever deras fall och anropade dem att omvaenda sig. + +Petros vaende sig daerefter till de naervarande atanasianerna. Han +uppmanade dem att avsvaerja djaevulen och den kaetterska villfarelse, +denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras oede inom kort skulle +vara avgjort foer evigt, att doeden vaentade dem utanfoer kyrkans murar. +Han fattade timglaset vid sin sida och paminde dem, att deras snart +var utrunnet--att det sedan vore foer sent. Han pekade pa den rysliga +skepnad, som vilade framfoer altaret pa den svartklaedda katafalken, pa +honom som de moerdat--och vid hans ande, som nu med alla aenglar, +helgon och blodvittnen kring lammets tron foerkunnade Guds aera och +homoiusions sanning, besvor han dem att atervaenda till den enda +saliggoerande laeran. + +Medan han talade sa, mumlade de bundna kaettarne till varandra:--Mod, +mod! Var stark i tron! Foerlossningen nalkas! + +- Hustru, baeva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se pa +honom! Pa honom vid hoernpelaren! Ingen raedsla i hans asyn! Han skall +bevittna var seger. + +Vid en av hoernpelarne till tvaerskeppet stod en man, vars oegon oavvaent +varit faesta pa de bundne. De hade i honom igenkaent den fraemmande +predikant, som upptraett i kalkstensbrottet--Atanasios. Naer Petros +talade, var det icke till honom de lyssnade. Fran Atanasios' laeppar +stroemmade ord, ohoerbara foer alla andra, men ej foer dem. De lyssnade +till honom. + +Och naer Petros uppmanade dem att med hoeg roest foerklara sin oevergang +till homoiusion, svarade de med hoeg roest ett samfaellt nej. + +Detta nej eftertraeddes av ett dovt sorl fran menigheten, ett sorl av +haepnad oever deras hardnackenhet. + +Efter nagon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig staemma: + +- Herren skall icke tillata, att hans laera smaedas. Han haller +stjaernorna i sin hand, himmelen och jorden aero honom underdaniga, +naturens makter aero hans traelar, han rader oever doeden som oever livet. +Med under har han uppenbarat sig foer vara faeder, och den kraft, som +atertaende livet hos aenkans son i Nain, som uppvaeckte Lasarus och +gjorde tecken genom apostlarnes haender, stroemmar ovansklig med den +Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med boener +om ett under, att de foervillades sjaelar ma aterfoeras fran +foertappelsens vaeg! Bedjen, att jag, hans ringe tjaenare, ma varda +verktyget, som uppenbarar hans haerlighet! Bedjen, sasom Elias, da han +raeckte sig trenne ganger oever den doede pilten och ropade: Herre, lat +hans sjael aterkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, sa +visst som Elias, varda boenhoerda! + +Petros lutade sig ned och foersamlingen med honom. Det var doedstyst i +kyrkan. Aeven de livdoemde bado--bado, att den doede matte resa sig upp +foer att adagalaegga deras oskuld och deras foerfoeljda laeras sanning. + +Naer aentligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela foersamlingen +att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahallen andedraekt +vad komma skulle. + +Praesterna, iklaedda sina hoegtidsskrudar, samlade sig kring Petros och +tagade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den aeldste +presbytern frambar ett kors och staellde det vid likets foetter. +Biskopen hade tagit plats vid dess huvud. + +Fran laektaren oever huvudingangen uppstaemdes av osynliga sangare en +hoegtidlig, sakta tonande hymn. + +Petros korsade armarne oever sitt broest och syntes bedja. Daerefter lade +han sin ena hand pa den doedes panna, den andra pa hans hjaerta, +upplyfte sina oegon mot hoejden och sade: + +- Herre allsmaektige! Lat i dag din allmakt uppenbara sig till ditt +namns aera och till vittnesboerd foer din sanning! Herre allsmaektige, lat +var tro icke komma pa skam! + +- Amen, amen! instaemde foersamlingen. + +Efter dessa ord lutade sig Petros ned oever den doede och ropade med hoeg +roest: + +- I den heliga Treenighetens namn besvaerjer jag din ande att ater liva +denna hydda, som han laemnat! I den heliga Treenighetens namn besvaerjer +jag din ande att ater tala genom denna foerstummade mun! I namn av +honom, som braeckte doedens udd och spraengde gravens port, besvaerjer jag +dig, Simon--vakna! + +Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig nagra steg tillbaka. De +oevriga praesterna foerdelade sig at oemse sidor. Sangen fran galleriet +hade tystnat. Man bidade med andloes spaenning vad komma skulle. + +Mellan roekelsekarens skyflikar sags den doedes oroerliga anlete. Vid +detta voro askadarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad +inbillningskraften foeregycklade: aen det ena, aen det andra tecknet till +atervaendande liv--en roerelse av oegonlocken, en ryckning i munnen +under det langa oever broestet liggande skaegget--men i naesta oegonblick +var villan borta. + +Han lag daer oroerlig, med stelnade drag. Den maektiga Doeden trotsade de +trognes brinnande boener. Foerstoerelsens makt ville icke slaeppa sitt +byte; hon staellde den lag, hon fatt ifran tidens upphov, mot boenens +kraft, och skapelsens Herre syntes tveka. + +Dock, nu foervridas den doedes anletsdrag pa ett saett, som borde vaecka +fasa, om ej det valdsamma muskelspelet osvikligt badat boenhoerelsen, +livets atervaendande i de stelnade lemmarne, det vaentade underverket +till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden oemsom +spaennes, oemsom foerdjupar sina faror; oegonen oeppna sig med en glasartad +blick, vari doed och omedvetenhet aennu rada, men som hastigt +genomskimras som av en eldslaga, det nytaenda livets atersken. Oever +kyrkan breder sig, i trots av ymnig roekelse, en lukt av braent koett, en +stinkande lukt, som alla kaenna och alla tillskriva andedraekten av +Doedens flyende onde aengel. Simons armar roera sig pa bartaecket, hans +huvud vaender sig, han reser sig upp, ser sig omkring, foer handen till +sina oegon, lik en, som vaknat ur en droem, och hans laeppar roera sig. + +Men talar han, hoeres det icke, ty kyrkan skaelver av foersamlingens +jubelrop. + +Petros stiger fram till den ateruppvaeckte och laegger sitt oera till +hans mun. Daerefter fatta praesterna katafalken, lyfta den pa sina +skuldror och baera den med Simon till ett foer praesterskapet avskilt +rum. + +Petros uppmanar foersamlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker pa +knae och leder foersamlingens boener. En segerhymn uppstaemmes: +jubelsangen om Kristus' seger oever doeden. + +Naer psalmen aendat, foerkunnar Petros vad den atervaeckte viskat i hans +oera: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gang +kunna hoeras, men icke mer atergivas, burna fran lammets tron av ett +till jorden aterkommet blodvittnes ande. + +Fran hopen av de bundna kaettarne hoerdes en roest, som ropade:--Du +ljuger. Herren skall straffa dig. + +Pa dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som pa +den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina boener, och de +voro oevertygade, att Simons laeppar hade vittnat om sanningen av deras +laera. De a sin sida tillaempade pa Petros allt vad denne sagt om +Atanasios och funno det icke underligt, att en kaettare, som vraengde +Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vraenga utsagor fran +doeda, som uppstigit ur graven. + +Atanasios' och nicaenska kyrkomoetets anhaengare, de bundne och livdoemde, +som kallades kaettare, laeto saledes icke beveka sig att oevergiva sin +tro. De voro redo att doe foer henne. Med en sadan doed foeljde ju +martyrkronan, det baesta av det efterstraevansvaerda, det, foer vilket sa +mangen med haenfoerelse kastat sig i doedens armar. + +Petros, uppbaeraren av den haerskande kyrkans raettigheter och plikter, +hade saledes fruktloest anvaent oevertygandets vapen. Det aterstod att +nyttja vald. Kaettarne skulle foere sin avraettning emottaga den heliga +nattvarden, och detta maste, foer deras sjaelars fraelsning, ske efter +det homoiusianska ritualet. + +I langa, hoegtidliga toner ljoed genom kyrkan sangen om Guds lamm, som +borttager vaerldens synder. Petros och den aeldste presbytern traedde +inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet vaentade sina +gaester. + +Och dessa framfoerdes, nagra i saender, med bakbundna haender av +soldaterna. De straevade emot, de soekte slita sina band foer att +foersvara sig, och naer det icke lyckades, kastade de sig till golvet +foer att lata slaepa sig till altarrunden. Deras foertvivlan gav sig luft +i genomskaerande rop, som blandades med den hjaertgripande sangen:--O +Guds lamm, som borttager vaerldens synder! + +Framslaepade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjoed +dem knaeboeja. De lydde icke. Soldaterna maste boeja deras knaen med vald +och trycka dem ned mot altarringen. + +Naer Petros raeckte dem hostian, moette henne sammanpressade laeppar, +hopbitna taender. Personligheten tillgrep det sista medlet att spaerra +sitt heliga omrade mot yttre vald. + +Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan +flitigt anvaent, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel. + +Ett verktyg frambars, varmed de motspaenstiges munnar uppbaendes och +hostian nedskoets deras svalg. + +Den foerste, som underkastades detta vald, kaende sina laeppar knappt +befriade fran det ohyggliga verktyget, foerraen han foersoekte utspotta +hostian. Men naer det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet +och utbrast i jaemmerrop. + +Under detta skadespel tonade genom valven alltjaemt sangen om Guds +lamm, som borttager vaerldens synder. + +Bland praesterna, som stodo i koret, visade sig en orolig roerelse. Man +sag i deras grupp en man, vars ankomst oeverraskat dem, och som nu, i +trots av foersoeken att kvarhalla honom, skyndade fram till altaret. +Mannen var Teodoros. Hans ansikte var oeverskoeljt av tarar, men da han +nu hoejde sin roest, ljoed den kraftig av harm och smaerta. + +Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros +talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en laera, som vill helga +maenniskan, men ej doeda det ofoerytterligaste i hennes vaesen, bjoed han +Petros att lossa de fangnes band, befallde han biskop och foersamling +att nedkasta sig i stoftet och akalla om foerbarmande den Gud, vars +vrede de samkade oever sig, eller ville han, Teodoros, vaepna sig med +Elias' ande och kraft till att nedkalla eld fran himmelen oever deras +huvuden. + +Medan han utsaende dessa vingade ord hoerdes vapenskrammel fran kyrkans +tvaerskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den ofoervaegne +talaren, voro den haepna, uppskakade foersamlingens oegon faesta pa en +hjaelmklaedd, spjutbaerande skara, som intraengde i koret och omringade +altaret. + +I spetsen foer soldaterna sags prokonsuln av Akaja. + +Petros vart hoegeligen oeverraskad vid denna anblick. Han avbroet +foerraettningen vid altarringen och gick Annaeus Domitius till moete. + +- Du haer, min son? Vad har foeranlett din sa ovaentade aterkomst? +fragade biskopen bleknande, men utan att foerlora fattningen. + +- Jag har aterkallats hit av det foerfaerliga upplopp, som boerjade haer +efter min avresa. Jag fragar dig, Petros, vem har anstiftat det? + +- Jag vet ej av nagot upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna +kaettare sjaelva nedkallat oever sina huvuden. Men haer aer det icke i sin +ordning, att du fragar och jag svarar. Jag vill veta, vad som goer, att +du infinner dig haer med alla dessa. Haer maste timat nagonting +utomordentligt. Min son, har du haft underraettelser fran +Konstantinopel eller Antiokia? + +- Ja, min biskop, fran bada hallen. Men detta rum synes mig icke vara +staellet att vidlyftigt avhandla sadana aerenden. + +- Du har raett. Saeg i korthet dina nyheter! + +- De aero av den art, att de boera meddelas bade dig och foersamlingen. +Om du foerdenskull tillater mig tala till folket ... + +- Haer? Nej, min son. Vad taenker du pa? Vad du har att meddela +foersamlingen maste haer ske genom min mun. + +- Navael, saeg foersamlingen, att kejsaren, bedroevad oever de lidelser och +teologiska meningsskillnader, som soenderslita vaerlden, beslutit saetta +en damm emot kyrkostridernas raseri; att han pabjudit vaerlden en +allmaen trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop, +presbyter eller lekman, som haedanefter av teologiska eller andra skael +foergriper sig pa nagon, skall straffas som gemen foerbrytare. Saeg +foersamlingen, att kejsaren vid hart vite foerbjuder ordet kaettare, och +att du genast maste loesa de band, varmed dessa olycklige aero bundna, +emedan prokonsuln av Akaja aer naervarande foer att i annat fall ... jag +saeger det med ledsnad ... foer att i annat fall binda dig sjaelv. + +- Hall, infoell Petros, det sprak du foerer later fraemmande i din mun. +Sa talar icke en raetttrogen till sin herde. Vad aen haent ... och jag +anar det vaersta ... sa aero inom dessa murar jag biskopen och du +katekumenen. Ga, staell dig bland ahoerarne! Daer aer ditt rum. Utanfoer +kyrkans port aer du prokonsul av Akaja, men icke haer. Haer vore din +raetta plats bakom de doepte. Har kejsaren pabjudit trosfrihet, sa aer +denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten +bjuder, att ingen gudstjaenst ma stoeras, ingen helgedom skaendas. Vad du +har att foerkunna ma saledes ske efter gudstjaenstens slut. Da vilja vi +aeven se, om vaerlden i sjaelva verket sa foeraendrat sig, att en aembetsman +ostraffat kan trampa lagen under foetterna, kan tillaegna sig ett befael +oever kejsarens trupper, vartill han icke har raett, och loesa fangar, +vilka han sjaelv foerhoert, funnit skyldiga och doemt till doeden. + +- Min Petros, du boer maerka, att haer icke aer tid att tala, utan att +handla, infoell Annaeus Domitius och skyndade att med aterstaellande hand +ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upploesa sig. + +Prokonsulns och den vaepnade styrkans ankomst hade liksom foerorsakats +av Teodoros' boener. Sjaelv var han daerom oevertygad, och medan de +haender, som fattat i honom foer att rycka honom bort, slaeppte honom vid +sina aegares oeverraskning oever soldaternas inryckande i koret, +utstraeckte han sjaelv sin arm och pekade pa dessa som inseglet pa sin +boenhoerelse och Guds beslut att saetta graens foer de rysliga gaerningar, +som skedde i Hans namn. Bland de foersamlade homoiusianerna uppstod den +stoersta foervirring. Manga stodo slagna av haepnad; andra traengde sig +fram foer att hoera vad som var a faerde--vad prokonsulns ankomst och +upptraedande betydde; andra ater stormade fram emot Teodoros, som med +djaerva haender boerjat loesa en fanges band. Legionaererna foersoekte halla +menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och +massan, som hotade oeverga till blodiga upptraeden. Kyrkan genljoed av +foervirrade rop. + +Det var i detta oegonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av +koret och bjoed tystnad. + +Praesternas och soldaternas foerenade anstraengningar och massans egen +nyfikenhet understoedde honom. + +Naer det var nagorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annaeus Domitius den +besvaerjelseformel, som ensam maektade atminstone foer stunden daempa +stormen. + +Han foerkunnade, att kejsar Konstantius gatt till sina faeder, och att +hans fraende cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats +till kejsare och herre oever romerska riket. Han foerkunnade, att den +nye kejsarens foersta ord varit samvetsfrihet, hans foersta befallning, +med tusen bud avfaerdad till romerska vaerldens alla landsaendar, att +varje undersate, medborgare eller slav, som bure bojor foer sin tros +skull, skulle frigoeras, samt att envar, som haedanefter i trons namn +vagade stoera ordningen och den personliga saekerheten, skulle slas i +bojor och som gemen foerbrytare oeverlaemnas at raettvisan. + +Dessa ord mottogos foerst med oeverraskningens tystnad, daerefter, fran +de avlaegsnare delarne av kyrkan, daer ingen kunde utpeka +majestaetsfoerbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och +missnoeje. + +Tjutet upprepades, naer soldaterna pa Annaeus Domitius' vink loesgjorde +de fangna atanasianerna, som, naer de kaende sig befriade, foello i +varandras armar och tackade Gud. + +- Tysta din foersamling, befallde Annaeus Domitius Petros, eller aer du +deras medbrottsling. Aer det pa detta saett man hyllar kejsaren? + +Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och hoell till +foeljd av den ovaentade underraettelse, som anlaent, ett tal till +foersamlingen oever spraket: Given kejsaren vad kejsaren tillhoerer och +Gud vad Gud tillhoerer. + +Hans ord voro som alltid vaeltaliga och under de naervarande +omstaendigheterna djaerva. Han upphoejde den avlidne kejsarens egenskaper +och hoega foertjaenster om den raettrogna kyrkan. Han beklagade, att detta +maektiga svaerd av doeden var ryckt ifran den stridande foersamlingen, och +tvekade ej foerutsaega, att den tid, som nu inbrutit, maste varda en +hard tid, en proevningens tid; men han manade sina ahoerare att trofast +halla sig till det sanna ordet och under motgangen troesta pa den Gud, +som i dag sa maektigt uppenbarat sig foer deras jordiska oegon. + +- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de +naerstaende, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppvaeckt +Simon helgonet ifran de doeda. + +Annaeus Domitius ville se den doede och uppvaeckte. + +Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det +biskopliga palatset. + +Pa de soldater, som foeljt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast +spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annaeus Domitius, som +tvivlade pa allt och tvivlade pa intet, alltefter lynne och +omstaendigheter, var i dag icke oeppen foer den bevisande kraften av ett +underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han besloet att fran +kyrkan begiva sig till biskopliga palatset foer att se den uppstandne. +Med en naermare skildring av undrets foerlopp skulle han utan tvivel +faegnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet daer ovan pa +galleriet och saekerligen var mycket oeverraskad av sin Annaeus' brada +upptraedande i storkyrkan. + +- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och +Simon Magus hava ocksa uppvaeckt doeda. Det aer en konst, som nu foer +tiden odlas med framgang. Att i vara dagar doe och ej varda uppvaeckt aer +en ogynnsam tillfaellighet, ett daligt taerningkast, caniculae och +ingenting annat.[1] + + [1] Underverk av sadant slag som det haer skildrade vet historien + tyvaerr att omtala alltfoer manga inom kristna kyrkan. Kyrkofadern + Augustinus uttalade sina bekymmer daeroever, att praesterskapet pa hans + tid foer flitigt visade sin foermaga att uppvaecka doeda, och uppmanade + det att daermed upphoera, emedan sadana underverks aendamal att vittna + foer den raetta laeran mot kaetteri och hedendom redan vore vunnet. + +Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hoernpelaren till +tvaerskeppet, och vars asyn staerkt de livdoemdes mod, traengt sig genom +hopen, som skilde honom fran koret, och naermat sig prokonsuln. Han +adrog sig genast Annaeus Domitius' uppmaerksamhet genom den tysta, men +synliga hyllning, som dessa aegnade honom. + +Mannen vaexlade nagra ord med prokonsuln av Akaja, och naer han kort +daerefter vid Annaeus Domitius' sida, omgiven av sina trosfraender +laemnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig aega, flugit genom +soldaternas leder, meddelat sig praesterna, fortplantat sig till +menigheten, sa att alla oegon voro faesta pa honom och ett sorl av +roester ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios. + + + + +SEXTONDE KAPITLET. + +Under den nye kejsaren. + +Aftonen av den dag, da ovan skildrade haendelser intraeffat, emottog +Krysanteus ett handbrev fran kejsar Julianus, vilket atfoeljdes av en +offentlig skrivelse fran denne till folket och radet i Aten. + +Genom anslag, faesta pa tempeldoerrarna och stamhjaeltarnes stoder, +kallades atenarne foeljande dag till allmaen folkfoersamling foer att hoera +kejsarens skrivelse upplaesas. Pnyx, samma kulle, daer atenska folket +under sin storhetstid oeverlade om krig och fred, om sin inre politik, +om beloeningar och straff, om skadespel och fester, bevittnade anyo en +folkfoersamling. Flera tusen medborgare infunno sig hoegtidsklaedda; +Annaeus Domitius i spetsen foer de kejserliga aembetsmaennen anlaende till +staellet i hoegtidligt festtag; ett roekoffer till de himmelska makterna +foerraettades infoer folket av en kransad, purpurklaedd offerpraest; den +nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus upptraedde pa Demostenes' +talarestol och foerelaeste Julianus' brev till folket och radet i Aten. + +Detta brev, ett vaeltalighetsprov, vaerdigt de stora och snillrika +folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde foer de omstaendigheter, +som noedgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus +haenskoet till atenska folkets omdoeme, om det i hans gaerningar och +bevekelsegrunder kunde finna nagot tadelvaert. Denna oedmjuka hemstaellan +asyftade icke att smickra atenarnes fafaenga. Foer Julianus var det en +hjaertesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och +foer honom, som var hellen till sin natur och svaermade foer den +hellenska forntidens ideal, var Aten aennu den viktigaste staden i hans +rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla laerans och +filosofiens balverk. + +Naer det kejserliga brevet var foeredraget, upplaeste prokonsuln av Akaja +den nye kejsarens foersta edikt, vilket foerkunnade allmaen trosfrihet +som den grundsats regeringen antagit och folket borde foelja. Daerefter +upptraedde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och +retorer, som med haenfoerelse skildrade den nya och lyckligare +tidsalder, vilken badades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade +folket att genom samma dygder, som prydde deras faeder, foertjaena sin +lycka och goera henne varaktig. + +Sedan man daerefter oeverenskommit om de festligheter, med vilka +styrelseskiftet skulle firas, upploestes folkfoersamlingen. Jublet och +haenfoerelsen fortplantades genom staden av de hoegtidsklaedda skaror, som +drogo ned fran Pnyx. + +Kungoerelsen om trosfrihet innehoell emellertid en punkt, som maste +synas atminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungoerelsen +foerbjoed orden kaettare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, +som valdsamt foerfore mot olika taenkande, skulle straffas som gemena +foerbrytare. Den gamla laerans bekaennare fingo tillstand eller raettare +befallning att oeppna sina tempel; de tryckande palagor och +tvangslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars +girighet underkastat dem, upphaevdes. Alla genom Konstantius +landsfoervista eller avsatta biskopar och praester fingo med sina +foersamlingars medgivande atertaga sina aembeten. + +Nagra dagar daerefter reste pa Julianus' inbjudning Krysanteus och hans +dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma +dag de anlaende till det nya Roma moenstrade kejsaren de oesterlaendska +legioner, som voro samlade daer. Dessa soldater voro till stoersta delen +kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade aemnat omintetgoera +den gamla laerans sista sjaelvraeddningsfoersoek. Nu fingo Julianus' +atenska gaester bevittna ett skadespel av eget slag. Julianus hade +uppstigit pa en praektig tron, omgiven av Roms och republikens +fornaldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo tva at gudarne +helgade altaren, pa vilka soldaterna, savida de funne det foerenligt +med sin oevertygelse, borde under defileringen offra nagra roekelsekorn. +De fleste gjorde det; de voro endast fa, som avhoello sig daerifran, +ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig oevergang till den +gamla laeran. De galliska legionerna hade redan foerut avsvurit korsets +fana och upprest de gamla baneren, pa vilka stod tecknat: Romerska +Senaten och Folket. De kejserliga aembetsmaennen foeljde i massa +legionernas foeredoeme. Det var ett skadespel, som a ena sidan kunde +glaedja den gamla laerans vaenner, men a andra sidan maste uppfylla dem +med foertvivlan om maenniskonaturen och avsky foer tidens uselhet. +Kristendomen syntes vilja vika utan vald. Det var som om +maenniskoslaektet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i +ensligheten, och solen sken pa maenniskosvaermar, i vilka de, som +fasthoello sina faeders laera av from oevertygelse eller av omtanke foer +den hotade odlingen eller av kaerlek till den republikanska frihetens +skugga, foersvunno i maengden av de lycksoekare, som omfattat samma laera +foer att vinna kejsarens ynnest och enskilda foerdelar. + +Legionernas avfall var ej det enda foer kristna kyrkan nedsaettande +skadespel, som Krysanteus och Hermione asago i Konstantinopel. +Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne foer de olika kristna +meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, foer att +oevertala dem till enighet eller atminstone beveka dem att leva i fred +och foersonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man sag praester +av det nyss radande homoiusianska partiet, praester av de nyss med eld +och svaerd foerfoeljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, +novatianska och oevriga bekaennelserna. Om det var Julianus' uppsat att +foerlusta sig och sina gaester med asynen av de kristna praesternas +foerdaerv och ilska, vann han sitt mal. Det kejserliga majestaetet kunde +lika litet som blygseln foer ett ovaerdigt uppfoerande infoer hedniska +filosofers oegon halla ordningen vid makt. Moetets medlemmar oeverskreko +varandra, okvaedade varandra med de groevsta skymford, anklagade +varandra foer de graesligaste brott. Julianus ropade flera ganger +foergaeves: + +- Hoeren mig da, I kristianska praester! Vara fiender Germaniens +barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hoert mig! + +Julianus och Krysanteus hade dagliga foertroliga sammankomster, pa +vilka de oeverlade om baesta saettet att rena den gamla laeran, bringa +henne i oeverensstaemmelse med tidens krav och till klarhet i henne +utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en maenniskoslaektets +foerbaettring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de +voro tillfyllestgoerande foer maenniskans lycka, daerom kaende sig bada +oevertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vaegrat emottaga +titeln dominus eller envaldshaerskare och redan boerjat omgiva makten +med alla den forna frihetens symboler, droemde om den romerska +republikens aterstaellande och hoppades att genom aendamalsenlig +uppfostran av det uppvaexande slaektet kunna astadkomma inom romerska +vaerlden, vad Moses med den fyrtioariga vandringen i oeknen ville +astadkomma inom Israel: traelandens foertraengande av ett fritt, friskt +och aedelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans haenfoerelse. De +uppgjorde, till vinnande av detta mal, planer, vilkas djaervhet och +genomgripande syftning borde staengt dem varje utsikt till +foerverkligande, om ej de litat pa himmelens bistand, sina avsikters +renhet och den ofantliga makt, som vilade i haenderna pa en romersk +imperator. Julianus var endast trettio ar gammal, full av kraft, +klokhet, snille och haengivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna +vaenta av honom? + +Att tillgripa valdsamma medel, daerifran avstodo de bade av grundsats +och klokhet. De haendelser, mitt i vilka de levde, hade laert Julianus, +att det vaerldsliga svaerdet lika litet kan utrota villfarelsen som +sanningen. Han ville mahaenda aeven framstaella foer vaerlden ett foeredoeme +av mildhet, utoevad av den gamla laerans bekaennare, vid sidan av de +rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt vaeldes dagar +gjort sig skyldiga. + +Julianus hade beslutit att foer alla romerska rikets provinser utse +maen, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mal +han asyftade. Han valde i samrad med Krysanteus de praester och +filosofer, som foer dessa aendamal syntes laempligast. Krysanteus sjaelv +fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glaedje +foertroendet. Da han atervaende till Aten, medfoerde han till dess +myndigheter ett kejserligt pabud, som samtidigt spreds i rikets oevriga +provinser. I detta pabud uttalade Julianus till en boerjan sina planer +i avseende pa den gamla laerans praesterskap. Han pabjoed, att i varje +stad praesterna skulle, utan avseende pa stand eller foermoegenhet, +vaeljas bland sadana medborgare, som utmaerkt sig framfoer de oevrige +genom vishet och maenniskokaerlek. Deras heliga foerraettningar kraeva bade +kroppslig och andlig renhet, och da de laemna templen foer att atertaga +det vanliga livets omsorger, boera de straeva att aeven i statsborgerliga +dygder foerega sina medborgare med efterdoemen. Praestens studier boera +oeverensstaemma med hans kall. Kaenner han sig dragen till epikureernas +eller tvivlarnes grundsatser, boer han nedlaegga sitt aembete; i annat +fall boer han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas +filosofi, emedan dessa laera, att vaerlden styres av en himmelsk foersyn, +som aer kaellan till varje timlig vaelsignelse och bereder maenniskosjaelen +ett kommande tillstand av straff eller beloening. Pabudet stadgade, att +praester, som vore ovaerdiga sitt kall, skulle avsaettas. + +I samma kungoerelse foerklarade Julianus, att han ville dela med +kristianerna den aera de foervaervat, da de ordnat barmhaertighet och +vaelgoerenhet i stort. Saerskilt paminde han atenarne, att deras faeder +voro de foerste, som inraettade allmaenna sjuk- och foersoerjningshus foer +fattiga, och han uppmanade dem att ateruppliva detta deras faeders bruk +i enlighet med tidens krav. + +Slutligen foerordnade han, att de allegoriska foerklaringar, som +filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas +som allmaen skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de +eleusinska hemligheterna kostnadsfritt sta oeppen foer fattiga +medborgare och slavar. + +Till foerfallna tempels ateruppbyggande och nyas uppfoerande i de +helleniska staederna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde +tillika, att kristianerna pa egen bekostnad skulle ateruppbygga eller +laga sadana tempel, som de foerstoert eller skadat foer den gamla laerans +anhaengare. + +Judarne, som under den foeregaende styrelsen varit pa mangahanda saett +foerfoeljda, staelldes saerskilt under kejsarens haegn. Han gav dem +tillstand att atervaenda till Jerusalem och besloet att med penningar ur +romerska statskassan ateruppfoera Jerusalems tempel i dess forna +haerlighet. + +Sedan han ordnat rikets foervaltning och tryggat dess lugn mot +trosflockarnes inboerdes hat, laemnade han Konstantinopel foer att draga +i haernad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans +foeretraedares styrelse haerjat och intagit romerska graensland. + +-------------------------- + +Pa aterresan fran Konstantinopel besoekte Krysanteus med sin dotter det +gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle +aterfa sin forna prakt och den pytiska orakeltjaensten aterstaellas; han +hade at Krysanteus anfoertrott utfoerandet av denna plan. Vintern hade +nu avloevat den aldriga, at Apollon helgade lunden och baeddat drivor i +dalen. Krysanteus och Hermione funno templet oede. Dess siste praest, +den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gang +gaestat, var doed; hans tjaenarinna hade flyttat till den naerbelaegna +staden. Naer Krysanteus och Hermione laemnade templet--Hermione +foerdjupad i minnena fran den natt hon daer upplevat--varsnade de en +man, som langsamt steg uppfoer den ena av dalens branta vaeggar och +foersvann bakom en klippa. Han bar hjaelm pa huvudet, svaerd vid sidan, +men var i trots av den straenga koelden endast skyld av ett djurskinn +kring midjan. Anlaend till staden, hoerde Krysanteus daer, att det +roevarband, som innaestlat sig i Parnassens klyftor, aennu fortfor att +haerja i omgivningen. + +Stadsboarne trodde sig veta, att fridstoerarne tillhoerde den kristna +sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius pabjudit +utrotningskrig, och som under mangariga foerfoeljelser hade urartat till +ytterlig vildhet. Flyktande fran sina nedbraenda byar till oedemarker +eller otillgaengliga bergstrakter, hade de daer ordnat sig till +roevarband, som oroade de afrikanska provinserna och aeven andra nejder +pa andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma +undan. + +Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa +fran boerjan endast utgjort ett litet antal, men smaningom oekats med +rymda slavar och soldater samt missdadare av varjehanda slag. Icke nog +haermed. Bland de ensligt boende herdarne och akerbrukarne i de +parnassiska daelderna hade de vunnit manga anhaengare at sin tro, och +dessa med sina familjer hade icke tvekat att laemna lugnet och +torftigheten i sina hyddor foer att med trosfraenderna dela deras vilda +levnadssaett. + +Krysanteus besloet att uppsoeka dessa donatister. Stadsboarne avradde +honom fran det vadliga foeretaget, men han stod fast i sitt uppsat. +Hermione ville foelja honom; han gav henne lov daertill. Ledsagade av +vaegvisare, som kaende bergstrakten, begavo de sig ditin. Det droejde +icke laenge, innan de moettes och anhoellos av nagra i lumpor klaedda, men +vaelvaepnade karlar, som, foervanade oever deras djaervhet, nalkats dem, +icke foer att plundra, utan foer att fraga dem om deras aerende och om +meningen med deras resa. + +Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar +Konstantius avlidit och makten oevergatt i haenderna pa Julianus, en man +tillgiven ingen av de kristna bekaennelserna, utan den gamla laeran, +samt att han, Krysanteus, uppsoekte dem i kejsarens namn, foer att +kungoera dem den allmaenna trosfoerdragsamhet och fria religionsutoevning, +som nu var pabjuden i romerska riket. De vaepnade maennen lyssnade +misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans oenskan att visas +till bandets stamhall, daer han kunde fa tala med dess samlade +medlemmar. + +Donatisterna hade valt sitt tillhall i en svartillgaenglig, mot +stormarne skyddad klyfta, vars soendersplittrade vaeggar bjoedo dem +naturliga bostaeder, som de, sa langt sig goera latit, hade foerbaettrat +med sammanfogade traedstammar. I dessa boningar, otillraeckliga vaern mot +vinterkoelden och snoeyran, dvaldes mer aen fyra hundra maen, och aeven +manga kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst vaeckte stor +foervaning och samlade folket omkring sig. De halvnakna maennen, de i +trasor hoeljda kvinnorna och barnen buro alla praegeln av vildhet och +gruvliga foersakelser. Det enda de aegde i oeverfloed voro vapen och dessa +av mangfaldiga slag, fran den spikslagna klubban--alla donatisters +aelsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de +hjaelmar, spjut, svaerd och skoeldar, vilka de hemfoert som segerbyte +efter slagna legionaerer. + +Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, foer att +foerkunna dem tillgift foer vad de brutit mot den lagliga ordningen, +samt skydd foer deras personer och religioesa oevertygelse, ifall de +ville atervaenda i samhaellets skoete. Foer att underlaetta denna atergang +tillfoersaekrade han dem en tillraecklig jordstraecka i sydligaste delen +av Attika, daer bostaeder aeven voro upplatna at manga av deras i +religionen liktaenkande, men fredligare sinnade broeder, novatianerna. + +Intilldess att foerberedelserna till denna bosaettning traeffats, lovade +Krysanteus, att deras menighet skulle foerses med allt vad till livets +underhall hon tarvade, emot det hoegtidliga loefte fran deras sida, att +de icke vidare skulle oroa nejden med stroevtag. + +Efter lang oeverlaeggning mellan donatisternas praester och aeldste +tillkaennagavo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt +emottoge det. Dock ville de aennu icke giva nagot bindande loefte, innan +de roent, huru vaerlden utanfoer deras berg i sjaelva verket hade artat +sig. Foer detta aendamal hade en av deras aeldste tillbjudit sig att +foelja Krysanteus, foer att sedan atervaenda till de sina och meddela dem +vad han sett. Krysanteus gav detta foerslag sitt bifall och atervaende +till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, langskaeggig, +vilt blickande gubbe. + +Av Delfis innevanare emottogs underraettelsen om den lyckade +underhandlingen med glaedje, ty donatisterna hade varit dem ett svart +plagoris. Dessas ombud atervaende snart till sina berg foer att styrka +sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus oeverenskom med Delfis +myndigheter om tillfoersel av noedvaendighetsvaror till donatisterna, och +tre av deras aeldste atfoeljde honom pa resan till Aten foer att sjaelva +laegga hand vid foerberedelserna till den nya bosaettningen. + +I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. +Annaeus Domitius, som, efter att hava roent flera prov pa kejsarens +ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till +Aten, hade pa en allmaen folkfoersamling foereslagit och utan motstand +genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas at kejsarens vaen och +laerare, Atens foerste medborgare. + +Krysanteus sammankallade foersamlingen och meddelade henne kejsarens +reformatoriska avsikter. De haenfoerda medborgarne lovade att av alla +krafter samverka till uppnaende av det stora gemensamma malet. Den +gamla laerans praesterskap rensades, och de utmaerktaste medborgare +taevlade att intaga de haerigenom uppkomna lediga aembetena; +offertjaensterna inraettades med foernyad prakt, skolor byggdes foer alla +klassers barn, barmhaertighetsstiftelser bildades, det stora flertalet +bemoedade sig att aterga till en enklare och straengare levnadsordning, +sjaelva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, oevergav med nagra +fa undantag sina yppiga och bullrande noejen och skyndade till +gymnasiernas haerdande lekar och filosofernas laerosalar. Allt syntes +bada, att en ny och baettre tid var kommen. + + + + +FOeRSTA KAPITLET. + +Ett ar daerefter. + + +- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort +och torde icke aterkomma sa snart. Naer, vet jag icke sjaelv. Om daerfoer +juden Baruk infinner sig i morgon foer att foera dig bort, sa bryt detta +brev och visa honom det. + +Alexander sag foerundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke +naemnt ett ord om nagon resa, ej heller voro foerberedelser foer en sadan +traeffade. Men aen mer aen han undrade foerskraecktes han av den ofoermodade +utsikten, att Baruk skulle komma och foera honom bort. Vad betydde +detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig sa god mot Alexander +och noejd med hans tjaenster, nu ploetsligt ledsnat vid honom och salt +honom till Baruk, den rike koepmannen, som med sina fartyg utfoerde +slavar till alla delar av jorden, ja, aeven till barbarerna, daer, sasom +man trodde, deras oede var att slaktas pa blodtoerstiga gudars altaren? + +- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke raedd, du! Giv mig en baegare +vin och ga sedan att sova! + +- Herre, fragade Alexander med foersagd roest, har du salt mig till +Baruk? + +- Huru kan du komma pa ett sadant infall? Na, foer att lugna dig, ma +du da veta, att brevet, jag raeckte dig, aer ditt frihetsbrev. Du aer +fri, min gosse, fri som fageln under himmelen. Du aer icke slav laengre. +Foerstar du mig? + +Alexanders ansikte ljusnade. + +- Fri? O, vad saeger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast +han, i det han vaende och synade brevet. Aer det moejligt? + +- Det aer visst. + +Alexander fattade Karmides' hand och kysste den. + +- Det aer bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du +gloemmer baegaren. Skynda dig! + +- Fri! upprepade slavgossen med foertjusning. Men varmed har jag +foertjaent denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergaella dig ... + +- Baegaren! Skynda dig! ropade Karmides. + +Alexander hade svart att haemma utbrottet av sin tacksamhetskaensla. Men +pa en foernyad vink av Karmides ilade han ut foer att atervaenda med den +fyllda baegaren i hand. + +Karmides toemde den. + +Alexander fragade tvekande: + +- Far jag icke foelja dig pa din resa? + +- Nej, det aer onoedigt. Jag behoever dig icke. + +- Vart aemnar du? + +- Ingen nyfikenhet! Ga din vaeg! + +- Men fastaen jag aer fri, tillater du mig vael att stanna i ditt hus och +vara dig naera? vagade Alexander tillaegga, i det hans tillgivenhet +speglades i hans ansikte. + +- Laemna mig i ro foer dina fragor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan +han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill saega dig +nagot. Omstaendigheterna bjuda, att vi maste skiljas, min vaen. I morgon +aer Baruk aegare till detta lanthus. Jag reser i natt fran Aten, och det +kan haenda, att du icke mer far aterse din forne herre. Det var +foerdenskull jag gav dig friheten. Det aer nu din egen sak, huru du +skall nyttja din frihet foer att sla dig fram igenom vaerlden. Foelj din +natur och fatta lyckan, naer du kan, i lockarne! Se daer mitt rad, laett +att giva, men svarare till sin senare del att foelja. Men daeri bestar +just levnadskonsten, Alexander. Jag har maerkt, att du aer vetgirig, att +du haenger oever mina boecker, att det finns en grammatiker i dig, om aen +icke en filosof. Ga i morgon till Krysanteus' hus. Begaer att fa tala +med hans dotter, Hermione. Saeg henne, att du varit Karmides' +kammarslav, saeg henne, att du varit icke alldeles likgiltig foer hans +hjaerta, men att du nu saknar bade boja och broed. Du kan skriva. Bed +Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt +ansikte aer hos sadana maenniskor som Krysanteus och Hermione ett +anbefallningsbrev; de skola faegna sig at din oenskan. Krysanteus skall +foerelaegga dig nagot verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig +i hans vetenskap, ifall du taenker, medan du skriver. Han skall ordna +det sa, att du kan bilda din sjael genom samma arbete, varmed du +foertjaenar ditt broed. Och maerker han, att du begagnat dig av detta +tillfaelle, sa skall han fran avskrivare goera dig till sin laerjunge, +foera dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och soener +av romerska senatorer. Daermed aer ju din lycka gjord, Alexander. Du +varder, vad kejsar Julianus aer, en laerjunge av Krysanteus. Du blir +knaekamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln +och ideer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att saega dig, om +icke det, att du frambaer min mantel och taender lampan i bokrummet. Fy, +inga tarar, Alexander! Du aer ful, naer du grater. Ga din vaeg! + +En stund efter att Alexander hade avlaegsnat sig, gick Karmides till +det lilla bokrummet invid saengkammaren. Hans ansikte var blekt och bar +staempeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter +vilken han soekt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och +oeppnade boken, men gloemde att laesa och foersjoenk i sina egna tankar. + +- Dock, jag maste skriva till henne ... endast nagra rader ... foer +att raettfaerdiga mig ... befria mig fran varje ytterligare tanke pa +henne. + +Han steg upp igen, laemnade boken och satte sig att skriva: + +"Karmides haelsar Rakel foer sista gangen. Jag tog det steg, vartill min +plikt manade mig, och varav vi bada hoppades fastare knutna de band, +som foerenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det foergaeves. +Naer jag i dag hos din fader anhoell om din hand, foerstummades han av +harm och foervaning. 'Du, hedningen, du, den laettsinnige, liderlige, +utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behoevde ingen utlaeggning av +det; jag behoevde endast se den blick, varmed han ledsagade det. +Tyvaerr, min Rakel, har din fader raett. Oss emellan aer en skiljemur, +som ej kan oeverstigas. Ma oedet staedse vara dig vaenligt! Vad mig +vidkommer, har jag varit vis nog att goera mig utledsen pa samma gang +som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att +koepa ett noeje foer, da jag ej ens vill hava alla vaerldens noejen till +skaenks? Livet aer mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. +Jag gar till ett land, daer man lika litet besvaeras av glaedje som av +smaerta, lika litet av fruktan som av foerhoppningar, foermodligen icke +heller av tankar. Men kan man taenka daer och minnas det foerflutna, sa +torde det haenda, att jag nagon gang vill blanda det gudomliga lugnet, +som njutes daer, med en tanke pa dig." + +- Gott, taenkte Karmides, nu aer den saken avfaerdad. Vad har jag kunnat +goera mer foer den arma flickan, aen jag gjort? Har jag icke, foer att +lyckliggoera henne med en saell villfarelse, hycklat foer henne en +lidelse, som laengesedan slocknat? Det var en olycklig stund, da jag +foervirrades av hennes moerka oegon. Hon har gjort mig mer bryderi aen +alla andra kvinnor tillsammans. Hennes oemhet, hennes svartsjuka, +hennes fruktan foer framtiden, hennes olyckliga kaenslighet, som iklaett +sig tusen former foer att plaga mig, allt detta har jag burit med ett +talamod utan like. + +Hon aelskar mig! I denna stund goer det mig gott att vila vid den +tanken. Aeven Alexanders tarar behagade mig. Jag aer da verkligen aelskad +av tva maenniskor! Min bortgang skall saledes foerorsaka smaerta hos tva +varelser! En troest foer maenniskonaturen! + +Att foersvinna ur vaerlden och efterlaemna ett tomt intet av kaenslor, det +aer en avskyvaerd tanke. Det tomma intet framfoer mig och bakom mig, och +mellan dessa svalg en ohygglig doedsryckning! Nej, nej, atminstone +nagot bakom mig! + +Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes +faders rikedomar. Vad hade da skett? Jag hade rest till Bajae, foer att +med havssaeltan aterstaella mina livsandar. Jag hade ater boerjat njuta +--en liten tid och mer av vana aen av ungdomslust--hade daerefter +hemfallit at laekaren och besvurit honom odoedliggoera en usel tillvaro. + +Epikuros' laera aer den saemsta, som en maenniskohjaerna frambragt. Jag +avskyr denna fega laera att njuta mattligt foer att njuta laenge. De soeka +noejet, men ga att uppblanda det med en stadigvarande fruktan foer +oeverdriftens foeljder--och daerfoer finna de icke vad de soeka. De blanda +gudarnes vin med maenniskonaturens uslaste draegg, som aer feghet. En +sadan blandning var mig vaemjelig. Jag soekte njutningen oblandad och +gick min bana utan att se till hoeger eller vaenster. + +Andra akten av livet aer haerlig. Den foersta aer intetsaegande, den tredje +trakig, den fjaerde neslig. Jag har alltid avskytt alderdomen. +Foerfattarens vaelvilja yppar sig, pa bekostnad av hans snille, daeri att +femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.-- + +Dessa betraktelser aterfoerde Karmides' tankar till boken, som han +oeppnat. Det var en avhandling om doeden. Pa sadana verk var den +helleniska bokvaerlden rik. Troestegrunder mot doeden utgjorde foer +filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelaera. + +Som en resande hoeves ville Karmides i foervaeg veta nagot om det land, +dit han beslutit faerdas. + +Foerfattaren uppstaellde foerst den fraga, om det foer maenniskans lycka aer +baettre att omsorgsfullt undfly varje tanke pa doeden eller i tid vaenja +sig daervid foer att icke gripas av fasa och mista sin jaemvikt, naer den +oundviklige nalkas. Han kallade doeden med de mildaste smeknamn--en +ljuv droemloes slummer, soemnens broder, ett atervaendande i moder Jordens +skoete, en av den goda Naturen sjaelv foeranstaltad upploesning av var +kropp och dess bestandsdelars blandning med vaenliga element--och han +undrade daeroever, att mangen hade foeredragit det foerra medlet framfoer +det senare. Det lugn, de daerigenom hoppas vinna, hotas ju varje +oegonblick, ty naturen oeppnar foer vara oegon gravar i tusental, +oraekneliga varelser med liv och kaensla omkomma varje oegonblick. Vilken +foerskraecklig angest maste ej gripa den, som till och med i sitt friska +tillstand, med ofoersvagade nerver ej laerde foerdraga tanken pa doeden, +naer han slutligen angripes av en sjukdom, naer denna sjukdom goer +framsteg, naer laekaren tvekar, naer laekaren oeverger honom! Endast fega +och tankloesa maenniskor kunna foerdenskull vaelja ett medel, sa +otillfoerlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav +foerfattaren, att aeven foer jordens aedlaste och tappraste stammar, +hellenerna och romarne, var doeden ett skraeckord, av lagen foerbjudet +att naemnas vid offerhoegtidligheterna och andra festliga sammankomster, +av hoeviskheten utvisat fran enskilda saellskapskretsar. + +Detta, fortfor foerfattaren, visar hvilka djupa roetter avskyn foer doeden +likvael aeger i maenniskonaturen. Denna avsky maste oevervinnas, savida +icke sjaelens klarhet skall grumlas av de alldagligaste haendelser. +Foerdenskull oeverensstaemde foerfattaren med alla hellenska filosofer +daeri, att en maenniska, som aelskar sitt lugn, boer sa tidigt som moejligt +vaenja sig vid doedstanken och undersoeka, vad doeden egentligen aer. Han +paminde om Epikuros, som under en plagsam sjukdom och naera sin +upploesning skrev till en vaen, att hans sjaels glaedje motvaeger kroppens +plagor, och att hans sista dag aeven aer hans lyckligaste. Mangen haemtar +i tron pa sjaelens odoedlighet och froejder i ett kommande liv ett mod, +som icke later nedsla sig. Foerfattaren ansag dock ovaerdigt foer den +vise att haemta styrka fran nagot, som moejligen aer en villa. Man boer +finna styrka i sig sjaelv. Aer det icke, fragade han, tillraeckligt +troestande att hava levat och i sin levnad hava utraettat nagot nyttigt, +och att med denna aterblick pa det foerflutna foermaela den +lyckliggoerande foerestaellningen att foerenas med jorden, som alstrar och +naerer allt gott och skoent, att genom sin lekamens upploesning aennu +efter doeden varda nyttig foer de likar, som man i livstiden aelskat? + +Foerfattaren uppraeknade och skildrade en maengd fall, som kunna goera +maenniskan, i trots av hennes inrotade avsky foer doeden, likgiltig mot +honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa utegloemde han icke +de vaellustingar, som toemt froejdernas baegare till draeggen. Manga av dem +hade av fruktan foer doeden rusat i hans armar och foeredragit +foerintelsen framfoer foerintelsetanken. + +Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma haren att +resa sig pa laesarens huvud och foerflytta honom bland de skildrades +antal. + +Foerfattaren uppehoell sig laenge vid foerestaellningen om foerintelsen. +Hans iakttagelser oeverensstaemde med Plutarkos' asikt daeri, att raedslan +foer doeden hos de flesta maenniskor uppstar icke sa mycket genom tanken +pa de plagor, som ledsaga doedskampen, ej heller genom Tartarens eller +helvetets skraeckbilder, som just genom tanken pa foerintelsen. "Ma mina +haender och foetter foerlamas, ma boelder hoelja min kropp, ma mina kval +komma taenderna att hacka och gnissla; blott livet aterstar mig, aer jag +noejd, om ock jag haengde naglad vid korset," saeger Maecenas. Och manga +maenniskor taenka som han. Maenniskoanden, liksom hela naturen, fasar foer +det tomma. Han kan foerlika sig med, ja, till och med efterstraeva ett +tillstand av ofoeraenderlighet, oavbrutet lugn, otillgaenglighet foer sorg +och glaedje, hopp och fruktan; men ett sadant tillstand aer aennu icke +foerintelse. Det klaeder sig i skepnaden av en ljuv, droemloes soemn, som i +sitt djup aeger moejligheten av ateruppvaknande och under den domnade +ytan goemmer en kaensla av behaglig vila. Men daer varje moejlighet till +foeraendring aer borta tillika med det, som skulle vara maektigt av +foeraendring, daer icke ens ett tillstand gives, daer fantasien neddyker i +en graensloes tomhet, fafaengt famlande i evigt moerker efter nagra +atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, daer gapar +foerintelsen. + +Karmides kastade boken ifran sig och steg upp. Hans sjaelsliv hade +under den foerflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre +tryck: han var foerslappad, oedelagd, hopploes, det var allt vad han +kaende om sig sjaelv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som +vaentade honom, vore tom pa allt utom foersakelser. Att nedsjunka till +samhaellsdraeggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjaerna +bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, +ett mal foer loeje eller medlidande av dem, pa vilka han bortsloesat sin +rikedom, att foeljd av foeraktet vandra en foertidig braecklighet, en +neslig alderdom till moete, detta hade malat sig med hemska faerger foer +hans inbillning. Han kunde undga detta oede genom frivillig doed. Den +hade han laenge motsett som slutet pa sin bana. Frivillig doed ingick i +hans filosofi, och han hade icke funnit nagon svarighet att foersona +sig med tanken daerpa. Sjaelvmordet hade tvaertom foerekommit honom som +ett laempligt slutupptraede i livets lustspel, hoejande verkan av det +hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att laemna vaerlden, +medan han aennu blaendade henne och syntes henne avundsvaerd och lycklig, +att ungdomlig, vacker, frisk och foeremal foer kvinnors oemhet slita sig +ur noejets famn och ila i gravens, det vore ju den enda doed, som kunde +ansta en Karmides! + +Vidare hade Karmides icke taenkt oever doeden. Han emotsag den som en +noedvaendighet och ville begagna till och med denna noedvaendighet pa ett +saett, som smickrade hans hoegmod. Dock, naer hans timliga vaelfaerd hotade +som en lutande byggnad att sammanstoerta oever honom, hade han fran dag +till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. +Oeverlevde han aeven den, sa hade han aeven oeverlevat sig sjaelv, och +doeden, foerdroejd med nagra timmar, skulle varda lika neslig, som om den +vaentade honom efter en lang bana av foerakt och elaende. + +Han hade foerdenskull i en kall och lugn sinnesstaemning beslutit, att +den nu stundande natten skulle varda den sista. + +Men i detta oegonblick, naer han kastade boken ifran sig, kaende han vad +han hitintills icke kaent--tvekan. Maenniskonaturens fasa foer +foerintelsen, sa kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okaende +foerfattarens arbete, hade gripit aeven honom. + +Han gick nagra slag oever golvet, fafaengt kaempande mot en rysning, som +genomilade hans lemmar. Daerefter laemnade han rummet, kastade manteln +oever sig och skyndade ut. + +Svarta och foervirrade vaelvde tankarne i hans hjaerna. Han var icke i +stand att rada oever och ordna dem foer att med lugn oevervaega sin +staellning och med foerstandsgrunder kaempa mot sjaelvbevarelsedriftens +anstraengningar. + +I detta tillstand vandrade han framat, utan att se, vart han gick. +Foerst i grannskapet av staden fick han oega foer sin omgivning. Han sag +dubbelporten och hoerde fran gatan Kerameikos sorlet av de talrika +lustvandrande, som njoeto den svala stjaernsmyckade nattens klarhet. + +Han stannade, ty i denna sinnesstaemning foerdrog han icke att se eller +ses. Bakom honom lag begravningsplatsen. Han vaende om och gick dit. + +I porten hejdades han av tva moetande maen. Som han gick foerbi, lade den +ene av dem sin hand pa hans arm och uttalade hans namn. + +Obehagligt oeverraskad, stannade Karmides, moenstrade mannen och +igenkaende Petros, homoiusianernas biskop. + +- Klemens, sade denne till ynglingen, som foeljde honom, ga foere mig +till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma. + +Biskopen och foerelaesaren kommo fran pelarfaeltet, sedan de till Simon +helgonet burit hans aftonmaltid. Simon hade efter sin uppvaeckelse anyo +bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om moejligt aen mer +beskadad och beundrad aen foerr. + +- Vad kan du hava att saega mig? fragade Karmides. + +- Mycket, svarade Petros, om du har tid att hoera mig. + +- Det aer vad jag icke har ... + +- Man kan saega mycket pa fa minuter. Vart aemnar du dig? Jag kan foelja +och under vaegen meddela, vad jag vill saega. + +- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gang? + +- Det kunde da vara foer sent ... + +- Daeri har du raett. Navael, det aer mig likgiltigt vart vi ga. + +- Lat oss da vaelja foersta baesta staelle, daer vi ostoert kunna samtala. +Vi hava ett sadant haer i grannskapet. + +De satte sig pa en baenk, som skuggades av cypresser. + +- Vad har du att saega? fragade Karmides. + +- Nagot, som torde foerefalla dig underligt och vagat, svarade Petros. +Vi kaenna varandra sa foega, och likvael far du hoera, att jag vill +inblanda mig i foerhallanden, som synas roera mig alls icke och dig helt +naera... + +- Det aer gott. Lat endast hoera vad det aer. + +- Min vaen, jag har flera naetter droemt om dig, sist foerliden natt, och +da sa livligt, att jag i dag kaent en oemotstandlig oenskan att samtala +med dig. Jag skulle uppsoekt dig, ifall jag icke moett dig haer. Vad tror +du i allmaenhet om droemmar? + +- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: +hos mig aero de ingivelser fran magen, hos dig foermodligen fran +himmelen. Vad droemde du? + +- Jag har tre naetter efter varandra sett dig sta vid randen av en +avgrund, och jag fraelste dig fran att falla daeruti. + +- Och det var detta du ville foertaelja mig? + +- Nej, jag vill aeven saega dig, att jag tror pa vissa slags droemmar. +Det finns droemmar, som sjaelva baera ett oemotstandligt vittnesboerd om +sin sanning. Jag aer i denna stund oevertygad, att Foersynen utsett mig +till sitt redskap att raedda dig fran ofaerd. + +Karmides vart uppmaerksam. Petros fortfor: + +- Jag har fragat mig sjaelv: vilken aer den olycka, som hotar Karmides? +Och huru skall jag kunna hjaelpa honom? Det aer ju sa mycket, som +skiljer oss at, som nekar mig hans foertroende. Vara banor hava +hitintills aldrig sammantraeffat, min askadning av livet aer en helt +annan aen hans, var vaerldserfarenhet sa himmelsvitt olika. Han skulle +icke foersta mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjaerta; +han skulle kanske icke ens vilja hoera mig. Da jag fragade, vilken den +olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, sa fann jag intet annat +svar aen detta: hans olycka aer det, som han sjaelv betraktar som sin +lycka, och du skall foergaeves kunna aendra en asikt, vilken sa att saega +aer grundad i hans blod, hans ungdom, de gavor och foeretraeden, varmed +naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till noejen, njutningar, +sinnesrus. Du foermar haer intet; endast tiden kan utraetta nagot. Den +dag skall vael en gang komma, da han med vedervilja stoeter njutningens +baegare tillbaka, om aeven raeckt av den skoenaste hand. Han skall da +sjaelvmant sansa sig. Du kan aennu ingenting utraetta ... Men droemmen +aterkom. Du var redo att kasta dig i braddjupet; du gick ej med lyckta +oegon till dess rand; du gick med oeppna, du sag det, ditt ansikte var +moerkt och dystert, som det aer nu, och likvael, naer jag fattade dig i +armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svarighet foera dig ur +farans grannskap. Sadan var min sista droem. + +- Jag, som tror pa droemmar, fortfor Petros, emedan vara heliga boecker +giva mig skael daertill, och emedan mangfaldiga roen giva stoed at denna +tro--jag kaende mig av detta oevertygad savael daerom, att faran, som +hotar dig, star omedelbart foer doerren och att du sjaelv kaenner hennes +tillvaro, som aeven daerom, att jag verkligen kan raedda dig, och att du +villigt skall skaenka mig det foertroende, som foer detta aendamal aer +noedvaendigt. Har jag misstagit mig? + +- Foermodligen. + +- Jag tror det icke. Du aer i denna stund olycklig, Karmides ... + +- Bah! + +- Och du traenger till en hjaelpare. Tiden aer redan inne, da njutningens +baegare aecklar dig ... + +- Daeri har du raett ... + +- Navael, se daer en boerjan till det foertroende jag oenskar vinna. Jag +behoever knappt veta mer, ty daermed har du sagt, att du star pa en +vaendpunkt av ditt liv, att du vill boerja en annan bana, vaerdigare de +haerliga gavor, varmed Foersynen utrustat dig, och som, raett anvaenda, +boera bereda dig en framtid av lycka och aera ... + +- Du kommer mig att le ... + +- Du tvivlar pa en sadan framtid och kaenner likvael vedervilja foer det +liv du foert allthitintills. Men detta aer ju foertvivlan? + +- Aen sedan? + +- Du, som har ungdomens darskaper bakom dig och det baesta av livet +framfoer dig! Aer din haelsa foerstoerd? Din unga natur skall atervinna +henne. Aer din foermoegenhet foerstoerd? Du skall foervaerva en ny. Eller har +din foertvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig laekedom +foer sjaelen, liksom det gives en sjukdom, som foerer till den verkliga +haelsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag +skulle taga din hand och foera dig till laekaren. Kanske aer det ock sa +--och jag skulle lyckoenska mig daertill--fastaen du sjaelv icke riktat +blicken inat, i din egen barm. Kanske grumlas din sjaelvproevning av +tankar pa jordiska ting, av fruktan foer din timliga vaelfaerd. Denna +fruktan skall foerjagas. Foerr hoer du mig icke, och jag undrar ej +daeroever, ty att predika foer en drunknande aer en galenskap. Man drager +honom foerst ur djupet och predikar sedan. Saledes, aer din egendom foer +sloesad, raedes du fordringsaegare, fattigdom och foeroedmjukelse, sa giv +mig ditt foertroende. Jag skall moejligen kunna hjaelpa dig. + +- Du? + +- Jag. + +- Om du nu gissat raett, skulle du kunna avvaenda ett slag, som vaentar +mig med naesta uppgaende sol? + +- Det aer icke omoejligt. + +- Jag vet, att du aer en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana +bland de kristne, att du uppvaeckt en doed och gjort andra underting. +Jag vore daerfoer naestan frestad tro pa moejligheten av din foermaga aeven +i detta fall ... + +- Ah, jaemfoer icke vad som ej boer jaemfoeras! Hallom oss till aemnet! +Antag, att Baruk aer din fordringsaegare, att du behoever anstand ... + +- Petros, hur vet du detta? + +- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behoever +anstand av honom. Du kan da lugn ga hem att sova. Jag lovar, att Baruk +skall hava talamod. + +- Petros, aer detta ditt allvar? Kan du halla vad du lovar? + +- Jag kan lova och halla mer. Det beror av dig sjaelv och det +foertroende du visar mig. + +- Men vad aer din avsikt med allt detta? Vilka aero dina +bevekelsegrunder? ... Dock, jag laemnar dessa fragor asido. De ma vara +vilka som helst. Mitt laege aer foertvivlat, jag bekaenner det ... och +raeddar du mig sa, som jag vill raeddas ... + +- Sa att allt sker i tysthet, sa att din stolthet icke saras ... + +- Saeg hoegmod eller stolthet ... orden goera ingenting till saken ... +da laegger jag mitt oede i dina haender, och du ma goera med mig vad du +vill ... ehuru jag omoejligen inser, i vilken man jag skulle kunna visa +dig min tacksamhet med atertjaenster. + +- Jag kraever inga sadana ... endast ditt foertroende. Med detta +foertroende skall jag na det oevriga, och vad jag vill na, aer din lycka. +Till att boerja med: vill du besoeka mig i morgon efter skymningen, da +jag atervaent fran mitt arbete? Du har mahaenda sett mig slaepa sten till +Afrodites tempel. Det aer nu mitt dagliga goeromal, och jag delar med +glaedje mina foertryckta trosbroeders moedor. Da Israel var maektigt, +stoertade vi avgudarnes altaren; vi maste nu ateruppbygga dem, men, som +vi hoppas, foer att en gang nedriva samma vara haenders verk. Du har nu +att besoeka mig icke i biskopliga palatset, som aer foervandlat till ett +fattighus, utan i en koja pa Skambonide. Vem helst du spoerjer skall +kunna visa dig till min anspraksloesa bostad. Vi skola da i morgon +vidare oeverlaegga. + + + + +ANDRA KAPITLET. + +Petros och Baruk. + + +En befallning hade utgatt fran kejsar Julianus, att de kristne pa egen +bekostnad skulle ateruppbygga de tempel, som de under foeregaende +kejsare hade nedrivit foer den gamla laerans bekaennare. + +I Aten bar detta pabud straenga foeljder, ty icke allenast Petros, utan +aeven hans foeretraedare pa biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av +de gamla gudars altaren, daerutinnan understoedda av den kejserliga +makten, som dels stadfaest sadant vald, dels latit det vara ostraffat. + +I och med Konstantius' doed hade aeven de rika baeckar sinat, som fran +statens skattkammare stroemmat i de raettrogna biskoparnes kassakistor. + +I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora maengden av +dem tillhoerde haer den fattigaste befolkningen, och de voro foer oevrigt +soendrade i tva laeger, av vilka det under Konstantius foertryckta var +det stoerre. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty aeven det +aegde nu raett att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av +Akaja klagat oever att det maste plikta foer valdsamheter, till vilka +det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit nagra tempel; +varfoer skulle de da drabbas av foeljderna utav gaerningar, som icke de, +utan deras motstandare homoiusianerna hade foeroevat? + +Man hade funnit deras klagomal raettsgilla och befriat dem fran +deltagande i tempelbyggandet. Hela boerdan hade salunda fallit pa +homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall. + +Den straenghet, varmed Krysanteus oevervakade och paskyndade arbetet, +gjorde boerdan dubbelt tryckande. + +Under denna tid av lidanden och svarigheter foer den homoiusianska +menigheten hade Petros visat sig vaerdig den plats, till vilken +foersamlingen upphoejt honom. Han hade utan att knota utrymt det foerra +biskopliga palatset, som var en byggnad tillhoerig staden Aten, och +inflyttat med Klemens i ett litet hus pa Skambonide. Han deltog +outtroettligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin +foersamlings medlemmar och var staedse faerdig att med sin egen person +traeda i staellet foer dem, som av sjukdom eller andra omstaendigheter +hindrades fullgoera sitt aliggande. Man sag honom nu dagligen i hopen +av arbetande maen, kvinnor och barn slaepa sten till Afrodites tempel. +Hans underordnade praesterskap livades av hans foeredoeme och foeljde det. + +Morgonen efter sitt samtal med Karmides besoekte Petros Baruk. + +Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade +foerberedelser foer en resa till Jerusalem. Alltifran kejsar Fladrianus' +tid hade judarne varit foerbjudna att vistas i denna sin forna +huvudstad. Sjaelva dess voerdnadsvaerda namn var utplanat och ersatt av +ett romerskt. Nu var allt foeraendrat. Kejsar Julianus hade icke +allenast upphaevt detta foerbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat +judarne atervaenda till sitt gamla faedernesland. Han hade beslutit att +pa det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den +nya medelpunkten foer Jehovas dyrkare, i prakt taevlande med Salomos och +Herodes den stores. + +En allmaen haenfoerelse hade fattat judarne. Templets ateruppbyggande och +det pa nytt foedda Israels foerening kring dess heliga murar hade under +deras foertryck och smaelek aldrig upphoert att vara deras hopp. Nu +syntes det naera sitt foerverkligande. Till de stora summor, som +Julianus av statsmedel anslagit at foeretaget, kommo de frivilliga +bidrag, som judarne laemnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, +de fattige laemnade sin skaerv. Fran Gallien, Britannien, Medelhavets +oear och Afrika stroemmade judarne till Palestina, de fleste icke foer +att bosaetta sig daer, men alla foer att sjaelva fa laegga hand vid +foeretaget. Haenfoerelsen var icke minst i Aten. Brev fran Jerusalem till +synagogan i Aten foermaelde, att grundvalarne redan boerjat resa sig, att +gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som foerraettades under +hymner och jubel, att manga rika, som taevlade med de fattigaste i +outtroettlighet, nyttjade spadar och haevstaenger av silver och icke +ansago purpur- och silvermantlar foer goda att i dem bortbaera gruset. + +Det var ibland de kristne en allmaen oevertygelse, att Jerusalems tempel +aldrig mer skulle resa sig, emedan foerstoerelsedomen foer evigt var +avkunnad oever den mosaiska lagen. Mahaenda var innersta +bevekelsegrunden hos Julianus, da han sa nitiskt omfattade tanken att +ater uppbygga samma tempel, ingen annan aen den att komma en slik +oevertygelse pa skam och med sin kejserliga allmakt nedsla de +profetior, pa vilka kristianerna stoedde sin tro. Judarne, som laenge +varit behandlade med oevermod och foerakt, haemtade aeven ur denna +synpunkt ett skael att uppbjuda alla krafter till det stora foeretagets +snara foerverkligande. + +Den gamle Baruk ansag sig icke hava gjort tillfyllest, da han laemnade +en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, +aeven han, lekamligen laegga hand daervid; han ville atminstone hava +framburit en sten till de andra, och han prisade sina faeders Gud foer +lyckan att hava upplevat den tid, som aentligen skulle se Israels hopp +uppfyllt. Nu utrustade han tva skepp, som skulle foera honom och en +maengd av hans trosfraender, rabbi Jonas inraeknad, till det heliga +landet. Da han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke +laengre med Platon och Filon; deras ord och tankar vaelvde sig kring +templet, resan och den ljusa utsikten foer Israels framtid. + +Under manga ar hade Baruk anvaent en del av sin lediga tid till den +fromma sysselsaettningen att avskriva lagens heliga boecker. Vilken +omsorg han hade nedlagt pa varje bokstav! Huru sirliga de maste vara +och huru fullkomligt liknande bokstaeverna i den aeldre handskrift, som +lag framfoer honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas +foersaekrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga +avvikelse fran den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som +vissa av dessa otaliga bokstaever aegde. Foerdenskull var det av vikt, +att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var saledes +ett moedosamt arbete, men dess mer foertjaenstfullt, naer det aentligen var +fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glaedje foer den +fromme koepmannen. De voro faerdiga, samtliga rullarne, och lindade +kring gyllne stavar, vilkas aendar pryddes med juvelknappar av +ofantligt vaerde. Han hade ursprungligen bestaemt dem foer synagogan i +Aten; men nu hade en aeregirigare tanke uppstigit i hans sjael. Han +ville skaenka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att +deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlaerde skulle goera +honom ovaerdig en sadan aera. + +Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en laengre tid stanna i +Jerusalem, aen mindre att bosaetta sig daer. Han ville endast aterse +Davids stad, goera sin boen pa Moria, bevittna verksamheten vid +tempelbyggandet och frambaera sin sten till detta och daerefter +atervaenda med en handfull mull av dess heliga jord, varpa hans huvud +skulle vila, naer han gatt till sina faeder. Hans maka, den alderstigna +Ester, var foer sjuklig att aeventyra en resa oever havet; hon och Rakel +skulle daerfoer stanna hemma och avbida hans aterkomst, da han foer dem +ville foertaelja allt vad han sett och roent, sa noggrant, som om de +skadat det med egna oegon. + +Baruk hade alagt Ester att under hans franvaro noga vaka oever Rakels +uppfoerande, vilket vore sa mycket mer av noeden, som aeven rabbi Jonas, +hennes trolovade, skulle foelja taget. + +Mitt under dessa foerberedelser hade Baruk blivit oeverraskad av +Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kaende sin +gaeldenaers graensloesa laettsinne, ville i boerjan uppfatta anbudet som ett +naerganget gyckel och tillbakavisade det som sadant med mycken +vaerdighet; men naer Karmides, foer att giva kraft at sina ord, antydde, +att boejelsen var oemsesidig, att Rakel aelskade honom, vart gubben ej +endast vred, utan haepen och foerskraeckt. + +Han behoevde nagra oegonblick foer att samla sig. + +Men sedan det skett, avfaerdade han ynglingens frieri i ordalag av +skenbart lugn, men fulla av det djupaste foerakt, oevergick daerefter +till penningfragan och foerklarade, att som han till sin foerestaende +resa hade av noeden de summor han lanat Karmides, sa aemnade han +omedelbart indriva de foerfallna lanen och i noedfall begagna hela den +makt, vilken som fordringsaegare tillkom honom oever hans gaeldenaer. + +Karmides, som icke ville laemna slagfaeltet oevervunnen, svarade haerpa +med en antydan, som kom blodet i Baruks adror att isas och i naesta +oegonblick, naer Karmides redan avlaegsnat sig, att sjuda som lava. + +Baruk avvaktade under plagande oro ett tillfaelle att mellan fyra oegon +foerhoera sin dotter om hennes foerhallande till den unge hedningen. Han +ville icke med en foertidig upptaeckt av nagonting aennu outrett +foerorsaka den gamla Ester sorg och astadkomma uppseende i huset. + +Naer aentligen detta tillfaelle yppat sig, foell den baevande flickan till +sin faders foetter och bekaende, att hon aelskade Karmides. Baruk kvaevde +sin foerskraeckelse vid denna upptaeckt och soekte varsamt utleta, pa vad +saett bekantskapen mellan henne och den laettsinnige ynglingen uppstatt, +och huru langt den hitintills utvecklat sig. Han bemoedade sig att +vinna Rakels foertroende och gjorde valdsamma anstraengningar foer att +synas lugn, men Rakel hoerde, hur hans roest darrade--hon hade icke mod +att bekaenna allt. + +Hon hade ofta sett Karmides och aeven vaexlat nagra ord med honom, naer +han infann sig i huset foer att soeka Baruk. Likaledes hade hon ofta +moett honom, da hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon da +besvarat hans blickar och haelsningar, ja, hon hade flera ganger +samtalat med honom fran altanen av huset. Karmides hade vackra +manskensaftnar infunnit sig under denna, medfoerande en cittra, +spelande pa henne och talande pa ett saett, som intog Rakels hjaerta. +Han hade aentligen foerklarat, att han aelskade henne och att han icke +kunde leva utan hennes kaerlek. Da hade Rakel troestat honom daermed, att +aeven hon aelskade honom. + +Detta var allt vad Rakel vagade tillsta. Hon gjorde det stammande, +rodnande av blygsel, alltsomoftast doeljande sitt ansikte i haenderna, +raedd att moeta sin faders oegon. Sjaelv hade hon icke klart begrepp om +det foerskraeckliga i det, som hon foerteg, men hennes jungfruliga kaensla +vaegrade att lata ett ord daerom komma oever hennes laeppar, och hon +anade, att en upptaeckt skulle krossa hennes faders hjaerta. + +En sten foell ifran Baruks broest. Han upplyfte sin dotter, bad henne +lugna sig och foerklarade, att han skulle gloemma hennes felsteg, om hon +haedanefter toge sig nogsamt till vara och komme i hag, vad hon vore +skyldig sig sjaelv, sina foeraeldrar, sin trolovade, sina faeders tro och +sitt namns aera. Dessa plikter voro heliga; broete hon dem, sa skulle +hon foera sin faders gra har med sorg i graven. Han bad henne vaepna sig +med tanken haerpa; da skulle hon laetteligen oevervinna boejelsen foer en +yngling, som icke blott var hedning, utan aeven en stor sloesare, en +lastbar, foerdaervad och samvetsloes maenniska. + +Baruk hoppades, att dessa skael skulle verka, och troestade foer oevrigt +pa sin faderliga myndighet. Rakel hade varit naera att falla i en +avgrund, men lyckligtvis var hennes aera, sa taenkte den gamle, aennu +oflaeckad. Saledes aennu ingenting foerlorat. Foerfoeraren hade darat henne +med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels boejelse foer +honom kunde aennu icke hava djupa roetter. Den skulle snart foersvinna, +sedan hon insett, att en ooeverstiglig skiljemur stod mellan henne och +honom. + +Emellertid hotade upptaeckten av detta foerhallande att stoera Baruks +resplaner och blandade sig obehagligt med hans haenfoerelse foer +Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han vaga resa och laemna Rakel +ensam under den sjukliga Esters vard? + +Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besoek, han +oeverraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, traeda oever +troeskeln. Baruk hade vid flera tillfaellen statt infoer dennes domstol +och med ytterlig oedmjukhet i ord och athaevor talat foer sin raett emot +krangliga kristianska gaeldenaerer, som i hopp om ett gynnsammare utslag +vaedjat fran den vaerldsliga domstolen till sin sjaelaherde. Petros hade +vid dessa tillfaellen iakttagit en raettvisa, foer vilken Baruk kaende sig +dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke +hoerde till regeln, naer fordringsaegaren var jude. + +Nu var oedmjukheten borta bade i ord och athaevor, och Baruk stod +hoevlig, men rak infoer den kristne praesten, vars domsraett var upphaevd, +vars makt var bruten. + +Biskopen oenskade ett hemligt samtal. Maeklaren beviljade det. Petros +boerjade tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande +foer dennes person och penningaerenden; varfoer, det kaende han icke och +hade aldrig brytt sig med att grubbla daeroever. + +- Jag vet, sade Petros, att du star redo att vidtaga straenga atgaerder +foer att indriva dina fordringar av den laettsinnige ynglingen ... + +- Alldeles. + +- Jag undrar icke haeroever. Det aer din raett, och de fleste skulle i din +staellning goera detsamma. Medgivas maste aeven, att Karmides aer den, som +minst av alla foertjaenar undseende, ifall undseende oever huvud star i +en fordringsaegares ordbok. + +- Det star icke i min atminstone, genmaelde Baruk. Ordet barmhaertighet +star daer vael, men jag behandlar aldrig penningsaker som +barmhaertighetsverk och aldrig barmhaertighetsverk som penningsaker. + +- Riktigt. Jag inser, att koepmaennen maste skilja emellan sa olika +ting. Ocksa var det icke min mening att taga din barmhaertighet i +ansprak foer Karmides' raekning. Han skulle dessutom vara foer hoegmodig +att emottaga den, fastaen straenghet, tillaempad av dig i detta +oegonblick, maste tillintetgoera hela hans framtid. + +- Det aer illa det, men nu aemnar jag verkligen vara straeng, sa straeng +som moejligt. + +- Jag ser saken fran samma foerstandiga sida som du, fortfor Petros, +men skillnaden aer, att jag just i denna samma sak ser nagot laengre aen +du. + +- Vad menar du? + +- Jag menar, att om du fullfoeljer ditt uppsat mot Karmides, sa aterfar +du pa langt naer icke allt vad du lanat honom ... + +- Bah, det vet jag, infoell Baruk med en axelryckning; den vissheten +har foerorsakat mig en soemnloes natt, men nu skall jag finna mig i mitt +oede. + +- Och du saetter honom ur stand att foer framtiden gottgoera dig. + +- Du kommer mig att le. Naer skulle han nagonsin varda i stand daertill? +Du talar om hans framtid som om nagot stort och lysande. Jag vill icke +ge en slant foer den. Ma var och en be den allsmaektige bevara sig foer +en sadan framtid! Man tarvar icke spadomsande foer att se, varthaen den +lutar. + +- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag aer den rikaste man i +Aten? + +- Han skulle da aerva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann +underraettelse om hans slaekt och hans utsikter at det hallet. Tyvaerr, +de aero, icke heller de, vaerda sa mycket som en slant. Han har aervt en +gang foer alla. Oedet vill icke oesa mer guldstoft i det sallet. + +- Haer aer icke fraga om arv, utan om giftermal. + +- Om giftermal? infoell Baruk oeverraskad. Om giftermal och rik hemgift? +Aer det sa du menar? + +- Just sa. + +- Hm, det skulle da foermodligen vara med mina penningar i hemgift han +ville gaelda sina skulder till mig, taenkte Baruk. Min biskop, tilllade +han hoegt och i betaenksam ton, vem skulle da den rika arvtagerskan +vara, till vilken Karmides friar? + +- Han friar, savitt jag vet, aennu icke till nagon. + +- Da vet jag mer aen du, taenkte Baruk. Men, sade han hoegt, jag foerstar +dig icke. Karmides, saeger du, friar icke till nagon, och likvael +foerespeglar du mig ett rikt giftermal, som han skall inga. + +- Han kommer inom ar och dag att gifta sig med den rikaste mannens +dotter i Aten. + +- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk foervanad. Du +maste da mena Krysanteus och hans dotter, Hermione? + +- Ja. + +- Huru vet du det? + +- Jag kan endast upprepa vad jag sade. + +- Det matte da vara genom spadomskonsten du kommit till denna blick in +i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var oevertygad, att den +kristne biskopen, som kunnat uppvaecka en doed maenniska, stod i +foertroligaste foerbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina +landsmaens vidskepelse, som vid denna tid var om moejligt stoerre aen +vidskepelsen bland kristianer och hedningar. + +- Emellertid, fortfor Baruk, baer din foerutsaegelse alla tecken av +osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men +hans laettsinniga levnadssaett har gjort deras foerbindelse om intet. +Ryktet har laenge ordat om att Krysanteus foerbjudit honom sitt hus, och +daertill kommer vad jag nyligen hoert saegas, att Krysanteus ville hava +honom utvisad fran Aten, emedan han foerleder ungdomen med daliga +foeredoemen. + +- Allt detta uppvaeges av den enda visshet, att Hermione aelskar honom. + +- Aer det verkligen sa? Nog vet jag baest, att unga kvinnor lata dara +sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett +undantag fran sitt koen... + +- Du skall paminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit +tillsammans, att de voro bestaemda foer varandra fran de foersta +ungdomsaren. Du boer vidare ihagkomma, att Hermione, sedan trolovningen +upphaevdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon +aelskar honom aennu, ehuru han visat sig ovaerdig hennes kaerlek? Och om +detta ej kan oevertyga dig, sa vill jag i foertroende saega, att aennu +helt nyligen har hennes mun icke foernekat hennes hjaertas boejelse. + +- Du saeger nagot! Det tyckes vid naermare paseende verkligen troligt. +Men hennes fader skall aldrig samtycka ... + +- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon oenskar. Den stoersta +svarigheten ligger hos Karmides sjaelv. Allt kommer att bero av hans +uppfoerande, ty foerst genom ett foerbaettrat levnadssaett kan han hoppas +atervinna Hermiones aktning. + +- Riktigt. Men haer stoeta vi ju pa en omoejlighet! + +- Nej, ingen omoejlighet, men en skenbar svarighet. Du kaenner +ynglingarnes art. De maste rasa ut. Ju daraktigare de levat, dess +grundligare aer ofta deras foeraendring till stadga. + +- Sadant haender visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det foerefaller +mig omoejligt. + +- Jag kaenner Karmides baettre aen du. Jag ansvarar, att en sadan +foeraendring skall ske, savida icke du omoejliggoer det. Hans oedes tradar +ligga i badas vara haender. Han har vandrat vaegen till foerdaervets +avgrund och star nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, +gapar nu vid hans foetter, och han ser det. Om han icke redan atervaent, +sa aer orsaken hos dig, ty du star bakom honom, en envaldsherre oever +oegonblicket, och det aer du, som skall nedstoerta honom eller laemna +honom atervaegen oeppen. Krossar du hans hoegmod, sa aer han foerlorad. +Alla ana, att han aer utfattig, men ingen vet det, ty han har intill +denna dag foerstatt att doelja sitt laege under ett levnadssaett, som +maste locka till den tro, att Indiens rikedomar sta honom till buds. +Under allt detta aer han uppfylld av angest och faerdig till vilket +foertvivlat foeretag som helst. Stoertar du honom, kan du icke beraekna +foeljderna; laemnar du honom vaegen fri, sa skall han ila till en +framtid, vars famn star honom oeppen och tillbjuder honom lugn och med +lugnet allt, som han kan efterstraeva. Om han i besittning av en ny +rikedom skall aterfalla i sitt foerra levnadssaett, det aer nagot, som +vidkommer ingendera av oss bada. Det aer nog foer mig, att Hermione +varder hans maka ... det aer mitt mal ... och foer dig boer det vara nog, +att han till sista obolen gaeldar dig sin skuld. Det aer du sjaelv, som +skall saetta honom i stand daertill. Laemna honom i ro, och han skall om +ett halvt ar haerefter foer andra gangen vara trolovad med den rike +Krysanteus' dotter, om ett ar haerefter vara hennes make och arvinge +till hela hans foermoegenhet. + +Baruk hade uppmaerksamt lyssnat till Petros' foerestaellningar. Ehuru den +gamle maeklaren alltsedan gardagens upptraede med Karmides och +upptaeckten av foerhallandet till Rakel kaende foer honom ett haeftigt +uppspirat hat, sa att han vore faerdig lyckoenska sig till Karmides' +ofoermaga att betala, emedan detta gave honom tillfaelle utkraeva haemnd; +sa foernam han likvael nu en boejelse att se saken ur annan synpunkt. Han +hade att vaelja: a ena sidan foerlora en betydlig summa penningar pa en +sloesaktig son av de foeraktliga gojim, att baera harmen av en misslyckad +beraekning; a den andra att aterfa hela huvudstolen med de faststaellda +raentorna--trettio till fyrtiofem foer hundra! Det lag foer honom en +stor retelse i att genom klokhet, foerutseende och talamod aterstaella +en som ohjaelpligt foerlorad ansedd sak och foervandla den vaentade svara +foerlusten till en lysande vinst, och det sa mycket mer, som det alltid +varit hans stolthet att foerelysa de yngre koepmaennen bland sina +landsmaen med en omtanke, ett foerutseende och en foermaga att nyttja +omstaendigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans +ledsagare. Hans yngre yrkesbroeder menade redan, att han skulle foerlora +pa Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett +laengre aen de--att han aeven i avseende pa Karmides vetat, vad han +gjorde, naer de trodde honom handla som allra blindast och +ofoersiktigast. + +Men Baruk hade ett annat, foer oegonblicket aen vaeltaligare skael att giva +sitt samtycke till Petros' begaeran. Han trodde Karmides vara i stand +till vilket foertvivlat foeretag som helst. Hans fruktan foer sin dotters +trygghet var ju sa stark, att han, da biskopen steg oever hans troeskel, +just fragade sig, om han skulle toeras laemna Aten och antraeda den +efterlaengtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad +Petros beraettat honom--och nagot skael att tvivla hade han icke--sa +var en utvaeg funnen, och hjaelpen hade kommit i raetta oegonblicket +liksom fran himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphoera att laegga +sina krokar foer Rakel, sa snart han fatt en vink om den vida stoerre +lycka, som vaentade honom och vore laettare att vinna pa annat hall. +Baruks lilla oskyldiga lamm skulle sta skyddat foer den glupske vargens +anslag, medan denne, iklaedd skepnaden av en ruelsefull och botfaerdig +syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles +foertraeffligt. + +Och om Rakels boejelse verkligen vore djupare aen blott ett flyktigt +tycke, sa skulle hon oevervinna den, om icke foerr, naer hennes luftslott +ramlat, naer hon funnit, att Karmides' kaerleksfoerklaringar vore idel +munvaeder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina +planer pa Hermione. Hennes oegon skulle atminstone oeppnas, naer +underraettelsen nadde hennes oera, att samme Karmides, som hon aelskade, +var trolovad med Hermione. + +Pa grund av dessa skael droejde det icke laenge, innan Baruk fattat sitt +beslut. Han lovade Petros att atminstone under ett halvt ars foerlopp +icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenaegen att +foerstraecka Karmides ett och annat lan, sa snart det boerjat visa sig +saekra tecken till en sadan sakernas gang som Petros foerespeglat.-- + +Aftonen av samma dag, pa vilken biskopen besoekt maeklaren, satt han +ater efter aendat dagsverke i sin koja pa Skambonide, en kammare, vars +bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. +Det enda i hans omgivning, som paminde om det foerra biskopliga +palatset, voro boeckerna och Kristusbilden, men aeven denne var nu +avhaend sina aedelstenar. Biskopen delade sin anspraksloesa bostad med +sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss foertaert sin tarvliga +aftonmaltid, som tillretts dem av deras vaerdinna, en from aenka av den +homoiusianska bekaennelsen. Petros, vilande pa en soffa invid lampan, +oeppnade sin Tertullianus. Klemens, faerdig att ga ut, iklaedde sig sin +kapa. + +- Haelsa min son Eufemios, sade Petros, och laten icke foerleda er att +syssla foer laenge i natt med avskriften av den helige Johannes' +uppenbarelse. Du har arbetat i dag pa det hedniska templet och maste +vara troett, min Klemens. + +- Jag aer icke mycket troett, men jag aer uppfylld av bitterhet, min +fader. Det aer foerskraeckligt, att vi kristianer skola uppfoera tempel at +hedniska avgudar. Vi bygga ju hus at de onda makterna, at djaevlarne! + +- Kejsaren vill det, Klemens. Vi maste. + +- Nej, man maste mer lyda Gud aen maenniskor. Vi borde neka att goera det +och hellre lata kejsaren doeda oss. + +- Min son, vi underkasta oss, emedan vara foermaen vilja det, och vi +kunna goera det, emedan vi aero oevertygade om seger. De byggnader vi +uppfoera varda icke tempel at avgudarne, utan kyrkor. + +- Ah, daeri har du raett, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi +endast fasthalla det hoppet, kunna vi arbeta under vaelsignelser i +staellet foer foerbannelser. Det aer sant; denna byggnad skall en gang, +naer vi fatt en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju haenda +snart nog, om det aer sant, vad Eufemios sagt mig, att manga av de vara +omgiva avfaellingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfaelle +att foerskaffa honom till avgrunden. + +- Har Eufemios sagt det? + +- Ja. + +- Sadana ord aero mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios foer att tala +sa. Du far icke lyssna till slika ord och aen mindre upprepa dem. + +- Men vore det da oraett att doeda en avfaelling, som foerfoeljer oss och +vill utrota foersamlingen fran jorden? + +- Klemens, jag har maerkt, att du pa senare tider ofta framkastar +fragor, med vilka du aldrig borde sysselsaetta dina tankar. Akta dig, +ty har man en gang boerjat fraga, sa stannar man saellan, foerraen man +ifragasaetter det heligaste. + +- Bevare mig Gud foer detta! + +- Bevare dig Gud foer loesa, kringirrande tankar! Du har dina plikter +att taenka pa och de boecker, som jag saetter i din hand. De svara pa +alla spoersmal, som aero noediga och tillatna. Bevaka din sjael och ga +icke daerutoever! Har du under de senare dagarne sett Teodoros? + +- Ja, naestan dagligen, fader. Han tyckes uppsoeka mig och foelja mina +steg. + +- Navael? + +- Jag undviker honom. + +- Du far icke lyssna till vad han saeger. + +- Jag har sagt honom det. + +- Du gjorde oraett aeven daeri, ty jag har foerbjudit dig att svara med +ett enda ord. + +- Foerlat mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller +far lyssna till honom, och jag bad honom haedanefter laemna mig i fred. + +- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill hoegmodet och +fragvisheten leda. Han missaktade mina rad, litade pa sitt foernuft och +laeste de heliga skrifterna icke med oedmjuk ande, icke med voerdnad foer +kyrkans faeders meningar och moetenas av Gud ingivna tolkning, utan i +troestan pa sin egen vishet. Och foeljden var hans sjaels foerdaerv. Hans +villfarelser aero vaerre aen sjaelva atanasianernas. Han foernekar moetenas +raett att giva regeln foer skrifternas ordafoerstand, han foernekar +kyrkans och det av Kristus instiktade praestastandet, han ordar, liksom +flera kaettare foere honom, om de kristnes allmaenna praesterskap, och +under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de aero maektiga, han +umgas med filosofer och besoeker dagligen Krysanteus' hus. + +- Jag har gloemt omtala, fader, vad som dag haende mig under arbetet, +sade Klemens. Krysanteus infann sig, sasom han plaegar goera ... + +- Ja, han njuter av att se vara moedor, sade Petros. Ma vi unna honom +denna korta froejd! + +- Han infann sig, den foerhatlige, och han foeljdes i dag av sin dotter. +Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader! + +- Du betraktade henne saledes noga? + +- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har alagt mig att vaenda blicken +bort fran unga kvinnor, och jag gjorde det aeven nu ... + +- Navael? + +- Men hon kom sjaelv till mig och talade till mig ... + +En skymt av oro for oever Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort +rullen och reste sig upp. + +- Du stod saledes i hennes grannskap? infoell han. + +- Nej, det staelle, jag hade under arbetet, var taemligen langt fran +gatan, men hon gick emellan vara broeder fram till mig, och hon lade +sin hand pa min axel, naer jag vaende mig bort. + +- Ah, du har da ater brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt +dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte hoeljt av kapan, naer du aer +ute? + +- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet! + +- Det aer sant. Jag gloemde det. + +- Solen stod hoegt pa himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi +foersmaektade alla under traelandet i den svara hettan. Jag bar endast +min korta arbetskiton, naer detta haende, och likvael badade jag i svett, +ty jag hade anstraengt mig mycket foer att foerega broederna med lydnad +foer arbetsfoerestandaren ... + +- Det var raett, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon +dig? + +- Hon fragade mig, vad jag heter--huru gammal jag aer ... + +- Ah! + +- Var jag aer foedd och vilka mina foeraeldrar aero ... + +- Och du? Vad svarade du? + +- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros aer min fader, +och naer hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag aer praest. + +- Vidare! + +- Hon log at denna raettelse, men jag sade henne allvarligt, att hon +borde omvaenda sig och taenka pa sin sjaels vaelfaerd. Daerefter vaende jag +mig bort och gick ifran henne. + +- Var detta allt? + +- Ja. + +- Lovad vare Gud! taenkte Petros. Detta boer laera mig att haedanefter +vara omtaenksammare. Jag skall icke vidare tillata, att Klemens +deltager i arbetet.--Min son, sade han hoegt, du stannar hos Eufemios +i natt. Men uppehall dig icke allt foer laenge med avskrivningen, ty du +skall sova och haemta krafter ... + +Klemens oenskade biskopen en god natt och avlaegsnade sig. + +Medan han vandrade nedfoer Skambonide, gick han foerbi en kvinna, som, +da hon sag honom, vaende om och tilltalade honom med tveksam roest: + +- Jag ser av din kapa, att du aer kristen praest. Tillhoer du den +homoiusianska bekaennelsen? Foerlat mig, att jag uppehaller dig med +denna fraga! + +Klemens stannade. Han sag framfoer sig en ung flicka av vackert +utseende, klaedd som slavinna i ett foermoeget hus. + +- Jag igenkaenner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du +aer foerelaesaren Klemens. Huru lyckligt, att jag moette dig! Min avsikt +var att soeka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera +ganger och alltid vaent om vid hans doerr. Jag dristade ej ga in, men +icke heller har jag vagat ga hem, foerraen jag fatt tala med honom eller +dig. Huru vael, att jag traeffade dig! + +- Vad vill du mig? + +- O, jag aer mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en +straeng husmoder, och jag rakade i afton, medan hon var franvarande, +att soendersla hennes dyrbaraste toalettask. Hon plaegar straffa mig +hart foer den minsta foerseelse ... och pa detta konstverk satte hon sa +stort vaerde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade +bort ... och toers nu icke atervaenda, utan att du foeljer med mig hem +och utverkar mig hennes foerlatelse. O, vaegra icke detta, frommaste +broder! Min haerskarinna aer sa straeng, ja, hon aer grym, naer hon aer +vredgad; men annars aer hon god och gudfruktig och nitisk i den raetta +laeran ... och om du, som aer praest, foeljde mig hem, sa skulle hon nog +pa din boen foerlata mig. + +Flickan fattade hans hand. Klemens drog den foerskraeckt tillbaka; han +hade aennu aldrig varit en kvinna sa naera. Men han kaende medoemkan med +den stackars slavinnan och ansag foer sin plikt att villfara hennes +boen. + +- Aer din haerskarinnas bostad avlaegsen? fragade han. + +- Nej, gode broder. + +- Jag foeljer dig. + +- Jag blir dig evigt tacksam. + +Flickan foerde Klemens tvaers oever gatan Kerameikos och in i en graend, +daer hon stannade utanfoer bakporten till prokonsulns palats. + +Porten ledde till fruntimmersgarden. De intraedde, utan att nagon +portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vaenta pa garden och +foersvann genom en doerr i portiken. Hon aterkom och foerde Klemens genom +en korridor, i vars aende var en doerr, pa vilken hon pekade viskande:-- +Haer! Stig in! Min haerskarinna aer hemma. + +Klemens oeppnade doerren och sag sig i en guldglaensande, av vaellukter +uppfylld budoar. Pa en soffa daerinne vilade en kvinna, klaedd i en laett +draekt av spetsar. Skenbart oeverraskad av besoeket, reste hon sig upp +och asag honom med foervanade blickar. + +Klemens igenkaende Annaeus Domitius' maka, den skoena Eusebia, och det +mod, varmed hans aerende vaepnat honom, eftertraeddes av foervirring. Han +stod blyg och foersagd infoer denna skoena kvinna, som med stoersta undran +i sin ton fragade honom: + +- Aer det du, unge foerelaesare? Vad foer dig hit vid denna sena timme? + + + + +TREDJE KAPITLET. + +Teodoros. + + +Krysanteus aegde i grannskapet av hamnstaden Piraeus en lantgard, daer +Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar. + +Huvudbyggnaden lag pa en kulle; utsikten oeppnade sig at ena sidan oever +havet och den livliga hamnen, at den andra oever en boerdig, av +vingardar och olivdungar omgiven daeld. Kullens sydliga sluttning +nedsteg i avsatser, prydda av traedgardskonsten och skuggade av aldriga +traed. + +I en loevsal pa en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes +vaenner Ismene och Berenike hade nyss laemnat henne. Hon hade daerefter +gatt hit, daer hon gaerna njoet ensamhetens stunder, emedan denna plats +varit aelskad av Elpenike, hennes moder, och paminde Hermione om +barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes +foersta och enda kaerlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans +Faedon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skoenhet faengslade +flickans tankar och sinnen, sa att hon gloemde att oeppna boken. + +Havet glaenste i den sjunkande solens prakt. Tva fartyg sagos laemna +hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de bada +Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga +verksamheten i Piraeus blandade sig, mildrat genom avstandet, med +fagelsangen i traedens kronor och tonerna av en floejt, som uppstego +fran dalen pa andra sidan kullen. + +Da solens skiva naermade sig synranden, stoerdes Hermiones ensamhet +genom ankomsten av en man, som var klaedd i kapa, sadan som de kristna +praesterna brukade. Den foertrolighet, var med han naermade sig +Krysanteus' dotter och satte sig helt naera henne, visade, att han icke +var en fraemling pa staellet. + +- Teodoros, sade hon. Vaelkommen. + +- Jag anade, att jag skulle finna dig haer, sade den unge praesten, och +styrde foerdenskull hit, innan jag ville soeka dig daeruppe i byggnaden. +Den vackra aftonen och hagen att tvista med dig hava lockat mig ut +fran staden. Jag kan haelsa dig fran din fader. Jag sag honom pa Pnyx, +daer folket aer samlat foer att verkstaella det nya valet till arkont. Det +star i denna stund en het drabbning daeruppe, och mahaenda avgoeres just +i detta oegonblick segern. + +- Tvivlar du da, att min fader skulle varda atervald? fragade +Hermione. + +- Han har en maektig hjaelp i kejsarens gunst. Det aer foerdenskull +sannolikt, att Krysanteus segrar. + +- Vad saeger du? Skulle han hava kejsarens gunst av noeden till seger? +Jag vet att min fader pa den senare tiden foervaervat manga fiender +bland atenarne; men den stora maengden maste vael dock vara honom +tillgiven. + +- Jag vill gaerna tro det, men aer likvael oviss daerom. + +- Men en sadan otacksamhet vore omoejlig, utbrast Hermione. Han +uppoffrar ju allt foer dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han +uthaerdar foer deras skull, huru varmt han oenskar deras vaelgang, huru +han lever endast foer den hoega sak, som Julianus och tidens aedlaste maen +vilja foerverkliga, o, da skulle de icke kunna annat aen aelska honom. +Har du maerkt, Teodoros, att min faders har boerjat grana? Det aer icke +av alder, du, utan av omsorger och rastloesa tankar. Min arme, aelskade +fader! + +- Ja, om detta foertjaenar hat, vad aer det da, som foertjaenar tacksamhet +och kaerlek? sade Teodoros. Men du far icke tyda mina ord till det +vaersta, Hermione. Med sin kaennedom om tiden och maenniskolynnet maste +Krysanteus fran boerjan hava foerutsett det motstand han nu roener. +Foertjusningstiden kunde icke vara langvarig. Det gar an att mala +idealer och staella dem foer maenniskornas oegon; alla skola haenfoeras, ty +alla igenkaenna mer eller mindre klart urbilden av sin egen +maensklighet; men att soeka foerverkliga dem, Hermione, att med kraftig +och skonsloes hand gripa in i verkligheten foer att omskapa den till +nagot sannare och skoenare, det framkallar alla troeghetens, vanans och +ondskans makter till foertvivlat motstand. Det uppstar da en strid, som +icke aendar, foerraen idealets kaempe har segrat eller dukat under. Det +sista aer det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och +Guds vaerldsordning, att sa skall vara. Ty idealets kaempe aer, aeven han, +en maenniska, full av fel och misstag, och med det sanna, varfoer han +kaempar, blanda sig villfarelser, som goera motstandet raettsgillt. Vad, +om Julianus och Krysanteus i mycket hava oraett? Om de skulle vilja +aterfoera en tid, som aer doed och boer vara det, en tid, som genom +avstandet haegrar foer deras oegon med en glans, som han i sjaelva verket +aldrig aegde? Vad om deras straevanden skulle motverka i staellet foer +fraemja maenniskoslaektets sanna vael? + +- Det later icke taenka sig, sade Hermione, ty foernuftet och sanningen +hava i alla tider till sitt inre vaesen varit desamma och skola alltid +foerbliva det. + +- Visserligen. Ingen tid har varit foernuftloes och osann. Men du, +liksom jag, aer oevertygad om en Guds uppenbarelse i vaerldens gang och +maenniskoslaektets oeden. Vari skulle da denna uppenbarelse besta, om ej +daeri, att hans haerlighet och fullkomlighet under olika skiftningar +allt klarare framstode foer de varelser, som aero skapade till hans +avbilder? I viljen aterkalla en foerfluten tid. Det aer fruktloest, +Hermione. I viljen ater uppliva tron och voerdnaden foer de gamla +gudarne. Det aer omoejligt, att detta foeretag skall lyckas. Det aer +foertvivlat, ty det baer en osanning inom sig. Ack, daerutinnan ligger er +svaghet. Varfoer skolen I inblanda denna fallna gudavaerld i er kamp foer +sedernas baettring, foer tankens raett och den borgerliga friheten? Vad +har Zeus, den otrogne aekta mannen, att goera med sedligheten eller +foernuftet, han, den avundsamme, som faengslade Prometeus vid klippan, +emedan denne med eldens gava vart maenniskoslaektets vaelgoerare? Vad hava +de foergudade tyrannerna, som I givit saete Olympen, vad hava de att +goera med frihetsandan och maenniskovaerdet? Dessa brottsliga, lastbara +gudar, foertjaena de sina roekoffer och altaren? Aero de gudar, till vilka +man kan saetta sitt hopp i livet och i doeden? Det aer sant: I viljen +avtva dessa vanstaellande flaeckar fran deras anleten. I foerdoemen som +haedare de skalder, som foertalat dem. Men sedan I utplanat dessa drag, +vad aterstar dem da av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta +opersonliga krafter, utstroemmade fran den ende evige Guden. + +- Sa anse vi dem aeven, invaende Hermione. Vara filosofer saega, att +dyrkandet av flera gudar uppstatt genom maenniskornas svaghet, som +foerdelat fullkomlighetens egenskaper pa manga. + +- Men varfoer foerneken I da den Gud, som latit sig uppenbaras foer edra +filosofers slutledningar? Emedan han aer ofattlig foer maengden, skolen I +svara. Ja, han aer i sanning ofattlig, om han, sasom manga av edra +filosofer foermenat, endast aer den outgrundliga, pa alla egenskaper +tomma enheten i tingen, ett vaesen, som ej bryr sig om maenniskornas +oeden; men aer han en god, allvis och kaerleksrik foersyn, sa aer han icke +blott fattlig foer den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de +okunnigaste hjaertan i alla tider laengtat. + +- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, aeren stolta aristokrater; +I talen om en tro foer de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga; +om en annan foer den stora hopen. I viljen hava kaernen foer er och kasta +skalet till maengden. Mot denna uppfattning har samma hop sjaelv +foerklarat sig, och denna motfoerklaring aer kristendomen. I villen icke +omstoerta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra +deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er +funnos aeven sadana, som foer statens, foer ordningens skull ville +befaesta den gamla vidskepelsen, foerutan vilken de foermenade, att allt +skulle sammanfalla i grus. Som om en loegn vore det starka band, som +sammanhoelle vaerlden! Da foerkunnades ur folkets laegsta kretsar, ur +fiskarhyddor och verkstaeder, samma ofattliga sanningar, som I haden +lagt hand pa foer egen raekning. Detta oeverraskade tvivelsutan de vise. +Det var en omvaelvning, och sa demokratisk, Hermione, sa +frihetssyftande hon kunde vara. Hon foerkunnade en gud foer alla, en +vishet foer alla. Hon foerkunnade, att den hoege och lage, imperatorn och +slaven, aero broeder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel. +Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi aero alla maenniskor. Bort +med herren och slaven! Vi aero alla skapade till frihet, till den sanna +friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjaelp, mot vara +tyranniska onda boejelser! Bort med den hoegsta och svaroeverstigligaste +av alla skiljemurar mellan maenniskor--skiljemuren mellan raettfaerdiga +och foertappade! Ingen aer mer sa raettfaerdig infoer Gud, att han icke aer +en syndare; ingen sa fallen, att han ej kan uppraettas! Bort med +sjaelvbelatenheten liksom med foertvivlan! Den sjaelvbelatnes hoegmod +skall oedmjukas, och den oedmjukes foertroestan hoejas, ty i himmelen aer +stoerre glaedje oever en botfaerdig syndare aen oever alla raettfaerdiga inom +havets goerdel! Detta, Hermione, aer kristendomens laera, de sanningar, +som foerkunnades av Jesus av Nasaret. Saeg mig, finner du ingen skillnad +mellan honom och undergoeraren Apollonios? Han uppvaeckte doeda, +Apollonios, och foerraettade underverk, som liknade Jesu; men vad voro +dessa mot nasarenens stoersta underverk, som aer hans levnad och laera? +Hava edra cesarer, som I upphoejt till gudar, stoerre raett till detta +namn aen nasarenen? I foerskraeckens oever vara ord, da vi saega, att Gud +var i Kristus och foersonade vaerlden, och likvael har ert eget foernuft +uppenbarat er noedvaendigheten av Guds mandoms anammelse, och edra +myter, bland vilka manga hava raett att kallas profetior, antyda det, +foerebada det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus, +den hoegste gudens aelsklingsson, som nedsteg till jorden, kaempade med +de onda makterna, led en smaertsam jordisk doed och genom denna doed, +varifran han uppstod, vart maenniskoslaektets foerlossare? Vem aer denne +Dionysos Zagreus, om icke en droem, som edra faeder droemt om den +kommande Kristus? De skaror, som vallfaerdade till Eleusis, tror du, +att de foerdes endast av traengtan efter hoegre kunskap i gudomliga ting! +Nej, de visste vael, att invigningen icke foervandlade nagon till +djupsinnig filosof. De hastade dit i oevertygelsen att finna raeddning +foer sina sjaelar. Ocksa har i vara dagar, sedan Julianus ater oeppnat +mysteriernas tempel, mangen nyinvigd foervanats att hoera daer i moerker +och loendom foerkunnas samma laeror, som kristendomen predikat i klara +dagen, men enklare och renare, och mangen har ifran Eleusis atervaent +med laengtan att utbyta den droemde Dionysos mot den verklige. Prometeus +sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en +hoegre vaerldsordning. Edra myter uttala klart och tydligt pa +mangfaldiga staellen sin egen otillraecklighet och, liksom judarnes +heliga boecker, foerebada den kommande Messias. De nyplatonska +filosoferna laera ju aeven fran filosofiens standpunkt Guds +maenniskovardande. Aeven de tala om ordet, genom vilket allt aer skapat; +aeven de tala om tro, hopp och kaerlek som fromhetens grundval. Men naer +de foer oevrigt laera, att Guds tankar aero ting och verkligheter, aer det +ej da en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse +endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord +i en maenniska? Ack, en filosofisk tanke aer icke tillraecklig att +atergiva den foertvivlade sjaelen lugn och salighet. + +Taenk dig, Hermione, en moerdare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus +och ser det blodiga offret vid sina foetter. Han har utfoert ett odad, +som ej kan gottgoeras. Hans anger, hans foertvivlan, hans huvud, om aen +frivilligt lagt under lagens svaerd, atergiva icke den slagne hans liv. +Taenk dig, vad som aer aen rysligare, en sjaelamoerdare, en foerfoerare, som, +insatt till vardare av ett vaelartat och lovande barn, foerdaervar dess +natur, utvecklar dess onda anlag, nedstoertar det i sinnlighetens dy +och slutligen ser sin skyddsling omkomma daeri. Taenk dig honom vaeckt +till inseende av sin gaernings ryslighet. Da foeljer en anger, som ingen +filosofisk tanke kan avvaenda fran foertvivlan och evigt foerdaerv. Tarvas +ej foer dem den fulla vissheten om en personlig foerlossare, som aeven +foer deras skull, foer att aeven deras synder skola foerlatas, burit Guds +vrede och lagens foerbannelse? Det steg, Hermione, som leder fran din +tro till min, aer saledes steget fran tanken till den levande +verkligheten, fran den sloejade sanningen till den avsloejade och +uppenbarade. + +Samtalet fortfor laenge i denna riktning. Det var icke foersta gangen +Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade laenge gripit +varje tillfaelle, som yppade sig daertill, och sadana tillbjoedo sig +manga, ty Teodoros var, ehuru kristian och praest, en naestan daglig +gaest i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem bada uppstatt en vaenskap, +som, grundad pa oemsesidig aktning, icke stoerdes av olika trosmeningar. +Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjaelp at Krysanteus, +naer han i enlighet med kejsarens avsikter boerjade inraetta fattighus +och sjukhus i Aten och oevriga staeder i Akaja. Teodoros syntes icke +fraga efter sina trosfraenders omdoeme i detta avseende; han vart +aerkehedningens ivrigaste medhjaelpare i allt vad han ansag gott och +nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser foer kaetteri och avfall, som +kristianerna allmaent gjorde honom. Han besoekte de nyinraettade skolorna +och tvekade ej att infinna sig i filosofernas foerelaesningssalar, daer +han dock foer mangen var en besvaerlig gaest, ty han inskraenkte sig icke +till att hoera, utan uppsteg sjaelv i sin ordning pa talarestolen till +foersvar foer den kristna laeran, foervanande de bildade ahoerarne med +asynen av en kristen praest, som lugnt lyssnade till motstandarnes +tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Aeven till Akademia +gick han ofta foer att offentligt tvista med Krysanteus och hans +laerjungar. Vart han daer den ena dagen besegrad--ty haer fann han sina +maestare i dialektiken--sa atervaende han den andra dagen med nya +bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och +tankeutbytet; han saknades slutligen, naer han uteblev, och de unga +akademikerna boerjade betrakta honom sasom en medlem av deras krets, en +kristen platoniker. + +Verkade han med allt detta ingen omvaendelse, sa avtvang han likvael +aktning foer kristendomen och utstroedde kanhaenda manga froen, som foerst +i framtiden skulle uppspira. + +I Akademias traedgardar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione, +bemoedade han sig, tvaertemot kristianernas foerestaellningssaett, att +visa, det den gamla och den nya laeran icke stode som fiender emot +varandra, icke som ett djaevulens och moerkrets rike emot Guds och +ljusets, utan som en senare utveckling till en foeregaende, som +mannaaldern till ynglingaaldern, som en profetia till sin uppfyllelse. +Han gav den gamla bildningen all hennes aera och medgav sa mycket +hellre foernuftets raett, som, enligt hans asikt, Guds enhet och +foersoningens noedvaendighet kommit till uppenbarelse aeven i detta. Men +bredvid foernuftets filosofi talade han aeven om den religioesa kaenslans, +och gav henne foeretraedesraetten och emellan olika meningar den +avgoerande roesten, emedan hon stoeder sig pa den ofoervillade driften, +som traeffar sanningen hastigare och saekrare aen all slutledningskonst. + +Han bad de unga filosoferna laesa kristendomens heliga urkunder, och de +skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de +grundsanningar, pa vilka allena maenskligheten kan bygga ett tempel, +vaerdigt Herren, sa laemna de dock i alla andra avseenden det friaste +svaengrum foer tankens verksamhet och sporra honom till letande i de +gudomliga tingen, i staellet foer att binda och fjaettra honom. + +Detsamma foerestaellde han i afton Hermione, och han framtog under sin +mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes' +evangelium. Han avtvang Hermione med entraegna boener det loefte att icke +foerdomsfullt laegga denna bok asido, utan laesa och proeva henne. De +skulle daerefter vidare samtala om innehallet. + +Da Hermione invaende, att man av frukten maste doema traedet, samt att +den senaste tidens roen pa ett foerskraeckligt saett visat, att +kristendomens malsmaen straevade att utbreda den mest oerhoerda andliga +och vaerldsliga traeldom, och att de kristnes inboerdes foerhallande, +langt ifran att framstaella en tavla av kaerlek och foerdragsamhet, varit +ett, som oeverginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtoerst; da +svarade Teodoros, att dessa sorgliga foereteelser haerfloete ur en helt +annan kaella aen kristendomen, att hierarki, kyrkomoeten och +dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvaertom +vore hans stoersta och farligaste fiender. Foervillelsen hade uppkommit, +emedan man ville tillaempa filosofiens straenga begreppsbestaemningar pa +tron. Men ur de blodiga och foerskraeckliga striderna, som alstrats +haerigenom, skulle en gang insikten av denna foervillelse dess klarare +framtraeda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor foer +kristendomens foedselsmaertor; han bad Hermione endast laesa urkunderna, +och hon skulle da inse, att Jesu laera ej aer roten till de kristnes fel +och vaerldens olyckor, utan roten till glaedje och salighet i de +enskildes hjaertan. + +Naer Hermione foerebradde de kristne deras foerakt foer maenniskans +skoenhetsdrift och det raseri, varmed de foerstoerde konstens verk, +svarade Teodoros, att da skoenhetsdriften aer av skaparen inplantad i +maenniskorna, sa maste den en gang komma till verksamhet aeven hos +kristianerna.--Foertaeljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en +maektig fiendes annalkande kullstoertade sina pelare och minnesvardar +foer att anvaenda dem till skansar? De gjorde det, utan att nagon +foerdenskull har foerebratt dem barbari. Kristianerna kunna icke hata +konsten, utan endast de tillfaelliga former, vari hon aennu uppenbarar +sig foer deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade pa den +nedgaende solen, som purpurfaergade hav och himmel, naturen, mitt i +vilken vi leva, aer ju en aterglans av Guds skoenhet. Vart vi vaenda vara +blickar, omgivas vi av skoenhet. Maenniskan aer saenkt i ett hav av +skoenhet, och hon maste blunda, om hon ej vill oevervaeldigas. Tror du +da, att skoenheten aer nagot foergaengligt, att spegeln, som sjaelen haller +mot naturen, kan nagonsin slaeppas och krossas som en vanlig spegel? +Nej, spegeln aer sjaelen sjaelv, skoenhetsdriften aer ofoergaenglig, och +foerstoerdes aen allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur +foerstoerelsen ett nytt och hoegre framga. + +Da Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne. +Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle atervaenda fran +staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han oenskade Hermione en +god natt och gav sig pa vaeg till Piraeus, otalig att fa hoera utgangen +av arkontvalet. + +Underraettelsen om folkfoersamlingens beslut hade redan hunnit sprida +sig i hamnstaden. + +- Medborgare, sade Teodoros till den foerste han moette pa gatan. Du har +foermodligen oevervarit folkfoersamlingen? + +- Ja. + +- Vem aer den nye arkonten? + +- Krysanteus aer atervald, svarade mannen harmset. + +- Ah, det var en utgang, som jag knappt foermodat. + +- Ej heller jag. + +- Pa vem roestade du, min vaen? + +- Pa Krysanteus. + +- Och likvael tillhoer du det andra laegret, savida jag icke misstager +mig. + +- Du misstager dig. Jag raeknar mig till hans anhaengare, ehuru jag har +mycket att anmaerka emot honom. Han uppfoer sig som envaldsherre oever +det fria folket i Aten. Han tynger oss med palagor, oerhoerda intill +denna tid. Vi medborgare skola underhalla alla sjuka och fattiga i +staden. Vi skola underhalla skolor ej blott foer vara egna barn, utan +ock foer vara slavars. Har man nagonsin hoert slikt? Det aer en +himmelsskriande oraettvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke, +hellre aen att tala sadant, flytta ut i nagon oedemark. + +- Och i trots av dessa klagomal oever Krysanteus gav du honom i dag din +roest, saeger du. + +- Ja, han fick naestan alla de naervarandes roester; men icke vill jag +saega, att valet foerdenskull aer lagligt. + +- Vad menar du? + +- Da vi skulle skrida till hemlig omroestning, uppsteg Karmides ... + +- Karmides, var han naervarande? infoell Teodoros foerundrad. + +- Ja, foer foersta gangen, och foermodligen endast foer att roa sig och +tillstaella oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och +foereslog oeppen omroestning i staellet foer hemlig. + +- Navael? + +- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog +naturligtvis tystnaden foer samtycke. Den oeppna omroestningen boerjade. +Du kall nu laett foerestaella dig utgangen. + +- Nej. Varfoer skulle icke den oeppna omroestningen hava samma pafoeljd +som en hemlig? + +Borgaren log medlidsamt at denna enfaldiga fraga. + +- Du begriper vael, sade han, att ingen just vill oeppet bryta med +Krysanteus, som aer rik och maektig och har kejsaren bakom sig. Med +hemlig omroestning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen foer +sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sadan aer vaerlden, min +vaen. + +- Vael, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus aer +eder aedlaste och baeste medborgare. Den bildstod, som man foer ett ar +sedan reste at honom, baer inskriften "At Atens foerste medborgare". Om +han redan da foertjaente detta namn, sa foertjaenar han det nu tusenfalt. + +- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han haelsade +Teodoros och fortsatte sin vaeg. + + * * * * * + +Vid pass en timme sedan Teodoros laemnat lantgarden, anlaende Krysanteus +dit fran staden. Hermione hoerde med glaedje, att valet pa lysande saett +utfallit till hans foerman. Teodoros' farhagor hade saledes icke sannat +sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men pa Krysanteus' panna +lag dock en skymt av dysterhet och smaerta. Han anade, att valets +utgang berott av det foerslag, som Karmides framstaellde. Han hade pa +senare tider roent manga bevis pa medborgarnes likgiltighet, hade ofta +moett atminstone troeghetens motstand; han boerjade maerka, att han stod +sa gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets +taenkesaett. Men han ville icke foertvivla om sitt mal. Han hoppades pa +det unga slaekte, som var kallat att uppvaexa under de samhaellsformer +Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utstroemmade fran +honom. Och liksom i foerkaensla av att Julianus' bana ej skulle varda +lang, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig +otalighet. Det var foerdenskull han icke ville laemna makten ur sina +haender; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke +detsamma som nu. + +Foerst naer han satt bredvid sin aelskade Hermione, foersvann det dystra +molnet fran hans panna, medan hon spelade pa sin cittra och sjoeng ett +stycke, som varit Elpenikes aelsklingssang. Vid aftonmaltiden infann +sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlaent +brev. Det var fran Ammianus Marcellinus, som nu foeljde Julianus i +kriget mot perserna. Krysanteus upplaeste och Hermione lyssnade med +stralande oegon till den skildring, som Ammianus laemnade oever Julianus' +bragder. De taevlade med Alexanders, om icke oevertraeffade dem. Den +romerska krigsaerans mest lysande dagar hade atervaent: kejsarens +foeredoeme hade foervandlat varje romersk krigare till hjaelte. Perserna +hade foerlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till +sin hjaelp, genombrutit dammarne och latit vattnet oeversvaemma det +vidstraeckta slaettland, varpa legionerna framtagade. Men aeven detta +hinder oevervanns av soldaternas ihaerdighet, som livades av anfoerarens +ande. Han tagade till fots i spetsen foer haeren, uppmuntrade de +modfaellde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro +aterfoerda inom sina braeddar och hela skogar nedhuggna till lagning av +de utskurna vaegarne. Haeren nalkades den persiska huvudstaden. +Perisabor, den andra i ordningen av Persiens staeder, vael befaest och +vaernat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor +hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste faestning, +belaegen endast tva mil fran huvudstaden. Staden foersvarades, skrev +Ammianus, av sexton torn, djupa loepgravar och dubbla murar och hade i +alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus laet graeva en mina under +murarne, och medan belaegringstornen framrullades och kastmaskinerna +slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska +gangen intraengt i staden, vars besaettning straeckte vapen eller grep +till flykten. Nu stod romerska haeren i huvudstadens omedelbara +grannskap. + +Den glaedje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans +dotter, blandades med oro och farhagor, naer han skildrade den +ofoervaegenhet, varmed Julianus blottstaellde sin egen person. Han +tycktes aeven i detta avseende hava tagit Alexander till sin foerebild. +Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av +faestningsportarne; da soldaterna arbetade pa att spraenga den, hade +fienderna fran murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar +mot den purpurklaedde anfoeraren. Vid Maogamalka hade tva perser +framrusat fran ett bakhall foer att nedgoera honom. Julianus avvaende med +sin skoeld deras foertvivlade hugg, doedade med egen hand den ene fienden +och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i +grannskapet, hunnit ila till undsaettning. Ammianus anfoerde flera +liknande drag och klagade, att knappt nagon dag foerfloet, da ej +kejsaren blottstaellde sig foer faror, ur vilka han liksom endast genom +underverk raeddades. + +Da Hermione gick till sin sovkammare, daer hennes kammarflicka Alkmene +vaentade foer att bitraeda henne vid avklaedseln, sken den uppgaende manen +emellan slingervaexterna utanfoer det oeppnade foenstret sa lockande in i +det lilla rummet, och nattvinden medfoerde sa ljuva vaellukter, att +Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skoenhet, gav +vika foer sin lust att tillbringa aen en stund i det fria, innan hon +ginge till vila. Alkmene band kappan oever sin haerskarinnas skuldror +och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon +ville vara ensam. Foeljd av kammarflickans oegon, styrde hon kosan till +sitt ensliga aelsklingsstaelle. + + + + +FJAeRDE KAPITLET. + +Moetet. + + +Da Hermione var ensam, sjoenk hon pa knae och bad, med blicken riktad +mot den stjaernstroedda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat +de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, matte haegna +undan krigets faror Julianus och foerlaena honom en lang, lyckosam och +vaelsignelserik levnad som rikets kejsare och fader. + +Nattens lugna skoenhet, det tindrande himlavalvet, det stilla, +vidstraeckta havet, de foer laetta sommarflaektar susande lundarne ingavo +den bedjande flickan kaenslan av det hoegsta vaesendets naervaro omkring +henne och i hennes egen sjael. + +Kunde i denna natur, sa uppfylld av skoenhet, sa haerligt skipad av sin +store byggmaestare, kunde i henne finnas ett rum foer blinda, regelloesa +makter, gjorde sig ej samma kaerlek och foerutseende vishet gaellande +aeven i maenniskoslaektets liv och oeden? De saella kaenslor, som med boenen +genomstroemmade Hermione, upploeste denna fraga i en lyckliggoerande och +lugnande oevertygelse. Vart slaektes oeden ledas av Gud; det sanna och +goda skall segra oever osanning och ondska; den hoegsta lott, vartill en +doedlig kan koras, aer ett rum bland stridsmaennen foer den goda saken; +hans strid aer aldrig gagnloes, han vinner, aeven naer han dukar under, +och han segrar aeven genom sin doed. + +Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar. +Men bilden vek, utan att hon visste huru, foer en annan, som ploetsligt +stod foer hennes andes oega. Det var en skoen man, i vars anlete stralade +en oeverjordisk mildhet och renhet, vars oegon, faesta i Hermiones sjael, +syntes i sin blick hava samlat och foermaenskligat det hoegsta vaesendets +ofattliga kaerlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men +kransen var icke vriden av lager, utan av toerne, och bloddroppar +sipprade pa hans vita aenne. Han framraeckte sina haender--aeven de +bloedde ur djupa sar, men han log och sade:--Se, aeven jag har segrat +genom min doed. + +Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkaende +nasarenen, om vilken Teodoros talat med sa innerlig haenfoerelse, och +foer vilken han redan foermatt ingiva henne ej blott den voerdnad hon +maste kaenna foer en stor teurg, en av himmelen aelskad maenniska, utan +aeven en hoegre kaensla, i vars vaerme hon anade och fruktade en gryende +kaerlek. + +Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne foerhatligt. Hon hade +fran barndomen laert och genom sin egen kaennedom av vaerlden noedgats +foerknippa med detsamma foerestaellningarna om det fula, laga, grymma och +dumma. De tva kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade +varit loemska, menediga maen, som rasat mot sin egen slaekt, liksom mot +sina undersatar. De kristna praesterna predikade emot foernuft och +frihet; det kristna livet foerekom henne som en svaengning mellan vild +haengivelse at vaellust och laster och en lika otyglad haengivelse at +koettets doedande genom avskyvaert sjaelvplageri. I bada fallen framstod +det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen +med kaerlek till smuts och lumpor. Laeran om naturens foerfall var henne +en loegn, da hon sag naturens skoenhet; foerestaellningen om ett i grunden +foerdaervat maenniskovaesen foerekom henne lika ovaerdig som farlig, och +Hermione betraktade som en frukt av denna laera de gruvliga missljud, +den brist pa sjaelvbehaerskning, det at ytterligheter hemfallna, at +fanatism och alla slags lidelser oeverlaemnade liv, varpa den kristna +kyrkan framvisade sa talrika prov--skaerande motsatser till de lugna, +harmoniska bilder av foeraedlad maensklighet, som den hellenska +filosofien hade danat, och foer vilka Julianus var ett sa haerligt +moenster. + +Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade foer Hermione, var ju en +helt annan aen den ande, som uttalade sig i kristianernas liv, +askadningssaett och inboerdes strider. Han var ju det skoenaste och +fullkomligaste vaesen i maenniskoskepnad. Hans laera var ju den enklaste +och likvael den mest upphoejda, som en maenniskas laeppar uttalat. Hans +gudamaensklighet foerekom ju aeven Hermione som en foernuftsnoedvaendighet, +och det budskap han foerkunnat, det kall han med sin doed fullbordat, +som det hoegsta bevis pa gudomlig vishet och kaerlek. + +Vad skulle hon da tro, vad skulle hon da goera? Umgaenget med Teodoros +hade satt tvekan i hennes sjael. Hon kaende det djupt i detta oegonblick, +sedan boenens haenfoerelse foersvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och +taenkte pa sin fader, pa hans graspraengda lockar, pa den strid, daer han +kaempade i foersta ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom? +Denna fraga foerskraeckte henne. Skulle hon da undfly umgaenget med +Teodoros? Nej, detta innebure ett erkaennande, att hon vore den +svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna +till varje skael och behjaerta dem, som icke kunna vederlaeggas. Men hon +besloet att naesta gang vara baettre rustad till foersvar. Dess klarare +skulle da sanningen framtraeda ur de motsatta meningarnas strid. +Hermione skulle ahoera sin faders foerelaesningar och vaepna sig med alla +de skael, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade +skrift emot den kristna laeran. Dessa skael ville hon da infoerliva i sin +egen tankebyggnad. De skulle atergiva denna byggnad jaemvikt och saetta +Hermione i stand att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen, +foer vilken hon kaende en varm, systerlig tillgivenhet. + +Dessa tankar eftertraeddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan +att minnena instaellde sig av brodern och av aelskaren, som hon bada +foerlorat, men som hon bada hoppades aterfinna i ett annat liv. + +Huru oeverraskad, ja bestoert hon vart i foersta oegonblicket, da hon +bland kristianerna, som arbetade pa Afrodites tempel, upptaeckte en +yngling, vars anletsdrag sa liknade Elpenikes, hennes moders, och den +bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Foerst sedan +hon naermare betraktat den unge praesten, foersvann i nagon man denna +likhet och pa samma gang en villa, haenfoerande och tillika smaertsam. +Hon kunde dock icke gloemma den unge foerelaesaren, och om ej hennes +senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, sa hade hon +redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomstaendigheter. + +Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkfoersamlingen +och roestade foer honom. Detta oeverraskade Hermione. Vad skulle det +betyda? Hon visste, att Karmides och hans laettsinniga vaenner smaedade +Krysanteus' straevanden, liksom de hanade allt, som lag utanfoer graensen +av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det moejligt, att +Karmides foeraendrats? Ack, sedan denna foermodan instaellt sig, ville hon +icke oevergiva den, huru osannolik den var. + +Ljuden av annalkande steg nadde Hermione och stoerde hennes +betraktelser, da de voro pa vaeg att oeverga i vemodigt svaermeri. Hon +trodde, att det var Alkmene, och steg upp foer att moeta henne. + +Men i samma stund visade sig framfoer ingangen till loevsalen en manlig +skepnad, hoeljd i en moerk mantel. Manskenet foell pa hans bleka, men +vackra ansikte. Hermione igenkaende Karmides. + +Hon foervirrades vid denna ovaentade uppenbarelse av foeremalet foer sina +tankar. Aeven Karmides syntes oeverraskad. Det uppstod en kort tystnad, +som broets da Karmides i en ton, som klingade allvarligt och +voerdnadsfullt, sade: + +- Hermione, var icke foerskraeckt. En tillfaellighet har foert mig hit, +och jag anade ej ett sadant moete vid denna sena timme. Jag skulle +annars hava hallit mig fjaerran fran denna nejd. Men da oedet nu sa +fogat, att jag rakat dig ... toers jag da nalkas dig? Vagar jag bedja +dig stanna och hoera nagra ord fran Karmides' laeppar? + +Det lag ej blott i Karmides' ton utan aeven i hans drag ett uttryck, +som Hermione trodde foer alltid foersvunnet daerifran, och som paminde +henne om den forne Karmides. Haelsans rosor hade vissnat pa hans +kinder, och hans blick var dyster, men i trots haerav liknade han i +denna stund sig sjaelv, sadan han var, da Krysanteus aennu kallade honom +sin aelskade laerjunge. Han syntes densamme, men uppstigen fran en +langvarig sjukdom. + +Hermione besegrade sin foervirring och sade: + +- Jag vill hoera dig, Karmides. + +Och da efter dessa ord anyo en tystnad uppstod, varunder Karmides +syntes tveka, vad han skulle goera eller saega, tillade Hermione, i det +hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din +ankomst oeverraskade mig i foersta oegonblicket, ty jag vaentade dig icke, +och det aer nu sa laengesedan vi sago varandra. Den vackra natten har +lockat mig att tillbringa timmen, fastaen langt framskriden, i det +fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett +staelle, daer du ser havet lyst av manen, och daer du kan paminna dig sa +manga barndomshaendelser. Aer det icke sa? + +- Jag vet icke, om natten aer vacker eller ej, sade Karmides, i det han +satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har +intet oega foer naturen. Jag ser, att manen skiner, jag finner natten +tyst och nejden lugn, det aer allt. Men barndomsminnena ... du naemnde +dem. Det var mahaenda de, som foerde mig hit. Jag vet det icke sjaelv, +men jag vet, att dessa minnen ha boerjat plaga mig ... Lat mig tala +fritt om mig sjaelv, Hermione! Doelj din motvilja och hoer vad jag saeger! +Jag skall sedan laemna dig och undvika ditt grannskap. + +Jag vill fraga dig: hava de raett att plaga mig, minnena av min +barndom, av din faders godhet och din egen kaerlek? Har jag foerfelat +min bestaemmelse och foersloesat min lycka? Har jag varit otacksam emot +din fader? Har jag foerorsakat dig sjaelv smaerta? Du finner vad det aer, +som jag fragar mig sjaelv. Hoer nu aeven de inkast jag goer emot sadana +fragor. Din fader uppfostrade mig till att aelska vishet och skoenhet. +Han ingav mig traengtan till badadera. Jag ville vara vis, jag ville +begripa Gud och vaerlden och mig sjaelv, jag ville inraetta min vandel +efter hans eget moenster, och jag var lycklig i min inbillning att +kunna goera det. Men jag roente omsider, att jag icke aer skapad till +dykare i filosofiens bottenloesa hav; ligger sanningen daer foerborgad, +sa skulle hon atminstone icke kunna upphaemtas av mig. Det var en +upptaeckt, som avkylde min iver och nedstaemde mitt hopp. Jag skulle +blivit en oemklig platonsk filosof, men jag ville vara nagot helt och +fullstaendigt. Krysanteus laerde mig aelska det skoena. Tyvaerr var det +endast med dina drag, Hermione, jag kunde taenka mig nagot skoent. Jag +aelskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkaerlek gjorde +mig lycklig foer en kort tid ... som aer den enda saella tiden i min +levnad. Men det droejde icke laenge, innan jag insag, att vi ej aero +skapade foer varandra. Jag insag mer och mer, att du aer mig oeverlaegsen +ej endast pa hjaertats, utan aeven pa tankens vaegnar. Min kaerlek +blandade sig med beundran, min beundran med foeroedmjukelse. Jag aer +egenkaer och hoegmodig; men vore jag intetdera, vore jag den oedmjukaste +bland maenniskovarelser, skulle jag likvael icke vilja aega till maka en +kvinna, som oevertraeffade mig i allt, och i vars oegon jag aegde intet, +som kunde foerlaena mig ett foeretraede framfoer henne eller avtvinga henne +aktning. Kaenslan av din oeverlaegsenhet gjorde mig olycklig, Hermione, +utan att avkyla min kaerlek. Vad jag da aennu aegde och som foerlaenade mig +vaerde i mina egna oegon, var det sedliga ideal, som din faders laeror +foer mig uppenbarat, och hagen att i min egen levnad foerverkliga det. +Detta ideal star aennu foer min blick, men hagen att foerverkliga det +foersvann, naer jag insag, att det foer mig var oupphinneligt och aeven +haer min kraft otillraecklig. Om jag aennu i gossearen aelskade det foer +dess egen skull, sa hyllade jag det som varmblodig yngling endast foer +din skull, Hermione, foer att vara utan flaeck och tadel infoer dig. Men +sedan viljan en gang dukat under i striden mot lockelserna, vad +aterstod mig da? Att tillfredsstaella min aerelystnad genom att spela en +roll i statslivet? Ack, Hermione, daertill fordrades, att ett statsliv +i vara dagar skulle finnas. Att sjaelv vara haerskare skulle kanske +behagat mig, men att vara en haerskares verktyg, daertill kaende jag +ingen boejelse. Men det oeppnade sig foer mig en annan bana, rosenstroedd +och laett att ga. Pa henne kunde jag na en viss fullkomlighet och +oeverglaensa mina likar. Daerom vart jag snart nog oevertygad genom en +naermare kaennedom om vaerlden. Jag har nu vandrat denna bana till dess +mal. Hon aendar i en oedemark. Ett oaendligt avstand skiljer oss ifran +varandra, Hermione. Den smaerta jag foerorsakat dig boer laengesedan vara +laekt. Du kan daerfoer oevervaega med lugn vad jag nu foer dig framlagt ur +mitt inre liv. Du finner, att jag foersoeker raettfaerdiga mig och laegga +en del av min boerda pa oedets skuldror. Har jag oraett daeri, sa maste +din dom falla mycket straeng. Men huru ditt foerstand aen doemer, sa +vaedjar jag till ditt hjaerta, Hermione, ty av ditt hjaerta hoppas din +fosterbroder foerlatelse och gloemska. + +Hermione svarade: + +- Behoever du min foerlatelse, sa skiljas vi icke av ett oaendligt +avstand. Jag giver dig henne gaerna. + +- Du saeger detta i sa kall ton, Hermione, sade Karmides. Din +foerlatelse kyler mitt hjaerta staellet foer att vaerma det. + +- Vad oenskar du mer aen foerlatelse och gloemska? + +- Nej, infoell Karmides livligt, jag borde oenska ingenting eller allt. +Jag borde fordra, att du aelskade mig i trots av allt vad jag gjort foer +att slaecka din kaerlek, att du avsade dig din sjaels oeverlaegsenhet och +vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjaerta aeven fran +den ovaerdigaste, naer hon en gang laert aelska honom. Sadana kvinnor +givas, Hermione, men icke foer mig. Var skall jag finna henne, som vill +fatta min hand och foelja mig, vart jag gar, till lycka eller foerdaerv, +till hoeghet eller elaende, till salighet eller eviga plagor? + +Karmides' ord buro vittnesboerd om en strid, som soenderslet hans inre. +Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes +av vemodiga kaenslor. Dessa bleka drag voro outplanligt faesta i hennes +sjael. Han var olycklig, han angrade sig, och han skulle vaenda om pa +sin vaeg, om en hjaelpande hand raecktes honom av den han aelskade. Och i +kampen mellan sin stolthet och foertvivlan hade han uttalat en fordran, +som var trotsig, men foerradde, att i djupet av hans vaesen vilade aennu +hans foersta kaerlek. + +Hermione kaende sig djupt upproerd. Skulle hon stoeta honom tillbaka? Hon +hade da handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som haer om +nagonsin haft raett, men hon hade foernekat sitt hjaerta, som kaende +kaerlek, oemhet, medlidande och glaedje oever moejligheten, att Karmides' +anger och sjaelsstrid vore vaegen till hans uppraettelse. + +Hon svarade honom: + +- Bed gudarne om en sadan maka, Karmides. + +- Jag vill icke bedja om det omoejliga, sade Karmides. De kunna icke +skaenka mig henne. + +- Goer dig endast vaerdig deras gava, och hon skall icke utebliva. Gud +ser, att du aer olycklig, Karmides, och han, som aer vaerldens hjaerta, +skall giva dig vad ditt eget hjaerta aeskar. + +- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att uppraettelse och +hopp aennu givas foer mig? + +Han dolde ansiktet i sina haender. Med vilka beraekningar han aen +infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och foeljde de +oevervaeldigande kaenslor, som uppsprungit ur hans baettre natur. Det var +i sjaelva verket medvetandet av underlaegsenhet och ovaerdighet, som hade +avlaegsnat honom fran Hermione, sedan han foersta gangen dukat under foer +njutningslystnaden och sitt blods foerfoerelser. Han hade daerefter doevat +sin ungdomskaerlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kaerleken +upptraedde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione aennu +icke foergaetit honom, undanroejt foersoeken av hans hoegmod att infoer sig +sjaelv foerneka tillvaron av en obesvarad och hopploes boejelse. Och nu +hade kaerleken uppflammat i full laga i Hermiones grannskap, vid asynen +av hennes skoena, milda och lugna anletsdrag. + +Karmides kaende en len hand, som fattade hans och foerde den ifran hans +panna. + +Han sag upp. Hermione stod framfoer honom, och hennes oegon skimrade av +en fuktig glans. + +Karmides blickade djupt in i dessa oegon. Han ville oevertyga sig, att +vad han sag icke var synvilla. Da hon sakta drog sin hand tillbaka, +skyndade han att fasthalla den. + +- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har aterfunnit dig. + +- Hermione! + +Karmides' oegon skymdes av en tar, men det ljuva leende, som lag oever +flickans anlete, aterstralades av hans eget. Det radde en tystnad, som +ingen ville stoera. De betraktade varandra och kaende i detta oegonblick +endast den langa, smaertsamma skilsmaessan, den saella, ovaentade +aterfoereningen. + +- Min aelskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu gloemma dina +sorger och vara lycklig. + +- Ack, mina sorger! Saeg: mina foervillelser, Hermione! + +- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt +hjaerta oenskar, som avsaeger sig allt foer att foelja dig i lycka och +olycka, till hoeghet eller ringhet. Jag vill aeven bedja gudarne om +denna gava, den baesta av alla, at min aterfunne Karmides. + +- O, goer det, Hermione. Dig skola gudarne hoera. + +- Jag vill omtala foer min fader detta moete ... + +- Ack, din fader hatar mig, och han har skael daertill ... + +- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala foer +honom vart moete, och det skall icke droeja laenge, innan han uppsoeker +dig och aterfoer dig till det bo, fran vilket du floeg bort. + +- Naer far jag aterse dig? + +- Snart och haedanefter ofta, Karmides. + +- Kanske i morgon? + +- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola naesta gang +moetas oeppet foer hans ansikte ... + +- Det torde droeja laenge, Hermione, men nu behoever jag ditt grannskap. +Och om din fader vaegrar, vad skall da ske? Aero vi da anyo skilda? Det +kan ju haenda, att han bannlyser mig ifran din naerhet, att han icke ens +vill hoera talas om Karmides. + +- Han skall icke goera det. + +- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag da ater fa tillfaelle +att se dig? Jag har sa mycket att saega dig ... och det aer mig svart +att laemna dig, da jag aer osaeker, om ej det aer foer alltid. + +Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades, +smekte Hermiones oera. + +- Vi skola i varje haendelse aterse varandra, sade hon. Detta staelle aer +min aelsklingsplats och timmen vid solnedgangen aer min aelsklingstimme. +Du vet saledes, var du har att soeka mig ... Se, Karmides, vad manen +stigit hoegt pa himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som +vaentar mig, maste vara mycket soemnig. Kanske aer hon nu pa vaeg att +uppsoeka mig. God natt, Karmides! Maerk denna afton med en vit sten och +droem i natt dina barndomsdroemmar! + +Karmides tryckte Hermiones hand till sitt broest. De bytte aennu en +vaeltalig, men obeskrivlig blick. Han slaeppte langsamt hennes hand, +vaende sig om och gick. Hermione sag honom foersvinna mellan traedens +skuggor. Hon laemnade loevsalen och riktade sina steg till villan, medan +hennes barm vidgades av saella kaenslor och hennes oega glaedjedrucket och +tacksamt hoejde sig till stjaernvalvet oever det omaetliga tempel, vari +foersoningen med hennes aelskade nu var firad. + +Alkmene vaentade troget i sovkammaren sin haerskarinna. Den unga +kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbagen stoedd mot +nattduksbordet, naer Hermione intraedde. Men naer hon uppslog sina oegon, +betraktade hon foerstulet forskande sin haerskarinnas anletsdrag och +hade icke svart att upptaecka deras stralande uttryck. + +- Han har saledes lyckats, taenkte hon. Det var ju det jag sade +biskopen. + +Under avklaedningen samtalade Hermione glaettigare och foertroligare aen +vanligt med kammarflickan. + +- Men saeg mig, Alkmene, sade hon, varfoer later du den gode Okos ga och +sucka foergaeves? Tror du icke, att jag upptaeckt det? Du aer icke sa +kallsinnig foer honom, som du latsar, Alkmene. + +- Vad du talar, min haerskarinna! sade flickan rodnande, i det hon +loeste diademet fran Hermiones lockar. + +- Okos aer en god yngling, Alkmene. Min fader och jag vaerdera honom +mycket. + +- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmaelde kammarflickan. +Icke skall man tro vart ord en sadan saeger. Da vore man ofta narrad. + +- Ack, du enfaldiga! Ser du da icke, att du pinar honom med din +latsade kallsinnighet? Fy att hyckla sa! Men du aer pa langt naer icke +sa enfaldig som du latsar. Eller vill du, att jag skall saega Okos, att +Alkmene vael aer road av hans oemhet, men icke kan besvara den? + +- Nej, vid allt i vaerlden, min haerskarinna! Detta far du icke saega +honom. + +Hermione talade om den vackra arrendegarden nere i dalen, som +Krysanteus utsett at Okos och hans fader, Medes, den gamle +portvaktaren, som nu efter sa mangarig frivillig tjaenstgoering borde +finna det trevligt att oeppna och staenga en egen doerr och sola sig pa +egen troeskel. + +Alkmene ater talade om sin haerskarinnas vackra lockar, som det vore en +glaedje att ordna, och om hennes skoenhet, som i afton var mer blaendande +aen vanligt. + +Hermione lyssnade denna gang med talamod, ja synbart behag till hennes +ord. + +- Jag taenker pa Eusebia, sade Alkmene, och undrar oever hennes +blindhet. Hon vill vara skoenare aen du, Hermione, och hon aer avundsjuk +pa dig, det vet jag. + +- Huru vet du det? + +- Jag talar ofta med hennes foersta kammarslavinna. Eusebia vill alltid +veta, huru du var klaedd, naer du senast