diff options
Diffstat (limited to '9828-8.txt')
| -rw-r--r-- | 9828-8.txt | 9272 |
1 files changed, 9272 insertions, 0 deletions
diff --git a/9828-8.txt b/9828-8.txt new file mode 100644 index 0000000..61ed6a4 --- /dev/null +++ b/9828-8.txt @@ -0,0 +1,9272 @@ +Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Barnen ifran Frostmofjaellet + +Author: Laura Fitinghoff + +Posting Date: November 12, 2011 [EBook #9828] +Release Date: February, 2006 +First Posted: October 22, 2003 + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET *** + + + + +Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer. + + + + + + + + + +"Barnen ifrån Frostmofjället" is a Swedish childrens novel, first +published in 1907. The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and +died in 1908. The first printed edition is illustrated with six +paintings by Vicken von Post, who died in 1950. The paintings are +thus still covered by copyright, but the text is in the public domain. + +This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's +digital facsimile edition, which is based on the first printed edition +of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/ + +This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set +(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut). + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ + + _________________________________________________________________ + + Laura Fitinghoff + + Barnen ifrån + Frostmofjället + + En barnberättelse + för små och stora + + A.-B. Ljus' Förlag + Stockholm + + Centraltryckeriet, Stockholm, 1907. + + Professor John Berg, + den själsstore, outtröttlige människovännen, + tillägnas denna bok af + författarinnan. + + _________________________________________________________________ + +Innehåll / Table of Contents + +Företal +Nödår och barkbröd +Kap. 1. Sju små värnlösa +Kap. 2. Med vargspår i sikte +Kap. 3. Glasögonkarlen +Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute +Kap. 5. Alle man till verket +Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam +Kap. 7. Skingrade +Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen +Kap. 9. "Millmaste Tana" +Kap. 10. En så fin liten stinta +Kap. 11. Småstintorna, bägge +Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor +Kap. 13. I den dödas ställe +Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa +Kap. 15. Det spökar på isen +Kap. 16. I Röfvarekula +Kap. 17. "Kasken" +Kap. 18. Bröllopsgården +Kap. 19. På flykt +Kap. 20. Eld +Kap. 21. I egen, grön stuga +Kap. 22. Husbond och matmor +Kap. 23. Undanjagade +Kap. 24. Ett oförmodadt återseende +Kap. 25. Lappkåta och renskjuts +Kap. 25. Åter på egen hand +Kap. 26. "Bruden" +Kap. 27. Illa ute, i val och kval +Kap. 28. Månke och Gullspira +Kap. 29. När Månke vardt ensam +Kap. 30. Ute i bärskog +Kap. 31. I strid med Bjänntasse +Kap. 32. Uppe i fäbodarna +Kap. 33. Gräl, och allt väl +Kap. 34. Åter på predikstol +Kap. 35. Annat att tänka på +Kap. 36. Åter ett sändebud från mor +Kap. 37. Indianer +Kap. 38. Maglena +Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan + + _________________________________________________________________ + + FÖRETAL. + +Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år +se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i +frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes +vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna, +hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten. +När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga +"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur +de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och +hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets- +eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp, +eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas +tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan +aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro +deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för +intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen +från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i +deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att +en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma +hvarandra. + +Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på +nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka +nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade, +billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de +många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas +särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma +att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga +söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i +alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af +två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där +klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig. +Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i +ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen. + +Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och +lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att +skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge +sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och +fattighus är hvad som väntar dem. + +"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel +genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor, +hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven +i de fattigaste hemmen. + +Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande, +långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg +minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets" +inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess +tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna, +där föräldrarna då ännu ägde myndigheten. + +Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det +ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur +"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och +som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen. +Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande +låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar +och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en +smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen +lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de +följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård +hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga, +inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i +fäbodar. + +"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram, +äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur +och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som +ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras" +och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och +dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin +fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida +brist på sådan helig gåfva. + +Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt +kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har +redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och +bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt, +eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk +och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit +skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik, +Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg +dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som +möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark +andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist +obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i +strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds +röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i +gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att +bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i +allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens +tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de +dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna +förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att +svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör +detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och +många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket +missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika. + +Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok +"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete +återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea". + +Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af +Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit. + +Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små +öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och +delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre. + +Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna, +trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna +hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska +de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället. + +Furuliden Stocksund 20 april 1907. + +Författarinnan. + + _________________________________________________________________ + + NÖDÅR OCH BARKBRÖD. + +Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som +utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man +skall lefva af, liten. + +Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt, +och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar +redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af +det. + +Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är +lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man +på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora, +granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men +en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet +rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner +i varm, torr sandjord. + +Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före +midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och +står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala +brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna, +djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart +till sköna, saftiga åkerbär. + +De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och +violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med +skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig +lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i +täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med +doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande +jordskorpan. + +Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta +rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på +åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven +inne i småstugor och fattigmanshem. + +Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till +framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i +jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän +frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej +kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på +ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen, +som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga +som brutna, fast vid det gröna, korta strået. + +Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga +ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit +mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att +mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli +som en lös lervälling. + +Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras, +under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen +äga ej mer den klara glansen. + +När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder +bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i +hjärtat att se dem. + + _________________________________________________________________ + + FÖRSTA KAPITLET + SJU SMÅ VÄRNLÖSA. + +Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara +vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af +en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom +utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju +stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på +trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders. + +Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram +vid gårdarna. + +Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och +fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han +stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen. +En dag bars han hem död. + +Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan +hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de +matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig +själf. + +När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen, +som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än +värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta +penningsumma, som kommunen ville bestå. + +"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen +och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i +spisen. + +"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't +nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god +mot er och bryr sig om er." + +"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi +gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns +Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn +och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å." + +"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du +har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante. +Men Gullspira --." + +"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!" + +-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser +allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i +sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!" + +Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet. +Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så +att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var +slut. + +Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att +skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem. + +Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att +finna barnen, var den tom. + +Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt +det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt +ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer. + +Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg +redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte +skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med +fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog +ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos +icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla +hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också +funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter +barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada +på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är +väl snart här, bå' ungar och get." + +Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där +blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna, +Brita-Cajsa och Anna-Märta. + +De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro +rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på +fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste +brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men +vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit +innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla +försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem +till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så +eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var. + +"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den +olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa." + +"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes +spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året. + +"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira, +granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält +ihjäl." + +Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten, +kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt +mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och +drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med +vänstra handen. + +"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus). + +"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte +året -- och du Månke på sjunde." + +"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk +ibland å." + +"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit. +Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå +före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. " + +Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig +ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det +trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig +intill dem med sin ludna, varma päls. + +"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken. + +"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine +för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm." + +"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade +Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon. + +"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till +nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få +ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine +länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er." + +Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras +stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet, +och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter. + +"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här. +Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där +Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden." + +"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig, +som for iväg med dej, det sa Kalle å." + +Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på +småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät +som om hon hickat. + +"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek +Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och +drog, med kälkrepet öfver axeln. + +"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och +kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske? + +"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl." + +"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i +denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." -- + +"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller." + +"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling +denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått +såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du +dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse." + +"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen. +-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa. + +"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du +kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting +te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo." + +"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur +schalöppningen. + +Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite +i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat +Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle +ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds +lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af. + +"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har. +Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en +storbonde tjugu och mer." + +"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge." + +Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade +tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af. + +Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den +stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den +vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på +systern. + +"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika +många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett +te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att +geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han +särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har +han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom." + +"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i +lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med +småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du +ska bli så grann!" + +Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna +ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med +det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen +så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick +bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt, +med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så. + +Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå +yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken, +med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på +henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom +trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme +och fyllning. + +Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång +skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att +Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa +håret, hade ett mörkt, bistert uttryck. + +Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och +puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas +härliga tillvaro. + +"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga +lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade +de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg. + +Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och +uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde +året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet +kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men +nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med +jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små +skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning. + +"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå +bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du +Ante." + +Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde +honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt +bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar. + +Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup +ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten, +som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg. + +Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en +glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det +syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det +vara. + +"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt", +sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan +småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de +somnat. "Men ni ska få höra på roligt." + +"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade +getter har han, större än Gullspira.'" + +"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg +hotande på Maglena. + +"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som +si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om +dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver +myrmarken och äta myrbär. " + +"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner", +gnälde Per-Erik. + +"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande +tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och +fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de." + +"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus. + +"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med +en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar. + +"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin +beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på +intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan. + +"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna." + +"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden +på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur +tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån +öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet. + +"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för +björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller." + +"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen." +Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska +sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn +och det luktar så att -- ja så att --" + +Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle +vara, af stekt fläsk. + +"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt. + +"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade +Per-Erik. + +"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och +ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos +Sven Påls i höst." + +"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla +efter dom" sade Anna-Lisa gillande." + +"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif +dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i +kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och +de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som +månen i nytändning." + +"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten. +"En kunde väl få såavis." + +"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte +Per-Erik. + +"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle +hans drängar och piger" ifrade Maglena. + +"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än +fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade +Ante öfverlägset. + +"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till +storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa. + +"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig +förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas +hvarenda dag." + +"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena. +Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro. + +"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka." + +"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår +utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska +vara starkt å salt!" + +"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus +ut ur hjärtats djup. + +"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i +prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska +ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som +våran var", puttrade Anna-Lisa. + +"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'. +Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi +kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha +de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på +syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och +aldrig får vi igen så'n stuga." + + _________________________________________________________________ + + ANDRA KAPITLET. + MED VARGSPÅR I SIKTE. + +Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i +skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras +pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det +högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig, +och därtill så grufligen tungsint. + +Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge +sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst. + +Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor +varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att +kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som +helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant +från kommunen. + +Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så +komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett +godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon +hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och +sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att +inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när +de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem, +den gode, mäktige Fadern i himmelen. + +Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när +de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de +behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och +bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl +alltid hade något till öfvers för dem. + +Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för +dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del +sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter +moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig +undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som +timmerklampar. + +Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit +sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det +förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och +kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt +på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den +lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla +fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen. + +Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att +ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan +tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den +doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska +hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras +rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt +utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i +furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för +enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en +inne på boets omkrets länge nog. + +Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre, +i knippen som ett broderadt mönster. + +Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --! + +Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där +den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens +stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i +bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter +--! + +Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar +och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna. + +Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom. + +"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de +fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>. + +Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig +röst upp sången om Kanan: + + "Hvad har min Jesus gjort för mig. + Jo han steg ned till Kanan. + Himmelska Kanan. + Kom låt oss gå till Kanan"; + +Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde +sången. + +De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen, +öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå. + +Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att +sjunga. + +Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga, +stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att +gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde +syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra +det hemma i lill grå stugan hos mor. + + "Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan." + +Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en +liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud +af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång +hördes. + +Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade +upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp, +fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka +vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i +bredd med hvarandra. + +Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat +smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden +stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna +jämmerulande (tjut) inne i skogarna. + +Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från +den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att +alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna +sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde +betyda. + +Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen +stämde in: + + "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..." + +Ante hann ej längre -- -- -- + +"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre +gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla." + +Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken. +Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade +upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om +hon redan fått på dem sina kungliga lastiker. + +Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och +rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig +veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som +folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i +hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med +fötterna. + +Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --! +Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt +utsocknes folk kunde tala det. + +Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt +skulle vara olikt och som oppnervändt. + +Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till +främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog +sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och +Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan. + +Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de +hörde skallet från en byhund. + +De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten +längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor, +som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de +stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i +sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag, +vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig +storstyft. En är inte manfolk för inte! + +Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med +småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och +pepo dem i halsen för att få dem att skratta. + +Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en +by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt +uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var +för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det +blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit +vägen. + +Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i +morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just +inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån +skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det +kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna, +hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så +tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de +utan vidare gingo dit. + +Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar, +och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården. + +Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem +stort. + +"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!" + +Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som +föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade +betänksamt. + +"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde +inte kunna skada folk eller gård --." + +Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en +samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten, +fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan +kälkstabbarna och Anna-Lisa. + +"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig +hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!" + +Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han +sett tjufvar i en kyrka. + +Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen. + +"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist. +"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder +och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla +som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa." + +"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan +för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att +dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint." + +"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den +ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden. + +Maglena kullrade sig ut från kälken. + +Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig +ned emot den med utbredda armar. + +"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och +ensammen!" + +Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget +åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt +satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan. +Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet, +torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen +hunnit in i stugan. + + _________________________________________________________________ + + TREDJE KAPITLET. + GLASÖGONKARLEN. + +Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt, +sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där. + +Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten +ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog +emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad +som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning +hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när +de andra knogade iväg in. + +"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst. + +Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så +skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver +hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de. + +Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken +alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja, +det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora +glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han +syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem, +som kommo in. + +Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små +lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga +nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes +och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna +händerna. + +"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna +klapprande af rädsla. + +"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt +Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten +och gled ut med hastigare fart än han kommit in. + +Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en +tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne. + +Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes +från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om +hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna +vid dörren och tiga tills man blir tilltalad. + +Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss +hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig, +och hon kände sig eländig på alla vis. + +"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!" + +Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif +i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten +ändå än den mindre systern. + +Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de +andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade +förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken. +Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla, +blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den +bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på +nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra +hundturkar att spisa sig mätta på. + +Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande +gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik. + +Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora +flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor +varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med +kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som +helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så +särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp +med gälla, pipande snyftningar. + +Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande +jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en +karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej +inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon +i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om +han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar, +och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran +för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men +ändå! + +Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda +snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt, +och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en +karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr +på, måste hålla inne med. + +"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör +ut oss, om ni håll på så här." + +Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande, +halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig +och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde. + +Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket. + +"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och +Guds fred brukar en annars säge." + +Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta +af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i +ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men +inte alls ondskefull uppsyn. + +"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i +hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?" + +Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små, +om benen. + +"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran +är tom på bå far å -- mor --" + +Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt. + +"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te +forsla en så'n här hop tillbaks dit." + +"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna +för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom." + +Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna. + +"På de vise!" + +Glasögonkarlen spottade och hvisslade. + +"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?" + +Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den +grofva, dånande rösten. + +"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor +ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad +mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun +(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å." + +"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop +ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs +här --" + +Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst. + +"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan +ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till +grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom +därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken +att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting +emot sirap?" + +Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade +små blekansikten. + +"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan +grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när +man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela +socknen, då lefver man på annan dryckjom." + +Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt +mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var +illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades +lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det +huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och +potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen, +vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen +var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade +väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under +mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på +dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en +kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe. + +"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod +redan några steg närmare gröttallriken. + +"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att +vänta på svar var han ute. + +"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra +hemma", ifrade Maglena. + +"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt +såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret. + +"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte +fram handen efter något att sopa med. + +Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --. + +En hade väl aldrig