visade dig pa Kerameikos. Och +naer man sagt henne det, sa utropar hon: Huru smakloesa dessa atenskor +aero! Och likvael efterapar hon din harklaedsel och varje veck pa din +kiton. Det foerargar henne, att hon icke kunnat infoera de romerska +klaedseltyckena i Aten. Ack, jag maste skratta, naer jag taenker pa de +foersta dagarne hon tillbragte i var stad. Hon ville foervana atenarne, +det aer visst och sant. Och nog vaeckte hon uppseende, daer hon kom i sin +vidunderliga blommiga sidenkiton, stoedjande sig pa tva slavinnor och +foeretraedd av en slav, som anmaelde: Haer aer en ojaemn sten i din vaeg ... +haer gar gatan uppfoer ... haer gar gatan nedfoer ... liksom hon sjaelv +hade varit blind och icke kunnat se ett steg framfoer sig. + +- Jag minnes allt det daer, Alkmene. + +- Det var idel hoegmod av henne, min haerskarinna. + +- Nej, sa var det icke, Alkmene. Eusebia aer van vid de romerska +sederna. Damerna bruka sa i Rom. + +- Men det aer ju fult och loejligt. + +- Det nekar jag icke. Endast vanan kan foersona med sadana bruk. + +- Men var det icke hoegmod, naer Ismene haelsade henne pa gatan, och +Eusebia icke sjaelv besvarade denna haelsning, utan laet sin slavinna +goera det? + +- Aeven det bruket aer oevligt i Rom. + +- Ismene fann det sa loejligt, att hon icke kunde lata bli att vaenda +sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket laett foer att +skratta, som du vet. Men Eusebia sag det och kunde sedan aldrig tala +Ismene. + +- Jag har hoert saegas det. + +- Men vet du, varfoer Eusebia lade bort sina blommiga klaeder? Jo, da +skolgossarne sago henne pa gatan, pekade de pa henne och ropade till +varandra: Ser du, varen aer redan kommen. + +- De atenska skolgossarne bras i elakhet pa sina faeder ... Vael, +Alkmene, jag behoever dig icke mer. Ga nu till vila, min soemniga +flicka. + +- Jag oenskar dig ljuva droemmar, min haerskarinna. + +- Jag oenskar dig detsamma. + +Alkmene avlaegsnade sig. Hermione var snart daerefter foerflyttad till de +glada droemmarnes rike. + + + + +FEMTE KAPITLET. + +Skeptikern. + + +- Vad slags filosof jag aer? Var det sa du fragade, gamle hedervaerde +portvakt? Jag bekaenner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag +aer tvivlare ... I behoeven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den +haer baegaren vin aer tillraecklig att slaecka min toerst, tvivlar jag aeven, +att du, min kaere Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava +nagonting emot att genast fylla den, da jag nu ater toemmer den. Skal, +mina vaenner! ... Krysanteus' vin aer gott. Se daer den tomma baegaren, +Okos. Ila, unge Ganymedes, att braedda honom anyo. Det aer icke var dag, +som I fan aeran att se en filosof som foertrolig medlem av er foer oevrigt +aktningsvaerda krets. Fagelsteken aer god, min kaere kock, men jag +tvivlar, att du kan tillaga en trana sa bra som kocken hos min vaen och +laerjunge antikvarien. Lat icke sara dig av min anmaerkning, +aktningsvaerde kock. Jag pastar det icke med bestaemdhet, ty oever huvud +later ingenting med bestaemdhet saega sig. Jag endast tvivlar, foerstar +du. + +Den, som talade sa, var aettlingen av Ifikrates, samme unge man, som en +gang infann sig hos Petros som nadesoekande, men da, vid det ofoermodade +moetet med Krysanteus, hastigt paminde sig, att han gatt vilse och +egentligen aernade sig till sin vaen antikvarien, biskopens granne. + +Den unge mannen, kaend under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med +filosofiskt snitt och hade under ett ars tid foersakat rakstugan, sa +att han, som naturen foerlaenat med god skaeggvaext, numera pryddes av ett +voerdnadsbjudande skaegg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti +och utbytt funderingarna pa katekumenskapet och dopet mot +funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit +sig pa filosofien och, som vi hoera, pa den skeptiska. + +Naturen och vaenskapen hade gemensamt understoett den gode Kimons +framsteg i filosofien--naturen, vilken, som naemnt, begavat honom med +stark skaeggvaext, och vaenskapen, som i antikvariens person foerlaenat +honom den grova, men hela manteln. Man ma dock icke misstaenka, att det +endast var skaegget och manteln, som gjorde Kimon till taenkare. Han var +aeven hemma i logiken; det var just i ett oegonblick av lutter foervaning +oever Kimons faerdighet att goera de mest utomordentliga hornslut och +krokodilslut, som antikvarien haenfoerdes till sin frikostighet. Manteln +och skaegget voro endast de yttre kaennetecknen, som han anlagt foer att +vinna den aktning, varpa hans personlighet gjorde ansprak. + +Kimon var emellertid blygsam nog eller ocksa avundsjuk nog om sin +visdom, foer att icke upptraeda i de offentliga laerosalarne. Han umgicks +ej heller med sina broeder inom vetenskapen, antingen foer det att han +ringaktade dem, eller foer att de icke ville erkaenna honom. Men om +laerosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i +matsalarne hos hederliga, foermoegna hantverkare, som hoello nagorlunda +gott bord och brukade draegliga viner. Hos sadana vaerdar staellde han +ingalunda sitt ljus under skaeppan. Han foervanade dem med djupsinnigt +tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgaengliga foer logiken, +sa avtvang han dem voerdnad genom att tala om sin lysande boerd och +foertroliga vaenskap med kejsar Julianus. Kejsaren, foersaekrade han, var +i allmaenhet vaen av filosofer, men foeretraedesvis av filosofen Kimon. +Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra +tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gavan, emedan han aelskade +fattigdomen av grundsats och icke ville laemna sina goda vaenner i Aten. + +Kimons umgaenge var dock ej helt och hallet inskraenkt till den krets i +samhaellet, som utgjordes av vaelmaende hantverkare. Hoejd oever alla +foerdomar nedlaet han sig a ena sidan, da han naemligen var mycket +hungrig, aenda till slavarne, foeretraedesvis kockarne i foermoegna hus; a +andra sidan var det icke saellsynt, att han sags som gaest hos de unga +epikureerna, ja till och med hos prokonsuln Annaeus Domitius, vid +dennes foertroliga symposier, naer ingen baettre snyltgaest fanns att +tillga, pa vilken saellskapet kunde uttoemma sin lust foer gyckel och +upptag. + +Vid sadana tillfaellen visade Kimon prov pa en sann filosofs +sjaelsstyrka. Det skaemt, varfoer han da var foeremal, rubbade aldrig hans +lugn, aen mindre hans hunger och toerst. + +Kimon aelskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och +pelargangarne i staden, utan aeven utflykter i den fria naturen. I dag +hade han, med hamnstaden till utgangspunkt, foeretagit en lustfaerd i +grannskapet av Krysanteus' foertjusande villa, da han oeverraskades av +ett regnvaeder, som gav honom anledning att soeka skydd under dess tak. +Han skulle dock sannolikt foeredragit att uthaerda ovaedret under oeppen +himmel, om han ej vetat, att bade Krysanteus och Hermione voro +franvarande. De hade begivit sig till staden, daer Krysanteus skulle +halla ett offentligt foeredrag oever religionen. Han och hans laerjungar +hade naemligen oeverenskommit att i den gamla laerans utoevning infoera +samma bruk, som gjort och aennu gjorde den kristna laeran sa viktiga +tjaenster: offentliga religionstal. + +Kimon fann hos villans husfolk det vaenliga emottagande, varuppa han +raeknat. Filosofmanteln gjorde sin vederboerliga verkan pa den gamle +Medes och de andra tjaenarne. Kimon fragade efter Krysanteus, och man +upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden. +Hans oenskan att finna haegn mot ovaedret, och hans antydan, att en +fotvandrande filosof kunde tarva nagot att foerfriska sig med, funno +villiga oeron. Man skyndade att duka ett bord under en av +pelargangarne, och den foertrolighet, varmed gaesten behandlade sin +omgivning, hans spraksamhet och det goda lynne, som han adagalade, +sedan han atskilliga ganger toemt och latit ifylla baegaren, hade samlat +flera av slavarne och slavinnorna omkring honom. + +Det var nu taemligen langt lidet emot aftonen. Himmelen var oeverdragen +av moln, som jagades av blasten fran havet, och regnet fortfor att +falla i strida stroemmar. + +- Det finnes saledes, fragade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som +kalla sig tvivlare? + +- Ja visst. De aero de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon, +tuggande pa en bit fagel. + +- Da matte min herre Krysanteus tillhoera den skolan, sade gubben, +eftersom de aero de klokaste. + +- Nej, upplyste Kimon, din herre aer visserligen mycket vis, mycket +djupsinnig, hunnen mycket langt i vetenskapen, men till var skola hoer +han icke. + +- Saa. Men varpa tvivlen I da egentligen? + +- Vi tvivla pa allt, min gubbe, till och med daerpa, att vi tvivla. + +- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmaerkte Medes. + +- Min vaen, det later besynnerligt foer dina ofilosofiska oeron, sade +Kimon, blickande efter Okos, som droejde med baegaren, men i sjaelva +verket aer det mycket naturligt, och den enda standpunkt, som aer vaerdig +den sanne vise. Jag vill foersoeka att goera det daer begripligt foer dig, +ehuru jag foer detta aendamal maste uppoffra grundligheten foer +tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du +icke hade oegon? + +- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som aer litet skumoegd pa +alderdomen. + +- Och att du icke skulle kunna hoera, om du icke hade oeron? + +- Ja, det foerstar jag aeven. + +- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beroering kaenna, ifall +du icke hade naesa, gom och kaensliga lemmar? + +- Aeven det begriper jag. Jag kaenner nog, att jag har lemmar, jag som +har gikt i vaenstra benet. + +- Navael, da boer du aeven inse, att det aer de fem sinnena--synen, +hoerseln, smaken, lukten och kaenseln--som uteslutande giva oss kunskap +om att det finnes en vaerld omkring oss. + +- Hm, ja. + +- Men om sinnena ofta gaecka oss, boera vi icke da tvivla pa deras +vittnesboerd? + +- Vad menar du? + +- Haender det icke ofta, att man ser oraett? + +- Jo. Naer man aer skumoegd, som jag, sa ... + +- Vore du klaroegd som oernen, skulle det likvael haenda dig, min gubbe. +Oegonen ljuga oupphoerligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd. +De inbilla oss, att det gives vila och roerelse och olika hastigheter. +Aeven det aer loegn. Ty om vi radfraga foernuftets slutledningar, sa komma +vi till den oevertygelse, att sjaelve Akilleus, sa snabbfotad han var, +aldrig skulle upphunnit en langsamt krypande skoeldpadda, sedan hon en +gang fatt ett litet foersprang. + +- Hm, det var hoegst underligt, anmaerkte Medes. Skaemtar du icke nu med +var okunnighet, min filosof? + +- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skaemtar icke, foersaekrade Kimon, +i det han boerjade angripa en pastej. Foernuftet motsaeger vad sinnena +vittna. Pastode jag nu foer min del, att sinnena aero loegnaktiga, sa kan +en annan med samma raett pasta, att det tvaertom aer foernuftets +slutledningar, som aero falska ... + +- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, foerklarade Medes. Ty om jag och +min son Okos sprunge kapp, sa aer jag fullt oevertygad, att Okos skulle +springa foerbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland roer mig, det aer +saekert, min filosof. + +- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill goera den haer saken tydligare +foer dig. Du maste dock medge, att man ofta ser galet, hoer galet o. s. +v.? + +- Ja, det vill jag medgiva. + +- Sinnena giva saledes atminstone osaekra vittnesboerd, om ock de +stundom vittna sant? + +- Javael. + +- Da du nu medgiver, att sinnena aero opalitliga, och du likaledes a +andra sidan pastar, att foernuftets slutledningar aero aen opalitligare, +sa vill jag da fraga dig, vad det aer, som aer palitligt? + +- Hm, det vet jag icke. + +- Navael, du maste da aeven medgiva, att vi maste tvivla pa allt, +eftersom de opalitliga sinnena och det opalitliga foernuftet aero vara +enda kunskapskaellor. + +- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vaenstra benet? invaende +Medes. Det kaenner jag, vid Zeus, emot alla vaederskiften. Fraga Okos, +om icke min gikt i dag foerutsade, att det skulle regna. + +- Vad aer gikten, min vaen? fragade Kimon. + +- Vad gikten aer? Det aer nagonting, som sticker i mitt vaenstra ben, sa +att jag ibland aer faerdig att jaemra mig som ett barn. + +- Vad aer det da som sticker? + +- Vad det aer som sticker, det vet jag icke. + +- Navael, boer man icke tvivla pa vad man icke vet, da man, enligt vad +jag nyss bevisade, maste tvivla pa vad man tror sig veta? + +- Hm, min filosof ... men gikten aer kvar alla fall, om jag tvivlar +eller ej. + +- Du sade, att din gikt haller sig i vaenstra benet. Icke sa? + +- Jo visst. Kan du mahaenda giva mig ett laekemedel emot den? + +- Det baesta av alla laekemedel, min vaen, ty jag vill laera dig att +tvivla pa giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vaen? + +- Ha, ha, ha! Foerlat, min filosof! Men nu maste jag skratta at dig. +Huru skulle jag kunna ga, om icke jag hade ben! + +- Jag antydde nyss, att all roerelse aer skenbar. Dina bens tillvaro +bevisas saledes ingalunda daerav, att du inbillar dig ga. Men, invaender +du, jag ser ju mina ben, och jag kaenner mina ben. Haertill svarar jag +med en foernyad paminnelse daerom, att synen och kaenseln, liksom de +oevriga sinnena, giva opalitliga vittnesboerd. Foer oevrigt ser du icke, +att benen aero dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara +oeverallt, daer du sjaelv inbillar dig vara; du kaenner icke, att benen +aero dina, utan kaenseln later dig blott roena, att det finnes ett par +ben, de ma nu vara dina eller icke dina. Saledes skall du foerst +bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar +dina, och foer det andra, att dessa ben verkligen aero dina. Foer den +foerra fragan aeger du inga andra vittnesboerd aen de opalitliga sinnena +men aeven om vi i detta fall godkaenna dem, sa aeger du i den senare +fragan intet annat vittnesboerd aen en inrotad och moejligen alldeles +falsk inbillnings. Men godkaenna vi aeven detta vittnesboerd, sa aterstar +att bevisa tillvaron av ett hoeger och ett vaenster--ty det var i +vaenstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition +pa begreppet hoeger och en annan pa begreppet vaenster. Kan du detta, sa +aterstar aennu att bevisa, att dessa begrepp hava nagon grund i +verkligheten. Men detta later sig icke goera, lika litet som det later +bevisa sig, att det gives en mangfald i tingen. Den djupsinnige +Parmenides laerde, att allt aer ett och detta ena aer evigt och +ofoergaengligt, ofoeraenderligt och graensloest. Till denna asikt kom han +genom taenkandet; men som aeven taenkandet aer osaekert, sa aer det vael +moejligt, att det gives en mangfald, och fran denna synpunkt kan man +vael antaga, att det finnes hoeger och vaenster, att du har ben, Medes, +att dessa ben aero tva, det ena ett hoegerben, det andra ett vaensterben; +men det aer och foerbliver endast ett antagande, en osaeker och +tvivelaktig mening, som du goer baest uti att alldeles laemna asido, enaer +denna ofoernuftiga, pa intet grundade mening endast omakar och plagar +dig med en inbillad kaensla av ett nagot eller ett intet, som du kallar +gikten. Skal, min vaen! + +Den djupsinnige Kimon toemde baegaren, som Okos staellt framfoer honom, +och foeretog daerefter ett nytt angrepp pa kvarlevorna av den +vaelsmakliga pastejen. + +- Hm, det daer gar oever min fattning, mumlade Medes. Det var en +underlig filosofi. Men, sade han hoegt, om du tvivlar att jag har gikt +i benen, sa tvivlar du vael aeven, att du i denna stund spisar pastej, +och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt foer din +naesa. + +Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet +stolt oever detta slags motbevis, naer han sag, huru oeverraskad Kimon +vart haeroever och vilka snala oegon han skickade efter fatet. + +- Min vaen, sade Kimon efter ett oegonblicks tystnad, jag tvivlar +visserligen, att jag at pastej, innan du pa saett som skett stoerde mig +daerutinnan; men det aer en stor skillnad emellan att tvivla och +foerneka. Jag foernekar det ingalunda. Och om det foer oevrigt var en +inbillning, sa var det dock en angenaem inbillning, av vilken jag med +stoersta noeje later gaecka mig. Jag ber dig foerdenskull, Medes, besinna, +om du handlar raett och passande, da du avhaender en vaen till din herre +en ljuvlig villfarelse, varpa han som gaest i Krysanteus' hus aeger +heliga ansprak. + +Detta skael bevekte Medes att ater staella pastejen framfoer den +skeptiske Kimon, som skyndade med foernyad iver att foerdjupa sig i sin +angenaema villfarelse. + +Nu tog aeven Okos till ordet foer att understoedja sin fader, Medes. + +- Min baeste filosof, sade han, antag, att jag raenner huvudet i vaeggen, +sa att jag kaenner, att skallen vill spricka. Vore det ocksa en +inbillning, det? + +- Visserligen, svarade Kimon; du raenner ett inbillat huvud emot ett +inbillat nagot, som du kallar vaegg, och foernimmer genom denna +inbillning en smaertsam kaensla, som i sin ordning ej heller aer annat aen +inbillning. + +- Vid Dionysos, det vore hoegst besynnerligt, om det skulle vara sa, +som du saeger. Men om jag stoeter huvudet sa hart i vaeggen, att jag doer? + +- Goer icke det, sade Kimon, ty da goer du illa mot dig sjaelv. Med allt +vad jag haer sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man +maste tvivla pa allt, men foerneka intet. Det aer moejligt, fastaen +osaekert, att du verkligen aeger ett huvud, och att det finnes nagot, +som kan kallas vaegg, och att du kan foeretaga en roerelse, varmed du +krossar det ena mot det andra. Allt det daer aer moejligt, och da +intraeder ett tillstand, som kallas doeden, vilket, om inbillat eller +verkligt, dock avskys av varje foerstandig maenniska. + +Medes, som tyckte, att filosofen nu boerjade tala begripligt, fragade, +om aeven Kimon avskydde doeden. + +- Ja, min gubbe, det ma icke foervana dig. Allt levande skyr +foerintelsen. + +- Foerintelsen? Vad talar du om foerintelse? Icke foerintas man genom +doeden? genmaelde Medes och faeste sina skumma oegon med ett uttryck av +fruktan pa den vise Kimons laeppar. + +- Om vi laemna den filosofiska standpunkten och staella oss pa den +vanliga, som later antaga, att det gives nagot, som kallas liv, sa +maste jag saega dig, min vaen, att doeden enligt mitt och de flesta vises +foermenande icke aer annat aen en fullstaendig foerintelse. + +Kimon hade nu slutat sin maltid och utstraeckte sig bekvaemt pa sin +soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne. + +Dessa, som i boerjan skrattat och funnit sig roade av hans asikter, +boerjade nu, da samtalet fick en allvarsammare vaendning och ingick pa +en fraga, som roerde dem alla, att samla sig naermare omkring honom foer +att uppmaerksamt ahoera, vad hans vishet mande uppenbara dem. + +Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av +slavarne taende en lampa och staellde henne i skygd av en pelare under +portiken, daer gruppen var samlad. + +- Mina vaenner, sade Kimon, sjaelen liknar den daer lampan, vars laga +flaektar foer draget. Slaeckes hon ej i foertid av vinden, sa slocknar hon +en gang av sig sjaelv, da hennes olja aer foertaerd. Du, gamle Medes, +tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa. + +Denna anmaerkning beroerde Medes obehagligt. Gubben var aennu langt ifran +levnadsmaett. + +- Aeh, svarade han, du har icke maett mitt oljematt. Och vad min alder +vidkommer, sa aer jag aennu icke sjuttio ar. Jag kan fa se manga +ynglingar rusa i graven foere mig. + +- Det vissa aer, att du i graven atminstone gloemmer din gikt, sade +Kimon. + +- Tack skall du ha. Men jag behaller hellre min gikt och lever. + +- Jag trodde, att man vid dina ar skulle vara utledsen vid att leva. + +- Bah, ju mer man far, dess mer vill man ha; och ju mindre man har +kvar, dess kaerare aer det lilla man aeger. Det borde du veta, som aer +filosof. + +- Du torde ha raett, Medes. Men saeg mig, varfoer aer du raedd att doe? +Fruktar du den trehoevdade hunden? + +- Bah, den ene portvakten far vael vara hoevlig mot den andre. Kerberos +aer jag icke raedd foer. + +- Eller fruktar du faerden oever den stygiska aelven? Man saeger, att +gamle Karons bat nu laer vara laeck och murken. + +- Ah, skuggorna, som han oeverskeppar, besvaeras ej av fetma. Baten kan +vara god nog foer sadan last, och sedan man doett haer uppe, laer man icke +drunkna daer nere. + +- Bra sagt, anmaerkte Kimon. Men du, Okos, vad saeger du om doeden och +underjorden? + +- Jag? Jag aer ung och behoever icke taenka pa sadant. Foer oevrigt laer det +nog vara ohyggligt daer nere i underjorden. Jag laengtar icke dit. + +- Jag undrar icke daeroever. Vad maste icke foeresta slaven, naer den +lott, som i underjorden vaentar hjaeltar och halvgudar, aer sa oemklig? +Paminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus? + +- Nej, vad sade hon? + +- Homeros atergiver det pa foeljande saett: + +"Aedle Odysseus, naemn ej ett ord till troest foer min bortgang! +Hellre som dagsverkskarl pa akern ville jag traela +hos en behoevande man, som sjaelv knappt aeger sin baergning, +aen att behaerska som drott de doedes foerbleknade skaror."-- + +- Taenken er nu, fortfor Kimon, ett sadant tillstand ofoeraenderligt och +evigt, icke mildrat av skiftet emellan soemn och vaka, och I masten +medgiva, att odoedligheten aer ingenting att fika efter. Baettre aer da +att emotse foerintelse. + +- Foerintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i +underjorden aen foerintas, sade Medes. Hu, det aer ohyggligt att taenka pa +foerintelse ... + +- Ja, helst i kvaell, da det aer moerkt och ruskigt, tillade en av +ahoerarne. + +- Foer oevrigt, sade Medes, har jag mer aen en gang talat med min herre +om doeden. Han saeger icke, att maenniskan foerintas, och han skildrar +icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga sjaelar, saeger han, +komma till ett staelle, skoenare aen jorden, foer att njuta ett lyckligare +liv aen detta. Du ma ursaekta, min filosof, att jag tror min herre mer +aen dig. + +Kimon smalog medlidsamt och skakade pa huvudet. + +- Han saeger det foer att troesta dig, min gubbe, och mildra din fruktan +foer doeden. Krysanteus aer en aedel man, och jag kan omoejligt tillskriva +honom annat aen aedla bevekelsegrunder. Helt annat aer foerhallandet med +manga av hans likar och med de statskloke, som ocksa vilja +uppraetthalla tron pa skuggvaerlden, emedan hon aer en maektig tygel pa +den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus sjaelv aer viss om vad +han saeger i detta avseende? Visst icke, min vaen. Doedens port oeppnar +sig inat och vrider sig laett pa sina gangjaern foer de intraedande; men +utat oeppnar han sig icke, och nagon skugga har aennu aldrig aterkommit +fran Hades till jorden. Av en sadan har Krysanteus saledes icke haemtat +den foermodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han vael +det icke heller, ty, som du hoer, det gives manga filosofer, som +druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel pa +odoedligheten. Daeremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden, +som foertaelja oss om ett Hades och om sjaelarnes tillstand daer, om +Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker gloemska, om de tre +domarne, som med straenghet nagelfara de avlidnes levnad pa jorden, och +annat mer, som maste foerekomma varje foerstandig maenniska loejligt. +Platon talar vael aeven atskilligt om de doedes boningar, av vilka en +skall vara mycket haerlig; men hon laer icke upplatas at sadana som dig, +Medes, utan endast at oss filosofer, som gjort oss henne vaerdiga genom +en levnad, aegnad at letandet i tingens hemligheter. Men allt det daer +aer endast gissningar, osannolika foermodanden. Nagon visshet gives +icke. + +- Ingen visshet, saeger du? + +Alls ingen, hederlige Medes. + +-Ingenstaedes nagon visshet? + +Ingenstaedes. + +- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likvael +nagonstaedes hava funnit en visshet. + +- Bah, ga da lika gaerna till kristianerna, sade Kimon. + +- Till kristianerna? Varfoer till dem? + +- Emedan de aero de ende som aero fullkornligt vissa om sanningen av det +allra orimligaste. + +- Kunna de aeven giva oss visshet om odoedlighet och ett annat liv? +fragade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi. + +-Det aer foer dem en smasak. + +- I sanning, taenkte Medes foer sig sjaelv, det kunde dock vara skael att +hoera vad de ha att saega ... ty foerintas, det vill jag icke. + +Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade foerst pa de jagande +skyarna, sedan pa den bakom pelaren flaemtande lampan. + +Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med noeje det +boerjade samtalet, sa mycket mer som regnet aennu avhoell honom fran att +bryta upp och atervaenda till staden. + +Han boerjade nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina ahoerares +foerskraeckelse nekade. Vaerlden, upplyste han, har tillkommit ur ett +ursprungligt kaos genom atomernas tillfaelliga foereningar. De ingingo +naturligtvis otaligt manga sadana, innan slumpen fogade, att en sa +skoen och aendamalsenlig byggnad kom till stand. Han haemtade en +jaemfoerelse fran taerningsspelet foer att foertydliga detta, och sade: + +- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu taerningkast och daerefter +tager taerningen i hand, foer att kasta den sa laenge, tills samma kast i +samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten foerekommit, sa +skulle jag daertill foermodligen tarva laengre tid aen tio slaekten kunna +leva. Den vaerldsbildande slumpen, som spelade taerning med atomerna, +har haft en graensloes tid foer att loesa en aen svarare uppgift, men da +man betaenker, att hans spel fortgatt genom svarta evigheter, sa ma man +icke undra, att aeven denna sammanstaellning av taerningkast, som kallas +vaerlden, aentligen skulle infinna sig. Foerstan I mig, vaenner? Tron I, +att gudar styra molnen, som driva daer uppe pa himmelen, att de hava +tyglar pa vinden, som nu blaser fran havet, och kunna, naer de vilja, +haemma hans fart? Tron I, att det kraeves gudar, foer att dimman skall +uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och ater nedfalla +som regn? Naturen foeljer sina egna blinda lagar, gudarne aero alldeles +onoediga, och jag ... aer toerstig och fryser. Det aer kallt i afton. +Okos, din herres vin aer gott och vaermande. Bringa mig aen en baegare foer +att styrka mig till vandringen. Jag maste atervaenda till staden, +oaktat det foerdoemda regnet, som faller Olympen och maenniskor till +trots. + +Sedan Kimon fatt vad han astundade, svepte han sig i sin mantel, +tackade foer den visade gaestvaenligheten och gick, sedan han lovat att +vid tillfaelle aterkomma och da ytterligare inviga dem i sin filosofis +hemligheter. + +Hos flertalet av dem, som ahoert honom, och framfoerallt hos gamle Medes +kvarlaemnade han en dyster, av oro genomtraengd sinnesstaemning. + +Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla pa gudars +tillvaro och sjaelens odoedlighet. Han aelskade livet, men hade icke ryst +foer tanken pa doeden, som skulle foera honom till ett baettre land, daer +han finge aterse sin bortgangna maka och sina kaeraste vaenner. Han hade +pa sin hoejd hyst sma betaenkligheter foer den trekaeftade Kerberos, den +trumpne Karon och den straenge domaren Radamantos, betaenkligheter, som +kommo honom att oenska den noedvaendiga resan sa langt som moejligt +uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig aterse +de haedangangne, som han aelskade? Skulle det vitnade skaegget vara-- +icke tecken till mognaden foer ett kommande liv--utan foerebudet till +en fullstaendig foerintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan aer +foertaerd? Denna tanke ingav Medes angest. + +Hade solen skinit pa himmelen och naturen visat ett glatt anlete, +medan Kimon talade, skulle hans ord mahaenda icke gjort det intryck som +nu, da de understoeddes av skymningen, molnens moerka skridande skaror +och regnets vemodiga sorl. Medes laengtade efter Hermiones hemkomst, ty +han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att +hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med nagra ord av sin +vishet. Han laengtade att komma i grannskapet av hennes lugna vaesen, +under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes oegon, +som ensamma foer sig foerefoello Medes som bevis pa odoedligheten. + +Han verkstaellde samma afton sitt beslut. Hermione var faerdig att ga +till vila, naer den gamle portvakten knackade pa doerren till hennes +sovkammare och fragade, om han finge stiga in, emedan han hade nagot +viktigt att spoerja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till +morgondagen. + +Hermione laet honom komma. Den gamle slaven tog foertroligt plats +bredvid sin haerskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat +Hermione pa sina knaen, da hon var liten, och var van att av henne +behandlas ej blott med vaenlighet, utan med den voerdnad, varpa ett +silvervitt skaegg, trohet och redlig vandel ha ansprak. + +- Min goda haerskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu far +tala med dig. Jag skulle annars fatt en soemnloes natt. + +- Vad aer det da, som oroar dig, min gamle vaen? fragade Hermione. + +- Jag har i afton boerjat grubbla, sade Medes, och det pa ting, som jag +icke fattar. + +- Navael? sade Hermione. + +- Ack, min haerskarinna, det aer en helt allvarlig sak. Jag vill veta, +om det finnes gudar och om sjaelen doer med kroppen eller om hon +fortlever efter doeden. + +- Huru? Tvivlar du daerpa? + +- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat daerpa ... foerraen nu i afton +... + +- Och varfoer i afton? + +Medes omtalade det besoek, som Kimon avlagt i villan, och det samtal +han haft med denne. + +Medes tillade, att han sedan det samtalet kaent sig orolig i sin sjael, +och hans aerende var nu att soeka lugn hos Hermione. + +Han var oevertygad, att Hermione, som inhaemtat sa mycket av sin faders +visdom, nog skulle vara i stand att foerjaga de tvivel, Kimon ingivit +honom. + +- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Lat mig hoera Kimons skael, och +jag lovar dig att vederlaegga dem. + +- Hans skael? Ja, vet du, min haerskarinna, om han hade nagra sadana, sa +har jag nu alldeles foergaetit dem. Men han pekade pa lampan och sade, +att sasom hon slocknar, sa slocknar ocksa sjaelen. Och vad gudarne +vidkommer, foernekade han dem och sade, att vaerlden tillkommit genom +ett lyckat taerningkast. Kan du vederlaegga sadana pastaenden? + +- Det har ingen svarighet, Medes, om du nu vill halla din +uppmaerksamhet spaend foer att fatta, vad jag saeger ... + +- Onoedigt, min goda Hermione. Sa snart du saeger, att du kan vederlaegga +Kimon, sa tror jag dina ord mer aen min egen uppfattning. Sjaelen +slocknar saledes icke som lampan, utan fortlever aeven efter kroppens +doed ... det aer ju sa? + +- Ja, svarade Hermione, och hon soekte nu pa sa klart och tydligt saett +som moejligt framstaella de bevis, som Platon laemnat foer sjaelens +odoedlighet. + +Hon gjorde detta, i det hon foer Medes omtalade och efter hans +fattningsgava foerenklade innehallet av Platons bok om den doeende +Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med anstraengd uppmaerksamhet. Han +foerstod vael icke mycket av sjaelva de teoretiska bevisen, men dess +livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates sjaelv. Han sag +filosofen timmen foere hans doed i faengelset, omgiven av sanningssoekande +unga vaenner, som kommit foer att hoera och uppfylla sin aelskade laerares +sista oenskningar och omgiva honom i hans doedsstund; men vilkas klagan +och tarar haemmas genom hans egen lugna, lyckliga staemning och giva rum +foer en aningsfull kaensla av en naervarande hoegre vaerld, en obeskrivlig +blandning av froejd och smaerta, en till doeden bedroevad segerviss och +segerglad haenfoerelse. Det aer under inflytelsen av denna +sinnesstaemning, medan fangvaktaren river giftet varmed doedsbaegaren +skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vaenner om +sjaelens odoedlighet, ber dem framstaella sina inkast och tvivelsmal och +upptager dem till genmaele. Och naer samtalet aer aendat, gar han lugnt +att bada, hoer sig foer om vad han boer goera foer att underlaetta giftets +verkningar, tager farvael av hustru, barn och vaenner, inkallar +fangvaktaren, som gratande raecker honom baegaren, och han toemmer den +utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig faerd till den +andra vaerlden. Han foerebrar milt sina vaenner de tarar de nu icke +laengre kunna aterhalla, och ber, innan hans oegon brista, sin laerjunge +Kiton offra a hans vaegnar at haelsans gud det offer, som tillfrisknade +sjuklingar hade att aegna honom. + +Hermione tillade: + +- Du finner, Medes, att Sokrates loeste sin uppgift ej blott genom +foerstandsskaerpa och forskning, utan aeven genom sin levnad och doed. Med +mogen vishet foerenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna +vaerld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade +vandel en medborgare i den hoegre och delaktig av odoedligheten. Om du +icke lugnas av de bevis, som nu aero anfoerda, sa taenk pa Sokrates +sjaelv, och denna tanke skall ur din sjael foerjaga varje oroande tvivel. +Raedsla foer doeden hoeves icke ett sa voerdnadsbjudande silverskaegg som +ditt, min gamle vaen. + +- Daeruti har du raett, min haerskarinna, sade Medes, i det han avtorkade +de tarar, som skildringen av Sokrates' doed hade framkallat i hans +oegon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu atergivit mig lugn. Den daer +Kimon matte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu +begriper jag icke, att jag ett oegonblick kunde foervirras av hans ord, +sa enfaldig jag annars aer. Det aer besynnerligt, att du, unga flicka, +som jag gungat pa mina knaen, skall vara visare aen den haer gubben med +det langa skaegget. + +Fran Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan lag i sin baesta +soemn; men gubben skakade honom sa laenge, tills han vaknat, och detta +foer att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och +att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt. + +- Det aer vael det, min far. Men jag aer ung och behoever icke taenka pa +sadant, svarade Okos och vaende sig pa andra sidan foer att somna igen. + +Medes njoet under natten en ostoerd soemn, utan att vidare oroas av +grubbel. Aeven den foeljande dagen var han lugn och taenkte icke pa +Kimon. Men efter nagon tid atervaende minnet av samtalet med denne, och +Medes boerjade ater fraga sig, om han ej moejligen hade raett. De bevis, +som Hermione anfoert, begrep han vael icke; men han ansag det moejligt, +att de icke voro tillfyllestgoerande; maenskliga foerstandet aer ju svagt +och later laett foerleda sig att antaga det oenskvaerda som verkligt. +Sjaelve Sokrates kunde ju vara offer foer en villa. Medes hade gloemt att +fraga Hermione, om filosoferna, vidkommande odoedligheten, aegde +fullstaendig visshet eller endast kommit till ett matt av sannolikhet. +Medes kaende inom sig, att han icke kunde noeja sig daermed, utan maste +hava just den fullstaendiga vissheten, en visshet sa ovedersaeglig, som +om en gud uppenbarat sig och givit honom den. + +En vacker dag vaende han sig till sin herre med det spoersmal, om +sjaelens odoedlighet aer viss eller endast sannolik. + +- Min vaen, svarade Krysanteus, aer ej sannolikheten nog foer dig, sa +foervandla henne till visshet genom tro. En foernuftig tro aer gudarne +behaglig; det aer ett vagstycke att vinna henne, men att vaga i denna +sak aer en manlig gaerning. + +- Men varfoer, fragade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det, +som aer noedvaendigt foer var lycka? + +- Svara du pa en annan fraga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en +tjaenare, som fullgoer sin skyldighet endast av fruktan foer straff eller +hopp om beloening? + +- Sa goera nog de flesta tjaenare, min herre. + +- Varfoer det? + +- Emedan de icke aelska sina herrar. + +- Om de aelskade dem, skulle de da fullgoera sin plikt av kaerlek, i +staellet foer av fruktan? + +- Visserligen. + +- Aer ej Gud en herre, som maenniskorna, hans tjaenare, kunna aelska? + +- Jo visst. + +- Navael, han har da aeven raett att kraeva, att vi lyda honom av kaerlek, +men ej av fruktan eller hopp om beloening. Foer en jordisk herre kan det +vara nog, naer tjaenaren goer sitt arbete, han ma goera det med vilket +hjaertelag som helst. Vaerldens herre daeremot varder varken rik eller +fattig genom maenniskornas dagsverken. Det arbete, som gaeller infoer +honom, aer hjaertats rening och sjaelens foeraedling. Men detta fraemjas +icke, utan haemmas genom beraekningar pa ett kommande liv. Vi maste leva +som om vi vore foergaengliga vaesen, goerande det goda foer dess egen +skull. Mannen, som tvivlar pa odoedligheten, men fullgoer det goda, +emedan han fatt insikt om dess gudomlighet, aer behagligare foer +gudarne, aen den som tror pa odoedligheten och drives till samma +handlingar av hopp eller fruktan. + +Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den +fullkomliga vissheten genom sin herre. + +- Det aer saledes likvael moejligt, att jag slocknar som lampan, naer jag +en gang doer. + +Denna tanke foeresvaevade Medes oupphoerligt. Han paminde sig vad Kimon +sagt om kristianerna. Foer dem skulle det ju vara en smasak att giva +fullkomlig visshet om sjaelens odoedlighet. Medes boerjade taenka pa att +soeka ett hemligt samtal med Teodoros eller nagon annan i sin laeras +mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppvaeckt Simon +pelarmannen fran de doeda. Medes avhoells fran detta steg endast av +tanken pa sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men +slutligen kunde Medes icke laengre baera sin oro. Han besloet att vid +foersta laegliga tillfaelle uppsoeka Petros. + +Detta tillfaelle bjoed sig snart igenom Alkmene, som knappt upptaeckt +orsaken till den gamle portvaktens grubbel, foerraen hon, som from, fast +hemlig kristinna, varsamt begagnade sig haerav foer att vinna en +anhaengare at kristendomen. + +Det droejde icke heller laenge, innan Medes hade kvaevt sina +betaenkligheter. Han foeljde en afton Alkmene till biskop Petros, ej foer +att varda kristen, men foer att vinna den daer fullkomliga vissheten, +efter vilken han laengtade. + +Men Medes oevertygades haer, att vissheten och kristendomen vore +oskiljaktigt enade. Tron pa den korsfaeste var villkoret foer +odoedligheten. "Vilken som tror pa mig, han skall leva, om han aen doed +bleve." + +Petros var vaeltalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens +omvaendelse. Sa obetydlig aen denne proselyt kunde synas, att vinna +honom vore dock att tillkaempa sig en seger oever Krysanteus, att under +kyrkans traeldomstillstand foeroedmjuka den oevermodige fienden, infoera +kristendomen i hans eget hus och daermed giva ett handgripligt bevis pa +laerans oemotstandliga, lik en naturmakt verkande kraft. + +Medes sjaelv behoevde blott en gang hoera Petros foer att laengta att hoera +honom oftare. Sa snart tillfaelle kom, foernyade han sitt besoek hos den +kristne biskopen. De laeror, i vilka han invigdes, voro sa hoega och +gripande och likvael sa klara, att han tyckte sig foersta alltsammans. + +Och vad odoedligheten vidkommer, sa var det ju Gud sjaelv som talat +dessa ord: "Vilken som tror pa mig, han skall leva, om han aen doed +bleve." Vad vore filosofernas bevis och det maenskliga taenkandets +omogna frukter emot en sadan utsaga? + +Den gamle Medes kristnades och hans namn infoerdes i katekumenernas +bok. + +Biskopen uppmanade honom att tills vidare foelja Alkmenes foeredoeme och +doelja sin tro. Han foersoekte det, men foermadde det i laengden icke, ty +denna tro uppfyllde nu hela hans sjael och utgjorde hans lycka. Han +foermadde ej heller hyckla infoer sin aelskade herre--lika litet som +underkasta sig de husliga bruk, som stodo i foerbindelse med den gamla +laeran. Medes yppade en dag foer sin herre, att han oevergatt till +kristendomen. + +Krysanteus oeverraskades smaertsamt av denna upptaeckt. Foereteelsen var +likvael ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att +manga av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i staellet foer att +staerkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall fran denna +laera, vilka atfoeljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava +rensat henne fran en maengd ograes, och de ersattes genom ett tillopp av +nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var +bruten, syntes hennes inre hava mangfaldigats. + +Den unge Okos foeljde snart sin fader och vann haermed Alkmenes hand. +Krysanteus skaenkte det nya paret den foerut omtalade garden i dalen +under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren. +Filosofens hus var salunda rensat fran den intraengde fienden. Men +skilsmaessan var smaertsam a oemse sidor. Medes trivdes icke pa sin egen +troeskel. Han gick naestan dagligen till villan och satte sig pa sin +forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle +trotjaenarens oegon voro ofta tarade, naer Krysanteus visade sig och med +en kall haelsning gick foerbi honom. Ack, han har frandragit mig sitt +hjaerta, taenkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som +alltid. Men striden emellan den nyfoervaervade lyckan och den bittra +skilsmaessan var foer tung foer den aldrige. Vid pass tva manader efter +flyttningen var han icke mer bland de levandes antal. + +De religionsfoeredrag, som Krysanteus och hans vaenner, i likhet med de +kristna praesterna, boerjat halla, fingo talrika ahoerare, icke minst +inom den klass, foer vilken de saerskilt voro aemnade: den fattigare och +okunnigare. Haer laemnade han asido alla spekulativa forskningar och +framstaellde den praktiska sidan av sin laera som ett faerdigt och +fullaendat religionssystem. Han foerkunnade en enda allsmaektig gud, vars +enhet bryter sig, som solljuset i regnbagen, till den mangfald av +gudamakter, at vilka faederna uppbyggt altaren och tempel. Han talade +om religionen som maenniskans straevan till Gud och till utbildande av +sin egen hoegre natur, som aeven han, i likhet med alla bildade +hedningar, fattade som Guds belaete[1]. Detta foerverkligas genom sanning, +skoenhet och frihet. Religionen aer icke blott maenniskosjaelens +sjaelvfoersaenkning i Gud, utan ock en straevan att i den yttre vaerlden +utfoera Guds avsikter. Foer den fromma maenniskan aer daerfoer hela livet en +religionsoevning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och +statslivet. + + [1] Sa kallar Ovidius maenniskan "en bild av allting styrande gudar", + en varelse foedd av "gudomlig saed". + +Han talade aeven om maenniskoslaektets avfall och noedvaendigheten av en +foersoning. Men denna foersoning har icke, som de kristne saega, +intraeffat i en viss tidpunkt, utan boerjat tillika med den foerste +syndarens allvarliga anger och fullbordats genom den hos slaektet +klarnade bilden av idealmaenniskan. + +Krysanteus' foeredrag upptogos med stort bifall av hans egna vaenner och +laerjungar. Men den stora maengden av de bildade hedningarne nedsatte +dem av haetskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gang foer alla +var emot Krysanteus. + +Men den folkklass, foer vilken hans religionstal huvudsakligen voro +avsedda, foerblev kall och oemottaglig. De foerstodo honom icke. Deras +religioesa behov, om de hade nagot sadant, tillfredsstaelldes ej. De +oevrige tillbakastoettes av den sedliga straenghet, som han kraevde. Hans +moedor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett oegonblick +svaevat i okunnighet haerom, sa fanns Teodoros vid hans sida, och denne +var foer sanningens skull obarmhaertig nog att taga fjaellen fran hans +oegon. + +Naer daertill kom det oupphoerligt vaexande missnoejet och motstandet, som +Krysanteus fran sina medborgare roente vid foersoeken att genomdriva sina +foerbaettringsplaner, sa var hans staellning mitt under den gamla +vaerldsaskadningens skenbara oevervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt +vemod och kvaevde sin misstroestan under en rastloes verksamhet, men det +var med inre baevan han emottog varje brev fran krigsskadeplatsen, ty +han var uppfylld av fruktan foer Julianus' av faror omringade, av +fientliga svaerd och lejda dolkar hotade liv. Och pa detta haengde +likvael allt! + +Han anade aennu icke, huru hans dotter, Hermione, huru aeven hon, hans +stolthet, glaedje och enda foertroliga vaen, utstod inre strider foer att +icke bortfoeras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade +aegnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de moerka oegonblicken +jagade molnen fran hans panna och goet olja pa hans hopp. Skulle aeven +hon en dag oevergiva honom? + +Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen praest, +uppfostrad i och genomtraengd av de grundsatser, som filosofen +foeraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne +son, vars minne han naestan avgudade, bar avsky foer sin okaende fader. + +Han anade lika litet, att Karmides, foer vilken han nu ater oeppnat sin +faderliga famn, och vars aendrade levnadssaett berett honom den enda +oblandade glaedje han pa laenge kaent--att Karmides var doept och genom +denna handling med oupploesliga band foerenad med kristna kyrkan. + +En numera obetydlig man, som om dagen slaepade sten till Afrodites +tempel och om aftonen vilade i en usel koja pa Skambonide, samlade sa +smaningom hans oedes tradar i sin hand. + +Detta anade han minst av allt. + + + + +SJAeTTE KAPITLET. + +Karmides och Rakel. + + +En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln +Annaeus Domitius, i aulan till sitt hus. + +- Och nu till slut, sade prokonsuln, nagra ord om vara gemensamma +vaenner. Jag har foerlorat flera av dessa aelskvaerda och glada +uppenbarelser ur sikte, sedan jag laemnade Aten och atervaende till mitt +Korintos. Saledes, min vaen, huru mar ... vem skall jag giva fraemsta +rummet? ... + +- Olympiodoros? + +- Bah, Olympiodoros! Lat oss icke tala om honom. Han aer ofoerbaetterlig +... + +- Ja, han fortsaetter att dikta daliga epigrammer ... + +- Och fortsaetter med sitt daliga levnadssaett, sade Annaeus Domitius; +jag vet det. Jag traeffade honom aennu i dag. Han aer, som jag saeger, +ofoerbaetterlig. Taenk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den +stackars Zeus. Vilken gudloeshet! han upplaeste henne foer mig. Jag kunde +icke annat aen ogilla henne och varna foerfattaren. Daerefter inbjoed han +mig till en vaktelfaektning. Jag foell i snaran, ty koettet aer svagt, min +Karmides. Jag fann, tyvaerr foersent, att vaktelfaektningen endast var +foerspelet till en ungkarlstillstaellning av det daer slaget, som du vet, +att jag avskyr. Jag gick fran denna tillstaellning hit. Jag behoever +icke saega dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde +saellskapets kaerna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de daer +oevriga outtroettliga veteranerna, noejets argyraspider, kring vilka jag +till min foertvivlan sag, att ett yngre slaekte av hoppfulla eller +hopploesa epikureer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har +svikit vart gamla faelttecken; men man var raettvis nog att medgiva de +talande skaelen foer ett sadant foerraederi. Trefalt lycklige Karmides, +som en dag skall hemfoera den rika Hermione som brud! Men pa tal om +brudar, min vaen, kan du gissa var Praxinoa uppehaller sig? + +- Nej, jag har aldrig brytt min hjaerna med att efterleta det. + +- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus fran Aten. Huru foervanad +vart jag icke, naer jag foer nagra dagar sedan, vid ett besoek i +Afrodites ryktbara tempel i vart Korintos, upptaeckte henne bland +praestinnorna daer! Hon aer aennu retande ... naturligtvis icke foer mig, +som aer en trogen aekta man och fatt blicken oeppen foer det ofoergaengliga +... men jag tillater mig haer doema foeremalet fran dess egen standpunkt. +Och pa tal om vara minnen ... var hava vi den stackars Myro? Aeven hon +synes foersvunnen fran skadeplatsen. De arma flickornas liv aer som +dagslaendans. Men vart taga de vaegen? + +- Aer det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av +tankspriddhet. Foerlat mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken +anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvaende sig och +vart aerlig, sedan han foerlorat taenderna. Myro har gatt sina +medsystrars av oedet utstakade bana, men nagot hastigare aen de. En +sjukdom roevade hennes behag. Olympiodoros, som foeretraedesvis var +hennes vaen, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom +leda. Hon gick da, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer pa de +sollysta hoejderna. Mahaenda dvaeljes hon nagonstaedes i det moerka djupet. +Lat oss icke tala mer daerom. Hur befinner sig din skoena maka, Eusebia? + +- Ypperligt, sa laenge jag tillater henne vistas haer i Aten. Hon aer +tyvaerr ohjaelpligt fangen i kristianernas villfarelser och skulle doe, +om hon icke en gang i veckan finge hoera den skurken Petros' +straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag +tillfredsstaella sin nyck. Det aer min plikt att goera allt foer hennes +lycka. + +- Du goer klokt daeri. Den fromma Eusebia kan varda en maektig +foeresprakerska foer avfaellingen Annaeus, om oedet skulle foga, att en +kristen kejsare.... + +- Tyst, min vaen! Inga hoegfoerraediska, foerskraeckliga foerutsaettningar! + +- Och pa hennes foerboen er torde det vara moejligt, att prefekturen oever +Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur haenderna.... + +- Ditt politiska djupsinne aer stort, men stroe ej sa visa ord foer +vindarne! Lat oss tala om annat! Ser du, min vaen, att jag har magrat? + +- Nej, vid Zeus, det aer mig omoejligt att upptaecka. + +- Eller kanske raettare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag +arbetar som en slav emot mitt eget koett. Och kan du gissa av vilken +orsak? Foer att bibehalla den roerlighet, som fordras foer en krigare. +Julianus' lagrar vaecka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag maste, +aeven jag, vinna lagerkransar och murkronor. + +- Gange ditt hopp i uppfyllelse! Ma du varda lyckligare aen Augustus +och dygdigare aen Trajanus! Naer aemnar du dig till laegret? + +- Ack, vid Herakles, det torde aennu droeja ett ar. Kriget mot perserna +behagar mig icke. Jag foeredrager de frankiska och allemanniska +barbarerna, och hoppas till gudarne, att de anyo skola boerja roera sig. +Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min +skyddsling, att vaexa mig oever huvudet. Han aer nu illustris och +clarissimus liksom jag och anfoer en avdelning av kejsarens rytteri. En +vacker dag skall denne uppkomling se sin vaelgoerare oever axlarna, sa +vida jag icke skjuter i hoejden lika fort, som han sjaelv. Det aer tid +att boerja vaexa, fortfor prokonsuln och foerde handen oever sin kala +hjaessa. Man skoerdar ingen aera i fredens vaerv. Man foerbises och +gloemmes, naer man aegnar sig at en sa simpel sak som provinsen Akajas +foerkovran och utveckling. Sjaelva gudarne, foer vilka jag uppoffrat sa +mycket ... + +- Du menar din katekumeniska oevertygelse ... + +- Javael. + +- Och dina teologiska studier ... + +- Alldeles ... + +- Och vad som aer aen mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har +naest kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i +romerska riket ... + +- Alldeles, alldeles, och likvael foergaeta mig dessa otacksamma gudar! +De hava utverkat mig ett handbrev fran kejsaren, visserligen mycket +smickrande foer min fafaenga ... men ... nog av, jag vill ha krig och +skoerda lagrar. + +- Du har raett. Du behoever kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar pa +vaegen. Vad aer prefekturen oever Egypten mot imperatorns purpur? Det aer +legionerna, som i vara dagar utgoera bade senaten och folket. + +- Vad menar du? + +- Du aer rik, min Annaeus ... + +- Ah, icke oever hoevan ... + +- Och frikostig ... + +- Du smickrar mig. + +- Nej, vid Zeus, jag menar, att du aer frikostig, daer frikostigheten +understoedjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet aero egenskaper, +som alltid vinna soldatens hjaerta och nu hava dess stoerre utsikt att +goera det, som Julianus ingalunda bortskaemt sina haerar med oeverdrivna +skaenker. Lat oss fortga i uppraeknandet av dina baettre egenskaper. Du +har ett vinnande saett att vara, en egen foermaga att goera dig omtyckt +av hopen ... + +- Gott. Aen vidare? + +- Du aer dygdig med de dygdige, fraeck med de fraecke, patricisk bland +patricier och plebejisk bland plebejer ... + +- Karmides, du oeverdriver mina foertjaenster, sade prokonsuln blygsamt. + +- Nej, nej, jag oeverdriver icke. Du aer homousian och homoiusian efter +omstaendigheterna, du erkaenner manga gudar, en enda gud eller ingen, +allteftersom foerhallandena bjuda ... + +- Karmides, du stroer rosor foer mina foetter ... + +- Du aer skarpsinnig, foerutseende, foerslagen, vaerldserfaren, listig, +verksam, outtroettlig, lugn och kallblodig ... + +- Hall, jag dignar under boerdan av sa manga egenskaper, min vaen. Oeka +dem icke, jag besvaerjer dig! Laegg icke sten pa boerda, Karmides! + +- Jag tror till och med, att du aer tapper och har faeltherrefoermaga. +Eller vad saeger du sjaelv? + +- Haeri oeverensstaemmer min oevertygelse med din. + +- Na, vad fattas dig da, min Annaeus, foer att en gang vara aegare oever +din Karmides' och alla oevriga romerska medborgares huvuden? + +- Vad menar du? + +- Att du, en patricier och Senekas aettelaegg, med gammalt romerskt blod +i dina adror, boer kunna vinna samma lycka, som kommit soener av +illyriska boender och arabiska roevare till del. + +- Karmides, du talar i gator. Jag fattar icke ett ord av vad du saeger. + +- Jag foerutser moejligheten, att diademet skall pryda dina lockar. + +- Mina lockar? Elake vaen! Mina lockar aero offrade pa statens och en +gagnloes teologis altaren. Mitt huvud aer kalt som Julius Cesars. + +- Goer da som han! Diademet aer efterstraevansvaert, om ej foer annat, sa +emedan det doeljer en skallig hjaessa. + +- Jag boerjar foersta dig och maste varna dig. Ditt tungomal naermar sig +hoegfoerraedarens. Julianus, min vaen, aer yngre aen jag. Lat oss icke spela +okloka och narraktiga infoer varandra! + +- Perserna aero goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det +kringloeper spadomar, som icke lova kejsaren lang levnad. + +- Styr din tunga! Gudarne haegne kejsarens liv! Om du fortfar med detta +gudloesa tal, maste jag bryta upp och foersaka den enkla maltid, varpa +jag gjorde raekning foer att i afton njuta ditt saellskap. Skymningen aer +inne, och jag atervaender foerst i morgon till Korintos. Jag har +dessutom till dig ett saerskilt aerende, som jag icke far foergaeta. Du +kaenner min svaghet foer Eusebia. Eusebia har bland andra nycker aeven +den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge +Alexander och uppmanat mig att koepa honom. Vad aer ditt pris? + +- Jag saeljer honom icke. + +- Bah, du saeger det endast foer att goera mig ivrigare. Vid bordet torde +dock ditt hjaerta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta +underhandlingen om saken. Du har foermodligen avsagt dig spelets noejen? + +- Ja. + +- Jag kunde vaenta detta av Krysanteus' blivande svaerson och Hermiones +trolovade. Vi skulle under andra foerhallanden rafflat om slaven. +Maerkvaerdiga oede! Vad vi bada aero foervandlade! Vi aero nu stadgade och +sedliga maenniskor. Mig sjaelv tillraeknar jag detta ingalunda som +foertjaenst, ty jag aer fyratio ar och daerutoever ... min mognadstid aer +inne. Jag anmaerker det blott som ett foervanande bevis pa tva enskilda +maenniskors foermaga att omskapa vaerlden och ingjuta en baettre anda. +Sadan kejsaren, sadant hans folk. Och vilken trogen vaektare kejsaren +aeger i Krysanteus! Han saetter oss i skola och vakar med riset i handen +oever vart uppfoerande. Den aedle Krysanteus, jag kan icke nog rosa +honom. Tanken pa honom har alldeles kvaevt min sinnliga natur. Jag +studerar nu min Platon pa fristunderna mellan aembetsgoeromalen och +vandas mycket foer att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan +gaerna framkasta en antydan haerom till Krysanteus, naer du naesta gang +traeffar honom. Jag vill, att han skall kaenna sin prokonsul av Akaja i +botten. Huru aer det? Brevvaexlar Krysanteus lika flitigt, i trots av +vapenbrak och haertag, med kejsaren? + +- Ja, min vaen. + +- Dess baettre. + +Medan samtalet fortgick i denna ton, anmaelde Alexander, att bordet var +faerdigt. Detta foeretedde en sa roerande enkelhet, att prokonsuln +misstaenkte, att Karmides ville skaemta med den straenghet i levnadssaett, +som hans vaen nu hycklade. Annaeus Domitius hoell emellertid god min, +foerraettade med from uppsyn den oevliga libationen at vinguden, talade +om nyttan att i tid vaenja sig vid faeltlivets omak och besloet inom sig +att inbjuda Karmides till Korint foer att daer uppvakta honom med en +supe av samma asketiska slag. + +Efter maltidens slut laemnade Annaeus Domitius Karmides och gick som en +ordentlig aekta man till sin Eusebia foer att supera foer andra gangen i +saellskap med henne. + +Naer prokonsuln hade avlaegsnat sig, iklaedde sig Karmides manteln och +laemnade sitt hus. + +Kvaellhimmelen var stjaernklar, utom i vaester, daer en svart molnsloeja +haengde oever synranden. + +Karmides vandrade ett stycke nedat Piralska gatan och daerefter genom +ett av de i "Langa Murarne" anbragta portvalven till ett ensligt, av +baecken Ilissos vattnat och av aldriga traed skuggat faelt. + +- Jag kommer nagot sent till moetesplatsen, taenkte han, men jag tvivlar +icke, att jag aennu skall finna henne pa det oeverenskomna staellet. Det +artar sig till regn. Dess baettre. Det skall foerkorta moetet. O I gudar, +given detta en lycklig utgang foer bade mig och henne! + +Med denna boen styrde han kosan till en grupp pilar, som vaexte vid +baeckens rand. Haer stannade han och sag sig omkring. + +- Skulle hon hava avlaegsnat sig? taenkte han,da han ingenting sag, och +allt var tyst omkring honom. Sarades hon av mitt droejsmal eller +foerskraecktes hon foer moerkret och ensligheten? Dess baettre! Men nej, +jag far icke lata behaga mig, att det noedvaendiga uppskjutes, hur +oangenaemt det aen ma vara. Aer hon nu borta, sa maste jag i morgon soeka +ett annat tillfaelle till foerklaring. Vad som skall ske, boer ske snart. +Hon underhaller en oupphoerlig oro i min sjael. Detta tillstand maste +brytas. Karmides ropade med daempad roest Rakels namn. + +I naesta oegonblick hoerde han ett prasslande i sitt grannskap och +upptaeckte en skepnad i skuggan av piltraeden. + +Det var Rakel. + +Karmides kaende, da han fattade flickans hand, att hon darrade. + +- Har du vaentat mig laenge? fragade han. + +- Jag vet icke, svarade Rakel, men det aer vael, att det aer du. Jag satt +i mina tankar, da jag sag din gestalt. Jag tyckte i moerkret, att det +var min fader. + +- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag kaenner, att du darrar. Lat mig +svepa min mantel kring dig. + +- Nej, nattvindens koeld aer behaglig. Den kommer icke ifran ett kallt +och otroget hjaerta. Foer oevrigt vad bryr du dig om att jag aer sjuk, att +jag snart skall doe? + +- Rakel, huru kan du fraga mig sa? + +- Det aer du ... du Karmides ... som ger mig doeden. Aero mina ord da +harda och oraettvisa? + +- Rakel, du aer upproerd och betaenker icke vad du saeger. Samla dina +tankar och lat oss tala med lugn! Vi moetas nu foer sista gangen. Lat +oss da nyttja tillfaellet foer att skiljas som sig boer: lugnade, +troestade, staerkta i en oemsesidig, varm och varaktig vaenskap. Saett dig +haer vid min sida! Lat oss tala om de lyckliga stunder vi skaenkt +varandra och om den harda noedvaendighet, som bjuder oss skiljas. Foermar +du icke detta, och synes dig denna noedvaendighet aennu som en grym makt, +sa laegg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga foer sista +gangen oever ett oede, som aer oundvikligt, och lyssna till din +foerstvalde vaen, som vill intala dig mod och styrka. Varfoer drager du +din hand tillbaka, min Rakel? Vill du daermed uttala en anklagelse mot +Karmides, sa aer det du, som goer dig skyldig till hardhet och +oraettvisa. Aer jag brottslig, sa aer det endast min kaerlek, som gjort +mig daertill. Saeg mig, Rakel, aer det jag, som uppbyggt den +ooeverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans +tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min laga, aldrig soekt vinna +din genkaerlek. Skall du anklaga nagon, sa maste det vara din fader; +han foeraktade och foerskoet mig som en fraemling foer hans folk. Da jag +begaerde din hand, tillbakavisade han mig pa skymfligt och upproerande +saett. Jag aer svag nog att harmas aennu, naer jag ihagkommer detta +oegonblick. Han kunde i mindre harda och hanande ordalag uttalat domen +oever var kaerlek. Men i grunden hade han likvael raett, ty det gives +aervda taenkesaett och plaegseder, som aero heliga och som man maste voerda. +Du, Rakel, som aer ett barn av Israel och en from mans dotter, borde +veta det. + +- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi maste skiljas. Den ton, vari du +talar, oevertygar mig baest daerom. + +- Ma vi da foersona oss med vart oede och finna var troest i ett troget +uppfyllande av noedvaendiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi +skulle talat med varandra. Du aer dotter av ett folk, som aer spritt +kring vaerlden och vars enda styrka ligger i dess trohet mot aervda +stadgar och kaerlek till det gemensamma namnet. Du har foeraeldrar, +vilkas hopp du aer och vilkas saellhet du boer bereda genom lydnad och +oemhet. Och om de krav de staella pa din lydnad aero harda, sa lyd +likvael! Din gud skall beloena dig och skaenka dig en ny och hoegre lycka +foer den, som du offrar pa den barnsliga undergivenhetens altar. + +- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen +lycka mer att begaera. + +- Saeg icke sa, Rakel! + +- Lat oss icke tala mer daerom, fortfor Rakel. Jag har dock aennu nagot, +varom jag kan bedja mina faeders Gud, och det aer om doeden. Jag har +givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det aer allt vad jag +aeger kvar. Tag aeven det, om det kan vara dig till nagon glaedje. Foer +mig aer det nu endast en boerda. Da jag gick hit, sa aegde jag aennu en +foerhoppning. Jag var svag nog att i vissa oegonblick inbilla mig, att +det kalla saett, varpa du besvarade mina brev, var hycklat; att du +ville plaga mig foer att se min svartsjuka, att du var grym emot mig, +emedan du aelskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade +mig, att du aelskar Krysanteus' dotter och gar att trolova dig med +henne. Jag paminde mig, att du hade lovat mig evig kaerlek, och ville +icke lata oevertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en +gang gav mitt hjaerta, emedan han var olycklig och behoevde det. Jag +avvaktade tillfaellen att naermare betrakta denna Hermione, om vilken +man talade sa mycket, och som jag kaende mig boejd att hata. Ja, hon aer +skoen och vaerd att aelskas av dig, Karmides; men jag sade mig till +troest, att mina oegon aero mer stralande aen hennes, och att mina lockar +och icke hennes aega den faerg, som du foeredrager. Hon syntes mig sa +kall och marmorartad, och jag visste, att du aelskade en vaerme och +haengivenhet, sadan som min. Det var da endast hennes vishet, jag +fruktade; men naer jag paminde mig, vad du sagt, att du aelskar min +enfald, emedan du sjaelv var vis, sa lugnade jag mig aeven da ... +atminstone foer oegonblicket, ty jag har varit gruvligt plagad under +denna tid av tvivel, svartsjuka och bedroevelse. Jag har tillbragt mina +naetter med gratande och dagen med vaentande. Jag har suttit daer uppe pa +altanen med oegonen riktade pa kullen, bakom vilken jag sa mangen gang +i forna dagar sag dig framtraeda och vinka mig ... Men varfoer talar jag +nu om detta? Jag inser nu, liksom du, noedvaendigheten att vi skiljas. +Du aelskar Hermione och icke mig. Det tjaenar da till intet att tala om +mina sorger eller oeverhopa dig med foerebraelser. Och eftersom vi nu +moetas foer sista gangen, sa aterlaemnar jag den ring du gav mig, +Karmides. Se daer! + +Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tararne, som hon icke +laengre kunde bekaempa, hotade att kvaeva hennes roest. + +- Rakel, sade Karmides, dina faeders gud ma skada i mitt hjaerta och +doema det! Har jag handlat oraett emot dig, sa ma han straffa mig, sasom +den haemnande raettvisan fordrar! Och om jag synes hard emot dig, sa ma +han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina oenskningar foer +din lycka. Vad skulle jag goera, sedan din fader visat mig tillbaka och +utplanat varje hopp om ditt aegande? Huru borde jag handla, sedan jag +boerjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina +foeraeldrar alaegga dig att ur din sjael avlaegsna varje tanke pa Karmides? +Rakel, du skall gloemma mig och ater vara lycklig. En tid skall komma, +da din faders och ditt eget val bestaemmer at dig en make, som aer +vaerdig att aega ditt hjaerta. Vi skola da mahaenda aterse varandra och +paminna oss det foerflutna endast som en droem, blandad av bitterhet och +ljuvhet ... + +- Det aer nog, nog, infoell Rakel. Tala icke sa! Du aer en usel troestare, +och dina ord, i staellet foer att lugna mig, bringa min sjael i uppror. +Jag kunde saega dig nagot, som skulle isa ditt blod, men naer jag icke +laengre aeger ditt hjaerta, foersmar jag ditt medlidande och vill icke +tala till ditt samvete. + +Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han +vagade icke framstaella nagon fraga, vars besvarande kunde sannat hans +aning. Han teg och laet Rakel fortfara: + +- Lat oss daerfoer skiljas. Vi hava intet mer att saega varandra. Farvael, +Karmides! Vart sista moete aer slutat. + +- Giv mig din hand och lat mig foera dig haerifran, sade Karmides, da +Rakel foerblev daer hon satt. + +- Nej, Karmides, laemna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan +jag atervaender till mitt hem. + +Hon vaende sig bort och lade sloejan oever sitt ansikte. + +- Det boerjar regna, sade Karmides. Natten aer mulen och kylig. Jag far +icke laemna dig haer. Lat mig ledsaga dig atminstone till Piraeiska +gatan. + +Rakel svarade honom icke. + +- Skola vi skiljas pa detta saett? sade Karmides i bedjande ton. Var +skilsmaessa aer noedvaendig, men varfoer goera henne till ett dystert och +nedtryckande minne? Saeg dock till avsked ett ord av foersoning! + +- Ma Gud miskunda sig oever oss bada! + +- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt +hjaertas atervaendande frid och styrka ... Men att laemna dig haer, ensam +under en dyster natt! Vill du icke foelja mig? Har du ej i grannskapet +en tjaenarinna, som vaentar foer att ledsaga dig hem? + +- Ga du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione +och jollra med henne! Jag vill vara haer, och aterstar mig aen en +oenskan, sa aer det att fa vara ensam med mig sjaelv, foer att samla mina +tankar, ty jag gar haerifran till offeraltaret. + +- Vad menar du? Skall du icke atervaenda till din moders hus? + +- Jovael, sa ofta dess doerr vill oeppna sig foer hennes dotter. Det skall +komma naetter, moerkare aen denna, naer troeskeln skall saega: drag tillbaka +din fot, och doerren skall saega: jag kaenner dig icke. + +- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes +hand. Mitt sista innerliga farvael! Min oenskan om ett lyckligt +aterseende, da saren aero laekta och vara gemensamma minnen luttrats +fran sin bitterhet! + +- Ma Gud bevara dig foer ett aterseende! Det skulle grumla din lycka, +sade Rakel med roesten av en sierska. + +Karmides svepte manteln omkring sig och laemnade sitt offer. Hon satt +oroerlig vid baeckens strand i grannskapet av pilgruppen, sa laenge +Karmides aennu kunde skoenja henne genom nattens moerker. Regnet foell nu +i strida stroemmar, och vinden suckade i den gamla foerfallna muren, som +skilde den oede platsen fran Piraeiska gatan. + +Da hon var ensam, gav hon luft at den djupa foertvivlan, som, +tillbakahallen under samtalet med Karmides, hade givit henne en +skenbar styrka och haemmat hennes tarar. Hon vred sina haender, kallade +sig en oevergiven aenka, kastade sig till jorden, ryckte sloejan fran +sitt huvud och stroedde sand sitt har. + +Mellan dessa utbrott vankade hon fram och ater vid baeckens strand med +krampaktigt sammanknutna haender och de upploesta lockarne fallande som +ett sorgedok oever det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade +och tryckte haenderna mot sin barm. Hon kaende under sitt hjaerta en +roerelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistfoerflutna +dagarne mer aen en gang roent samma kaensla. + +Hennes krafter sveko. Hon skyndade att saetta sig pa den vata marken +och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet oevergav +henne. + + + + +SJUNDE KAPITLET. + +Klemens och Eusebia. + + +Vi laemnade Klemens i en aeventyrlig belaegenhet hos den skoena Eusebia. +Han hade kommit, dels foer att utverka hennes foerlatelse at den arma +slavinnan, som soenderslagit den dyrbara toalettasken, dels foer att +halla en straffpredikan oever den grymhet, hon, Eusebia, understundom +utoevade mot sina tjaenarinnor, en grymhet i hoegsta man ovaerdig en from +och kristlig husmoder. + +Men asynen av den skoena kvinnan och hennes fraga, vad han ville haer +vid denna sena timme, bragte, med den undran, som daeri lag uttryckt, +Klemens helt och hallet ur fattningen. Han boerjade foersta, att han av +sitt nit och sin godhjaertenhet latit foerleda sig till ett mycket +opassande steg. Han stannade vid doerren, blyg och foerlaegen, och +framstammade slutligen en osammanhaengande ursaekt. + +Eusebia var aedelmodig nog att sjaelv bryta denna foerlaegenhet. Hon intog +ater sin bekvaema plats i den purpurklaedda soffan och bad sin fromme +voerdnadsvaerde broder laemna doerren och saega sitt aerende, som utan +tvivel vore viktigt, eftersom det icke latit sig uppskjuta till +morgondagen. + +Daerefter och utan att avvakta nagon foerklaring av Klemens boerjade hon +fraga efter biskopens haelsa, rosade hoegligen hans senaste predikan och +utgoet sig i bitter klagan oever den trogna foersamlingens nuvarande +betryck. + +Under tiden atervann Klemens sin fattning, och naer Eusebias tal foell +pa det sistnaemnda aemnet, som var hans eget aelsklingstema och det +staendiga foeremalet foer hans tankar, fick han mod och lust att deltaga +i samtalet och instaemde hjaertligt savael i den fromma Eusebias bittra +klagan oever det naervarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om +ett snart skifte i vaerldens tillstand. Han kunde nu detta, utan att +blaendas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller foervirras av +Eusebias stralande oegon, som skoeto blixtar oemsom av harm eller glaedje +och ledsagades av ett vaexlande tonfall i hennes vaelklingande roest +alltefter samtalets gang och naturen av det aemne, som vart dess +foeremal. + +Foerst sedan detta samsprak varat taemligen laenge, tycktes Eusebia +minnas, att Klemens kommit i nagot saerskilt aerende, och hon fragade nu +i glaettig ton, vad som foeranlett det sena besoeket av en sa ung, men +voerdnadsvaerd man. + +Klemens omtalade nu sitt moete med den unga slavinnan och hennes +fruktan att atervaenda hem med anledning av den soenderslagna asken, och +han bad Eusebia foerlata henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och +icke av ont uppsat gjort sig skyldig. + +Den andra delen av sitt aerende, naemligen det att straffa Eusebia foer +hennes hardhet mot slavinnorna, besloet Klemens att alldeles utelaemna, +ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han boerjat oevertyga +sig, att denna grymhet endast vore foertal, ty den vore ju omoejlig hos +en sa from, skoen och vaelvillig kvinna. + +Klemens hade saledes funnit, att Eusebia, utom fromhetens och +vaelviljans oskattbara egenskaper, aeven aegde skoenhetens. + +Men huru oeverraskad vart han ej oever den foervandling, som Eusebias +vaesen tycktes underga, sa snart han naemnde den stackars slavinnan +ochden soenderslagna asken! + +Vreden malade sig sa tydligt i samma anletsdrag, daer Klemens nyss laest +fromhet och vaelvilja. Hon tycktes knappt hava talamod nog att hoera +honom till punkt, och naer han talat ut, steg hon upp och stampade med +den lilla foten i golvet. + +Hon fragade den unge foerelaesaren i haeftig ton, huru han kunde vaga att +taga en vardsloes och uppstudsig slavinna i foersvar mot hennes egen +husmoder, samt foerklarade, att hennes fel skulle pa det straengaste +straffas, henne sjaelv till skraeck och det oevriga husfolket till +varnagel. + +Naer den foersta oeverraskningen var oeverstanden, laet Klernens icke +avvaepna sig av Eusebias vrede. Det foerundrade och smaertade honom, att +en kvinna, sa kaend foer sin fromhet och kaerlek till det gudomliga +ordet, kunde laemna herravaeldet oever sin sjael at en otyglad vrede, da +saken gaellde, icke teologiska spoersmal och den rena laeran, utan en +obetydlig toalettsak. + +Han uttryckte i milda, men oeppna ordalag sin foervaning haeroever och +foerestaellde Eusebia, att om det vore en naturlig och foerlatlig svaghet +att i det foersta oegonblicket giva vreden rum, sa vore det likvael +ovaerdigt en kristen att framhaerda i ett beslut, som foereskrivits av +kaerlekens och foerdragsamhetens huvudfiende. + +Men Eusebia syntes icke hagad lyssna till dessa foerestaellningar. Hon +riktade nu sin harm aeven mot Klemens. Hon paminde honom om sin hoega +rang i samhaellet och hans egen anspraksloesa staellning; hon ville icke +emottaga foermaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga foer biskop +Petros oever hans opassande uppfoerande, savida icke Klemens genast +ville erkaenna sitt fel och bedja henne om foerlatelse. + +Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia halla sig inom en +graens, daer harmen aennu later para sig med behag och foerfoeriskt vaesen. +Hon liknade i Klemens' oegon icke en furie, utan en stolt och bjudande +kejsarinna. + +Klemens, vars bleka kinder oeverdrogos av stark rodnad, bemannade sig i +medvetandet att aega raetten pa sin sida. Han svarade, att ifall +biskopen underraettades om detta upptraede tillika med dess orsak, sa +skulle det smaerta honom mycket, icke foer Klemens' skull, utan foer +Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och +kristliga vandel daerigenom skulle lida avbraeck. + +Klemens foerestaellde henne, att ingen samhaellsstaellning kan hoeja +maenniskan oever det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda +minskas genom ungdomen hos den, som foerkunnar det. + +Han fragade henne, om det vore sant, att hon, under sadana utbrott av +vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina +slavinnor. + +Och da Eusebia icke svarade pa denna fraga med annat aen ett trotsigt +leende, kastade den unge foerelaesaren alla betaenkligheter oever bord och +boerjade en vaeldig straffpredikan, som ingalunda saknade vaeltalighet, +emedan orden ingavos honom av ett brinnande nit att bade naepsa och +foerbaettra Eusebia. + +Eusebia syntes i boerjan goera vald pa sig foer att icke avbryta honom. +Det trotsiga leendet satt laenge kvar pa hennes laeppar. Men smaningom +var det foersvunnet och hade laemnat rum foer allvar och uppmaerksamhet. +Hennes oegon voro oavvaent riktade pa den unge foerelaesaren, vars +djaervhet och haenfoerelse gjorde honom vackrare i hennes oegon. Det var +nagot nytt och retande att emottaga foermaningar av en oerfaren gosse. + +Det aer moejligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande foer +straffpredikanten slutligen gav vika foer sjaelva straffpredikningens +styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillaegnat sig mycket av +Petros' kraftiga vaeltalighet; men naer hans billiga foertrytelse +aentligen urladdat sig, oevergick bestraffningen i milda +foerestaellningar, sa varma, kaensliga och bevekande, att de icke kunde +annat aen goera intryck pa Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter +kaenslorus, och som i angern, botgoeringen och uppraettelsen hade +upptaeckt vaellustiga efterkaenningar av synden, ljuvare aen sjaelva +syndandet. + +Naer Klemens' roest vart osaeker och alltmer darrande av den roerelse, som +han foernam i sitt hjaerta, sa meddelade denna ton sin dallring at samma +kaenslostraeng i Eusebias; och vare sig att hon kaent sig vaeckt av hans +foermaningar eller icke, verkade ensamt medkaenslans makt och sinnenas +lust daerhaen, att tarar framtraengde under hennes oegonfransar, som nu +sloejade de nyss sa djaervt blickande oegonen. + +Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' foetter, fattade hans +hand och foerde den till de tardraenkta oegonen. + +Daerefter foeljde med bruten roest en bekaennelse, att hon hade varit en +grym haerskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens foerlata hennes +hoegmodiga uppfoerande och lovade hoegtidligt bot och baettring. + +Klemens roerdes av denna ploetsliga oedmjukhet, och aeven hans oegon +tarades, pa samma gang som han kaende innerlig glaedje oever denna +vaeckelse, vars medel han varit. + +Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, hoell hon +aennu emellan sina, da hon atervaende till soffan och oevervaeldigad av +sinnesroerelse nedsjoenk daer. + +- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din vaeckelse +matte baera varaktiga frukter och skapa en sinnesfoeraendring, som +oevervinner ditt haeftiga lynnes frestelser. + +- Goer det, aelskade broder, viskade Eusebia. + +Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt naera intill hans barm +och tryckte, i oevermattet av sin roerelse, hans hand till sitt hjaerta. + +Klemens kaende, huru Eusebias broest hoejde och saenkte sig foer stormen +daerinom. + +Hans oemhet och deltagande foermaeldes med en kaensla, som han ej foerstod. +Ocksa laet han utan motstand sin hand kvarhallas, och da Eusebia anyo +viskade:--Aelskade broder! ljoed det som den ljuvaste musik i hans +oera. + +Naer Eusebia hunnit daempa sin kaensla, foermadde hon honom med lindrigt +vald att taga plats soffan vid hennes sida. + +Hon ville bikta foer sin broder, foer honom upptaecka all den hardhet och +oraettvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjaenare och +tjaenarinnor, foer att genom en uppriktig anger vinna hans foersaekran om +foerlatelse. + +Och sedan Klemens ahoert hennes bekaennelse och tillfoersaekrat henne +syndafoerlatelsen, hade hon aen en boen till den unge foerelaesaren. + +Denna boen framstaellde hon djupt rodnande och med synbar foerlaegenhet. + +Hon oenskade, att detta moete, detta upptraede skulle foerbliva en +hemlighet foer biskopen. Han var ju i allmaenhet sa straeng, och hon +ville foer ingenting i vaerlden, att de goda tankar han hyste om henne +skulle minskas daerigenom, att han finge kunskap om hennes haeftiga +lynne och hardhet mot slavinnorna. + +Hon hade manga ganger biktat foer biskopen och bekaent foer honom alla +andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlatenheten, det +foersaekrade hon, hade dock ingen annan grund aen hennes svaga foerstand, +som hitintills icke kunnat inse, att hardhet emot maenniskor, foedda +till slaveri och av foersynen utsedda att lyda andra, kunde innebaera +nagot oraett och straffvaert. + +Eusebia tillade oedmjukt, att denna brist pa urskillning, denna +ofoermaga att uppfatta visade, huru vael hon behoevde en vaen och +radgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, foer vilken hon nu lagt +sitt hjaerta i dagen, att icke oevergiva henne, utan vara denne hennes +trogne vaen. + +Klemens kunde moejligen ursaektat sig med sin ungdom, som gjorde honom +mindre laemplig foer ett sadant kall; men han hade nyss vunnit en seger, +som ingav honom foertroende till kraften av sina ord, han kaende +dessutom ett sa innerligt deltagande foer Eusebia och ville nu icke +laemna henne utan ledning vind foer vag, sedan han en gang riktat hennes +led emot en god hamn. + +Han samtyckte blygsamt till hennes oenskan. + +- Ack, kom da snart och ofta, min aelskade broder, fortfor Eusebia. +Jag har sa mycket att saega dig och sa manga sorger att yppa, som nu +kaennas dubbelt tyngre, emedan jag maste sluta dem inom mig sjaelv. +Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme +himmelske, utan aeven samme jordiske fader. Du skall vara min foertrogne +och hoera varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstar i min sjael. +Det aer en sadan oem och foertrogen biktfader jag efterlaengtat och funnit +i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, aelskade Klemens! + +Huru laenge Eusebia hade avvaktat detta oegonblick, da hon oeppet och +utan foerlaegenhet kunde uttala dessa ord: aelskade Klemens! + +Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet foer sig sjaelv--i sin budoar, +pa torget, da hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge +foerelaesaren i nagot moetande praesttag, i kyrkan, daer hon fran sin +laektare betraktade honom, naer han upplaeste soendagens evangelium. Det +lag ocksa mycken oemhet och halvfoerborgad segerglaedje i tonen, varmed +de yttrades. + +Eusebias uppsat var i hennes egna oegon det oskyldigaste pa jorden. +Hennes boejelse foer Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en +andlig kaerlek alldeles omaengd med jordiska bestandsdelar. Hon oenskade +den lyckan att kunna vaecka en genkaerlek av samma slag hos ynglingen, +helst blandad med en oskyldig tillsats av svaermeri, liksom hos henne +sjaelv. Om under utvecklingen av detta oemsesidiga ideala foerhallande +svaermeriet skulle blandas med en matt gryning av andra kaenslor, sa +ville Eusebia ingalunda faella en straeng dom varken oever sig eller +Klemens; hon medgav tvaertom foer sig sjaelv, att hon oenskade nagot +sadant, ty det vore eldprovet foer renheten av hennes boejelse. Hon +skulle da, foer att oeva sin sjaelsstyrka, medgiva dessa kaenslor ett +visst spelrum--lata dem med frihet ur sitt kaos dana sig till +bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, lata dem framtraeda och naerma +sig i all sin foerfoeriska skoenhet, men endast foer att nedsjunka och +upploesas foer trollkraften av hennes vilja. Danade de sig ater, sa +finge de ater nalkas, men foer att lida samma tillintetgoerelse. Det +vore en stridslek, nyttig och tillika sa ljuvligt lockande, utan att i +nagon man vara farlig, naer hon blott nagorlunda vakade oever sig. Ty +umgaenget mellan henne och Klemens skulle ju i sig sjaelv vara av +religioes natur, vara en oevning i fromhet och en foerening i boenen. + +Men komme det en gang daerhaen, att de bada kaende sig halvt besegrade +och oemsesidigt upptaeckte varandras svaghet; huru roerande vore icke +denna upptaeckt, huru kraftigt de da skulle understoedja varandra i den +gemensamma kampen mot samma boejelse, huru varmt de skulle bedja vid +varandras sida! + +I foerkaenslan av en sadan moejlighet saenkte sig redan nu Eusebias blick +med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonoemhet i +Klemens' stora, vemodiga oegon. + +Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en oenskan, varoever han +sjaelv foerundrade sig. Han kunde icke begripa varfoer--men han +oenskade, att Eusebia anyo skulle fatta hans hand och trycka den lika +hart som foerut till sitt hjaerta. + +Ett viktigt steg till den oemma foerbindelsen var redan taget. Ingen, +icke ens Petros, foer vilken Klemens ansag som en plikt att yppa alla +sina tankar och handlingar, skulle fa kunskap om detta moete. +Kammarslavinnan, som varit ett verktyg foer dess astadkommande, skulle +alaeggas tystnad. Det fanns saledes redan en hemlighet emellan Eusebia +och Klemens, och denna hemlighet maste utstraeckas aeven till deras +foerestaende sammankomster. Eusebia bad honom atervaenda snart och ofta, +ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjaelp, hans vaenskap och +foertrolighet. Men enaer deras sammankomster skulle vara loenliga, sa +vore den sena aftontimmen den laempligaste; foerst da vore Eusebia +oeverlaemnad at sig sjaelv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport, +varigenom Klemens denna gang inkommit, skulle da sta oeppen, och som +inga foenster vette at garden, sa hade han icke att frukta oinvigda +blickar. + +Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade sa systerlig, +oeppen och oskuldsfull. Foer Klemens lag i detta loenliga nagonting +tjusande, som han ej kunde foerklara. Han fann intet skael att svara +nej, och om en aning sagt honom, att han borde goera det, sa skulle han +i detta oegonblick knappt varit maektig en sadan uppoffring. + +Foerst sedan han laemnat Eusebia, medan han var pa vaeg genom de +folktomma gatorna till sin aembetsbroder Eufemios, mindes han, att det +nu var langt skridet in pa natten och att han komme nog sent till det +heliga arbete, som hos denne vaentat honom. Kanske hade Eufemios redan +gatt till vila. Men att atervaenda till sitt hem pa Skambonide ville +han dock icke, ty Petros vaentade honom icke i natt, och han kaende foer +tillfaellet en viss ovilja mot att foer sin fosterfader redogoera foer det +saett, varpa han tillbragt dessa timmar. + +Men huru skulle han foer Eufemios foerklara sitt langa uteblivande? Och +huru haedanefter finna tillfaelle att uppfylla Eusebias oenskan om +upprepade besoek? Skulle han ljuga foer Petros? Nej, det vore en gruvlig +synd och blotta tanken daerpa en foerbrytelse. + +Sedan han laenge oeverlagt med sig sjaelv, stannade han vid det beslut +att oeppet saega sin fosterfar, att han genom en tillfaellighet kommit i +beroering med en person, vars sjaelstillstand fordrade hans besoek och +umgaenge. Vem denna person vore och oevriga haermed sammanhaengande +omstaendigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin +fosterfader voerda, emedan den vore laemnad honom, Klemens, sa gott som +under biktens insegel. + +Naer Klemens anlaende till Eufemios' bostad, lag den korthalsade +presbytern i djupaste soemn. Klemens fann "S:t Johannes' uppenbarelse" +uppslagen pa bordet och daer bredvid den aennu endast halvfaerdiga, av +Eufemios och Klemens gemensamt foerfaerdigade avskriften. Vid en blick +daeri sag den unge foerelaesaren, att hans svartlockige vaen icke skrivit +en bokstav under hans franvaro. Daeremot sag Klemens atskilliga +papyruslappar, pa vilka Eufemios flitigt oevat sig i den aedla +punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjaelp av de insikter han +foervaervat i denna egna art av spadomskonst egentligen ville avlocka +framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller taenkte han +daeroever. Utan att vaecka Eufemios satte han sig att skriva, till dess +soemnen slutligen oevervaeldigade honom och han gick till vila. + +Eufemios fann stoerre noeje i punkteringskonsten aen i avskrivningen av +boecker. Han hade tillbragt sin afton pa ett noejsamt saett och ingalunda +varit otalig oever Klemens' droejsmal. + +Foeljande morgon, da de vaknade och haelsade varandra, fragade Eufemios +ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogoera foer den +foeregaende aftonen. Eufemios steg upp, klaedde sig i sin arbetsdraekt +och gick till arbetet pa Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos +honom att deltaga daeri. + +Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla +kammare. Eusebias bild stod livliga drag foer den unge foerelaesarens +oegon. Hans inbillningskraft sysslade oupphoerligt med densamma, och han +genomgick i tankarne gang efter annan hela det upptraede, som +foerefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet bade +av sin vrede och sina tarar! Vad hennes barm haevde sig, da hon lade +Klemens' hand pa sitt hjaerta! Och det var han, som oedmjukat hennes +harda sinnelag och kommit henne att besinna sig! + +Han paminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom +hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med +nagon foertrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och foeresatte sig +att foer henne vara den vaen, som hon behoevde foer sin lycka. Skulle han +redan i afton kunna foernya sitt besoek och smyga till det hemliga +moetet? Han taenkte sig den lilla bakporten, som om naetterna skulle sta +oeppen, den tysta garden han hade att oeverskrida, den moerka +foerstugugangen och den lilla guldskimrande budoaren med sin skoena, +angerfulla aegarinna. Om blott ett tillfaelle yppade sig, skulle han +icke foersumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia +kraevde ju detta. + +Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som foervanade +honom. Han maste avbryta sina angenaema betraktelser foer att skynda +till sin fosterfader, biskopen, instaella sig hos honom och emottaga +hans befallningar. + +Naer Klemens hunnit till kojan pa Skambonide, var Petros ute; men han +hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga maltid, sade +han Klemens, att denne haedanefter icke skulle deltaga i arbetet pa +Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med +avskrivning av uppenbarelseboken eller nagon annan nyttig +sysselsaettning. + +Den foerra befallningen foervanade Klemens mycket, men han var van att +aldrig fraga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett "varfoer?" nagon +gang stal sig vaeg oever Klemens' laeppar, sa vart svaret ofta blott en +genomtraengande blick, mer saellan en redogoerelse, vars ton da tillika +gjorde den till en tillraettavisning. + +Daeremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen staelldes till hans +fria foerfogande. Han atervaende till Eufemios' kammare och tillbragte +det aterstaende av dagen med fantiserande oever Eusebia och grubbel +oever den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kaempade om +foeretraedet till hans uppmaerksamhet; den foerra fick dock aennu, ehuru +efter starkt motstand, vika foer den senare, men segern var icke +fullstaendig, innan Klemens hunnit saenka sig mycket djupt i det +religioesa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna +nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade +striden mellan sanningen och antikrist, som skall foerega vaerldsbranden +och det nya Jerusalems grundlaeggning, hade avseende pa haendelserna i +hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, daerom var han +oevertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det oevriga, och dess mer +brann hans hag att intraenga i gatan. Vad skulle det maerkvaerdiga talet +666 innebaera? I detta var foermodligen nyckelstenen, som sammanhoell den +mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade latit honom foersta, att +man med den kabbalistiska konstens tillhjaelp sannolikt skulle kunna +loesa uppenbarelsebokens gata och avsloeja dess innersta hemligheter. +Klemens kaende foerdenskull stark atra att laera denna vetenskap. Men +biskopen hade foerbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig, +laett att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade +biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick laera i +paradiset och med vars tillhjaelp han gav djuren och tingen de namn, +som motsvara deras vaesen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala, +uppfunnen av djaevulen och genom honom spridd bland maenniskorna. Ingen +kabbalist kunde med visshet avgoera, om hans konst vore den himmelska +eller den djaevulska, ty bada funnos och bada oevades, den senare +foermodligen vida mer aen den foerra. Under sadana foerhallanden vore det +klokast att alldeles avhalla sig fran densamma; Petros alade Klemens +det som plikt. + +Denna uppoffring var foer Klemens den tyngsta, som han hitintills +hemburit at sin lydnad. Han var av naturen fallen foer mysticismen, och +de asikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag. +Foernuftets doedande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde +det enda villkoret foer hans raeddning undan de kaetterska villfarelser, +med vilka djaevulen fangar sa manga sjaelar. Hans fromma sinne, beroevat +foernuftets ledning, hans rika kaensloliv, staengt inom sig sjaelv foer att +ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad +genom en vaerldsaskadning, som fyllde naturen med demoniska makter, +maste ovillkorligt leda honom in pa denna farliga vaeg, som gar igenom +moerka aengder, daer vansinnet lurar likt en tiger, faerdigt att hugga +sina klor i vandrarens hjaerna. Vad Klemens ej fick na med den +foerbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla haendelser +tillatet medel: boenen. Det var efter ivriga boener om upplysning foer +sitt moerka foerstand, han gjorde de barnsliga foersoeken att tolka +skriftens foerborgade mening. Avskrivningen gick under sadana +foerhallanden mycket langsamt framat. Han stannade vid varje punkt foer +att begrunda den, soeka sammanhanget med det foeregaende och det +efterfoeljande. Med lutat huvud och sammanknaeppta haender satt han +foersjunken i dimmiga tankar, gripande i toecknet foer att forma det till +varaktiga gestalter. Naer sa hans huvud vaerkte av de fruktloesa +anstraengningarna, tog han anyo sin tillflykt till brinnande boener, +eller oevervaeldigades han av sin inbillning och levde en stund i +prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, vaerldens +foerstoering och yttersta domen. + +Huru skakande maste icke dessa bilder inverka pa hans sinne, naer han +trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, naer han i varje dag +emotsag den hoegtidliga och foerfaerliga, da det sista inseglet skall +brytas och domen foerkunnas oever vaerlden! + +Bland dessa bilder uppdoek anyo Eusebias. Kvinnan, som flydde foer +draken, hade fatt hennes drag. Klemens vaknade ur sina droemmar. +Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne. +Klemens drog kapan oever huvudet och gick. + +Bakporten till prokonsulus palats var oeppen. Foerelaesaren hann obemaerkt +och utan alla aeventyr Eusebias budoar. + +Hon tycktes hava vaentat honom. Glaedjen stralade tydligt i hennes oegon, +naer Klemens intraedde; hon haelsade honom foertroligt vaelkommen. + +Eusebia var i afton svartklaedd, och ett milt vemodigt allvar lag oever +hennes anlete. Den blyghet Klemens kaende i hennes grannskap foersvann +inom kort foer det oeppna, hjaertliga och oedmjuka saett, varpa hon emottog +honom. Sjaelva det aemne, vilket liksom av sig sjaelv vart foeremalet foer +deras samtal, var aegnat att vaecka oemsesidig foertrolighet och naerma dem +varandra. Eusebia omtalade foer Klemens sin barndomshistoria, som +foeretedde manga roerande drag. + +Hon var foedd i rikedomens och oeverfloedets skoete, men hade likvael +proevat atskilliga motgangar, som kunde taga ett kaensligt hjaertas +medlidande i ansprak. Hon uppehoell sig isynnerhet vid sina spaeda +barndomsar och talade med haenfoerelse om sin fromma moder, som tidigt +hade bortryckts av doeden, laemnande henne, det stackars lammet, sa gott +som vaernloes at den onda vaerlden. + +Det var minnet av denna moder, foersaekrade Eusebia, som uppraetthallit +henne i striden mot vaerldens frestelser och styrkt henne i den rena +laeran. + +Daerefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. Naer +Eusebia hoerde (vad hon foerut redan visste), att han var ett hittebarn, +upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes oegon, och hon +foerde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens' +lockar och smekte systerligt hans bleka kind. + +Klemens yppade foer Eusebia, huru varmt han laengtade att laera kaenna +sina foeraeldrar, ifall de aennu vore vid liv. Man hade sagt honom, att +hans moder maste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Mahaenda +var hon alldeles oskyldig; mahaenda hade man stulit honom, medan hon +sov; eller hade hon doett, da hon gav honom livet, omgiven av fraemmande +maenniskor, vilkas elaende kvaevde medlidandet foer hennes barn. + +Genom samtal sadana som dessa vaexte foertroligheten mellan Klemens och +Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svart att +uppfylla det straenga bud, som hans levnadsregler alade honom: att sky +och fly blotta asynen av en kvinna, savida icke kristlig barmhaertighet +eller hans plikt som praest noedgade honom nalkas henne. Ett sadant +tillfaelle hade nu foert honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att +goera sig foerebraelser, sitta vid Eusebias sida och lata henne trycka +hans hand. Hans oenskan att aega en syster--hitintills den enda +laengtan, som hans inbillningskraft foerenat med en kvinna--var +uppfylld. Huru lycklig han kaende sig haeroever! Vilka hitintills icke +anade kaenslor, som detta vaeckte till liv i hans barm! Han hade aldrig +foerestaellt sig syskonkaenslan sa skoen. + +Medan samtalet fortgick, slaeppte Eusebia liksom tillfaelligtvis hans +hand. Det var da naestan, som om han foerlorat henne, fastaen hon satt +vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte +den emellan sina. + +Tillfaellen att foernya besoeken hos Eusebia tillbjoedo sig foer Klemens +laettare aen han vaentat, och han laet intet enda slippa sig ur haenderna. +Varken Petros eller Eufemios tycktes ana nagot. Med Klemens hade en +foeraendring intraeffat. Nyss skulle han staemplat som ett brott emot de +heligaste plikter att aega en hemlighet foer sin fosterfader; nu faegnade +det honom, att denne icke framstaellde nagon fraga, vars besvarande +skulle noedgat honom till atminstone en antydan om sitt foerhallande +till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, oekade dess behag. Men nagot +sadant beraeknade Klemens icke. Mahaenda fanns hos honom en aning, att +biskopen skulle ogillat hans foertrolighet med Annaeus Domitius' maka; +men sjaelv oevertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren +och oklanderlig. + +Eusebia gjorde allvar av sin foeresats att vaelja Klemens till sin +biktfader. Han var ju en from yngling, som icke efterstraevade nagot +hoegre aen helgonglorian, hon daeremot en stor synderska; vad betydde da +de tio ar, som biktbarnet var aeldre aen biktfadern? Denna skillnad i +alder var ocksa alldeles foersvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias +ungdomliga utseende, hennes barnsliga saett att vara, den voerdnad hon +visade honom, de rad, som hon utbad sig i andligt avseende, de +upplysningar hon oenskade i de moerka punkterna av den raetta laeran +verkade daerhaen, att Klemens tyckte sig vara aeldre aen hon och +betraktade henne som en yngre syster. + +Bland de sorger, som tryckte hennes hjaerta, roerde den foersta, som hon +yppade foer Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans aterfall i +den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smaerta. Vad +skulle hon goera foer hans sjaels raeddning? Hon kunde nu knappt vistas +under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig straenghet alla +av de hedniska faederna aervda religioesa bruk. Husgudarne hade aterfatt +sin plats i hans aula, och roekverk brann staendigt pa deras altare. Vid +festerna foer Apollon voro doerrposter och pelare lagerprydda, och vid +varje maltid baegarne kransade. Han deltog i offerhoegtidligheterna och +spisade av offerkoettet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett +ord: han var fullstaendig hedning. + +Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till +prokonsulns avfall. Umgaenget med denne filosof och med hans dotter, +Hermione, hade smaningom foerdaervat den stackars Annaaeus och foert honom +till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under +tarar. Klemens kaende sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med oekad +styrka, naer han hoerde detta. + +Det foersta foertroendet, som Eusebia skaenkte Klemens, foeljdes snart av +andra, som roerde henne aen naermare. Det haende stundom, att han traeffade +henne i ett mycket upproert tillstand. Hon hade da under dagens lopp +givit vika foer sitt haeftiga lynne och var nu offer foer en anger, som +naestan graensade till foertvivlan. Klemens maste uppbjuda allt foer att +troesta henne. Vid andra tillfaellen oeverraskade han henne, knaeboejande +under ivrig boen och klaedd i botgoererskans enkla draekt. Ofta bad hon +att fa bikta, och bikten vart steg foer steg djupare. Hon yppade icke +blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att nagot felsteg dolde +sig, utan smaningom aeven varjehanda kaenslor, som roert sig i hennes +barm och dem hon misstaenkte vara av syndig art. Klemens foervirrades +och oever-vaeldigades av dessa meddelanden. Det lag nagot tjusande i att +sa hava ett kvinnohjaerta oeppnat foer sitt oega. Det var en hel ny vaerld, +vari han fick blicka in, en rikedom av foereteelser, som vordo hans +egendom. Och denna vaerld aegde sin mystik, om moejligt mer faengslande aen +den som S:t Johannes upprullat foer hans syn. Han visste icke foerklara +de kaenslor han roente: det var nagot outsaegligt och hitintills aldrig +anat, naer Eusebia salunda biktade foer honom. Hon gjorde det i en ton +av barnslig okunnighet om raetta halten av det, som hon yppade, och +likvael klaedde sig hennes bekaennelser i en mystisk draekt, liksom om +spraket icke aegt ord foer att med klarhet uttrycka dem. I denna draekt +fingo de ocksa ohindrat intraede i Klemens' sjael; varje yttring i den +varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade salunda anstaendigt sloejad +in i den nittonarige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de +gaester voro, som han emottog. + +Ett av de samtalsaemnen, pa vilka Eusebia gaerna inlaet sig med Klemens, +roerde det fran vaerlden tillbakadragna liv, som under de senast +foerflutna artiondena blivit sa allmaent bland fromma maenniskor och +varfoerutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens +svaermade foer detta levnadssaett. Hans beslut var att vaelja det, sa +snart han daertill fatt tillatelse av sin fosterfader. Han ville draga +till en oeken och leva daer som ensling. Religionen fordrar ju hela +maenniskan. Hon kraever att vi skola foersaka allt foer henne. Vaerldens +omsorger draga oss fran Gud. Vad aer da raettare aen att fly dem? Kunde +Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens +framstaellde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen +som han sjaelv. Vad hade hon att soeka i vaerlden? Hade icke hennes make +sa gott som oevergivit henne? Hon hade saledes roent nog av vaerldens +bitterhet, men dess foerfoerelser aterstode, och hon vore en svag +kvinna, som raeddes striden. Vad vore da baettre aeven foer henne aen att +soeka oedemarkens ensamhet, daer intet stoer den fromma sjaelens vila i +Gud? + +Klemens gillade hennes ord och gjorde allt foer att stadga hennes +beslut. De oeverenskommo att samtidigt draga sig fran vaerlden. De +skulle som bror och syster atfoeljas till oedemarken. Eusebia malade med +haenfoerelse det liv de skulle foera i helig tillbakadragenhet, och +Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han +raettade och foerbaettrade de drag i tavlan, som icke oeverensstaemde med +hans egen inbillning. + +- Vi skola, sade Eusebia, uppsoeka en dal, fjaerran fran alla +maenniskoboningar, daer dag efter dag foerflyter, utan att ett +maenniskooega skall skada oss. + +- Nej, hellre en oeken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en +oeken. Och daer skymmes icke solen bakom berg, naer hon gar upp. Hennes +foersta strale lyser utan hinder ett ooeverskadligt, foertorkat och +oedsligt faelt. Det aer da som vi knaeboejande skola haelsa den nya dagen +vaelkommen. Hennes sista strale slocknar oever samma faelt, Det aer da vi +skola ga till vila. + +- Vi skola hjaelpa varandra, sade Eusebia, naer vi inreda vara grottor +och anlaegga vara sma traedgardar. + +- Ja, och vi skola bo helt naera varandra. + +- Nej, icke helt naera varandra, genmaelde Eusebia, det gar icke an, +Klemens. + +- Du har raett, medgav den unge foerelaesaren med en suck, som Eusebia +foerstod baettre aen han sjaelv. Men vi fa icke foergaeta att vaelja vara +bostaeder i grannskapet av en kaella. Kaellorna aero fa i oeknen, och vi +skulle atskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma. + +- Du har raett. Vi skola vaelja vara grottor sa, att kaellan aer pa samma +avstand fran dem bada. Daer skola vi moetas en gang om dagen, naer vi +haemta vatten. Vi skola da haelsa varandra, bedja tillsammans och +skiljas foer att naesta dag aen en gang aterse varandra vid samma tid och +pa samma staelle. + +- Men om nagondera foergaeves vaentar den andre, sade Klemens, da aer det +ett tecken, att brodern eller systern aer sjuk ... + +- Eller doed, sade Eusebia. O, matte detta icke ske! Vi skola bedja +att fa doe pa samma dag, sa att den ene icke har att sakna och soerja +den andre. + +Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' kaenslosvaermeri +stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plaegade aenda med +gemensamma boener. Sa haende det en afton, sedan en mystisk bikt, ett +svaermiskt samtal och laesningen av gloedande kaerlekssanger till Kristus +och Maria foeljt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjoenko boen vid +sidan av varandra och att, i oevermattet av deras kaenslorus, deras +laeppar moettes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade bada, +men de framviskade orden broder och syster vittnade ju sa tydligt, att +det var syskonkyssen, den bland kristianerna oevliga, oskyldiga och +tillatna, det skoena tecknet av andlig kaerlek. + +Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det maste +legat nagot av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller +nagonting aen maektigare, ty hans verkan ville icke upphoera, utan +stegrades genom minnet och inbillningskraften. Naer Klemens naesta gang +besoekte Eusebia, var hans blick lik en svaermisk aelskares, och han +laengtade efter den haenryckningens stund, da andakten och de +oeversvallande kaenslorna anyo med kraften hos en naturmakt skulle noedga +dem till den oegonblickliga, ljuva foereningen. + +Och ju oftare de foernyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare +tid laet detta haenryckningens oegonblick vaenta sig. Det var som om +oevningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig foere +boenen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar, +foerraen hon emottog honom med en omfamning nog varm foer att vara +systerlig, och som han atergaeldade med den fulla livligheten av en +lidelse, vars vaesen han missfoerstod och pa vilken han foerdenskull icke +lade tyglar. + +Klemens var foersaenkt i ett hav av haenfoerelse. S:t Johannes var nu +alldeles undantraengd av Eusebia, och avskrivningen av hans +uppenbarelse fortgick pa de timmar, som daerat aegnades, vida hastigare +aen foerut, ty Klemens grubblade icke mer oever varje ord, som han med +pennan oeverflyttade. Den yttre vaerlden var sa gott som foersvunnen foer +hans oega; den var uppgangen i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke +som nagonting yttre, utan som en del av honom sjaelv. Klemens hade nu +aentligen hunnit den punkt, vartill han straevat; vaerlden med dess +frestelser fanns foer honom icke mera. Sa tycktes honom, och minst av +allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville doeda, nu +genomtraengt hela hans liv, att hon radde oever varje roerelse i hans +sjael, varje bloddroppe i hans adror. + +Klemens hade foerut soerjt oever att han icke kunde fasthalla och +foereviga den lyftning i sjaelen, som boen och betraktelse foerlaena. Naer +andaktens tillstand slappades, ansag han det som ett aterfall fran +himmelen till jorden, fran Gud till vaerlden. Och dessa aterfall hade +pa senare tider intraeffat oftare aen foerr, han visste icke varfoer, +ehuru det med laetthet laet foerklara sig daerav, att den staendiga +sysselsaettningen med samma bilder och foerestaellningar, samma +aterkommande andaktsoevningar slutligen foersloea sjaelen och goera henne +mindre emottaglig foer deras intryck. Nu daeremot var foerhallandet ett +annat. Klemens levde i en stadigvarande haenfoerelse; andaktens +oegonblick var fasthallet och foerevigat. Hans fromhet hade funnit ett +nytt och maektigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan +tidigt uppstaemdes inom kristna kyrkan, vordo hans kaeraste laesning +--dessa jaemte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina +egna kaenslor och aterfinna sin egen erfarenhet patryckt en himmelsk +praegel. Foer Klemens, som foerut avlaegsnat ifran sig allt, som kunde +paminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och +osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var +Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjaerta. Det aer till +hjaertat boenen syftar, hon ma riktas till en maenniska eller en gud. Vad +under da, om allt, fran skaparen till hans haerskaror, foersvann foer +Klemens och vart till den heliga ungmoen? + +Men de anletsdrag, under vilka han foerestaellde sig henne, voro +Eusebias, ty nagot skoenare aen dessa, sadana de nu voro foer hans +blickar, kunde han icke framtrolla. + +Eusebia skaenkte honom en afton sin bild, malad pa elfenben och icke +stoerre aen han kunde baera den pa sitt broest. Daer fick bilden sin plats. +Men naer han var ensam, framtogs malningen och var foeremal foer +omaettligt askadande. Naer han bad, sa var det med oegonen pa den, ty det +var ju icke endast Eusebias, utan aeven Marias bild. + + + + +ATTONDE KAPITLET. + +Krysanteus aterfinner sin son. + + +Tva manader hade foerflutit fran Klemens' foersta besoek hos Eusebia. + +Det var en het augustidag. Kristianernas arbete pa Afrodites tempel +fortgick aennu. Byggnaden var naera sin fullaendning och glaenste med +praktfulla pelarrader i solens sken. + +Arbetet hade i dag varit plagsamt till foeljd av den tryckande vaermen. +Och i dag var det pa samma gang den straengaste av alla uppsyningsmaen, +som vakat oever det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men +kristian av den homousianska bekaennelsen. Han hade foerlorat fraender i +den foerfoeljelse, som homoiusianerna anstaellde i Aten vid tiden foer +Julianus' tronbestigning. Mahaenda var det minnet haerav som oekade +skaerpan i hans roest och hade satt den knoeliga kaeppen i hans hand. Nog +av, denna kaepp anvaendes flitigt som uppfostringsmedel pa arbetarne, +naer dessa, badande i svett och utmattade av moedor, foerraettade sina +goeromal med mindre raskhet och iver aen han fordrade, och hans +fordringar voro utan hov och matt. + +Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven +de traelande, och man sag dem soeka skuggiga staellen foer att intaga sin +maltid. + +Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid +arbetet. Klaedd i en grov tunika instaellde han sig pa varje punkt, daer +det tyngsta arbetet foerraettades och uppsyningsmannens kaepp syntes +svaengande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka foervanade padrivaren, +och ivern, varmed han anvaende den foer att spara de sina lidanden, +skulle hava roert honom till mildhet, om ej hjaelparen tillika hade +varit den foerhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop. + +Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppfoerda +skuggiga tempelportiken. Haer vandrade han av och an i djupa tankar. +Han hade dagen foerut genom en fran vaesterlandet kommen praest fatt +underraettelser fran Rom. Biskopen daer var, naer budbaeraren laemnade +vaerldsstaden, saengliggande av sjukdom. Man kunde icke foermoda, att den +alderstigne mannen skulle leva laenge, och raenker spunnos redan av dem, +som hoppades varda hans eftertraedare. Den homoiusianska foersamlingen i +Rom hade vunnit en ansenlig tillvaext under senare tider. Den atenske +biskopens namn var kaent och aelskat ibland dem, och de skulle vid ett +foerestaende val utan tvivel giva honom sina roester. + +Men de romerska homoiusianernas antal var, jaemfoert med homousianernas, +aennu ett vida underlaegset. Konstantius' doed hade minskat omvaendelserna +fran de senares bekaennelse till de foerres. Petros hade inga utsikter +att denna gang fa sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man, +och sannolikt hade han aennu en lang tid att leva. Om en homoinsiansk +kejsare anyo komme pa tronen, skulle allt aendras till Petrus' foerdel. +Hans namn var redan kaent i Rom. Det gaellde nu att outtroettligt +fortsaetta den en gang boerjade omvaendelseverksamheten daerstaedes. De +penningemedel han daertill aegde voro icke stora; men den naestan vilda +tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhaengare, vore en dess +maektigare roerelsekraft. Han ville ingalunda foertvivla om framgangen. +Han kunde icke tillfredsstaellas med mindre aen apostelns stol, och naer +han vunnit den, skulle han ocksa samla tyglarne pa vaerlden i sina +haender. + +Allt vilade i sista hand pa laengden av Julianus' styrelse. Men Petros +kunde icke foerestaella sig annat aen att denna snart skulle vara till +aenda. Om ej den hedniske kejsaren foerlorade sitt liv i nagon av de +faror, som omgavo honom i kriget, och foer vilka han oupphoerligt +utsatte sig, sa maste han foerr eller senare falla foer nagon +loenmoerdare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen +livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade +nyligen fatt anstaellning i det kejserliga koeket. Detta visste Petros +aeven genom sina vaenner i Antiokia. Tyvaerr spisade Julianus av sina +soldaters enkla kost och medfoerde inga saerskilda kockar pa sitt +faelttag. Men naer han en gang atervaent fran kriget, skulle det vael +nagon gang haenda den besynnerlige mannen, som parade krigarens +foersakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens +regler tillagad kejserlig maltid. Da vore oegonblicket kommet foer den +nyanstaellde kocken att foervaerva sig himmelens och jordens gunst. +Lyckades han undanroeja kejsaren, skulle hans namn i tysthet vaelsignas; +upptaecktes och straffades foerehavandet, sa var han av patriarken i +Konstantinopel tillfoersaekrad ett rum ihelgonens stralande krets. En +saerskild dag i aret skulle da uppkallas efter martyren, och denne i +alla tider vara foeremal foer fromma kristianers dyrkan. + +Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, sa hade Petros +beslutit att se till vad han sjaelv kunde utraetta. Han taenkte pa sin +fosterson, den svaermiske ynglingen. Han kunde saetta dolken i Klemens' +haender. Denne skulle utan tvekan offra sig foer kyrkans sak. Men denna +tanke tillbakavisade Petros genast, ty han faeste helt andra +foerhoppningar vid Klemens' person. Det fanns daeremot andra och icke sa +fa, bade praester och lekmaen bland biskopens underordnade, som kunde +anvaendas foer samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle +omoejligen raecka laenge. Om det icke taecktes Gud sjaelv att omedelbart +saetta graens foer hans farliga levnad, sa skulle det ske medelbart genom +nagon raettrogen. Detta vore otvivelaktigt. + +Var det med angest och baevan som Petros skadade dessa sina tankar i +anletet? Nej, den strid, vars utgang avgjorde riktningen av hans +levnadsbana, hade laengesedan utkaempats. Hennes mal var givet. Den +svindlande hoejden kunde icke hinnas, om han skadade ned i de +avgrunder, mellan vilka han maste soeka sin vaeg. Han sag mot detta mal +med religioes haenryckning och kaende icke som en foernedring, utan som +ett oedmjukt hemburet offer, da han tillspillogav sin sedliga maenniska +att slaktas pa sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och +kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den +hals, som hon i naesta oegonblick avskar--var hon dock vaerd att prisas +som en Israels hjaeltinna; sa kunde han, Petros, kyrkans stridsman, +baera sitt huvud hoegt, ty vilka medel han aen valde, ett var visst: han +hade aldrig hycklat vaenskap foer sina fiender, aldrig smekt det huvud, +som han ville avhugga. + +Petros hade under foerfoeljelserna i Aten traeffat atgaerder foer att +avvaenda varje fara fran Krysanteus. Denna oemhet foer filosofens liv +hade sin grund i de planer, som biskopen byggde pa sin unge fosterson. +Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkaennas +som sadan. Fragan gaellde endast, naer detta borde ske. Den glaedje, som +da vaentade Krysanteus genom aterfinnandet av den som foerlorad ansedde +och aennu saknade Filippos, maste fa en stark bismak av bitterhet genom +upptaeckten, att denne son var kristian och praest. Ja, om Petros kaende +Krysanteus, sa maste bitterheten och smaertan komma att vida oevervaega +glaedjen. Det vore ett slag, som skulle traeffa hans hoegmod hardare aen +nagot annat. Foer Klemens' religioesa tro fruktade Petros intet av denna +upptaeckt. Hans sjael var fastvuxen i den straengaste raettrogenhet, och +intet umgaenge med fadern och systern, inga foeredoemen, inga laeror, inga +boener, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros +skulle alltid maekta uppraetthalla sitt vaelde oever Klemens. + +Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky foer allt, som +bar kristna namnet, skulle erkaenna Klemens som sin foersvunne son, +Filippos, sedan han sett de intyg, som adagalade dennes haerkomst. Men +ett vore att erkaenna honom som son, ett annat att insaetta honom till +arving av sin ofantliga foermoegenhet. Skulle Krysanteus aeven detta? +Petros betvivlade det pa goda grunder. Det vore att laemna det vaeldiga +vapen, som han rastloest nyttjade mot den gamla bildningens och laerans +fiender--att laemna det just i haenderna pa samma fiender foer att +vaendas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt maste +uppsta mellan far och son, kunde aeven bidraga att foersvaga, ja kanske +kvaeva faderskaenslan. Och vid sidan av en sadan son stod ju en dotter, +som hitintills ensam aegt ansprak pa arvet--som aegde sin faders hela +kaerlek och foertjaente den. Petros hade hoert ett rykte, att Krysanteus +gjort ett arvsfoerordnande, i vilket han bestaemt haelften av sin +foermoegenhet till Hermione, den andra haelften till den filosofiska +skolan i Akademia. Detta rykte var aeven till sin senare punkt +sannolikt, ty det hade fran gamla tider varit ett bruk bland rika +atenare att goera arvsfoerordnanden till foerman foer denna skola, och +Krysanteus hade dess stoerre skael daertill, som han var hennes +stoedjepelare, raeknade sig som en Platons eftertraedare pa hennes +laerostol och i Akademia sag den maektigaste uppraetthallaren av den +gamla laeran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros goera? Foer +honom var det av stoersta vikt, att Klemens aervde Krysanteus' +foermoegenhet, ty fran Klemens' haender skulle den inom kort vandra oever +i Petros' egna, och vael i besittning av densamma skulle ingen makt pa +jorden kunna utestaenga honom fran biskopsstolen i Rom, sedan rikets +spira oevergatt i den vaentade homoiusianske kejsarens haender. + +Sedan en sa lycklig tronfoeraendring timat--och hon maste enligt +Petros' asikt tima--sa vore utsikten till en foer honom lycklig +loesning av arvsfragan given. Ty Krysanteus matte insaetta Klemens till +sin arving eller icke--om blott han erkaent denne som sin son, sa +skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkaenna +hans foermoegenhet at den unge praesten, genom vilken den foerr eller +senare skulle oeverga i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara aego. + +Klemens skulle foermodligen icke leva laenge. Hans kroppshydda var svag, +hans sjaelsstaemning antydde en tidig bortgang, hans boejelse foer +mysticismen bidrog att taera hans livs olja, de oundvikliga tvisterna +med fadern, de stridiga kaenslor, at vilka hans staellning till denne +maste prisgiva honom, skulle paskynda hans doed. Daerefter vore det tid +foer Petros att framvisa det arvsfoerordnande Klemens skrivit och givit +honom i haenderna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans +arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie foervaltaren av +huvudstolen. + +Det fanns aennu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken doettrar icke +fingo aerva. Denna lag var alltfoer straeng foer att ej i tidens laengd +varda foergaeten, atminstone allt mindre tillaempad. Men foer Petros var +det nog, att lagen fanns; foer tillaempningen pa Hermione ville han +sjaelv soerja. Men om Krysanteus till hennes foerman hade traeffat nagon +saerskild atgaerd, sa var Petros oevertygad, att han skulle taga den +tillbaka eller inskraenka den, sedan han fatt goera den oeverraskande +upptaeckt, att aeven hans dotters make vore kristian. + +Petros hade aemnat bereda Krysanteus denna oeverraskning pa sjaelva hans +dotters broellopsdag, som nu icke vore avlaegsen, ty trolovningen +emellan Karmides och Hermione var redan firad. + +Karmides, sade biskopen till sig sjaelv, var ett redskap, med vilket +Herren genom Petros skulle ytterligare straffa aerkehedningen och hans +dotter. Hermione aelskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna goera +deras foerening om intet, sedan aektenskapets oupploesliga band en gang +knutits. Men huru olycklig denna foerening maste varda, sedan Karmides +funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att +ateruppbygga sin foerstoerda ekonomiska staellning! + +Hans boejelse foer Hermione maste kallna och laemna rum foer den ovilja, +som aer naturlig frukt av en dylik misslyckad beraekning. Hans hag foer +utsvaevningar skulle daeremot vakna, om Petros kaende sin Karmides raett. +Huru skulle den stolta Hermione kunna uthaerda boerdan av ett sadant +aektenskap? Hennes sjael maste otvivelaktigt boejas eller brytas. + +I foerra fallet--boejd till jorden, hopploes och lidande--skulle hon +icke laenge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes foer ett +sadant tillstand. Hon skulle icke kunna motsta Petros' vaeltalighet. +Hon skulle lyssna till evangelium och omvaenda sig. + +Da tillhoerde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan. +Kristendomens haetske fiende vore foeroedmjukad. Han skulle sta som ett +traed med skalad bark och brutna grenar. + +I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma, +hastigt vissna och doe. + +I bada haendelserna hade biskopens beraekningar pa Krysanteus' +foermoegenhet ingenting fran hennes sida att frukta. + +Petros hyste blott en enda farhaga--att Krysanteus skulle doe, innan +Filippos framdragits ur moerkret och erkaents foer hans son. + +Petros hade talande personliga skael att doelja Klemens' boerd, sa laenge +Julianus var romerska rikets kejsare och makten lag i haenderna pa det +hedniska partiet. + +Foerst naer purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att +underordna den vaerldsliga raettvisan under kyrkans och laerans heliga +foerdelar, vore det radligt att taga det viktiga steget. Ty under +nuvarande omstaendigheter vore det i sanning icke blott moejligt, utan +troligt, att Petros genom en foertidig upptaeckt av foerhallandet skulle, +i trots av sitt aembete, anklagas och doemas som foerlupen slav och +barnatjuv. + +Ty en domare, vars foerstand var omtoecknat av hedniskt moerker, skulle +naturligtvis icke faesta ringaste avseende vid den omstaendigheten, att +barnet stals i den aedla avsikten att fraelsa dess sjael fran +foertappelsen. + +Aen mindre skulle han foerma inse, att om avsikten till och med varit en +annan och vida mindre aedel--om hon helt enkelt varit en beraekning pa +Krysanteus' foermoegenhet--hon likvael borde vara tillraecklig att +raettfaerdiga den anklagade, naer denne haermed asyftat ej blott sin egen, +utan aeven den heliga, allmaenneliga kyrkans foerdel. + +Man kan haerav foerestaella sig, huru livligt Petros laengtade efter den +dag, som skulle medfoera underraettelsen om Julianus' doed. + +Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och ater i +tempelportiken. + +Han laet sig icke stoeras av uppsyningsmannens klocka, naer denne gav +tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som sjaelvvilligt deltagande +i sina trosbroeders moedor stod det honom fritt att infinna sig vid +arbetet, naer det behagade honom. + +Hans betraktelse avbroets foerst en god stund daerefter, naer han vid en +tillfaellig blick utat gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som +nalkades staellet. + +I samma oegonblick hoerde han fran andra sidan av portiken, daer +arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av roester. Han laemnade +portiken foer att se vad som var a faerde. + +Den foerste, som moette hans blick, var Klemens, som foermodligen +ditkommit foer att soeka honom. Foerelaesarens kinder voro oeverdragna av +vredens rodnad och hans hallning sadan, som om han hade utmanat nagon +till strid. Alla de naervarandes blickar voro riktade pa honom eller +den ett stycke fran honom varande uppsyningsmannen, som foert bada +haenderna till sitt huvud, fran vilket blodet rann ur ett sar utfoer +hans ansikte. + +Klemens, som kommit foer att traeffa sin fosterfader, hade vid sin +ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet +och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot +kaettarens huvud. + +- Fly! Fort haerifran! ropade de naermast staende homoiusianerna till +den unge praesten. + +Andra samlade sig kring den sarade uppsyningsmannen. + +- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros foerfaerad. Skynda haerifran +... till Eufemios, och doelj dig hos honom. + +Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med +vreden blandade sig foervirring oever hans egen handling. Petros fattade +hans arm och ville, begagnande sig av den allmaenna haepenheten, +skyndsamt foera honom undan, da en man, som fran nagot avstand +bevittnade upptraedet, ilade fram och foerekom hans avsikt. Det var +Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens' +mantel, med den andra i biskopens tunika och soekte fasthalla dem, i +det han ropade: + +- Nej, nej, lugnen er, mina vaenner! Varfoer han I sa brattom? Roerelsen +aer mahaenda skenbar, och det tjaenar da till intet att fjaeska. + +Och da Petros med en kraftig stoet befriade sig och Klemens fran Kimons +tag, sa att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av +sina lungor: + +- Moerdare, roevare! Hjaelp, hjaelp! Alla goda medborgare hit! + +Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och +gripit ett fast tag i den unge brottslingen, foer att hindra honom +komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till +staellet, foerenade sig med honom. Petros insag omoejligheten att raedda +Klemens. Han slaeppte gossens arm, och da han varsnade Krysanteus och +Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till +tempelportiken foer att daerifran bevittna upptraedets vidare utveckling. + +Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att nagot +vald var foeroevat. Han laemnade Hermione, som stannade pa avstand, och +skyndade in i hopen foer att underraetta sig om foerhallandet. +Uppsyningsmannen hade traeffats av en sten; Kimon och flera med honom +hade sett, att den unge kristianske praesten slungat den med tydlig +avsikt att traeffa ett visst mal. Kimon, som i egenskap av vittne +gjorde sig mycket viktig, foerklarade pa det bestaemdaste, att olyckan +icke uppstatt av vada, utan med uppsat. Det roejdes sa otvetydigt av +brottslingens utseende och roerelse, da han upptog stenen och kastade +den. Dock tillade Kimon, att han haer talade ur rent sinnlig synpunkt. +Foer egen del tvivlade han, att nagon sten funnes i hela vaerlden, och, +om han funnes, att han kunde kastas, ty all roerelse vore ju moejligen +endast ett gaeckande sken. + +Krysanteus vaende sig bort fran Kimon utan att lyssna till hans prat. +Han oeverraskades synbarligen, naer han fann, vem den anklagade var. + +Man torde paminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig +underraettelse om Klemens' framfarna oeden. Men Teodoros hade kort efter +det moete vi skildrat mellan honom och Hermione laemnat Aten foer att +besoeka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian- +och donatist-nybygget. Foerst dagen foere den, som nu var inne, hade +Teodoros aterkommit till Aten och da skyndat till Krysanteus foer att +meddela honom glaedjande underraettelser om nybyggets blomstrande och +lyckliga tillstand. Hermione, som under sin nya lycka icke foergaetit +den unge foerelaesaren, hade da av Teodoros begaert de upplysningar denne +kunde laemna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende +endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spaedaste alder fatt +Petros till fosterfader. + +Men denna upplysning var tillraecklig foer att styrka Hermiones aning. +i hoegsta matto oeverraskad av densamma ilade hon till sin fader och +meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hoert av Teodoros. + +Detta haende om aftonen, och foeljande dag hade Krysanteus och hans +dotter fran sin lantgard utanfoer Piraeus begivit sig till staden foer +att soeka Klemens. + +De kommo just nu fran Skambonide, daer de uppletat den homoiusianske +biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma. + +De hade daerefter gatt till Afrodites tempel, i hopp att finna bada +eller endera av dem bland de kristianer, som anvaendes till +byggnadsarbetet. + +Sedan Krysanteus oevertygat sig, att det sar, som Klemens tillfogat +uppsyningsmannen, icke var farligt, vaende han sig till den foerre och +fragade: + +- Aer du saker till det, varfoer man anklagar dig? + +- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han aer +kaettare den daer, och jag sag, att han misshandlade en raettrogen. + +- Om sa aer, sa skall han avsaettas och straffas, sade Krysanteus. Du +borde vaent dig till mig och atalat honom. I staellet har du utoevat en +sjaelvhaemnd, som goer dig hemfallen under lagen. Betaenk, unge praest, +huru laett det kunnat haenda, att du doedat honom. Du kunde i detta +oegonblick statt foer mina oegon som moerdare. + +- Aen sedan? infoell Klemens. Tror du, att jag skulle blygts foer det? +Da jag slungade stenen, sa var det min avsikt att doeda honom. Goer nu +med mig vad du vill. Jag aer icke raedd foer dig. + +- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick pa de +kringstaende, som hoerde denna farliga bekaennelse; ditt foerstand aer +foervirrat. Dina ord kunna icke tillraeknas dig ... Mina vaenner, fortfor +han till ahoerarne, denne gosse vet icke vad han saeger. + +- Jag vet det alltfoer vael, I egyptier, som foertrycken Israel. I +tvingen oss, liksom fordom, att slaepa sten at Farao. Edra +arbetsfoerestandare misshandla oss. Men de, som laegga sin hand pa +Herrens folk, aero saker till doeden. Moses doedade en egyptisk man, som +misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den +heliga lagen. Och da han sade: du skall icke draepa, sa staellde han +visserligen ingen kaettare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars +skulle han doemt sig sjaelv. Emellan er och oss aer krig pa liv och doed. +I skolen utrota oss eller vi eder. Men var sak aer Herrens och segern +ligger i Herrens hand ... + +- Var aer din fosterfader? fragade Krysanteus, avbrytande Klemens' +vilda ordsvall. + +- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? infoell Kimon. + +- Ja. + +- Navael, foer att tala ur filosofisk synpunkt och med asidosaettande av +mina giltiga tvivel om rummets, tidens och roerelsens verklighet--han +var haer nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han aer +icke mindre skyldig aen den haer pojken. Taenk dig blott: han vagade sla +en fri medborgare av Aten till marken, naer denne, brinnande av iver +foer lag och raett, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken +skall bli en saerskild raettegang, sa sant som jag heter Kimon. Foer +oevrigt kommer han haer sjaelv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina +vaenner aero vittnen till hans uppfoerande. + +Petros framtraedde nu med lugn hallning, haelsade Krysanteus och sade: + +- Denne yngling aer min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en +oeverilad och farlig gaerning. Jag kom till staellet nyss efter att det +skett. Vad vill du goera med honom? Skall du draga honom infoer +domstolen, eller vill du tillata mig foersona den slagne och straffa +min felaktige son pa det saett, vartill min egenskap av hans foerman och +min faderliga myndighet foerplikta mig? Jag vill foersaekra dig, att +kyrkans tukt aer straengare aen den vaerldsliga lagen. Han skall +foerdenskull icke varda onaepst, om du, miskundande dig oever hans +ungdom, oeverlaemnar honom i mina haender. + +- I dina haender? Du som uppfostrat denne yngling i sa farliga +grundsatser? + +- Min arkont, det aer hart att staella laeraren till ansvar foer varje +ord, som laerjungen faeller ... + +- Tiden aer i sanning inne att naermare skaerskada de laeror, som I +prediken i moerkret. Den foerdragsamhet, som kejsaren visat er, aer icke +laengre pa sin plats, naer det yppar sig, att I hyllen och utspriden en +sedelaera, som hotar samhaellet. Jag vill, att du och din fosterson +skolen foelja mig hem. Jag soekte dig och honom i och foer ett viktigt +aerende, naer detta upptraede adrog sig min uppmaerksamhet. Den ena saken +later nu foerena sig med den andra. De roera bada din fosterson. + +Petros bleknade maerkbart vid dessa ord. Men han atervann hastigt sin +sjaelvbehaerskning och sade lugnt: + +- Jag star till ditt foerfogande, varefter han vaende sig till Klemens +och uppmanade honom foelja sig. + +- Vart ga vi, fader? fragade foerelaesaren, vars hela vaesen uttryckte +en feberaktig spaenning. + +- Till Krysanteus' hus. + +- Varfoer till honom och icke till domstolen eller faengelset? Vad har +jag med Krysanteus att goera? Jag vill icke traeda inom hans troeskel. + +- Klemens, viskade biskopen, du aer i dag icke lik dig sjaelv. Gloem ej +vad du aer mig skyldig! Det nalkas mahaenda en viktig stund. Tygla dig, +och vad aen ma haenda, sa foerneka icke den kaerlek, som ditt hjaerta hyser +foer din barndoms vardare. + +- Min fader, jag vill foersoeka vara lugn. + +Krysanteus atervaende till Hermione. Medan de laemnade staellet och +styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han foer henne vad som +foerefallit utanfoer templet och den del, som Klemens haft i detta +upptraede. + +Petros och Klemens foeljde dem pa nagot avstand, omgivna av en hop +nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade +tilldragelsen. + +Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand: + +- Det torde foeresta oss nagot helt annat, aen du vaentar, Klemens. Jag +menar nu icke straffet foer din oeverilade handling. Detta aer +jaemfoerelsevis en obetydlighet ... + +- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ... + +- Men det aer moejligt, att din tillgivenhet foer mig gar den hardaste +proevning till moetes. Jag besvaer dig foerdenskull: var stark, min son! +Lat icke oevervaeldiga dig! + +- Ah, hur kan du tvivla pa styrkan av min tillgivenhet och voerdnad? +Var finnes en makt pa jorden, som kunde rubba dem? + +- Och likvael saeger jag dig, Klemens, att det aer moejligt, att jag ett +oegonblick skall sta infoer dina oegon som en skuidbelastad man, som en +fiende till din lycka ... + +- Det aer omoejligt, fader. + +- Lat mig hoppas det. Jag gar da, vad aen ma haenda, till seger i +staellet foer nederlag. + +Naer man anlaent till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione pa +sin faders oenskan till sin kammare foer att daer avvakta utgangen av +samtalet. + +Klemens kvarlaemnades i aulan. Krysanteus bjoed Petros foelja sig till +ett avskilt rum i husets oevre vaning. + +Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, pa vilken +Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen foerutsatte, sa +gaellde det att icke haepna foer den ogynnsamma skickelsen, utan att +tvinga henne att oeverga pa Petros' sida. + +Naer de bada maennen saego sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var +Petros den foerste, som tog till ordet. + +- Jag intraeder ogaerna i ditt hus, min arkont. Asynen av dina bilder +och boecker hoeves lika litet mina oegon, som mina grova sandaler detta +vackra golv. Men da jag icke avtager dem i kyrkan, sa ma du ursaekta, +att jag ej heller avklaeder mig dem hos dig. + +- Se haer, sade Krysanteus och pekade pa en doerr som foerde ut till +balkongen. Lat oss taga plats haerute. Daer lider du ej av nagon syn, +som kan stoera din uppmaerksamhet pa mina ord, och daer skall dagens +klara ljus falla pa ditt anlete. + +- Frukta icke. Jag aer i moerkret densamme som i den klaraste dager, +sade Petros, i det han foeljde Krysanteus till balkongen. Det aer ju +tvenne aerenden, roerande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala. +Det ena kaenner och beklagar jag. Det andra kaenner jag icke. Vill du +hava nagra upplysningar om honom, sa star jag till din tjaenst. Jag +kaenner honom fran hans foersta barndom och aer faerdig att meddela dig +allt vad jag vet. + +- Det aer gott, sade Krysanteus med en genomtraengande blick, som +biskopen med lugn uthaerdade. Jag har hoert saegas, att Klemens aer ett +hittebarn. Foerhaller det sig sa? + +- Ja. + +- Huru kom han i dina haender? + +- Genom den, som funnit och upptagit honom. + +- Du vet mahaenda, att jag sjaelv foerlorat en son. Det aer nu omkring +sjutton ar sedan han foersvann, jag vet icke huru, men tillika med +honom foersvunno tva slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa +maenniskor voro kristianer, och det aer sannolikt, att de roevat honom. +Du kan daerav fatta det deltagande jag hyste foer din fosterson +alltifran den dag, da jag fick veta, att han var ett hittebarn, och +det sa mycket mer, som han, att doema av utseendet, har samma alder, +som min olycklige Filippos skulle haft, om han aennu levde. + +- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag +beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller pa dig och +icke pa din son, om det aer sant, att han bortroevades av kristianer. +Detta talat fran min synpunkt, Krysanteus. Daeremot skulle jag ansett +honom mycket olycklig, om han foerblivit i din vard och av dig +uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den +tanken kan troesta dig, att de bortfoert honom i aedelt uppsat och att de +aegnat honom den oemmaste vard, varav de varit maektiga, sa lat mig +oevertyga dig, att sa skett, ty jag kaenner mina trosbroeder. + +- Dina ord styrka sannolikheten, att de bada slavarne bortfoert min +son ... + +- Detta aer aeven min oevertygelse. + +- Olycksaliga laera, som foervirrar de enklaste raettsbegrepp, upploeser +familjebanden och splittrar vaerlden! Men laemnom vara olika asikter +asido! Jag oenskar utfoerligare upplysningar om Klemens, ty en aning, +mahaenda vilsefoerande, men naturlig i mitt laege, vill intala mig +ingenting mindre aen att han aer min son. + +- Du saeger nagot! ... Huru maerkvaerdigt, att denna tanke icke +laengesedan uppstatt aeven hos mig! Men antalet hittebarn aer aennu i vara +dagar sa stort, att vi vid naermare eftersinnande icke ma undra +daeroever. Konstantius foerbjoed det rysliga bruket att utsaetta barn. Det +fortfar dock aennu; men maerk vael, Krysanteus, vi kristianer goera oss +aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen. + +- Huru gammal var din fosterson, naer du emottog honom av hans foerste +vardare? + +- Han syntes vara omkring tre ar gammal. + +- Vem var den man, av vilken du emottog honom? + +- En slav fran Aten. + +- O,I barmhaertige gudar! Skulle da denne Klemens verkligen vara min +son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet +om denne man och doelj intet. Den till utseendet obetydligaste smasak +kan foera oss pa de raetta sparen, kan styrka eller omintetgoera den +sannolikhet du givit mig. + +- Tyvaerr, min arkont, du fordrar mer aen jag kan uppfylla. Den +ifragavarande mannen lag pa sin doedssaeng, naer han anfoertrodde Klemens +at min vard, och vad han meddelade mig var foega och skedde under +biktens insegel, som icke far brytas. + +- Var vistades du da? + +- I Antiokia, daer jag studerade var heliga teologi. + +- Och mannen var en slav fran Aten? + +- Ja. + +- Och han yppade, att barnet, som han anfoertrodde dig, var ett +hittebarn? + +- Han sade nagot mer, som jag ej far omtala. Nog av, han hade raeddat +den spaeda varelsen fran att drunkna ... foermodligen i den gamla laerans +dy. + +- Du har saledes icke nagra vidare upplysningar att meddela mig? + +- Jo, aennu en omstaendighet, som mahaenda aer av stoerre vikt aen alla de +foervirrade upplysningar, som den doeende slaven laemnade mig. + +- Navael? + +- Som ett minne fran Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan +bidraga att avsloeja hans boerd, har jag foervarat en duk, som +ursprungligen synes hava varit ett vaggtaecke. Det aer av dyrbart aemne +och visar i mitten ett konstmaessigt vaevt Medusahuvud. Kan du minnas, +att din son aegde nagot sadant? + +- Var foervarar du detta taecke? + +- I mitt hem. + +- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista +tvivel, att jag i Klemens aterfunnit min son, Filippos. Den foersta +aningen haerom uppstod hos min dotter, naer hon sag honom och foervanades +oever hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma +moder, Elpenike. + +- Elpenike? Du saeger att detta var hennes namn? + +- Ja. + +- Elpenike, Hermogenes' dotter? + +- Ja. + +- Detta namn finnes invaevt i duken, sade Petros. Varje tvivel aer +saledes foersvunnet. Jag lyckoenskar dig att hava aterfunnit en son, som +du sa laenge soerjt som foerlorad. + +- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck. + +- Men pa samma gang jag maste lyckoenska dig, fortfor Petros, maste +jag beklaga mig sjaelv, ty vad du vinner aer en foerlust foer mig. Det +uteslutande ansprak jag aegt pa hans oemhet skall haedanefter delas med +dig. Blodsbandet skall uttaga sin raett, vilket svarligen kan ske, utan +att det andliga slappas, som foerenar honom och mig. Jag har aelskat +Klemens och jag aelskar honom aennu, som om han vore min egen son. Allt +vad jag har kunnat goera foer hans lycka har skett. Jag vet, att vi aero +av mycket olika tankar om villkoren foer en maenniskas lycka, och att +den vaeg till saellheten, pa vilken jag infoert Klemens och han +ofoervitligt vandrat vid min sida, aer motsatt den, som du sjaelv skulle +anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssaett, +och dem boer du icke kunna misskaenna. Jag oenskar detta erkaennande fran +dina laeppar, naer jag oeverlaemnar Klemens i din hand. Det aer den enda +beloening, varpa jag goer ansprak foer att jag atog mig honom, da han var +ett vaernloest barn, och denna skall du icke kunna vaegra mig. + +- Vi skola foerst, savitt moejligt aer, oevertyga oss, att ingen +villfarelse aeger rum. Daerefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt +ansprak aeger. Jag aer icke villig att genast erkaenna det. Tillater du, +min biskop, att jag goer dig nagra fragor om dina egna +levnadsomstaendigheter? + +- Varfoer icke? + +- Du synes vara ett tiotal ar yngre aen jag. Var aer du foedd? + +- I Efesos av kristliga foeraeldrar, svarade Petros. Min fader var en +ringa hantverkare, men hans minne lever i min vaelsignelse. Genom +traeget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understoedde +mig pa den heliga, men med foersakelser stenlagda bana, som jag av fri +boejelse valt och pa vilken jag fortgatt, tills jag vart vad jag aer: +biskop av Aten och en ringa Herrens tjaenare. Se daer i korthet min +levnadsteckning. + +Krysanteus gjorde honom nagra ytterligare fragor om hans faders namn +och slaekt, om det hantverk, varmed denne foersoerjde sig, naer han dog o. +s. v., vilka fragor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte +sin oenskan, att de genast skulle ga till Petros' bostad i Skambonide, +foer att se det maerkvaerdiga vaggtaecket. + +Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att foelja dem. +Han hade aennu icke en aning om vad fragan gaellde. + +Naer de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina goemmor framtog +den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det +skulle betyda, och hans undran foervandlades till en orolig aning, naer +Krysanteus noggrant moenstrade denna laemning ifran hans hemlighetsfulla +barndom och slutligen foerklarade, att han igenkaende den, och att det i +duken invaevda namnet tryggade honom mot varje fara foer misstag. + +- Jag paminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom aeven +aegde en halsprydnad, en amulett eller nagot dylikt. Men jag +bortkastade den, da jag sag, att figurerna pa densamma hade en hednisk +betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slaenda, och +skulle foermodligen foerestaella de tre parcerna ... + +- Aeven detta traeffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter aeger en +alldeles liknande prydnad. Det var fran gamla tider ett bruk inom min +slaekt, att barnen fingo en sadan ... Och ju mer jag betraktar denne +yngling, dess tydligare aterfinner jag i hans ansikte de ofoergaetliga +dragen av min bortgangna maka. Mitt hjaerta saeger mig, att det aer han. +O ve den man, som fran boerjan roevade honom fran hans fader! Klemens, +fortfor Krysanteus,--ty jag maste kalla dig vid detta namn, emedan +du aennu icke kaenner nagot annat ... jag har i dag aterfunnit en son, +vilken jag laenge soerjde som foerlorad. + +Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig +oemhet, som lade tyglar pa sig sjaelv, emedan hon tvivlade pa att finna +gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt +broest; men Klemens gjorde sig loes och drog sig tillbaka med haepnad och +tvivel uttryckta i sitt ansikte. + +Han riktade en fragande blick pa sin fosterfader, och naer denne teg, +utbrast han: + +- Det aer icke moejligt. Skulle denne man, som du laert mig hata, vara +min fader? + +- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din boerd, som hitintills +varit mig sjaelv en hemlighet, nu aer uppdagad. Den stund, som du +dagligen efterlaengtat, aer nu inne ... Foervana dig icke, Krysanteus, +oever hans uppfoerande! Han var icke foerberedd pa denna upptaeckt; du ma +saledes icke undra, att hans haepnad oevervaeger hans glaedje. + +- Nej, fortfor Klemens efter nagon tystnad, jag tror det icke. Det aer +aennu icke bevisat, att denne man aer min fader, och innan detta aer +fullkomligt adagalagt, vill jag icke erkaenna honom foer att vara det. +Han, som foerfoeljer min tro och foernekar den gudomliga uppenbarelsen! + +- Klemens, sade biskopen, varje tvivel aer undanroejt, att du i +Krysanteus aterfunnit honom, som gav dig livet. Men lat icke ditt mod +nedslas av denna upptaeckt! Omfamna honom och tacka Gud, som aentligen +uppfyllt din varmaste oenskan: den att laera kaenna dina foeraeldrar. + +- Nej, vad har jag att goera med denne man? Du hoer, jag erkaenner honom +icke. Jag har aldrig oenskat att laera kaenna min fader, ty du, Petros, +aer min raette fader, den ende jag kan taenka mig. Det aer efter min moder +jag har laengtat och icke efter honom. + +--Du maste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin foersta +oeverraskning foergaeter han det gudomliga budet, att en son skall hedra +sin fader. Han har tid av noeden foer att vaenja sig vid tanken, att han +aer din son. + +- Petros, du far icke oevergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till +denne man, om han aberopar nagon raettighet, som skulle skilja dig och +mig fran varandra. Jag aer ett hittebarn, De foeraeldrar, som utsatte mig +till att lida hungersdoeden, hava icke laengre ansprak pa mig. Jag +foernekar dem. + +- Dock, infoell han, min moder skulle jag vilja aterse. Jag vill saega +henne, att jag lever, och fraga henne, varfoer hon foerskjutit mig. + +- Din moder, sade Krysanteus, aer doed. Hon dog, naer du lag i vaggan. + +- O, min Gud, vad saeger du? Bedrager du mig icke? + +- Du vill fraga, varfoer hon foerskjutit dig. Hon tryckte dig i +doedsstunden till sitt broest. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i +hennes armar. Hennes sista boen var foer din vaelgang. Dock, nog haerom +foer denna gang. Din aedla moders minne skall en gang sta rent och +stralande foer dina oegon. Det aer nu till dig, Petros, jag vill vaenda +mig med en fraga. Varfoer har du i din fosterson inplantat, att han aer +ett hittebarn, utsatt av grymma foeraeldrar at hungersdoeden? Tarvades +denna loegn foer att laera honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta +emot ditt baettre vetande, enaer du foermodade eller kanske med visshet +kaende, att din fosterson var stulen ifran sina foeraeldrar? + +- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett +hittebarn. + +- Minnes du den.atenske slavens namn? + +- Nej. + +- Jag skall da soeka paminna dig daerom. Vad var ditt eget namn, innan +du kallade dig Petros? + +Biskopen bleknade maerkbart vid denna fraga. + +Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar: + +- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra +foerhallanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat paminna mig om +en person, som jag minst av allt skulle vaentat att aterfinna haer i +Aten. Likheten aer vael icke stor, ty sjutton ar kunna foeraendra mycket, +och biskopskapan var foer icke laengesedan maektig att foervandla slavens +skygga blick till en oevermodig haerskares. Det aer i dag icke foersta +gangen du baer den grova arbetsdraekten, Petros. I den aer du mer lik dig +sjaelv, sadan du var i din ungdom. I dag aero ock mina oegon nagot +skarpare, och jag tror mig icke goera ett misstag, naer jag pastar, att +du, homoiusianernas biskop, aer min foerrymde slav Simmias. + +- Vilken foermodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan +givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag aer foedd i +Efesos av fria, ehuru fattiga foeraeldrar? + +- Det aer moejligt, att jag misstager mig. Men det aer ocksa moejligt, +att du ljuger. Jag skall saenda en palitlig person till Efesos foer att +utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, nagonsin +funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav, +liksom han sjaelv, foerrycktes av religionssvaermeri och en ursinnig +boejelse foer min maka och flydde med sin son, naer jag aemnade inspaerra +honom pa darhuset. Lever denne din far aennu? + +- Min arkont, jag kan icke svara pa en sadan fraga. Din gissning aer +ogrundad. Hon ingiver mig pa en gang harm och loeje. + +- Ditt loeje skall daempas, naer du haektas som foerrymd slav och +barntjuv. + +- Du skall icke vaga en sadan anklagelse. + +- Ur denna villfarelse skall du aennu i dag tagas. + +- Det aer sant, du, som aer kejsarens gunstling, kan vaga allt, +isynnerhet mot en bekaennare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag +vaepnar mig med min oskuld och skall infoer domaren sla dig med blygsel +oever din otacksamhet. Det aer pa detta saett du vill beloena mig foer den +omvardnad jag aegnat din son. + +- Ofoerskaemde, utbrast Krysanteus, det aer denna omvardnad, som skall +kosta ditt huvud. Du har stulit honom fran hans fader, laert honom hata +denne, skaendat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig +svaermare. Aer det detta, som foertjaenar min tacksamhet? Simmias, jag har +igenkaent dig. Fran detta oegonblick goer jag min raett oever dig gaellande. +Du aer min slav. Jag foer dig haerifran till faengelset foer foerlupna +slavar, och fran faengelset infoer domstolen. + +- Jag ber, att du betaenker dig, innan du later faengsla en romersk +medborgare. Vore jag aen den Simmias, om vilken du talar, sa later det +likvael icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du aterfunnit din son, +och troesta dig haermed oever foerlusten av en slav. Simmias skall du +aldrig aterfinna, aeven om du verkstaeller din hotelse. Foeroevrigt aer jag +redo att foelja dig till faengelset eller vart du vill foera mig. Du aer +envaldshaerskare i Aten, och motstand mot din vilja tjaenar till intet. +Men foeljderna av din obetaenkta handling skola aterfalla pa ditt eget +huvud. Bevekelsegrunden aer mig fullkomligt klar. Jag aer kristian och +biskop: detta aer nog foer att vara brottslig i dina oegon. Du vill ej +lata ga ett tillfaelle ur haenderna att kasta en svart skugga pa en +sadan mans levnadsbana, ty om aeven anklagelsen aer obevislig, skall hon +dock, som du hoppas, faesta en flaeck pa hans namn, en flaeck, varpa +foertalet kan peka och saega: se sadana aero den nya trons foerkaempar och +kristianernas herdar. Och aen mer, du vill i min Klemens' oegon nedsaetta +mig till en usling, emedan du foerbittras oever att hans hjaerta tillhoer +mig och aer fraemmande foer dig sjaelv. Jag vedergaeller detta daermed, att +jag saeger dig, Klemens, att denne man aer din naturlige fader, och att +du boer voerda och lyda honom som sadan--lyda honom i allt, som icke +strider emot Guds bud. Jag oeverlaemnar dig i hans haender, viss, att +fastaen vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken foergaeta +den Gud, som jag laert dig kaenna, eller den fosterfader, vars glaedje du +hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, sa vet +jag, att slaven i dina oegon icke aer en foeraktlig varelse, utan en +maenniska, frigjord i Kristus; och kan han oevertyga dig, att jag stulit +dig fran din fader, sa minns, att det skett foer att raedda din sjael och +foera dig till en baettre fader himmelen. + +Petros omfamnade den foervirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus: + +- Om du aennu icke besinnat dig, utan vill verkstaella ditt uppsat, sa +aer jag nu faerdig att foelja dig. Jag hade visserligen atskilliga +aerenden att ordna, innan jag traedde inom faengelsedoerren, men jag vill +icke besvaera dig med en boen om uppskov, som du foermodligen icke skulle +bevilja. + +- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne. +Jag fruktar pa goda grunder, att ditt samvete icke aer sa rent och din +sjael icke alldeles sa lugn, som du vill lata paskina. Det kunde haenda, +att du soekte raedda dig med flykten. Vael ur min asyn, skulle det varda +svart foer kejsarens hela makt att uppspara dig. Jag aer man om en +undersoekning, som sprider ljus oever de minsta enskildheterna av ditt +foerflutna liv. Endast daerigenom kan jag vinna en fullstaendig visshet, +att jag ej goer ett misstag, da jag lagligen erkaenner denne yngling foer +min son. Tvivel daerom hava ater boerjat vakna inom mig. Blodets +fraendskap skulle vael annars givit sig tillkaenna i nagon droppe av hans +hjaerta, naer jag kallade honom min aterfunne son. Undersoekningen skall +aeven baera en annan frukt--skall foer kejsarens oegon avsloeja den +ohyggliga sedelaera, som I kristianer predikan och vars grundsatser I +tillaempen. Foerdragsamheten med eder tro ma icke straecka sig till denna +eder sedelaera. Sammanhaenger er tro oskiljaktigt med henne, sa maste de +bada utrotas. Maenniskor, som predika barnarov, andligt sjaelvmord, +foerakt foer medborgerliga plikter och doed oever alla, som icke svaerja pa +deras egen narraktiga metafysik, ma icke talas mer aen andra slags +tjuvar och moerdare. Vad saerskilt dig vidkommer, sa aer det aennu icke +utrett, vilken andel du haft i de blodiga foerfoeljelser, som vid tiden +foer Konstantius' doed rasade i var stad och kostade tusentals maenniskor +livet. Min oevertygelse aer, att du var deras anstiftare, och att allt +det blod, som da utgoets, kommer pa ditt huvud. Aeven detta aer en sak, +som foertjaenar utredas. Det var ett foerhastat loefte, da kejsaren lovade +gloemska av det foerflutna at dessa kristianska illgaerningsmaen, som +haerjat oester- och vaesterlandets staeder med mord och brand. Han boer +atminstone tillse, att de foer framtiden goeras oskadliga. Foelj mig nu! + + + + +NIONDE KAPITLET. + +Anden och Koettet. + + +Klemens ledsagade Petros, naer denne foerdes till faengelset, och laemnade +honom foerst efter en varm omfamning och de livligaste foersaekringar om +sin tillgivenhet. + +Daerefter foeljde han sin fader till sitt nya hem. Under vaegen iakttogo +bada tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det lag smaerta och +vemod i den blick, varmed han betraktade sin aterfunne Filippos, som +stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida. + +Foerst sedan de anlaent till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus +tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade +Klemens' ansikte och en oem kaensla boerjade roera sig i hans barm. Han +besvarade med mycken haeftighet hennes systerliga kaerleksbetygelser; +han betraktade med foertjusning hennes rena och aedla anletsdrag och +lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glaedje oever att hava +aterfunnit honom. + +Krysanteus laemnade de bada syskonen att tillbringa aftonen med +varandra. Hermione foerde Klemens till hans moder Elpenikes bild. +Asynen av denna framkallade hans tarar. Hon visade honom hans vagga +och de leksaker, som tillhoert honom i hans barndom, och vilka man hade +foervarat som kaera minnen. Hon beraettade foer Klemens, huru djupt hans +fader soerjt hans foerlust, huru de undrat och fruktat hans okaenda oeden, +och huru de aentligen kommit pa hans spar. Hennes beraettelser avbroetos +endast av oemhetsbetygelser, da hon i oevermattet av sin glaedje foernyade +ganger omfamnade honom, smekte honom och skadade honom djupt i oegonen. +Allt detta smaelte skorpan kring Klemens' hjaerta, och naer han om +kvaellen atersag sin fader, skyndade han i dennes armar. + +Krysanteus hoppades, att den kaensla av blodsbandet, som salunda vaknat +i hans broest, skulle genom den kaerlek, som visades honom, staerkas och +varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens paminde sig +ater, att Krysanteus var aerkehedningen, antikrists foernaemsta verktyg +och medhjaelpare, ja, aen mer--hans laerare och den som foermatt honom +till avfall fran kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens +fasa, kunde han sa mycket mindre foerjaga, som tusen foeremal i hans nya +hem, de vanor, som daer iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet +maste paminna honom daerom. Krysanteus och Hermione sago, att dessa +omstaendigheter samverkade till att foerdystra honom och goera honom +otillgaenglig. Krysanteus staellde foerdenskull en saerskild del av huset +till hans foerfogande, laet smycka det med alster av kristlig konst, +skaffade honom homoiusianska tjaenare och foersag honom med en liten +boksamling av kristna foerfattare. + +I Teodoros, som ofta besoekte Krysanteus' hus, hoppades denne aega en +vaen, vars umgaenge skulle pa en gang vara Klemens angenaemt och +haelsosamt. Men varje foersoek av Teodoros att naerma sig den unge +foerelaesaren och vinna hans foertroende strandade. Klemens misstaenkte i +honom en foerledare, som iklaett sig skepnaden av en ljusets aengel, och +visste honom bestaemt vara en kaettare, och daertill en kaettare, +farligare aen nagon annan, ty han foernekade kyrkan som hierarkisk +inraettning, foernekade den Helige Ande som en magisk, i +handpalaeggningen verksam kraft, foernekade praesterskapet som ett +saerkilt medlarestand och hade pa senare tider i Aten och dess +omgivning vunnit en maengd anhaengare foer sin farliga laera, vilka samlat +sig omkring honom och bildat en foersamling. + +Det enda tvang, som Krysanteus ville palaegga Klemens, var det att icke +plaega vidare umgaenge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma +denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig +kaerlek och ovillkorlig lydnad. + +Klemens besoekte ofta biskopen i faengelset. Krysanteus kaende det +olycksdigra inflytande, som denne utoevade pa hans son, utan att likvael +ana det hela dess vidd. Han befallde, att faengelsedoerren icke vidare +finge oeppnas foer ynglingen, och hoppades daerigenom hava avbrutit +foerbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt +hinder foer Klemens att moeta sin fosterfader. Han smoeg naestan varje +natt till fanghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom, +biktade foer honom och emottog hans vaelsignelse. Petros uppmanade +Klemens att sa ofta som moejligt foernya dessa besoek, emedan de voro +honom en borgen, att fostersonens hjaerta bevarat sig rent fran den +farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros foerklarade, att han med +undergivenhet bar sin fangenskap, och att den enda oro, som plagade +honom, gaellde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av +faderlig och systerlig kaerlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom +och en kaettersk vaeltalighet omgave denne. Denna oro, foersaekrade han, +var foerskraecklig och kunde endast stillas genom Klemens sjaelv. Han +besvor foerelaesaren att noga hava akt pa sina tankar och kaenslor. Genom +de ringaste medgivanden at lockelserna vore han foerlorad, ty hade de +vael fatt insteg i hans sjael, skulle de snart helt och hallet rada daer: +det vore ju svart att oevervinna en belaegrande fiende, sedan muren och +portarne, som skulle utestaenga honom, fallit i hans haender. Klemens +laemnade saellan sin andlige fader utan en paminnelse om de orden: "den +som aelskar fader eller moder mer aen mig, han aer mig icke vaerd." Ocksa +drog han sig sa mycket som moejligt tillbaka inom sig sjaelv, visade sig +saellan foer sin fader och syster, emottog endast besoek av Eufemios och +andra medbroeder i aembetet, umgicks med sina boecker och sina fantasier, +avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvaellarne, innan +han smoeg till Petros, i Eusebias budoar foer att med henne bedja, +svaerma och kyssas. Om han foerut saknat nagon anledning till +sjaelvproevning och undersoekning av den kaensla, som han hyste foer den +skoena romarinnan, sa var han nu fullkomligt invaggad i saekerhet, sedan +han under en bikt foer Petros omtalat sitt foerhallande till henne och +denne gillat det, emedan det var ett band mer pa hans sinne och ett +foeremal, som tog i ansprak den oemhet, som han moejligen annars skulle +riktat pa sina fraender. + +De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om +sin foeregaende levnad laet anstaella i Efesos och Antiokia, foerdroejde +den undersoekning, som vaentade fangen infoer domstolen. Krysanteus +hoppades, att sedan Simmias var avsloejad, skulle Klemens' voerdnad och +undergivenhet foer denna maenniska upphoera och bytas i avsky. Men Petros +foerekom honom med en frivillig bekaennelse, som han gjorde foer Klemens, +naer denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans faengelse. Han +beraettade foer Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus +misstaenkte honom vara, skildrade de svara strider han haft att utsta, +da han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, oevergick +till kristendomen; skildrade vidare den glaedje han kaende, sedan hans +beslut var stadgat och hans sjael haerdad mot det han och den ovilja, +som detta steg adragit honom av hans herre, liksom av hans medtjaenare; +den iver, varmed han pa sina fran arbetet lediga stunder aegnade sig at +de heliga skrifternas laesning, och den lycksalighet, som med det nya +ljuset genomstralade hans sjael och uppfyllde honom av medlidande foer +alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens +foeddes. Naer Klemens var arsgammal och vid sin moders eller skoeterskas +hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit faengslad av ett +foer sa spaeda barn ovanligt uttryck i hans skoena ansikte. Det lag nagot +himmelskt i hans oegon, och han foerekom Petros som en aengel. Dess +odraegligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppvaexa i +hednisk villfarelse och foerakt foer honom, som aer barnens himmelske +vaen. Petros kaempade ett helt ar mot tanken att fly med den lille +Filippos ur det hedniska huset foer att salunda raedda hans sjael och +atergiva lammet at den raette herden. Han hade under denna tid gatt +sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore raett infoer Gud eller icke. +Men orden: "laten barnen komma till mig" hade natt och dag genljudit i +hans sjael och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan haent, +det visste Klemens. Petros hade laenge irrat omkring, under oupphoerliga +faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga aembetsmaennen, +som efterjagade honom oeverallt. Hans fader hade foeljt honom under +flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och +ett icke mindre underverk, i trots av de oemmaste omsorger, att Klemens +sa spaed kunnat uthaerda de lidanden, som de bada flyktingarne icke +foermadde avvaenda fran honom naer de som oftast ledo brist pa det +noedvaendiga. + +Allt detta beraettade Petros sa vaeltaligt och roerande, att Klemens, naer +Petros uppmanade honom att doema oever hans handlingssaett, langt ifran +att ogilla det eller kaenna avsky foer sin roevare, tryckte hans genom +gallret utstraeckta hand till sina laeppar, kallade honom sin stoerste +vaelgoerare och foerklarade honom sin eviga tacksamhet. Foerhallandet +mellan Petros och Klemens var oemmare, bandet, som foerenade dem, +starkare tillknutet aen nagonsin. + +Inom den homoiusianska menigheten vaeckte Petros' faengslande vild +foerbittring, som endast vaentade pa tillfaelle att giva sig luft. +Eufemios, den aeldste presbytern, skoette under tiden hans aembete och +infann sig dagligen i faengelset foer att inlaemna sina redogoerelser och +emottaga sin foermans befallningar. Den svartlockige presbyterns +hallning var oedmjukare aen nagonsin, da han stod infoer sin biskop, och +foer det goda han kunde utraetta var han anspraksloes nog att giva denne +aeran. Pa lediga stunder sysselsatte han sig aennu alltid med +punkteringskonsten. + +Genom denna ville han utleta, huru laenge Julianus skulle leva; om den +kejsare, som komme pa tronen efter honom, vore homousian eller +homoiusian; om Petros i den raettegang, som vaentade honom, skulle +frikaennas eller faellas, vilket senare vore detsamma som att doemas till +doeden; om Petros, i haendelse av frikaennelse, skulle varda biskop i +Rom, patriark i Konstantinopel, eller pa annat saett bortryckas fran +sin hjord i Aten; naer detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans +eftertraedare, Eufemios eller nagon annan--alltsammans fragor, som +dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar. + +En bland Eufemios' skyldigheter som aeldste presbyter var att halla +sina yngre aembetsbroeder till studier och vaka oever dessas kristliga +och renlaeriga art. Nu hade Eufemios gjort det roen, att man svarligen +kan inhaemta en boks innehall grundligare, aen naer man atskilliga ganger +avskriver densamma. Han plaegade daerfoer till foerelaesarne, besvaerjarne +och de oevriga unga praesterna laemna till avskrivning dels de mangahanda +evangelierna, savael de allmaent erkaenda som de andra, dels sadana nyare +skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar vaeckt stoerre +uppseende och foerdenskull kunde paraekna laett avsaettning. Med de +salunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios foer egen raekning en +inbringande handel. + +Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som +kallades "Ensamhetens faror", och vars foerfattare var eller uppgav sig +vara en munk, som vistats manga ar i den egyptiska oeknen foer att +fjaerran fran vaerldens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med +betraktelser och sjaelens rening. Men under denna tid kom han till en +dyrkoept kunskap daerom, att man foergaeves flyr till oedemarkens tomhet, +naer man dit medfoer sitt hjaerta och sin inbillningskraft. I dem +foerborgar sig en vaerld, farligare aen den, fran vilken man dragit sig +tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna aeger, men maektigare +och oemotstandligare, emedan de haer aero liksom eteriserade, befriade +fran den groevre materie, i foerening med vilken de visa sig i den yttre +vaerlden. Ifran att vara tillfaelliga uppenbarelser, som i livets flod +och i den friska verksamheten giva rum foer andra, gripa de i +ensamheten hela sjaelen och goera sinnligheten till envaldshaerskaren och +demiurgen, som inblaser sitt liv i varje tanke och kaensla. Till dessa +inre fiender komma yttre, foer vilka de oeppna portarne. Foerfattaren +paminde om skriftens ord, att djaevlarne, naer de utdrivas ur de +besatte, uppsoeka torra och oede platser, daer de dvaeljas under avvaktan +pa nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle foerstas ej endast +bokstavligen, utan aeven bildligt, sa att dessa torra och oede platser +vore icke blott oedemarkerna i den yttre vaerlden, utan aeven de genom +ensamheten sjaelvskapade i maenniskosjaelen. Ensamheten aer maenniskans +vaen, troestare och upplysare, sa laenge hon icke missbrukar och troettar +vaennen genom entraegenhet, ty da blir samma ensamhet var farligaste +fiende. Sedan foerfattaren genom egen erfarenhet oevertygats om denna +sanning, men aennu tvekade att laemna det av sa manga heliga maen +lovordade oekenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, daer +andra eremiter slagit sig ned. Hans naermaste granne var en kvinnlig +anakoret. Han besloet att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt +umgaenge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgangar +och krossad av ett efter manga foervillelser vaknat syndmedvetande, +hade dragit sig undan vaerlden. Han skildrade nu sitt foerhallande till +henne foer att visa, huru sjaelafienden insmyger sig i kaenslor, daer man +minst av allt anar hans naervaro, huru han klaeder sig i medlidandets +och syskonkaerlekens draekt, hur han stroer jordiskt stoft pa sjaelva +boenens vingar och blandar sitt gift i andaktens aedlaste vin. Det +droejde likvael laenge, innan foerfattaren hade kommit till inseende +haerav. Han svaevade i fullkomlig villfarelse om sina kaenslors halt och +stod redan vid foerdaervets avgrund, da en strale av det gudomliga +ljuset foell i hans sjael och uppenbarade hans raetta tillstand. Hans +enda raeddning var en skyndsam flykt fran oedemarken tillbaka till +vaerldens vimlande liv. Och langt ifran att foerlora sig sjaelv, hade han +nu kommit till den kunskap, att sjaelen endast behaller sin haelsa i ett +verksamt liv, som parar de religioesa plikterna med plikterna mot +maenniskor och samhaelle. + +Denna bok, som bland de kristne vaeckt mycken uppmaerksamhet, men funnit +vida mer klander aen lovord, laemnade Eufemios en dag till Klemens att +avskriva, sedan de bada hade lyckligt slutat avskriften av S: t +Johannes' uppenbarelse. + +Eufemios tillade, att boken innehoelle manga nyttiga laerdomar, men att +Klemens skulle taga sig till vara foer att gilla den slutsats, till +vilken hennes foerfattare kommit. Denna slutsats aegde endast giltighet +foer honom sjaelv och hans likar, men icke foer alla, och allra minst foer +dem, vilkas boener till Gud om ett nytt hjaerta blivit hoerda och +uppfyllda. + +Med den maerkvaerdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem +och, vael ensam i sin kammare, oeppnade han henne och foerdjupade sig i +laesning. + +Med flyktigt oega genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel, +vari foerfattaren omtalade sitt moete och sitt umgaenge med den kvinnliga +anakoreten. + +Haer moette honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som +faengslade hans oega vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av +varje mening. + +Klemens hade hoppats att aennu samma dag hava genomlaest det lilla +arbetet foer att, efter vunnen kaennedom om innehallet, redan foeljande +dag boerja avskrivningen. + +Nu foerfloet aftonen och natten aenda till morgongryningen under fortsatt +laesning och eftersinnande av det laesta, och Klemens hade aennu icke +hunnit slutet av boken. Han genomlaeste gang efter annan det +ifragavarande kapitlet. Vad som foeregick detta var foer honom +betydelseloest, och vad som efterfoeljde det retade ej mer hans +vetgirighet. Han upptaeckte till sin utomordentliga oeverraskning den +mest slaende likhet mellan sitt foerhallande till Eusebia a ena sidan +och de bada anakoreternas a den andra. Vad de senare upplevat med +varandra, det hade aeven Klemens med Eusebia, dels redan i +verkligheten, dels och aennu mer i de bilder, som de skapat av sitt +tilltaenkta oekenliv. Dessa bikter, boener, andaktsstunder, gemensamma +tarar oever syndaelaendet och gemensamma froejder oever den tillbjudna +naden, dessa kaenslorus, denna mystiska tranad, som foerde kind till +kind och mun till mun, medan sinnet frossade i kaenslor, ditintills +icke erfarna och salunda utan tvivel flutna ur syskonkaerlekens och den +gemensamma andaktens rena kaella--allt detta liknade till sina minsta +drag vad Klemens sjaelv upplevat. Klemens laeste denna framstaellning med +stoersta uppbyggelse och faegnad, emedan han daeri sag ett vittnesboerd, +att hans eget tillstand med dess skiftande kaenslor icke var nagonting +foer honom saerskilt, utan lag inom den kristliga erfarenhetens allmaenna +omrade. Foerfattaren beraettade aennu utan att gilla, utan att klandra +eller varna och laet icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar +praegeln av samma genom bristande sjaelvkaennedom framkallade saekerhet, i +vilken han den tiden var invaggad. + +Men huru haepnade icke Klemens, naer foerfattaren boerjade ett nytt stycke +med ett ploetsligt uppdagande daerav, att det tillstand han ditintills +skildrat var ett verk icke av Gud, utan av loegnaren fran begynnelsen, +att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av +den listige fienden upputsat med faerger, som foer det gaeckade oegat +haermade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin +vedervaerdighet bakom aenglamasker. Hade denna upptaeckt redan i +beraettelsens boerjan \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat +igenkaenna sig sjaelv i skildringen; han skulle letat efter fraemmande +drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var +likheten redan erkaend, och han kunde icke tillbakataga denna +bekaennelse. Han haepnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det +honom nu att se de skael, med vilka foerfattaren raettfaerdigade sin +straenga foerkastelsedom. Mahaenda hade han oraett. Dock, han utvecklade +sina skael pa ett klart och oevertygande saett. Han soenderlade de olika +erfarenheterna ur sitt kaensloliv och framvisade oeverallt en +bottenfaellning av sinnlighetens slagg. Han foerfor daerunder lika lugnt +som skonsloest. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i +sig sjaelv och daer, sa vitt sig goera later, genomskadat den allmaenna +maenniskonaturen. Han var tillika en sanningsaelskande man, som icke +ville laemna sig sjaelv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar +av den stralande klaedning, som den sjaelvbedragne draperar kring sin +nakenhet. Och med sanningskaerleken foermaelde han en djaervhet, som utan +tvivel laende hans egen bok till men hos laesaren, ty han vagade sluta +henne med nagra fragor, besynnerliga nog och syftande at ett hall, +vilket naestan laet misstaenka hedniska eller atminstone kaetterska +avsikter med hela verket. Han fragade foerst, vad religionen aer, om hon +bestar i de antagna laerosatserna, eller om hon ens aer till sitt vaesen +beroende av dem. Utoeva de olika asikterna om personernas foerhallande i +treenigheten eller om de tva naturernas foerhallande i Kristus ett +vaesentligt och omskapande inflytande pa religionen? Dessa olika +asikter hava taent vaerlden i lagor och maste saledes vara mycket +viktiga sanningar eller villfarelser; men aer det fromma livet i Gud +beroende av det saett, varpa de en gang avgoeras? Om icke, sa maste man +medgiva, att laerosatserna och deras omfattande av tron aero ingalunda +detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan +saegas sta i ovillkorligt beroende av det foerra. + +Aer saledes detta liv ett liv av loesande och soendrande tankar? Eller aer +det ett allt sammangjutande kaensloliv, vari maenniskan foernimmer sin +foerening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och +gaerningar fa en egen riktning, alla hennes oeden och erfarenheter en +egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen +saledes vilar pa kaenslan, sa fragas da, huru foerekomma sinnlighetens +inblandning i detta kaensloliv? + +Det var just avsikten med foerfattarens verk att papeka denna staendigt +hotande fara. Och aer hon icke stoerre, ju mera av sinnliga +bestandsdelar som inblandas i laeran om den Gud, som vill dyrkas i +anden och sanningen? Men kan kristendomen besta foerutan sadana +bestandsdelar--foerutan de fraelsarens sar, i vilka den fromma +kvinnans inbillning sa gaerna dvaeljes, foerutan den himmelska ungmoe, som +ynglingen sa varmt tillbedjer, foerutan nadegavornas faestande vid +synliga ting och foerutan en himmel med obeskrivliga froejder? + +Pa Klemens utoevade dessa fragor icke nagon verkan, som minskade det +intryck han redan mottagit av boken, ty full av angest hade han kastat +henne ifran sig, innan han hunnit slutet. + +Den okaende foerfattaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans +inre liv. Men upptaeckten var foer Klemens foerfaerlig; den kom sa +ovaentat, och han var sa fangen i sina ofoerstadda begaer, att han +foertvivlade om att nagonsin varda befriad. + +Aftonen av den foeljande dagen besoekte han icke, sasom han annars +plaegade, Eusebia. Men naer natten inbrutit, ilade han till sin +fosterfader, biktade foer honom och bad om hans rad. + +Petros soekte lugna honom, emedan ett motsatt foerfarande kunde utoeva +det olyckligaste inflytande pa hans sjaels haelsa och rubba de planer, +som biskopen byggde pa sin fosterson. Utan att goera honom +foerebraelser, radde han honom i milda ordalag att haedanefter undvika +Eusebia och taga sin tillflykt till traegna boener och traeget arbete. + +Men det droejde icke laenge, innan Klemens fann dessa medel +otillraeckliga. Han kaende i vissa stunder den starkaste frestelse att +anyo besoeka Eusebia; han var en gang redan hunnen till bakporten av +prokonsulns palats, naer han vaende om och flydde tillbaka hem; han +ville atminstone saega henne ett farvael eller med nagra ord besvara de +sma brev, som han slutligen emottog fran henne, fulla av oemma +foerebraelser oever hans uteblivande--men Petros hade befallt honom +avbryta varje foerbindelse med henne, och han medgav foer sig sjaelv, att +detta var ingivelser av frestaren, som borde motstas. + +Men det batade foega, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde +frestaren hade hans inbillningskraft i sina haender och framtrollade +mitt under Klemens' boener hennes bild, om moejligt mer tjusande aen +nagonsin. Den unge foerelaesaren boejde sig mer och mer under sin angest. +Han ansag sig utesluten fran himmelens gemenskap och ohjaelpligt +hemfallen at djaevulen. I vissa oegonblick uppgav han striden och var +faerdig att ga till Eusebia, icke foer att bedja med henne, utan foer att +omfamna hennes knaen, bekaenna sin olyckliga boejelse och fordra hennes +genkaerlek; i andra oegonblick greps han av foertvivlan oever sin svaghet. +Denna hopploesa strid taerde med glupskhet hans krafter; han magrade, +hans oegon sjoenko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgra. Hans +fader och syster sago med foerskraeckelse hans tillstand; men naer de +naermade sig honom, bad han med haeftighet, att de skulle laemna honom i +fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta laemnade han staden +och stroevade hela dagen i omgivningarna. Pelarfaeltet var hans +aelsklingsstaelle; han kunde tillbringa hela timmar daer, vandrande +omkring pelaren eller vilande i en naera daerintill befintlig hala, +varifran han betraktade helgonet, som aennu med samma outtroettlighet +knaeboejde daeruppe. Simon foerekom honom som den lycksaligaste bland +doedlige. Han avundades honom och skulle oenskat hans plats. Det maste +vara nagot utomordentligt ljuvligt att knaeboeja sa daer, med hjaessan +braend av solens stralar, tills tankar, kaenslor och medvetande domna. +Det var ett sadant tillstand Klemens efterlaengtade, ty det skulle +bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skaenka honom +atminstone nagra timmars ro. + +Naer Klemens fann varje annat medel fruktloest, tillgrep han de yttre, +som fromheten uppfunnit foer att spaeka ett upproriskt koett. Han +hungrade, tills hans krafter voro naestan uttoemda, och fran de +maltider, varmed han da noedtvunget avbroet sin frivilliga, staendigt +foernyade fasta, var varje annan foeda aen broed, varje annan dryck aen +vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet floet ifran +hans axlar. Men aeven dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt +aendamal. Klemens kaende sin tankefoermaga sloead, sin hjaerna foervirrad, +men ehuru han doemde detta som ett gott tecken, sa var daermed +huvudsaken icke vunnen. Tvaertom, han gjorde den erfarenhet, att +inbillningen, langt ifran att kuvas, fick friare vingar, medan de +oevriga sjaelsfoermoegenheterna domnade och lemmarne ville neka sin +tjaenst. Han boerjade plagas av syner, ej blott i det sovande, utan aeven +i det vakande tillstandet. i dessa syner symboliserade sig den strid, +som rasade i hans sjael. Han besoektes aen av den heliga jungfrun, aen av +djaevulen, vilken senare gaeckade honom i otaliga skepelser, men oftast +i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av +vansinnets avgrund. + +Medan han en dag i detta tillstand vankade kring gatorna i Aten, moette +honom en statlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga taecken +och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande draekter. Det var +Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga foermiddagsutflykt. Klemens drog +kapan oever huvudet och hastade foerbi. Men Eusebia hade redan +varseblivit honom. Hon foervanades oever hans bleka, foerstoerda utseende +och befallde, med en suck oever alltings foergaenglighet, sin kusk att +paskynda faerden. + +Fran den dagen frestades Klemens icke mer av nagot brev fran den skoena +romarinnan. Klemens hade foerlorat sin faegring och daermed allt, som +faengslade henne vid honom. Nyss en foertjusande vacker yngling, var han +nu helt enkelt en ung praest av det daer vanliga bleka, utmaerglade +slaget; och den enda egenskap han aennu aegde, som kunde finna nad i +hennes oegon, var hans renlaerighet; men denna delade han med sa manga, +och den var kanske foer oevrigt icke mycket att lita pa efter den +maerkvaerdiga upptaeckten av hans boerd och sedan han blivit en medlem av +aerkehedningens hus. + +Eusebias systerkaerlek, nyss sa varm och lagande, slocknade saledes lik +en lampa foer ett vinddrag. Det foell henne icke ens in att laera kaenna +orsaken till Klemens' foervandling, om det var en doedlig sjukdom, ett +grymt sjaelslidande eller nagot annat. Nog av, hans anletsdrag hade +foerlorat sin ungdomlighet, hans oegon sin glans, hans hy sin friskhet. +Av medlidande med sig sjaelv besloet hon gloemma honom, vilket icke +gjorde henne nagon svarighet, da hon hade full sysselsaettning med +tankarne pa religionen och sin sjaels fraelsning. + +En kort tid daerefter laemnade Eusebia Aten. Det fanns intet skael foer +henne att kvarstanna daer, sedan Petros icke laengre kunde upptraeda pa +predikstolen. Eusebia atervaende till Korint, provinsens huvudstad, daer +hennes Annaeus Domitius i sin egenskap av prokonsul oever Akaja levde +och verkade. Hon hade foeresatt sig en svar uppgift: hon ville omvaenda +honom, aterfoera den arme avfaellingen i den raettrogna kyrkans skoete. +Hon hade svurit att med alla moejliga konster, som sta en from kvinna +till buds, foerbittra hans liv foer att daerigenom foerbaettra det. Med +denna aedla foeresats tagade hon en vacker dag, under pomp och stat, in +i den minnesrika, glaensande handelsstaden. + +Naer Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlaegsnat en +farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast +tungans, ty hans kaensla talade ett annat sprak. Han staengde sig inne i +sin kammare och faellde bittra tarar. Det hade foerorsakat honom en +hemlig glaedje, att hon icke var langt borta, att hon andades samma +luft som han, och att han kunde fa se henne naer han ville. Han +foerestaellde sig, att hennes smaerta oever skilsmaessan var djup som hans +egen och oekad med ovissheten om skilsmaessans orsak. Han taenkte sig +hennes syskonkaerlek som himmelsk och aenglaren; det var endast hans +egen boejelse, som varit blandad med jordiska aemnen; skulden lag ensamt +hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare. + +Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det +prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke laengre fanns +inom dess murar, jagade honom daerifran. Han atervaende till sitt hem +med en odraeglig kaensla av tomhet, eller steg han upp pa toppen av +nagon kulle och kastade droemmande blickar emot det fjaerran, som dolde +Korintos foer hans syn. + +Den rysliga foerestaellningen, att onda makter oupphoerligt omgavo honom +och framtrollade de bilder, som visade sig foer hans inbillning foer att +fasthalla hans sjael i materiens orena bojor och slutligen till fullo +fa vald med henne, upploestes nu understundom i sloe tungsinthet, +varunder han gloemde sina fastor och spaekningar. I detta tillstand var +han mera tillgaenglig foer de sina; han visade sig da atminstone icke +plagad av deras naervaro. Hermione begagnade sig haerav foer att naerma +sig honom och soeka vinna hans foertroende. + +Hermiones oemhet och kaerleksfulla vaesen gjorde ett allt maerkbarare +intryck pa brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades +foerma honom oevergiva sin enslighet, laemna sin kammare och tillbringa +nagon av dagens timmar i hennes saellskap pa den vackra platsen, daer vi +en gang sago henne med sina vaeninnor--daer springbrunnen sorlade, +faglarne sjoengo, pelargangarne bjoedo svalka och himmelen vaelvde sig +klar och ren oever dem. + +Klemens besegrade de foerdomar, som ville stoeta henne tillbaka, men han +skulle icke hava foermatt detta, om icke hastigt en tanke hos honom +uppstigit att omvaenda henne till kristendomen. Detta beslut +uppfriskade hans sjael; det gav honom ett vaerdigt mal att efterstraeva +och avvaende hans tankar fran honom sjaelv. Han skyndade till Petros foer +att underraetta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till +foeretaget. + +Petros kunde naturligtvis icke annat aen gilla hans beslut, ehuru han +ingalunda tilltrodde sin fosterson tillraeckliga krafter till det vaerv +han palade sig. + +Fran denna stund soekte Klemens sin systers umgaenge i staellet foer att +undvika det. Han boerjade tala till henne om den kristna religionen, +och Hermione lyssnade gaerna till hans ord. Med foerundran upptaeckte +han, att det, som han beraettade, icke foer henne var nagot nytt. Hon +hade laest de kristnes heliga skrifter, hon kaende Jesu levnad och kunde +upprepa hans muntliga laeror; det var endast utlaeggningen och den +kristna metafysiken, varmed hon roejde nagon obekantskap. Hermione sag, +att Klemens talade med vaerme och kaerlek om dessa aemnen; hon lanade +honom daerfoer gaerna sitt oera och aktade sig att framstaella andra +motsaegelser aen sadana, som voro aegnade att sporra hans nit, emedan han +kunde oevervinna dem. + +Tyvaerr var Klemens' ihaerdighet ingalunda sa stor som hans iver. +Samtalen stoerdes som oftast av nagon tredje persons ankomst. Aen visade +sig Karmides, aen Ismene och Berenike, aen Teodoros, och foer denne siste +hyste Klemens samma fruktan som foer den lede frestaren sjaelv. Det var +foer Hermione omoejligt att foerjaga denna raedsla. Da Teodoros naermade +sig, avlaegsnade sig den unge foerelaesaren utan att svara pa hans +haelsning. Petros hade emellan dem bada upprest en ooeverstiglig mur. +Klemens misstaenkte aeven, att Teodoros, liksom han sjaelv, soekte vinna +Hermione foer kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros +foerkunnade, var ju en falsk och kaettersk, farligare aen sjaelva +hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig vael till vara foer +Teodoros. Hon lovade att goera det. Men icke lugnad oever detta loefte +ville Klemens, att hon skulle foervisa honom ur sitt grannskap, avbryta +allt umgaenge med honom. Hermione foerestaellde da sin broder, att man +borde hysa foerdragsamhet med varandra och lata envars asikt gaella vad +den kan. Hon talade med vaerme om Teodoros' aedla egenskaper och +uttalade livligt sin oenskan, att de bada unga maennen skulle vara +vaenner. + +Hermione visste icke, att denna vaelvilliga oenskan kunde sara och +foerbittra Klemens. Den oeverspaende ynglingen steg upp och laemnade +henne. Och fran den stunden var hans hag att med Hermione samtala i +religionssaker foersvunnen. Han ansag henne, liksom sin fader, foer +alltid foerlorad foer sanningen och ljuset. + +Han drog sig ater tillbaka inom sig sjaelv och soekte den ostoerda +ensamheten. Snart atervaende ocksa de olyckliga tecknen av hans foerra +sjaelslidande. Han boerjade ater sina straenga fastor, boerjade ater +gissla sig. + +Krysanteus, som hitintills av omtanke foer sin sons sjaelsfrid +oeverlaemnat honom at sig sjaelv och fritt latit honom foelja sina +boejelser, kunde icke laengre uthaerda att vara ett overksamt vittne till +ett levnadssaett, som maste stoerta honom i vansinnets eller doedens +armar. Han besloet att i noedfall med vald rycka honom daerutur. Det +visade sig emellertid snart, att boener och foermaningar voro fruktloesa. +Klemens foerklarade med bestaemdhet, att han icke ville lyda sin fader, +naer dennes pabud strede mot den kristna tron. + +Det vart foer Krysanteus noedvaendigt att bryta med alla betaenkligheter. +Han maste ingiva Klemens tvivel pa sanningen av denna laera, som skilde +deras hjaertan och syntes vara kaellan till hans dysterhet, hans +sjaelvplageri och fanatism. Krysanteus noedgade Klemens ahoera, huru han +angrep den kristna laeran och foersvarade den gamla. Klemens lyssnade i +boerjan med foerakt, daerefter med en uppmaerksamhet, som ingavs honom av +foerskraeckelse. Denna kaensla haerledde sig mindre fran de angrepp fadern +gjorde pa enskilda satser, aen fran den likhet, som han uppvisade +mellan kristendomens mest upphoejda laeror och den nyplatonska +filosofien. En sadan likhet hade Klemens foerut icke anat, och det +foeroedmjukade, det plagade honom, att hon verkligen fanns. + +Han boerjade anfaektas av tvivel pa kristna laerans sanning. Samtalen med +Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphaevde dem icke. +Hans tillstand vart betaenkligare aen nagonsin. Krysanteus fruktade foer +hans foerstand, och de laekare, som han i sina bekymmer radfragade, +styrkte hans farhagor. De radde honom avsta fran varje +omvaendelsefoersoek och tillata Klemens fritt umgas med sin fosterfader. + +Den unge foerelaesaren fick saledes anyo tilltraede till fangen. Klemens +ruvade oever ett beslut att rymma fran hemmet till Antiokia eller den +egyptiska oeknen. Petros foerbjoed honom detta, men kunde icke besegra +den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste foer sin fader +och varje ord fran hans laeppar. Klemens tillbragte nu stoersta delen av +dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besoeka fangen. +Halan vid pelarfaeltet vart alltmer hans aelsklingsstaelle, och de fromma +kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se +honom daer och i honom voerda en ny anakoret, som oekade staellets +helighet, och som mahaenda en dag, naer Simon kallats till himmelen, +skulle intaga hans plats pa pelaren. + +Naer samma fromma kvinnor boerjade dela icke blott sin uppmaerksamhet, +utan aeven sina korgars innehall emellan pelarhelgonet och den unge +praest, som faest sin bostad i halan, sa vande sig aeven Klemens att +betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast saellan han +aennu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig noedsakad +att laemna honom hans frihet. Klemens var haenfoerd oever sitt nya +levnadssaett. Sommarens rosor vaexte vid ingangen till halan, och solen +blickade varje afton ditin, foerraen hon dolde sig bakom Aigales kullar. +Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En +mossbaedd, ett vattenkrus och ett skrin foer det heliga evangeliet var +allt vad han tarvade. + +Atens kristianer kaende icke ringa uppbyggelse oever den maerkvaerdiga +skickelse, att det var aerkehedningens son, som blivit pelarfaeltets nya +prydnad. Liksom Simon vid boerjan av sitt upptraedande, sa var nu aeven +Klemens foeremal foer innevanarnes uppmaerksamhet. Saerskilt visade de +unga flickorna deltagande foer den unge eremiten. + +Det enda, som i nagon man stoerde Klemens' lycka, var Simon +pelarhelgonets besynnerliga uppfoerande. Sedan denne i boerjan mottagit +sin granne med alla tecken till vaelbehag och om kvaellarne, efter +solnedgangen, naer det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren, +foer att tala med honom och vaelsigna honom, vart han smaningom alltmer +trumpen och boerjade halla foervirrade straffpredikningar och uttala +foerbannelser oever ynglingen, lika regelbundet som han foerut givit sin +vaelsignelse. + +Simon hade naemligen maerkt, att han i Klemens fatt en medtaevlare om de +besoekandes voerdnad. Simon var avundsjuk pa sin foerre aelskling, +Elpenikes son, och ville med sina hotelser skraemma honom bort. + +Klemens tillskrev Simons uppfoerande en helt annan bevekelsegrund. Han +trodde, att helgonets skarpa blick sag in i hans hjaerta och kaende dess +foerdaerv. Men Klemens soekte foergaeves att genom straeng renlevnad blidka +Simon. Bekymrad haeroever vaende han sig till biskopen och fragade denne +om rad. Petros uppmanade Klemens att med talamod uthaerda helgonets +vrede, emedan Simon endast ville proeva hans standaktighet. Men tillika +skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars +emottagande denne synbarligen vart lugnare och laemnade sin granne i +ro. + + + + +TIONDE KAPITLET. + +Hos Myro. + + +Baruk och hans tillaemnade svarson, den laerde rabbinen, hade aterkommit +fran Jerusalem. + +Resan hade varit lycklig. De landstego i Piraeus utan aning om vad som +under deras franvaro tilldragit sig i Baruks hem. + +Dess rysligare var den upptaeckt, som vaentade dem. Den gamla Ester var +doed. Hon hade dukat under av sorg och blygsel oever sin dotter. Naer +Baruk traedde oever troeskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans +foetter. Hennes ansikte var likblekt och staemplat av foertvivlan; hennes +har, som under manga dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring +skuldrorna. En enda blick var tillraecklig att upplysa Baruk och Jonas +om den arma flickans laege. Den gamle mannen stod som foerstenad av +foerskraeckelse. Han lyssnade, utan att saega ett ord, till Rakel, som +bad om foerbarmande och anklagade sig foer sin moders doed. Daerefter +utbrast han i hoega jaemmerrop, slet sitt har och foerbannade det +oegonblick, som atergivit honom at hans skaendade haerd. Rabbi Jonas, det +stumma vittnet till detta upptraede, hade avlaegsnat sig, utan att han +maerkte det. + +Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars foerbannelse, foer alltid +bortvisad fran hans oegon. + +Hennes foerutsaegelse till Karmides, att en sadan dag skulle komma, hade +saledes gatt i fullbordan. + +Vi aterse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens saemst +beryktade kvarter. + +Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta +torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en soemnig lampa. +Rakel baer i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille +gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild oemhet. + +Karmides skulle i detta oegonblick svarligen igenkaent den rike Baruks +vackra och lyckliga dotter. Foertvivlan och modersglaedje kaempa i hennes +taerda. infallna ansikte. De insjunkna oegonen lysa av en feberaktig +glans. + +Nu hoeras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Doerren +ryckes upp, och en kvinna, klaedd i en vardsloest sittande kiton, +intraeder gnolande pa en visa. + +- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som intraedde, bort nu med +alla bekymmer! Se haer vad jag i afton har skoerdat! + +Hon kastade nagra silvermynt pa bordet och fortfor: + +- Det haer raecker foer tre hela dagar at dig och mig och din gosse. Naer +vinden blaser mot hamnen, aer jag aennu icke foer svag att skaera lagrar. +Leve kaerleken! + +- Tyst, viskade Rakel och pekade pa det sovande barnet. + +Myro, som synbarligen var nagot roerd av druvans safter, nedstaem de +genast den hoegljudda tonen. + +- Ah, sover han? sade hon och lutade sig oever den lille. Vad han aer +vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du aer blind, om du icke ser, +att han liknar Karmides, den foerraedaren! Vad du boer vara lycklig, +Rakel, som aeger en sadan skatt! Leve gloemskan! Bort med alla minnen! +Den dag, som vi leva, aer var. Vill du saelja ungen? Topp, jag koeper +honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ... +utan daerfoer att jag tycker om honom och vill behalla honom. +Vidkommande det, sa vill jag saega, att jag i dag har bestaellt en vagga +hos var granne, snickaren, at din pojke. Han behoever just en vagga ... +och en sadan moebel boer icke misspryda det haer rummet. En vagga skall +ge det en viss anstrykning av hygglighet och anstaendighet, en viss +fordran pa aktning och erkaennande. + +- Du aer sa god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att +taenda kolen i ett fyrfat foer att tillreda aftonmaltiden. Jag kan +aldrig vedergaella dina vaelgaerningar. + +- Aeh, det behoevs icke heller. I dag aero vi rika som persiska +furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett broed, som skall smaka +ypperligt, naer jag rostat det. + +- Naer min fader staengde porten bakom sin dotter, och jag irrade +omkring i natten, var det du, som foerde mig under ditt tak, fortfor +Rakel med en djup suck. Och fran den tiden har du varit foer mig den +oemmaste syster. Mina faeders Gud vaelsigne dig, goda Myro, och late dig, +om du blir olycklig, moeta ett lika barmhaertigt hjaerta som ditt varit +emot mig. + +- Bah, jag aer noejd, naer du blott med talamod lyssnar till mina +foerbannelser oever karlarne. Den ene aer sa taemligen lik den andre. +Olympiodoros aer, tro mig, icke ett har baettre aen Karmides. Jag kaenner +dem bada, jag--jag som sa ofta latsade oemhet foer Karmides foer att +goera Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, da jag kallades den +skoena Myro, och hela Aten lag foer mina foetter. Du boer veta, Rakel, att +jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer aen +nagon sedan Aspasias tid. Praestinnorna vid hamnen kalla mig den +avsatta drottningen. De goera det foer att hana mig, de sminkade +furierna, som sta daer nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem +tillika med sig sjaelva at foerstkommande fraemling ... de hana mig, +emedan de sjaelva aldrig varit nagot baettre aen de aero ... men jag aer +stolt oever det namnet. Den avsatta drottningen! Just sa. Jag kunde +varit rik, om jag velat taenka pa framtiden; men det ville jag icke ... +och det angrar jag nu icke heller. Jag har bott i skoena gemak, du +Rakel, och latit baera mig i gyllene baerstol av egna slavar; jag har, +klaedd i byssosluft, purpur och juveler, svaevat fran det ena noejet till +det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava +utgjort min livvakt. Men det aer nu foerbi ... + +Myro boerjade ater gnola pa en visa, medan hon fortsatte tillredningen +av aftonmaltiden. + +"Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som aelskar foergaeves, + +vet, mig ur famnen slets haelften av livet: en vaen! + +Trefalt lycklig den koel och trefalt saell aer den havsvag, + +fyrfalt salig den vind, vilken min aelskade foer! + +O, om jag vore delfin, pa skuldran jag bure den hulde + +haen till den Rhodiska strand, glaedjens och skoenhetens oe." + +Maltiden var snart faerdig--nagra skivor rostat broed, nagra frukter +och mitt pa bordet ett lerkrus med rusgivande vin. + +- Kom nu och froejda dig at himmelens och jordens gavor, sade Myro. +Ett offer at Dionysos och daerefter en skal foer vara troloesa aelskare! +Matte de evigt plagas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros, +naer han nedtraeder i skuggornas vaerld, skall besta den dom, som vaentar +honom daer. Jag skall vara foere honom och anklaga honom hos de tre +straenga domarne. Vad skall han saega till sitt foersvar, naer jag yppar, +att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att +genmaela, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte +Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade +blivit ful, att de eder han svor endast gaellde den vackra Myro och +icke den vederstyggliga, manne han da icke skall ga fri? Jag fruktar +det. Ja, han har visserligen raett. Mina anprak grundade sig endast pa +min skoenhet och foerfoello med den. Men saeg mig allvarligt, Rakel, aer +jag verkligen sa gruvligt ful, som man saeger?... Hm, jag pratar hit +och dit, fortfor Myro, och du hoer icke vad jag saeger. Men skall du +icke spisa, min stackars vaen? Du borde vara hungrig som en varginna, +du som har tva att foeda. + +- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag aer icke hungrig. + +- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig faella +en tar. Och daeri goer du raett. Det tjaenar till intet att grata. Tiden +aer en ypperlig laekare, som endast langsamt tar livet av oss. Medan han +helar gamla sar, slar han nya foer att hava nagot att syssla med. Den +baesta balsam han aeger aer likvael vinet. Det innehaller bade froejd och +gloemska. Kom da och toem atminstone en baegare. Det skall goera dig gott, +Rakel. + +- Nej, jag aer icke toerstig. Om en stund mahaenda ... + +- Man behoever icke vara toerstig foer att aelska vinet. Se haer, sade +Myro, i det hon laemnade bordet och raeckte at Rakel den fyllda baegaren. +Foersoek blott, och jag svaer, att det skall goera dig gott. + +Rakel drack nagot foer att goera sin vaelmenta vaen till viljes. Sa mycket +flitigare hoell sig Myro till pokalen. Hon laemnade samvetsgrant halva +maltiden oroerd foer Rakels raekning; men vinkruset anlitade hon dess +oftare, som hon var ensam daerom. Det hade pa senare tider blivit +hennes vana att varje afton, naer tillfaelle daertill yppades, dricka sig +rusig. + +- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har aeven i dag sett +den lille svartmuskige karlen vandra haer utanfoer, gata upp och gata +ned. Mina oegon skulle bedraga mig mycket, om han icke aer av ditt folk. +I, Judar, han er egen praegel, och alla aeren I, tycker jag, mycket lika +varandra. En aning saeger mig, att han soeker ingen annan aen dig. Kanske +att din far har boerjat angra sin hardhet och vill aterfoera dig i sitt +hus eller atminstone skicka dig nagon hjaelp. Om du icke sa straengt +foerbjudit mig det, sa skulle jag anhallit den lille karlen och sagt: +du soeker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall foera dig till henne. + +- Nej, Myro, jag besvaer dig vid Gud i himmelen, saeg icke detta, om du +aen en gang skulle moeta honom. + +- Din far aer en hjaertloes snalvarg, sade Myro, pa vilken det omattligt +foertaerda vinet utoevade en allt synbarare verkan. Att uppfoera sig sa +emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut oegonen pa gamle Baruk. +Borde han icke strukit sitt skaegg och tackat sin Gud och prisat sig +lycklig, foer att du skaenkt honom en sa hjaertans vacker dotterson! I +staellet koer han dig pa porten och laemnar dig att doe pa gatan. Aer det +icke foerskraeckligt? Aer det, icke hjaertloest? O, hjaertat kan smaelta +broestet, naer man endast taenker daerpa. + +Myro, som under rusets inflytelse var lika laettroerd som pratsam, +torkade sina oegon, som tarats. + +- Saeg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig roest; +skulden aer hos mig. Mitt felsteg har doedat min moder och gjort min +faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly foer att +doelja sin blygsel. Jag kan icke grata som du. Jag skulle annars faella +blodtarar oever min brottslighet. Ma Gud miskunda sig oever mig! Min +boerda aer stoerre, aen att jag kan baera henne. + +- Bah, sade Myro, aer du brottslig daerfoer att du aelskat och svikits? + +- Daerfoer att jag brutit mot mina foeraeldrars vilja och mitt folks lag, +sade Rakel. Var Gud aer en maektig haemnare, som straffar faeders och +moedrars missgaerningar inpa barnen. Jag har genom min olydnad och mitt +laettsinne doedat min mor. Det aer rysligt, Myro. Jag ser foer mina oegon +den stund, da jag icke laengre kunde doelja min belaegenhet foer henne. +Hon vart doedsblek och malloes av foerskraeckelse. Jag fick icke nalkas +hennes baedd, da hon lag sjuk. Hon dog omgiven av tjaenarinnorna. Men +jag ser henne staendigt foer mina oegon, om dagen och om natten. Jag +saeger dig, Myro, att hon i natt har statt vid min saeng, stum och blek +och hotande. Hon pekade pa den lille foer att paminna mig, att min +missgaerning skall straffas pa honom ... + +- Hu, det var foerskraeckligt, sade Myro. Men det aer vael endast en +inbillning, kaera Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt +grannskap om natten, naer din moder aterkommer. Vi skola lata lampan +brinna intill morgonen. Jag toers icke mer vara i moerkret. Att ej din +mor far ro i sin grav! Det maste da vara nagonting gruvligt du har +gjort, efter ditt folks foerestaellning, fast jag foer min del tycker, +att du endast aelskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi +olja, Rakel? Taenk, om vi icke ha olja till lampan! + +- Jag vet icke. + +- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, naestan nykter av sin +hastigt pakomna fruktan, steg upp fran soffan, varpa hon nedkastat +sig. Hon boerjade leta pa en hylla, belamrad med krukor och flaskor, +hela och soenderslagna, men matte icke funnit vad hon soekte, ty hon +slog ihop haenderna och utbrast: + +- Barmhaertige gudar! Vad skall jag goera? Icke en oljedroppe kvar. + +- Myro, hon soeker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud, +Gud, var finner jag frid och foerlatelse? Bland maenniskor icke. Mitt +folk har foerskjutit mig. Jag aer utplanad ur Israel. Var barmhaertig, +Herre! Jag flyr fran maenniskorna till dig. Jag laegger mig och mitt +barn foer dina foetter! Foerskjut oss icke! Tag atminstone den oskyldige +till nad! + +- Oljan i lampan raecker aennu en timme, sade Myro till sig sjaelv, +sedan hon undersoekt lampan, varefter hon anyo vaende sig till vinkruset +foer att ur detta haemta kraft att oevervinna sin spoekraedsla. Men, kaera +Rakel, klaga icke sa daer! Det later sa hemskt, och jag kaenner vid +dessa ord nagonting inom mig sjaelv, liksom om jag ocksa vore +brottslig. Prisade vare gudarne, det aer jag likvael icke. Jag aer +uppfostrad till hetaer och har levat glatt och muntert, men aldrig +brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig foerorsakat mina foeraeldrar +nagon sorg, ty de kaenna icke mig och jag icke dem. Nog boer jag kunna +sova utan att frukta spoeken. Men du har alldeles jagat soemnen fran +mina oegon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den haer. + +- Foerlat mig, Myro. Jag skall foersoeka att icke stoera dig mer. + +- Bara du icke klagar, sa aer det bra. Lat oss tala om nagonting +trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig pa sin soffa och bredde +kitonen oever sig som taecke, lampan brinner aennu en timme, och sedan +skall jag foersoeka att sova ... Jo, jag vill saega dig, Rakel, att med +dig skall det snart vara bra igen. Ju haeftigare sorg, dess kortare. Du +aer ung, du, och har framtiden foer dig. Jag taenker som oftast pa din +framtid, jag, allt medan du klagar och soerjer oever det naervarande. +Vaenta blott, rosorna skola aterkomma pa dina kinder och elden i dina +oegon. Du skall ater varda vacker och vaecka maennens beundran. Det beror +av dig sjaelv att goera din lycka. Taenk dig blott, att bo i praektiga +rum, att hava juveler och de skoenaste klaeder, att aega slavar och +slavinnor, vara eftersoekt och avundad, att ila fran noeje till noeje och +se de foernaema ynglingarne vid sina foetter! Du kan bliva den andra +Myro, den nya drottningen, som haerskar med Lais' och Frynes spira. Det +kan du, endast du sjaelv vill. Och med en sadan framtid foer dina oegon, +huru kan du da vara dyster och foertvivlad? Lita pa mig! Jag skall +foerhjaelpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina +medtaevlarinnor. Jag kaenner alla de hemligheter, med vilka skoenheten +foerhoejes, och alla de konster, som goera henne oemotstandlig. Det aer +nagot, som jag fatt studera alltifran barndomen, och som jag grundligt +innehade, naer jag var fjorton ar gammal. Och sedan dess ma du tro, att +jag foersoekt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir +drottningen, och jag foerbehaller mig att fa vara drottningens +radgivarinna. Det foersta vi skola goera, blir att flytta fran detta +usla kyffe till nagon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att +skaffa dig vackra klaeder, att hyra en palankin och leja nagra tjaenare. +Allt det vill jag ataga mig. Jag behoever endast ga till en koepman, som +goer affaerer av det slaget, visa dig foer honom och upphoeja dina +egenskaper ... det skall dun tro, att jag aeven foerstar mig pa sadant +... jag har hjaelpt mer aen en flicka fram i vaerlden ... och han skall +foerskjuta oss allt vad vi till en boerjan ha noedigt. Jag glaeder mig i +tankarne at din framtid, Rakel. Sla bort sorgerna, min flicka! Leve +vinet och kaerleken! + +Myro foerde kruset till sin mun och putsade daerefter lampan, som hon +staellt bredvid sin huvudgaerd. + +Det var icke foersta gangen Rakel hoerde Myro tala pa detta saett, och +var gang hade dennas ord ingivit henne foerskraeckelse och oekat den +kaensla av foernedring, varunder hon dignade. + +Men i detta oegonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga +intrycket pa Rakel. Baruks olyckliga dotter foernam den i sitt oera, men +hennes tankar voro pa annat hall. + +Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, moerka oegon, emedan +de langa oegonharen kastade sin skugga daeroever. Rakel satt bredvid sitt +sovande barn och tryckte haenderna mot sitt broest. Hennes laeppar +mumlade mekaniskt en boen, som hon laert i sin barndom. Myro hoerde de +ofattliga ljuden av ett fraemmande sprak och fragade: + +- Vad aer det du saeger? Du talar foer dig sjaelv. Sla bort dina sorgliga +tankar, Rakel! De taga livet av dig, och da aer det ute med alla vara +foerhoppningar. Ack, den foerraedaren Karmides! Det aer han, som +foerorsakat din olycka. Och nu gloemmer han dig och gar att fira sitt +broellop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides? + +Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, faeste sin blick +pa Myro och fragade med matt roest: + +--Vad var det du sade om Karmides? + +- Att jag har sett honom i dag pa gatan, svarade Myro, glad att hava +ett samtalsaemne, som vann Rakels uppmaerksamhet. Ma gudarne straffa den +troloese uslingen! Han tyckes icke hava nagot samvete. Han sag sa glad +och lycklig ut, daer han gick vid sidan av Hermione. + +- Han sag lycklig ut, saeger du, och han gick vid sidan av Hermione? + +- Ja. + +- Naer skall deras broellop firas? + +- Om nagra dagar. Hela staden talar daerom. + +- Ser du dem ofta i varandras saellskap? + +- Naestan dagligen, sade Myro, naer de vandra till eller ifran den +vackra lantgarden, som Krysanteus aeger ovanfoer hamnen. + +- O, vad de matte vara lyckliga! suckade Rakel. + +- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall raecka laenge, infoell +Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta +kaent stark lust att ga till Hermione och saega henne vem Karmides aer, +ty jag kaenner honom baettre aen nagon; men jag fruktar att moeta honom, +ty om han finge se, huru ful jag nu aer ... o, det aer foerskraeckligt att +hava foerlorat sin skoenhet, Rakel. Jag blygs att visa mig foer Karmides; +jag doeljer mig, naer jag pa avstand ser honom pa gatan. Om han anade +vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville doe! De +avundsamma gudarne, som beroevat mig det baesta jag aegde, det enda varpa +jag satte vaerde! Nu vill jag ocksa hata gudarne. Av dem har jag intet +mer att hoppas eller frukta ... blott de avvaenda spoekelser och sadant +fran min baedd, ty soemnen aer nu min baesta vaen, och jag har alltid varit +raedd foer spoeken. Men varfoer laegger du dig icke, Rakel? Vet du, jag +boerjar nu bli soemnig. + +Soemnigheten hindrade icke Myro att aen en stund fortsaetta samtalet +eller raettare monologen. + +- Du aer envis, Rakel. Annars skulle du laenge sedan foeljt mitt rad, da +jag sade dig, att du skulle taga din gosse pa armen och ga till +Hermione och saega henne, att han aer Karmides' son. Hon skulle da +fragat dig om dina levnadsoeden, och du hade omtalat allt vad du lidit. +Vad tror du, att Hermione da hade gjort? Foer min del aer jag oevertygad, +att hon skulle sagt: det aer du, som har raettighet till Karmides' hand. +Jag skall visa honom fran mina oegon. Men du vill det icke, Rakel, och +daeri goer du oraett. + +- De aero lyckliga, de aelska varandra. Jag aer foergaeten av honom. Dina +ord aero frestelser, Myro. Jag kaenner mig ofta hagad att foelja ditt +rad. Men blygseln haller mig tillbaka. Jag kan det icke. + +- Svartsjukan aer en gruvlig plaga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke +hemsoekt dig. Hon foervandlar hjaertat till ett ormbo, varur tusen +giftiga gaddar framsticka och sarga vart inre. + +- Jag vet det, sade Rakel till sig sjaelv. + +Myros av vinet livade tunga boerjade aentligen foerlamas. Sedan hon +pratat aen en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes +andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup soemn. + +Da tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen +vaknade och boerjade kvida, men tystnade ater, sedan hon lagt honom vid +sitt broest. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta sloejan, +som Baruk en gang skaenkt sin dotter foer att daermed lysa i synagogan, +gick mot doerren, stannade daer, kastade aen en blick omkring den usla +kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro: + +- Farvael, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig foer din vaelvilja +och oemhet. Matte Gud foer ditt hjaertas skull visa dig barmhaertighet! + +Med dessa ord laemnade Rakel kammaren och steg utfoer den tranga trappan +ned till en gata, som foerde till hamnen. + +Det vidstraeckta, av tempel, portiker och foerradshus omgivna hamntorget +lag tyst och folktomt under det stjaerngnistrande himlavalvet. Man +hoerde endast boeljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen. + +Rakel lyssnade till dessa suckande och likvael friska toner. De +foerekommo henne som en maning att icke tveka, en vaenlig viskning fran +havet, att dess famn stode oeppen foer att vyssa olyckliga hjaertan till +ro. + +Hon staellde sina steg at det hall, varifran den manande sangen nadde +hennes oera. Utan att vara sedd av nagon, stod hon snart pa en av de +breda marmortrappor, som foerde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned, +och en boelja staenkte sitt skum pa hennes panna. Det kaendes friskt och +upplivande. + +Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och boerjade grata. +Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Daerefter loeste +hon sloejan, vari han var lindad, och knoet den kring sig sjaelv och +honom foer att de icke skulle skiljas i den vida grav, daer hon soekte ro +foer samvetskvalen, svartsjukan och foernedringen. + +Tryckande underpanten av sin olyckliga kaerlek hart intill sin barm, +gick hon med slutna oegon mot randen av trappan. + +I detta oegonblick foernam en sjoeman, som hoell vakt pa det naermast +liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som foell i vattnet. +Skymningen hindrade honom se vad det var, och naer han icke hoerde nagot +rop om hjaelp, aegnade han icke vidare uppmaerksamhet daerat, utan +oeverlaemnade sig at sina tankar pa den foerestaende resan och hemmet, +som han aegde pa fjaerran kust. + + + + +ELFTE KAPITLET. + +Likhuset. + + +Da Myro foeljande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare. + +Undrande vart Rakel med sitt barn gatt, men aennu utan att ana nagon +olycka, rustade sig Myro att goera sin toalett foer dagen. + +Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjaelp av en liten +metallspegel, en kam och tva sminkburkar. + +Den arma Myro maste emellertid foer sig sjaelv medgiva, att omsorgen var +sa gott som foerspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den +sjukdom, som hon genomgatt, hade skoevlat de rika lockar och den friska +hy, som foerr varit hennes stolthet. Haret var betaenkligt glesnat, och +Myro hade icke ens rad att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var +uppsvaellt genom flitiga offer at vinguden och hyn moerkgul. Detta sista +fel kunde visserligen avhjaelpas genom ett skickligt bruk av burkarnes +innehall--och Myro var maestarinna i toalettens konster--men hon +maste likvael foer hundrade gangen inom sig sjaelv medgiva, att haer vore +alla bemoedanden sa gott som fruktloesa. Konsten foermadde icke ersaetta +den gava, som naturen aterkraevt. Den stackars Myro suckade djupt, och +naer hon oegnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var +den baesta hon aegde, faellde hon tarar. + +Denna sysselsaettning hade upptagit en god del av Myros foermiddag, och +det var foerst da hon stod faerdig att ga ut foer att foersoeka sin lycka +foer dagen, som hon ater kom att taenka pa sin rumkamrat och vaen. + +- Men var aer Rakel? Hon, som annars ej kan foermas att laemna kammaren, +sa lang dagen aer! + +Myro boerjade kaenna allvarsamma farhagor med anledning av Rakels +uteblivande. Hon paminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som +denna under foeregaende afton visat. Men Myro ville aennu icke laemna rum +foer den gruvliga tanke, som haervid uppsteg hos henne. Sjaelv var hon, i +trots av sin usla och foeraktliga staellning, raedd foer doeden och kunde +icke tilltro en varelse av sitt koen tillraeckligt mod att frivilligt +stoerta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne, +snickaren, foer att hoera, om denne moejligen sett hennes vaen; om han +visste, vid vilken tid hon gatt ut och at vilket hall hon avlaegsnat +sig. Snickaren, som just boerjat arbetet pa den vagga, som Myro ville +skaenka at sin lille aelskling, Rakels son, kunde icke laemna nagon +upplysning. Men han skakade pa huvudet och menade, att det vaersta hade +haent; han hade vael blott en enda gang sett den stackars judinnan, da +han tillfaelligtvis moette henne i trappan, men han maerkte da i hennes +oegon nagonting, som han foerst nu riktigt begrepe. + +Gripen av angest laemnade Myro denne olycklige troestare och atervaende +till sin kammare foer att lugna sig och oevervaega vad hon borde goera. + +Den stackars hetaeren hade fattat varm tillgivenhet foer sin +olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av oedet vida hardare traeffad +varelse aen hon sjaelv var; hon hade i trots av sin egen noed kunnat visa +henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, da hon var hjaelploes +och oevergiven av sina naermaste. Detta var den enda rena glaedje, som +Myro pa laenge roent; ocksa hade hon kaent sig laettare och gladare till +sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vard, som hon +aegnat modern och barnet, hade i hennes oegon liksom minskat nesan av +det yrke, som gav henne medel att oeva denna barmhaertighet. + +Da Myro nu foersoekte troesta sig oever Rakels uteblivande och framleta +nagon lugnande och sannolik orsak daertill, rann det henne i sinnet, +att hon under den foeregaende kvaellens samtal hade till Rakel foernyat +sin uppmaning att med sitt barn ga till Hermione och hos henne goera +sina ansprak pa Karmides gaellande. Myro soekte nu intala sig, att Rakel +fogat sig efter detta rad, och att hon salunda begivit sig till +Krysanteus' lantgard utanfoer Piraeus. + +Myro besloet att foeretaga en vandring till nejden av lantgarden. +Mahaenda skulle hon da moeta Rakel pa vaegen eller pa annat saett fa nagon +underraettelse om henne. Myro kaende sig foer orolig att stanna hemma och +under tvivel bida sin vaeninnas aterkomst. Dagen var dessutom vacker +och inbjoed till vandring. Myro gav sig saledes pa vaeg. Men ingenstaedes +fann hon ett spar av den foersvunna. Ingen hade sett nagon kvinna med +ett barn pa armen, med utseende och klaededraekt liknande hennes. Myro +vagade slutligen ga fram till sjaelva villan och till portvaktaren +staella samma fragor, med vilka hon anhallit alla andra, som hon moett. +Men han visste icke mer aen de. Nedslagen besloet sig Myro aentligen att +atervaenda till hamnstaden. Den vaeg hon valde slingrade laengs +havsstranden och skuggades av oljetraed och plataner. Pa den +solglittrande vattenspegeln och icke langt fran stranden sagos tva av +foergyllningar glaensande blomsterprydda batar, som framdrevos med sakta +arslag under sang och straengaspel. Myros skarpa oega igenkaende i den +ena baten Karmides och Hermione, som foertroligt sutto vid varandras +sida. I den andra voro nagra av det foerlovade parets unga vaenner. Den +glada, intagande synen staemde sa vackert med himmelens klarhet, havets +lugn och de groenskande straenderna. Men hos Myro vaeckte synen bittra +kaenslor; hon taenkte pa sin olyckliga vaen och pa sin egen foeraktliga, +glaedjeloesa lott. Hade kanske aeven Rakel bevittnat detta skadespel? +Skulle hon kunnat uthaerda denna asyn och leva? Myro anade, att det +finnes en foertvivlan, svartare aen den hon sjaelv i sina olyckligaste +oegonblick hade upplevat, och mot vilken doeden, langt ifran att vara +foerskraecklig, aer den ende hugsvalaren. + +Foersaenkt i sadana betraktelser hade Myro stannat och sag aennu efter de +sakta oever vattenytan svaevande batarne, naer daer pa vaegen nalkades +henne en man, som hon ofta moett pa Atens gator, och om vilken hon hoert +mycket talas, naemligen den kristne praesten Teodoros. + +Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvaent nagra +av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa +kvinnor hag och berett dem tillfaelle att traeda in pa en annan och +baettre levnadsbana. Hans aedla och vaenliga ansikte hade alltid behagat +Myro, pa samma gang som hon kaent en hemlig fruktan foer honom och +undvikit, daer hon kunde, att moeta hans allvarliga, genomtraengande +blick. + +Aeven Teodoros igenkaende kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett +henne stralande av glaedje och haelsa, klaedd i dyrbara klaeder och buren +av slavar i en gyllene baerstol. Hans hjaerta beklagade henne icke +mindre da aen nu. + +Hetaeren oevertygades snart, att hon ej var okaend foer honom, ty han +haelsade henne med hennes namn Myro, och da han pa hennes ansikte +upptaeckte ett spar av sinnesroerelse, stannade han och oeppnade med +henne ett samtal. + +Det saett, varpa Teodoros under detta samtal framstaellde sina fragor +och besvarade Myros, var sadant, att det likt en magisk nyckel oeppnade +hennes hjaerta foer honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro +savael sin egen levnadshistoria som Rakels. + +Naer de kommit i grannskapet av langa murarne, atskildes de, Teodoros +foer att ga till en sjuk medlem av sin foersamling, Myro foer att ila hem +och se, om icke Rakel under hennes franvaro aterkommit. Men +dessfoerinnan hade Myro lovat Teodoros att foeljande afton infinna sig +hos en ansedd och foer sin vaelgoerenhet bekant kristen matrona, vars +namn och bostad hon kaende. Daer skulle hon ater traeffa Teodoros. + +Skymningen var redan inne, naer Myro anlaende till sin boning. Kammaren +var tom och intet spar visade, att Rakel varit daer under hennes +franvaro. Men en stund daerefter intraedde Myros granne, den vaelvillige +snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, da han fragade Myro, om hon +aennu visste, var Rakel och hennes barn vore. + +Myro svarade, att hon foergaeves hade soekt sin vaen a Krysanteus' +lantgard. + +- Och jag, som icke soekte henne, har likvael sett henne, sade +snickaren. O, det var foerskraeckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det +likvael foerut ... jag sag det pa hennes oegon. Vaggan laer nog icke bliva +faerdig, ty hon behoevs icke mer. + +- O, I gudar, vad saeger du? Vad har haent dem? Var sag du dem? + +- Jag gick helt nyss oever hamntorget, da jag nere vid kajen maerkte en +folkskockning och ville se vad som var a faerde. Jag anade, att man +hade upptagit nagon drunknad ur vattnet, och kom genast att taenka, det +foersaekrar jag, pa den stackars judinnan. Jag foeljde hopen. Kosan bar +till likhuset, daer man laegger drunknade maenniskor foer att de skola +igenkaennas av fraender eller vaenner ... + +- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? infoell Myro +angestfullt. + +- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Daer funnos redan foere henne tva +andra lik, som lago utstraeckta pa de svarta baenkarne, och som vid +ljusskenet sago hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot +henne? Det var just icke foerskraeckligt, men det var roerande, ty hon +hade bundit barnet fast vid sitt broest och hade slagit sina armar sa +hart omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behalla +sitt byte! Det aer dock en troest att veta, att hennes skugga ej har att +irra till eviga tider vid Stygens aelv, utan kommer till sin +bestaemmelse och far lugn i underjorden. + +Denna troestegrund, haerfluten ur en allmaen foerestaellning, att de +drunknades sjaelar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik +blivit funna och oeverantvardade at jorden, bidrog foega att lindra +Myros smaerta. Hon hoeljde ansiktet i sin kiton och graet bittert. Naer +det foersta utbrottet av hennes sorg var oeverstandet, hastade hon till +det omtalade likhuset. Manga nyfikna voro foersamlade daer, betraktande +den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes broest. +Man undrade vem hon var; ingen kaende henne. Men alla stodo roerda +omkring den sorgliga gruppen. + +Myro traengde genom hopen och hade knappt varseblivit sin vaeninnas +bleka ansikte, som aennu i doeden bibehoell sin praegel av djup, olaeklig +smaerta, foerraen hon anyo maste giva fritt lopp at sina tarar och sin +klagan. + +- Myro, du kaenner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt soekt doeden? +Eller har hon omkommit med sitt barn genom vada? + +Med dessa och dylika fragor anhoells Myro av de naervarande. + +- Hon var saledes en hetaer, sade en annan. Sadana kvinnor boerja med +froejd och aenda med foertvivlan. Det aer vanligt, det. + +- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetaer, aldrig en fallen och +foeraktad kvinna som jag. Ingen ma skymfa den arma med ett sadant namn. +Var hon icke olycklig nog i livet foer att befrias fran skam i doeden? +Det aer Rakel, Baruks dotter, den rike maeklarens, som I alla kaennen. +Viljen I vara raettvisa, sa doemen icke henne, utan Karmides, som +foerfoerde henne, och den harde fadern, som jagade henne ur sitt hus, +medan hon bar detta barn sitt skoete. + +Myro kunde icke saega mer, ty hennes roest kvaevdes av snyftningar. Men +upplysningarna, som hon laemnat, gjorde starkt intryck pa de +naervarande, och man hoerde dem oeverbjuda varandra i uttryck av +medlidande med den doeda och harm oever dem, som foerorsakat hennes +olycka. Det var dock mindre den troloese aelskaren aen den grymme fadern, +mot vilken deras vrede uttalade sig. + +- Han skall nu fa veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsoeka +honom och foera honom hit. Om han har hjaerta foer annat aen sitt guld, sa +skall han angra sin hardhet; men hans anger har kommit foer sent, och +det skall vara hans eviga straff. + +Myro skyndade ut. En stor del av askadarne foeljde henne foer att giva +luft at sin harm mot den rike maeklaren och bevittna det saett, varpa +han emottoge underraettelsen om sin dotters och hennes barns doed. + +Hopen, foerd av Myro, begav sig foerst till hans handelskontor. Men +goeromalen voro daer foer dagen redan slutade, och man fann icke den man +soekte. Den outtroettliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i +kvarteret Skambonide. Vaegen dit var lang, och flertalet av hennes +nyfikna foeljeslagar hade skilt sig fran henne, innan hon anlaent till +det pa toppen av denna kulle belaegna huset. + +Myro fann porten last. Hon fattade portklappen och bullrade sa laenge, +tills det slutligen oeppnades. En gammal tjaenare med judiska drag +visade sig och sporde vad hon ville. + +- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville traenga in. + +Tjaenaren hoell henne tillbaka, da han vid portlampans sken igenkaende +vem hon var och sag hennes upproerda utseende. + +- Min herre aer sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besoek. Vad aer +ditt aerende? Jag skall frambaera det. + +- Nej, det vill jag sjaelv goera. + +- Hon skall sjaelv goera det ... Vi vilja sjaelva goera det, upprepades +av Myros ledsagare, till icke ringa foervaning foer tjaenaren, som +hastigt misstaenkte, att nagot vald asyftades, och skyndade sig staenga +och tillbomma porten. Strax daerefter oeppnades en liten lucka pa denna, +och tjaenarens roest hoerdes ater, saegande: + +- Men vad aer da a faerde? I hoeren att min herre aer sjuk, och kunnen +vael begripa, att jag icke kan inslaeppa en hop fraemmande folk pa +garden. Saegen ert aerende, och jag skall frambaera det. + +- Aer din herre icke sjukare, aen att han kan stiga upp och taga +manteln pa, sa skall han foelja mig, sade Myro. + +- Saeg honom, utbrast en annan, att vi hava en haelsning fran hans ... + +- Tyst, infoell Myro, saeg honom ingenting. Han skall ingenting veta, +foerraen han med egna oegon ser. Vi vilja tala med honom, det aer nog. Bed +honom komma ut. Det gaeller en fraga om mycket guld och stor vinning. +Saeg honom det! + +Luckan staengdes, och man hoerde tjaenarens steg, da han avlaegsnade sig. + +Det droejde laenge, innan porten ater oeppnades. De som vaentade daer +utanfoer tillkaennagavo sin otalighet genom foernyat buller med +portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklaedd, svartskaeggig +man av dystert utseende. + +- Mina vaenner, vad viljen I? fragade han med mild roest, sedan han +stigit ut pa gatan. + +- Du aer icke Baruk, infoell Myro. Vi ville tala med den rike maeklaren +och icke med dig. + +- Baruk ligger sjuk i sin saeng. Jag aer hans vaen och fraende, rabbi +Jonas, och vad I viljen saega honom, kunnen I saega mig. + +- Du kaenner da aeven hans dotter, Rakel? fragade man. + +- Ja, svarade rabbinen. Vad aer det med henne? + +- Du skall fa se, sade Myro. + +- Och skall omtala foer Baruk vad du har sett, som om han skadat det +med egna oegon ... + +- Den girigbuken, den hardhjaertade skurken, infoell en annan. + +- Jag foeljer er, sade rabbinen. Vad har haent den kvinna, om vilken I +talen, och vart viljen I foera mig? + +- Du skall snart fa veta det. + +Rabbi Jonas foeljde hopen och ahoerde utan att svara ett ord de +skymford, som regnade oever Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om +hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men +han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka. + +Naer de anlaent till hamntorget och rabbinen maerkte, att kosan staelldes +till det av facklor upplysta huset foer drunknade, stannade han och +drog djupt efter anden. Han hade berett sig pa ett sorgligt skadespel; +nu gissade han vad som haent. + +Emellertid betvang han sin sinnesroerelse och foeljde Myro, som ropade: +kom, kom! + +Kort foerut hade en liten bat lagt till vid kajens huvudtrappa nedanfoer +de tva marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom +fran Krysanteus' lantgard, stigit i land daerstaedes. + +Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones saellskap med en +lustrodd laengs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden. +Den angenaema faerden, som foerskoenades av de deltagandes glaettighet och +musikens toner, hade dock till slut foerdystrats foer Karmides genom en +syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen +inbillning. + +Batfarten hade fran en liten vik, som badade foten av den sluttning, +daer Krysanteus' villa var byggd, blivit utstraeckt till grannskapet av +hamnen. Naer man vaende kring en liten saevomkransad holme, oester om +hamnen, hade Karmides, skadande ut oever den solglittrande vattenytan, +tyckt sig se ur boeljorna uppdyka ett maenniskohuvud, omgivet av langa, +korpsvarta lockar, vars bleka anlete, naer det foer ett oegonblick visade +sig oever det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter. +Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen foersvann +hastigt som den kommit, i skoetet av det proteusartade havet, som +alstrar sa manga underbara bilder. + +Karmides foerteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer aen han +haft den. Han vaende sig till Hermione, som satt vid hans sida, foer att +med henne fortsaetta det viskande samtalet om naturens skoenhet, de +gemensamma barndomsminnena och kaerlekens lycka; men orden dogo +smaningom pa hans tunga, och han foersjoenk i en tystnad, som icke var +det lyckliga, droemmande svaermeriets. + +Umgaenget med Hermione hade icke foerfelat att utoeva maektigt inflytande +pa Karmides. Han aelskade henne nu med en kaerlek, fri fran alla +beraekningar. Den ovaentade upptaeckt, som aterfoert den foerlorade +Filippos till hans faders hus, hade latit Petros frukta, att Karmides, +sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus' +foermoegenhet, skulle bega nagon handling, som kunde foerrada den +ursprungliga bevekelsegrunden foer hans naermande till Hermione och hans +lyckade foersoek att aterknyta foerbindelsen med henne. Petros' farhaga +bekraeftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glaedje oever +broderns aterfinnande och med henne beklagat hans olyckliga +sjaelstillstand. Haertill bidrog aeven hans foerakt foer penningen; naer han +icke laengre jagades av fordringsaegare, utan tvaertom anyo aegde +penningeutlanarnes fulla foertroende, sa gloemde han aeven sina skulder +och levde som foerr i dagens glaedje, ehuru denna numera bar en annan +draekt och aegde ett aedlare skaplynne aen foerr. + + +Hans glaedje hade likvael under dessa dagar varit langt ifran oblandad. +Den stoerdes av en roest i hans inre. Han ville vara vaerdig sin lycka +och kunde det icke, ty emellan honom och detta mal stodo hotande +minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, soerjande bild. Hermione +kaende icke det foerhallande, vari han statt till denna olyckliga unga +kvinna. Hon hade hoert talas daerom, men trodde icke ryktet, sedan +Karmides med heliga eder foernekat dess sanningsenlighet. Han hade +salunda icke vagat giva henne det fullkomliga foertroende, varpa han +kaende, att hon aegde ansprak. Han insag, att han handlade svekfullt. +Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns aen en +omstaendighet, vars vikt han foer sig sjaelv ville foerringa, men som icke +dess mindre i vissa oegonblick av eftertanke foerfaerade honom. Han var i +hemlighet doept. Han var saledes faest vid den kristna kyrkan med ett +band, som visserligen icke pa ringaste saett vidkom hans inre maenniska, +men som var erkaent av lagen och foerestaellningssaettet, och med vilket +hans egen vidskepelse foerknippade en magisk betydelse. + +Det skulle i laengden icke kunna doeljas, att Karmides emottagit dopet. +Hemligheten var i Petros' vald, och att han en gang skulle nyttja den +foer att giva Krysanteus en hard stoet, var otvivelaktigt. I den stunden +skulle Karmides infoer Hermione och hennes fader sta som bedragare och +tillika som ett lumpet verktyg i Petros' haender. + +Karmides' framtidshimmel var saledes icke utan moln. En kaensla av +ovaerdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsfoerebraelser tyngde +honom. + +En sadan var den stund, da han landsteg vid Piraeiska hamnens +lejontrappa foer att oever torget begiva sig till sitt hus. + +Den hemska syn, som havet ploetsligt uppenbarat honom, stod foer hans +oegon med foerdubblad klarhet, sedan han laemnat Hermione och hennes +glaettiga vaeninnor, och kvaellens skymning bredde sin sloeja oever allt, +som kunde giva hans oegon och tankar en foerstroeelse. + +Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla pa +likhuset, utanfoer vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars +oeppna doerr man sag de nyfikne, som betraktade de doede. + +Karmides kaende en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte, +som uppsteg ur havet och som aennu stirrade mot honom, ett foster av +hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta +baenkar skulle mahaenda kunna svara pa fragan. + +Karmides stannade och riktade daerefter sina steg till det sorgliga +staellet. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning, +som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt +foerde honom dit. + +Han intraedde, men stannade vid troeskeln, ty det foersta, som moette hans +oegon, det var liken av Rakel och hennes barn. + +Var det anyo en synvilla? Var det fantasien, som foeregycklade honom +denna skepnad med Rakels anletsdrag och moerka lockar--med armarne +krampaktigt knutna kring en spaed varelse, vars blableka anlete lag +tryckt till hennes broest? + +- Det aer Rakel, Baruks dotter, hoerde han yttras bland de naermaste +askadarne. Orden ljoedo i hans oera som en anklagelse foer mord, och hans +dystra ansikte, hans hemska blick foerklarade honom skyldig. + +I detta oegonblick anlaende Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat +henne, naer hon gick att uppsoeka Baruk. Karmides maste giva dem rum och +avlaegsna sig fran doerren, naer de intraedde. + +Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en +ryckning i laepparne antydde roerelsen i hans sjael. + +- Det aer Baruks dotter, sade han. Var aer foerestandaren, att jag ma +tala med honom om den doedas och hennes barns begravning? + +Foerestandaren foer likhuset var tillstaedes. Rabbinen vaende sig till +honom och upptog ur goerdeln sin penningpung. Detta skedde med en koeld, +som foervanade de naervarande och ingav Myro en harm, som oegonblickligen +skulle urladdat sig, om hon ej i samma oegonblick varseblivit Karmides. + +- Ah, aer du haer, min Karmides? utbrast hon. Aer det foer att froejda dig +at ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna +eller andra? Karmides, se haer aer Rakel, din trolovade, och haer aer din +son, din egen son, Karmides! + +Vid namnet Karmides vaende sig rabbi Jonas om. Hans oegon, nyss lugna, +nu gnistrande av en tillbakahallen eld, moette Karmides' skygga blick, +da denne smoeg bort, ledsagad av Myros hoegljudda han och de oevriges +tysta foerbannelser. + +Ordningen kom daerefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upploeste +sig snart i tarar; hon kastade sig ned vid Rakels laeger och graet. + +Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, oeverenskommit med +likhusets foerestandare om begravningskostnaden och gaeldat den, stack +han pungen i goerdeln och beredde sig att ga. Men vid asynen av Myros +tarar lade han sin hand pa hennes skuldra och bad henne foelja sig. Han +ledsagade denna boen med en blick, som gjorde den oemotstandlig. Myro, +som inbillat sig, att han hade ett hjaerta av sten, att han var en +foerhaerdad ockrare och ingenting annat, foervanades oever uttrycket i +hans oegon. + +- Du soerjer henne, viskade rabbinen. Du maste saledes i livstiden +hava kaent henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista +dagar. Men lat oss ga ut, daer vi aero ostoerda. Jag var Rakels +trolovade. Behoever jag saega dig mer? + +Myro foeljde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkaent den lille +svartmuskige karl, som ofta latit sig se utanfoer det hus, daer hon +bodde. + +Hon gissade nu, att det var medlidande eller nagon annan +bevekelsegrund, som sa ofta hade foert rabbinen dit. Hon paminde sig +aeven, att Rakel talat om en laerd och aktningsvaerd man, som Baruk aemnat +till sin dotters make, och Myros hjaerta vart nu vaelvilligare staemt +emot den rike maeklarens fraende, sa att hon angrade, att hon oest sa +mycken bitterhet oever hans huvud. + +De satte sig ned pa fotstaellet till en av hamntorgets bildstoder, och +Myro foertalde foer rabbinen Rakels senaste oeden. + +Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke koeldens, +det foernam Myro av en sympatisk ingivelse. + +Naer Myro slutat sin beraettelse, bad henne rabbi Jonas med nagot +svaevande roest att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjaensten +--att foeljande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkaennagav, foelja +dem fran likhuset till begravningsplatsen foer okaenda drunknade, daer +det var bestaemt, att de skulle vila. Sjaelv kunde han det icke utan att +bryta mot sitt folks heliga lag. + +Myro undrade oever en sadan lag, men lovade gratande att uppfylla hans +oenskan. + +Daerefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med naestan valdsam styrka och +avlaegsnade sig. + +Myro atervaende till sin ensamma boning. + +Naesta morgon var hon tidigt uppe foer att foelja sin vaeninna och sin +lille aelskling till graven. Tva slavar buro den foer mor och son +gemensamma kistan till den ensliga, ovardade begravningsplatsen. +Hetaeren i sin slitna klaedning foeljde dem. Hetaerens tarar voro det enda +offer, som aegnades de bada doedas skuggor. + +Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke gloemt sitt loefte +att moeta Teodoros, den kristne praesten. Mot aftonen gick hon till det +hus, daer hon skulle finna honom. + +Myro fann i detta hus samlade nagra maen och kvinnor, alla kristianer, +men av olika stand och villkor. Hon emottogs med vaenlighet av alla. +Teodoros hade foerberett dem pa hennes ankomst. De voro samlade foer att +hoera ordet foerkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och +foerlaegenhet i dessa aktningsvaerda och allvarliga maenniskors saellskap, +satte sig vid doerren pa en ensam plats, fjaerran fran de andra +ahoerarne, naer Teodoros uppsteg och boerjade tala. Han talade om synden +och fraelsningen. Synden hade hitintills foer Myro varit ett naestan +okaent begrepp; men naer Teodoros utredde det, sa var det, som om hennes +medvetande genom sig sjaelv hade klarnat och avhoeljt dragen av en +sanning, som laenge, fastaen sloejad, statt foer hennes sjaels oega. + +Efter synden talade Teodoros om fraelsningen. Han papekade icke dess +plats i nagon dogmatisk laerobyggnad; han endast upplaeste och +utvecklade den enkla beraettelsen om synderskan, som, da Jesus satt +till bords i fariseen Simons hus, intraengde daer, kastade sig till +nasarenens foetter, vaette dem med sina tarar och torkade dem med sina +lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kaende saekerligen, atminstone i +vissa stunder, sorg oever sig sjaelv. Mahaenda hade hon ett laettsinnigt +lynne, som tillaet henne att foerjaga sjaelvfoerebraelsen, men hon maste +dock ofta funnit sina usla froejder foerbytta i kval, kaent det +foerfaerligaste av allt, som maenniskan kan utsta, naemligen foertvivlan +under noejets larv. + +Myro taenkte pa sig sjaelv vid dessa ord. + +Teodoros skildrade, huru fariseen, full av avsky, ville stoeta +synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphoejde hennes anger oever +den stoltes raettfaerdighet och gav henne foerlatelse och tillfoersaekrade +henne fraelsning genom kaerleken och tron. + +Myro smaelte i tarar. Detta enda drag ur galileens levnad var maektigt +att vinna hennes sjael at honom. Hon igenkaende sig sjaelv i synderskan +och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige maestarens +foetter, om han i synlig matto statt foer hennes oegon. + +Detta var ej det enda tillfaelle, da Myro i samma krets av vaenliga och +glada maenniskor fick hoera evangelium foerkunnat av Teodoros. + +Nagon tid daerefter hade den foerra hetaeren, Afrodite Pandemos' +praestinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' foersamling och en +aerbar tjaenarinna i det hus, daer hon gjorde sin foersta outplanliga +bekantskap med det glada budskapet. + +Vid samma tid avled den rike maeklaren Baruk, sasom man sade, av sorg +oever sin dotter. + +Huru foervanades man icke i Aten, naer man fick veta, att Baruk hade +testamenterat en ansenlig summa penningar at hetaeren! Huvuddelen av +sin foermoegenhet hade han skaenkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det +oevriga till sina fattiga trosfraender i Aten. + +Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underraettelsen om +arvsfoerordnandet. Hon emottog penningsumman, men oeverlaemnade den till +Teodoros foer att anvaendas till barmhaertighetsverk, sedan hon foerst +soerjt foer att en enkel vard upprestes pa Rakels och hennes sons grav. +Varden var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som +ville kaenna dem, vilka slumrade daerunder. + + + + +TOLFTE KAPITLET. + +Broellopet. + + +Tillrustningarna till Karmides' broellop med Hermione voro redan +boerjade. Aennu tva dagar, och man hade hunnit den, pa vilken foereningen +mellan de bada aelskande skulle fullkomnas. + +Under den senast foerflutna tiden hade Hermione likvael icke kaent sig +lycklig. Karmides hade undergatt en ploetslig foervandling. Han var +dyster och faordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes +saellskap. Huru foerklara detta? Hon bad om hans foertroende. Men han +nekade henne det. Han foersaekrade, att det var saellheten, som gjorde +honom tankspridd. Och medan han foersaekrade detta, vittnade dock hans +vaesen, att han ljoeg, och i hans blick lag en skygg fruktan, som om +furierna skakat sitt ormgissel oever hans huvud. + +Hermione sag sin fader kaempa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte +henne icke mindre. Sjaelv hade hon under de senare dagarne mast roena +flera bevis pa den foerbittring, som hos atenska folket, hedningarne +savael som de kristne, radde mot Krysanteus. Till och med det lilla +antal, som hitintills troget understoett honom, hade nu med fa +undantag, under inflytelsen av den allmaenna meningen, dragit sig +tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den harde +censorn, samlade sig som foerr kring Epikuros' vanslaektade laerjungar. +Barmhaertighetsstiftelserna voro inraettningar, av vilka endast de vid +dem anstaellda tjaenstemaennen drogo foerdel. Folket knotade oever de +summor, som offrades pa dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem, +emedan onda, mahaenda till en del sanna rykten voro om dem i omlopp. +Bland stadens foernaemligare slaekter fanns knappt nagon, som ej ansag +sig hava skael att klaga oever Krysanteus, emedan enskilda deras +medlemmar traeffats av den oblidkeliga straenghet, varmed han skoette +sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpraester och anklagat +och sakfaellt oredliga aembetsmaen i massa. Till de lediga platserna +funnos fa eller inga soekande, ty de missnoejde hotade varje sadan med +foerfoeljelse. Att de avsatta praesterna kastade sig i kristna kyrkans +armar var en vanlig foereteelse. Denna gjorde oupphoerligt proselyter ej +blott ibland de ringare klasserna, utan aeven inom de bildade. +Krysanteus' verksamhet medfoerde helt andra frukter aen dem han +asyftade. Han var icke blind foer detta. Han boerjade i sjaelva verket +foertvivla om moejligheten att vinna seger at den sak, vars stridsman +han var. + +Till dessa bekymmer saellade sig den sorg och graemelse, som Klemens +ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu boerjat, +och var gang han foerdes infoer domstolen, ledsagades han av folkskaror, +som uttryckte sitt deltagande foer honom. Klemens hade inkallats foer +att laemna upplysningar om sin fosterfader. I staellet foer att vaecka +nagon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska ahoerarnes +jubel kastat sigi biskopens armar och hoegtidligt tackat denne foer det +inflytande han tillvaellat sig pa hans oeden. Och da Klemens hoerde, att +raettegangen utan tvivel skulle sluta med en doedsdom oever Petros, +uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa kaenslor +utan hejd i folkets asyn. Han fortfor aennu att leva i grottan vid +pelarfaeltet, och hans rykte foer helighet steg med varje dag. De +homoiusianska kvinnorna aelskade att kalla honom "den helige Klemens". +Uttrycket smekte den unge asketens oera. Han hade segrat i striden med +sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett sjaelstillstand, vari han +oftare saellskapade med aenglarne och den heliga jungfrun aen med +vaerldens verkligheter. + +Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis foer att se det nya +tempel, som uppfoerdes daer. Det var natt, da han, stadd pa hemvaegen, +nalkades Aten. En av dessa brada, haeftiga och snabbt oevergaende +stormar, som aero egna foer de soedra landen, hade utbrutit oever den +resandes huvud. Regnet foell i strida stroemmar och blixtarnes vita sken +lyste nejden. + +Men icke langt fran dubbelporten upphoerde regnet, och formannen, som +hitintills vandrat vid sidan av sina uppskraemda, foer ljungeldarne +skyggande haestar, kunde ater intaga sitt rum pa vagnen framfoer sin +herre. + +De voro nu i grannskapet av pelarfaeltet. Medan Krysanteus taenkte pa +sin son, som tillbragte natten i den oeppna grottan, pekade formannen +mot ett svagt ljussken, som syntes fran faeltet, och fragade, varifran +detta kunde komma. + +Krysanteus laemnade vagnen och tillsade formannen att koera vidare. Han +ville besoeka Klemens. Lampskenet kom fran dennes grotta. + +Den unge anakoreten hade foermodligen vakat under stormen, mot vilken +hans usla boning endast kunde hava laemnat otillraeckligt skydd. + +Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske ocksa, att han +nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri boerjat laegga sig, +var mer hagad att uthaerda asynen av sin fader och lyssna till hans +vaelvilliga ord. + +I denna foerhoppning tog Krysanteus sin vaeg oever den vaelbekanta +begravningsplatsen och styrde kosan mot det fran andra sidan faeltet +synliga ljusskenet. + +Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta. + +Lampan, staelld intill en vaegg, som skyddade henne mot blasten, +upplyste halans inre. Klemens satt pa sin mossbaedd. Han var icke +ensam. Gent emot honom, med ryggen vaend mot grottans oeppning, satt +hopkrupen pa marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin +foervaning upptaeckte Simon pelarhelgonet. + +Simon hade under det haeftigaste askvaedret laemnat pelaren och begivit +sig till sin granne. De hade redan laenge samtalat, och samtalet +fortfor aennu, naer Krysanteus stannade utanfoer grottan. Simon talade +med hoeg och vredgad roest. + +- Aen en gang: drag haedan, sade han, vaend till Klemens. Jag kaenner +dig, yngling. Du aer son av den gamle ormen och sjaelv en orm, som jag +fostrat vid min barm. Du har hitkommit foer att bestjaela mig, men akta +dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hoersel. Tjuven skall komma +pa skam. + +- Fader, sade Klemens med synbar aengslan, jag foerstar icke dina ord. +Varfoer vredgas du pa mig? Aer det daerfoer att mitt hjaerta aer ont? Jag +beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja hoera mig, ty +aenglarne och Guds moder hugna mig med sin asyn och rena mig med sitt +umgaenge. Har icke aeven du, Simon, kaempat med synden, innan du vann den +helighet, som nu omstralar dig? Hav undseende foer min ungdom, fader, +och lat mig vara i ditt grannskap foer att uppbyggas och styrkas av +ditt foeredoeme. + +- Himmelen har sjaelv talat, infoell helgonet. Det var mina boener, som +oeppnade hans mun. Askan roet i ditt oera, att du skall draga haerifran, +och blixten hotade att splittra dig, om du aennu vanhelgar detta +staelle. Vad har du haer att skoeta? + +- Jag har sagt det, voerdnadsvaerde Simon. Vredgas nu icke laengre. + +- Ah, jag kaenner nog ditt uppsat. Du aer hitsaend av din foerbannade +fader foer att noedga mig doe av hunger och toerst. O, jag aer rysligt +hungrig, klagade Simon med jaemrande roest; de fromma och givmilda hava +gloemt den gamle foer att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger, +ingen laeskar nu min tunga. Alla ga till dig. Ah, ve oever dig, +Filippos! + +- Din anklagelse aer oraettvis, fader Simon. Jag noejer mig med ett +broed, och vattnet, som jag dricker, haemtar jag sjaelv ur kaellan. + +- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med vaesande roest. Har du +hoert, att man kallar dig den helige? + +- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjaelp varda vaerdig att +baera detta namn. + +- Men jag saeger dig: ga haerifran! Nu genast skall du ga foer att +aldrig aterkomma. Denna natt aer farlig, Filippos. Himmelen har aennu +icke uttoemt sina blixtar. Akta dig foer min foerbannelse--och foer mina +klor. Med dessa haender har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola +klaemma en strupe. Akta din egen! + +- 0, min Gud, vad saeger du? Du talar ofoernuft, Simon. Vem saeger du, +att du har strypt? + +- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag gloemmer dem +aldrig. Han satt i tornkammaren och laeste, som han plaegade, i Davids +psalmer, naer jag smoeg mig in och strypte honom. Det var en Gudi +behaglig gaerning, som star inskriven vid mitt namn i livsens bok. +Lamaragschugojim. Kaende du Paulos? Nej, nej, du kunde icke kaenna +honom. Du var da ett barn. Den kaetterske patriarken hade hungrat i sex +dagar, naer budet kom, att han skulle doe. Makedonios ville det, och +kejsaren ville det aeven. Makedonios tillfoersaekrade mig himmelens +salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag +gjorde det. + +Jag aer nu helgon, och min son aer biskop. Jag hatade icke Paulos, men +jag hatar dig, Filippos, emedan du aer en otacksam, avundsjuk, +foerraedisk son. Jag saeger dig aen en gang: ga haerifran eller akta dig +foer mina klor! Kaenn sjaelv, huru de kunna klaemma! + +Simon hoppade fram till Klemens, utstraeckte sina langa, magra armar, +och hans koettloesa, moerkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals. + +Ynglingen gjorde en valdsam anstraengning foer att slita sig loes. Men +foergaeves. Simons armar och fingrar voro som av jaern. Han slaeppte icke +sitt tag. Hans oegon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor. + +- Pojke, vaeste han, svaer att ga haerifran ... foer alltid ... eller jag +stryper dig! + +Fattad av doedsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet +avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kaende sig naera att +kvaevas. Foerskraeckelsen gav honom en oegonblicklig styrka, sa att han +foermadde resa sig upp fran mossbaedden, daer han suttit under detta +upptraede. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens langa, toviga +skaegg; den andra soekte instinktmaessigt fiendens oegon foer att blaenda +honom. + +Simon uppgav ett skri, liknande ett sarat vilddjurs rytande. Hans +haender slaeppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena oega. I naesta +oegonblick foello bada under brottningen till marken. + +Men Klemens' kraft var nu uttoemd. Simon kastade sig oever honom och +grep anyo med de langa nagelvaepnade fingrarne kring hans hals foer att +strypa honom. Klemens foerlorade medvetandet. + +Hela detta upptraede hade endast upptagit nagra sekunder. I naesta +oegonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjaelp. Med moeda lyckades +han befria Klemens ur pelarmannens haender. Simon uppgav ett ursinnigt +rop, naer han igenkaende sin nye motstandare. Han reste sig pa sina +genom den oupphoerliga knaeboejningen vanformade ben. Blodet rann ur hans +intryckta oega; det andra tycktes spruta lagor. + +Det boerjade nu mellan Krysanteus och pelarmannen en langvarig +brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en +vansinnig, som aer i raseri. Lampan nedstoettes, och de kaempande omgavos +av moerker pa sin tranga valplats. Krysanteus lyckades foerflytta +striden fran grottan till faeltet daer utanfoer, och haer segrade hans +fran ungdomen genom gymnastiska oevningar utvecklade styrka. Men segern +var icke avgjord, sa laenge Simon aennu kunde roera sina lemmar. Hans +oegonmaerke under striden var motstandarens strupe, och han hade lyckats +att fa tag omkring denna, naer Krysanteus aentligen traengde sin ryslige +fiende mot stadsmuren och med en valdsam stoet krossade hans huvud. + +Simon foell, ett blodigt lik, till hans foetter. + +Klemens hade under striden atervunnit sitt medvetande. Naer Krysanteus +med svettdrypande panna vaende sig bort fran den slagne, sag han +ynglingens vita kiton fladdra foer vinden utanfoer oeppningen till +grottan. + +Foervirrad och skaelvande av foerskraeckelse hade Klemens askadat den i +hans grannskap utkaempade striden mellan tva i moerkret oredigt +skymtande skepnader, som foer hans inbillning antogo jaettestorlek och +vidunderliga former. + +Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet +utstoette, naer det lyckats fa tag om sin motstandares strupe, +oevertygade Klemens, att den ene av kaemparne var Simon, och paminde +honom, tillika med den smaerta, han kaende i sin hals, om det ohyggliga +upptraedet i grottan och om den doedsfara, vari han nyss svaevat. Fasan +kom hans blod att stelna. Moerkret hindrade honom att igenkaenna sin +raeddare, och naer striden var aendad, och den ene av skepnaderna naermade +sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans +medvetande hade klarnat, men blott ett oegonblick, foer att omtoecknas av +ett varaktigare moerker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade +tillbaka, naer Krysanteus fattade hans hand. + +- Filippos, hoerdes Krysanteus' roest, det aer jag, din fader. Frukta +icke! Uslingen, som ville moerda dig, aer straffad. Foelj mig haerifran! + +Klemens hoerde befallningen, igenkaende roesten och lydde. Han laet foera +sig vid Krysanteus' hand oever pelarfaeltet och genom Kerameikos till +huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vaegen gav pa sin faders +fragor vittnade om sjaelsfoervirring. + +Och tyvaerr var denna icke av oevergaende slag. + +Upptraedet i grottan hade givit sista stoeten at ynglingens laenge +vacklande foerstand. Klemens var svagsint. + +Den foeljande dagens sol fann icke mer Simon pa pelaren, varifran han +sa laenge haelsat hennes uppgang. Den gamle Batyllos, vandrande om +morgonen oever faeltet, sag honom ligga med krossat huvud och blodigt +ansikte bredvid stadsmuren. Han var doed. + +Den paels, som i livstiden utgjort helgonets draekt, aterfanns i +grottan, varest den unge anakoreten plaegade vistas. Pa Simons nakna +kropp sags oever ryggen ett langt och djupt aerr, vars tillkomst ingen +brydde sig med att soeka foerklara. Det var maerket efter det gloedgade +jaern, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade foerstatt att +uppvaecka sin fader fran de doeda. + +Ryktet om Simon pelarhelgonets ofaerd spred sig med utomordentlig hast +genom staden. Man uttoemde sig i gissningar oever hans doedssaett. Det som +mest foervanade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin +pelare; man kunde da antagit, att han nedstoertat och fatt huvudet +krossat genom fallet. Nu haentydde allt pa, att han under natten laemnat +pelaren, och att han dukat under foer nagon fiende efter en valdsam +kamp, varav den genom regnet uppbloetta marken i grannskapet av grottan +bar tydliga spar. + +Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus +skyndade att underraetta myndigheterna om haendelsens foerlopp. +Kristianerna fingo veta, att det var aerkehedningen, som hade moerdat +deras dyrkade helgon. De omstaendigheter, som raettfaerdigade hans +handlingssaett, ansago de foer diktade. De uppfylldes av ett raseri, som +daempade deras fruktan foer oeverhetens svaerd. Naer det homoiusianska +praesterskapet avhaemtade den doede och i hoegtidligt tag foerde det +blodiga liket genom gatorna foer att bisaetta det i storkyrkan, traengdes +kring baren en ursinnig massa, som gav luft at sin vrede i vilda +hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid +Konstantius' doed. Om eftermiddagen stormades det faengelse, i vilket +Petros foervarades; doerrarna uppbroetos, och fangen foerdes, mot sin egen +uttalade oenskan, av folkhopen till sitt hus, som han likvael strax +daerefter laemnade foer att frivilligt oeverantvarda sig i raettvisans +haender. + +Upploppet skulle antagit ett aen mer hotande utseende, om ej Krysanteus +skyndat att kvaeva det med vald. I kraft av den myndighet, som kejsaren +laemnat i hans hand, oevertog han befaelet oever den i Aten varande +krigsstyrkan och anvaende henne med skonsloes straenghet. Legionaererna +angrepo med faellda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod +utgoets pa flera punkter av staden. Emot natten var lugnet aterstaellt, +och en maengd kristianer, som tillfangatagits under upploppet, +inspaerrades i faengelserna, foer att foeljande dagen sakfoeras som +upproriska emot den kejserliga makten. + +Det var under sadana sorgliga foerhallanden dagen inbroet, pa vilken +Krysanteus skulle fira sin dotters broellop. + + * * * * * + +Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de aervda bruk och +heliga handlingar, med vilka tva aelskandes lagliga foerening firades av +faederna. De hade gemensamt offrat at de gudomligheter, som voro +aektenskapets haegnare, at allfader Zeus, at Hera och den jungfruliga +Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem pa +vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier foerraettades, sasom +vederboerligt, dagen foere broellopet. + +Pa aftonen av broellopsdagen traengdes vaeldiga folkskaror pa Tripodgatan +och torget nedanfoer Akropolis foer att se brudtaget, naer det fran +Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingangen till +Piraeiska gatan. Bada husen voro sedan morgonen smyckade med loev och +blommor av brudparets unga vaenner. + +Slutligen visade sig taget. Det oeppnades av en med vita haestar +foerspaend vagn, vari bruden akte vid sidan av nymfagogen eller +brudriddaren, en ung, ogift vaen till Karmides. Vagnen foeljdes av en +vitklaedd, kransad skara, som i haenderna bar facklor. Bland de skoena +flickor, Hermiones vaenner, som tillhoerde densamma, sagos Ismene och +Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till +stoerre delen foernaema fraemlingar och laerjungar av Akademia eller +tillhoerde de sadana med Krysanteus eller Karmides naerskylda familjer, +som, i trots av den allmaenna oviljan mot arkonten, av bruket noedgades +deltaga i hoegtidligheten. + +Hermione var klaedd i en draekt av byssjs och purpurtyg och enligt +haevdvunnet bruk sloejad. Sloejan dolde hennes bleka anlete, som annars +skulle roejt oro, lidande och dystra aningar. + +Taget ledsagades av musikanter, som laeto den lydiska floejten tona i +livliga, sprittande melodier. + +Det hela foeretedde vid facklornas sken en hoegtidlig anblick, men +likvael ingalunda sa glaettig som andra upptraeden av samma slag. + +Ynglingarne och flickorna skaemtade icke med varandra, sasom annars var +oevligt. Fran de talrika askadarne hoerdes inga bifallsrop. De iakttogo +djup tystnad. Inga vaenner till brudparet traengde sig fram foer att +lyckoenska det. Inga hoegtidsklaedda gossar hade sjaelvmant infunnit sig +foer att stroe blommor framfoer vagnen eller kasta blomsterkvastar pa +brudtaernorna. + +Innan tagets sista led hade laemnat Krysanteus' hus, stoerdes det av +nagot, som var och en maste anse foer ett daligt foerebud. + +Den svagsinte Klemens visade sig i ett av foenstren. Han hade efter det +hedniska saettet kransat sig, hoegtiden till aera. + +Han uttalade med hoeg roest nagra ord, som de naerstaende hedningarne +maste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna +igenkaende den helige siaren Johannes' ord: + +- Med sadan hastighet skall du foerkastad vara, och ljus och ljusstake +skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds roest skall icke mer +hoerd vara i dig. Ve, ve oever dig! + +Efter dessa ord foersvann det bleka ansiktet ur foenstret. Manga av +broellopsgaesterna hade hoert dem. + +Naer taget anlaent utanfoer brudgummens hus, emottogs det av honom och +nagra hans vaenner. + +Karmides, kransad och klaedd i en lysande draekt av purpurtyg, lyfte sin +brud ur vagnen, raeckte henne handen och foerde henne oever sin troeskel. + +Daerefter tog den egentliga festen sin boerjan. + +Festen fortfor, som vanligt, till langt inpa natten. Gaesternas +foerstaemning var i boerjan synbar. Det olyckliga foerebud, under vilket +man laemnat brudens hus, tyngde pa sinnena, och det viskades mellan +gaesterna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende, +som syntes glad och lycklig. Men de aedla vinerna, som toemdes under +maltiden, vaeckte aentligen skaemtets fjaerilar till liv; de utvecklade +sina vingar och boerjade fladdrande svaeva oever det kransade laget. +Annaeus Domitius, som foerestaellde brudgummens fader, anslog lyckligt +den glaettigare ton, som nu vart radande. Och naer broellopssangerna +uppstaemdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det +dystra foerebudet gloemt, och noejet stralade fran alla ansikten, vilka +icke, som brudens, voro doemda att goemma sig under sloejan. + +Karmides satt bredvid Hermione och viskade, foertjust och lycklig, med +henne, naer utanfoer foenstren uppstaemdes en bullrande musik. Denna +avloestes av en dubbelkoer av vackra roester, ynglingars och flickors, +som sjoengo en broellopssang till det unga parets aera. + +Det var Olympiodoros, Palladios och en maengd av den glada skara, som +plaegade samlas i Epikuros' traedgardar, vilka pa detta saett togo farvael +av en vaen, som gick att utbyta den frie Eros' vaelde mot hans +allvarsammare broder Hymens. + +Sangen vaexlade mellan ynglingarnes och flickornas koerer, och bada +sjoengo gemensamt omkvaedet, med vilket varje vers slutade: + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + +Flickorna klagade oever aftonstjaernan, den grymmaste av de ofoergaengliga +eldar, som efter kaos taendes pa himmelens valv. Ty det aer +aftonstjaernan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders +famn och oeverlaemnar henne at en djaerv och haeftig yngling. En stad, som +intages av en skonsloes fiende, aer vael den mer att beklaga aen hon? Sa +sjoengo flickorna, men uppstaemde icke foerty, naer de klagat ut, det +livliga omkvaedet: + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + +Ynglingarnes koer svarade, att ett bloss med ljuvligare sken aen +aftonstjaernans varken lyser foer jordens doedlige eller Olympens gudar. +Vad foeraeldrarne faststaellt helgas av henne; vad de aelskande laenge +oenskat raeckes givmilt av henne ... + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + +- Systrar, boerjade flickorna anyo, aftonstjaernan har ryckt en vaen ur +var krets. Naer vi haedanefter om varen vandra i skogen och pa aengarna +foer att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den +aelskligaste bland oss alla. Hon aer bortfoerd av en roevare. Onyttig var +all var vaksamhet. Aftonstjaernan medfoer natten, och natten medfoer de +lurande tjuvarne. Vad aer en brudgum annat aen en tjuv, fast namnet aer +ett annat? + +- Broeder, sjoeng i sin ordning ynglingakoeren, vad det roar flickorna +att gaecka oss med en latsad klagan! De efterlaengta vad de saega sig +frukta ... + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + +Flickorna fortforo:--Aelskad av alla aer blomman, som vaexer i den vael +omgaerdade traedgarden, daer hon varken hotas av det betande lammet eller +den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar +henne. Gossar och flickor efterstraeva henne. Men plockad vissnar hon +och efterstraevas nu av ingen. Det aer med flickan som med blomman. + +Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som ofoermaeld lever daer hon foeddes, +pa det vilda faeltet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig +den milda druvan. Hon boejer sig tyngd till jorden. Men foermaeler hon +sig med den hoegvaexta almen, sa varder hon aelsklig foer odlaren och foer +sig sjaelv. Det aer med flickan som med rankan ... Sjungen daerfoer med +oss: + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + +Bada koererna foerenade sig nu i slutversen, vars innehall var detta: + +- Leven vael och lyckliga, brud och brudgum! Lato, +ungdomsuppfostrarinnan, vaelsigne er med skoena barn! Kypris styrke er +trogna kaerlek, och Zeus foerlaene er varaktigt vaelstand! Soven, men +gloemmen icke att vakna i morgon! Vi aterkomma med morgonens stjaerna +... + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + +Efter sangens slut ljoedo ater de lydiska floejtema, ledsagade av lyror +och cittror. + + * + +Bland de talrika ahoerarne till den ovan skildrade serenaden voro aeven +presbytern Eufemios och rabbinen Jonas. + +Bada hade viktiga aerenden att utraetta. Eufemios kom ifran Petros och +bar i sin goerdel ett brev, som tidigt foeljande morgon skulle +oeverlaemnas till Krysanteus. + +Detta brev innehoell endast nagra rader. Petros lyckoenskade Krysanteus +och det nygifta paret och uttalade sin vaelsignelse oever deras +foerening, vilket han foerklarade sig goera i den kristna kyrkans namn, +emedan Karmides tillhoerde denna pa ett oupploesligt och evigt saett +igenom doepelsens undfangna nad. + +Denna oeverraskande upptaeckt skulle foer Krysanteus inviga den kommande +dagen. + +Rabbi Jonas hade ett annat aerende, som maste aennu samma natt utraettas. +Rabbinen bar i goerdeln under sin kaftan en vaelslipad dolk, vars udd +till yttermera visso var foergiftad. + +Alltsedan Baruks doed hade rabbi Jonas foega visat sig bland sina +landsmaen och trosvaenner. Han hade icke heller upptraett i synagogan. +Man sade, att han var mycket sjuk, att han foertaerdes av nagot invaertes +lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade pa den senaste +tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken aen nagonsin. + +Rabbi Jonas hade alltifran broellopstagets ankomst tillbragt aftonen +utanfoer Karmides' hus. + +Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt naera husets port. +Vid hans sida stod en man med judiska drag, en fraende till rabbi +Jonas. + +Denne man var juvelhandlare och hade under de foeregaende dagarne ofta +varit kallad till Karmides i och foer valet av de smycken, varmed den +nygifte mannen pa morgonen efter broellopsnatten, enligt bruket bland +de rike, skulle begava sin unga hustru. + +Juveleraren kaende saledes husets inre och hade foer oevrigt genom +Karmides' unge tjaenare Alexander vetat foerskaffa sig sa noggrann +beskrivning pa staellet, som hans vaen rabbi Jonas kunde behoeva till +utfoerande av sin avsikt. + +Daer de bada nu stodo, fanns i portgangen, helt naera dem, till vaenster +en trappa, som foerde till en kammare i husets andra vaning. Om doerren +till denna kammare var last, kunde hon utan svarighet oeppnas med en +lieformig hake, som rabbinen bar i sin goerdel och i vars bruk han +under de senare dagarne, da han varken foermadde studera eller foerraetta +sin tjaenst, hade haft god tid att oeva sig. Fran kammaren, som vanligen +var tom, foerde en annan doerr till en kring husets gardsida loepande +balkong, varifran hela vaningen med dess olika laegenheter var +tillgaenglig. + +Rabbinen kaende mycket noga belaegenheten av brudkammaren och de till +denna graensande rummen. + +Om han efter fullbordat uppsat vaelbehallen lyckats laemna huset, sa +voro alla atgaerder traeffade till en skyndsam flykt ifran Aten. + +Nu avvaktade han den laempliga timmen foer sitt foeretag. Hans vaesen bar +praegeln av lugn beslutsamhet. Naer serenaden tystnat och stoerre delen +av det utanfoer huset samlade nyfikna folket avtagat med musikanterna, +laemnade honom juveleraren och foeljde hopen. Rabbinen stannade pa sin +plats, lyssnade till det glada sorlet fran broellopsgaesterna och +raeknade dem, som avlaegsnade sig. + +Naer sorlet foertonat och endast de med brudparet naermast befryndade +gaesterna aennu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppfoer den +omtalade trappan. + +Han hade vael beraeknat sin tid. I denna stund foerdes Hermione vid +facklors sken till ett a ena sidan om brudkammaren belaeget rum, daer de +sista ceremonierna skulle foeretagas, innan hon av sina vaeninnor leddes +till brudbaedden. + +Enligt oevligt bruk hade Karmides vid samma tillfaelle avlaegsnat sig foer +att i ett rum a andra sidan, under ett roekoffer at Kypris, avvakta +dessa ceremoniers slut och brudtaernornas bortgang. + +Karmides hade alltifran besoeket i likhuset varit foerfoeljd av Rakels +och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans +laeger; om dagen stodo de aldrig klarare foer hans oegon, aen naer han var +i Hermiones saellskap. Han hade fatt en foerestaellning om de kval +Orestes, jagad av eumeniderna, uthaerdat; och trodde han numera pa en +gudamakt, sa var det den, som saender samvetskvalen. + +Under denna afton hade han likvael kaent sig fri fran angesten. De +gudar, som gynna kaerleken och aektenskapet, hade utestaengt furierna +fran broellopssalen. Rakels skepnad hade icke uthaerdat broellopsglaedjen, +utan vikit fran hans sida. Hon skulle atervaent, ifall det olyckliga +omen, varunder bruden laemnade sin fars hus, hade omtalats foer honom. +Men gaesterna hade foertegat det. Det var opassande och farligt att tala +om ett olyckligt foerebud. Man kunde tillviska varandra, att man +iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns vael ej nagon, som +foergaetit att foer sig sjaelv tillaegga den gamla formeln vid sadana +tillfaellen: "gudarne avvaende olyckor!" + +Karmides hade nu blott en oenskan: att de sista gaesterna skulle ga. Han +laengtade att vara ensam med sin brud. Han hoerde fran kammaren pa andra +sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skaemt med Hermione, medan +de enligt bruket tvadde hennes foetter med vatten, haemtat ur den heliga +kaellan Kallirhoe. Han paminde sig, att han sjaelv hade en from plaegsed +att uppfylla, och kastade nagra roekelsekorn i fyrpannan pa en trefot, +bedjande haerunder till Kypris, kaerlekens gudinna. + +Kammaren, daer han befann sig, hade tva doerrar. Den ena, som nu stod +oeppen, foerde till brudgemaket, den andra till den foerut omtalade +balkongen. + +Karmides' uppmaerksamhet togs ett oegonblick i ansprak av ett obetydligt +buller, som hoerdes utanfoer. Han trodde, att nagon av gaesterna eller +husets tjaenare foerorsakat det under gaendet oever balkongen. + +Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava +kastat en blick genom doerrens taeta gallerverk, riglade henne +utvaendigt. + +Strax daerefter oeppnades doerren mellan samma balkong och brudgemaket, +men sa tyst, att Karmides skulle ingenting foernummit, om ej hans blick +varit riktad at detta hall. + +Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna +sag Karmides en moerk skepnad, som med ljudloesa steg oeverskred golvet +och styrde kosan rakt emot den plats, daer han stod. + +Utom sig av oeverraskning igenkaende han Rakels forne trolovade, +rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus. + +Rabbinen var dock mycket foeraendrad och liknade snarare en hemsk +andeuppenbarelse aen en levande maenniska, under det han nalkades med +tysta steg, och lampskenet foell pa hans bleka ansikte, vars oegon, +flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlatligt faesta pa Karmides. + +Innan denne var maektig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans +omedelbara grannskap och staengt doerren till brudrummet bakom sig. + +- Vem aer du som kommer? ... Och vad vill du haer? + +Med dessa ord broet hastigt den bleknande Karmides tystnaden. + +- Fraga, vilka vi aero som komma, och vad vi vilja haer, sade rabbinen +med daempad roest; maerker du ej, att vi aero flera? + +- Jag igenkaenner dig. Du aer Jonas, rabbinen. Men vad soeker du haer? +Vad foeranleder dig att komma pa sadant saett och vid denna timme? + +- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag foeljes +av flera. + +- Du talar som en vansinnig. Maenniska, vad vill du? Jag laeser i dina +oegon ett ont uppsat. + +- Jag sag din brudsaeng, sade Jonas; hon lyser skoent av silver och +elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon aer baeddad foergaeves. Ack, +det gives brott, som, naer de skola vedergaellas, goera den allsmaektige +haemnaren till en noedstaelld gud. Alla hans vredes vikter aero som ett +dun mot tyngden av en enda uslings odad. Han kan icke tillaempa sin +egen lag, som bjuder oega foer oega och tand foer tand. Hade du oegon sa +manga som himlavalvets och jag slaeckte dem, och taender som djupets +Behemot och jag utbroete dem, sa vore dina kval ett intet mot dem, som +du foerorsakat oss--mig och henne och dem, som gavo henne livet. Om +jag rycker dig fran din bruds omfamning, kan jag likvael icke franrycka +dig hennes hjaerta. Nej, jag kommer icke foer att vedergaella, ty haer aer +ingen vedergaellning moejlig, utan endast foer att svalka mina plagor i +ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa doeden och +icke Hermione. + +Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin +avsikt, gissat den, gjorde en roerelse foer att kasta sig oever honom och +sla honom till golvet. + +Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk. + +- Udden aer giftig, sade han. Blott en rispa och du skall doe under +plagor, gruvligare aen de besattes. Usle foerfoerare, som stal min sjaels +utvalda, elaendige son av ett foerbannat och orent slaekte, som vagat +skaenda en dotter av Guds utvalda folk, soek icke doedens kalk; jag skall +aenda raecka dig honom. Kunde jag endast goera det droppe foer droppe och +sta bredvid och ase dina kval! + +Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt laege. Medan hans fiende +talade, hade han naermat sig den doerr, som ledde till balkongen. Han +soekte hastigt oeppna henne foer att raedda sig med flykten. Men rigeln +gjorde motstand. Flykten at detta hall var honom avskuren. Den andra +doerren betaecktes av rabbinen, som nu med lyft dolk naermade sig. I +styrka och vighet ojaemfoerligt oeverlaegsen sin motstandare, skulle +Karmides, som ingalunda saknade mod, hava foersoekt att vrida dolken ur +hans hand; men hotelsen, att denna var foergiftad, hade gripit hans +inbillningskraft och hoell honom pa avstand. + +I detta oegonblick hoerdes fran brudgemaket taernornas glada roester, naer +de, efter fullaendade ceremonier, hoegtidligt foerde sin vaen till den +blomsterprydda, av byssosskyar omsvaevade brudsaengen. + +Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana +Karmides att lyssna. + +Denne sag sig om efter en sista raeddning. Att ropa pa hjaelp skulle +tjaena till intet, ty haer var naesta oegonblick avgoerande. Hastigt +fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten foer +att nyttja den som skoeld emot det foersta angreppet och som ett +anfallsvapen, innan det andra hunnit goeras. + +Men trefotens vaeldiga tyngd, som utgjorde mer aen en mansboerda, tillaet +icke, i trots av en krampartad kraftanstraengning, den skyndsamhet, som +haer var av noeden. I naesta sekund hade Jonas genom den tunna kitonen +stoett dolken aenda till skaftet i Karmides' broest. + +Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjaerta. + +Han foell, utan att uppgiva ett rop, livloes till golvet, som oevergoets +med hans blod. + +Man hade i brudkammaren hoert det dova bullret vid hans fall. I naesta +oegonblick slogs doerren upp, och kvinnorna, foerstummade av haepnad, sago +en svartskaeggig, kaftanklaedd gestalt, med ett hemskt, blodstaenkt +anlete, skrida dem foerbi och skyndsamt foersvinna genom den motsatta +doerren, som ledde till balkongen. + +Hermione var den foersta, som atervann sin fattning. Hon skyndade till +kammaren, som den okaende laemnat, och daer hennes brudgum skulle avvakta +henne. + +Men vid den syn, som moette henne haer, vacklade hon tillbaka och sjoenk +sansloes i sina framilande vaeninnors armar. + +Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de fa kvarvarande gaesterna till +staellet. + +Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan +serenadgivande flock av Karmides' vaenner stannat utanfoer +broellopshuset. + +Man hoerde anyo musik och sang och det haevdvunna omkvaedet, som foerekom +i broellopsvisor: + +Hymen, giv lycka och froejd! Hymenaeos, eja, Hymenaeos! + + + + +TRETTONDE KAPITLET. + +Dagen daerefter. + + +Morgonen, som foeljde den olyckliga broellopsdagen, var bestaemd att +sanna ett rykte, som laenge kringflugit fran mun till mun. + +Det hade naemligen viskats, att kejsaren var doed. Han skulle hava +stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade aennu vagat hoegt +foerkunna ryktet. Det hade varit hoegmalsbrott. Men det var likvael +knappast nagon, till vars oera det icke natt. + +Kristianerna trodde det, emedan de laenge vaentat ett sadant slut pa +Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltfoer +mycket att frukta av dess sanningsenlighet. + +Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillaegg. Kristianerna +ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare +i ljusstralande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han +foerfoeljde fienden, traeffades av ett eldglaensande spjut, som slungades +av denne okaende kaempes hand. + +Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' doed hade +till kejsare oever vaerlden utropat en simpel livdrabant, som var ivrig +kristen och tillgiven den raettrogna homoiusianska bekaennelsen. + +Den foerskraeckliga, i dunkel inhoeljda tilldragelse, varmed Karmides' +och Hermiones broellop aendat, hade knappt hunnit omtalas i staden och +varda foeremal foer samsprak pa torg och gator, foerraen talet daerom +tystades genom ankomsten av en viktigare underraettelse. En kurir hade +fran Korintos anlaent till prokonsuln oever Akaja med brev fran +krigsskadeplatsen. Samtidigt med denne hade en praesterlig brevbaerare +fran patriarken Makedonios ankommit till den faengslade homoiusianske +biskopen i Aten. + +Vid pass en timme daerefter sags Annaeus Domitius till haest framfoer +fronten av den pa torget uppstaellda atenska besaettningen, som i +naervaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus. + +Kristianernas jubel oeverroestade soldaternas hyllningsrop. Den nye +kejsaren var kristen och homoiusian. Daerom var icke laengre nagot +tvivel. + +De kristianska hoparne ilade fran torget till Petros' faengelse foer att +befria honom. Men naer de anlaende dit, var faengelset redan tomt. +Stadens myndigheter hade kommit massan i foervaeg och skyndat att +atergiva den nu ploetsligen ater maektige och inflytelserike mannen hans +frihet. + +Samma myndigheter hade aeven utan droejsmal latit oeppna faengelsedoerrarna +foer de kristianer, som haektats som deltagare i det upplopp Simon +pelarhelgonets doed foerorsakat. + +Haenfoerelsen bland kristianerna minskades foega av den underraettelse, +som anlaende samtidigt med den om Julianus' doed och det nya +kejsarvalet, att naemligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus +hade slutit en neslig fred med Persien, aterlaemnat icke allenast alla +vapentagna landstraeckor, utan aeven de fem provinser, som redan laenge +varit infoerlivade med romerska vaeldet, samt till barbarerna avtraett +oesterns fasta balverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevanare +foergaeves under knaefall och boener anropat honom om tillatelse att fa +foersvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, sa rosades denna +fred foer att vara lika noedvaendig som vis. + +Samma morgon, pa vilken dessa maerkliga underraettelser intraeffade i +Pallas Atenas uraldriga stad, utlystes en folkfoersamling, som hoells +under stort tillopp savael av kristianer som av den gamla laerans +bekaennare. Dessa senare dolde sin smaerta oever Julianus' doed; foer manga +mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande +fran detta oegonblick var brutet, och att man nu finge tillfaelle att +haemnas den skymf hans oblidkeliga straenghet tillfogat sa manga av +stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med +vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av +Krysanteus' motstandare med anmaerkningar mot det val, varigenom han +stannat i sitt aembete som foerste arkont. Folkfoersamlingen foerklarade +valet olagligt och Krysanteus avsatt fran aembetet. + +Underraettelsen om detta beslut framfoerdes till Krysanteus, medan han +delade sina omsorger mellan sin av oedets tunga hand traeffade dotter, +sin svagsinte son och foerberedelserna till svaersonens begravning. Han +emottog nyheten utan sinnesroerelse; men naer budbaeraren bortgatt, foell +en tar pa hans kind, som kanhaenda dock mindre var utpressad av +atenarnes otacksamhet aen av det brev, han hoell i sin hand, fran +Ammianus Marcellinus, vari denne bekraeftade Julianus' doed och +redogjorde foer hans sista stunder. + +Den unge hjaeltens doed var vaerdig hans levnad. Under en blodig +drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och +elefantlinjer laenge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade +Julianus, som kaempade i det haeftigaste stridsvimlet, sarats av ett +kastspjut, som intraengde i revbenen och stannade i det inre av levern. +Sedan han foergaeves soekt rycka det doedande vapnet ur saret, hade han +vanmaektig fallit fran haesten och av sin livvakt burits ur striden. + +I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som +oegonvittne Julianus' sista timmar med samma roerande och hoegtidligt +staemmande faerger som han malat dem i sin historia. + +Naer Julianus var buren till sitt taelt och vaknat ur den vanmakt, vari +blodfoerlusten saenkt honom, befallde han fram sin haest och sina vapen. +Det var laekarens sorgliga plikt att underraetta honom, att hans sar var +doedligt och att manga timmar icke aterstode honom att leva. Han +emottog detta budskap med lugn. Det, som nu foeljde, paminde om +Sokrates' sista stunder. "Vaenner och vapenbroeder", sade han till +filosoferna och faeltherrarne, som omgavo hans baedd, "naturen +aterkraever av mig sitt lan, och jag atergiver det med en villig +gaeldenaers hela glaedje. Filosofien har laert mig, att sjaelen ej aer sant +lycklig, foerraen denna aedlaste del av var varelse aer frigjord fran de +band, som inskraenka hennes krafter. Gudstron har laert mig, att en +tidig doed ofta varit fromhetens loen; jag emottager som en ynnest av +gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en +levnad, som hitintills soekt vara dygden och mandomen trogen. Jag +hembaer nu min tacksaegelse till det hoegsta vaesendet, som icke +tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en +sammansvaerjnings dolkar eller en tynande haelsas vedervaerdigheter; men +unnat mig att mitt under vandringen pa en hedrande bana pa ett lysande +och aerofullt saett foerflyttas fran jorden." + +Sedan Julianus med lugn roest talat sa, foerdelade han kvarlevorna av +sin foermoegenhet bland sina vaenner. Bland dessa saknade han en vid sin +baedd: faeltherren Anatolios. Da han fragade, varfoer denne icke infunnit +sig foer att emottaga hans farvael, upplystes han, att Anatolios stupat +i drabbningen. Vid detta meddelande framtraengde tarar den doeendes +oegon; men han sansade sig snart och foerebradde milt de naervarande, att +de oeverlaemnade sig at en ohejdad sorg oever bortgangen av en furste, +som snart skulle foerenas med himmelen. + +Daerefter vaende sig Julianus till de naervarande filosoferna Priskus och +Maximos, med vilka han underhoell ett samtal om sjaelens odoedlighet till +inemot midnatten, da han uppgav sin ande. + +Sadan var ett oegonvittnes skildring av Julianus' doed. + +Biskop Petros daeremot, som nagra timmar efter sin frigivelse hade +upptraett pa storkyrkans predikstol foer att med den samlade kristianska +menigheten tacka Gud foer att han borttagit kristendomens fiende fran +jorden--Petros hade redan nu en annan beraettelse faerdig om samma +tilldragelse. Till en boerjan foertalte han de troende, att Julianus' +doed hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och +detta av samma aengel, vars eldlagande spjut hade kastat avfaellingen +till jorden. Da hade Julianus foert handen till sitt sar och kastat av +sitt blod mot himmelen, saegande med dyster harm: Galile, du har +oevervunnit mig! Vidare foersaekrade Petros, att avfaellingen doett under +de foerfaerligaste samvetskval, foerbannande den stund, da han oevergav +den rena homoiusianska bekaennelsen, och likvael ofoermoegen att med sin +otrogna sjael anamma fraelsningen genom Kristus' foertjaenst. Hans doed, +inskaerpte Petros, var ett nytt och oevertygande bevis pa den ojaeviga +sanning, att ingen kan doe lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till +sist uppbyggde biskopen sin foersamling med den foersaekran, att +vakterna, som statt utanfoer kejsarens taelt, hade med egna oegon sett, +huru djaevulen bortflugit med hans sjael i sina rysliga klor. + +Biskop Petros hade ytterligare ett foervanande underverk att omtala, +varom saegnen medfoerts av de fran Asien anlaenda kejserliga agenterna. +En jordbaevning, foeljd av en virvelvind och maektiga eldslagor, hade +kullstoertat de uppfoerda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem, +och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit +judarne, naer de hardnackat foernyade sina byggnadsfoersoek. + +Detta foersaekrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius +och andra kristna skriftstaellare foersaekrat detsamma. + +Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla pa Petros' ord. Det var +endast Atens judar, som vagade goera svaga inkast mot deras +sanningsenlighet pa grund av andra faerdemaens vittnesboerd, som icke +visste av nagon jordbaevning, utan endast det, att vid underraettelsen +om Julianus' doed hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat +judarne fortsaetta arbetet. + +Foerberedelserna till Karmides' begravning stoerdes samma afton genom +Petros, som laet underraetta Krysanteus, att hans svaerson som medlem av +den kristna kyrkan maste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade +dessfoerinnan infoer prokonsuln av Akaja med vittnesboerd av tvenne +praester och utdrag av foerteckningen pa de doepte styrkt riktigheten av +sin uppgift. Han och hans underordnade praesterskap tagade till den +doedes hus, tilltvungo sig liket och foerde det, ledsagat av en talrik +folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogard, daer det +jordfaestes under uttalande av det kristliga uppstandelseloeftet och +oevriga ceremonier. + +Den ovaentade upptaeckt, att Karmides i hemlighet varit doept och +kristen, vaeckte i Aten en utomordentlig oeverraskning, och onda tungor +skyndade att staella denna omstaendighet i sammanhang med hans mystiska +doed pa sjaelva broellopsdagen. Sa foega sannolikt det var, sa viskades +dock och troddes allmaent bland kristianerna, att Krysanteus var +upphovsmannen till mordet pa sin svaerson--att sedan det pa sjaelva +broellopsdagen var upptaeckt foer honom, att Karmides var kristen, han, +foer att upploesa foerbindelsen och straffa sveket, hade lejt en +loenmoerdare, inslaeppt honom i sitt hus och anvisat honom det raetta +oegonblicket, da mordet kunde foeroevas. + +Redan pa aftonen av den dag, da underraettelsen om Julianus' doed hade +hunnit till Aten, voro folkmassor i roerelse, som stroemmade till det +prokonsulariska palatset och med hoega rop fordrade, att Krysanteus +skulle haektas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman. + +Den svagsinte Klemens, som under dagen laemnat sitt hem, sags, jaemte en +hop praester, i spetsen foer massan, som ropade pa hans fars doed. Han +deltog med vild iver i deras skri. + +Medan den kristianska befolkningen pa detta saett gav sin vilja +tillkaenna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av +Akaja och anhallit, att Krysanteus skulle faengslas sasom den daer sjaelv +bekaent sig hava doedat det fromma pelarhelgonet. + +Annaeus Domitius fann denna anhallan i sin ordning och kunde icke vaegra +sitt samtycke. + +Emellertid besloet prokonsuln att till foeljande dagen uppskjuta +haektningen foer att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly. +I denna varning foerenade sig nagra av arkontens oeverblivna vaenner, som +insago i vilken fara han svaevade. Men redan foere dem hade Teodoros, +vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska praesterskapet, +infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och oevertalat Krysanteus att +taenka pa sin saekerhet. Teodoros aemnade samma natt begiva sig till sina +vaenner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus' +omsorg fatt bostaeder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade +Krysanteus att med Hermione foelja honom dit. Daer vore de i grannskapet +av Aten och kunde atervaenda, naer helst ett gynnsamt tillfaelle yppade +sig, eller fly oever havet till andra vaerldstrakter, om Sunions berg +icke laengre foermadde vaerna dem. + +Flykten besloets, och Teodoros bitraedde verksamt med foerberedelserna. +Aennu samma natt laemnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros +och trogna tjaenare, Aten. + + + + +FJORTONDE KAPITLET. + +I Sunion. + +Krysanteus och Hermione tillbragte hoesten och vintern av Julianus' +doedsar i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska +nybyggarne. + +Dessa, som i Krysanteus igenkaende sin vaelgoerare, vars omsorger de hade +att tacka foer sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glaedje +emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan +sina berg. + +Haer levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne at dem +hade uppfoert vid foten av en skogvuxen klippa, naera havsstranden och i +grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inraettat foer sina +fiskarbatar. + +I haendelse av fara var haer det gynnsammaste staellet foer att hastigt +undkomma. En fara kunde dock svarligen naerma sig den av fraemlingar +obesoekta bergstrakten, utan att i tid sparas av de med sina hjordar +kring bergen stroevande herdarne, som i sitt ostoerda lugn och sina +fredliga sysselsaettningar vidhoello mot vaerlden utanfoer deras berg den +misstaenksamma vaksamhet, som deras foerra levnadssaett gjort noedvaendig +och som de aennu hade skael att iakttaga, osaekra, som de voro, om den +fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila. + +Kort efter att underraettelsen om Jovianus' upphoejelse anlaent, hade +dock en lugnande kungoerelse av den nye kristianske kejsaren om +oinskraenkt samvets- och bekaennelsefrihet offentliggjorts och aeven +hunnit novatianernas oera. + +Denna kungoerelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser, +som i Aten voro hoejda mot honom foer morden pa Karmides och Simon +pelarhelgonet. Hans enda vaern var den hemlighet, som vilade oever hans +vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke +heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt sa naera +Aten. + +De enda fraemmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions +bergsbygd, voro de kejserliga uppboerdsmaennen, och dessa avlaegsnade +sig, sa snart de fullgjort sitt aembetsaerende, det vill saega utpressat +vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmal +hade foerirrat sig till den avskilda landsdelen. + +Hade ej foerbindelsen med Aten och genom Aten med den oevriga vaerlden +underhallits av Teodoros, som delade tiden mellan sin foersamling i +Aten och sina vaenner i Sunion, sa skulle dessa senare i sin obemaerkta +tillflyktsort knappast hava natts av ett rykte om de tilldragelser, +som runt omkring dem upproerde vaerlden och satte haevdernas gravstickel +i roerelse. + +Det var saledes endast genom Teodoros, som Krysanteus hoerde, att +Jovianus avlidit, innan han aennu pa sitt atertag fran Persien hade +uppnatt rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den +oesterlaendska haeren utropad och av senaten erkaend som kejsare. + +Valentinianus hade kort efter sin upphoejelse utnaemnt sin broder Valens +till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, sa att +denne senare var herre oever oesterlandet och Grekland. + +En kort tid efter att Teodoros hade medfoert till Sunion denna nyhet, +flyttade han till sina novatianska kristendomsbroeder och nedslog bland +dem sina bopalar, ty Aten var nu anyo foer honom en farlig vistelseort. +Biskop Petros och det homoiusianska praesterskapet boerjade uppfoera sig +med sin gamla ofoerdragsamhet och egenmaektighet, och rykten voro i +omlopp, att foerfoeljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig +homoiusian, hade utbrutit flerestaedes i oesterlandet mot olika taenkande +kristna foersamlingar. + +Skulle foerfoeljelsen en dag aeven na till dessa fredliga dalar? Deras +innebyggare hade skael att raedas det. Sjaelva av olika asikter om +troslaeran, hade de under den gemensamma noedens dagar noedgats oeva sig i +foerdragsamhet, under vars inflytande de aentligen funnit, att det +vaesentliga och enda noedvaendiga var foer dem alla ett och samma, att +allas straevan och syfte var kristendomens foerverkligande i hjaertan och +gaerningar, samt att den foersta och i sanning ringaste frukten av den +kristna kaerlekens liv aer den, att man icke moerdar varandra foer +olikheten i mer eller mindre vaerdeloesa metafysiska meningar. + +Mitt ibland dessa straenga och allvarliga kristne tillbragte foerkaempen +foer den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars +milda, av stormar och lidelser ostoerda lugn verkade som en balsam foer +deras sjaelar. + +Krysanteus oenskade endast att ostoert fa njuta detta vaelgoerande lugn, +skulle aen det hav, vars oeversvaemmande vald han fafaengt motstatt, komma +att rulla sina boeljor oever hans gloemda grav. Han ville foergaeta, att +vaerlden utanfoer hans berg var skadeplatsen foer de avskydda makternas +fortsatta segertag, och soekte nya foeremal foer sin outtroettliga +verksamhetsdrift inom den tranga krets, som nu stod honom oeppen, i +lantmannens sysslor och i omsorgen foer de maenniskors vael, vilka foer +honom hade oeppnat en tillflyktsort. + +Aen kaerare vart honom detta lugn genom det inflytande han sag det utoeva +pa Hermione. Djupt nedboejd och naestan krossad av sina egna och sin +faders olycksoeden, hade hennes sjael anyo haemtat krafter i naturens +skoete, under ett arbete foer livets noedtorft, som skaenkte henne +foerstroeelse, och under umgaenget med maenniskor, vilkas raa yta icke +kunde doelja den foeraedlade maensklighet, som deras allvarliga straevan +att leva i Gud hade skapat inom dem. + +Att denna foeraedling icke var en frukt av den vaerldsasikt och de laeror, +som hennes fader hyllade och som hon sjaelv aennu, fastaen med tvekan, +omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att +i sin faders naervaro uttrycka glaedje oever foereteelsen; men denna +gladde henne likvael och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke +annat aen staella det vunna malet oever medlen att hinna det. + +Genom Hermiones flit och skoenhetssinne hade den lilla lantgard, daer +Krysanteus och hon bodde, foervandlats till ett hem, daer intet vittnade +om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot +middagssolen av lummiga ekar och skildes fran viken av en traedgard, +vari ett urval av nejdens skoenaste blommor prunkade vid sidan av +vaexter, nyttiga foer hushallet. Vaeggarna i Krysanteus' hus voro +smyckade med tapeter vaevda av Hermione, och till det enkla bohaget, +foerfaerdigat av nybyggarne, saellade sig boeckerna och cittraa, som +paminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen +ditflyttats fran Aten. + +Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid +mynningen mellan tva berg, varifran utsikten oeppnades oever en +groenskande dal, daer nybyggarnes hus haer och daer skymtade mellan +loevmassorna, och pa vars sluttningar man sag deras talrika hjordar +beta. + +Det var en skoen varafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos +Krysanteus foer att med honom radsla om atskilliga aerenden, som roerde +deras samhaelle, hade Hermione gatt att lustvandra och haerunder moett +Teodoros. + +Deras samtal vaende sig nu, som naestan alltid, naer de voro tillsammans, +kring religionen. Teodoros fortsatte ofoertrutet sitt omvaendelseverk +och med dess stoerre iver, som det gjorde synbara framsteg hos +filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer aen nagonsin riktade pa +det oeversinnliga, sedan hennes jordiska foerhoppningar sjunkit i +graven. Hon kaende kravet pa en kraftig, sjaelens innersta +genomstroemmande hugsvalelse, men aegde den icke i sin filosofi. Hon +kunde icke taenka tillbaka pa det sista ar hon tillbragte i sin +foedelsestad, utan att dessa rysliga haendelser, som ryckt brudgummen ur +hennes famn, atergivit henne en aelskad broder vansinnig, skoerdat en +hjaelte, av vars kraft hon vaentade vaerldens raeddning, samt oever den +aelskade faderns huvud samlat sa manga sorger, svikna foerhoppningar och +faror--hon kunde icke i sitt minne aterkalla dessa haendelser, utan +att moerka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som +styrvaerlden och maenniskornas oeden, och hon kaende, att livets skumma +gator, foer att vinna e loesning, som tillfredsstaeller hjaertat i staellet +foer att krossa det, kraeva den fasta tron pa en kaerleksrik fader i himmelen. + +I denna sinnesstaemning hade evangelium foer henne blivit en bok, i +jaemfoerelse med vilken Platon och Porfyrios stodo sasom natten bredvid +dagen, och laesningen av denna bok gjorde pa henne ett intryck dess +djupare, som ingen foere dess studium inplantad mening om Kristus' +vaesen stoerde och minskade det. Vad hon tarvade, en foeresyn i lidandet, +fann hon haer, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit foer +henne Gud sjaelv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat +aterloesningens verk med en liten tids sjaelvpatagna lidanden. Foer henne +var det stora, oevervaeldigande och ovillkorligt gripande i evangelium +att se en maenniska, foer vilken framtidens bok var foerseglad, hos +vilken tvivel saledes kunde uppsta, foer vilken proevningarna voro +verkliga proevningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna +blotta maenniska framga som segrare ur striden mellan det godas hoegsta +krav och vaerldens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds belaete och +daermed varda maenniskoslaektets foeresyn och fraelsare, utrustad till +detta kall icke med oevermaenskligt vetande i de gudomliga tingen, icke +med vaelde oever de gudomliga haerskarorna, utan allena med den orubbliga +tro pa en sedlig vaerldsordning och en god fader i himmelen, som varje +barn av en kvinna boer och kan tillaegna sig. + +Kristus, den blotta maenniskan, baer alla de lidanden, varmed samhaellet +kan oeverhopa oss--han har icke en egen troeskel och icke nagot, +varemot han kan luta sitt huvud; han gar misskaend genom vaerlden +--hans egen moder och broeder begripa honom icke, hans laerjungar +missfoersta honom; bristen pa framgang maste ingiva honom oro; hatet +foerfoeljer honom med smaedelser; oeverheten och de bildade av hans folk +eftertrakta hans liv; han svikes av de fa, som foelja honom, han ber +foergaeves vaennen, som vilat vid hans broest, att vaka med honom i +Getsemane, den viljestarkaste foernekar honom och en annan saeljer hans +liv foer trettio silverpenningar; folket, som han vill foera till Gud +och friheten, ropar pa hans korsfaestelse och pa en missdadares +benadning; han hudflaenges, hanas, fastspikas vid korset och doer en +kvalfull doed. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje +frestelse att leva foer sin egen lycka i fred med en osedlig vaerld, +foeljer samme andes maning, som talar aeven i vara hjaertan, men som vi +oftast tysta. Och under dessa hemsoekelser foernekar sig lika litet hans +mod som hans tro och hans mildhet och kaerlek mot dem, som foerfoelja +honom. + +Hermione laerde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan aelska, +utan att ett hjaerta finnes, som svarar eller foerstar den visade +kaerleken, och huru man kan lida foer att genom lidandet varda staerkt +och fullkomligad. + +Hon vidgick foer sig sjaelv och infoer Teodoros, att det var betraktelsen +av evangelium, som mer aen nagot annat hade uppraetthallit henne under +de harda proevningar, som den sistfoerflutna tiden burit i sitt skoete. +Men att uppkalla sig med galileens namn och intraeda som medlem i det +samfund, som naemnde sig efter honom, blotta tanken haerpa var henne en +leda. Det samtal, som hon nu foerde med Teodoros, medan de vandrade +genom den av varens givmildhet och maenniskornas flit smyckade dalen, +riktade sig ater pa denna punkt. Teodoros var i manga stycken av annan +mening aen Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda +ordet i en hemlig, foer maenniskan icke fullt begriplig bemaerkelse, han +trodde pa nadegavor, foerenade med sakramenten; men han medgav villigt, +att fraelsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var +kommen foer att vara foeremal foer spekulativa funderingar, att hans egna +ord fran bergspredikningen intill det tal han hoell till sina laerjungar +i den natt, da han foerraddes, icke baera ett spar av framkastade eller +loesta metafysiska gator, utan att han tvaertom tillbakavisar fariseer +och sadduceer, naer dessa framkomma med dylika spoersmal. + +- Var da utan alla dogmer Kristus' efterfoeljare, var Teodoros' rad. + +Men a andra sidan foerebradde han Hermione, att da den kristna +gudstjaenstens naturligaste former stoette henne tillbaka, hon likvael +kunde finna sig i den gamla laerans bruk och ceremonier, ehuru dessa +uppenbarligen levde nagot fientligt emot Guds tillbedjande i anden och +sanningen. Hermione maste haeri giva honom raett; men hon ursaektade sig +med undseendet foer sin fader, foer vilken dessa voro heliga bruk, i +hans oegon sammansmaelta med den vaerldsaskadning, som erkaenner +foernuftet, friheten och den maenskliga vaerdigheten. Men da kristendomen +ej endast erkaenner dessa sanningar, utan framstaeller dem i foerklarat +ljus, och Hermione insage detta, sa vore samma skael, som gaellde foer +Krysanteus, icke gaellande foer Hermione. Att bekaempa den kaensla, som +bjoede ett sadant undseende, vore saledes ett ringa prov pa den +foersakelse, som den kristna trons stiftare alaegger sina laerjungar. +Ville Hermione erkaenna galileen som sin maestare ej blott med munnen, +utan med hjaerta och gaerning, sa borde hon tillkaempa sig styrka att +slita det sista band, som fasthoelle henne vid den gamla laeran. + +Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tarar. Hon taenkte pa den +smaerta, som uppfyllandet av ett sadant krav skulle foerorsaka +Krysanteus. + +Men fran detta oegonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt +tillstand och fann med visshet, att hon icke laengre tillhoerde +Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med foerkaerlek +tolkat och vilkas skoenhet hon beundrat, voro endast sloejade--och, +naer de blivit avsloejade--endast bleka bilder av samma eviga +sanningar, som Jesus sa klart och allmaenfattligt lagt i dagen foer hela +maenniskoslaektet och ej foer nagra fa invigde; hon fann, att hon i +verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde foerneka +honom, som hon i taenkesaett och levnad ville foelja, savitt hon +foermadde. + +Medan detta erkaennande kom oever hennes laeppar, stoerdes samtalet av en +tredje person, som ploetsligt visade sig i deras grannskap. Hermione +och Teodoros hade satt sig ned pa en vilosoffa, danad vid foten av en +kulle och skuggad av varfriskt loevverk, som hindrat dem att se den +man, som tillfaelligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann +foer gott att framtraeda. + +Han var klaedd i en grov kapa, resebaelte, spikslagna sandaler och bar +en vaeldig stav i sin hand. + +Mannen var Eufemios. Hans upptraedande foerorsakade Teodoros en +obehaglig oeverraskning, varemot han sjaelv tycktes mycket angenaemt +beroerd av detta moete. + +- Broder, vad foer dig hit? fragade Teodoros, i det han skyndsamt steg +upp och gick presbytern till moetes foer att avvaenda hans uppmaerksamhet +fran Hermione. + +Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkaent henne. Han +svarade: + +- Var haelsad, Teodoros! Du foerundrar dig vael att finna mig haer, och +sjaelv foerundrar jag mig icke mindre, att jag aentligen i denna labyrint +av berg och dalar har kunnat finna raetta vaegen, som ledde till min +broder Teodoros. Dock aer det intet underverk, som astadkommit detta; +de vaelvilliga herdar, som jag traeffat pa bergen, och folket, som jag +funnit i hyddorna, hava med rad och upplysningar lett min gang, och +genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, naer jag +nu traeffade dig haer. + +- Vael, foelj mig till min hydda, lat mig daer tvaetta dina foetter och +tillreda dig en maltid, sade Teodoros. Det aer utan tvivel ett viktigt +aerende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala daerom, +sedan du foerfriskat dig under mitt tak. + +Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och foeljde honom till hans +boning. + +Sedan den svartlockige presbytern daer intagit en maltid med den +kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och daerunder i +vaelvilligaste ton framstaellt en troettande maengd fragor om Teodoros' +och hans foersamlings omstaendigheter, framryckte han aentligen med sitt +aerende. + +Han hade omgjordat sina laender och tagit staven i sin hand foer att +till brodern Teodoros oeverlaemna ett budskap fran hans fader Petros. +Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebaeltet och raecktes +vaerden. + +Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att atervaenda till Aten, +emedan hans vistelse bland erkaenda kaettare maste kasta ytterligare +skugga pa hans redan foerut med skael misstaenkta renlaerighet. Vore det +sant, vad Petros hoert, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de +novatianska och donatistiska avfaellingarnes gaestfrihet foer att +uppehalla sig ibland dem, utan ock att han beklaedde praestaembetet i +deras foersamling, sa vore aeven den ofoerdelaktigaste tanke om Teodoros +styrkt, och han kunde svarligen raeddas fran sjaelvadraget timligt och +evigt foerdaerv. Dock ville biskopen aeven i detta fall laemna honom en +vaeg till fraelsning oeppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son +Eufemios foer att fran Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten. +Biskopen foersaekrade, att han daer skulle emottagas med faderlig godhet, +och att det foerflutna skulle vara gloemt, savida Teodoros angrade sitt +avfall och visade sig villig att avsvaerja sina villfarelser. + +Biskopens brev innehoell vidare bittra klagomal oever nybygget i Sunion. +Dess grannskap med Aten innebure en hotelse foer stadens och nejdens +saekerhet, enaer nybyggarne vore icke blott kaettare, utan aeven +missdadare, roevare och upprorsmaen, kaenda fran den tid de hade sitt +tillhall i Parnassos. De foerbrytelser mot person och egendom, vilka +vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevanarne, helt visst +icke utan skael, dessa fraemlingar; och man hade dessutom att klaga +daeroever, att de laemnade en fristad at foerrymda brottslingar och at +slavar, som lupit fran sina herrar. Sadant kunde i laengden icke talas, +och Petros foerutsade, att den vaerldsliga makten skulle foerena sig med +den andliga foer att straffa de brottslige och aterfoera de foervillade. + +Biskopen slutade sitt brev med en foernyad, beveklig uppmaning till +Teodoros att vid brodern Eufemios' sida atervaenda till Aten. + +- Navael, sade Eufemios, naer Teodoros lade brevet ifran sig, vad +beslutar du? + +- Min broder, du far i morgon ensam atervaenda till Aten. Jag har daer +ingenting att goera. + +- O, min broder, betaenk dig vael, innan du fattar detta beslut, +suckade Eufemios. Jag foersaekrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika +djupt som det graemer honom att hava foerlorat dig, lika stor froejd +skulle det goera honom att se dig som den foerlorade sonen atervaenda i +hans armar. Var oevertygad, att den goedda kalven i detta fall icke +skall utebliva. Petros saeger alltid, att du var aemnad till nagot +stort, Teodoros, att de saellsynta nadegavor, som Herren foerlaenat dig, +raett anvaenda skulle goera dig till en pelare i hans foersamling. Om du +foeljer mig, Teodoros, sa gar din vaeg emot en haerlig framtid. Vad aer +jag vael emot dig? Eufemios, som laenge varit den aeldste presbytern i +atenska foersamlingen, har intet hopp, men icke heller nagot ansprak +eller nagon astundan att varda annat. Den som aeger krafter som du aer +foerpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som aer dem vaerdig--daer +de i full man kunna anvaendas. Broder, du aer aemnad till biskop och +skall, om du vill, inom kort vara beklaedd med denna vaerdighet. Jag +saeger det icke foer att underblasa ditt hoegmod; jag saeger det snarare +foer att oedmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt foer att illa +anvaenda dina gavor och foerspilla din lycka. + +- Laemna detta ofruktbara samtalsaemne, sade Teodoros. Jag har haer i +Sunion ett vaelsignelserikt faelt, mer aen tillraeckligt foer mina krafter. +Men fastaen jag saledes icke personligen atfoeljer dig till Aten, min +broder, sa skall du likvael vara oeverbringaren av ett brev fran mig +till Petros. Jag maste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne goera +nejden osaeker. Fredligare och laglydigare maenniskor aen dem skall du +ingenstaedes traeffa, och innan du laemnar oss, boer du med dina egna oegon +oevertyga dig, att deras boningar icke likna roevarekulor, utan hemvist +foer arbetsamma, noejda och sedliga familjer. Att vi emottagit foerrymda +slavar aer sant, och vi aemna icke atersaenda dem till deras herrar, +sasom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fangen, ma rymma +varhelst han kan; raettsloes infoer sin herre, aer han aeven utan plikter +emot denne; men han har plikter emot sig sjaelv och sina likar, och den +foersta av dessa plikter aer att undandraga sig traeldomen. "Kan du fri +varda, sa bruka det hellre", saeger samme Paulus. + +- 0, min Gud, vilken laera du haer driver, broder Teodoros, suckade +Eufemios. Betaenker du icke, att till och med var heliga kyrka med +tacksamhet emottager slavar i arv av fromma doeende, och att hon +vaelsignelserikt anvaender deras arbete till sitt jordiska godas +foerkovran? + +- Foer mig, sade Teodoros, aer detta ett det saemsta bevis foer +slaveriets raettmaetighet. Du gloemmer, min broder, att jag foernekar +kyrkan. + +- Tyvaerr, det aer sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot +himmelen. + +- Du synes, fortfor Teodoros, icke kaenna dessa donatisters +uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och +foerfoeljelser kommit till en slutfoeljd av den kristna laeran, till +vilken de mahaenda annars icke skulle hunnit. De foerklara bade +envaldsmakten och slaveriet foer gudloesa inraettningar. + +- Och du, infoell Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga +villfarelser, du delar dem, eftersom du aer dessa maenniskors laerare? + +- De hava tvistat med mig och oevertygat mig, svarade Teodoros. Jag +skulle oenska, att Petros hitkomme foer att aeven varda oevertygad. + +- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit pa sin +fana de orden: jaemlikhet och broderskap. Om sadana asikter spredes i +vaerlden, skulle hon ju upp- och nedvaendas. Och kyrkan skulle foerlora +sina slavar ... nej, nej, det aer djaevulska meningar, de daer, och rakt +stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, atersaende +ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru sta nu sadana meningar +tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina far? + +- Mina far? Faren aero icke mina. Jag kaenner endast en herde, som aer +Kristus, och sjaelv kan jag icke goera ansprak pa detta namn. Lydnaden +foer maensklig ordning, broder Eufemios, aer endast ofullkomlig, naer hon +icke parar sig med tanken pa denna ordnings fullkomning, sa att hon, +om moejligt, varder fri fran brister och en bild av den gudomliga. Vara +satser om jaemlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda +medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets oevriga +sanningar: med var oevertygelses kraft, som verkar pa andras +oevertygelse. Mina broeder i Sunion hava nedlagt valdets vapen, da +valdet icke laengre tvingar dem till sjaelvvaern ... Men nu, Eufemios, aer +kvaellen langt skriden, och du behoever ga till vila. Vi skola i morgon +fortsaetta vart samtal, medan du foeljer mig pa ett stroevtag genom +bergen foer att se var trevnad. Den allsmaektige give, att ingen fiende +ma komma och skoevla den! + +- Du har raett. Jag aer mycket troett av den besvaerliga vandringen. Vem +var den kvinna, min broder, med vilken jag traeffade dig samtalande? + +- En dotter till en av mina grannar. + +- Jag sag ej hennes ansikte, men jag hoerde nagra ord av hennes mun +och fann, att hon talade en skoen helleniska. Det finnes saledes aeven +bildade hellener bland dessa fraemlingar fran Afrika och Asien? + +- Haer finnes folk av varjehanda klasser och tungomal, svarade +Teodoros, i det han foerde sin gaest till en av hyddans kamrar, daer han +anvisade honom ett nattlaeger. + +Teodoros anvaende en del av natten foer att skriva brevet till Petros. + +Tidigt om morgonen, medan Eufemios aennu sov, gick hans vaerd till +Krysanteus foer att varna honom och Hermione att onoedigt blottstaella +sig foer Eufemios' blickar. + + + + +FEMTONDE KAPITLET. + +Kriget i Sunion. + +- Julianus var visserligen en stor faeltherre, sade Annaeus Domitius +till sin vaen Olympiodoros, medan de lago till bords i ett praektigt +taelt, uppslaget pa en av Sunions kullar i mitten av ett vidstraeckt +laeger; onekligen var han en faeltherre, som varken stod tillbaka foer +Alexander eller Cesar, men det fanns likvael ett huvudstycke i +krigskonsten, som han ej begrep. + +- Det att taga stryk av fienden, halla god min och hava stark matlust, +sade Olympiodoros. + +- Du faller mig i talet, sade Annaeus Domitius, jag finner mig noedsakad +att tysta din tunga med en baegare av den yppersta falern ... Skal, min +trogne vaen, mina krigares Tyrtaeos och min egen Homeros! Det var +emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru aeven det har +sin vikt och boer vara till punkt och pricka inhaemtat av en verklig +faeltherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att +foerljuva krigets moedor med ett gott bord. Min vaen, vad tycker du om +sugfisken? Aer han icke ypperlig? + +- Gudomlig, vid Zeus, och sasen som ett konstverk, haerligare aen den +efesiska Artemis' forna tempel. + +- Olympiodoros, det aer en gammal egyptisk foerdom att kalla en sugfisk +gudomlig. Sadana foerdomar borde du hava oevervunnit, sedan sjaelva +egyptierna oevervunnit dem och foervandlat sig till de frommaste +kristianer i vaerlden. Jag tycker icke heller om, att du svaer vid gamle +Zeus. Lat gubben vara i fred--han laer nu i alla fall hava oevergivit +oss och flyttat till hyperboreerna. Dina hedniska eder sara mitt oera, +Olympiodoros. Du foergaeter, att jag numera ej endast aer katekumen, utan +doept och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, aedla Eusebia, +som oevervann mina sista tvivel och foerde mig med hull och har i +sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det +vill saega: icke nog foerbanna moirorna och Hymen, men prisa Foersynen +och alla goda helgon, som skaenkte mig en sadan maka. Nu, min vaen, +fortfor prokonsuln, da en slav intraedde med stekt fagel pa ett +silverfat, nu en bit fagel och aen en baegare falern, daerefter en +anspraksloes efterraett ... min baeste pastejbagare har sjuknat under +faeltlivets omak ... sedan foeljer du mig, da jag synar foerposterna. Min +haevdatecknare boer aldrig laemna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att +du medtagit tillraeckligt papyrus foer att utfoerligt skildra mina +bragder? + +- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill, +dina trasiga apostlar och helgon, att du fatt en sa ojaemfoerlig +historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se haer, fortfor f. d. +epigramfoerfattaren, numera haevdatecknaren, i det han ur baeltet framtog +nagra hoprullade pappersblad, medan du spisar din fagel--som, oss +emellan sagt, aer nagot seg--och avvaktar pastejen, vill jag upplaesa +det faerskaste kapitlet: det om de bada sista dagarnes +krigstilldragelser. Det aer en anraettning, min vaen, som endast kan +jaemfoeras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag! + +- Nej, nej, icke nu, min vaen. Vad du hunnit skriva aer naturligtvis +endast ett utkast. Saepe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag +menar, att du aennu icke hunnit glaetta ditt opus. + +- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlater sig aldrig Olympiodoros. +Hans verk aero fullkomliga fran foedseln och tarva icke tvaettbaljan. +Kurtius' faerger, da han skildrar Alexanders tag mot Persien, aero utan +tvivel bleka mot de faerger, med vilka jag malar Annaeus Domitius' tag +mot Sunion. Forntidens haevdatecknare snarare mejslade aen de malade. +Det aer blott vi, som foersta att at historien foerlaena glansen av alla +himmelens och jordens faerger. Du skulle hoera, huru jag skildrar dina +truppers tag, huru de ringlande stiga uppfoer bergen, medan deras vapen +aterkasta solens stralar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och +foerdela sig daer, foer att i skilda stralar genombryta bergpassen, och +anyo foerena sig i en fruktansvaerd slagordning. Vidare maste du hoera +och beundra, da jag skildrar den naestfoerflutna natten ... det var en +haerlig natt, min vaen ... + +- Ja, en vacker anblick, sade Annaeus Domitius. + +- Ack, da man ej, som Nero, har rad att uppbraenna ett Rom foer att se +en vaerldsstads lagor slicka natthimmelen, da aero byar och planteringar +icke att foerakta, anmaerkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick +att se de bal, som flammade pa bergens toppar och i dalarnes djup. +Ocksa har jag pa det livligaste skildrat dem i min beraettelse om dina +dad. + +- Anmaerk dock som en trogen historieskrivare, att aeran av dessa lagor +icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annaeus Domitius. Hade +jag sjaelv fatt rada, skulle det upproriska packets byar och +planteringar laemnats i fred, ty en oedemark kan icke laengre skatta till +kejsaren. Men jag boejer mig under den gudomliga raettvisan, foer vilken +alla maenskliga beraekningar boera vika. De upproriske aero kaettare, och +Petros vet, att Guds raett gar framfoer kejsarens. + +- Jag lovar att anmaerka det, sade Olympiodoros, i det han stack +papyrusrullen i sin goerdel och boerjade undersoeka desserten. Men aen +vackrare var den foeljande morgonen, da solens foersta strale visade oss +de upproriskes slagordning, utbredd pa en bergsluttning, och bakom +maennens moerka linje deras kvinnor och barn i aengsliga flockar pa +hoejderna daer ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till +tjugu centurior--tva tusen man. + +- Vad saeger du? utbrast prokonsuln. Tva tusen man? Vad aer du foer en +historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst +femtio tusen man. Kom ihag, att Alexander oevervann aldrig mindre aen +hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag aer blygsam och noejer +mig med femtio tusen. + +- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihag, att historiens +gudinna fordrar straengaste sanning. Du vill vael icke, att jag skall +tillskarva en orimlig loegnkroenika? + +- Nej, nej, straeng sanning, min vaen! Skriv tio tusen! Det kan vara +nog, da min egen styrka icke oeverstiger fyra tusen man. + +- Striden, som nu boerjade, fortfor Olympiodoros, aer skildrad sasom +endast ett oegonvittne foermar det. + +- Daervid naturligtvis icke utegloemt fiendens hardnackade motstand ... + +- Naturligtvis icke. + +- Och aen mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och +vapen oeversadda valplatsen, och sa vidare, sade Annaeus Domitius +leende, i det han fyllde Olympiodoros' baegare. + +- Min vaen, svarade f. d. epigramfoerfattaren, numera haevdatecknaren, +man far icke i ett enda kapitel uttoemma de tillgangar ett faelttag har +pa nervskakande och malningsvaerda upptraeden. Jag aemnar spara den +ifragavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon +verkligen aegt rum. Jag later denna gang fienden i god ordning draga +sig tillbaka. Mer tillater mig icke min sanningskaerlek, ty i sjaelva +verket var det likvael dina trupper, som ... nog av, du foerstar mig. + +- Den foerdoemde praesten! mumlade Annaeus Domitius. Det var Petros, som +genom sin inblandning i stridsplanen foerorsakade nederlaget. Jag +skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus' +skicklighet och naestan ointagliga staellning. + +- Jag malar daeremot en annan syn tjusande vackert, fortfor +Olympiodoros sjaelvbelatet. Och vackert, haenfoerande vackert var i +sanning att se det praektiga, jaernsmidda rytteriet rida ned i kaerret, +fastna daer och omkomma foer upprorsmaennens klubbor, pakar och stenar. +Ett haerligare skadespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest +lysande dagar aldrig bjudit pa ... det maste du medgiva, min +prokonsul. + +- Det aer sant, sade Annaeus Domitius med glaensande oegon vid minnet av +detta blodiga upptraede; jag var sjaelv naera daeran att klappa haenderna +och ropa: bene, optime! Jag skulle mahaenda gjort det, om jag som du +varit blott askadare. Men tyvaerr, jag aer kejsarens faeltherre, och det +var kejsarens soldater, som omkommo. Det var aterigen Petros, som +befallde denna olyckliga roerelse. Jag prisar dock himmelen, att den +aegde rum, ty naer biskopen sag den sorgliga utgangen, bad han mig om +foerlatelse och kaende sig traeffad av den vers jag leende anfoerde ur +Homeros: + + Gott mangvaeldet ej aer; en enda haerskaren vare. + +Jag hoppas att fran denna stund fa ensam rada. + +- Det var en oeverraskande upptaeckt, min Annaeus, att anfoeraren foer de +upproriske var ingen mer och ingen mindre aen var gamle vaen +Krysanteus. Krysanteus i spetsen foer en hop kristianska svaermare! Vid +Zeus, oedet leker med maenniskorna. + +- Gloem ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus +varit Julianus' laerare i filosofi och krigskonst. Du kan tillaegga, att +Julianus erkaende honom som sin maestare ej blott i den foerra, utan ock +i den senare. Eftervaerlden boer icke underskatta mina segrar, naer de +vinnas mot en sadan man, som foer oevrigt star i spetsen foer en +oeverlaegsen styrka av svaermiskt och krigsvant manskap samt foersvarar +sig i en bergstrakt, svarintagligare aen en faestning. Men nu till nagot +annat. Jag vaentar i afton mina badslavar med atfoeljande badtaelt till +laegret ... + +- Skoent, min vaen. + +- Och sedan vi atervaent fran foerposterna, torde allt vara i ordning +till en foernyad bekantskap med ett nagorlunda draegligt bad. O, +Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man +icke kan medfoera dem pa faelttaget ... Aen en skal! Foer Karmides' minne! + +- Foer Karmides! Han var pa senare tider stadgad och trakig. Men icke +foerty ... doeden foersonar allt, och helst en sadan doed ... Leve i alla +tider hans skugga! + +- Drickom aeven foer hans skoena aenka! + +- Jag har atagit mig att troesta henne, sade Olympiodoros, sa snart hon +blott har kommit i vara haender. Allt beror av din seger, min aedle +faeltherre. Saledes en och samma skal foer Karmides' skugga, foer hans +aenka och foer din seger, som aer foerspelet till min egen! + +- Tyvaerr, min vaen, det loenar foega att troesta aenkan. Hennes gyllene +behag aero pa vaeg att vinnas av en annan ... + +- Vad saeger du? + +- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och +traedgardar, hava funnit en vaeldig friare, som aer vaerdigare aen du att +njuta dem ... + +- Prokonsul, tala icke i gator! I dag aer jag Davus och icke Oedipus. +Vad menar du? Vem aer friaren? + +- Kyrkan.--Jag foerstar ej din foerdoemda kristianska rotvaelska. Vem aer +kyrkan? Foerbannelse oever den friaren, vem han aer! + +- Olycklige hedning, du har saledes icke en aning om det hoegsta och +maerkvaerdigaste, som finnes pa jorden. + +- Du menar antingen Olympos eller Atlas ... + +- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men foer att goera klart foer dig vad som +menas med kyrka, fordras, att jag inlater mig i en teologisk +avhandling, som beroer var religions hemligheter. Men detta aer mig icke +tillatet, min vaen. Du far saledes icke veta, vem kyrkan aer. Det aer nog +foer dig, att det blir hon och icke Hermione, som aerver Krysanteus. + +Samtalet avbroets av en centurion, som visade sig i taeltluckan, emottog +nagra order av sin befaelhavare och avlaegsnade sig. + +Daerefter fortfor Annaeus Domitius i halvviskande ord: + +- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktloesa anstraengningar att loesa +min gata. Jag vill da sjaelv tolka henne. Krysanteus har en son ... + +- Jag vet ... det svagsinta helgonet ... + +- Tyst, ingen haedelse! Helgon aero aldrig svagsinta. Det aer nog att +saega helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog +av, det aer sonen och icke dottern, som aerver fadern ... + +- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, infoell den +lagkloke Olympiodoros. Vill han tillfoersaekra sin dotter en del av sin +foermoegenhet, star det honom fritt. Foeroevrigt har Hermione, om hon +gifter sig, full arvsraett efter sin broder helgonet, vilken sannolikt +icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot +kristianernas elysium. + +- Riktigt, anmaerkte prokonsuln, men du foergaeter a andra sidan, att +Krysanteus har en annan arving, vars raett gar framfoer alla andras ... + +- Och denne arving aer? + +- Staten, min vaen, som har raett att indraga hoegfoerraedarens egendom och +redan skulle hava lagt beslag pa Krysanteus', ifall icke ... + +- Ah, du har raett. Jag gloemde staten och hoegfoerraederiet ... + +- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med aen heligare ansprak +hade foermatt staten att lata sina vila ... + +- Och vem aer denne arving? Haer kraelar ju som i en myrstack av +arvingar. + +- Kyrkan, Olympiodoros. + +- Daer ha vi ju ater den foerdoemda kyrkan! + +- Var lugn! Vi laemna kyrkan a sido och tala staellet om hennes malsman +och raettsinnehavare i denna sak, vilken aer Petros ... + +- Biskopen? + +- Biskopen och faeltherren. Densamme ... + +- Ah, da saeger jag farvael at varje foerhoppning. + +- Petros har foer Makedonios' eftertraedare, patriarken Eudoxos, +uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstar +den foermoegenhet, han aerver av sin fader, till den heliga kyrkan, med +uppdrag till Petros att foer kyrkans vael foervalta samma foermoegenhet. +Eudoxos, som utan tvivel fatt loefte om en andel i rovet, har givit +kejsaren, var nadigste herre, en vink att blunda med det oega, som +bevakar statens foerdel, och se saken ensidigt med det andra, som +bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller raettare: Petros--blir +Krysanteus' arving. + +- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det aer dock en sorglig +tanke, att en aedel atenares aervda foermoegenhet--och vilken foermoegenhet +sedan!--skall oeverga i haenderna pa en ofilosofisk och plebejisk +lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod ar +anyo i stigande. Ma den komma, men icke foerr aen Olympiodoros aer stoft +och aska! + +De bada vaennerna laemnade bordet. Den timme, som Annaeus Domitius +anslagit at sin vila och vederkvickelse, var foerfluten. Han iklaedde +sig hjaelmen och harnesket, omgjordade sig med svaerdet och laemnade sitt +taelt. + +Kort daerefter sags han, omgiven av tribuner och centurioner och +ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva pa +foerposterna och fiendens staellning. + +Biskop Petros foeljde honom. + +Samma afton anlaende till prokonsulns laeger en betydlig foerstaerkning av +friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida oeversteg +kaettarehaerens styrka, var denna foerstaerkning likvael vaelkommen och +noedig, emedan truppernas sjaelvfoertroestan syntes minskad efter den +drabbning, som de nyss laemnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag +till foeljd av kaettarnes vilda tapperhet och deras anfoerares kloka +anordningar. + +Prokonsuln aterkom foerst emot natten till sitt hoegkvarter. Han +skyndade da till sitt badtaelt, som under tiden anlaent till laegret med +alla slavar och tillbehoer, njoet daerefter en timmes soemn och satt i +morgongryningen ater till haest, utdelande befallningar at sina +underbefaelhavare. + +Vid prokonsulns sida sags biskop Petros, ridande pa en mula och +omgjordad, aeven han, med svaerdet. + +Bakom biskopen och pa en gangare av samma slag red som hans adjutant +den svartlockige Eufemios, vael inhoeljd i sin kapa, ty morgonen var +kylig, och kalla dimmor lago oever bergen. + +Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tagade, den ena +efter den andra, pa skilda vaegar, mot det inre av bergstrakten. + +Annaeus Domitius hade beslutit att samma dag goera ett nytt anfall pa +nybyggarne. + + * * * * * + +Haertaget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke +oeverraskat dem ofoerberedda. Foega litande pa varaktigheten av den frid +de hitintills njutit, hade de som en sista borgen foer sin frihet +bevarat de vapen, som forna foerfoeljelser noedgat dem tillgripa, och i +vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvaerd +skicklighet. Den homoiusianske praestens ofoermodade besoek i Sunion hade +synts nybyggarne som ett foerebud till kommande harda oeden; ocksa var +det yttre hos detta saendebud ingalunda aegnat att ingiva ljusa aningar +om hans verkliga aerende. Nybyggarnes loesa misstankar, naturliga i +deras laege, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av +brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, sparade +foerebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhagan +stegrades till visshet, naer dagligen en maengd flyktingar ej blott fran +Attika, utan ock fran det gent oever Saroniska viken belaegna +Peloponnesos boerjade anlaenda till bergen med begaeran om en fristad +bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosfoerfoeljelser, som +anyo hade uppflammat oever landet. + +Under dessa dagar genombaevades de fredliga dalarne av en oro, som kom +plogen och vingardsmannens skaera att vila och riktade de vallande +herdarnes oegon mot landet norrut, daer bakom Hymettos' bergskedja Aten +var belaeget. Hyddornas innevanare framtogo sina vapen och fejade dem; +deras aeldste sammantraedde som oftast foer att hoera flyktingarnes +utsagor och radsla om vad som borde goeras. Att underkasta sig den +radande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvaenda faran +- hade de ansett foer en synd emot den Helige Ande. Ingen framtraedde +med ett sadant foerslag, som endast skulle vaeckt foerbittring hos de +ivrigaste och smaerta hos de andre. Det fanns icke ens nagon, som +taenkte pa en sadan underkastelse. Det fanns blott att vaelja emellan +att antingen utan motstand laemna sig i fiendens vald och med bundna +haender lida martyrdoeden eller ock att moeta fienden med vapen i hand, +att med ett hardnackat motstand, understoett av marken, soeka avtvinga +foerfoeljarne raettigheten att fa leva i fred, eller att falla under kamp +foer en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen. + +Den sista asikten segrade. Nybyggarne rustade sig till foertvivlat +motstand. De krigiska lidelserna vaknade ater i manga hart proevade +broest, daer de laenge slumrat, och gjorde den vaentade striden vaelkommen. +Daer voro bland nybyggarne hundratals maen, vilkas natur var utpraeglad +genom en noedtvungen faeltlevnad--maen, som uppvaext ibland hemloesa, till +strid mot samhaellet vaepnade skaror, som uppammats i avsky mot den +foertryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av braenda +byar och doedade fraender. + +Sadana maen hunno snart vaenja sig vid tanken, att deras fredliga vaerv +maste laemnas, att frukterna av deras flit skulle ga foerlorade, att +hoppet om en av friden vaelsignad framtid foer dem och deras barn var +bedraegligt; och sedan de laemnat detta hopp, var striden deras atra och +svaerdet en helig vaen, som ej fick laemna deras sida. + +Nybyggarne voro saledes vael redo, naer en morgon de herdar, som, medan +de vallade sina hjordar pa bergslaetterna, tillika tjaenstgjorde som +utposter och kunskapare--naer dessa herdar fran skilda hall kommo +ilande till de odlade dalarne och tillkaennagavo, att kejserliga +legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i +fjaerran och naermade sig Sunions berg. + +Man hade i foervaeg underraettat Krysanteus om faran, och Teodoros hade a +folkfoersamlingens vaegnar till honom framstaellt den fraga, om han ville +laemna deras berg, som icke laengre vore en saeker tillflyktsort--tva +raska fiskare atogo sig i detta fall att i en av de sma farkoster, som +stodo dem till buds, oeverfoera honom och hans dotter till oen Egina +eller naermaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han foeredroge +att dela gemensamma oeden med sina vaenner, ehuru deras sak icke vore +hans. + +Till svar pa denna fraga hade Krysanteus, foeljd av Hermione, upptraett +i maennens foersamling och foerklarat, att han ville kvarstanna, emedan +deras sak vore aeven honom helig. + +Det saett, varpa han efter denna foerklaring deltog i radslagen, befaeste +hans inflytande och gjorde det till en enhaellig oenskan hos de under +vapen staende nybyggarne, att han skulle vara deras anfoerare och +oevertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde vaeckas emellan de +manga i deras egen krets, som ansago sig lika vaerdiga och erfarna att +sta i spetsen foer motstandet. + + * * * * * + +Naermast efter kejserliga haerens foertrupp sags en skara praester i full +aembetsskrud, ridande pa mulor och omgivande en vagn, pa vilken man +lastat en vaeldig dopfunt jaemte andra heliga kaerl och redskap. + +Haeren gjorde halt och slog laeger, innan han aennu hunnit den vildare +bergstrakten, i vars dalar han hade att soeka sina fiender; och biskop +Petros saende tva av sina praester till nybyggarne med ett brev, vari de +tillfoersaekrades fred och foerlatelse pa tva villkor: att de +omedelbarligen skulle utlaemna alla brottslingar, foerrymda slavar och +andra flyktingar, vilka icke tillhoerde nybygget, naer det anlades; samt +att de skulle hoegtidligt avsvaerja sina trosvillfarelser och atervaenda +i den raettrogna kyrkans armar. + +De praester, at vilka detta saendeskap var anfoertrott, funno, naer de +anlaende till den foerst bebyggda dalen, innevanarne redan stadda pa tag +till den svartillgaengliga inre trakten, medfoerande sin flyttbara +egendom. Det var ett langt tag av vaepnade maen, av kvinnor och barn, av +hjordar och dragare, lastade med de oevergivna hemmens anspraksloesa +skatter och med skoerdar, i foertid mejade fran akerfaelten. + +Mot aftonen atervaende de utskickade med det svar, att nybyggarne +foerkastat fredsvillkoren som oantagliga. + +Det var deras forne broder Teodoros, som a de upproriskes vaegnar hade +laemnat detta svar. + +Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt, +ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i +trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den +foersaekran, att han under sitt besoek i bergen hade sett Hermione. + +Att Eufemios sett raett, fann man sedermera, naer de av prokonsuln +Annaeus Domitius anfoerda trupperna stredo sin foersta strid med den +lilla kaettarehaeren. Man hade igenkaent Krysanteus i en ryttare, som a +de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde roerelserna och +stundom deltog i handgemaenget. + +Utgangen av den foersta striden kaenna vi redan. Truppernas angrepp pa +den av novatianerna intagna staellningen vart med stor foerlust foer de +foerre tillbakaslaget, och Annaeus Domitius ansag det klokast att draga +sig nagot tillbaka och intaga en foersvarsstaellning, tills en vaentad +foerstaerkning hunnit ankomma. + +Genom sina spejare utroente han emellertid, att aeven segervinnarne +natten efter striden hade laemnat den staellning, vari han upphunnit och +angripit dem, samt att de hade valt en annan laengre soederut, i +grannskapet av Laurions sedan laenge oevergivna gruvor. + +I denna staellning radde de endast oever ett inskraenkt omrade, men +skyddades i ryggen av tvaerbranta klippor, som stupade ned i havet, och +aegde foermanen av bete foer boskapen och rikliga kaellor, fran vilka de +annars kunde varda avskurna. + +Det var huvudsakligen den sistnaemnda omstaendigheten, som foeranlaet +Krysanteus att intaga denna staellning. Hans roerelse liknade emellertid +ett atertag och gav foerdenskull Annaeus Domitius' vaen och haevdatecknare +Olympiodoros ett tillfaelle att i sin "historia oever faelttaget mot +Sunion" foertaelja: + +"De upproriske, som i trots av sitt oeverlaegsna antal hade foerlorat +slagfaeltet, begagnade sig av nattens moerker foer att verkstaella ett +skyndsamt atertag." + + * * * * * + +Nattens dimmor lago utbredda oever nybyggarnes laeger. Haer och daer +emellan klipporna voro vakteldar taenda, kring vilka maen och kvinnor +voro samlade. De flesta kvinnorna och de spaeda barnen hade anvisats +ett baettre skydd mot nattens kyla i laemningarna av ett tempel, helgat +Pallas Atena och vaelkaent foer seglarne, som dubblerade Sunions udde, +oever vars tvaerbranta klippor dess pelarrader hade glaenst igenom +arhundraden. Haer tillbragte aeven Hermione natten. + +Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter +dagens moedor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen +eller soenderkrossade mellan stenar saed foer att daerav baka morgondagens +broed. + +Tystnaden, som radde, avbroets endast av en psalm, som med daempad roest +uppstaemdes av nagon bland de vid eldarne vakande maennen. Da och da +sags en patrull av det foer natten tjaenstgoerande manskapet taga foerbi. +Poster voro framskjutna pa betydligt avstand fran alla tillgaengliga +sidor av laegret, och den straengaste vaksamhet iakttogs, foer att ej +oeverrumpling skulle aega rum. + +Nybyggarnes vapenfoera manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar +inraeknade--utgjorde knappt tva tusen man. Ett icke litet tal hade med +sina liv koept segern i den foeregaende drabbningen. Till ringare pris +hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en +klok beraekning att spara de sinas liv. + +Krysanteus och Teodoros, jaemte de maen, som bildade den lilla haerens +krigsrad, voro samlade i hoegkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja, +byggd mot en klippvaegg, i vars grannskap fanns en haell, som bildade +ett naturligt bord och lystes av tva facklor. + +Man hade foerberett sig pa ett anfall till den foeljande morgonen och +redan oeverenskommit om vad som kraevdes foer att moeta det. + +Samtalet roerde sig nu kring ett annat aemne: den fjaermare framtiden. + +Man kunde aen en gang oevervinna angriparen--det betvivlade man icke +--men vore icke krigets utgang redan noedvaendigt given? Vore det i +laengden moejligt foer en handfull folk att foersvara sig emot en +motstandare, som i noedfall kunde foerfoga oever alla det romerska +vaerldsrikets tillgangar? + +Den gamle donatistpraesten, med vilken Krysanteus en gang underhandlat +pa Parnassos, satt nu framfoer honom pa klipphaellen, och fackelskenet +broets emot det harnesk, vari han klaett sitt silverhariga broest. +Bredvid honom stoedde sig mot haellen hans israelit, den tunga +spikslagna klubban--och att hans arm aennu var maektig att foera henne, +det hade den foeregaende striden pa ett foer legionaererna foerskraeckligt +saett vittnat. + +- Vart loeper nu vart tal? sade han. Framtiden? Den aer Herrens och icke +var. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi sla dem, +skola vi i oevermorgon ater strida mot de oomskurne--och strida sa +laenge aennu en hand kan foera svaerdet. Vad vilja vi mer? + +- Du har raett ... vad vilja vi mer? sade en annan av de naervarande, en +man, som var klaedd i en fullstaendig palatinrustning, vunnen i den +sista striden, och vars oegon lyste av den religioesa haenfoerelsens eld. +Vi oenska ju icke mer. "Aer var tid kommen, sa vilja vi aerligen doe och +icke lata var aera till skam varda." + +- Men kommen ihag, att sedan maennen aero slagna, aero kvinnorna och +barnen vaernloesa. Baals praester skola valddoepa vara kvinnor och laera +vara barn att offra pa hoejderna. Vara barn och deras barn skola vara +som de sjaelve och samla sig kring flugkungens och hans djaevlars +altaren. Vart utsaede skall icke baera ax at Herren, utan varda som det +andra ograeset, satt av ovaennen. David, fortfor novatianen, som talade +dessa ord, i det han vaende sig till den gamle donatistpraesten, vad +skola vi goera med vara kvinnor och barn? Lat oss radsla om detta! + +- Jag vet ett rad, genmaelde denne med djup roest. Foer gubbarne, som +aennu hava kraft att foera en kniv, och foer gossarne, som aero gamla nog +att kunna bitas, aer rum i vara leder, och de skola falla bland oss, +sedan vi haerligt kaempat infoer Herrens oegon. Men kvinnorna skola icke +valddoepas och de spaeda barnen icke offra pa hoejderna ... nej, nej, de +skola pa en vink av min hand och vid ett ord av min roest kasta sig +fran klipporna i havet. Jag kaenner de mina. + +- Ske Guds vilja! sade novatianen. + +- Mina vaenner, sade Teodoros, lat oss hoera, vad Krysanteus, som aer var +anfoerare och foerenat sitt oede med vart, har att saega i detta aemne. + +- Lat oss hoera dig, atenare, sade den gamle David. Du, som aennu bidar +i hedningarnes foergard, men baer Herrens tecken pa din panna, att du en +gang skall intraeda i templets heliga; du aer tapper som Judas Mackabeus +och radig som han. Foerdenskull hoerde vi dig gaerna, om aen du icke vore +var frivilligt utsedde hoevding. Vad taenker du? + +Krysanteus, som tigande lyssnat till det foeregaende samtalet, sade nu: + +- Aendamalet med varje strid aer den kaempandes raeddning. Hur moerk var +utsikt till raeddning ma vara, boera vi dock uppgoera en annan plan aen +den att tillintetgoeras under fiendens svaerd. + +- Du har raett, sade novatianen. Men nagon annan utgang ser jag ej foer +mina oegon. + +- Vi skola aennu vinna segrar och krossa manga fiender, sasom man +krossar lerkaerl; men vart oede aer dock beseglat, savida icke Herren +vill raedda oss genom ett underverk, sade den palatinklaedde mannen. + +- Den staellning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, aer ej den +starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon +tillfoersaekrar oss att icke omkomma av brist pa vatten, och emedan den +foer nagon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillraeckligt bete. +Men beslutsamma maen, som icke foeredraga livet framfoer doeden, boera +kunna motsta angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare +fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi da kraftigt tillbakavisa +var motstandare, sa tror jag, att han skall unna sig sjaelv och oss +nagra dagars ro. Det aer icke omoejligt, att vi i fjorton dagars tid +kunna foersvara oss i den staellning vi innehava. + +- Och sedan? sade den gamle David. + +- Under tiden slakta vi var boskap och goera oss i ordning att laemna +detta land. + +- Vad saeger du? Huru skall detta varda oss moejligt? fragade de +naervarande. + +- Daelderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna aero +bevuxna med skog. Vi hava yxor, foer att faella den, och timmermaen, som +boera foersta att av de faellda stammarne sammanfoga flottar. Dessa +flottar skola foerses med hoega broestvaern, med mast och segel. De skola +med ett ord byggas foer faerden oever ett stormigt hav. Seglen foerfaerdiga +vi av taecken och djurhudar. Det gives intet tarv, som +uppfinningsfoermagan, driven av noeden, icke skall veta tillfredsstaella. +Och allt detta boer kunna vara faerdigt om fjorton dagar, da vi arbeta +med det hopp att fraelsa vara kvinnor och barn och i var egen raeddning +se en raeddning av den sak, foer vilken vi kaempa. + +- Du har raett. Detta aer ingalunda omoejligt, sade novatianen. Vi boera +om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster faerdiga, tillraeckligt +manga och stora, foer att ge rum at oss alla. Vi hava skeppsbyggare +bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbatar vi aega aero byggda av +dem. Ditt foerslag aer gott. Vi boera antaga det. + +- Det aer atminstone ett medel att lugna vara kvinnor, sade den gamle +donatistpraesten. Lat oss foersoeka det. Om det lyckas eller icke, det +star i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skoent vore +att fa atervaenda till Afrika. Hava vi en gang kommit sa langt, att +flottarne aero faerdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, sa roestar +jag foer Afrika. Det aer mitt fosterland; dess oeknar aero ointagligare aen +dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbroeder, som strida +och lida foer den sanna kyrkan. Med dem foerena vi oss. Lat detta vara +sagt. + +De samlade maennen tillkaennagavo sitt bifall till den gamle Davids ord. + +Krysanteus fortfor: + +- Det naermaste landet till var kust aer oen Egina. Oestanvinden, som +rader vid denna arstid, skall foera oss dit eller till nagon punkt av +peloponnesiska kusten. Detta ingar i min plan. Vi boera daer kunna +skaffa oss fartyg, som aero laempligare aen flottarne foer en snabb faerd +oever havet till Afrika. + +Sedan samtalet fortfarit en stund, atskildes foersamlingen. Nagra gingo +till vila, andra till sina anfoertrodda poster. + +Teodoros kvarstannade hos Krysanteus. + +- Om Herren tillater, sade den unge praesten, att den plan du haer +framlagt foer vara oegon later lyckligt utfoera sig, sa aer det tid att du +skiljer dig fran oss och vandrar din egen vaeg. Du har viktiga ting a +egna vaegnar att tillvarataga. Hinna vi nagonsin Afrikas kust, sa boer +du daerifran segla till Italien, uppsoeka kejsar Valentinianus och laegga +ditt oede i hans haender. Valens' broder aer en aedel och raettsinnad man. +Han skall lyssna till dina ord och goera dig raettvisa; jag aer oevertygad +daerom. Genom honom skall det vara dig moejligt att fa en ovaeldig och +foerdomsfri undersoekning av de anklagelser, som vila pa ditt huvud; du +skall frikaennas, aterinsaettas i raettigheten oever din foermoegenhet och +hava frihet att atervaenda till Aten. + +- Ditt rad synes mig gott, och far jag leva, vill jag foer Hermiones +skull foelja det. Men skulle jag stupa i striden, sa finnes i denna +riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hoevding, Annaeus +Domitius, vari jag paminner honom om den vaelvilja han staedse visat +mig, anfoertror min vaernloesa dotter at hans vard och ber honom +verkstaella det beslut jag fattat med avseende pa hennes framtid. Hon +skall begiva sig till Alexandria, Atens medtaevlarinna i vetenskapens +odling. Daer finnes ett saellskap av frejdade maen och bildade kvinnor, +Museions skyddslingar, bland vilka jag raeknar manga vaenner. Jag aer +oevertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om +vaerlden har nagon troest foer sorger sadana som hennes, den aedlaste +troesten skall bjudas i denna aktningsvaerda krets. Den penningsumma, +som stod till mitt foerfogande, da jag laemnade Aten, och som i detta +oegonblick utgoer hela min foermoegenhet, aer stor nog foer att tillfoersaekra +Hermione en oberoende framtid i oeverensstaemmelse med hennes smak och +levnadsvanor. Jag oeverlaemnar henne foer oevrigt i den allsmaektiga +Foersynens vard, ty maenniskornas planer aero braeckliga som ett foertorkat +roer, min Teodoros, och det aer skickelsens vanliga lek att soenderbryta +dem ... Jag har ibland eder laert mycket, fortfor Krysanteus efter +nagon tystnad. Det aer mig icke okaent, att dina laeror, Teodoros, gjort +starkt intryck pa Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig +harm. Jag har foerlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen +hand doedskransen pa den siste av sina soener, sedan den ene efter den +andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista +hopp skoerdat, utan att hava knotat mot himmelen. Det hoeves en man att +baera sitt oede. Och vad min dotter vidkommer, sa ma hon foelja dig pa +den vaeg, som du foer henne utstakat. Jag skall se det utan smaerta, +sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som aer +heligt foer dig och det som mig aer heligt straecker sig blott till +formen och ej till anden. Kristendomen baer liksom filosofien den +ofoergaengliga sanningen i sitt skoete. Haer har jag sett den foerra +astadkomma vad den senare ej foermar. Jag har sett de dystraste anleten +skimra av glaedje och de hardaste av mildhet, naer de lyssnat till din +maestares laeror. Maen, som elaende och foerfoeljelser hade gjort till +roevare, foer vilka blodsutgjutelse var en lust och milda kaenslor en +smaelek, har jag skadat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn +och bemoeta dem med den voerdnadsfulla oemhet, som endast medvetandet om +en odoedlig varelses oaendliga vaerde kan ingiva. Nog av, jag har funnit, +att det gives en filosofi foer hela maenniskoslaektet, och att de hoegsta +sanningar, den varmaste kaerlek foer det sanna och goda kunna inplantas +i den okunnigastes broest. Men om detta aer kristendomen, varpa jag ej +tvivlar, sa star hon i de foertrycktes leder vid sidan av dem, som +kaempa foer foernuftet, friheten och den maenskliga vaerdigheten. Det var +foerdenskull jag sade i folkfoersamlingen, att eder sak aer min egen. Lat +oss strida och doe tillsammans! Jag vill icke doelja foer dig, min +Teodoros, att jag aer maett vid livet. Var sak skall finna andra och +kraftigare kaempar, om icke i dessa tider, sa naer arhundraden skridit +oever vara gravar. + +Krysanteus haelsade Teodoros god natt och gick att njuta nagra timmars +vila. + +Han vaecktes redan foere morgongryningen av ett budskap fran utposterna, +att de kejserliga trupperna hade satt sig i roerelse och pa olika vaegar +naermade sig laegret. + +Krysanteus steg till haest. Nagra oegonblick daerefter ljoedo genom +morgondimman oever det vidstraeckta laegret de hornstoetar, som kallade +det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria pa sin +bestaemda plats. + + * * * * * + +Naer dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo bada haerarne i +varandras asyn. + +Nybyggarnes front utbredde sig oever en taemligen stark bergsluttning, +som haer och daer foeretedde enstaka grupper av otillgaengliga klippor. + +Deras vaenstra flygel stoedde sig mot havet; pa den hoegra bildade marken +en sakta sluttande plan emot den tranga daeld, ovan vars andra sida de +kejserliga trupperna utbredde sig. + +Pa hoegra flygeln, som salunda utgjorde den svagaste punkten i den +novatiansk-donatistiska skarans staellning, var kaernen av deras +stridsmakt samlad. + +Deras linjer, som foeretedde sma kolonner med vissa mellanrum, slutade +pa denna sida med deras ryttaretrupp, pa sin hoejd femtio man. + +Foer att minska staellningens svaghet pa hoegra flanken hade nybyggarne +ditslaepat en maengd faellda traed och i denna foerhuggning, som straeckte +sig aenda mot de otillgaengliga klipporna i ryggen av staellningen, +laemnat endast tva dolda oeppningar, genom vilka deras lilla rytteri +kunde goera utfall. + +Nybyggareskaran foeretedde i avseende pa vapnen stor brokighet. Somliga +buro klubbor, andra lansar, andra bagar, andra korta romerska vaerjor, +andra ater de langa slagsvaerd eller de saxdolkar, som voro brukliga +bland allemanner och goeter. Rytteriet var likformigast vaepnat. Det +hade hjaelmar och harnesk. + +Pa bergen bakom nybyggarnes fylking sagos deras kvinnor och barn i +talrika skaror. + +De kejserliga trupperna voro uppstaellda i en sluten linje oever den +nagorlunda jaemna mark, som utstraeckte sig pa andra sidan daelden. + +Naer dimman lyftes av oestanvinden och lik en vitgul roek rullade oever +Saroniska viken, oevergoets den vildromantiska nejden av morgonsolens +stralar, som glittrade pa en skog av lansar, oever vilken foergyllda +oernar och fladdrande fanor hoejde sig. + +Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svart tag, var i +djupa massor uppstaellt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de +kejserliga truppernas faeltherre oeverblickat fiendens staellning, ljoedo +trumpetstoetar utefter linjen, rytteriet boerjade roera sig, avdelning +efter avdelning foersvann i dalgangarne och visade sig pa andra sidan +om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes hoegra flygel foerde +till daelden, voro besatta. + +Medan de kejserliga trupperna foeretogo denna roerelse, hade nybyggarne +uppstaemt den gamla aelskade stridspsalm, med vars toner de aeldre ibland +dem och framfoer alla de stridslystna donatisterna sa mangen gang under +sin stormiga levnad invigt sig till kamp och doed foer sin tro. + +Maennen i fylkingen uppstaemde och deras kvinnor foerenade sig i sangen: + + Guds namn aer kaent i Judaland, foerhaerligat i Israel, + han Sion till sin borg har valt, i Salem star hans helga tjaell. + Han krossar bagar, spjut och svaerd, + de stolte digna till hans fot, + och baevande den hela vaerld + foerstummas foer hans vredes hot. + + Se Roevarbergen! Pa sin grund de svikta foer hans oegas blink, + och krigarskaror domnande nedlaegga vapen pa hans vink, + se vagnen stannar med sitt spann, + och doett aer stridstrumpetens ljud + och saenkt i dvala haest och man + vid blott en vink av Jakobs Gud. + +Medan psalmens sista toner foerklingade, sags en ryttare i praesterlig +draekt, men omgjordad med svaerdet, foeljd av en centurion nedstiga i +daelden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes +oeverhoevding. I staellet foer denne nedkom en annan man, vael vaepnad och +av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i +nybyggarnes krigsrad. + +- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han aennu stod pa nagot +avstand. + +- Underhandla, svarade praesten, som var ingen annan aen biskop Petros. + +- Vael, sade novatianen, i det han naermade sig, vi hava da raett fattat +ert uppsat. Jag aer saend av var hoevding foer att hoera, vad I haven att +saega oss. + +- Vi vilja tala med den hoegste befaelhavaren sjaelv, och icke med en +underordnad, foerklarade Petros. + +- Han skall komma, da ert rytteri fatt befallning att goera halt, och +da er egen hoegste befaelhavare infunnit sig foer att moeta honom. + +- Detta aer hoega ansprak av ett upprorshuvud, som, innan solen gatt +ned, skall vara i mitt vald. Jag vill da tala till folket sjaelv, och +det skall hoera min roest, sade Petros, i det han ater satte sin haest i +gang. + +Novatianen fattade haestens tyglar och tvang honom stanna. + +- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke naermare, ty det kunde varda +din doed. + +- I skullen da vaga att doeda en underhandlare? Det vore er vaerdigt, I +foeraktliga upprorsmaen. Men ditt hot skraemmer mig icke. Jag kommer i +var herres och kejsares, det heliga majestaetets namn foer att +tillfoersaekra foerlatelse och gloemska at envar av eder, som i denna +sista stund vill nedlaegga vapen och atervaenda till sitt hem foer att +leva i lugn och laglydnad under de oeverhetspersoner och herdar, som +kejsaren oever er taeckes tillsaetta. Fran denna nad och foerlatelse aero +endast sadana som du och dina likar, det vill saega hopens uppviglare +och anfoerare, uteslutna. Slaepp tyglarne, man, eller avhaender du dig +genom din valdsamhet underhandlarens raett och pliktar med livet. Vi +aero haer tva mot en. + +Novatianen slaeppte haestens tyglar och sade: + +- Underhandlingen aer da aendad. Vi foerkasta ert anbud. Atervaenden och +saegen er befaelhavare detta. + +- Det aer icke med dig vi dagtinga, ej heller aer det du, som bestaemmer +svaret. Det aer de foervillade sjaelva, som skola vaelja mellan doeden och +den nad, som endast foer dem och icke foer dig och dina likar aer oeppnad. + +Under detta samtal hade den gamle donatistpraesten stigit ett stycke +nedfoer bergsluttningen och naermat sig dem. Enaer Petros talade med en +staemma, som hoerdes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom +fraga var, och medan novatianen atervaende fran moetet, upphov gubben +sin roest och ropade: + +- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hoevdingar, +sa aer du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som boer nedslas med +svaerd. Men tror du, att du har att goera med klenhjaertade, sa kom hit, +och folket skall sjaelv svara dig, att denna dag skall varda en +grymhets dag, en vaeders och storms dag, en moerkers och dimmors dag, en +basuners och trumpeters dag, pa vilken Herren med en ringa hop av sitt +oeverblivna folk skall goera stora under emot filisteerna. Kom upp pa +berget, och finner du en enda, som saeger: lat oss denna gangen vika +och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skoekans +kalk, som du kallar nad och foerlatelse, av dina haender, sa straffe mig +Herren, Herren. Ve skoekan och hennes tjaenare, som kalla den +styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestaet. Vi spotta +at detta majestaet, som aer ett smutsigt djur och vars domare aero ulvar +om aftonen, vilka intet lata kvarbliva intill morgonen. Se daer de hem, +till vilka I bjuden vart folk att atervaenda, fortfor den vitskaeggige +gubben och pekade med sin vaeldiga klubba mot de virvlande roekmolnen av +brinnande bostaeder. I haven tvungit det fredliga Israel att oevergiva +de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de +fridsamme aero redo att strida foer Guds ansikte. Jag skall foera dig +genom fruktansvaerda krigares leder, och finner du, jag saeger det aen en +gang, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar +eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, sa ma all hans +smaelek komma oever mitt eget huvud. + +Den gamle donatistpraestens inbjudning oevertygade Petros, att en +underhandling pa sadana villkor, som de haer framstaellda, skulle tjaena +till intet. Han atervaende med centurionen till den kejserliga +slagordningen, som i naesta oegonblick pa hela linjen satte sig i +roerelse. + +- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns foelje, +den foerdoemde praesten lyckades icke franstjaela mig noejet av ett +praektigt skadespel och dig, min Annaeus, aeran av en seger. +Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skaellsord, och +i denna strid har Petros synbarligen dukat under foer den munvige +gubben med Heraklesklubban. + +Annaeus Domitius, klaedd i en laett och lysande rustning, utdelade fran +sin haest befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt +foerde dem till haerens olika avdelningar. + +Den plats han valt tillaet honom oeverskada motstandarens front och +tillika hans hoegra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta +sina jaernsmidda ryttareskaror. + +Petros hade atervaent och intagit sin plats vid sidan av Annaeus +Domitius. Biskopens oegon lyste av stridslust, och hans vaesen uttryckte +en otalighet och en haerskarevilja, som blott med moeda kunde tyglas. +Men det var i dag prokonsulns beslut att sjaelv befalla. Petros visste +det och ville tiga och vara soldat, da han ej fick vara faeltherre. + +Naer foersta linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i roerelse foer +att nedstiga i daelden och angripa nybyggarnes foer haestfolket +oatkomliga front, syntes pa deras sida en ryttare i vit mantel, +kommande fran den hoegra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkaende i +denne ryttare Krysanteus. Han hade fran en hoejd vid sidan av +foerhuggningen skaffat sig en oeverblick av det fientliga rytteriets +staellning. + +I naesta oegonblick framryckte nybyggarnes sma kolonner under +stridsropet: Herrens och Gideons svaerd mot randen av den branta +bergsluttningen foer att moeta det kejserliga fotfolkets angrepp. + +Legionaererna uppmuntrade varandra med hoega rop, medan de med skoelden +pa rygg och svaerdet i hand klaettrade uppfoer berget. Men foerraen de +hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild haeftighet av +nybyggarne under det foernyade haerskriet: Herrens och Gideons svaerd, +och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan +nedkastade i daelden. + +De foerdes fram att foernya angreppet. De gjorde det, men tveksammare, +och tillbakadrevos foer andra gangen och foerfoeljdes ett stycke nedfoer +bergsluttningen, efterlaemnande ett betydligt antal doede och sarade, +vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne. + +Emellertid fylldes daelden med centuria efter centuria, som nedryckte +fran den bergslaett, pa vilken de kejserliga trupperna voro uppstaellda, +samt foeretedde slutligen en taet packad massa av krigare, som genom +sjaelva patryckningen av de efterfoeljande lederna pressades uppat till +ett ihaerdigare och tungt vaegande anfall. + +Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsag, att de fataliga +foersvarskrafterna voro aendamalsenligt delade pa de starkare eller +svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno +av stridslust. En maengd av deras kvinnor hade ilat fram foer att +understoedja de kaempande maennen. Den fruktansvaerda kolonn, som nu +anryckte och vars sista leder aennu icke hade nedstigit i daelden, naer +de foersta hunnit uppfoer berget, haelsades, innan det kom till handkamp, +med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som astadkom en svar +manspillan i den sammantraengda fylkingen. Nejden genljoed av de +anfallandes och de anfallnes haerskri--av ropet Gud och kejsaren, +under vilket legionaererna stormade an, och det av Herrens och Gideons +svaerd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man. + +Denna var snart i gang utefter hela linjen. Marken tillaet ej de +kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De foerste, som upphunno +randen av bergsluttningen, foello under nybyggarnes svaerdshugg och +klubbslag, men de fallne ersattes oegonblickligen av andra, som, om de +ville eller icke, tvungos fram av den patraengande massan. Stoeten, som +foerorsakades av denna, var fruktansvaerd och skulle foer en askadare, +som oeverblickat de ringa motstandskrafterna, synts oemotstandlig. Men +stridens utgang var given, om angriparne lyckades vinna endast en +fotsbredd av den jaemna marken ovanfoer sluttningen, och nybyggarne, som +insago detta, stredo foer varje tum daerav som foer sina liv. Ingen vek +fran sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade pa den smala +bergkanten, foeretedde foerst efter de haeftigaste anstraengningar fran +legionaerernas sida en enda punkt, daer nybyggarnes linje vart +genombruten. + +Och knappt var denna lucka uppstanden, foerraen en skara av de +kejserliga soldaterna genomtraengde henne. Oegonblicket syntes +avgoerande. Nybyggarnes faeltherre var franvarande, ty striden hade nu +boerjat aeven pa den hoegra flygeln omkring foerhuggningen, och Krysanteus +var pa denna viktiga punkt. Men han hade foerutsett ett fall som detta +och uppstaellt en liten understoedstrupp, utgoerande en centuria, vars +uppgift var att staerka fronten, varhelst den syntes svagast eller i +fara att genombrytas. + +Denna trupp av idel donatister, maen, som kaempat i Afrikas sandoeknar +och i daelderna kring Parnassos, anfoerdes av den gamle David. + +Donatistpraesten och hans maen hade med brinnande otalighet avvaktat det +oegonblick, da de skulle fa deltaga i kampen. + +- Broeder, ropade David nu, daer aero de, amoreerna och jebuseerna. Fram, +I Herrens kaempar! Vi skola sla dem och jaga dem intill det stora Sidon +och intill den stora slaetten Mizpa oesterut och foergoera dem, sa att +icke en igenbliver. Foeljen mig, I utvalde ur Israel! + +Och den lilla donatistskaran stoertade emot den framtraengande fienden +med den vilda stridslustens ohejdade haeftighet. Lansar rycktes ur +legionaerernas haender, hjaelmar kloevos under slagsvaerdens hugg, skoeldar +krossades under de tunga spikklubborna. Nagra minuters strid, och den +del av den regelbundna styrkan, som lyckats fa fast fot pa berget, lag +trampad under donatisternas foetter eller hade i vild flykt kastat sig +nedfoer bergranden, laemnande i segrarnes haender en fana, varpa det unga +kristna korset prunkade mellan bokstaeverna av den gamla voerdnadsvaerda +inskriften: "Romerska Senaten och Folket". + +Fran dessa segrar ilade David och hans maen till varje punkt, daer +nybyggarnes front tarvade stoed. Man sag den fruktansvaerde gubbens +bloddrypande klubba svaenga i det taetaste stridsvimlet och hoerde hans +roest, huru han oavlatligt manade de sina och eggade sitt eget och +deras stridsraseri med ord sadana som dessa: + +- Sla dem, sla dem! Foergoer dem med svaerdsegg, giv dem till spillo, +sasom Mose, Herrens tjaenare, bjudit haver! Draep vad anda haver! Skona +dem icke! + +Under det kampen salunda rasade pa nybyggarnes front, hade Annaeus +Domitius ridit till sin vaenstra flygel och tilldelat den order att +angripa de upproriskes flank. + +Trumpetstoetar ljoedo genom de pa denna sida till daelden foerande passen, +och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns foerfogande, spraengde i +ordnade leder uppfoer sluttningen emot foerhuggningen. + +Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo pa de otillgaengliga hoejderna i +bakgrunden, uppgavo ett samfaellt rop av haepnad, naer denne hitintills +osynlige fiende ploetsligt uppenbarade sig i den foerfaerande anblicken +av ett valdsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes +vanmaektigt. + +Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom faelttecknen--de +gyllene oernarne--som paminde om romerska haestfolket i foerflutna +tider. De barbenta, med laetta harnesk, prydliga hjaelmar och korta +svaerd utrustade ryttarne voro foervandlade till skepnader, hoeljda fran +topp till ta i en vidunderlig jaerndraekt. Det var dessa "jaernpelare" +--sa kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt stoerre +foerfall, vaentade sina segrar i kampen mot perser, goeter och allemanner +eller mot egna undersatar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta +faeltherrebana atervunnit sin betydelse foer att i andra haender anyo och +foer arhundraden foerlora den. + +I dessa "jaernpelare" haegrade medeltiden. + +De anstormande jaernboeljorna broetos dock emot foerhuggningen, varoever +endast nagra fa lyckades sporra sina haestar, medan andra foersoekte +intraenga genom dess tranga, slingrande oeppningar. Lederna rakade i +oordning. Traengsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit oever +foerhuggningen eller fastnat mellan de hopvraekta traedstammarne, sago +sig laemnade utan bistand. Nagra av dem lyckades komma tillbaka till de +sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar +voro ett fafaengt vaern mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de +pa alla sidor funno sig omgivna. + +Annaeus Domitius sag med harm utgangen av en roerelse, av vilken han +vaentat sig en kraftig verkan. Naer han gav befallning till densamma, +hade han blivit oevertalad daertill av rytteriets befaelhavare, en +skrytsam och oevermodig goet, som foersaekrat den med "jaernpelarnes" +egenskaper obekante prokonsuln, att han, den goetiske tribunen, i +spetsen foer sadana krigare tagit foerskansningar, svartillgaengligare aen +denna. Sedan Annaeus Domitius givit luft at sin harm i en stroem av +hedniska eder--och detta vid sidan av den raettrogne biskopen--laet +han blasa till atertag, som verkstaelldes i god ordning. Rytteriet +nedryckte langsamt de dalsaenkningar, daer det foerut varit uppstaellt, +och strax daerefter gavs befallning aeven till det i nybyggarnes front +kaempande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin +foerra staellning. Striden avstannade foer ett oegonblick pa hela +linjen. De atertagande legionaererna hoerde bakom sig novatianernas och +donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke +foerlorat en handsbredd jord till den oeverlaegsne fienden, och medan +deras egna foerluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem +hoeljd med slagna legionaerer. + +Striden uppflammade dock snart anyo. Prokonsulns kaerntrupp, tva +centurior palatiner, hopsamlade fran de i Akajas staeder spridda +besaettningarna, skickades att storma foerhuggningen och oeppna den foer +rytteriet. En del av det oevriga fotfolket drogs ifran sin staellning +gentemot nybyggarnes front foer att understoedja palatinernas anfall. + +De kvarblivna centuriorna hade att halla sig stilla--vilket de ock +behoevde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstatt--savida +icke nybyggarne blottade sin front foer att bispringa sin hotade +flank. I detta fall skulle legionaererna begagna sig haerav och med +stoerre utsikt till framgang foernya anfallet pa fronten. + +Krysanteus hade straengt alagt de sina att icke laemna sina staellningar, +huru noedig deras hjaelp pa andra hotade punkter kunde synas vara. + +David hade dock svart att finna sig i den overksamhet, vari han nu +genom fiendens tillbakavikande var foersatt. Vad som foerbereddes pa +hoegra flygeln visste han icke. Han sag daeremot, att de troetta +legionaerernas front pa andra sidan daelden var foersvagad och tydligen +icke vaentade nagot anfall--ty leden hade upploest sig och manga +soldater lagt sig pa marken foer att vila. + +David ville begagna sig haerav. I spetsen foer sitt manskap nedsteg han +bland de svartillgaengliga klippor, som pa nybyggarnes vaenstra flank +staengde daelden fran havet, och lyckades att omaerkt komma oever +densamma. + +Han foeljdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin +anfoerare. + +Dragande foerman av markens ojaemnhet foer att osedd nalkas, hade truppen +snart uppnatt legionaerernas hoegra flank och med haeftighet angripit den +ofoerberedde fienden. + +Skaror av legionaerer, stadda pa vildaste flykt, foerkunnade nagra +minuter daerefter, att nybyggarne gjort ett angrepp pa denna sida. + +Tribuner och centurioner hastade att uppstaella sina trupper foer att +mottaga fienden. Annaeus Domitius ilade sjaelv till staellet, laemnande +sin vaenstra flygel, daer striden nu boerjat omkring foerhuggningen, i det +palatinerna gjorde upprepade foersoek att taga den. + +Annaeus Domitius vart lika oeverraskad som lugnad, da han upptaeckte, +huru fatalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat +sin vaeg med blodstroemmar. Prokonsuln laet sju till atta centurior +omringa henne. Innan detta hann verkstaellas, hade donatisternas +slagsvaerd och klubbor uppstaplat hoegar av lik. De gingo fram i blint +raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de aenda +hitintills jagat framfoer sig, hade soekt staella i deras +vaeg. Stridsropet Herrens och Gideons svaerd skallade med en styrka, som +genom det allmaenna larmet nadde till novatianernas front pa andra +sidan daelden och foerst nu laet dessa ana vad David och hans lilla hop +foeretagit sig. + +Foerst naer det kejserliga fotfolket verkstaellt den roerelse, som +prokonsuln pabjudit, och fran alla sidor i djupa, ordnade leder +framryckte foer att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna +oega foer sin farliga staellning. Pa alla sidor en skog av lansar, en mur +av harnesk, som naermade sig. Det gaellde att genombryta en av dessa +murar och genom daelden bana sig vaeg tillbaka, eller ock att falla till +sista man. + +- Vi aero omringade, ljoed det i Davids oeron. Vi maste foersoeka sla oss +igenom. + +Den gamle kaempen vilade ett oegonblick pa sin klubba. Hans oegon +oeverforo de fientliga skarorna. + +- At detta hall, mina broeder, at detta hall, I utvalda kaempar, ropade +han och pekade mot de trupper, som spaerrade atervaegen till daelden. +Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i var hand. Vi skola +sla och foerfoelja dem intill Aseka och Makkeda. Fram! + +Donatisthopen, fruktansvaerd aennu i trots av sitt ringa antal, foeljde +den ofoerskraeckte ledaren foer att kasta sig mot fiendens lansar och om +moejligt bryta sig vaeg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett +angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbroeder, laemnande sin starka +staellning pa andra sidan daelden, gjorde foer att komma dem till +hjaelp. Ett foerfaerligt handgemaeng uppstod. Medelpunkten i det var +David. En hoegvaext, fran hjaessan till fotabjaellet jaernsmidd centurion +hade framtraett foer att i tvekamp maeta sig med den fruktansvaerde +kaempen. Centurionen var, som manga i de kejserliga truppernas led, en +goetisk barbar, tjaenande foer legopenningar, och da han utmanade David +till envig, foeljde han ett bruk hos sitt folk. + +- Vitskaeggige gubbe, vart rasar du? sade han. Laegg ned din klubba och +giv dig fangen. Du, som ej har taender att tugga soldatens harda broed, +har du haender aennu att foera ett vapen? + +- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina broeder ej blott daeri, +att du aer hoegvaext som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han. +Vad hava du och de dina att skryta oever? Edra faeder hava kommit i en +myckenhet som graeshopporna oever Egypti land till att storma vara +landsaendar, och se, de aero slagna och spridda som agnar av en handfull +romare. Men detta hindrar icke din tunga att skraevla. Jag skall tysta +henne. Du aer i dag och foer alltid doedens man. + +David emottog pa skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade at +hans huvud. Svaerdet gled, traeffade Davids vaenstra arm och avskar +hennes fingrar. Men i naesta oegonblick hade den bloddrypande klubban +traeffat goetens skuldra och inslagit hans harnesk. + +Centurionens arm foerlamades av slaget. Aeven David kaende sig efter det +sar han fatt ofoermoegen att laengre med kraft svaenga sin klubba. De +bortkastade daerfoer pa samma gang sina vapen och gingo, fradgande av +raseri, varandra pa livet. Oaktat sin alder aegde David en vaeldig +kropsstyrka. De bada kaemparne omslingrade varandra efter en kort +knytnaevkamp med sina armar och foello brottande till marken, varvid +centurionens hjaelmband brast och hans huvudbetaeckning rullade bort. Da +framrusade en av Davids maen, som nyss i de bada kaemparnes omedelbara +grannskap utstatt en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin +anfoerares raeddning och kloev med sitt svaerd goetens huvud, men foell +sjaelv i samma stund, nedhuggen av en legionaer, i sitt offers blod. Den +gamle donatistpraesten, befriad fran sin fiende, reste sig pa sina +herkuliska ben och grep anyo efter sin klubba. Runtomkring honom +stredo hans oeverblivna maen foer sina liv eller hade redan fallit mitt +inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anfoerare, +medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar +foell han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik. + +Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna +var pa denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de foerre +lyckades undkomma blodbadet och raedda sig med flykten tillbaka till +sin staellning pa andra sidan daelden. + +Men denna kunde icke laengre foersvaras mot de oeverlaegsna trupperna. De +maen, at vilka Krysanteus anfoertrott att skydda denna linje, lago till +stoerre delen slagna. Davids sjaelvradighet och gloemskan av Krysanteus' +befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde +dagens och hela den lilla haerens oede. Annaeus Domitius gav sina trupper +tecken att storma hoejden. Han sag, att intet allvarligt motstand mer +kunde moeta dem pa denna sida. Legionaererna anryckte under ropet Gud +och kejsaren. + +Under tiden hade striden oavbrutet rasat pa nybyggarnes flank omkring +foerhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understoedde dem, hade +gang efter annan stormat foerhuggningen och tillbakadrivits. Striden +fortgick aennu mellan de kejserlige, som foerde staendigt friska trupper +i handgemaenget, och de uttroettade novatianerna. Krysanteus hade stigit +av sin haest och kaempade, daer faran var stoerst, vid nybyggarnes sida. I +och omkring foerhuggningen lago hoegar av lik. + +Ett avgoerande oegonblick var nu kommet aeven haer. Palatinerna hade, +sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i +striden, aentligen lyckats taga en punkt av foerskansningen och +uppstaella sig framfoer densamma, medan bakom dem deras kamrater +undanroejde traedstammarne foer att bana vaeg at rytteriet, som otaligt +avvaktade tillfaellet att fa deltaga i drabbningen. + +Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an. + +Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men aennu okunnig +om vad som tilldragit sig pa frontlinjen, samlade alla krafter, som +stodo honom till buds, att foerekomma eller moeta "jaernpelarnes" +angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett foertvivlat anlopp av +nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna oever skansen. Men naesta +oegonblick intraengde "jaernpelarne" genom den gjorda luckan. De moettes +i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som +foersvarade intraedet till staellningen. Luckan i foerhuggningen spaerrades +snart av fallna maen och haestar. + +Sadant var stridens utseende, da Teodoros, som pa Krysanteus' +befallning skyndat till frontlinjen foer att underraetta sig om dess +tillstand, atervaende och tillkaennagav, att linjen var naestan utan +foersvar, och att legionaererna just nu nedryckt i daelden foer att taga +den. Budskapet var knappt framfoert, innan man hoerde de stormandes rop. + +- Slaget aer foerlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda haerifran och +frambaer till Hermione min haelsning och vaelsignelse! + +Krysanteus, som ater stigit till haest, atervaende till den hopploesa +striden. Dess oede var nagra minuter daerefter avgjort. Den lilla +aterstoden av nybyggarne angreps fran bada sidor av Annaeus Domitius' +hela styrka. Under angestskri fran kvinnor och barn sags bergslaetten +oeversvaemmas fran ena sidan av fotfolkets djupa massor, fran den andra +av "jaernpelarnes" skvadroner. Nybyggarnes motstand upploeste sig i +enskilda strider, en mot manga. Mitt i vimlet sags aennu en stund en +ryttare i vit mantel. Annaeus Domitius och Petros igenkaende honom pa +samma gang och sporrade sina haestar emot den punkt, daer han kaempade. +Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln foersvunnit +under jaernboeljorna, och hans blodiga haest galopperade utan herre oever +faeltet. + +Krysanteus' lik aterfanns efter stridens slut. Han lag utstraeckt pa +marken med svaerdet i den knutna handen och manteln roedfaergad av blodet +fran hans genomborrade broest. Naer Annaeus Domitius voerdnadsfullt +nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios, +hans adjutant, satte sin platta fot pa den skoena hjaelteskepnadens +broest och sade: + +- Sa trampar kyrkan hedendomens hydra. + + + + +SEXTONDE KAPITLET. + +Slutet. + + +En afton, en manad efter faelttaget i Sunion, satt presbytern Eufemios +hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlanga, med +ett gluggfoenster foersedda rum i biskopliga palatset, daer laesaren redan +bevittnat ett samtal dem emellan. + +Liksom da maette Petros aeven nu kammargolvet med livliga steg, och +Eufemios hade intagit sin oedmjuka plats pa en stol vid doerren. + +Eufemios' laga panna bildade icke laengre en vitgul, utan en brungul +strimma mellan det svarta harfaestet och de lika svarta oegonbrynen; ty +faelttagets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid +framatlutat och hans sma svarta oegon riktade uppat, halvt sloejade av +oegonharen. + +Petros' anlete bar en stoltare praegel aen nagonsin. Det lyste av +segervisshet. Foermodligen var nagon av hans vittomfattande +foerhoppningar uppfylld eller pa vaeg att uppfyllas. Den krigiska aera +han inlagt i taget mot kaettarenybygget var vael icke tillraecklig att +astadkomma en sadan verkan, ehuru hon levde pa alla atenska +homoiusianers laeppar. + +Naer den del av de kejserliga trupperna, som tillhoerde besaettningen i +Aten, intagade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svaerdet, +rida pa en yster haest i spetsen foer taget, som hade ett hoegtidligt +utseende och naestan liknade ett triumftag. Fraemst, som vi naemnde, +Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Daerefter en +avdelning legionaerer. Efter dem en skara maen, kvinnor och barn, den +sorgliga aterstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i +Sunion--maennen endast nio eller tio till antalet, tillfangatagna pa +slagfaeltet, hoeljda av sar och slaepande tunga bojor; kvinnorna flera, +men likvael fa i jaemfoerelse med dem, som efter stridens slut slaktats +av de vilda "jaernpelarne"; barnen, utgoerande stoersta delen av skaran, +somliga burna av sina moedrar eller gaende vid deras sida, andra ater, +som genom foerfoeljelsekriget blivit fader- och moderloesa, och dessa +voro de flesta, vandrande foer sig sjaelva. Bakom fangarne hade man sett +en praektigt smyckad vagn, varpa befunno sig de heliga kyrkokaerlen och +mitt ibland dem den vaeldiga dopfunten, vari man efter kaettarnes +nederlag hade latit deras barn undfa doepelsens nad. Bredvid vagnen +hade man skadat den svartlockige Eufemios, ridande pa en asna och +baerande det heliga korset. Taget slutade med nagra centurior fotfolk. + +Hermione hade icke varit synlig bland fangarne. Krysanteus' brev kom +lyckligt i Annaeus Domitius haender; Hermione, den enda fange, som han +foerbehoell sig sjaelv, medan han oeverlaemnade de andre at Petros, hade +tagits under hans saerskilda haegn och foerts till Korintos. + +Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade aterkommit +till sin faedernestad, i saellskap med prokonsulns maka, den fromma +Eusebia, och att den soerjande flickan bodde i det prokonsulariska +palatset jaemte naemnda aedla romarinna, som i sitt uppfoerande mot henne +sades adagalaegga en systers varma deltagande. + +I allmaenhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten. +Det viskades bland de kristne och aeven bland den gamla laerans +bekaennare, att filosofens dotter var av Petros omvaend till +kristendomen. Den utmaerkte biskopen beredde salunda sin heliga laera +den ena segern efter den andra. Aerkehedningens son och dotter omvaenda +genom Petros! Och denna senare likvael en kvinna, som ej blott fran +barndomen uppfostrats i hat och foerakt emot kristendomen, utan aeven +varit iklaedd en rustning, som visat sig ogenomtraengligare aen hatet och +foeraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, naemligen filosofiens. + +Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes +allmaent, att Hermione oenskade genom dopet varda oskiljaktigt foerenad +med kristna kyrkan. + +Den dag, naer detta skulle ske, maste Atens domkyrka oeverfyllas av +andaektiga askadare. + +Teodoros hade raeddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus' +haelsning och vaelsignelse till Hermione och oeverlaemnat det brev, som +foervarats i riskojan, till en av de trogna tjaenare, vilka atfoeljt +Krysanteus fran Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones +person. + +Av denne tjaenare hade Annaeus Domitius mottagit brevet. + +Huru Teodoros flytt aer svart att saega. Mahaenda hade han begagnat en av +de fiskarbatar, som lago uppdragna pa stranden nedanfoer de klippor, +som skyddat nybyggarehaerens staellning. Med en av dessa sma batar kunde +han, da havet var lugnt, laett nog hava rott ett stycke foerbi det +fientliga laegret, daerefter soekt stranden och skyndat landvaegen till +Aten. + +Nog av, hans vaenner daer, och Myro bland dem, hade sett och talat med +honom. Att han dolde sig foer alla andras blickar var naturligt, ty det +var ingalunda hans avsikt att lata fanga sig av det homoiusianska +praesterskapet eller den kejserliga raettvisans hantlangare. Han hade +mycket att leva foer. + +Sedan han daer i nagra dagar foergaeves avvaktat ett tillfaelle att fa +tala med Krysanteus' dotter, hade han fran Korintos antraett en +aeventyrlig fotresa, vars mal var Italien. + +Han hade fattat det djaerva beslutet att traeda infoer vaesterlandets +kejsares oegon, anropa hans beskydd foer Hermione och utverka av hans +nad, att Krysanteus' dotter matte insaettas i raettigheten till den +foermoegenhet, som hennes fader bestaemt at henne i sitt arvsfoerordnande. + +Sitt hopp om framgang grundade han pa Gud och pa de lovord, som foer +maensklighet och raettvisa skaenktes den grymme och vidskeplige Valens' +aedlare broder. + +Vi atervaenda till kammaren, daer vi laemnade Petros och Eufemios +samtalande. + +- Saken har i sjaelva verket en betaenklig sida, foersaekrade biskopen, i +det han stannade och kastade en blick pa den ptolemaeiska kartan. + +- Jag kan omoejligen inse det, min fader, foerklarade Eufemios i oedmjuk +ton. Da icke ens Klemens aeger nagot ansprak pa arvet, sa har Hermione +det aen mindre. Kejsaren eller staten, vilket haer aer samma sak, har ju +indragit upprorsmannens egendom och skaenkt den till kyrkan. + +- I sjaelva verket foerhaller det sig som du saeger, men till formen aer +det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudloest parti, +saerdeles inom senaten, haeren och aembetsmannaklassen, som hoejer sin +roest emot den sed, att kyrkan emottager gavor och foerlaeningar. Ropet +understoedjes haer i oesterlandet av homousianerna och alla andra +kaettare, emedan det icke aer deras utan var egen raettrogna +homoiusianska foersamling, vilken dessa gavor och foerlaeningar komma +till godo. I vaesterlandet daeremot, daer homousianerna aero de starkare, +tiga de sjaelve och det aer vara egna raettrogna broeder, som daer deltaga +i ropet. Nog av, kejsar Valens, som aer var kyrkas uppriktige och +nitiske vaen, foermenar dock, att det ligger nagon sanning i skraenet. +Hans samvete har fasthakat sig vid sadana missfoerstadda heliga utsagor +som den, att Guds rike icke aer av denna vaerlden, och dylika. Naer +foerdenskull min fromme vaen och voerdade foerman, patriarken Eudoxos, +framstaellde vart viktiga aerende foer honom, ifragasatte vi aldrig, att +kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avsta sin raett, utan att han av +nad ville insaetta Krysanteus' oskyldige son till aegare av hans slaekts +efterlaemnade foermoegenhet, och endast som ett bevekande skael foer denna +var boen framlade vi foer kejsaren det arvsfoerordnande, i vilket Klemens +avstar samma foermoegenhet at kyrkan. Saledes aer Klemens haer +mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fraender att +begagna sig. De anse, att systerns raett aer tryggad tillika med +broderns, och vilja i noedfall vaenda sig till kejsaren sjaelv foer att +genomdriva, att Hermione utfar sin andel av arvet. + +- Vi foersta deras beraekningar, sade Eufemios. Manne de icke hoppas, +att Klemens snart skall doe och Hermione salunda varda ensam arvtagare, +foer att hennes raett till slut skall oeverga pa fraenderna till Karmides, +med vilken hon, om ocksa endast nagra timmar, varit foermaeld? + +- Utan tvivel aer detta deras beraekning. + +- Det aer en gudloeshet utan like, anmaerkte Eufemios. + +- Vad som goer saken i nagon man betaenklig, fortfor biskopen, aer den +omstaendighet, att Klemens aer kristian och Hermione aennu star utanfoer +den kristna foersamlingens gemenskap. + +- Min fader, varfoer goer detta saken betaenklg? fragade Eufemios. + +- Kejsar Valens aer en fiende till kristianska kaettare, men visar, stor +undfallenhet foer den gamla laerans bekaennare. Han smickrar sig tyvaerr +av den falska stoltheten att kunna saega, det han skipar raettvisa lika +mellan raettrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar foerdenskull, +att han, blott foer att undga skenet av vaeld, villigare skall lyssna +till Karmides' slaektingar, naer de foerfaekta Hermiones raett. + +- Ah, det aer saledes foerdenskull, som du skickar mig till Hermione foer +att om moejligt foerma henne offentligt oeverga till kristna kyrkan? + +- Ja. Sjaelv har jag intet hopp om framgang hos Krysanteus' dotter, ty +hon hatar mitt ansikte. Du aer vaeltalig, Eufemios, och har en foermaga +att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt foersoek skall +kroenas med framgang, sa mycket mer som den aedla Eusebia foersaekrar, att +Hermione aer mogen foer nadens anammande. + +- Det heter allmaent i Aten, att hon aer kristen. + +- Jag vet det. + +- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ... + +- Jag vet det aeven. Vi ma icke lata folkets tro pa var laeras +omvaendelsekraft komma pa skam. Ryktet maste sannas. Var heliga laeras +anseende, kyrkans foerdel och--jag saeger det oeppet--min egen fafaenga +kraeva detta. + +- Du har raett, min fader. + +- Du skall finna bundsfoervanter, min Eufemios, i var fromma Eusebia, +som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla foertroende; i Klemens, min +olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med boener, att hon +skall lata doepa sig, samt framfoerallt i hennes egen genom sorger +foerkrossade sinnesstaemning. Det gives aennu en omstaendighet, som skall +bidraga att beveka henne. Den laekare, som vardar Klemens, skall saendas +till Hermione och saega henne sin tanke, att ynglingen kunde +aterstaellas till sina sinnen genom den glaedje, som skulle beredas +honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta boer goera dig segern +laett. + +- Min fader, sade Eufemios betaenkligt, de bundsfoervanter du uppraeknar +aero maektiga, men likvael torde min uppgift vara svar att loesa. Hoppas +icke en hastig framgang! Jag kaenner genom eusebia, att Hermione avskyr +kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes sjael. O, denne +Teodoros har skadat oss mer aen du anar. Hon vill icke tro, att andens +nadeverkningar pa vara hjaertan aero bundna vid vissa yttre handlingar. +Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kaerleksfest och +doepelsen som blotta tecknet av den rening, som hjaertat boer +underkastas. Hon bekaenner vael Kristus' namn, men aer aennu alltjaemt +densamma hoegmodiga, pa foernuftet trotsande filosofinnan som foerr. + +- Detta hoegmod maste oevervinnas, sade biskopen, och skaelet varfoer jag +oeverlaemnat denna uppgift at dig, min Eufemios, aer det, att var +framgang maste varda snar. Vi kunna annars foerbra mycket. Jag vaentar, +att din uppgift inom atta dagar haerefter aer loest ... + +- Min fader ... + +- Detta aer yttersta tiden. Laengre far saken icke uppskjutas. + +- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ... + +- Sa skall doepelseakten likvael aega rum. + +- Ah! + +- Vi fa icke rygga tillbaka foer en svarighet, naer det gaeller kyrkans +vael. + +- Du har raett. + +- Kyrkan skall emellertid icke gloemma de trogna tjaenster, som hennes +son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det aer sannolikt, +Eufemios, att du blir min eftertraedare pa biskopsstolen i Aten. + +- Din eftertraedare, utbrast Eufemios med sorgsen oeverraskning. Det aer +saledes sant, det nedslaende rykte, som foerkunnar, att du vill laemna +din hjord? + +- Jag kaenner i min sjael en stark maning att oevergiva vaerlden och ga +till de fromma munkarne i Nisibis, foer att bedja om ett rum bland dem. + +- Du ma icke goera det, infoell Eufemios livligt. Du skulle laemna din +vaelsignelserika verksamhet, medan du aer i din kraftigaste alder och +kan verka som mest i vingarden! Fader, detta vore en synd! + +Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren. + +- Annat vore, fortfor Eufemios, saenkande sin roest, om det aer sant, vad +ryktet likaledes foertaeljer, att du aer kallad till en vida stoerre och +foer dina krafter laempligare verksamhetskrets, naemligen till +biskopsstolen, den hoegt ansedda, pa vilken din namne aposteln Petrus +sjaelv har suttit, i vaerldens uraldriga huvudstad. + +- Ryktet aer likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken +orimlighet, att romarne skulle foeredraga en okaend oesterlaenning framfoer +sina egna utmaerkta maen! Daertill kommer, att homoiusion, som vi +bekaenna, i Rom aennu tyvaerr aer det underlaegsna laegrets loesen. Huru kan +du da tro, att en oesterlaenning och homoiusian--jag talar icke om min +ovaerdiga person, utan om den vaerdigaste och baeste ibland oss--skall i +dessa tider varda delaktig av en sadan aera?... Min son, vart samtal aer +nu slutat. Ga att skoeta dina plikter! + +Eufemios steg upp, bugade djupt och avlaegsnade sig. + +Nagra timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med tva maen, +som nyss anlaent fran Rom. + +Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre manader varit ledig. Friare +till densamma funnos manga. De olika meningsflockarne skyndade att +samla sig kring sina huvudmaen och framhalla var och en sin som den +ende vaerdige att halla loese- och bindenyckeln i sin hand. + +Bland de foereslagne foerekom aeven en grekisk biskop, Petros av Aten, +vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom. +Vem kaende icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens +prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten naera foerknippat. +Det tillhoerde den man, som genom sin boens kraft hade uppvaeckt Simon +fran de doeda. Detta underverk var pa ryktets vingar buret oever +vaerlden. + +De bada maennen fran Rom, vilka vi nyss naemnde, hade staemt moete med +Eufemios i en traedgard utanfoer en av stadstullarne, och samtalet aegde +rum efter solnedgangen. + +Till en boerjan meddelade fraemlingarne Eufemios, att hans fader +biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus' +eftertraedare pa den romerska biskopsstolen. + +Eufemios uttalade sin hjaertliga glaedje haeroever och lyckoenskade ej +blott sin fader biskopen, vilken salunda erhoelle en honom vaerdig plats +i ledningen av kristna kyrkan, utan aeven den romerska foersamlingen, +som omoejligen kunde goera ett ypperligare val. + +Eufemios tillade, att det maste vara ett andens verk, med alla +kaennetecken av ett gudomligt under, att taenkesaettet i Rom i sadan man +var staemt till foerman foer en man, som annars maste varit foeremal foer +romerska foersamlingens foerdomsfulla ringaktning. + +- Du menar, sade den ene fraemlingen, att hans egenskap av homoiusian +skulle goera honom omoejlig vid biskopsvalet i en foersamling, som +straengare aen alla andra haller pa nicaenska moetets grundsatser? + +- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta. + +- Foersynens vaegar, atertog fraemlingen, aero underbara, och denna +svarighet, som foer naturliga oegon synes ooevervinnelig, aer av henne i +sjaelva verket undanroejd. + +- Vad menar du? Huru har sadant kunnat ske? + +- Bland Roms homousianer gar ett rykte, att Petros av Aten ingalunda +aer den straenge homoiusian, som man foermenar. Detta rykte aer +isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig +trossats. Han foerenar, saega de, ormens list med duvans fromhet. Han +baer en mask, som han skall avkasta, sa snart han finner, att raetta +tiden aer inne och kyrkans foerdel bjuder det. Vore han ej i sitt hjaerta +raettrogen, huru skulle da hans boener aegt kraft att uppvaecka Simon +pelarmannen fran de doeda? Sa spoerja varandra de fromme i +vaerldsstaden. Det aer var plikt att vaelja honom, saega de, pa det att +han ma kunna avkasta sin foerklaedning och daermed lika mycket foeroedmjuka +homoiusion som infoer vaerldens oegon upphoeja den raettrogna nicaenska +bekaennelsen. Jag talar som folket i Rom talar. + +- Men varifran har detta loegnaktiga rykte kunnat uppkomma? fragade +Eufemios. + +- Kalla det icke loegnaktigt, sade fraemlingen; det aer mahaenda ett +andens medel foer ett stort aendamal och som sadant heligt. Det finnes +till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros +aer viss om segern. Ur baegge de stora laegren skola talrika roester +tillfalla honom. + +- Han maste dock aeven hava maektiga motstandare, anmaerkte Eufemios. + +- Visserligen ... + +- Och till dessa motstandare raeknas utan tvivel kejsar Valentinianus +sjaelv och hela hans hov tillika med alla de foernaeme i Rom, som foelja +hovets vink. + +- Du misstager dig, sade fraemlingen. + +Raeknade han dem bland sina motstandare, sa vore hans framgang +ingalunda tryggad. + +- Kejsaren och hovet skulle da aeven vara honom bevagna? Men detta aer +ju foervanande! + +- Det later dock foerklara sig, sade fraemlingen. Foersynen har velat, +att din fader Petros just i dessa dagar fatt ett medel i aego, som +osvikligt tillvinner honom aeven de kejserliga gunstlingarnes hjaertan. + +- Och detta medel? fragade Eufemios bleknande. + +- Aer penningen. + +- Ah, taenkte Eufemios, jag anade det. + +Han tillade hoegt: + +- Fraemling, du foertalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i +stand att bruka detta laga och foeraktliga medel foer att vinna +anhaengare och roester ... + +- Hall, infoell mannen fran Rom. Du aer boejd foer alltfoer hastiga och +oraettvisa omdoemen. Det vore icke foersta gangen biskopsstolen i Rom +koeptes. Medlet aer helgat genom fromma maens foeredoeme. Lat oss daerfoer +icke bespotta det! + +- Kan du bevisa ditt pastaende? fragade Eufemios. + +- Att romerska biskopsstolen mer aen en gang koeptes? + +- Nej, det foerflutna roer mig icke ... jag vill veta, om det aer sant, +att Petros gjort ett sadant koep. + +- Koepet aer aennu icke avslutat, men det underhandlas daerom, sade +fraemlingen, och till bevis foer mina ord skall du genomlaesa dessa +brev. Lat oss ga till naermaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt +pastaende. + +De tre maennen laemnade traedgarden och begavo sig till en i grannskapet +av porten brinnande fackla. + +Eufemios fick genomlaesa nagra brev, vaexlade mellan Petros, vars +handstil han igenkaende, och en av Valentinianus' inflytelserikaste +hovmaen. Breven voro korta och gatfulla, men den ene av fraemlingarne +utgjorde en levande belysning av de moerkare punkterna, och det vart +Eufemios klart, att fraemlingen hade raett, och att fragan gaellde en +betydlig penningsumma. + +- Detta, anmaerkte fraemlingen, utgoer blott en ibland de manga roester, +som din fader biskopen anser noedvaendiga att genom penningar +tillfoersaekra sig. Han uppoffrar en furstlig foermoegenhet foer sitt +aendamals vinnande, men goer det utan tvekan, emedan han vet, att det +vunna aendamalet skall atergaelda det med raenta. + +- En annan fraga, sade den andre fraemlingen, som talade en flytande +grekiska, ehuru han sade sig vara fran Rom, aer den, varifran Petros +vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstaenka, att han +foer sitt aendamal anvaender Krysanteus' till kyrkan oeverlaemnade +ofantliga foermoegenhet. Detta aer naturligtvis grovt foertal. + +- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis, +ty denna foermoegenhet tillhoer icke honom, utan kyrkan, och +foervaltningsraetten tillkommer honom uttryckligen endast i hans +egenskap av biskop i Aten och aer saledes aerftlig pa hans +eftertraedare ... + +- Som blir ingen annan aen du sjaelv, infoell samme fraemling. + +- Varav skulle du veta det? fragade Eufemios med en varsam men likvael +mycket saegande blick pa mannen. + +- Tala fritt ut, viskade den ene fraemlingen till den andre; det har +ingen fara. Man har icke misstagit sig pa honom. + +- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den +tillfragade. + +- Du? + +- Jag kommer ifran honom. Han bekraeftar pa foerhand ditt val, om ocksa +endast nagra roester inom atenska foersamlingen skulle falla pa dig. +Eudoxos aer foerutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara +utan herde. Petros oeverflyttar till Rom. Du aer hans eftertraedare. Din +bekraeftelse i aembetet finnes i min ficka. Se haer! Laes! + +Fraemlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande +haender och genomlaeste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad, +som uppsteg pa hans kinder, vittnade om roerelsen i hans inre. + +Medan han laeste denna skrivelse, hade den andre fraemlingen avlaegsnat +sig. Eufemios var ensam med budbaeraren fran patriarken Eudoxos. + +Sedan Eufemios genomlaest brevet, gjorde han min av att vilja aterlaemna +det, men fraemlingen sade: + +- Det aer patriarkens vilja, att du behaller det foer att daerigenom +staendigt paminnas om de plikter, som fran detta oegonblick aligga dig. +Och nu frambaer jag Eudoxos' haelsning till sin lydige son Eufemios med +frid av Gudi och var Herre Jesus Kristus. + +Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga +pergamentet och stoppade det i sin goerdel. + +- Lat oss tala utan omsvep, fortfor fraemlingen. Eudoxos vaentar, att du +goer din skyldighet ... + +- Jag har laert att lyda. + +- Jag vet det ... och han skall ingalunda gaeckas i de tankar han hyser +om ditt nit foer kyrkan, din lydnad och klokhet. + +- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? fragade Eufemios. + +- Att du skall inse, vad som i detta oegonblick aer kyrkans och den +atenska foersamlingens gemensamma foerdel ... + +Eufemios teg och riktade en fragande blick pa talaren, som fortfor: + +- Och naer du insett det, att du handlar daerefter. + +- Detta aer min skyldighet. + +- Svara ... huru langt straecker sig denna din skyldighet? + +- Sa langt som mina krafter. + +- Och huru langt dina krafter? + +- Daerhaen att jag uppoffrar min oevertygelse, mina kaenslor, mina +slaektfoerbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv pa +lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, haernied upprepande ordalagen +av den lydnadsed han som praest hade svurit. + +- Gott, sade mannen. I gaerning skall du bevisa det. Vad tror du om det +rykte, som understoedjer Petros' sak i Rom? Laegg hjaertat pa din tunga, +naer du svarar! + +- Att han sjaelv latit utsprida det. + +- Betvivlar du dess sanningsenlighet? + +- Jag vet icke, vad jag skall svara. + +- Anser du det moejligt, att Petros skulle kunna oeverga till +nicaeanerna? + +- Maenniskan, svarade Eufemios, aer i stand till mycket. Min faders +helige namne, klippan, pa vilken var kyrka aer byggd, foernekade icke +blott homoiusion, utan Kristus sjaelv. + +- Var foerman, patriarken Eudoxos, aer av samma mening om biskopen av +Aten. Foer Petros aer makten det foersta och homoiusion det andra. Han +skall uppoffra sanningen foer makten. Han maste goera det, aeven mot sin +vilja, om han vill kvarstanna blott en manad pa Roms biskopsstol. +Tiberstadens befolkning skall resa sig och foerjaga honom, om hon +finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava +tva biskopar, en foer nicaeanerna, en annan foer homoiusianerna i Rom. +Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop! + +- Det aer sant, sade Eufemios med en suck. Omstaendigheternas makt skall +noedga Petros till ett avfall. Detta aer en upproerande, foerfaerlig tanke. + +- Och daermed har den raettrogna kyrkan lidit en outplanlig skymf, +fortfor den utskickade. + +- Ja, och vara fiender, de homousianska kaettarne, skola jubla mot +himmelens sky, tillade Eufemios. + +- Det blir en olycka av oberaekneliga foeljder. + +- Tyvaerr, du har raett. + +- Vi maste foerdenskull foerekomma henne. + +- Ja, vi maste foerekomma henne. Men huru? + +- Det gives blott ett medel. Eudoxos laegger det i dina haender med +fullt foertroende till ditt nit och din lydnad. + +Eufemios suckade och saenkte oegonen till jorden. + +- Den raettrogna kyrkan vaentar sin raeddning av Eufemios, sade den +utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed! + +- Vad skall jag goera? Jag sviktar under tyngden av den boerda, som +kyrkan laegger pa min svaga skuldra. Jag aelskar min fader Petros ... +han har bevisat mig otaliga vaelgaerningar. + +- Ett ytterligare skael foer dig att handla beslutsamt. Kaerleken ma icke +vara svag och klemig. Du fraemjar hans eviga vaelfaerd och hindrar, att +glansen av hans aerorika verksamhet foerdunklas, naer du foerekommer detta +annars oundvikliga skamliga avfall. + +Eufemios teg och suckade anyo. + +- Eftervaerlden, fortfor den utskickade, skall naer det skett, som boer +ske, aega en flaeckloes, ren och stralande hagkomst av en sin stoerste +son. Han skall hoegtidligt tillerkaennas helgonglorian ... + +- Saeger du detta? infoell Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som +beslutit detta! Men det aer likvael endast en gaerd av raettvist +erkaennande. Petros skall med aera haelsas i helgonens krets. + +- Det beror av dig, om hans minne skall braennmaerkas med avfallets +vanaerande staempel eller upplysa alla kommande tider med stralarne av +sin helgonglans. + +- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att goera: jag maste lyda. + +- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden boer vara dig +mindre tung, naer du betaenker, att du haerigenom sparar kyrkan ett +nederlag, raeddar din fader biskopens sjael och foerhaerligar hans namn. + +- Lydnaden boer vara mig mindre tung, upprepade Eufemios. + +- Det aer saledes avgjort, och kyrkan kan lita pa dig. + +- Ske Guds vilja! + +- Det noedvaendiga maste ske snart. + +- Jag inser det. + +- Infinn dig i morgon vid denna tid pa var moetesplats. Jag har mer att +saega dig om den unge Klemens' arvsfoerordnande. Det aer din plikt att +tillse, att hela denna ansenliga foermoegenhet icke ma foerskingras i sin +foerste foervaltares hand till fraemjande av hans enskilda syften. + +Eufemios teg. + +- God natt, min broder! Vi aterse varandra saledes i morgon? + +- Ja. + +De bada maennen atskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga +palatset. + +Samma natt hade Petros ett langt samtal med tva andra maen fran Rom. +Aten var i dessa dagar besoekt av flera resande fran den stora +vaerldsstaden, och staemplingarna, som hade avseende pa det foerestaende +viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt haer som i +Konstantinopel och Rom. + + * * * * * + +En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade upptraede +sags prokonsuln Annaeus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt +och upproert utseende laemna storkyrkan, saetta sig upp i sin utanfoer +porten vaentande vagn och koera daerifran. + +Skymningen var inne och gatorna till foeljd av det i strida skurar +fallande regnet naestan folktomma. + +En fjaerdedels timme efter att Eusebia laemnat storkyrkan staengdes dess +port, och en flock av praester, vael hoeljda i sina kapor emot det +fallande regnet, smoego daerifran. + +En av dessa praester skilde sig fran de oevrige och gick med skyndsamma +steg till biskopliga palatset. Under hans kapa skulle man hava +igenkaent den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare aen vanligt +och staemplat av djup oro. + +Naer han anlaent till palatset och portvaktaren oeppnat foer honom, +fragade han denne med en roest, som han soekte goera lugn, om laekaren +under hans franvaro besoekt biskopen. + +Portvaktaren jakade till fragan. Eufemios skyndade till biskopens +studerkammare. + +Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en laett maltid +och druckit en baegare vattenblandat vin, kaent ett illamaende, som +tilltog med sadan haeftighet, att han hade mast avsta ifran att +oevervara den i hemlighet foerberedda hoegtidlighet, som pa aftonen +skulle aega rum i storkyrkan, naemligen Hermiones doepelseakt. + +Naer Eufemios nu intraedde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i +en med kuddar baeddad soffa, med benen insvepta i ett ylletaecke. + +Petros gav vid Eufemios' intraede ett tecken till den tjaenande broder, +som var naervarande, att avlaegsna sig. + +Eufemios hade i foersalen avtagit sin regndrypande kapa och visade sig +nu i den praesterliga ornat, som han burit under den hoegtidliga +foerraettningen i storkyrkan. + +Eufemios' hallning var oedmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick +ostadigare aen vanligt, da han nu riktade den pa biskopen. Sjukdomen +hade under Eufemios' korta franvaro gjort synbara framsteg. Petros' +ansiktshy var askgra och djupa bla ringar hade tecknat sig under hans +oegon; men viljans styrka praeglade aennu de slappnande dragen med ett +uttryck av kraft, och oegonen, ehuru de maerkbart foerlorat sin glans, +aegde aennu den fasta, genomtraengande och bjudande blicken. + +- Voerdade fader och foerman, huru befinner du dig? fragade Eufemios i +orolig ton, i det han stannade vid doerren och lade armarne i kors oever +sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik. + +- Illa nog, svarade biskopen. Laekaren har sannat min foermodan, att det +aer en haeftig foerkylning. Jag gick i gar med bara foetter pa kyrkans +iskalla stengolv. Daer aer orsaken. Men straenga herrars vaelde aer kort. +Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru aer det med dig sjaelv? fortfor +biskopen, da han varseblev, huru blek Eufemios var. Aer aeven du +illamaende? + +Och utan att avvakta svaret pa denna fraga tillade han med hoeg roest: + +- Doepelseakten! Huru har den avlupit? + +- Voerdade fader, sade Eufemios, jag medfoer en nyhet, som ... jag +tvekar att till dig framfoera ... + +- Vad har haent? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat +misstankar och vaegrat infinna sig? + +- Nej, min fader, hon misstaenkte intet. Hon anlaende till kyrkan i +saellskap med den aedla Eusebia ... + +- Navael, hade da objudna askadare infunnit sig till hoegtidligheten? +Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodoerrarna +vara staengda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle +underkasta sig dopet. + +- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den aedla Eusebia och tva +vittnen voro inga andra aen vi praester naervarande, och Hermione hade +knappt intraett i kyrkan, foerraen doerren staengdes bakom henne ... + +- Navael, vad har haent? utbrast Petros otaligt. + +Troega maenniska, giv vingar at dina ord! Saeg allt med ordning och +tydlighet! + +- Du vet, att mina moedor att oevertyga henne om dopets verkliga natur +buro inga frukter ... + +- Jag vet det. + +- Vi ville da laemna henne raettighet att taenka vad helst hon behagade +daerom och soekte endast oevertala henne emottaga dopet i den foersamlade +menighetens naervaro, med frihet foer henne att anse det som blott en +ceremoni. + +- Jag vet det. + +- Hon tillbakavisade aeven detta mitt foerslag. Jag maerkte oever huvud, +att hon hade foerlorat allt foertroende till min person och all aktning +foer mina laeror, sedan vi haft ett samtal om den raetta betydelsen av +Kristus' saendning. Jag soekte goera foer henne fattligt, att Gud igenom +Kristus har gjort det foer maenniskan moejligt att loesrycka sig ur +djaevulens vald, och att maenniskoslaektet saledes foere Kristus' ankomst +var hemfallet at moerkrets furste. Hon tillbakavisade denna laera med +filosofisk spotskhet, foerklarande det vara en ovaerdig laera, haedisk +bade emot Gud och foernuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne +en maerkvaerdig blandning av hardnackenhet och sjaelvfoertroende, +oedmjukhet och vemod. Hennes oegon lyste och hennes mun smalog, liksom +av haenfoerelse, naer hon talade om Fraelsaren; hon vaelsignade hans namn +och kysste hans kors, men ville likvael icke anamma de laeror, som +kyrkans faeder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt pa hans +evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget foeljt den +helige Paulus' och din egen varning att vakta mig foer filosofien. Jag +kunde daerfoer icke byta ord med henne. Vad var da att goera annat aen att +draga mig tillbaka och oeverlaemna den villfarande kvinnan at den aedla +Eusebias systerliga kaerlek? + +- Jag vet allt detta, sade Petros otaligt. Nu till saken! + +- Fader, sade Eufemios, jag paminner dig om detta, icke foer att fresta +ditt talamod, utan foer att fran mitt huvud vaeltra skulden foer den +sorgliga, jag ma saega foerskraeckliga och alldeles ovaentade utgangen av +vara bemoedanden ... + +- Vad har da haent? utbrast Petros med oron synbart malad pa sitt +askgra ansikte. + +- Din opasshighet, som med Guds hjaelp snart skall vara haevd, har +hindrat dig att, som du oenskade, sjaelv deltaga i denna sorgliga +foerraettning. Vi voro pa utsatt tid samlade i storkyrkan, och det +droejde icke laenge innan Eusebias vagn stannade utanfoer portalen. +Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvaer att +oevertala Hermione deltaga i den foereslagna faerden, och kusken koerde +liksom endast haendelsevis till kyrkan. Regnet boerjade just nu falla, +och denna omstaendighet understoedde Eusebia, naer hon foereslog Hermione +att soeka skydd i den foer tillfaellet oeppna, men tomma kyrkan, daer de da +tillika kunde foerraetta sin boen. + +- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom +staende baegaren, vari hans laekare hade tillrett at honom en med +kryddor maengd laeskedryck. Men han slaeppte baegaren ater och sade: + +- Mina fingrar aero som foerlamade. Jag boerjar kaenna samma iskyla i +haenderna som i mina foetter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, foer +baegaren till min mun! + +Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade +maerkbart. + +- Fader, huru befinner du dig? fragade han med angest i sin roest. + +- Illa ... men fortsaett, och lat mig i himlens namn fa slutet pa din +beraettelse! + +- Vael, jag maste da i korthet saega dig, min fader, att sedan Eusebia +och Hermione intraett, staengdes kyrkodoerren, i enlighet med din +befallning. Vi praester nalkades voerdnadsfullt Hermione. Jag sade det +vara en Guds skickelse, att hon anlaent till kyrkan just nu, da vi +uppstatt ifran en boen, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att +Hermione, som redan bekaende Kristus foer sin herre, matte fa hjaertat +oeppet foer atran till den naermare foerening med honom och hans kyrka, +som genom doepelsen vinnes. Hermione vart synbart foervirrad, sa mycket +mer som Klemens var naervarande och med sin sorgsna tystnad foerebradde +henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att +lyssna till vara ord. Och likvael, min fader, framhaerdade hon i sin +vaegran ... + +- Och sedan? + +- Vi maste da anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi +foerde henne med oemt vald till dopfunten, och ceremonien tog sin +boerjan. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss +daeremot, och naer hon boerjade ropa hoegt om hjaelp, maste vi tysta henne +med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga foerraettningen +skulle daerefter utan hinder hava foersiggatt, om icke den olycklige +Klemens hade stoert den. I sitt foervirrade sjaelstillstand hade han +givit rum foer en kaensla av medlidande med den genstraeviga. Han ville +befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne +nagot ont. Vi voro noedsakade att skaffa honom ur kyrkan. Daerefter, min +fader, fullaendades foerraettningen, och Hermione emottog dopet i +Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde +ande, som i dopet besvaerjes, skulle sa hastigt ater oevervaeldiga den +doeptas sjael och locka henne till ett fasansfullt sjaelvmord! + +- Sjaelvmord! Vad saeger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur +soffan, men sjoenk tillbaka. + +- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var aennu icke uttalad, da +Hermione genom en ofoermodad kraftanstraengning loesgjorde sig fran dem, +som hoello hennes haender, ryckte sin stylus ur goerdeln och stoette den i +sin barm. + +- Ah! + +- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sar, alla stodo +haepna och villradiga omkring henne, och naer vi aentligen sansat oss och +skyndade att kvarhalla den flyende livsgnistan, var hon redan borta. +Fader, Hermione tillhoer icke mer de levandes antal. + +Nagra oegonblicks tystnad foeljde pa dessa ord. Biskopen var synbarligen +foersjunken i oroande tankar. + +- En bedroevlig tilldragelse, sade han, som kommer att vaecka obehagligt +uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min +skada. De skola baera saken till de bada kejsarnes oeron och staella den +i foerbindelse med arvsfragan. Att doelja haendelsen later sig icke goera. +Eufemios, atervaend till din kammare och uppsaett genast med all den +klokhet, varav du aer maektig, en beraettelse om foerloppet, vilken skall +saendas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du +skall vid haendelsens foerklaring utga fran den synpunkt, att de bada +syskonen Klemens och Hermione haft fran moedernet aerftliga anlag till +vansinne; att denna sjukdom hos brodern laengesedan kommit till oeppet +utbrott, men hos systern framstatt blott i spridda yttringar, av vilka +sjaelvmordet var den sista och tyvaerr alldeles ovaentade. Denna +uppfattning aer min egen, och jag anser den vael grundad. Framhall aeven, +att Hermione frivilligt gick till dopet, tvaertemot vad illvilliga +rykten foeretagit sig att utsprida. Av hennes uppfoerande under +dopfoerraettningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min asikt +haerutinnan aer oriktig. Hon aelskade redan Kristus foer hoegt, foer att +icke efterlaengta den nadehandling, varom haer aer fraga, och i vilken +det stod henne fritt att inlaegga den betydelse hon ville. Tidigt i +morgon skall denna beraettelse vara faerdig foer att omedelbart daerefter +avskickas till Konstantinopel. Ga nu till ditt vaerv! + +Eufemios kastade aennu en skygg, men granskande blick pa Petros' +ansikte, daer sinnesroerelsen oever den timade haendelsen icke foermatt +uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlaegsnade +sig. + +En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstand sa +betaenkligt, att laekaren anyo maste efterskickas. Kylan, som Petros +kaende i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar. +Laekaren anvaende fruktloest uppvaermande drycker och starka gnidningar. +Praesterna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin foerman och +aegnade honom alla moejliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var +Eufemios. Laekaren foersaekrade emellertid, att ingen fara var foer +handen. Den sjuke trodde sa aeven och skulle trott det, aeven om hela +vaerlden foersaekrat motsatsen, ty han ville leva och ansag foer orimligt, +att han skulle doe nu, da han stod vid slutpunkten av sina lyckligt +genomfoerda planer och var faerdig att gripa den romerska krumstaven, +som i hans hand skulle foervandlas till en haerskarespira oever vaerlden. + +Han anade icke, att de fientliga element, som smaningom blandade sig +med blodet i hans adror, voro ingenting annat aen nagra droppar av +samma saft, med vilken han hade saenkt sin koettslige fader, Simon, +kallad pelarhelgonet, i den doedslika dvala, ur vilken han sedan +medelst ett gloedgat jaern halp honom till livet. + +Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle +endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans +mening att uppvaecka Petros fran de doeda, liksom denne uppvaeckte Simon. + +Mitt under dessa omsorger, som aegnades biskopens person, anmaeldes det, +att fran Rom anlaent ett saendeskap, som oenskade foeretraede. Denna +underraettelse astadkom en underbar verkan pa Petros; hans ansikte +livades, han kaende blodet stroemma med atervunnen vaerme i sina adror. +Han befallde, att man skulle flytta honom fran studerkammaren till +emottagningsrummet, och tillkaennagav, vilka av hans praester skulle +vara omkring hans person, och huru saendeskapet skulle emottagas, naer +det ankommit till biskopliga palatset. + +En timme daerefter oeppnades palatsets doerrar foer beskickningen, som +utgjordes av praester och foernaema lekmaen, bland vilka en senator, alla +i lysande aembetsdraekter. + +Efter ett langt haelsnings- och lyckoenskningstal oeverlaemnade dess +ordfoerande foersamlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det +aembete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkaennagivna vilja hade +korat honom. + +Petros besvarade detta tal med nagra fa ord, vilkas utsaegande kostade +honom stora anstraengningar. Hans tillstand gjorde det noedvaendigt, att +ceremonien foerkortades. Saendeskapet drog sig tillbaka, sedan +medlemmarne inbjudits foer den foeljande dagen till biskopens taffel. + +Sedan fraemlingarne avlaegsnat sig, laet biskopen ater flytta sig till +studerkammaren, daer Eufemios pa hans befallning kvarstannade hos +honom. + +Lampan var taend i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda +foenster. + +Eufemios kastade sig pa knae framfoer Petros, lyckoenskade honom att hava +vunnit den hoega plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom +vaerdig, den hoega plats, vars innehavare med skael vore att anse som +Kristus' eftertraedare, men beklagade pa samma gang sig sjaelv, sina +medbroeder i aembetet och den atenska foersamlingen, som nu voro +oaterkalleligt doemda att foerlora sin aelskade fader. + +Det sag naestan ut, som om Eufemios haft tarar i oegonen. Han fattade +Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade foer +den doedskyla, av vilken hans laeppar moettes. + +Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom moeda, och nu +var hans sjael foerdjupad i tankarne pa den makt, som var lagd i hans +hand och om vars inneboende, vaerldstvingande storhet ingen mer aen han +hade en aning. + +Sjaelv hade han mer aen en aning daerom. Han kaende denna makt. Han sag +medlen och malet klart foer sina oegon. + +Petros oeverskadade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft +brutit, fran de dagar, da han hette Simmias och var en foeraktad, +okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, da han med all sin +aerelystnad icke ville byta plats med romerska vaerldens envaldsherre. + +Denna blick oever en levnad, som fatt sin riktning av en enda radande +tanke och okuvhigt banat sig vaeg oever avskraeckande hinder emot sitt en +gang faststaellda mal, var visserligen aegnad att uppfylla honom med +stolthet; men vad var denna kaensla, vars foeremal var en aendlig, snart +foersvinnande varelse, mot den rusande tanken pa den makt han ville +utveckla till blomma, det system, han ville skapa av aennu oordnade +elementer, en makt, ett system, som skulle oeverleva honom sjaelv och, +byggt pa den eviga grundvalen av maenniskoslaektets omyndighet, straecka +sin spira oever alla tider! + +I denna betraktelse lag foer Petros en demonisk tjusning, som foer en +stund var maektig att avvaenda hans uppmaerksamhet fran de hotande +tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framtraedde slutligen +med en tydlighet och styrka, som traengde sig pa hans medvetande, +loesslet det fran den haenfoerande framtidsbetraktelsen och faeste det vid +det naervarandes verklighet. Petros kaende, huru den hemska doedskylan +mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro +foerlamade och kaensloloesa. Han vaende sig till Eufemios och befallde +honom med ord, som hans anstraengning endast kunde giva styrkan av en +viskning, att frambaera en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade +att efterkomma befallningen. + +Vid skenet av den naermade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln +och baevade tillbaka som foer asynen av ett spoeke. Hans ansiktshy +skiftade i blatt, och dragen voro sa slappa, att han icke igenkaende +sig sjaelv. En ploetslig tanke pa doeden uppsteg i hans sjael och kom de +nerver, som aennu icke domnat, att darra av foerskraeckelse. Han soekte +kvaeva denna tanke. Att doe nu, da hans levnad egentligen skulle boerja +--det vore ju en orimlighet, ett grymt han av oedet, en ofoernuftig lek +av det gudomliga foernuftet, saledes en omoejlighet. + +Petros laet tillkalla laekaren, som befann sig i palatset. Naer denne +efter de foereskrifter Hippokrates och Galenus givit boerjade en ny +proevning av den lidandes tillstand, vilade Petros' oega med angest pa +hans ansikte foer att utroena hans verkliga tanke om sjukdomens +beskaffenhet och utgang. + +Eskulapen teg, men sag oeverraskad och bekymrad ut. Han hade icke i +sina boecker laest om nagot fall, som liknade detta. Men han tvivlade +numera icke ett oegonblick, att den sjuke gick en hastig upploesning +till moetes. + +Petros laeste allt detta i hans ansikte, och doedsangesten atervaende foer +att kaempa med viljan att leva och med tvivel om moejligheten att doe i +en sadan stund. + +I detta oegonblick intraedde Klemens i studerkammaren. Han stannade och +tycktes med svarighet igenkaenna Petros. Men naer han oevertygat sig, att +denna doeden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig +till hans foetter, omfattade hans knaen och utbrast i hoega klagorop. + +Laekaren och Eufemios skyndade att avlaegsna den olycklige ynglingen, +vars uppfoerande synbarligen oekade Petros' oro. Daerefter avklaeddes den +sjuke och lades i saeng. Han foersoekte tillkaennagiva, att han icke ville +det, men hans tunga var foerlamad och hans kaekar blytunga och oroerliga. +De i palatset boende praesterna erhoello en timme daerefter genom +Eufemios underraettelse om biskopens hoegst betaenkliga tillstand. De +samlades kring hans saeng och vidtogo, sedan laekaren underraettat dem, +att biskopens doed var naera foerestaende, de hoegtidliga anordningar, som +voro brukliga vid doeendes laeger. Vaxljus taendes, de foersamlade +knaeboejde, och Eufemios boerjade med andaektig roest upplaesa de oevliga +doedsboenerna. Petros sag och hoerde aennu vad som foeregick omkring honom, +men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kaende oever +tillstaellningen. Naer man lade hans armar korsvis oever broestet, +foersoekte han, ehuru foergaeves, att draga dem tillbaka. Men naer han +slutligen kaende, huru iskylan intraengde i hans broest och nalkades hans +hjaerta, sammantraengdes hans medvetande, sa laenge det aennu var +verksamt, i kaenslan av doedens oundvikliga annalkande och viljans +ofoermaga att hejda den. Oedets lek, om ofoernuftig eller icke, var en +verklighet. Det hade foerlamat hans fot, sedan det foert honom till +Petrus' tron, foerlamat hans hand, sedan det samlat vaerldens tyglar i +henne. + +Aen nagra oegonblick av sjaelvmedvetet liv, varunder inbillningskraften +framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han +hade foersaenkts i den doedlika dvalan--aen en tanke, en bitter och +foerfaerlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke pa +medtaevlarnes anslag, pa gift och dvaldrycker--och det sista tecknet +av liv var foersvunnet. Petros lag som ett lik med stelnade lemmar och +slocknade oegon. Laekaren lade handen pa hans hjaerta och foerklarade +honom doed. + +Det var Eufemios, som nu lutade sig oever den doede och tillsloet hans +oegon. + +Tva dagar daerefter skred ett hoegtidligt liktag till storkyrkan, i vars +gravvalv den homoiusianske biskopen nedsaenktes. Om nagon under den +foeljande natten latit oeppna blykistan, vari han var lagd, och borrat +ett gloedgat jaern i hans koett, skulle vaerlden mahaenda bevittnat en ny +uppstandelse ifran de doeda. + +Patriarken Eudoxos och den medtaevlare om romerska biskopsstolen, som +genom Petros' doed kommit i besittning av densamma, voro bada eniga om +att foerklara honom foer helgon. Foeremal foer de troendes dyrkan och +foeresprakare foer deras boener, aer han antecknad i helgonens skara under +namnet den helige Petros av Aten. + +Eufemios vart hans eftertraedare pa Atens biskopsstol och boer naemnas +som en av de faeder, vilka pa de stora kyrkomoetena ivrigast och +verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka aennu gaella som de +enda rena. + +Eufemios maste uppleva den tid, da homoiusion till foeljd av en +kejserlig kungoerelse neddrogs till anseendet av en kaettersk och gudloes +laera. Eufemios kunde icke raedda homoiusion, men raeddade sig sjaelv +genom att oeverga till homousion, varefter--detta ma aeven naemnas--han +foerenade sig i sina nya trosbroeders anstraengningar att med eld och +svaerd utrota anhaengarne av hans foerra villfarelse. + +Krysanteus' olycklige son var ibland offren foer Eufemios' fromma nit. +Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion foer honom en +nagelfast ide. Han kunde icke omvaendas; han maste doe. + +Teodoros hade fran Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlaegga +praestdraekten och antaga ett annat namn lyckades han undga foerfoeljelse, +men gjorde sig fullt vaerd att falla offer foer anhaengarne av "kyrkans +och bekaennelsens enhet", ty han levde och verkade med vaelsignelse i +Kristus' anda alltintill sin alderdom och vart en av laenkarne i den +kedja av protestanter, vilken genomgar tiden foere den haendelse, som +kallas reformationen--foerpostfaektningen till den stundande stora +striden emellan Kristus' foersamling och tvangskyrkan. + +Nagra fa ar efter Krysanteus' doed rullade folkvandringens boeljor redan +oever romerska riket, och barbarernas haerar stodo utanfoer Atens och +Romas portar. Medeltidens tusenariga natt foell oever vaerlden. En ny dag +har kommit. Antiken och kristendomen genomtraenga varandra. Deras +sanningar skola foermaelas till ett harmoniskt helt, och den sak, foer +vilken den siste atenaren stred foertvivlans strid--den politiska, +religioesa och vetenskapliga frihetens sak--kaempar aennu, men icke +laengre foertvivlat utan med segervisshet. + + + + +Utgivarens tillaegg och anmaerkningar.[1] + + +Den siste atenaren, Rydbergs mest beroemda prosadikt, skrevs +ursprungligen sasom foeljetong i Goeteborgs Handels- och +Sjoefartstidning, daer den boerjade intagas i februari 1859. Mot slutet +av samma ar utkom den sasom bok a Hedlund & Lindskogs foerlag. + +Den skrevs till god del sasom tendensskrift, vilket till fylles +framgar av det maerkliga foerordet med dess mot den kyrkliga +ofoerdragsamheten, samvetstvanget och formelvaesendet riktade udd. I +detta avseende utgoer "Den siste atenaren" foerberedelsen till Rydbergs +teologiska strider under det naesta artiondet. + +Foerordet aer intaget i foersta, andra samt, ovaesentligt aendrat, i femte +upplagan. + +Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjaerde och femte +1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I sprakligt avseende aero de +senare upplagorna retuscherade. + +Romanen aer oeversatt i foeljande tolkningar: + +The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869. + +Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874. + +Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen +von Emil J. Jonas. Leipzig 1875. + +Chrusanteus. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886. + +Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Oeversatt av Aukusti Dahlberg +foer en tidning i Tammerfors, oeversaettningen omarbetad av professor O. +A. Tudeer, verserna oeversatta av Kaarlo Forsman. + + KARL WARBURG. +[1] Till sjaette upplagan 1898. + + +End of file. + + + + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN *** + +***** This file should be named 10117.txt or 10117.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/1/0/1/1/10117/ + +Produced by This e-text was produced for Project Gutenberg from Project +Runeberg's digital facsimile edition + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS," WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + +Each eBook is in a subdirectory of the same number as the eBook's +eBook number, often in several formats including plain vanilla ASCII, +compressed (zipped), HTML and others. + +Corrected EDITIONS of our eBooks replace the old file and take over +the old filename and etext number. The replaced older file is renamed. +VERSIONS based on separate sources are treated as new eBooks receiving +new filenames and etext numbers. + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + +EBooks posted prior to November 2003, with eBook numbers BELOW #10000, +are filed in directories based on their release date. If you want to +download any of these eBooks directly, rather than using the regular +search system you may utilize the following addresses and just +download by the etext year. + + http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext06 + + (Or /etext 05, 04, 03, 02, 01, 00, 99, + 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90) + +EBooks posted since November 2003, with etext numbers OVER #10000, are +filed in a different way. The year of a release date is no longer part +of the directory path. The path is based on the etext number (which is +identical to the filename). The path to the file is made up of single +digits corresponding to all but the last digit in the filename. For +example an eBook of filename 10234 would be found at: + + https://www.gutenberg.org/1/0/2/3/10234 + +or filename 24689 would be found at: + https://www.gutenberg.org/2/4/6/8/24689 + +An alternative method of locating eBooks: + https://www.gutenberg.org/GUTINDEX.ALL + + diff --git a/old/10117.zip b/old/10117.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..0f391c4 --- /dev/null +++ b/old/10117.zip |