sett slik liten en piga. + +Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved +utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården. + +Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för +Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när +hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande. + +Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju +rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med +i sällskapet. + +Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint. + +Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid +drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga +"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll +honom tillbaka. + +"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort +heller?" + +"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon +mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon +hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa +oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat +har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss." + +"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade +Maglena stolt. + +"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en +behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han +hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast +fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de +skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke +tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf +och skrämsam. + +"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en +till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där +ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt +geten! Kluck, kluck --" + +Det lät som om mannen skrattade. + +"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, -- +eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg +ifrån med ens, om ni har fler." + +"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam +blick upp emot de plirande ögonen. + +"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?" + +"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i +stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss. +Det vardt liksom varmt åf na!" + +"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest +ängslades för, du", föll Maglena in. + +"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten." + +"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å +är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira". + +"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade. + +"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att +bju på." + +Månke gick storbelåten till dörren. + +"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo." + +In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen. +Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade +fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen. + +"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som +en ändå dragi na hela dan." + +Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen. + +"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla." + +De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne +så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra. + +"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog +getens smala nos emot sin tunna kind. + +"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen, +som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen. + +"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De +är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten +mer och mer syntes bli verklighet. + +Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen +lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite +kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen. + +Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla +grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes +fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som +var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så +mycket de ville äta. + +Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste +bordsbönen inför en sådan anrättning. + +Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt +mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla +ha gått." + +"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte +på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade. + +"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver. +Var så go, Gullspira!" + +Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af +gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf. + +Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade. + +Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i +några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i +skåpet. + +Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den +kalla, men ju ändå så rara maten. + +Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå +för bå folk och fä." + +Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med +eldgnistorna. + +Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig +några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i +halmen och lägga sig till ro för natten. + +Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för +maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem +halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras +hufvuden emot getens varma ragg. + +"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de +små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina +små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor. + +Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante +höll honom tillbaka. + +"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på +kälken och kläderna, som vi ta åf oss. " + +"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni." + +Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr +bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I +ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket +dricksglas. + +"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha +sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve." + +Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur +buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men +någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha, +som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en +god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog +så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i +vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna". + +"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!" + +"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De +torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett +storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa. +Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de +att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på +brännvinet. + +Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit +anklagad för ett brott. + +"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!" + +"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att +han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme +från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va +kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup +när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten. +Jag just som trår efter sällskap åt min sup." + +Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop +tänderna och steg tillbaka. + +"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert +att int bli nån supare." + +"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar +en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes! + +Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam +fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt +sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och +han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig +om hvarken henne eller barnen. + +Tårarna kommo honom i ögonen. + +"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här +skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att +svara för å." + +Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen, +som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så +ställde han sej att stirra in i den aftynande elden. + +Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna +näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade +innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och +svettpärlor rullade ner från hans panna. + +"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade +han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd +för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det +sa' Ladd-Pelle och jag med!" + +Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen. +Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i +halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner, +bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det +syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om +dem. + +Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och +knusande öfverlägsen hållning. + + _________________________________________________________________ + + FJÄRDE KAPITLET. + UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE. + +Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen +förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var +nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar. + +Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara +redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf +som i förnöjelse. + +Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han +sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till +saltströmmingen. + +Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i +tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen, +han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården +och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han +ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar, +så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af +honom. + +"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny +dotta." + +"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på +alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till +Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och +vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett +vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp +emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!" + +Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få +den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som +riktigt nog fick en smackande kyss. + +"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt. + +"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt." +-- (Ingenting alls). + +"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo." + +Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet +i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta, +så somna hon." + +"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana. +Millmaste tana." + +Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången: +"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde +Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt +människoförstånd. + +Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var +två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent". + +"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller +dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes +icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon, +som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst. + +"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle." + +Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att +Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp +förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så +fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det +så vara månde. + +Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira, +som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt +småstintorna. + +Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den +beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i +stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på +matanordningarna i spisen. + +Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig +veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande +ort. + +Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm, +som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar +stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se +hvad man hade framför sig, knappt se handen. + +Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron +spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana +styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig +fram till folkboningar. + +I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam. + +Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat +vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och +bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne +i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och +tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med +horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället +för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin +gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit +husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig, +fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut +ens en hund. + +Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se +henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som +om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp +under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla +på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle +ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt. + +Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad +det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig +till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder. + +Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han +skrattat för sig själf. + +Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom +hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång +lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det +varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef +ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad, +ögonen med armen, som han höll upp framför sig. + +"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?" + +Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur +hågad han var på getkött, vargen. + +Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante +riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför +han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande. + +Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon +ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt +uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna. + +Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen +hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra +små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var +det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd +kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar +i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och +sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till +hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära. + +Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte +Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla +fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en +hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också +på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där +inne i stugan. + +Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen. +Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta +sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och +sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina, +granna Gullspira. + +"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!" + +Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom +hoppande och dykande i drifvan. + +"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig +skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå +för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop." + + _________________________________________________________________ + + FEMTE KAPITLET. + ALLE MAN TILL VERKET. + +Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till +riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick +mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både +till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så +man tyckte att det blef rent kalasmat. + +Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle +hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke +den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle +väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var +gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför. + +Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula. + +Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag +hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut +under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och +stripigt att ligga fint. + +Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle +ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld +med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma. + +Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt +vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i +kunten. + +Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så +våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist +skura af det. + +Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det +med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna +och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet. + +Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de +allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen +allena. + +Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd +och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade +grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud. + +Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd +trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt +honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på +huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem, +färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än +arbetade. + +Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där +bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå +där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista +supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag +rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli. +Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått +fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt +hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen, +kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n +fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så +hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te +småänglarna här." + +Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt +rummet, småmysande. + +"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för +sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af +fönsterglaset." + +Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna +i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande, +'Millmaste tana'. + +Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i +grytan, skrattade och skrålade: + + "Näcken han spelar på böljan blå." + +Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då +den liksom angick honom själf. + + "Ante han var en hurtiger dräng, + flitiger som en myra, + rask var han som den raskaste karl, + stark var han väl som fyra." + +Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han +blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde +också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta. + +"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra +barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen +och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag +då int ville följa dom." + +"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute +hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de +är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl +till gröt, och strömming, och så kaffe." + +"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade +gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter +skurningen få det hvitt och torrt. + +"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade +Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom +hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre." + +"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till. +"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten." + +Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt +grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med +en halsdukstrasa. + +"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins +kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i." + +Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns. + +Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis +gjorde skäl för benämningen "fin och vacker". + +Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan +blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden. + +Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med +hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det +skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en +kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom +fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag. + +Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte +han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog +hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon +höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att +ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka. + +"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon +skänkt bort en hel blomsterträdgård. + +"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd", +funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar +inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det +är nog tokigt, men är så ändå." + +"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i +rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen." + +"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int +nå'n kan få bröd af de." + +"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å, +när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante", +återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg +i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå +pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till +degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så +göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt. + +"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss +när vi ha bakat." + +"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att +vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve." + +"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i +lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke +också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt +som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft +mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni +få lära er göra laddar." + +Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst +ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda +tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare. + +Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena +fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade +degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under +gräddningen. + +Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i +det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af +hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna. +Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i +sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på +väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle +brännas af den flammande elden. + +Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt +eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med +vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma +med på byk innan kvällen. + +Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit. + +Middagen skulle ju också lagas. + +Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen. +Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin +middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande +"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det, +men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka +det själfva. + +Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den. +Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat +hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått +ersätta både mat och dryck. + + _________________________________________________________________ + + SJÄTTE KAPITLET. + GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM. + +Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt +sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem. +Han som var bara god och rolig. + +Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på +landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig +dit ned. + +Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla +till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort +de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk, +som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl +legat hemma, full under ovädersdagarna". + +Men Ladd-Pelle gick inte till krogen! + +Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig +dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar, +fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar +till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon. + +När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans +fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs. + +Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet. + +Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett +ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem +de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så +att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa +kängtrasorna från fötterna. + +Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg +kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af. + +Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så +ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus +skulle gå ifrån honom med barnskaran. + +Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone +kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet, +tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst, +när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte +kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han, +så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den +till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat +arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de +ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro +go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med. + +Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något +pris kunde de släppa Gullspira. + +"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan +hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade +Ladd-Pelle saktmodigt. + +"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle." +Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till +Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli +utan dem alla. + +"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten +hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt +er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade. + +Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga +huru rent belåten hon var öfver nyladdarna. + +Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade +munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta". + +"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor." + +"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd +att komma när en så'n Guds ängel --." + +Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så +snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all +glädje i lifvet flytt honom. + +Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och +ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu +jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så +tungsamt sinnelag. + + _________________________________________________________________ + + SJUNDE KAPITLET. + SKINGRADE. + +Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora +fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så +alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge +sig iväg för att bedja om lifsuppehälle. + +Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt +älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i +saknadens tal om Glasögonkarlen. + +Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att +komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på +morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga +vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna. +De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som +hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga +toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig +snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg. + +Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och +små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt +bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver +knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de +hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar, +samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till +timmerdrifning på skogen. + +Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den +stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril +kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken. + +Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem +Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat, +men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från +fjällen. + +Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid +spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i +fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af +skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit. + +Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett +fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de +hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och +silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan. + +"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade +Månke. "Si de va en rejel karl de." + +"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt +som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl +int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si +igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta +dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är +hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om +jag vet --!" + +Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig. + +"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå +bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är +jag just som sint på dom." + +"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint", +sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för +folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg +storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så +nödåre gör dom ingenting, -- + +"Ändå har en de bättre hos Pelle." + +Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata +och fundera om. + +"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke. + +"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom +knutarna", afgjorde Anna-Lisa. + +"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena +med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller." + +"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante +och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från +nordost å de är aldrig nå'n behändig vind." + +"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner +emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt +lite hankigt framför Brita-Cajsa. + +"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt +fal bleme ott", sade Brita-Cajsa. + +"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj +i millmaste tana." + +Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur +schalöppningen. + +"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor +är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka +för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla. + +"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull." + +Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas +mun. + +"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva +lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den +halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes +begärligt öppna gap. + +"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te +mjölke nu Gullspira." + +Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm, +skummande mjölk. + +"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen. + +"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen. + +Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de +harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan +tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått +fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka +af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade +rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg +midt på vägen. + +Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna, +som prickade ut vägen. + +"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa. + +"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade +Maglena, "men nu håll jag på te bli trött." + +Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade +vara. + +"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante. +"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för +snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte +dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade +om, Pelle." + +De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver +isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta. +Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt +i luften. + +En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro +de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa +och drog den tunna duken bättre om hufvudet. + +"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på +fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt +lunsiga, men nya, rara laddarna. + +"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå." +Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt +vägen. + +Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på +lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om +dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den +kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i +vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade +barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade +älfslätten. + +Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade +öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu. + +Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen, +hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp. + +Så lätt det i en hast blef på kälken! + +"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade +Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör +sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet. + +"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade +Månke, som just var midt inne i en drifva. + +"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli +lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för +jämnan." + +"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande, +och smög sin hand fast i Antes ena hand. + +"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte +tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna. + +"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare, +så ska vi gå på fortare se'n." + +Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så +underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till +ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen +aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam. + +"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till. + +"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante +skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt. + +"Hvar är Märta-Greta?" + +"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan." + +"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter +Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll +värmen i er, och håll er mellan granprickarna." + +"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett +djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af +skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande +skydd. + +"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag +mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf +kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått +stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra +så många. + +"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena. +"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk +vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också." + +"Ta dej an barna, Anna-Lisa." + +"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med +allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter +Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på +sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet. + + _________________________________________________________________ + + ÅTTONDE KAPITLET. + HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN? + +Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med +en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad +på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt +på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det +inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan +all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom +drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter +lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt, +varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam +hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas, +klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt. + +"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt), +sade Anna-Lisa med gråt i stämman. + +"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste +tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna, +bekymrade uppsyn. + +"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i +rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han +vari ända framme vi gårdarna." + +"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen +rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp +själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi +int såg de i snörase här." + +"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik +betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär +ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten +förstås. Björntasse ha nog rifvi na." + +"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från +Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te +äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi +ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns, +så han kan få stinga ihjäl 'na." + +Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de +är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då +te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så +hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å +mej med sej å." + +"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa +systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr +än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss." + +"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke. + +Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen +voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara +"sint" på hvarandra. + +De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om +någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit. + +Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så +hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras +tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att +sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände +åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så +måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne. + +Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som +länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när +Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg. + +Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef +det som lefvande lif i barnen igen. + +Ändock kom han utan lill Märta-Greta --! + +Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett +spår af lill'stintan deras. + +"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt +sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, +att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp +till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån +klädtrasa, påstod hon ifrigt. + +"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke. + +"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af +förskräckelse in till brodern. + +"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena, +jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så +tungsamt -- just som jag, som rå for de." + +"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har +tagi hill'stintan hel, opp till sej." + +"Du få int gråte, Ante." + +Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante. + +Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte +samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i +snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af +att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och +nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot +aftonen klarnade. + + _________________________________________________________________ + + NIONDE KAPITLET. + "MILLMASTE TANA." + +Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen +dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras +lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom +barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret. + +Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte, +utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i +kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg. + +Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen +nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla +kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga +renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön +gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på +sidan. + +Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans +häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och +till den stora kyrkby, där han hade sitt hem. + +Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde, +där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade +Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg +midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände +hufvudet och såg på husbonden. + +Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen. + +Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en +liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i +fattigmans trasor. + +Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det +dödt! + +Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" -- +"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af +köld. + +Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han. +Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle +ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft. + +Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade +med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad +var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat +ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få +värme och vård. + +Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt +an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen. +Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och +prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för +skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande +och i högsta grad osnuten barnunge. + +Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den +lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden +gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna, +som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön, +så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med +ett utfruset stackars litet människobarn. + +Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt +opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till +mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom +aftagande snyftningar. + +Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan +liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge. + +Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste +mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej +själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta +brödkant åt en så'n här liten en. + +"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och +satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild +snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland! +Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga +sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha +det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och +fjäll. + +Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte +iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon +hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida +dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af +hvitstammiga björkar. + +De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med +balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren, +och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med +rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen. + +"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan. +Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut +därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen. + +"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej." + +Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom +fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med +något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud, +eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta +på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka. + +"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är +kallt." + +Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet +lillbarnskrik. + +Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några +steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla +pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu. +Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla +kroppen." + +Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van +vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara. +Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att +få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle +"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken +på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af +barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett +litet barn till huset! + +Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och +såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg +till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten +klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor. + +Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig +neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern +och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon. + +"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger +nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi." + +"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi +kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon +varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne." + +"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen +rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig +själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna +strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon +pratar så lustigt." + +"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon +kan vara, skall kunna prata." + +"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små +hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor." + +"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka +till henne." + +"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!" + +"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och +som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så +ropade hon gång på gång "Uj Yla". + +"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och +gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få +fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp +hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och +sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi." + +"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han +inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns +beskrifningar. + +"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda. +Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned: +"Millmaste tana." + +"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej +när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag +tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att +jag blef skogsman." + +"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och +nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa, +du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig +tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det +är rakt som mening i det." + +"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade +jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning +uppskattades af hustrun. + +"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för +mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand." + +"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!" + +Jägmästaren drog sin hustru intill sig. + +"Vet du, ibland har jag gjort så med." + +Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej +sjungit sen han var liten pojke. + + _________________________________________________________________ + + TIONDE KAPITLET. + EN SÅ FIN LITEN STINTA. + +En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta +vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där +jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och +gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa +varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i +ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som +vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att +folk skulle tröttna att ge. + +Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om +det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det +liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som +ögon upp under taket. + +Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen +uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan +vidare betänkande måste följa henne. + +Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården. +Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den +såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot +kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta +Per-Erik stanna hos Gullspira. + +Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin +fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp +belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den +lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och +hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä +synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte +henne upp till sig och kysste henne. + +"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och +sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka." + +"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!" + +Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt +omslöto henne. + +Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang +ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg +och öfvergifvenbet. + +Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira +var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang +fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med +undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå +samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma +med sin päls. "Uj Yla"! + +Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne. + +Hon sträckte ut armarna. + +"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta." + +Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder, +hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej +Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej." + +Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat +släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville +vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och +sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka +henne, och klappa henne, de med. + +"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad +efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De +släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen +in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken. + + _________________________________________________________________ + + ELFTE KAPITLET. + SMÅSTINTORNA BÄGGE. + +När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast +fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern. +Och så voro småstintorna åter tillsammans. + +Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som +han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den +nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå +att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten, +och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif +unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i +fråga. + +Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han +förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd +under renhuden där. + +"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot +henne. + +Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den. + +Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera, +blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett +barn att lyda. + +"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta." + +Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra +trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon +ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint +porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne +till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt. + +Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren. +Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen +prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett +vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --. Så sjöngo småstintorna +ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda +sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig. + +Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem, +se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla +hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen +med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför +hon ville ge mannen denna anblick. + +De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens +sång. + +"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla +nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt. +"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds +ängelen!" + +"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte +vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen." + +"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar +lika lätt för två." + +"Säger du det. Gud vet ändå --!" + +Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande +sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle +och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen +med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen +på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade +hans hustru berättat. + +"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist. + +Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med +ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och +pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande. +Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och +blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med +lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få +stanna. + + _________________________________________________________________ + + TOLFTE KAPITLET. + ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR. + +När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så +tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om +den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och +om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina +goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan. + +"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor +skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i +går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att +dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli +snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där." + +"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade +velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak", +sade Anna-Lisa, lite försmädligt. + +"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där, +som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver +en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å." + +"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta +hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. " + +"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste. + +"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det +"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade +stöttingen." + +"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om +så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante +förskräckt och bedröfvad. + +"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de, +att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk +pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss +kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon, +-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken." + +"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat +småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och +fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag." + +"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å", +misstänkte Per-Erik. + +"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade +en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de +bra å på sitt vis." + +"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante. +Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande +skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och +tunn i spetsen. + +"Nej, gosse!" + +Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor +han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han +gjorde de?" + +"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min +gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då +jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa +han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer +att reda sej och gå fram med heder." + +"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade. + +"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si +här ska ni få si. --" + +Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen. +De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på +folk. Hon satte sig på kälken. + +"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till +stjälkar." + +"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa, +lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta +häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en +virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan +grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål. + +"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun." + +"Kan du sticka", sa hon. + +"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa. + +"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till +slut! 'Ja' sa jag." + +"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt. + +"Här ska du få si' sa hon." + +"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det +granna garnet, som om han velat smeka det." + +"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och +int mins de'." + +"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven. + +"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina +vantar, att ni int sett slikt." + +"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt. + +"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom -- +för då kostar de bara garne." + +"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade +Anna-Lisa. + +"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill +nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en +halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast. + +Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten +benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var +sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar. + +"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät +den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de! +Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke +öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse. + +"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god +för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop +öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är." + +"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De +är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så". + +"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om." + +"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt. +"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur +du ska få tid med sånt göra." + +"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och +skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga +tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej." + +"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt. + +"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här +ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås." + +Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt +hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga +färdighet i att påta. + +"Och se'n sir ni, kom de märkligaste." + +Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål. + +"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så +här -- grant." + +Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos +syskonen. + +Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty +platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till +syskola. + +"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj +dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si +ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket. +Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för +frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges +namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut +landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n +jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska +sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute +i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika +granne som törnblommor." + +"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det +han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de +långa, hängande tröjärmarna. + +"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så +jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och +fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk +och --" + +Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt +kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge +mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i +ett nu flygande sint. + +Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom +som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti. + +"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än +vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått +bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara +för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till +ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid +jag int höra." + +Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna +öfver Antes oväntade vredesutbrott. + +Månke tjurande och småtjutande. + +"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp +säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du +Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen +genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som +hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig +väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen. + +"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt +forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård +där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare. + +"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med +en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern. + +"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri +(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag +har kunnat göra efter dom." + +"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante. +"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra +färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter." + +"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke, +när han kom i närheten af Ante ut på vägen. + +"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan +du, fast du är liten få börja på te göra ämnen." + +"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa +körkan, för då kan int prästen läsa där." + +"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så +vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli." + + _________________________________________________________________ + + TRETTONDE KAPITLET. + I DEN DÖDAS STÄLLE. + +När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta +fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg +gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade +nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som +var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en +ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det +kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga, +försagda anleten trädde in. + +Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt +ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i +sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne. + +Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem +barnen hunnit in. + +I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var +det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för +att begära mat och husrum. + +Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa. + +"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon +räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så +både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad +så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna. + +"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka +halsduken från Anna-Lisas ljusa hår. + +"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon +upp i bondhustruns sorgsna. + +"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa, +hon som Herren tagit." + +Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på +spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden. + +"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het +Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död." + +Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de +ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med +ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer. + +Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud. + +"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående. + +"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å." + +Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen. +Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och +en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör +och bröd fanns äfven på bordet. + +"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt. + +"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om +vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de +inte. Han ligg bara i slummer nu -- så vi är nog snart barnlös." + +Mannen åt, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat +honom såväl som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och +skar opp tjockbröd (runda rågbullar) till skogskarlarna, som alla sågo +lika betryckta ut. + +"De är int ondt efter småfolk annars int, ser jag", sade husbonden med +bitter röst. "Då en int få behålla och föda sina egna, så gjorde en +bäst i att skicka iväg andras barn också." + +"En gjorde stor synd då, syns de mej", sade hustrun saktmodigt. "Är vi +snart utan barn, så är de här småstackrana, som jag hör, utan +föräldrar. Jag tänk de är nästan väl så tungt de." + +Det blef alldeles tyst i det stora köket, öfver hvilket elden flammade +så muntert. Kittlarna öfver ingångsdörren blänkte i en lång +rikemansrad. Väggsängarna voro försedda med rödrutiga förbängen. Den +höga dalkarlsklockan lyste grant, blå, med röda rosor. Snygga +trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanför +de blanka fönsterrutorna, med hemväfda luftiga kappgardiner för, +syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tårblomma. Så det var +ett stortrefligt rum, som inte skämdes af de tre spinnrockarna med lin +på hufvudet och garn på rullarna, hvilka voro undansatta för kvällen. + +"Gå fram och tacka (hälsa) far, Anna-Lisa", sade hustrun och sköt +flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende. + +Anna-Lisa rodnade djupt när hon ensam gick fram. Hon såg så mild och +rar ut i denna stund, så treflig, snygg och kammad, fast hennes kläder +voro usla och slitna. + +Husbonden såg upp förundrad. + +"Hvad i fridens dar hetter du, stinta?" + +"Anna-Lisa". Hon såg försagd och ängsligt bort till syskonen. + +Husbonden tog, liksom förvirrad, om hufvudet med händerna, som hustrun +gjort nyss. + +"Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa våran innan +sjukdomen börja på te ta na." + +"De kom för mej å, när hon stog framför mej i jåns, att Anna-Lisa +våran gick undan för den här skulle komma iställe." + +Hustrun såg fast och allvarligt på mannen. Hon tog Anna-Lisa vid +handen -- lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals +i det hon åter förde henne fram till syskonkretsen vid spisen. + +När karlarna, efter att ha tackat Gud för maten, stego opp från +bordet, dukade hon fram där för barnen mjölk och gröt och, hvad som +icke ofta kom dem till del, smörgås på det fina, på den tiden högt +skattade rågbrödet. + +Sen gick hon snabbt och tyst ifrån dem. Barnen förstodo att det var +för att se till den sjuke gossen. + +De sutto kring bordet oroliga och betänksamma. Talet om att Anna-Lisa +kanske skulle bli stannande, ängslade dem. + +Hustrun kom ut igen ifrån lill'kammarn innanför kö- ket där den sjuke +låg. Hon gick hastigt genom köket och tog vägen ut. + +"Han är dö nu kanske", hviskade Anna-Lisa. "Då blir dom sint på Herren +och vill köra ut oss." + +"Inte", invände Maglena. "Ni såg väl att de lyste ljust ur ögona +på'na. Han är väl hällre bättre, gossen, och då blir dom glad och vill +tacka Herren, och så ta dom dej, Anna-Lisa." + +Åter sutto barnen tysta, i tungsam stämning. + +Plötsligt böjde Anna-Lisa hufvudet ner emot händerna, som hon hade +hopknäppta öfver bordet. Hon gret --, gret, fast så tyst att ingen +kunde höra det. Men det syntes på axlarna, som skakade och på den +tröstlösa ställningen med hufvudet. + +Syskonen mumsade på sina präktiga smörgåsar under ängslig tystnad. + +"Käre dej, Anna-Lisa --, käre dej", -- sade Ante och försökte dra +hennes händer åt sidan. Det föll honom så tungt och ovant för det här, +att Anna-Lisa, som alltid varit så stilla och lugn, nu skulle gråta så +farligt. + +Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles rödgråten. + +"Jag vill int vara utan er --, först småstintena, som jag sörjer så +farligt, -- och så er allihop." + +"Ja nog blir de ledt för oss, å", sade Ante stillsamt. "Så bra som du +har varit mot små'en här, och oss allihop för den delen." + +"Och hvem ska mjölka Gullspira --, å laga åt pojkarna, å tvätta och +hålla er i ordning --", snyftade Anna-Lisa. Hon såg med en moderligt +bekymrad blick öfver de bägge minsta vid bordet. "Ni vill ju hvarken +kamma eller tvätta er om jag int håll efter er." + +Månke och Per-Erik sänkte ögonen, skuldmedvetna. Så morskt manfolk de +ville vara, så föreföll det dem farligt besvärligt det där, att måsta +vara kammade och tvättade. Det var inte alls någe behändigt heller, +att om lördagskvällarna få lof att kränga af sig varma skjortan, som +snodde sig så godt efter kroppen. Och så streta för att få armarna in +i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte +pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i +den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis +åt dem. Skjortan, så väl som andra plagg, kom alltid som en +öfverraskning för dem, -- stort var det ibland, så plaggen både hängde +och släpade, och smått och trångt en annan gång, så näsan kom i kläm +när ombyte skulle ske. + +Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i ögonen och om hals och öron med +såpa och vatten och torka dem med gammelkläder, som voro tvättade, men +omanglade förstås, och hårda "så de refvo som vargklor", försäkrade +smådrängarna när de satte sig till motvärn. + +Om de nu sutto vid bordet verkligen ängsliga att Anna- Lisa skulle bli +stannande efter dem här, så hade de då inte samma bekymmer som hon i +fråga om den kommande bristen på snygghet och ordning. Det enda, som +skulle hålla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast +uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle gå fria från vatten, +såpa och torktrasa. + +"Du skulle få de bra här, Anna-Lisa", sade Ante med ett försök till +frimodighet i rösten. "Du får nog riktig säng te ligga i, och så'n här +mat förjämnan." + +"Och medan så skulle ni allihop gå kring vägarna, och jag skulle tänka +på att ni låg så ni fick ohyra efter andra nödårsfolk i nå'n kall +stuga, kanske, och att ni aldrig fick äta er mätt." + +"Nog ha vi fått de nå'n gång å. Mins du i den stora gården, där dom +ändå hade så många barn, och vi fick en hel gryta ärtsoppa --, dom +kokte särskildt där för dom, som gå kring vägarna." + +"Ja, så skulle jag kanske stå här å och koka för såna", fortfor +Anna-Lisa klagande. "Och tänka att ni var hungrig och int visste en +enda dag i förväg hur ni skulle få husrum till natten." + +"Käre dej, int är de någe farligt, int", satte Maglena in med mjuk +tröst i stämman. "Vi ha väl aldrig legat ute heller nån natt, och rätt +som de är, så är det ljust hela natten och då få en ligga hos +blommerna ute på backen. " + +"Och då så ligg jag inne i sängen", sade Anna-Lisa med samma klagande +röst. + +Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en lättnadens +ljusning öfver syskonen. + +"De är farligt hvad de är svårt te vara nöjd", sade Ante +eftertänksamt. "Jag har gått om dagarna och tyckt att det skulle vara +så bra om vi allihop fick komma till snällt, rejelt folk -- så'na, som +mor skulle lika, -- och nu så" --. + +Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att möjligen måste +lämna den omtänksamma, duktiga systern efter sig. + +"Du mått gå med oss hvart vi gå, Anna-Lisa", mumlade Maglena med sista +smörgåsbiten i munnen. Hon torkade näsa och fingrar på det lappade, +urtvättade förklädet och strök med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind. + +"Si du, de är alltid behändigt te vara ute, -- om en också inte har de +så bra, så sir en ändå så mycke. Snön hitta på te sätta sej så roligt +på allting. Och roligt är de till se spårena i snön när han ligg jämn +på myrer och åkrar. Det blir så långa krus på'n -- just som spetsar. + +Haren och räfven och hunn, och skatan och kråkan, som har kommi nyss, +allihop krusa dom snön med fötterna på olika vis, så den blir så fin +som till bröllop." + +"Jag sir ingenting sån't, jag. Jag sir bara er", mumlade Anna-Lisa, +sorgsen. + +"Ja du ska komma och följa oss igen, hör du Anna- Lisa. Nu blir de vår +och storforsarna kom lös, och det sjung så grannt ur dom. Gullspira ha +vi me oss, så vi ha mjölk te dricka, -- myrbär ha vi på myrena, och +blåbär och jordbär så mycke vi kan äta." + +"Ja ha en gått ute och sliti ondt på vintern, så nog kan en gå på +sommarn å", sade Månke afgörande. + +"Stinta, jag tyck du ska följe som förr jag", ansåg Per-Erik. +Yttrandet kostade honom en viss öfvervinnelse, ty den hotande faran af +tvättning och kamning stod alltjämt för honom. + +"Tyst", varnade Anna-Lisa och höjde lyssnande upp hufvudet. "De låt +inne i lill'kammarn, pojken lef, han vill ha nå'n till sej kanske." + +Hon smög villrådig, på tå öfver golfvet och stannade vid dörren. + +"Kom hit --, jag vill int vara ensammen", hörde hon en späd, svag röst +därinne. + +"Är de du, Anna-Lisa", sade den lilla sjuklingen borta i +utdragssoffan. + +"Sjung 'Hvar jag går', för mig, -- så ska jag somna." + +Gossen vände sitt, nu efter en häftig kris till det bättre, +svettfuktiga ansikte åt väggen, slöt ögonen och väntade på sången. + +Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga +ensam och på främmande ställe. + +"Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst. + +Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar, +följer mig en vän, jag hör hans röst." + +Medan hon sjöng, strök och svalkade hon gossens panna med en +linnetrasa, som hon fuktade med vatten från en porslinsmugg, som stod +på stolen bredvid hans bädd. + +Hustrun kom in, med mannen i följe. Det var honom hon sökt upp och nu +fått med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda +barn. + +Mannen blef så tagen, när han såg barnet, som förr feberröd kastat sig +i plågor, nu ligga i lugn hälsosömn, att han ofrivilligt knäppte +händerna i tack och lof till en hjälpsam Gud. + +Anna-Lisa afbröt sången och steg upp för att få komma ut. + +Mannen tog tag i hennes arm. + +"Du ska stanna hos oss stinta, för så glad som nu har jag aldrig varit +i alla mina da'r." + +Anna-Lisa drog sig sakta ifrån honom. Sorgsen och förskräckt såg hon +åt dörren. Det var som om hon där bakom ägt all världens skatter att +förlora. + +"Du är väl glad att slippa nöd och bekymmer och ha hem och skydd här +för alla dina dagar nu, då jag tänk att du ska få stanna här för +alltid", frågade den unge husbonden förundrad och nästan onöjd, då han +såg flickans ängsliga uppsyn. + +"Jo", svarade flickan lågmäldt. "Men de blir mej bara så tungt, när +jag tänk på småpojkarna. De är jag, som ha tvätta dom och kamma dom, +och mjölkat Gullspira, så att dom har fått söt mjölk om dagarna. Den +minste är inte så gammal som den här, och skall fara och gå kring +vägarna, medan jag har det bra." + + _________________________________________________________________ + + FJORTONDE KAPITLET. + PER-ERIK OCH ANNA-LISA. + +Anna-Lisas stora blå ögon tårades. Hon gick ut till syskonen. +Husbonden följde henne. Han tog smådrängarna i ögonsikte, + +"Så, det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller, +tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle." + +"Jag är nog int liten, jag. Jag blef på sjette året nu i Kyndelsmess." + +Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet +ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck. + +Husbonden måste dra på munnen. + +"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?" + +Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot +spiselden. + +"Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till +att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna +vardt kvarhållen hos jägmästarns." + +Hustrun kom till. Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad +i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död. + +"Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en +liten särskild, menande blick emot Ante. + +Ante mötte blicken allvarsam. + +"De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal." + +"Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea. "Jag +tror dom för hvad välsignadt och bra är, till huset." + +"En kunde kanske låta den där morska lill'karlen stanna här också så +länge", sade husbonden tveksam. Han ref sig betänksam bakom örat. + +"Lill'Kalle frisknar nog till fortare, när han får kamrat", sade +Brita-Dea. + +Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifrån dem, så blefve +det svårare ändå att hålla ordning på de små, bland alla de främmande, +ibland bra ledsamma förhållanden de råkade in uti. + +Det fanns så många stygga exempel, så mycket af orent, som skulle +träffa gossens ögon, så mycket ledt, lättsinnigt tal, gräl och knot +och grufliga svordomar, som ännu skulle nå hans öron, när man så drog +fram från gård till gård. + +"De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en så'n här gård, så +de kunde bli en rejel karl af 'en", sade Ante. Hans djupa, mörka ögon +sågo allvarsamt upp på den starke, granne bonden, som stod framför +honom. + +"När jag blir lite gamlare, så ska jag ge mej i tjänst som getare +eller lilldräng, där jag får lära mej nå'nting, och se'n ska jag komma +hit efter Per-Erik, om han bara får stanna till dess." + +"Så får han väl de. Jag lid int tänka de lill'Kalle vår skulle kunna +bli bortvist och gå kring vägarna som den där lille nu skulle komma te +göra. Det är morskt slag i dej, gosse, också. Och jag tror dej mest om +te kunna göra hvad du säger, så du till slut kan komma och ta igen +lillen, därest du får ha hälsan." + +Hustrun räckte stornöjd ut handen mot Ante, med hälsande, bekräftande +handslag. + +"Bädda åt pojken i norra öfversängen", sade mannen. "Han syns vara ren +och snygg, fast han kom från landsvägen." + +Ja, nog visste Per-Erik, att han var "ren och snygg". Det var bara +måndag ännu, och han hade sista lördagstvagningen, denna gång åtföljd +af trång, näsklämmande skjorta, i alltför friskt minne. + +Anna-Lisa får ligga där hon å', sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af +belåtenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta. + +Pigan, som kom in med kvällsmjölken skummande i en stor blåmålad +bytta, stannade vid dörren som förstenad. När hon gick ut för att +stilla korna och mjölka dem, var där tyst i gården, tyst som när döden +tagit, och står hotande att taga ännu mer. Och nu -- glada, jollrande +barnröster, slammer af skedar och fat, som diskades. Framför spisen en +liten stinta med lockigt hår, som sydde röda rosor på en tummvante. En +pojke, som spantade stickor och sopade spiselhällen, sedan han lagt +mera ved på härden. Mor Brita-Dea själf vid spinnrocken igen. + +"Jämmerligen heller, så behändigt här är", sade Stina. Hon öppnade +dörren till ett stort skåp, där tomma, rena mjölktråg voro inskjutna i +slåar öfver hvarandra. Så satte hon sil öfver trågen ett efter annat, +och hällde med skopa i den varma mjölken. + +Den stora katten, som satt och glodde från skåpbänken, fick också en +skvätt i sitt fat invid vattentunnan vid dörren. + +Stina försåg sig med smör, bröd och kallnad gröt från skänkskåpet. +Se'n drog äfven hon fram spinnrocken och snurrade på så att hjulet +blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, ökades på rullen. + +"Du får gå med pojkarna här till drängstugan", sade matmodern omsider. +"Se efter att dom får örngottskudde och en snygg fårskinnsfäll. +Stintorna och Per-Erik får ligga här i öfversängen. Vill du si hur +lugnt lill'Kalle sof, först?" + +Matmodern och Stina gingo på tå in i lill'kammaren. Stina såg +obegripligt belåten ut, när hon kom ut därifrån. Hon gick fram och tog +Anna-Lisa i handen. + +"Välkommen till oss, stinta, -- och du å', lill'dräng. Vi ska nog bli +govänner, det känne ja' på mej." + + _________________________________________________________________ + + FEMTONDE KAPITLET. + DET SPÖKAR PÅ ISEN. + +"Hu häller, det är rent som om vi vore ensam på hela jorden"", sade +Maglena och drog den lilla hemväfda schal hon fått af mor Brita-Dea +bättre om sig. + +"Ja, nog är de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i +gårdarna, när vi int är så många", tillfogade Ante. + +"När jag stanna ute hos Gullspira, där de int finns någe' lider te +binda 'na i, så blir ni bara två, och de är väl ingenting te grufva +för." + +"Ingenting", upprepade Maglena. "Jag kom jämt i håg småstinterna -- +och Märta-Greta, när hon sa 'tinnenin' i ställe för 'ingenting'. Hon +satt lill'hufve' på sne och titta opp med ögona och skulle låtsas vara +så bedröfvad." + +"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och +var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt. + +"Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för +småstinterna nu", tillade han. + +"Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till +jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och +Carl Nil'ses att ta barna." + +"Ja, nog ha dom det bra nu, för int skulle dom tycka att de vore någe +behändigt te gå här på isen och ränna åt alla håll med fötterna, så en +kan klyfva sej midt itu", sade Månke bistert. + +Sanningen att säga saknade han Per-Erik ohyggligt, om han också tyckte +sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad +blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och +försvarslös, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka på med såpa och +vatten. Månke hade deltagande framhållit denna synpunkt för Per-Erik, +som dock med något af mod och förhoppning i rösten försäkrat, att det +inte skulle bli fullt så "huskigt" ändå. Lill'Kalle tog ju opp sig, +försäkrade Per-Erik, "och må tro så rik bondson han än var, så kunde +en nog tänka, att han skulle måtta bli både kammad och tvättad, nu +till, när de fått en så'n som Anna-Lisa till gårds." + +Men fastän han tänkte på huru hjälplöst utsatt för så'nt där han var, +Per-Erik, så önskade Månke denna kväll att han varit tillbaka i den +ljusa, tröjsamma (hemtrefliga) gården, hos honom. + +Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och +blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på +sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och +blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli +domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor +skulle brinna opp. För så knastrade det och lyste och flög af lågor +uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent +skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt +omkring sig. + +Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett, +intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och +halka åt alla håll. Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att +sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå. + +Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som +gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma +norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt +borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen. + +Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma +gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram +i halkan. + +"Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn +ju åt alla håll och blir rakt slut för oss." + +"Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där." + +"Hon står nog ändå. Det känns liksom behändigare för mej te gå", +försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och +satte en duktig rofva på isen. + +Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut +på isen, och rädd vardt han. + +Där han nu sitter kvar och smått grälande gnider den del, som först +tar törn när man sätter rofvor, så får han se något som kom håret att +resa sig på hans trinda hufvud. Han var förstås inte vidare morsk i +hågen förut heller. Jo, något kommer rännande emot barnen på isen, +något som flög lika fort som östanvinden, som blåste emot på sjön. Det +illulade och det fräste och det spottade. Och där syntes som en liten, +liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande. + +Månke han kom på fötter igen, och det med fart. + +"Herre gulla! -- Gosse! Stinta! Sir ni! -- Jag menar de är skrymt +själf, som kom och tar oss." + +Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt +gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter. Men det var ju en ren +omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande +vidundret. + +"Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot +det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det +var, syntes ämna flyga på dem. + +Maglena knep hårdt om Antes hand. + +Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet. Han +gallskrek och hakade sig med både armar och ben fast vid Ante. + +"Ja men aldrig har jag sett så farligt i hela lifve", skrek Maglena. +"De är ju en katta, och han kan int gå" --. Maglena tog vidundret, som +verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta på huru +den fräste och spottade; själf darrade hon af skrämsel och medlidande. + +"Han har så underliga fötter", tillfogade hon hemsk till mods. "Kan du +Ante förstå hvad de är åt dom?" + +Ante tittade noga på kisses fötter. + +"De är -- de är --. Nej hur ska'n kunna förstå de. Men de är rent af +tomma svinklöfvar, som dom ha stuckit in kattfötterna i. De är därför +han int har kunnat reda sej, utan följt med östanvädre utför isen." + +Maglenas tårar flödade. Hon slet och ryckte för att få loss +pinoredskapen, som klämde om kattens fötter. + +"Kisse, stackare, stackare kisse! De är folk, som har gjort de, för si +hur hårdt dom bundi me hvassa snören." + +Det var som om Maglena i dessa snören fann bevis för att folk utfört +nidingsdådet, och att i annat fall katten själf skulle ha trädt på sig +fyra svinklöfvar, som galoscher. + +"Ja, ha folk gjort de, så är dom int folk, utan nå'nting som är +otäckare än allt styggt", sade Ante. Hans ögon lågade i månljuset och +hans händer knötos som om han haft lust att klå upp det folk, som +gjort detta. + +"De var rompa (svansen) där, som stog rätt opp, som jag tänkte var +rök", sade Månke, hvilken nu alldeles fristående, på vederbörligt +afstånd från kattens befriade klor, tog den i ögonsikte. "Jag höll +mest på te bli haj (rädd) jag, och så är de bara en katta", fnyste han +föraktfullt. + +"Bara en katta", röt Maglena full af förtrytelse. "Jag vånne att den +som gjort de här, sutte bunden om föttren och rädd, och hungrig, och +frusen." + +"Ja och hade de här stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i +berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej", afbröt Månke för att +få straffet skärpt. + +"Ja de å, -- å så skulle han, som har gjort de, fara fram med +östanvädre ensam på natten, å int kunna stanna", återtog Maglena. + +Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, där hon med den i +famnen satt sig ner på kälken. + +"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert. + +"Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle." + +"Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för +alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt. + +"Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som +ett knifblad." + +Om Maglenas liknelse också inte var så alldeles fullgod, så var det +ändå en sanning att katten såg bedröflig ut, ruggig, -- då den ej fått +slicka och putsa sig, så som kattor vilja hålla sig fina, våt, den +hade ju varit i vatten --, och mager, med blödande fötter. + +"Se där Ante, ta 'na me'n jag mjölkar en skvätt åt 'na." + +Ante tog katten och höll den plikttroget fast, om också icke med den +öfverströmmande ömhet, som Maglena visade i sin behandling af det +olyckliga pinade djuret. + +Katten hade slutat opp att spotta och fräsa, och sörplade nu i sig +varm mjölk ur en liten vril. Se'n började den putsa och slicka sina +ömmande, skafda tassar, samt tvätta sig i ansiktet med innsidan af +framtassarna, som den först vätte med tungan. Efter detta kröp den +kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knäet på Maglena. De voro med +ens så goda vänner, den säkra vänskapen mellan den räddade och +räddaren. + +Kälkfällen ordnades i bästa skick. Månke kommenderades dit igen, och +nu kunde han väl sitta där förstås, "för att int katta skulle springa +ifrån dom". + +Med Maglena i närheten, som i samma afsikt gick tätt bakom honom och +sköt kälken, återkom hans för en stund så påfallande försvunna +manfolksvärdighet. + + _________________________________________________________________ + + SEXTONDE KAPITLET. + I RÖFVARKULA. + +Månke sof, där han satt på kälken och hvilade sina trötta, ansträngda +senor och ben. Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur +led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och +klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart +inemot stranden. + +Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom +norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta. + +Ante och Maglena, att inte nämna lill'Månke, skulle nog ha tyckt det +vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sådan kväll, om de inte känt +sig så opplifvade genom det att de fått rädda katten. + +Som de nu gingo där och språkade och ledde Gullspira stadigt emellan +sig, så nådde de sista lill'granen på sjön. Den, liksom de andra +vägprickande granarna hade mistat fotfäste under tövädret, som varit, +och stod hankigt på sned. + +De fingo säkrare fäste för fötterna oppe i land, på uppkörd väg. +Gullspira dök blixtsnabbt in i busksnåret för att skaffa sig kvällsmål +af tallris och videknopp. + +Kisse ville ej stanna längre, den var med ens färdig att ta till +fötter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och +höll den fast med bägge händer, medan Ante ensam fick dra kälken med +den alltjämt lika lugnt sofvande Månke. + +Han styrde stegen mot första stora bondgård han fick i sikte. Från ett +annat, ett rödmåladt tvåvåningshus en bit ifrån vägen, lyste ljus ur +alla fönster. En kunde förstå att där var begrafning eller bröllop. Så +det var inte för slikt vandringsfolk, att gå fram till så'nt ställe. + +De närmade sig därför det förstnämnda, äfvenledes stora +tvåvåningshuset, som var grått och omåladt, inte riktigt färdigt +heller, så gammalt det än var, ty för somliga fönster sutto ännu +brädlappar spikade i stället för glas. + +Gärdesgården, som omgaf inägorna, var trasig långa sträckor, och i ena +grindstolpen, som ledde in till gården, satt grinden och hängde på ett +gångjärn. De hade icke, som man brukar göra om hösten, lyft in grinden +undan tyngande snö. Skräp och bråte och buteljskärfvor lågo synliga +och blänkte i månskenet. + +Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en +hast blifvit vild. Den både klöste och fräste, huru lugnande Maglena +än talade till den. + +Det gnällde i dörren till storstugan, till höger i förstun. Nu stod +det ej till att hålla katten. Med ett tjockt skrän slet den sig lös +och flög som ett skott ifrån Maglena, ut på gården. + +En pojke af Antes storlek kom slängande ut på trappan följd af en +gråhund. + +"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst. + +Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket +blänkande tänder. + +Månke vaknade och gaf till ett skrik. -- Gullspira flydde bakom Ante. + +Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt +sätt förmådde lugna och tämja djur. + +Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att +bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af +schalfransen. + +"Sussu -- sussu --! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och +ensammen". + +Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd. Han såg farlig +ut, där han med lömsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och +snålt vädrade efter geten, som krupit in emellan dem. + +"Gosse", ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men på samma +gång bestämda röst. "Gosse, huta åt hunn eran. Du sir väl att vi är +små och ensammen. Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon, +då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade. + +"Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog +intryck af den. Han stod som skamsen. + +Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den +midt i gruppen. Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull +och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut +genom grindöppningen. + +Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade +lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med +getkräket, de hade med sig. + +Jo, där var hon säker, geten! + +Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt +bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som +vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som +annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det +som om de icke vågade vara åtskills en enda minut. + +De höllo hårdt hvarandras händer, när de gingo stegen opp till +förstugan och öppnade dörren till det stora rum eller kök, där det +lyste ut ur fönstren. + +Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som +storköket hos Carl Nilssons. Här fanns också öfversäng, rosig +dalkarlsklocka och blåmåladt skåp. Men allt var slarfvigt, +oordentligt. Inga gardinkappor funnos för fönstren eller förhängen för +sängarna. På bordet syntes ännu trävrilar och träskedar kvarlämnade +efter kvällsmåltiden. Brännvinsbuteljer och ölflaskor stodo där, och +en massa smutsiga kort voro utbredda på bordshörnet. + +Tre rödbrusiga karlar, husbonden och hans drängar, spelade bondtolfva. +Svordomar och råa utrop ljödo ut i rummet. + +En storväxt, vacker men slarfvigt klädd piga stod med ena foten opp på +spisbänken framåtböjd, och skrapade grötgrytan, som hon åt ur. + +"Maka åt er, farfar", skrek hon ilsket till en gammal gubbe, som +darrande och fumligt, satt och täljde spänt- stickor. + +"Ni ha int oppe här att göra längre. Ni ha ju fått i er hvad ni ska +ha. Ge er i väg nu bara!" snäste en ännu ung bondhustru med fina, men +skarpa drag. Hon stod vid spisen och "luskade" en flicka af Maglenas +ålder. + +Ante och hans syskon stego ljudlöst in genom dörren. De kände en +brinnande lust att vända om, och om så skulle vara, fly ut i +vildmarken igen. Men det var så sent. De voro trötta och frusna och +längtade så mycket efter något varmt, efter lite vattgröt eller +välling. + +Två små pojkar af ungefär Per-Eriks och Månkes ålder, hvilka framme +vid bordet, skreko och slogos om sista skvätten i en ölflaska, fingo +syn på dem. + +"Tvy!" Den ene, Måns, spottade skickligt, så att han nära nog vunnit +sitt mål, att nå de inträdande. "Tvy! Mor, sir ni hva för ett +tattarfölje, som står här", gastade han. + +Bondhustrun vände sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa ögon och +hvassa näsa liksom höggo sig fast i dem. De kröpo samman och gjorde +sig små, så mycket de det förmådde. + +"Hva ska ni hit för, här är ingen gästgifvargård. Vi ha int mer än vi +ät opp själf", skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven +hvarmed hon luskade dottern, i högsta hugg. + +"Babba Kajsa -- hör du", ropade en ihålig röst ifrån ena nedre sängen. +"Gör int barna där någe för när. Du drar olycka öfver gården. Jag har +sett dom i drömmen i natt." + +"Tig, gamm'tok!" röt kvinnan. Men det var som om de uttalade orden +ändock gjort ett visst intryck på henne, ty hon vände sig från barnen +och återtog sitt för deras skull afbrutna arbete. + +"Ge dom kallgröten, som vardt kvar när jag gaf hönsena i morse. De +står en tetmjölkskvätt kvar där på borde i vrilen, och brödskrapet, +som är där kan du ge dom." + +"Ge dom själf ni" --, snäste pigan. "Jag ska rusta mej för te gå till +bröllopsgår'n med mjölken jag. Alla andra mjölkstintena är nog redan +där. Men här i gården är de aldrig nå'n ordning med nån'ting. + +Hon gick, men stannade tveksam, med dörren öppen. Farmor borta i +nedersängen ropade på henne: + +"Brita, akta dej stinta --! Jag la'ut kortena för dej i jåns --, de +låg bara fattigdom och brödlöshet, men hjärterknekt emellan. Du kan ta +bort farligheten med att du gör det godt är. Ja-ja -- akta dej, du." + +Brita drog åt sig dörren med foten och gick in igen. Hon slängde fram +de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skrämsel +än af köld, smögo fram till spisbänken, dit matbitarna blifvit +framkastade. + +"Åh hut, du har tagi min mjölkvril", skränade mindre pojken, Jöns. + +Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen på Maglena. +Hon höll den fast och såg honom stadigt in i ögonen: + +"Mor din ha sagt till om maten åt oss, å då lär du int ta den åf oss." + +"Mor!" han räckte ut tungan emot modren. "Jag --", han sade något +mycket rått, -- men som betydde: "Jag struntar i mor och hvad hon +säger." + +Maglena fick dock märkvärdigt nog behålla vrilen. Detta var en +missräkning för Erika, som just slitit sig lös från modrens grepp i +hennes hufvud för att få åskåda huru striden emellan den argsinte, +snåle brodern och den främmande tiggarungen skulle sluta. + +De små vandringsbarnen åto kall, snaskig gröt, sur mjölk och +brödrester -- tysta, förstämda, utan att låtsas se eller höra de råa +pinande ord, de grimaser med utsträckt tunga och långnäsa, som +bestodos dem från gårdens trenne barn. + +Grels kom äfven in, just när de förutnämnda små andäktigt tackade Gud +för maten. Han såg led och otäck ut. Gammelgubben, som fumlade med att +få karfva sista späntstickan ur tjärvedsroten, fick brådt att resa +sig. Han letade efter käppkryckan. Men som vanligt hade någon af +barnen tagit den från ryggstödet på hans stol och kastat den utåt +golfvet. De gapskrattade när gubben, halfkrypande, med ett ben +släpande, hasade sig fram på golfvet efter den. + +Ante, som ju såg hvar kryckan låg, gick genast fram och tog upp den. +Han räckte den till den gamle, som med sura, förvirrade ögon såg upp +till honom. + +"Hva-hva-hva-är den go-go-go-s-s-ssen ifrån", stam- made han med +misstro och förundran i stämman. + +"Go-go-go-s-s-sen", -- härmade gårdsbarnen. De hoppade högt, slogo ut +med fötterna, smällde dem samman igen och försökte att sätta krokben +för farfarsgubben, när denne ändtligen kom så långt, att han kunde +stega fram mot dörren på sina gamla förvärkta ben. + +"Gå från spisen ungar, så jag får rum här med kaffebrännarn", sade +matmor till de främmande barnen, utan att ge akt på huru hennes egna +uppförde sig. + +"Ante, hjälp farfarn, han går lika illa, som mor gick på sistone", +hviskade Maglena. "De är så farligt halt ute på bron." + +Ante gick långsamt, som skamsen efter den gamle. Men när han kom ut, +där ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm +och hjälpte honom varsamt ner för trappan utför den hala, knöliga +stigen, som ledde till den lilla stuga där han bodde som +födorådstagare. + +Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas "födorådstagare" +eller "gammelfolk", när de lämnat från sig gård och jordbruk till +sonen och hans hustru. De gamla få sig tillräknadt och utmätt hvad de +skola hafva af mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Äro ej barnen i den +gård de lämnat grannlaga och goda, så ha de det svårt de gamla. + +Den lilla stugan där farfarsgubben nu stapplade in, var kall och +ovårdad, därför att farmorsgumman var sjuk och låg i västra +nedersängen oppe i gården. Hon låg där, icke för att få bättre +tillsyn, utan emedan man ej iddes gå ner och laga den mat gubben +skulle ha, då gumman ej orkade laga den, och slapp tänka på att se +till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i +kväll annat att tänka på. + +Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under +fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att +kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen. + +Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som +stod ute på hällen. + +Gubben satt på sängkanten och såg på gossen, hvilken i hans tanke +liknade en Guds ängel, så grådaskiga och lappade kläder han än hade. + +"Du-d-du får l-i-g-gg-a här i öfvers-s-sängen i-i-i natt", stammade +han. + +"Maglena och Månke å?" frågade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron +hos den stackars gubben, som såg vänligt på honom, i hans kalla +ovårdade stuga, var vida att föredraga framför det stora ljusa kök där +man bara "trätte" med, och snäste hvarandra. Lättare i sinnet sprang +han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och +att farfar blifvit afklädd och kommit i säng. + + _________________________________________________________________ + + SJUTTONDE KAPITLET. + "KASKEN." + +Grels stod ute på trappan då Ante kom ditåt. Han var påfallande spak +-- ja hördes rent af helt förtrolig, när han gaf sig i språk med Ante. + +"Vi tänk gå på koxen i bröllopsgården här bredvid. Brita ska gå dit +med mjölken och då följ vi med och koxa på bruden." + +"De bli nog behändigt för er, de", sade Ante och ville förbi Grels, +in. Men denne ställde sig i vägen. + +"Ja de bli lika behändigt för dej och syskonen dina, som för oss." + +"Int få väl dom gå på koxen här, int." + +"Hvem som hälst får väl gå på koxen. Pojkarna i byn är sint på den här +bruden för hon, som är så rik och grann stinta, har tagit en utsocknes +karl, som int ha nå hemman och är en så'n mes, att han säg nej till +brännvinet. Och därför ska dom ställa till roligheter i natt och +skrämma dom. Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, +ska dit och vara med på hvad som blir." + +"Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga +sej." + +"De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. +Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt", +tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante. + +"Ja, vill dom, så nog får dom för mej", sade han. + +Grels gaf honom hastigt vägen fri. Ante gaf ej akt på den stygga +glimten i hans ögon. + +Maglena och Månke kommo emot honom ifriga. Trötthet och missmod voro +borta. De skulle få gå och se på bruden i granngården. Prostinnan +själf hade klädt henne, och hon skulle vara så fin så drottningen +själf kunde inte vara finare, -- i gullkrona, och rosor hela hufvudet +fullt, och rödt silkesskärp och svart silkeskjol, och lif -- och -- +och! + +"Måns och Jöns-Petter är riktigt bra mot oss nu", försäkrade syskonen. +"Men hu häller, dom ha hålli på å villa ha i oss "kask". + +"Är ni tokig barn, har ni druckit af en så farlig dryck." Antes ögon +spärrades ut af förskräckelse. Han gaf sig till att skaka och vända på +Månke, som om han tänkt att få ur honom ett dödligt gift. + +"Släpp mej, släpp mej!" skrek Månke, dämpadt för att de innevarande ej +skulle få ögonen på den nesliga behandling, som brodern lät honom +undergå. + +"Dom höll bara på, men vi tog ingen kask", -- hviskade Maglena +lugnande. + +"Husbonn hällde så mycke brännvin i hetkaffe, så de blef mer brännvin +än kaffe. Och drängen där, han ville ha i oss sån't." + +"Ja, int kunde ni småstackare komma från det", jämrade Ante. "Och så +ha ni inte kunnat akta er för första supen ändå." + +"Vi gret och ba' att få slippa", försäkrade Maglena "och jag sa att +jag skulle få spy af det." + +"Men dom ville ha i er ändå förstås -- för att få ha roligt åt er när +ni se'n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde." Antes ögon brunno +mörka. + +"Ja, de ville dom, och drängen där, som nu drick ur brännvinsflaskan, +han tog mej om hufvet och höll fast mej, för han skulle få i mej +kasken", puttrade Månke och glodde surt på drängen i fråga, som just +satte brännvinsflaskan till sin egen blåsvullna mun. + +"Gosse --! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?" + +Ante grep Månke häftigt om skuldran. + +"Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att +tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon: + +"Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven -- och de står +bara mörker om dej själf." + +"Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som +snart kan dö. Men han släppte oss ändå -- förstår du." + +Ante nickade till som af lättnad. Så gick han sakta fram till sängen, +där den sjuka låg och stirrade ut med ihåliga ögon. Hon hade fått ett +styggt hostanfall och han lade armen om hennes lif för att hålla henne +oppe och lindra anfallet. + +Hon föll tillbaka flämtande. + +"Tro int på folke här, och int på barna. De akta int gammalt folk --. +Akta int far och mor -- och då är de int nå godt te vänta af dom. Vi +ha vari sån'a här i gården allihop se'n långt bort i tiden. -- Här ha' +funnits så mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all +mörkrets makter." + +Hon stirrade opp framför sig, som hon sett i syne. + +"Ni ska ha så många tack, farmor", sade Ante med låg röst. "Mor sa' +alltid att en' lär sej supa då en' börja me kask." + +Det flög som ett ljusskimmer öfver den gamles dödliknande anlete. + +"Åh det känns godt te höra tack. Vore så väl att jag kunde lefva igen +och lefva bättre. Om barna såg att de gamla voro bättre, så blef dom +nog bättre dom, å. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk -- de +förstår jag." + +"Mor hon var storriktig. Hon lärde oss de rätt var -- och hon gjorde +de själf." + +"Jag ser de --. Väl skall de gå er. -- Men akta er för folke å barna +här --. Dom ha' ondt i sinne till er." + +"Hva' gormar ni om? - Låt käringen vara, hon gör int annat än skäller +och hostar da'n igenom", skränade Grels och ryckte Ante i armen. "Kom, +vi ska gå nu. Brita är rustad." + +Barnen, både de främmande och de från gården, gåfvo sig af. Grels +ryckte dem med sig när de ville stanna för att säga godnatt till +Gullspira. + + _________________________________________________________________ + + ADERTONDE KAPITLET. + BRÖLLOPSGÅRDEN. + +De kommo fram till bröllopsgården. Dörrarna stodo öppna och det rök af +värmen där innifrån. Packande fullt med folk syntes utanför fönstren; +de koxade in, för att få se bruden. + +Just som barnen nådde fram, kom hon ut på bron för att visa sig. +Brudpigorna, som hållit pellet öfver brudparet i kyrkan, följde henne. + +Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var +högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade +när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor. +De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och +ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i +girland, från axeln neråt lifvet. Rosor på den svarta sidenkjolen, +därtill hvit slöja och bredt, rödt guldblommigt skärp, som nådde ner +till kjolkanten. + +God och mild såg hon ut. Hennes ögon sökte omkring efter de gamla och +till småbarnen, som ej orkade eller vågade tränga sig fram. Dem +kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till. + +"Nej, si tre barn, som jag int känner. Dom måtte komma hit, så jag får +tacka dom. Det bär lycka med, när vandringsbarn hälsa på en så'n dag." + +Bruden gick ner för trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp. +Det hvilade något lidande, tärdt och dock ljust och frimodigt öfver +dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju också "utsocknes" här, +liksom hon skulle bli på den trakt dit hon skulle komma, när hon +flyttade "ner i landet" där hennes unge make var sågställare. + +"Nu är ni på bröllop, så mycket ni vet det", log hon emot barnen. + +"Är ni från Frostmofjälle, så har ni äti barkbröd nu ett par år. Men i +dag ska ni äta risgrynsgröt och vörtlimpa med smör, och kött, och +kaffe ska ni ha och doppa så mycket ni orkar." + +Bruden ropade på kokmoran, som stod på trappan till bryggstugan. +Barnen måste ha ett duktigt matknyte med sig, när de skulle till att +gå, förmanade hon. + +Grannens barn kommo också in och fingo sedvanlig traktering de med. +Men bruden tog ingen vidare notis om dem. + +Fjällbarnen fingo sig nog ett mål, hvartill de aldrig tänkt sig maken. +Brita, som bland andra människor, var som en helt annan flicka, snygg, +gladlynt och rent af god, tog sig helt oväntadt an dem. De skulle upp +och se på dansen och lekarna, se henne dansa också, för det kunde hon. +Hon hann knappt till dörren med barnen, förr än en ståtlig, smidig +timmerflottare kom och tog henne vid handen. + +Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta följde ringen, inuti den, +och höll sig till en gosse där. + +Hon sjöng med klar, grann stämma: + + "Ja, stampa du som går i ringen, + du vill gifta dej, men du får ingen. + Dansa med mej, det får du, om du vill. + men mitt unga hjärta hör mig ensam till." + +Men i alla fall tog flickan, med den granna rösten, genast en annan +gosse, en som därvid såg mycket belåten ut. + +De svängde om inne i ringen och nu sjöng hon: + + "Kom vännen, kom, + kom sväng dej om med mej i dansen, + hopp falla la, la. + Glädjens i dag, det är vår lag. + Måtte sorgen aldrig komma." + +Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjöngo den samma glada +danslåten men på vemodig, så innerligt vacker melodi. De sågo +hvarandra i ögonen, så unga och granna och starka i hågen. + +En annan låt togs opp. Alla sjöngo och sprungo i ringdans. + +Gäcksam löpte gossen i ringen. Han sjöng och flickan svarade. + +På samma sätt höllo de i med den ena leken efter den andra. + + "Här är vännen den bästa, + som jag tänker mig att fästa, + uti lifvet och uti döden den bästa. + + Du är min ros och min lilja, + ingen skall oss kunna skilja, + förrän döden han hafver vunnit sin vilja." + +Dans på dans följde alltjämt. + +Ante och Maglena stodo i dörren. Månke hade krupit bakom den, och +slumrade ljufligt med hufvudet så placeradt att den förstkommande +kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa på honom +ordentligt. + +Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, två stycken, stämde upp. +Spelmännen stampade takten så golfvet gungade. + +Brudparet dansade --. + +De dansade några tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med +Ante, som blyg för lumpdräkten, tafatt sprang med, utan takt, som om +han varit ett tre års barn. En blank tolfskilling fick han af bruden, +när hon med en god blick åter lämnade honom vid dörren. + +Maglena, lill'stintan, skulle ju då också dansa med brudgummen. + +Hon slängde gammelschalen af sig. Håret föll ner om axlarna på henne, +lockigt, glänsande, så det gjorde henne vacker, trots de lunsiga +kläder hon bar. Röd var hon om kinderna, så som hon blygdes och var +stolt på samma gång. Men takten höll hon, och dansa kunde hon, så att +de, som sågo på måste skratta, så belåtna voro de att se på huru +säkert de små laddklädda fötterna förde sig. + +Äfven hon fick en tolfskilling, och en "till lill'pojken de haft i +sällskap", också. De fingo "godta" att stoppa i knytena och mer än en +bulle och god kaka. + +De hade så roligt, så det lyste af dem af fröjd där de stodo. Folk +voro ju så snälla emot dem. + +Barn, som voro med på bröllopet, smögo småningom fram till dem och +ville göra sig bekanta. + +Plötsligt vände sig Maglena mot Ante. + +"Gosse, jag hör Gullspira!" + +"Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är." +Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga +tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom. + +Han såg förskrämd bort emot spelmansvrån, blicken sökte +instinktmässigt Grels och de andra två pojkarna, hvilkas, han tänkte +på det nu, illmariga, elaka ansikten han sett där just när han dansade +rundt med bruden. Han böjde sig utan ett ord, ner efter Månke. + +"Nu ska vi dansa kronan af bruden", sade en liten flicka, som hade +stor likhet med bruden. Hon räckte med ett godt leende sin hand ut +emot Ante. + +"Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se'n", ifrade hon, +lill'Anna, som stått invid Ante och tittat på honom en lång stund. + +Ante såg in i hennes granna ögon, som liksom drogo honom. Men så +stötte han tillbaka hennes hand. "Stinta, jag mått gå. Maglena här hör +geten, och det är aldrig någe bra. Hon hör, fast hon int kan höra." + +Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med +syskonen. + +"Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante. + +"Tack, nog vill vi göra de." + +Därmed voro barnen borta. + + _________________________________________________________________ + + NITTONDE KAPITLET + PÅ FLYKT. + +Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som +så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt. + +Det var en skara drängar och pojkar, hvilka med af rödfärg fläckvis +färgade skjortor utanpå kläderna, kommo smygande upp emot +bröllopsgården. Skråpuksansikten af näfver, med runda stora hål för +ögonen hade de, och långa hakskägg af laf från någon gammal gran i +skogen. De slängde med brinnande tjärvedsknippen, som de buro i +händerna. Druckna vore de hvarenda en. + +Barnen kände med stor förskräckelse igen rösten på den, som gick i +spetsen. Det var drängen från grann- gården, han, som velat tvinga +Maglena och Månke att dricka kask. + +Han kände äfven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att +löpa efter dem. + +"Spring barn, spring! Jag ska ha ikull' en, för han är full och jag är +nykter. Spring på rappe!" + +Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Månke. De flögo fortare än +när de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter. + +Ante stannade tvärt, när drängen var alldeles inpå honom. Han satte +vigt ut krokben. Med en rasande svordom föll stora, grofva karlen i +backen. + +"Ja vänta mej du, i morgon hitta jag igen dej, då ska jag bulta +morskheten ur dej", vrålade drängen, som fumligt reste sig opp, men +fick fart i sig när han såg det andra följet lämna honom och närma sig +bröllopsgården. + +Ante hörde vilddjurstjutet de utstötte där invid fönstren och begrep +att där skulle bli vildt slagsmål. + +Han hade hört och sett tillräckligt för att förstå det en del af +bypojkarna ville "klå upp" utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra +rika bruden från deras by. De hade druckit brännvin för att morska upp +sig. I bröllopsgården, hvarest allt varit så ljust och lyckligt, där +de efter maten sjungit psalmer och läst bön, och där de dansat till de +vackra låtarna, skulle nog bli uppståndelse och allt som ledt var. + +Ante sprang det mesta han förmådde -- flög --, han som småsyskonen, +när han hörde ett jämrande gallskrik ifrån dem. + +Oljudet kom från vedlidret, där de hade satt in Gullspira. Geten +bräkte kväfdt. Något hade händt henne. + +Joo, något hade händt henne --! Något, som så när hade gjort ända på +det kloka, präktiga djurets lif, om inte Maglena, midt under +bröllopsfröjden där borta hade tyckt sig höra Gullspira bräka. + +Gullspira, deras lill'piga, granndocka, gullpärla, låg nere i spånorna +flämtande, blödande ur sår på halsen, sår på buken. Barnen kunde +tydligt se det, ty det var långt lidet på natten och månen lyste full +in genom gluggen till lidret. + +Ante var blek som ett lik. Småsyskonen greto. De lågo på knä bredvid +Gullspira. + +"Ta af dej förkläde, Maglena. Jag ska lägga snö på sårena och binda +fast med min ylleami." + +"Gullspira är biten", fortfor han hårdt. "Han, som kunne låte farfar +krypa efter kryckan han har nog kunnat ställe ihop de å! Och någon har +bussat en elak hunn te göra de." + +"Ja, dom ha hålli fastna', för Gullspira har alltid värjt sej för +hundar -- och se här", fortfor Maglena, snyftande. "Int ett hårstrå +efter en hunn finns på hennes horn. Hon har int fått värja sej. -- De +är pojkarna här allihop, som har varit här, å hålli fast na'; de +luktar af den otäcka tobaken, som den där leingen Grels går och tuggar +på", fnyste Maglena. + +"Farfar sa att vi skulle akta oss", sade Ante grubblande. + +"Jag är så rädd att drängen där inne ska ha i oss kask i moron", +jämrade Maglena. + +"Han tänk nog ut hvad ledt är för mej å", sade Ante med en dyster, +begrundande uppsyn. "Så sint som han vardt när jag fick ikull en så'n +karl." + +"De är int alls någe behändigt te vara här i går'n", gnällde Månke -- +"en känner sej just som så otrygg." + +"Vi gå härifrån, och de på rappe", hviskade Ante. + +"Pojkarna är nog inte långt borta. Jag såg hur dom sprang härifrån, å +höll sej krokig nere i dike bakom gärdsgår'n. Dom vardt väl rädd när +vi kom på dom så snart, för dom trodde väl vi skulle stanna i +bröllopsgårn hela natten." + +"Som vi kom, så hörde vi Gullspira låta så underligt. Pojkarna skrek +'buss, buss'. Den där elaka gråhunn var det, som just rusa, i tage att +illbita Gullspira", meddelade Maglena flämtande. + +"Men dom vardt rädd när jag kom", föll Månke med i talet. + +"Än en stund är dom kvar i bröllopsgårn", afbröt Ante med en medlidsam +blick på Månke. "Midt i värsta slagsmål, och där är drängen å, så dit +kan vi int gå, och int kan vi stanna här heller." + +"Gullspira, käre dej -- grannpiga, stig opp nu så pass att du kan +komma ut till kälken", fortfor Ante. + +Gullspira, som nog förstod barnens ångest och delade deras farhågor, +reste sig mödosamt. + +Stödd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Fårskinnsfällen breddes så +slätt som möjligt på kälken och Gullspira förstod väl meningen. Hon +klef upp dit och sjönk med en stönande suck ner i den lådliknande +kälken. "Hvad har jag gjort för ondt i denna gården att jag skall bli +utsatt för så styggt", tänkte Gullspira. + +Barnen sysslade snabbt och ljudlöst omkring geten. + +"Vi gå opp åt bärge här", hviskade Ante. + +"Dom har hunn med sej i bröllopsgården. Han varskor nog om vi gå förbi +där och då är det slut med Gullspira och mest me oss å." + +"De är farligt bra att int kälkspårena kan synas", återtog Maglena, de +är isgata oppigenom stigen till berget." + +Barnen satte sig i rörelse. Ante drog, Maglera sköt på, och Månke gick +bredvid och såg till att intet fattades geten. + +"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett +tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de +hunnit förbi uthusen. + +"Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena! + +"Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill +ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke. + +"Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande +röst. + +I en blink var han borta. + +In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt upprätt i sängen +stirrande framför sig, liksom lyssnande. Han förstod nog af erfarenhet +hvad som tilldrog sig i bröllopsgården. Förr i tiden hade han kallat +sån't för 'pojklek' och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara +med på sån't. Men nu såg han det annorlunda. Han grufvade sig också +för de främmande barnen, som voro så helt i hans barnbarns våld. +Skrämda, pinade, plågade skulle de bli. Han kände väl till huru barnen +här i gården buro sig åt emot alla, som de trodde sig kunna rå på, +såsom gammalt, orkeslöst eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och +värnlösa djur. + +Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt +kaffe. "Si här, de är kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag +vill lägga mer på elden. Och så får jag så mycket tacka farfar." + +"Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga här?" + +"Jag törs int. Dom gör slut på geten här, och vill ha barna te dricka +kask. Och åt mej vill dom göra de ondt är å." + +"S-s-så är det." -- Gubben nickade bekräftande. + +"Jag är n-n-öjd åt a-att du k-om, för j-j-ag h-har tänkt p-på a-att ge +d-dej k-k-klockan här." + +Farfar häktade ner silfverrofvan han hade hängande inne på sängväggen. + +"D-det är s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hä-l-ler. +T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha'na! T-t-a-ana! och +låt Gud föl-ja d-d-ej." + +Ante stod med klockan i handen -- stel af häpnad och ängslan, som om +han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i stället för att bekomma +så'n gåfva. + +"F-ällen här i öfver-sängen s-s-ska du ta. D-d-de är kallt. V-i +g-g-gör int me'n. Kä-kä-käringen är snart slut h-hon å --. Skynd dej, +gosse!", sade han, plötsligt färdig i talet. "Det kan snart vara gjort +i bröllopsgården - Skynd dej --! Hör du! --" + +"Jag mått tacka er först, farfar -- för ni ha vari så mycke go' mot +oss. Int vet jag om jag kan ta klockan åf er, -- å int fällen häller." + +"Dus-s-ka -- ta hvaa ja ge dej -- go-go-s-s-se! De är int för +tid-ti-tidigt att jag få gö-gö-göra all-ri s-så li-lite de go-go-godt +är." + +"De va-va-vardt så lätt ini mej nu nä- ja fi- fi- fick mej te å +gö-gö-göra- de. Sp-sp- sp- - - Spring! -- nu på ra-ra-rappe. Do-do-dom +sk-sk-skjut i brö-brö-bröllopsgårn." + +"Ja så vill jag tacka farfar --. Å, häls dit, te mor!" + +Ante lade kudden till rätta under gubbens stela nacke, höljde fällen +väl om honom och lämpade vedträna i spisen så att de skulle brinna +länge. + +Med klockan i fickan och fällen på armen stannade han innanför den af +honom redan öppnade dörren. + +Han tog af den slitna hundsskinnsmössan och bugade sig. + +"Så mångande tackar ska ni ha farfar!" + +Men farfar syntes inte höra honom. Han låg med de ovant, mödosamt +knäppta händerna ofvanpå fällen, och mumlade för sig själf. Ante +förstod att han bad, för han hörde samma ljud af "Gud Fader" -- af +Jesusnamnet, som han hört från mors läppar så många gånger och in i +hennes sista stund. + + _________________________________________________________________ + + TJUGONDE KAPITLET. + ELD. + +"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante +springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in +bredvid Gullspira. + +"De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes +ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick +ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten. + +Det blef en glädje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de +voro, gammelfolket där, och huru styggt det var med barnen i gården, +som gjorde dem allt ondt de kunde hitta på. + +De pratade flämtande. Det bar uppför, mot höjden, och vägen, som där +skogskörare farit fram med stöttingarna var knölig och ojämn. + +"Vi få skynda oss de mästa vi orka", sade Ante. "Dom kan snart vara +efter oss." + +"De har kommit en ridande karl från bröllopsgår'n", upplyste Maglena. +"Må tro, han far nog efter fjärdingsman. -- Flere stycken af dom, som +hade blodfärgsskjorta ha' gett sig därifrån också, å sprungit hvar +till sitt håll." + +"Drängen kan vara hemma han å nu, när som helst", sade Ante. + +Han spände de spikbeslagna becksömsskorna i isknottret och drog allt +hvad han orkade. + +Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter föregående dags tö. + +Skaren låg som ett isfält åt alla håll på ömse sidor om vägen. De +fingo kälken upp ifrån den tröttsamma ojämna skogskörarvägen. Och nu +bar det af, öfver blånande skarsnö. In öfver ängsflak och mark, där +snön ännu låg och täckte, samt öfver isblanka stenar, bäckar och +småmyrar. + +Ante tog märke på stjärnorna, såg till att han hade Orion åt +söderhållet, och morgonstjärnan, som lyste stor och klar, rätt framför +sig. De följde alltid på ett ungefär älfvens vida krökningar. På ömse +sidor om den, långt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig, +fast skilda af långa skogssträckor och stora sjöar. + +Älfven drog från väster till öster, ut till hafs, och i den riktningen +gingo barnen. + +Men nu gällde det att komma ifrån bygden och in i djupa skogen, att +undkomma det farliga följet på vägarna, och att nå fram genom gömmande +skog förbi byn här, och in i annan socken. + +Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom på lek upp bakom +spetsiga fjälltoppar långt i fjärran där Maglena trodde att världen +tog slut. Så blef den borta bakom en annan fjälltopp. Den tittade åter +fram och satte solkatt i alla små stugufönster och i ögonen på yrvakna +barn. Ännu en gång lekte solen kurragömma bakom ett högt, rundbildadt +fjäll. + +Men så kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glänsande +matta af tunt guld öfver hela snöfläckiga vidden. -- Den bredde guld +öfver fjälltoppar och gröna granar, samt öfver tallar, guld på +hvartenda barr och öfver stammar, hvilka nu lyste i guldrödt. + +Det var makalöst grant. Barnen kände ingen trötthet, inte ens hunger. +De hade satt sig stilla på kälkkanten och sågo på huru solen steg och +steg. + +Nu inte bara lyste den. De började känna värme af den. Maglena tog +Månke vid händerna. Hon kände sig fri och innande glad, långt borta +från bygden, inte en gård i sikte. Sång och danslåtarna lågo henne i +sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram på skarsnön med +Månke, i polskatakt. + + "Du är min ros och min lilja, + ingen skall oss kunna skilja." + +Plums, pladask dök hon med ena foten genom snön. "Jämmerligen heller, +solen sätt krokben för mej", skrattade hon och kraflade sig upp. + +"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå +int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var +solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade +allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver +berget. + +De hade kommit in på en svedja, där skarsnön ej längre täckte fäldt +timmer, stubbar och bråte, och skyndade nu in i djupa skogen där det +ännu "bar". + +Gullspira hade kryat till sig, eller var det för att stötarna mot en +och annan trädstam icke tilltalade henne. Ty helt oförmodadt sparkade +hon sig lös ur fällen och hoppade iväg inåt skogen, i sjuklingshöljet +af förkläde och ami om mage och hals. + +Med otrolig lätthet fann geten den stora tätgrenade gran, som skulle +passa till hus, en så'n som barnen hela morgonen förgäfves sökt efter. + +Gullspira ställde sig midt under jättegranen, hvars grenar bredde ut +sig som ett ogenomträngligt tak. Snön var redan bortsmält därunder +eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig där. + +"M-ä-ä", bräkte Gullspira. "M-ä-ä. Här bor en klok get, som fast hon +legat på kälke med förkläde om magen, har haft ögonen med sig. M-ä-ä. +Stig hit ni rara små folkkillingar så bjuder jag på varm söt mjölk, +mjuk mossa att hvila på och frusna söta lingon och enbär att kalasa +af. M-ä-ä var så goda!" + +"Hon bjur oss till sej. Si ni så stor och fin hon hofverar sej +Gullspira", log Maglena. "Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej +stiga fram och sitta." + +Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef +stående, skälmaktigt tittande på geten. + +Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in +till folk. + +"M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner." + +Hon trippade in emot den stora stammen där de höga rotknölarna voro +sittplatser och liggplatser bekväma nog både för folk och getter. + +Ante kom "in", dragande kälken efter sig. + +Han tog kunten ur den, samt tjärvedsstickorna och fällen. Sen stjälpte +han kälken oppner på alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de små +vrilarna fyllda med skummande varm mjölk samt bullar och bröd från +bröllopsgården. + +"Bordet" stod invid rotknölsbänkarna. Barnen läste till bords, åto +säfligt och långsamt, och kände sig som storbondfolk, i egen stuga. + +Maglena "dukade af bordet", gjorde sittplats på andra sidan +granstammen, och diskade se'n kärlen med "trasor" af snö. Så stjälpte +hon upp dem. + +Hon bäddade i "nedersäng" af en stor rotknölsfördjupning invid +granstammen syskonbädd, med gammelfällen under och den nya öfver. + +Ante och hon hviskade vid hvarandra så att inte Gullspira skulle höra +dem. De undrade om de kunde ta' henne med i fint bäddade nedersängen. + +"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när +Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan +eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på +fållen. + +"Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska +gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na! För hon ska +förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt +gammelfarmor." + +"Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar +frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i +rummet". + +"För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang +hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid. Och nu går hon och +lägg sej, för hon tänk att vi, som ha gått bå dag och natt ska göra +som hon." + +"Men de är ju midt på da'n", invände Ante, som tyckte att ett +förståndigt förslag borde komma från honom och inte från lill'drängen, +eller ens geten. + +"Ja då får solskene bli månsken för mej", föll Maglena i talet. "Jag +är så trött så jag ids int klä af mej och torka skorna framför elden." +Hon låtsades värma händerna vid en spiseld. + +"Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får +lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam. + +"Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom +just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag +hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just +bruten i rygg och armar." + +"Men du ska väl stänga spjälle så vi få varmt", log Ante lite +skälmaktigt. + +"Ja, hjälpanes heller. Men jag var nästan rädd för os, förstår ni." +Maglena återvände i alla fall åt spishållet till. Hon sträckte sig +mödosamt upp och slet en gren åt sidan. + +Med trött, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen iväg till sängen, +där hon hade svårt att göra sin myndighet gällande. "Gammelfolke" här +i gården visste att hålla barnen på mattan, ty farmor Gullspira, hon +tog spjärn emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra +benen, som om hon ämnade bli ensam om bädden. Hade hon inte varit +gammelfolk så kunde en mest ha blifvit sint på na. + +Matmor stod rent rådlös om sängplats för ungfolk och barn. Men så +förstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt +omlagdt på magen. + +Och det fick hon. + +Gårdsfolket kröp till sängs, i en hög, hela hushållet, med fällen +öfver ögonen för att hålla undan "månskenet", som pilade in mellan +täta, tjocka trädstammar, och värmde luften så att barnen drömde att +de sofvo i uppvärmd stuga med tjocka, tunga nyfällen öfver sig. + +Gullspira hade lagt sig ofvanpå dem för att värma sig och dem. Hon låg +där, idisslande, och blinkade med långsmala ögonstenar mot +solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmärksam. I skogen fanns +vilddjur att vakta sig för, och i skogen fanns människor och hundar. +Hon hörde dem Gullspira! + +Stolt blickade hon sig omkring. Här, under täta, mot jorden hvilande +grangrenar kunde de vara trygga, här kunde ingen se dem. Geten +idisslade dagen lång med halfslutna, dock seende ögon. Silfverrofvan, +som satt på en kvistknagg på trädstammen pickade igenom timme efter +timme. "Månskenet" tog af och svalkades, sjönk in i rosenröd +aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjämt sofvo barnen. + +De sofvo när den riktiga månen med frost i följe trädde opp på +himmelen, sofvo fast aflägsna steg och buller af människor, af +skällande hundar hördes ej långt ifrån dem, sofvo när allt blef tyst +och dödt i skogen. + +Men då vaknade de. Något ludet, vamt kom krypande, smygande, gled +mjukt in under fårskinnsfällen, som Gullspira därvid med ett skutt och +ett kort bräkande af ovilja lämnade. + +"Kurr -- -- r -- r --." + +Maglena och Ante satte sig opp på en gång --, så öfver all beskrifning +häpna öfver det täta mörka tak de hade öfver sig. Katten, som väckt +dem, kände de igen på jamandet. Det var den gråspräckliga "iskatten". + +Så förundrade blefvo de öfver att den hittat efter dem en så hisklig +väg som de gått, att de glömde att tänka på huru otröjsamt det var att +vakna i mörka skogen, midt på natten och utan eld. + +Men de kommo att tänka på det när de fröso så att de hackade tänder. + +Om de bara hade ägt en tändsticka, en enda, så nog hade det gått att +få eld. Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut +spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala. + +"Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent +ihjäl." + +"De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här +som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante +och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen. + +Men katta ska ha mjölk, så länge som hon gått utan, så jag mått stiga +opp ändå", huttrade Maglena. + +Hon slängde öfver sig fars gammeltröja, som de fått kvar efter +Per-Erik. + +Medan hon satt och mjölkade med tröjan öfver axlarna, föll en +grankotte med ett smällande ljud ner på hennes hufvud och hoppade sen +ner i en af tröjans tomma gapande fickor. + +"De här är bestämt en riktigt vacker vårko. -- Månke ska fån när han +vaknar", tänkte Maglena helt förnöjd när hon, vid det att hon trädde +handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kådklibbig vårgrankotte. + +Det gick Maglena som alla andra när de hitta något. Hon fick lust att +undersöka om det inte fanns mer af samma slag, så hon gräfde på nytt +med handen ner i fickan där hon funnit "kon". + +Jo, där fanns verkligen något mer! + +Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga +mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam +i mörkret under granen och mjölkade. + +Det var ju som ett under, -- som om mor fick vara när barna sina igen +och hjälpa dem tillrätta. + +Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två -- +tändstickor! + +Så länge som de burit på den gamm'tröjan, haft den öfver sig som +värmande hölje, och slängt med den, så hade de då aldrig gett akt på +att det fanns något i fickorna. + +Det var klart att stickorna funnos kvar där från långliga tider +tillbaka, då far ännu, vintertiden arbetade på skogen och ibland rökte +lill'pipa. + +Maglena höll stickorna i handen. -- Hon luktade på dem. -- Riktigt --! +Den rejela fosforlukten ägde de. + +Hon var så fäjen (storglad), att hon kunde ha skrikit högt. Hennes +blixtlika tanke var att ropa ut fröjden åt Ante. + +Men --. Ja bäst att tiga. -- Ty tänk om inte stickorna "tog" --. Då +skulle hon bara narra Ante att bli glad åt det, som då bara skulle bli +sorgeligt och tungsamt. + +Maglena trefvade sig med brådskande hast stupande och snubblande, bort +till spishållet. Därinvid på en kvist hade hon hängt upp kunten. + +Hon famlade och letade efter den i stupmörkret. + +Joo. -- Där var den ändå! Och midt nerunder den låg bunten af +tjärvedsstickor, som hon "städadt" dit i "låtsspisen". + +Ja, om -- om, -- om det nu bara funnes lif i de små +fosforsticksuslingarna! + +Hon repade med darrande hand ett, två, tre, fyra tag med stickan emot +en af hennes varma, fasta små laddar, som hon förstås behållit på +fötterna. + +Men hon var för ifrig, för häftig. Stickan glimmade och lyste till ett +ögonblick, -- just när Maglena nypit till så morskt att den -- +knäcktes, -- så sjönk den ner i den våta mossan och -- slocknade. + +Hon var färdig att skrika högt af förskräckelse och sorg. -- Ja +gallskrika, som ett lill'barn. + +Skulle hon gå miste om hoppet att få eld nu när det varit så nära att +hon lyckats! + +Eld! Det var värme för frusna lemmar. -- Eld! -- det var ljus och +trefnad för ensamma små, ute i villande ödemark. Eld! Det blef hem och +härd där elden fanns. + +Och bara en sticka --! En liten så vek, späd stackare! + +Maglenas hjärta klappade högt. Hon stod med stickan mellan fingrarna +utan att våga sig på att förnya försöket med att få eld. + +Hon hade som kagra (skälfning) i handen, och hon tyckte att stickan +böjdes emellan fingrarna som om den när som helst skulle brytas af. + +Slutligen satte hon sig beslutsamt ner på marken -- bredde ut +förklädet på mossan, lade tjärvedsstickan ofvanpå det --. + +Så sträckte hon fram foten med ladden på. -- Strök till ett tag, -- +två tag, -- tre tag --! + +Tårar kommo henne i ögonen, -- läpparna skälfde --. Men -- ännu ett +tag -- stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, lätt på handen --. + +"Ratsch --"! + +En liten lysande, gulblå låga sprang fram från stickans topp --! + +Kvick i vändningarna "som en eldgnista", förde Maglena den lysande +lilla lågan till en fet tjärvedspinne. + +Den tog genast eld! Den brann med djuprödt sken, röken ringlade svart, +rart tjärdoftande upp i luften. + +"Ante", -- ropade Maglena dämpadt --, som rädd att med sin blotta röst +släcka elden. + +Ante, som legat med slutna ögon och inbillat sig att han var en Carl +XII:s tåliga krigsbuss, såg upp. + +Som en pil flög han upp och kastade fällen ifrån sig. + +"Stinta! -- Ja -- men Maglena. -- Hur ska jag förstå de här?" + +Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsäfventyret. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUFÖRSTA KAPITLET. + I EGEN GRÖN STUGA. + +Ante fick snart en brasa till stånd och det så godt som midt på +stuggolfvet. + +Den släcktes ej fast den smälta snön sipprade ner från granbarrstam +och snövåta grenar. + +Matsäcken förslog ännu. Men se'n man ätit var det ju kväll och åter +liggdags. + +"Int kan vi lägga oss nu igen, så bra som vi ha de", tyckte Maglena. +"Förresten så vet vi int om de är midt i natta eller lid emot moron." + +Hon gick beskäftigt och ordnade om i kunten. + +"Vet vi int?! Jag har väl klocka, som säg hva tid de' är!" + +"De är nog morgon snart, det känne jag på mej, för jag har just som en +sån' håg att sätta mej till att arbeta med nån'ting. Underligt de +månen int hunni längre. Han satt bara några alnar ifrån storfjället, +såg jag, när jag nyss var ute. Om han int håll på te gå ner kanske, +iställe." + +"Har du nån'sin sett månen gå ner i österled! Men -- men. -- Vet hvad +är de åt klockan! Hon går, men är då alldeles bort i tok." + +Ante lyssnade på klockan, skakade på den, som han sett stort folk +göra. + +"Hur långt bort i tok är hon?" + +"Hon står på åtta. Åtta på moran kan de int vara när de är mörkt och +månen är oppe." + +"Ja, då måtte de vara åtta på kvällen." Ante började skratta. + +"Jag tror skogsrå har trolla bort syn för oss." + +"Och förstånde me", skrattade Maglena, "för annars skulle väl alla +märken ha tydt ut för oss me en gång att de är kväll. Snön bär int, så +solen måtte mest nyss gått åf en, och bältgubben (Orion) stå ju högt +på himmeln." + +"Men jag lägg mig int ändå. De är långt till natten än." Ante hade +varit ute och kom in med fånget fullt af bråte, som han lade på elden. + +"Jag hör någe gläffs långt borta, mest likt hunnulande", sade han. + +"Räfhonan är ute och låt, förstår du. Int kommer någe vilddjur hit så +länge vi ha elden i farten, och int någe skrymt (spöken) heller", +tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblänkande +grenar. "Vi sätt kälken framför elden och så tar jag i med te sy +roser. Jag har två vantar te sy på." + +"Då sätt jag mej och tälj och skrapa ur träskedar." Ante tog ämnen +från kälken. + +"Men äta först sa' bonn när bastua (badstugan) brann. Jag mjölka väl +int bara åt katta heller, utan vi få väl äta på samma gång nu, när du +är husbond och jag är matmor. + +Maglena satte sig bredvid Ante på kälken, med trävrilen i knäet. +Katten kom och strök sig spinnande emot henne. + +Gullspira trädde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I "sängen" +snarkade Månke högljudt. + +"Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De är som om jag int skulle +lite tänke att komma ut till bygden nå' mer". + +"Du var stornöjd på bröllope tyckte jag." + +"Ja, för de låtarna och dansen och brudfolket, som var så behändig +emot oss. Så här gick dom i ring och sjöng: 'Hej, ho du trotsig +flicka'." + +Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma +sånglåtar och dans. + +"Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men +han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa +knifven blänkande i eldskenet. + +"Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med +roserna så länge." + +Hon flängde laddarna af fötterna, hvilka hon, när hon fått af +strumporna, spände ut emot värmen medan hon började stoppa de i dag +rätt stora hålen. Det var ju inte så ofta hon slapp till att arbeta. + +"Klä-hvitt, hu'itt", skrek en uggla, som for tätt förbi "stugdörren". + +"Stygg låt", muttrade Ante. + +"Han är snäll tycke jag. Han säg 'titt hit, titt hit, akt er', så att +råttor och fåglar, som han vill ha, kan gömma sej. Tänk om han +ingentig sa utan bara kom och tog dom." + +Jag tyck int om när dom säg de fåglarna hålls me att tala, som nu +trasten. Int tror jag de han säg 'kniftjyf, kniftjyf', när han sitt +opp i tallen och sjung hela vårnatten." + +"Nej, de tror int jag häller. Och int att den andra trasten, som han +prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte, +hvi rier du inte'." + +"Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva +skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt", +fnyste Maglena. + +"De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot +eldskenet om kupformen på skeden var riktig. "En tycker de en hör +utomsej de som tala inom en." + +"Han hade stuli en knif tänk du, han som hörde trasten säga +'knif-tjyf'." + +"Jag menar de." + +"Men 'fattig krigsman'. Hvad är de för reda i de tale?" + +"Jag tänk", sade Ante och lät arbetet hvila medan han drömmande +blickade in i elden. "Jag tänk att de där ordena är kvar från +ofredstiderna här, du vet, när Ryssen for här och brände gårdar och +var så farlig." + +"Int tyckte våra trastar att det var synd om Ryssen int, och att han +behöfde sitta och rida", puttrade Maglena. "Ingen tyck väl om Ryssen." + +"De var väl int bara Ryssen, som var krigsman", svarade Ante +saktmodigt. "De kunde vara krigsmänner härifrån å, som trasten prata +med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och därför har ingen fått ta +ifrån oss lande vårt." + +"För farfar var krigsman", retades Maglena. + +"För alla karlar här var krigsmänner, ser du." + +Ante rätade opp sig och hans ögon blefvo stolta och allvarsamma. + +"Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann' tordes på de +häller. Dom hade de väl så uselt då, som nu, och åt nog barkbröd i +farliga hårdår, de sa farfar. Men sir du, krigsmänner var dom ändå, +hvarenda en." + +"Och gick i skogen och var trött", tillfogade Maglena med öm, +medlidsam röst. "De va förstås för sånt folk som trasten sjöng 'fattig +krigsman'." + +"Ja, och fast krigsman var fattig och trött, var han rädd om märra sin +ändå. Sir du sånt tycker jag är riktigt folk. En sån krigsman ville +jag bli om jag å skulle få bli de jag högst åf allt på jorden kan +tänka mej till." + +Ante återtog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med +ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista +orden så tyst att Maglena icke gaf akt på dem. + +"Ta af dej strumperna så få jag stoppa dom", sade Maglena utan någon +som helst tvekan om att detta inte var af nöden. Det var också utan +den minsta invändning som Ante slet upp de styfva läderremmarna från +sina grofva skor och krängde af sig strumporna. + +"De är farligt behändigt te sitta så här", sade Maglena. "Men int vill +du bli krigsman?" + +"Jo, de vill jag, om de blir ofredstider förstår du. Jag tänk väl int +låta fiendefolk ta lande från oss heller." + +"Men du sa en gång", fortfor Maglena envist, "de du ville bli snickare +och hitta på alla omöjliga saker te snickra. Det var just då vi kom +från nämndemansgårn ute i Nolens socken. " + +"Ja, för i så'n drängstuga har jag väl inte varit." + +"Du har nog lega i bra nog många ändå i vinter." + +"Kan väl vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och drängarna +och pojkarna i gården hålli på med snickeri. Dom ha lagat stöttingar. +Drängarna ha gjort skackler, och fimmerstänger och pojkarna småskoflar +och räffser och sånt grej. + +"Hvad gjorde dom i nämndemansdrängstugan, som var olikt de då?" + +"Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att nämndeman själf, han snickra på +den finaste släde med kuskbock och fint svängdt framstycke." + +"Så den vardt lik släden, som stod på bröllopsgården?" + +"Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, å +sönerna hans, dom höll på att sätta ihop ett oljevärk att spela på. +Dom lär ha sånt i nerlandssocknarna, och spelet ska låta som när folk +sjung i kyrkan med fyra slag tå röster." + +"Gosse, om jag skall gå till världens slut så ska jag se och höra sånt +spel." + +Maglena slog sig på knäet med handen instoppad i Antes grofva grå +getraggssocka. + +"Dom hade gjort de här efter ett oljevärk hos storprostens i Solå. Och +fast dom va så fin att dom kunde göra hvad som var så konstigt så steg +dom opp klockan fem på moron ändå och for till skogs med yxan med sej, +och satt på stöttingen och körde. Aldrig någe högfärdig var dom. Si +sånt är riktigt folk, å då jag såg dom så, tänkte jag bli storbonde +och storsnickare jag å, förstås." + +"Nog såg jag matmora i nämndemansköket vara lika god hon, men int +tänkte jag på till bli nämndemansmor för de", funderade Maglena. Hon +såg med belåtenhet huru jättehålet i Antes strumpa krympte samman +under hennes flinka fingrar. + +"Snickra hon, nämndemansmor?" frågade Ante med en lustig glimt i ögat. + +"Ja, de gjorde hon! Hon snickra på sitt vis och som kvinnfolk gör de, +när dom är riktig. Hade husbonn hennes ihop slädar och skoflar och +oljeverk, så hade hon ihop lingarn och lärftsväf och ullgarn te +strumper och vadmalskläder, och till klädningar åt kvinnfolke." + +"Sånt kvinnfolk ville jag du skulle bli!" + +"Småstintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de på +rockhufve, och gå ut i lagårn med pigerna och mjölka, och ändå så var +dom så rolig och behändig med oss, Månke och mej. Och storkvinnfolke +dom sjöng låtar och småsånger när dom spann. Och så fin spånad har jag +int sett." + +"Vet du", tillade Maglena skyggt och tvekande. "Vet du att Maja-Greta, +stintan deras, hon sa att det fanns vittrer där i gården, goda, +behändiga vittrer." + +"Han sa så till mej å gammdrängen, som var kvar i drängstugan då de +andra gått på måran." + +"Sa -- han! Hvad sa han?" + +Maglena slängde den färdigstoppade strumpan till Ante och satte sig +att stirra på honom med lysande, skrämda ögon. + +"Han sa, att småvittrer funnits i alla tider där i gårn. Dom bor nära +stallgolfve under jorden." + +"Men dom kom opp ibland så en kan si dom? Och dom är godsint af sej +mot gårdsfolke." + +"Bara gårdsfolke gör som dom vill ja", afbröt honom Maglena. + +"Hu, heller hva ugglerna ta till å gny här." + +Hon kastade en förskrämd blick ut omkring sig. "Kiss, kiss, kom hit +och tröj mej (gör mig trygg)." + +Hon tog katten, som låg på fars gammeltröja, opp i fånget strök och +smekte den. + +"Du vet de Ante", fortfor hon, "att en gång svor en lill'dräng åt +hästen i stalle och då fick han en örfil så han gick uppsvullen i +flera dar." + +"De var han väl värd. Sir du så fin sked! Nu ska' jag göra småskedar. +De är ledt för barn te äta med såna här småtråg." + +"Ja, nog var han värd de, drängen", återtog Maglena som, huru kusligt +hon fann samtalsämnet, inte förmådde att gå ifrån det. + +"En piga där, som skyllde på de hon hade sån värk att hon int orka +spinna, men gick ändå och olofvandes på dans, hon hade garne så +tillsnurradt på rullen, när hon skulle sta och spinna igen, så hon +blef en hel härfva efter de andra, och utskämd blef hon." + +"Det var hon väl värd. Annars är vittrerna int elaka annat än tre +dagar före jul. Vi ska komma ihåg te hålla oss inne då", sade Ante +lite tveksamt förlägen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte. + +"För då är Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden", +hviskade Maglena med lysande, förskrämda ögon. + +"Ja, han tala om de å, gammdrängen", försäkrade Ante. + +"Och en gång, så sa Maja-Greta till mej, så hade hennes egen mormor +talt om för na hva hon såg, när hon låg på logen och var ung och hade +en böld i halsen." + +Maglena talade som om det tillhörde ungdomen att ha böld i halsen. + +"Midsommar var de", fortfor hon, "och mormora hade gjort fint åt sig +på logen, bå sopat och satt in löf och häggblommer." + +"Och småkonvaller å, tänk jag", föreslog Ante, som var lifligt med i +hvad Maglena förtäljde. + +"De vet jag int. Men som hon ligg där, vaken så sir hon hur smått, +smått folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk, +just som hos oss, men bara en half aln lång va dom." + +"Klädd som vi?" + +"Ja, i kjolar och tröjer, och karlarna i bussaron (kolt) med bälte om +lifve, och grå byxer och skägg." + +"De där var ju bara ackurat tomtar, såna fanns hos oss å", afgjorde +Ante. + +"Nej vittrer var de. Dom är finare klädd, och int så gammal som +tomten, mer lik folk. Och så må du tro kom det opp ungdom och små +barnungar, som va bara ett kvarter hög. Och dom tog i ring och dansa. +Maja-Gretas mormor kunde höra låtarna, som dom sjöng. Maja-Greta sjöng +dom hon å nu, men jag kan int komma på dom. Bror hennes kan spela +låtarna på fiol och en ska bli så sorgmodig af dom", sa Maja-Greta. +"Ja, somliga bli rent svagmodig." + +"Då vill jag int höra såna låtar." + +"Men de hade int låti sorgmodigt ändå, när de där små dansa till +låtarna. De såg så innande behändigt och roligt ut, att mormor skratta +till, och med de så gick bölden sönder i halsen på na." + +Småfolke vardt törsti af dansen och ville dricka, och int en +vattenskvätt fanns på logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de +där små-små, som svettas, och fläkta sej med förkläderna, så hon steg +opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat." + +"De var nog riktigt gjordt de." + +"Jaa dä va dä, och då hon kom in me vattne så dansa och lekte dom än. +Hon somna åf, och när hon vakna så var hon frisk. Och du kan veta +gosse, att det låg en silfversked i stenfate, och den skeden har jag +sett." + +"Dom bo nog i skogen å, vittrerna", sade Ante betänksamt. + +"De är 'skogsrå' de. De ä' ett kvinnfolk, lång och grann i syna +(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som gå i +skogen så dom glöm Gud och hvad rätt är. Och då skratta kvinnfolke, +och när man få si na på ryggen så är hon som ett tråg, så +uthålkad. Men de är farligt te tala om skogsrå, när en är i +skogen. Herre gulla Ante -- de är någe som rör sig här ute!" + +Maglena kröp intill brodern. + +"Du mått lägga mer på elden, men du får int gå ifrån mej. Sir du, nu +igen? Nej du si ingenting för de är inte alla, som kan si. De lyse som +två ögon midt i svartgrenarna." + +"Där? -- Jämmerligen stinta, känne du int igen Gullspira?!" + +"Gullspira, som låg där på sängen, alldeles nyss när jag var i kunten +efter garn??" + +Maglena lät häpen och misstrogen, som om geten alls icke, obemärkt +skulle kunnat förpassa sig ut ur så väl timradt hus. + +Månke satte sig gäspande opp i bädden, icke det ringaste förundrad +öfver den ju ändå rätt ovanliga stugan. Men han såg ju elden och +syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon +hade mjölk och bröd för honom borta vid elden. + +När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var +in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen. + +Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och +klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och +godt. + +Men Maglena fann det tröjsammast "inne i stugan", hon förmådde sig +inte att sticka näsan utom granens grenar. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUANDRA KAPITLET + HUSBOND OCH MATMOR. + +Tidigt på morgonen, långt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var +duktigt kallt på morgonkvisten, så de kröpo ner i fällen igen. + +Obegripligt behändigt var det att ligga så och höra fåglarna vakna, +den ena efter den andra. + +Kråkorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga +i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo +snart bullrande ut ur skogen. + +Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade +nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade. + +De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit +skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem. De skrattade +åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade +de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills +solen gick högt på himmeln om dagarna. + +"Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade, +ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen. +För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen. De hade mer än en +gång skrattat åt dem när de gått i skogen och plockat ris och släpat +bördor till litet grått människobo. På de vida myrorna invid stugan +hade de sett dem plocka bär. Och nu lågo de tokiga ungarna här, midt i +skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen näbb att hacka +med, om uf eller räf skulle komma på dem. "Ke-ke-ke-ke --" skatorna +skrattade i korus. + +Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste röst, knappt börbart, +hviskade hon till maken: "är du vaken." + +Han svarade med ett sömnigt, mjukt: "visst är jag vaken." + +På en gång, invid hvarandra stucko de sina små hufvuden ut ur boet. + +Nej, hvilket jubel som bröt fram ur deras strupar när de sågo huru vår +och sommar närmade sig. + +"S-i-r du", sade lilla honan. "S-i-r du att jag hade rätt. I år blir +inget nödår. Vi kunna skynda på med boet." + +"Och börja att tänka på ungar", kvittrade hanen. + +Så bröt jublet löst igen från dem, från små fåglar, som just anländt +för att "se sig för": + +"Ingenstädes på jorden är det som här", ljöd det. "Se solen stiger +öfver fjället. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen är så vid. +Vi kunna redan stanna här, nu som i fjol. Då fröso vi, då svulto vi. +Men boet var godt att ha. Vi ta' det igen, vi ta' det igen. Sol och +vår. Intet nödår. Sol och vår!" På olika dialekt och i olika melodier +klingade från små fågelstrupar, "sol och vår", bo och ungar"! Långt, +långt inne i skogen hördes det. + +Barnen lågo stilla och lyssnade. De hörde huru orren spelade, och +visste väl huru lustig han såg ut, när han till spelet dansade rundt, +rundt. + +Och just nu, just när solen stod upp började tjädern sitt spel, sitt +hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga ugläte med det slutliga +skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan +att sjunga för. + +En stark doft af kåda och fuktig barr, af här och hvar redan bar +skogsjord trängde med en nyväckt mild sunnanvind in, under granen. + +Barnen satte näsorna upp öfver fällen. De söpo in luften och fingo +samma håg som fåglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga. + +Bäcken hörde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, äfven den som +i kvittrande jubel. + +De satte sig upp i bädden: På en gång tog dem lusten att sjunga. + +Maglena började: + + "Morgon mellan fjällen, + klara bäck och flod + porlande mot hällen + sjunger Gud är god. -- Gud är god. + + Dagen ser jag bräckas. + Fram går ljusets flod. + Dalarna som väckas + susa Gud är god. -- Gud är god. + + Skogens fåglar sjunga + med ett glädtigt mod, + där på kvist de gunga, + kvittra Gud är god. -- Gud är god. + + Själ vak upp och svara + med ett glädtigt mod. + Höj din lofsång klara. + Sjung att Gud är god. -- Gud är god." + +"Oj hvad de' är behändigt och grant och roligt te ha gård och körka i +skogen", sade Maglena. Hon sprang upp, när de slutat sången. + +"Nu ska' vi göra oss fin, och göra fint i stugan", sjöng hon på sin +egen melodi. "Jag ska tvätta mej och jag ska tvätta dej, och jag ska +kamma mej och jag ska kamma dej." + +Maglena hoppade i schottissteg fram till Månke, som satt i bädden och +kliade sig i hufvudet med bägge händerna. Han var ganska svartbrokig i +ansiktet genom att ha' stått öfver röken, och att i sömnen ha' gnidit +ögonen med inte vidare rena händer. + +"Int ä de där nån behändig låt int", muttrade Månke, som genast kom i +stark misstämning. "Tvätta dej själf du. Du är så svart på näsan som +gamm'hönan hos Sven-Påls." + +"Men du är så brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils. +Hva' tror du att Anna-Lisa skulle säga. Jag tänk' Per-Erik han ser +annorlunds ut han, än du." + +"Ja, just som de vore någe behändigt te' ta' efter hur han si ut nu. +Gå hän, jag ska ner till bäcken efter vatten." + +"Men, sir du Månke, först ska du vara ren i syna och om händerna, å de +om du vill eller int." Maglena tog ett stadigt grepp om den +sprattlande pojkens arm. + +"Du tänk' väl spänna på mej lill'skjortan där, vi fick förra veckan, +heller låta mej gå omkring här som Kain på taflan hos Carl-Nils, +presis naken. Låt bli mej, hör du." + +Månke fräste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det +yttersta försvara sitt skinn. + +"Ante, håll i pojken åt mej", flämtade Maglena. "Han är int tvättad på +tre dar. Det kom för mej i natt de jag mått ta' i me allvar för te +få'n tvättad och kammad, nu, när han int' ha Anna-Lisa." + +Hon lösgjorde sin ena hand och kliade sig själf, varsamt och omärkligt +i hufvudet. + +Ante lade ned fånget med kvistar han burit in och kom Maglena till +undsättning. + +"Du ska' väl skämmas te si ut sämre än en gris." + +"Men en skrapa int grisar ren med skarsnö, int, och de tänk Maglena +göra med mej, hon har int nå' vett", grinade Månke. + +Stora tårar gjorde förberedande strimmor i hans numera ganska röda +kinder, framvisande prof på huru de skulle taga sig ut som helt +vattensköljda. + +"Gå ner till bäcken efter vatten i vrilen här, så få vi tvätta dej +ren, så vidt du int tvättar dej själf", sade Ante medlande. + +Månke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt räckte han ut +tungan åt henne och försvann ner åt bäcken, kvickt som en ormsnälla +(ödla). + +Maglena såg onekligen mera besviken än belåten ut, när han efter en +stund kom "in" skinande blank i ansiktet, som dröp af vatten. + +"Ge mej en trasa", frustade han högtidligt, "så jag får gno mej i +syna. Jag har tvättat mej i bäcken." + +Maglena, som under hans frånvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod +och styrka, för en förestående brodersstorrengörning, slet häftigt lös +den ena ärmen ur fars gammeltröja och gaf honom den. + +"Hva i syndstraffe ska' du klösa mej för?" skrek Månke ilsket, när +Maglena inte kunde motstå att sno trasan i några renande, torkande tag +om pojkens nacke och öron. + +"Du ha väl int ögon bak, så du kan si att du är svart på halsen." + +"Hjälpandes stinta, då mått jag väl hjälpa dej å, när du ska' sta, för +int' annat än jag kan si så har int' du heller ögon bak. + +Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var +ganska nedsättande för hennes mors- och matmorsvärdighet att måtta så +helt ge sig. + +Men humöret hos henne tog upp sig igen. + +Hon lät fällen, som hon höll på att lägga ihop, falla ner igen i +mossan, gick så med snabba steg till kunten som hon häktade ner från +kvistknaggen. Där fick hon då ändtligen rätt på mässingskammen. Med +triumferande uppsyn rök hon emot Månke med kammen i högsta hugg. + +Men han var i denna stund oåtkomlig, stark, öfverlägsen, för första +gången ordentligt själftvättad. Ren om händerna, trastorkad! + +"Stinta, gå ner till bäcken och gno af dej svartfläckarna på näsan. Nu +sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils." + +Men nu måste Ante skratta, och när Ante skrattade så där innande +roligt, så måste de andra begge skratta med. + +"Ta hit kammen", sade Månke, som först återkom till allvarstankar. +Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den +varit spjutet hvarmed han blifvit dömd att taga sig af daga. + +"Är jag god för att tvätta mej, så ska' jag väl ta mej igenom te kamma +mej å, om de så skulle vara bå' en och två gånger i veckan." + +Maglena, som lämnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom +snart opp från bäcken lika skinande ren hon som Månke. + +Denne satt strängt andäktig framför elden, med vattendrypande +hårstripor som små ljusvekar stretande ner åt halsen. + +Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodrödt igenom där +håret var benadt. Månke frös och huttrade, men hans blå läppar ville +dock icke ut med huru föga behändig harm fann tillvaron i detta +själfsnyggelsetillstånd. + +"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke +genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att +få det rent och om möjligt slätt. + +"Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt +ryggen på tröjan." + +Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och +därmed förlorat förmågan att röra sig. + +Maglena kände sig liksom lite ångerfull. Hon vred hastigt ihop sitt +hår omkring en kam af järntråd med mässingsrand på, som hon fäste högt +i nacken. Så knöt hon ylleduken på igen och tog snabbt i tu med +morgonbestyren. Först "ladugårdssysslor" förstås, för mjölk åt pojkar +och hela hushållet. Hon måste sen se om kräken, skrapa och borsta dem. +"Gammelfolke" blef i en hast till en hel ståtlig ladugårdsbesättning. + +Matmor dukade sedan fram frukost åt "karlarna". Hon hade så när puffat +"drängen" Månke rätt in i elden under striden att få honom att sitta +nära den och värmen, när han, som visste med sig att han var dräng, +ville ge' husbonden den platsen vid "öfre" ändan af bordet. + +Medan de åto stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade +vantar. Först efter "karlarna" blef det hennes tur att ta' för sig af +mjölk och de brödbitar och limpkanter hon hade sparat i +matsäcksknytet. Ante lade på elden och skickade drängen till skogs med +kälken. Han skulle i dag efter ved för hushållet och kände betydelsen +af att vara både häst och dräng. + +Maglena hade bäddat opp sängen, "sopat" golfvet med en knippa +björkris, diskat och skakat "kläderna". Som matmor satt hon nu på en +hopvikt fäll vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond själf +satt hopkrupen i andra fållen och tåligt väntade på det för en +husbonde rätt oundgängliga plagget. + +Hon stälde under tiden frågor på honom i katekesen, hvilken de förstås +förde med på vandringen: + +"Hvad nytta medför arbetsamhet?" + +"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen +till synd." + +"Käre dej gör de int så noga. Bara lappen bak blir riktig, förstås", +fortsatte Ante i samma andetag. + +"Du kan väl int gå med frans kring byxbena häller nu, när du är +storbonde", invände Maglena förebrående. + +"Hvad förstås därmed att Gud hörer våra böner", frågade hon i samma +förmanande ton. + +"Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begära +eller det som för oss bättre och nyttigare är." + +"Det blir nästan kallt att sitte så här", sade Ante och försökte att +få den slitna fållen att räcka om den bara kroppen. + +"Ja, så får du ta' dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag +bara slamssytt så jag får göra det bättre i kväll när du lagt dej." + +"Om jag vet huru vi ska' kunna stanna i den här behändiga "'stugan'", +fortfor hon. + +"De syns dra ihop sig till nederbörd", anmärkte Ante, "det såg ut så +kring månen i natt, och då blir det farligt ledt för oss te komma +härifrån i slasket. De bli allri nå'n skare." + +"Om vi bara hade någe te' äta så ha vi de bra här i vår egen stuga." + +"Men vi ha nog ingenting te äta." + +"Om de hade vari sommar ändå", fortfor Maglena. + +"Men de är ingen sommar än", svarade Ante med tungsint uppsyn. + +"De blir nog ingen annan råd ändå,än att vi ge oss ut igen", slöt han +med en suck. + +"Nog kan vi väl hitta på nå'n råd, då vi ha' de så behändigt här." + +Maglena slet hurtigt andra ärmen ur fars gammeltröja. Hon ämnade sy +igen ärmhålen och göra den till utanpåkrage. + +Bästa råd blir, att du tar pengarna våra, alla tolfskillingarna och +går ut nu, på skaren. Här bredvid fins en svedja som dom nyss ha bränt +och då fins det nog någe folk som rår om na', där du kan fråga efter +handelsboden som lill'Anna i bröllopsgårn tala om." + +Antes min klarnade. + +"Ja, och jag har träskedar, och tvaror te byta ut och så då alla tre +tolfskillingarna te köpa mat för. Finn' jag bara handelsboden så kan +jag få i mat så vi kan vara kvar här tills du få laga opp oss." + +"Och du hinn få bra' med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore +så att löfvet börja spricka fram på björkarna så kunde vi göra vispar +å, och lassa på kälken." + +"När de är vispristider är de nog slut på kälkföre", anmärkte Ante +småskrattande. + +Han kände sig så belåten öfver byxorna, som nu täckte ordentligt utan +att han jämt behöfde dra och töja dem uppåt och öfver att han kunnat +katekesläxan, som han satt sig för, men främst vid tanken att de ännu +någon tid skulle få bo kvar under granen och slippa att gå kring +bygden efter mat och husrum. + +"Då ger jag mig af då", sade han. Maglena gned hans gamla pälshufva i +snön, och skrapade tröjan med skarsnöklimpar. Hon tyckte alt han såg +riktigt fln och storbondaktig ut när han vände sig emot henne och bjöd +farväl innan han lyfte på dörrgrenarna och gick ut. + +"Jag få godt möte, häst och karl", log han emot Månke, som kom med +lasset fullt af tjärfyllda tallrotsknölar. + +"Ptro, still Blacken", sade Månke åt sig själf. "De är grant lass. Är +det int? Jag tänkte trafva opp veden här på sörsidan gården så solen +får torka uten." + +Månke spottade och pekade ut platsen som han sett ut för ändamålet. + +"De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig dräng vid gården. Jag +far till kvarn jag nu, så vi få bröd och så mått jag skaffa hem nå'n +sättpotatis." + +"Käre dej. Vi ä' utan pärer snart i hushålle å", ropade Maglena +inifrån stugan. + +"Men vi ha' ingen panna te koka i", svarade Ante med hufvudet under +dörrkvisten. + +"Jag tänkte steka pärerna i askan till middag, och strömmingen på +glöden, för du tar väl hem strömming å". Matmor kom ut ur huset. Hon +stod med händerna under förklädet och pratade med husbond och drängen. + +"Finn du någe bra ämnen till tvarer och skedar så ta' med på nästa +lass", sade husbond. "Så farväl med er då", tillade han och gaf sig af +småspringande mellan träden i skuggan där skaren ännu bar, fast det +började bli så varmt att matmor måste göra solbåge med armen öfver +hufvudet för solen, som steg och lyste och värmde. Hon gick in igen, +men ropade ut till drängen: "Kom ska' du få si på grant." + +Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in. + +"Hva ä' de?" + +"Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och +i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en +gång." + +"Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här +vid elden." + +Han stod belåten och värmde sig. + +Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke. Hon hade lagt sig på +fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen. + +På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och +stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände +sig emot henne. + +"Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard." + +"Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt. Han försökte +klämma åt sig en bit af fällen, som Gullspira bredde ut sig på där hon +låg och idisslade. + +"Maka dej Gullspira, du har bättre på dig du än jag", puttrade han och +lyckades till sist få en dräglig plats på ett hörn invid geten och +systern. + +"Nu tycke jag att vi ska' dra' igenom första hufvudstycke i +lill'katekesen, för i morgon ska' vi ha' husförhörskalas", sade +Maglena med ganska inställsam röst. + +Hon började att få för sig att det var bäst till att ta' Månke med +lämpor. Det oroade både henne och Ante att den lille brodern fick gå +så olärd hela vintern. + +"Första hufvudstycket vet jag visst att jag kan", försäkrade Månke +drygt. + +"Aldrig värdt att du säger de", utropade Maglena förtrytsamt. "Svara +då på rappet på andra budet?" + +"Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke +låta honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar." + +Svaret gick flytande, Maglena var påtagligen häpen. Men hon tänkte +snärja honom med åttonde budet, som alltid tett sig trassligt för +henne. + +"Hvad förbjudes i åttonde budet?" + +"All osannfärdighet och i synnerhet falskt vittnesbörd emot nästan." + +Månkes ögon lyste triumferande. + +"Tänk att nu måtte då tuppen värpa åt dej när Ante kom tillbaka", +berömde Maglena. + +Månke pöste af belåtenhet. + +"Ja si katekesen är då int någe farlig för mej int", sade han utan +vidare anspråkslöshet. "Jag tror du ha' int så lätt för de du, som +jag", tillade han öfverlägset. + +Maglena kände sig en smula illa berörd. Men det kom icke i fråga att +hon tänkte erkänna underlägsenhet i något hänseende. + +"Huru ha' vi med psalmerna?" återtog hon med värdigt allvar, medan hon +med synbar möda trädde om stickorna i tumhålet på vanten och började +sticka tummen. "Den där: Hela världen fröjdas Herran." + +"De går jag int ut me", muttrade Månke. "När ordena stjälper så där på +hvartannat och följs åt så dom ralma lös, om ett enda ord gå unnan, så +kan jag int minnas dom." + +"Men vi ska' sjunga den versen i moron på husförhöre och Ante han +skall vara präst, och då vi få int skämmas för en." + +"Läs versen tjugu gånger högt så får du de snart i dej." + +Månke tänkte verkligen följa Maglenas föreskrift. Det var också så +tröjsamt att sitta här inne vid elden och se uppåt de solgranna +dropparna i väggar och tak, och ha för sig husförhörskalas med +askstekta pärer och glödstekt strömming. + +Han lade några feta rotknölar på elden, som flammade så grant och +värmde. Sen satte han sig ned på fällen med armbågarna på knäna, +händerna under kinden och boken på marken framför honom. + +"Hela världen fröjdas Herren", läste han versen ut, om och om igen. + +Katten spann och kurrade. + +Gullspira idisslade. + +Maglena redde i det granna garnet. Hon tänkte vederkvicka sig med att +sy rosor på snart färdiga vantar. + +Solen glittrade i små knippen öfver mossgolfvet. Rundt kring "gården", +öfverallt i granen hördes småfåglar kvittra och prassla. + +Maglena satt och tänkte på huru grant allting var. Ingenting kunde väl +vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen. + +Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske +skulle dröja till sena kvällen innan han kom. + +I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag +från en, som kom rusande emot granen, som förföljd. + +Midt igenom väggen, utan att ta' till rätta ingången kom Ante, så +slut, att han, innan han kunde få fram ett ord kastade sig ner rak +lång på marken. Blek var han, med håret klibbigt af svett. + +Det dröjde om innan han förmådde röra sig eller säga ett ord. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUTREDJE KAPITLET. + UNDANJAGADE. + +Ante reste sig brådskande åter opp. + +"Lägg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore +efter er", flämtade han ännu kippande efter andan. + +"I fridens dagar", sade Maglena. Hennes ogon mörknade af skrämsel och +läpparna skälfde. Men kvickt och omtänksamt lade hon ner i kunten hvad +hon bredt kring och gjort tröjsamt med under granen. + +"Ska' vi måtta gå härifrån ändå", hviskade hon och såg sig förfärad +omkring. + +"Ja, och de på eviga rappe", sade Ante med hes, dämpad röst. Han +snörde raskt fast fällar, kunt och ämnen på kälken. Tyst, med +sammanbitna tänder lade han åter snöret öfver axeln och drog iväg ut +genom rätta dörren. + +Maglena följde och sköt på kälken. Hon förmådde inte se in tillbaka i +den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett +hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig +efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund. + +"Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne +å så väl som åt oss." + +Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken. Det var svårt +att komma fram då solen löst upp skaren och snön var som vatten, så +Ante sökte sig ut åt nipkanter kullar och dikesrenar, där det var så +godt som bar jord och där kälken inte lämnade så tydliga spår efter +sig häller. + +"De är drängen från elakgården, förstå ni, som är efter oss", sade han +omsider, när de hunnit så långt att ej skymten af den höga, +grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes. + +Maglena hade nog hela tiden förstått att det var för folket från den +gården de nu rymde. + +Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i +lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo +henne ligga där som död. + +Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte, +vågade flyktingarna hvila. + +De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan. + +Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt. +Hon följde barnen i det längsta jamande, med svansen rätt i vädret, +men när hon kom rakt på ett åkerråttsbo inunder en rågåkerren så +stannade hon. De förstodo ju att hon måste stanna, så hungrig som hon +var. Huru skulle de bara själfva våga sig fram till byn för att bedja +om en matbit. + +"Vi få dricka mjölk så länge", sade Maglena. "Ett par tre brödkanter +har jag på botten af kunten. Förrän vi ge oss in till folk så ..." + +"Om vi väl kom ner till ån, och öfver till andra sidan, där ni si den +där stor byn, så vore vi ifrån det här hållet", grubblade Ante. + +"De är oppstop (vatten på isen) på ån, men vi hitta väl på någe ställe +te komma öfver på 'rena isen'", ifrade Maglena. + +"Stackare dej, Gullspira", sade hon och smekte geten, "du få fara illa +du så här ute på vidden. Men innan vi gå öfver ån finn vi väl alltid +nån liten björklund eller några småalar, där du kan få dej ett mål." +Gullspira klagade icke. + +Icke heller hon älskade byarna. Så hon trippade lätt före utför en +slingrande stig, som i utkanten af byn nådde ner till älfven. Ante +styrde kälken och det bar iväg med fart. Här i skuggiga nipvägen fanns +lite isföre kvar. + +Månke satt belåten på och Maglena sprang efter, fort så laddarna +hvirflade som trumpinnar. + +Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver +kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en +behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål. + +Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här +kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån. + +De fingo höra huru han sprungit och hoppat mellan trädstammarna och +varit så glad när han tänkte på huru han skulle komma hem till +"stugan" med maten. Långt bortom svedjan hade han gått, men rättat sig +efter solen så han gick ifrån det håll där elakgården var. + +Han hade blifvit riktigt stornöjd när han hörde röster af folk. Det +var timmerhuggare, som talade högt mellan träden. De hade roligt åt +något, det förstod Ante, som skyndade att nå fram till dem. + +Men så hörde han det skrämmande ordet "kask" och "jag skall lära dem +bå de och mer till. Pojken, som satte krokben för mig skall få så +mycket han tål". Det var finndrängen i elakgården, som talade. + +Den andre, lilldräng i samma gård hade skrattat åt såna ungar, som +vågade sig på stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade nätt +och jämt hunnit huka sig ned bakom en hög med ris och bråte, därifrån +han mellan kvistarna kunde se öfver till karlarna, förrän den vindögda +finnen vände sig rätt emot det håll, där han krupit ner. + +"Dom finns här nånstans på skogen", illskratta drängen. "De är int +svårt te förstå de, för de ha runni blod efter geten på ett par +ställen oppe i vägen precis där kälkspåren gått in på vidden, där +skarsnön bar på måron." + +"I de här godvädre lär dom int komma långt med tung kälke och en get, +som väl ska ha bra ondt för att gå nu", hade den andre karlen svarat +med ett illjarsgladt skratt äfven han. + +"Geten där fick nog så mycket hon tålte", grinade finnen. "De är slag +(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gård också." + +"Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse, +då jag tog kasken och int hade nån te ge na: 'Få ja int en kask', sa +hon, 'så gå ja dit i grafven.' Mor hennes hon måtte leta fram en +skvätt och ge na en ändå, för stintan gaf sig inte." + +Nu hade de skrattat begge två så hårdt så att småfåglarna hade blifvit +rädda och flugit bort. + +"Knifven, gråhunn i gården är lika inmarlig och illsint han som folket +i eran gård", flinade finndrängen. "Han är nog god till att spåra opp +ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa". + +"Allt de där låg du och hörde på?" hviskade Maglena med ögon vidgade +af förskräckelse. + +Hon stod och höll ner en kvist med svällande vide- knopp åt Gullspira. + +"Jag kunde ju int röra mej från stället. Finndrängen där stod och +glodde liksom misstänksamt rätt in i rishögen där jag låg. Jag tordes +int andas en gång, för jag trodde de han hade varsnat mej, när jag +kröp ner där." + +"Gosse, att du int dödde åf rädsla!" + +"Int kan en dö tå sånt", tyckte Månke. Han satt kvar på kälken med +uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes +utläggning af de faror de undgått. + +"Då int jag dödde, då katta kom på isen med eldslåger i ögona, och +rompa (svansen), som stod som rök på na, så jag trodde de var skrymt +(spöke), så dö nog ingen annan häller." + +Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt +slöhetstillstånd. + +"Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det +skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som +stod där och grina så ledt, hade varsnat mej." + +"'Långt bort kan dom int vara', sa finnen och tog några steg emot +rishögen, där jag låg. 'Dom kan ligga gömd här å, för jag tyckte nyss +att det liksom rörde sej bakom rishögen där'." + +"Han tog opp en sten och kasta i högen, så den så när tagi i hufve på +mej." + +"Och du gaf dej int till att skrike eller rörde dej?" Maglenas röst +var tjock af förskräckelse. + +"Nej, för då hade de ju vari slut me bå er och mej och Gullspira. Men +finndrängen klef fram än en par steg." + +"Gosse, jag står int ut te höra dej." + +"Men då, kan du förstå, så kom en helande hop smålämlar farande +utefter backen, svart och gult å dom, som en lång trasmatta, som flög +framför fötterna på'n. Han trampa för att få död på nån af dom, och +hoppa högt i vädre, så sint vardt han, och så vände han ögonen från +mej." + +"Så märkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett nå fjällämlar än, +me'n vi vari här i skogen", grubblade Maglena. "Mor skicka fram dom de +är då min tro. Men nu sprang du väl?" + +"Nä-ä. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra +drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos +farfar." + +"Du stuli -- tagi olofvandes!" + +Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm. + +"Ja-a han sa de." + +Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i +mej, må du tro." + +"Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk. 'Stuli', just som Jan +Ers Kalle, som hade stuli åf en handelsman och sitt i häkte ner i +stan." + +Maglenas läppar började skälfva, tårarna kommo flödande. + +"Stinta, du må väl veta att jag int är god för te göra sånt!" + +"Men de är farligt att nån bara ha sagt sånt. Mor skulle väl ha dött +om hon hört de." + +"Mor lär väl si hvad som rätt är hon, där hon är, så int ängslas jag +för de. Jag ängslas mer för farfar i elakgården." + +"Hvad då?" + +"Jo, du vet de Maglena, att finndrängen sa, de Brita hade kommit in te +farfar på måron och skulle lägga på elden där, och då hade han fått +slag." + +"Så han inte kunde tala om att han gett dej klockan och fällen." + +"Han hade fått slag stackarn, och kunde int röra sig ur sängen", +vidhöll Ante saktmodigt. "Far och mor i gården och småpojkarna hade +kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och fällen va +borta. Farfar hade förmått säga att jag fått begge delan af 'en. +Karlarna härma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen +h-h-h-a f-å-tt k-k-k-klockan och f-ä-ä-llen, G-g-g-rels s-s-sska int +få de. " + +"Han var behändig farfar, och godaktig. Men dom vardt väl sint pån?" + +"Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle +ta fram klockan, och Grels hade vari så sint att han hade gråti och +sagt allt hva ledt var te farfar." + +"Å där låg han ensammen, ingen te ty sej till", sade Maglena med +ömmaste medlidande i rösten. + +"Jo, han fick den han kunde ty sej till, för si du han dödde igår +kvälls, farfar." + +"Då ha han de lika bra som mor", sade Maglena lättad. + +"Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha fällen." + +"Och finndrängen vill piska opp dej, och ha i Månke och mej brännvin", +fortsatte Maglena, som rysande såg uppåt nipsluttningen. "Men vi måtte +skynda oss härifrån." + +"Dom skulle int ta till å jaga efter oss förrän på eftermiddan, när +dom vari hemma me ve'n. Men då skulle Grels och de andra barna vara +me. Och Knifven skulle dom ha te spåra opp oss me." + +"Gosse, vi mått ge oss öfver ån på rappe. Hunn deras tappa spåre när +vi gå öfver uppstoppe (vattenbältet) och dra åt oss brädlapparna, som +ligg öfver där." + +De ordnade brådskande på kälken. Maglena stannade plötsligt i arbetet +med att snöra igen kunten. + +Hon grep Ante om armen. + +"Gosse! Hör du! Nu är dom efter oss ändå, bå finndrängen och barna och +Knifven. -- Hör du, dom är snart här! Utför nipan här kom dom -- nu är +dom bakom klippsten här bredvid --." + +Ante stod stel som en bild. Han hörde tydligt han som Maglena ilsket +hundgläfs, som hastigt närmade sig genom småskogen, hvilken gick nerom +nipan. Bortom en brant stenvägg, som sköt ut midt i nipan hördes +eggande rop af karl- och pojkröster. + +Nu prasslade och bräcktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och +Månke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa +öfver kälken. + +Ante höll Gullspira vid ena hornet bakom sig. + +Han stod stilla med bister tungsint uppsyn. + +Barnen -- Gullspira -- Åter for det igenom honom att han själf fört +dem till det elände, de farligheter, som de nu hade öfver sig. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUFJÄRDE KAPITLET + ETT OFÖRMODADT ÅTERSEENDE. + +Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig för +Antes förut vettskrämda blick. En ren, som med klapprande klöfvar och +i sin tur dödsskrämd blick från stora, svarta ögon flög förbi honom +och fortsatte vägen utåt älfkanten. + +En lapphund var honom tätt i hasorna. De störtade förbi utan att taga +notis om barnen där vid kälken. Sådana små stackare var ej renen, än +mindre hunden rädd för. + +Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg +fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke. + +Ante trodde inte sina ögon. + +"Mattes Klip!" + +Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade +kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken. + +Lappen gaf till ett utrop. + +"Ar de int Ante från Hvasstoppsbyn i fjället. -- Och Gud tröste oss, +de små ena å och tunnare nu än lappens barn. Föda har trutit för +fjällbarn i vår." + +"Mattes! Å att de är Mattes!" + +Maglena, som ännu darrade i hvar lem, gick fram till lappen. + +Månke vågade knappast höja hufvudet från kälken. + +Den här gången trodde han mest att skrämseln hade tagit död på honom, +för han mäktade icke röra sig ur fläcken. Dessutom satt den tanken +ännu kvar i hufvudet på honom, att hojtandet han hört invid sig kom +från kaskdrängen och elakgårdspojkarna, och hundgläfset från Knifven. + +Månke kunde icke så på en gång vända upp ner eller ner och opp på alla +förfärliga föreställningar. Han måste ha tid på sig att räta till dem +inom sig. + +Därför låg han kvar, skafde smalbenen öfver kälkkanten och stod så +godt som på hufvudet i fårskinnsfällen. + +Det var först vid en rappande smäll på den kroppsdel, som han alltför +oförsiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfäste på +marken. + +"Lill'dräng blifvit skrämd från vett, duktig karl annars oppe i +lappfjällen", sade Mattes. + +"Det fanns int sånt folk där, som skrämde lifve ur en", puttrade +Månke. + +"Den här gången va de mest gjort me mej. De är int nå behändigt te tro +de en ska bli ihjälbiten af hunn och sen brännas opp inni magen af +brännvin, som de ryker åf." + +"God lilldräng, som är rädd för farlig elddryck. Fattig lapp dricka +elddryck, och det blir slut på lappen." + +Mattes hade med ens fått en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt +glada, jämna lapphumör. + +"Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden på morgon, vara +sint och ränna efter den i snövatten hela dagen. Nöjd nu åt flyende +ren. Nerlja nog också nöjd att stanna. Ge föda nu till er alla." + +Lappen tog ur "lappskåpet" (den, ofvan skärpet vida kolten) en bit +renost och hårdt bröd, som Nerlja, sonen hans, så väl som de andra, +hungrigt togo åt sig. + +"Int långt borta från hjorden nu. Renoxe nog redan där. I natt få +svenskbarn bli smålappar i kåta hos gammal lapp." + +"Gulla er Mattes, låt oss gå", ifrade Maglena och drog Mattes i +koltärmen. "Jag hör en gråhund ofvanom ni- pan, han gnäll och leta +spår. Jag hör pojkar hojta å." + +Maglena fick Mattes med ner åt isen. + +Lili'Nerlja såg på huru Ante styrde om på kälken. Han tänkte att +svenskfolk hade det besvärligt när de skulle vandra. Ingen akja där +man kunde snöra fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra öfver +milsvidderna. + +Värst af allt med så tung klädesrustning, helst för fötterna. + +Ante och Månke hade ju storfolkskängor, sura och blöta, stoppade med +hö. Deras långbyxor med lappar och ref och deras långärmade tröjor +utan midjebälte voro leda, obekväma plagg. Aldrig skulle en lapp velat +eller kunnat komma fram i slik dräkt. + +Lill'Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmård i sin +korta renskinnskolt med de bensnäfva byxorna fastsnurrade vid +smalbenet medelst granna band med tofsar, och på fötterna de +fjäderlätta skinnpjäxorna. + +Den blå toppmössan med gröna randen satt lätt som ett intet på +hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i +repet för att hjälpa Ante att draga. + +Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa +dem öfver uppstopet. + +Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med +på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren. + +Hon kom springande ut ur småskogen, Gullspira, när Maglena kallade på +henne, mätt och förnöjd. + +Maglena höll på att plumsa i för hon kunde inte låta bli att titta sig +tillbaka åt det håll från hvilket hon tydligt hörde hundgläfs och +hojtande. När de nu voro midt ute på breda älfven, så kunde hon se +byn, som de kommit förbi och där ofvanför åkrarna med bara fläckar, +nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den mörka täta skogen, +där deras gröna stuga fanns. + +Och, hon gömde sig rysande bakom Mattes. -- Där, just där nipvägen +öppnade sig ner emot älfven såg hon huru en grå hund gnällande och +småtjutande pilade iväg utför. Oppe, ytterst på nipslätten syntes två +grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snåla vargar jagade +de, lystna efter byte. + +Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) på Mattes. Månke höll nog +lika stadigt grepp i den han med. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUFEMTE KAPITLET + LAPPKÅTA OCH RENSKJUTS. + +Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria +nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta +rörde sig framåt. + +Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt, +genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening. Den, +som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en +hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan +mening. + +Men Frostmofjällsbarnen kände väl så pass mycket till lapparnas seder, +det de förstodo att Mattes nu, i en sång, som han hittade på för +tillfället hälsade på gumma, barn och renvaktare, och att han +berättade händelsen med barnen, så att de i kåtan visste om deras öde +långt innan dessa hunno fram till renhjorden. + +"Renoxe lupit undan hela dagen", jojkade Mattes. "Finna små svenskbarn +invid fruset vatten, rädda för lapp, tycka om då de känna Mattes från +Björnfjället. Lappföda skola de dela, ligga i lappens kåta. Öfvergifna +äro de, ingen far, ingen mor." + +Lill'Nerlja slängde sig i skidorna så fort han fick skogen af renhorn +i sikte. Han rände pilsnabbt som en jagad sjöfågel bort öfver isen. + +De som kommo efter hörde snart vallhundarnas gläfs, där de flögo rundt +den till mer än tusen renar uppgående hjorden för att få den samlad +till natten. + +Lapparna skulle slå upp tält på nipan hitom den stora by barnen +varsnat från andra stranden. Det var ett styft arbete för hundar och +lappar att få de ibland rätt bångstyriga djuren opp genom det trånga +passet från älfven och öfver till mon. + +Mattes skidade iväg för att hjälpa till. + +Månke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i sömn och släpade +fötterna efter sig. + +De kvicknade knappast till vid att ett års lille Mattes mötte dem ute +i vägen, tultande i snömådden, så helt naken som han blef född. + +Sigri, hans lilla syster, hade all möda att fånga in honom och få +honom med till tältet. + +Lappmor, Cecilia, var mera säker i vändningarna. Hon tog den +sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lång vagga af skinn, +som kan bäras på ryggen) i den fina renhårsbädden där, och snörde fast +det mjuka skinnhöljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla +kropp. + +Modern hängde klubben vid remmar, öfver en troa (smal trädstam) +fastgjord i tälttaket. Sigri vippade på klubben och sjöng lapparnas +vilda döfvande vaggsång för Mattes, som tystnade och lyssnade och +somnade. + +Stackars trötta små vandringsbarn kastade sig ner på renhudarna hvilka +lågo som en matta rundt elden i kåtans midt. De väcktes opp för att få +i sig det starka kaffet, som bjöds dem. + +Intet kaffe, ingenting i världen kunde få opp ögonen på Månke. + +Men det var märkvärdigt så vakna Ante och Maglena blefvo af den +kaffetåren. De kände med ens hungern, och huru obegripligt godt +renköttet smakade, som de fingo på kornbrödkaka. Till och med den +svarta, starka soppan af renblod tycktes dem välsmakande. Renmjölk, +som bjöds dem ur fint snidad skålla (skuren ur helt trästycke) kunde +de dock med tack afstå ifrån. Stark och besk var den också för den som +ej var vand vid den. Getmjölken smakade i deras tycke bra mycket +bättre. + +Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt +öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden. +Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta +oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade +lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas. + +Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara +tufvor. Men drogos fram och höllos stilla af lappar medan stintorna +mjölkade i de små skollorna. + +Renkor och kalfvar stirrade undrande på främlingarna, Ante och +Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den väldiga +hjorden. + +Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och bökade emot +hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som +flögo om öronen på dem. + +Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde plötsligt få se någon ren, som +obemärkt ville ge sig ut till bättre bete. De pilade iväg efter, rätt +genom hjorden så man fick se till att stå på benen om man kom i vägen +för dem. + +Det underliga, mjuka, men ändå vilda språket, ljöd öfverallt. Lapparna +pratade, de pekade med häftiga rörelser ut åt hjorden, skreko för att +göra sig hörda. Renoxar skulle fångas in och tämjas till dragoxar. Små +kalfvar på rangliga ben, måste ses till, djur gallras ut till slakt. + +Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjölkade. +De satte sig ner på huk med någon ung liten silkesmjuk kalf i knäet. +De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och såg på med +ömhet i de stora fuktsvarta ögonen. + +Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af +den lustiga låten, af den liksom muntra brådskan. + +Röken steg svart och fet opp ur tältöppningen. Småpojkarna, som +sprungit, hojtat och kullrat i snön och bartufvorna, puffad af ren och +hund och folk, började dra' sig in till föda och hvila. + +Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i +den stående hjorden. + +Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten. + +Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som +lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter +minsta varsel af vargen. + +Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe +hade Cecilia i beredskap åt dem. Kvinnfolken, af släkt och renpigor, +följde snart efter, hungriga och trötta. Men inte värre än att de +höllo vid makt ett lustigt glam inne i tältet. + +Karlarna rökte ur korta kritpipor. De äldre kvinnorna likaså. De +drucko svart, starkt kaffe och talade om äfventyrshistorier. Om +gammelvargen, som ingen kunde fälla, som var förtrollad och som därför +hvarken spjut eller krut ännu bitit på. + +Och de talade hviskande om hvad Mattes "sett", när han stod på +offerstenshöjden på midsommarnatten. Allt hvad som skulle öfvergå +landet under året hade han sett, och han kunde varsla om fred, örlig +eller pestilentia, godt år eller oår. Dödsmannens framfart hade han +följt i syne. Mattes kunde säga, om han "ville" det, huruvida +dödsmannen under året skulle ta' mest af gammalt eller af ungt folk. + +Allt sådant prat på lappska öfversatte Sigri för Ante och Maglena. Hon +satte nog till lite af eget påfund också och lagade att allt blef lite +huskigare att höra på. + +Här, bland lapparna hördes intet tal om vittror och elfvor. Men om +troll och "förgjordt" svenskfolk, som måste lyda och följa lappen då +de förr varit sturska emot honom --, och om trolltrummor och "offer" +och farligheter oppe i ödsliga fjällvidderna, med "dödsmän", som +skreko och jämrade ute på myrorna långa nätter igenom. + +Underligt att en människa kan bli sömnig under sådant hemskt tal. + +Men de som blefvo det ändå det var Ante och Maglena. Blöta skodon och +yttre hölje hade de svängt af sig, och nu kullrade de ihop sig på +renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa. + +Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudlös stillhet. Öfver +det hela strålade vårnattens mildt leende stjärnhimmel, strålade öfver +fattiga lappens tält, såsom den natten förut lyst öfver vandningsbarns +gröna stuga i skogen. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUFEMTE KAPITLET. + ÅTER PÅ EGEN HAND. + +Båda dagar och veckor hade gått sedan den förmiddag tidigt på våren då +Frostmofjällsbarnen skildes från deras gamla vänner Mattis +Klipp-lapparna. + +Både Ante, Maglena och Månke hade innan dess fått vara med om att +kasta lasso, mjölka, packa ner tält samt husgeråd och mat, i rader af +akkjor, som stodo och väntade. + +Ante han hade fått sig en renskjuts, som var rolig men höll på att bli +farlig. Han fick nämligen tillåtelse att sätta sig opp i en akkja. En, +ändå för from ansedd renoxe spändes i linan. Mattis själf lämnade +tömmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru +han skulle sköta körrenen och använda tömmen, med kast till höger +eller vänster om renens horn allteftersom man ville fram i nämnda +riktningar där bästa snön fanns. Han blef äfven lärd huru han skulle +gå tillväga om renen, mot förmodan, skulle bli bångstyrig. + +Så Ante han hade flugit iväg på skarsnön in mellan höga furustammar, +hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just trängde in genom +skogen. + +"Hoj hej." -- Lustigt! Grannare fart höll väl inte örnen, som for så +högt upp öfver skogarna. + +Ante blef så lätt i hågen. Han tyckte att han flög som örnen, att han +gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som +tämmingen (unghäst) for milsträckor fram. Renen visste att bana sig +väg mellan stammarna där aldrig väg funnits. + +Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket +tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och +manande rop. + +"Ho ho du, iväg bara." + +Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och +slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om. + +"Vill du ge dig i väg, klöfnisse", hojtade Ante och använde +öfvermodigt okvädingsord till fjällens renoxe, han, som blott var en +skogarnas, nipornas svenskpojke! + +Så renoxen vardt sint. + +Blixtsnabbt, oförmodadt vände den sig om mot akkjan, med horn och +framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom "klöfnisse". + +Och nu var det väl att Ante lagt på minnet lärdomen han fått när det +rörde bångstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit +beslutsam och snabb i vändningarna. + +Ante grep till det räddningsmedel, som Mattis lärt honom. Han gled ner +ur akkjan och svängde den raskt öfver sig som ett skyddstak. + +Därunder låg han sedan, en farligt lång tid tycktes det honom, och +hörde huru renoxen trummade på akkjan med sina hårda hvassa +"nisseklöfvar." + +Mer än missnöjd var renen öfver att icke, trots sina verkligt +trötsamma bemödanden, kunna nå pojken, som ryckt så ovårdigt i remmen, +skrikit "ho, ho, du" och kallat honom klöfnisse, och, som nu låg där +under träbotten utom taghåll för renoxen. Denne måste ju spara på +framben och klöfvar, som skulle få arbeta nog ändå under dagen med att +skrapa sönder skarsnön för att därunder få den begärliga föda af +renmossa, som renen lefver af. + +Ante tittade ut från öppningen under akkjan, som han höjde med ryggen. + +Hoppsan, stod det så till, att renen helt fräckt vändt i dragställning +färdig att ge sig tillbaka till lägret! + +Åter gällde det att vara snabb i vändningarna. Klöfnisse ämnade +tydligen ge sig iväg med akkjan utan hänsyn till om svenskpojken fans +i den eller ej. + +Ante hann knappt sno akkjan rätt, och hufvudstupa kullra sig ner i den +förrän det mycket riktigt bar iväg tillbaka mot tältet och hjorden. + +Han hade, stolt och med ögon lysande af fröjd, nu när han glömt +nederlaget under akkjan, kommit åter till lägret och där skördat +bifall och beundran af lapparna. + +En beundran som han emottagit med förvånande anspråkslöshet. Ingen mer +än han själf visste om huru pass harig han känt sig den där stunden +under akkjan med de hvassa, trummande renklöfvarna öfver sig. + +När Maglena och Månke äfven ville göra sig bemärkta och söka vinna +lapparnas bifall genom en lustfärd i akkja, mötte dock detta Antes +bestämda motstånd. Han påstod rent ut att det var farligt för småen. + +Som om det vore någon konst att åka i akkja! Sitta i och hålla remmen. +Kusen till stort! + +Månke hade funnit sig storväl med lappar och renar. Han hade lekt med +lille Matti, som på morgonen fått krypa ur klubben och med de mjuka +renhåren kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett +ludet trollbarn. + +Månke var så nöjd hos lapparna så han just tyckte att det skulle vara +behändigare till att fara hem igen med dem än att gno kring vägarna +och ränna sig fördärfvad på isen för att komma undan elakgårdsfolk och +hundar. + +Han tillstod öppet, att de int' va' någe annat som hindra honom att +vända åter, än att bå far och mor var borta ur stugan. "För sir du, +Ante", hade Månke försäkrat och slagit den ena handen i den andra, +"för sir du, vore dom bara där, så vände jag för min del och åkte hem +igen i akkja efter renoxe hela vägen till Frostmofjället, så mycke du +vet de." + +Månke hade gått ifrån Ante, öfverlägsen med händerna i byxsömmarna, +stolt i hågen att kunna afstå från så ståtlig hemskjuts för ett så +obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill'grå stuga. + +Det hade varit så bedröfligt ledt när vandringsbarnen och Lapparna, +hvilka så nyss träffats, drogo åt hvar sitt håll. Barnen åt söder och +österled, till välbärgadt folk i bördiga trakter. + +De förenämde, lapparna i bråd färd mot norr, mot det stora ljuset, mot +höga fjällstup, mot vida klipphällar, hvilka stodo hvita af +renbetesmossa. + +Långt borta, när de åter ensamma närmade sig den stora byn hörde de +Lapp-Mattis afskedsjojkande: + +"Bort draga vandringsbarn, bort att mycket få se och lära ur bokens +svarta ord. + +Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga +till fjälls, lära förstå ord af stor Far, lära hvar örten gror, som +botar sjuk man, lära finna väg till gråbens läger, lära tyda stjärnas +gång, tyda järtecken. + +Fattig Lapp har god Fader opp öfver fjället, gå dit på snabb fot, +sjunga kväde om vandringsbarn, som fröjdat lapp i kåta. Vandringsbarn +gått i mörkvägen, men ljus står öfver dem. Vandringsbarn också ha god +stor Far." + +Barnen hade stått lyssnande stilla tills inte ett ljud längre hördes +från den jokande lappen. + + _________________________________________________________________ + + TJUGUSJÄTTE KAPITLET. + "BRUDEN." + +Barnen drogo sålunda åter iväg utåt storbygden. De kommo in i gårdar +där ordning och trefnad rådde, arbetet gick med lif och lust och +nyväfda lärftstycken blektes i solen, där de lågo utpinnade på +backsluttningarna invid gårdarna. + +De hunno äfven ibland till ställen och gårdar, storståtliga nog till +det yttre, men där superi och lättja gjort sinnena hårda och ögon och +tungor hvassa som knifvar. + +Det var just efter en i fruktan och förödmjukelse tillbringad natt på +ett sådant ställe som de kommo in i en ny främmande socken. De hvita +forsar, hvilkas dån som af ett evigt åskmuller, alltid ljudit dem i +öronen där de följt landsvägen fram utefter ådalarna, hördes ej mer. + +De hade kommit ner till bygden, där sjöfarten tog vid och där +storälfven flöt segelbar bred och stilla. Rastlöst lif rådde här +öfverallt och förde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de +stora sågverken. Älfven låg öppen och isfri. Skepp från eget och +främmande land lågo ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pråmar, +fyllda af nysågade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och +dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sågarna och i skeppen gick med +sjungande fart. + +Vandringsbarnen gingo genom brädgårdar, högre än hus, där det luktade +friskt af rått trä. De stannade invid en rad af hvitstammiga björkar, +hvilka på ömse sidor kantade vägen opp till en fin hvit storherrgård. + +En liten ångbåt med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom +brädgården. Ett sällskap fint folk kom skrattande och pratande opp +emot den björkkantade vägen, som ledde till den fina herrgården. + +Maglena drog sig förskräckt undan med Gullspira. Bröderna följde. Det +var godt om gömställen bakom brädstaplarna. + +Maglena insåg att de själfva inte nu genast fullt synliga, kunde gå +densamma vägen fram, som så fint folk gått, så hon vände in till en +liten gård, som såg behändig ut. Den hade små fönster, som skrattade +med ögonen under ett rödt tegeltak, alldeles som hos jägmästarens, +fast den bär gården var mindre, ljus och gul i färgen. + +Ett grönt staket gick rundt om gården, som var stor, med +kryddgårdsland och vildängs-gräsplaner, där hvita väfvar lågo på +bleke. + +Buskar och småträd, fast med riktiga stammar funnos också där inne. +Barnen visste så mycket nu som, att det var träd, som det skulle växa +fram äpplen på; och fastän de aldrig hvarken sett eller smakat äpplen +så tyckte de att det var högtidligt att se såna träd, som funnits i +själfva paradiset. + +Blommor och rosor af många slag funnos där dessutom. Så Ante fann för +godt att sätta tråljen (ring af björkvidje) om nosen på Gullspira +innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden. + +Från kryddgårdslandet på södra sidan af huset reste sig en ung kvinna +opp. Hon höll på med att rensa bort ogräs. + +Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga +gruppen af inträdande i betraktande. + +Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes +stämma ljöd sorgset bekymrad. + +"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från +storfjälle -- där de haft de värst." + +"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med. +Käre kom in." + +Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset. + +"De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden," hviskade +Maglena, utom sig af ifver och glädje. + +"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud +ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här +nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte." + +"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden", +hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust +smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt +och just ville gömma undan henne. + +De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man +kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits +vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med +bomullsväf uti. + +"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och +plockade ifrigt fram mat. + +Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet. + +Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under +hufvudklädet af rödprickig linong. + +De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och +vore fästade med kam. + +Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något +annat, mera påtagligt brudmärke. + +"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol." + +Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes +grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten +klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande +fästa på henne. + +"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?" +frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren. + +"Maglena säg", började Månke. + +"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart. +Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och +sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant +med för att inte förstå att rätta sig efter. + +"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog +Månke med sig fram till bordet. + +"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat +än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt. + +Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så +ängslig och skamsen kände hon sig. + +Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt +som han hade för Antes nyp. + +"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd +om öronen äfven han. + +"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det +int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud." + +"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt +att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne. + +"Jag sa' jag, att matmor va' bruden." + +"Ja hör på -- nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och +varnande på systern. + +"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!" + +Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora -- +med vädjande uttryck. + +Ungmor i stugan gaf till ett utrop. + +"Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till +bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er." + +"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena +förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling." + +"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från +fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn. +Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden." + +Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat +åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem. + +Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något +så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut +på vandring. + +Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund, +måtte hon se och prata med. + +Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere +vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru +mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem +rätt. + +"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå, +nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig +hon är", log Kristina. + +Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna +och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa +med "bruden." + +"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma +in med. + +De stannade midt i dansen. + +Husbonden, den unge sågställaren kom in. + +Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på +dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och +tiggardräkt. + +"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?" + +"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men +ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag +med hvarandra." + +"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor +hon. + +Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet +till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod +under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små +kryddgårdslanden. + +Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom +sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och +halfhögt språkade om barnen. + +"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen. +Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda, +skänkta kläder. + +"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor, +och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på +nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut +dom." + +"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den +där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men +duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå +med tiden." + +Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på +fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från +roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången. + +"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig, +med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med +ännu friskt, grönt ogräs. + +"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?" + +"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna +små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe +och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert." + +"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men +tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka +med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen +började nafsa i sig ur den. + +"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n +get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som +utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom +"taghåll" för Ante. + +"Jaså hon är så märkvärdig?" + +"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen +hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe +villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss." + +Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter. +Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till +oss och säg, mää --, säg hon -- "ta tå inäj", mena hon, och när vi +hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande +gånger på dan." + +"Och alltid hade hon mjölk att ge?" + +"Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss sa här me nosen. +Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje +(glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke +till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag +med tråljen." + +"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet +gäckande. + +"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade +framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int +ha de nå' bättre hon, än vi." + +"Har ni trålj om nosen då?" + +"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?" + +Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit +efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt +kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och +Månke pratade om. + +Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet. + +"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för +att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna, +att hon int skulle lida mer åf de hon än vi." + +"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?" + +Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur +landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom. + +"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och +rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå +mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än +för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske +ingenting få." + +Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för +den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord. + +Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att +det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så +hurtig stämma han fömådde åstadkomma. + +"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite +vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får +en någe ändå till sist." + +"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte +husbonden strängt. + +"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som +lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att +de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen +trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej +någe från dikesrenar och småbuskar." + +"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta +trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så +skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den." + +"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du", +sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon +lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind. + +"Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och +grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var +utsocknes." + +Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet. + +"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde +hela världen." + +"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en +duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här +lill'karlen för arf och ägo, för jag + +lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj +om nosen." + +"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar." +Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm +kyss. + +"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen +att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n +ge sig ut på vandringsstråten igen." + +"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å." + +"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af." + +"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och +halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser +mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor." + +Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut, +viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen +varit god för honom att ha. + +"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana +där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron +oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller." + + _________________________________________________________________ + + TJUGUSJUNDE KAPITLET. + ILLA UTE, I VAL OCH KVAL. + +Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt +oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på +gungbrädan. + +När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och +det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte +hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget +heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes. + +Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut +framför sig och stod där och teg. + +Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom +och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att +vara fri den. + +Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut. + +"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och +rent af missnöjd. + +Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter +rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det. + +Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom +skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter! + +Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt +leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra +att få bli stannande i den här gården. + +Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada +ungträd och kryddgårdsland. + +Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett +undrande, förskrämdt uttryck i ögonen. + +"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började +skälfva på rösten. + +"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå." + +"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen. +Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna +trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och +fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli +sydda åt dig." + +Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad +sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda. + +Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att +svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på +isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador, +eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga +småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder +dem och på så sätt lättare få dem på. + +Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli +tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena. + +Månke stod åter stirrande och betänkte sig. + +Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet +slutna ögon. + +Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen. +Hon ville bli kliad mellan hornen! + +Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi +ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är +bättre för oss bägge de än te skiljs åt." + +"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han +glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med +näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd. + +"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar +efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan +dig, som när du är med." + +"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på +vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag +ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon +skulle nog sörje mej ordentligt." + +"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården +här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal +och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif." + +"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större +och han lossade det smekande greppet om getens nacke. + +"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då +ungmor ska till att koka god mat åt oss." + +"En lill'yxa!" + +Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet. + +"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du +ska få räfsa och hålla fint här på gården med den." + +Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig +pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så +stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu +bjödos honom. + +"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom +var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda +trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att +tala. + +"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit +i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har +mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i +slidan som fullgod karl." + +Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan +sparkade till henne. + +"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och +stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf) +dej undan, hör du." + +Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han, +och tårarna runno fortfarande. + +Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad +som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så +de kunde int gå fram då ingen kallade på dem. + +Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så +tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga +med hvad en så'n liten en gormade om. + +"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade +Kristina, som medlidsamt lade sig emellan. + +"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu +skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n." + +Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig. + +"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter +här neråt", började han, långsamt och ovisst. + +"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och +främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria +sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till +garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till +fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom +de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt +riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så +man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som +en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder +åt till en get." + +"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen. + +"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där +ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de +att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu +igen." + +Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira, +som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade +på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt +bräkande. + +Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod +han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade, +att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått +som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan +att veta hvarför. + +Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke +han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde +sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade: + +"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu +då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej +förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna +då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner." + + _________________________________________________________________ + + TJUGUÅTTONDE KAPITLET. + MÅNKE OCH GULLSPIRA. + +Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på +gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades. + +Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga +paret som deras eget barn. + +Se'n blef det fråga om geten. + +Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade +lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att +han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en +inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon +opåräknad skada. + +Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen) +och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga +ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira! + +Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp +Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan +att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån +med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris +af tolf kronor, som bjudes för "geten". + +"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som +hvad getaskrälle som helst. + +Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan +länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe +att stanna på. + +"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom +bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han +syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med +naglarna. + +"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och +gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren +tills Ante kräfde ut dem." + +"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka. + +"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så +pass dämpadt som hon förmådde. + +"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och +förebrående. "Du ska tänka på hva du säg." + +"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter +Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med +skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där. + +"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat' +na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na +af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef." + +Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan +och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft +till nya invändningar, grep äfven han sig an. + +"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med +trålj om nosen." + +"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri +inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna." + +"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram +genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå +i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen +förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara +i går?" + +"Joo", stönade Maglena stukad. + +"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt. + +"Jaa", kved Maglena knappast hörbart. + +"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med +smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af +tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och +så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka +att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt +allvarligt, när Maglena teg. + +"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad. + +"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm +på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan +hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt +som här vaxer." + +"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag, +och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade +Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira +var af ett bättre slag än hennes egen. + +"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste +röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god +emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla +systern. + +"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar +sig an' Månke." + +"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas." + +"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli +sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade +Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt +folk." + +"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante." + +"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint +på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?" + +"Inte!" sade Ante öfverlägset. + +Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville +han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg +och nu måste gå ifrån Gullspira. + +Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända +sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa +misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet +skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets +grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante +han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe. + +Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med +supande och slagsmål, kände Kristina väl till. + +Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, +grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. +Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och +häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring. + +Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela +socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han +en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några +nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af +gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan +för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och +Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken +och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda +barnen voro med också, och andra drängen. + +Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta, +hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de +stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med +de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan +for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån, +och där låg han med afbrutna ben! + +Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i +nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och +skulle ske. + +De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans +någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt. + +Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de +varit farligheter så nära som där. + +De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade +sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de +"förföljda nödårsvandrarna." + + _________________________________________________________________ + + TJUGUNIONDE KAPITLET. + NÄR MÅNKE VARDT ENSAM. + +Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att +Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till +skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå +till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare. + +Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och +fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa +eller ta sig an en. + +Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat, +eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när +man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande +arbetsplats. + +Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde +knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon +sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit +glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa, +kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira -- +tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den +svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena +glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så +högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira +ändå. + +Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka. + +Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp +dem. + +Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing +framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti +händerna. + +Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju +för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk +eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i +själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra +kreatur. + +Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med +Gullspira följde en bit utåt landsvägen. + +Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor +sagt att de skulle minnas. + +Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på +"ske din vilje" i Fader Vår. + +Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick +den flytande, åtminstone för denna gången. + +"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den +bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te +kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit +hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i +hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han +som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit +opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant +hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när +hon dödde." + +"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en +enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa +jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill +hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och +Gullspira där. + +Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke +för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra +lilla gården. + +Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se +tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur +hans ögon. + +Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån +syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma +heller. + +Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta +syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord. + +Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både +Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne. + +Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe! + +En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste +Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och +hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten +från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till +botten i den. + +"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att +hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle +hålla sig fin med invärtes. + +"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta." + +Månke saktade stegen utan att vända sig om. + +Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom, +tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan, +som den nästan skrapade. + +Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon. + +Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade +tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen +eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde +den i backen. + +"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag +ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och +så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf +du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt +som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi." + +Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att +komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af +Maglena. + +Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som +förstelnad. + +Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och +mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände +sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår +med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke. + +Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon +sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna +efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent +gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört +hans varma försäkran till geten: + +"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å +Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka +läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag +vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag +vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn +på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen. +Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på +Ante. Nu finns dom int till mer." + +"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och +si efter de som int finns till." + +Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter +bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig +sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten +korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIONDE KAPITLET. + UTE I BÄRSKOG. + +Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af +blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea. + +Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på +skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla +af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i +skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret. + +Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför +stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för +dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och +arbetsglädje. + +Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid +fäbodarna. + +Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg +både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan +fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. -- +Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under +en eller annan natt. + +De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo +sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland, +lyste nästan hela natten. + +Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver +och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade +af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde +få fram några toner i följd. + +Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte +Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle +sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden. + +En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena +midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit +till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af +hängbjörk och andra löfträd. + +En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och +kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten. +Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och +ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade +Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en +passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan +på lördagsafton. + +Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål: + +"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en +annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig. + +Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och +händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon, +äfven med knäppta händer. + +Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal +sångbok, som mor haft: + + "Det ringer till hvila och veckan går ut, + sabbaten sig nalkar och mödan tar slut. + Tack evige Fader för hälsa och frid, + och nådenes gåfva i nödenes tid. + + Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett. + Min börda du lättat, mitt bord du beredt. + Och om i min blindhet jag knotat ibland, + du tog dock ej från mig din skyddande hand." + +Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned +mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta, +kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och +mörkskiftande håret. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. + I STRID MOT BJÖRNTASSE. + +Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och +tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som +bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af +ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig. + +I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som +kom trädens stammar att skälfva. + +Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande +sig ut ur skogen, emot gläntan. + +En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små +ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen. + +I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep +blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt +hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt +förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama. + +Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för +alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i +hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro +förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat +än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud. + +Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben. + +Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot +honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen. + +Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade +med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var +Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre. + +Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne +emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så +att besten inte hörde att hon fanns. + +"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam +var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken +man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig +förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder, +hvilken var det enda man ägde i hela vida världen. + +Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att +skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister +den. + +"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst +skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några +flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade +de följts af piskrapp. + +Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i +stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af +förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora +taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde +hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka, +böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten. + +Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med +huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig +här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla +återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i +strupen. + +Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och +ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för +blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver +stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick +baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig, +nästan skrämd glans i ögonen. + +Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han +så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i +öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent +missmodig och tungsinnad ut. + +"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för +vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns +oförfärade röst. + +"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på +björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda. +"Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int +vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te +värje oss me mot dej." + +Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda. +Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda, +viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle +fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken +som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om +han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred. + +Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med +alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens +åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet. + +Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han +vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som +frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet. + +"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig. +"Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och +han vet sig int till. Kan du int tiga!" + +"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett +enda tag och göra slut med oss på en gång." + +Ante grep åter till luren. + +"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt +glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern. + +Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen +gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och +medlidande, och ångest. + +"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå +härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på +sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter +maten." + +Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med +höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda +känslor eller hämta krafter till nytt anfall. + +Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom +lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han +bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord, +som gjorde besten spak. + +Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga +vilddjuret. + +"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas +blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha +ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån +innan natten." + +Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens +onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att +taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än +uttalade dem, ej förslogo. + + "Du är min ros och min lilja", + +sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon +när han hörde henne. + + "Ingen skall oss kunna skilja", + +sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga +ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig +ondska, men med undran i blicken glo upp till henne. + + "Förrän döden han hafver vunnit sin vilja", + +slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten. + +Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från +hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen. + +"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken, +nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han +hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den +bortflydda kvigans spår. + +"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är +folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick +efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så +det brakade i skogen där han for fram. + +Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än +te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt +hungrig." + +"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag +är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och +hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck +sjönk ned på stenens mossbädd. + +"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du +värd å mer till." + +Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och +tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning +inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass. + +Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar. + +"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då +vi int orka kåka igen." + +"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit +opp, all trötthet var som om den aldrig funnits. + +"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka +ändå, så grant som det låt." + +Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut, +pruth-tu-hut." + +"Dom kåka och ropa efter kvigan." + +"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle." + +"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa." + +"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner +sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när +gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på +rappe hör du." + +Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga +trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om +hufvudet med bägge händer. + +Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOANDRA KAPITLET. + OPPE I FÄBODARNA. + +Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och +försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna +ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner. + +Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt +blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante. Inne i småskogen skymtade hon +ett rödrutigt hufvudkläde och en blå bomullskjol. Snart hörde hon en +god, deltagande stämma ropa: "Men barn, hur har ni kommit opp dit?" + +"Och huru i all världen ska ni kunna komma ner", tillade en annan +stämma. Det var en barnröst. + +Maglena reste sig på stenen. + +"Å, kom ner hör du", ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen, +med bedjande röst. Hon var herrskapsklädd i hemväfd blårutig +hamptygsklänning, förkläde af hvit rödprickig kattun och, hvad som +väckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blått band om +kullen. + +Två ljusa, tjocka hårflätor voro hoprullade och uppfästade med mörkblå +rosetter vid öronen. Så det var grufsamt ohyggligt att komma ned till +så riktigt herrskap. + +Men Ante dref på. Han hasade före och fick henne ändtligen med ned. + +Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från +ett skeppsvrak kommit på torra landet. + +Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut. + +Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog +fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör. + +Sara talade om för barnen att hon var fäbostinta i prästbodarna, att +Elsa var prästens äldsta dotter, som med henne måst ge sig iväg till +skogs för att leta efter lilla Gullstjärna, som inte kommit hem +kvällen förut med de andra kräken. De voro rädda att björn rifvit +henne, för det hade sports, att man sett en ungbjörn på skogen och en +kunde inte veta om han nöjde sig med blåbär eller redan tagit vana af +att smaka blod. + +"Det var min ko", sade Elsa. "Jag har fått mjölka henne alla dagar +medan vi varit i fäbodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej +hvart jag gick. Jag sörjer Gullstjärna förfärligt." + +"Inte har björntasse rifvit' na än int, fast han vari efter' na", sade +Ante tvärsäkert. "Han bara skrämde' na. Åt de där hållet sprang hon. +Där är en myra så hon har väl förr lagt ner sig i den. Men om så är så +hinn vi nog få opp' na för då ha hon nyss komm dit." + +En långlurlåt ljöd i granna drillar borta från det antydda myrhållet. + +"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om +kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och +drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen. + +Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen +hade möda att följa henne. + +En ko hördes råma vildt och skälfvande. + +När barnen hunno fram emot myran sågo de Gullstjärna stå där drypande +våt, gyttjegrå om sin annars rödhvita hud. + +Kalle, prästgårdsdrängen och Sara, som kommit lite före dem just lagom +för att få opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsörjan, +stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara +tackade Kalle som om han hade räddat kon fastän Elsa försäkrade henne +att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anförtrodde sina nya +vänner, att Sara var så svag för Kalle så det inte fanns något på +jorden som hon inte trodde att han förmådde. Precis så där hade +Annika, deras förra fäbopiga varit med Abraham förr i världen och de +voro gifta nu. + +Kalle hade kommit till fäbodarna just nu. Han skulle klöfja hem med +smör och ost om tisdag, då korna skulle hem i huvela (höbergningstid), +men inte behöfde han väl komma redan på lördag för det. Nej det var +bara för Saras skull. + +Elsa höll Maglena vid handen, Ante gick äfven vid hennes sida, när de +kunde komma fram så i skogen, och icke måste krafla sig öfver +rullstensvägar, hoppa på slippriga stenar i bäckar, eller gå och +balansera med armarna utsträckta och tungan till hälften ur munnen när +de skulle öfver smala våta spänger, som lågo kastade öfver den +gungande myrens många lömska undervattendrag. + +Det rök ur skorstenen till störes när sällskapet, med kon i följe, +ändtligen hunno opp till fäbodvallen. + +Och det var redan rätt sent på aftonen, fast ljust som på en klar +sommardag. Bara så underligt tyst, då alla fåglar, utom gök och trast +slumrat in. Koskällor och kåkning och långlurslåt hördes inte heller +längre inifrån skogarne. Den klara lilla tjärnen, som blänkte nedanför +fäbodvallen låg stilla som om den slumrat, täckt af en fin +töckenslöja. + +Men där blef lif i alla fall nu när Gullstjärna, som man varit i sådan +oro för, syntes midt i flocken af kändt och okändt folk. + +Kon sprang in genom det öppnade ledet, rätt till fähusdörren, följd af +Sara. + +Ante och Maglena stannade förfärade. Det var väl mest vittror de sågo +där uppe vid störes. + +Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo +på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de +voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde +med armarna i långsam takt och sjöngo: + + "Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt." + +Ante och Maglena kunde ju icke förstå att barnen där sjöngo för att +skrämma troll och varg från fäbodar och kreatur, och att de hade +hittat på olika låtar för hyar kväll, samt att de måste vara +allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjöngo. + +De måste nu afsluta sången fastän ögonen brunno i dem af undran och +nyfikenhet när de sågo de bägge vandringsbarnen borta vid ledet. + +"Fö-öljas åt", slutade de låten, som Angela hittat på denna gång och +som var vacker och lättsjungen. + +Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner från stenen och gnodde bort +till ledet. + +Om inte björnen gått där ute på skogen så är det fråga om huruvida +Maglena, ja äfven Ante, inte rymt dit direkt igen vid så farlig syn. + +"Nu äro vi vilda svanor", skrek det underliga vitterföljet, "och nu +ska vi göra er till svanor också. Snart går solen opp och då flyga vi +bort till Egypten", halfsjöng en. Hon hade röda kinder, ögon, som +lyste som gnistor, och hår så långt och tjockt som en hästman. + +"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade +en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med +lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen. + +"Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i +hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora +ögon. + +"Plums pladask, i haf och slask", storskrek en till liten en. Hon stod +vid en vattengöl och hoppade jämfota så leret flög om henne och +färgade hennes fötter och ben gråa. + +"Sjung, och hitta på nån'ting du också, Sylvia, annars är du ingen +svan", fortsatte hon. + +"Jag kan ju ingenting", svarade Sylvia, en fin liten flicka, som såg +ut som den grannaste docka. + +"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora +sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här." + +"Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen +och goda ögonen. + + "Kullen tova", + +sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis. + + "Tolf män i skoga. + Tolf män äro de. + Tolf svärd bära de. + Mig vilja de bortlocka. + Kullen to o-va." + +"Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och så bli ni också +vilda svanor", ropade Viva, som kom skuttande fram från lergölen. + +De togo alla i ring om de af ängslan och undran mest förstelnade +fjällbarnen. De dansade i takt och slängde våldsamt med de +sammanslutna armarna och händerna: + + "Ptro, vall. Ptro, vall. + På skallebofall. + Där är getter, där är fä. + Där är små flickor och gossar, att leka me." + +Inte tycktes då Ante och Maglena i denna stund likna "små flickor och +gossar", som man kunde "leka" med. + +De stodo blossande röda med nedslagna ögon och kände sannerligen mera +lust att gråta än att ge sig i dans. + +Elsa kom springande och räddade dem. + +"Mat och kaffe fanns i ordning i störes!" + +Hon drog Ante med sig. Ingegärd och Sylvia togo Maglena mellan sig och +sprungo i väg öfver vallen, uppåt störes. + +Sara stod inne i den svala, halfmörka mjölkkammaren och hällde upp +mjölk i trågen. Hon hade dörren öppen ut till det stora rummet. En +stor spis fanns i hörnet vid dörren, där brann elden hög, fast det var +varma, ljusa sommarnatten. + +Men potatisen hade kokat öfver den och kaffet, för koletarna. + +Sara, hon var så nöjd att slippa sätta sig och mjölka korna nu midt i +natten. + +Hon hade blifvit rent förundrad att finna alla korna mjölkade, utom +Rosenpånosen. Den kon "slog" och ville inte "ge ner mjölken" när bara +barnungar kommo dinglande med mjölkstäfva och pall och satte sådant +ifråga. + +Ingegärd förklarade att de inte hade kunnat tåla att höra huru korna +läto om sig, med mjölken som spände i jufren på dem. Därför hade de +mjölkat. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOTREDJE KAPITLET. + GRAL OCH ALLT VÄL. + +Alla barnen hade omsider kommit i säng och i sömn. Men nu var det +riktigt vedervärdigt snopet för sex af dem att vakna i halmbäddarna i +"öfver" och "nedersängar" långt fram på söndagseftermiddagen och finna +störes tomt på folk. + +Mycket värre ändå, finna fähuset med alla kor, som de föresatt sig att +mjölka, tomt det med. Korna, som de "delat ut" på hvar och en att +mjölka, den mest lättmjölkade, Dansros, till Viva, voro all världens +väg, ute på bete i skogen. Getterna likaså. + +Pelle otäckingen, hade inte gjort som han lofvat, när han på natten, +långt efter de andra kom hem efter att ha' varit och letat efter +Gullstjärna han med. + +Han hade lofvat att ta' alla barnen med ut till skogs som getare. De +skulle ha' fått ro i lillekan öfver ån, till bruksbodarna, där dom +hade en stor svart tjur ifrån främmande land. En tjur, som hade +mässingsring i näsan och kedja i pannan, och som vardt så storsint när +han såg barn att han vrålade, så det rök ur mulen på'n och han fick gå +i särskild inhägnad om da- garna. + +Och Pelle hade lofvat att de skulle få fiska foreller i en liten +fjällbäck. Och han skulle lära Ante blåsa bockhorn, som är lättare att +blåsa i än långlur. En håla skulle de ha' fått se, där röfvare hade +hållit hus i förra tider. Man kunde krypa in i den så lång man var, +genom ett hål som knappast syntes i berget, och sen stå där inne om +man så var femton man stark. + +Pelle skulle ha' visat dem en plats i skogen där mossan var hvit i en +rund ring, midt i grönmossan, efter vittror, som brukade dansa +där. Och han hade lofvat att föra dem till ett ställe i berget där han +en gång sett en huldra. Hon hade varit grönklädd, med långt hår, gult +som kornhalm, och hon hade sett på honom och lockat så att han så när +hade följt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta', hade fått +för sig att hon säkert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet för +henne. Då hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktråg. + +Och alla bär, som de skulle ha' plockat, och kattguld och hvita +marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara på ett enda +ställe. + +Så mycket knot och missnöje. Så jämmerligt sura miner som syntes oppe +i störe denna dag, skulle inte lätt kunnat upptäckas en så strålande +solskensafton. + +"Där glor solen in genom fönstret, och gör sig till, som om den vore +så glad och förnäm", fnyste Ingegärd och slet i hårtestarna, som hon +flätade. + +"Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara för vi ha' +den", puttrade Gertrud och knöt en förarglig hårdknut på +underkjolsbandet med ilskna, häftiga rörelser. + +"Och inte en eldgnista i spiseln", muttrade Elsa. Hon var klädd och +färdig, och stod så godt som midt opp uti den väldiga spiseln med ett +fång stickor, som hon lade på den ganska försvarligt glimmande glöden. + +Elden flammade genast opp, och nu förklarade Elsa att hon "brände upp +sig" fastän där nyss icke funnits "en gnista eld." + +Det var väl söndag och man skulle väl åtminstone den dagen få kaffe +till skorpor, som man haft med hemifrån. + +"Kom inte stickande med blåmjölk, det säger jag dej", sade Angela med +formlig grälton till Elsa, som med en tom träskål gick åt +mjölkkammaren till. Angelas långa silkeslockar hade trasslas sig då +hon glömt att vrida fast dem om papiljotter på kvällen. Hon var så +retlig och otålig, att Viva påstod att det fräste om henne, när hon +spottade på ett finger och nuddade vid henne, som man gör när man +känner om ett strykjärn fräser hett. + +"Du är dum! Tarflig är du också", upplyste Angela Viva, som barbent +satt opp underkjolen med nålar som byxor och sade, att hon var herre i +huset och att hon hade rättighet att vara hvad och hur hon behagade. + +Sylvia satt upprätt i nedersängen och grät. Allting var "tråkigt" och +hon längtade efter sin mamma. "Hu-hu-hu", snyftade hon. "Hvad skulle +jag här att göra. Det var mycket finare och bättre hemma." + +Hvilken anmärkning nog var ganska riktig om hon jämförde föräldrarnas +storstadsvåning på tio praktrum, som inneslöto taflor, mattor, +kristaller och silfver tillika med svällande bäddar, finaste linne och +sidentäcken, med rummet hon nu vistades uti. + +Mossan satt gulgrön mellan springorna i timmerväggarna. Bänkar och +pallar voro visserligen blanka, men af nötning, samt grofva och +omålade. Golfvet var väl knappast hyfladt, med stora springor, dörren +klumpig med stor järnhake för, i stället för lås. Sängen, i hvilken +hon nyss vaknat "på galen ända", var fylld af prasslande halm, täckt +med ett groft lärftslakan. I stället för "sidentäcke" hade hon en +fårskinnsfäll att dra opp omkring sig, fast hon var så het af värmen +att hon velat kasta den all världens väg. + +"Ja, hvem bad dig komma med", bjäbbade Viva. "Du kunde ha' stannat +därhemma utan oss, --finnos--grinsibba där! Du har i alla fall fått +halfva lakrisstången, som vi hade med till kalas, och största +bröstsockersbiten, när Elsa delade, och en hel kopp hafregryn när vi +fingo hvar sin half, bara för att Angela inbillade oss att det är +förnämt att låta främmande äta opp allt som är fint och som om man +vill ha själf --." + +"Du goda tid! Jag tror rent att du är förtrollad Viva", gnällde +Sylvia, hvilka med armbågarna på uppdragna knän satt kvar i sängen +och, med det hvitblonda håret stretande ut mellan fingrarna, som hon +höll om hufvudet, företedde en bild af djupaste elände. + +"Du stora värld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det räkna ni på! Jag, +som skulle kunna få ett hus utaf bara lakrits, med fönster af +bröstsocker och tak utaf knäck, och med vägar omkring utaf bara +hafregryn. Pappa har förfärligt mycket pengar, det säger Lina där +hemma och jag skall be pappa bygga mig ett sån't hus och du skall inte +få så mycket som slicka lakritströskelen en gång." + +"Det har du så rätt i, min lilla kulting", smilade Viva och kysste på +fingret åt Sylvia. + +Hon hade satt en liten brun björkkvist i munnen och låtsade röka, där +hon gick fram och tillbaka med händerna i "byxfickorna". + +De hade haft en riktig finskräddare från staden hemma en tid, att sy +fars och drängarnas hemväfda kläder, och Viva återgaf noga hans +rörelser och uttryck. + +Hon satte sig på en trebent stolpall bredvid sängen och sjöng, +släpande med halfslutna ögon: + + "På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad + om sommarens fägring en gång, + och rosornas kalkar och blommornas blad + sig bugade djupt vid hans sång." + +"Tyst då, Viva", hväste Ingegärd, "du väcker upp småstackarna här inne +i mjölkboden." + +"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och +vindade så mycket hon förmådde emot systern. + +"Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi. +Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det +är kväll." + + "Han såg endast henne", + +fortsatte Viva. + + "Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn", + +gastade hon nu alldeles invid mjölkkammaren. Hon tvärtystnade, häpen +och ytterst illa till mods. + +Dörren utåt öppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och +Maglena. Färdigklädda voro de, kammade, blanktvättade, glada och blida +så att det lyste som sol om dem. + +Maglena bar händerna fulla af skogskonvaljer, linnea och +skogsstjärnor. Ante hade gjort rifvor (lådor) af björknäfver, sex +stycken. Han bar dem försiktigt uppradade på ena armen. + +De voro till brädden fyllda med tidigt mogna hjorton. + +"Är ni oppe?" frågade Viva skarpt, fast hon såg dem fullfärdiga +framför sig. "Jag trodde att ni sof. Hvarför i all världen ha' ni +stigit opp?" fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande stämma. + +"För Pelle väckte opp oss innan han gaf sig åf me kräken i morse." + +"Fy en sån' otäcking, som inte väckte oss", sade Gertmd med nästan +gråt i rösten. + +"Han gjorde nog hva' han kunde", sade Ante. "Han bå' ropa och skrek in +genom dörren här, och tuta i långlur precis tätt bredvid sängväggen. +Sara kåka och Kalle blåste i bockhorn. Korna lät nog om sig bra, då +dom flöjde (rusade) i väg å, så vi trodde att ni vardt vaken åf de". +Ante dukade fram myrbären på det lilla bordet framme vid fönstret +medan han afgaf sin förklaring. + +"Äsch, inte kan man vakna af bara så pass, de visste han mycke väl", +fnyste Ingegärd. "Sånt' där somnar man just af." + +"Ha' ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?" frågade Elsa +nästan förebrående. + +"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse, +vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt. + +"Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud. + +"Och så ha' vi måkat" (skoflat undan gödsel). + +"Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd +bestämdt. + +"Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten. + +"Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in. "Och de äro så +glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha' bara sofvit. +Och det är nästan sista dagen i fäbodarna. Just som om vi inte kunde +sofva så mycke som behöfs hemma, under skoltiden." + +"Ja, fy så rysligt, och så alldeles ohjälpligt", suckade Ingegärd. + +"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela, +som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen. + +"Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd +och tveksam. + +"I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil +härifrån!" + +"Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut. + +Maglena satte händerna under förklädet och kröp ner på tröskeln i den +öppna dörren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning. + +"I hvilken kyrka? Säg, hör du!" frågade Elsa och gick med en påbredd +smörgås ut i dörren, till Maglena. + +"De var ingenting. Jag bara sa' så." + +"Hör du Maglena, var ni i en låtskyrka?" sade Ingegärd, som med sin +smörgås slog sig ned bredvid Maglena. + +"Jag vet int' hvad sånt är för slags körka", afvärjde Maglena. + +"Lilla söta, fina Maglena, säg till mig, bara till mig hvad ni varit i +för kyrka", hviskade Sylvia. + +I sitt långa nattlinne sprang hon ur sängen, öfver golfvet och kastade +sig ner i knäet hos Maglena, med armarna om hennes hals. "Lilla, söta +Lena, säg för mig, bara för mig!" + +Maglena såg ängsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme +vid bordet och åt myrbär och gräddmjölk tillsammans med Angela, Viva +och "Rofvorna", som prästbarnen Ingegärd och Gertrud kallades i +förening. + +"Säg de om du vill", medgaf Ante, som såg systerns vånda. + +"Till mig, bara till mig", hviskade Sylvia. + +"Hur såg kyrkan ut?" + +"Grön inni, me blått tak." + +"Var det skogen? Var det Gud, som var prästen?" hviskade Sylvia, +plötsligt mycket allvarsam. "Gud har varit hos oss och tagit tillbaka +lilla syster Eva, som jag hade förr. Hon har så roligt nu att hon inte +vill komma igen till mig. När jag har tråkigt så tänker jag nästan +också gå till henne, opp till Gud. Säg, var det Gud, som var prästen?" + +"Nää, de va bara Ante." + +Viva hade smugit fram. Hon hörde namnet på prästen. + +"Vet ni hvad", skrek hon, "nu, när vi äro färdiga och ha' ätit och +allting, så ska' vi gå i kyrkan. Ante får vara präst, för han har +predikat förut i dag för Maglena." + +Ante rodnade upp öfver öronen. + +"Ja, Ante, är du van att vara präst så skall du predika för oss", sade +Elsa mildt och allvarligt. "Vi ha' bara sofvit, och varit otäcka och +grälat på hvarandra då vi voro förtretade på oss själfva, för man kan +ju inte gräla på sig själf. Hållit på så hela söndagen, så länge vi +varit vakna." + +"Ja vi måste få lite söndag i oss och bli snälla, så att visst skall +du predika, Ante", sade Ingegärd och såg bed- jande på Ante med +strålande goda ögon. + +"Kom ihåg, Ante, att vi ha' varit så elaka på hvarandra för ingenting. +Kom ihåg, att du måste göra oss snälla, på söndagen", ifrade Gertrud. + +Hon vek redan upp klädningen omkring sig, som bondgummorna när de +kommit åkande till kyrkan och satte den rödrandiga kråkan på, beredd +att ge sig af. + +"Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante", sade Angela. "Gå nu +före så komma vi." + +Angelas röst var så både fast och öfvertygande, att Ante utan vidare +reste sig opp och tog vägen ut. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. + ÅTER PÅ PREDIKSTOL. + +Ante stod åter på en predikstol i skogen. Denna gång på en ganska +måttligt hög sten, som var helt och hållet öfverväxt med +grönhvitskimrande mossa. + +"Kyrkfolket" hade kommit från alla håll, somliga hade haft lång väg +att gå. De hade sökt ut krokvägar mellan trädstammar och rundt +småmyrar. Nu sutto de bänkade i rad på en gammal murken, mossöfverväxt +hvillåga (hviloplats af fällda stockar), som funnits vid fäbodvägen +långt innan fäbodarna byggdes. + +"Ta' opp psalmen, Angela", sade Elsa. "Ta' Skogens fåglar". De här, i +skogen ha redan börjat, de." + +"Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod", sjöng Angela med stark, +ren stämma. Alla barnen stämde in med. Ante och Maglena äfvenså, +alldeles i undran öfver att de kunde samma sång som de fina +herrskapsbarnen. De glömde att de icke hörde riktigt samman allihop, +en känsla, som förut något tryckt dem, utan sjöngo med, som när de +sjungit samman med syskonen i lillgråstugan, medan mor lefde. + + "Skogens fåglar sjunga med ett glädtigt mod, + där på kvist de gunga, + kvittra Gud är god, Gud är god." + +Sången tystnade. Ante stod oppe på stenen så som han stått där förut +på dagen och predikat för Maglena. Då hade det fallit sig så lätt för +honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken, +deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så +underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat väldeliga, +så att Maglena både gråtit och snutit sig som stort folk brukade göra +i kyrkan, fastän hon denna gång inte tänkt på att härma dem utan på +allvar varit tagen af Antes ord. + +Och nu stod han där och vred sig och såg fjaskig ut. + +Maglena riktigt skämdes för honom. "Kyrkfolket" började hviska och +tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i "silfverdosor" fyllda med +sockergryn, fast dosorna ju voro af näfverbitar, utan något som helst +innehåll, och låta ådekolongflaskorna af runda pinnar gå emellan dem i +bänken. + +"Skynd dej Ante", hväste Maglena. "Dom sitt här nu allihop å vänta. Du +kan väl hitta på, nu som förr i dag, vet jag." + +Ante våndades och vred sig. Han höll ögonen halfslutna för att stänga +ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt +kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante +kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i +lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där. + +"Ante då! Hva' du är fjaskig!" + +Ante öppnade ångestfull ögonen. En kangero (spindel), som satt midt i +det skimrande nät den spunnit mellan fina björkgrenar föll honom i +ögonen. Ante blef vid att stirra på den. Hans ögon fingo ett inåtvändt +uttryck. Han började predika. + +"I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fått +ögena på kangeron, som sitt midt i näte' å är så stinn, å de kom för +mej att han är liksom de, som ondt är. För de ha' förjämnan näte +utspänt åt oss för te narra oss i de. Då vi är sint på hvarann' så ha' +han oss fast. Å då vi vill latas, å då vi är onöjd i sinne, så har han +oss fast." + +En lomm for med ett hjärtskärande, vemodigt skrik utöfver myran bortom +skogsgläntan, där förra "kyrkan" var. + +Ante förnam detta klagande ljud. + +"Hör på lommen så sorgsam han låt. Så låt de inom oss då vi ha vari +sint och elak och onöjd åt hvad vi fått, å då vi int lid te ha trålj +på oss utan tyck de tråljen är te ondt, å int vill förstå att de är +Gud, som mått sätt 'en på oss, då han si att vi int ha' nå vett själf +om hva' vi ska ha. Vi flyg å flyg, som lommen för att komma fram te +Gud å be'n tycke om oss å ta sej an oss igen." Ante tänkte nu på att +afsluta sin predikan, men fick sången i tankarna. "Gud han vill att vi +skall tycke om en, å si att han är god, å sjunga om de, som morgon +mellan fjällen sjung om de, som "klara bäck och flod" sjung å sorla, +och som skogens fåglar kvittra om de "med ett glädtigt mod". Gud är +god emot folke antingen dom ä' stor eller små, och emot kräkena. Emot +Gullspira, som fick slippa trålj om nosen, mot Gullstjärna, som slapp +undan björn. + +Käre Gud Fader", fortfor Ante, som nu glömde sig själf och talade +direkt ur sitt hjärta. "Käre, käre dej Gud, var go mot småstinterna så +dom alltid håll sej snäll och behändig mot ungfolke, som tagit sig an +dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle, +där dom är. Laga så att Per-Erik blir en rejel dräng, som aldrig sup +eller svär eller slåss. + +Och var go mot lill'Månke. Du vet att han int kan, "Ske din vilje", +och att han är just som så vingelsint af sej: så han vill glömma hva' +mor sa'. Gå till'en du Gud, käre, käre dej och låt' en komma ihåg allt +hvad som är riktigt. Gå till Gullspira å, så hon int bry' sig om te +sörje efter oss. Gå till björntasse i skogen, så han int gör de ondt +är. Gå till Glasögonskarn och ta brännvine åf en. Gå till allting, så +blir de riktigt och bra i hela världen. I Guds Faders och Sons och den +Helige Andes namn. Amen." + +Ante som stått med hufvudet höjdt upp emot solskimret emellan tallarna +tyckte, när han nu såg upp att folket där på hvillågan just som ökats. +Men solen hade bländat honom så han kunde inte se riktigt. "Vi kan +kanske sjunga Hela världen nu efteråt", framkastade han från +predikstolen. Och det blef sång af! Sång som om man varit i himmeln +tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng +i julottan i Frostmofjället. + + "Hela världen fröjdes Herren + Tidigt och af hjärtats grund. + Kommer ifrån orter fjärran, + I som stån' i hans förbund. + Träden fram med lust och fröjd, + sjungen Gud i himlens höjd." + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOFEMTE KAPITLET. + ANNAT ATT TÄNKA PÅ. + +Ante, som stått och sjungit med ögonen fortfarande riktade mot den +sena kvällens sol, återfick småningom ögonens bruk. Och hvad han såg +bragte honom på fötter. + +Det var storprosten, just han, som predikat så grannt i lappfjället, +som stod där och hörde på honom. + +Som vettskrämd hoppade Ante ner från stenen och flydde till skogs. + +Maglena hade mer än gärna velat följa hans exempel så förfärande illa +utsatt som hon nu blef, ensam bland så farligt mycke herrskapsfolk. Ty +två fint klädda fruar hade ju också kommit till nu, medan Ante +predikade. De hade hattar på sig med silkesband, och vantar som såg ut +som spetsar, på händerna, och så granna köptygskläder, lastiker hade +de på fötterna. + +Och det var själfva storprosten, som följt i deras sällskap. Maglena +kände straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i +lill'kapellet, blidt och ljust ur ögonen på honom nu, när han stod +stödd mot en tallstam och hörde på Ante. "Vördande" och hög såg han +ut. Maglena kände sig så liten, liten när han såg på henne. Men hon +kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, för Sylvia satt i hennes +knä och ville vara lillbarn. + +Hon var så späd och liten Sylvia, och hade så tunna, mjuka kläder, så +Maglena kunde godt hålla henne, ja till och med gunga henne lite smått +och hålla myggen borta från hennes fina, bleka lilla ansikte. + +När Sylvia fick se de främmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram +den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon här uppe +i fäbodarna vunnit en sån "bästa vän", som aldrig skulle få gå bort +från henne. + +Nu, sedan predikan var slut och "prästen" flytt till skogs blef det +lif och rumor bland alla barnen. + +Elsa, äldsta dottern i prästgården, till hvilken fäbodarna hörde, blef +ganska illa till mods då hon så här tidigt fick mor i sikte. Hon och +de andra barnen hade gjort upp så många lysande planer om huru +festligt de skulle mottaga föräldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de +på dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Så nu hann Elsa +knappast hälsa förrän hon lade iväg uppåt störes allt hvad benen buro +henne. + +Hon tänkte med fasa på, att det i högsta grad ostädade rummet skulle +skådas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till fäbodarna förrän +söndagen på kvällen. + +För henne så väl som för hennes fyra systrar Angela, Ingegärd, Gertrud +och Viva, hvilka äfven nyss stigit upp, var det ju ännu så godt som +morgon. + +Emellertid fick Elsa "Rofvorna", de alltid oåtskiljaktiga Ingegärd och +Gertrud, med sig. Och som de, med förenade krafter jäktade, bäddade, +sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade på elden och satte på +kaffekokaren, så hade de allt fint och i ordning när mamma och hemmets +folk kommo in. + +Glädjen att få hälsa föräldrarna var dock något blandad. Ty nu skulle +det bli slut på den härliga, veckolånga fäbodvistelsen. Korna och +getterna skulle ju drifvas hem till slåttertiden, och fäbodarna +stängas till för flera veckor. + +När, på sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen +redan börjat sin läsning och skolundervisning. Inte tal om att då få +göra någon fäbodvandring, än mindre få stanna där uppe. + +Men nu var bäst att slå ur hågen alla sorgliga tankar, på läsning och +instängdt lif. Man hade minsann annat att göra. + +Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han +varit ute och getat kreaturen. + +Elsa rensade fisken raskt och händigt, och stekte den sedan i pannan +öfver glödelden. + +Ingegärd sköljde potatis, diskade trävrilar och skurade knifvar. + +Angela dukade bordet, som fälldes opp, så det blef stort. Hon prydde +det med skogsblommor och grönt, som Sylvia, Maglena och Viva hämtade +hem ifrån skogen, medan Pelle gjorde fint på gården och krattade, samt +bar undan löfaffall och riskvistar. + +Gertrud fäktade inne i mjölkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost +och knäckte möra kornbrödskakor i passande bitar till måltiden. +Smörbyttan med gult, nästan blomsterdoftande smör ställde hon midt på +bordet. Med tillhjälp af Ingegärd grälade hon sig till att få behålla +hedersplatsen där för den, huru mycket Angela än näbbade emot ett +sådant tarfligt sätt att duka. + +Gulbrunt messmör och färsk koost, som var så torr att man storknade af +den, fast den gammal och mognad blef mjuk och läcker, dukades äfven +fram. + +Långt ute i skogen hördes omsider drillande grann kåkning och jublande +långlurlåtar. + +Kalle och Sara voro påtagligen i sällskap, och så hade de väl följts +åt hela dagen. Rofvorna tyckte att sådant var bra underligt och att +det hade varit mycket rättare och bättre om åtminstone Sara stannat +vid fäbodarna tills hon fått dem alla ordentligt vakna, om det också +behöfts hela dagen därtill. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. + ÅTER ETT SÄNDEBUD FRÅN MOR. + +Ute i skogen gick prästen helt allena. Han ville som vanligt söka upp +den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten. + +När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han +sig höra ljud som af snyftande gråt. + +Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de +sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade +förundrad och villrådig. + +Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga uppträdande som +predikant ute i skogen väckt hans undrande häpnad, han låg nu +framstupa på marken, tätt invid källan, skakande af gråt. + +"Hvad dug de till att jag står och just som spektaklas för dem, som vi +int hör till", snyftade gossen. "Hvad dugde till att jag drog +småstinterna och oss allihop bort ifrån fjälle och små gråstugorna +där. Hade vi stannat, om ock så vari i själfva fattighuset så hade vi +aldrig vetat att det fanns någe bättre till för oss, och tyckt att vi +bara skulle så ha de. Men nu tro jag int de längre, för nu vill jag +bara ha de bättre. Jag vill promt veta nån'ting om allt som fins på +jola, å vara lik fin barna här. Och nu så är det bara tungt och +sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer gå kring vägarna och skämmas när +jag skall in i gårdarna å int har någe att byta mej till för maten. +Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig +om, hva han än säg. Jag vill int stå på sten i skogen och predika. Jag +vill stå i en körka och tala om för folke hva mor lärde oss. Men jag +får bara gå och gå, och värre och värre bräns de inom mej, som om jag +aldrig gjorde de rätt är fast jag vill göra de. Käre, käre dej Gud, +ta dej an mej så jag tycker om att göra som du vill, och att jag int +gör som lill-Månke, å bara vill glömma bort de." + +Ante såg förskräckt upp. Han tyckte sig höra ett prassel, varsna +skuggan af en människa. + +Det var prästen, som i detta nu närmade sig honom. + +Skamsen, så förkrossad att han knappt vågade se upp kom Ante på +fötter. Han tog rappt tag i bleckhämtaren, som Anna-Dea slängt till +honom när hon såg honom ge sig i väg inåt skogen åt kallkällan till. + +Ante vippade ner hämtaren i källan och såg med motvilja sitt +rödsvullna anlete förvridet afspegla sig däruti. + +"Vill du ge mig en dryck innan du fyller hämtaren", sade prästens +lugna, milda stämma. + +Ante mötte förundrad, med ens så lätthågad och tilllitsfull de djupa, +mörka ögon, hvilka så goda, förstående riktades emot honom. + +Han visste inte huru det gått till men fann sig snart helt frimodig +vandrande fram den slingrande stigen ner till tjärnen i sällskap med +den man, hvilken nyss, när han såg honom från "predikstolen" ingifvit +honom en så pinsamt förödmjukande blygselkänsla. + +De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den +äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat, +och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så +öppenhjärtiga, frimodiga sinnet. + +Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som +tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han ständigt +känt för småsyskonen innan han funnit sådana hem för dem, som mor +skulle ha likat. Om hennes kärlek och lidande och död talade han och +om huru han lofvat henne att taga vara på barnen och geten. + +Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om +hvad som innerst grott i honom, han trodde det var från det han första +gången, bara några år gammal, satt i Julottan uppe i det lilla +kapellet i Frostmofjället. Ante fann nu ord att därmed uttrycka sin ju +rentaf orimliga önskan, att en gång få bli präst! + +Den äldre, redan blifne vännen satt nu tyst och tankfull. Länge satt +han så, utan att som nyss förut, med varsamma, enkla frågor eller små +deltagande uttryck uppmuntra gossen att öppna sitt hjärta. + +Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans ögon som af ett +fattadt, heligt beslut. + +"Det är icke verk af människor eller en slump, som fört dig i min väg +gosse. Det är Guds verk och vilja. Jag förstår att vi böra följa den +väg som din moders böner banat ut åt dig." + +Ante såg upp, häpen, som bländad af blixtens ljus. + +"Du får din uppfostran hos oss och får studera vid gymnasiet i staden. +Jag är viss om Guds välsignelse öfver företaget för både dig och oss. +Vi, min hustru och jag bli mor och far för dig, hvilka alltid vilja +dig väl. Du blir god son åt oss, och så är saken afgjord. Gud välsigne +dig min gosse!" + +Ante kände handen, som fast, högtidligt hvilade på hans hufvud. + +Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den +slumrande tjärnen, i sommarnatten, som var ljus som dagen. + +Ante var som i en dröm. Det föll honom för att Guds änglar skulle +komma fram ur tjärnens skira töckenslöja. Han skulle icke ha blifvit +förundrad om han i det milda töcknet varsnat mors anlete nu lika +ljust, leende, som när hon skiljdes hädan med välsignelseorden öfver +barnen. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOSJUNDE KAPITLET. + INDIANER. + +Stilla, tysta, som om de vistats på förklaringens berg vandrade de +bägge, fosterfadern och fostersonen, stigen framöfver till fäbovallen. + +Stimmet, som ändå pågått i deras närhet, när kreaturen kommo hem från +skogen, hade liksom flutit förbi dem. + +Vildt tumult mellan tjurar och stridsfärdiga kor, mellan ystra bockar, +lefnadslustiga killingar, förnöjdt, högljudt råmande, sång- och +lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans +undgått dessa två. + +Inte heller hade de gifvit akt på de kallande, skallande skränen från +åtminstone fem barnröster, som ljudit i deras närhet där de, endast +lyssnande till Guds röst, uppehållit sig vid den djupa tysta tjärnen. + +Men nu! Under skrän och tjut, som siouxindianer skulle ha svårt att +efterlikna, blefvo dessa bägge nu omringade af hela den vilda skara +som förgäfves jagat efter dem ute på skogsvidden. De blefvo infångade +af förskräckliga, blodtörstiga indianer! + +"Blekansiktenas skalper" skulle dessa ha! Ingegerd klättrade, vig som +en vessla upp på fars axlar för att med ett lätt ryck i de mjuka, +svarta lockarna och ett kringsnoende med "skalperknifven", trästickan, +lossa skalpen. Men sedan kysste hon ångerfull den "bara" fläcken, +innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen. + +Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!" + +Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre +lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga +skrik och vildsinta åtbörder. + +En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra." + +Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard." + +Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den +lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så +skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex +ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om +man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter +honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring +om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben. + +Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet +med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen, +som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap. + +De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill, +som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem. + +Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före, +lik en ungtjur, som skrider till anfall. + +Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna. + +De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga, +hämdlystna krigstjut. + +Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt +han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig. + +Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på +väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i +prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till +fäbodarna anlända gästerna. + +Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än +ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte +hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt +huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten. + +Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet, +till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals +gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs. + +"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får +tag i er! Svara på rappe Elsa." + +Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle +skrämma fram barnen. + +"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till. + +Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på +magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon +lyste af skadeglädje och vild triumf. + +"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet +lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något +oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du +anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade +rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där +hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på +rödskinnen. Gasta på lite bättre!" + +Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta, +förrädiska uppmaning. + +"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad +öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock +så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka +(spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n, +så det skall låta disk om dask om er." + +Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda +bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den +mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för, +har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka +sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska +inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå +till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i +Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?" + +I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande, +att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att +ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna +i öronen. + +Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af +tjutande odjur. + +De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt +mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem, +utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring. + +Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och +refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades +med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af +det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt. + +När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung +smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar +inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd +indiansk offerkvällsvard. + +Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den +våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem +fästade vid trädstammen. + +De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska, +modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i +härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt +onaturligt som fransk grammatik. + +Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse. +De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara, +som lurade på dem själfva. + +Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från +skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så +att träd och blad skälfde. + +Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet +kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under +skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen. + +Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra. +Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen +nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg +inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande, +skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det +bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea +och Pelle och allihop. + +Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om +sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att +skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades +honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. + MAGLENA. + +Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af +skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad +vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent +stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning. + +Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de +grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita +koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne. + +Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just +när Maglena kom in. + +"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade +prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud, +innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut. + +"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som +barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var +hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit +och blek men mild och blid i ansiktet. + +Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig +fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt +slutna om det främmande, stelt blickande barnet. + +"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma. + +Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då +hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda. + +"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka +och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var +Rofvornas och de andra barnens mamma. + +Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot +henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun. + +"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena. + +"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog +Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande. + +"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och +såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så +sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha +lust att böja gråta. + +"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade +Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna. + +"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp +i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste +lockigt och glänsande. + +Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och +hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning. + +Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande +blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun +och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en +så stor stinta kvar i knäet. + +"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande +modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet. + +Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon, +räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan +hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och +henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till +Stockholm som deras eget barn! + +"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon. + +"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på +det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde +hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och +sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka. + +Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man +tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade +visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon +redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son. + +"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem. +Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre." + +"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon +höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och +glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva +ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla +flicka. + +"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små, +små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!" + +"Och lagård och kor och getter å?" + +Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp. + +"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka +ut med oss i vagn." + +"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska +ängslig och jämmerlig stämma. + +"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter", +fortfor den fina frun förvirrad och rådlös. + +"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte +att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag +skulle få geta dom åt kungen." + +"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf +och hälsa fint och vackert på honom." + +"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till +prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här +skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken +får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia." + +"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf, +Sylvia å jag." + +Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan +förtroliga "Sylvia och jag". + +"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias +bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade +prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn. +"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme, +där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi +nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat, +som du säkert tycker är storbra." + +Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen, +mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det +bäst att ge barnet annat att tänka på. + + _________________________________________________________________ + + TRETTIONIONDE KAPITLET. + ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN. + +Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del +utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom +själf och hans syskon. + +Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i +bygderna, rörande och förunderlig som den var. + +Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i +landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på +prästbordsskogen. + +Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små +flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och +hans hustru kände öfver att äga barnen. + +"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut, +därför att han inga barn ägt." + +"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef +barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?" +fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet. + +"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste, +raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad +och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt +dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf +sytt för hälgdag eller hvardag." + +Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom +fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga +berättas. + +"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre, +hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du +gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?" + +"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan +öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge +småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus +förefallande göromål." + +"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan +förnärmade Maglena. + +"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära +småvedträn och diska vrilar och träskedar, och -- och -- + +Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla +färdigheter. + +"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?" + +Maglena såg häpen och en smula betänksam ut. + +"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta +har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller +utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån +hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset. + +"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i +ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin +get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus." + +"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro, +getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade. + +"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En +hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!" + +"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som +våran." + +Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep +ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så +godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga +efter hvad den andra geten hette. + +"Den andra kallas för Hvitkläppa." + +"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg. +De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren +ladugårdsdejas säkra min. + +"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de +ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn +och ligga i en liten vagga." + +"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana". + +Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden. + +Prästfrun skyndade sig att tillägga: + +"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen." + +"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?" + +"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af +vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke. +Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?" + +Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af +hänförelse. + +Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och +belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon. + +"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om." + +"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?" + +"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men +jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en +storbondgård." + +"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt +Maglena full af förväntan. + +"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i +gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små +ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt +Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann +ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre +barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar --" + +"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena +och gjorde ett hoppande af ifver. + +"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och +lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit +så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en +piga, som också spann." + +"De va' Brita de." + +"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten +getpiga." + +"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och +drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång +och de är en rolig och gladelig visa. " + +"Ja just den var det!" + +"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och +Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade +fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om +lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter +att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem +i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten +där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid +henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?" + +"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och +vaken i tankarna. + +"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också, +jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann +strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var +lust åt det." + +"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena +stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela +när han hade hälsan innan han dödde." + +"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor +prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och +små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket +ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg." + +"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke +utan en viss saknad i stämman. + +"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt +i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i +hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla +den ena fölungen Ante och den andra Månke." + +"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl +farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena +försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten. + +"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af +aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där +tre i bondgården." + +Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra. + +"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik." + +"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket +som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så +kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?" + +"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en +lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke +märkvärdigt!" + +"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon +följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande +barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje +ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne. + +"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång +under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken", +fortfor frun. + +"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt. + +"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du +väl Ante", föll Maglena in. + +"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de +va vi som kom dit." + +"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur +va' de han hette, för riktigt folk?" + +Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så +mycke märkvärdigt att tala om. + +Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu +stickor. + +"Ladd-Pelle hette han." + +"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra +hungriga." + +"Farligt", suckade Maglena. + +"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes +allvarliga stämma. + +"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor +prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras +försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem. + +"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest +bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi +int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd." + +Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit +rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om +sån't, som var att riktigt rädas för. + +"En get hade de haft med." + +"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser. + +"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla +stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat +spisen." + +"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante. + +"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i +stugan, så där var rent farligt i förstone." + +"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å +Gullspira, kom ihåg de stinta?" + +"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där +de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int +undras jag på de int." + +"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast +denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk. + +"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!" + +"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i +fönstret." + +"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han +fick följe med oss första da'n." + +"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för +tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra, +förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru +ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela +stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk." + +"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten. + +Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min. + +"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han +har hört det här förut, han." + +Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig. + +Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört! + +"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna +sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och --." + +"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!" + +"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann +högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där +de ännu ha präktiga getter." + +"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena +alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira, +och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i +kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan." + +"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti +om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira +med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att +Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa, +om han int sett våran Gullspira." + +"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla +fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt +vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det +varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom, +godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är +af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än +ta vägen." + +"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de +tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så +lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig +så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat +dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int +behöf jag ampas för lill'Maglena här heller." + +Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord. + +"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun, +"eller får Ante komma ner till oss." + +Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes +förut leende, lyckostrålande, anlete. + +"Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt +intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla +Sylvia min är ensam hon, utan liten syster." + +"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom när vi skulle in till +Ladd-Pelle", mumlade Maglena för sig själf. Hon hade fått en djupt +begrundande uppsyn och såg forskande upp, in i ögonen på den fina +frun, som inte syntes henne bara "fin" längre, utan ljus, blid. +Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att vara +syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon stretade inte emot och +var stel som en pinne längre, utan smög sig mjuk i leder och sinne in +i den famn, som öppnade sig emot henne. + +Far och mor, och hem och syster funnos således också för Maglena, den +sista, som nu stått ensam kvar af de sju små stackare, hvilka i +nödårstider öfvergifna, utan far och mor, lämnat en lill'gråstuga en +bister kall vintermorgon när elden slocknat på härden där inne. + + _________________________________________________________________ + +End of file. + + + + + + + + + +End of Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET *** + +***** This file should be named 9828-8.txt or 9828-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/9/8/2/9828/ + +Produced by an anonymous Project Gutenberg volunteer. + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |